purim

1
 INNEHÅLL

Iran och Montesquieus persiska brev - i vår tid 4

När orden blir bilder 7
Zarathustra 16
Anahita 23
Meder och Perser 33
Marathon och Termophyle 40
Akemeniderna 42
Seleukiderna och Pharterna 55
Sasaniderna 55

Isfahan och Abbas den Store 76

Shah Abbas och tobaken 80
Nader Shah 85
Amir Kabir – reformatorn 90

Persiska viken 95
Utmed Zagrosbergen 120
Iran och Armenien 133
Kaspiska havet 159

Iran och oljan, del 1 168

Iran och oljan, del 2 171
Iran och oljan, del 3 180

Reza Shah, Från kupp till krona 200

Reza Shah, Förnyare och förlorare 215
Reza Shah, Ett blandat eftermäle 219

Tro, Tilltro, Tvivel och Tvång 221

Irak-Irankriget 257
Jämställdhet och feminism 272
Weber och etiken 295

Presidentval efter en arabisk vår, del 1 298

Presidentval efter en arabisk vår, del 2 324

Slutnoter 341

2
 Iran och Montesquieus persiska brev - i vår tid

Iran har blivit ett land skymt av kärnkraft. Det sker systematiskt, ett praktiskt exempel på vad en
av vår tids filosofer, Michel Onfray, påpekar i sin Mothistoria – ett påstående, upprepat tio,
hundra, tusen gånger blir till en slutlig visshet. Ett land i mellersta östern, Israel, har kärnvapen
men undertecknar inte ickespridningsavtalet. Iran har, även om en anrikning av uran pågår ,
undertecknat avtalet. Ett av dessa två länder förvandlas till ett hot. Det förstärks till stor del av
Irans nuvarande statsledning. En återkoppling till gångna tider fick den iranske sociologen och
debattören Ali Shariati - han gick bort 1977 och lästes av Khomeini - att dödförklara förislamisk
kultur och civilisation. Det islamiska svärdet hade klippt alla politiska, sociala och kulturella band
med ett forntida Iran.1

Medan många länders historia ständigt hålls levande med beskrivningar av heroiska skeenden
förbises de persiska imperier som har passerat. Där återfinner vi dynastier som den Akemenidiska,
betecknad som världens första världsherravälde och befriare av de judar som assyrierna låst in i
Bagdad. Det är också där som en av våra världsreligioner, den iranske profeten Zarathustra
Zoroastrism, föds. Den stod stark i kamp med kristendomen under tusen år men föll för Islam.
Det är en fabulös historia – men sällan berättad. I Europa och USA har man istället ägnat sig åt
att i arkeologins namn se till att de iranska konstskatterna finns tillgängliga på British Museum,
Louvren och Chicagos universitet.

Med detta förvandlas Iran till ett hot med en närmast total ignorans av allt utom upparbetning av
uran och klädsel. I övrigt blir Iran gradvis ett allt mer okänt land. Därmed kan våra bekanta
Vikingar i media beskrivs som en krigarkast som inspirerades av Mitraskulturen inom romerska
armén på 200-talet e Kr och länkade denna till den egna tron på Oden. Då förbigås att

3
mitraskulturen föddes i Iran, inte i den romerska armén. Våra asagudar Oden, Tor och Frej var
grenverk i en förkristen religion som från Iran och Indien rört sig västerut.2

I en recension av historikern Philip Martyszaks The Enemies of Rome - From Hannibal to Attila
the Hun förvandlas Främre Orienten till en passus där makedonisk erövring skapade det
seleukidiska imperiet. Som undantag nämns Mitradates VI, kung av Pontus och andra områden i
Mindre Asien”. Om andra områden var de dynastibildningar som växt fram under akemenider,
parther och sasanider framgår inte. Inte heller att seleukiderna föll för ett motstånd på iransk mark.

Föreställningar om det orientaliska, den andre, har levt vidare sedan Iliadens tid. När Aischylos
i Perserna talar om Xerxes nederlag blir Asien en fientlig annan värld. I Dantes Inferno placeras
Mohammad i den åttonde av helvetets kretsar. Vid inledningen av 1960-talet formulerade chefen
för mellanösternstudier vid Harvard, H. A. R. Gibbs, det orientaliska som ett hot. Orienten var
alltför viktig för att överlåtas till orientalisterna. På svensk botten påstås att Saddam Hossein
hämtade sitt språkbruk från Khomeinis manekéiska tankevärld och västvärlden har en roll för
demokratisk utveckling, indelad i två handlingsalternativ. Det ena är att påverka och uppmuntra,
det andra att försöka föra en uppdämningspolitik eftersom de islamiska strömningarna nu växer i
styrka. En manikéisk tankevärld, sedan länge död, förvandlas till ett hot, hänfört till å ena sidan
Saddam Hossein, å andra sidan Ruholla Khomeini. 3

Denna manekéiska tankevärld kom emellertid från ett annat håll. Den var ett uttr yck för
hellenismens religionssynkretism, gnosticismen, grekiskans kunskap och insikt som - utmönstrat
ur kristendomen - levde kvar ända till medeltiden. Av huvudtyperna, den iranska med
mandeismen/manikeismen och den syrisk-egyptiska, blev den förstnämnda ett av iransk islams
särdrag. Det var kristendomens utbredning, från början förlagd till den hellenistiska världen som
hade lett till detta. Den hade redan från apostolisk tid nått österut. Där fanns, som det uttryckts i
en äldre litteratur, två ariska världsvälden när kristendomen föddes, Rom och Iran. Mellan dem
var en semitisk kil inklämd. Den sökte skydda sin egenart gentemot både hellenistisk och persisk
övermakt.

Helsingforsprofessorn Johannes Salminen har noterat att Västs dominans började vid Marathon
varefter islam senare tog sin plats i världen men mötet med en gammal sofistikerad kultur som
den persiska skulle samtidigt lyckligt vidga det egna registret, på östliga omvägar fick
beduinättlingarna nu kontakt också med en hellensk tankevärld. Inte för intet hade flyktingar från
akademin i Aten sökt sig till en fristad vid persiska hovet. Denna fristad blev, en frontlinje mot
kyrkan med nyplatonismen som borg för hedendomen, brännmärkt. Trots detta talas i vår tid om
hotet från perserna i Vitterhetsakademins skriftserie om Europa. Amerikanska kartografer vill
döpa om Persiska viken till Arabiska sjön. I svensk kulturdebatt ställs frågan Är vår föreställning
om romarriket som högkulturens fackelbärare blott produkten av en segrande civilisations
historieskrivning?” vilket besvaras med ett citat från en romersk ämbetsman, Rutilius. Det var till
nytta för de orättfärdiga att bli erövrade av dig. Innebär det, överfört till det som benämns
ondskans axelmakter i vår tid, att det skulle vara till nytta om de erövrades?

Det segrande Roms försök att få den iranska högplatån på fall kunde aldrig fullföljas. Roms
Crassus fick se sina kohorter nedgöras till sista man, inklusive honom själv och sonen. I filmens
värld ändas Crassus liv hellre på en gladiatorarena. Marcus Antonius gjorde, innan han slog sig
ihop med Kleopatra, nya försök. Han tvingades till ett återtåg liknande Napoleons 1812 men detta
beskrivs i äldre uppslagsverk som en kamp mellan Östern och Västern, där östern trots sina

4
rikedomar besegrades av Västerns överlägsna vapenmakt. Nya romerska nederlag följde när
Trajanus, besluten att nå Indien, försökte nå österut. 4

Så marginaliseras delar av ett historiskt förlopp. Vem berättar historien frågar den indiska
författarinnan Arundhati Roy. Arshin Adib-Moghaddam pekar på att det har blivit en truism att
nästan vem som helst har något att säga om Iran. Antingen om akemenidiska kungar, legenden
om Sheherazadeh, Persepolis, en påfågelstron, prakten i Isfahan eller, senare, Khomeini och tiden
därefter.

Ikoner som Zarathustra, Kyros, Xerxes, Rumi, Hafez, Saadi, Ferdowsi, Avicenna och Razes har
stått emot försöken att förringa ett samtida Irans kulturella rykte. I detta saknas emellertid
händelseutvecklingen i ett nutida Iran vid sidan av ett ledargarnityr som förefaller vilja begränsa
medborgarnas utrymme för att uttrycka sig fritt. Detta bidrar till att understödja dem som på sina
håll anses det angeläget att med militär slagkraft passera Eufrat västerifrån. Det har redan fått
näring från en kulturdebatt där det understryks att det är till nytta om de som utpekas som
”orättfärdiga” erövras. Kulturminnesmärken, Esters borg och profeten Daniels grav, lämnas
därhän men det gör även Karuns stränder, kantade av marint skrot efter Iran-Irakkriget. Var det
frikostiga stödet till Saddam Hossein när denne angrep Iran till den nytta som Roms Rutilius
åberopat?

Vad hade artikelrubrikens Montesquieu med detta att göra?

Montesquieu hade i unga år attackerat ett Frankrike i förfall under Ludvig XV. Det var
förövningar som skulle blomma ut 1789. Montesquieu förde fram en samhällskritik i satirens
form. Den utspelas som två perser på besök i Frankrike. De förmedlar sina intryck i brev till sina
hustrur. Detta sker vid en tidpunkt då rapporterna från 1600-talets franska resenärer österut, bland
dem Tavernier och Chardin, gjort ”österlandet” alltmer intressant inom ett handelsinriktat Europa.
Samtidigt beskrevs detta österland som ett envälde bebott av lättingar och lögnare. Det ägde
förvisso rum i den religiösa toleransens hemland men detta inkluderade harem och vällustingar.

Detta blev den ram där Montesquieu inplacerade sina perser. Det blev en persisk bild som fick
starkare lyskraft än det avsedda målet – en kritik mot den franska regimen. Denna fullföljdes först
senare, med Montesquieus L´esprit des lois, Lagarnas anda där maktfördelningsläran lade
grundvalen för den statsform som fortlevt in i vår tid.

Den persiska bilden, förklenande, besvärade emellertid Montequieu. Han lät påpeka att de
huvudpersoner som han flyttat från Persien till Frankrike måste nödvändigtvis framställas såsom
uppfyllda av okunnighet och fördom. Men då var skadan redan skedd.5

2013-02-07/KE

5
 När orden blir bilder

Med nyhetsförmedlingen förvandlas ord till bilder. Iran blir vår gemensamma
fiende. Om orden rör något väster om Eufrat blir bilden däremot en annan. Det är
skillnad på oss och andra. Det ena känt och beundrat. Det andra okänt och förringat.
Medan vi vanligen försöker revidera våra bilder förblir Iranbilden inte bara avlägsen
och främmande. Den förmedlar en hotbild och vi saknar en motbild?

Föreställningar om perserna, dagens Iran, som ett konstant hot har levt vidare
sedan Iliadens tid. Det upprepas i Aischylos tragedi Perserna. På 1700-talet lät
Montesquieu i sina Persiska brev förmedla en bild av två perser i Frankrike som fick
starkare lyskraft än målet – kritik mot den franska regimen.

Chefen för mellanösternstudier vid Harvard, H. A. R. Gibbs, formulerade på 1960-

talet det orientaliska som ett hot. I media förknippas Iran främst med uran och
kvinnoklädsel, ett okänt land i ett oroligt Mellanöstern. Iran förvandlas i Sverige till
ett hot med formuleringen Khomeinis manekéiska tankevärld. En sedan länge död
tankevärld hänförs till Iran. Så skapas grumliga myter kring en tankevärld trots att
den hämtats från hellenismen med dess religionssynkretism, gnosticismen,
grekiskans kunskap och insikt. Det levde – utmönstrat ur kristendomen – kvar in i
medeltiden. Av huvudtyperna, den iranska med mandeismen/manikeismen och den
syrisk-egyptiska, blev den först-nämnda ett av islams särdrag. Det var
kristendomens utbredning, från början förlagd till den hellenistiska världen som
hade lett till detta. Den hade redan från apostolisk tid nått österut. Där fanns,
uttryckt i äldre litteratur, två ariska världsvälden när kristendomen föddes, Rom
och Iran. Mellan dem var en semitisk kil inklämd. Den sökte skydda sin egenart
gentemot både hellenistisk och persisk övermakt. Härefter har ett västligt Rom
fortlevt. Den östra medtävlaren, Iran, lyser med sin frånvaro. 6
Om fixeringen på händelser väster om Eufrat har det sagts att Västs dominans
började vid Marathon varefter islam senare tog sin plats i världen men mötet med

6
en gammal sofistikerad kultur som den persiska skulle samtidigt lyckligt vidga det
egna registret, på östliga omvägar fick beduinättlingarna nu kontakt också med en
hellensk tankevärld. Inte för intet hade flyktingar från akademin i Aten sökt sig till
en fristad vid persiska hovet.

Till vänster den

forniranska Mithra, till
medisk tid, 720–550 f.v.t,
figurationen från
hundratalet f.v.t. Till
höger romersk Mithraism,
omkr. 300 e.v.t. Den
forniranske Mithra omges
av den gloria som
återkom i kristendomens
helgonbilder. Den
romerska förmedlar ett
våldsinslag.

Denna fristad har blivit brännmärkt. Vitterhetsakademins skriftserie om Europa

talar om hotet från perserna. Amerikanska kartografer vill döpa om Persiska viken
till Arabiska sjön. I svensk kulturdebatt ställs frågan Är vår föreställning om
romarriket som högkulturens fackelbärare blott produkten av en segrande civi-
lisations historieskrivning? vilket besvaras med ett citat från den romerske Rutilius.
Det var till nytta för de orättfärdiga att bli erövrade av dig. Innebär det, överfört till
det som benämns ondskans axelmakter i vår tid, att det skulle vara till nytta om
Iran erövrades? Det segrande Roms försök att få den iranska högplatån på fall kunde
aldrig fullföljas. Roms Crassus fick se sig förintad till sista man, inklusive sig själv
och sonen. I filmens värld ändas Crassus liv hellre på gladiatorarenan. Marcus
Antonius tvingades, innan han slog sig ihop med Kleopatra, till reträtter liknande
Napoleons 1812. Detta kan beskrivas som en kamp mellan Östern och Västern, där
östern trots sina rikedomar besegrades av Västerns överlägsna vapenmakt trots att
nya romerska nederlag följde när Trajanus försökte nå Indien. Så marginaliseras
delar av ett historiskt förlopp. Vem berättar historien frågar den indiska författarin-
nan Arundhati Roy. 7

Arshin Adib-Moghaddam pekar på att vem som helst har något att säga om Iran.
Antingen om Zarathustra, akemenidiska kungar, Sheherazadeh, Persepolis,
påfågelstroner, prakten i Isfahan Rumi, Hafez, Sa`di, Ferdowsi eller, senare,
Khomeini. I detta saknas emellertid händelseutvecklingen i ett nutida Iran vid sidan
av en regim som begränsar medborgarnas utrymme för att uttrycka sig fritt. Det
bidrar till att understödja dem som på sina håll anser det angeläget att med militär
slagkraft passera Eufrat västerifrån. 8

7
 De uteblivna bilderna
Framställningar som rör vår historia slår vanligen fast att den till alla delar vilar
på något som har ägt rum väster om Eufrat. Österut fanns bara hotfulla perser. Den
indiska författarinnan Arundhati Roy har ställt frågan vem berättar historien?

På svenska sportarenor manifesteras det med vikingahjälmar. De skall förmedla

nordisk asatro med föreställningar om en övergud, en krigsgud och en
fruktbarhetsgud – grenverk i forntida föreställningar som från Iran och Indien rörde
sig västerut. Jämförs Asaguden Tor med fornindiens Indra kallades båda dundraren,
åsk- och krigsguden. Tors vapen var hammaren, Indra hade yxan. Nötkreaturen
fanns med i alla skapelsemyterna. I norden kon Audumbla, men även grisen
Särimner, i Iran tjuren. I asatron fanns jätten Ymer mellan eldens och köldens rike,
i Iran fanns Yima, i Indien Yama.

Det var kulturmönster från fenicier, babylonier, indier och egyptier som fördes
vidare när profeten Zarathustras placerade den indiske Indra bland demonerna och
ersatte treenigheten Varuna, Mithra och Indra med guden Ahuramazda. Denne
skulle hålla stånd mot den onde Ahriman. Det var Egyptens Horus och Set, ljuset
och mörkret. Människan hade att befrämja goda tankar, ord och gärningar - vid
tidens slut skulle frälsaren, Saoshyant, uppträda9

Saoshyant, jungfrufödd, hade Profeten Zarathustra som förfader. Sedan perserna

löst upp den babyloniska fångenskapen tog de frigivna upp förekomsten av demoner.
Saoshyant blev messias, uttryck för själens odödlighet och uppståndelsetro.
Rådgivarna till persernas Ahuramazda, Amesha Spentas och Fravashierna,
transformerades till änglar, från judendomen förmedlat till kristendomen och islam
i valda delar. Kanske stammar demonen Asmodeus i den judiska purimfesten,
instiftad till minne av judarnas befrielse, från den iranske ärkedemonen aesma
daeva. Kristendomens kyrkofäder skapade sedan teologiska system, motvikter till
Lucifer, Belial och Belsebub, hedningar och tvivlare. Ormen, förenad med rebeller,
tyranner, frestare och förförare blev som kristen innovation hämtad från Främre
Orientens kosmiska myt om en urstrid. 10

Med sådana innovationer följde även en rad praktiska sidor. Med kyrkans valvbåge,
vanligen tillskrivs Rom, får vi erinra oss att den gjorde sig synlig redan i kungariket
Urartus kvarvarande zikkuratrester i västra Iran. På samma sätt var det med
kupolen som brukar tillskrivas Bysans eller Islam – den fanns redan när man reste
eldtempel på iransk mark. Inte ens riddarväsendet och Richard Lejonhjärta får vi
behålla som ikon för ett europeiskt riddarideal. Idén kommer till uttryck redan i
parthertidens Aatkar i Zareran - Minnesboken om Zarer – riddare i ett samhälle som
föregick feodalismen i det medeltida Europa. Sasaniderns Khosrau I kom sedan, på
500-talet, att inrätta ett riddargarde och vi får komma ihåg att i Zarathustras
gudavärld hedrades varje gång när julmörkret föll det gudomliga med ett träd klätt
i vackert pynt. Inte ens julgranen förefaller ha varit en västerländsk innovation och
vår jultomte hade sin frände i Amu Nowruz som vid det persiska nyårsfirandet

8
gladde barnen i en skepnad inte långt från den västerländska tomte som
kristendomen senare introducerade.

Kanske var det smyckade trädet förlaga till den julgran som Alsaceregionen i
Frankrike tillskriver sig äran av att ha introducerat och tomten föregick måhända
den tomte som etablerade sig i finska Rovaniemi. Besök julmarknaden i Strasbourg
– eller Rovaniemis tomteverkstad - men betänk att innovationer österifrån hör till
det som sällan berättas.

När Wikipedia talar om den romerske kejsaren Justinianus får vi veta att under
sitt andra regeringsår (528) förbjöd Justinianus filosofin och därmed även flera
andra vetenskaper, stängde gymnasierna i Athen, vilket fick till följd att flera av
Europas då största tänkare tog sin tillflyktsort till arabvärlden som därigenom förde
den västerländska eller hellenistiska traditionen vidare.

Det var inte till arabvärlden de tog sig. Islam hade inte fötts ännu. De tog sig till
Iran. Där fanns Gundishapurakademin, grundad av perserkungen Shapur I, ett
vetenskapligt, medicinskt och kulturellt centrum. Det var där filosoferna vid
akademin i Aten, stängd av Justinianus, sökte fristad, en frondering mot kyrkan,
brännmärkt som nyplatonism och borg för hedendomen. Gundishapur restaurerades
senare av Shapur II och Khosrow I Anushirvan. Akademin antas ha varit belägen i
ett ruinområde söder om tätorten Shahabad, omkring 14 km sydöst om Dezful. 11

9
 Om Zarathustra
…det gångna är en dröm

Myt och legend hänförs inte sällan till påstådda samband med faktiska
omständigheter. Detta är vanskligt. När den italienske författaren Felice Vinci i
The Baltic Origins of Homers Epic Tales påstår att Greklands Ithaka var den
danska ön Lyö, får vi med Karen Armstrongs formulering begrunda att ”människan
har lätt för att förtvivla, och alltifrån begynnelsen har hon hittat på historier som
hjälpt henne att se sin tillvaro i ett större sammanhang”. När Zarathustra
reformerade en indoeuropeisk panteon och knöt abstrakta egenskaper till Gud,
Ahura Mazda, fanns redan en myt. Det var en förhistorisk himmelsgudatradition,
en urtida förställning om ett högre väsen. Detta reformerades med Zarathustra till
etisk förebild för en jordbrukskultur, ansatt av nomader som stal boskap för att
offra den till demoner. Åkerbruket blev det goda livet - en återkoppling till ett
mytiskt förhistoriskt högsta väsende, stammens beskyddare och övervakare.

Idag kan slutsatsen dras att religionen främst har med islam att göra. En
problembild målas upp där fokus utgörs av återkommande terrorhandlingar.
Några reflektioner vid sidan av detta tycks inte ligga inom räckhåll. Endast den
dagliga nyheten är av intresse även om undantag förekommer. Den mediala bild
som formar vår syn på omvärlden blir ensidig. Den ökar en skiljelinje mellan vi
och dom. Sociologen Marcusel Gauchet anser i sin Condition historique att den
kristna religionens avgörande roll för utvecklingen i Europa numera är avslutad.
Om detta har han fört en strid om det gudomliga med Luc Ferry, filosof, som gett
ut boken L´homme-Dieu ou le sens de la vie. Andra debattörer har gett ateismen
ett ansikte.

I tidiga religiösa föreställningar hade gudabilden inga mänskliga drag. I en

forniransk värld fanns Asman och Zam, himmel och jord, Hvar och Mah, sol och
måne och Vata/Vayu, vinden. Det var en natursymbolik, en dualism mellan ont
och gott, ljus och mörker. Elden var Gudomens främsta synliga manifestation, Atar
(i Rigveda Agni). Kulten innefattade dyrkan av elden, vattnet och växterna med
en offerritual, Yasna, bland indierna Yajna. Där ingick en berusande dryck med
vegetabiliska och animaliska beståndsdelar, Haoma, i sanskrit Homa. Den
avslutade en ritual med offersånger, Yashts, och en reningsprocedur, Padyab, med
återkommande högtider, Gahambar. Offerplatsen täcktes med urin från boskapen
då den innehöll renande ammoniak, riter vars ursprungliga form kom att brytas
med Zarathustra.

10
I ett forniranskt språk, avestiska framträder daena, indiska karman, själen,
samvetet och religionen. Individen hade genom frivilligt val att tänka, tala och
handla rätt. Tre särdrag satte avtryck in i vår tid, menog och getik, (det himmelska
och det jordiska), dualismen (gott och ont, ljus och mörker) och skapelsen med en
tidsålderslära. Med Zarathustra blev det en panteistisk Gud som inneslöt alla
element, en högste skapare, Ahura Mazda. Det var en främreasiatisk gud, personlig
till skillnad från motsvarigheter österut som visade vägen till frälsning men i detta
fanns inte, som hos Platon, några etiska lärosatser om en god stat. Det hade en
förankring som fått en beskrivning i den svenska Nationalencyklopedin med
formuleringen Rötterna till en iransk mytologi och en därur skapad, ännu levande
historisk epik återfinns i den zoroastriska religionens heliga texter, Avesta , som
under parthisk och sasanidisk tid upptogs i den medelpersiska nationalkrönikan
Khvatainamak. Denna är inte bevarad men utnyttjades både av tidiga arabiska
historiker och av de persiska författare som skapade nationaleposet Shahname.
Kungaboken. 12

Zarathustra och zoroastrismen

Zarathustra eller Zoroaster, kan från början ha varit benämningen på
zoroastriska präster. En av dem fick, liksom bibelns Abraham, epitetet profet.
Dennes födelseorten är oklar men vanligen anges omgivningarna mellan Amu
Darja och Syr Darja. Även platser längre västerut, bland dem Raga/Reyy och
Nishapur, nämns. Den utsedde profeten, Zarathustra, skall ha levt i 77 år. Med ett
reformerande budskap skulle han ha kommit i konflikt och sökt sig till Balkh,
provins i dagens Afghanistan. I Balkhs eldtempel skall han ha mördats av en
konkurrerande stam, Turanierna, och deras ledare Tur Bratoreres. Zarathustra
skall ha tillhört en annan stam, avestanfolket.

I tiden placeras det hela alltifrån 6000 f.v.t till omkring 1000 f.v.t. Forskare som
Mary Boyce jämför med Rigvedatexterna vilket antyder en något senare övergång
från stenålder till bronsålder inom avestanfolket. Tidpunkten kan enligt henne
förläggas mellan 1700 och 1500 före vår tideräkning. Andra, Gherardo Gnoli,
stannar för tiden 618 – 541 men arkeologen Mary Zettegast jämför arkeologiska
fynd och texter från Gathasångerna och menar att Zarathustra kan ha uppträtt
tidigare, 6500 - 6000 år före vår tidräkning. Den norske professorn Michael
Stausberg påpekar i Zarathustra och zoroastrismen ifråga om försök till
rekonstruktioner av Zarathustras levnadstid att även när det gäller de skenbart
”autentiska” och påfallande precisa uppgifterna är det fullt möjligt att det rör sig om
senare historiska förfalskningar, som för sin del påverkats av den äldre
fascinationshistorien om Zarathustra. Sammantaget skulle Zarathustra kunna
varit en drivande kraft bakom den sen-neolitiska spridningen av
jordbrukskulturen. Med honom framträdde två grundprinciper, det goda och det
onda, förmodligen speglande övergången från nomadliv till fasta bosättningar.
Nomadintrång på bosättningarna blev det onda – de bofasta hade att vårda sin
jord och bevattna sin sådd – fröet till kapitalet.

11
Zarathustra förde fram en monoteism med ett etiskt inslag som ansetts peka på
ett främreasiatiskt inflytande. Det bär spår från Gathasångerna där de äldsta
bevarade forniranska textfragmenten i vissa delar antas ha Zarathustra som
upphovsman. Där förmedlas en abstrakt vision som gradvis kom att bli en
zoroastrisk Gud, Ahura Mazda. Denne kommunicerade med människorna via sina
rådgivare, Amesha Spenta, en form av egenskapsattribut, ibland personifierade.
Där fanns en andlig och en materiell dimension, makrokosmos visavi ett
mikrokosmos. En sådan tvådimensionell indoiransk dualism såg kristenheten som
polyteism. De kristna armenierna förknippade det med pastorala föreställningar
kring vatten och eld vilket inte var en Gud utan flera, falska, sådana. 13

Egenskapsattributen, de odödliga välgörarna, uppträder vanligen i sex

huvudpunkter men de utgör sju om uppräkningen börjar med Ahura Mazda. De
utgörs av Asha Vahishta, (rättfärdighet), Vohu Mana (det högsta goda med tankar,
ord och gärningar), Khshathra (metallen, andlig styrka), Armaity (jorden,
rättsinnigheten), Haurvatat (vattnet, hälsan) och Ameretat (växterna, liv och
hälsa, odödligheten). Till de odödliga lades de vördnadsvärda, bland dem Sraosha
(lydnaden), Atar (elden, Ahura Mazdas son), Mitra (solen, ljuset), Anahita (vattnet,
troligen från sumerernas Istar-Inanna) och Armaiti (Ahura Mazdas dotter).

Gathasångerna har beskrivits som en förlängning av den vediska

religionshistorien. Muntligt traderat skulle de passera Alexander den store, araber
och mongoler. Enligt muslimska historiker brändes de skriftliga urkunderna eller
kastades i Tigris. Kultplatser, Persepolis och biblioteket i Ktesifon där omkring
4000 volymer skingrades. Som religiös tradition fördes det vidare muntligt.
Bevarade skriftliga fragment började sammanställas under arsakiderna, 250 f.v.t
– 250 e.v.t, med en fortsättning under Shapur I då även källor från Bysans och
Indien blev inkorporerade. Avestan har inslag av armeniska men anses ligga
närmare sanskrit. Originalet skall ha omfattat 21 böcker, nasker med liturgi,
historia och medicin. I ”bokform” sammanställdes det förmodligen under
sasaniderna som respons mot Mani. Denne hade till Shapur I överlämnat den
upproriska skriften Sapurakan. Den äldsta Avestan föll sedan i glömska.

Till det som bevarats hör ritualtexter, Vendidad, fragment från liturgiska texter
med Yasna och yashterna, tillkomna efter gathasångerna, Lilla Avestan, Visperad
och Korde Avesta, böner för särskilda tillfällen. På pahlavi från 8=900-talen finns
Bundahishn, (skapelsen), Menok-i-chrat (visdomen), Denkardencyklopedin (Zend-
Avesta), Bahman Yasht (världen, världsåldrarna), Videvdat (demonernas
fördrivande) och Artak Viraz Namak, det tidigaste kända exemplet på den
litteraturart som används i Dantes Divina Commedia. Texterna, indelade i Yashter
och Yazatas, består av 17 sånger som antas utformade av Zarathustra och
tillägnade andeväsen som Yazata, Mithra, Anahita, Fravashi, Khvarena m.fl. Det
som har kunnat tolkas hör till olika språkperioder, avestiska, medelpersiska,
pahlavi, och nypersiska. Med islam föll Avestan i glömska. På 900-talet kom en
kompilation i Bagdad.

12
Med detta som en utgångspunkt beskrivs Zarathustra vanligen som visionär
reformator vars budskap ersatte en forniransk dualism med monoteism.
Dualistiska inslag har kvarstått med Avestans Amesha Spenta, de heliga odödliga,
grundtankar som influerat juden- och kristendomen. Spännvidden i Zarathustras
framträdande och återverkningarna av hans reformistiska budskap blev av
orientalisten Walter Bruno Henning en gång formulerat på följande sätt:

Zoroasters religion (liksom de flesta dualistiska rörelser) förstås bäst som en

protest mot monoteismen. Varhelst en monoteistisk religion etablerar sig, kommer
denna protest till uttryck – om där finns en människa med en hjärna i sitt huvud.
Varje påstående att världen skapades av en god och välvillig gud måste väcka
frågan varför världen, som den ser ut, är så långt ifrån god. Zoroasters svar, att
världen har skapats av en god och en ond ande, med lika makt, som föresatte sig
att spoliera det godas arbete, är ett komplett svar: det är ett logiskt svar, mer
tillfredsställande för ett tänkande förstånd än det som ges i Jobs bok (...) han var
den förste som förde fram denna protest, grundad på förnuft, emot monoteism; och
han var den förste som med att dra konsekvenserna av sin dualism kunde ge sin
sublima föreställning om positioneringen av det mänskliga.(Gnoli, G., a.a.
introduktionen) 14

För eftervärlden har Zarathustra på många sätt återkommit. Som symfonisk dikt
hos Richard Strauss, som ledmotiv i film av Stanley Kubrick. Carl Jonas Love
Almqvist skrev 1839 satiren Ormus och Ariman med namn lånade från
mazdaismen. I Jean-Philipe Rameaus opera Zoroastre (1749) återkommer han
liksom hos Mozart med Sarastro i Trollflöjten. Mest känd har han måhända blivit
genom Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra (1883). Härifrån hämtade
Gustav Mahler altsolot, O Mensch i sin tredje symfoni. Nietzsche förklarade sitt
namnval med att perserna var de första som anlade en bred och mångsidig syn på
historien. Om det goda och det onda sägs i Ecke Homo, 1908, att ondska var endast
en variation av det goda, en kategorisering som mänskligheten gjort för att
tillhandahålla ett syfte för sin existens - att bli en god människa. Nietzsche låter
Zarathustra övervinna en doktrinär dualism. Det kommer till uttryck i hans Bortom
gott och ont (1886).

I Europa blev Zarathustra känd först under 1700-talet. En bild av honom

framträder i bland annat Rameaus och Mozarts operor. I Iran steg han in i det
historiska skeendet långt tidigare men den med Zarathustra följande zoroastrismen
är mångfacetterad. När akemeniderna, den första stora persiska dynastin, trädde
in har påpekats att deras religion är oberörd av Zaratustras verk och hans
församlings speciella tro. Det finns i dess grundformer icke en förgathakretsen
egendomlig term, icke en typisk gathisk tanke, icke en säreget zoroastrisk
föreställning eller vändning. Den västliga zoroastrismens tradition, såda den
förelegat i nu förlorade senavestiska texter och återspeglar sig i pehlevilitteraturen,
känner icke akemeniderna; vore den vår enda källa, så visste vi intet om dessas verk.
Grundvalen för akemenidernas religion är den gammalariska religion som redan
mycket tidigt hade kommit till Främre Asien, men den betecknar en nyskapelse på
denna grund. Liksom akemenidernas välde är någonting fullkomligt nytt i

13
iraniernas, i alla ariers historia, så är också deras religion något nytt i den iranska
och ariska religionshistorien. Den är den fjärde stor iranska religionsbildningen vid
sidan av Mitrareligionen, zoroastrismen och magernas religion; till hela sin anda
står den den (sic!) första närmast (H. S. Nyberg, a.a.s. 416).

Nyberg påminner med detta om de forniranska grundföreställningar som

reformerades av Zarathustra för att sedan omstruktureras under akemeniderna.
Med seleukider, arsakider och sasanider blev det ett lapptäcke.

Den zoroastriska världen

Zoroastrisk religionstillhörighet utmärks till det yttre av en vit klädsel med,
efter puberteten, en snodd runt livet, Kusti, en kvarleva från äldre ritualer.
Kampen mellan gott och ont blev över tiden en sammanhållen konflikt under
Ahura Mazda. Denne, den allvise, hjälpte människorna att fullgöra sin mission,
hämtat från Gathasångerna där han är det eviga väsendet som skapar och
vidmakthåller det ”rätta”.

I Zarathustras budskap verkar Ahura Mazda i en av honom skapad värld med

en fiktiv, dualistisk, motsättning mellan det goda, Spenta Mainyu, och det onda,
Angra Mainyu, pahlavins Ahriman. I en kamp hade människan att träffa ett val
genom att befrämja goda tankar, ord och gärningar. Vid tidens slut skulle en
frälsare uppträda, Saoshyant. Denne hade, född av en jungfru hade Profeten som
förfader. I väntan på tidens slut blev, vid dödens inträde, själen under en
tredagarsperiod prövad av trojkan Mitra, Sraosha och Rashnu. Det var ett
”mellanliggande rike”, en motsvarighet till skärselden där människans
ofullkomlighet framträdde som dualism. Orättvisan, grumlad av mörkrets
makter, skulle följas av den slutliga segern för ljuset.

Det återkommer i mandeism, gnosticism, manikeism och indisk karmalära och

västerut kretsar den orfiska mysteriekulturen, känd genom Orfeus och Eurydike,
kring föreställningar om rening och inkarnation. Det återkom i judendom,
kristendom och islam med en eskatologi kring själens odödlighet och en
återuppståndelse. En zoroastrisk messias, Saoshyant, återkom efter judarnas
befrielse från Babylon (Esaja 42:1 - 4) inom ”bokfolken”.

Fynd i Khirbet Qumran vid Döda Havet, 1947, efter tre judiska stammar,
essenerna, fariséerna och saddukerna, pekar på upptagande av zoroastriska
föreställningar som offrande på eld, kampen mellan det goda och det onda liksom
individens frihet att själv välja livsväg. Med detta avvisade stammarna, till
skillnad från judéerna, hämndidén, ersatt av zoroastriska fundament, goda tankar
och gärningar. Bakom detta låg ett dualistiskt andeväsen med ett gott och ett ont.
Där hade människan att göra ett val, ett aktivt handlande i en skapelseprocess. I
ett första steg förenade skapelsen en immateriell andlighet, menok, menog, med en
materiell existens, getah, getik. I detta var det religiösa objektet, människan,
delaktig. Skapelsen var inte ensidigt utförd av något väsen utanför. Nietzsche

14
återanvände tanken med rådet följ inte mig, utan era egna huvuden. I ett andra steg
framträdde ett motstånd mot det som åstadkommits. Detta skulle brytas i ett tredje
steg, ”separationen”. Där skildes slutgiltigt det goda från det onda genom en
vandring över Chinwadbron, där den orättfärdige omgavs av flytande metall. Det
återkommer i Koranen (82a suran, vers 14, de syndfulla skola sannerligen dväljas
i avgrundseld).15

De tre skapelsestegen omsattes gradvis för att gestaltas i frälsaren Saoshyant.

Redan tidigare hade föreställningar utvecklats om en värld som var en avbildning
av gudarnas boning. Individer och ting i denna världen, getik, hade sin
motsvarighet i en helig värld, menog. Det återspeglade babyloniska tankegångar
runt en tro på universums periodiska ödeläggelse och en följande skapelse. En
sådan evig upprepning återfinns i den indiska Atharvedas fyra tidsåldrar, i den
germanska Ragnarök och i zurvanismens världstid. Vidareutvecklat under
akemeniderna och sasaniderna blev det en världsålderslära, från världens
tillkomst till den yttersta tiden då saoshyanterna, övervinnarna, framträdde. De
skulle för alltid avlägsna det onda, en gudomlig kraft som förbunden med solen och
elden omgavs av ett kraftigt av ljus, xvarena (nypersiska farr), ett skeende indelat
i tusenårscykler.

Den tredje och slutgiltige saoshyanten, frälsaren, placeras i ett femte årtusende.
Det har antagits att en sådan tidsaxel gav ett zoroastriskt prästerskap möjlighet
att knyta bakåt i tiden till det forniranska skeende där en urmänniska, Gayōmart,
skulle ha uppträtt. Det påminner om en av nypytagoréerna omhuldad fråga som
med stoikerna blommat i Rom, den periodiska förnyelsen av världen. Där ingick
myten om en världsbrand, med iranskt ursprung förmedlad västerut av magerna.

I iranska och indiska föreställningar om de yttersta tingen talades om fyra

kosmiska tidsåldrar. I en mazdaistisk förlorad text, Sudkarnask, benämndes de
som guldets, silvrets, stålets och järnblandningens. Det transformerades till ett
kosmiskt träd med sju grenar, en mytisk legendbildning där världen skulle gå
under i eld och vatten. Sju-talet återkom hos Lucius Caelius Lactantius,
östromersk retoriker och apologetiker som levde åren 240 - 320, följt av Kejsar
Konstantins möte 325 i dagens turistort Iznik i Turkiet, Nicaea. Där infördes
sjudagarsveckan. Gud hade skapat världen på sex dagar för att vila på den sjunde.
Jordens varaktighet delades in i sex eoner med en sjunde där demonerna skulle
slås i bojor. De lyckades fly men infångades vid slutet av ett åttonde årtusende och
besegrades varmed jorden återskapades för evig tid.

I Myten om den eviga återkomsten noterar Mircea Eliade att Det framgår klart
att denna indelning av historien i tre akter och åtta årtusenden också var bekant för
kristna kiliaster men det råder inget tvivel om dess iranska struktur, även om en
liknande eskatologisk historieuppfattning spreds i hela MedelhavsOrienten och
inom romarriket av grekisk-orientaliska gnosisystem.16
Det var ett led i grekiskans chilioi, tusen, tron på ett vid tidens slut upprättat
härlighetsrike, uppenbarelsebokens tusenårsrike. Där omfattade varje veckodag
tusen år, något som fördes fram redan under Caesar och Augustus. Religionen

15
skulle inte bara skiljas från statsmakten. Den skulle även skiljas från tiden. När det
så stod klart att mötet i Nicaea inte hade kunnat lösa frågan om att mäta tiden, det
bottnade i problemet att fastställa tidpunkten för det kristna påskfirande vilket
råkade sammanfalla med det judiska, kom en ny ordning med Augustinus.
Teologerna började tala om en helig tid, varken cyklisk eller lineär.

Augustinus, den klassiska epokens siste store tänkare, hade med detta skapat ett
filosofiskt system där han sammanlänkade det religiösa med Platon. Där
framtonade ett perfekt universum, bortom en ofullkomlig värld. Platons
påpekande att tiden var i ständig rörelse förvandlades till ett ofullkomligt
tillstånd, en ofullkomlig värld vid sidan av Guds rike, perfekt i en tidlös och
oföränderlig värld, en helig tid. Därmed förbigicks vad Platon fört fram i Lagarna,
nämligen att sofisterna föreföll ha rätt i att något kanske kunde uppstå av en
tillfällighet utan vare sig förnuft eller gudar. Det blev det inordnat i en persisk
nyplatonism, bortom islamisk tid - den kosmiska gåtan med sitt träd och dess sju
grenar.

Tidiga översättningar av Avestan anses behäftade med felaktigheter. Antequetil-

Duperron, tillskriven den första översättningen, 1771, lyfte fram en zoroastrisk
doktrin. Det avvek från synsättet hos oxfordorientalisten Thomas Hydes, en
missionär som tidigare publicerat Veterum Persarum et Parthorum et Medorum
religionis historia. Där framställs Zoroaster som en av Gud utsänd profet i det
antika Iran, en missionär för det som Abraham utfört.

Under 1800-talet inrättades, med engelska missionärspåtryckningar, ett college,

Elphinstone College, följt av ett institut för att föra ut västerländska värderingar
dit en i Bombay centrerad parsibefolkningen kom att söka sig. En välutbildad
medelklass växte fram. Bland missionsivrare kom skotten John Wilson att håna
zoroastrisk polyteism genom att förbigå Gathatexterna till förmån för
kompilationer som Bundahishn och Vendidad. Ortodoxa parser upprördes. I en
motattack åberopades en ockult Desatir, (Förordning) som emanerade från en
sufisk sekterism i Iran, publicerad i Bombay 1818. Desatir hade talat om fjorton
successiva zoroastriska profeter vilka övergått i de ”gömda mästarna”. Det bar
omisskännliga shiitiska drag. Wilsons ansträngningar kom att utgöra en
belastning för parsikollektivet. Under 1800-talet andra hälft kom en tysk filolog,
Martin Haug, att visa på dialektala egenskaper hos Ghatexterna som stödde den
etablerade uppfattningen om Zarathustras monoteism. Under 1900-talet gav
Parsi Association of Calcutta ut en översättning av Gatha (1967) där Avestan
identifierades som en förlorad femte Veda.17

Parsismen
Zoroastrismen mötte under 900-talet en ökad förföljelse inom en islamisk
omgivning. I ett inledande skede hade för zoroastrier, kristna och judar inga
genomgripande ändringar skett men de fick inordna sig i kalifatet. Under
sasanidernas slutskede hade samtidigt konverteringarna ökat och uppteckningar

16
från nestorianska synoder talar om biskopsdömen österut. Kring Eufrat-Tigris
lågländer hade monofysiter, öppna för nestorianismen, brett ut sig. Utmed Kaspiska
havets sydkust växte kristna kyrkor fram medan zoroastrismen blev alltmer rituell.
Ett isolationistiskt prästerskap som i förbund med en statsmakt stod utanför
”bokens folk” saknade utrymme för en ekumenisk inriktning.

För judendomen hade sasanidernas fall blivit slutet på ett exilförhållande.

Rabinatet fick en roll liknande islams ulama. För manikeismen hade fältet lämnats
öppet tills abbasidkalifatet satte stopp men den nestorianska kyrkan fick ett vidgat
utrymme för ett missionsarbete österut mot Kina. Zoroastrierna tenderade däremot
att förvandlas till getton. Ett prästerskap sökte bevara en skriftskatt på
medelpersiska med en nit som medförde att en sekulär litteratur som kunde ha
berättat om den tid som passerats försvann. Det som överlevde sögs upp av arabiska
erövrare medan fragment kunde inkorporeras i en tidig nypersiska.

Under 700-talet, fram mot 1000-talet, lämnade ett stort antal zoroastrier Iran.
Utvandrarna bosatte sig huvudsakligen i Bombayområdet, benämnda parser. Dit
hörde en grupp som sjövägen via Hormuzsundet tog sig till ön Diu utmed den
indiska västkusten. Efter tjugotalet år sökte de sig till fastlandet. Under överresan
skall de ha råkat in i en storm och i sina böner lovat att bygga ett Atash
Behramtempel om de blev räddade. De kunde landstiga i Gujarat där
hinduregenten Jadav Rana (omkring 936 e Kr.) gav dem beskydd. Tilldelade
odlingsbar mark blev platsen kallad för Sanjan, den plats i nordvästra Khorasan
som de utvandrat från. Efter hundratalet år fullföljde de sitt löfte att sätta ett
eldtempel i stånd. Medlemmarna av det nya samfundet lät besöka Khorasan
varifrån de förde med sig askan från ett verksamt Atash Bharamtempel. Med
denna, nirang, skapades en länk mellan den nya elden och moderlandet.

Med ombildningar har parsismen bevarat huvuddragen av ett ursprung.

Eldkulten, ett forniranskt arv, fick stor betydelse. Begravningssättet, placeringen
av den döde på en ställning - liksom i en del indiankulturer - eller ett torn, dakhma,
behölls med ändringar först under första hälften av 1900-talet. En monoteistisk
framtoning förstärktes. Dualismen begränsades.

Parserna med huvudfäste i Indien hörde till de första som tog upp europeiska
influenser. När engelsmännen koloniserade Indien samarbetade de ofta med
parser som skapade välbärgade familjer och byggde ett välstånd på kommersiella
verksamheter. De har gjort sig kända som välutbildade och filantropiska. Ett
mindre antal lever i Iran, länge benämnda Gabr. Benämningen, härledd från det
arabiska uttrycket ”otrogen”, försvann under 1900-talet som en följd av en större
religiös tolerans. Numera uppskattas antalet zoroastrier till kanske 10 - 20 000 i
Iran och knappt en miljon i Indien.

Inom kristenheten skulle zoroastrismens budskap fortleva i kristna sekter i

norra Italien och södra Frankrike under 1200-talets första hälft. Betraktade
som kättare blev Valdensare, Albigensare och Katarer kyrkans gissel som
måste utrotas. De upprätthöll orientaliska och förkristna föreställningar där

17
dualismen kretsade kring kampen mellan goda och onda. Katarerna, med
kopplingar till Balkanområdet, hade sitt centrum i franska Languedoc och
Provence. Påven Innocentius III beordrade ett korståg då både provensalsk
kultur och språket mer eller mindre försvann. Det var ett förspel till John
Wycliffes ifrågasättande av engelsk statsmakt - längre fram Luther och Calvins
budskap. Det goda och det onda får vi idag ta till oss som en västerländsk
innovation i filmes värld, Star Wars.18

Zarathustra och zoroastrismen hade utmanat juden- och kristendomen i

Mellersta östern, hemort för uppenbarelsereligionerna. Över detta skulle
glömskan falla men zoroastrismen hade med sin etiska dimension stått emot
kristendomen under mer än tusen år – den föll för islam. Ur religionshistorisk t
perspektiv hade då, som det uttryckts, Mose och Zarathustra lagt religioner nas
grundvalar. Såväl kristendomen som islam växte i stor utsträckning upp ur
iranska föreställningar, genomsyrade av den efterexilska judendomens mark.
Kyrkohistorikern Hugo Ball påpekade att på iransk mark tycks de första
striderna om ur-gudendomens princip ha utkämpats. 19

Det mytiska urhemmet

Bland forniranska föreställningar fanns, som på andra håll och återspeglat i
zoroastrianismen, ett ”urhem”. Det var ett legendspunnet Airyanam Vaejah (Eran
Vedj), “köldens hjärta”. Kanske var det en postglacial period med en annan tids
klimatförändringar. Den siste gemensamme indoiranske kungen, Yima, skulle ha
funnit att Airyanam Vaejah inte var tillräckligt stort för en växande befolkning.
Han beslutade att utvidga riket, drev ned sitt svärd i jorden tre gånger och
expanderade med 1/3, 2/3 och 3/3, var del under tidrymden 600 vintrar. Kanske
speglade detta folkvandringar ned mot Iran och norra Indien för att nå varmare
platser. Det satte spår i den gamla iranska kalendern. Där omfattar vinterperioden
10 månader, sommaren endast två vilka i senare kalendrar utökats till 7 månader.

Till Airyanam Vaejah knyts Raha, en mytisk flod förenad med en stor sjö,
Vourukasa, (med många vikar), förmodligen Aralsjön men det kan också ha varit
Kaspiska havet. En sådan omlokalisering antas kunna ha skett som en följd av att
västiransk traditionsbildning haft sina rötter i en östiransk urhistoria. Floden, om
den knyts till Aralsjön Syr Darja, antikens Jaxartes, flöt österut till ett berg i
jordens mitt, Hara som kan ha varit Damavand i Alborzkedjan. Omkring detta
kretsade solen. Halva världsalltet var mörkt, det andra ljust. Solens kretslopp var
lagbundet, rta, i Avestan asha, ett riktmärke för rätt och ordning. Dess
upprätthållande vilade på Mitra och Varuna. De kunde endast tillkallas av Ahura
Mazda, en tredje kraft som med Zarathustras reformation blev en monoteistisk
gud i en värld gestaltad i sju regioner, karsvar. Regionerna, placerade i cirkelform,
hade i sitt centrum Khvaniratha, den plats där peshdaddynastin, kayanidfolket,
det iranska ursprunget, hade skapats. Khvaniratha var lika stort som de
omgivande sex regionerna, avskilt genom en ogästvänlig terräng med ett
utanförliggande kaos. Där fanns olika folk med benämningar som turanier,

18
sairimianer, sainiader och dahianer. I eskatologin ingick ett ”världsträd” som
placerat i sjön Vourukasas mitt (förmodligen Aralsjön), var alltets ursprung,
påminnande om den keltiske druiden, en helig man. I Norden fanns Yggdrasil, ett
askträd som från gudarnas boning bredde ut sina grenar.

I forniransk symbolism ingick även, Saena, Simurgen, del i en gudomlighet där

sjönsymboliserade själens förenande med Gud, trädet ett återvändande till
ursprunget, Aristoteles ”röraren”. Tankegångarna återkom hos den iranske
mystikern Attar, Farid al-Din Mohammad, 1142 - 1220. Hans Fågelsagan, är en
allegorisk dikt om fåglarnas (sufiernas) sökande efter Simurgen som de vill utse
till kung (Gud) men de finner att Gud och de själva är ett. Temat återkom hos
Shaykh Ahmad Ashai, 1753 - 1826, som grundade en mytiskt färgad
shaykhihorden med en kosmologi där en påfågel bugade inför Gud fem gånger,
något som erinrar om både de dagliga bönerna i islam och ett forniranskt förflutet.

Simurgen lyftes även fram av den iranske nationalskalden Ferdowsi. I hans

Shahnameh återbördar han sonen Sal till Sam. Simurgen, även benämnd Angha,
blev ett fabelartat, flygande väsen som kunde rena land och vatten och främja
fruktsamhet. Simurgen framställdes i persisk konst som en påfågel, ibland
avbildad med hundhuvud och lejonklor, ibland med ett mänskligt, kvinnligt,
ansikte. Legenden säger att fågeln var så gammal att den sett jorden gå under tre
gånger och lärt sig så mycket att den förfogade över all samlad kunskap. En annan
legend talar om levnadstid, 1700 år, varefter Simurgen förvandlat sig till
eldflammor, i grekisk-fenicisk mytologi phoenix, eldfågeln.

Urhemmet placeras, om det utan mytens hjälp kan lokaliseras, vanligen i

Centralasien. Där återfinns det som kallas Andronovo- och Oxus-kulturerna.
Andra förlägger ett urhem längre västerut kring Kaukasusområdet. Där kan
alanerna, dagens osseter som talar ett iranskt språk, ha invandrat från
Centralasien för att mot 400-talet införlivas med hunnerna. Söderut återkommer
platsangivelser i områdena runt Urmiasjön. Österut nämns det gamla kungariket
Merv i Turkmenistan samt Baktrien i Afghanistan med staden Balkh. Där skulle
en bofast befolkning ha försvarat sig mot nomadfolken, benämnda Turan.

När indoiraniernas bosättningar spred sig blev de i mytologin de rättfärdiga,

asha, hotade av farliga nomadföljen, druj. I mytens Peshdadiandynasti talas om
konflikter där den segrande Tahmoorth fick namnet Djävulsfångaren. Vidare
framträder Gayomaretan, Gayomard, (i Shahname Kiyumars) som ”prototyp” för
urmänniskan, Hushang, eldens upptäckare och Feridun, fjättrande den hiskeliga
draken Zahak. Konflikterna mellan bosättare och nomader speglas i forniransk
historia som en kamp mellan daevas, och ahuraerna. Där hade daevas segrat i
Indien, ahuraerna i Iran. Ahuras blev det goda i Iran medan daeva, de gudomliga
i Rigveda, blev demoner i de iranska Gathasångerna. Det var en nyordning som
brukar tillskrivas Zarathustras reformation, kallad ”den första stora
centralasiatiska kulturrörelsen” där det ingick en antidemonisk Videvdat, en
skiljelinje mellan demoner och gudar.

19
Det var ett historiskt skeende som för oss till områdena runt Kaspiska havet och
Aralsjön. Där passerade de migrationsvågor som skulle ha fört delar av en
indoeuropeisk språkgrupp söderut. Områdena öster om Kaspiska havet, det
forntida Khwarazm, avfolkades. Några antas ha sökt sig österut mot norra Indien,
andra mot den iranska högplatån. Förloppet är inte helt klarlagt. När detta senare
kom att knytas till den indoeuropéiska språkgruppen uppstod oklarheter. Det som
från början var ett antagande om olika språks källa blev en fråga om när, var och
hur. En engelsk domare i Indien under 1700-talet, Sir William Jones, blev en
förgrundsfigur. Han såg likheter mellan gotiska, keltiska och den forniranska
avestiskan. Under 1800-talet tillfördes tankegången om ett ”urhem” som under
1800-talets andra hälft utpekades som källa för ett protoindoeuropeiskt språk.
Flera förslag på detta urhems belägenhet kom med Centralasien och Nordeuropa
i täten. Med detta följde idén om en överlägsen ”ras” och föreställningar om att
den kunde spåras till norra Europa eller Skandinavien. Det fick konsekvenser som
blev uppenbara i europeiskt 1900-tal. En förskjutning hade skett. Språk knöts till
etnisk härkomst och blev ras. Innan det andra världskriget bröt ut påstods det vara
vetenskapligt belagt att arkeologiska fynd från Centralasien och södra Ryssland
pekade på att indoeuropéerna varit väl spridda i Tyskland som för en tid blev
urhem för de indoeuropeiska språken. Ett sådant urhem, förlagt till boplatser som
återfunnits i Centralasiens stäppområden, har mötts av invändningar med 1900-
talets tredje rike i minne. 20

Tystnadens Torn, zoroastriask begravningsplats, Yazd

20
Anahita

Myt och legend

K ent Eklind©2015

21
 Anahita – myt och legend

Den europeiska kulturens vagga, Grekland, beskrivs ofta med en gudavärld

överfylld av minnesmärken från Knossos till Akropolis. Motsvarigheter längre
österut omnämns sällan, endast de minnesmärken som bortfraktats till
västvärldens muséer.

Historieberättare talar om Grekland och Rom med fotnoten att några för
grekerna bekanta områden utgjorde ett Hot. Därmed förtydligas det
återkommande dom och vi. Bland dom finns perserna som, sedan de lagt Lydien
under sig på 500-talet f.v.t. med akemeniddynastin, anses ha grundlagt ett första
världsherravälde. Ett följande parthervälde beskrivs som ett feodalt interregnum
trots att det åsamkade Rom ett förkrossande nederlag 53 f.v.t. vid Carrhae. den
romerska benämningen på dagens Harran, belägen mellan Eufrat och Tigris i
provinsen Sanliurfa, sydöstra Turkiet.

Det var en värld i öster. Där fanns, som i väst, andevärldar och myter. De hade
likheter med grekiska och romerska med gudaväsen som Ahuramazda, Mithra,
Anahita, vattnets gudinna och Artemis, Artemisias, en sjöfarande legend. 21

Anahita
Den mytiska Anahita, den obefläckade, antas ha stigit fram långt före vår
tideräkning tillsammans med flera andra gudaväsen. I Egypten trädde gudinnan
Neith fram för mer än 5000 år sedan och arkeologiska fynd kan föras upp emot 10
000 år tillbaka. Inom forskningen talas om en modergudinna under tidig
stenålder. Statyetter som återfunnits i Susa har daterats till omkring det fjärde
årtusendet f.v.t. Antalet fynd på den iranska högplatån tyder på att det var här
som en gudabild slog rot med de migrationsrörelser som ägde rum.

Anahitagestalten fick sin slutform under tiden för regenter som Artaxerxes och
vann utanför Iran insteg hos kappadokier, armenier och runt medelhavsländena.
Enligt legenden färdades hon i en vagn, dragen av fyra hästar – vinden, regnet,

22
molnen och snön, nära knuten till den mediske Mithragestalten och den högste
guden, Ahuramazda. Anahita kom att bli garant för tronhavarens legitimitet, i
medelpersiskan benämnd Anahita Ardwisur Anahid eller Nahid, i armeniskan
Anahit eller Anaheed. Grekiska och romerska historiker refererade till henne som
Anaitis eller Aphrodite men hon var förmodligen också förknippad med
sumerernas Inanna, den feniciska Phoenician Argipassa och Frygiens Cybele.
Herodotus talar i sin Historia om perser som offrade till himmelens gudinna. 22

Med Avestans Amesha Spentas representerande bland annat naturens fyra

element ingår, elden, Atar, och vattnet Aban/Anahita, Guden Ahuramazda ber
om Anahitas stöd för att vinna proselyter till den nya tron (zoroastrismen. Det
antas att Anahitagestaltens ställning var så stark att det var nödvändigt att
infoga henne i en ny trosriktning. I denna ingick en frälsare, Saoshyant med ett
antal rådgivare, Vishtaspa, Fravashierna och flerta andra. Från zoroastrismen
har sentensen goda tankar, goda ord och goda gärningar levt vidare. 23

Ett språkligt samband med benämningen Harahvaitī Arədvī Sūrā Anāhitā

pekade mot ett västligt orienterat gudsbegrepp med föregångare som den
sumeriske vattenguden Enki. Det har relaterats till sanskrits Saravati, det äldre
iranska Haravati, grekiskans Arachosia. Anahita blev en vattengudinna, Aban,
associerad med fruktsamhet, helbrägdagörande och vishet. Det antyder ett
indoiranskt ursprung. I den femte gathasången, ”den våta”, obefläckade,
framträder Aredvi Sura Anahita som personifierar den mytiska floden Raha som
rinner ut i Vourukasa, förmodligen Jaxartes och Aralsjön, idag mer eller mindre
uttorkad trots återställningsförsök. Gathasångerna tillhör den äldsta delen de
fragment av ursprungstexter som samlats i Avestan. När, senare, Artaxerxses II
restaurerade Susapalatset fick den högste guden, Ahuramazda, flankeras av
Anahita och Mithra med inskriptionen Med Ahura Mazda, Anahita och Mithras
vilja må Ahura Mazda, Anahita och Mithra skydda mig. Den med zoroastrismen
inkorporerade Anahita kom vid persiska kungakröningar att avbildas
tillsammans med den krönte som tecken på dennes legala rätt. Vid Naqsh-e
Rustam och Taq-e-Bostan återkommer det när kungen Khosrou II Parviz mottar
sin krona från den högste prästen, mobed-e-mobedan, under överinseende av
Anahita.

Till andra beskrivningar av Anahitagestalten hör antaganden om att hon skulle

ha varit ett uttryck för det onda, daeva, onda nomader som under övergången från
nomad- till jordbrukssamhälle hotade de bofasta. Där framträder skiljaktigheter
mellan förantikens iranska religion och Zarathustras monoteistiske gud. Anahita
var i den äldre Avestan en fruktbarhetsgudinna bland de turiska folken, med
iransk härkomst men betraktade som inkräktare. Med detta blev, med förlagor
från de vediska Indra, Sarva och Nasatya, Anahita en demonisk gestalt,
daevas/daivas, gamla Avestans Apastāk, i ett forniranskt religiöst system. I
fornnordisk mytologi framträder samma tema – där går Frej och Njord till Asarna,
Mimer och Höner till Vanerna.24

23
 Anahita och kulten
Anahita är nära förbunden med den grekiska Aphrodite, dotter till Zeus och
Dione, syster till Apollo. Aphrodite dyrkades i Palestina, i Syrien som Astarte och
i Fenicien som Ashtaroth. I den persiska sfären lyftes Anahita fram under
Artaxerxes I, 465_424 f.v.t som flyttade huvudstaden till Babylon varefter den
med Artaxerxes II åter flyttades till Susa 395. Darius II var halvbabylonier och
dog i Babylon. Hans son och efterträdare, Artaxerxes II stod under starkt
inflytande av moderna Parysatis som influerade både Darius och sönerna,
Artaxerxes och Kyros den yngre.

Den svenske forskaren Widengren förmedlade en liknande beskrivning men

placerade händelseförloppet tidigare. Han ansåg att Anahita var identisk med
Nahaithya, avestiskans Daeva, identisk med Nasatyas, Ashvinerna, sekundära
gudar, associerade med läkande förmåga. Som kultbärare fortlevde Anahita fram
till sasaniderna, 226–640, och ikonoklasmen – förstörelsen av bildlika statyer,
symboler och byggnader efter partherväldets fall – i den kristna världen
motsvarat av bildstriden i det bysantinska riket under 700- och 800-talen.

Anahitakulten eskalerade under Artaxerxes II som lät uppföra tempelbyggnader

i Babylon, Susa, Ekbatana (Hamadan), Persepolis, Damascus and Sardis. När det
från 330-talet spreds i Mindre Asien, runt Medelhavet. I Armenien blev det
inkomstkälla genom tempelskatter, förlaga till katolicismens avlatsbrev.
Artaxerxes II knytning till Anahitakulten återkommer i inskriptioner återfunna i
bland annat Susa - en brytning med den tradition där endast Ahuramazda
figurerade som gudagestalt. 25

Anahitatemplen
Det som återstår av Anahitatempel är sparsamt. Ruiner återfinns i Istakhr,
Hamadan, vid Bishapur längs den antika vägen mellan Persis och Elam och i
Kangavar. Det senare antas vid sidan av det helt utplånade templet i Hamadan
ha varit bland de mer mest påkostade i den då kända världen.

Hamadantemplet plundrades av Alexander den Store och de efterföljande

seleukidernas Antigonus, 325–301 f..v.t och Seleucus Nicator, 312–280. När
Antiochus III attackerade Hamadan 209 återstod endast delar av templet. Ett
stenlejon återstår idag. Lämningarna i Kangavar bär både hellenistiska och
persiska drag. Dit hör dimensionerna på de plintar som utgjort fundament och två
motstående trappsektioner liknande dem vid Persepolis. Under partherperioden
skall enligt antikens historiker ett Dianatempel ha funnits i Susa (Pliny) och ett
tempel tillägnat Athena/ Artemis/Anahita i Elam (Strabon). Under det andra
århundradet e.v.t. blev Istakhr centrum för Anahita då sasanidprästen Sasans son
Papak tog makten från parthiska vasaller.

24
Med regenten Bahram I, 272–273, började det som kallas bildstormen att växa.
Anahitakulten försvagades när ett för uppförande av eldtempel tog fart med
mobaden Kirder. Trots detta fortlevde Anahitakulten, med triaden Ahura Mazda,
Mithra och Anahita i västra Iran. Senare regenter som Narseh, 293_302, kom att
avbildas vid Naqsh-e Rustam, nedan, där han mottar sin krona från Anahita. I
mindre Asien och runt medelhavet levde kulten kvar under den parthiska tiden.

I Lydien fanns flera tempel och Armenien blev ett ”zoroastriskt land” som enligt
Strabo delat sin religion med perser och meder och särskilt ärade Anaitis. Till
supportrarna hörde, före konverteringen till kristendomen, den armeniske
kungen Tiridates III. Enligt Pliny skulle Mark Antony's soldater ha slagit sönder
en stor Anahitastaty. I den armeniska huvudstaden tillbads Anahita även som
Artashat (Artaxata) där ett tempel uppförts. Med Tiridates konvertering blev
sedan Anahita förbjuden. Statyer och bilder förstördes.

Anahitatemplet, Kanggavar

Bland arkeologer pågår meningsutbyte om tidsbestämningen av ruinerna i

Kangavar. I Encyclopedia Iranica konstateras att någon entydig slutsats inte kan
dras. Utgrävningar började 1968. Då stod pelarna kvar på plattformar av sten.

25
Bland antikens historiker hade Isidore of Charax refererat till ett tempel över
Artemis som i Iran brukar identifieras som Anahita.

Det har antagits att konstruktionen kan föras tillbaka till parthisk tid (ca 250
f.v.t–225e.v.t) med renoveringar under sasanidisk tid, 225–650 men
konstruktionen beskrivs som ut-märkande för parthisk arkitektur med
östromersk form men där återfinns akemenidiska drag och anläggningen antas ha
varit ägnad åt Anahita. Andra har ansett att det saknas nödvändiga
karaktäristika för att identifiera anläggningen men att det är ruiner efter ett
sasanidiskt palats. En tredje ståndpunkt är att platsen tillkom gradvis för att
utvecklas i olika faser (Teckning ovan av Flandin och Coste från åren 1843–1854,
foton från 2015)

Anahita - Naqsh-e Rustam/Persepolis

Persepolis, Takht-e Jamshid, ’Jamshids tron’, forntida ruinstad omkring 70
kilometer nordöst om Shiraz i provinsen Fars, var huvudstad i Akemeniderriket.
Staden ligger vid berget Kuh-e Rahmat och upptogs 1979 på Unescos
världsarvslista. Uppförandet påbörjades 521 f.v.t under Darius I. Ett antal stora
monumentalbyggen kom till. De skulle legitimera perserrikets enhet och
kungamakt. Till skillnad från Rom skall det ha skett utan inslag av slavarbete.
Hantverkare från väldets provinser engagerades. Avlöningslistor finns beva-rade
men arkitekturen i Persepolis och på andra platser skapades för härskaren, lånad
från Assyrien. Palats anlades i Pasargadae, Susa och Ekbatana (Hamadan).
Alexander den store satte Persepolis i brand 331.

Vid Naqsh-e Rustam, beläget någon mil nordväst om Persepolis, finns en

klippvägg där Darius I och andra kungar gravsatts. Reliefarbeten, den äldsta
troligen elamitisk har gett platsen dess namn och antas avbilda den mytiske
iranske hjälten Rostam. Framför klippväggen återfinns en konstruktion kallad
Zarathustras kub. Antaganden att det är ett eldtempel har avvisats. Andra har
menat att Darius I byggt kuben som kopia det närbelägna Pasargadae, Salomons
fängelse, demolerat av inkräktaren Gaumata som tillskansat sig tronen illegitimt.

Till relieferna vid Naqsh-e Rustam (nedan) hör den där kungen Narseh, 293–303,
blir krönt och mottar sin ring från en kvinnogestalt, identifierad som Anahita.
Eftersom kungens hållning inför kvinnofiguren inte tyder på att den var gudomlig
har ansetts att figuren även skulle kunna vara drottningen, Shapurdokhtak.
Fragment av reliefer från Persepolis finns i Sverige på Medelhavsmuseet.
Kilskriften kunde tydas med hjälp av persiska inskrifter av forskare som
Rawlinson, Niebuhr och Grotenfeldt. Persisk kilskrift var ofta återgiven i mitten
av tre kolumner. De yttre förmedlade budskapet med assyrisk och babylonisk
kilskrift. Den tyske språkforskaren Georg Grotefend, 1775–1853, kunde 1802
lägga fram sitt arbete Erläuterung der persepolitanischen Keilschrift om
kilskriftens tolkning, indelat i fornpersiska, elamitiska och babyloniska.

26
27
Vid Taq-e Bostan, 6 km. nordöst
om Kermanshah återfinns
klippreliefer som anses vara några
av de bäst bevarade i sitt slag.
Reliefen antas föreställa en
kungakröning där Anahita
överräcker konungaringen men
detta anses något osäkrare än
reliefen vid Naqsh-e Rustam

Bisotun – nedan, drygt fyra mil

nordöst om Taq-e Bostan, vid
Besitun, fornpersiskans
Bagaçtana, "Gudarnas boning",
finns klippvägar med inskrifter
och skulpturarbeten. De anses,
liksom Rosettastenen vara viktiga
dokument för att dechiffrera en
förlorad skrift. Den berättar om
perserkungen Darius I, 521–486,
på tre skriftspråk – fornpersiska,
elamitiska och babyloniska och den
tillhör Unescos världsarv sedan
2006.

28
 Anahita och Pir-e Sabz
Pir-e Sabz, Chak Chak, i Yazdprovinsens Kharanaq, är beläget på en bergssida
och ugör zoroastrisk vallfartsort. Platsen ligger nära byn Ardakan, den tidigare
iranske presidenten Khatamis födelseort. Inom zoroastrismen antas Pir-e Sabz
vara den plats där den siste sasanidhärskaren Yazdegerds andra dotter,
Nikbanou, tog sin tillflykt när sasaniddynastin raderades ut av araberna omkring
640. På platsen strömmar källvatten från klipptoppen. Pir-e Sabz skall
ursprungligen ha varit tillägnad Anahita och hör till zoroastrismens mera
betydelsefulla minnesmärken. I legenden uttrycker källvattnets droppar sorgen
över det öde som mötte Nikbanou.

Yazdprovinsen,
Karanaghområd
et, Pir-e Zabz,
”Chak-Chak”,
entrén med
bronsdörrar och
altarplatsen

Altardelen är uthuggen som grottbildning med två stora bronsdörrar.

Altarrummet, stensatt med marmor, täcks med vatten medan väggarna är sotade
av zoroastrismens ständiga eld. Omkring altarrummet har ett antal byggnader
uppförts.

Yazdegerd III, sonson till Khosrau II, hölls under dennes kamp om makten gömd
i Istakhr, Farsprovinsen, varefter han placerades på tronen, krönt i i Istakhr´s
Ana-hitatempel vid 8 års ålder. Han var då ende kvarstående arvtagare inom den
sasanidiska dynastin. Ett år därefter följde den arabiska erövringsvågen. Pir-e
Sabz som tillflyktsort för en av döttrarna till Yazdegerd III, Shar Banu, blev med
sitt källvatten oupplösligt förknippad med zoroastrismen och Anahita. Platsen har
blivit vallfartsort för zoroastrianer världen runt i juni varje år då tusentals
besökare anländer från Iran, Indien och USA med flera länder. Enligt traditionen
måste de med tempelanläggningen inom synhåll fortsätta sin ankomst till fots.
Vattnet är inom zoroastrianism fortfarande livskälla som en av de bärande
grundidéerna. Andra platser som knyts till Yazdegerds döttrar och Anahita är
Shahr Banuhelgedomen vid Shahr-e Ray, förort till Tehran. Platsen, likt Pir-e
Sabz belägen på ett berg, Tabarak, kallas även Kuh-e Ray eller Kuh-e Bibi
Sharbanu.

Med safaviddynastin utvecklades senare, vid sidan av zoroastrisk legendbildning

kring Pir-e Sabz, andra beskrivningar. Dottern till Yazdegerd III, Shahr Banu

29
(”landsmodern”) framställdes som Husayn ibn Alis, den tredje tolvsektsimamen
(sonson till Muhammad och) hustru och mor till Ali ibn Husayn (den fjärde
tolvsektsimamen). Mot detta har anförts att beskrivningarna inte kan anpassas
till tiden. Yazdegerd var för ung för att ha någon dotter vid den muslimska
erövringen. Vid sin död var han 28 år. Han hade då tillbringat 15 år i Istakhr. Det
innebär att han var 13 år när den iranska huvudstaden söder om Bagdad,
Ctesiphon, föll. Han kunde vid denna ålder knappast ha haft en dotter jagad av
araberna medan sönerna Peroz III och Bahram VII flydde till Kina. 26

Artemisia, amiralskvinnan
Artemis, grekiskans Artemisia, i mytologin jaktens och kyskhetens gudinna blev
som dotter till Zeus och tvillingsyster till Apollo även identifierad som Anahid. Det
var en avledning av Anahid-Ardeshir, knuten till ett eldtempel i det persiska
Istakhr i provinsen Fars. I Roms gudavärld fanns en Diana men även en Artemis.
För henne uppfördes ett palats i Efesus, idag mer eller mindre bortvittrat.

Artemis hänförs vanligen till grekisk mytolog men det anses det troligare att
namnet härstammar från fornpersiskans arta eller arte, "stor, helig" men namnen
inom grekisk, romersk och persisk gudavärld medför ofta förväxlingar.
Århundradet e Kr. noterade geografen Isidor från Charax att akemenidiska
kungar visat respekt för Anahita eller Artemis. Enligt Isidor skulle ett
Artemistempel ha uppförts av Darius I utmed kungavägen längs Eufrat,
förmodligen ovan nämnda Bishapur. Trots detta hänförs Artemis vanligen till
grekisk-romersk legendbildning – inte persisk även om Herodotus omnämner en
av Xerxes flottgeneraler som förde Xerxes barn i säkerhet till Efesus där skärvor
efter ett Artemistempel odag återstår. 27

När Herodotus talar om Artemisia antas han avse den Artemisia som, med
grekisk härkomst, var drottning i staden Halikarnassos, belägen i den persiska
provinsen Karien, nära ön Kos. Hon var dotter till Lygdamis, persisk
satrap/länsherre under 600-talet. När denne gick bort övertog hon regentskapet,
förstärkte tyrannväldet och förberedde sin son Pisendelis att efterträda henne.
Hon anslöt sig till Xerxes med stöd från Halikarnassos, Kos, Nisyrus, and
Calydna. Själv tillförde hon Xerxes flotta fem skepp som blivit omnämnda som
spetsen i de persiska sjöstridskrafterna. Före sina framgångar vid Salamis hade
hon väckt uppmärksamhet i sammandrabbningar vid Euboea. Långt senare skulle
en annan Artemisia uppträda i Karien, syster och hustru till Mausolus,
förmodligen persisk satrap som gjorde anspråk på kungatiteln. Han efterträddes
av Artemisia under åren 353 till 351 då hon gick bort.

Artemisia har återkommit inom konsten. Hos Francesco Cavalli, 1602–1676 som
opera 1657 och hos Johann Adolph Hasse, 1754. Hon återkom i en oavslutad opera
av Carlo Goldoni, 1707–1793. Domenico Cimarosa som dog 1801 lämnade,
oavslutat, operan Artemizia efter sig. När sedan det första immigrantfartyget
1848 anlände till Moreton Bay, inte långt från Brisbane i Australien, så var
fartygets namn – Artemisia. När Artemisia, dottern till Lygdamis, anslöt sig till

30
perserna hade regenten Darius låtit sonen Xerxes leda erövringen av Aten. Hon
blev bricka i Xerxes förberedelser när han rekryterade manskap, bland dem
greker och anlade en kanal vid Mount Athos med två bryggor över Hellesponten,
Dardanellerna. Expeditionen inleddes våren 480 från Sardis. Artemisias, av
Xerxes utsedd till amiral kunde, inringad av grekiska skepp, ta sig ur situationen
som bedömts som omöjlig. Enligt Herodotus hade fienden förletts genom ett
persiskt angrepp på egna skepp vilket medfört att de atenska fartygen uppfattat
sin fiende som allierad. 28

Xerxes, som från en bergshöjd följt förloppet, skulle ha uttalat att mina män har
blivit kvinnor, mina kvinnor män. Strax efter detta intogs Aten medan den
grekiske Temistokles sjöstridskrafter, moraliskt brutna, låg förankrade i
Salamissundet. Den deltagande Aischylos beskrev det i sin tragedi Perserna; det
ljöd ett skri från den hellenska flottan, en stridshymn steg mot skyn, av klippöns
stränder i mångfördubblat eko återkastad. Då greps perserna av stor bestörtning,
ty sången var ej en signal till flykt men väl ett djärvt och modigt anfallstecken - Nu
stötte kopparklädda stävar samman. Det var ett grekiskt skepp som gick till anfall
Den grekiska flottan seglade kort därefter ut från Salamissundet och låste in den
persiska flottan som tvingades dra sig tillbaka.

Värvning av grekiska legosoldater var vanligt och perserna kunde genom

finansiella transaktioner knyta grekiska aristo-krater till sig. När perserkungen
Artaxerxes II skulle detroniseras av brodern saknade denne stöd från den starka
modern. Jämförd med Katarina av Medici med politiska färdigheter som
Machiavelli föredrog hon den yngre sonen Kyros. Denne lät värva grekiska
legosoldater efter framgångar tillsammans med grekernas Lysander. Kyros
marscherade från Sardis med stöd från spartanerna Klearkos och Xenofon som
hörde till Sokrates anhängare. Xenofon har skildrat förloppet.

Det slutade i Kunaxa. Kyros stupade. De grekiska legosoldaterna återvände med

stora svårigheter till Grek-land men där hade man kommit till insikt om
upplösningstendenser i akemenidimperiet. Kanske förklarar detta varför
perserna inte kunde utnyttja de grekiska stadsstaternas motsättningar.
I Efesus, dit Artemisias förde Xerxes barn, återstår rester av ett tempel över

31
henne. Ansett som ett av världens sju underverk har området idag träskkaraktär.
Bilden nedan visar Celsus Library i Efesus, byggt 117 e.v.t, monument efter
Tiberius Julius Celsus Polemaeanus, guvernör i provinsen Asia vars grav är
belägen under byggnaden. Artemiskulten som den framträder i Efesus skiljer sig
från den grekiska där hon avbildas som jägarinna med pil och båge. I Efesus
framträder östliga influenser, påminnande om Cybele, gudarnas moder vars
tempel gick förlorat när grekerna brände Sardis. Perserna återgäldade det med
att bränna grekiska tempel. 29

Artemisias

Efesus, Celsus Library

Med Anahita och Artemisias/Artemis möter gestalter i ett forntida Iran som levt
vidare i historien. Den förmedlades före 1900-talets arkeologi av Bibeln, den tid
då zikkurater, kultbyggnader med terrasserade tempelberg, uppfördes. Gudar
som sumerernas Ishtar och Babylons Marduk dyrkades. Österut, i Kina och
Indien, föddes konfucianismen, taoismen, hinduismen och buddhismen.

32
 Runt det andra årtusendet före vår tidräkning trängdes ursprungsbefolkningen
i Iran undan av folk som kom från Kaukasus och Centralasien. Områdena mellan
floderna Oxus och Jaxartes benämndes i forntiden Transoxiana. Söder om
Aralsjön låg Khwarazm. I dessa omgivningar hade man, förmodligen till följd av
klimatförändringar, sökt andra boplatser. Några rörde sig västerut, föregångare
till germaner och, troligen, kelterna. Andra bosatte sig runt Svarta Havet,
Indoiraner och Kimmerer. De följdes av Skyterna, en gren av de centralasiatiska
Sakerna och Sarmaterna som hörde till Massageterna nordöst om Kaspiska havet.
Sarmaterna spred sig det första århundradet före vår tidräkning från Donaus
utlopp i väster till vid Volgas utlopp i Kaspiska havet österut. 30

Bland Indo-Iranerna hade från slutet av det 3:e årtusendet en grupp vandrat
österut in i norra Indien, en andra grupp ned på den iranska högplatån. Båda
grupperna antas under en tid ha varit skilda från sina andra språkfränder.
Kulturella och religiösa särdrag hade utvecklats. Det kom bland annat till uttryck
i det som kallats Somakulten. Där användes en rusdryck för att kunna tränga in
i det okända. Månen antogs vara den plats där en odödlighetsdryck förvarades. 31

Inom det indoiranska segmentet kom Mederna, de centrala och nordvästra

delarna, att utmejslas som en av tre huvudgrupper. De andra var Perserna, de
södra och sydvästra delarna och Partherna/Skyterna i de nordöstra och östra
delarna, ett område som kallades Hyrkanien, Varglandet. Lite österut bildades
senare kungadömet Baktrien. Mederna bosatte sig utmed Zagrosbergen, runt

33
Vansjön, Urmiasjön och dagens Armenien. En annan folkgrupp, perserna, kom att
fortsätta söderut längs Zagrosbergen, ned till det dåvarande Elam och dagens
Farsprovins som fick namnet Parsa. Då hade, under 700-talet, mederna fått ett
ökat politiskt inflytande. Till andra folkgrupper som uppträdde vid denna tid
hörde Karmanerna i områdena runt Kerman och ett antal kringvandrande
stammar. Bland dem Balucherna och i nuvarande Afghanistan kallade Herodotos
befolkningen för Paktyer. Väster härom fanns Sarangerna, ett ryttarfolk liknande
perserna I centrala Iran strövade ett herdefolk omkring, Sagartierna. Andra
folkgrupper var Arierna, Margianerna kring Margosfloden, Sogderna kring Balor-
Taghsbergen (nuvarande Samarkand) och Chorasmierna i saltöknarna vid nedre
Oxus.32

Mederna beskrivs i assyriska inskriptioner som vitt spridda, nomader.

Omnämnda i första mosebokens folktavla skall de ha bestått av sex stammar
under en gemensam kung. Det hebreiska och assyriska ordet för Medien var mdy
– Madai. I Gamla Testamentet omnämns de som Javes söner, mellan Lydien och
Ionien. I Nya Testamentet talas om ett folk mellan Baktrien och Elam. 33

I medernas boställen där Zagrosbergen skilde dem från Assyrien ingick dagens
Azerbaijan, delat i lilla och stora Medien. I Lilla Medien ingick dagens
Azerbajdjan, i Större Medien Hamadan, Kermanshah, Qazvin, Teheran och
Isfahan. I söder fanns persernas Susa och Pars, i öster en saltöken, Dasht-e-Kavir,
Parthien och Hyrkanien. 34

Språkligt skilde sig Mederna endast dialektalt från de persisktalande och de har
hänförts till den ariska folkgruppen. Med mederna gjorde den sitt första försök att
etablera ett eget välde. Den assyriske Shalmaneser II skall ha gjort upprepade
motangrepp med en seger 836 f Kr. Senare talade assyrierkungen Assurbannipal
(668 - 625) om mederna som ett hot. Samtidigt innebar den pågående
folkvandringen förändringar i namnen på härskarna över Elam. De hade tidigare
benämnts med de infödda elamiternas språkanvändning men det blev benämnda

34
som härskare över Anshan. Då hade mederna sedan länge lämnat de sydligare
delarna av Kaukasus tillsammans med Kassiter och Mittaniter där de
förstnämnda kom att grundlägga Babylon. 35

Cyrussagan
Enligt den mediska historien efterträddes den mediske kungen Cyaxares av
sonen Astyages som behöll makten under 35 år, 593 - 558. Med denne följde
Cyrussagan, berättad av Herodotus, förmodligen grundad på folksagor. Enligt
dem hade den persiske Cambyses I, vid denna tidvasall på tronen i Ansham, gift
sig med en dotter till Astyages, Mandane. Deras son Cyrus växte upp i det mediska
kungahuset. När Astyages efter en dröm kom att se Mandanes giftermål med en
persisk vasall som ett hot beordrade han att Cyrus skulle avrättas. Hans minister
Harpagus lät då placera Cyrus hos en okänd fåraherde. När Cyrus vuxit upp och
hans börd blev känd kom han att överta tronen från en allt mer övergiven
Astyages.

I den gamla Naboniduskrönikan talas om militära framgångar i oklar region,

troligen Urarto, omkring 547 f.v.t. men då Cyrus haft sin uppväxt inom det
mediska kungahuset var övergången från medisk hegemoni till persisk
förmodligen en sedan länge pågående process. Detroniseringen av Astyages var
ett led i denna – Cyrus gifte sig enligt historikern Ktesias med Astyages dotter
Amytis – enligt Herodotus med den persiska Cassandane. Läsaren får fördjupa
sig i vad de antika historikerna berättat. 36

Efter den maktförskjutning som skett följde med Cyrus en erövringsfas –

Hyrkanien, Partherna, Skyterna, Baktrien och slutligen Babylon 539. När senare
Darius I hävdade att han hörde till Cyrus, son iCambyses släktlinje, grundlades
den akemenidiska dynastin. 37

Darius mötte motstånd då han intog den mediska huvudstaden Ekbatan

(Hamadan) och förde in nya religiösa föreställningar med den zoroastriske guden
Ahura Mazda. Bakom detta låg sociala spänningar. Den mediska nomadiska
livsstilen hade förbytts i ett mesopotamiskt hovliv med makten samlad hos en
tunn aristokrati. Den verkade inom en konfederation med en svag centralt
sammanhållande kraft. Med veka regenter och en brutaliserad maktutövning
hade missnöjet stegrat inom bredare folklager. De blev beredda att ställa sig under
perserna.

Trots detta var mederna den indoeuropeiska folkgrupp som, efter att ha
konfronterats med de stora semitiska dynastierna, grundlade det första
indoeuropeiska imperiebygget. Det var genom mederna och deras välde som den
grundsten lades på vilken perserna kunde bygga vidare när de lade det mediska
väldet under sig. 38

35
 Om magerna
Om medernas mager berättar Bibeln. En av dem hörde till de tre vise män som
besökte Betlehem. Magerna ingick i en ståndsorganisation, ett ärftligt
prästämbete (mager, latinets magus, grekiskans magos, fornpersiskans magush,
präst, vis man, vetenskapsman). De antas, okända i Avestan, de fornpersiska
textfragmenten, ha framträtt under akemeniderna för att under sasaniderna
kallas magu, emog, med ett ledande prästerskap, magaput eller mobed. Avestan
omnämner ett mediskt Reyy (Raga), gamla Teheran, som blev zoroastrisk
missionsstation vars ledare bar den tidigare zoroastriska härskartiteln,
Zarathustra. Den gamla mediska präststaten togs över men ett arv fortlevde från
den tid då mederna hade befolkat nordvästra Iran. Där hade de mött hurritiska,
kaldeiska, kassitiska och gutiska folkgrupper. Det hade lagt grunden för en
skiljelinje mellan ett östligt och ett västligt Iran.

Magerna utvecklade en tidsspekulation med ritualer hämtade från en zoro-

astrism som haft sitt ursprung österut, inkapslat i Halafkulturens keramiska
symbolspråk. Det blev en brytpunkt i zoroastrismens utveckling när zurvanismen
fram som en självständig religionsbildning. Där ställdes Ahura Mazda åt sidan för
Zurvan, tidens och ödets herre. Denne omgavs av avestaurkundernas maktglans,
xvarenah, farr. I västiran blev med detta idén om en överordnad princip, en
”gränslös tid”, dominerande. Det låg närmare indiska än hellenistiska
föreställningar men återspeglade babyloniska tankekedjor om ett ”världsår”.

Där fanns två huvudlinjer. Den ena fördjupade sig i frågan vad Zarathustra
avsett med att likna det goda och det onda vid ett tvillingförhållande kretande
kring en absolut och oinskränkt gudom eftersom oändlighet i tid och rymd var den
absoluta punkt från vilket detta kunde utgå. Den andra, Zandik, ansåg att
oändligheten som begrepp saknade form i sig själv och därmed inte kunde knytas
till ett ursprung. I båda fallen kontrasterade det mot zoroastrisk ortodox dualism
som tillfördes en dimension, evigheten, en triad som förenade Ahura Mazda och
Ahriman med en neutral oändlighet.

Det återkom sedan inom både kristendomen och islam. Avicenna och Joachim de
Fiore påpekade att Aristoteles, till skillnad från Bibeln och Koranen, aldrig hade
talat om evigheter. 39

Xerxes gick magerna tillmötes. En kalenderreform genomfördes 485, den

mazdayasniska. Den infördes vid Xerxes trontillträde. Med zurvanismen som ram
inordnades zoroastrismen med grundprinciper som hämtats från Kambyses
egyptiska erövringar. Det var en kalender vars gudavärld pekade på samband
mellan hellenistiska och iranska gudar. Det kan utläsas ur ett 1890 påträffat
monument, uppfört av Antiokos I av Kommagene vars gudabilder bär spår som
kan hänföras till Ahura Mazda, Mithra, Verethraghna och Zurvan.40

36
 Medisk Mithradyrkan - att skilja från magernas zurvanism, ofta felaktigt
framställd som en del av Zarathustras förkunnelse - transformerades av
Artaxerxes II till en Mithra-Anahitakult. Den spreds till Rom dit äldre
forniranska föreställningar anses ha kanaliserats genom de persiska nätverk som
omgav Platon från hans uppväxt. Spår av detta finns i Staten, en av dialogerna i
Platons idélära.

Den mediske och den romerske Mithra

Mithra, vanligen framställd som krigsgud, upprätthöll ordningen. I bildspråket
bärs han upp av två vita hästar i en dåtida innovation, vagnen. Runt Mithra fanns
flera följeslagare, Sraosha (den gode), Rashnu (den starke), Fravasierna (fädernas
andar) och Verethragna (segern), hos indierna Indra. Mithra var en mänsklig form
av den frälsare som Zarathustra talat om, född av en jungfru, Anahita som var
den persiska fruktbarhetsgudinnan. Som rättvisans, krigets och solens gud, farr,
framställdes Mithra som en ridande bågskytt. Han skulle svara för ett välstånd
grundat på förtroende mellan människorna.

Namnet, Mithra, var den persiska benämningen på ”kontrakt”. Med

hellenistiska influenser återkom tankegångarna i kristendomen. Dit hörde en
jungfrufödsel och en tillbedjan förlagd till söndagar. Mithras födelsedag firades
den 25 december. Då dekorerades ett träd, symbol för ljuset och solen.

Sedvanan lämnade spår efter sig. Roms Mithra, omhuldad av romkejsaren

Julianus Apostaten, blev centralgestalt i romersk mysteriereligion. I Pontus och
Armenien där romare och Parther tävlade om inflytande kom parthiska prinsar
att utöva klerikala funktioner. Tempel tillägnade Mithra uppfördes med en
kultutövning som bedrevs i slutna sällskap. Öppna endast för män utfördes
ritualer i ett Mithraeum, en underjordisk lokal med bänkar längs långväggar och
ett altare. Lämningar har påträffats i Rom och London. I kulten ingick Mithra
som tjurdödare i persisk dräkt men påståendet är tveksamt då det motsägs av
kultrummens dimensioner. Det hela spreds över Rom men det blev aldrig
konkurrerande med kristendomen. Under 300-talet dog kulten ut men den anses
ha underlättat kristendomens utbredning. 41

37
 Marathon och Thermophyle – vem berättar historien?

Kent Eklind
persiran.se | Thu, 16.01.2014 12:07

Antikens grekiska bosättningar, spridda runt Svarta havet och Medelhavet,

omtalas av Homeros. Grekland hade efter en nedgångsperiod inledd under 1100-
talet f Kr börjat återhämta sig från 7 - 800-talen med koloniseringar runt Egeiska
havet. Miletus etablerades under 1100-talet. Ett västlig och ett östligt
intresseområde växte fram. Skillnaden var att det blev österut som man först
kom att skapa en europeisk identitet, grundad på språklig samhörighet. En
persisk maktsfär växte fram. Det skapade oro i gränsområdena. Miletus mötte
en lågkonjunktur, andra städer erövrades av den persiske generalen Harpagos.
Miletus överförde ett fördragsförhållande med Lydien till perserna. Grekiska
stadsstater, styrda under "tyranner", införlivades i de persiska satrapområdena,
skatteobjekt med en religiös och administrativ autonomi.

De grekisk-persiska motsättningarna utmynnade i slagen vid Marathon och

Thermophyle, återkommande beskrivna som en kamp mellan de onda och de
goda. Vid Marathon i Grekland, 490 f.Kr., uppges grekerna ha segrat när de onda
perserna gjorde en taktisk reträtt. Det slås fast att om perserna vunnit hade
dagens västerländska kultur troligen sett helt annorlunda ut. Med slaget vid
Thermopylepasset, 15 mil nordväst om Aten.480 f.Kr., möttes grekiska
stadsstater under Leonidas, perser under Xerxes I. En persisk seger följde men
den gav grekerna utrymme för fortsatt krigföring medan perserna fortsatte
söderut. De erövrade Attika och Aten. Akropolis brändes. En persisk seger skulle
emellertid komma att vändas till grekisk vinst - en moralisk.

Så hamras ett avstånd mellan öst och väst in. Det återkommer i dagens bild av
mellersta östern. Michel Onfray har i sin mothistoria påpekat att när en historia,
sann eller falsk, upprepas tio, hundra eller tusen gånger blir den till slut en
visshet - Vem berättar historien? Frågar den indiska författarinnan Arundhati
Roy.

När Filaiderna - en ätt från den attiske Miltiades d.ä. - anslöt sig till perserna för
att få det stöd som lokala vasaller kunde påräkna om de följde den persiska
centralmakten blev de krav som ställdes betungande. Tyrannen Aristagoras i
Miletus försökte undgå befolkningens och Darius missnöje med en frihetsrörelse.
Han föll i onåd och perserkrigen startade. Den joniske Hekataios varnade i
polemik med Aristagoras för riskerna - Darius maktställning skulle vara
ointaglig - men det blev Aristagoras som vann gehör. Sardis sattes i brand. Aten
tillsammans med Eretria stödde revolten med satraperna i Sardes, Miletus,

38
Samos och Chios som huvudaktörer. Aristagoras sökte stöd i Sparta. Spartanerna
var upptagna med dispyter med andra stadsstater men Aten ställde ett tjugotal
skepp till förfogande. Ytterligare stöd kom från andra stadsstater.

När Sardes föll i Atens händer 498 förlorade perserna en egeisk skattkista men
Aten angreps av Sparta och misslyckades med att stödja nordvästra Sicilien efter
slaget vid Syracusa, Perikles stad. Perserna kunde återvinna det frygiska
kustområdet men Atens erövring av Sardes hade betraktats som omöjlig.
Förstärkta med flottenheter från Egypten och Syrien påbörjade perserna
operationer i Egeiska havet. Grekerna försökte återvinna avsatta
vasallstyresmän men led ett förkrossande nederlag till vid ön Lade 495. Aten hade
kallat hem sin överbefälhavare, Alkibiades, för att ställa honom inför domstol
sedan han gått över till spartanerna. Alkibiades, som börjat falla i onåd hos
spartanerna efter Atens nederlag vid Syrakusa, sökte sig till den persiske
satrapen Tissafernes. Genom att utnyttja rivaliteten mellan denne och satrapen
Farnabazos i Frygien, varnade han perserna för att gå alltför långt i stödet till
Sparta. Perserna involverades i de grekiska stadsstaternas historieförlopp.

Generalerna Mardonius, svärson till Darius, och Datis mötte därefter

grekerna vid Marathon 490. Grekerna kunde slå tillbaka i en av historiens mest
kända sammandrabbningar. Denna, rapporterad av Pheidippides som sprang
mellan Marathon och Aten, var emellertid i en persisk värld marginell.
Perserflottan kommenderades av Hippias, tidigare en grekisk tyrann som
perserna - alltsedan Aristagoras proklamerat Miletus frihet under förevändning
att det var en grekisk koloni - försökt få återinstallerad. När denne efter en
tjugoårig exil återkom, är det sannolikt att han försökte alliera sig med
övervintrande tyrannanhängare i Aten som gärna såg en persisk seger. Vid
Marathon förlorades endast sju skepp. Hären, som hade sviktat när Miltiades
med spartanernas stöd genomförde ett anfall i flankerna, kunde i stort sett
återgå till de uppankrade fartygen. De förflyttades sedan till Atens hamn,
Faleron, varifrån de avseglade när Militiades snabbt lyckades ta sig dit.

Det är troligt att de persiska styrkorna var mindre än vad som vanligen anges.
Ändamålet med operationen var inte att invadera Aten. Det var att återinstallera
Hippias med stöd av de grekiska alkmaoniderna. Det skulle säkra persiska
intressen genom det nätverk av allianser som, när Darius avled 486, tagits över
av sonen Xerxes I. Runt de persiska kärnländerna hade grannstatsförbindelser
knutits, ofta baserade på politiska giftermål. Massageterna, som avslutat
dagarna för Kyros, hade lindats in genom ett sådant. Sönerna i besegrade
kungahus knöts till den persiska centralmakten, avkrävda lojalitet i förening
med skolning inom förvaltning och härväsende.

När Xerxes tillträtt inledde han med att slå ned uppror i Baktrien, Egypten och
Babylon. Kvar stod problemen med grekerna som stött upprorsmakarna.
Perserna misstänkte att deras inflytande i städerna utmed Egeiska havets östra
kustlinje skulle undermineras. Detta i förening med tillbakadragandet vid
Marathon tio år tidigare krävde en militär styrkedemonstration. Våren 480
utgick en invasionsarmé från Hellesponten via ett brobygge, bestående av fartyg,

39
en övermarsch på sju dagar. Med detta följde slaget vid Thermophyle. Där skulle
300 spartaner, utvalda för att under Leonidas (en av två spartanska kungar) så
som det uttrycks i historiehävderna med livet försvara ett ”högre ideal”, ett ideal
som endast lämnade en överlevande, Aristodamus. Vanärad enligt Herodotus tog
han sitt eget liv genom att i Platea bryta sig ur den egna frontlinjen som bildade
rörlig mur, för att på egen hand möta fiendesidan men Thermophyle gick, liksom
Marathon, till historien som grekiska segrar vilka i realiteten utgjorde persiska
segrar.

De 300 spartanerna, de antas ha varit runt 2000, kunde inte hindra perserna
från att gå vidare mot Aten men det blev spartanerna som i historien kom att
tilldelas hjälterollen – deras ideal beskrevs som något högre än deras egna liv.
Frågan har ställts hur - om ett Thermophyle anses rättfärdiga egna eller andras
liv som insats för högre ideal - självmordsbombare, flygkapare och 11:e
septemberattacker skall hanteras. Thermophyle, ett av fundamenten i ett
europeiskt kulturarv, är en tveeggad myt i en tid då terrorhandlingar grundas
på självutvalda högre ideal.

Thermophyle, en av förgrundshändelserna inför de peloponnesiska krigen (431

- 404), hade föregåtts av en hundraårsperiod med motsättningar mellan Aten och
Sparta. De polariserades när spartanernas Kleomenes I utmanövrerade
Pesistratus äldste son Hippias, följt av Atens reformering av fåmannaväldet,
sedan 545 styrt av Pesistratus. Med Kleomenes politiska grepp följde att
spartanerna i Aten inte längre hade en prospartansk oligarki. De hade att möta
antispartansk demokrati, förstärkt av Hippias, enrollerad som persisk vasall.

Så byggdes en spartansk myt. Kritias, en av Sokrates elever, kom för en tid att
detronisera Atens demokrati som ledare för de ”trettio tyrannerna”. Den
omständigheten att Sparta haft sitt fundament på heloterna, ett slavskikt,
fördunklades. Herodotus förstärkte myten genom en redogörelse för den vanära
som måste tillskrivas den överlevande Aristodamus. Aischylos, som uppehöll sig
vid Salamis när han skrev Perserna, bidrog till legendbildningen. Det gjorde
också Alexander den Store.

Vid Granicus, där den första sammandrabbningen med perserna ägde rum,
påminde han om Thermophyle genom att sända 300 beslagtagna troféer till Aten.
Han lät samtidigt återuppbygga Plataiai som stött atenarna vid Marathon.
Staden hade förstörts av Thebe, allierat med perserna. Med kejsaren Trajanus
misslyckade inbrytningar på persisk mark följde i Sparta inrättandet av en
festival för att ära Leonidas. Hos Plutarko blev det en heroisk levnadsteckning
varefter Origenes gav Leonidas sådana proportioner att han ikoniserades,
jämställd med kristenhetens korsfästning. När sedan Roms Horatius vände ett
grekiskt nederlag till kulturell seger, befäst av Cicero som använde Simonides
krigsepigram, satte det sina spår hos Friedrich Schiller och Heinrich Böll.

I Europa blev Leonidas prisad, om än i dispyt, av Adam Blackwood (1581),

historikern Georg Buchanan (1759) och Lord Byron, medan Händel (1738) satte
upp sin opera Xerxes vars dygd ställdes mot Leonidas. Då hade redan Giovanni

40
Bononiani satt upp sin opera Xerxe i Venedig 1654 vilket följdes av Leonardo
Vinci´s musikdrama Artaserse, uppfört i Rom 1730. Med Johan Adolf Hasse
uppfördes en opera med samma namn i Dresden 1746. Den ikonartade glansen
kom med Voltaire, David Hume och Adam Smith att dämpas något innan den
återkom hos Herman Göring och Martin Borman för att de senaste åren
manifesteras på filmduken. I skuggan av ikonen Leonidas gjorde Xerxes, efter
att ha låtit generalen Megabysos slå ned uppror i Babylon 482, räder in i Aten
480 och 479 sedan ett blockerat Thermophyle öppnats. Akropolis brändes ned.

När ett återtåg påbörjats drogs persiska flottenheter in i ett sjöslag vid Salamis.
Där mötte grekernas Themistokles som tidigare besegrat perserna. Det
upprepades i en manöver där grekisk flotta oväntat seglade ut ur Salamissundet
och försatte perserna i ett taktiskt underläge. För att inte bli fastlåst retirerade
Xerxes. De västra områdena lades i händerna på generalen Mardonius men
slaget var katastrofalt för perserna. Norra och mellersta Grekland låg
fortfarande under perserna men de mötte ett slutgiltigt nederlag följande år vid
Plataiai och Mycale då Thebe föll. Nya motgångar följde mot Cimon vid Eurym.

Slagen vid Marathon och Thermophyle var något annat än den europeiska
mytens återkommande film- och skolboksversion. 42

41
Akemeniderna

Eklind©2018

42
 Eufrat och Tigris
mynnade under äldre stenålder ut norr om Bagdad. Dit sträckte sig Persiska
viken. Mellan floderna som i större utsträckning än Nilen medförde upprepade
översvämningar bildades en uppslammad slätt, Sinears slätt, omnämnd i Bibeln.

Omkring 5000 f Kr befolkades den södra delen av ubaiderna, sumererna, norr om

sumererna fanns de semitiska akkaderna. På Sinears slätt, idag Irak, grundlades
ett antal stadssamhällen - Kish, Uruk, Girsu, Isin, Lagash, Umma, Eridu, Erech,
Nippur och Ur. De språk man bar med sig blev skriftsystem, först bildskrift, sedan
en blandning av ideogram och stavelseskrift, därefter en kilskrift.

Det var våra äldsta högkulturer, kungadömen som gick från far till söner eller
döttrar. Dynastier bildades. Om ätten dog ut eller tvingades lämna ifrån sig
makten tillträdde en ny härskare – en ny dynasti. Den första blev grundlagd av
Hammurabi med Babylon som huvudstad. Förmedlat av babyloniska och
assyriska välden var det ett arv, bevarat i en sumerisk kungalängd, som fördes
vidare och sträckte sig in över det persiska Elam. Assyrierkungen Sargons söner,
Rimush och Manishtusu, hade behärskat Zagrosbergens södra delar. Manishtusus
son Naram-Sin hade fått prefixet gudomlig. Härskaren var kung av kungar. Det
blev han även hos perserna. 43

Sinears slätt

43
Öster om Sumer och Akkad bosatte sig ett folk från nordligare trakter, mederna,
bosatte sig. De bildade en dynasti som kom att dominera nordvästra Iran. När den
sedan fick vika för en annan folkgrupp, perserna, flyttades ett maktfält söderut.
Där antas en Achaimenes, (Hakhamanish, Akimenes) under 700-talet, troligen
vasall under mederna, ha enat befolkningarna i Elams Parsumash och Anshan,
dagens Ahvaz vid ändpunkten för den navigeringsbara delen av Karunfloden.

Efterträdarna spred maktområdet sedan Achaimenes son Teispes (Chishpish)

vid sammanstötningar mellan elamiter och assyrier antas ha ställt sig neutral.
Han följdes av sonsönerna Kyros och Ariaramnes (Ariyaramna). Kyros
efterträddes av Kambyses I (600 - 559). Hans son, Kyros II (den store), kom efter
att ha revolterat mot det mediska väldet att bli grundläggaren av en ny dynasti,
den akemenidiska. Där framträdde flera arismatiska ledargestalter, Kambyses II,
Darius I, Xerxes I, Artaxerxes I, Xerxes II, Darius II och Artaxerxes II. Med
Artaxerxes III började en nedgångsperiod fram till Darius III Kodomannos.

Hans möte med Alexander den store blev slutet för akemeniderna.

Kyros den Store

Om Kyros den store berättar bland andra Herodotos, en skildring som påminner
om den assyriske kungen Nimrod och Feridun i Ferdowsis nationalepos,
Shahnameh. En annan bild, mindre heroisk, ges av Ktesios av Knidos, nära
knuten till Artaxerxex II. Kanske var detta en följd av att Artaxerxes II i brodern
Kyros, uppkallad efter Kyros den store, hade sin farligaste fiende.

Kyros den store bröt en medisk och assyrisk dominans. Parsområdet,

provinserna Fars, Khuzestan och dagens Baluchestan, Gedrosia, blev nya
persiska hjärtpunkter efter den ”mediska triangeln” med Hamadan-
Ekbatana/Teheran-Reyy/Isfahan. I en förmodad allians med Babylons Nabonid
besegrades Astyages år 550. Förloppet, höljt i dunkel, skulle långt senare bli en
av grogrunderna för nationalistiska strömningar. Shah Moham-mad Reza Pahlavi
underströk Kyros den stores roll och under nouruzfestligheter (nyår) har det blivit
vanligt att åka till Pasargad för att lägga blommor vid Kyros grav.

Det är en återkoppling till gångna tider som inrymmer politiska, religiösa och
sociala spänningar och det hade fått den iranske sociologen och debattören Ali
Shariati - han gick bort 1977 och lästes av Khomeini - att dödförklara förislamisk
kultur och civilisation. Det ”islamiska svärdet” hade klippt alla politiska, sociala
och kulturella band med ett forntida Iran.

När Armenien och Lydien fått vika sig vände Kyros sitt intresse mot det
nybabyloniska väldet. Där hade dolda assyriska lojaliter medfört upprepade
konflikter. När den assyrienvänlige Nabonid satte den assyriske månguden Sin
framför Marduk, symbol för såväl trosuppfattning som ”Babylon”, blev persisk
erövring välkomnad. Nabonid hade efter tio år (Daniels bok, 4 kapitlet) återvänt
till Babylon för att söka stöd hos prästerskapet. Kyros lät då förklara att Marduk

44
beordrat honom att lägga Babylon under sig. Efter tre månaders belägring intogs
staden men till skillnad från assyriska erövringar uteblev ett blodbad. Judarna
återfick friheten.

Kyros lät utfärda Kyroskrönikan, ansedd som den första urkunden om mänskliga
rättigheter, idag förvarad på British Museum i London med kopia i FN. Det ”andra
templet” i Jerusalem återuppbyggdes. I judiska kretsar kom man att betrakta
Kyros som Jahves utvalde då han hade hävt deras fångenskap med en fristad i
Isfahan.44

Kyros liv ändades när han mötte de skytiska massageterna i områdena runt
Sogdiana och Khwarazm. Gravsatt vid Pasargad följdes han av sonen, Kambyses
II, den galne kungen, som mördat brodern Bardia (Smerdis, d. ca 522) 45

Kambyses försökte angripa Kartago sjövägen men fenicierna vägrade delta.

Endast mindre delar av Etiopien kunde besättas men Egyptens 26:e dynasti
under Psamtik III erövrades. Det blev en persisk-egyptisk dynasti, hotad av en
alliansbildning där Babylon, Lydien och Sparta ingick. Mumiefynd i Egypten,
söder om pyramidlämningar i Unas, den forntida staden Memphis några mil
söder om Kairo, visar på högre funktionärer, förmodligen egyptier, från persisk
tid. De tillskrivs en Psamtik, förmodligen under tiden för Ahmose II guvernör
över södra Egypten och en general, Djenhebu. i en tredje gravkammare

Darius den Store

Darius I, den store, (Dareios) blev den persiske riksbyggaren. Född 550 f Kr i de
cen- tralasiatiska områdena kom han att regera i 36 år. Han förklarade sig som
son till Vishtaspa (Hystapes), Ariaramneslinjen i en släktkedja. Inskriptioner i
Hamadan talar om en Ariaramnes, den store Kungen, Kungarnas kung, Kung av
Persien, son till Kung Teispes, barnbarn till Achaimenes. Denne skall ha följts av
en efterträdare som bar namnet Arsames. Darius ansåg sig som den rätte
efterträdaren till Kyros eftersom hans farfar, Ariaramnes, trängts undan av
Kyros far, Kambyses I. Enligt Darius borde hans far, Vishtaspa, ha blivit kung.

Darius var för sin del tvungen att visa en legitim gudomlig arvsrätt. Knutet till
Ahuramazda vilade detta på en karismatisk utstrålning, farr. En sådan var
enligt persisk tradition nödvändig för att träda in som Guds skugga på jorden.
Detta kunde bara tillskrivas någon av persisk börd, inte en icke-iranier, anîrânî.
För att nå upp till detta lät Darius åberopa ett antal krigshandlingar som
omnämns i kvarvarande inskriptioner. Territoriellt besattes delar av Grekland
och Egypten som brutit sig loss 488 återtogs. Skyterna tvingades österut mot
Sogdien. I nordväst passerade Darius över Bosporen och nådde Donau långt in i
Europa. Trakien och Makedonien föll.46

Härefter inriktades ansträngningarna på de grekiska stadsstaterna. Då hade

en effektiv centralmakt införts med en provinsindelning, styrd av ståthållare,
satraper. Anläggande av nya städer kom till stånd. Ett myntväsen med riksmynt,

45
darik, kombinerades med ett skattesystem där uppbörden beräknades på
avkastning istället för fasta belopp. Ett postsystem inrättades, barid,
sammanhållet av transportleder där över hundra vägstationer stod till
förfogande. Under nio dagar kunde information föras från Sardis till Susa, en
sträcka på 250 mil. Samma distans utmed sidenlederna krävde tre månader.
Jämförs det med Sverige som under 1600-talets stormaktstid införde en
informationshantering med ”postbönder” krävdes 10 - 14 dagar mellan
Stockholm och Haparanda, cirka 100 mil, mindre än hälften av sträckan Sardes-
Susa. Till förbättringarna av samfärdseln hörde även ett kanalbygge vid dagens
Ierissos. Projektet liknande en senare tids Suezkanal. Nilen skulle förenas med
Persiska viken.

Andra inslag i Darius riksbygge utgjorde ett från Egypten hämtat

utbildningsystem som tillfördes den persiska administrationen. En restaurering
av det judiska templet i Jerusalem, påbörjad av Kyros, slutfördes. Palatsen i Susa
och Persepolis anlades med en arkitektur skapad för härskaren, grundvalar som
lånats från Assyrien och Babylon. Fragment av reliefer från Persepolis finns i
Sverige på Medelhavsmuseet. 47

Persepolis Foto: Eklind

Xerxes I
Om hur antikens greker spreds runt Svarta havet, Medelhavet och Egeiska havet
talade Homeros i Iliaden. Mindre omtalat är att även perserna spred sig. Det
oroade grekerna. Stadsstater införlivades i persiska satrapområden (län) med viss
självständighet. Med länsherrar, satraper, både greker och perser, hårdnade
beskattningen och de blev ansedda som tyranner.48

46
Det utmynnade i att grekerna startade ”perserkrigen”, 490 - 461, sedan en
välbärgad grekisk aristokrati och persiska satraper gynnat den som gav det
fördelaktigaste utfallet – västerut eller österut. Mot detta revolterade omkring 499
de joniska städerna. Sardis sattes i brand och intogs av grekerna. Perserna
svarade med flottenheter från Egypten och Syrien som påbörjade operationer i
Egeiska havet. Grekerna led nederlag till vid ön Lade 495 varefter generalerna
Mardonius (svärson till Darius) och Datis mötte grekerna vid Marathon 490. Det
blev en av historiens mest kända sammandrabbningar men med marginella
persiska förluster rapporterades den av Pheidippides som till fots snabbt sprang
från Marathon till Aten. 49

När Xerxes några år senare tillträdde inledde han med att slå ned uppror i
Baktrien, Egypten och Babylon. Med Marathon i minnet påbörjade förberedde han
en styrkedemonstration. Efter väg- och kanalbyggen och alliansförhandlingar med
grannländerna samlade han 480 sina stridskrafter vid Hellesponten. Via ett
brobygge, bestående av fartyg, genomfördes en övermarsch på sju dagar.
Legenden berättar att Xerxes, till följd av stormvindar som vid tidigare försök
decimerat hans flotta, beordrade manskapet att piska vattnet som hämnd.

Thermophyle blev den plats där sammandrabbningen ägde rum. Där mötte 300
spartaner, utvalda för att under Leonidas - en av de två spartanska kungarna -
med livet försvara ett ”högre ideal”. Det lämnade endast en överlevande,
Aristodamus. Vanärad enligt Herodotus, tog han sitt eget liv genom att i Platea
bryta sig ur den frontlinje som bildade rörlig mur, för att på hand möta
fiendesidan.

Thermopyle skulle liksom Marathon gå till historien, ett grekiskt nederlag vänt
till seger eftersom de 300 spartaner som offrat livet framställs som hjältar med
ideal högre än deras egna liv. Det blev en myt kring något som snarare var en av
förgrundshändelserna inför de peloponnesiska krigen, 431 - 404. De hade föregåtts
av en hundraårsperiod med motsättningar mellan Aten och Sparta. 50

Efter att ha låtit generalen Megabysos slå ned uppror i Babylon 482 följde - när
ett blockerat Thermopyle öppnats - räder in i Aten 480 och 479, då Akropolis
brändes ned. När ett återtåg påbörjats drogs persiska flottenheter in i ett sjöslag
vid Salamis. Där mötte grekernas Themistokles som tidigare besegrat perserna.
Med en manöver där grekisk flotta oväntat seglade ut ur Salamissundet försatte
han perserna i ett taktiskt underläge. För att inte bli fastlåst retirerade Xerxes.
Slaget var katastrofalt för perserna. norra och mellersta Grekland låg fortfarande
under perserna men ett slutgiltigt nederlag kom året efter vid Plataiai och Mycale
då Thebe föll. Nya motgångar mot grekiska stridskrafter under Cimon följde vid
Eurymedon. 51

Xerxes mördades av en förtrogen rådgivare, Artabanos. Det åtföljdes av yttre och

inre uppgörelser. Efterträdaren Artaxerxes I Langimannus (den långarmade) blev
den siste store persiske regenten. Som regent i 40 år placerade han ambassadörer
i Rom och Kartago, men nya upprorsströmningar seglade upp i Egypten. Satrapen
där och i Syrien förklarade sig oberoende, följda av andra. 52

47
Efter Xerxes började handeln - centrerad runt Babylon men styrd från Susa - att
stagnera. Varuflödet avtog; Tenn, järn, halvädelsten, timmer och koppar från
Syrien, Egypten och Anatolien, lazursten från områdena öster om Kaspiska havet
och aluminiumkoppar-sulfat, turkos, från Khwarazm. Det gjorde även
livsmedelsimporten från kornbodarna Egypten och Babylon. Statsledningen
präglades alltmer av inre motsättningar. Misslyckade militära operationer ledde
till ökat tryck på lägre skikt och medelklass. Väldet gick mot en kollaps, något
som antas ha inträtt långt tidigare om inte de administrativa och kommunikativa
landvinningarna utgjort en fördröjande kraft.

Marathon och Thermopyle

Alexander den Store

Akemeniderna stod när Artaxerxes II, 404 - 359, gick bort inför nya problem. Då
hade värvning av greker som legosoldater varit vanligt. För perserna var det
praktiskt, de kunde med finansiella transaktioner värva greker som företrädare
för persisk centralmakt. Det hade spetsats till när perserkungen Artaxerxes II
skulle detroniseras av den yngre brodern Kyros. Denne lät värva grekiska
legosoldater och marscherade från Sardis för att störta brodern. Det slutade med
att Kyros stupade i Kunaxa. De grekiska legosoldaterna upplösningstendenser i
perserriket som kunde utnyttja de grekiska stadsstaternas motsättningar. 53

Med Artaxerxes III, 359 - 338, följde en tid präglad av hårdhänthet. Den judiska
befolkningen revolterade men för en tid återtogs Egypten. Med Arses, 338 - 336,
började en nedgång. Makedoniens Filip II följde händelseutvecklingen. Han
kallade in en grek, Aristoteles, för att ge sin son Alexander undervisning. Denne
kom att efterträda Filip samma år som den siste akemeniden, Darius III, (kallad

48
Codomannus, 336 - 330) tillträdde. Som son till Artaxerxes II hade han varit
satrap i Armenien. Vägen fram till hans trontillträde jämnades av en eunuck,
Bagoas, som skall ha undanröjt först Artaxerxes, sedan Arses. Bagoas fick sedan
gå samma öde till mötes, iscensatt av Darius III. Denne, beskriven som
obeslutsam men slug, lyckades efter en utväxling av gåvor med Alexander
förolämpa denne som gick över Bosporen och förintade Darius i tre slag; vid floden
Granicus, vid Issus i norra Syrien och vid Gaugamala kring Tigris övre lopp, 331. 54
Det blev slutet för akemeniderna.

Eftermälet
Med Akameniderna etablerades vad som kallats ett första världsherravälde.
Det vilade på hörnstenar vars grunddrag levt kvar till vår tid. Där ingick ett
myntväsende, ett skattesystem, vikt- och måttbestämmelser och ett post- och
kommunikationsväsende. Med detta hade handelsflödet växt. Zoroastrismen
konsoliderades trots motsättningar. En militär organisation hade byggts med
elittrupper, "de odödliga” och en kunglig livvakt där ett officersskikt hade
direktansvar inför kungen. Ett länsväsende, satrapier, inrättades. Det var
samtidigt ett auktoritärt samhälle. Kärnan utgjordes av en liten krets inom
aristokratin. Med zoroastrismen som grund kom monarken först, härefter en
aristokrati med kungen närstående, sedan satraper, administratörer, präster och
officerare. Familjestrukturen omgavs av ett klan- och stamsystem med en
egendomsfördelning där markinnehavet bestämde skatteförmåga.

Det var en struktur som kunde upprätthållas under dynastins uppgångs- och
storhetsperiod. En centraliserad ledning, stödd av regionala satraper där
jordägare, dihqan, likt senare adeln i Europa tillvaratog det som producerats av
livegna och bönder. Liksom i andra kulturer fanns ett slaveri men på persisk
mark inte som agrar arbetskraft. senare - under samanider och safavider – blev
det en fråga som soldatmaterial men då fann en karriärmöjlighet utan tak. Vid
bygg- och anläggningsarbeten deltog vid sidan av krigsfångar frivillig arbetskraft
med ett lönesystem differentierat för män, kvinnor och barn. Ur detta växte ett
skikt av handelsmän och hantverkare fram, en struktur som vidarebefordrades
till den bysantinske kejsaren Alexios Komnenos.

Mycket som rör den tid då akameniderna framträdde i historien har gått förlorat.
Återkommande inbrytningar på den iranska högplatån har raderat det som varit
bevarat. Fragment återstår i zoroastriska annaler. Persepolis med eldtemplet
Fratadara sattes i eld av Alexander den store. Samma öde mötte tempelbyggnader
och andra minnesmärken, Med islams utbredning brändes biblioteken vid
universitetet i Gundishapur och i Ktesifon, den persdiska huvudstaden belägen
några mil från Bagdad. Förmodligen fanns här och vid andra kultplatser material
som kunde ha berättat om ett forntida Iran. En del kunde föras vidare muntligt -
en del kunde översättas till grekiskan men ett arv liknande det som greker och
romare efterlämnade saknas. Ändå hade det varit ett maktcentrum som en gång
sträckte sig från Indus till Nilen. Idag har en amerikansk illegal utförsel av
iranska antikviteter under åren 1925 - 1941 dokumenterats. 55

49
Under senare år har ”persiska” mumieföremål förekommit på den illegala
konstmarknaden trots att någon mumifiering inte ägde rum på persisk mark. De
enda ”persiska” mumier torde vara de som återfunnits i Egypten från
perserväldets tid. Till detta kan läggas att amerikansk domstol kommit fram till
att amerikanska museers persiska konstföremål - bland dem kilskriftstavlor som
Iran 1937 lånade ut till Chicagos Universitet, endast delvis återlämnade - skall
beslagtas och försäljas till privata samlare, ersättning i ett skadeståndsmål utan
samband med vare sig kilskriftstavlor, berörda institutioner eller Iran. Enligt
federala amerikanska domares synsätt räcker det med att Iran ger finansiellt stöd
till Hamas för sådana åtgärder. Kilskriftstavlornas anses för världssamfundet ha
samma kulturella värde som Greklands Akropolis och Egyptens pyramider. 56

Sedan Alexander den store satt en slutpunkt för akemeniderna och bränt ned
Persepolis återstod vid sidan av ruiner endast ett symbolspråk som påminnelse
om äldre religionsströmningar. Exempel utgör figurationer som Mithra och
Ahuramazda i stiliserad form. Med med nyhettitiska, egyptiska och assyriska
förebilder framträder en bevingad gestalt. Benämnd Farvahar - Farr, framåt,
vahar, drivande kraft - skulle den uttrycka människans inneboende möjligheter
omgärdat av en legitim maktutövning. Symbolen antas knuten till en ursprunglig
medisk Mithra-dyrkan, inte till akemenidisk eller sasanidisk kungamakt.
Skillnaden i utformning kommer till uttryck på en fris, östra trappan i Persepolis.
Där saknas Ahuramazda över det vingmotiv som representerar xvarenah, makten.
Det för tillbaka till medisk gestaltning, en befallning, fördunklat när
akemeniderna trängde bort det mediska. 57

När sasaniderna över raderades det formspråk som varit kännetecknande under
seleukider och arsakider. När Shapur I modifierade symbolen med strömformade
band på sidorna, påminnande om ätten Suren-Pahlavi för att visa ett
släktskapsband, hade den degenererats. Med smärre ändringar levde den kvar
tills araberna tillförde cirkel- och en halvmåne. Figuren försvann därefter fram
till 1800-talet. Den uppmärksammades då av brittiska och indiska
antikvitetshandlare. I en tidningsartikel beskrev en J. M. Unvala bakomliggande
omständigheter. Med det blev Farvahar symbol för parsernas zoroastrism.
Zoroastriska källor beskriver idag symbolens övre del som uttryck för visdom och
de utbredda vingarna de zoroastriska ledorden goda ord, goda gärningar och goda
tankar. Den armen skall visa mot den ”rätta vägen” med ringen i handen, upplyft
mot Mithra som garant för ett avtal och respekt för att hålla det. Figurationens
undre del vill antyda en etisk dualism där det destruktiva skall förkastas.

Eldtemplen
Aemeniderna upp en forn-iransk elddyrkan, manifesterat i uppförande av
eldtempel. Den zoroastriska riten hade tidigare genomförts utomhus med närhet
till naturen utan kultbyggnader. I det oljerika Bakuområdet skall sasanidernas
Ardashir I ha beordrat en ständig eld för Ahuramazda i ett av stadens tempel.
Med den mediska Mithrakulten följde under arsakiderna särskilda
kröningsceremonier där härskarna hyllades som en förkroppsligad Mithra. Detta

50
kom att koncentreras till stadsbildningen Sheez som, sydväst om Urmiasjön,
antas ha försvunnit efter vulkanutbrott. Där återfinns den gamla befästningen
Takht-i Suleiman (Salomons tron) där ett tempel uppfördes.

Elden skulle enligt

traditionen brinna
kontinuerligt med underhåll
fem gånger dagligen. Om
templen omtalar en
sammanställning från 1972 att
ett knappt 70-tal lämningar
kvarstår från tiden 550 - 650 f
Kr. Formerna varierar. Det
visar förmodligen olika stadier
i kultutövningen. Templen var
inplacerade i en hierarki med
Adur Farnbag för prästerna, Adur Gushnasp för krigarståndet och Adur Burzen
Mihr för bredare befolkning. Under akemenider och tidigt sasanidskede användes
även benämningarna Atash Barhram som var kontinuerligt brinnande, Atash
Adaran och Adurog, liten eld.

Med sasaniderna kom nya tempelformer. Väggarna öppnades i bågform där en

kupol placerades på fristående pelare i hörnen, Chahar-Taq. Det var en mer öppen
form där elden blev synlig, en markering av zoroastrismens eldkult för att föra ut
zoroastrismen som ”statsreligion”. Till återstående lämningar hör det
ovannämnda Adur Gushnasptemplet vid Takht-e Suleiman. Platsen, som var en
vallfartsort fram till Roms framträngningar på 570-talet, övergavs först under
1600-talet.

I Susa återfinns en tempelform som antas ha vänt sig emot bredare

befolkningslager medan en kunglig kultutövning kommer till uttryck med
tvåtornkonstruktioner i Pasargad och Naqsh-i Rustam. För ett tredje tempel i
Dahana-i Ghulaman är tidsbestämningen oklar. Under Xerxes I föll zoro-
astrismen tillbaka som statsreligion. Med Artaxerxes II, han lät uppföra
Anahitastatyer i bland annat Damaskus, togs kultmönster knutna till Mithra och
Anahita upp. Lämningar i Susa härrör från denna tid. Tvåtornskonstruktioner i
Naqsh-i Rustam och Pasar-gadae visar drag som åter-kommer i Urartu, karaktä-
ristika som även återfinns i ett torn i Nurabad, omkring andra och tredje
århundradet e.v.t. Bland återfunna tempel finns även ett i Kuh-e Khwaja,
Sistanprovinsen.

Restaureringsarbeten pågår i Theran, (Takht-e Rostam), daterat till den

parthiska tiden, 248 - 224. I Mazandaran undersöker iranska och polska
arkeologer ett eldtempel som antas kunna vara identiskt med det som i
Bundahishn omtalas som platsen för Zarathustras omvändelse av Vishtaspa. I
Mazan-daran har man funnit ett tempel, troligen uppfört för Mithra och Ana-hita,
där fynden, en svart och grå keramik, pekar mot att templet kan ha kommit till
vid den neolitiska tidens inträde (Rashak III). 58

51
Den tid som passerat i det föregående kan summeras med ett något äldre citat.
Där anförs det att perserna ägde

mycket framstående formella anlag, som framförallt uppenbarade sig på det

politiska området. De skapade en
riksstyrelse, som höll världsväldet
samman i 200 år, och som efter dettas
fall kunde låta det nationella Persien
återuppstå med föryngrade krafter. När
också detta Persien föll samman, gick
den persiska statskonsten i arv till
araberna, och ännu idag är denna
statskonst typisk för de väst- och
centralasiatiska staternas politik.

Den iranske sociologen och

debattören Ali Shariati, han lästes av
Khomeini, ville dödförklara förislamisk
kultur och civilisation. Det islamiska
svärdet hade klippt alla politiska,
sociala och kulturella band med ett
forntida Iran. 59

Återstod av eldtempel, Tabriz och Isfahan

Foto: Eklind

52
Seleukider och
Parther

Eklind©2017

53
 Seleukider och Parther
Ovan talades om Akemeniderna. De hade etablerat sin tids världsherravälde.
Grunddragen har levt kvar till vår tid. De fördes vidare av Alexander den Store.
Efter honom skulle Seleukider och Parther sätta sina spår innan en ny persisk
dynasti kunde tillträda, den Sasanidiska.

Alexander hade förenat ett makedoniskt kungadöme, grekiska stadsförbund

och det akamenidiska. Han betraktade sig själv som Zeus son, en ny Herakles, en
återuppstånden Akilles som skulle erövra världen. När han gått bort blev den siste
arvtagaren mördad 310 på anstiftan av Kassandros, son till Antipatros. Ett
maktspel följde mellan diadokerna, Alexanders fältherrar och rådgivare. Det
pågick i femtiotalet år varefter väldet delades. Det lade fast en politisk geografi
och en ny kosmopolitisk kultur för sekler framåt, hellenismen. Där blev Ptolemaios
i Egypten, Antigonos i Makedonien och Seleukus i Iran monarker. De var
enväldiga, en blandning av grekiskt och orientaliskt. Kungen var inte bara
statsöverhuvud. Han var identisk med detta. 60

Till diadokerna hörde Antipatros med sonen Kassandros i Makedonien,

Antigonos med sonen Demetrios i Mindre Asien och Lysimakos i Trakien. Ur detta
steg tre hellenistiska stormakter, Makedonien, ptoleméernas Egypten och
Seleukidriket med Persien, Mesopotamien, Syrien och delar av Mindre Asien. 61

Seleukos - Seleukus I Nikator, Erövraren, hade efter Alexanders erövring av

Susa framträtt som en av Alexanders närmaste generaler, gift med den iranska
Apama, utvald av Alexander. Seleukos intog Babylon, Iran, Baktrien, Sogdien,
Herat, Sistan, Qandahar och Baluchestan. Vid Tigris anlade han Seleukia (60 km
nordöst om Babylon) som blev huvudstad i seleukidriket, på 300-talet flyttad till
Antiokia i Syrien.

Det var ett utsträckt välde som österut var svårhanterat. Där enades Baktrien,
Soghdia och Merv kring ett grekiskt-baktriskt kungadöme. Den kil som med detta
slagits in mellan öst och väst kom att öppna för Partherfolket, ett nomadiserande
ryttarfolk, enligt Strabon besläktade med skyterna. De fick från 250-talet f.v.t
benämningen Parthava, en geografisk benämning, med tiden beteckningen på ett
folk, partherna. Då hade assyrierna alltsedan 700-talet använt benämningen
Partakka för delar av Medien. Där ingick Hyrkanien, Irans Gorganprovins och
österut det fornpersiska Varkana (varglandet), med centrum i Zadracarta, dagens
Sari i nordöstra Iran. Partherna började alltmer framstå som en maktfaktor.
Under 200-talet frigjorde sig en seleukidisk satrap Andragoras under Seleukos II.
Han vidgade seleukidväldet till Hindu Kush men då hade partherna vunnit
kontroll över området öster om Kaspiska havet och Hyrkanien. De trängde 141
f.v.t. tillbaka romarna som slagit ut Seleukiderna och det följdes av ett nytt tryck
från öster när Kushandynastin pressade de skytiska sakasfolken in i Drangiana,

54
Sakastan, idag Sistan. Det var ett konstant hot som kvarblev under hela det
parthiska väldet. 62

Seleukidernas försök att introducera hellenistiska stadsstater och fri köpenskap

hade inte vunnit insteg i en persisk värld. I enklaver som Farsregionen hade ett
arv levt vidare där det persiska distanserats från det seleukidiska.
Dynastibildningen Frataraka, under seleukidisk överhöghet, framträdde med
kungar som Baydad, följd av Ardakhshir. En kort tid av oberoende följde under
Wahbarz och Wadfradad I. Wahbarz reste sig mot seleukidisk överhöghet och
Wadfradad I lät förklara sig som oberoende vilket framgår av numismatiska
källor. Med Wadfradad II och följande regenter kom en tillbakagång. Partherna
trädde in som dominerande maktfaktor i det tynande seleukidväldetrn. 63

Med partherna följde, som det uttrycks i äldre källor, ett helleniserat växande
barbarrike vid det förminskade seleukidiska väldets östra gräns. Grekiska
bosättningar skildes från sin förbindelse med det seleukidiska huvudlandet,
Syrien. Partherna förde med sig inhemska traditioner och Asiens karta
omformades när seleukidrikets gräns flyttade västerut. En parthisk dynasti
grundades, arsakiderna, med sitt centrum i Ashkabad, dagens Asjkhabad,
Turkmenistans huvudstad. Väldet utvecklades sedan snabbt i ett förlopp med tre
faser. Den första innebar en expansiv utveckling där nära relationer upprätthölls
med Rom under Augustus. En andra fas präglades av maktpolitik. Seleukiderna
hade inkräktat på området mellan Medelhavet och Eufrat där Rom såg sig som
arvtagare till Alexander – partherna som arvtagare till akemeniderna. När öppna
stridigheter bröt ut inträdde en tredje fas, partherkrigen. 64

Arsakiderna
Med arsakidernas Mitradates I, den Stores, tillträde 171 f.v.t. inleddes en
geografisk och politisk konsolidering av dynastin. En rådsförsamling, Mehestan,
inrättades. Sammansatt av aristokrater blev det en feodalstat, styrd av en högadel
med ett nytt skattesystem. Rivaliserande grannstater, där Armenien var en
maktfaktor efter territoriella utvidgningar under Tigranes, neutraliserades.
Väldet kom att sträcka sig från Eufrat till Oxus och Indien. Avtal slöts med Kina.
Under Mithridate II hade kinerserna sänt ett av sina första sändebud västerut.
Handelsvägarna genom Iran blev länkar för de framväxande sidenrutterna. När
senare Mitradates II gick bort inträdde en instabil period. Det övergick i kaos tills
tronen togs över av Orodes II då arsakidväldet nådde sin höjdpunkt. Det
manifesterades med det fullständiga nederlag som generalen Surena tillfogade
ärkefienden Rom som ville återta Alexanders landvinningar i öst. Det inleddes
under Pompejus som ingått i triumviratet där han åsett Caesars galliska
framgångar men det blev Marcus Linius Crassus som försökte föra Rom österut.
Han hade ingått i triumviratet men utan att vara delaktig i Caesars och Pompejus
framgångar. Crassus satte upp 7 legioner. Nekad senatens tillstånd förde han 53
f.v.t. sin här över Eufrat. Rom protesterade med hänsyn till fördrag från åren 69
och 66.

55
 Om slaget vid Carrhae, Harran
Operationen antogs ta några veckor. Efter några dagars marsch utmed Eufrat
hade Crassus nått staden Carrhae (Harran). Den var strategiskt skräddarsydd för
den parthiske generalen Surena. Från den övre parthiska aristokrati som fört
Arsakes till makten var han en briljant taktiker. Orodes, tidvis bortdriven från
tronen, hade med Surenas stöd kunnat återta den. Hans kavalleri, bemästrande
snabba räder i ökenområden, spjutbeväpnade formationer och bågbeväpnade
enheter, det som kallas den parthiska pilen, att skjuta med snabb reträtt
hängande vid sadeln, var väl uppövat. Romarnas falanger, en tätt sluten
formation, hade inte den effekt på Österns underlägset bepansrade skaror som
gängse beskrivningar för fram. Sammanstötningen utvecklades till en slakt.
Endast ett tjugotal man undkom. Den romerska ledningen tillintetgjordes. De
överlevande fördes som slavar till Margiana. 65

Rom hade med partherna mött kraftfulla motståndare. Med Carrhae hade vägen
österut mot Indien blockerats. Roms ambitioner om världsvälde blev tudelat.
Eufrat blev gräns mellan romare och perser. De romerska örnarna hos sju
legioners härförare föll i parthiska händer. Gränsdragningar i norr tvingade
sakafolken söderut mot Sistan, ett tryck från yue-zhistammarnas kraftfulla
Kushandynasti. Partherna kunde vidga kontakterna i öster medan man i Rom
begrundade Carrhae. Legionernas hopliter, tungt beväpnat fotfolk,
kompletterades med kavalleri. Carrhae anslöt sig till de romerska nederlagen vid
Cannae (216 f.v.t. mot Hannibal i Syditalien), Gallernas erövring av Etrurien (387
- 90 f.v.t.), Adrianopel (378 f.v.t.) och Toulouse (106 f.v.t. då cimbrer och teutoner
slog två romerska härar i Gallien). Roms örnar blev dekoration på ett parthiskt
tempel, återställda först med en fredsuppgörelse där kejsar Tiberius (14 - 37 e.v.t.)
efter ett fälttåg i norra Spanien lät återinsätta Tigran på armeniens tron.

Om Marcus Antonius och Kleopatra

Med hämnd som ledmotiv i Roms hållning österut tog efter Carrhae Caesars
medkonsul Marcus Antonius över invasionsplanerna i öst. Intrång i de persiska
områdena skedde 36 f.v.t. Inom arsakiddynastin hade feodala intressen försvagat
en central kungamakt. Rom antog att norrifrån via Armenien och Medien fanns
förutsättningar att marschera vidare ned i det iranska kärnområdet. Det
misslyckades. Ett nytt försök kom 34 men Antonius var samtidigt inbegripen i en
maktkamp med Gajus Octavianus. Han tvingades till reträtt, förmodligen vid
Takht-e Soleiman i närheten av dagens Maragheh i nordvästra Iran. Det fick
honom att förklara sonen med Kleopatra som kung över Persien. När hans flotta
därefter tillintetgjordes vid Actium av Octavianus tog han sitt eget liv. Octavianus
tillträdde som romersk kejsare med titeln Augustus Caesar. Med detta följde en
period där tidigare fredsfördrag upprätthölls med Eufrat som gränslinje. Då
Augustus gick bort följde Tiberius, Caligula och Claudius med upprepade
maktkamper. Ny oreda inträdde sedan när Nero, ändpunkt på en julisk-claudisk

56
era, följdes av Galba, Otho, Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva fram till
Trajanus.

Karta: CAIS-SOAS

Det arsakidiska slutskedet

Arkasidväldet sammanhölls av fristående vasallstater. Någon statsreligion hade
inte etablerats. Dynastin har jämförts med det medeltida Europa. Ett skattetryck
pressades fram av lokala jordägare där ekonomin vilade på handeln utmed
sidenvägarna. Några pekar på det feodala draget, föregångare till det medeltida
Europa. Med partherna framträder ett förlopp som återkom hos de deylamitiska
buyiderna. De förmedlade från parthiska områden ett beskattningssystem till
abbasidkalifatet, iqtasystemet, fullt utvecklat under seldjukerna. Förgrenat över
de anatoliska områdena blev det under ottomanerna timar och iltizam, en kontroll
av skatte- och ränteströmmar. 66
.
Inom arkeologin återkommer lämningar från denna tid där en arkitektur anses
visa på högt uppdriven stads- och byggnadskonst. I Hatras låg ett hellenistiskt
tempel och andra byggnader med parthiska inslag. Staden förstördes av
sasanidernas Shapur I omkring 241 - 42. Andra kvarstående lämningar utgör
Ktesifon sydöst om Bagdad och Zahak Castle, Qaleh Azhdehak, i persisk
mytologi/legend Azi Dahaka. Platsen ligger, omgiven av berg mellan Hashtrud och
Miyaneh, utmed järnvägen Tehran-Tabriz. Platsen utforskades på 1830-talet.
Senare har inskriptioner visat att anläggningen även bär sasanidiska spår.

57
Platsen benämndes då Arzahak, vid den arabiska erövringen ändrat till Zahak.
Namnet Arzahak kan eventuellt ledas tillbaka till Astyages, den siste mediske
kungen. Fynd visar på hellenistiskt inflytande, bl.a. mynt där Mitradates
avbildas, men av pågående utgrävningar framgår att stadsbildningen runt
befästningen kan föras 3500 år bakåt i tiden.

Vid tiden för arsakiderna hade Susa

och Persepolis byggts men det hade inte
inneburit att man skapat egna
samhällen. Den persiska staden utgjorde
en förening av världar, inte en
destillation av en värld. Detta medförde
försvagade kontakter mellan grekiska
områden i väst och iranska områden i
öst. Där fann man sig underställd det
grekiska.

Selukidiska stadsbildningar, greker-

nas ”polis” som Aristoteles pekat ut som
den nya världens sädeskorn, hörde inte
hemma i ett akemenidiskt arv. Stads-
bildningarna blev grekiska öar i ett
persiskt hav. En klyfta växte fram -
förstärkt när Alexander den Stores
enhetstanke över-gavs. Försök gjordes
att likt ptoleméerna i Egypten skapa
skiljelinjer mellan kungamakt och guds-
Qaleh Azhdehak Foto:Eklind bild genom en ”god kung” som skulle er-
sätta en fornpersisk sådan. Det löste inte
problemet. Egyptierna hade styrts av
solgudar som Ra. Konstruktionen hade aldrig existerat i Iran. Kungalegender som
Kiomars, Kyros och Darius hade aldrig varit gudar. De var utsedda av en gud,
Ahura Mazda, men var inte jämbördiga med denne. Den kung som enligt legenden
hade förlorat sin Farr och blivit avsatt, Jamshid, hade blivit avsatt just för att han
försökt att framstå som en gud. När Seleukos efterträdare Antiokos I Soter lät
likna sig vid Gud med en utplacering av statyer, fördjupades identitet-skrisen.
Anspråken på gudomlighet ägde rum i en värld där Zarathustra fört ut budskapet
om Ahura Mazda, den ende gud från vilken kungar kunde härleda en legitimitet.

Under akemeniderna hade en mångfald samordnats, fullföljt av Alexander.

Seleukidväldet var påtvingat Iran. Det bidrog till upplösning av selukidimperiet,
en svagt sammanhållen statsbildning. Den kunde inte absorbera grekiska,
bysantinska, romerska och persiska influenser som mötts i Gandharakulturen.
Hellenismen, grogrund för vetenskap och filosofi med stoicismen, Theophrastus
peripatiska skola från 317 med lärofäder som Epikyrus och Zenon - kom att
befinna sig mellan Roms svärd och den egyptisk-babyloniska anden. Detta
personifierades av Antiokos IV Epiphanes, regent 175 - 163, kallad Asiens frälsare.
Han slutade sitt liv under försök att frånta Euthydemiddynastin Baktrien för att

58
stoppa det växande partherväldet men försöket att förena det grekiska med det
egyptiska-babyloniska misslyckades. Med hellenistismen hade föreställningen ”en
gud” vunnit ett fotfäste men religionen höll på att förlora mark gentemot filosofi
och vetenskap. Samtidigt fortlevde medärvda traditioner. Det begränsade
hellenismens genomslagskraft inom områden som erövrats med svärdets hjälp.
Trots motsättningarna hade grekernas polis vunnit insteg på iransk mark. Inom
en jordägarstruktur med kunglig och kyrklig mark växte urbana centra. Där
fortlevde akemenidisk förvaltningsorganisation men grekiskt inflytande medförde
att jordägarnas maktområde begränsades. När polis vann insteg kunde den
enskilde i större utsträckning råda sig själv, politeuma. Det var en omvandling
som medförde sociala och ekonomiska förändringar. Grekiska influenser hade
tagits upp men utan grundläggande förändringar. 67

Grekiskan ersattes av persiskan under Vologeses IV. Zoroastrismen med

Avestan vårdades. Grekiska gudastatyer avlägsnades till förmån för Mithra,
Verethraghna, Ashsi och Armaiti. Med sasaniderna revs de. Urkunder och
skriftliga källor förstördes, almanackan ändrades, förkortad med 200 år. Dunklet
föll över arsakiddynastin. Seleukia förstördes av romarna 165 e Kr. Det av
partherna anlagda Ktesifon på andra sidan Tigris fortsatte att blomstra tills
Pompejus gjorde det till romersk provins. Slutet kom när Antiokos Sidetes 129
gick bort. Babylon och Judéen förlorades.

Då hade partherna stått emot Rom och återskapat ett Iran, sargat av Alexander
den Store och återtagit akemenidernas kärnområden Med det spreds
kulturströmningar västerut. I samspel med hellenismen hade grogrund lagts för
en nationell hjältediktning. Framsprungen ur feodaladeln fick den sin slutliga
form under sasaniderna med den förlorade Chvatainamak (konungaboken) och
Ajatkar i Zareran (minnesboken om Zarer, ett riddarideal). Bevarad är
Karnamak-e Artaxsher i Papakan som handlar om sasanidernas grundare. Till
den religiösa litteraturen hör den apokalyptiska dikten Zhamaspnamak och den
visionära Artak Viraznamak, om himmel och helvete. Romersk aristokrati med
kejsare som Nero och Caracalla hade tagit upp Mihtra. Tempel uppfördes i London
och Wien. Nu stod en ny dynastibildning och väntade. Arsakiddynastin, under
drygt fyra århundraden orientens stormakt, efterföljdes av den sasanidiska
dynastin. Ardashir I, son till en vasall under den parthiske kungen, revolterade
mot Artabanus. Som den siste parthiske kungen besegrades han vid Hormuz, ett
slag som pågick 226 - 227. Med Artabanus föll arsakiderna efter i 500 år. 68

59
Sasaniderna

Eklind©2017

60
 Sasaniderna
I ett föregående avsnitt passerade partherna med Arsakiddynastin. Den hade
underminerats av inre konflikter och kostsamma krig. Flyttningen av
huvudstaden från Hecatompolis till Ktesifon strax söder om dagens Bagdad hade
fjärmat riksledningen. Det öppnade vägen för en ny dynasti, Sasaniderna. Om
dynastiskiftet berättas i legenden om Sasan.69

Med Sasaniderna blev en ämbetsmannahierarki ryggrad i ett persiskt imperium.

Där betraktade man ett feodalt betonat parthervälde som intrång på en persisk
tron. Kungar, underkungar och feodalherrar ersattes av en centraliserad ledning.
Ett breddat aristokratiskt ämbetsmannaskikt, dihqaner trädde till.
Zoroastrismen blev statsreligion. Ett mäktigt prästerskap, mobederna, förstärkte
sin ställning. Samtidigt växte proteströrelser fram, manikeism och mazdakism.
Parsområdet, Farsprovinsen med ett arv från akemeniderna blev modell för ett
nytt imperium. Det kom att kontrollerade den arabiska halvöns östra delar,
Jemen, Mesopotamien, östra Syrien och stora delar av Centralasien. 70

Shapur I, 240 - 272

Dynastigrundaren, Ardashir I Sasan, regent i 17 år, åberopade ett släktskap med
Kyros. Han tog titeln konungarnas konung, Shahanshah.

Vid tillträdet mötte han ett romarrike i koalition med armenier, skyter och
kushaner. Trots detta expanderade väldet medan stat och religion
sammanfogades. När Ardashir avled 241 övergick tronen till sonen Shapur I. Han
tog över återkommande krig med Rom och lade Baktrien, Samarkand och
Tasjkent under sig. När Rom under Gordian III som efterträtt Maximinus
placerade den romerska armén vid Irans gräns med vasaller bland goter och
germaner kom de inte längre. En fredsuppgörelse med Filip araben bröts av
Publius Licinius Valerianus. Han föll 253 för Shapur vid Antiokia och vid Edessa
260 blev han kvarhållen i persisk fångenskap resten av livet. Det återges med
fresker i Bishapur och Naqsh-i Rustam.

Efter Valerianus följde nya konfrontationer. Besegrade romare fick anlägga

städer som Gundishapur, ett medicinskt centrum, dammanläggningar och
brobyggen. Mani, religionsstiftare, kunde föra ut manikeismen tills Shapur I
efterträtts av sonen Hormuzd. Denne följdes efter endast ett år av brodern
Bahram som övertalades att vända sig emot manikeismen. När sedan Bahram
gick bort utvidgade sonen Bahram II religionsförföljelserna till kristna och judar
men det var inte en teologisk fråga. De kristna hade sökt stöd hos den persiske
arvsfienden, Rom. När man där förklarade Nestorianer och Monofysiter som
kättare fick de persiskt beskydd och Hormuzd IV ålade zoroastriska präster att
lämna de kristna i fred. 71

61
 Shapur, II 309 - 379
Shapur II:s tillträde föregicks av landförluster under Bahram och Narses. Det
återställdes med fälttåg. Narses hade tvingats träffa fredsfördrag med kejsaren
Galerius. Nisibis och områden söder om Vansjön (Kurdistan) hade blivit romerska.
Armenien hade förvandlats till romersk vasallstat, buffert för upprätthållandet av
gränserna österut. Shapur svarade med att inta Damaskus. I

Karta: Cais-SOAS

Vid samma tid valde den romerska hären i England den blivande Konstantin den
Store till kejsare över imperiets västra del. Galerius, kejsare i den östra delen,
motsatte sig och utsåg Licinius. Mot detta vände sig sonen till den diocletianske
vicekejsaren Maxentius, vars maktställning blev ett hot mot Konstantin. Denne
lämnade England och besegrade Maxentius vid Tibern 312. Det fick Shapur att
rasera Susa för att hindra Rom att den vägen äventyra zoroastrismen.

Då hade, vid andra århundradets slut, treenigheten börjat ersätta entalstron,

kulminerande i kontroverser mellan Athanasius och Arianus. När
motsättningarna nådde Rom hotades Konstantins nya maktbas, kristendomen.
Han sammankallade ett kyrkoråd, Nicea år 325 och bannlyste biskopar som
vägrade underteckna de nya trosbekännelserna. Med mötet, i dagens turistort

I Nisibis; forntida stad, Mygdonia, Irak, gränsfästning under parther/sasanider, residens för armeniska kungar 149 f.v.t.-
14 e.v.t, under Septimus Severus romersk koloni. Tillföll perserna efter förödmjukande fredsfördrag under Jovianus 363

62
Iznik i Turkiet, infördes sjudagarsveckan men det nya var att det tidigare inte
varit fråga om att en universell trosbekännelse skulle instiftas av kejserlig
auktoritet.

Med Niceamötet följde ett förkastande av arianismen. Sammantaget hade

konciliet trefaldig betydelse, förkastande av arianismen, en deklaration som var
förenlig med entalstron och ett stöd för treenigheten. För Shapur och hans
persiska statskyrka var den nya trosbekännelsen ett uppenbart hot. 72

Problemen med kristendomens utbredning löste Shapur genom att förklara den
kristna kyrkan som oberoende. När, senare ett kyrkomöte i Kalcedon, 451, visade
på olika synsätt om Kristi natur kom kyrkan i öst och väst att gå skilda vägar.
Den Kalcedonska trosbekännelsen, om Jesus natur och gudomlighet,
Tvånatursläran, permanentades. Monofysitismen avvisades, i fortsättningen
kallad orientalisk ortodoxi. Då hade efter Shapurs bortgång en hundraårsperiod
följt med försvagat persiskt ledarskap under regenter som Ardashir II, Shapur III
och Bahram IV. Med Yazdegerd I kom ett närmande till de kristna. Spänningar
uppstod sedan en kristen präst bränt ned ett eldtempel. Trots påtryckningar
vägrade han ett återställande. Zoroastrierna, angelägna om en rättslig procedur,
lät ställa honom inför rätta med dödsdom som följd. Samtidigt försatte
bearbetningar av Avestan som gick tillbaka till Shapur I de ortodoxa zoroastrierna
i en situation där de mötte filosofiska tankegångar. Zarathustra hade inte i likhet
med Jesus uttalat ”varde” men både greker och iranier accepterade den
aristoteliska tankegången att inget kan komma ur ingenting.

Skapelsen blev med detta inte filosofiskt godtagbar i sin gamla form. Sasanidiska
teologer ställdes inför filosofiska ansatser som inte hade rötter i zoroastrismens
dualism. Det blev nödvändigt att öppna för influenser utifrån. Under Shapur II
försökte prästen Mahraspands son Aturpat, efter att ha utmanövrerat sina
rivaler, att förenkla dualismen men först under Anushirvan kunde de teologiska
motsättningarna biläggas. Oenighet i frågan om hur texter som tillförts Avestan
under Shapur I skulle tolkas fick hanteras av det ledande prästskiktet,
mobederna.73 I

Under Shapurs senare år kom omvälvningar i Irans östra delar. Shapur fick
driva bort heftaliterna. Han kunde infoga dagens Pakistan och Afghanistan som
riksdelar. Efter hans bortgång följde en hundraårsperiod med försvagat persiskt
ledarskap under Ardashir II, Shapur III och Bahram IV. När Yazdegerd sedan
följdes av sonen Bahram V Gur återkom trycket från heftaliterna men Bahram
kunde ingå en hundraårig fred med Rom 422. Med Yazdegerd II utnyttjades sedan
vandalernas angrepp mot romarna för nya attacker men fredsfördraget från 422
kunde förnyas för att möta aggressiva heftaliter som angrep Piruz, regent.459 –
484. Han föll under en händelseutveckling där gränsmotsättningarna mellan Iran
och Rom alltmer färgades av kommersiella och ekonomiska problem. Det blev en
kamp om handelslederna utmed sidenrutterna och sjövägarna mot Indiska
Oceanen.74

I Avestan, forniranska heliga skrifter, återstående fragment från olika språkperioder.

63
 Kavad I, Qubad, 498 – 531
Kavad tillträdde efter farbrodern Balash, stödd av heftaliterna som besegrat
Piruz. Oroligheter bröt ut i Armenien, en revolt ledd av Kavads bror Tamasp . I
den uppkomna situationen lämnade Kavad utrymme åt reformatorn Mazdak med
budskapet att införa en ändrad egendomsfördelning. Det utgjorde för den
jordägande aristokratin ett hot. Vid slutet av sin första period på tronen mötte
Kavad därmed motstånd både från brodern i Armenien och jordägare med stöd av
prästerskapet. De fick Kavad fängslad men med heftaliternas stöd kunde han
återta tronen. Brodern Tamasp avsattes och Kavad modererade sina
reformsträvanden. Med stöd av sonen Anushirvan underminerade han Mazdak
som fick behålla livet tills hans anhängare ringades in och avrättades. 75

Mani och Mazdak,

Manikeismen hörde till strömningsfält som sög upp ett groende missnöje. En
stark kungamakt hade sin legitimitet grundad på zoroastriska
trosföreställningar. Från Ardashir till Shapur I hade en stark kyrka och ett
välbesuttet samhällsskikt växt fram. Så länge en aristokrati stöddes av prästleden
kunde samhälleliga institutioner upprätthållas men när en bondebefolkning
började exploateras skapades sociala spänningar. Det gav näring åt manikeismen,
uppkallad efter upphovsmannen, Mani. Dateringen av hans liv är inte exakt men
ändades antingen under det sista året för Bahram I (274) eller under
efterträdarens inledande år, 277.

Mani hade inte endast varit religiös förkunnare. Hans budskap uppmanade en
lantbruksbefolkning att ställa krav på kollektivt jordägande och jordreformer. Det
föll tillbaka på bearbetningar av passager i den forniranska Avestatexterna. Till
viss del återfunna i Centralasien hade de följts av översättningar där en antik
tradition fått stå tillbaka. Med hellenistiska influenser talade Mani om ljuset
(anden, det goda) och mörkret (kroppen, det onda) och tre tidsåldrar. Den första
var tiden före ett förnimbart universum. Den andra nutiden då mörkret brutit in
och försatt universum i konflikt. Den tredje skulle bli en fullbordan där sanningen
och ljuset segrade. Förkunnelsen låg nära zoroastrismens eskatologi men
materiella aspekter lyftes fram på bekostnad av andliga.

Mani skulle leva vidare långt efter det att han dömts till fängelse där han avled.
I öst såg man honom som en reinkarnation av Buddha. Manikeismen blev
framträdande bland de turkiska uigurerna. I Bysans skulle Augustinus, 354 - 430,
en av kristenhetens förgrundsfigurer, höra till den manikeiska skolan i Kartago
tills han började tvivla på dualismen och synen på själen som något materiellt.
Hans intresse vändes till nyplatonister som Plotinus och Porfyrios innan
omvändelsen till kristendomen med hans Bekännelser och Gudsstaten.

64
Manikeismen föll efter 500-talet tillbaka men återkom under 1100-talet västerut
via Balkanområdet. Under benämningen Catharis, (de rena) bildades på 1400-
talet församlingar i Lombardiet och södra Frankrike. Anklagades för kätteri tog
sig till England. Där samlades de ihop av Henry II och brändes på bål men Mani
skulle vid slutet av femte århundradet återkomma med en upprorisk Mazdak.
Denne lyfte fram manikeismens inneboende sociala och ekonomiska kraftfält. 76

Mazdak skulle komma att möta samma öde som manikeisterna. Under
kraftfulla präster, mobeder, som Kirder och Varahran regisserade kronprinsen,
Anushirvan, en massaker (528). Med inbjudan till bankett skulle Mazdak
honoreras. Då gästerna anlänt avrättades de. Rörelsen tvingades under jorden.
All opposition blev benämnd mazdakism in i islamisk tid då opposition mot
kalifatet bemöttes som mazdakism. Rörelsen skulle komma att omnämnas av
seldjukernas Machiavelli, Nizam al-Mulk, i furstespegeln Siyasatname.

Mazdakismen fick långsiktiga verkningar. Manikeismen, en reformrörelse, hade

föregåtts av de babyloniska mandéerna. Under Piruz hade deras ledare, Battai
Yazdani, fört in en forniransk eldtillbedjan i sekten. När därefter islam spreds
skapades zoroastriska motståndsrörelser, bland dem Khorramdiniyya där
Koranens profetiska kedja ersattes med persiska kungar. Det återkom när Abu
Muslim medverkade till umayyadernas fall. Det spetsades till när Shaikh Shahab
al-Din Sohrawardi förde in persiska hjältar i islam.

Mani hade verkat under sasanidtidens första hälft, Mazdak under den senare.
Båda motarbetades medan en ekonomisk instabilitet tilltog. Förenat med
successionsproblem i sasaniddynastins senare skede skapade det politiska kriser.
De krävde strukturella ändringar. Det kunde endast ske från nya
utgångspunkter, något som följde med framväxten av islam. Där öppnades för en
annan social rörlighet än den som färgade ett sasanidiskt samhälle.

Ett jämlikhetsincitament med en korstågsuppgift grep in när militär

försvagning, parat med zoroastrisk dogmatism, stängde inflödet av nya idéer. Med
ökad press på befolkningen föddes manikeism och mazdakism. De vita hunnerna
hade besegrat Piruz, fängslat honom tvinga fram en beskattning. Anushirvan
kunde senare för en tid genomföra ett reformarbete men de grundläggande
problemen kvarstod. Ett arabiskt budskap om skattelättnader hade i
sasaniddynastins slutskede lätt att vinna fotfäste. Men inte för stunden. 77

Justinus, Justinianus och Theodorik

Mazdakepisoden hade för Kavad sammanfallit med att en romersk
fredsuppgörelse var på väg att brytas. Sasaniderna hade inte släppt Nisibis trots
att det hade gått 120 år sedan ett fördrag från 363. När romarna drog in
överenskomna betalningar fick Kavad problem med att finansiera sitt militära
stöd från heftaliterna. Till detta kom sviter från en torkperiod. Han tvingades
vända sig till den bysantinske Anastasius som erbjöd ett ofördelaktigt lån.

65
Kavad svarade med att invadera Armenien 502. Med heftaliternas stöd besatte
han frontstäderna Theodosiopolis och Martyropolis varefter Amida (Diyarbakir)
belägrades. Den östra delen av Svarta havet med Lazica, det antika Kolchis,
gammalt tvistemål mellan perser och romare, kom i blickpunkten. Kavad
betraktade det som satellitstat men befolkningen var kristen. Regenten Tzath
hade 522 försvårat situationen genom att vid kröningen förbigå sasaniderna och
vänt sig till Justinus som vid 68 års ålder efterträtt Anastasius. Sasaniderna fick
till stånd en allians med hunnerkungen Zilgibi men denne spelade dubbelt i
förhandlingar med Justinus. Denne lät avslöja detta för Kavad som lät förinta
hela den av Zilgibis hopsamlade armén. 78

Vandalerna, från 200-tal till 500-tal

För Kavad hade omvärldsbilden då börjat förändras. Den siste västromerske kej-
saren avsattes 476. Östrom plågades av vandalerna. Odovakar, Trasamund,
Hilderik och Gelimer. Attila, ”Guds gissel”, tågade genom det centrala Europa. I
nordöstra Iran hade gränskonflikter pågått alltsedan arsakiderna. En romersk
kejsarkult sedan Diocletianus, 285 – 305, en dyrkan med persisk förebild, återkom
med Konstantin den Store. Då hade Diocletianus på hemmaplan utmålats som
tyrann av en opposition vars verktyg hämtades från grekisk litteratur som
målmedvetet angrep persiska härskarvanor. Grekland blev sedan kulturens
vagga. Det har påpekats att detta var något som passade västeuropeiska koloni-
almakter. De ville under 17- och 1800-talen legitimera en självpåtagen rätt att
härska över kulturer som passerat i Mellanöstern, Indien och Kina. Då hade
idéhistorien för länge sedan förts vidare via kalifen al-Mamun och visdomens hus
i Bagdad, Bayt al-Hikmah till Rom, Konstantinopel och Cordoaba. Det har
uttryckts som att den slutligen fördes i säkerhet i Västeuropa och Norditalien.
Föreställningar om det orientaliska, den andre, har levt vidare, förstärkt under
Iliadens tid. När Aischylos i Perserna talade om Xerxes nederlag blev Asien en
fientlig annan värld. 79

Ostrogoterna, ett av två huvudfolk bland goterna som steg fram under 200-talet,
skapade problem för Kavad. Bland dem steg Theoderik den store fram som kung
runt 470. Då hade Odovakar, ledare av de germanska legotrupper som 476
störtade romkejsaren Romulus Augustulus, utropat sig till italiensk kung.
Germaner hade tilldelats en tredjedel av landets jord. Efter att ha besegrat
Odovakar 488 - 93 med löfte om fri lejd och bevarande av kungavärdigheten
kontrollerade Theoderik från 490-talet hela Italien, fortfarande en del av det
bysantinska imperiet.

Under Anastasius, Bysantinsk kejsare från 491 till 518, hade ostrogoterna i
Italien reglerat sin ställning i en överenskommelse 497. Tillträdet av en
Justiniansk dynasti, angelägen om relationerna med påvestolen, skapade
osäkerhet. Theoderik stod nära arianismen. Hans relationer till Konstantinopel
var tilltrasslade av nätverk med äktenskapsallianser i Medelhavsområdet. Hans
andra hustru var frankisk prinsessa, syster till Chlodovech, 481 – 511, grundare
av Frankerriket och son till Merovingernas anfader Merovech. Av hans döttrar var

66
en gift med en burgundisk prins, en annan med den visigotiske kungen i Spanien,
Alarik II. År 500 hade han låtit en syster gifta sig med Trasamund, kung av
vandalriket i Nordafrika, 496 – 523 som fortsatte att försvagas efter nederlag mot
morer och berber. I

Med upprätthållande av romerska institutioner blev Theoderik, i praktiken helt

självständig. Problemet var att han bekände sig till den inom kristendomen
förkastade arianismen. Det fanns en misstro i Östrom. Det medförde
splittringstendenser i Italien medan Kavad planerade för att hans äldste son
skulle efterträda honom. Eftersom denne visat sympatier för mazdakiterna valde
han den yngre Anushirvan. För att stödja honom vände sig Kavad till Roms
Justinus med begäran att denne skulle adoptera Anushirvan. Sedan romerska
jurister påpekat att det kunde medföra risk för att den blivande perserkungen
skulle hävda arvsrätt till tronen i Konstantinopel blev hans begäran avvisad.
Justinus erbjöd en adoption liknande dem som Theodorik den store byggt sin makt
på. Som Konstantinopels handgångne man var Theoderik arvtagare till
kungakronan. Han hade genom den romerske Liberius fått senaten att acceptera
hans suveränitet över tredjedelen av det romerska området med förordningsrätt,
däremot inte lagstiftningsrätt. Förvaltningen tillkom endast romare men armén,
bestående av goter, stod under Theodorik. .80

Relationen mellan de två arianska kungadömena hade fungerat så länge

Trasamund levde. När han dog efter 27 år på tronen efterträddes han kusinen
Hilderik som var katolik. När Hilderik dog stod Theodorik i begrepp att göra
attacker i Nordafrika. Det skulle ha gjort relationerna med Konstantinopel ännu
mer ansträngda. De hade gett den katolske Hilderik sitt stöd. Det fick sin
ändpunkt vid Theoderiks död. Östrom besatte de italienska områdena som
föröddes, 535 – 552. Ostrogoterna försvann ur historien. På 570-talet blev
langobarderna germanska härskare i norra Italien. För Kavad var i detta
turbulenta skeende Roms erbjudande om privilegier men avvisande av en
adoption oacceptabelt. 81

Rom var på väg in i det förändringsskede som utspann sig från 400-talet fram
till 800-talets karolingska renässans. Kavad gick in i Iberia, dagens Georgien, ett
kristet kungadöme, med krav att zoroastrismen skulle accepteras. Justinus sände
Probus, en brorson till den gamle kejsaren Anastasius, till Bosporen för att få
heftaliternas stöd. De bidrog endast med en mindre truppenhet. Den iberiske
kungen Gurgenes tvingades att fly. Iberia förlorade sin självständighet och en
persisk-romersk fredsuppgörelse var utom räckhåll. I Kaukasusområdet blev

I Merovingerna, frankisk kungaätt i dagens Frankrike, Tyskland och Belgien från 400-talet till 700-talet. Pressade på 200-
talet Rom vid gränsen mot Gallien. Under 200 till 400-talet bröt frankerna och andra germanska stammar in över den
gallisk-romerska gränsen och kom att dominera i nordväst. Efter inbördes strider framträdde den merovingiska ätten med
hövdingen Klodvig. Enade riktade de sina sin aggression mot yttre fiender som Rom och sedan andra germanska grannfolk
under de första årtiondena av 500-talet. En frankisk armé vann 732 under Karl Martell ett slag mot en muslimsk armé
från kalifatet i Cordoba, Slaget vid Poitiers, 732, vilket stoppade vidare muslimsk inträngning i Loire-dalen men denna
klassiska formulering haromvärderats. Det är oklart var och när emellan Poitiers och Tours det hela ägde rum. Det hela
kan ha utspelats vid gränsområdet i det antika Gaule där ett mord på en arabisk härförare medförde ett tillbakadragande
mot Pyrenèerna. Araberna stoppades knappast vid Poitiers – det var inte fråga om en regelrätt invasion utan förmodligen
en mindre kavalleriframstöt. Den ära som tillskrivits Karl Martell utgjordes snarast ett sätt på vilket den karolingiska
dynasti där Karl Martell följdes av Pippin den Lille legitimerades, ett fenomen som sedan levt kvar tout au long de l´histoire
des relations complexes entre la France et l´Islam……et ce jusqùa aujourd´hui, Le Monde des Religions, sept-oktober 2009.

67
hunnerna alltmer svårkontrollerade. När persiska officerare gick över till
motståndarsidan tvingades fredsförhandlingar fram. Anastasius använde
situationen till att anlägga befästningen Dara, motpol till det närbelägna Nisibis
som romarna förlorat under Jovianus. Det var ett brott mot fredsfördraget från
442 men Anastasius hade med detta bevarat gränsdragningarna men relationerna
mellan Kavad och Rom försämrades. 82

Det sasanidiska-romerska konfliktområdet med Svarta havet, Armenien, Iberia, Amida, Dara och
Nisibis

I norr gjorde romarna misslyckade försök att besätta Armenien. Det hela
regisserades av Justinus I som skulle efterträda Justinianus. Befälhavare som
Sittas och Belasarius, förlagda nära Nisibis, gjorde framstötar men utan framgång
och Justinianus bedömning om tidpunkten för att slutligt driva ut sasaniderna
var ett misstag. Ännu hade inte Justinus gått bort. Någon politisk kursändring
stod än så länge inte på dagordningen. Armenien och Transkaukasien var ett mer
akut konfliktområde än markherravälde. Där drog kristna missionärer till sig
anhängare och den religiösa kartan i Iran började ändras. För en zoroastrism
förenad med statsmakt började det bli svårt att överblicka läget när denna
statsmakt drog på sig ett ökande missnöje. Politiska fundament för zoroastrismen
kom i gungning. Men nu skulle ledningen hamna i händerna på nya krafter.

Vid Kavads bortgång tillträdde sonen Anushirvan (Khosrow I). Han hade stått
Kavad nära som rådgivare när han tillträdde i ett skede med utrikespolitiska
förvecklingar. Heftaliterna, de vita hunnerna, hade varit påfrestande alltsedan
Firus lidit flera nederlag följda av krigsskadestånd. Först omkring 560 kunde,
efter en alliansbildning med den turkiske khaganen Sin Jiboo, en stabilisering ske
men de turkstammar som fyllde ett vakuum blev en växande hotbild. I norra
Kaukasus började samtidigt khazarerna att formera sig. Det var ett

68
återkommande hot från norr. Anushirvan, liksom tidigare Ardashir och Shapur I,
mötte det med en ökad kontroll av infartsvägarna från Kaukasus.

Khosrow I Anushirvan, 531 - 579

Efter Kavads bortgång tillträdde sonen Anushirvan, Khosrow I. Han blev känd
som reformbyggare. Där ingick ett förstärkt kungaämbete, en skattereform och en
ny försvarsorganisation. Med skattereformen knöts beskattningen till
markinnehav och avkastning, odlade arealer och utvecklandet av irrigations- och
kanalanläggningar. Det hade likheter med den ordning som Diocletianus infört i
Rom. Med befästningsarbeten inrättades fyra militärområden. Ämbetsmän skulle
hämta sina meriter från annat håll än en prästhierarki. Ett feodalt härväsende
avvecklades. En ny jordägarstruktur följde vilket skulle få betydelse när islams
budskap spreds.

Då hade atenskolans filosofer, bland dem Diogenes, fått en hemvist vid lärosätet
i Gundishapur när akademin i Aten stängdes av Justinianus. Det medförde ett
närmande mellan grekiska och latinska teologer. Det satte spår österut där
kristendomen sög upp Irans zoroastrism och Orientens Pantokrator - ett
härskande i Guds magnifika glans med kejserlig etikett. 83

De militära nyordningarna blev prövade när romkejsaren Justinianus fick

problem med de arianska östgoterna. Armenierna trängde in i sasanidiska
områden men Roms konflikter med goterna öppnade för en framflyttning av
sasanidiska positioner. Romarna tvingades lämna Lazica och Petra. Under
Belasarius, stödd av gotisk armé, kunde Rom på nytt besätta sasanidiska
befästningar men hetta tvingade fram en reträtt. Roms front försvagades.
Anushirvan invaderade Jemen - vid denna tid under etiopisk överhöghet - och
kontrollerade därmed kryddrutten till Indien. Östrom fick vika 543 varefter
Anushirvan besatte Syrien och Edessa.

Under Anushirvans senare år ledde en belägring av Nisibis 572 till en

fredsöverenskommelse men nya fredsförhandlingar 576 misslyckades.
Anushirvan vägrade släppa Dara. Först när generalen Maurikios, av Tiberius II
utsedd som efterträdare, framgångsrik mot perserna i Mesopotamien, återkallats
till Rom kunde en stabilisering ske. 84

Anushirvan gick bort 579. Sonen Hormuzd IV, blev en svag efterträdare, styrd
av en kraftfull general från Mihranfamiljen, Bahram Chubin. När denne
besegrade västturkarna omkring Herat 589 blev han ett hot mot Hormuzd.
Chubin angrep Hormuzd, uppfattat som planlagt i samråd med Bysans och
arabiska enklaver utmed Persiska viken för att störa sidenhandeln. Hormuzd
försökte få en uppgörelse men mördades. Sonen, Khosrow II fick hjälp att fly till
Bysans. Där fick han skydd av Maurikus som nu var kejsare. Chubin intog tronen
och lät prägla egna mynt men behöll makten under endast något år. Khosrow intog
med Maurikios stöd Nisibis och detroniserade Chubin. Denne tog sig till
Azerbajdjan men kom att leva kvar i iransk folklore.

69
 Khosrow II Parvez, 591 - 628
Khosrow II, sonson till Anishiravan, Khosrow I, styrde Iran i 38 år, den siste store
sasanidkungen. Väldet nådde sin höjdpunkt tills det föll för araberna 651.

Khosrow inledde med ett expansivt erövringsskede. Kappedokien, östra delen av

dagens Turkiet, intogs 605. Nya framstötar västerut följde 607. I Afrika hade då
en av Maurikios generaler, Herakleios, övervintrat. Denne stoppade kornflödet till
Konstantinopel och lät en flotta segla upp utanför staden 610 till. Den bysantinska
kronan övergick till Herakleios. Denne ville få till stånd en fred med Khosrow som
vägrade. Samtidigt hade den östromerske påven Justinus II efterträtts av
Justinianus I. Denne lät annullera gällande fredsfördrag. Khosrow bröt in i Syrien
och Mesopotamien, intog Armenien och fortsatte västerut. Antiokia, Damaskus
och Caesarea föll. Jerusalem intogs 614. Det heliga korset, kristendomens
heligaste relik sedan den upptäckts av Konstantin den stores mor Helena, fördes
bort. Khosrow i allians med khaganen (kejsaren) för Avarerna belägrade 617
Kalcedon sydväst om Konstantinopel. Heraklios tvingades till reträtt. Alexandria
föll 618. När sedan den persiske generalen Shahbaraz ockuperade kornboden
Egypten 619 blev Konstantinopels livsmedelsförsörjning strypt. Khosrow nådde
grekiska Kyrene. Han hade därmed återtagit nästan hela det tidigare
akemenidiska området. Men nu vände pendeln.

Khosrow fick motta ett brev från en arab med namnet Mohammad. Denne ville
bli erkänd som profet. Det stred mot persiska intressen. Sedan länge hade försök
gjorts att dämpa inströmningen av arabiska nomadföljen. Ett liknande brev kom
till Heraklios som förstärkts med finansiellt stöd från en växande kyrka. Han
seglade över Svarta havet och marscherade in i Armenien. Khosrow vägrade att
gå med på ett stillestånd. Den persiske generalen Shahin tvingades lämna
Kalcedon men när Herakleios marscherade in i Azerbajdjan angrep Khosrow
Konstantinopel i allians med avarerna. När Herakleios, lierad med de turkiska
Khazarerna rörde sig söderut försökte Khosrow samla sina stridskrafter men de
förintades av Herklios vid Nineve 628. Samma år gick Khosrow bort sedan han
tvingats lämna tronen till sin son. Denne lät mörda honom men Heraklios seger
över Khosrow satte sina spår. Heraklios antog den imperiala benämningen
Basileus, grekiskans kung.

Efter Khosrow följde med sonen Kavad II Shiroe fredstrevanden för att återställa
gränsdragningarna från 591. Det heliga korset fick återlämnas till Bysans. När
Kavad gick bort mördades hans son Ardashir III av generalen Shahbaraz som i
sin tur blev mördad 629. Några manliga ättlingar till Khosrow fanns inte kvar.
Dottern Puran (Purandukht) som tog över tronen avled efter ett år. En kedja av
regenter behöll tronen ett fåtal månader, bland dem Azarmedukht (syster till
Puran), Piruz II, Hormuzd V och Khosrow III som kort tid behärskat Irans östra
delar. När det till slut uppdagdes att en sonson till Khosrow fortfarande var i livet,
Yazdegerd, skulle denne bli den siste sasanidiske kungen, Yazdegerd III. När han
tillträdde 632 var tiden inne för araberna med islams budskap.

70
 Sasaniderna - eftermälet
Khosrow II, har vid sidan av territoriell expansion gått till historien som
temperamentsfull, egoistisk och rädd för tronaspiranter. Legenden säger att han
omgett sig med ett harem bestående av 3000 hustrur, dansare och sångare, en
tjänarstab uppgående till 3000 personer och ett hovstall med upp emot 9000
hästar. Med detta hade följt ett skattetryck som urholkat kungamakten. Arabiska
källor beskriver en hallmatta som täckte hela Ktesifons slottshall, vävd med guld-
och silvertrådar. Enligt legenden hade han tre favoriter, hustrun Shirin,
musikanten Barbad och hästen Shabdiz.

Khosrow efterlämnade sina kristna favorithustrur Shirin, armenisk prinsessa,

och den likaledes kristna Miriam, dotter till den bysantinske kejsaren Maritius.
Om detta berättar den iranske poeten Nizami i Khamseh, fem episka dikter. De
transformerar ett persiskt arv, modell för en kejserlig allmakt när Basileios 867
inledde Bysans makedoniska dynasti. En härskarroll, förmedlad via korstågen, en
östromersk allmakt beskriven av Konstantin VII Porfyrogennetus i hans
Ceremoniernas bok. Det öst-romerska väldet skulle jämställas med det
västromerska. Nedanför tronen i Ktesifon hade alltid stått tre tomma stolar - en
för kejsaren av Kina, en för Stor-Khanen, överhuvudet för mongolerna och en för
den romerske kejsaren.

Då hade Alexander den Store sedan han bränt Persepolis gift sig med den
persiska prinsessan Roxane och begravt Darius iförd persisk klädsel. Med persiskt
hovceremoniel förklarade han sig som Darius efterträdare. Det följdes av
romkejsaren Diocletianus, 284 - 305, som införde persiska attribut som kronan,
riksäpplet, tronen och gulddräkten, en ritual som återkom när man i England
1953 krönte Elisabeth II. 85

Med Yazdegerd III kom den reella makten att utövas av ett officersskikt. D e
mötte en arabisk invasion med ett nederlag vid al-Qadisyya 636 medan Yazdegerd
lät sammanställa Khoday-nameh på pahlavi, huvudkälla för Ferdowsis
Shahname. När inva-sionen fortsatte lämnade han Ktesifon i förhoppning att
armén skulle hålla stånd. Den föll vid Nivahand 641. Yazdegerd på flykt
inringades vid Merv vilket ändade den sasanidiska dynastin.

Hans son Pirooz överlevde och tog sig till Kina. Anteckningar har återfunnits,
gjorda av sonen Narseh som blev general under Tangdynastin. Sasa-nidernas fall
hade påskyndats av militär upplösning, religiös rigiditet, snedfördelad
samhällsstruktur och krigsförluster. Med detta följde ekonomisk försvagning.
Stödet från gränsstaterna drogs bort när betalning inte kunde ske. Interna
maktkamper eliminerade dugliga tronpretendenter. Dynastin kom att avlövas
under otillräckliga regenter, mellan åren 628 - 32 inte mindre än 12, av dem 6
under året 631.

71
 Purandokht, kortvarig men återgiven på
mynt, satte spår i Koranens föreskrift till
profetens hustrur. De skulle stanna i sitt hus.
När den shiamuslimske traditionssamlaren
al-Bukhari kommenterade Aisha, profetens
tredje hustru och den politiska aktivitet som
ledde till ”kamelslaget", omnämns
Purandokht som varnande exempel.
Mohammad skall då han fick veta att tronen
innehades av henne ha uttalat att ett folk
som placerar en kvinna för att ta hand om
sina affärer kommer aldrig att blomstra. Han
skrev ett brev till det sasanidiska hovet men
trots varningssignalerna kom slutpunkten
för det sasanidväldet oväntat. Kanske insåg
Purandokht faran när hon med den katolske
Ishoyahb, 628 - 43 försökte få till stånd ett
permanentat fredsfördrag.

Det kom för sent och vände sig åt fel håll.

Khosroes och Shirins bröllop – ur Mirror Under nära tusen år hade ett hot kommit
of the Invisible World – Tales from the från Rom och Östrom. Tanken på att
Khamseh of Nizami, The Metropolitan hotbilden fanns i söder var främmande. Där
Museum of Art, New York
fanns endast Indiska Oceanens kustområde
och Jemen med en sasanidisk satrapi. Till
misstagen hörde avrättningen av den lakimidiske kungen Numan III vid al-Hira,
nära dagens Najaf. Med detta föll gränsförsvaret. Lakimiderna hade varit
buffertstat mot araberna. Förmodligen ledde det till generalen Rustams nederlag
vid Qadisiya nära al-Hira, åberopat av Saddam Hussein under kriget mellan Irak
och Iran där han framställde Irak som bärare av islam. 86

När Rom tyckt sig stå inför ett slutligt öppnande österut hade araberna trätt
fram. Den persisk-romerska envigen blev en Pax Arabica. Då hade det sasanidiska
återknutit till forn-persiska former med hellenistiska inslag. Det skulle
återkomma i islamisk konst. Den sasanidiska konstens påverkan på bysantinsk
bildkonst varit långtgående vid sidan av romersk-grekiska och arameiska
element. Inom bildkonsten kom särskilt mosaiken att träda fram. När kejsaren
Leon III påkallade sin ”bildstorm” under 700-talet framträdde en skiljelinje
mellan arameiskt, syriskt och iranskt. Geometriska former och inslag av djur och
blommor med utrymme för en perspektivåtergivning som tidigare mött ett
motstånd, fann sin väg. Till andra sasanidiska konstformer hörde sigillkonsten. 87

Inom arkitekturen utvecklades, med rötter hos partherna, ivanen, en valvbåge

med öppen hall. I Ktesifon nådde den 30 meters höjd med ett valv som var 43
meter djupt. Kupolen, vanligen tillskriven Bysans, förekom på persiska eldtempel
med pelare och hörnnischer som utgjorde övergång från ett kvadratiskt rum till
kupolen.

72
Av palatsen Ktesifon vid Tigris Persepolis har det mesta försvunnet men de var
byggda för att helga kulten. De kunde inte ersättas av moskéer och den
arkitekturen som återkom i den persiska moskén var, till skillnad från den
arabiska, inte ett religiöst budskap. 88

Kakelmosaik, tekniken att anbringa en tennglasyr på poröst lerlergodsgods hade

från Orienten spritts till Europa av morerna. Den nådde Pyreneiska halvön där
man under 1000-talet fram-ställde en keramik med tennglasyr, föregångare till
den italienska majolican. Denna började från 1500-talet att framställas i den
italienska Ravennaprovinsen med benämningen fajans, hämtad från staden
Faenza. Det litterära arvet har till stor del gått förlorat. Bevarade inskrifter
härrör framför allt från Shapur I. Från 200-talet finns inskrifter från den
zoroastriske mobeden Kirder.

Österifrån kom eposet Kalilah och Dimna. Ministern Burzoe hade fått
Anushirvans uppdrag att söka efter det i Indien. Det blev därmed översatt från
sanskrit till pahlavi. Kalilah och Dimna anknöt till fabler runt konungen
Debshelim, inramat av ett samtal mellan Burzoe och Anushirvan om fablernas
väg från Indien till Persien. Översatt från persiskan till arabiskan av ”kättaren”
Ibn al-Muqaffas på 700-talet innan han torterades till döds utgör boken en
”furstespegel” som, liksom senare seldjukvisiren Nizam al-Mulk, vill förklara
statskonstens utövande.

Med de indiska kontakterna kom även schackspelet att spridas. Den indiske
härskaren Sachidarm hade sänt ett till Anushirvan. Som kungarnas kung skulle
han ha så visa män omkring sig att han kunde visa hur spelet gick till. Annars
borde tribut utgå och kunde spelet inte lösas skulle den ursprungliga tributen
dubblas. I legenden löste Burzoe problemet. Han returnerade ett spel med
symboliska referenser vilande på zoroastrisk mytbildning, Backgammon. 89

73
Isfahan och Shah
Abbas den Store

Kent Eklind

74
 Isfahan och Shah Abbas den Store

Isfahan är halva världen lyder de bevingade ord som myntades med Abbas den
Store, safaviderans okrönte kung. Som regent 1588 - 1629 tillträdde han endast 17
år gammal. Han hade företrätts av Mohammad Khodabande (Sultan
Mohammad), en tid av oreda. Abbas legitimitet som regent kom att ifrågasättas
från olika håll med mordförsök sedan det stått klart att hans väg till kungakronan
var utstakad. Det kom från en omgivning med turkiska stammar, tajiker, obstinata
provinsledare, konkurrerande prinsar och sufiska strömningar medan Uzbeker
belägrade Herat.

Det var en smältdegel där islam var religionen, den militära styrkan turkisk,
administrationen tajikisk och kulturen persisk där safaviderans inträde medförde
en kulturellt färgad migration österut mot Indien där mogulfursten Akbar intagit
en ekumenisk hållning. På iransk mark befästes shi´ismen.

Då hade Hamadan besatts 1503, följt av områdena kring Kaspiska havet.

Bagdad intogs 1508. Det oroade, österut, uzbekturkarna som trätt fram efter
timuridernas fall. Västerut i ottomanska gränsområden hade Ismail I,
safaviddynastins grundare med poetisk förmåga och en folklig turkiska, vunnit
ett utbrett stöd bland andra turkstammar. Med Ismail hade shi´ismen stadfästs
som statsreligion. Ett motstånd möttes i en första fas med inbjudna krafter. I
nyordningen växte sedan tre huvudlinjer fram, det karismatiska ledarskapet,
mahdins (den tolfte Imamens) återkomst och ledarskapet i väntan på mahdins
återkomst med hörnstenar som Karbalaparadigmet, historien om Ali och sonen
Husayn, etableringen av den shiitiska statsbildningen och ett
teologiskt/mytologiskt regelverk färgat av ett förislamiskt förflutet.

I shi´ismens första skede hade detta, för ett ottomanskt sunnimuslimskt välde
med ett kristet hot västerifrån, räckt för att angripa Iran. I augusti 1514
utkämpades slaget vid Chaldiran. Ottomanska janitsarer förintade en safavidisk
armé. Med franska rådgivare intogs Tabriz 1547. En sträng vinter tvingade fram
en reträtt och det övriga Europa förespråkade ett närmande till Iran - Frankrike
blev isolerat. Irans västgräns fick den dragning som den har idag men shi´ismen
mötte motstånd inom turkstammar. Militär försvagning gav utrymme för
sultanen Suleyman att ockupera Bagdad 1533. Det safavidiska Iran präglades
samtidigt av en prästhierarki, under shahen. De åberopade en släktkedja som
fördes tillbaka till shiaislams sjunde imam, Musa al-Kazim, d 799. Dynastins

75
anfader, Shaykh Safi al-Din hade under il-Khaniderna grundat en sufiorden, från
början sunnibaserad, som blev en sektbildning. Med Ismail I blev det stadfäst som
iransk statsbildning. Enligt uppteckningar, Safvat as-Safa, återfunna i Ardabil
och tillskrivna en Ibn Bazzaz, d 1391 - 2, skulle Safi al-Din ha haft övernaturliga
förmågor. Bazzaz förmodas ha varit elev under Safi al-Dins son och efterträdare,
Sadr al-Din. Släktkrönika slutfördes förmodligen 1358. Uppgifterna om Bazzaz är
knapphändiga men med tiden försvagades safavidernas legitimitet. Den bröts med
en ny dynasti, Qajarerna, vars shaher kom att anse sig vara Guds skugga på
jorden. Inom Ismails tolvsekt, Ithna ’ashariyya, blev legitimiteten en
tolkningsfråga för teologutbildade jurister, ett vägval som skilde sig från den inom
sunnileden.

När Abbas I tillträdde 1588 hade en ottomansk press

utmed Kaspiska havets kust lett till en persisk motoffensiv
1578. Med en kall vinter och pestutbrott kom en tillfällig
framgång men turkarna återkom. De intog Tabriz 1585. De
kunde därifrån avancera söderut till Bagdad. Med två
fronter tillträdde Abbas den store efter persiska nederlag
mot turkarna. Ett fredsfördrag kom till stånd 1590.
Kaukasusområdet och delar av Azerbajdjan och Tabriz
blev turkiskt. För att möta hotet mot gränsen i väster
reorganiserade Abbas I statsförvaltningen. En stående
armé med slavsoldater värvades bland georgier, armenier
Shah Abbas den och tjetjener. Abbas flyttade den iranska huvudstaden till
store Isfahan, en mer central plats än Qazvin. Med turkarna
följde ett fredsfördrag 1590 men Tabriz och delar av Azerbajdjan, utom Ardabil,
fick avstås. I öster kunde Herat återtas 1598. Kandahar återtogs 1622. Västerut
kom nya sammandrabbningar med turkarna. Det som avståtts genom freden i
Amasya 1607 kunde återgå men samtidigt kom ett hot mot iranskt intresseområde
från moghuldynastin i norra delen av Indien. Abbas kunde emellertid återta
Diyarbakir och Bagdad (1623).

Ismail I hade säkrat sin ställning med en prinsflora i provinserna. Sönerna,

Tahmasp, Ismail II, Khodabande och Abbas I kom, på betydande avstånd från
Isfahan, att positionera sin plats i kungahuset. Abbas I skulle komma att bryta
med detta. Haremet blev den miljö där tronpretendenter fostrades, behärskat av
kastrerade slavar vars makt och inflytande var oinskränkt. På detta sätt skapades
den kungliga hushållsslaven, ghulam - ett av tre ben vid sidan av lojala
qizilbasher, oymaq, och shahsavan, qizilbasher tillerkända guvernörsposter eller
tilldelade jordförläningar, tiyul, i utbyte mot tillhandahållande av militär trupp.

76
För att balansera qizilbasherna som maktfaktor lät Abbas I omstrukturera
statsförvaltningen. En utökad stående armé med slavsoldater värvades bland
georgier, armenier och tjetjener. Härskarens maktbas vilade på köpta slavar - men
de var inte som västerut ett jordbruksproletariat. De ingick som en del i det som
Max Weber kallade en patrimoniell byråkrati. Den skulle för Abbas I eliminera de
stammotsättningar som framträtt under åren 1524 - 36 och 1576 - 90. Med detta
övergavs ett messianskt lojalitetsinslag som karaktäriserat Ismail I. Den
ekonomiska basen centraliserades. Beskattningen i provinserna, mamalik, blev
beskuren genom ett jordägande knutet till shahadministrationen, khassa. Det
begränsade qizilbashernas inflytande, en ekonomisk struktur med annan form än
ett ottomanskt. Där utvecklade sultanatet waqf, ett fondsystem, vid sidan av
beskattningen. I båda fallen var det en fråga om maktfördelning och problemen
blev likartade när balansen mellan det kungliga och det samhälleliga kom upp i
Iran under ett följande 1800-tal.

Isfahan, Stora Moskén

Foto: Eklind Foto: Eklind
Med Shah Abbas reformer var vid slutet av hans tid 20 % av de högre
befattningarna inom statsförvaltningen besatta med slavar. Qizilbasherna,
utanför centrala Isfahan, hade försvagats. I en central militär organisation,
drillad som ottomanska janitsarer, ingick omkring 40 000 soldater, 15 000
muskötutrustade kavallerister, en reservstyrka på 12 000 man, lika många
artillerister och en livvakt, Shahsavan, på 3000 man. Påminnande om
akemenidernas javidan, de odödliga, var de lojala mot shahen - men dennes
legitimitet som sufimästare var på väg att trängas tillbaka. Med den ekonomiska
nyordningen uppstod en obalans inom, med Max Webers språkbruk, ett välde

77
liknande medeltidens furstestater, en struktur identisk med ett jättestort furstligt
godsherravälde. Så länge maktbasen höll kunde en sådan ordning upprätthållas.
Men när den utsträcktes till ett imperium kom den att sönderfalla i två delar. Den
ena låg nära härskaren, den andra blev en förlängd arm in i provinsområden. Där
försköts lojaliteten från härskare till befälhavare. Centralmakten försvagades.
Samma sak hade skett under samaniddynastin med turkiska slavsoldater inom
en iransk hegemoni.
I

Isfahan Khajubron, 1600-tal Foto: Eklind

Isfahan kom en omfattande byggnation och etablering av ambassader till stånd.

Richelieu lät sända två kapucinermunkar och en plattform blev etablerad. Shah
Abbas försökte få till stånd leverans av en tryckpress men det övergavs vid hans
bortgång. Moskéer och religiösa seminarier uppfördes medan en fristående
religiös hierarki växte fram. Textilindustrin blomstrade trots negativa spiraler.
Porslin, metallhantverk och kalligrafi, växte. Miniatyrmåleriet blev förebild för
indisk miniatyrkonst inom moguldynastin. Under tiden hade iranska arkitekter
med Isfahan som förebild skapat byggnader som Taj Mahal, en stadsplan präglad
av en centralt placerad öppen rektangulär yta. Den omgavs i Isfahan av en
Kunglig moské, Sheikh Lotfollahmoskén och Ali Qapupalatset med långsidor som
bazarstråk. Det var arkitektoniska mästerverk även om Robert Byron i sin 1937
utgivna Vägen till Oxanien ansåg att Kungamoskén i den sydvästra delen av
maidan, vars gigantiska blå kropp och enorma ytor med grovt, blomdekorerat kakel
utgör just den sortens ”orientaliska” miljö som är så omtyckt av Omar
Khayyamfantaster. Andra byggnationer från denna tid är broarna över floden
Zayande Rud, Talar Ashraf Hakimmoskén och den armeniska Vankkyrkan. Konst
och utbildning fick stöd medan hoven hos ottomaner använde persiskan som
förvaltningsspråk.

78
Inom handeln hade handelsmönstren växlat. Portugiserna hade ockuperat
Bahrein och Hormuzöarna för att dominera sjörutterna på Indiska oceanen. Abbas
lyckades tränga undan dem från Bahrein 1602. Han fick 1623 bort dem från
Hormuzöarna men när de hotade transportvägarna lät Abbas monopolisera
silkeshandeln. När sedan silkesexporten tog vägen via Levanten, en mera lönsam
väg än Persiska viken, bildades portugisiska, judiska och armeniska nätverk och
det gamla Djulfa, beläget vid Arasfloden, flyttades till Isfahan. Staden blev
centrum för en världsomspännande handel med manufakturverkstäder från
Armenien i norr till Persiska viken. Det europeiska importbehovet kom emellertid
allt mer att riktas österut. Mugholdynastin i Indien behövde inte Iran när
kontanta medel kunde söka sig till europeiska och indiska affärshus. Irans
finansiella ställning försvagades. Trots ett betydande handelsflöde växte ett
konstant underskott i handelsbalansen. Inflationseffekter förenades med en
ineffektiv beskattning med en maktbas vilande på en armé med köpta slavar. Det
var en bomulls- och silkesindustri vars flöde minskade tills den slogs ut under
1800-talets inledning då brittiska tyger trädde in på marknaden, billigare och mer
lockande. Exporten av bomull och siden upphörde för att ersättas av råbomull och
råsilke. Vid 1900-talets ingång exporterades tjugo gånger så mycket råbomull som
bomullstyg alltmedan engelska tullregleringar bidrog till att förlama Iran. Den
safavidiska erans ekonomi har mot denna bakgrund kommit att jämföras med en
karavanstation, en entré och exit för mynt, uttryckt som att välståndet i Persien
liknar ett vatten som av sig själv söker den kanal det skall passera för att nå sin
bassäng.

När Shah Abbas gick bort 1629 började effekterna av ändrade handelsflöden och
produktionsmetoder att slå igenom. Sonsonen, krönt som Shah Safi I och fostrad
i haremsmiljö hade när han gick bort 1642 knappt deltagit i regeringsarbetet.
Förmodligen alkohol- och drogförgiftad dog han drygt 30 år gammal. Ett krig med
ottomanerna slutade, 1638, med att Bagdad förlorades. Statsledningen
upprätthölls av institutioner som byggts upp från Ismael I till Abbas I. En annan
tid stod för dörren. Trots detta skulle de institutioner som byggts stå sig de
kommande hundra åren medan konsten nått till vår tid. 90

Kent Eklind, publicerat persiran.se | Fri, 28.02.2014, 12:37

79
Iran – om Shah Abbas,
tobak och koncessioner

Kent Eklind© 2019

80
 Iran – koncessioner - tobak
Denna mycket kortfattade artikel, tillkommen på förfrågan, saknar i stort sett
referenser. För den som vill söka sådana hänvisas till nedan angivna
publikationer.

Bakgrund
Sedan den under Naser al-din Shah reforminriktade premiärministern Amir Kabir
mördats 1852 efterträddes han av Mirza Agha Khan Noori. Kabirs ”jämviktspolitik”,
grund för ett oberoende, förvandlades till fördelning av privilegier mellan England och
Ryssland. En ekonomisk nedgångsspiral följde. Ett infört vaccinationsprogram lämnades
därhän. Endast det av Kabir inrättade universitetet, Darolfanon, lett av Ali Naghi Mirza,
återstod. Det blev senare en del av the University of Tehran, som Darolfanon Secondary
School. Först tjugotalet år sedan Kabir gått bort kunde den reformistiske Hasan Khan
Sepahsalar få till stånd reformåtgärder men prästmotstånd, lett av Hajji Mulla Ali Kani,
tvingade fram hans avgång 1873.

Med Ali Asghar Amin al Soltan – premiärminister i 22 år under tre shaher, mördad
1907, tidvis ersatt av rivalen Mirza Ali Khan Amin al-Dowle, fortsatte inflödet av
utländska intressen. Det hela kulminerade i det som Nikki Keddie kallat
koncessionsjakten. Dit hörde 1890 års tobakskoncession. Rätten till landets tobak
hamnade i England. En växande opposition ansåg att en av de viktigare
exportprodukterna hamnat under utländsk kolonial kontroll.91

Tobaksfrågan
Tobaken blev en framträdande näringskälla i Iran under 1600-talet men antas
introducerad där före den nådde Europa på 1550-talet. Vattenpipan, qalyān, och tobak
omnämns av poeten Ahli Širāzi, d. 1535. Det blev sedan portugisiska, följda av engelska
och holländska sjöfarare, som introducerade tobaken i Iran under tiden för den
safavidiska eran då shahen Abbās I, 1588 – 1629, förbjöd tobaksanvändningen. Då den
trots detta var tillgänglig över hela landet lät Abbas öppna för tobaksodling förenat med
beskattning.

Tobak och vattenpipor blev sedan ett dominant inslag i samhällslivet hos såväl män som
kvinnor, i hemmet och i kaféer. Då hade en import av tobak från indiska Surat och Indien
tagit fart men förädlingen koncentrerades alltmer till Iran. Shah Abbas refererar 1617
till ”Hamadantobaken”. Resenärer omnämner, 1637, Olearius, 1599 - 1671,
tobaksförädling i Bagdad, Kurdistan och Gilan. Senare talar Chardin, 1643 – 1712, om
tobak som odlades över hela Iran, särskilt runt Shustar, Hamadan och Fars. Vid 1800-
talets slut dominerade tre tobakstyper, Tambāku, Nicotiana persica Lindl. krossad tobak
för vattenpipa, Tutun-e čopoq, Nicotiana rustica, piptobak använd i vanliga pipor och
Tutun-e sigār, Nicotiana rustica, cigarrtobak, introducerad 1876 och odlad i Gilan och
Mazandaran.

81
 Koncessionsjakten
Tobaksfrågan blev under 1800-talets slut en stridsfråga sedan en koncession, Tobacco
Régie, tilldelats den engelske majoren Talbot för att ingå i det engelska Imperial Tobacco
Group. En protestvåg inleddes av tobakshandlarna i Shiraz, Tabrīz och Tehran. Frågan
hamnade hos den ledande prästen Sayyed ʿAlī-Akbar Fāl-asīrī. Denne hade utmärkt sig
med angrepp mot den judiska befolkningen, uppmanat till vandalisering av det
nyuppförda monumentet över poeten Ḥāfeẓ i Shiraz och agiterat för shariabestraffningar.
Med kännbara effekter av koncessionen samlades en opposition 1891 under Fāl-asīrī.
Denne tvingades i exil till Irak och tusentals protesterande samlades i moskén Cāh-e
Čerāḡ i Shiraz för att protestera mot guvernören i Fars. Ulama vägrade att ge religiös
vägledning. Koncessionerna hade varit ett led i en ökad utrikeshandel, ett
kommersialiserat jordbruk och en anpassning till världsekonomin som fört med sig en
diskriminering av köpmannaskiktets basarer knutna till religiösa nätverk, Ulama.
Koncessionerna ansågs öka det utländska inflytandet och kolonialmakternas dominans.

Det följdes av en Fatwa, påbud, där en ledande präst, Mīrzā Moḥammad Ḥasan Šīrāzī.
De troende uppmanades att avstå från användning av tobak. Med krav att shahen skulle
upphäva koncessionerna tvingades Nāṣer-al-Dīn Shah att upphäva dem 1892. Fāl-asīrī
kunde triumferande återvända medan krav restes på att kontrollen över koncessionerna
skulle underordnas parlamentet.

Upphävandet av tobakskoncessionen skapade slitningar mellan kadjarregimen och det

brittiska the Imperial Tobacco Corporation of Persia som krävde skadestånd. Det har
antagits att, omräknat, beloppet kan beräknas till runt 1 000 000 pund. Proteströrelsen,
som blossat upp 1891 mot en monopoliserad produktion, försäljning och export av tobak,
blev samtidigt ett förspel till den Konstitutionella revolutionen 1905 – 1911 varefter en
tjugoårsperiod, fram till första världskriget, kom att kretsa kring tobak, olja, revolution,
en engelsk-rysk zonindelning och en sovjetrepublik i norra Iran. Turkar, tyskar och ryssar
i Bakuområdet förenklade inte situationen. 92

Efterverkningarna
Tobakskoncessionen hade upphävts med skadeståndsersättning men Indo European
Telegraph Company kunde anlägga en linje från Bagdad över Iran till Persiska viken.
Från 1871 befriades England från vägtullar och transiteringsavgifter. Året efter gavs ett
landsomfattande monopol på järnvägsbyggande, gruvnäring och bankverksamhet.
Rederiet Lynch Brothers fick ensamrätten att nyttja Karunfloden upp till Ahvaz 1888.
Samma år gavs koncession på uppbyggnaden av en nationalbank, Imperial Bank of Persia
och Iran pressades till att för obestämd tid skydda engelska investerare. Engelska
medborgare fick 1889 rätt till egen jurisdiktion vid vistelse i Iran.

Ryssland hade med anläggande av transkaspiska järnvägen 1888 försäkrats att någon
järnvägsförbindelse för de närmaste tio åren inte skulle komma till stånd på den iranska
sidan om gränsen. Ryssland kontrollerade all godstransitering och upprättade en
bankverksamhet som skapade ett finansiellt beroende.

Koncessionerna sammanföll med engelsk upprustning sedan Tyskland förstärkt sin

marin. För upprätthållandet av ett sjöherravälde behövde Royal Navy olja. Iran var
beläget mitt på rutten mellan den brittiskägda Suezkanalen och Indien. Winston

82
Churchill, då marinminister, ansåg att brittiskt oberoende av internationella bolag var
nödvändigt. Koncessionsupplåtelser 1901 förde med sig att England med William Knox
d´Arcy gavs en tillståndsperiod om 60 år för utvinning av olja inom hela Iran undantaget
ryskt intresseområde.

I Kaukasusområdet hade en rysk-svensk grupp runt Alfred Nobel byggt upp ett
produktionsflöde under åren 1898 - 1901. Irans strategiska betydelse för britterna ökade
1908 med upptäckten av olja i Mashed-e Suleiman. Området ingick inte i 1907 års
zonindelning men ett konsortium kom till stånd, Anglo-Persian Oil Company, senare
Anglo-Iranian Oil Company, AIOC, idag British Petroleum, inriktat på att utnyttja den
engelsk-ryska koloniala maktposition som utmynnat i zonindelningen 1907. Den
garanterade obegränsad rätt till Irans naturresurser inom det egna intresseområdet. Det
var något som kom till uttryck i ett memorandum som upprättades av Lord Harcourt,
minister i Asquiths regering 1915. Där ansågs att vi skall behålla en del av Mesopotamien,
kanhända ända från Persiska viken till Bagdad, huvudsakligen markområden (...) Om
Persien dras in i kriget skulle det vara önskvärt att den del av den neutrala zonen som
innehåller oljefält och provinsen Pars kommer under brittisk kontroll. När Thomas
Jefferson tidigare hade gett sin syn på saken hade han påpekat att vi tror lika lite att
Bonaparte kämpar för havens frihet som att Storbritannien kämpar för mänsklighetens
frihet. Målet är detsamma, att dra till sig andra nationers makt, rikedom och tillgångar.

En ny tid
När Naser al-Din Shah mördades 1896 var Iran i stora drag samma samhälle som det
han tillträtt 1848 med bortfall av landområden, krig med Ryssland, det engelsk-iranska
kriget 1856 följt av Paristraktaten 1857 och gynnande av utländsk exploatering. Irans

83
bomulls- och silkesindustri ersattes av brittiska tyger som var billigare sedan innovatörer
som Arkwright och Crampton fått bomullsmaskiner i produktion vars bomullstråd höll
samma kvalité som den indiska. Exporten av bomull och siden upphörde, ersatt av
råbomull och råsilke. Vid 1900-talets ingång exporterades tjugo gånger så mycket
råbomull som bomullstyg medan engelska tullregleringar bidrog till att förlama Iran. Vid
samma tid öppnade de som tillhörde det som kallats för ”triumviratet” i en iransk
ministär för ett fördragsförslag, framlagt av England, 1919, som i praktiken skulle ha
förvandlat Iran till en engelsk koloni. I den elfte timmen förkastades det av Irans
parlament.

Men det är en annan historia.

Kent Eklind © 2019

utdrag ur Iran – från dåtid till nutid, Ferdosi Publications, 2010, Iran – Myter, Sanningar,
Sanktioner, Ferdosi Publications, 2016

84
Nader Shah, Ikon och tyrann
Kent Eklind
PerSIran - 2014

Nader Shah, Nadr Quli Beg, även kallad Tah-

maspslaven, 1688 - 1747, trädde fram som Irans starke
man 1729 för att 1736 utropas som shah. Ottomansk
och rysk press mot de västra och norra gränsområdena
avvärjdes. Österut erövrades Afghanistan och Dehli.
För att legitimera troninnehavet försökte han integrera
shiakollektivet i sunnileden genom en femte
shiaorienterad islamisk lärdomslinje och han lät
åberopa sin turkmeniska börd från afsharerna inom stamfederationen
Qizibasherna, för att anknyta till sunnimuslimska härskare. Med en brutal regim
mördades han efter ett flertal uppror.

Safaviddynastins blomstringstid hade följts av försvagat ledarskap, oförmåga

att försvara gränsom-råden och dränerad ekonomi. Ett vakuum uppstod där
turkisk och rysk press i väster och norr samman-föll med ett hot från öster. Där
tvinade Mughaldynastin medan Ghilzaiafghaner intog Isfahan 1917.
Ghilzaiafghanernas Mahmud Ghilzai hade lämnat Kandahar för att i Khorasan
utropa sig till Shah under namnet
Mahmud I. En svag Soltan Hossein, den
siste Safavidiske shahen, förlorade vid en
sammandrabbning norr om Isfahan det
som återstod av ett försvar. Han
avlägsnades 1722. En tid av terror följde.
Ryssar och turkar ockuperade områden
norr och västerut. När Mahmud sedan
mördades tillträdde hans kusin Ashraf
åren 1725 - 29. Brutal i likhet med sin
företrädare avrättade han shahfamil-jen.
Sonen Tahmasp undkom och förklarade sig
Foto, Youtub: ‫پارسیان سرزمین‬
i Qazvin som monark, Tahmasp II. Det kom
att inleda Nader Shah´s karriär. Som
ledare för framgångsrika lokala operationer i nordöst anslöt han sig 1726 till
Tahmasp, utmanövrerade Fatḥ ʿAli Khan Qajar vars efterföljare grundade
kadjardynastin och slog 1730 tillbaka Ḡhilzaiafghanerna i två

85
sammandrabbningar. Ashraf flydde men mör-ades av kusinen Sultan Husain på
väg till den ghilzaiska huvudorten Kandahar.93

Med detta kunde Ṭahmasp inta Isfahan men den reella makten hade gått över
till Nader Shah. Han hade då hunnit med att eliminera ett andra afghanskt
maktblock mellan Herat och Mashad, abdalis (patanerna, senare Durrani). De
hotade Mashhad. Det blev slutpunkt på en afghansk dominans i Iran, följt av en
framgångsrik kampanj där Nader Shan återtog de landområden som under det
gångna decenniet hamnat i ottomanska händer. Med detta kom Nader Shah att
driva ut ottomanerna i väster och återta Hamadan, Kermanshah och Tabriz. I
norr befriades Georgien och Armenien. Den ottomanske guvernören Ahmad Pasha
tvingades uppge områdena väster om Arasfloden, i söder Karbala och Basra. 94

Med Nader Shah upptagen i nordöst lät Ṭahmasp angripa, 1731 - 32,
ottomanerna men led ett fullständigt nederlag. Sultanen Mahmud I lyckades
förhandla fram ett fredsfördrag som tillät ottomanerna att återta tidigare
områden i utbyte mot Tabriz. Informerad om det inträffade återvände Nader till
Isfahan, avsatte Ṭahmasp och placerade dennes åttaårige på tronen som Abbas III
- formellt regent 1732 - 36. Angreppen på ottomanerna återupptogs. Uppror slogs
ned i Fars och Baluchistan. Ett fredsavtal följde med ottomanernas guvernör i
Bagdad, Aḥmad Pasha, 1733, om återgång till de gränser som lagts fast 1639.
Ryssland kunde efter förhandlingar med tsarinnan Anna Ivanova,
Rashtfördraget, förmås att lämna områden som intagits 1722. Kaspiska havets
kust, Baku och Derbent. Azerbajdjzan, Jerevan och Tiflis kom under en iransk
kontroll. Ryssland kunde med detta vinna fördelar mot ottomanska intressen.
Regionens fokus flyttats till ottomanska och ryska motsättningar om kontrollen
över Svarta havet – det rysk-turkiska kriget 1736 - 39 följde där halvön Krim och
Balkan kom i blickpunkten. Med en gräns i väster stabiliserad sammankallades
1736 ett antal lokala makthavare till ett konvent. Det uppmanades att avgöra om
landets ledning skulle vila på Nader eller återstoden av safaviddynastin. När den
ledande prästen Mirzā Abu’l-Ḥasan klargjorde att en majoritet ville ha en
safavidisk linje blev han strypt. Konventet förklarade Nader Shah som landets
legitime ledare. Han kröntes 1736. 95

Strax före trontillträdet hade Nader klargjort att ett fredsfördrag med
ottomanerna måste vila på ett antal förutsättningar. Dit hörde 1) erkännandet av
Jaʿfariskolan som femte ortodox legitim islamiska lärolinje 2) en officiell plats för
Ja´fari i Mecka 3) erkännandet av en persisk pilgrimsledare, amir al-haji, 4) ett
permanent ambassadörsutbyte mellan perser/ottomaner och 5) fångutväxling och
förbud mot att sälja eller köpa fångar. I gengäld lovade Nader att undanröja
shiaorienterade riter som ansågs smäda sunnikollektivet och misstänkliggöra
kalifatet. I detta framträder både Nader Shahs turkmeniska ursprung och den
omständigheten att till den iranska shiasekten hörde de anatoliska alawiterna.
Med omkring 20 - 25 miljoner anhängare blev de i en politisk och militär rivalitet
mellan en osmansk och en iransk stat betraktade som en förlängning av iranskt
inflytande på omanskt territorium. 96

86
Nader Shah vann ingen framgång med kraven på en femte shiamuslimsk
skolbildning men inledde operationer för att slutligt eliminera afghanskt
inflytande. Kandahar belägrades och intogs 1738. Den siste Ghilzailedaren, Shah
Ḥosayn Solṭān, bror till Shah Maḥmud avlägsnades. Kandahar ersattes av en ny
stadsbildning, Naderabad, dit befolkningen flyttades. Med slaget vid Karnal
utanför Delhi 1739 angreps Mughaldynastin. Mughalkejsaren Moḥammad Shah
förvandlades till vasall. Hans påfågelstron slogs i bitar. Benämningen tillkom med
en kopia i början av 1800-talet, förvarad i Golestanpalatsets stora sal, efter en
brud till Fath Ali Shah kallad Taous, påfågel, och Khanom, dam. Diamanten
Daryaye Noor, Havets ljus, hamnade i Tehran. Den omtalade Koh-i-Noor, Bergets
ljus, mötte en dramatisk utveckling. Diamanten föll i händerna på efterträdarna
till Naders barnbarn Shahrokh och hamnade hos Ahmad Shah Durrani. Den fick
sedan byta ägare flera gånger tills den slutligen hamnade hos det sikhiska
kungadömet. När det sikhiska kungadömet med det sikhisk-engelska kriget
förvandlades till engelskt prorektorat övergick diamanten, 1849, till drottning
Victoria, överlämnad till britterna av Punjabs armé 1850. Sedan 1937 ingår den i
den brittiska drottningkronan, från 1852 något förminskad, 108.93 karat. 97

Efter återkomsten från Indien följde en turbulent tid. Nader mötte åtskilliga
motgångar. Han lät avrätta Tahmasp och dennes son 1740. Åren 1741 - 43 gick
genomförde han attacker i Dagestan, 1741 utsattes han för ett mordförsök. Han
sände en emissarie till ottomanerna för att förnya sitt förslag 1736 om ett
fredsfördrag men ottomanerna med framgångar mot Ryssland var inte mottagliga.
Iranska krav på Irak som föll tillbaka på tiden för Timur Lenk föll tillbaka. Ett
eldupphöravtal kom till stånd men ottomanernas andlige ledare förklarade
Nader´s förslag om en Jaʿfariskola som kätteri men Nader fick till stånd ett möte
i Najaf med imamer från Irak, Iran, Afghanistan och Centralasien med ett
dokument där Jaʿfariskolan förklarades som legitim inom sunnitisk islam.

Militära aktionerna förenat med

omfattande befästningsarbeten
som ”Solslottet”, Ghasr-e-khorsid
, i Kalatområdet hade fört med sig
en dränerad statskassa. Ett
extremt skattetryck hade följt.
Det var en nedgång som bland
annat återspeglades i den
holländska ostindiehandeln – i
det persiska direktoratet
minskade antalet funktionärer
från 108 personer 1739 till
77 146.

Under samma tid hade de holländska bolagen nagelfarits med krav på

utbetalning av kontanta medel som stöd för Nader Shah´s krigföring – städer och
byar hade tömts på alla tillgängliga medel. Det förstärktes med krav på att
holländarna skulle ställa fartyg tillhanda för att ta över Basra medan
landtransporterna belades med vägtullar. Iran gick från ett överskott i

87
handelsflödet till ett underskott, en trend som pågått under 1600-talets senare
hälft då silket funnit andra vägar. De indiska erövringarna gav endast en
kortvarig ekonomisk effekt och både guld och silver hamnade i Naders kassaskåp
i Kalat. Hans försvårande av handeln med ottomanerna gjorde inte saken bättre.
Efter fälttåget i Indien lämnade det engelska ostindiska kompaniet landet. Den
enda ljuspunkten var handeln med Ryssland. Råsilket hade börjat gå förbi
Levanten och via Ryssland. I en rapport 1748 konstaterade den holländske
handelsagenten Jacob Schooderwoerd att befolkningen är totalt utarmad och
utsugen och har reducerats till en femtedel av sin tidigare nivå, om inte mer. Om
VOC (den holländska handelsstationen i Bandar Abbas) vill fortsätta sin handel
så finns där inget för aktörerna – resultatet blir endast förluster - om inte total
ruinering.98

Vid 61 års ålder, 1747, mördades Nader av en av sina generaler. Han

efterträddes av brorsonen Aga Qoli Khan (Ali Shah), efter kort tid utmanövrerad
av brodern Ebrahim, i sin tur detroniserad av Nader Shahs brorson i Mashhad
(Shah Rukh). Ali Shah avrättades i Mashhad. Där lät guvernören Mohammad
Motavali arrestera Shah Rukh för att kalla sig Shah Soleiman II. Shah Rukh
kunde återkomma efter en kortare tid och skulle komma att kontrollera Mashhad
och Khorasan i 40 år i en vasallställning under den afghanske Aḥmad Shah
Durrani, grundaren av Durranidynastin och framväxten av ett oberoende
Afghanistan. Šharook kvarblev fram till 1795 då Aga Moḥammad Khan Qajar lät
avsätta honom – slutpunkten för Afshariderna i Iran. Den iranska statsbildningen
hade då närmat sig anarki, en envid om centrala Iran mellan Afsharer, kadjarer,
afghaner, bakhtiarer, qashqaeir och zandstammar. Araber och kurder skapade
egna enklaver och emirat i väster, Turkomaner och Shasavens i norr. Det öppnade
för en ny, kortvarig dynasti, Zanddynastin, som ändades efter en maktkamp med
kadjarerna och Aqa Mohammad Khan Kadjar. Efter femtio års maktkamp
framstod denne som oomstridd ledargestalt för att krönas 1796. Mördad 1797, då
tronen övergick till syskonsonen Fath Ali Shah, har han betecknats som den siste
store erövraren med en maktbas bland stamfraktioner, en hänsynslös
ledargestalt, arkitekt för det Iran som vi känner idag. Teheran hade fallit i hans
händer 1785 för att förklaras som ny huvudstad 1789, samma år som en revolution
pågick i en annan stad, Paris.

88
Amir Kabir – visionär i onåd
Kent Eklind
persiran.se | Sun, 13.04.2014, 11:20

Amir Kabir, 1807 1852, försteminister under Naser al-Din Shah´s

tre första år som regent, anses som en av de mest
innovativa funktionärerna under Irans 1800-tal.
Detta mötte motstånd inom förmögna skikt och
shahfamiljen. Svärmodern, shahmodern Mahd al
Olia, kom att liera sig med Mirza Aqa Khan Nuri och
förespegla att Kabir försökte manövrera ut shahen.
Efter en avsättning med placering i Kashan
tvingades en avrättning fram. En rörelse mot en
modernare samhällsform bröts.

Amir Kabir, Mirza Taghi Khan Farahani, hade gjort en kometkarriär som börjat
hos Qa´im Maqam Farahani där hans far var kock. Det var en omgivning där
utbildningen av qajarernas prinsflora ägde rum. Introducerad av fadern gjorde
Amir Kabir efter en snabb karriär. Den började som registrator inom
militärförvaltningen, lashkarnevis, följt av en utnämning som mostofi-ye nezam,
ansvarig för militärens finanser i Azerbaijan. Det vidgades när han fick titeln
vazir-e nezam, (Atabak, Amir-e Nezam). Med detta övertog han förhandlingarna
vid den persisk-ottomanska Erzurumkonferensen 1843 - 47. Den ledde inte till
några avgörande resultat – men Amir Kabir hade befäst en position med kort
avstånd till shahkretsen. Han hade samtidigt lagt grunden för det som skulle
utmärka hans tid som premiärminister, en negativ jämviktspolitik som skulle
balansera utländska intressen. Hundratalet år senare återkom det med
Mohammad Mossadeqs krav på ett oberoende formulerat som en
jämviktsprincip. 99

Med 1800-talet hade Iran öppnats mot omvärlden. Industri och infrastruktur
började formas men det mötte motstånd. Statsledningen utestängde
reformsträvanden. Det hjälpte inte att Malkum Khan från Paris förde fram en
skarp kritik mot en regim som gled över i det som kallats koncessionsjakten.
Naturtillgångar såldes till utländska intressenter. Amir Kabir försökte ändra
färdriktningen. Naser al-Din Shahs tillträde innebar en ansats till reformer där
Amir Kabir som försteminister omorganiserade finansförvaltningen, minskade
statsutgifterna och ändrade skattesystemet. En rad nya förordningar utfärdades,
bland dem införandet av importbegränsningar. Införande av vaccinering

89
minskade tidigare dödstal. Inom ekonomin hade Amir Kabir ett särskilt fokus på
provinsen Khuzestan (Arabestan) vid Persiska viken där han introducerade
sockerplantering, damm- och brobyggnader. Till andra bestående effekter hör
hans grundande av Dar al-Fonun, idag Tehrans Universitet. Lärarkåren,
huvudsakligen rekryterad från Österrike, betraktades på sina håll som en attack
mot ulamas (prästernas) utbildningsmonopol och när den anlände hade Kabir
avsatts. Ett tekniskt institut inrättat 1958 kom att få namnet Amirkabir
University of Technology. Amir Kabir skulle återkomma med skådespelaren
Dariush Arjmand i Mohsen Makhmalbaf's film Nasereddin Shah,och han
porträtteras av Saeed Nikpour i den iranska TV-serien Amir Kabir. 100

Kabirs utrikespolitiska hållning var innovativ på samma sätt som dem

inrikespolitiska. Med Turkiet stärktes relationerna medan influenser från
Europa och Ryssland skulle mötas med den negativa jämviktspolitiken för att
balansera engelska och ryska intressen. Kolonialmakterna skulle vägras
koncessioner för utnyttjande av landets naturresurser. Han avvecklade avtal med
Ryssland om anläggandet av handelscenter och sjukhus i Astarabad, rysk
ockupation av ön Ashuradeh i Kaspiska havet och marin närvaro i viken vid
Bandat e-Anzali. I södra Iran införde han motsvarande restriktioner för brittisk
sjöfart – brittisk marin förbjöds borda iranska fartyg för att förhindra
slavtransporter. Det gick emot gällande ordning. Slavtransporter via Persiska
viken hade förbjudits 1847 och med ett fördrag 1851 pressade britterna fram en
rätt att borda iranska fartyg för kontroll. Genom att bryta med fördraget ville
Amir Kabir markera motståndet mot engelsk och rysk dominans. Utrikespolitiken
orienterades samtidigt mot Österrike och USA. 101

Till andra nyordningar hörde etableringen av en stark centralmakt, något som

oroade ulama. Prästkollektivet ifrågasatte qajardynastins legitimitet. När Kabir
till detta lade en reducering av finansiella transaktioner till inflytelserika
jordägare och minskade hovets budget kom han att lägga grunden för ett massivt
motstånd. När det förenades med ett fast grepp över hovförvaltningen, förstärkt
juridisk kontroll, divan-khana, och förbud att använda moskéerna för bast, en
fredad tillflykt för oppositionella, hade Kabir grundlagt sitt eget fall. Det blev inte
bättre av att han försökte förbjuda taziyeh, ett shiamuslimskt passionsspel. Till
kritikerna hörde shahmodern Mahd al Olia och en prinsflora. Det utvecklades till
ett myteri. Militära enheter krävde Amir Kabirs avsättning och avrättning. Det
kunde, med stöd av Teherans fredagsböneledare, Mirza Abu’l-Qasem, avvärjas
när denne lät stänga bazarverksamheten och beväpna köpmannakollektivet. Det
var en spänd situation där Mahd al Olia kunde manövrera in Mirza Aqa Khan
Noori som Amir Kabirs ersättare. Med denne följde en avveckling av reformistiska
strävanden, en återgång till ”traditionell” ordning. Brittiskt-ryskt inflytande
kunde åter växa. Amir Kabir sändes till Kashan där han isolerades. En
exekutionsorder följde utförd av en hovfunktionär, Ali Khan Farash-bashi, som
övertygat shahen om att Amir Kabir kunde få ryskt skydd och möjlighet att ta
över statsförvaltningen med våld. Kabir avrättades den 10 januari 1852. Iran som
ett oberoende land lett av en välutbildad funktionskader blev ett land styrt av
nepotism. 102

90
Med Amir Kabirs efterträdare Noori kom en nedgång i reformarbetet. Kabirs
jämviktspolitik, grund för ett oberoende, förvandlades till fördelning av privilegier
mellan England och Ryssland. Handel och produktion minskade.
Vaccinationsprogrammet glömdes bort. Det som återstod var universitetet lett av
Ali Naghi Mirza. Först tjugotalet år efter mordet på Amir Kabir kunde den
reformistiske Hasan Khan Sepahsalar få till stånd reformåtgärder men shiitiskt
motstånd lett av Hajji Mulla Ali Kani tvingade fram hans avgång 1873. Därmed
fortsatte med Ali Asghar Amin al Soltan - premiärminister i 22 år under tre
shaher, mördad 1907, tidvis ersatt av rivalen Mirza Ali Khan Amin al-Dowle - en
frikostighet mot utländska intressen. Shahens maktsfär vidgades men upprepade
byten av premiärministrar utmynnade i inrättandet av ett kungligt råd. Det hela
kulminerade i det som har kallat koncessionsjakten. Dit hörde 1890 års
tobakskoncession som gav baronen Reuter, en judisk-engelsk lord, all rätt till
landets tobak vilket av en växande opposition ansågs innebära att en av de
viktigare exportprodukterna kom under utländsk kontroll. Tobaken skulle följas
av mineraler och olja. 103

Amir Kabir har varit kontroversiell – av liberala krafter beskriven som Irans
första reformist. Han var, med ett konservativt synsätt, den som inlett den kedja
som följts av den konstitutionella rörelsen vilket slutat med Pahalvierans
sekularisering. På reformsidan hade efter Amir Kabir följt Mirza Hosayn
Sepahsalar 1870 - 73 och Mirza Ali Khan Amin al-Dowle 1897 - 98 men under
Amir Kabir hade samtidigt ledande företrädare för babirörelsen avrättats.
Rörelsen, transformerad från shaykismen hade med sufiska inslag, ett ledarskap
färgat av karismatiska egenskaper, framträtt under 1800-talets början. När
Seyyed Ali Mohammad från Shiraz förutspådde att en ny profet skulle uppträda
vilket övergick i påståendet att han var den gömde imamen väckte det bestörtning
i ulama. Han avrättades 1850 tillsammans med mer än 20 000 anhängare. Långt
senare har emellertid Kabir satt avtryck. Han åberopades när Abdollah Nuri –
inrikesminister och företrädare för de reformvänliga krafterna då de i 1998 års
Iran försvarade Teherans borgmästare, Karbashi, anklagad för vanstyre och
förskingring. Det ansågs utgöra ett justitiemord regisserat av konservativa
krafter där de som stödde Karbashi lät skandera Fria Amir Kabir. 104

91
 Persiska viken
Persiska viken, anknuten till indiska oceanen och belägen mellan öst och väst,
rik på olja och gas, utgör skiljelinje mellan den Arabiska halvön och Iran. Med sin
yta, 240 000 kvm, sträcker den sig hundratalet mil från nordväst till sydöst.
Bredden varierar från runt 56 km till som mest 338 km. Med medeldjup omkring
50 meter, som mest 120 meter, är den grund med en avdunstning som medför hög
salthalt. Stater som har en kustlinje är ön Bahrain, Iran, Irak, Kuwait, Oman,
Qatar, Arabemiraten och Saudiarabien. Bland ett flertal öar märks Kharg,
Qeshm, Hormuz, Större och Mindre Tunb, Abu Musa, Kish, Hendurabi och
Bubiyan (Kuwait), Tarout (Saudiarabien) och Dalma (Arabemiraten).

Österut ligger Omanviken som binds samman med Persiska viken via
Hormuzsundet. I området har betydande gas- och oljetillgångar ersatt den
tidigare huvudnäringen, fiske och ett säsongbetonat pärlfiske under
sommarmånaderna. I början av 1900-talet räknade Kuwait in 800 farkoster med
20 000 personer som deltog, tarsha. Idag fortgår det i skuggan av oljefält, offshore,
som Safaniya Oil Field och gasfyndigheter som delas mellan Iran och Qatar, Norra
fältet (Qatar) och Södra Parsfältet (Iran) men med isoleringen av viken finns en
unik fauna och korallrev där många arter är utrotningshotade till följd av

92
petrokemisk industri. Det antas att 50 procent av fisken i Persiska viken, runt
Qatar 63 procent, kan ha försvunnit 2055. Samtidigt riskerar korallreven att dö
på grund av varmare vatten. Fisken försvinner. Klimatförändringar antas leda till
att havsnivån tvingar många boende att lämna kustområdena samtidigt som
torka och brist på vatten är framträdande. Samtidigt pumpas årligen flera procent
av havsvattnet upp för att omvandlas till drickbart kranvatten. När saltet återförs
till havet förstörs havsbottnarna. Runt Medelhavet och Persiska vikens
avsaltningsverk finns kilometerlånga kustnära sträckor med förstörd fauna. 105

Benämningen, Persiska viken, använd allt sedan antiken, har på sina håll
ifrågasatts. Googles strök för en tid namnet Persiska viken från sina kartor men
det har numera fastställts av FN. Frågan faller tillbaka på sekelgamla dispyter
mellan Iran och Arabstaterna som redan från 1960-talet, med stöd från USA,
började kalla viken för arabiska viken trots att det persiskan varit förhärskande
språk längs kustområdet och in i den indiska administrationen fram till den
engelska kolonisationen.

93
Med det smala Hormuzsundet som passagepunkt för att nå indiska oceanen har
sjöfartshandel pågått utmed Persiska vikens kuststäder allt sedan Hippalus fann
att monsunvindarna kunde utnyttjas för att nå Indien och Kina. Det
svårnavigerade Röda havet kunde undvikas. Jemen, terminal för karavanlederna,
kunde ersättas av Persiska viken, passageväg för konkurrerande europeiska
handelskompanier vars fartyg ofta hade lastutrymmen som upptogs av
kanonportar. Det var en konkurrens om färdvägar i ett oroligt område präglat av
konflikter mellan kuststäder, rätten till fiskevatten och pärlfångst.

Från en engelsk horisont betraktade man under 1800-talet Persiska viken som
ett hemmahav. Där hade man redan före upptäckten av oljan varit inriktat på att
säkra sina förbindelser med Indien. Det förstärktes när APOC, idag BP, började
skeppa ut Irans olja från Persiska viken. Det spetsades till 1899 när Tyskland fått
koncession på anläggandet av järnväg från Konya i östra Turkiet till
Bagdad/Basra. Det sågs som ett hot mot brittiska oljeintressen och närvaron i
Indien. Det kom till uttryck i ett memorandum som upprättades av Lord Harcourt,
minister i Asquiths regering 1915. Där ansågs att vi skall behålla en del av Mesopotamien,
kanhända ända från Persiska viken till Bagdad, huvudsakligen markområden (...) Om
Persien dras in i kriget skulle det vara önskvärt att den del av den neutrala zonen som
innehåller oljefält och provinsen Pars kommer under brittisk kontroll. 106

Det engelska intresset

inkluderade Abadan, ut-
skeppningshamn för Irans
olja, belägen på en ö med
samma namn vid Shatt al-
Arab. Där, nära gränsen
till Irak, omkring 55
kilometer från Persiska
viken, har Eufrats och
Tigris sitt utflöde men
också floden Karun, i historien
Ulai eller Eulaeus Den
antas kunna vara knuten
till Edens lustgård som den
i Genesis nämnda Gihan-
floden, en av fyra som
tillsammans med Eufrat,
Tigris och Pishan (Wadi al-
Batin) bevattnade västra
Iran. Karun är 829 km lång
med källor i Zagrosbergen,
den enda floden i Iran som tillåter sjöfart, 1888 öppnad upp till Ahvaz för
internationell sjöfart. Efter Ahvaz är Karun ibland för grund för sjöfart under
torkperioderna. Den lägsta vattennivån är i oktober, och den högsta, på grund av
regn och smältvatten, i april.

94
Abadan har cirka 230 000 invånare. Staden omnämns av muslimska geografer i
skriftliga källor vid mitten av 800-talet. Den grundlades under akemeniderna med
namnet Taryana för att bli områdescentrum under sasaniderna. Under
mongolerna föll den tillbaka men med 1500-talet och safaviderna följde en
stabilisering, hämmad av den turkiska expansionen i Irak. Först 1847 inordnades
staden i Iran. Under första världskriget besattes staden av England sedan det
osmanska Turkiet 1914 försökte ockupera staden. Då hade, 1909, olja påträffats.
Brittiska Anglo-Persian Oil Company, APOC, hade anlagt ett raffinaderi 1913.
Den brittiska närvaron vilade på engelska oljekoncessioner och en engelsk-rysk
överenskommelse 1907 som garanterat obegränsad rätt till Irans naturresurser. APOC hade
försäkrat sig om rätten att prospektera, utvinna, producera och raffinera sedan ett tyskt
flottprogram blivit ett påtagligt hot. England skulle tillförsäkras en kontinuerlig oljetillförsel.

Före olja och gas

Runt Persiska viken ägde redan under förhistorisk tid en interaktion rum
mellan perser och araber, förenat med ett inflöde av afroasiater från områden
kring Nilen, Norra Afrika, Indusdalen, södra Europa och västra Asien. De blev
omnämnda av Homeros, benämnda Afroasiater, talande afroasiatiska språk. De
talas i stora delar av Nordafrika, Östafrika och Västasien och omfattar runt 240
språk som talas av 285 miljoner människor. Undergrupperingarna inom de
afroasiatiska språken är semitiska, kushitiska, berberspråk och tchadspråk. De
semitiska språken är den enda grenen av de afroasiatiska språken utanför Afrika.
Till de mest utbredda afroasiatiska språken i Afrika hör arabiska, amhariska,
oromo och hausa. Av nu levande språkfamiljer har den afroasiatiska den längsta
skriftliga historien då både egyptiska och akkadiska tillhör familjen (Wikipedia).

Då som nu var Persiska viken en regional enhet vilande på ekonomiska och

sociala relationer men det medförde inte någon integration i modern mening. Det
var ett led i flyttningsrörelser, sökande efter försörjning och konflikter mellan
främst lokala makthavare. Från 1300-talet fram till 1800-talet trädde Portugal,
Holland, Frankrike och England in som aktörer i ett handelsutbyte mellan
Europa, Indien, Kina och de ostindiska öarna. Holland intog en framskjuten
position från 1620-talet fram till 1750-talet. Handelsstationer inrättades i
Isfahan, Kerman, Bushehr, Bandar Abbas och, för hanteringen av vin, Shiraz.

I handeln ingick även en slavhandel. I Afrika hade ett slaveri funnits långt före
den europeiska närvaron, dominerat av arabvärlden. Med 1700-och 1800-talen
flyttade den västerut och många tvångsförflyttades till områdena runt Persiska
viken, en handel som framförallt bedrevs av England. Slavarna fördes till
europeiska kolonier i Amerika, kallat triangelhandeln eftersom rutten utgjorde en
triangel på kartan. Med stadsbildningarna runt Medelhavet, vaggan för
sjöfartshandeln, hade på 1500-talet en brist på sjöfolk uppstått även om Vasco de
Gama och Columbus upptäckt nya kontinenter. Denna brist täcktes med slavar
för att upprätthålla en ny produkt på världsmarknaden _ socker. Plantagernas
produktion måste kunna förflyttas över långa avstånd. Runt Persiska viken blev
sockerodling en försörjningskälla i området runt Khuzestan, Ilam och
Bushsher.107

95
Slavhandeln hade en knutpunkt i Oran, isolerat efter den spanska erövringen
1509 och Tripolis. Det föll tillbaka på karavanhandel som krävde en finansiering
där en inkomstbringande slavhandel ingick. Liksom i andra kulturer förekom ett
slaveri även på persisk mark men till skillnad från västerut främst som
arbetskraft i hushållet, under samanider och safavider som soldatmaterial. Slavar
utgjorde inte en agrar arbetskraft. Vid bygg- och anläggningsarbeten deltog vid
sidan av krigsfångar frivillig arbetskraft med lönesystemet differentierat för män,
kvinnor och barn. I Mellersta östern fanns två distinkta karavanzoner, vägarna
till Mecka från Syrien eller Kairo eller leden mellan Aleppo och Tigris. Inom
sjöfartshandeln hade portugiserna byggt ett nätverk där Indien, Kina och Japan
ingick. Vid samma tid intog Venedig en framskjuten plats i slavhandelns
finansiering. Dit hörde galärslavarna, ibland fastkedjade i årtionden men redan
under romartiden hade man i Västeuropa betalat gods österifrån med slavar – inte
guld och silver. I detta utgjorde Persiska viken ett nav. Kustområden hade med
islams utbredning blivit ett randområde längs Medelhavet, Persiska viken,
Indiska Oceanen och Svarta havet. När vid 1600-talets slut försvagade
gränsområden öppnade för invandrande beduinfolk med jordbruk och fiske som
försörjningskällor ingick ett flöde av svarta slavar som redan tidigare fått
tillbringa sin tid i Saharas oaser.108

Meybod

Akemeniderna
Den persiska närvaron på den arabiska halvön gjorde sig påmind under tiden för
den första stora persiska dynastin, den akemenidiska, 559 - 330. Den innebar en
expansion söderut. Medernas dominans på den iranska högplatån var bruten och
ett maktfält hade flyttats söderut. En stamledare, Achaimenes, troligen vasall
under mederna hade under 700-talet profilerat sig och kom att samla

96
befolkningarna i Elam, Khuzestan, Fars och Anshan, dagens Ahvaz vid
ändpunkten för den navigeringsbara delen av Karunfloden. Efterträdarna spred
maktområdet Darius I blev sedan den persiske riksbyggaren, lät från Egypten
hämta ett utbildningsystem som tillfördes den persiska administrationen. En
restaurering av det judiska templet i Jerusalem, påbörjad av Kyros, slutfördes.
Palatsen i Susa och Persepolis anlades med en arkitektur skapad för härskaren,
grundvalar lånade från Assyrien och Babylon. Fragment av reliefer från
Persepolis finns i Sverige på Medelhavsmuseet. 109

Akemenidiskt rullsigill med inskrift

Darius I, Brittish Museum, London,
ur Porada, Edith, Fornirans konst,
Allhems förlag, Malmö, 1962

Kambyses II, 530 - 522, försökte angripa Kartago sjövägen men fenicierna
vägrade delta. Endast mindre delar av Etiopien kunde besättas men Egyptens
26:e dynasti under Psamtik III erövrades. Det blev en persisk-egyptisk dynasti,
hotad av en alliansbildning där Babylon, Lydien och Sparta ingick. Mumiefynd i
Egypten, söder om pyramidlämningar i Unas, den forntida staden Memphis
några mil från Kairo, visar på högre funktionärer, förmodligen egyptier, från
persisk tid. De tillskrivs en Psamtik, förmodligen under tiden för Ahmose II
guvernör över södra Egypten och en general, Djenhebu. i en tredje gravkammare.
Det hade varit en persisk närvaro i Egypten med förgreningar som sträckte sig
till den arabiska halvön och kustområdena i norra Afrika.

När det nybabyloniska imperiet

föll på 500-talet inlemmades
Främre orienten i en
akemenidisk dynasti, ett
imperium indelat i satrapier, län.
De svarade för säkerhet,
beskattning och andra
samhällsfunktioner under ett
kraftfullt kungahus och en
centraliserad statsledning.

I vilken grad områden belägna

söder och österut, bortom Gaza,
ingick i denna maktsfär är oklart.
I Bushehrområdet och delar av den arabiska halvöns västra delar har spridda fynd

97
pekat på en persisk närvaro. Inskriptioner funna i Persepolis pekar mot
aktiviteter på den arabiska halvön. Araber ingår bland dem som frambär sina
gåvor till den persiske kungen, avbildade på entrén till den stora
mottagningssalen i Perepolis.

En liknande koppling framträder på graven efter Artaxerxes II. Ett kungadöme,

Gerrha, har nämnts men om detta råder delade meningar. Akemenidiska
referenser innefattar stadsnamnet Iskia, som enligt en muntlig tradition skulle
vara den äldsta kända stadsbildningen i Oman/Makran. Till de förhistoriska
städerna hör i övrigt, vid sidan av Muskat, As-Safah i Dhufarområdet, kallat
rökelseområdet. Klart är att Persiska viken alltid har utgjort en länk mellan
Mesopotamien, Iran och den arabiska halvön. Viken har varit en bro mellan de
södra och norra kustområdena. Detta upprätthölls under den akemenidiska tiden
med en Pax Persia innan orosmoln trädde fram när detta, efter Alexander den
Store och efterföljande imperier, omformades av en ny dynasti, Sasaniderna.110

Hur övärlden i Persiska viken inkluderats i det iranska intresseområdet är

oklart men har sitt intresse då öarna blivit ett konfliktområde mellan Iran och
Saudiarabien. Till konfliktområdena hör öarna Bahrain, Qeshm (Oracta), Hormuz
(Organa), Stora och Lilla Tumb (Pylor, Futur, Caraea), Kish (Kaikandrus),
Hendorabi och Lavan. Öarna skulle enligt Herodotus ha tillhört ett satrapområde,
omfattande öarna i Erythraean Sea, benämningen hämtad efter den förste
härskaren på Qeshm. Ifråga om Qeshm talas om en persisk guvernör, Mazenes.
Med fokus på den politiska kontrollen i området har (Herodotus) förts fram att
Qeshm skulle ha använts som en exilplats för funktionärer som fallit i onåd. 111

Bahrein var den första territoriella markeringen i Persiska viken sedan Babylon
kapitulerat för perserna. En guvernör skulle ha installerats. Danska arkeologer
har funnit palatsrester, Qalat al-Bahrain, som tillskrivits kungen Dilmon enligt
nyassyriska källor.

Qalat al-Barain, ur The World of Achaemenid Persia, I.B. Tauris,

Lndon/NY, 2010
Iran hade under sasanidtiden, ca 224_632, haft ett dominerande inflytande på
den arabiska halvöns norra kustområde. Öarna och vattenområdet ingick i
provinsen Khavarvaran, dagens Irak, fram till 1500-talet då portugiser besatte
Bahrain. De trängdes ut av den iranska safaviddynastin. Från 1765 kom oenighet

98
mellan lokala makthavare men Irans Zanddynasti frystes ut från Bahrain som
1830 förklarade sig som oberoende tills England trädde in i skeendet. Bahrain
sökte iranskt stöd mot en brittisk aggression men från 1861 kom Bahrain under
brittiskt styre.

Fördrag 1880 och 1892 utmynnade i uppror. På 1920-talet förde Reza Shah fram
anspråk på öarna. Britterna lade 1926 frågan i händerna på en av sina
kolonialofficerare, Sir Charles Belgrave. Som rådgivare åt emiren i Bahrain
tvingades han bort 1957 efter stora ansträngningar för att ”aviranisera” Bahrain.
Han föreslog en namnändring av Persiska viken 1937. Ändringen blev tillämpad
av Iraks Abdul Karim Qasim. Uppflammande upplopp som slogs ned av England
förstärkte motsättningarna mellan shiitiska och sunnitiska grupper. När Irans
parlament 1957 lät förklara Bahrain som landets fjortonde provins med två
parlamentsplatser öppnade England för ökad inflyttning av arbetskraft till
Bahrain från de brittiska kolonierna. 112

Från 1965 påbörjades samtal om gränsdragningarna i Persiska viken men ett

besök av den iranske shahen i Saudiarabien 1967 förhindrades av att
Saudiarabien lät ta emot emiren i Bahrain som statsöverhuvud. Efter medling
med Sultan Hassan, kungen i Marocko, kunde ordningen återställas. Frågan blev
överförd till FN. Iran ville ha ett referendum. England motsatte sig. Med en FN-
rapport, no. 9772, slogs fast att en majoritet på Bahrain ville se ett oberoende.
Efter samråd mellan England och Iran ratificerades Bahrains oberoende 1970. 113

Under 1960-talet fick iranska intressen ett stöd av USA. Där såg man
shahadministrationen som garant för ett regionalt fotfäste med åtföljande
vapenleveranser. Från 1970 följde ett fördrag mellan Iran och England där Iran
tillerkändes överhöghet över Abu Musa samt Stora och Lilla Tunb.

Efter Iran-Irak och Kuwaitkrigen har öarna kommit i blickpunkten med

anledning av områdets strategiska betydelse. Från mitten av 1990-talet har Iran
markerat sina intressen genom en ökad militär närvaro vid Abu Musa som
förutom det strategiska läget är rikt på oljefyndigheter som utvinns gemensamt
av Iran och Sharjahemiratet vid en offshoreanläggning, Mubarak. Mot detta står
en amerikansk marin närvaro i Persiska viken vilken beskrivs som nödvändig för
att skydda ett ”avgörande livsblod för västs ekonomi”. 114

Influenser från norr

En lång tids inflöde norrifrån av nomadfolk, saker och skyter, hade öppnat vägen
för Partherna, en nomadstam i nordöstra Iran. De etablerade Arsakiddynastin,
247 – 224, efter att ha utmanat den akemenidiske kungen Kyros som infogat det
fornpersiska Mada, Medien, som ett satrapområde (län), Hyrkanien. Där ingick
dagens Mazandaran, Gilan, Gorgan och delar av Turkmenistan. Dynastin skulle
sedan komma att undermineras av inre konflikter och kostsamma krig. En
flyttning av huvudstaden från Hecatompolis till Ktesifon strax söder om dagens
Bagdad fjärmade riksledningen från inre motsättningar. Det öppnade vägen för

99
en ny dynasti, Sasaniderna, 224 - 651. Partherna hade då under drygt 500 år varit
ett nav mellan öst och väst. Om dynastiskiftet berättas i legenden om Sasan.115

Sasaniderna som hade efterträtt den parthiska dynastin efter 500 år hade
betraktat partherna som inkräktare på en persisk tron. Med sasanidernas
inträdde betraktades ett feodalt sparthervälde som intrång på en persisk tron.
Kungar, underkungar och feodalherrar ersattes av en centraliserad ledning med
ett breddat aristokratiskt ämbetsmannaskikt, dihqaner. Zoroastrismen blev
statsreligion. Ett mäktigt prästerskap, mobederna, förstärkte sin ställning.
Samtidigt växte proteströrelser fram, manikeismen och mazdakismen.
Parsområdet, Farsprovinsen med ett arv från akemeniderna utmejslades som
modell för det persiska imperiet. Det kontrollerade den arabiska halvöns östra
delar, Jemen, Mesopotamien, östra Syrien och stora delar av Centralasien. 116

Med sasaniderna kom ett samspel mellan perser

och de arabiska minéerna, sabéerna, qatabanerna
och de himjaritiska kungadömena, dagens Jemen,
med kungariken som Main, Qataban, Hadramut,
Ausan och Saba. Då hade Sabéerna, kända genom
drottningen av Saba, haft sitt huvudsäte i Marib,
ett dominerande maktcentrum. Karavanhandeln,
omnämnd i Gamla testamentet, hade en höjdpunkt
från 900-talet f Kr fram till 500-talet. Det var det
antika Arabia Felix, ”Lyckliga Arabien”, den södra
delen av den arabiska halvön varifrån ett flöde av
Khosroes skål, sassaniderna, Diam.:
28,2 cm, metall, guld, granat, grön kryddhandel, textilier och myrra kontrollerades.
kristall, The Cabinet des Médailles,
Antiques de la BibliothèqueI Marib känt genom drottningen av Saba,
Nationale de France tillgodosåg en dammanläggning, daterad till 3000-
talet f.Kr., ett vattenbehov för 30 000 personer.
Bevattnings-systemet, byggt för utnyttjandet av
säsongvariationer i flodsystemet, var sin tids byggnadstekniska underverk. Med
översvämningar började en nedgång. Under 700-talet ödelagt kollapsade oaserna,
förmodligen det flodomnämnande som förts in i Koranens trettiofjärde sura.
Sedan Romkejsaren Augustus 24 f Kr sänt en armé under Aelius Gallus, för att ta
kontrollen över de himjaritiska hamnarna erövrades Nagran. Marib höll stånd.
Följande århundraden blev omvälvande. För sabéerna inträdde en höjdpunkt
under samregenterna Iisarah Yahdib och Yazil Bayyin. Himjariterna besegrades
men återtog snart en maktställning. Med Zafar som huvudstad involverades
sedan stammar från det arabiska inlandet i återkommande konflikter.

Från tredje århundradet ökade ett tryck från etiopierna som hade konverterat
till kristendomen och sänt arméenheter mot himjariterna. Konkurrens uppstod
mellan persiska och etiopiska köpmän. Den persiske regenten Khosrow I, 531 –
79, lade sjövägen från Röda Havet till indiska oceanen under sig. Den etiopiska
framträngningen möttes av jemenregenten Yusuf Asar Yat, kallad Dhu Nuwas
som med sasanidiskt stöd blockerade den kristna enklaven Najran med en
massaker. Det fick enligt historikern Procopius kejsar Justinianus utestänga

100
perserna från handeln med Indien och. bistå med skeppstransporter för en
etiopisk armé som, 525, kunde ersätta Dhu Nuwas med en kristen kung.

Den etiopiske generalen Abraha ryckte därefter åt sig makten 535 och etablerade
en oberoende stat. Sonen Mard-Karib fick därefter, med den lakamidiske prinsen
i Al-Hira som mellanhand, till stånd en allians med sasaniderna som sände
flottstridskrafter under kommendören Vahriz sändes till Aden. San’a ockuperades
och sonen till Mard Karib, Saif ibn Di Yazan blev persisk vasallkung över
protektoratet Samaran omkring 575 - 577. Därmed hade sasaniderna, med Jemen
som en sasanidisk satrapi, etablerat kontroll över sjörutterna mellan öst och väst,
ett led i ansträngningarna att hindra Rom från att dränera sidenrutterna ge nom
sjöfrakter. Med detta inrättades handelsstationer så långt österut som
Madagaskar i ett handelsstråk där förutom Jemen och Oman den söder om Shiraz
anlagda hamnstaden Siraf hade stor betydelse. Mellan Siraf och Oman fraktades
guld, bärnsten, timmer och slavar. Från 500-talet blev Hormuz och Kish
huvudhamnar för handeln mellan östra Afrika och Persiska viken.

Safaviderna
Den safavidiska dynastin, 1501 – 1736, trädde fram efter en turbulent tid. Med
mongolernas utbredning hade kalifatet i Bagdad erövrats 1258. Djingis Khans
arvtagare, Il Khanerna, 1250-1340, härskade sedan i mellersta östern tills
dynastin tvinade bort. I det centrala Iran framträdde lokala makthavare, bland
dem Muzaffariderna/Sardebarerna, 1340-1380.117

101
Med Shah Abbas I följde en persisk blomstringstid. Där ingick en ökad kontroll
över Persiska viken men inom handeln började handelsmönstren att ändras.
Portugiserna som ockuperat Bahrein och Hormuzöarna dominerade sjövägarna
över indiska oceanen. Abbas lyckades tränga undan dem från Bahrein 1602. Efter
att ha allierat sig med England kunde den turkiska handeln via hamnar vid
Levanten ske via Persiska viken. Den återfördes till de gamla rutterna 1636 sedan
Abbas monopoliserat silkeshandeln men allierad med England hade
Hormuzöarna besatts 1623. När silkesexporten tagit vägen via Levanten, en mera
lönsam väg än Persiska viken, hade portugisiska, judiska och armeniska nätverk
bildats. Det gamla Djulfa, beläget vid Arasfloden, flyttades till Isfahan. Staden
blev centrum för en världsomspännande handel med manufakturverkstäder från
Armenien i norr till Persiska viken i söder.

Sedan silkeshandeln en tid legat i händerna på Abbas för att återgå till Turkiets
Goa följde en nedgångsspiral. Hollands sjöhandel drabbades hårt med påföljd att
hamnen i Bandar Abbas demolerades. Qeshm ockuperades. Ön hade kommit
under persisk kontroll under guvernören i Lar, Imam Quli Khan, 1622 – 23. Det
hela medförde färre holländska transporter av silket trots ett nytt fördrag med
holländarna i utbyte mot Qeshm.

När sedan tull- och frakttaxor höjdes minskade handelsflödet även för andra
stapelvaror än silket. England, som i större utsträckning än Holland be-hövde en
avsättning på den iranska marknaden för att finansiera silkestransporterna
avslutade dem 1641. Samtidigt blev indiskt och kinesiskt silke alltmer tillgängligt
medan Europas importbehov kom att riktas österut. Mugaldynastin i Indien
behövde inte Iran. Kontanta medel fanns i europeiska och indiska affärshus. Irans
finanser försvagades. Trots handel ökade underskottet i handelsbalansen när en
inflation förenades med ineffektiv beskattning för att behålla makten med en
armé av köpta slavar. Med en bomulls- och silkesindustri vars flöde minskade
slogs den ut under 1800-talets inledning av brittiska tyger, billigare och mer
lockande. Exporten av bomull och siden ersattas av råbomull och råsilke.

Vid 1900-talets ingång exporterades tjugo gånger så mycket råbomull som

bomullstyg. Engelska tullregleringar och teknologi bidrog till att förlama den
safavidiska ekonomin som jämförts med en karavanstation, en entré och exit för
mynt, uttryckt som att välståndet i Persien liknar ett vatten som av sig själv söker
den kanal det skall passera för att nå sin bassäng. När Shah Abbas gick bort 1629
började effekterna av detta att slå igenom. Efterträdaren, krönt som Shah Safi I,
1629 – 1642, hade när han gick bort 1642 knappt deltagit i regeringsarbetet. Ett
krig med ottomanerna slutade, 1638, med att Bagdad förlorades. Statsledningen
upprätthölls av institutioner, grundlagda av Ismael I och Abbas I men en annan
tid stod för dörren. Det safavidiska slutskedet blev uppslitande. När andra aktörer
trädde in återstod då endast de institutioner som byggts under en storhetstid men
dess arkitektur och konstuttryck skulle nå vår tid. 118

102
 Om Shibkuhkusten
Utmed det iranska fastlandet med provinserna Bushehr- och Hormozgan
sträcker sig den s.k. Shibkuhkusten. Där återkom ständiga konflikter mellan olika
arabstammar. Där ingick sjömän, handelsmän, fiskare och pärldykare men även
jordbrukare utmed Persiska vikens sydöstra kust, Oman, och från det iranska
fastlandet. Det medförde en ständig konflikt om inflytandet i kuststäderna. Till
de tongivande aktörerna hörde de arabiska Niquelus med namnet efter den plats
de ockuperat, staden Nakhily mitt emot ön Hendurabi. Efter att ha migrerat från
Oman efter ett sinande pärlfiske kom de att gå under namnet Hulaaraberna,
kända för piratverksamhet med angrepp mot kuststäder och ostindiefarare. Det
kom att destabilisera Persiska viken ända in på 1900-talet.

Med Hulaaraberna följde en ständig fejd om fiske, korallrev och

handelsrättigheter mellan kustområdets västra del (Busher) och den östra delen
(Hormozgan). Till inlandsstäder där deras närvaro märks hör Yazd där de införde
den husbyggnadsmetod som innebar kylning av hög värme med särskilda
vindfångare, Badgir. Med safaviddynastins fall växte detta under 1700-talet till
renodlade angrepp på fiskehamnar och ostindiehandelns fartyg. Med deras
närvaro kom samtidigt Bushehrområdet i konflikt med Hormozganområdet. Där,
närmare Oman, ville man öka sitt inflytande i Persiska viken. 119

På 1500-talet hade portugiserna manövrerat in Niquleussheiken Musa som

vasallkung på Hormuz. Avsikten var att minska piratverksamheten och säkra
sjövägarna men denna kom att fortsätta oförminskat. Portugiserna attackerade,
1583, Nakhily men det blev verkningslöst och handeln föll tillbaka på Qeshm och
Kish som varit ledande stödjepunkter för handeln. Bakom detta låg det stöd som
piratverksamheten fick från den iranske safavidregenten Abba I. Denne var
angelägen om att driva ut portugiserna från Hormuz och intog Bahrain 1602,
Qeshm 1608. För en tid inträdde en stabilisering efter sammanstötningar mellan
portugiser och piratföljen men spänningarna ökade. När sedan portugiserna
åstadkommit en massaker på flera piratfartygs besättningar ingrep guvernören i
Shiraz och blockerade Bandar Abbas (Bandel de Camorao). Portugiserna svarade
med att besätta Qeshm 1619 och trängde ut engelsmännen från Jask där de
öppnat en handelsstation 1617. Det hela medförde att Niquleus förenade sig med
Abbas I som i allians med britterna kunde besätta Hormuz och Qeshm 1622.

Med 1700-talet hade olika arabiska aktörer ett stabilt fotfäste i Lengeh, Charak
och på Hendurabi. När sedan safaviderna föll och afghanerna med Nader Shah
ämnade ett vacum trädde arabledaren Al Nasur i Bushehr in i maktspelet.
Samtidigt gjorde sig engelska intressen påminda. Sedan deras fartyg attackerats
hotade de att bränna ned kuststaden Asalu och utförde en flottdemonstration
utanför Bushehr. I samma skede kunde den i Iran nytillträdde Nader Shah
besätta Bahrain 1736 men den återtogs efter två år. När Nader Shah gick bort
1747 följde Karin Khan Zand. Denne kom i konflikt med guvernören i Lar, Naser
Khan. Det hela lämnade rum för lokala arabledare att utropa sig till oberoende

103
härskare. För Bandar Abbas fick det till följd att Naser Khan arresterade den
starke mannen i Bandar Abbas, Mullah Ali Shah, 1752. Denne kunde trots detta
återta in initiativet och kontrollerade för en kort tid Bandar Abbas, Hormuz och
Qeshm men tvingades bort efter rebelluppror. Han attackerade Bandar Abbas
men staden föll nu tillbaka.

Under 1800-talet med Kadjardynastin var den iranska sydkusten fortsatt

instabil. Pirater och sjörövare fortsatte sina aktiviteter med attacker mot
kuststäderna. Staden Kangan angreps ett flertal gånger och ödelades helt 1844.
Guvernören i Fars, Farhad Mirza, kunde inte ingripa. Vid mitten av 1800-talet
noterade den engelske kaptenen Jones, sedan Lengeh och Charak utsatts för
attacker, att Tehran vägrat honom bistånd i medling vid uppkomna tvistigheter.
Han beskrev den iranska statsledningen som helt ointresserad av våldsspiralen.
Det hela förstärktes när guvernören i Fars dubblade hamnavgifterna, följt av en
andra attack mot Kangan 1858. Andra attacker hade riktats mot Taheri i
Bushehrområdet medan man i Fars vägrade att stödja en engelsk intervention.
Trots detta följde en lösning där Kangan underordnades en särskild guvernör,
Tahmasp Mirza Moed al-Dawle. Motsättningarna fortsatte med Kangans
huvudfiende, Dashtiaraberna, inblandade med en tredje attack mot Kangan,
1862. Staden låg i ruiner under några år till sheiken Hassan Khan kunde påbörja
ett återställningsarbete. Trots detta följde nya tvister mellan Kangan och
Asaluaraber. Staden belägrades 1867. Samtidigt blossade stridigheter upp runt
Charak. När sedan, 1880, Farsguvernören kunde arrestera den maktfullkomlige
Sheik Mazur som blev hängd återställdes i någon mån ordningen. Engelsmännen
såg det som ett slutligt avlägsnande av den persiska dominansen i Persiska viken
men turbulensen kvarstod under de första tre årtiondena under 1900-talet

Detalj ur ”The Kingdom of Armenia Pontus, Cappadocia, Media & C.”, Christophorus
Cellarius, 1638 - 1707, efter anonym kartograf, 1500-talet.

104
När arabvärlden från 1400-talet hade konfronterat med Safaviddynastin vars
grundare Ismail lät förklara den islamiska tolvmannasekten, Ithna Ashariyya,
som statsreligion hade det mött motstånd. Hulagruppen kom att utgöra en
diskriminerad grupp då de vägrade att underkasta sig den safavidiske Shah
Ismails påbud. Med ett yttre tryck tog de sin tillflykt till kustområdet. Denna
grupp av Hula skall inte förväxlas med de infödda arabstammar som bosatte sig
utmed Persiska vikens norra kust. Många av dem hade tvingats i exil när
safaviddynastin försvagades medan Bahrain kom under Omansk överhöghet
1717. En våg av Hulaaraber som tog sin tillflykt till Bahrain där de trängde ut
den infödda befolkningen till Saudiarabien och Qatar.

Det skulle komma att fördjupas när den persiska regenten Nader Shah mördats
och Karim Khan etablerat sig som regent i Farsprovinsens Shiraz. Samtidigt
pågick en kamp om inflytandet över ön Bahrain vid Persiska vikens arabiska kust.
Längre norrut bredde två andra konfliktområden ut sig vid vikens nordöstliga del,
Arabistan och Shatt el-Arab.120.

Samtidigt pågick en kamp om inflytandet över ön Bahrain vid Persiska vikens

arabiska kust. Längre norrut bredde två andra konfliktområden ut sig vid vikens
nordöstliga del, Arabistan och Shatt el-Arab.

Inom Iran fick hulagrupperna ett visst självstyre fram till 1920-talet men de
skulle senare komma i blickpunkten under Mohmmad Reza Shah vars sekulära
regim medförde motsättningar. Under 1960-talet medförde det en exilström från
Persiska vikens kust till bland annat Bahrain där man ville motverka en majoritet
av shiamuslimer. Efter hand har benämningen Hula kommit att avse alla
sunnimuslimer som haft någon form av bindning till Iran, särskilt efter
revolutionen 1979.

Från Bushehr till Hormozgan

Provinsen Bushehr med staden Daylem i norr och Kangan i söder sträcker sig
utmed Shibkuhkusten. Med ett bälte av mindre hamnar nås österut staden
Bandar Abbas i provinsen Hormozgan. Runt en mil, söder om Bushehr, finns
elamitiska fornlämningar, Ray Shahr, som går 2000 år tillbaka i tiden. I Bushehrs
västra och sydvästra delar breder ett slättland ut sig, i nord och nordöst löper två
bergskedjor, Gach Turch och Noukand. Bushehrs viktigaste näringar är fiske,
metallarbete, cement, mattor och andra textilier. Irans sjöstridskrafter har en bas
i Bushehr och där återfinns en kärnreaktor av lättvattenstyp, byggd med hjälp av
rysk teknik och färdigställd år 2009. 121

I provinsen ligger staden med samma namn, en delvis anlagd smal kuststräcka.
Staden hör till de större vid Iran kust längs Persiska vikens norra del. Den anlades
troligen av elamiterna med sitt centrum i dagens iranska Ilamprovins och var
under akemeniderna ett satrapområde (län). Bushehr hämtar sitt namn från
medelpersiskans Bukht Ardashir, Ardashirs stad, som syftar på den sasanidiska
dynastins förste kung som anlade staden som flotthamn. Stadsnamnet antas då

105
ha varit Ray Ardashir, senare Ray Shar som sedan blev Bushehr. Bushehr
invaderades 1506 av portugiserna som konkurrerade med Egypten och Venedig
om sjöfartshandeln men de drevs under 1600-talets första hälft bort av England i
förening med Shah Abbas I. Då hade den portugisiska dominansen ersatts av
holländsk.122

Bandar Deylam, även Daylem, länsstad i Bushehrprovinsens Daylemdistrikt,

hade som hamnstad i provinsens nordligaste del 2006 runt 20 000 invånare.
Omkring 2 mil norr om Daylem återstår lämningar efter två antika hamnar, Mihr
och Ban. Daylem hörde till de områden som liksom Rigs längre söderut utsattes
för plundringar av Hulaaraberna. Rigs blev närmast totalförstört, 1864.
Makthavare där hade under 1700-talet varit Al Mazkur, stödd av Zandregimen,
Karim Khan Zand, 1743 – 1773, bitter fiende till Hulaaraberna.

Distriktet Ganaveh, är indelat i ett centralt distrikt och Rigdistriktet med

städerna Bandar Gavaneh och Bandar Rig. Till andra distrikt i provinsen Bushehr
hör Dashtestan, Dashti, Tangistan, och Der. Från det gamla Genaveh återstår
Talab Helleh vid floden Dalky och Imamzadeh Solayman utmed vägen till Daylem
med lämningar från de gamla hamnarna Mihr och Ban.

Kangan, ett av de större distrikten i Bushehrprovinsen, har runt 24 000

invånare. I staden har floden Mond sitt utlopp och med källor i Zagrosbergen
förser den områdets bevattningssystem med vatten. Staden blev känd först under
1670-talet då den för första gången finns angiven på holländska kartor. I närheten
av staden ligger den tidigare betydelsefulla hamnen Bandar Taheri och den antika
hamnstaden Siraf. Under senare år har Kangans hamnområden moderniserats.
Utbyggnad av en exportterminal planeras där naturgas från södra Parsfältet kan
föras vidare. Närbelägna hamnar är Genaveh och Daylem. Från det gamla
Genaveh återstår Talab Helleh vid floden Dalky och Imamzadeh Solayman utmed
vägen till Daylem där det finns lämningar från de gamla hamnarna Mihr och Ban.

Vid 1700-talets inledning, 1722, genomfördes brittiska flottdemonstrationer

utanför Bushehr. Araber hade hotat besättningarna på brittiska skepp. Vid denna
tid gick den iranska safaviddynastin in i ett slutskede. Den ersattes av regenten
Nader Shah som lät Nederländska Ostindiska Kompaniet öppna en
handelsstation 1737. Den bestod fram till 1753. Tio år senare överläts den av
regenten Karim Khan Zand till det brittiska Ostindiska Kompaniet. Araberna i
Bushehr och Bandar-e Rig med sin starke man, Sheikh Naser Al Mazkur,
involverade med stöd från Kharim Zand, bitter fiende till Hulaaraberna, i attacker
riktade mot Bahrein. Ön behärskades fram till 1700-talets slut då Bushehr blev
bas för brittisk flottnärvaro i Persiska viken men området hade under Nader Shah
blivit hårt ansatt.

Det återspeglas i den holländska ostindiehandeln. I det persiska direktoratet

minskade antalet funktionärer från 108 1739 till 77 1746. Under samma tid hade
de holländska handelsbolagen krävts på utbetalning av kontanta medel som stöd
för Naders krigföring. Städer och byar hade tömts på tillgängliga medel och
holländarna ålades att ställa fartyg tillhanda för att ta över Basra.

106
Landtransporterna belades med vägtullar. Iran gick från överskott i handelsflödet
till underskott, en trend som börjat under 1600-talets senare hälft då silket funnit
andra vägar.

Det hela utmynnade i en rapport 1748 där den holländske handelsagenten Jacob
Schooderwoerd konstaterade att befolkningen är totalt utarmad och utsugen och
har reducerats till en femtedel av sin tidigare nivå, om inte mer. Om VOC (den
holländska handelsstationen i Bandar Abbas) vill fortsätta sin handel så finns där
inget för aktörerna – resultatet blir endast förluster - om inte total ruinering.123

Under Zanderan, 1751--94, kom Bushehr, sedan Bahrain förlorats, under

Omansk kontroll. Otubstammen i söder fick ett dominerande inflytande. Kangan
blev tummelplats för motsättningar mellan Zand- och Qajarstammarna. Ett
följande 1800-tal dominerades av återkommande attacker mot Kangan. Med en
ny makthavare, Sheik Mohammad al-Nasur, hade Kangar närmast förvandlats
till en krigszon. En ödeläggelse följde 1797 och hamnen blev på nytt demolerad
och avfolkad 1844. Nya attacker följde 1847, 1858 och 1862 med understöd från
stammen Dashti medan Kangans andra fiende, Asalustammen, kom med nya
attacker 1867. Oron fortsatte fram till 1880-talet då hamnen föll i händerna på
Dashti för att sedan pendla mellan Dashti och Al-Nasur.124

Med krigsförluster i kriget med England, 1857, föll kustremsan utmed Persiska
viken mer eller mindre helt i händerna på det brittiska Ostindiska Kompaniet.
England kom att styra Bushehr fram till 1913 men den arabiska närvaron och de
autonoma arabiska enklaverna utmed Persiska vikens kustlinje medförde
återkommande konflikter.

En arabledare, Khaz'al Khan, försökte skapa en oberoende statsbildning,

Arabistan, och kontrollerade den oljerika Khuzestanprovinsen åren 1897 - 1925.
Han etablerade ett samarbete med Teheran för att som företrädare för en
etnisk/kulturell enklav uppnå betydande autonomi under benämningen
Sheikhdömet Mohammerah och förhandlade fram en överenskommelse med
England om stöd i utbyte mot ett skydd av deras strategiska och kommersiella
oljeanläggningar.

I överenskommelsen ingick att England, om den iranska centralmakten föll

samman, skulle stödja honom som oberoende regional regent. Upprättandet av en
oljeindustriell verksamhet (APOC) 1908 där APOC från 1914 innehade 51 %
förstärkte Khazals ställning. Han tilldelades utmärkelsen Knight of Commander
of the Indian Empire. Khazals inflytande nådde sin höjdpunkt med ett av England
föreslaget ”triumviratet”, i ett fördrag 1919 som i praktiken förvandlade Iran till
en brittisk koloni. Det underkändes av det iranska parlamentet. De brittiska
ansträngningarna gick i stöpet och Khazal försvagades med tillträdet av Reza
Shah.

Denne, motarbetad av britterna, sände 1924 trupp till Khuzestan. Khazal sattes
i husarrest 1925. Senare uppstod i Ahvaz Al Sa'adehpartiet, 1946, med mål att få
till stånd ett arabiskt oberoende. Dess ordförande, Faleh Abdullah al Mansouri,

107
flydde till Holland 1989. Sedan 1990 samarbetar olika Al- Ahvazgrupper i Al
Ahvaz Liberation Organisation (ALO).

Hormozgan
Hormozganprovinsen med sin 100 mil långa kustlinje utmed Persiska viken har
på den motsatta sidan de Förenade Arabemiraten, UEA, och Oman. Till provinsen
hör 14 öar. Provishuvudstad är Bandar Abbas som på 1500-talet kallades
Jordanporten. Andra städer är Bandar Lengeh, Hajiabbad, Minab, Qeshm,
Sardasht, Sirik, Jask, Bastak, Bandar Karim, Parsian, Rudan och Abumusa.
Provinsen har omkring 1.5 miljoner invånare. Hormozgan domineras av
bergskedjor, bland dem Zagrosbergens sydspets. Temperaturen kan under
sommaren nå upp till 50 C, medeltemperaturen ligger omkring 24 C Av
befolkningen med ett afroasiatiskt inslag är omkring 10 % av arabiskt ursprung
och ett stort antal olika dialekter. Den resterande befolkningen är persisk men ett
inslag av afroasiater.

Kontakterna med den arabiska halvöns Qatar, Dubai, Oman och Jemen går långt
tillbaka i tiden och är legendarisk. Kustremsan präglades under lång tid av ett
inflöde från den arabiska halvön med återkommande konflikter. Det förstärktes
av portugisisk, holländsk, engelsk och fransk kolonial närvaro. I Isfahan och
senare Tehran kunde man tidvis mer eller mindre maktlöst följa
händelseutvecklingen i sitt eget kustområde. Hormozgan blev med hamnen i
Hormuz tidigt en framträdande handelsplats. Dokument finns tillgängliga från
tiden för den sasanidisks dynastin, 224 - 651. Efter sasaniderna hade
Hormuzhamnen under 800-talet samma handelspolitiska betydelse som
Sidenvägarna.

Den holländska asienhandeln togs upp i början av 1600-talet sedan ett fördrag
träffats med Shah Abbas I. Ett holländskt handelsdirektorat placerades i Bandar
Abbas men mot slutet av 1600-talet hade en nedgång i handeln skett.
Safaviddynastin följdes av Nader Shah. Denne återtog gränsområdena men Iran
kom mer eller mindre att dräneras ekonomiskt varefter Zanddynastin tog kontroll
över större delen av kustområdet en kortare tid, följd av Kadjardynastin som blev
bestående under hela 1800-talet.

Med 1900-talet inledde den blivande shahen Reza Khan militära aktioner för att
bryta det arabiska inflytandet. Sheik Khaz´al som kontrollerade Arabistan i
Khuzestan avlägsnades liksom ett antal lokala makthavare i Dashestan,
Tangestan, Dashti och Shibkuh. Från 1940 blev Bushehr regionens centralort. I
Bandar Abbas följde en minskad sjöfartshandel men Irak-Irankriget medförde en
återhämtning med störningar av hamnarna i Bushehr. Provinsen har idag 11
hamnar och 5 internationella flygplatser, en stor jordbrukssektor med lime- och
dadelprodukter och ett fiske som tar upp omkring 30 % av Irans fiskesektor. Tre
stora dammkonstruktioner svarar för vattenförsörjningen, Esteghlal Dam
(Minabdammen) som försörjer Bandar Abbas samt Jegindammen och Shemil-
dammen. Planer finns på ett brobygge till ön Qeshm.

108
 Bandar Lengeh
Bandar Lengeh kan spåras tillbaka till tiden för den iranska Akemeniddynastin,
559 - 330 före vår tidräkning). Staden intogs under 1700-talets andra hälft av
Hulaaraber under ledning av en Shaykh Sa´id som sedan fick vika för turbulens
runt Bandar Abbas, Lar och en press från Oman. Staden föll under Karim Khan,
1743 - 73, och blev en dominerande länk i handeln mellan Oman och Iran under
en sextioårsperiod, 1759 till 1814. Därefter gled stadens roll i den regionala
handeln över till Bandar Abbas medan Lengeh med det engelska Ostindiska
Kompaniets närvaro blev betraktat som ett piratnäste. Hamnen beskrevs som
tillhåll för inkräktare från det arabiska kustområdet som lät bygga fartyg och
tillhandahålla manskap för sjöröveri. Trots detta skulle staden under kadjarerna
bli känd som de iranska hamnarnas brud.

Ett franskt konsulat inrättades 1889 och för en tid hanterades stadens
administration av Belgien. Lengeh förlorade mellan världskrigen till stor del sin
betydelse, delvis drabbad av återkommande svält och sjukdomar men är idag på
nytt inne i ett utvecklingsskede. Den har ett ökenklimat med het sommar och mild
vinter. Nederbörden är sparsam. Mesta regnet faller från december till mars .125

Bandar Abbas
Bandar Abbas utgör en 2 km lång ingång till Persiska viken i passagen mellan
ön Qešm och fastlandet. Naturliga hamnar saknas vilket och försvårar
godshanteringen. De närbelägna öarna Qešm, Larak och Hormuz ger bättre
möjligheter. Trots detta är Bandar Abbas en kommersiellt viktig knutpunkt för
handelsflödet mellan Persiska viken och fastlandet. Bandar Abbas efterträdde det
gamla Hormuz som hade flyttats till ön Jarun, Jaziré-ye Jarun, som då tog över
benämningen Hormuz. Bandar Abbas benämndes då Sahru (Suru), namnet på en
närbelägen by sydöst om dagens Bandar Abbas.
Sedan portugiserna tagit Hormuz, 1507, byggde de en befästning på Sahru. I
början av 1600-talet fick portugiserna överlämna Sahru till Shahen Abbas I och
hamnen fördes över till fastlandet där den fick namn efter Abbas. Engelsmännen
tilldelades skattefrihet och tillerkändes hälften av den nya hamnens vinster.
Bandar Abbas expanderade men klimatet bromsade. Livsmedelsförsörjningen fick
ske med import från ön Qeshm.

När Safaviddynastin föll i Iran angrep, 1727, Balucher staden. Den mer eller
mindre ödelades med undantag för engelska och holländska industrianläggningar.
Situationen förvärrades när den nye regenten Nader Shah införde
avgiftsbeläggningar och straffavgifter. Han lät Muscat ta över administrationen
tills den 1868 återgick till Iran. Hamnverksamheten flyttades till Bushehr och
Basra som låg närmare Shiraz och Isfahan. Runt 1750 beräknas endast en av tio
hamnbyggnader ha varit i bruk men industriverksamheten fortsatte tills
fransmännen med en inbrytning 1759 brände det som fanns kvar.

109
Sultanen i Muscat kom med ett dekret 1793 att ta över kuststräckan mellan
Minab i öster och Kamir i väster. Det öppnade för engelska Ostindiska Kompaniet
att återkomma till staden. Kadjarregimen försökte återta initiativet men en
överenskommelse med Oman kom först 1868. Då var staden en spillra. Bomull,
opium, gummiharts och henna från Yazd och Kerman var de enda passerande
produkterna. Det utökades under 1890-talet då dadlar, salt, ull, pistage och
mandel exporterades medan en import kom till stånd av behandlad bomull, fiber,
koppar, järn, tenn, kryddor, indigo, socker, te, glas och porslin. Av importen kom
nio tiondelar från England och Indien, av exporten gick hälften till Indien men
England öppnade på nytt sitt konsulat 1900.

Med detta växte Bandar Abbas trots ogästvänliga omgivningar och ett pressande
klimat. Basnäringarna var tidigare dadlar och fisk men staden blev ett
kommersiellt centrum. Engelsk industriverksamhet etablerades med bomull,
indigo, ädelmetaller, getter, hästar och stål från Indien. Importen omfattade även
ull från Kerman, råsilke och silkeväv, mattor, broderier, saffran, rabarber,
rosenvatten och dadlar. Med den samtidiga holländska handeln följde kryddor,
socker och koppar.

Under 1900-talets första hälft nådde Reza Shahs reformprogram inte Bandar
Abbas. Till undantagen hörde mindre oljefrakter, ett spinneri och en sardinfabrik.
Den senare kunde endast producera 4 miljoner burkar 1947 men åren 1957--3 kom
en ökning till 400 000 burkar/år som 1968 ökat till 600 000. Då hade staden börjat
återfå sin forna glans. Från 1964 och byggnaden av en hamnanläggning 1967 kan
man ta emot fartyg med 10 meters djupgående och hantera lastmängder
uppgående till 1.5 miljoner ton. Samtidigt förnyades områdets fiskeflotta, Irans
marina ledning flyttade från Korramshar 1973 och en motorväg till Kerman bröt
Bandar Abbas isolering. Med detta har följt en ökande befolkning som idag
närmar sig 300 000. Idag har betydande investeringar gjorts i hamnområdet med
anläggandet av Bandar-e Shahid några kilometer väser om staden.

Minab
Minab, nära centralorten Bandar Abbas, har en omfattande fiskenäring och ett
jordbruk med odling av dadelpalm och mangos. Staden ligger vid huvudvägen
mellan Bandar Abbas och provinsen Baluchistan. Med en välkänd basar
Panjshambe bazar, “Torsdagsbasaren”, drar staden till sig besökare från hela sitt
närområde och angränsande områden. I staden bodde 2006 76,776 invånare.
Stadens historia sammanfaller med staden Hormuz som senare flyttades till ön
Hormuz. Under 1800-talet kunde Kadjarregimen inte bibehålla kontrollen över
Minab som kom under Omans kontroll tills, 1852, ett fördrag kunde träffas där
den iranska kuststräckan utmed Persiska viken och Minab återfördes till Iran.
Det har antagits att Minab skulle vara den gamla staden Hormuz som
invaderades av mongolerna. Arkeologerna har emellertid funnit att Minab funnits
där den är sedan minst 10 000 år – den har inte befunnit sig vid kustlinjen vilket
Gamla Hormuz gjorde. Det gamla Hormuz föll tillbaka efter mongolernas
utbredning på 1200-talet men staden övergavs och fortlevde på ön Hormuz.

110
 Jask
Jask, Bandar-e Jask, är en mindre stad I Hormozganprovinsen. Staden hade
2006 11,133 invånare. Där är sedan 2008 den iranska marinen förlagd med närhet
till Hormozsundet. Staden är slutpunkt för en pipeline mellan Neka och Jask.
Klimatet ger extremt heta somrar som får näring av vindar från Omanbukten och
Persiska viken. Jask var under antiken ett centrum för Mitraismen som senare
skulle spridas till Rom och Europa. Ett tempel uppfört för gudinnan Anahita finns
bevarat.

Kryddrutterna efter 1600, Källa; Chauduri, K. N. Trade and Civilisation in the

Indian Ocean, Cambridge University Press, 1985

Under tiden för ostindiehandeln på 1500-talet försvagades Portugals handel. De

hade använt Jask som handelsstation. Försök att besätta Hormuz misslyckades.
Försök att spärra inloppet till Persiska viken blev ett misslyckande. England och
Holland ökade sin närvaro i viken. Turkar tog över Syrien 1516, året efter Egypten
och det nuvarande Irak 1534. En avspänning mellan portugiser och turkar
inträdde men för portugiserna blev kryddrutterna övertagna av andra.
Kryddöarnas fraktare övergav Malacka till förmån för Asheh där godset fördes
vidare till Persiska viken av arabiska skepp, bland dem kanske Sinbad Sjöfararen.
När holländska och engelska aktörer trädde in blev Jask en ny knutpunkt, i början
av 1600-talet för det engelska Ostindiska Kompaniet. Det utvecklades till en kamp
om kryddrutterna mellan England, Holland och Portugal. Portugiserna kom
därmed att återgå till den gamla rutten via Medelhavet, den traditionella
knutpunkten för handeln med siden och spunnen bomull. England skulle komma
att behålla sitt inflytande i Persiska viken fram till 1900-talets första hälft.

Till historien hör några noteringar av ett franskt vittne som kritiserade det
Franska Ostindiska Kompaniet. Denne påpekade att det i Kanton omkring 1752
var de svenska och danska kompanierna – de som var minst starka och hade sämst
utsikter att lyckas – som bättre än de övriga förstått att fånga vinden. 126

111
 Hormuz
Hormuz, Jaziré-Ye Hormoz, med sina omkring 4000 invånare var före
upptäckten av sjövägen till Indien en viktig handelsplats. Ön är belägen runt två
mil sydöst om Bandar Abbas. Fram till 1400-talet gick den under namnet Jaziré-
ye Jarun medan namnet Hormuz var en på fastlandet belägen stad. Hormuz
omfattar 42 km2 och är täckt av sedimentära klippor med vulkaniskt material i
ytlagret. Öns högsta punkt ligger 186 meter över havet.

Benämningen Hormuz, även Ormus, Ormuzd, Ohrmuzd, Hormoz, och Ohrmazd,

härstammar från det förantika iranska språkets Avestan och den forntida iranske
guden Ahura Mazda. Efter arabernas expansion blev Hormuz passage för
marknadsflödet från Kerman med palmträd, indigo, spannmål och kryddor. Till
besökarna hörde Marco Polo som besökte Hormuz vid två tillfällen. Hormuz blev
en betydande handelsstad på handelsvägen till Indien och Kina, en av de viktigare
hamnarna i Mellanöstern där bland annat slavhandeln mellan Arabien och Afrika
kunde kontrolleras.

På 1300-talet blev Hormuz indraget i de återkommande stridigheterna mellan

arabiska enklaver utmed Persiska vikens norra kust. Fastlandet övergavs och ön
Hormuz besattes med benämningen Nya Hormuz. Ön med sitt strategiska läge
ockuperades av Portugal 1507. De höll sig kvar ett drygt århundrade och byggde
ett fort på öns norra del vars ruiner finns kvar. Ön, som enkelt nås med motorbåt
från Bandar Abbas på fastlandet belägrades och togs över av Iran och England
1622. Mellan 1798--1868 var staden underordnad Muscat och Oman.

Hormuz har, i likhet med ön Qeshm, en lokal mat-kultur. Vid solnedgången kan
köket bjuda på fisk, bläckfisk, räkor och andra skaldjur smaksatta med lök,
tomater och lokala kryddor, serverat i sand-wichform med saltgurka och olika
slags kål. Det kan kombineras med en lokal blandning med tio kryddor. Örter,
gurkmeja, lök, kryddnejlika, roskronblad och kanel.

112
Hormuz är känt för sin ockra, en gulbrun eller rödfärgad lera som täcker stora
delar av ön. Den använts för dekorationer, vid festligheter som fiskkrydda och till
torshi, inlagda grönsaker. I dag förvanskas naturen av en gruvindustri som
exporterar ockra och förorenar öns vattendrag. Dammolnen från denna
verksamhet kan ses på miltals avstånd. Till följd av att höjdskillnaderna är små
har jorden och vattnet en hög salthalt. Försök görs till en kultivering med
plantering av mangrove och träd. För förbättrad vattentillförsel har en pipeline
för vatten från fastlandet anlagts. Med öns speciella karaktär har den en rik
tillgång på högkvalitativ röd järnoxid .127

Kharg
Kharg, belägen på ön med samma namn runt 25 km från den iranska kusten,
nordväst om Hormuzsundet, ingår i Busherprovinsen. Med en betydande
oljehamn hävdar Iran en utvidgad territorialgräns. På 1600-talet upptäcktes
rester av kanater, bevattningskanaler, på ön som pekar på ett antikt
irrigationssystem. I mitten av 1700-talet anlade Holland en befästning på ön
efter att ha betalat 2000 rupees till den arabiske Mir Nasir i Bandar Rig men
deras befästning föll i händerna på guvernören i Bandar Rig. Ön var under den
holländska närvaron en betydande transportlänk i den holländska sockerhandeln
med Java och en fabriksanläggning på Kharg fick till följd att handeln via Muscat
föll under hela 1700-talet.

Som en av världens största oljeterminaler slogs Kharg ut 1986 med Irak-

Irankriget. Återställningen har gått långsamt och resulterat i långdragna
juridiska dispyter kring kontraktsbrott. Via Kharg exporterade Iran 2009 omkring
950 miljoner fat råolja. På 2000-talet har inskriptioner som går tillbaka till
akemeniderna upptäckts men de vandaliserades hårt 2008.

Hendurabi
Ön Hendurabi som omfattar 22.8 kvadratkilometer hör administrativt till
grannön Kish. Hendurabi drabbades av en jordbävning 2016 som mätte 4.8 på
Richterskalan men skadeverkningarna var mindre omfattande. Benämningen
Hendurabi kommer från det persiska uttrycket Andar-abi,”i vattnet”. Ön hör till
Kish i distriktet Lengeh och är en av fyra öar som ingår i Shibkuhkustens
sträckning mellan Nakhilu och Charak.

Hendurabi är knappt 7 kilometers lång och 5 kilometer bred. Högsta höjden på

ön är 30 meter över havsytan. Öns omgivande vatten med rev och bankar ger ett
intryck av att den mer eller mindre ligger under havsytan – ”i vattnet”, Andar-
Abi. Vid lågvatten kan ön endast nås på den östra sidan. 128

Kish
Till provinsen Hormozgan hör två frizoner, öarna Kish och Qeshm. Bland
sevärdheter i Hormozgan märks Emarat-e Kolah Farangi, byggt under den

113
holländska ockupationen. I provinsen finns 6 traditionella, vattenreservoarer,
traditionella bad, heta källor och ett hinduiskt tempel. Ett brobygge, Latidan
Bridge, härrör från den safavidiska dynastins Shah Abbas I. Kish är ett populärt
turistmål.med ett möte mellan gammalt och nytt – befästningsarbeten från den
portugisiska tiden och moderna gallerior.

114
 Qeshm
Qeshm är den största ön i Persiska viken. Bergig med en klippkust inrymmer
den småbyar och mindre städer. Ön har många vattenflöden och vattenfall. I
faunan finns ormar och fåglar, bland dem Pelikaner. På sydöstra sidan utvinns
salt. Under mongolväldena kallades ön för Altavileh, ”långön”, senare
Touranshah. Ön blev befolkad av Hulasaraber som trängts ut från pärlfisket runt
Oman av rivaliserande stammar, Alimoeiros. Hulas som bedrev en piratliknande
verksamhet störde portugisiska handelsintressen efter deras ockupation av ön
men de fick stöd från fastlandet där man ville kontrollera Irans södra kustremsa
med Shibkukusten.

Från 1500-talets inledning anlade portugiserna försvarsanläggningar på ön.

Shah Abbas I kunde 1622 annektera ön medan arabinflytandet vidgades till
fastlandshamnen Charak och ön Kish men 1645 ockuperades ön av holländarna.
Senare följde en kamp om Bahrain som 1719 kom under Omans kontroll medan
Qehsm togs över av England 1728. Iranregenten Nader Shah försökte invadera
Oman men hans flotta slogs tillbaka. När sedan Nader Shah gick bort kom
arabiska fraktioner att gradvis överta ön som i praktiken styrdes från Oman men
med Zanddynastins Karim Khan kunde en persisk guvernör installeras.

Trots strategisk belägenhet är ön relativt opåverkad. Getter och kor ingår i

stadsbilden. Fiske och pärlfiske hör till inkomstkällorna. Ön omnämns av Marco
Polo och Vasco de Gama. Ön har varit i händerna på portugiser, holländare,
britter, fransmän och tyskar. En befästning återstår från den portugisiska tiden,
Gha-e-Yé. Ön inlemmades i Iran efter andra världskriget. Fram till den iranska
islamiska revolutionen var den inte tillgänglig för utlänningar som kunde besöka
ön först efter Irak-Irankriget. Öns äldre bebyggelse och en konformad
vattenreservoar utgör kulturminnesmärken. Idag görs ansträngningar för att
förvandla ön till en frizon likt ön Kish, inkörsport till Persiska viken och
Hormuzsundets gasfyndigheter. Även turismen hör till prioriterade områden men
öns framtida utveckling är en öppen fråga.

Abu Musa
Öarna Abu Musa samt Stora och Lilla Tunb. Abu Musa har ett strategiskt läge
vid Hormuzsundet. Under antiken elamitiska hörde de med mederna till
Kermanprovinsen, därefter kontrollerade av akemeniderna, arsakiderna och
sasaniderna. Akemeniderna hade tidvis hämtat Parsprovinsens guvernör från den
arabiska sidan av Persiska viken. Med de deylamitiska buuyiderna styrdes öarna
från kalifatet i Bagdad. De övergick sedan till Seldjukimperiet för att med
Safaviderna ockuperas av portugiserna, återtas och komma under den iranska
Zanddynastins kontroll.

Frågan om rätten till öarna fördes under 1920-talet fram av Reza Shah. Britterna
har från slutet av 1800-talet argumentera till förmån för Emiraten. Under 1900-

115
talet har England varit stödjepunkt för emiren Sharjeh Sheikh som åberopat
suveränitet över öarna fram till 1971 då den iranska marinen tog över kontrollen.
Från mitten av 1990-talet har Iran ökat sin militära närvaro vid Abu Musa,
förutom det strategiska läget rikt på oljefyndigheter som utvinns gemensamt av
Iran och Sharjahemiratet vid offshoreanläggningen Mubarak. Mot detta står en
amerikansk marin närvaro i Persiska viken, beskriven som nödvändig för att
skydda ett avgörande livsblod för västs ekonomi.

1900-tal
Iran gick in i 1900-talet dominerat av brittisk och rysk kolonialism. Det hade
öppnat för en konstitutionell revolution, 1906 - 11. Efter en tid färgad av interna
motsättningar, engelsk och rysk närvaro och efter det första världskriget
genomförde översten Reza Khan en av den engelske generalen Ironside
organiserad statskupp 1921. Utfallet blev inte det förväntade - brittiskt
inflytande. Reza Khan, som med kuppen blev försvarsminister kunde 1926
installera sig som Shah. Född 1878 dog han 1944 i Johannesburg efter att ha
tvingats abdikera 1941. Han hade 1912 avancerat till kapten, 1915 till överste,
1918 till brigadgeneral och 1925 till Shah. 129

Vid 1900-talets inledning var frågan om landet skulle kunna bibehålla en

sammanhållen statsbildning. Med en överenskommelse 1907 hade England och
Ryssland delat Tibet, Afghanistan och Iran i intressesfärer. Ryssar i norr,
engelsmän i söder. En neutral zon emellan. England kunde ägna sig åt oljefälten
i söder. I norr hotade en rysk expansion in i Iran Med zonindelningen hade
öppnats för koncessioner som gav rätt till utnyttjandet av landets naturresurser.
Den konstitutionella revolution som skett under åren 1906 - 11 motarbetades av
en avsatt Mohammad Ali Shah. Försök att återinsätta denne kunde avvärjas men
motviljan mot ett konstitutionellt Iran var stark. 130

När det första världskriget närmade sig kom koncessionsfrågan, tillgången till
Irans olja, i förgrunden. Engelsk marin behövde olja. För Winston Churchill, då
marinminister, var ett oberoende av utländska bolag nödvändigt. Irans
strategiska betydelse ökade med ett tyskt flottprogram som från 1800-talets sista
år hade växt till ett hot. Iran blev hävstång för territoriella anspråk. England med
APOC försökte klamra sig fast Reza Shah fick ett oväntat stöd – USA med ett
ökande behov av tillgång till olja ställde privata oljebolag mot ett statsstött
engelskt. Detta satte för stunden punkt för engelsk dominans men det kom att
bidra till hans fall. Utpekad som tyskvänlig vid andra världskrigets inledning, en
växande opposition mot hans reformiver med sekulära ambitioner tvingade fram
hans abdikation. 131

Appendix
Mellan Indus i öster, medelhavsområdet i väster, Kaukasus i norr och den
arabiska halvön i söder utgör den iranska högplatån en geografisk knutpunkt,
passageväg mellan handels- och kulturområden. Med omgivande bergskedjor

116
ligger städer som Shiraz och Kerman i söder, Kermanshah och Hamadan i väster
och Tabriz i norr mer än 1500 meter över havet. Teheran och Mashhad i nordöst
ligger över 1000 meter. Zagrosbergen med toppar på 4000 meter löper från
nordvästra Iran ned till Persiska vikens kust. I bergskedjan Alborz, utmed
Kaspiska havet, reser sig den gamla vulkanen Damavand 5600 meter över havet.
Det ger utrymme för utmärkta skidpister med vintrar som är kallare och längre
än vad som är vanligt på dessa breddgrader.

Från väster till öster i norra Iran är det drygt 200 mil. Från Kaspiska havets
kust till Persiska viken är det omkring 125 mil. Klimatiskt regnfattigt är
nederbörden genomsnittligt 25 cm/år, vid Kaspiska havet ca 50 cm, i de västligaste
delarna 100 cm/år. Den centrala högplatån når endast 10 cm. Iran antas 2025 bli
upptaget i FN:s lista över länder som har underskott på vattentillgångar. Redan
nu överstiger vattenuttaget tillflödet i de centrala och östra delarna.

Med en yta om 1,65 miljoner km 2, som jämförelse något större än Alaska,

sträcker sig den iranska högplatån från Kaspiska havet i norr till Persiska viken
i söder. Med Indus i öster, medelhavet i väster, Kaukasus i norr och den arabiska
halvön i söder utgör platån en geografisk knutpunkt. Från väster till öster i Iran
är det drygt 200 mil, från Kaspiska havets kust till Persiska viken omkring 125
mil. Den har varit passageväg mellan skilda handels-och kulturområden. Marco
Polo hörde till dem som utnyttjade detta.

Persien, Pars, var under förislamisk tid den grekiska benämningen på språket i
provinsen Parsa, idag Fars. När en statskupp 1921 fört översten Reza Khan till
makten ändrades namnet Persien till Iran, ariernas land, fornpersiskans
aryanam vaejah. Det var inte endast en namnändring. Det uttryckte en identitet
men statsnamnet Iran har härefter, 1979, ändrats till Islamiska Republiken Iran

Iran har 30 provinser: Ardabil, Azarbayjan-e Gharbi, Azarbayjan-e Sharqi,

Bushehr, Chahar- Mahall va Bakhtiari, Isfahan, Fars, Gilan, Golestan, Hamadan,
Hormozgan, Ilam, Kerman, Kermanshah, Syd Khorasan, Nord Khorasan, Razavi
Khorasan, Khuzestan, Kohgiluyeh va Buyer-Ahmad, Kordestan, Luristan,
Markazi, Mazandaran, Qazvin, Qom, Semnan, Sistan va Baluchestan, Teheran,
Yazd, Zanjan.

På den iranska högplatån framträdde Mederna en första kraftfulla riksbildande

dynasti, efterträdd av Akameniddynastin på 500-talet före vår tideräkning efter
att ha revolterat mot mederna under ledning av Cyrus den Store. Dynastin föll för
Alexander den Store 330. Selukiderna, Alexanders efterträdare, behöll en tid
makten med influenser västerifrån, Hellenismen. Partherna, en iransk
nomadstam, trängde ut Seleukiderna varefter Sasaniddynastin som trädde in på
200-talet återförde en persisk dominans. Försvagad av ständiga krig med Rom och
Östrom, överflyglades den på 600-talet av en expanderande befolkning på den
arabiska halvön.

Från 800-talets slut fram till 900-talet framträdde i nordöstra Iran lokala
härskardynastier, Tahirider, Saffarider och Samanider varefter turkfolk,

117
Ghaznavider och Seljuker, dominerade i Iran. Med 1200-talet kom mongolerna
under Djingis Khan, följd av Il-Khandynastierna varefter Timur Lenk,
Timuriderna, blev dominerande under 1300 - 1400-talen.

Safaviddynastin kunde från 1500-talet upprätta ett enat och oberoende Persien,
en egen statsbildning jämbördig med ett turkdominerat Bagdadkalifat. Under
1600-talet följde en blomstringstid. Mot 1600-talets slut inträdde allt svagare
regenter i den safavidiska dynastins tronföljd. En turkisk press på gränsområdena
ökade. De iranska gränsområdena kunde upprätthållas först sedan shahstolen
tagits över av Nader Shah. Denne intog Dehli och förde diamanten Koh-i Nor till
Iran. Samtidigt dränerades landets ekonomi. Mördad av sina egna officerare
inträdde Karim Zanddynastin.

Efter en maktkamp med Kadjarstammen kunde denna tillträda vid 1700-talet

sista år. Kadjardynastin ledde Iran över hela 1800-talet. Under 1900-talets första
år förlorade den i praktiken allt mer av sitt inflytande för att 1925 efterträdas av
Pahlavidynastin som kvarstod till 1979 då den Islamiska republiken Iran
inrättades.

Iran har enligt författningen, antagen 1979 och reviderad 1989, en maktstruktur
som är en blandning av demokrati och teokrati. Statschefen, den så kallade högste
ledaren, har i praktiken all makt. Val- och röstningsproceduren har övervägande
likheter med de valprocedurer som tillämpas i Europa. Författningen är tredelad,
- lagstiftande makt (riksdagen, majles), verkställande (presidenten, Ra'is-e
jumhour) och dömande (högsta domstolen, quwa-ye qaza'i). En andlig ledare,
rahbar/vali-ye fa-qih, har vetorätt mot lagstiftningen, utser sex ayatollor till
Väktarrådet, shura- ye negahban, högsta domstolen dess sex jurister.

118
Utmed
Zagros

119
 Zagros, en bergskedja,
i västra Iran sträcker sig från Persiska viken och 1500 kilometer norrut. De högsta
topparna når mer än 4000 meter över havet. Den högsta toppen är Dena. Bergen
tar sin början i södra Iran vid Hormuzsundet i Persiska vikens övre del och
sträcker sig sedan utmed Irans gräns i väster tills den i höjd med Kaspiska havets
södra del viker åt väster in över Irak och når fram till Medelhavskusten. Det är
ett nordvästligt till sydöstligt stråk och delas ofta in i två delar, en nordlig genom
provinserna Västra Azerbaijan, Kurdistan, Hamedan, Kermanshahn, Ilam,
Lorestan, Isfahan, Khuzestan, Chaharmahal va Bakhtiari och en sydlig med
provinserna Kohgiluye va Buyerahmad, Fars, Bushehr och Hormozgan.
Bergskedjan kan också delas in i en nordlig, en mellan och en sydlig del.

Kurdistan
Kurdistan, provins i västra Iran är också benämningen på landområden i norra Irak
sydöstra Turkiet, nordvästra Iran och nordöstra Syrien. De har aldrig erkänts som en
suverän stat. I Iran, Irak, Turkiet och Syrien motsätter sig de fri- och rättigheter som
kurderna kräver. Kurderna, nära besläktade med de iranska folken, tillhör den
indoeuropeiska språkgruppen.

I Östra Kurdistan, Iran, utgör de etniska kurderna omkring 6 _8 procent (8_10 miljoner)
koncentrerade till de västra delarna av landet och Tehran. Det bor 22 miljoner kurder i
Turkiet, runt 25_30 procent av befolkningen. Kurderna i Irak bor främst i norra Irak,
södra Kurdistan. I Iran är kurdiska ett tillåtet kulturspråk. Kurdiska barn har kurdiska
som hemspråk och kurdiska undervisas på iranska universitet, bland dem Kordestan
University i Sanandaj. Indoeuropéer slog sig ner i Zagrosbergen årtusendet före vår
tidräkning. Kardaker, gutier, kyrtyer och meder är kända sedan omkring 2000 f.v.t. Kurdernas
etniska förfäder är oklara. Det har antagits att de kan vara meder eller kardoucher, de senare
ett bergsfolk som omnämns av Xenofon i sin Anabasis.132

120
Till stöd för ett mediskt ursprung har en armenisk skrift från 140 e.v.t., kopia av
en äldre skrift med kristna böner på sju språk där ett av dem benämns ”Det
mediska språket”, åberopats. Texten är skriven på den nordkurdiska dialekten
kurmanji. Samtidigt påpekas dels att kurderna talar ett parthiskt språk med
medisk anknytning, dels att
mederna talade ett nordvästligt
iranskt språk medan kurderna
talar ett sydvästligt. Det har
anförts att kurderna knappast
kan se mederna som förfäder
med hänsyn till tiden mellan
mederna och kurdernas
framträdande. I Turkiet anses
de zazaiska-talande (dimili)
inte vara kurder men det anses
styrkt att de tillhör den kurdi-
ska folkgruppen. Språket är
grammatiskt besläktat med det
sydöstliga gorani. och tros vara
den äldsta varianten av
kurdiska, en modern version av
språket i zoroastrismens heliga
bok, Avesta. Texter på gorani
som är över 3 000 år gamla
finns bevarade på Smithsonian
Institution i USA. Före
araberna och islamiseringen
bekände sig de flesta kurder till
de monoteistiska religionerna
zoroastrism eller jezidism. Runt
900-talet e.v.t. anammade de
flesta kurder islam. Till
namnkunniga kurdiska
muslimerna hör den ayyubiske
regenten Saladin.

Mahabadrepubliken, en gång republik i den kurdiska delen av västra Iran,

upprättades med sovjetisk uppmuntran och militärt stödåren 1946–1947.
Republiken föll när det sovjetiska stödet upphörde. Utlovade vapenleveranser från
Sovjetunionen uteblev efter påtryckningar från Förenta staterna och andra
västmakter. Mellan 1982 och 1988 genomförde Irak försök att utrota den kurdiska
befolkningen i Irak. Under perioden mördades över 182 000 människor och 4 000
städer och byar jämnades med marken. Då bombades, 1988, Halabja med kemiska
stridsmedel. Minst 5 000 personer förlorade livet.

121
 Tepaus utmed
Zagros
Osthandel utmed Zagros

Efter Kuwaitkriget förklarade sig kurderna självständiga. Irak tvingade

omkring två och en halv miljoner på flykt, flertalet till Turkiet. Detta ansågs
destabilisera Mellan-östern för-mådde FN:s säkerhetsråd att anta resolution 688
om FN-trupper till norra Irak för att etablera en frizon. År 1992 valde kurderna
ett eget parlament, HHK, som blev kortvarigt med motsättningar mellan de två
största kurdiska partierna (PUK och PDK).

I norra Irak har kurderna sedan år 1991 haft självstyre med partierna PDK och
PUK, ett regionalt självstyre under president Massoud Barzani, son till Mustafa
Barzani, ledare för den ovannämnda Mahabadrepubliken i Iran. Sammantaget
har kurderna, allt sedan Pahlaviregimens tillträde under 1929-talet, trängts
tillbaka och tillerkänts begränsade livsbetingelser. 133

Kurdistan har betydande naturtillgångar. Olja, järnmalm, kol, uran, krom och
koppar. Olja finns främst i Irakiska Kurdiskan men även iranska Kurdistan är
rikt på olja. Trots det karga landskapet är Kurdistan fortfarande rikt på frukt,
inklusive granatäpplen, äpplen, fikon, vindruvor, vattenmelon. I vissa delar av
Kurdistan odlas även oliver och dadelpalm.

Kurdernas ursprungsreligion kallas yazdanism. Ur detta har religionerna

jezidism, yarsanism och alevism vuxit fram. Idag bekänner de flesta (cirka 95
procent) kurder sig till islam. Ungefär 89–90 procent av alla kurder är
sunnimuslimer. Shiamuslimer är en minoritet och finns främst i Khanaqin,
Kermanshah och Ilam. Det finns även kurdiska aleviter som räknas som en del av

122
shiamuslimer och mestadels i Tunceli, Bingöl och Elazig. Shiamuslimer utgör
cirka 5 procent av alla kurder. Av de icke-muslimska kurderna motsvarar
jezidierna 3 procent, de kristna 0,6 procent och judar samt yarsanier 1,4 procent.

Provinsen Kurdistan, i historien Ardalan, har en yta om 28,817 km², ¼ av det

område som bebos av kurder. I väster ligger Irak, i norr provinsen västra
Azerbaijan, i nordöst provinsen Zanjan, Hamedan i öst och Kermanshah i söder.
Länshuvudstad är Sanandaj (Kurdiskans Sinne). Det var från de kurdiska
områdena som den expansion utgick som slutade med att det assyriska imperiet
föll 612 f.v.t. Det mediska imperiet trädde in. Det skulle följas av den persiska
akameniddynastin.

Provinsen är ett bergslandskap som topografiskt kan delas in i en västlig och en

östlig del där Sanandaj är be-läget. Med floder, sjöar, glaciärer, grottor och
rekreations-anläggningar drar området till sig ett stort antal turiser. Till floderna
hör Zarrinefloden, 30 mil lång rinner den i norr ut i Urmiasjön. Floden Sirvan
ansluter till Tigris. I området finns ett stort antal mineralvattenskällor, bland
dem Govaz nordväst om Kamyaran, Abetalkh nära Bijar och Baba Gorgor norr om
Qorveh. Grottan Kereftoo, nära Divandarreh, är både unik och arkeologiskt
intressant. I grottan finns ett antal forntida byggnadsrester och ett tempel med
benämningen Heraclius inristad.

Zagroskedjan har toppar som når 3330 meter, Charkhaln 3,330 m,

Chehelcheshmeh, 3,173 m, Hossein Bak, 3,091 m och Masjede Mirza, 3,059 m. I
provinsen bor (1996) 1 346,383 invånare. Den kurdiska befolkningen utgör en
majoritet.

Kermanshah
Kermanshah i västra Iran är administrativ huvudort för provinsen Kermanshah,
som ligger vid en förkastning, Sanandaj_Sirjan, drabbades, 2017, av en kraftig
jordbävning. I staden bor omkring en miljon invånare, i huvvudsak
shiaislamisker. Dominerande språk är kurdiska, officiellt persiska. I staden
föddes Doris Lessing.

Kermanshah betraktas som en av den förhistoriska kul-turens vaggor. Området

har varit bosatt sedan Paleolitisk tid. Från den mellanpaleotiska perioden finns
lämningar runt Tang-e Kenesht och Taqwasan. Under denna tid an-tas
neandertalare ha varit bosatta i området. Grottbo-sättningar återfinns i Warwasi,
Qobeh, Malaverd och Do-Ashkaft Cave. Här återfinns även andra tidiga
bosättningar, Asiab, Qazanchi, Tappeh Sarab, Chia Jani, och Ganj-Darreh
etablerades för mellan 8000_10 000 år sedan. Det sammanfaller med den tid då
lergodsbruket började. Fynd 2009 som gjorts av universitetet i Hamedan och UCL,
Irans arkeologiska forskningscenter, pekar på en av de äldsta förhistoriska
bosättningarna i Mellersta Östern. Den går 9 800 år tillbaka. Fyndet gjordes i
Sahneh, några mil väster om Kermanshah.

123
I den iranska mytologin går Kermanshah tillbaka till Tahmuras, den tredje
kungen inom Pishdadiandynastin. Staden anlades huvudsakligen under
sasaniderna. Kungen Bahram IV, kallad Kermanshah, gav staden det namn den
har idag. Under sasaniderna var staden huvudstad en tid. Omkring 226 f.v.t och
efter ett krig lett av Ardashir I mot kurdiska stammar installerades en lokal
kurdisk prins som regent, Kayus of Medya. Benämningen kurd avsåg vid denna
tid iranska nomadfolk, inte en etnisk grupp. En etnisk identitet inträdde först från
1200-talet.

Med en dynastibildning bestod ett delvis oberoende kungadöme fram till 380 då
Ardashir II avlägsnade den siste regenten. Kermanshah erövrades av arberna
640. Under Seljukerna blev staden ett kommersiellt centrum i västra Iran. Med
safaviderna förstärktes en rad befästningspunkter. Kadjarregimen slog tillbaka
ottomanska framträngningar under Fath Ali Shah, 1797–1834, men Kermanshah
ockuperades av Ottomanerna, 1723–1729 och 1731_1732. I Kermanshah ligger
Taq-e Bostan med bevarade grottreliefer från akamenider och sasanider.

Strax norr om Kermanshah ligger Bisotun med reliefer från Darius I och
figurarbeten som visar på influenser från väst. Figuren nedan antas avbilda den
grekiska mytologins Herakles

124
 Kamyara
Kamyara är en mindre stad belägen mellan Kermanshah och Sanandaj med om-
kring 50 000 invånare. Befolkningen är till största delen kurdisk, huvudsakligen
sunnimuslimer tillhörande shafigrenen. Det finns även en minoritet
shiamuslimer. Staden växte fram med en stark inflyttning från landsbygden åren
1975_79. Nordväst om staden finns bevarade assyriska inskriptioner som
refererar till assyrierkungen Sargon II. Inskriptionerna dateras till 800-talet f.v.t.

Klippgrav i Sahneh - antas ha varit

gravplats
för Kavad I och hans gemål,
plundrad av engelska arkeologer

Sanandaj
Med runt 375 000 invånare är
Sanandaj huvudort i provinsen
Kurdistan. Staden hör inte till de
äldre stadsbildningarna med
omkring 200 år på nacken men har
trots detta intagit platsen som
centralort. Befolkningen är
övervägande kurdisk med en judisk
arameisktalande minoritet fram till
revolutionen 1979. Det fanns även en
assyrisk enklav där den arameiska
dialekten Senaya levde kvar. Till

125
nåringarna hör mattor, skinnberedning, jordbruk, sockerraffinering, hantverk,
vävning och metallhantering.

Saqqes
Saqqez är huvudort i kommunen med samma namn. Där bor omkring 140 000
invånare (2011). Orten har varit bebodd sedan 1000-talet f.v.t. Under 700-talet
blev Saqqes ett skytiskt centrum. Platsen omges av ett rikt djurliv med björn,
varg, rapphöns, örn, räv, antiloper, vaktel och svin. Beläget 1500 m över havet är
klimatet varierande med kalla, snöiga vintrar och heta torra somrar.

Bukan
Bukan, huvudort i Bukanområdet, västra Azerbaijan, är en av provinsens 14
städer. Här bor runt 2 miljoner vilket gör staden till den fjärde största. De boende
är till övervägande del kurder. Beläget söder om Urmiasjön ligger Bukan omkring
1 300 över havsytan. vid floden Siminesh östra på vägen mellan Saqqez och
Miandoab, ett jordbruksområde med säde- och tobaksodling, trädgårdsprodukter
och boskapsskötsel. Bukan ett höglandsområde, omges av en snötäckt bergskedja.
En gång dominerat av forntida stamsegment återstår idag arkeologiska fynd på
mer än 150 platser, bland dem Gharagouz, Dalma, Nachit och Gharakend,
bronsåldern. Bukan benämndes för 3000 år sedan Izertu, Zirtu, där inbyggare i
nordvästra Iran bedrev en tidig glasering av lera med färgrik design.

Mianeh
I Mianeh i provinsen östra Azerbaijan bor drygt 100 000 invånare. Staden ligger
i en dalgång, runt 18 mil söder om provinshuvudstaden Tabriz. Staden hade
tidigare namnet Miyana, efter den arabiska invasionen Miyanej, kallad
Garmrood. Staden är en av regionens äldsta och grundlades under den mediska
tiden. Som en korsväg för
handel allt sedan antiken
har den varit inordnad en en
rad dynastier, från den
mediska och det
akemenidiska Atropatene
då staden var hemvist för
Sagartianerna. I Mianeh
återstår mycket av en
arkitektur som går tillbaka
till tiden för mongolerna
under 13 och 1400-talen. De
hade ödelagt staden under
ett erövrarskede. Då hade
Qizbron Mianeh varit ett
motståndsfäste. Från denna
tid återstår gravsättningar och en brokonstruktion, Qizbron. Den skadades svårt

126
1946 när anhängare till det kommunistiska Demokratiska Partiet Azerbaijan
använde bron som frontlinje mot den iranska armén

Bonab
Staden Bonab i Östra Azerbaijan är belägen väster om staden Maragheh på ett torrlagt
område runt Urmiasjön, Befolkningen, omkring 100 000, talar azerbaijanska. Klimatet
varierar med en medeltemperatur under vintern runt -12 C, i juli omkring 25C. Vintertid
kan temperaturen falla till -30C. Bonab är omtalat för sin mat, framförallt favoriträtten
Kabab Koobideh med en tillagning som spritt sig långt utanför Bonab _ Bonan Kabab.

127
Samspel och Konflikt

Kent Eklind © 2019

128
 Iran och Armenien

Allt sedan antiken fram till vår tid är ett armeniskt-iranskt samspel på många
sätt sammanflätat. Mindre omskrivet präglas det av tvära kast och maktspel med
yttre och inre spänningar. Till dem har omgivande länder, Turkiet, Ryssland, Iran
och lokala maktcentra, Khanat, bidragit, i vår tid det armeniska folkmordet.

Beläget i södra Kaukasien, Sydvästasien, har Armenien, Hajastan, formellt

republiken Armenien, sin vagga runt Vansjön. Som inlandsstat gränsar landet i
norr till Georgien, i väster till Turkiet, i öster till Azerbajdzjan, i söder till Iran
och den autonoma republiken Nagorno-Karabach, sedan 2017 Republiken
Artsach. Denna, huvudsakligen befolkad av armenier, är inte internationellt
erkänd och utgör en tvistefråga mellan Armenien och Azerbajdzjan efter
ländernas självständighet 1918. Den förklarades autonom av Sovjetunionen 1923
och står från 1994 under gemensamt överinseende av Armenien och Nagorno-
Karabach.134

I söder flyter floden Aras. Den blev, efter de iransk-ryska krigen under 1800-talet
med Gulistan- och Turkamanchai-fördragen gräns till Iran. Armenien avskildes
från Iran. Senare anlade Iran och Sovjetunionen Aras-dammen på flodens västra
strand i staden Poldasht, belägen i Irans västra Azerbaijanprovins. Huvudstad är
Jerevan.135

Med politiska och kulturella band till Europa räknas Armenien ibland till de
europeiska länderna men landet ingick en gång i ett större område. Under 500-
talet f.v.t. invandrade folk som bar med sig indoeuropeiska språk. Det antas ha
rört sig om två folkgrupper, en med ursprung i det antika kungadömet Urartu, en
i nordöstra Turkiet. Språket, armeniskan, har ett eget skriftspråk vars alfabet
skiljer sig från angränsande språk. Med persisk, parthisk och romersk närvaro

129
har följt ett betydande inslag av låneord. Andra ord som har ett okänt ursprung
antas komma från utdöda fornspråk. Forniranska benämningar som Marzban
återkommer i tidiga arabiska källor, under de iranska sasaniderna en militär
befattning, senare benämningen på ett guvernörsämbete. 136

MediaWiki

Av armenierna, är runt 9 miljoner spridda över världen, den armeniska

diasporan. Dagens Armenien har drygt 3 miljoner medborgare. Från 1800-talet
var landet underordnat Ryssland. Dagens självständiga stat bildades 1918 efter
den ryska revolutionen men 1920 blev landet åter-igen ryskt som sovjetisk
delrepublik. Vid Sovjetunionens sönderfall var baltiska staterna först bland
tidigare delrepubliker att deklarera sin självständighet 1991. 137

När Mederna från början av 700-talet etablerade ett välde runt nordvästra Iran
blev Armenien blev en del av det som kallades Stora och Lilla Medien en östlig
korsväg i ständig konflikt med parther, seleukider och Rom. Sedan Mederna
överflyglats av de persiska akemeniderna fick Armenien och Lydien vika sig och
Armenien omnämns för första gången som en sammanhållen riksbildning när
perserkungen Darius I beskriver sina erövringar. Förloppet blev runt tusentalet
infogat i den iranske nationalskalden Ferdosis nationalepos Shah Nameh,
Kungaboken.138

Under historien har Armenien haft varierande utsträckning. Som störst var det
cirka 800 f.v.t. då det sträckte sig från Kaukasien till Medelhavet På 200-talet
f.v.t. trängde stäppfolk in där iransktalande stamsegment, Sarmatier, Alaner,

130
Skyter och Parther ingick. De senare etablerade en dynastibildning, Arsakiderna,
som bestod under 500 år. Med regenten Mithridates II fick de ett dominerande
inflytande i Armenien där den lokale regenten Artavasdes satt på tronen.

En följande sasaniddynasti slog tillbaka Kushandynastins139 expansion.

Samtidigt kom, en reaktion mot Hellenismen där fornkaldeisk astrologi ställts mot
grekisk rationalism och romersk pragmatism. Det hade öppnat för grekiska
influenser i en värld där den iranske profeten Zarathustra efterlämnat en av
världsreligionerna, zoroastrismen. Ett kraftfullt prästerskap förenade stat och
kyrka. Med kristendomens utbredning via Armenien skapades en konfliktyta.140

Armenien blev ortodoxt kristet år 301 som en del av den orientaliskt ortodoxa
kyrkan. Armenien var det första land österut som, omkring 300-talet, antog
kristendomen som officiell religion. Som grundare av den armeniska kyrkan
nämns martyrerna Judas Taddeus och Bartolomaios. Gregorios, Upplysaren,
anses som armeniska apostoliska kyrkans förste katolikos (patriark). Hans
ättling, Isak den store, kunde bibehålla en armenisk nationell enhet då landet var
delat mellan Östrom och Persien.

Under en storhetstid från 15-till 1700-tal anlade kungen Tigranes I staden Djolfa
vid floden Aras, idag på den iranska sidan av gränsområdet. Där anlades på 900-
talet den armeniska St. Stefanskyrkan, renoverad på 1600-talet. I Djolfa
etablerade armenier tillsammans med judiska köpmän nätverk för silkeshandeln,
passageväg för karavantransporter. Armeniska köpmän sökte sig sedan till
Isfahan. under Shah Abbas den Store flyttades handeln dit, det nya Djolfa. Det
blev ett affärscentrum till 1600-talets slut då transportlederna flyttade till Indiska
Oceanen. Hippalus hade påvisat passadvindarna. Man fann att de kunde
utnyttjas för att nå Indien och Kina.

När Arkwright och Crampton introducerade maskiner som gav samma tråd som
indisk hamnade Irans silkesproduktion i England. Då hade safaviddynastin nått
ett slutskede men textilindustri, metallhantverk och kalligrafi hade satt sina spår.

131
Det persiska miniatyrmåleriet blev förebild för indisk miniatyrkonst inom
moguldynastin. Broarna över floden Zayande Rud, Talar Ashraf Hakimmoskén
och den armeni-ska Vankkyrkan hade kommit till. Ottomanerna använde
persiskan som förvaltningsspråk.141

Armeniska kyrkan, Teheran och S:t Stefanskyrkan, Djolfa

Då hade iranska arkitekter med den stora moskén i Isfahan som förebild skapat
arkitektoniska mästerverk som Taj Mahal även om Robert Byron i sin 1937
utgivna Vägen till Oxanien ansåg att Kungamoskén i den sydvästra delen av
maidan, vars gigantiska blå kropp och enorma ytor med grovt, blomdekorerat kakel
utgör just den sortens ”orientaliska” miljö som är så omtyckt av Omar Khayyam-
fantaster. 142
Orontiderna
Orontiderna Eruandid- eller Yervandunidynastin, ärftliga dynastier, var
efterföljare till järnålderskungadömet Urartu i nordvästra Iran. Efter Urartus
nedgång dominerade orontiderna och mederna Armenien från 600-talet f.v.t. till
100-talet e.v.t. Satrapibildningar, län, kom till stånd.

De följdes av akemenidernas Darius I som lade Armenien under sig 553 f.v.t. En
revolt slogs ned 521. Huvudstad var först Tushpa, senare Erebuni, idag Jerevan.
Ett oberoende kom med Alexander den Store med kungadömen som Sophene och
Commagene, tidvis underordnade romarriket. Orontiderna blev den första av tre
dynastier som behärskade Armenien som ett kungadöme 321 f.v.t. till 428 e.v.t.
Grundare var Orestes I Sakavakyats vars son, Orontid, förenat sina styrkor med
Cyrus den store och besegrat Medien.

132
När Alexander den Store mötte perserna i slaget vid Issus skall den armeniska
delen av den persiska hären ha uppgått till, troligen överskattat, 40,000
infanterister och 7000 kavallerister. I slaget vid Gaugamela (Arbela) deltog
armeniskt kavalleri förenat med Kappadoniker i en högerflank där Orontes II,
förmodligen inte tillhörig de tidigare namnbärarna, ingick.143

Efter Gaugamela kunde Orontes III etablera Armenien som självständig nation
men den erövrades 201 f.v.t av Artashes I, en seleukidisk general. Den sista
orontidkungen Orontes IV dödades, men ätten kunde fortsätta styra Sophene och
Commagene.144

Under ett parthiskt välde, 247 f.v.t.– 224 e.v.t., fick en aristokrati framskjutna
positioner med familjer som Kamsarakan, Mamikonyan, Pahlavouni och
Arshakounis. Ett Arsakidiskt kungahus blev inrättat 66 f.v.t. Roms Nero lät
placera Tirdat I på den armeniska tronen. Kronprinsen Tigranes fick en plats i
det parthiska rådet som representant för Armenien.

Med Tigranes II
(den store), son till
Artavazd I, som
regerade 94 – 54
f.v.t. och satts på
tronen av perserna
behärskades ett
område från Ararat
i norr till Tyres i
söder. Tigranes son
Artavazd II skulle
sedan för-lora det
mesta till Roms
Antonius som förde honom till Kleopatra. När han vägrade henne sin
underkastelse halshöggs han. 145

Gränstvister
När partherna fått fotfäste i Armenien kontrollerade de sidenledernas centrala
delar. Med generalen Suren krossade de romarna på väg österut vid Carrhae, följt
av ett fördrag. Det blev grund för en dynastibildning, arsikiderna.146

Efter nederlaget vid Carrhae och mordet på romkejsaren Caesar hade hämnd
blivit ledmotiv i Roms hållning österut. Triumviren Marcus Antonius tog över
Caesars planer på att utvidga Rom österut. Det skulle ske genom Armenien via
Medien och Atropatene, greker och romares Azerbajdjan. Rom inledde 36 f.v.t ett
fälttåg sedan Quintus Labenius, en romersk officer som gått över till partherna, i
allians med Orodes besatt Syrien, Palestina, provinserna Pamphylia, Cilicia och
områdena ned mot Petra.147

133
För perser och romare var det sedan länge angeläget att den andre inte fick ett
alltför stort spelrum Armenien. Utan ett persiskt hot slapp romarna fasta
förläggningar utöver dem i Syrien och perserna slapp motsvarande anläggningar
i Azerbajdjan. Det hela ledde fram till att Augustus enades med perserna om att
Armenien skulle vara neutralt, en buffertstat för båda parter men utan arméer. 148

Det sista århundradet f.v.t. hade Rom under Sulla, Lucullus och Pompejus trängt
in i Armenien. Delar av Anatolien, Syrien och kungariket Pontus annekterades.
Armenien, otillgängligt som passageväg, var trots detta utmärkt som invasionsled
utmed Arasfloden dalgång. Kunde Rom kontrollera Armenien skulle Atropene, de
iranska Azarbaijanprovinserna, kunna nås. Därefter var den iranska högplatån
öppen. Om å andra sidan perserna kontrollerade Armenien kunde de tränga
västerut in i den anatoliska Kappadokiaprovinsen och Pontus, efter Mitradates VI
Eupators bortgång romersk provins. 149

Shapur II, 309 - 379, hade föregåtts av militära motgångar under Bahram och
Narses, landförluster som han återställde med fälttåg mot Kushanerna. Narses
hade 296 tvingats träffa ett fredsfördrag med kejsaren Galerius vilket medfört att
Nisibis och fem av provinserna söder om Vansjön (Kurdistan) blivit romerska.
Armenien hade förvandlats till romersk vasallstat.

Samtidigt satte sig kvarvarande arsakider som motsatt sig sasaniddynastin (224
- 651) på tvären. Det gynnade romarna som i sasaniderna såg en territoriell och
religiös fiende. De kunde påräkna stöd från Tiridates III i västra Armenien och
kungadömet Iberia, Georgien, som inordnat kristendomen vid 300-talets
inledning. När armenierna drevs närmare Rom som buffert för upprätthållandet
av gränserna österut svarade Kavad med att invadera Armenien 502. Med
Heftaliternas (de vita hunnerna) stöd tvingade han kejsaren Konstantin att uppge
frontstäderna Theodosiopolis och Martyropolis varefter Amida (Diyarbakir)
belägrades. Den östra delen av Svarta havet med Lazica, det antika Kolchis,
gammalt tvistemål mellan perser och romare, kom i blickpunkten. 150

Under perserregenten Anushirvans sista år med belägring av Nisibis 572 och

oenighet mellan bysantinska generaler blev de instängda i Dara varefter en
fredsöverenskommelse tvingades fram. Anushirvan besatte Armenien. Östrom
hade försvagats. Fredsförhandlingar 576 misslyckades sedan sasaniderna vunnit
framgångar i Armenien. Rom försökte få en uppgörelse men perserna vägrade
släppa Dara med anspråk på ett lösenbelopp. Först när den bysantinske generalen
Maurikios, av Tiberius II utsedd som dennes efter-trädare och framgångsrik mot
perserna i Mesopotamien återkallats till Rom kunde mellanhavandena
normaliseras. Anushirvan kunde återta Armenien men gick bort 579.151

Brytpunkter
Under akemeniderna hade Armenien från 500-talet iraniserats. I denna värld
ingick Zoroastrismen. Där talade man om individens fria vilja i valet mellan gott

134
och ont. Det hade förts fram av den iranske profeten Zarathustra, en monoteism
med inslag av etisk dualism som påverkat de abrahamitiska religionerna.152

Det sasanidiska-romerska konfliktområdet med Svarta havet, Armenien, Iberia,

Amida, Dara och Nisibis

Strabo, historiker, geograf och filosof omkring 63. - 24 f.v.t. ansåg att Armenien
var ett zoroastriskt land som delade sin religion med perser och meder. Man ärade
gudinnan Anahitas, förbunden med den grekiska Aphrodite. En äldre forniransk
elddyrkan hade tagits upp med uppförande av eldtempel där en eld enligt
traditionen skulle brinna kontinuerligt, i Armenien en inkomstkälla med
tempelskatter, förlaga till katolicismens avlatsbrev.

När sedan sasaniderna förenade stat och kyrka mötte det motstånd. Eldtempel,
utformade under parther/arsikider, demolerades. Samtidigt spreds kristendomen
österut. Det blev, sedan Tiridates III konverterat under tidigt 400-tal, å ena sidan
en kamp mellan trosriktningar, å andra sidan en maktkamp mellan perser och
romare.

Armenien blev korsväg. Hellenistisk religionssynkretism, gnosticism, grekiskans

kunskap och insikt trängde in. Det levde kvar till medeltiden. Av huvudtyperna,
den iranska mandeismen och den syrisk-egyptiska, blev den förstnämnda ett av
iransk islams särdrag. Det var kristendomens utbredning som hade lett till detta.
Den hade redan från apostolisk tid nått österut. Där fanns, så som det uttryckts i
äldre litteratur, två ariska världsvälden när kristendomen föddes, Rom och Iran.
Mellan dem var en semitisk kil inklämd. Den sökte skydda sin egenart gentemot
både hellenistisk och persisk övermakt. 153

135
Ett tryck från Rom som ville österut tilltog när Tigranes III orienterade sig mot
kristendomen. Perserkungen Bahram II svarade med att försvaga de kristnas
ställning. De vände sig till den persiske arvfienden Rom för stöd. Armenien blev
buffert för Roms östra gränsområden men när Heftaliterna trängde västerut och
pressade bort persernas Firuz från tronen blev motsättningarna allt mer präglade
av sidenrutternas varuflöden och indiska oceanens sjövägar. Armenierna ålades
att ge upp kristendomen till förmån för zoroastrismen.

När perserregenten Yazdegerd sedan utsåg sin son till persisk-armenisk regent
förvandlades Armenien till vasallstat. Armenierna beordrades att uppge
kristendomen. De vägrade med ständiga sammandrabbningar från 450-talet fram
till 480-talet. Då kom ett fördrag till stånd varmed Armenien kunde behålla
kristendomen sedan kyrkan med kyrkomötet i Kalcedon 451 gått skilda vägar i
öst och väst.

Rom gjorde upprepade försök att besätta Armenien tills det stod det klart att
kristendomens utbredning i Armenien var mer brännande än markinnehav. Den
religiösa kartan började förändras. Zoroastrismen försvagades samtidigt som den
sasanidiska eran gick in i ett slutskede. Persernas Khosrow II Parvez intog
Armenien vid 600-talets inledning men led ett förkrossande nederlag mot den
bysantinske kejsaren Heraklios, 610 – 641. Rom såg det som en öppning österut
efter århundraden av persisk-romersk krigföring men nu trädde araber in i bilden.
En persisk-romersk maktkamp förvandlades till Pax Arabica. Islam raderade
Irans zoroastrism. Armenien behöll kristendomen. 154

600-talet - en ny tid
Perser och romare hade slagits om ett herravälde över Syrien och områdena ned
mot Bagdad sedan akemenidisk tid. När, längre söderut, detta ersattes av ett
arabiskt tryck var tanken att detta skulle kunna förvandlas till en erövring
avlägsen. Sasaniderna hade en militär styrka jämförbar med romarnas. Den var
emellertid försvagad efter ett halvt århundrades krigföring om gränsen mellan öst
och väst. När detta förenades med revolter från egna generaler som Bahram
Chubin och Bistam saknades kraft för ett stöd av tronen. En arabisk kraftsamling
kulminerade.

Motståndet blev långt ifrån kraftfullt. Tidigare militära framgångar, en erfaren

officerskår och välutrustade militära enheter räckte inte för att möta en ny fiende.
Ett zoroastriskt prästerskap, förenat med kungamakt, hade isolerats under tiden
som ett missnöje växt fram. Inom stora områden hade kristendomen befästs.
Utmed Kaspiska havets södra kustområde kvarstod lokala motståndsfickor där
araberna nöjde sig med skatteindrivning-. Den dåtida armeniske
historieskrivaren Sebeos omtalar att eldtemplen fick stå oberörda och
religionsutövningen lämnades ifred men det arabiska inflytandet i
gränsområdena varierade över tiden.

136
När kalifatet försvagades kunde armenier och georgier vidga sitt inflytande. Det
kom till uttryck med upprorsrörelser som under 800-talets första hälft öppnade
för lokala dynastier, Tahirider, Saffarider och den dynamiska Samaniddynastin
som, med sin kontroll över silvergruvorna och silverflödet till Bagdad, bland annat
besöktes under svenska vikingars färder österut. I detta skeende hade starka
ledargestalter som Abu Muslim och Babak revolterat tills ett viss lugn kunde
återställas med abbasidkalifen Al-Mamun (813 - 833).155

I Irans västliga delar var deylamiter, ziyarider, buyider och kakauyider

motsvarigheter till de östiranska dynastierna. De hade en mer uttalad shiitisk
prägel, manifesterad med buyiderna.

Österut hade kalifen Harun al-Rashid utsett sonen Yazid Mazyad al-Shaibani
till guvernör över Armenien. Denne införde en ärftlig succession och sonen
Mohammad kunde efter upprepade revolter få kontroll över Armenien,
Azerbajdjan och Arran (856) med stöd av abbasidgeneralen Bugha. Kalifatet
medgav honom en arvsrätt till Ganja. I Derbendområdet bildade en arabisk
general en lokal dynasti kring 869 och ytterligare en sådan dynastibildning
etablerades en kort tid av en centralasiat, Yusuf bin Divdad. Han åberopade
guvernörsrättigheter över Azerbajdjan och Armenien, ett område som sträckte sig
från Zanjan i söder till Derbend i norr.156

Handelsvägar
Från 1500-talet var Armenien underordnat det osmanska riket. Det var en tid
då kineserna gjorde marina expeditioner till Sydasien, Indien, Arabiska halvön
och Afrika med sjöfararen Zhang He. Handelsutbyte och diplomatiska kontakter
ökade. Då hade den parthiska arsakiddynastin i förbund med armeniernas
Tigranes lagt grunden till handelsvägar genom Iran, de framväxande
sidenrutterna.

Darius I hade infört ett postsystem, barid, med Kungavägen där vägstationer
stod till förfogande. Under nio dagar kunde information föras från Sardis till Susa,
en sträcka på 250 mil. Samma distans utmed sidenlederna krävde tre månader.
Vägsystemet passerade genom Armenien där man fann runt 50 rastställen med
15 poststationer. Det var handelsleder som föregåtts av ett utbyte mellan öst och
väst redan med de sumeriska och akadiska dynastierna. De kontrollerade handeln
runt Babylon där Zagrosbergen vek av år öster, Ett skriftspråk vandrade
österut.157

Det har antagits att mellan de sumeriska dynastierna och Indien utgjorde den
iranska högplatån en förbindelselänk där detta spreds för att via Baluchestan nå
Indien med stadskulturerna Sind, Mohendjo-Daro, Harppa och Punjab. Den låg i
södra Kerman vid staden Jiroft som skall ha varit en knutpunkt mellan öst-väst
med den förantika stadsbildningen Aratta. Det är föremål för dagens forskning. 158
Sidenvägarna, använda från 200-talet f.v.t till 1200-talet, hade huvudleder med
åtskilliga avvikelser. Till varuflödet hörde siden, guld, bärnsten, skinn, metall och

137
kryddor som ingefära och kanel. Benämningen Sidenvägen myntades i slutet av
1800-talet av den tyske geologen Ferdinand von Richthofen.159

Ledernas huvudrutter kunde gå från den ena ändan av Asien till den andra men
där emellan fanns hamnar. Med dem bildades stråk utanför huvudlederna. För
landtransporterna fanns tre bryggor mellan Asien, Afrika och Europa. I väster
knöts det samman i nordvästra Afrika (Maghreb) med ett nät där Alexandria och
Kairo var knutpunkter för den maritima ostindiehandeln. 160

En södra rutt gick genom Taklamakans östra del fram till Loulan för att förena
sig med en nordlig led. Korsväg blev Kashgar. En nordligare rutt gick över
Tianshanbergen mot Kaspiska havet via Tasjkent. Västerut gick lederna via
Taxila (öster om Indus), Kabul (under seleukiderna kaukasiska Alexandria),
Hectatompylus (Gorgan), Hamadan och, under seleukiderna, till Seleukia. 161

Andra ruttdragningar startade i kaukasiska Alexandria för att via Kabul och
Herat förenas med rutten vid Gorgan. Från Seleukias gick godset västerut mot
Antiokia, via Nisibis vidare till Edessa och Armenien. Oklarhet råder om rutter
via Indien, Persepolis och Susa men det var ett handelsflöde som å ena sidan var
transkontinentalt, å andra interregionalt. Sista steget i handeln söderut, oavsett
om det gällde medel-havet, Persiska viken eller Röda havet, utgjordes av land-
transporter. De hade alla sin slutpunkt i Bagdad. Därifrån kunde två rutter väljas
– en kort och en lång.

Den första gick genom Khuzestan till Shiraz, Siraf, Kish eller Hormuz. Den
andra gick i etapper till de större städer-na i norra Indien och Kina, den antika
sidenvägen, bomulls-vägen. Där passerades sedan karavanerna lämnat Bagdad
Hamadan, Nishapour eller Mashaad. Därefter delades den i tre grenar, via Balkh,
Lahore och Dehli, via Herat, Kanda-har, Ghazni och Kabul eller via en tredje som
anslöt till den transatlantiska asienleden med Bukhara och Samarkand som
mötespunkter för karavaner från Aleppo och Bagdad.

Från 1000-talet var det ett handelsflöde där det arabiska kustområdet
kontrollerade Röda havet och Persiska viken som in integrerad länk i
ostindiehandeln. 162

Till tidiga handelsleder norrut hörde de som gick via Aral-sjön och Baktrien och
från Kaspiska havet västerut utmed Volga. Förmodligen nådde de Åland och
Gotland. Under samma tid kom en viking (rus) att segla över Kaspiska havet för
att ockupera staden Barda´a en kortare tid. En annan, viking, sveahövdingen
Rurik, bosatte sig vid Ladoga för att enligt Nestorskrönikan grundlägga det ryska
riket med Novgorod som huvudstad. 163

Karavanlederna var komplement till en transkontinental europeisk-asiatisk

sjöfartshandel. Det blev en prisfaktor som påverkade allt från porslin och textilier
till kryddor. Sjötransporterna påverkades av de kvantiteter som gick landvägen.
Det var två interagerande fraktsystem

138
 Vikingarnas färdleder
.

När Portugal trängdes ut från Persiska viken medan sjövägen till Indien och
Kina blev attraktiv rubbades Centralasiens strategiska betydelse. Områdena i
norr dominerades alltmer av turkiska nomadstammar. Bosättningar och oaser
började falla för ökensand och det blev allt mera kostsamt att säkra
vattentillgången.

Med Mingdynastin, utpräglat isolationistisk, kom slutet för sidenvägarna.

Centralasiatiska karavanleder ersattes allt mer av maritima transportvägar i
indiska oceanen. England införde under 1600-talet triangelhandeln, holländarna
byggde upp en transitohandel. De italienska Venetianarna var sedan lång tid en
av aktörerna. I nordligare områden växte Hansan fram. Judiska och armeniska
nätverk bildades. De kom med Shah Abba att mer eller mindre dominera Irans
handel när det gamla Djolfa, beläget vid Arasfloden i Armenien, blev överflyttat
till Isfahan. Det blev centrum för ett världsomspännande nätverk med
manufakturverkstäder, buyutat, från Armenien i norr över Gilanprovinsen i
dagens Iran via Kashan, Isfahan, Shiraz och därefter Bandar Abbas vid Persiska
viken.

139
 Huvudlederna i karavanhandeln 618 – 1750, ur Chauduri, Trade and
civilisation in the Indian Ocean, Cambridge University Press, 1985

Djolfa ingick i en växande köpmannaaristokrati med armeniska och judiska

centra i Kairo, Alexandria, Aden, Hormuz och Isfahan, nav i ett handelsflöde från
Anatolien till Tibet och från Bandar Abbas till Kanton. Portugiserna som
ockuperat Bahrein och Hormuzöarna dominerade sjövägarna sedan de funnit
sjövägen till Indien via Kap Horn. Abbas kunde med britterna på sin sida tränga
undan dem från Bahrein 1602, från Hormuzöarna 1623. Det öppnade för
holländska intressenter. Det brittiska Ostindiska kompaniet såg en möjlighet att
få del i silketransporterna men Abbas lät monopolisera silkeshandeln som nådde
Europa via Aleppo, Bursa och Izmir, idag turistort i Turkiet.

Huvudlederna handeln i Indiska Oceanen före 1500 – ur Chauduri, Trade

and civilisation in the Indian Ocean, Cambridge University Press, 1985

Samtidigt riktades Europas importbehov allt mer österut. Moguldynastin i

Indien behövde inte Iran när kontanta medel kunde sökas i europeiska och indiska
affärshus. Holland lämnade den persiska sidenhandeln vid mitten av 1600-talet.
De vände sig till leverantörer i Marseille. De persiska priserna hade stigit för att

140
få en förbättrad handelsbalans på en marknad dominerad av armeniska
köpmannahus. 164

Där ingick även ett minskande silverflöde. Nya leverantörer trädde in medan
silket redan sedan 1600-talets inledning hamnat hos lokala mellanhänder i
Mazandaran, Gilan och runt Kaspiska havets västra kustområde. Där tog
armeniska affärsmän hand om intäkterna. De gick förbi Isfahans Djolfa med
försvagade finanser som följd när ett minskande handelsflöde minskade
statskassan Khassa.165
.

Persiska viken – ur Floor W. The Dutch-Omani Relations, A Commercial

& Political History 1651 – 1806, Mage Publishers, Washington, 2013

Inflation och ineffektiv beskattning för att upprätthålla en safavidisk maktbas

vilande på en armé av köpta slavar bidrog till att fördjupa en finansiell dränering
av Iran. Då hade Persiska viken präglats av motsättningarna mellan Oman och
vikens västliga del med Busher och Basra. Där utsattes sjötransporterna för
återkommande plundringar av lokala marina aktörer som även kunde överta
planerade destinationshamnar. Det var ett faromoment utmed Irans kustlinje
utmed Persiska viken, Shibkuhkusten, trafikerad av de kraftfulla
Hulaaraberna.166

Armenien och de rysk-iranska krigen

Under 1800-talet drogs de norra delarna av det dåvarande Iran in i konflikter
med Ryssland och England. Koloniala ambitioner medförde återkommande
intrång på armeniska/ iranska intresseområden.

I kaukasus hade Ryssland allt sedan Peter den store försökt expandera söderut.
Målet var att nå Persiska viken och indiska oceanen. Under 1800-talet eskalerade
det till krigshandlingar. Det föll bland annat tillbaka på Nader Shah, 1736–1747,
vars krigföring lett fram till khanatbildningar norr om floden Aras, bland dem
Garabagh, Nagorno-Karabach, Sjirvan, Baku, Ganja, Nachitjevan, Derbent
(Dagestan) och Armeniens Jerevan. 167

141
Ett ryskt sändebud fanns i Iran från 1561. Delar av de iranska områdena i
Kaukasus, Gilan, Mazandaran och Astarabad utmed Kaspiska havet ockuperades
1722. Katarina den Stora förklarade Georgien som ryskt pro-tektorat 1783,
förnyat av Alexander I 1801 sedan Iran besatt Tiflis 1795. 168

Nader Shah hade markerat slutet på safaviddynastins landförluster. Med honom

slogs ottomanerna tillbaka. Hamadan, Kermanshah och Tabriz intogs, i norr
Georgien och Armenien. I väster besattes Karbala och Basra (Irak). Ryssland
tvingades lämna Kaspiska havets kust, Baku och Derbent. Med Ganjafördraget
1735 kom Azerbajdjzan, Jerevan och Tiflis under iransk kontroll, Afghanistan
1738. Kabul och Peshawar besattes. Nader Shah fortsatte in i Indien.
Mughaldynastins omtalade diamanter, Darya-eye Noar och Koh-e Noor
(Ljusberget, del av brittiska kronjuvelerna, överlämnad till britterna av Punjabs
armé 1850) fördes till Iran. Dagens Turkmenistan, Bukhara och Khivas återtogs
1740.

Kaukasiska khanatbildningar - Källa: Emin Bashirov wikimedia.org

Efter Nader Shahs bortgång 1747 expanderade khanatet Jerevan och blev efter
det rysk-persiska kriget 1804 - 1813 centrum för det persiska försvaret i norr.
Ryssland hade belägrat Jerevan men slogs tillbaka av kronprinsen Abbas Mirza.
År 1808 belägrades åter Jerevan. Det misslyckades men följdes 1811 av ett nytt
krig startat av Fath Ali Shahs son Abbas Mirza. Denne tvingades med betydande
eftergifter ingå ett fredsfördrag i Gulistan 1812.

Då hade, med Frankrike där Napoleon orienterade sig österut, England trätt in
för att skydda sina intressen i Indien. Iran hade förespeglats brittiskt stöd men
med Gulistanfördraget lämnades norra Iran i ryska händer. Ett fördrag till stånd
1814, följt av ett fördrag 1823 som satte stopp för ändrade gränsdragningar. 169

142
Med Gulistanfördraget hade Iran, norr om floden Aras, förlorat Öst-Georgien med
Imeretien, Mingrelien, Akbhazien, Dagestan, khanaten Derbent, Baku, Sjirvan,
Sheki, Ganja, Garabagh, Quba, Mughan, Shaki och Talish (Armenien). Utöver
landavträdelserna förlorade Iran rätten till sjöfart och handel på Kaspiska havet.
Ganja blev ryskt med namnet Elizavetpol men återfick namnet som huvudstad i
den Demokratiska Republiken Azarbajdjzan. När denna roll övergick till Baku och
Röda armén 1920 ockuperade Ganja kom den från 1935 att få namnet Kirovabad
tills Azarbajdjzan 1991 blev självständigt.170

Omkring tio år senare invaderade ryssarna åter Jerevan. Det ledde till rysk-
persiska kriget 1826–1828. Abbas Mirza kunde återta flera områden som förlorats
1813 men med en överlägsen motståndare med modernare vapen som fick stöd av
ett missnöje bland azarbaijanska azeris, den största folk-gruppen, framtvingades
1828 freden i Torkamān, Turka-manchaifördraget (undertecknat i Turkmanchay,
Qarabak-regionen).

Djolfa, Abbas Mirza Kordasht, iransk befästning som skydd mot ryska intrång
vid floden Aras, gräns mot Armenien

Iran hade, med Gulistan och Turkmanchayfördragen, mist stora delar av det legendariska
Iranshar, Storiran. Det följdes av nya förluster i öster. Där utgjorde Balkh, den
baktriska huvudorten några mil nordväst om provinshuvudstaden Mazar-e
Sharif, Merv och Herat forniranska kulturcentra. I legenden skall Zarathustra ha
varit verksam i staden Balkh under beskydd av fursten Kavi Vishtaspa tills han
mördades.

Herat hade underordnats Iran 1598. Med 1800-talet och Englands närvaro i
Indien hade Iran med kronprinsen Abbas Mirza påbörjat en belägring av Herat
1832 och övertagit en befästning i Sarakh, anlagd av Nader Shah. Det fick överges
när han gick bort 1833. Det omramades av en interaktion mellan England och

143
Ryssland, ett förlopp där en första fas vilade på ett samförstånd fram till de iransk-
ryska krigens slut. En andra färgades av motsättningar kring kontrollen över
Herat.

Där hade England utgått från att iransk kontroll över Herat skulle öppna för
rysk press norrifrån. Det skulle hota deras intressen i Indien. Ett kommersiellt
avtal hade kommit till med England 1841 för att uppväga ryska privilegier men
Iran vidhöll sina anspråk på ett erkännande av full suveränitet över Herat. Den
brittiske översten Justin Sheil krävde ett omedelbart tillbakadragande. Med
Krimkriget i annalkande tvingades det fram 1853. Iransk truppnärvaro förbjöds.
Det följdes av en konfrontation 1856. England ville markera sin irritation över
iranska aspirationer på suveränitet över Herat. Det ansågs öppna för ryska
intressen Längre söderut skulle England från 1870 komma att dra upp en gräns i
Baluchestan som delades i en iransk och en indisk (Pakistan) del.

Med Parisfördraget 1903 förbjöds Iran att intervenera i Afghanistans interna

angelägenheter med delning i en östlig del som engelskt protektorat och en del
som iransk provins, dagens Khorasanprovins. Den befolkningsmässigt största
delen av Khorasan hade skilts från Iran. 171

1900-tal
Armeniens gränser har genom historien flyttats otaliga gånger och
folkomflyttningar har skett. Stora grupper som anser sig vara armenier lever idag
i grannländerna. Till nutidshistorien hör de armeniska folkmorden.

I det dåvarande osmanska imperiet var muslimska turkar dominerande grupp.

Judar och kristna levde segregerade från muslimerna. Den armeniska
minoriteten tillhörde huvudsakligen den armeniska apostoliska kyrkan. De
saknade politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och fick betala extra skatt
som ”otrogna” men framgångsrika inom handel och ekonomi kunde de tillträda
statliga ämbeten. Vid 1800-talets slut ökade de europeiska influenserna. Med ett
flöde av importerade varor kom turkiska muslimer och hantverkare i konflikt med
europaorienterade armeniska köpmän. Med tilltagande nationalistiska
strömningar ställde armenierna krav på att få ett ökat utrymme som minoritet.
Vissa grupper ville bryta sig ut ur det osmanska riket.

Med ett fredsfördrag i San Stefano efter rysk-turkiska kriget 1877–1878 och vid
Berlinkongressen öppnades för vidgad armenisk autonomi. Det förde med sig en
ökad misstänksamhet mot västvärlden som riktades mot armenierna. Åren 1894
till 1896 dödades hundratusentals armenier i en massaker, de "armeniska
massakrerna". När 1896 den osmanska banken i Istanbul intogs av radikala
armenier övergick det hela i alltmer intensiva pogromerna. Den osmanske
sultanen, Abdülhamid II, lät det fortgå men 1908 avsattes han av reforminriktade
officerare. Det inledde den ungturkiska revolutionen med två block, ett liberalt
som ville decentralisera och utöka minoriteternas rättigheter och skapa en

144
federation. Ett andra block var nationalistisk. Man ville stärka centralmakten och
de muslimska turkarnas dominans.

Med motgångar i Balkankrigen hårdnade samhällsklimatet. Tidigare

samförstånd med armenierna blev alltmer försvagat. Ett alliansfördrag med
Tyskland och det första världskriget medförde att från 1915 avväpnades och
demobiliserades armenier i den osmanska armén. Samma år greps armeniska
intellektuella i Istanbul. De deporterades eller avrättades. I mars 1915 började
osmanska myndigheter deportera armeniska ortsbefolkningar. I april samma år
förekom i Van den första större massakern. Det hela hotade den armeniska
nationen. I detta ingick farsoter i koncentrationsläger och tvångsomvändelse till
islam. Hösten 1918 hade uppemot 30 000 armenier bragts om livet i Baku. De i
samband med massakrer och deportationer omkomna armeniernas antal
beräknas till omkring en miljon av omkring 1 845 450 armenier i Turkiet. Det är
ännu inte helt klarlagt vad som hände. Övergreppen är tabubelagda i Turkiet.
Forskare hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog, de flesta 1915,
men folkmordet fortsatte fram till 1923. Armeniska myndigheter beräknar att
minst en och en halv till två miljoner armenier dödades. Turkiet hävdar att det
endast var 400 000. En senare analys som bygger på befolkningsstatistik anger
700 000 mördade i anslutning till sina bostäder och 600 000 försvunna under
deportation, sammanlagt 1,3 miljoner människor. 172

Den första republiken Armenien utropades den 28 maj 1918. Enligt freden i
Sèvres år 1920 skulle landet bli självständigt. Avtalet nullifierades dock av freden
i Lausanne som tvingades fram av den nya republiken Turkiet, under Mustafa
Kemal Atatürk som vägrade godkänna freden i Sèvres.

Efter självständigheten har Armenien varit i konflikt med Azerbajdzjan kring

områden som man anser ha armenisk befolkning, framför allt enklaven Nagorno-
Karabach. Konflikten har fortfarande inte fått någon lösning. Ryssland besatte
1922 Armenien som delades mellan Turkiet och Sovjetunionen. År 1936 bildades
den armeniska sovjetrepubliken Armeniska SSR. Armenien förklarade sig
självständigt den 23 augusti 1990 efter Sovjetunionens kollaps. Landet erkändes
1991. Tre år innan Sovjetunionens kollaps hade Sovjet krävt att Nagorno-
Karabach skulle brytas ut ur sovjetrepubliken Azerbajdzjan och anslutas till
Armeniska SSR. Förslaget avvisades. Oroligheter ledde till en väpnad konflikt
som varade fram till 1994 då ett eldupphör trädde i kraft. Armenien har runt
Nagorno-Karabach kunnat inrätta en buffertzon och sedan 1994 har den så
kallade Minsk-gruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, med USA, Ryssland och Frankrike i spetsen, agerat som medlare i försök
för att lösa dödläget.

Parlamentet har, enligt författningen från 1995, 131 platser. Presidenten väljs
för en femårsperiod och kan bli återvald en gång. 2005 skrevs ett
författningstillägg som stipulerar att premiärministern utses av presidenten och
ska godkännas av parlamentet. Presidenten har i praktiken långtgående
befogenheter. Armenier har två platser i det iranska parlamentet. Sedan
parlamentsvalet 2007 har två partier, Republikanska partiet och Blomstrande

145
Armenien, tävlat om rollen som presidentens stödparti. Organisationen OSSE har
flera gånger anmärkt på att regeringspartierna i samband med allmänna val ges
olika favörer och Armenien har lidit av en hög grad av korruption.

Armenien är en av tio (sedan Ukraina utträdde mars 2014) före detta

Sovjetrepubliker som ingår i Oberoende staters samvälde. Landet är också en av
sju stater som också skrivit under Avtalet om kollektiv säkerhet. Sedan 2005
samarbetar Armenien med NATO inom ramen för en Individual Partnership
Action Plan. Samtidigt finns en rysk militärbas vid staden Gjumri. Armenien har
varit en av de tiotalet stater som diplomatiskt stött Ryssland i samband med
Krimkrisen 2014.

Idag har transporterna av olja och gas från den kaspiska regionen kommit att
bland annat kretsa kring Armenien. Bland alternativa lösningar finns det som
kallas Kaukasusalternativet, en dragning utanför Ryssland som går genom ett
område präglat av instabilitet. Kortaste dragning för en pipelines från Baku till
Turkiet skulle kunna ske på den armeniska sidan utmed Arasfloden. För att
undvika Iran har USA försökt bilägga Nagorno-Karabakhkonflikten. 173

Med detta har en maktkamp följt. USA och EU, som står för mer än hälften av
världens konsumtion av energi, vill styra Centralasiens energiresurser förbi både
Ryssland och Iran för att få till stånd ett oberoende av OPEC. En nordöstflank
med Ryssland, Kina och Iran vill se andra lösningar. Ryssland vill förhindra nya
olje- och gasledningar utanför Ryssland och öppna för samarbetsorganisationer
som Eurasec, Collective Security Treaty Organization och Shanghai Cooperation
Organization. USA vill etablera samarbetsavtal med Kazakstan, Uzbekistan och
Turkmenistan. Iran har beskyllts för militärt samarbete med Armenien, i konflikt
med Azarbajdzjan.

Armenien ligger nära den icke militära zonen mellan Armenien och Azerbajdjan
med pipelines som Baku-Tbilisi-Supsa och Baku-Tbilisi-Ceyhan. USA vill
fördjupa sitt samarbete med Armenien landet för att förhindra Iran att få
samarbetspartners i Kaukasusregionen. Ledningsdragningar som BTC, öppnad
2006 och den parallella BTE, Baku-Tbilisi-Erzurum som transporterar gas till
Turkiet och kan kopplas till ledningsdragningen TGCP har samtidigt fått kritik
då de ansetts gå förbi Armenien som riskerat en isolering. 174

Vid valen 2018 valde ledamöterna i Armeniens parlament Armen Sarkissian till ny
president. Sarkissian har bland annat varit landets ambassadör i Storbritannien.
Presidenten får en ceremoniell roll i övergång till ett nytt system där inflytandet förs
över till premiärministern och parlamentet. Efter en folkomröstning 2015, som
omgärdades av anklagelser om valfusk, utses presidenten inte av direkta val utan av
parlamentet. En författningsändring som trädde i kraft stegvis fram till
presidentvalet 2018 ger parlamentet och premiärministern vidgade befogenheter.
Dominerande politiskt parti är det nationalistiska högerpartiet Republikanska
Partiet, HHK.175

146
 Till andra partier hör Mitt steg, Ett framgångsrikt Armenien och Det lysande
Armenien. Nikol Pasjinian, sedan den 8 maj 2018 landets premiärminister, har
lett oppositionen i landsomfattande protester mot regeringen. Den tidigare
premiärministern Serzj Sargsian fick lämna sin post. Pasjinian lämnade in en
avskedsansökan i mitten av oktober för att få till stånd ett nyval och återinträda
med större stöd i parlamentet. Med en jordskredsseger i valet med målet att öka
stödet för planerade reformer fick en allians ett stöd med omkring 70,5 procent av
rösterna men valdeltagandet uppgick endast till 48,6 procent. Pasjinians löften
om att utrota korruptionen och ta tag i fattigdomen har gett honom många
anhängare men många av hans försök till reformer har stoppats av oppositionella.

Kent Eklind © 2019

- Utdrag ur Iran – från dåtid till nutid (2010) och Iran – myter, sanningar,
sanktioner (2016)

147
148
 Om Kaspiska havet
Kuststaterna runt Kaspiska havet har 2018 träffat en överenskommelse som vilar
på en mycket långdragen historia. Visserligen började den redan i ett forntida Iran
men den påminner mig om ett avsnitt i min bok Iran – myter, sanningar och
sanktioner som gavs ut 2016. Det återges nedan i förkortad och uppdaterad
form.176

Kaspiska havet förvaltades före Sovjetunionens

upplösning enligt principer med motsvarighet på
andra håll - Ladogasjön (Finland-Ryssland), Stora
sjöarna (Kanada-USA) och Constancesjön (Tyskland-
Österrike-Schweiz). Havet hade inga
territorialvattengränser men avtal om fiskezoner från
1978. När sovjetrepublikerna blev självständiga
uppkom frågan om de legala rättigheterna enligt
iransk-ryska avtal fortfarande var giltiga? Till viss
del regleras frågan i Wienkonventionen om nya
statsbildningar.

Efter 1991 gjorde Azerbajdzjan, Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan

anspråk på sina nationella tillgångar. Ryssland gjorde anspråk på olje- och
gasreserverna. Iran förordade en tillämpning av överenskommelser 1921 och 1940
om samnyttjande. Från 1970 kom i Kaspiska havets norra del, den sovjetiska, en
sektorindelning mellan Azerbajdzjan, Kazakstan, Ryssland och Turkmenistan.
Delningen baserades på en gränslinje ned till den rysk-iranska gränslinjen
Astara-Hosseinqoli. Området söder om denna gränslinje omfattade 44 000 kvm,
11.5 %, av havets yta.

Under slutet av Rafsanjanis presidentperiod förstärktes politiska och

säkerhetsorienterade aspekter. När kuststaterna samlades 1992 inrättades ett
samarbetsorgan. Ett gemensamt oljebolag bildades av Iran, Ryssland och
Turkmenistan. Från 1997, då Khatami tillträtt, kom frågan om havsrättigheterna
åter i förgrunden. Azerbajdzjan ansåg sig inte bundet av avtalen från 1921 och

149
1940. Iran hävdade en rätt att tilldelas 20 % av vattenområdet. Det utmynnade i
att Irans dåvarande oljeminister, 2001, klargjorde att med frånvaron av en lösning
förbehöll sig Iran rätten att påbörja aktiviteter i Kaspiska havet. När sedan den
iranske utrikesministern 2010 lät uttala att Iran aldrig haft en rätt överstigande
11.3 % i havet, vilket följde med delningen av K:s norra del 1970, tvingades han
avgå under ett statsbesök i Senegal. 177

Azerbajdzjans president besökte 1997 USA. Avtal slöts med amerikanska bolag
om utvinning. Iran och Turkmenistan protesterade. Iran pekade på att K. var sue
generis - den hade en unik ställning. Den liknade de överenskommelser USA
träffat med England och Canada om de övre sjöarna, Webster Ashburton Treaty,
1842 och 1909. Motsvarande tillämpning återkom i Titikakasjön, Bolivia/Peru,
1956. Iran ställde frågan varför detta skulle förbises. Föreslag 1994 om en regional
samverkan kring Kaspiska havet vann stöd hos Ryssland och Kazakstan.
Azerbajdzjan motsatte sig med hänvisning till att gränsdragningsfrågorna inte
lösts. Mellan Turkmenistan och Azerbajdzjan fanns oenighet om rättigheterna till
oljefälten Kyapaz/Serdar, Chiraq och Azeri där Alfred Nobel varit verksam och
Azerbajdzjan hade motsatt sig iranska licensrättigheter till Royal Dutch Shell. De
betraktas som intrång.

Iran ansåg att den ursprungliga delningen av Kaspiska havet inte ändrades som
följd av sovjetväldets kollaps, en gränsdragning som inbegrep den azerbajdzjanska
sektorn. De iranska kraven har svårt att vinna stöd. I tidigare iransk-ryska
fördrag betraktades Kaspiska havet som en inlands-sjö. Tillkommande kuststater
hade inte rätt att åberopa sjöbottenresurser så länge inte frågan fått en lösning.
På detta föll en 1997 träffad överenskommelse mellan Azerbajdzjans statliga
oljebolag, SOCAR, ryska Lukoil och Rosneft föll på denna punkt. I området finns
gas- och oljefälten Kyapaz-Serdar samt de av Azerbajdzjan exploaterade Azeri och
Chiraqfälten.

Frågan om havets delning i fem sektorer om 20 % tillspetsades när Kazakstan

förde fram ståndpunkten att Kaspiska havet var ett hav, inte en sjö. Därmed
skulle den internationella havsrättskonventionen tillämpas. Det fick ökad tyngd
då Ryssland 1996 öppnade för samarbete med Kazakstan. Den ryska federationen
hade tagit över den tidigare unionens plats i FN. Där ingick tidigare förpliktelser
och rättigheter liksom fördragen från 1921 och 1940 men med norra Kaspiska
havet indelning i sektorer 1970 hade följt en modifierad bottenlinje. Irans krav på
en sektor som uppgick till 20 % mötte motstånd. Kazakstan framhöll att under
sovjettiden hade den ryska delen delats in i sektorer mellan republikerna och
Ryssland.

Den ”ryska delen” omfattade området norr om linjen från Astara över till den
motsatta sidan men den hade aldrig fastställts. Den återstående södra delen
omfattade 44 000 kvm och Kazakstan ansåg att under sådana förhållanden
medförde det iranska förslaget, en likadelning mellan var och en av kuststaterna,
att gränsdragningsfrågan blev än mer komplicerad. Oenigheten hämmade
utvecklingen. Medan Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan var öppna för en
delning av K. med en ”modifierad median” höll Iran fast vid en likadelning. I

150
invändningar mot detta har påpekats att vid överenskommelserna 1921 och 1940
var varken havs- eller bottengränser etablerade. Överenskommelserna reglerade
sjöfart och fiske, inte olje- och gasutvinning. Ryssland skulle under sådana
förhållanden ha rätt att prospektera utan några invändningar - Iran hade
förbjudits att använda marina tillgångar men fördraget 1921 upphävde de
begränsningar i Irans sjörättigheter som följt efter det ryskiranska kriget 1828. 178

Till den återkommande stötestenen har hört överenskommelserna från 1921 och
1940. Såväl den ryska federationen som de stater som då tillkom vid sovjetväldes
fall är bundna att iaktta ingångna fördrag. Detta följer av Wienkonventionens
artikel 34, Succession of States. Ryssland har anmält till FN, att federationen
anser att rätten till K. endast kan ske inom ramen för gällande fördrag. Iran har
påpekats att det fortfarande finns oklarheter i fredsfördragen efter krigen mellan
Iran och Ryssland 1813 och 1828. Mot fördragen från 1920 och 1941 har anförts
att de inte skulle vara tillämpliga enligt rättsprincipen Rebus Sic Tantibus,
fundamentalt ändrade förutsättningar men detta, infogat i 1969 års
Wienkonvention, kom till som en kompromiss om gränser som etablerats av
kolonialmakterna. Regeln var inte tillämplig på Kaspiska havet. Där förelåg en
delad äganderätt, baserad på fördragen 1921 och 1940.

Iran blev med den uppkomna situationen en bricka mellan supermakterna. Med
ett havsområde som enligt fördrag var en gemensam egendom uppstod frågan
varför inte Iran skulle tilldelas 50 % av K. medan Ryssland och de nya
statsbildningarna hade att mellan sig fördela 50 %. Skulle en delning i nationella
sektorer ske hävdade Iran en likadelning med ingående stater där 20 %, ur iransk
synvinkel var en rimlig avvägning. Med detta har fram till den 2018 träffade

151
överenskommelsen frågan om gränsdragningen varit låst. Där har en rad
lösningsförslag passerat revy - delning av hela innanhavet, delning som följer
havets botten med havsytan som öppet gemensamt vatten, delning enligt
bestämmelserna i 1982 års havsrättskonvention, delning som följet en modifierad
bottenlinje, delning i sektorer som var och en omfattar 20 %, delning i en nordlig
och en sydlig del i ett första steg för att därefter dela dem inom de berörda staterna

Problemen har lett till konflikter. Azerbajdzjan har engagerat utomstående

intressenter. Det spetsades till i ett område ca 16 mil från Baku. På samma
avstånd från Baku ligger den iranska hamnen i Astara, vid gränsen mellan de
iranska provinserna Azarbaijan och staten Azerbajdjzan. Iran hävdar att det är
oklart vem området tillhör. Azerbajdjzans aktiviteter har även ifrågasatts av
Ryssland och lett till konflikter med Turkmenistan. Azerbajdjzan motsatte sig
Royal Dutch Shell som förberedde aktiviteter nära den iranska kusten. När ett
BP-konsortium etablerat, 1998, gick in i fältet Alov-Araz Sharg, det sammanfaller
med en area som Iran benämner Alborzfältet, uppstod nya motsättningar. Fältet
är enligt Iran beläget inom iransk sektor. Efter marina aktiviteter och
flygaktioner från iransk sida klargjorde BP och den engelska regeringen att de
betraktade det som ett intrång.179

Med en överenskommelse som numera träffats regleras rätten att exploatera

havets olje- och gastillgångar. Havet definieras som hav, inte en sjö. Iran kan med
detta inte åberopa en andel om 20 %. Kuststaterna förfogar över ett område som
står i proportion till landets kustlinje, en nackdel för Iran men gränsdragningen
vid sidan om olja- och gas har lämnats öppen. 180

Utmed Kaspiska havet

Kaspiska havskusten har beskrivits som Irans Riviera, kantad av badorter och
lägenhetshotell. Samtidigt har de antika sidenvägarna fått en renässans i form av
olja och gas runt Kaspiska havet och Kinas sidenvägsprojekt. Samtidigt har under
lång tid oklarheter rått om havets territoriella indelning, särskilt efter den ryska
republikens inrättande. Till problemen har hört lokaliseringen av pipelines för
olja och gas och kuststaternas anspråk. Till aktörerna hör Ryssland, Iran,
Azerbajdzjan, Khazakhstan och Turkmenistan. Även USA anser sig vara
intressent, åberopande säkerhetspolitiska skäl. 181

Att ta sig från Tehran till Kaspiska havets kust via den gamla Chalusvägen över
bergskedjan Alborz är en hisnande resa som, beroende på vädret, ibland kan ske
ovanför molnen. För många känns det befriande att nå den lilla kommunen
Chalus och blicka ut över Kaspiska havet. Beläget mellan Kaspiska sänkan i norr,
Kazakiska stäppen i nordost, Turansänkan i öster, Alborz i söder och Kaukasus i
väster ligger havet vid gränsområdet mellan Asien och Europa.

Under tidens gång har havet till och från torkat upp och återfyllts. Sjöns storlek
har de senaste decennierna minskat på grund av dammar som bromsar
vattentillförseln. Området har, enligt utgrävningar vid Behshahr i Mazandaran,

152
varit bebott i cirka 75 000 år, var med en forntida benämning, Hyrcania, den
forntida persiskans Verkâna som återfinns på Darius den Stores
Behistoninskriptioner och andra platser. Ordet Verkā hade betydelsen varg -
Hyrcania var Varglandet. Enligt Strabon blev sjön namngiven efter ett forntida
folk, Kashyapas (Sanskrit). Tidigare skall en gren av Oxus ha anknutit till K. 182

Att det finns olja i och omkring K. var känt redan från 500-talet f. Kr. Då skall
Sasanidkungen Ardashir I ha beordrat en ständig eld för Ahura Mazda, den
persiska guden, i ett tempel. Från 900-talet grävdes brunnar för att dra nytta av
oljan. På 1500-talet beskrev brittiska handelsmän hur svart olja, nafta, användes
för uppvärmning. Under 1870-talet var det i Baku som de första med maskin
borrade oljehålen och offshore-borrningarna i världen utfördes.

Under perioden 1874 - 1878 ökade antalet borrhål från 2 till 300 där ryska
entreprenörer, Lianozov, Mantashev och Gukasov utvecklade ett konglomerat där
delar låg i Alfred Nobels händer fram till 1917. Åren 1879 - 1888 nådde
produktionen samma nivå som i USA och i Bakuområdet hade 1910 omkring 200
000 iranier sin utkomst, bland dem många av de konstitutionalister som
framträdde under revolutionen 1906. Från svensk horisont kan det vara av
intresse att Alfred Nobel tillsammans med bröderna Robert och Ludvig 1874
startade ett produktionsbolag för natfta. Branobel, under några få år ett av
världens näst största oljebolag vid sidan av Rockefellers Standard Oil. Alfred
Nobels aktier i bolaget motsvarade 12 procent av den donation som senare blev
grund för Nobelpriset. Idag är Kaspiska havet känt för störfiske och iransk kaviar
men oljan har allt mer trätt i förgrunden. Det har medfört gränstvister efter
sovjetväldets avveckling. Havet är, enligt gällande internationella rättsregler,
delat mellan Ryssland och Iran. Azerbajdzjan och Iran har delade meningar om
befintliga oljefält.

Havet är jordens största insjö, en rest av Tethyshavet. en yta på 374 000 km ².

Havet sträcker sig 100 mil, bredden är som störst 43 mil. Av kustlinjen, 6 379 km,

153
tillfaller 640 km Iran. Östersjön – som inte är en sjö då det finns en förbindelse
med Atlanten – har ungefär lika stor yta. Salthalten i Östersjön är ungefär
detsamma men volymskillnaden är stor. Kaspiska havet rymmer 78 200 km 3
vatten, Östersjöns 20 000. Tillsammans med Aralsjön utgör havet återstoden av
det Aralokaspiska inhavet. Ytan ligger 28 meter under havet. Det största djupet
ligger runt 1 023–1 025 meter. Viktigaste tillflöden är Volga, cirka 80 %, Ural,
Terek och Kura. Andra tillflöden är Aras, Emba, Kuma, Samur, Sefid och Sulak.

Vintertid råder stora skillnader mellan sjöns norra och södra delar. Vid den
iranska kusten ligger medeltemperaturen för januari på några få plusgrader,
medan sjöns nordöstra del har en medeltemperatur runt 15 minusgrader. Med
sex djupområden, är K. till stora delar outforskat. Havet delas in i en grundare
norra halva och en djupare södra. Halvorna skiljs åt av en grundare passage som
förbinder halvöarna Apsjeron (Azerbajdzjan) och Tjeleken (Turkmenistan) på var
sin sida om sjön. Djupskillnaden i kombination med att största tillflöde av
sötvatten sker i norra delen av sjön skapar en ojämn salthalt. Den ligger på runt
1,1 procent, ungefär en tredjedel av salthalten i de flesta hav men i norra delen är
sjön praktiskt taget saltfri. Med en lägre salthalt utanför Volgamynningen sker
där isbeläggning under fyra månader av vinterhalvåret.

Både svarta och kaspiska havet är salta, Kaspiska havet har en salthalt på 1,1
till 1,3 % och svarta havet 1,5 till 1,8 %. Saltast är döda havet med en salthalt på
ca 30 %. I söder stiger salthalten. Salternas sammansättning avviker mot
världshavets - mängden magnesiumsulfat är 4 gånger så stor. I havets sydöstra
del där klimatet är torrast och avdunstningen störst är salthalten högst. Saltast
är Karabugaz, Det svarta svalget, norr om Tsjelekenhalvön, med en salthalt på 32
procent. Vintertid uppträder sulfat- och saltsyrebesläktade ämnen med en
koncentration på omkring 35 %, ett problem vid dagens oljeutvinning och sulfatet
för med sig en kraftig stank

Fiske och kaviar

Med flacka kuster saknar K. bra hamnar. Havets botten är rikt på olja, naturgas
och fisk – sill, karpfiskar och stör med den ryska och iranska kaviaren.

Stören är långsträckt med en hajliknande stjärtfena och ryggfenan långt bak.

Den saknar fjäll men har 5 rader med benplåtar längs kroppen och huvudet.
Hanen kan bli två och en halv meter och väga 70 kg, honan upp emot 176 cm. Den
är en anadrom fisk – den lever i saltvatten men fortplantar sig i sötvatten och
lever vid kuster och flodutlopp med bräckt vatten men vandrar upp i flodernas
sötvatten för att leka och livnär sig på bottenlevande blötdjur, kräftdjur och
småfisk. Hanen blir könsmogen mellan 8 och 12 års ålder, honan mellan 12 och
18 år. Leken sker i juni till augusti när vattentemperaturen når upp till 16°C, i
djupa, kraftigt strömmande floder med sten- eller grusbotten men det sker inte
varje år. Populationen i södra Kaspiska havet har två lekperioder från april till
oktober men leken avbryts när vattentemperaturen når över 25°C. Ynglen stannar
i floderna till sommaren påföljande år. Den persiska stören betraktades länge som

154
en underart till Acipenser gueldenstaedtii men har allt mer börjat betraktas som
en egen art. Forskning pågår. Arten är en av de störar som levererar den klassiska
så kallade ryska kaviaren. I Iran odlas fisken för utsättning i fiskevattnen. Den
persiska stören är klassificerad som akut hotad av IUCN, och beståndet minskar.
Främsta orsaken är överfiske. Kommersiell fångst av arten är förbjuden i
Ryssland sedan 2000, men illegalt fiske förekommer och är ett hot mot arten.
Bifångst vid fiske av andra arter är också ett hot. I Iran, där fisken som nämnts
ovan odlas för utsättning, är vattenföroreningar ett hot.

Till maträtter med fisk hör Mejgoo polo - persiskt räkris, Ugnstekt lax med
saffran, Khoreshe bademjun (persisk auberginegryta med kött och ris) och Persisk
Saffransfisk. Förutom fiskbeståndet finns bland annat kaspisk säl, kaspisk trut
och skräntärna men delar av djurlivet har skadats av oljeindustrin. I sjön finns
ett femtiotal öar, främst i den norra delen. De största öarna är Chechen, Tyuleny,
Morskoy, Kulaly, Zhiloy och Ogurchin. Numera har den invasiva fisken
svartmunnad smörbult observerats. Den antas sprida sig i svenska vatten dit den
anlänt med barlastvatten i fartyg från Svarta eller Kaspiska havet. Fisken antas
vara allätare - musslor, kräftdjur, fiskrom och andra små fiskar – och kan utgöra
ett hot mot andra fiskarter. Fisken, en dryg decimeter, påminner om en simpa.
Den lever med sin platta mage tryckt mot botten i allt fler områden och skulle
kunna konkurrera ut arter som abborre och flundra.

Havet, myten och realpolitiken

I forniransk mytbildning har Kaspiska havet en framskjuten plats. Det var
världens slutpunkt i en tid då man inte kunde konstatera att det var ett innanhav.
Det var före en vikings seglats över Kaspiska havet för att ockupera staden
Barda´a en kortare tid. Då hade en forniransk föreställningsvärld passerats där
man talat om ett sextonde land. Det placeras ibland vid Aralsjön, ibland längre
västerut vid Volgas utflöde i Kaspiska havet.

Där hade en i den forniranska legenden omnämnd Paurva undsatt gudinnan

Anahita, klädd i bäverskinn. Med detta har kapitlen 5 - 12 i Vendidad - mytiska
texter och skapelsemyter – ansetts kunna få en tänkbar förklaring. I Vendidad
svarade den persiske guden Ahura Mazda på profeten Zarathustras fråga om
regnvattnet att detta renas i en sjö för att sedan med vindarnas hjälp återgå till
källan. Mytologin så som den kommer till uttryck i Avestan antas falla tillbaka på
den klimatiska och topografiska miljön runt Karabugaz i Kaspiska havets norra
del 183

Till den senare historien hör Turkmenistans införlivande med tsarväldet då

trakten besöktes av olika expeditioner. Peter den store ville hitta Oxus som
inlandsvattenväg till Indien. 1847 seglade löjtnanten Zjerebtsov över Karabugaz
för att ta bottenprover. De visade att den fyra meter djupa viken var en reservoar
för glaubersalt som kunde användas inom naturmedicin och glastillverkning.

155
Lenin beordrade 1921 en systematisk exploatering, ett kombinat för saltkemi i
den första femårsplanens prestigeprojekt vid sidan av kraftverksdammar och
metallverken i Magnitogorsk. Produktionen var i full gång år 1932. Under
Stalintiden utgav den ryske författaren Konstantin Paustovskij boken Det svarta
svalget som riktade sig till Sovjetunionens centralasiatiska muslimer med
fältropet Nomader! Sluta med irrfärderna över de döda öknarna och bli arbetare,
ty nya tider har kommit. Kraftverksbyggena fick efterverkningar.

Vid slutet av 80-talet raderades Karabugaz i ryska kartor för att dölja sjunkande
vattennivå till följd av Volgas dammanläggningar. Passagen till Karabugaz
stängdes. Viken torkade ut, förvandlad till saltöken. Flamingon, vars röda
fjäderskrud beror på att dess livnäring, saltvattensräkan, försvann. Det
kulminerade åren före Gorbatjov. Stora projekt skulle vända de sibiriska floderna
söderut mot centralasiens bomullsfält.

När Gorbatjovs perestrojka vände pendeln kunde systemet inte räddas. Året
efter Turkmenistans självständighet, 1991, sprängdes en konstgjord vall som
förbindelse mellan K. och Karabugaz. En ekologisk obalans kunde delvis
återställas. 184
Gilan
Kustlandskapet utmed Kaspiska havet är variationsrikt och bjuder på betagande
naturintryck. Vid den västra kusten ligger Astara, tjugotalet mil österut från
Tabriz. I öster slutar kustbandet med Bandar-e Torkaman.

Mellan Tabriz och Astara ligger staden Ardabil i provinsen med samma namn.
Staden blomstrade under 15- och 1600-talen med safviddynastin. Som hemort för
safaviddynastins grundare, Safi al-Din, är staden vallfartsort för shi´itiska
muslimer. Efter Ardabil passeras Sarein där varma källor ger utmärkt tillfälle för
färdpaus. Från Tehran är avståndet till kustområdet knappt tjugo mil - en resa
över bergskedjan Alborz.

Astara ligger vid gränsen till Azerbajdzjan som drogs upp efter de rysk-iranska
krigen i mitten av 1800-talet. Staden tillhör provinsen Gilan och är med runt
90 000 invånare en länk för handelsflödet mellan Iran och Kaukasus. I staden
finns flera hotell och badstränder och omgivningarna bjudet på grönska,
risodlingar och bergsvandringar. Efter Astara följer utmed kusten staden
Hashtpar, därefter huvudorten i Gilanprovinsen, Rasht. Den närbelägna
bergskedjan Kaukasus mellan Svarta havet och Kaspiska havet är ett
gränsområde där Georgien, statsbildningen Azerbajdzjan, Armenien, Dagestan
och Tjetjenien ingår. Det låglänta Stora Kaukasus, Ciskaukasien, hade i norr sin
gräns mot Ryssland. Det mer höglänta Lilla Kaukasus, Transkaukasien, gränsade
i söder till Turkiet och Iran. I norr finns floden Kuba, i söder Kura, Araks och Rion.
Kura kan ha varit den flod som den isländska sagans Ingvar Vittfarne följde på
vägen till Särkland.

156
Med ett nordligt kontinentalt och ett sydligt subtropiskt klimat utgör Kaukasus
en vattenreservoar. Bevattningsanläggningar har varit i bruk sedan antiken och
här har en kopparutvinning skett. De nordsydliga passen, härvägar men delvis
otillgängliga, blev uppehållsplats för olika folk under historiens lopp. I vår tid har
Dagestan och Tjetjenien utgjort ett oroligt hörn i nordöst. Georgien, forntidens
Iberien, Kolchis, blev årtusendet f.v.t bostadsort för olika stamsegment efter
sönderfall som drabbat assyrier och meder. Det framträdde som en riksenhet
under 1100-talet med regenten David Byggare och hans drottning Tamar.
Härefter följde stridigheter med safaviderna i Iran. Med 1800-talet ödelades
Tiblisi av kadjarerna för att sedan bli ryskt protektorat, från 1921 del av den
transkaukasiska sovjetrepubliken, självständig 1991.

Rasht, namnet kommer från verbet reshtan, väva, har idag omkring 650 000
invånare. Staden går i historien tillbaka till tiden för den sasanidiska eran och
framträder i dokumenterad form första gången 682. Den angreps av Peter den
Store (1672 - 1725) i dennes ansträngningar att nå indiska oceanen. Det var ryska
ambitioner som 1669 kom till uttryck på ett annat sätt när staden plundrades av
en rysk upprorsledare, kosacken Stenka Rasin. Staden var då ett ett nav mellan
Iran, Ryssland och Europa, kallad Porten till Europa, under Safaviderans 1600-
tal huvudort för silkeshandel och textilfabriker.

Staden drabbades 1714 av en jordbävning. Den ockuperades av Ryssland 1722 -

1732. Vid 1900-talets början drabbades staden svårt av en koleraepedemi. Under
den iranska konstitutionella revolutionen 1905–1907 fick staden en framträdande
roll. I staden föddes Mīrzā Kūchak Khān, en av förgrundsfigurerna under
revolutionen. Denne startade en oppositionell rörelse, Jangalis, med reformistisk
inriktning och inrättade 1920 den kortlivade Persiska Socialistiska
Sovjetrepubliken. Konstitutionella försök att eliminera republiken slogs ned i
samverkan med iranska kommunister och stöd av Ryssland. Det ryska stödet drog
senare undan. Detta i förening med inre stridigheter med det nybildade Iranska
Kommunistpartiet, 1919 ledde fram till att republiken föll för den iranska armén
under ledning av Reza Shah. 185

Som den största staden vid Kaspiska havets kust är Rasht fortfarande ett
handelscenter mot Kaukasus och Ryssland. Den närbelägna hamnen Bandar-e
Anzali svarar för hamnresurser. Till en fortgående industrialisering hör fisket,
kaviaren och den kaspiska oljan. Till viss del faller detta tillbaka på att staden
sedan lång tid tillbaka haft kommersiella band knutna till England, Ryssland och
Frankrike. Det har underlättat för utländska finans- och kreditinstitut. Efter 1979
har det förstärkts med ryska och turkiska aktörer. Turistnäringen har utvecklats.
Staden har ett subtropiskt klimat, varm sommar och kall vinter. Säsongknutna
variationer är tydligare än på andra platser i Iran trots belägenheten vid Kaspiska
havet. Staden har en internationell flygplats sedan 1969. Befolkningens
modersmål är Gileki, persiskan det officiella språket.

Till Rasht hör kulinariska delikatesser som fiskrätter. Andra populära maträtter
är Mirza-Qasemi, Vavishka (en variant av Haggis), Nargesi, Baqala Qatoq Ashpal
och Zeitoun Parvarde, en delikatess smaksatt med oliver.

157
Bandar-e Anzali, österut från Rasht, har runt 120 000 invånare (2011). Staden är
den svensk-iranska artisten Laleh Pourkarims födelseort. Staden är en utpräglad
hamnstad och som sådan den mest betydande i norra Iran. Den är delvis belägen
på en ö, Mianposhteh. Hamnen har ett skyddat läge för både handelsfartyg och
fiskebåtar. För fiskenäringen är Bandar-e Anzali huvudhamn och centrum för
produktionen av kaviar med ett statligt monopol, The Iranian Fishing Company.

Bandar Anzali

Ett luftfuktigt subtropiskt klimat gynnar odling av spannmål, ris och te där
bevattning kan ske från de närbelägna Alborzbergen. Hamnen blev 1919
tillflyktsort för motståndarna till den ryska revolutionen med motståndsgeneralen
Anton Denikin. En rysk flotteskader angrep och besatte en brittisk garnison. De

158
ryska fartygen beslagtogs. Det öppnades för den Persiska Socialistiska Republiken
och det persiska kommunistpartiet.

I Gilanprovinsens östligaste följer efter Bandar-e Anzalis städerna Langarud och

Rudsar.

Langarud har omkring 70 000 invånare. Staden är en turisort med sin

kuststräcka, travbanor och marinor. Till större företag hör Javadian Company
som producerar donuts. Historiskt hade staden under regenten Nader Shah, 1700-
talet, en betydande varvsverksamhet. Till arkeologiska minnesmärken hör en bro
i den gamla staden som delas av en flod. Rudsar med runt 35 000 invånare är en
fiske- och jordbruksort. Huvudprodukterna är ris, te, citrus-frukter och silke.
Staden hörde till de områden som ockuperades av Ryssland under det tidiga 1900-
talet.
Mazandaran
Provinsen Mazandaran var benämndes under antiken Verkânân (Hyrkanien på
grekiska). På de olika mazandaraniska och gilakiska språken varg. Verkanan var
vargarnas land men området benämnde Tapuriân (Tapurien) eller Tabârestân.
Namnet Mazandaran sägs vara avlett från Indra, en benämning som återkommer
i indiska och forniranska källor. Befolkningarna i Mazandaran och Gilan har
kallats den persiska adeln, motståndare till kalifatens maktambitioner. Med dem,
däribland den kraftfulla samaniddynastin, etablerades en motpol till Bagdad, den
persiska renässansen. Barmakidfamiljen, efterföljare till de persiska Buyiderna
(ovan) mer eller mindre kontrollerade kalifatet

Ett motstånd kunde bestå med Mazandaran och Khorasanprovinsernas

svåråtkomlighet. Historiskt har befolkningen rötter som går tillbaka till
partherna, besläktade med skyterna. En urbefolkning före den iranska
indoeuropeiska invandringen var hettiter och anatoliska folkslag. Senare
invandrade folk från Sydryssland, amardi, ibland relaterade till mederna, ett
skytiskt folkslag med iranskt släkskap, nära besläktade med parnifolket.
Besläktade med mazandaranierna och gilakerna är talysherna,
tatbefolkningen. 186

Efter Rudsar i provinsen Gilan nås österut staden Ramsar. Liksom Rudsar är
det en populär turistort med flera heta källor. Staden omges av de skogsklädda
Alborzbergen och där finns den siste shahens sommarresidens. I Ramsar träffades
1971 Ramsarkonventionen som rör nationella och internationella satsningar för
att skydda och bevara våtmarksområden. Konventionen stöds av 160
kontraktsparter och omfattar 1920 listade våtmarkslokaler, totalt 1 680 000 km2.
Undertecknarna har vart tredje år en genomgång av vidtagna åtgärder,
Conference of the Contracting Parties (COP), den första hölls Cagliari, Italien,
Tillägg till konventionen gjordes i Paris 1982 och Regina 1987.

Vissa områden i Ramsar präglas av en hög radioaktiv nivå. Ramsar's Talesh är

känd för att vara den högsta radioaktiva bebodda platsen i världen. De runt 2000

159
boende i området utsätts för en genomsnittlig radioaktiv nivå som är 10 gånger så
högt än den rekommenderade gränsen för boende påverkade av naturliga källor.
Nivåer som är 80 gånger så högt som genomsnittet har påträffats. Studier visar
att de boende inom vissa områden utsätts för en signifikant högre grad av
genpåverkan och i högre grad drabbas av kromosomavvikelser. Problemen har sin
grund i den lokala geologin där grundvatten löser upp radium i uranhaltiga
bergslager och för upp detta till marknivå. I hög grad sker detta vid nio kända
heta källor. Vid dessa finns spa-anläggningar som nyttjas av lokalbefolkning och
turister. Samtidigt absorberas radium av växter och dricksvatten och ingår i
byggmaterial som hämtats i området. Detta avsätter radongaser som ökar
lungcancerrisken.

Shahsavar i distriktet Tonekābon har drygt 40 000 invånare. Staden ligger

mellan Ramsar and Chalus. Staden som tidigare hörde till Gilanprovinsen har en
historia som går långt tillbaka i tiden. Efter revolutionen 1979 har benämningen
Tonekabon åter tagits i bruk men staden får ofta heta Shahsavar. En apelsinart,
efter stadsnamnet Shahsavar odlas i området liksom kiwi, frukt, ris och te.
Fortsätter man österut kan man göra paus i Chalus. Med linbana, Namak Abrud,
upp på Alborz kan en hänförande utsikt beskådas – eller – beroende på den tid då
man passerar, utnyttjas för alpina intressen. Chalus hörde till Nowshar fram till
1996 då den blev egen stad. Den har inte genomgått någon hastig industrialisering
men liksom omgivande orter finns en utvecklad turistnäring, sjöfartsnäring,
livsmedelsindustri, timmerhantering och stålindustri.

Nowshahr med ett fuktigt subtropiskt klimat, badstränder och en naturskön

omgivning har länge varit en uppskattad turistort med hotellanläggningar och
påkostade privata villor. Staden har en flygplats för civilt flyg och hamnen, anlagd
efter tyskas kontrakt under 1920-talet, hör till de mer betydande. Inte långt från
Nowshar ligger Nur, en mindre ort med drygt 20 000 invånare, en av de äldsta
städerna I Mazandaranprovinsen, känd för att ha varit hemort för Bahá'u'lláh som
grundade Bahá'írörelsen.187

Babolsar har med floden Babol som en åder genom staden blivit en uppskattad
turistort. I staden är Mazandarans universitet beläget. Staden fick sitt nuvarande
namn 1927. Den hette tidigare MaÞhad-e Sar eller Mashhadsar, vägen till
Mashhad eftersom det dåvarande vägnätet innebar att vägen till Mashhad gick
via Babolsar. Med 1800-talet blev Babolsar en välbesökt hamnstad men den hade
redan under Nader Shah varit bas för den iranska kaspiska flottan.

Vid 1900-talet början svarade hamnen för omkring 12 % av Irans tullintäkter

men då hade hamnen sedan 1800-talets slut fått konkurrens från andra hamnar
i Gilanprovinsen. Under Reza Shah föll hamnverksamheten tillbaka ytterligare
då en ny hamnanläggning i Bandar-e Shah tog över godsflödet på den
Transiranska järnvägen. Med slutet av det andra världskriget vände den negativa
trenden. En ökande turism bidrog till en ökad tillväxt. Klimatet är subtropiskt
med varma somrar och kalla vintrar. Regn kan falla över hela året men
regnmängden är störst under höst och vinter.

160
 Babol, huvudort i distriktet Babol, har drygt
220 000 invånare. Staden, den mest
betydande i norra Iran, hette tidigare
Mamtir, senare Barforush. Känd för
apelsinodlingar brukar den kallas "the city of
orange blossoms". Grundad på 1600-talet
anlades den på antika lämningar. Det
tidigare namnet Mamtir faller tillbaka på den
forniranske guden Mithra.

Behshahr, tidigare Ashraf, idag med

omkring 90 000 invånare var före
safavidtiden en obetydlig by. Med Shah Abbas
I anlades 1613 ett kungligt palats med
trädgårdsanläggningar. Palatset bestod fram
1800-talet men hade under 1700-talet utsatts
för inre stridigheter och turkiska attacker.
Efter de ottomanska-iranska krigen 1722 -
1727 började ett gradvist förfall och i mitten
av 1800-talet återstod endast ruiner. Det som återstår har med ett
irrigationssystem från tiden för safaviderna registrerats i UNESCO:s
världsarvslista. Behshahr är idag en industristad. Bland annat produceras
Tokhme, en vegetabilisk olja och såpa inom Behshahr Industrial Company, Irans
största producent av vegetabiliska produkter sedan 1951. I Behshah har en grotta
upptäckts, Kamarbandgrottan, där man funnit tre människoskelett uppskattade
till att vara omkring 9000 år gamla.

Semnan, Golestan,
Via provinserna Semnan, Golestan och Khorasan närmar man sig Centralasien.
Det är områden där en gång en de som kallades Parner, från 250-talet f.v.t
benämnda Partherna, satte sina avtryck. Det blev Parthava. Där ingick
Hyrkanien, idag Gorganområdet, det fornpersiska Varkana (varglandet) med
centrum i Zadracarta, dagens Sari. Här anlades en muranläggning, kallad Röda
Ormen. uppförd under sasaniderna, ett skydd mot nomadiserande turkmener.
Muren, 150 mil lång, hade omkring 40 försvarspunkter. Vissa återstår, andra har
markerats genom utplacerade cementblock. När senare islam bredde ut sig spreds
det via nordöstra Iran.

När de arabiska Umayyaderna besatte Gorgan blev det knutpunkt för ett
motstånd. Ur detta växte en ny dynasti fram, Abbasiddynastin. Först sedan denna
etablerats kunde många områden nås och 758 - 9 besatte Sari och Amol,
huvudfästen i Mazandaranprovinsen. Med kalifatet i Bagdad som nytt maktcentra
skulle en kedja lokala persiska dynastier stia fram i nordöstra Iran. Till dem hörde
tahiriderna, 821 - 873, saffariderna, 867 - 903, samaniderna, 873 - 999,
ziyariderna, 928 - 1077, buyiderna, 945 - 1055 och khwarazmiderna (1153 - 1220).

161
Deras strävan efter ett oberoende kom sedan att övertas av turkiska dynastier,
Ghaznaviderna, 962 - 1186 och Seldjukerna, 1038 - 1153.188

Under samma tid kom ruser, den arabiska benämningen på vikingar, att segla
över Kaspiska havet för att ockupera staden Barda´a en kortare tid.
Sveahövdingen Rurik, bosatte sig vid Ladoga för att enligt Nestorskrönikan
grundlägga det ryska riket med Novgorod som huvudstad. I en omfattande
handel ingick vikingarnas färder ned mot Bagdad (Särkland) och Konstantinopel
(Miklagård). Där mötte de en arabisk expansion in i Afghanistan, Khorasan och
Turkmenistan med silverfyndigheter och silvermyntning i Tasjkent och
Panjshirdalen blev leverantörer av en ström av silver till kalifatet. Där följde en
ekonomisk och kulturell blomstring. Nordiskt hantverk från denna tid bär spår
av detta och kufiska silvermynt har återfunnit på många håll i Skandinavien. De
kan beskådas på Kungliga Myntkabinettet. Brittiska National Physical
Laboratory har analyserat ett nordiskt svärd på Landesmuseum i Stuttgart.
Svärdet med hårt stål och hög kolhalt, visar en nära nog exakt överensstämmelse
med det svärdssmide som hade utvecklats i Herat, nuvarande Afghanistan.

Kaspiska havet, Solnedgång, Nasrin Eklind Sadegh-Zadeh

Närmare vår tid blev nordöstra Iran intressant för Napoleon, intresserad av
Indien. Det fick England att blockera nordöstra Iran som passageväg. Det
utmynnade i att Fath Ali Shah misslyckades i sina försök att liera sig med
grekerna mot ottomanerna. En med den engelske förhandlaren Hartford Jones
preliminär överenskommelse om brittiskt stöd, ratificerad 1811, verkningslös när
Sir Gore Quesley som efterträdde Jones drev fram ett undertecknande av
Golestanfördraget. Det lämnade norra Iran i ryska händer och ett fredsfördrag
1823 satte stopp för ändrade gränsdragningar. Iranska intresseområden
alltsedan antiken, Azerbajdjans norra del och Georgien blev ryska. 189

162
Golestanprovinsen med Gorgan som länsstad tillhörde fram till 1997 provinsen
Mazandaran. I provinsen bor 1.7 miljoner invånare (2011). Staden Gorgan gick
fram till 1937 under namnet Esterabad. Namnet Golestan kommer från det
historiska Gorgan, i den gamla persiskan Varkana, Varglandet, från vilket den
grekiska benämningen Hyrkania hämtas. Områdena befolkades 10 000 år f.v.t och
lämningar finns efter en gammal stad, Jorjan vid nuvarande Gonbad-e Kavus.
Jorjan var en viktig länk utmed sidenlederna, under Akemeniddynastin en
underprovins i Parthia. Staden nämns inte i provinslistor från tiden för Darius I
och eller Xerxes arméförteckningar före invasionen av Grekland men Hyrkania
omnämns av Herodotus.

Gorgan, huvudort för provinsen Golestan har runt 350 000 invånare. Staden,
under 1900-talet benämnd Astarabad nära Kaspiska havet har ett varierande
klimat. I staden föddes Agha Mohammad Khan, Kadjardynastins grundläggare.
Under antiken var staden en del av Hyrkanien och i dess omgivningar finns
åtskilliga lämningar, bland dem Tureng Tepe och Shah Tepeh som går tillbaka till
neolitisk och chalkolitisk tid. Enligt den grekiske historikern Arrian var Gorgan,
Zadracarta, den största staden i Hyrkanien med ett kungligt palats. Namnet,
Zadracarta, den gula staden, anspelade på de fruktodlingar som fanns i området.
Hyrkanien blev en del av det akemenidiska väldet under Kyros den Store, (559 –
530 f.v.t.) men under efterträdaren Kambyses ödelades området medan de
centrala delarna flyttades till Astarabad, dagens Gorgan 522 f.v.t. Med 1200-talet
invaderades staden av det georgiska kungadömet och blev sedan med mongolerna
återigen hårt ansatt. Staden ingick tidvis i det parthiska väldet och
Tabaristanregionen. Under Kadjartiden fick staden en religiöst och politiskt
framskjuten ställning. 190

Norr om Gorgan breder ett slättland ut sig med, öster om staden, en

nationalpark, Golestan National Park med ett rikt djur och växtliv. Klimatet,
moderat subtropiskt, påverkas av bergskedjan Alborz och närheten till Kaspiska
havet. Medeltemperaturen ligger runt 18 °C med en regnmängd omkring 601
millimeter.

Semnan antas historiskt vara en av de 14 provinser som omnämns i de

forniranska avestatexterna. Staden, en viktig ort under det akemenidiska väldet,
blev efter Alexander den Store och seleukiderna benämnd Komesh. Med
partherväldet blev hellenistiskt inflytande förstärkt med inflöde av ett västligt
formspråk. Hecatompylos blev huvudstad. När partherväldet föll återförde
sasaniderna zoroastrismen. Semnan och länsstaden med samma namn har liksom
flera urbana områden påverkats av de gamla sidenrutterna och Stora
Khorasanvägen. Färdlederna användes vid inbrytningar från nordöst. Liksom
Herat blev Semnan återkommande raserad. Minnesmärken återstår med
Fredagsmoskén från 1424 och en seldjukisk minaret, Menar-e-Masjed eller
Soltanimoskén. Lämningar återfinns utmed leder som passerar Semnan,
Damghan och Shahruud, Mellan Damghan och Sharood låg staden Hecatompolis,
från arsakidtiden, ursprungligen en seleukidisk militärförläggning.

163
Om namnet Semnans ursprung har antagits att staden var en förzoroastrisk plats,
benämnd Samina men även att orten var en tidig bosättning för Skyter som
kallade platsen Sakanan. I folkloren talas om att de första bosättarna var två av
profeten Noas barn som bosatt sig i Simlam och en annan legend talar om en
mytisk figur, Tahmuras, som knyts till en lokal kvinnotradition att tillreda bröd
för tre månader på en dag. Efter islams utbredning införde Alaviderna i
Tabartistan shi´ismen med Zaidisekten till Semnan.

Staden blev plundrat och bränd av seljdjukerna som samtidigt uppförde många
av områdets historiska monument. Sedan abbasidkalifatet upphört med
mongolernas anstormning utplånades delar av Semnan Det dröjde tills den
turkisk-persiska safaviddynastin trädde till innan staden kunde återställas. Med
Kadjardynastin följde en ekonomisk tillväxt och en vidgad infrastruktur. Med
stamfraktioner i bergsområdena blev Semnan befäst på flera ställen för att säkra
transporter till Tehran och Mashhad. Samtidigt uppfördes flera slottsbyggnader
där Semnan administrerades med en feodal struktur. Med den följande
Pahlaviregimen började en industrialisering samtidigt som vägväsendet
förbättrades. Det förde med sig en frånvaro av bevarandehänsyn men staden
moderniserades samtidigt som torkperioder, drogmissbruk och missväxt hörde till
problembilden.

Belägen 1138 meter över havsytan nedanför Alborzmassivet, med öknen Kavir i
söder, förses Semnan med vatten av floden Golrudbar. Den har allt sedan antiken
gjort ett bevattnat jordbruk och tillhandahållande av rent vatten möjligt. Klimatet
är traditionellt indelat i fyra årstider. En regnsäsong starta i december och pågår
till maj men snöstormar kan dra in från Alborz. Det medför att Semnan beräknas
ha 48 dagar årligen då temperaturen faller under fryspunkten.

Bandar-e Torkaman med omkring 50 000 invånare är en av Kaspiska havets

större hamnar. Stadens ekonomi vilar på jordbruk, handarbeten, fiske och turism.
I staden bereds 50 % av den iranska kaviaren. Staden har samtidigt kallats för
bomullsstaden till följd av beredningen av bomull som anländer till hamnen. Intill
staden drar sig ön Ashouradeh till sig en ström av turister.

Under det andra världskriget hade staden tre pirar för de allierades vapen- och
materialtransporter. Av dem har 2 blivit oanvändbara efter dåligt underhåll och
lägre vattennivå. Sjövägstransporter får i stor utsträckning ske via ön
Ashouradeh. Nyårshelger och sommarperiod nyttjas den kvarvarande piren som
marknad där hemslöjdsprodukter har en framträdande plats. Under
vinterperioden blir staden gäst för tusentals migrerande fågelarter från Sibirien.
Mattvävning, en klassisk näring i Iran, mattkonstens Mecka, ger möjlighet för
många att få en extra inkomst. En avsättning av mattor sker både inom landet
och som exportvara. Mattorna från Torkaman är berömda för design och
mönsterstrukturer men vid sidan av mattor tillverkas även andra textilier.

I samband med fastemånaden Ramadan bakas ett speciellt oljekokt bröd som
distribueras till moskéer och mindre bemedlade. Vidare lever en tradition vidare
med ett framförande av Laleh – kvinnor samlas för att sjunga en melankolisk sång

164
vars upphovsman är okänd. I sången framträder det hårda livet för en brud som
under antiken skildes från sin familj för att inte återse den, en livsvilja och en sorg
över att ha skilts från en stamgemenskap och ett gammalt hemland.

Till kosthållningen hör bland annat Chekdirmeh och Soozmeh anrättade med ris
och olja. Andra rätter är Chourba (Shourba) tillagat med grönsaker och kött,
Qateqliash, soppa på yoghurt, ris och vitlök, Swidliash, mjölk och ris, Bulamaq,
olja och ris samt Qatoorqa, gjort på rökt vete, ris och socker.

Damghan med runt 60 000 invånare hör till de äldre iranska städerna.
Stadsnamnet går tillbaka till zoroastrisk tid och härleds till Hooshang, Keyumars'
sonson som grundlade den legendariska Pishdadidynastin. Med Alexander den
Stores ankomst fick staden benämningen Hecatompylos – de hundra portarna.
Med en jordbävning 856 blev staden till stora delar ödelagd. Runt 1200-talet blev
Damghan en viktig handelspassage men den förstördes på nytt av afghanerna
1723. I omgivningarna finns arkeologiska lämningar som går 7000 år tillbaka i
tiden. Dit hör Tepe Hissar.

Norr och söder om staden återstår delar av sasanidiska befästningsarbeten och

lämningar från seljdjuktiden. Längs vägen mot Mazandaran finns rester från
tiden för Assasinerna, Gerdkuh, örnnästet. Fath Ali Shah. Moskén Tarikhaneh
hör till de äldre i Iran, ursprungligen byggd som eldtempel. Den utgör ett
arkitektoniskt arv från den äldsta kända islamiska arkitekturens övergång från
sasanidiska stilformer, Masjed-e Tarikhane. Från senare tid finns
palatsbyggnader från Agha Mohammad Khan. Bland källflöden i området märks
Chesme-Ali, 3 mil norr om staden. Vid sidan av historiska reliker är staden känd
för odlingen av pistagenötter. 191

Kent Eklind © 2018

165
166
 Irans olja, en strategifråga då som nu

Förekomsten av olja fick en avgörande betydelse för konsolideringen av de

regionala statsbildningarna i Mellersta Östern. För Irans vidkomande använde
redan den persiske kungen Xerxes I brinnande pilar, insmorda med olja när han
intog Aten. Den utgjorde ett vapen men var redan en handelsvara. Den kom att
ersätta segel, ånga och dragdjur men blev alltmer en miljöfråga, idag knuten till
koldioxidutsläpp, växthuseffekt, klimatförändringar, sanktioner och ett västligt
kolonialt förflutet som framstår som mindre smickrande.

Intresset för Mellersta Österns oljetillgångar fokuserades först på Kirkuk –

tidigare en del av det ottomanska Mosul – och södra Iran vid 1900-talets början.
Det strategiska intresset för oljan vid en tid då ingen av de nuvarande
Gulfstaterna utom Iran kan anses ha existerat var uppenbara.

I Iran hade 1872 lorden Julius de Reuter fått en exklusiv rätt att under 70 år
exploatera alla mineral- och petroleumtillgångar i landet. Med ökande industriell
användning av oljan kom detta för Irans vidkommande att sätta sina avtryck vid
1900-talets inledning. Då, 1901, tilldelades den engelske baronen William Knox
d´Arcy en koncession på oljeutvinning under 60 år inom hela Iran, undantaget
landets norra del. I motprestation erhölls 20 000 pund, 50 % av aktieinnehavet i
d Arcys bolag och löfte om 16 % av bolaget årsvinst. Med koncessionen till d´Arcy
hade en brittisk geolog, George Bernhard Reynold, blivit anlitad för prospekte-
ringsarbete. I Mashed-e Suleiman väcktes han på morgonen den 5 maj 1908 av
skälvningar i jordskorpan. Det var olja.

Med ett tyskt flottprogram som från 1800-talets sista år växt i sådan omfattning
att det sågs som ett hot involverandes ett imperialistiskt England i
händelseförloppet. Winston Churchills brittiska amiralitet ville ha ett direkt
statligt deltagande i d`Arcys bolag. Med detta bildades Anglo-Persian Oil
Company, APOC, 1909. Namnet ändrades 1935 till Anglo-Iranian Oil Company,
AIOC, senare British Petroleum, BP. Bolaget försäkrade sig om rätt att
prospektera, utvinna, producera och raffinera med oförändrad royaltyersättning.
Ett raffinaderi anlades i Abadan 1913.

I brist på kapital försågs APOC med medel 1914. Den engelska staten gick in
som delägare med 53 %. Överenskommelsen säkrade en oljetillförsel under 30 år
till ett fast pris. Britterna hade rätt att tillsätta två styrelseledamöter med
vetorätt. Bolagets oljefyndigheter befann sig inte inom det område som England

167
gjorde anspråk på med 1907 års zonindelning men engelsk marin hade redan 1912
konverterats från ånga till olja. Det hela skulle bli en lång tvistefråga mellan
Teheran och APOC, fördjupad med krigsutbrottet och en utvidgning av Irans
delning 1907. England och Ryssland ingick 1915 Konstantinopelfördraget där
England gavs tillträde till Irans oljerika neutrala zon i utbyte mot rysk hegemoni
över Konstantinopel, Istanbul, och östra Turkiet.

Upprinnelsen till koncessionsuppåtelser gick i Iran tillbaka till 1800-talets

senare hälft. Premiärminstern Ali Asghar Amin al Soltan - premiärminister i 22
år under tre shaher, mördad 1907 och tidvis ersatt av rivalen Mirza Ali Khan
Amin al-Dowle, hade öppnat för en långtgående frikostighet mot utländska
intressen. Det kulminerade i det som kallats koncessionsjakten. Med en
tobakskoncession 1890 gavs Reuter all rätt till landets tobaksodling. En växande
opposition ansåg att en viktig exportprodukt och naturtillgångar kom under
utländsk kontroll. Det påskyndade utvecklingen fram emot den konstitutionella
revolutionen i Iran vid 1900-talets inledning.

Iran upplät i norra delen av landet en koncession till den ryske oljemagnaten
Akady Khoshtaria 1916. Den blev inte ratificerad. Sedan den 1918 upphävts av
majlis, den iranska riksdagen, sålde Khoshtaria sina rättigheter till APOC. Iran
invände att koncessionen kommit till före den ryska revolutionen, upphävts 1918
och exkluderat Irans norra provinser. En överföring till APOC var olaglig.
England lät trots detta bilda ett dotterbolag, 1920, North Persia Oil Company.
Iran slöt året efter ett fördrag med Ryssland där alla tsartidens koncessioner med
undantag för fisket i Kaspiska havet upphävdes. Från engelsk horisont hade den
uppkomna situationen föregåtts av det brittiska mandatet i Irak där bland annat
kontrollen över vattenvägarna vid Shatt al-Arab hade ett strategiskt intresse.
Gränsdragningsfrågan skulle nå en preliminär lösning först 1937.

Det brittiska intresset för Iran hade varit framträdande redan före upptäckten
av oljan. England ville säkra en landvägsförbindelse med Indien. Det hade
förstärkts när APOC trädde in som producent av iransk olja utskeppad via
Persiska viken. Det hela hade spetsats till 1899 när Tyskland fått koncession på
anläggandet av järnväg från Konya i östra Turkiet till Bagdad med möjlighet att
förlänga den till Basra. Det sågs som ett hot mot både brittiska oljeintressen och
en närvaro i Indien. Detta kom till uttryck i ett memorandum som upprättades av
Lord Harcourt, ministern i Asquiths regering 1915. Där ansågs att

vi skall behålla en del av Mesopotamien, kanhända ända från Persiska viken till
Bagdad, huvudsakligen markområden (...) Om Persien dras in i kriget skulle det
vara önskvärt att den del av den neutrala zonen som innehåller oljefält och
provinsen Pars kommer under brittisk kontroll. När Thomas Jefferson tidigare
hade gett sin syn på saken hade han påpekat att vi tror lika lite att Bonaparte
kämpar för havens frihet som att Storbritannien kämpar för mänsklighetens frihet.
Målet är detsamma, att dra till sig andra nationers makt, rikedom och tillgångar.

För att trygga oljeflödet hade engelsk trupp landsatts från Indien vid första
världskrigets inledningsskede. De hade tvingats kapitulera för turkiska trupper

168
1916, den engelske premiärministern Lloyd George kallade det ”den
mesopotamiska skandalen”, men Bagdad intogs året därpå, Mosul 1918. Då hade,
1916, Sykes-Picotfördraget, ingåtts, en balansstång mellan arabiska och
palestinska intressen. England och Frankrike tilldelade sig mandaträtt över
fastställda intresseområden. De arabiska delarna av ett ottomanskt välde blev
sedan franska respektive brittiska mandat under Nationernas Förbund 1920. I
det brittiska mandatet Irak låg det shiitiska Basra i söder som vände sig emot
Persiska viken och Indien. Bagdad var orienterat mot Iran. Mosul i norr ingick
formellt inte i mandatet.

Iran öppnade, med lån som motprestation, koncessionsmöjligheter i norr för

amerikanska bolag. Det skulle motverka engelska och ryska anspråk på landets
olja. England, som ansåg sig ha en laglig andelsrätt i Khoshtariakoncessionen i
konflikt med Ryssland, såg den iranska öppningen mot USA som en oönskad
konkurrens från amerikanska oljebolag. Englands Lord Curzon kom när Iran efter
första världskrigets slut ville delta i Versailleskonferensen för att redovisa krigets
följdeffekter att förhindra detta. Han fruktade, medveten om USA:s hållning, att
engelska och ryska krigsintrång i Iran skulle föras fram.

USA ansåg att Englands aggressiva politik för att kontrollera oljan i andra
länder stod i strid med presidenten Hardings open door policy – amerikansk
oljeindustri arbetade på en fri marknad utan statsstöd vilket var något annat än
statsstödd brittisk oljeindustri. Denna, under kriget till 70 % beroende av
amerikansk olja, ville ha en egen kontroll över oljeförsörjningen. England vidhöll
sin rätt till Khoshtariakoncessionen som ansågs lagligt förvärvad. Med den skulle
oljeutvinning kunna ske i de provinser som undantagits i koncessionen från 1901,
Gilan, Mazandaran och Gorgan. Då hade emellertid motsättningarna mellan Iran,
APOC och dess engelska huvudägare fördjupats.

Upptakten till en regelrätt konflikt kom 1920. Irans brittiske rådgivare, Sydney
Armitage Smith, upptog förhandlingar. APOC utbetalade en miljon pund för att
möta de iranska kraven. Året efter kom frågan upp i majlis (den iranska
riksdagen) första sammanträde efter statskuppen 1921. Den hade bringat
översten Reza Shah i en maktposition. Han skulle, 1925, krönas till Shah.
Kadjardynastin föll. Pahlavieran trädde in.

Den skulle få sin slutpunkt 1979 men inleddes av en kraftfull Reza Shah. APOC-
avtalet upphävdes. Standard Oil gavs en femtioårig koncession. Frågan skulle få
en lösning först långt senare, 1946 men England svarade med att dra tillbaka
APOC som borgenär för utländska lån och etablerade, för att förbigå den iranska
central-förvaltningen, ett samarbete med mer eller mindre autonoma
stamfraktioner. Från 1922 skulle de för 3 % av bolagsvinsten, subsidier och vapen
skydda engelska oljeintressen sedan engelsmännen misslyckats med försöken att
få till stånd ett fördragsförslag 1919. Reza Shah skulle sedan, 1924, med stöd av
den probrittiska bakhtiarstammen, bringa Sheikh Kahzal på fall. Därmed kunde
Iran från Tehran öka sitt inflytande på APOC och anläggningarna i södra Iran.
Ryssland motsatte sig i efterdyningarna till revolutionen 1917
händelseutvecklingen. En rysk-persisk traktat från tsartiden åberopades. Iran

169
genmälde att den inte hade ratificerats. Den upphävdes strax därefter men i den
uppkomna situationen tvekade Standard Oil. Iran tryckte på för att knyta till sig
amerikansk oljeindustri. Som ny aktör inträdde Sinclair Consolidated Oil,
ovetande om förspelet. USA:s ambassadör, Cornelius van H Engert, uppmanade
de amerikanska bolagen att samarbeta. Inför hot om amerikanska oljeintressen i
Iran föreslog England ett jointventure mellan Standard Oil och APOC. Det
förkastades av majlis men 1924 kom ett förslag till en koncession till stånd med
Sinclair Oil. Till följd av Harry Sinclairs inblandning i amerikansk inrikespolitik,
Teapot Dome, och mordet på den amerikanske vicekonsuln Robert Imbrie föll
emellertid saken vid parlamentsbehandlingen 1924.

USA kunde trots koncessionsproblemen förbigå England. Iran lät för att få
kontroll över en vacklande ekonomi anlita den 39-årige amerikanske
ekonomidoktorn Arthur C Millspaugh. Han fick 1922 samma titel som den
tidigare Morgan Shuster, Administrativ General of Finance. Millspaugh anlände
till en tömd statskassa men fick till stånd en förbättrad ekonomi. Amerikanskt
inflytande förstärktes men ekonomin kunde inte återställas fullt ut. Efter fyra år
lämnade Millspaugh Teheran, oense med Reza Shah som inte accepterade
Millspaughs ovillighet att öka militärutgifterna. Denne skulle senare återkomma
som finansiell rådgivare under åren 1942 - 45.

Med finanskrisen 1929 skapades nya störningar. APOC:s vinstutrymme sjönk.

När ersättningarna till Iran föll. Med detta förklarades d´Arcys koncession
upphävd 1932. Den stod i konflikt med landets intresse. Krav på omförhandling
av koncessionen fördes fram. Det skulle medföra utdragna överläggningar mellan
Abdolhossein Teymourtash, Irans utrikesminister, och John Cadman, ordförande
i APOC åren 1928 - 32.192

170
171
 Irans olja
Stormaktsspel mellan två
världskrig
I en föregående artikel beskrevs inledningen av kampen om mellersta österns
olja. Där återfanns Iran som, inträngt mellan ryska och engelska aktörer, ville
frigöra sig. Efter första världskriget ökade en brittisk dominans i Iran som svarade
med att öppna för amerikanska etableringar. I en kraftmätning mellan brittiska
och amerikanska intressen blev Iran brickan i ett maktspel. Det skulle ändra den
internationella oljemarknaden. Men inte den iranska. Brittiska intressen behöll
sina positioner. Iran blev, som en brittisk historiker uttryckt det, exposed to
violations and sufferings not endured by any other neutral country.193
Efter första världskriget hade Tyskland och Turkiet tvingats lämnat fältet fritt i
Mellersta östern. Frankrike och USA hade endast diplomatiska kanaler. Ryssland
trängde på i norr men var upptaget av revolutionens efterbörd. Persiska viken var
i praktiken en engelsk insjö. Irans södra provinser kontrollerades av The South
Persia Rifles. Det oljerika västra Iran kontrollerades från ett brittiskdominerat
Bagdad, Kaspiska havet av engelsk marin under kommendören Norris. I östra
Iran befann sig brittisk militär under generalen Malleson. Som påbröd till detta
kvarstod efterverkningarna av å ena sidan delningen av Iran mellan England och
Ryssland 1907, utvidgningen av Englands rättigheter genom
Konstantinopelfördraget 1915 och Lord Curzons press för att tvinga fram ett
fördrag, 1919. Det skulle i praktiken ha förvandlat Iran till en brittisk koloni. 194
Det hela var en kamp om oljan. Den skulle bli långvarig.

I en första fas, 1908 - 59, följde för Irans vidkommande en produktionsökning,

avbruten av finansoron omkring 1929 - 30 men Irans vinstandel minskade under
hela perioden. Med en andra fas, 1960 - 78, följde omvälvningar inom den
internationella oljeindustrin. Irans oljeinkomster steg, från 1973 - 74 drastiskt.
Med händelserna 1979 halverades därefter Irans oljeexport. Det förenades med
sanktioner till följd av misstankar om utveckling av kärnvapen.

Den ökade produktionen under 1900-talets första hälft var inte fri från
motsättningar. Den iranska staten och det brittiska APOC, där England försäkrat

172
sig om en aktiemajoritet, var djupt oense om vinstmedlens fördelning.
Motsättningarna hade blivit uppenbara redan före första världskrigets utbrott. De
skulle medföra att Iran under åren 1928 - 32 tvingade fram för-handlingar med
krav på revidering av 1901 års koncession. Den ansågs olagligt överlåten till
APOC.195
Positioneringen
Konflikten avspeglade ett synsätt som framträder i ett memorandum från det
brittiska amiralitetet 1922 – From the strategical point of view the essential thing
is that Great Britain should control the territories on which oil is situated. Det
skulle komma att bli tydligt tio år senare, 1931, med bildandet av IPC, Iraq
Petroleum Company, ett led i Sykes-Picotfördraget 1916. IPC kom till för att suga
upp Turkish Petroleum Co. Det skulle säkra Englands inflytande över mellersta
österns olja. I IPOC ingick Turkish Petroleum, grundat 1912 med kapital fördelat
mellan APOC, Shell och Deutsche Bank, AIOC/BP, Shell, Compagnie Francaise
des Petroles (CFP), Standard Oil, Mobil Oil och oljemagnaten Gulbenkian, en
armenier som medverkat vid bildandet av Turkish Petroleum. Det brittiska
mandatet Iraq blev med IPC ett oljenav. Med detta tillkom The Read Line, en
brittisk oljekarta. Den inneslöt huvudparten av ottomanska riket, Turkiet, Irak,
Saudiarabien och shejkdömena. Iran, Kuwait, Israel och Jordanien låg utanför.
Inom ICP ingicks ett avtal som innebar att inget av bolagen utan samråd skulle
utvidga sina intressen inom det geografiska intresseområde som dragits upp i The
Red Line. (föregående artikel).
Med ett flertal aktörer inom The Read Line stod det klart att skärpt konkurrens
mellan amerikanska och europeiska bolag krävde någon form av reglering. Shell
(Holland) som hade en minoritetsandel i APOC följde bolagets förhandlingar i Iran
och inriktade sig på att få till stånd ett närmare samarbete mellan Standard Oil
(USA) och APOC (England/Iran). Hos amerikanska bolag fanns en irritation över
att vara avstängd från nya utvinningsmöjligheter. Det hela spetsades till 1919
när britterna vägrade amerikanska bolag prospekteringar i mellersta östern. Gulf
Oil vägrades söka koncessioner i Bahrein. Det var motsättningar som skulle bestå
fram till andra världskriget slut. 196

Då hade, 1928, Achnacarryavtalet, kommit till. De tre största bolagen förband

sig att behålla den dåvarande fördelningen av marknaden samt gemensamma
principer för fastställande av priser på världsmarknaden. För att undvika
överproduktion hade avtalet 1928 som basår. De övriga stora bolagen anslöt sig
strax därefter. Över The Read Line och Achnacarryavtalet vilade samtidigt en
rädsla för USA:s monopollagstiftning. Den medförde senare regleringar inom
ramen för Export Petroleum Association under Webb-Pomerene Act (monopol); ett
Memorandum for European Markets (1930); ett Draft Memorandum of Principles
(1934) och ett antal andra regelkonstruktioner.

Ryssland hade en nedtrappning inom oljesektorn skett efter revolutionen.

Amerikanska oljebolag ökade sin press på England. Amerikansk oljeindustri hade
från 1911, efter beslut i högsta domstolen, fått se Standard Oils monopolställning
avskaffad genom ett tvång att lämna alla dotterbolag. Ett antal fristående bolag

173
följde, Standard Oil of New Jersey, (ESSO, därefter Exxon), Standard Oil of
California, Socal, senare Chevron, Standard Oil of New York, senare Mobil samt
Texasbolagen Gulf och Texaco. De fem amerikanska bolagen tillsammans med
Shell och Anglo-Persian Oil Company kom att bli oljemarknadens dominerande
aktörer, de sju systrarna. Standard Oil i New Jersey och Mobil kunde 1928 nå
fram till en överenskommelse med det brittiska APOC. Bolaget hade motarbetat
amerikanska bolags prospektering i Irak men med överenskommelsen öppnades
för USA:s inträde i Mellersta Östern.

Det brittiska maktspråket

Iran befann sig som framgått utanför The Read Line. I Iran hade britterna trots
detta en kontroll över oljetillgångarna med APOC. Där ansåg man att bolaget
förvärvat koncessionen från 1901 på en laglig väg. Iran som hade en annan
mening motsatte sig detta och ansåg koncessionsvillkoren som oskäliga. De
krävde en omförhandling där kraven bland annat var en vinstandelsökning upp
till 25 %. Då hade, med den av britterna regisserade statskuppen 1921 som
avslutat Kadjardynastin, den blivande Pahlavidynastins Reza Shah kommit i en
maktposition. England hade haft som mål att med Reza Shah reparera det
misslyckade engelska fördragsförslaget 1919. Den brittiska kontrollen över Irans
olja skulle cementeras. Det var en felbedömning. Sprickbildningar uppstod med
en Reza Shah som 1925 kröntes till regent.
John Cadman, ordförande i APOC, motsatte sig de iranska kraven. Han medgav
endast 20 % och klargjorde att de fortsatta förhandlingarna måste medföra en
förlängd koncession. Där skulle även en utvidgning av avtalet mellan APOC och
det brittiska amiralitetet garanteras. Den brittiska regeringens insyn och kontroll
över vinstfördelningen skulle behållas oförändrad. APOC vägrade vidare att ta på
sig något ansvar för beskattning av avkastningen som kunde komma att ske på
grundval av engelsk skattelagstiftning.
Ställd inför detta motförslag gjorde den iranske utrikesministern, Teymurtash,
klart att en förlängd 60-årig koncession endast kunde komma till stånd under
förutsättning att parterna gavs en rätt att säga upp D´Arcykoncessionen när den
löpte ut. Iran skulle därmed kunna begränsa det inflytande APOC hade i landets
sydvästra del. Det skulle öppna för att släppa in andra intressenter. Den brittiska
regeringens inflytande skulle begränsas. När samtidigt en finanskris inträdde
1929 med minskande vinstutrymme för APOC ökade Teymurtash sin press. Han
fick parlamentet att, 1930, godta ett lagförslag som ålade APOC en beskattning
med 4 % på bolagets vinst inom Iran. APOC svarade med att erbjuda en årlig
ersättning uppgående till 145 000 pund under tio år, alternativt 150 000 pund
under åtta år under förutsättning att någon beskattning inte kom till stånd.
Teymurtash vägrade med krav att APOC redovisade de vinster som genererats i
Iran där en inflationsspiral nått 45 % samtidigt som järnvägsväsendet utbyggnad
krävde betydande investeringar
Vid fortsatta förhandlingar i Paris och London 1931 vidhöll APOC kravet på en
förlängning av den löpande koncessionen. Royaltyersättningen skulle beräknas
på nettovinst. Iran godtog inte förslaget. I Europa försökte Teymourtash få

174
kronprinsen Mohammad Reza Shah som studerade i Schweiz att engagera sig i
frågan. Det var från början utsiktslöst i en tid präglad av finanskrisens effekter.
De iranska oljeintäkterna hade minskat med en femtedel från 1930 till 1931. Irans
royalty uppgick till 366 000 pund medan den brittiska staten tillgodogjorde sig 1
000 000 pund. Iran vinstandel hade gått ned med 36 % medan intäkterna minskat
med 76 %. Vid överläggningar i London, inriktade på ett fastställande av en
ersättningsnivå som inrymde både royalty- och skattenivåer, föreslog
Teymourtash en nivå fixerad till drygt 2.5 miljoner pund. Cadman medgav 500
000 pund. När detta sedan höjdes till 1 miljon pund, men med vidhållande av
tidigare utfäst andelsnivå, 20 %, varav 16 % utgjorde royalty och 4 % skatt, från
och med 1931 antogs detta. Ett avtalsutkast upprättades. Det skulle komma att
förkastas av Reza Shah.

Teymourtash beskylldes för att ha konspirerat med APOC. Kort därefter

arresterades han. Han hade hört till shahens närmaste förtrogna och en av
arkitekterna bakom shahens moderni-seringssträvanden. Hans avlägsnande har
ansetts vara en av de faktorer som förstärkte ett hårdnande enmansvälde.
Förhandlingarna övergick till finansministern Taqizadeh. APOC informerades om
att helt nya förhandlingar måste komma till stånd. Reza Shah lät 1932 upp-häva
koncessionen. Den ansågs stå i konflikt med landets intresse. England förde saken
till Internationella domstolen. Iran ifrågasatte dess behörighet i en fråga som
ansågs vara en nationell angelägenhet. Efter överläggningar med den tjeckiske
utrikesministern Edvard Benes som medlare lade så Taqizadeh fram ett reviderat
förslag:

1. Koncessionsområde reducerat till 15 % av det befintliga

2. Upphörande av exklusiva transporträttigheter
3. APOC skulle återföra 20 % av sin totala andel, utan begränsningar, till Iran
4. En royalty uppgående till 4 sovereigns (guld) per ton, betalad i Iran
5. Iransk vetorätt i APOC:s styrelse
6. Minimering av antalet icke-iranska anställda
7. Begränsning av ny D´Arcykoncessionens återstående tid, 28 år.

Då det stod klart för APOC att en 60-årig koncession låg utom räckhåll
klargjordes att frågan skulle hänskjutas till Förenta Nationerna. Med detta
kallades Cadman till Reza Shahs palats. Reza Shah ville få en uppgörelse och som
enda utväg i den uppkomna situationen drogs upplösningen av D´Arcys
koncession tillbaka.
Med detta återtogs i april 1933 det sextioåriga avtalet - förlängt med 32 år.
Royaltynivån var fortsatt låg men det nya avtalet minskade bolagets
prospekteringsrätt, föreskrev löpande inkomstbeskattning i Iran och en
garanterad löpande ersättning till den iranska statskassan. APOC gavs emellertid
frihet att välja de områden som skulle kunna öppnas för prospektering. Bolaget
undantogs även från import- och exportavgifter och Iran tillförsäkrades inte
någon rätt att kräva nya avtalsförhandlingar om oenighet skulle uppstå. En viktig
ändring var samtidigt att royalties skulle baseras på volym (producerade ton olja)
istället för vinst-marginal. Avtalet skulle träda i kraft 1933 och med en omräkning
av royalty åren1931-33 följde en fyrfaldig inkomstökning för Iran, från 306,383

175
pund (baserat på 16 procent av netto-vinst) till 1 339 132 (baserat på volym).
Avtalet kom därmed att innehålla följande huvud-punkter:

1. garanterad årlig minimiersättning, 750 000 pund, royalty 4 sovereigns (gold)

per ton producerad olja
2. skattesats i Iran på 4 % med garanterad årlig miniminivå
3. Iransk representation i APOC.s styrelse
4. täckning av uppkomna kostnader under tvisteperioden
5. anställning av inhemsk personal för minskat beroendet av utländsk
arbetskraft
6. reducering av koncessionsområdet med 100 000 kvadratmil (square miles)
7. borttagande av exklusiva transporträttigheter
8. 20 % av APOC:s vinst skulle tillfalla Iran
9. Sänkt oljepris för iranska medborgare

Till avtalets efterverkningar hörde det utrymme som skapats för att frigöra Iran
från brittiskt beroende genom reduceringen av koncessionsområdet. En öppning
för andra intressenter kunde ske. Från tyskt håll fanns ett intresse men ett
öppnande för amerikanska aktörer kom i förgrunden. Med detta följde en
amerikansk 60-årig koncession 1937. Den omfattade 100 000 kvadratmil (square
miles) med en buffertzon mellan den amerikanska och den engelska koncessionen.
Den amerikanska hade likheter med APOC:s och inkluderade en rätt att anlägga
pipelines ned mot Oman. De amerikanska bolagen kom emellertid att se en
överenskommelse med de arabiska staterna som bättre ur transportsynpunkt.
Någon exploatering kom aldrig till stånd. Koncessionen till amerikanska bolag
kom att utgöra en långdragen kontrovers mellan Tehran och APOC/AIOC. 197

Till andra frågor där en oenighet bröt igenom hörde frågan om teknisk personal
och exportvillkor.
Den tekniska personalen inom APOC i Iran uppgick 1933 till 2050 utländska
befattningshavare. Det utgjorde 8 % av det totala antalet anställda. Enligt
avtalet, del 3 artikel 16, skulle bolagets rekrytering av såväl arbetare som
tekniska och kommersiella tjänstemän ske bland iranska medborgare. Samtidigt
föreskrevs i samma artikel att parterna var ense om nödvändigheten av att
upprätthålla en hög effektivitet och kontroll av de administrativa kostnaderna för
bolagets verksamhet i Iran. Motsättningarna i artikel 16 blev föremål för
förhandlingar med en överenskommelse 1936. Den innebar att APOC förband sig
att gradvis ersätta den utländska arbetskraften i den utsträckning detta var
förenligt med en effektiv företagsdrift. Den utländska personalen i bolagets
administrativa ledning minskade eme14.84 5 1936 till 11.36 % 1941 medan
andelen iranska arbetare ökade från 2050 1936 till 2457 1941. Det skulle komma
att få återverkningar de kommande åren. 198
Exporten av den iranska oljan kom år 1937 att nå sin dittills högsta nivå. Den
överskred 10 miljoner ton. Utfallande royalty uppgick till 3.54 miljoner pund - men
sjönk det följande året. Reza Shah vände sig till AIOC. Han ansåg att
intäktsminskningen fördröjde det moderniseringsprogram som ansågs
nödvändigt för Iran. Han besökte London för att bereda väg för ett lån om 5

176
miljoner pund som skulle användas för järnvägsutbyggnad och militär
upprustning. Ett sådant finansiellt stöd uteblev. AIOC ansåg att amerikansk och
rysk överproduktion orsakade nedgången i den iranska exporten. Reza Shah såg
det som en sedvanlig upprepning av ovilja hos AIOC att stödja Irans strävan efter
en förstärkt infrastruktur. Överläggningarna med bolaget bröts. AIOC sände en
medarbetare till Iran för att lösa upp situationen. Han vägrades sammanträffa
med Reza Shah. Denne krävde direkta samtal med Cadman som då informerats
om att den iranska statsledningen misstänkte att AIOC handlade på uppdrag av
den brittiska regeringen. Cadman besökte Tehran 1939. För att undvika en
begäran om lån från AIOC utlovades att bolaget var berett att låta alla tillgängliga
medel, 16 miljoner pund, investeras i iransk oljeindustri. Cadman förband sig att
verka för ett brittiskt lån som skulle räknas av mot kommande
royaltyersättningar. 199

Reza Shah godtog detta. En överenskommelse kom till stånd i februari 1940 men
när exporten fortsatte att falla förkastades den redan juli samma år. Det skulle
komma att fördjupa klyftan mellan England och Iran samtidigt som det andra
världskriget gått in på sitt andra år. Krigsutbrottet hade medfört en fallande
export av olja medan Reza Shah i Abadan lät förklara att utländska intressen tog
vinster och naturresurser ut ur landet utan att ge något tillbaka. 200

Regentskifte, maktförskjutning, mot 60-tal

Reza Shah tvingades abdikera 1941 efter engelska påtryckningar med
anledning av tysk närvaro i landet. Avtalet från 1933 hade då, trots förbättringar,
varit ofördelaktigt för Iran. Det hade medfört sociala spänningar. Favorisering av
jordägarskikt förenat med konfiskationer av jordegendom hade försvagat Reza
Shahs ställning. Ett framgångsrikt reformprogram kring infrastruktur,
stadsplanering och industriella etableringar fastnade i utbildningsreformer som
marginaliserade moskéernas inflytande förenat med en hårdhänt
sekulariseringsagenda. Tillsammans med absolutistiska ledaregenskaper
medförde detta att engelskt tryck för att åstadkomma en abdikation blev en
oundviklig följd. Då hade AIOC trots långvariga motsättningar, i motsats till
andra oljebolag, bland dem Royal Dutch Shell, koncentrerat sin verksamhet på ett
produktionsområde – Iran. Där hade bolaget en dominerande ställning både för
produktion och försäljning fram till 1951 och ”Abadankrisen”

Produktionen av råolja var anpassad till transport- och raffineringsmöjligheter.

Med ökande råoljeutvinning kunde bolaget gradvis föras fram till en ledande plats
på oljemarknaden. Raffinaderiet i Abadan blev störst i världen. Anläggningen
kunde 1950 leverera 25 milj. ton (185 miljoner barrels/fat oljeprodukter). Då hade
efter det första oljefyndet 1908 flera nya fyndigheter öppnats, bland dem Haftgel
1927, Aghajari 1936, Gachsaran och Pazanan 1937 och Naft-e-Sefid 1938.
Med detta följde utvidgning till en marknad utanför Iran, främst angränsande
områden. i Mellerta östern. I detta skeende hade det brittiska inträdet med
kapital 1913 haft betydelse. AIOC blev vid sidan av Royal Dutch Shell
dominerande aktör i öst men bedrev samtidigt, i motsats till de övriga sex stora,

177
även verksamheter västerut. Österut återfinns det brittiska Burmah Oil Co. Där
har produktionen aldrig fått någon större betydelse men bolaget var en av
aktörerna vid tillkomsten av AIOC med 22 % av aktierna. Med en större post i
Shell-bolaget utgjorde Burma Oil Co. för en tid i första hand ett holdingbolag och
sammanbindande länk mellan AIOC/BP och Royal Dutch Shell. 201
Det andra världskriget i förening med att Reza Shah lämnade scenen förde in
oljekampen i en ny fas. Den skulle bli omstörtande. Samtidigt skulle den gradvis
komma att lägga grunden för det förlopp som utmynnade i händelserna 1979. Iran
hade att möta strejkvåg som utgick från underbetalda oljearbetare i Abadan. En
franskutbildad jurist, Mossadeq, han kom från en iransk aristokrati kunde, med
bildandet av en löst sammansatt partikonstellation, Nationella Fronten, träda in
som premiärminister. Målet var att återföra oljan till dess rättmätige ägare, Iran.
Med detta följde en nationalisering av oljan – vilket blev Mossadeqs fall. CIA lät
med brittiskt stöd arrangera en statskupp, AJAX. 202

På sina håll i Sverige kom Mossadeq att beskrivas som en av de högljuddaste

nationalistiska agitatorerna (...) diktatorn Mossadeghs besynnerliga figur – och
om hans fall kunde det heta att det utgör obestridligen vid sidan av Adenauers
triumf ur Västs synvinkel den stora behållningen av året 1953. Denna triumf ur
Västs synvinkel lade grunden för antiamerikanska och antieuropeiska
strömningar som kvarstår även idag. Den svenska arrogans som träder fram i
beskrivningen ovan kvarstår i dagens mediala rapportering. 203

2013-03-02/Kent Eklind

178
179
 Irans olja – från 40-tal till 1979

I två föregående artiklar har den gradvisa överföringen av Irans oljeintäkter till
utländska exploatörer berörts.

Den uppkomna situationen föll tillbaka på 1) en ekonomisk struktur vars

skattebas från 1800-talets andra hälft ersatts av långtgående koncessioner.
Naturtillgångar överläts till utländska intressenter med 2) hårdhänt exploatering
av de inkomster som koncessionerna kunde inbringa förenat med 3) engelska,
ryska och amerikanska politiska maktmedel.

Iran kunde under 1900-talets andra hälft tillgodogöra sig ökade oljeinkomster.
När de inte kompletterades med en breddad skattebas gled landet in i ett problem
knutet till oljeräntan. Louise Fawcett, verksam vid universitet i Oxford, har kallat
detta The rentier State Paradigm. Inkomster från oljeexporten fördelades men
produktionsbasen vid sidan av oljan var begränsad. Detta förenat med brister i en
inkomstbeskattning medförde att en grundläggande tillväxtmotor saknades. Detta
skulle förstärkas sedan en nationalisering av oljan medfört en utlandsmanövrerad
statskupp 1953.

Med det andra världskriget ökade västmakternas ansträngningar att vidga och
befästa kontrollen över Irans olja. Där ingick engelska hot om militära aktioner,
en överträdelse av internationella rättsregler. Iran underströk att närvaron av
tyskar i landet inte hotade AIOC:s raffinaderier och engelsk egendom. Tidigare
brittiska extraterritoriella rättigheter i koncessionen 1933 hade avskaffats.
Raffinaderierna befann sig på iranskt territorium. Iran hade som folkrättsligt
suverän stat förklarat sig neutralt. Samtidigt fanns ett iranskt missnöje med den
koncessionsreglering som skett 1933 med tilläggsformuleringar i löpande avtal.
Dit hörde frågan om en förlängning av avtalet med 32 år då avtalstiden gick ut
1961.

Motsättningarna mellan AIOC, Anglo-Iranian Oil Company hade pågått sedan

bolagets tillkomst 1909. De fördjupade när engelska staten kunde gå in som
majoritetsägare vid första världskrigets utbrott. Krigsåren präglades av engelska,

180
ryska och turkiska intrång på iranskt territorium. Under mellankrigstiden hade
långvariga förhandlingar förts om en justering av koncessionsbestämmelserna
från 1909. Intensifierade från 1920-talet mynnade de ut i ett avtal 1933. En ny
överenskommelse kunde träffas 1940. Då hade andra världskriget brutit ut med
en fallande export av olja. Med de allierades materialtransporter till Ryssland blev
Iran ett transiteringsland. Återigen opererad engelsk, rysk och turkisk militär på
iransk mark. Den engelska närvaron i förening med en oljeförsörjning baserad på
de brittiska anläggningarna i Abadan överskred de gränser som kunde anses
normala. 204

Världskrig och ockupation

Vid andra världskrigets utbrott var Tyskland som handelspartner en balanskraft
mot England och Ryssland. Den iranske shahen, Reza Shah, hade föredragit ett
närmare samarbete med USA. Det hade minskat det risktagande som kontakterna
med Tyskland förde med sig. När trevanden mot USA inte möttes upp lämnades
utrymme för Tyskland att placera tekniska och militära rådgivare i ett strategiskt
beläget Iran med omfattande oljetillgångar, brygga till ett euroasiatiskt/afrikanskt
imperium. Oljeutvinningen i sydvästra Iran skulle kunna ge oljekoncessioner.
Skulle det inte lyckas kunde tysk närvaro underlätta ett övertagande av
raffinaderierna i Abadan och angrepp på sovjetiska anläggningar i Azerbajdzjan.
Ryskt försvar västerut skulle försvagas.

Krigets utbrott och den snabba tyska inmarschen i Sovjet övertygade Churchill
om att Iran var en svag punkt i Asien. Den kunde utsättas för en
kniptångsmanöver. Ståndpunkten delades av Stalin och England ville skydda
raffinaderierna i Abadan och den transiranska järnvägen. Den svarade för flödet
av krigsmaterial norrut vid sidan av konvojtrafiken mellan Murmansk och
Arkangelsk. Med invasionen i Iran 1941 ville de allierade skapa en korridor till
Ryssland, motverka tyskt spionage, säkra sin oljetillförsel och förekomma
protyska officerare inom Iran som antogs vilja installera en protysk regim.
Invasionen av Iran gick snabbt. Teheran besattes. För Reza Shah blev det en
påminnelse om zonindelningen 1907.

Den iranske ambassadören i Washington ombad den amerikanske

statssekreteraren Cordell Hull att vidta förberedelser för att skydda Iran mot
engelsk aggression. Reza Shah vände sig till Roosevelt med en vädjan om att
engelska och ryska aggressionshandlingar skulle upphöra. Hans ordval anknöt till
Atlantdeklarationen - demokrati, suveräna rättigheter, nationellt
självbestämmande och frihet. Den hade utfärdats av Roosevelt och Churchill 1941
för att peka ut de allierades krigs- och efterkrigsmål.

Den dåvarande Hooveradministrationen uppfattade situationen som ett

internationellt intrigerande kring ett engagemang i Iran. Det låg utanför USA:s
intresse att intervenera. USA avböjde med hänvisning till att britterna endast
strävade efter skydd mot en tysk invasion. USA, passiv partner till britterna,
ansåg sig försvara demokratin genom en beredskap att träda in på britternas sida.
Britterna ansåg av samma anledning att det fanns goda skäl för en militär närvaro
181
i Persiska viken som skydd för tillförseln av olja. Med tysk närvaro i landet mitt
under pågående krig vägde de iranska invändningarna lätt. Svaret blev ett nej till
ett amerikanskt ingripande. Där åberopades Hitlers planer på att skapa ett
världsherravälde vilket USA avsåg att förhindra.

Reza Shah insåg att någon återvändo inte var möjlig - förbindelser med Tyskland
medförde krav på en abdikation – och ville få en försäkran om att en iransk
suveränitet skulle återställas. I augusti 1941 tvingades han att abdikera.

Ersatt av den 21-årige sonen Muhammad Reza Shah föll regeringsarbetet i

händerna på ockupationsmakterna med en nytillträdd regent. Denne fick se ett
fundament i faderns statsapparat, inflytandet över parlamentet, försvagas. Kvar
stod en åderlåten försvarsmakt. Trots detta gavs shahen ett handlingsutrymme.
Ockupationsmakterna, måna om att verka ostört inom zonområdena, förbigick
riksdagen för att vända sig till shahen. Ett psykologiskt övertag kunde äventyras
om riksdagen återtog det inflytande som gått förlorat under Reza Shah.

Under krigsåren kom brittiska och amerikanska materialtransporter över Iran

att uppgå till över 5 miljoner ton. I ett trippelfördrag 1942 mellan Iran, England
och Ryssland gick Iran med på utökat ickemilitärt stöd till de allierade som
förband sig att respektera Irans oberoende med militärt tillbakadragande inom
sex månader efter krigets slut. Iran förklarade sedan krig med Tyskland 1943
vilket öppnade för medlemskap i FN.

Med en ung nytillträdd regent utan förmåga att markera en oberoende ställning
befann sig Iran i en situation där England och Ryssland kunde agera fritt. Vid
Teheranmötet 1943 mellan Churchill, Stalin och Roosevelt hade Iran försäkrats
om ett oberoende. Utfästelser hade gjorts om stöd för att påskynda ekonomisk
utveckling. Effekterna av kriget var kännbara. Livsmedelsförsörjning och tillgång
till basvaror var knapp. En inflation slog hårt, särskilt mot medelklass och
låginkomsttagare. Närvaron av utländska trupper skapade spänningar.
Landsbygdsinflyttningen till större städer ökade. En riksdag dominerad av
företrädare för ett mera välbärgat skikt var passiv.

England och Ryssland trappade under den andra hälften av 1940-talet upp sina
försök att stärka greppet om Irans olja och inrikespolitik. AIOC övade
påtryckningar på en undfallande shah men samtidigt ökade det amerikanska
inflytandet. Vid sidan av engelska och ryska problem hade USA våren 1945 kallat
Irans utrikesminister, den i Schweiz utbildade teknologen Anushirvan Sepahbod,
för att kräva en upphandling av amerikanskt överskottsmaterial. Sepahbod
motsatte sig med hänvisning till att det slitage som drabbat Iran som transitoland
motsvarade de kostnader en upphandling skulle medföra. Det hela antas ha lett
fram till att USA såg till att Sepahbod inte fick delta i den iranska delegationen
vid San Franciscokonferensen där Förenta Nationerna grundlades. Sedan
Sephabod ersatts godtogs senare avtalet om upphandling av överskottsmaterielen.

182
 En ny parlamentarisk situation
Med avvecklingen av en auktoritär statsledning under Reza Shah lämnades fältet
fritt för vingklippta sociala strömningar. En opposition började växa fram. I det
iranska parlamentet aktiverades de politiska partierna, förvissade om ett större
utrymme. Premiärministern Ali Mansur hade lämnat posten strax efter
abdikationen. Den 27 augusti tillträdde Mohammd-Ali Foroughi, i mars 1942 följd
av Ali Suhaili men utrymmet för en reell maktutövning var i den uppkomna
situationen begränsat.205

Riksdagsarbetet kom främst att utmynna i olika övervägande kring framtida

åtgärdsförslag sedan ockupationsmakterna lämnat landet. När partierna
samtidigt började söka ett bredare folkligt stöd följde regimkritiska strömningar.
Den tidigare shahens hårda styrning fördes fram som en av orsakerna till att Iran
ockuperats. Krav restes på ett bredare parlamentariskt samhällsskick. De
begränsningar som ockupationen medförde tillskrevs en ung shah som ansågs
manipulerad. Udden riktades främst mot England, sedan 1800-talets slut
betraktat som en exploatör av Iran men en kritik riktades även mot Ryssland som
ansågs ha motarbetat utvecklingen av en iransk infrastruktur.

Tiden närmast efter Reza Shahs avgång och under andra världskrigets gång
karaktäriserades med detta av ett pärlband av premiärmistrar. Efter Suhaili
följde Ahmad Qavam, hans tredje period, augusti 42-februari 43, Ali Suhaili med
en andra period februari 43-april 44, Mohammad Sa´ed, april-november 44,
Morteza Quli Bayat, november 44-maj 45, Ibrahim Hakimi maj-juni 45, Mohsen
Sadr, juni-oktober 45, Ibrahim Hakimi i en andra period oktober 45-januari 46.
När sedan Ahmad Qavad på nytt kunde påbörja sin fjärde premiärministerperiod
kunde en viss stabilisering ske – Qavam höll sig kvar på posten från januari 1946
till december 1947. 206

Efterkrigstid
Vid krigsslutet översteg den brittiska beskattningen av oljeinkomsten hs AIOC
att den iranska statens inkomster av egna naturresurser.

Under åren 1945 - 1947 uppgick de iranska inkomsterna, inklusive royalty/skatt,

till 5.62, 7.13 och 7.10 miljoner pund medan brittiska staten skattevägen
tillgodogjorde sig 15.63, 15.59 respektive 16.82 miljoner pund. Situationen
tillspetsades när en förnyelse av löpande avtal med AIOC kom upp till
övervägande. En av Tudehpartiet organiserad strejk, 1946, åtföljdes av
demonstrationer med nationella frontens Mossadeq som förgrundsfigur. Det
övergick i öppen konflikt. 207

Mossadeq, född 1882, hade som ung haft ekonomiska uppdrag i

Khorasanprovinsen. Han valdes in i riksdagen vid 25 års ålder som företrädare för
Isfahanprovinsen men kunde inte tillträda till följd av åldersgränsen. Han reste
till Frankrike 1909 för studier i ekonomi för att därefter i Schweiz avlägga

183
doktorsexamen i juridik 1913. Återkommen till Iran arbetade han i
finansdepartementet, återvände till Schweiz en tid och utsågs vid återkomsten till
guvernör för Farsprovinsen. Han avsade sig posten när Sayyed Zia 1921 blev
premiärminister men blev, juni 1921 till januari 1922, finansminister när Ahmad
Qavam inträtt som premiärminister. Därefter tillträdde han som guvernör i
Azarbaijan varefter han från 1923, kortvarigt, blev utrikesansvarig under Ahmad
Qavams andra period 11 juni 1922 till 30 januari 1923. Senare samma år valdes
han in i riksdagen där han hörde till opponenterna gentemot Reza Shah och
elimineringen av kadjardynastin.

Mossadeq valdes till riksdagen 1925. Motarbetad av Reza Shah drog han sig
tillbaka och återvände till en politisk aktivitet först med de allierades invasion.
Han valdes in till den 14:e (1944 - 46) och den 16:e riksdagen. Då hade den politiska
kartan med krigsslut och valutgång fått se ett antal partier träda fram med en
förankring över hela Iran. Parlamentsvalet 1944 hade varit det första fria på 20
år. Efter kriget drog Storbritannien och USA tillbaka sina styrkor. Sovjetunionen
vägrade och gav sitt stöd till två utbrytarrepubliker, Folkrepubliken Azerbajdzjan
och den Kurdiska folkrepubliken. Efter påtryckningar från USA och FN och
kontroversiella löften om oljekoncessioner drogs de sovjetiska styrkorna tillbaka i
maj 1946. Premiärministern Ahmad Qavam kunde senare avveckla avtalet med
Stalin och självständighetsrörelserna slogs ned.

Till den nya politiska kartan hörde Tudehparti med en kärna bland de 53
personer som arresterats under Reza Shah; Kamratpartiet, Hizb-e Hamraham
med stöd i Tudehpartiet och södra Iran; Iranpartiet, Hizb-e Iran med
namnkunniga personer som Mehdi Bazargan och nära knutet till den oberoende
och respekterade Mossadeqh med de utstakade målen att avveckla ett
militärindustriellt komplex och utländsk oljekontroll; Rättvisepartiet, Fraksiun-e
Adalat med en ledning som bestod av en äldre generations förgrundspersoner som
från början hade stött Reza Shah men vänt sig mot dennes alltmer diktatoriska
framtoning. De såg USA som en tredje kraft som skulle kunna balansera England
och Ryssland, en utbrytning ur demokratiska partiet, Hizb-e Adalat; Nationella
Unionen som var rojalistiskt färgat; Hizb-e Ittihad-e Melli och Faderlandspartiet,
Hizb-e Vatan, grundat av Sayyid Ziya 1943, en återkomst i politiken sedan han
utmanövrerats av Reza Shah; Azarbaijanska Partiet, dominerat av kvarvarande
kadjararistokrater som i opposition till shahen och britterna orienterat sig mot
ryssarna och det mer vänsterorienterade Patriotiska Partiet. 208

När krav restes på ekonomiska och sociala reformer kunde Tudehpartiet öka sitt
inflytande En social oro spreds. Under tiden pressade amerikanska oljebolag på
om koncessioner. Ryssland ställde motsvarande krav i norra Iran. När riksdagen
under ministären Sa´ed utfärdade ett dekret innebärande att koncessionsfrågorna
fick vänta tills kriget hade upphört inleddes en massiv rysk propaganda till stöd
för Tudehpartiet. Med detta lät Demokratiska Partiet i Azarbaijan, lierat med
Tudeh, utropa en autonom republik under Jafar Pishevari. Samma sak skedde i
Kurdistan. Där inrättade Qhazi Mohammad, efter tillbakadragandet av ryska
trupper. den kurdiska republiken Mahabad. Det tillgodosåg ryska intressen och
hindrade ett tillträde till Azarbaijan och Kurdistan. Medan britter och amerikaner

184
lämnade landet efter krigsslutet blev ryssarna kvar, något som medförde starka
påtryckningar från England och USA. 209

Nationella Fronten
De politiska spänningarna ledde fram till att premiärministern Ahmad Qavam
sedan han fört oljefrågan mot en lösning, tvingades att avgå 1947. Han
efterträddes av sin föregångare, Hakimi efter att med rösterna 54/54 med
talmannens utslagsröst ha slagit ut Mossadeq. Detta gynnade shahen i dennes
ansträngningar för att stärka sitt inflytande. När sedan Nationella Unionen och
Nationella Kommittén slogs ihop växte en partisamverkan fram, Nationella
Fronten. Det var en koalition, inte ett parti i egentlig mening, tillkommen i ett
skede då den iranska oljan stod allt högre på dagordningen. En anslutning till
fronten kunde inte göras av en enskild person utan endast via intresseföreningar,
organisationer och politiska partier. 210

En fortsatt händelseutveckling fick som epilog ett attentat mot shahen. Med detta
blev Ayatollan Sayyid Abulqasim Kashani, en teologisk stödjepunkt för den mer
sekuläre Mossadeq, utvisad till Beirut. Ahmad Qavam och Mossadeq isolerades
men det kunde inte hindra Mossadeq från att, med Nationella Fronten som
plattform, 1949, forma en kommitté där överläggningar med
shahadministrationen tvingades fram. Med detta kunde Mossadeq lyfta upp
tidigare tvistigheter kring ryska och amerikanska krav på oljekoncessioner. En
lagbestämmelse infördes, 1944, innebärande att framtida utländska koncessioner
förbjöds. Oljan skulle exploateras av den iranska staten. Ryssland motsatte sig
med hänvisning till utfästelse under tsartiden vilket drog in FN i skeendet. Med
detta kunde Sovjetunionen förmås att avstå från ett användande av sin vetorätt
medan Iran slöt ett avtal med USA om militärt bistånd. 211

Under krigets slutår hade England samtidigt försökt få till stånd en kommission
där företrädare för England, Ryssland och USA skulle utreda Irans problem och
granska frågan om Azarbaijan. Förslaget skulle komma att avvisas av Stalin. För
Iran var det en upprepning av fördraget från 1919. Ministären Hakimi hade inte
tillbakavisat förslaget. Istället hade ett deltagande med två iranska
representanter förts fram. Det bidrog till Hakims fall.

Det var emellertid förbudet mot utländska koncessioner som skulle få

återverkningar på lång sikt. Förbudsfrågan pekade fram mot en nationalisering
och startade det förlopp som förde fram till att USA och England avlägsnade
Mossadeq med en statskupp 1953.

Kontroversen kring 1933 års avtal

Nationaliseringen av AIOC hade föregåtts av ansträngningar för att slutgiltigt
möta fattig-dom och underutveckling. En av drivkrafterna låg inbäddad i en
vänsterorienterad falang med högutbildade, ”53-gruppen” som efter Reza Shahs
abdikation lämnat en fängelsetillvaro. Ur detta kunde Tudeh, Irans första reella

185
partibildning, hämta näring. En växande prosovjetisk falang kom att bidra till oro
med självständighetskrav i Azarbaijanområdet. Samtidigt växte kritiken mot
tillämpningen av oljeavtalet 1933.

Överenskommelsen från 1933 föreskrev att oljearbetarnas standard skulle

förbättras med skola, sjukhus, vägförbättringar och telefonförbindelser hade
ignorerats. En oljearbetare erhöll en dagslön om 50 cent och saknade semester
eller någon form av sjukersättning. Bostäderna saknade vatten och elektricitet.
Gatusystemet förvandlades vid vårflod till lervälling. Flytetyg fick användas för
transporter. De anställda bodde under den varma årstiden utomhus, under
vinterperioden i hallbyggnader som rymde 4000 personer utan mellanväggar och
toalett. Den engelska personalen hade bungalows, bevattnade gräsmattor och
utomhusbad. Oljearbetarna saknade butik, bad och träd till skydd mot hettan,
omgivna av råttor och läckande oljetankar. Kraven på förbättringar blev ohörda.
Samtidigt hade, i England, Clement Attlee efterträtt Churchill efter en
överväldigande valframgång (1945) och inlett ett förstatligande av gruv-och
energiindustrin.

Frånvaro av åtgärder enligt utfästelserna i fördraget från 1933 och ökande

sociala spänningarna medförde det iranska parlamentets begäran om
omförhandling 1947. Då hade oljefrågan blivit en av huvudfrågorna för
Muhammad Mossadeq - nationellt oberoende, en militär under civilt styre och ett
ändrat valsystem. I parlamentet 1944 hade han varit tillskyndare när ett
lagförslag antogs som förbjöd utländska koncessioner. När frågan om
omförhandling kom upp 1947 var Mossadeq inte invald i parlamentet men den
skulle få en framträdande plats under 1940-talets andra hälft. England hade för
avsikt att behålla inflytandet över iransk inrikespolitik. AIOC hade 1947 redovisat
en vinst på 40 miljoner pund - endast sju miljoner tillfördes Iran.

AIOC erbjöd en lägsta royaltygräns om fyra miljoner pund, en reducering till följd
av en ändrad beräkningsmetod. En möjlighet för inhemsk personal att utbildas för
administrativa befattningar utlovades men ett ökat inflytande avvisades. Inte
heller tilläts någon insyn i räkenskaper och resultatredovisning. De iranska
kraven hade även inneburit ändrade skatteförmåner med en vinstdelning 50/50
utsträckt till flera produktionsled – AIOC inskränkte vinstdelningen till bolagets
vinster i Iran. Konstruktionen i dess helhet medförde att England tillfördes mer i
skatt från AIOC än vad Iran erhöll i royalties. Det var långvariga motsättningar
som skulle fördjupas allt mer och leda fram till den nationalisering av
oljetillgångarna som följde 1951.

Då hade, under Qavams andra ministär, ryska koncessionskrav i norra Iran,

Qavam-Sadchikov agreement, röstats bort med 102 röster mot 2. Qavam fick
godkännande att uppta förhandlingar om 1933 års avtal. Efterträdaren Hakimi
och en probrittisk ministär förhalade detta. Under ministären Hazhir, juni-
november 1948, rådde ett dödläge. Överläggningar med AIOC om oljekoncessioner
på Bahrain hade misslyckats. Tvingad att avgå följde, med en försvagad
parlamentarisk ordning sedan shahen flyttat fram sina positioner, Muhammad
Sa´ed, 15 hängiven monarkist, installeras som premiärminister. Därmed följde en

186
öppning mot väst som kontrasterade mot uppvaknande nationella stämningar.
Den av britterna önskade förlängningen av 1933 års avtal kunde emellertid inte
föras fram för riksdagens godkännande. Sa´ed sköt frågan till nästa parlament.
Vid Sa´eds avgång favoriserade England Sayyed Zia som premiärminister – han
antogs kunna få igenom förhandlingsfrågan i parlamentet. Valet för emellertid på
Ali Manzur. Denne pressades av Nationella Fronten utan att kunna föra oljefrågan
till beslut. Med budgetproblem och oförmåga att manövrera mellan parlament och
brittiska intressen tvingades Manzur att avgå i juni 1950 efter endast tre
månader. Mossadeq flyttade fram sina positioner.

Den konstitutionella frågan

Efter kriget fanns förhoppningar om ett stabiliserat demokratiskt system men
den politiska instabiliteten ökade och mellan 1947 och 1951. Ett antal
premiärministrar passerade. Shahen ökade gradvis sina befogenheter med stöd av
en lojal försvarsmakt. Det försvårade arbetet i regering och parlament. Redan från
tiden efter Reza Shahs abdikation hade hans efterträdare pressat på för öka
försvarsanslagen och kontrollen över armén. Det hade mött motstånd sedan den
amerikanske rådgivaren Arthur Millspaugh med parlamentsbeslut 1942 fått
vidgade finansiella befogenheter. Hans införande av en reviderad inkomstskatt
mötte kraftiga protester från näringslivssidan med stängning av basarerna men
lämnade inget utrymmer för ökade försvarsutgifter. 17

För att förstärka sitt inflytande ville shahen öppna den i konstitutionen inskrivna
senaten men brittiska rådgivare avrådde. Det skulle endast öka en
parlamentarisk obstruktion men en senat kom sedan att upprättas under
premiärministern Hakims andra period med hänvisning till 1906 års konstitution,
kapitel 3, artikel 45. Shahen utsåg hälften av ledamöterna med rätt att upplösa
kamrarna för nyval.

Frågan om shahens utökade befogenheter hade blockerats under Qavams andra

ministär, 1946 - 47. Mellan shahen och Qavam fanns motsättningar. De gick
tillbaka till dennes tidigare regeringsbildningar. Shahen ville ha en förstärkt
monarki – Qavam en exekutiv makt som var oberoende av kungahuset. Med detta
tillspetsades frågan om en reformerad konstitution. När en BBC-sändning under
shahens besök i England kungjorde att shahen haft överläggningar med den
engelske utrikesministern Bevin om en reviderad iransk konstitution ökade de
politiska spänningarna i Iran. Shahen lät starta en kampanj för att få ledamöter
över på sin sida. Mot detta stod den ovan nämnde Ayatollan Kashani, han skulle
komma att inspirera Ruollah Khomeini, och Mossadeq. Denne uppmanade till
demonstrationer utanför shahpalatset för att tvinga fram utfästelser om ett öppet
valförfarande.

Efter tre dygn gav shahen vika och reste till USA där hans förväntade
ekonomiska stöd för en iransk militär upprustning uteblev. Med en svag ministär,
ledd av den rojalistiske Abdulhusein Hazhir, juni-november 1948, gavs näring åt
underliggande spänningsfält. Där figurerade den från engelskt håll alltsedan den

187
brittinfluerade statskuppen 1921 omhuldade Sayyed Zia och Ahmad Qavam, båda
av britterna favoriserade som kandidater till premiärministerposten. När shahen
utsattes för ett attentatsförsök, 1949, kunde han flytta fram sina positioner.
Försök gjorde att lösa upp riksdagen. Det mötte motstånd hos amerikaner och
britter. Med en konstituerande församling april-maj 1949 infördes emellertid (art.
48). Det var revideringar som i princip innebar att en konstitutionell monarki
etablerats.
USA, Aramco och vinstandelarna
För USA hade Englands hållning i AIOC-konflikten varit oresonlig. USA vidhöll
sin syn på oljefrågan. Dean Achesons assistent George McGhee kunde sätta
britterna under stark press för att föra fram de iranska kraven. När beslutet om
en nationalisering kom fick McGhee motta den brittiska vreden som nu även
innefattade Aramcos avtal med Saudi-Arabien. Det amerikanska svaret var att
AIOC borde vara öppet för motsvarande avtalsreglering. 212

England intog en alltmer intolerant attityd. För att få igenom föreslagna

avtalsjusteringar pressade de shahen att i snabb takt byta premiärminister två
gånger. En ny brittisk ambassadör inledde med att som kandidat föra fram Ali
Razmara, en officer med aristokratisk utstrålning, utbildad vid den franska
militärakademin, som premiärminister. Han tillträdde i juni 1950 och hade
tidigare samarbetat med den amerikanske generalen Schwarzkopf. Denne hade
lett det iranska gendarmeriet när Azarbaijans prosovjetiska republik tvingades
vika sig. Hans son ledde senare USA:s krigföring mot Irak.

Razmara inledde med att föröka hindra en nationalisering av oljan. Britterna

föreslogs ett godkännande av avtalet genom revideringar, viss finansiell insyn,
ökat ledningsinflytande samt någon form av förskotterade royaltymedel. England
vägrade. Hösten 1950 förkastade även AIOC förslaget.

Vid samma tid hade amerikanska Aramco 19 träffat ett avtal med Saudiarabien
med vinstfördelningen 50/50. Razmara som hanterat situationen utifrån
svårbemästrade omständigheter mördades 1951 av en medlem i Fedaiyan-e islam
i Tehrans centrala moské. Därmed stod Mossadeq i blickpunkten. AIOC-
kommittén hade under hans ordförandeskap tog dagen efter mordet ett enhälligt
beslut om nationalisering. Kort därefter godkände parlamentet och den tillkomna
andra kammaren där halva antalet ledamöter tillsattes av shahen enhälligt
förslaget.

När tilläggsavtalet på nytt kom upp i parlamentet medförde ett motstånd

tillsättandet av en särskild oljekommitté. England såg detta som ett förkastande.

Brytningspunkten mellan Mossadeqs kompromisslösa krav på ett iranskt

oberoende fritt från utländsk exploatering och den engelska ståndpunkten
kretsade kring den av Mossadeq formulerade negativa jämviktsprincipen. Kärnan
var oberoende. Britterna krävde ett bibehållande av AIOC:s tillgångar med en
kontroll av produktionsprocessen – en nationalisering utan ett bibehållande av
denna kontroll var för britterna utesluten. För Mossadeq utgjorde en sådan
188
kontroll av tillgångar och produktion fortsatt exploatering och ett begränsat
nationellt oberoende. En sådan lösning var utesluten.

England hänsköt nationaliseringsfrågan till internationella domstolen i Haag.

Där lät Mossadeq påpeka att frågan rörde ett kontraktsbrott mellan Iran och ett
bolag, inte en tvist mellan två stater. Då var domstolen inte behörig. Målet lades
ned. Det kom upp på nytt 1952 då domstolen med hänvisning till avtalet från 1933
mellan Iran och AIOC rekommenderade en fortsatt bolagsverksamhet med
förhandlingar.

Utvisningen av engelska oljearbetare i september 1951 medförde att en invasion

av Abadan övervägdes. England sökte USA:s stöd. Truman avvisande propån och
premiärministern Attlee fick avföra invasionsplanerna. Truman sökte en lösning
på relationen till britterna genom att föra frågan till FN.

Där vann Mossadeq vann det internationella samfundets och USA:s stöd.
Mossadeq framhöll i sitt tal inför rådet att 1933 års avtal mellan AIOC och Iran
påtvingats Iran efter påtryckningar. En sådan fråga kunde enligt Mossadeq inte
vara en fråga som låg inom säkerhetsrådets befogenheter. Rådet avstod från ett
ställningstagande och sköt frågan på framtiden. Englands resolutionsförslag föll.
Det var en seger för Mossadeq. Med framträdanden i amerikansk TV vann han ett
starkt stöd för sin sak. Tidskriften TIME utsåg honom till Årets Man 1951. 213

Under tiden hade brittiska marina enheter patrullerat i Persiska viken. En

invasion av Iran övervägdes medan den internationella domstolen i Haag, dit
frågan förts av England, meddelade att den endast kunde intervenera i frågor
mellan nationer, inte mellan företag. Truman, som befarade att den uppkomna
situationen skulle äventyra den atlantiska alliansen, utsåg den förre engelske
ambassadören Averell Harriman som medlare. England trappade upp sina
ekonomiska sanktioner med sabotageaktioner i Abadan.

Abadankrisen
Med 1800-talet hade området fått en ökad strategisk betydelse som
landvägsförbindelse med Indien. Detta förstärktes när brittiska företag tog
kontrollen över den iranska oljan som skeppades ut via Persiska viken. Det hade
spetsats till 1899 när Tyskland fick koncession på anläggandet av järnväg från
Konya i östra Turkiet till Bagdad med möjlighet att förlänga den till Basra. Det
hade då utgjort ett hot mot både brittiska oljeintressen närvaron i Indien. Krisen
åren 1951 till 1954 vilade på Irans nationaliseringsbeslut. Med detta hade
västerländska företag utestängts från raffinaderierna i Abadan med the Single
Article Law. Ett internationellt embargo på inköp av iransk olja följde. AIOC
svarade med rättsliga åtgärder mot bolag som tog emot iransk olja för raffinering.
I detta skeende lät USA utan framgång sända Averell Harriman till Iran för att
sondera möjligheterna till ett avtal med Iran. En delegation från England hade
ingen framgång.

189
 Engelsmännen tvingades söka andra lösningar. De förde fram den tidigare
kandidaten Ahmad Qavam och försökte med nätverk och agenter som Rachidian
att skapa motsättningar inom Nationella Fronten. Oljebolagen, där Winston
Churchill hade personliga tillgångar, blev ett verktyg för att blockera tillgången
till transportmedel. Det reducerade tillgängliga oljetankers till ett 40-tal. Irans
oljeexport ströps. Qavam blev kvar på premiärministerposten i sex dagar –
uppslutningen kring Mossadeq medförde att denne kunde återinträda som
premiärminister i juli 1952.

När Mossadeq därefter föreslog begränsningar i shahens behörighet genom ett

frånta honom krigsministeriet följde en konflikt. Han tvingades i juli 1952 att avgå
som premiärminister. Britterna lät föra fram den 72-årige anglofilen Ahmad
Qavam som kandidat och shahen gick britterna till mötes. Detta utlöste en
proteststorm över hela Iran och generalstrejk. När polis och militär beordrades
ingripa förekom ordervägran. Efter endast fyra dagar tvingades Qavam avgå.
Mossadeq återinstallerades i slutet av juli månad. Sedan USA gått in med
stödinsatser för att skydda sin egen oljeindustri mot verkningarna av det engelska
embargot lämnade engelsk ambassadpersonal Teheran den 1 november 1952.
Engelsk dominans i Iran hade kommit till en slutpunkt.

Den 25 september 1951 gavs kvarvarande brittisk personal i Abadan en vecka på

sig att packa och resa hem. Ett dödläge uppstod. Iran hade nationaliserat oljan
men den kunde inte säljas. England blockerade iransk oljeexport. Nu fördes även,
sedan England under lång tid vägrat att förhandla med Mossadeq, en rad olika
förslag fram. De föll på Mossadeqs ovilja att välja en kompromissvänlig hållning
där hans ovan nämnda negativa jämviksprincip kom i förgrunden. Dödläget bröts
först 1953 då CIA, i samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten,
organiserade en kupp, AJAX, för att störta Mossadeq och insätta en ny
premiärminister. 214

England hade med nationaliseringsbeslutet startat en underminerande politik,

dominerad av ökad militär närvaro och blockering av iranska oljeleveranser och
bankförbindelser. I ett internt memorandum lät man beskriva iranierna som
ohederliga, fatalistiska, okänsliga, fåfänga, principlösa med villighet att ge på
förhand möjliga utfästelser, inbilska och intrigerande med undanflykter för egen
vinning. I undermineringen ingick placeringen av Oxfordprofessorn Robin
Zaehner i Tehran för att medverka i förplaneringen av det som skulle utmynna i
AJAX-kuppen.

Efter nationaliseringsbeslutet och med Mossadeq som premiärminister, 1951,

förde AIOC, trots motstånd från den engelske premiärministern Attlee, fram en
not till USA där brittiska intressen försvarades. Truman med Acheson hänvisade
till en nationalistisk våg som svepte över hela Mellanöstern. Det låg i linje med
den utrikespolitiska hållning som USA intagit sedan Woodrow Wilson talat om
internationella relationer baserade på självbestämmande, något som
underminerade en brittisk imperialism. Efter ytterligare överläggningar utan
resultat utnämnde Mossadeq sedan den i Frankrike utbildade ingenjören Mehdi
Bazargan till chefsposten i ”Nationella Iranska Oljebolaget”, NIOC. 215

190
 Det följande året, 1953, efterträddes Truman av Eisenhower. Kring denne fanns
bröderna Dulles, en som chef för CIA, en som utrikesminister. Med dem blev ett
engelskt initiativ alltmer amerikanskt. Redan efter krigsslutet hade en
amerikansk positionering skett. Genom att stödja Iran förväntades ett fortsatt
oljeflöde. Företrädare för den amerikanska statsförvaltningen målade upp
strategiska scenarier. Den till administrationens mellersta östernpolitik knutne
Wallace Murray deklarerade 1942 att vi skall snart bli i en position där vi styr Iran
via en verkningsfull kader av amerikanska rådgivare och den utrikespolitiske
analytikern Robert W Tucker förespråkade senare under 1970-talet ett militärt
övertagande av oljetillgångarna i Mellersta Östern. USA:s UD beskrev 1945
Persiska vikens samlade oljeresurser som en kolossal källa till strategisk makt och
ett av de största materiella fynden i världshistorien.216

Statskuppen
Koncessionsförbud för utländska exploatörer och nationaliseringen av den
iranska oljan utmynnade i den CIA-regisserade statskupp med vilken Mossadeq
avsattes 1953, ett fullföljande av britters och ryssars ansträngningar för att strypa
Irans utveckling. Statskuppen, operation Ajax, administrerades av CIA där Allen
Welsh Dulles varit biträdande chef sedan 1951 för att 1953 ta över ledningen.
Genomförandet hanterades av Kermit Roosevelt, sonson till den tidigare
presidenten, sedan 1947 knuten till USA-administrationens Mellanösternfrågor.
Han skulle senare, 1958, bli direktör inom Gulf Oil.

På senhösten 1952 hade Mossadeq signerat en överenskommelse med USA, Iran-

United States Joint Commission for Social and Economic Development. Samtidigt
hade ett förslag till biläggande av tvisten om 1933 års avtal förkastats av
Mossadeq (Truman-Churchillfördraget). England hade då även tidigare
lösningsförslag (Jackson mission, 1951, Stokes mission, 1951, Världsbanken,
1951) lämnats därhän stängt sin ambassad i Tehran. I den iranska senaten hade
generalen Zahedi motsatt sig Mossadeqs policy. Den amerikanske ambassadören
Henderson, gjorde försök att lösa upp situationen. Det skulle emellertid få vänta
tills Mossadeq avlägsnats. Denne hade hårdnackat hävdat sitt krav på en ”oil-less
economy”, en breddad ekonomisk struktur. Det påminde om ett synsätt som (ovan)
förts fram av Louis Fawcett, en väg för att förhindra hennes the Rentier state
Problem.217

Våren 1953 hade klyftan mellan shahen och Mossadeq lett till att shahen, som
tillsatte halva senaten, hotade att lämna landet. Med demomnstrationer för och
emot shahen och Mossadeq uteblev shahens utlandsresa medan Mossadeqs bostad
attackerades. I april följde en massdemonstration i Shiraz till stöd för Mossadeq.
Den spreds till Tehran. Under juli-augusti kom shahens uppskjutna lämnande av
landet upp på nytt. Det var ett förebud inför Mossadeqs fall. Shahen tog sig till
sitt sommarställe i Ramsar, därifrån till Bagdad. När han lämnade Iran utfärdade
han ett dekret där han utsåg Fazlollah Zahedi som Mossadeqs ersättare. Denne
försökte arrestera Mossadeq den 15 augusti med stridsvagnar vid hans bostad. De
möttes emellertid av andra stridsvagnsenheter som inte var informerade om den
191
uppkomna situationen. Den 19 augusti följde sedan en fullskalig inringning av
Mossadeqs bostad. Shahen kallades hem. Operationen kostade omkring 300
människor livet.

Händelsförloppet har skildrats av amerikansk personal på plats, betecknad som

en mindre incident i ett hjälpprogram. Det hela var a mission for peace. I bokform
(1956) omnämns varken amerikanska landsmän som AJAX-kuppens arkitekt
Kerman Roosevelt eller CIA. Det hela formuleras som a high note of idealism. 218

Kuppen kunde genomföras sedan flera gruppbildningar åren 1952 - 53 glidit över
till shahsidan vilket alltmer isolerat Mossadeq vars förslag om en jordreform och
sekulära inriktning hotade ett traditionellt borgerskap och prästerskap. Ayatollan
Sayyed Abol-Kazem Kashanis tillbakadragande av sitt stöd för Mossadeq ingick i
detta spel liksom engelska sanktionerna som slog hårt mot en inhemsk ekonomi.
Vid kuppen omringades Mossadeq bostad av militär och intogs efter två timmar.
Möblerna packades in i militärfordon. Lägenheten tömdes av gatans folk för att
sättas i brand. Mossadeqs kylskåp kunde byta ägare för trettiosex dollar. Därefter
kunde USA låta generalen Fazlolla Zahedi som tidigare varit internerad av
britterna för pronazistiska aktiviteter tillträda. Shahen, som under tiden befann
sig på ett hotell i Rom, återvände.

Med kuppen som kallades Ajax försvann en statsledning som haft ett brett
folkligt stöd med demokratisk profil. Den ersattes, förespeglande att det var i
demokratisk anda, av en ledning som kontrollerade politisk aktivitet med
säkerhetspolis, SAVAK. Det skulle garantera ett fortsatt oljeflöde, ett fullföljande
av amerikanska, brittiska och ryska ansträngningar under 1900-talets första hälft
för att vinna kontroll över iranska oljetillgångar. 219

Därefter kunde John Foster Dulles ge Herbert Hoover uppdraget att lösa det
”iranska problemet”. Med detta kom ett konsortium ”Iranian Oil Participants Ltd”,
NIOC till stånd där amerikanska bolag erhöll 40 %, Standard New Jersey, Socony,
Texaco, Gulf, Standard California, AIOC (Brittish Petroleum, BP) 40 %, det
holländska Shell (14 %) och franska CFP 6 %. Det ”iranska problemet” signerades
av majlis den 21 oktober 1954 för en tid av 40 år. Följderna skulle bli långtgående
men med NIOC ingående i konsortiet låg irans oljetillgångar delvis i landets egna
händer. Men engelska oljeintressen hade nu blivit amerikanska. 220

USA upptogs vid denna tid av ett Nordkorea som hade gått över gränsen i söder.
Det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen hade blivit kallare. Truman antog
att Sovjet hade för avsikt att sluta Iran till sig. Trots detta intog USA en avvisande
hållning gentemot den brittiska hanteringen av oljefrågan. Denna hade blivit
frostig på det diplomatiska planet.

Med presidentskiftet i USA följde en ändrad amerikansk hållning. Där ingick en

oro för att situationen i Iran skulle leda till att oljeproduktionen i Abadan
stoppades. I händelseförloppet kring nationaliseringen hade Iran strypt den egna
produktionen som minskade från 33 miljoner ton 1950 till 1.3 miljoner ton 1952.

192
Det skulle strypa stora delar av USA:s behov av flygbränsle i en situation där
förhållandet till Sovjet ingick i det kalla kriget.

Ur USA:s synvinkel var det hela av strategisk betydelse. Iran, beläget i

Sovjetunionens södra periferi, blev med statskuppen en bastion som skulle stödja
USA:s Vietnampolitik. I ett längre perspektiv skulle efterverkningar följa. Iran
hade sett USA som en bundsförvant alltsedan en amerikansk lärare, Howard
Baskerville, blivit en ikon efter att 1909 ha förlorat livet för sitt stöd av den
konstitutionella revolutionen. Den hade inlett ett iranskt 1900-tal med kraftigt
engelskt och ryskt militärt motstånd. Detta förtroende för USA föll tillbaka mot
1940-talets slut. USA blev gradvis en nykolonial maktfaktor, förstärkt med USA:s
hållning i palestinafrågan 1947 - 48.

Mot vår tid

Med AJAX-kuppen 1953 fördes Iran in i ett skeende som skulle få en ändpunkt
1979. Mossadeqs utmanövrering blev milstolpe i ett iranskt händelseförlopp under
efterkrigstiden. Ett kvartssekel senare hade det banat väg för 1979 års
välkomnande av ayatolla Rohollah Khomeini. När denne var på plats skulle frågan
uppkomma huruvida en säkerhetspolis hade ersatts av en annan, jämförbar med
den USA hjälpt shahen att konsolidera sin makt med, SAVAK

Försöken att modernisera Iran via oljeintäkter ledde inte till förväntade resultat.
Före jordbruksreformen på 1960-talet, ”Den vita revolutionen”, förfogade ett litet
antal godsägare upp emot 70 % av den brukade jorden. Mohammad Reza Shahs
reformer motverkade i viss mån ett jordägande skikts privilegier men detta
lämnade inte nya brukargrupper resurser att effektivisera brukningsmetoderna.
Satsning på storjordbruk i samarbete med västliga agrara organisationer och
import av västlig teknologi lämnade mindre jordbruk vid sidan av utvecklingen.

Kännare av det iranska jordbrukssamhället som Ann Lambton beskriver, liksom

svenska experter som verkat i Iran, reformen som genial i sin enkelhet. Den var
praktiskt genomförbar men den saknade ett utrymme för social rättvisa medan
importen av en utländsk teknologi tyngde statsfinanserna. Iran som tidigare
exporterat korn blev importör. Landsbygdsbe-folkningen sökte sig till städerna
med en oreglerad tillväxt. En kvinnlig rösträtt, industriell tillväxt och en växande
välutbildad borgarklass som bas för monarkin motverkade inte ett spirande
missnöje i bredare befolkningslager.

USA:s intresse av att förhindra upprepningar av händelseförloppet 1953 möttes

av krav på att omsätta oljeinkomsterna i militära investeringar. I brev 1964 till
den amerikanske presidenten pekade shahen på ett ökande arabiskt hot mot en
stabilitet. USA:s femårsplan från 1962 kring Irans försvarsutgifter var enligt
honom otillräcklig. Det godtogs inte av USA men när shahen besökte Washington
1964 lovordades hans reformprogram med utfästelser om en översyn av Irans
vapensystem. Samma år antog majlis ett lagförslag innebärande att militär
amerikansk personal skulle tillerkännas full diplomatisk immunitet, något som
USA haft önskemål om sedan 1962. När majlis två veckor därefter godtog en kredit
193
om 200 miljoner dollar för inköp av militärutrustning gjordes gällande att det var
priset för immuniteten.

Iran gled allt djupare in i det som (ovan) kallats ”The rentier state Paradigm”,
hanteringen av ”oljeräntan”. När man i konsumentländerna lät bilda nationella
bolag för att driva fram sänkta världsmarknadspriser hade i oljeländerna en
frigörelse från utländsk dominans inletts med Mexicos nationalisering 1938. En
vinstfördelning innebärande 50/50 hade som framgått ovan (Aramco) kommit
1950. I oktober 1954 träffades ett avtal mellan iranska NIOC och AIOC, ombildat
till BP. Avtalet var ofördelaktigt för Iran trots ökade intäkter. Med oljekrisen 1970
- 73 följde Teheran- och Tripolisavtalen 1971, Geneveavtalet 1972, New York-
avtalet 1972. Det medförde åren 1970 - 74 en sjudubbling av producentländernas
inkomster, åtföljt av ett politiskt/ekonomiskt uppvaknande.

Krisåren 1971 - 73 blev en övergång från priser anpassade till en lägre

produktionskostnad till marknadsanpassade priser. Det var ett skeende där Iran,
vars bolagsform hade en specifik struktur, kopierad av Egyptens Gamal Abdul
Nasser 1956, mötte Fawcetts ovannämnda problembild. Med ett avtal 1973, då
Saudiarabiens kung Feisal introducerade oljan som ett vapen i säljbojkotter
riktade mot USA och Europa, överfördes Irans installationer och
Abadanraffinaderi till NIOC. Liksom Saudiarabien och Emiraten vidhöll Iran med
detta en samverkan med de internationella storbolagen.

Till skillnad från Algeriet, Venezuela, Libyen och Irak minskade därmed
utrymmet för en kontroll över vinstmarginaler som tillväxtmotor. Egyptens krig
med Israel medförde emellertid ett snabbt ökande oljepris som i Iran följdes av ett
uppsving, förenat med en jordre-form som öppnade för en ökad amerikansk
närvaro med multinationella företag som Allied Chemical, Amoco, BF Goodrich,
Coca-Cola, Rubensteins kosmetika och Marlboro. Under tiden steg inflationen
varefter fallande oljepriser från 1975 mattade en uppbyggnad på kommunikations-
och transportområdet, industriell etablering och utvidgat utbildningssystem. Med
fallande oljepris minskade ett finansiellt utrymme. Det slog tillbaka mot bredare
befolkningslager när ett återstående utrymme belastades med militära
investeringar där det, i samförstånd med USA, ingick en öronmärkning av 20
billioner dollar för anläggande av 12 kärnkraftverk som skulle ge utrymme för
energiförsörjningen. 221

Den andra Pahlavieran

På den politiska arenan hade händelserna 1953 blockerat ett iranskt
partiväsende som från 1940-talet gått mot en fastare form. Med statskuppen
avstannade detta. Partierna förlorade kontakten med sina anhängare vilket
ryckte undan en social bas. En utveckling bakom en politisk fasad för att lyfta
fram en bakomliggande dynamik i sociala konflikter ersattes som Ervand
Abrahamian uttryckt saken med social ingenjörskonst men det skulle samtidigt
skapa de grundvalar som medförde monarkins fall. Med ett repressivt samhälle
kom en yngre generation intellektuella att forma strategier som var långt mer
radikala än dem som kommit till uttryck inom ett Tudehparti och en Nationell
194
Front. Detta växte fram inom ett samhälle där en befintlig partistruktur brutits
ned. Den mest stabila partiorganisationen, Tudeh, utsattes för en häxjakt där
shahens säkerhetspolis lade ned stora ansträngningar. Med hjälp av utländsk
propaganda kunde regimen utmåla Tudeh som ett nätverk för ett stalinistiskt
Ryssland.

Den snabba modernisering som inträdde drev samtidigt in landsbygdsbefolk-

ningen till städerna, en grupp som tidigare befunnit sig utanför det politiska fältet.
Med utbildningsre-former kom där en intelligentia att fyllas av basarfamiljernas
barn som kom från miljöer där kommunistiska slagord varit förbjudna. Det ledde
till att Tudehpartiet slutgiltigt splittrades. En första splittring (1964) kom när
Kurdiska Demokratiska Partiet i Iran bildades med krav på ett autonomt
Kurdistan. En andra splittring följde 1965 när ledande tudehmedlemmar bildade
Tofans Marxist-Leninistiska Organisation (Sazman-e Marksist-Leninist-e Tofan,
” Storm”). En ytterligare splittring kom 1966 när delar av ungdomsförbundet bröt
sig ut. Partiet var sargat men blev likväl ett av de politiska kraftfälten under 1970-
talet.

Inom Nationella Fronten hade de ledande personerna arresterats 1953 med en

frigivning 1954. Många hade då lämnat politiken men andra hade fortsatt kontakt
med Mossadeq fram till dennes bortgång 1967. Från 1954 hade organisationen
ändrat namn till Nationella Motståndsrörelsen. Denna splittrades 1965 i ”Andra
fronten” och ”Tredje fronten”. Den förstnämnda dominerades av Iranpartiet, den
senare av Frihetsrörelsen, från 70-talets andra hälft förstärkt med Bazargan som
drivkraft med ett stöd i Nationella Partiet och socialistpartiet.

Inför den islamiska revolutionen skulle Frihetsrörelsen som hade Mujahed,

”Frihetskrigarna” som en utländsk bas i exil komma att spela en framträdande
roll. Bland nyckelpersonerna fanns sociologen och samhällskritikern Ali Shariati
(ovan), I den partipolitiska bilden under 1970-talet ingick också - vid sidan av
shahens 1963 inrättade Iranska Novinpartiet - gerillainfluerade organisationer
som växt fram efter Siakalhändelserna 1963 då oppositionen i norra Iran gjort ett
angrepp mot den lokala polismyndigheten. Dit hörde Marxistiska Fedai, Sazaman-
e Cherikha-yi Fedai Khalq-e Iran, Islamiska Mujahedin, Sazman-e Mujahedin-e
Khalq-e Iran, Marxistiska Mujahedin samt ett antal mindre grupperingar.

Marxistiska Fedai, namnet togs vid 70-talets inledning, intog en militant hållning
med klar distansering från Tudeh, Frihetsrörelsen och Nationella Fronten, Tudeh
ansåg gå i dåvarande Sovjetunionens ledband medan fronten och frihetsrörelsen
präglades av en uddlös småborgerlighet. Mujahedin splittrades från 1975 i två
grupperingar där den ena tillförde benämningen” marxist-leninistiska” till
partinamnet. Till de influenser som togs upp hörde samma strömningar som de
som florerade under ett svenskt 70-tal med en vietnamesisk Giap och Che Guevara
som ikoner.

Bland kritikerna fanns Ayatolla Khomeini. Han hade krävt regeringens avgång
efter upplopp 1963, blivit arresterad och tvingats i exil. Det stod klart att
oppositionen inom Iran var utbredd men dess omfattning kunde inte överblickas.

195
Tiden fram till 70-talets slut förlorade den oppositionella rörelsen över 300
aktivister i sammanstötningar med SAVAK.

Fedai hade sina rötter i Tudeh-partiet och Nationella Frontens marxistiska gren.
Islamiska Mujahedin utgick från frontens religiösa bas och den teknokratiska
falang som formats av Taleqani och Bazargan (Taleqani, f. 1910, radikal ayatolla,
hade stött Mossadeq när Kashani vände denne ryggen i anslutning till Ajaxkuppen
1953). Bazargan, sekulär nationalist som bildat iranska ingenjörsförbundet och
Iranska Partiet, ersatte 1979 Bakhtiar som provisorisk premiärminister men
tvingades avgå när gisslandramat vid USA:s ambassad 1979 följde, ett utflöde av
missnöjet efter en statskupp 1953 som inte var bortglömd.

När shahen hade besökts av Dean Rusk 1965 hade shahen försäkrat att den vita
revolutionen utvecklades utan problem bortsett från minoritetsgrupperingar ledda
av reaktionära mullor och förfördelade jordägare. Ett attentatsförsök mot shahen
i april 1965 visade emellertid, även om det var fråga om en perifier grupp, att
stabiliteten till viss del vilade på ett USA-stöd. Siakalupproret 1971 fick slås ned
hårdhänt sedan det förbjudna Tudehpartiet hade lämnat ett tomrum som fyllts av
det marxistiska Fedai och det Islamiska Mujahedin. En utväg ur den uppkomna
situationen ansågs vara en omlokalisering av den amerikansk militära närvaron
till Pakistan. Frågan mötte motstånd. Irans ambassadör Armin Meyer klargjorde
att vid militärt stöd till mindre pålitliga länder än Iran ville man ha försäkringar
om förnyade vapenleveranser med förmånligare ränteåtaganden.
Påtryckningarna fortsatte med propåer om att Iran kunde söka andra
intressenter, bland dem Sovjetunionen. En förnyelse av gällande vapenprogram
krävde efter uppräkning 200 miljoner dollar. Inför möjligheten att frågan skulle
utmynna i leveranser av vapen från annat håll anvisade USA i slutet i maj 1966
den begärda beloppsramen över en fyraårsperiod.

Mot den islamiska revolutionen

I överläggningar framhöll shahen att han fortfarande ansåg sig ha frihet att välja
va-penleverantörer, inklusive Sovjetunionen vilket USA klargjorde att man
motsatte sig. På-gående planering av två skvadroner med F4-plan skulle
äventyras. Efter överläggningar under hösten 1966 utfäste sig shahen att inte låta
sovjetiska tekniker verka i Iran samt att Iran inte hade några avsikter att
upphandla sovjetiska SAM-robotar eller annan teknologisk utrustning. När senare
mindre sådana inköp från Sovjet kom till stånd 1967 ledde detta till amerikanska
protester men utan att vapenavtalet blev ifrågasatt. Under
Johnsonadministrationens slutskede lade Rusk och McNamara grunden för ett
sexårigt avtal med en kreditram uppgående till 600 miljoner dollar under åren
1968 - 1973. Vid ett möte med shahen i juni 1968 kunde Johnson meddela att han
godkänt förslaget.

När den iranske premiärministern Hoveyda sammanträffade med Johnson den 5

september 1968 meddelade denne att han, i begrepp att lämna presidentposten,
utgick ifrån att det låg i USA:s intresse att även fortsättningsvis behålla
relationen mellan länderna. I området kring Persiska viken hade USA med
196
Mohammad Reza Pahlavi som förtrogen ett fotfäste. Carteradministrationen lade
för att säkerställa detta grunden för ett progam, Rapid Deployment Force (RDF,
Carterdoktrinen). Tillkommet 1977 togs det i bruk när Sovjet påbörjat sina
operationer i Afghanistan. Med manövern ”Gallant Knight” 1980 testades en
modell innebärande att en sovjetisk invasion utsträcktes till Iran. När
Nixondoktrinen (försäkran om skydd av USA:s nyckelpunkter) skrotades av
Carter-administrationen för att ersättas med ett stöd för de mänskliga
rättigheterna försvann ett externt stöd för att motverka re-volutionsförloppet.

När ett sådant uteblev kunde Khomeini inte misslyckas. Han spelade på sociala
och kulturella bilder som utmålade en orientalisk despoti förvandlad till
petroleumdespoti, regionalt maktcentra med avancerade vapensystem stött på
den doktrin som Carter upphävt. Senare utvidgade Ronald Reagan
Carterdoktrinen med en ”Reagan Codicil” som innebar att USA inte skulle låta
Saudi-Arabien bli som Iran. Under 1970-talet hade Iran, sedan England dragit
tillbaka en militär närvaro i Mellanöstern och upphävt skyddsfördragen med de
mindre arabemiraten, med Nixondoktrinen från 1969 blivit en underförstådd
garant för västs intressen. Mohammad Reza Shahs framställningar om hjälp för
att fortsätta en militär upprustningen kunde motiveras med att den inte endast
tillgodosåg de nationella defensiva behoven. Shahen ville förvandla Iran till
regional stormakt och omkring en tredjedel av statsfinanserna gick till
upprustning.

Under 1970-talet fram till shahregimens fall uppskattas vapeninköpen från USA
ha uppgått till 18 miljarder dollar. Samtidigt utbildades drygt 11 000 iranska
officerare i USA åren 1950-222En ekonomisk utveckling som kom bredare
befolkningslager till del uteblev emellertid. Den från Reza Shahs tid forcerade
moderniseringen skapade samtidigt sociala spänningar. Amerikansk militär
närvaron växte och fick en sådan omfattning att den kunde åberopas av Khomeini
i dennes kritik mot shahregimen. Enbart det iranska flygvapnet sysselsatte
omkring 8000 man med en modern flygplansflotta som innefattade omkring 450
enheter, däribland amerikanska F14 och 5000 välutbildade piloter.

Mohammad Reza Shah hade med elimineringen av Mossadeq att hantera en

milstolpe i iranskt 1900-tal. Den kunde inte passeras oförmärkt men en jordreform
1963, industria-lisering, kvinnlig rösträtt och utbildningssatsningar under Amir
Abbas Hoveyda (premiä-minister sedan 1965) var något som i en deformerad
klädnad hade slående likheter med Mossadeqs agenda. Kashani som gått bort
1962 hade en gång tagit sin hand från Mossadeq och han hade efterföljare i det
klerikala samfundet och ulama. Där fanns ett kraftfullt motstånd som inte hade
jordreform och utveckling på sin agenda.

Den ”vita revolutionen” som blev ett plagiat av Mossadeqs landreform fick till
stora delar negativa fördelningseffekter. Iran som 1960 hade varit exportör inom
livsmedelssektorna blev från 70-talet importör. Av landets odlade areal låg 20 % i
händerna på några procentandelar av befolkningen. Av strax under 3 miljoner
jordbruk 1972 var 65 % under mindre än 5 hektar. Endast 17 % hade en areal vars
intäkter översteg ett minimum för levnadskostnaderna.

197
 Med 1970-talet hade den vita revolutionen drivit in en jordbruksbefolkning till
städerna. Ett växande gap mellan ”rika” och ”fattiga” skapades. Enligt ILO (1972)
var landet ett av de mest ojämlika i världen. Till detta kom regionala skillnader
där Teheran hade en läkare på 974 personer medan Azarbaijan hade 1 läkare på
5 589. Samtidigt bör denna negativa bild kompletteras.

Med oljeinkomster hade infrastrukturella satsningar följt. I utvecklingsplaner

1962 - 68 och 68 - 73 steg BNP med 8 % respektive 14 % och åren 1973 - 74 med 30
%. Mellan 1963 - 1977 kom dammanläggningar till stånd i Defzul och Karaj,
hamnar moderniserades i Anzali, Busheihr och Korramshar. Järnvägsnätet
byggdes ut och jordbruksnäringen tillfördes betydande belopp. Åren 1963 - 1977
har i denna mening beskrivits som en industriell revolution. Antalet
daghemsplatser växte från ca 13 000 till 220 000, grundskoleplatserna från 1.6
miljoner till 4 miljoner, gymnasieplatserna från 360 000 till 750.

Lärarutbildningen ökade från 14 000 till 230 000 och under tiden tillkom 12 nya
högskolor/universitet, en tredubbling av utbildningssystemet. Antalet iranska
studenter vid utländska universitet ökade till omkring 80 000.

Vid inträdet av händelserna 1979 hade Iran under de två senaste årtiondena
passerat en period av snabb ekonomisk tillväxt. Samtidigt hade en satsning på
militär upprustning medfört en inkomstfördelning som gav näring åt ett ökande
missnöje. Reformprogram som den vita revolutionen stabiliserade inte den process
som förde fram till Khomeinis återkomst. Trots detta hade det iranska samhällets
stagnerande agrara ekonomi transformerats med en gradvis övergång till en
”moderniserad” samhällsstruktur. Denna hade å andra sidan betraktats som en
påverkan utifrån och den hade medfört en okontrollerad utveckling i
storstadsområdena.

Av statistik från IMF och Världsbanken framgår att tillväxten i Iran perioden
1960 - 77 steg med 9.6 %. Investeringarna ökade från 16 % till 33 %. Konsumtionen
ökade med 18 %. Inom olje- och gassektorn var den årliga ökningen 14.5 % (1960-
74) med en nedgång till under 1 % åren 1974-78. Råoljeexporten steg från 4
miljoner fat 1971 till 5.4 miljoner fat 1974 och oljeinkomsterna ökade från 723
millioner dollar 1960 till 22 miljarder dollar 1979. Produktionen av naturgas
sjudubblades under samma period. De förändringar som följde från 1979 skulle bli
alltför långtgående för att inrymmas i denna framställning.

Trots moderniseringsförsök och infrastrukturella satsningar präglades Iran av

en stats-ledning som vidmakthöll vad som ovan betecknats som en ”politisk
järnridå”. Med det från 1975 etablerade Rastakhizpartiet, Hezb-e Rastakhiz,
förnyelsepartiet, som ett massparti, skapades en enpartistat. Med partiet
tillskapat för att stabilisera regimen blev resultatet en katastrof. Istället för att
stärka regimen blev den försvagad. Partiet kom att utplåna de återstående
broarna mellan regimen och det traditionella samhället. Samtidigt hotades ulama
medan det som återstod av ett näringsliv raserades.

198
 Med detta kom förloppet inför Khomeinis återkomst och shahens avgång att
präglas av strängar som gick igenom hela det iranska samhället. Där fanns
återkopplingar till en konstitutionell revolution som inledde Irans 1900-tal,
förenat med händelser som Reza Shas abdikation 1941, AJAX-kuppen 1953 och
upplopp under 1960-talet. I det kortare perspektivet förenades allt detta i en
folklig mobilisering av en opposition som förgrenade sig över hela Irans sociala
struktur. När Khomeini valde Air France framför Iran Air för att flyga från Paris
till Teheran var det för att undvika nya incidenter liknande operation AJAX.
Händelseutvecklingen hade tidigare under året tvingat shahen att ta sin tillflykt
till Kairo.

USA:s växande maktposition och ökade intresse i Mellersta östern skulle med
Khomeinis återkomst förlora ett säkerhetspolitiskt fundament. Hans islamiska
revolution kom härjämte att sammanfalla med andra regionala förskjutningar. Hit
hörde ett fredsavtal mellan Egypten och Israel, militanta islamisters ockupation
av moskén i Mecka och shiitiska upplopp i Saudiarabiens östra provinser. Till
detta fogades en sovjetisk invasion i Afghanistan och Saddam Hosseins
övertagande av Bathpartiet sedan presidenten Ahmad Hassan Al-Bakr tvingats
bort. En regional karta höll på att förändras. Där såg USA tre horisonter,
kommunism, olja och Israel. 223

Revolution och republik

Vid en jämförelse mellan den konstitutionella revolutionen och de revolutionära
händel-serna 1979 pekar Nikki R. Keddie i en studie av de iranska revolutionerna
på en paradox.

I den första revolutionen där ulama spelat en framträdande roll blev resultatet
en väst-inspirerad konstitution.

I den andra, där sekulära vänstergrupper och liberaler hade en framskjuten

plats, blev resultatet en islamisk konstitution. Majid Teheranian har lyft fram en
typologisk indelning där ledande personligheter som Reza Shah, Mohammad Reza
Shah, Mohammad Mossadeq, Amir Abbas Hoveyda och Ruohollah Khomeini
kategoriseras. Teheranian menar att de representerar positiva och negativa inslag
i en förmåga att hantera komplexa politiska, ekonomiska och kulturella problem.
Pahlavi och Hoveyda svarade för en elitistisk/populistisk inriktning. Mossadeq och
Khomeini för ett antiimperialistisk, populistiskt svall med religiös inriktning hos
Khomeini.

Homa Katouzian låter vid en jämförelse av europeiskt och iranskt 1900-tal sätta
fokus på distinktionen short-term society och long-term society och hänför Iran till
den förstnämnda kategorin. Det är enligt honom en strömning som träder fram
redan i ett förislamiskt Iran och medfört en avsaknad av en långsiktig
ackumulering av kapital som en av förutsättningarna för industriell utveckling.
Ett tillstånd präglat av osäkerhet och oförutsägbarhet medförde tiden mellan
1900-talets två revolutioner varken uppbyggnad av någon kapitalbas eller
långsiktighet för bibehållande av tillskapade resurser. Med detta byggdes en
199
pseudo-modernism in under 1960- och 70-talen. Den förstärktes av ökade
oljeinkomster, nya institutioner, organisationer, varor och tjänster men de föll ner
som ”manna från himlen”, maedeh, under det att relationen stat och samhälle var
oförändrad mellan 1900-talets revolutioner.

Bland de faktiska politiska, ekonomiska och sociala strömningar som framträtt

efter 1979 återfinns en kedja av omständigheter. Måhända kunde de förutses 1977
då presidenten Carter åt lunch med Mohammad Reza Shah. Carter förklarade då
Iran som en ö av stabilitet i ett av världens oroligaste områden. Det var något som
ganska snart skulle förändras med en återvändande Khomeini och ett
gisslantagande vid den amerikanska ambassaden i Tehran. Året efter kraschade
en amerikansk helikopter i centrala Iran vid ett misslyckat fritagningsförsök.

Under tiden pågick business as usual tills detta 1980 uppenbarades med Iran-
Contrasaffären. Samtidigt kom ett antal bombattentat att passera där Iran blev
måltavla. Dit hörde Libanongisslan 1982, bomber vid USA:s ambassad och
marinbas i Beirut 1983 och kidnappning av CIA-personal i Beirut 1984. Ett civilt
iranskt passagerarplan sköts ned av den amerikanska kryssaren Vincenne 1988.
Samma år tillträdde George H. W. Bush medan CIA varnade för vapenutveckling
i Iran. Ett tillfälligt lugn inträdde vid 1990-talets inledning men varningar fördes
fram om ett iranskt kärnenergisamarbete med Ryssland och Kina.

Med Bill Clinton som president kom Iran att betecknas som en outlaw nation och
1995 kom ett dekret som blockerade samarbetet mellan amerikanska oljebolag
(Conoco) och Iran. Den amerikanska kongressen anvisade 20 miljoner dollar för
CIA-operationer i Iran. Iran-Libyensanktionerna sjösattes 1996 men ett försök till
normalisering mellan USA och Iran i form av en ”vägkarta” lades fram av
utrikesministern Madeleine Albright 1998. Sanktioner lyftes bort ifråga om
livsmedel och medicin. Med George W. Bush följde 11:e septemberattacken 2001
mot World Trade Center i New York. Året efter rapporterades hemliga
kärnvapenanläggningar av iranska oppositionsgrupper. IAEA rapporterade Iran
till Förenta Nationerna 2006 med en första FN-resolution. En andra sanktionsvåg
följde 2007 och ytterligare en 2008 då Barack Obama vann presidentvalet i USA.
Året efter utspelades ett ödesdigert omval av den iranske presidenten Mahmoud
Ahmadinejad. 224

Då är vi framme vid vår tid. Den skriver sin historia just nu.

200
Reza Shah Pahlavi, del 1 av 3 - från kupp till krona

Kent Eklind
persiran.se | Wed, 29.01.2014, 13:35

Iran gick in i 1900-talet dominerat av brittiska och ryska intressen. Det öppnade
för en konstitutionell revolution. Den följdes av att översten
Reza Khan genomförde en av den engelske generalen
Ironside organiserad statskupp 1921. Utfallet blev inte det
förväntade – ett bibehållet brittiskt inflytande. Reza Khan,
med kuppen försvarsminister, utmanövrerade en av
britterna favoriserad premiärminister för att 1926
installeras som Shah, Reza Shah.
Född 1878 i Mazandaran, dog han 1944 i Johannesburg
efter att ha tvingats abdikera 1941. Reza Khan kom vid
femton års ålder in i Kossackbrigaden. Deltog 1911 under
Abol Hossein Mirza Farmanfarmaian, då premiärminister,
med att slå ned försök att återinsätta Mohammad Ali på
tronen. Reza utnämndes 1912 till kapten, 1915 till överste och 1918 till
brigadgeneral. Han efterlämnade fyra barn, Mohammad Reza, döttrarna Shams
och Ashraf, tvillingsystrar till Mohammad och sonen Ali Reza. 225

Vid 1900-talets inledning befann sig Iran i ett kaos med ett fritt fall som reste
frågan om landet skulle kunna bibehålla sin suveränitet som en sammanhållen
statsbildning. När Reza Khan vid 15 års ålder enrollerades i kosackbrigaden,
landets försvarsmakt anlitad av regeringen under ledning av ryska officerare, gavs
han en framskjuten plats där han kunde följa det politiska skeendet. Med en
överenskommelse 1907 mellan England och Ryssland hade Tibet, Afghanistan och
Iran delats in i intressesfärer - ryssar i norr, engelsmän i söder och en neutral zon
emellan. England kunde därmed ägna sig åt oljefälten i söder i samarbete med
lokala stammar vid sidan av centralmakten i Tehran, trots en oro till följd av rysk
expansion över khanaten Bhukara, Khivas och Kokand. För Iran innebar
zonindelningen ett suveränitetsintrång med koncessioner som garanterade
obegränsad rätt till landets naturresurser. Zonerna hade ritats in på kartan utan
att den iranska regeringen underrättades.

Det var ett territoriellt övergrepp som inte förbigick en ung Reza Khan,
nyrekryterad i Kosackbrigaden. Den kunde 1907 tillintetgöra försök att
återinsätta en avpolletterad, Mohammad Ali Shah, 1872 - 1924, regent 1907 - 09
– ett förlopp stött av britter och ryssar för att försvaga den konstitutionella
revolution som pågick. Motviljan mot ett konstitutionellt Iran som godkänts under
Mozzafar-al-Din Shah var stark. Till motståndarna hörde sonen, Mohammad Ali
Shah, som när han trätt till hämtade stöd bland konservativa präster för vilka
demokratiska institutioner framstod som influenser från ett sekulariserat Europa.

201
Mohammad Ali Shah tvingades 1908 att ta sin tillflykt till den ryska ambassaden,
följt av flera motangrepp med ryskt stöd. 226

När tiden för det första världskrigets utbrott närmade sig kom
koncessionsfrågan att bli en komponent när engelsk marin upprustades. Royal
Navy behövde olja. Winston Churchill, då marinminister, såg ett brittiskt
oberoende av internationella bolag som nödvändigt. I Kaukasusområdet hade en
rysk-svensk grupp runt Alfred Nobel byggt upp ett produktionsflöde under åren
1898 - 1901. Irans strategiska betydelse för britterna ökade. Ett tyskt flottprogram
från 1800-talets sista år hade växt i sådan omfattning att det sågs som ett hot.

I Iran hade baronen William Knox D'Arcy 1901 tilldelats en koncession på 60 år

av Mozzafar al-Din Shah Qajar. Den omfattade en stor del av Iran undantaget de
norra landområdena. En geolog, George Bernard Reynolds, hade hyrts in för
prospektering. Till en början resultatlöst tvingades D'Arcy's att sälja huvudparten
av sina rättigheter till ett syndikat i Glasgow, Burmah Oil Company. I maj 1908
meddelades Reynolds att pengarna var slut. Han beordrades lägga ned
verksamheten - men den 26 maj 1908 trängde olja fram. Med detta startade
Burmah Oil i april 1909 Anglo-Persian Oil Company (APOC). Namnet ändrades
1935 till Anglo-Iranian Oil Company, AIOC, senare British Petroleum, BP.
Produktionen kom igång 1913. Ett raffinaderi anlades i Abadan. En
överenskommelse träffades som säkrade en oljetillförsel under 30 år till ett fast
pris medan Iran erhöll en blygsam roalty uppgående till 16 % av årsvinsten. Inför
det första världskrigets utbrott kom den dåvarande engelske marinministern
Winston Churchill att engagera sig. Brittisk marin skulle moderniseras och
England skulle frigöras från ett beroende av Standard Oil and Royal Dutch-Shell
Oil. Den brittiska regeringen förvärvade aktier – strax före krigsutbrottet
uppgående till 51 % - något senare till 53 %. Med detta skulle de engelska
stridskrafterna tillförsäkras en kontinuerlig oljetillförsel och APOC gick även in
som delägare, 50 %, i Turkish Petroleum Company (TPC) som startats 1912 av
Calouste Gulbenkian för att utveckla oljeresurserna i det ottomanska imperiet.
APOC kom senare, 1927, att i Irak starta Iraq Petroleum Company i Kirkuk. Det
hela blev en tvistefråga mellan Teheran och APOC som fördjupades när England
och Ryssland 1915 ingick Konstantinopelfördraget, en utvidgning av Irans delning
1907. England gavs tillträde till Irans oljerika neutrala zon i utbyte mot rysk
hegemoni över östra Turkiet.

Med Irans strategiska belägenhet som förbindelsepunkt mellan Persiska viken

och Kaspiska havet blev Iran en hävstång för territoriella anspråk. I norr lät Iran
upplåta en koncession till den ryske oljemagnaten Akady Khoshtaria 1916. Den
blev inte ratificerad. Sedan den 1918 upphävts av majlis, den iranska riksdagen,
sålde Khoshtaria sina rättigheter till APOC. Iran invände att koncessionen
kommit till före den ryska revolutionen, upphävts 1918 och exkluderat Irans norra
provinser. En överföring till APOC var olaglig. England lät trots detta bilda ett
dotterbolag, 1920, North Persia Oil Company. Iran slöt året efter ett fördrag med
Ryssland där tsartidens koncessioner med undantag för fisket i Kaspiska havet
upphävdes. När England med dåvarande APOC som verktyg försökte klamra sig
fast i Iran skulle Reza Shah komma att få ett för England oväntat stöd – USA med

202
ett ökande behov av tillgång till olja ställde privata oljebolag mot ett statsstött
engelskt. Reza Shah blev med det baneman för engelsk dominans av iransk inrikes
och utrikespolitik - men det kom att bidra till hans fall. Utpekad som tyskvänlig
vid andra världskrigets inledning var det, i förening med en växande opposition
mot hans reformiver och sekulära ambitioner, öppet för att tvinga fram hans
abdikation. 227

I förspelet till statskuppen figurerade ett 1919 av Lord Curzon, den engelske
utrikesministern, frampressat fördragsförslag som, om det godkänts, hade
förvandlat Iran till en engelsk koloni. Den
dåvarande ministären under
premiärministern Hassan Vosouq (1868 -
1951) hade accepterat förslaget men med
opposition mot fördraget – majlis, den
iranska riksdagen, vägrade – och irritation
över den siste shahen i gajardynastin,
Ahmad Shahs, ovilja att samarbeta stod det
för britterna klart att ett bibehållet
Reza Shah och sonen Mohammad Reza inflytande i Iran krävde en ny strategi.
Kritik hade förts fram från Frankrike och
USA. Vid samma tid opererade en lokal gerillarörelse i nordvästra Iran,
Kommittén för islamisk enhet, kallad Jangalis. Ledd av Mirza Kouchek Khan, 1880
- 1921, en studentpräst från Rasht som sugits upp av den konstitutionella
revolutionen gav den näring åt rysk infiltration i norra Iran. När Ryssland
landsatte trupp vid Kaspiska havets kust 1920 kom Kouchek Khan att utropa den
sovjetiska socialistiska republiken Iran som ett svar på 1919 års fördrag medan
Tabriz kontrollerades av en lokal gren inom det demokratiska partiet, bildat av
Shaykh Mohammad Khiabani. I Azarbaijan ställde denne krav på ett oberoende
Azadistan med ett nationaldemokratiskt parti som bas. Utvecklingen öppnade för
rysk intervention följt av brittiska militära aktioner i samarbete med vitryska
enheter. Slutet för Kouchek Khan kom när rysk trupp drogs tillbaka 1921 – iransk
trupp under Reza Khan genomförde en samlad attack, besatte Rudsar, Langarud
och ockuperade Rasht utmed Kaspiska havets sydvästra kust. 228

Oviljan mot fördragsförslaget 1919 tvingade Vosouq att avgå. För att behålla sitt
inflytande i Iran och blockera en rysk infiltration i norra Iran manövrerade
England fram en statskupp. Samma sak hade tidigare kommit till uttryck när
England efter första världskriget hindrat Iran från att delta i
Versailleskonferensen. I krigskabinettet med Lord Curzon var man medveten om
att USA ansåg Englands aggressiva politik oförenlig med presidenten Hardings
open door policy. Amerikansk oljeindustri på en fri marknad utan statsstöd stod
mot en statsstödd brittisk oljeindustri, till 70 % beroende av amerikansk olja. Det
hela utmynnade i en statskupp samtidigt som de osmanska provinserna Basra,
Bagdad och Mosul slogs samman. De osmanska provinserna hade då med det så
kallade Sykes-Picotfördraget 1916 förvandlats till franska respektive brittiska
mandat under Nationernas Förbund 1920. Från engelsk horisont hade med det
brittiska mandatet i Irak kontrollen över vattenvägarna vid Shatt al-Arab ett
strategiskt intresse.

203
 Som galjonsfigur för
kuppen valdes journa-
listen Seyyed Ziaeddin
Tabatabaee. Han för-
sökte få med sig en be-
prövad officer inom
kosackbrigaden, Sardar
Homayun som vägrade.
Valet föll, med generalen
Ironside som mellan-
hand, på Reza Khan vid
kosackbrigadens Qazvin-
regemente, förespeglad
att Ahmad Shah var in-
formerad. I februari
ockuperades strategiska delar av Tehran, kontrollerade av Reza Khans ko-
sacbrigad. Den ineffektive interimistiske premiärministern Fatbollah Akbar
avlägsnades.

Seyyed Zia installerades som premiärminister och Reza Khan blev krigsminister.
Reza Khan blev snabbt en dominerande kraft. Tabatabai utmanövrerades efter tre
månader och tvingades i exil. Han hade då engagerat ayatollan Seyyed Hassan
Modarres som motsatt sig Reza Khans försök att ta över både försvar och ekonomi.
Avsikten var enligt Modarres att inrätta republik, ett hot mot Irans oberoende.
Genom att få till stånd en husarrest kunde emellertid Reza Khan, med Modarres
frånvaro, få igenom sitt förslag. Medan Zia lämnade Iran slogs gendarmerie och
polis ihop. Officerare - svenskar och britter åkte ut. Då hade fördraget 1919
förklarats ogiltigt vilket godkänts av en enhällig riksdag. Engelskvänliga politiker
hade arresterats och ett persiskt-ryskt fördrag från tsartiden hade förnyats. 229

De blev inte bättre när en rekrytering av brittiska officerare till den iranska
försvarsmakten mötte kontraorder från Reza Khan som krävde en överföring av
inrikesministeriets gendarmeri till försvarsdepartementet – han kom under tiden
efter kuppen att fokusera på bildandet av en socialistisk republik i Gilan och
kurdiska spänningar i Khorasan medan man från engelskt håll försökte styra valet
av premiärminister. Posten erbjöds först Hassan Pirnia Moshir al-Dowleh. Han
avböjde. Shahen vände sig till Mostofi som också avböjde. Valet föll på den
engelskvänlige Ahmad Qavam. Han hade placerats i fängelse av Seeyed Zia efter
korruptionsmisstankar men uppskattades av engelsmännen, irriterade av Reza
Khans avoga inställning till brittiska officersavtal och utmanövrering av Zia. I maj
1922 bildades en regeringskonstellation med Reza Khan som försvarsminister,
Sardar Sepah, Mosteshar al-Dowleh, Hassan Esfandiary, Montashar al-Saltaneh,
Muhammed Mossadeq al-Saltaneh, Hosein Saini, Adib al-Saltaneh och Esmail
Momtaz al-Dowleh, personer som både varit etablerade i den konstitutionella
rörelsen och stått bakom 1919 års fördrag. 230

204
 Qavam inledde med en reorganisering av landets finans- och skattesystem med
stöd av en amerikansk finansman, Arthur Millspaugh. Med parlamentets
godkännande 1922 fick denne samma inflytande som en tidigare amerikansk
rådgivare, Morgan Shuster. Millspaugh anlände i november 1922 till en tömd
statskassa, fick till stånd en förbättrad budgetbalans och förstärkte amerikanskt
inflytande, men den iranska ekonomin kunde inte återställas fullt ut. 231

Riksdagen, dominerad av frågan om ryskt och brittiskt ekonomiskt och politiskt

inflytande, kom att förlora allt mer inflytande gentemot en auktoritär Shah. Ett
enat höger- och vänsterblock hade stärkts med radikalnationalister, nationalister,
modernister, gamla demokrater och socialister men när nybildade partier som
Oberoende iranska demokrater och Klub-e Iran-e Javan utmålade Ahmad Shah
som diktator flyttades Reza Khans position fram. Under tiden sonderade Qavam
ett amerikanskt intresse för en femtioårig oljekoncession. Engelsmännen med
APOC, Anglo-Persian Oil Company, såg detta som ett öppnande för amerikansk
oljeindustri. När en koncession, Khostaria, i norra Iran, godkändes av parlamentet
med klartecken för Standard Oil (senare Exxon), svarade England med att dra
tillbaka APOC som borgenär för utländska lån. Ryssland motsatte sig det hela med
hänvisning till en rysk-persisk traktat från tsartiden. Iran genmälde att den inte
hade ratificerats. I den uppkomna situationen tvekade Standard Oil. Iran tryckte
på för att knyta till sig amerikansk oljeindustri. Som ny aktör inträdde Sinclair
Consolidated Oil, ovetande om förspelet. Situationen gav upphov till spänningar
mellan England och USA. Inför hotet om amerikanska oljeintressens insteg i Iran
föreslog engelsmännen ett samarbetsavtal mellan Standard Oil och APOC. Det
förkastades av parlamentet. När sedan den amerikanske konsuln i Teheran,
majoren Robert Whitney Imbrie, mördades 1924 lämnade Sinclair Oil Iran. Mordet
antas ha iscensatts av APOC. Frågan blev inte löst men påverkade
händelseförloppet lång tid framåt och hade försvagat Qavams ställning. När sedan
Sardar Entezarsom – han hade 1919 haft den militära ledningen i Azarbaijan i
anslutning till Khiabanis revolt – lät berätta att Qavam försökt få honom att
regissera ett mord på Reza Khan, arresterades Qavam, ett engelskt ankare.
Frigiven efter en kort tid fick han lämna landet under eskort.

Därmed blev Ahmad Shah, 1923, tvingad att utse Reza Khan till ny
premiärminister. Han tvingades för en kort tid att lämna premiärministerposten
för ekonomisk vidlyftighet men återinsattes av parlamentet 1925. Med en politisk
ledning inriktad på modernisering och reformer kunde han samma år driva igenom
en formell avsättning av Ahmad Shah som avreste till Europa där han gick i exil.
Reza Khan installerades som Shah med en konstituerande riksdag den 12
december 1925. Tre dagar senare svors han in. Kröningen kom senare, i april 1926.
Då hade, med namnvalet Pahlavi, en sasanidisk språkdräkt, pahlavidynastin
etablerats.232

205
Reza Shah Pahlavi - förnyare och förlorare, del 2 av 3
Kent Eklind

Tisdagen den 11 februari 2014

I en föregående artikel berördes händelserna i Iran

under 1900-talets två första årtionden. Med en från
London arrangerad statskupp skulle Reza Khan träda
in i händelseutvecklingen. I ett första skede, som
försvars- och premiärminister, mötte han kritik för
hårdhänthet och vidlyftiga militära utgiftsramar,
tvingades för en kort tid att lämna
premiärministerposten men återinsattes 1925.
Inriktad på modernisering och reformer kunde han
samma år driva igenom en formell avsättning av
Ahmad Shah som avreste till Europa där han gick i
exil. Reza Khan installerades som Shah (kung) med en konstituerande riksdag den
12 december 1925. Tre dagar senare svors han in. Pahlavidynastin hade inrättats
men kröningen kom något senare, i april 1926. Med namnvalet Pahlavi, en
sasanidisk språkdräkt, hade pahlavidynastin etablerats. Då hade, 1923, Soltan
Muhammed VI tvingats abdikera i Turkiet som av Atatürk utropades till republik.

Reza Khan hade velat se ett Iran som en republik på samma sätt som Turkiet.
Han fick överge det efter klerikalt motstånd. Det hela var en felkalkylering.
Turkiets avveckling av kalifatet hade fött en islamisk reaktion mot republiken som
statsform. Kvar på Reza Shah dagordning stod en stående armé, en moderniserad
förvaltning och sekularisering. Han hade inlett en unifiering av Iran, förstärkt
centralmakten och undanröjt ett antal inrikes- och utrikespolitiska
problemområden. Dit hörde Mirza Kouchek Khan och Shaykh Mohammad
Khiabani i nordväst och översten Mohammed Taqi Khans revolt i Khorasan. En
resning ledd av en kurd, Semitqu hade avvärjts och med omorganiserade militära
enheter tvingats till Turkiet. En kvarvarande kurd, Eqbal al-Saltaneh, fick sin
egendom konfiskerad. Britterna, fick se sin stödjepunkt för skydd av oljan i
Abadan, Shaykh Kha´zal Khan i Mohammarh, Khorramshar, Khuzestan,
undanröjd. Britterna hade ökat ett stöd till bakhtiarstammen som för skydd av
engelska anläggningar krävt brittiska handeldvapen för att kompensera en
låneutfästelse till Kha´zal för upprätthållande av hans jurisdiktionsrätt, en
överenskommelse träffad 1910. 233

För Reza Khan stod det klart att Shaykh Kha´zals oberoende inte kunde fortgå.
Regeringstrupp hade i Isfahan mötts av ett bakhåll men trots engelsk motvilja
kunde Reza Shah genomdriva krav på fullständig regeringskontroll. En ny styrka
med 15 000 man tvingade Kha´zal att dra sig tillbaka

206
 Med detta kunde Reza Shah kontrollera APOC:s
anläggningar. Fram till 1925 avväpnades ytterligare
ett antal klanbildningar och upp-ror 1928 och 1929
slogs ned. Det hela medförde att sociala och
ekonomiska strukturer bröts ned och rätten att ha
särskild stamlagstiftning upphörde 1934. Reza Shah
kom med ett reformprogram att omdana det iranska
samhället men genomförandet kom att kväva
strömningar som burits upp av den konstitutionella
revolutionen. Reformerna för en modernisering
saknade politisk platt-form och kom att vila på en
auktoritär statsledning präglad av nationalism,
militarism, sekularism, antikommunism, censur och
statlig propaganda.
Reza Shahs kröning
Reformerna har kritiserats som en alltför snabb,
hårdhänt och långtgående anpassning till de krav
som ställdes av tiden. Dit hörde införande av ett modernt rättsväsende, en
förstärkt centralmakt, en moderniserad armé med allmän värnplikt införd 1925,
införandet av ID-handlingar och registrering av efternamn, ett modernt
bankväsende, en nationell kalender, öppnandet av landets första universitet,
Tehran University. Ett uppförande av moderna sjukhus kom till stånd och skolor
för flickor inrättades. Rättigheterna stärktes för religiösa minoriteter.
Statsnamnet, Persien ändrades till Iran. Inom näringsliv och infrastruktur följde
en landreform med utförsäljning av statsägda jordbruksmarker, khalese.
Framgångarna blev emellertid begränsade. 234

Ett socker- och te-monopol inrättades från 1925. Anläggandet av Transiranska

Järnvägen, en öst-västlig järnvägsförbindelse mellan Teheran och Tabriz,
påbörjades efter ett parlamentsbeslut 1927. Ett tysk-amerikanskt syndikat
engagerades, 1931 ersatt av ett skandinaviskt konsortium, Kampsax, som
slutförde projektet 1938. Vägsystemet byggdes ut. En nationalbank upprättades
1928 och samma år blev lättnaderna för utländska medborgare indragna. Ett
statsägt industriellt nät, kombinerat med lånemöjligheter för egenföretagare,
byggdes upp. Där ingick en konsumentsektor med textil, tändstickor, socker och
cigaretter. Rättstillämpningen öppnades för en sekulariserad lagstiftning åren
1927 - 32. En finanslagstiftning 1934 - 35 följdes av skattelagstiftning. En
registrering av offentliga dokument som vilat på religiösa organ flyttades över till
statligt licensierade notarier. 235

Skolorna öppnades för flickor. Flickskolor hade från 1800-talets inledning

inrättats av zoroastrier och kristna missionärer och framväxten under 1800-talet
hade till stor del vilat på den kontroversiella bahairörelsen vars skolor förbjöds
1934. Reza Shah misstänkte att skolorna äventyrade den sekularisering av
utbildningsväsendet som ingick i hans reformprogram. Då hade omkring 25
flickskolor etablerats av bahai på olika håll i landet. Till nyordningar på andra
områden hörde en traditionell stadsplanering med en centralt placerad
fredagsmoské med basaren och publika institutioner omgivna av koncentriska

207
bostadsområden. Det ersattes av breda avenyer efter europeiskt mönster men
historiska/arkitektoniska aspekter förbisågs. Nya byggnader kom att präglas av
enhetlig hushöjd och färgsättning. Det drog med sig ett behov av glasvaror och
uppförandet av en glasfabrik där svenska glasarbetare anställdes. När de gick i
strejk åberopande försenade löneutbetalningar lät Reza Shah klargöra att de inte
var i Iran för att lära persiska arbetare att strejka. Fabriken stängdes. Vid samma
tid hade sex svenska flygofficerare, instruktörer vid ett nyinrättat flygvapen,
lämnat Iran sedan en av dem brutit ett landningsställ med anmodan att inlämna
avskedsansökan lämnade samtliga svenska instruktörer landet. Omdaningarna
medförde konfrontationer när Reza Shah stängde ett antal oberoende tidningar,
från-tog parlamentsledamöterna deras immunitet och löste upp de politiska
partierna. Ett växande motstånd ledde 1936 fram till att protestgrupper samlades
vid Emam Rezaanläggningen i Mashhad. Militär ingrep. Ett hundratal miste livet.
Justitieministern Ali Akbar Davar begick självmord. Samtidigt framträdde en
kritik mot regimen från yngre välutbildade grupper, åtföljt av en arresteringsvåg
1937 – då greps 53 personer anklaga-de för vänsterorienterade aktiviteter. De
gripna skulle återkomma som en politisk bas under 1940-talet, ”53-gruppen” då
Mohammad Mossadeqs trädde in på den politiska arenan. 236

Med nyordningarna följde ett utseende av särskilda guvernörer som skulle se till
att den traditionella klädseln ersattes med en västinfluerad sådan. Övre
samhällsskikt hade redan med ökat resande börjat ta upp sådana klädformer. Den
idag återkommande slöjfrågan hade aktualiserats första gången när en kvinnlig
teolog, Tahiereh Qurrat al-Ain, kallad Irans George Sand, genomförde ett möte
1848. Hon tog då av sig slöjan samtidigt som hon argumenterade för en brytning
med islam. Qurrat al-Ain hade lämnat sitt äktenskap efter religiösa slitningar,
George Sand lämnade det efter ”affärer”; Qurrat al-Ain slutade bära slöja, Sand
klädde sig maskulint och rökte cigarr. 237

I augusti 1927 kom, vid sidan av slöjfrågan, ett beslut att män skulle bära en
franskinspirerad hatt, ”Pahlavihatten”, Uniform Dress Law Det introducerades
med en ceremoni vid en tidpunkt som kom att sammanfalla med justitieministern
Ali Akbar Davars införande av nya sekulariserade lagar. En polisorder innebar
samtidigt att kvinnor tilläts uppträda obeslöjade. Tehrans ulama protesterade och
placerade sig i Qom. Basarerna stängde. Strax därefter (1928) kom slöjfrågan
tillbaka genom en konflikt under nyårsfirandet. Shahens kvinnliga släktingar
hade, då nyår sammanföll med en helig natt i fastemånaden ramadan, beslutat att
fira tilldragelserna samtidigt vid den heliga platsen i Qom. De uppträdde med
genomskinliga chador. Prästerna protesterade vilket fick shahen att bege sig till
Qom. Han trädde in i moskén med fotklädnad för att handgripligen tillrättavisa
ett antal seminarister. Präster som framfört kritik fick prygel. Trots detta intog
Reza Shah en försiktig hållning. När den afghanske kungen besökte Iran
uppträdde hans maka utan slöja. Efter Reza Shahs besök i Turkiet utvidgades
klädföreskrifterna. Ett slöjförbud förbereddes medan inrättandet av ett
kvinnocentrum, Kanun-e Banovan, pågick. 238

Samma år hade Reza Shah inför invigningen av en lärarutbildningsskola i

Teheran anmodat kvinnor att närvara utan slöja och närvarat med drottningen

208
och två döttrar utan slöja. Reza Shahs argument att kvinnor fram till slöjförbudet
stått utanför samhället byggde emellertid inte helt och hållet på sociala realiteter.
Påbudet välkomnades i vissa grupper men tankegången att deltagande i sociala
aktiviteter kunde kopplas till frihet i klädval fick inget omedelbart gensvar hos
miljontals landsbygdsbor som tiden före dekretet kombinerat chadoren med slöja.
Det försummade inte ulama att påpeka.

Reza Shahs samhällsförändringar präglades av en yttre ram. Engelska, ryska och

amerikanska oljeintressen skapade motsättningar. Inom oljesektorn hade Reza
Shah vid sitt tillträde bildat ett fristående bolag som förvärvade 25 % av
koncessionsrättigheterna i provinsstäderna Semnan, Damghan och Gorgan,
Kavir-e Khorian Company. I bolaget kom den ryske oljemagnaten Akady
Khoshtaria att gå in som delägare med 65 % men APOC (se del 1) pressade med
stöd av Nationernas Förbund fram en reducering av bolagets vinster.
Amerikanska önskemål om koncessioner i norra Iran föll tillbaka. Ryska krav
skulle vid tillbakadragandet av trupper efter andra världskriget leda till ryska
påtryckningar men de avklingade när prospekteringar inte medförde önskade
resultat.239

Åren 1928 - 32 förde Reza Shah fram krav

på reviderade koncessioner. Långa
överläggningar följde mellan Abdol-hossein
Teymourtash, den starke mannen vid
sidan av Reza Shah, och APOC:s John
Cadman. När en finanskris minskade
APOC:s vinstutrymme från 1929 ökade
Teymurtash sin press. APOC krävde en
förlängning av löpande koncession,
royaltyersättning beräknad per ton och en
Reza Shah och Ataturk
tioprocentig ersättning beräknad på
nettovinst. Teymurtash vägrade.
D'Arcykoncessionen upphävdes. England förde saken till Internationella
domstolen. Iran ifrågasatte dess behörighet – frågan ansågs vara en nationell
angelägenhet. Med den tjeckiske utrikesministern Edvard Benes som medlare
följde ett reviderat förslag. APOC, som insåg att en 60-årig koncession låg utom
räckhåll, vände sig till Förenta Nationerna. Upphävningen av D´Arcys koncession
drogs tillbaka. Avtalet, förlängt med 32 år, återtogs i april 1933. Då hade
reduceringen av koncessionsområdet skapat utrymme för att frigöra Iran från
brittiskt beroende. Från tyskt håll fanns intresse men amerikanska aktörer gavs
en 60-årig koncession 1937, en buffertzon mot och engelska koncessioner.
Amerikanska bolag fick rätt att anlägga pipeline ned mot Oman. Någon
exploatering kom aldrig men frågan blev en långdragen kontrovers med
APOC/AIOC. Klyftan mellan England och Iran fördjupades. Samtidigt gick det
andra världskriget in på sitt andra år. AIOC fruktade en avtalsuppsägning men
med tysk trupp nära engelskt intresseområde följde en ny verklighet – där ingick
Reza Shah och hans abdikation. 240

209
Reza Shah Pahlavi, del 3 av 3 - ett blandat eftermäle
Kent Eklind
Torsdagen den 20 februari 2014

I två föregående artiklar har Reza Khans inträde på den politiska scenen,
hans ambitioner att omdana och modernisera samhället och den
återkommande kontroversen kring kontrollen av den iranska oljan
berörts. Detta blev ett hinder när Iran ville frigöra sig från engelska, ryska
och tilltagande amerikanska intressen - en utländsk dominans. Reza
Shah sökte andra aktörer som med investeringar skulle kunna öka
inflödet av kapital, rådgivare och teknisk know-how. Han var medveten
om att en invitation till länder vid sidan av England och Ryssland var
politiskt riskfylld men utgick ifrån att sonderingar skulle ge en bättre
förhandlingsposition.

Löpande kontrakt och koncessioner skulle kunna omförhandlas. För Iran hade
det hela förgreningar som sträckte sig norrut – mot Kaspiska havets olja. Iran
pressades samtidigt allt mer av brittiska och ryska intressen. Med marginella
oljeinkomster har det sagts att Irans oljeindustri vid 1900-talets
mitt liknade en utlandsorienterad enklav som påtvingats en agrar
struktur. Oljefrågan hade redan 1918 medfört att sonderingar
skett för att engagera amerikanska oljeintressenter. Irans
sändebud i Washington, Mirza Ali-Quli-Khan, framförde 1918 i
brev till den amerikanska administrationen missnöje över rysk och
engelsk dominans och deras aktiviteter i Iran under världskriget.
Med 1932 års oljeavtal hade följt ett utrymme för att frigöra Iran
från brittiskt beroende eftersom koncessionsområdet hade
begränsats. En öppning för andra intressenter kunde ske. Från tyskt håll fanns
intresse men politiskt kom amerikanska aktörer i förgrunden. En amerikansk 60-
årig koncession 1937 skapade en buffertzon mellan en amerikansk och en engelsk
koncession. Amerikanska bolag fick rätt att anlägga pipielines ned mot Oman.
Eftersom arabstaterna ansågs bättre ur transportsynpunkt kom någon
exploatering aldrig igång men koncessionsfrågan blev en långdragen kontrovers
med APOC, efter ombildning AIOC. Med detta inträdde Tyskland som en tredje
part. Med detta följde att när andra världskriget bröt ut var Tyskland Irans störste
handelspartner. Brittiska hot om militära aktioner var, då Iran som en
folkrättsligt suverän stat förklarat sig neutral, en överträdelse av internationella
rättsregler. Ståndpunkten att närvaron av tyskar i Iran hotade AIOC:s
raffinaderier och engelsk egendom föll på att tidigare brittiska extraterritoriella
rättigheter avskaffats i koncessionsöverenskommelsen 1933. Raffinaderierna
befann sig på iranskt territorium och Reza Shah utgick ifrån att han med den
nyligen utropade Atlantdeklarationen som grund kunde falla tillbaka på
Roosevelts försvar för demokrati, suveräna rättigheter, nationellt
självbestämmande och frihet. Genom den iranske ambassadören i skydd mot en
tysk invasion. De iranska önskemålen kom att undanskymmas av engelsk-
210
amerikanska relationer vid tidpunkten före USA:s krigsinträde. USA som var en
passiv partner till britterna, ansåg sig försvara demokratin genom beredskap att
träda in på britternas sida. Britterna ansåg av samma anledning att det fanns
goda skäl för en militär närvaro i Persiska viken som skydd för tillförseln av olja.
När en nationalistisk hållning blev tillskriven Reza Shah spelade det mindre roll
att detta främst vilade på en ovilja mot engelskt inflytande och löpande oljeavtal.
BBC startade persiska radioprogram för att misskreditera Reza Shah. När han
framställdes som protysk, förmodligen korrekt och vid denna tid ödesdigert (han
påpekade gärna att iranierna var ”arier”) var steget inte långt till de allierades
ockupation 1941. Tyska operationer skulle motverkas med en länk för överföring
av krigsmateriel till Ryssland. Kanske påverkades händelseförloppet av
statsnamnets ändring 1935, från ”Persien” till ”Iran”. Det hade föregåtts av
propåer framförda av den iranska legationen i Berlin som pekade ut provinsen
Fars som den ariska rasens ursprungsort. Benämningen, arier, i Europa
förknippad med en tysk nationalsocialism, inrymmer ett antal indoiranska folk,
bland dem skyter, shaker, alaner, jen-tsai, och iranier. Ordet arier, Ēran šahr,
Iran, betyder ariernas land.

Krigets utbrott och den snabba tyska inmarschen i Sovjet övertygade Churchill
om att Iran var en svag punkt i Mellersta Östern. Den kunde utsättas för en
kniptångsmanöver. Ståndpunkten delades av Stalin. England ville skydda
raffinaderierna i Abadan och den transiranska järnvägen. Den svarade för flödet
av krigsmaterial norrut vid sidan av konvojtrafiken mellan Murmansk och
Arkangelsk. Med invasionen i Iran 1941 ville de allierade skapa en korridor till
Ryssland, motverka tyskt spionage, säkra sin oljetillförsel och förekomma
protyska officerare inom Iran som antogs vilja installera en protysk regim.
Invasionen av Iran gick snabbt. Teheran besattes. I den uppkomna situationen
insåg Reza Shah att någon återvändo inte var möjlig - förbindelser med Tyskland
medförde krav på en abdikation. Hans reformambitioner hade samtidigt skapat
inre spänningar. Reza Shah abdikerade i augusti 1941. Han utvisades till
Mauritius. Han flyttade senare till Johannesburg i Sydafrika där han gick bort
1944. Då hade en ny Pahlaviera inletts med ett nytt stormaktsspel kring den
iranska oljan. I omvärlden inleddes ett kallt krig.

Denna artikelserie är därmed avslutad. Den får avslutas med ett citat från Homa
Katouzian som sagt att det mesta av de saker som gick överdrivet fel under hans
regeringstid – vare sig ogynnsamma utlandsavtal, slösaktiga investeringsprojekt,
tvångsinförda pålagor om mäns hattar och förbud för kvinnor att bära schal –
kunde ha undvikits om inte hans maktutövning varit nyckfull. Om Reza Shahs
regentskap varit fast men konstitutionellt - även om det inte nödvändigtvis varit
demokratiskt – som under hans tidiga år skulle han ha gått till historien som en
stor ledare på samma sätt som Ataturk i Turkiet. 241

211
 Tro,
Tilltro,
Tvivel
och Om sunni
och

Tvång shiaislam
Kent Eklind

212
Omar Khayyams
1048 - 1131

213
 Tro, Tilltro, Tvivel och Tvång
Om Islam, Sunni och Shia

När under 600-talet islam började spridas grundlades i Mellersta östern

konfliktområden som idag blivit världsomspännande. Från början var det en fråga
om hur trosfrågor och dagligt liv skulle tillämpa s i nya kulturmiljöer, genomsyrade
av inflytelser från senantikens Medelhavsvärld. Det var religiösa motsättningar
men sådana fanns även västerut. Om detta vittnas kyrkohistorien. För arabvärlden
var det ett möte med världsreligioner som judendom, kristendom, zoroastrism och
maktcentra som Bysans, Rom och Iran. Den arabiska halvön hade haft kontakter
med medelhavsområdet och ett persiskt imperium österut men nu skulle erövrade
områden inkorporeras. Gamla etablerade administrativa regelverk skulle anpassa
till ett nomadsamhälles levnadsformer. Utan någon skiljelinje mellan teologiska
och juridiska sfärer blev en kontrast mellan teori och praktik framträdande.

Islam spreds med mongolstormen till Centralasien. Västerut erövrades Syrien,

Egypten och Nordafrika, år 711 Iberiska halvön, nuvarande Spanien och Portugal
och via Pyrenéerna södra Frankrike. Där stoppades framfarten 732 vid Poitiers av
Karl Martell. Söder om Pyrenéerna inrättades ett kalifat i Cordova. Erövrarna
blev kallade för ”morer”. Som fotnot nämns ibland att perserna hade känt till att
araberna funnits genom deras konstanta rövartåg och raider in i Persien, men när
islams arméer marscherade in söderifrån kom det som en total överraskning och
Persien (ungefär Irak och Iran i nutid) erövrades snabbt. De konstanta rövartåg
och raider som nämns var handels- och karavanleder. Detta lämnas vanligen
därhän. Det gör också den omständigheten att Islams utbredning fick långt vidare
avtryck i Iran än vad den fick västerut. 242

214
Med en tyngdpunkt på arabvärlden saknas ofta påpekanden om den splittring som
framträdde under 600 talet. Det var med detta en konflikthärd skapades som
kommit att bestå. Till skiljelinjerna hörde, som det uttryckts i en äldre litteratur,
att det fanns två ariska världsvälden när kristendomen föddes, Rom och Iran.
Mellan dem var en semitisk kil inklämd. Den ”sökte skydda sin egenart gentemot
både hellenistisk och persisk övermakt. Denna artikel vill med några rader
uppmärksamma att inom Islam fortlever en aktiv indoeuropeisk minoritet. Islam
har inte, som det var avsett, blivit universell.243

Det andliga och det världsliga

Sociologen Marcusel Gauchet pekar i sin Condition historique på att i Europa är
den kristna religionens avgörande roll för utvecklingen numera avslutad. Om
detta har han fört en strid om det gudomliga med Luc Ferry, filosof, som gett ut
boken L´homme-Dieu ou le sens de la vie. Andra debattörer har gett ateismen ett
ansikte.244

I väst banade protestantism väg för en nedtonad kyrklig hållning. Österut har
islam fått en allt mer framskjuten plats men en arabisk vår pekade på andra
kraftfält. Inom den kristna världen har idéhistorikern Marcus Lilla pekat på att
en splittring, separation, mellan religion och det världsliga förebådades i 1600-
talsfilosofen Thomas Hobbes Leviathan. Det var enligt Lilla ett angrepp på kristen
politik, ett förkastande av gudomlig uppenbarelse som grund för världslig makt
och rättvisa. Lilla menar att vi idag ännu en gång utkämpar 1500-talets strider
om uppenbarelse och förnuft, dogmatisk renhet och tolerans, inspiration och
samtycke, gudomlig plikt och vanlig hederlighet. Han talar om den stora
separationen, åtskiljandet av politik och religion där vi lever i ett experiment,
undantagen i ett förlopp där vi inte kan förvänta oss att andra civilisationer ska
följa vår väg, öppnad av en teologisk-politisk kris inom kristendomen. 245

Inom islam framträder den separation som Lilla talat om som en motsättning
mellan det sekulära och det religiösa. Det sekulära, modernism, svårdefinierat,
och tradition förvandlas till motsatser. Där inryms Edward Saids den andre vars
närvaro ställdes på sin spets när islam gått över Bosporen och Gibraltar. Det
utmynnade i slaget vid Poitiers 732. Senare skulle påven S:t Francis
missionerande korståg följa. Då hade sedan lång tid den romerska rätten
introducerat jus positivum, romersk rätt, jus naturale humanorum, hellenistisk
rätt och jus divinum, gudomlig rätt. Denna, företrädd av Thomas av Aquino,
ifrågasattes av Marsilius av Padua som ville ha strikt åtskillnad mellan andligt
och världsligt. Det påminner om påven Gelasius brev till kejsaren Anastasius,
kejsarens likställdhet med apostlarna, ett tvådelat maktfält, det heliga och
kronan. Kronan, det sekulära, modernismen, har idag betraktats som en västlig
kulturs skifte, från Gud till den enskilde. Religionen privatiseras för att inte
påverka det politiska samtalet som förutsättning för demokratin vilket ansetts
förvandla islam till en underordnad värdegrund, ett utestängningssystem
effektivare än tidigare under täckmanteln universella värden. 246

215
 Före antiken
Långt före vår tid hade, på den iranska högplatån profeten Zarathustra med den
jungfrufödde Saoshyant öppnat för zoroastrismen. Västerut växte judendom och
kristendom, söderut islam, fram. I Mesopotamien gavs den judiska
lagkommentaren Talmud ut under persiskt skydd, motskrift till kristendomen. Ett
skriftspråk växte fram. Ättesamhället rörde sig mot fastare samhällsstrukturer
med ett persiskt imperium som kom att föregå de grekiska stadsstaterna. Perserna
hade, sedan man befriat judarna i Babylon, utfärdat ett kungligt dekret där Kyros
den Store lät klargöra att kvinnan skulle skyddas från ociviliserade barbariska
beteenden. För detta skulle hon bära utmärkande klädsel. Det skulle förvanskas,
först i Östrom och sedan med Islam. Om detta förlopp, där Zarathustras budskap
blivit en religion, zoroastrismen, och utmanat juden- och kristendomen skulle
glömskan falla. En etisk dimension hade stått emot kristendomen under mer än
tusen år – men föll för islam. Ur religionshistoriskt perspektiv hade då, som det
uttryckts, Mose och Zarathustra lagt religionernas grundvalar. Såväl
kristendomen som islam växte i stor utsträckning upp ur iranska föreställningar,
genomsyrade av den efterexilska judendomens mark. Kyrkohistorikern Hugo Ball
påpekade att på iransk mark tycks de första striderna om urgudendomens princip
ha utkämpats. 247

Inom kristenheten skulle zoroastrismen fortleva i kristna sekter i norra Italien

och södra Frankrike under 1200-talets första hälft. Betraktade som kättare blev
Valdensare, Albigensare och Katarer kyrkans gissel som måste utrotas. De
upprätthöll orientaliska och förkristna föreställningar där en dualism kretsade
kring kampen mellan goda och onda. Katarerna, med kopplingar till
Balkanområdet, hade sitt centrum i franska Languedoc och Provence. Påven
Innocentius III beordrade ett korståg där provensalsk kultur mer eller mindre
försvann. Det var ett förspel till John Wycliffes ifrågasättande av engelsk
statsmakt - längre fram Luther och Calvins budskap. 248

Sedan judendom och kristendom lyckats begrava zoroastrismen manade ett

påvligt dekret på 1200-talet till ett heligt krig mot islam. Korstågen inleddes, en
västerländsk religiös och etnisk rensning. Begreppet Jihad blev pånyttfött. Det
gick tillbaka till Mohammads uppenbarelser som utmynnade i ett heligt krig mot
Mohammads motståndare under 6–700-talen. Begreppet, ursprungligen en
uppmaning till ett sökande inåt, har numera muterats och med politisk
sprängkraft blivit en produkt av 1900-talet. I Iran medförde 1800-talets ryska
tryck i norr att shahen påbjöd ett krig under namnet Jihad med landförluster som
följd, Turkamenchaifördraget. Andra upprop till Jihad kom till stånd 1914 då den
turkiske sultanen manade till uppslutning på Turkiets sida, Det blev sultanatets
fall. Senare har Jihad åberopats vid flera tillfällen, bland annat mot Israel.
Liknande maningar upprepades under Kuwaitkriget 1990 och färgade
terrorattacken mot World Trade Center i New York. 249

216
 Handel och sedvanor
När islam spreds saknades ett sammanhållet regelverk och legala juridiska
institutioner i arabvärlden. Däremot var handeln intensiv och redan i Koranen
påträffas kommersiella tekniska termer. Det antas att räntebaserade lånesystem
brukades. Med erövringar hämtades en kontraktsrätt från den kommersiella
praxis som utvecklats av sassaniderna i Iran. Det var, i likhet med den romerska
rätten, ett formalförfarande. Anbud ijab och accept kabul ledde till avtal. På
landsbygdsbygden var det främst familjearvs och brottsliga rättsförfaranden som
aktualiserades. Olika stamsamhällen hade olika tillämpningssystem och
regelsystemen sträckte sig inte utanför stamområdet om det inte var fråga om
blodshämnd eller blodspeng. 250

Ökade handelsförbindelser ökade behovet av att foga in olika sedvanor i ett

regelsystem. Handeln krävde likartade förväntningar och en accepterad
tvistlösningsmodell. Lokala traditioner kunde inte tillämpas när affärskontrakt,
vinstmarginaler och frågor som rörde arvs- och skiftesförhållanden skulle läggas
fast. För att överbrygga en skiljelinje måste islam vidareutvecklas. Det krävde en
systematisering, kalam Levnadsregler och etik måste infogas i ett rättssystem.

Tvister och regelverk

Utvecklingen under de tre första generationerna efter islams expansion medförde
endast modifieringar och kompletteringar av Koranen. Kaliferna under åren 632
– 661 verkade främst som religiösa och administrativa ledare. Huvudfrågan var
inte att modifiera sedvanerätt. Den var att organisera nyvunna territorier. Endast
på en punkt utvecklades rättsfrågorna, arvsrätten, påverkad av motsättningar när
de shi’itiska tolvmanna- och Kharidjitsekterna trädde fram. 251

Från 700-talet började med influenser från Rom i väster och Persien i öster
principer hämtade från romersk rätt och persisk administration anpassas till
Koranen. Där ingick den romerska rättens konsensusprincip, överensstämmelse,
idjma. Det blev ett fundament för nydaningar men med Koranen som ramverk fick
rättsutformningen en formalistisk form. Konsensus, idjma, var förbehållet ulama,
det islamska samfundet, och dess samstämmiga mening.252

Då hade den romerska rättens Corpus Juris Civilis varit i kraft under två
århundraden, följt av rättsvetenskapliga texter, Digestas; pandekterna som blev
grund för den medeltida juridiska teoribildningen. Utanför Rom var juridiken vid
denna tid, som det uttryckts, mest en fråga om klokhet och omdöme. Till
idéströmningarna i detta skeende hörde naturrätten, en moralfilosofi som ville
förklara människan som en dela av universum. Inom kristenheten kom detta att
förenas med frågan om en allmän allomfattande rättsgemenskap, särskilt inom
stoicismen. Med högmedeltiden blev det en metafysisk rättslära uppdelad i tre
grenar, jus positivum, den romerska, jus naturale humanorum, den hellenistiska

217
och jus divinum, den gudomliga viljans rätt. Den sista, företrädd av Thomas av
Aquino, måste människan alltid underordna sig.

Max Weber pekade på att i både öst och väst fanns juridiska lärosäten.
Ställningstaganden kunde utmynna i en responsa, Rom, eller en fatwa, islam men
en grundläggande skillnad var att romerska jurister var fristående från religiösa
institutioner. Den islamske juristen bevistade en islamisk högskola vars
utbildningsbas, utvecklad efter mönster från östromerska juristskolor, var
teologisk och traditionsbunden. En andra skillnad låg i domstolsorganisationen
vars teologiska inslag i Rom ersattes med en inriktning på att lösa juridiska
problem utifrån en rationell ekonomihantering. Islamisk lag var upptagen med att
skapa normsystem för muslimer. 253

Från nomadsamhälle till rättssamhälle

För att hantera arabiska nyordningar krävdes sanktionssystem. På sådana
grunder skulle några av de dynastibildningar som etablerades västerut komma att
vila. De utvecklades vidare när handel och transportleder knöt samman urbana
knutpunkter i olika regioner. Dit hörde Bagdad, Kairo och Cordoba och med
arabisk expansion hade följt en förvissning om att förfoga över den enda sanna
läran, följt av dogmsystem. Det var ett härskande skikts ideologi som blev knutet
till en samhällsstruktur. Där blev under de första århundradena persiska och
kristna områden färgade av en funktionärsstab hämtad från det fallna persiska
imperiet. Det var vid denna tidpunkt överlägset den europeiska kristna kulturen.
Förenandet av arabiska traditioner med persiskt och kristet vetandet kunde för
stunden inte inkludera någon religiös dogmatism. 254

I det förislamiska arabiska samhället fanns ett skiljemannasystem där en utvald

person, hakam, trädde in som medlare. Ur detta utvecklades en domarfunktion,
kadi, men det var inte en islamisk företeelse. Inom de tidiga kristna (koptiska) och
judiska församlingarna uppträdde lokala ledare som domare och administratörer.
Under benämningen nagid eller ra'is al-yahud kom de inom den judiska
självstyrelseförsamlingen i Kairo att under tre dynastier, den fatimidiska, den
ayyubidiska och den mamlukiska, att utveckla och centralisera de administrativa
systemen. Det blev gradvis en organisatorisk struktur med olika administrativa
nivåer och befattningar som underrätter och överrätter. 255

Med införandet av domare, kadi, ersattes under det arabiska ummayyadkalifatet

hakaminstitutet. Kadins lagtolkning skulle ske mot bakgrund av Koranen. I
praktiken var tillämpningen flexibel. Sha'ria var främst inriktad på den enskildes
personliga status, frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. Civilrättsliga frågor
kom i islams tidiga skede i bakgrunden. Kadin utsågs av kalifatets guvernörer.
Han kunde avsättas med omedelbar verkan och hans befogenheter omfattade
endast muslimer. Icke-muslimska befolkningsgrupper behöll sin tidigare
rättshantering. Kadins domar protokollfördes med en sekreterarfunktion hämtad
från de iranska sassaniderna. Sådana sekreterare lade med växande inflytande
grund för en systematisering av den islamiska rätten. I processen ingick
upptagandet av muntliga vittnesmål, efterhand skriftliga, där en grupp personer
218
som varit legala vittnen utmejslades, udul. Med detta kom kadin att tillsammans
med köpmän och prästerskap bilda ett socialt skikt, ulama, Ett ekonomiskt
nätverk för olika transaktioner växte fram. Senare, benämnt waqf eller
hubussystemet, följde ett donationsförfarande där förmögenheter kunde överföras
för ekonomiskt stöd till t ex skolor, moskéer eller andra välgörande ändamål. Det
var ett regelverk där Hadith, fick en framskjuten roll. Det var arkaiska
rättsprinciper, byggda på traditioner som gick tillbaka till Muhammed och hans
samtida, sunna. De blev en grundläggande rättskälla vid sidan om Koranen. Med
angivande av upphovsmannen började de tidigt samlas. Sex sådana samlingar
betraktas inom sunniislam som kanoniska, fyra inom shia. Med tiden
utkristalliserades en fast kärna. En juridisk tolkningsmetod växte fram, tafsir
men då Gud avslutat sin lagstiftning genom Muhammads död blev tillägg och
ändringar i korantexten ett problem. Med införandet av ett antal rättsskolor växte
en mer eller mindre utpräglad lagreligion fram. De juridiska institutionerna blev
normgivande för tolkningen av koranen och Hadith. Med detta blev uppkommande
rättsfrågor samlade som ”typfall”, prejudikat, något som tidigt kan spåras inom
tre lärosäten, Shafi, Hanbali och Hanafi. Utbildningen stod under ledning av en
ledande rättslärd, rai’s, med en fortlöpande redovisning av kommentarer till olika
standardtypfall, mukhtasars. Denna utbildning knöts under 1000-talet allt mer till
dels moskéerna (masjid-khan), dels särskilda lärosäten, madrasahs. 256

Lärosäten och doktriner

Med gradvis framväxande utbildningscentra från 700-talet och fram till 1000-
talet etablerades lärosäten i Iraq, Kufa, Basra och i Medina, Mecca och Syrien.
Runt tolv- och trettonhundratalet framstod fem dominerande skolbildningar som
ledande - Shafis, Hanafis, Malikis, Hanbalis och Zahiris. De utgjorde då etablerade
institutioner för uttolkningen av den islamiska rätten. Då hade, inom islam liksom
inom kristendom och judendom, den ”profetiska tidsåldern” lämnats. Där hade
karismatiska lagprofeter kunnat ikläda sig rollen som överbringare av
laguppenbarelser blev sedan en fråga om kommenterande tolkningar av en
orubblig lag. Åtskilligt av hellensk och romersk rätt införlivades men officiellt var
det fråga om en sedvanerättslig tillämpning av koranen. Samtidigt befästes en
roll som ledande uttolkare av islamisk rätt. Med detta hade ett sunnidominerat
synsätt etablerats.

Präst och juristutbildningen bedrevs inom religionsskolorna, madrasah.

Utbildningstiden är inte fixerad men idag är slutexamen före trettioårsåldern är
ovanlig. Många fullföljer aldrig utbildningen och verkar efter utbildningens
grundläggande del som böneledare, lokala mullor, administratörer eller inom
andra funktionärsbefattningar. För dem som fullgjort ett andra steg står
prästtjänster i städer och moskéer öppna. De som fortsätter med ett tredje steg
berättigas att bära titlarna Mujtahid eller Hojjatoleslam. De bär en vit turban med
en aba, en ärmlös brun kappa som är öppen framtill. En sayyid, en präst som kan
åberopa en härstamning från Muhammad, bär en svart turban med en svart aba.
Över tiden blev tongivande präster benämnda ayatolla och kunde beroende på

219
tilltro kallas ayatollah ol ozma, Storaytolla. Under 1900-talet framträdde sju
sådana. En av dem var Khomeini. 257

Inom rättsskolorna växte en specifik juristrätt fram. Med bundenhet till en metod
uteslöt en friare tolkning. En sådan möjlighet hade funnits för den förislamiska
kadin. Där hade det varit en fråga om antingen diskretionära beslut, bedömningar
grundade på eget omdöme, eller mer eller mindre primitiva analogislutsatser. Med
en islamisk traditionsbunden tolkning stängdes detta. En rationellt grundad
analys, Itjihad, förnuftet, en logisk bevisföring framför bokstavstrohet,
begränsades av Koranen. Med detta följde en kanonisk rätt med en statisk
kunskapsmassa, ilm, ett antal grundläggande principer, usul al-fiqh. Inom
shiaislam, med en icke-rationell föreställning om en försvunnen imam, tvingades
rationella slutsatser fram. Inom sunniislam blockerade itjihad, förnuftet, Det var
en ortodoxi som i ett första skede innebar, så som det uttrycks, att Whoever denies
the consensus of the Community has denied the Prophet.

Från omkring 750 inleddes en rörelse mot en mer rationellt orienterad

rättstillämpning. Straffrättsliga tillvägagångssätt, Hadd/Huddud, kvarlevde en
tid men med dåtida jurister/teologer kom en systematiserad tillämpning. En
vidgad ram för rättstillämpningen följde sedan med Hammad ibn Sulayman, d
738, och ett antal teologer, de ”sju advokaterna” från Medina men under en
inledande period kom tillämpningen av sunna, praxis, att stå i en mer eller mindre
exakt överensstämmelse med Koranens regler. 258

Tradition, förnyelse, förnuft

Med inrotade sedvanor utgjorde nytänkande en avvikelse från rådande ordning.
Mot omtolkningar och justeringar av Koranen stod en tilltro till utsagor
förmedlade i en obruten kedja, isnad. De fick i likhet med koranen inte förvanskas.
Influenser utifrån skulle stävjas. Traditionerna skulle vårdas. De levde vidare
inom en traditionalistisk rörelse.

Om detta ansåg Max Weber att islam såväl som den östliga kristna kyrkan
fasthöll vid konsensus mellan de officiella företrädarna för den kyrkliga
undervisningsorganisationen, vilka i vissa fall var präster i andra fall teologer, som
förutsättning för dogmers sanning och har därmed hämmat den dogmatiska
utvecklingen. Weber gick bort 1920. Hans efterlämnade verk har blivit bestående.
Samtidigt bör framhållas att de problem som lyfts fram inte var främmande inom
Islam. De var en del av motsättningarna mellan sunni och shiaislam vilket har
ansetts förvanska kunskapsutvecklingen inom Islam även om kalifen Ma`mun,
813 - 833, startat det översättningsarbete som öppnade för den grekiska filosofins
utbredning. Aristoteles blev känd bland islamiska skolastiker och genom
översättningar i kommenterande arbeten av Porphyry's, 232 – 304, blev
nyplatonismen och Plotinus skrifter ordnade och bevarade.259

Kalifen Umar b. Abd al-Aziz, 682 – 720, hade uppmanat provinsguvernörerna att
lösa tolkningsfrågor utifrån de råd som lämnats av behöriga teologer/jurister.

220
Gradvis blev idjma, konsensusbegreppet, efter revideringar en legalt accepterad
metod för att lösa intressekonflikter. Jafar al-Sadig, d 765, som grundlade den
Jafaritiska skolan, hade samtidigt varnat för tillämpningen av analogimetoder
inom rättstillämpningen eftersom qiyas och ra´y, samlat under begreppet itjihad,
kunde innebära att den enskildes bedömningar påverkade tolkningsmetoder och
enskilda enskild domare. Det var samma tanke som långt senare skulle föras fram
av Max Weber som kallade det Kadjustiz.260

Under 800-talet lade en framträdande skolastiker, Al-Shafi, d 820, fram ett

arbete, al-Risalah. Där kritiserades metodutvecklingen inom rättsskolorna. En
tolkningsmetod utifrån fyra källor föreslogs, Koranen, kitab, traditionen, sunna,
konsensus, idjma och analogiskt resonemang, qiyas. Där ingick en logisk
bevisföring vid sidan av qiyas, istidlal och en intresseargumentering utifrån ett
nödvändighetskriterium, darura. Det blev inordnat i doktrinen. Med detta hade
konsensuslinjen befästs som en del av den islamiska rättsläran. 261

Shi´iterna hade tidigt inlett en infiltration av de sunniorienteade rättsskolorna.

Mutaziliterna återfanns ofta i Hanafiskolan, asha´riterna och shi´iterna i Shafi-
skolan. Det till uttryck i arbeten kring rättsläran, usul al-fiqh, från 1000-talet och
framåt. Al-Shaykh al-Mufid, 945 – 1022, lade en grund i arbeten som al Risalah
al-magni´ah, följt av ett kompendium, Tahdhib al-ahkam, över shi´itiska hadither.
Al-Mufidsom verkade då undet de shi´itiska buyiderna som kontrollerade
kalifatet. En sann uppenbarelse vilade på en dialektisk teologi, kalam. Efter al-
Mufid som den shi´itiska tolvsektens främste jurist uppträdde under en följande
generation jurister, utbildade under shi´itiska företrädare, bland dem Al-Tusi, d
1067, som varit elev hos en annan av de framträdande shi´itiska juristerna vid
denna tid, al-Murtada, 966 – 1044. Denne slog fast att religionen kunde befästas
av förnuftet, aql. Shi´iterna anslöt sig till mutaziliternas rationalistism.262

Bland rättsskolorna kom Shafiskolan att stå nära de shi´iterna. Den skilde sig
från sunniskolorna. Shafi´is syn på rättstillämpningen innebar att i tveksamma
fall skulle ett avgörande överlämnas till rättslärda för en analogisk, tolkning av
regelverket, qiyas, ett förnuftsresonemang som kom att få benämningen ijithad,
Inom Shafiskolan fanns ett mindre tryck än det som kom till uttryck med, Hanifa,
d 767, som med Hanafiskolan var byzantinskt påverkad. Där förordades att en
teknik, ray, som medgav domaren att göra skönsmässiga bedömningar, blev
betrsktad som en självständig rättskälla.

Andra, Ahmad b. Hanbal, d 855, förde fram en långtgående konservatism där

praktiskt taget all ny lagstiftning förkastades. Det innebar att förespråkarna för
rationalitetsbaserade tolkningar av islams rättsgrundsatser utifrån en filosofiskt
rationalistiskt orienterad teologi utestängdes från den doktrinära utvecklingen
inom islam. Till dessa grupperingar hörde förutom shi´iterna mutaziliterna och
asha´riterna. Mutaziliternas tal om en fri vilja stod i strid med koranen. De hade
hävdat att koranen var skapad. Muhammeds uppenbarelser ifrågasattes. För
mutaziliterna fick det för stunden räcka med att de flyttade fram sina positioner.
Med en skiljelinje mellan tro och lära skulle de från 900-talet komma att närmas
koranen av al'Ashari. 263

221
För shi´iterna låg en analogisk tillämpning närmast. Problemet var att ett beslut
hade ingen relevans om det inte godtogs av shias teologer, imamatet. En
ståndpunkt knuten till ulama, inte successionslinjen efter Ali, avvek från en
shi´itisk konsensus. Sunnikollektivet ansåg att den som förnekade församlingens
enighet förnekade också profeten. Genom att ersätta ulama med imamatet
utestängde sig shia från doktrinutvecklingen. Varför behövde man en doktrin om
det alltid var den gömde imamen, och endast han, som skulle följas? Shafijuristen
Ibn al-Qass, d 946, delade inte den uppfattningen. Med detta följde motsättningar.
I Bagdad hade buyyidamiren Baha al-Dawlah, 989 – 1012, utsett den shi´itiske al-
Sharif Abu Ahmad till chefsdomare i Bagdad. Utnämningen godtogs inte av kalifen
al-Qadir. Denne ansåg att de shi´itiska tolvorna inte hade ett godtagbart
rättssystem men då hade ett antal shi´itiska jurister börjat att positionera sig. 264

Under nionde, tionde och elfte århundradet blev sunnimajoriteten alltmera rigid.
Shiakollektivet tvingades uppge delar av sin övertygelse för att undgå en
marginalisering. Shi’iterna såg liksom sunniterna Koranen som den främsta
rättskällan men bedömde hadith, uppteckningar efter Muhammed, snävare. En
av församlingen, umma, godtagen enighet, konsensus, godtogs inte om imamatet
ställts åt sidan vilket ansetts ge uttryck för ett auktoritärt synsätt jämfört med
sunni-islamism.

Shia vilade på auktoritet, sunni på consensus, ijma.265

Lag och norm

I en klassificering av lagstiftningstyper pekade en av sociologins förgrundsfigurer
Max Weber på fyra olika:

1) emotionellt baserade och opåverkade av befintliga normsystem

2) lagstiftning baserad på särskilda procedurer men med en tillämpning som
saknar anknytning till förnuftsmässiga eller logiska utgångspunkter
3) lagstiftning grundad på religiösa, etiska eller ideologiska imperativ och
4) lagstiftning grundad på etablerade legala procedurer och ett normsystem utan
att särskilda hänsyn tas till värderingar eller etisk och religiösa övertygelse.

Den sistnämnda typen ligger närmast det rättssystem som tillämpas i det
västliga samhället. Ifråga om den islamiska rätten ansåg Weber att den med
domarens roll, Kadin, var irrationell. Han kallade det kadijustiz. Kadin avgör varje
fall godtyckligt på personliga och skönsmässiga principer. Detta saknar enligt
Weber generalitet och stabilitet. Beslutsfattandet är oförutsägbart. 266.

Webers karaktäristik där domarsystemet hänförs till objektiva och irrationella

rättssystem har kritiserats. Den islamiska rätten, grundad på Sharia, vilar enligt
muslimskt synsätt på en universell och gudomlig grund med evig giltighet. Weber
ansåg att detta kan kategoriseras som objektivt och rationellt inom ett
normsystem härlett från profetia och uppenbarelse. Legala tillämpningar utgör
endast tillämpning eller utvecklandet av principer som vilar på den heliga lagen.
Där saknas den västerländska rättens arv från den romerska rätten. Inom den
222
västerländska rätten skiljde man på allmän och privat rätt och det var inte
inlemmat i ett teokratiskt-karismatiskt legalt system. Det fanns ett subjektivt
inslag som gav individen större utrymme och en gränsdragning mellan
offentligrätt och privaträtt uteslöts tillämpningen av ett teokratiskt/karismatiskt
inslag. I Rom var det fråga om imperium och dominium där jus civile var en
integrerad del. Individen var mera centralt placerad i den västliga
rättsutvecklingen än inom den inom islamiska rätten. Ur detta kom senare
rivaliteten i väst mellan kyrka-stat att utvecklas. I detta inneslöts individens
strävan efter friheter och rättigheter. Reformationen och den franska revolutionen
blev milstolpar. Inom islam återfanns inte motsvarande fundament även om det
inom den islamiska rätten skett en utveckling av en rättspraxis, urf, utvecklad på
sekulariserade, kulturella och lokala traditioner. 267

Islamisk lag utvecklades avskild från politikens sfär men har bibehållit sin
stabilitet och utvecklat huvudelement för en delad islamisk värld. Grundvalarna
dras upp under det muslimska samfundets första 300 år, senare påverkat av yttre
faktorer. Puristiska reaktioner slog igenom i Nigeria, Jemen och Afghanistan. I
detta framträder två islamiska block - det ottomanska imperiet i mellersta östern
och mogulimperiet i Indien. Där gavs under 1600 - 1700-talen islamisk lag den
grad av effektivitet som uppnåtts under abbasidkalifatets första hälft.

Med influenser efter västlig politisk kontroll och lagstiftning i brittiska Indien
och Algeriet föddes två autonoma rättssystem, det Anglo-Muhammedanska och
Droit musulman algérien. I vår tid har krav rests på en moderniserad lagstiftning.
Den arabiska våren pekade på de skilda vägval som låg bakom utvecklingen. Kan
islamisk rätt komma att fjärma sig från att vara an extreme case of a 'jurists law,
sprungen ur en individualistisk tillämpning kopplad till legala föreställningar med
analogiska, inte analytiska, angreppssätt? 268

Sunni och Shia

Benämningen shia anknyter till ordet partisan, efterföljare till en successionslinje
som utgår från Muhammed. Sunniislam vilar på en fortgående samstämmig
koncensus, enighet, inom samfundet, umma, tron och dess tillämpning utifrån
sunna, Muhammeds sed. Om denna berättas i traditionssamlingar, hadith, inom
sunniislam samlat i sex böcker, inom shia fyra. 269

Shiaislams tidiga historia färgas av ett martyrskap när Husayn ibn Ali ibn Abu
Talibs, 626 – 680, led nederlag i slaget vid Karbala 680, Kamelslaget. Han var den
tredje shiaimam, dotterson till Muhammed genom dottern Fatima och kalifen Ali
och yngre bror till Hasan ibn Ali ibn Abu Talib, 624 - 670, kalif 661. Husayn
vägrade 680 att ge trohetslöfte till den dåvarande kalifen Yazid I och stupade i
Slaget vid Karbala i dagens Irak, där hans grav och helgedom är belägen. Dagen
kallas för Aashura eller muharran, shiamuslimernas främsta högtidsdag då
grupper av troende paraderar och späker sig själva. 270.
Med oenighet om vem som skulle vara kalifatets och det islamiska samfundets
legitime ledare följde en fraktionering. Inom Shia ansåg man att efterträdaren
skulle komma från Muhammeds släktträd. När det dog ut med den tolfte imamen,
223
Muhammad al-Mahdi förklarades denne försvunnen. Han skulle återkomma. Då
skulle världen frälsas. Under tiden var ledningen av islam temporär. Tankegången
påminner om den iranske profeten Zarathustras religion. Där talas det om en
frälsare, den jungfrufödde Saoshyant. Med detta kunde Shia inte erkänna
principen om idjma, samfundets enhet. Den religiöse och politiske ledaren var med
en absolut legitimitet knuten till den försvunne imamen och dennes återkomst.
Under tiden ankom ledningen på jordiska shiaimamer. Idag i shiamuslimska
handböcker, 2002, uttryckt som att vid väntetidens slut skall återkomsten ersätta
Förenta Nationernas misslyckande. 271

Inom Shia framträdde olika riktningar, bland dem tolvmannasekten, imamiya,

Imamaiya, ”tolvorna”, omfattar utanför Iran även stora delar av befolkningarna i
Irak och Bahrain. Totalt utgör shiiterna, uppdelade på flera sekter, drygt 10 % av
alla muslimer. Minoriteter finns bl.a. i Pakistan, Indien, Syrien, Irak, Förenade
Arabemiraten Algeriet, Libyen och Oman – bland andra karmatier, assasiner,
druzer, kharidjiter, ibadier, murdji’ter, nusarier, jezider och senusier. I Jemen
verkar Zayditerna som erkänner fem legitima imamer efter Ali. Ismailiyasekten,
den återfinns i Syrien, Jemen, Pakistan, Östafrika och de muslimska områdena i
västra Indien anser att den sjunde imamen var Ismail ibn Jafar, inte, som
tolvmannasläkten Musa al-Kazim.

Med sufiska inslag och ett ledarskap färgat av karismatiska egenskaper,

framträdde under 1800-talets början Shaykismen. Några årtionden senare
Babismen. Inom andra shiitiska fraktioner, bland dem Ismaeliterna, framträdde
rivaliserande fraktioner, Ni´matis och Haydaris. De förstnämnda tog sitt namn
från en sufimystiker, avkomling från den femte imamen, de senare från
sufimystikern Sultan al-Din Haydar, stamfader till Safaviddynastin.
Fraktionsbildningarna ledde den engelske ministern för Iran 1836 - 1853, Justin
Sheil, till kommentaren it is strange that even well-informed people can give no real
explanation for the original causes of these divisions 272.

Inom shiaislam har ett prästerskap i opposition mot en sekulariserad över- och
medelklass vunnit ett brett stöd. Med en självständig och stark lärdomstradition
är rörelsen i princip fundamentalistisk men den har genom avståndstagandet från
en konservativ sunnimajoritet framstått som mer flexibel och ”modernistisk”.
Inom shia finner man ett drag av martyr- och lidandeskult. Shi´ismen blev
dominerande politisk maktfaktor genom revolutionen 1979 och har med en sträng
moralism inspirerat liknande strömningar i den övriga muslimska världen.

Shiiternas vägval för att som minoritet kunna ta del i framväxten av en islamisk
rätt kom med detta att ske utmed tre huvudlinjer. En var att utåt acceptera den
sunnitiska prästutbildningen medan man medan man i sitt inre och privat
kvarstod vid den shiitiska doktrinen, taqiyah, valfrihetsprincipen. Ett annat var
att ta till sig det sunnitiska consensuskonceptet men att tillämpa det på ett sådant
sätt att opinionen inom shiamuslimerna åsidosattes. Slutligen kunde man
förkasta den auktoritet som tillskrevs rättslärda sunniter helt och hållet som
oförenligt med shiitisk doktrin där imamens hadith var källan till den religiösa
sanningen, inte den consensus som skolastiker och jurister inom sunnis

224
lärdomscentra formade. De var falska. Sanningen var begränsad till Imamens
lärande .

Synsättet blev huvudfåra för Ismailiterna och kvarstår bland senare efterföljare,
Khofas och Bohrassekterna. Ståndpunkten godtogs även av de traditionalistiska
shiiterna som t ex Akhbaris. Genom den islamiska historien återkommer med
detta ett mönster där den shiitidska grenen inom islam hamnar i konflikter med
den sunnitiska. Å ena sidan kommer detta till uttryck i ett öppet avståndstagande,
å andra sidan i en strävan att bli accepterade inom hela det islamiska samfundet,
en strömning som fick sin huvudsakliga utbredning i Iran, idag den Islamiska
republiken Iran. 273

Auktoritet och ledarskap

Det händelseförlopp som återgetts ovan kan något förenklat delas in i tre faser.
Den första kan knytas till utvecklingen under islams första århundrade, det
kalifatets administrativa utveckling och framväxten av de olika rättsskolorna,
madhabs. Med detta inleds framväxten av ett systematiskt orienterat sätt att tolka
olika rättsregler som minskar utrymmet för en fristående utveckling av
rättsfrågor. Den teoretiska och praktiska rättsutvecklingen sker inom ramar som
tenderar att skapa ett stillastående, en traditionalistisk linje där shiakollektivet
vidmakthöll att legitimiteten hos en kalif skulle knyts till Muhammeds släktlinje.
Skeendet kan delas in i tre perioder. 274

Den första inträdde under den buyyidiska eran, 945 – 1055, Bagdadskolan med
rättslärda som Mufid, Sharif al-Murtada och Tusi. De uppmärksammade frågor
kring wilaya, auktoriteten, hos en ledare, faqih.
Bakgrunden utgjordes av att de shi´itiska buyyiderna trädde in i ett maktpolitiskt
händelseförlopp. Hur kunde olika administrativa åtgärder vidtas när den
auktoritet som utgick från Mohammeds efterträdare brutits genom den gömde
imamen? Imamatet, pressat när makten gled över till politiska krafter strävade
efter att frigöra sig från detta. Man ville ha en skiljelinje mellan det religiösa och
det politiska. Med detta kom imamens auktoritet ifrågasattes.

Efter den tolfte imamens försvinnande i Samarra 874 hade imamens auktoritet
knutits till förmågan att uttolka profetens källor, al-ilm. Makt i meningen
auktoritet med rätt att kräva lydnad samlades i begreppet ilm men med
buyyiderna blev imamatets politiska auktoritet förvandlat till juridiskt inflytande.
Tyngdpunkten försköts till frågan om den från imamen delegerade behörigheten,
inte till de sultanernas auktoritet.

Sunnsultanerna hade framstått som symbolen för enhet inom den muslimska
världen. Med de shi´itiska buyyiderna kunde detta inte godtas av imamatet. Den
från imamen delegerade behörigheten blev för shiajuristerna en fråga om en tilltro
till den gömde imamen, grundad på antagandet att denne om han hade varit
närvarande skulle ha valt vissa kvalificerade personer. De som fått detta uppdrag
skulle kunna vidta samma dispositioner som en funktionellt verksam imam vilket

225
tillgodosågs ett shiamuslimskt intresse inom ramen för begreppet sultan al-
zaman, rätt och auktoritet att leda i tiden.

Den andra perioden, från 1200- till 1400-talet, kom de resonemang som förts av
Mufid och Tusi kring ledarskapet att grundlägga ett synsätt som innebar att
behörighetskedjan till imamen kunde utövas av välkvalificerade jurister som
tillerkänts rätten att göra auktoritativa tolkningar, wilaya, av olika rättsfrågor
Denna roll förstärktes mot bakgrund av politiska omvälvningar där de sunnitiska
seldjukerna misslyckats med att vinna ett legitimt stöd och mongolernas
nedbrytande av abbasidkalifatet. För en permanentad tolkningsrätt krävdes en
legitimitet som kunde knytas till den som utövade al-sultan al-adid, den rätte
ledaren.

I denna mening anknöt den shiamuslimska utvecklingen till sunnimuslimska.

Det "rätta kalifatet", den islamiska staten under sultanen, utgjorde ett skydd för
den allmänna ordningen, inte något som var identiskt med tron utan något som
var nödvändigt för att tillämpa de principer som låg i en normativ sharia. D et
administrativa regelverkets utveckling, al-qada, fick härigenom en framskjuten
roll när en centraliserad muslimsk ledning bröts upp. Inom shiismen blev al-qada
grunden för ett växande juristinflytande som medborgarnas skydd mot illojal
maktutövning, en utveckling som skulle leda fram till Wilayat al-faqih. Långt
senare skall ayatollan Khomeinei lägga fram ett arbete kring detta begrepp och
1978 skall han gripa in i de händelser som leder till Phalavidynastins fall. Men då
har redan wilayat al-fiqh spelat en framträdande roll i den konstitutionella
revolution som tar sin början 1906 och leder fram till Qajardynastins fall.

En tredje period, 1501 - 1736, innefattar det safavidiska väldet då shia fick
ställningen som statsreligion i Iran. Det medför en fortsatt vidareutveckling av
tekniken för att koppla legitimiteten till den tolfte imamen genom sultan al-
saman, den administrativa hanteringen av imamatsamfundet. Juristernas
auktoritet, wilaya, befästes. Lagstiftning som infördes skulle godkännas av
juridisk sakkunskap, ulu al-amr, de som har auktoritet att göra en granskning
med utgångspunkt från källor härledda från den tolfte imamen.

Detta fick avgörande betydelse i en fjärde utvecklingsperiod, från 1800-talet och

framåt. Nu blev juristfunktionen centraliserad och institutionaliserad som marja
al-taqlid, den ledande shiamuslimska auktoriteten med behörighet och
befogenheter knutna till den gömde imamen. Med detta följde att vid politisk
instabilitet kunde statsmaktens legitimitet ifrågasättas i form av skuggkabinett
åberopande al-sultan al-adil - ett rättvist ledarskap. De av imamen utsedda
juristerna kunde med detta ha en mera långtgående legitimitet än den som kunde
åberopas av monarken då de med en generell auktoritet kunde åberopa
bedömningar i namn av den gömde imamen vid sidan av statsmakten. 275

Till problemen hörde frågan hur det gudomliga löfte som profeten gett skulle
fullföljas. Vad inneslöts i Guds rättvisa, al-sultan al-adil, och vilket var en ledares
utrymme för att med politisk maktutövning svara för denna rättvisa, al-imama,
Var det de legala förutsättningarna eller de politiska omständigheterna som var

226
avgörande? Inom sunnimajoriteten hade det blivit befäst att ifråga om legitimitet
och beslutsrätt var de faktiskt existerande omständigheterna avgörande, al-
masalih al-amma. Frågan hade präglat samspelet mellan sunni och shia under
lång tid. 276

Medelhavet och idéhistorien

Om Grekland som centralpunkt för den europeiska kulturen har det sagts att
detta passade västeuropeiska kolonialmakter som ville legitimera en självpåtagen
rätt att härska över de kulturer som passerat i Mellersta Östern, Indien och Kina.
När idéhistorien via al-Mamun och hans visdomens hus i Bagdad, Bayt al-Hikmah,
passerade Rom, Konstantinopel och Cordoba uttrycks det som att den slutligen
fördes i säkerhet i Västeuropa och Norra Italien.

En antik filosofi avlöstes av kristendomen varmed allting som befann sig öster
om Rom försvann för lång tid framåt. Aristoteles arv fick sin fristad i Syrien och
Iran. Dennes brev till Alexander den Store blev hos kalifen Hisham (724 - 743)
översatta av den iranske sekreteraren Salim Abu-l-ala. När Thomas av Aquino
trängde in i Aristoteles läste han en text som översatts till latinet från arabiskan.
Med detta utgav han banbrytande arbeten med åberopande av Irans Ibn Sina,
Avicenna, en av islamisk idéutvecklings främsta företrädare. 277

Brytpunkt för händelseförloppet var medelhavsområdet. Där rörde sig

religionerna bort från antika föreställningar. Indoiranska tankar om en Gud, en
Dyaus-Pitar eller Jupiter hos Herakleitos, hade fört med sig en enhetsprincip,
monoteismen. Platon hade inte avvisat andra gudar men fört enhetstanken vidare.
Hans idélära utgjorde en kunskapsteoretisk rationalism men Aristoteles ansåg att
ett grundläggande fel i idéläran var att tilldela idéerna en självständig existens.
De fanns redan, dolda i materien. 278

Med Alexander den Store, undervisad av Aristoteles, förstärktes enhetstanken.

Formerna för maktutövningen hämtades från en iransk akameniddynasti.
Enhetsprincipen återkom hos nyplatonisterna på 200-talet. Med dem befann sig
Västeuropa liksom Irans sassanider österut i en ny religiös värld. Kulterna från
Mesopotamien var ersatta med gnostiska och ritualistiska sekter vid sidan av
kristendom, judendom och zoroastrianism men i grekiska och romerska ögon
företrädde perserna gnostiken, magin och riterna. Där hämtade Rom sin
mithraism som sedan blev romersk, inte persisk. När sedan Konstantin den Store
flyttade maktcentret till Bosporen flyttades en gravitationspunkt österut.
Kristendomen sönderföll i en västlig och en östlig del, en latinsk och en
hellenistisk.

Då hade romkejsaren Diocletianus redaninsett att Nicomedia vid sundet mellan

Svarta Havet och Egeiska Havet utgjorde en korsväg för handel och arméer. Där
kunde gränserna mot såväl nedre Donau som Persien hållas under uppsikt. Med
detta grundlade Konstantin Konstantinopel. 279

227
Samtidigt hade manekeismen satt spår när den västerut tog upp gnostisk-kristna
influenser. Mani, från persisk familj av hög börd, hade i konflikt med iranskt
prästerskap mött en grym avrättning men rörelsen spreds både öster- och
västerut. I Rom var en av Diokletianus prokonsuler tvungen att få till stånd ett
förföljelseedikt, 279. Men manekeismen stannade utanför en sfär. Den
hellenistiska. Där hade den antika filosofin nått fram till nyplatonismen som likt
manekeismen sökte en religionssynkretism. Förgrundsfigur blev Plotinus
”enhetens profet”. Nyplatonismen, den ”utgående hedendomens stora bålverk”
kom därmed från samma trakter som kristendomens ”stora segervapen,
origenismen”. Hans lärjunge Porfyrios förklarade sedan krig med kristendomen i
skrifter som blev källan för Diokletianus förföljelse av de kristna. Men med
nyplatonismen följde en frigörelse från naturreligionerna, en öppning för inträdet
i andra religioners värld”. 280

Plotinus följdes av Proklos, ledare för akademin i Aten. Där uppträdde under
500-talet Dionysios Aeropagiten, omnämnd i nya testamentet som kristnad av
Paulus medan nyplatonska tankegångar fördes in i den kristna teologin. Det fick
Justinianus att stänga akademin, den sista bastionen för en intellektuell
hedendom, 529. Bakom detta låg kristenhetens problem med treenigheten medan
atenskolans filosofer, bland dem Diogenes, inbjöds av perserregenten Chosroe som
byggt upp ett medicinskt lärosäte, Jundishapur, i Susa. Enligt en samtida
historiker, Agathias, återvände professorerna senare till Grekland i skydd av en
fredstraktat efter sammandrabbningar mellan Chosroe och den byzantinske
Belisarius.

Efter stängningen av akademin kom ett närmande mellan grekiska och latinska
teologers uppfattning om Kristi gudom där en grekisk syn på på kristendomen
underströk skillnaden mellan två teologiska traditioner, den ena symbolisk,
kerygma, den andra filosofisk, dogma. Det symboliska krävde initiation och kunde
inte förmedlas med ord, logik eller rationellt resonemang. Det kom att sätta spår i
en persisk värld alltmedan kristendomen växte. När den spreds österut sög den
upp både en iransk zoroastrianism och orientens ”Pantokrator”, ett härskande i
Guds magnifika glans med en kejserlig etikett som beskrevs av Konstantinos
Porphyrogenos i Ceremoniernas bok. När sedan både judar och kristna ansågs ha
förfalskat Abrahams profetiska budskap var tiden inne för Islams absoluta
monoteism, kodifierad i Koranen. De fyra monoteismerna, inräknat
zoroastrianismen med dualismen mellan gott och ont möttes när kalifen Mamun
skapade vishetens hus i Bagdad. Judiska, kristna och muslimska tänkare tog upp
Aristoteles medan Avicenna, Averroes och Maimonides fick tillgång till
översättarskolan i Toledo. 281

Den grekisk-romerska sfären utsattes samtidigt för yttre tryck. Vandalernas

inträngningar konfronterade hellenismen med föreställningen att lag och rätt inte
härleddes från staten. Den var överordnad staten, en individualism som låg
utanför en hellenistisk tankevärld. Anselm av Aosta, ärkebiskop i Canterbury,
förde fram tankegången att föreställningen om Gud även kunde omfatta hans
tillblivelse. Men Aristoteles hade hävdat att det varseblivna måste föregås av
något, ett gudomligt varande som utgick från den ”orörde röraren”, ett

228
immateriellt förhållande som endast kunde identifieras genom gudomen. Det var
inte möjligt att föreställa sig en kropp i rörelse om det inte fanns en kropp till
vilken detta kunde relateras. Jorden befann sig före Galilei i ett evigt centrum av
världen. Anselms individualism irriterade.

Medan Al-Ghazali kritiserade Averroes inom islamismen kritiserade biskopen

Etienne Tempier i Paris Anselm. Al-Gazali vände sig mot en förvrängning av
skapelseläran. Tempier ansåg att Guds allmakt begränsades om denne kunde
inordnas i en mänsklig föreställningsram. Anselm fick vänta tills Descartes
uppträdde men lösningen hade hämtats hos nyplatonisterna och Augustinus som
inrymt både vetenskapen och filosofin i kristendomen. Inom Islam utvecklades två
huvudlinjer, en i öster och en i väster. I den västra skulle Averroismen med
tyngdpunkt i filosofin dominera.

Cordobas geografiska belägenhet öppnade för influenser från en kyrka som hårt
pressad av filosoferna började att separera filosofi och teologi. Filosofin blev
fanbärare i kampen mot en kristen auktoritet, en utveckling som inte hade samma
jordmån i en iraniserad värld. Al-Farabi och Avicenna formade en syntes av filosofi
och teologi där aristotelisk metafysik influerades av monismen, teorin om alla
tings likhet. Jaget blev en del av en teologisk referensram där det irrationella och
mystiska fick en framskjuten plats i Iran. Avicenna hade fokuserat skiljelinjen
mellan essens, vad något är, det väsentliga, tingets kärna, det avgörande
nödvändiga och existens - att något är. Detta gav filosofin en plats på islamisk
botten trots att en legalistisk sha´ria begränsade utrymmet. 282

I detta hade en av Avicennas huvudpunkter legat. Endast hos Gud utgjorde

essens (var) och existens (är) samma sak. Gud skapade existensen som var frigjord
från essensen, föränderlig och förgänglig. Med detta stod människan endast i ett
indirekt förhållande till Gud. För ett ortodoxt islam var det en svår nöt. Skolastiker
som Al-Ashari betraktade sökandet efter sanning som en existensiell kognitiv
kunskapsprocess men den enskilde kunde varken godta eller förkasta resultatet.
Men eftersom samtidigt varje händelse utgör en skapelsehandling i Guds
skapelseplan har detta betecknats som en ”kismet-tro”. Den kan utnyttjas efter
var och en efter eget skön. En shi´itisk teologi behövde klara ut hur Platons princip
att färdighet byggde på kunskap om ämnets underliggande principer skulle
appliceras på en försvunnen imam. 283

Avicennas tonvikt vid det förnuftsmässiga förde med sig en shiitisk skolastik.
Rättslärda som al-Muhaqqiq, 1205 – 1277, och al-Alama al-Hilli, 1250 – 1277, fick
ett avgörande inflytande, vidarefört av Muhammed ibn Makki al-Amili, 1333 -
1384, principer som hade sitt ursprung i sunnitisk rättsutveckling. Även för
i´smailiterna utgjorde förnuftet en självklar utgångspunkt. Världsalltet var inte
en platonskt färgad hierarkisk ordning. Det bestod av ett struktursystem som
krävde särskilda kognitiva metoder, utvecklade av den i´smailitiske skolastikern
Hamid al-Din al-Kirmani. Asha´riterna, den dominerande tolvsekten i Iran,
stannade för en sufiskt färgad esoterik där skrifternas hemliga innebörd, batin,
det osedda, al-gha´yb, kunde klargöras med en exoterisk, yttre, dimension, zahir.
Den försvunne imamen representerade det heliga medan det exoteriska, zahir,

229
uttryckte en konkret gudomlig vilja, shari´a, som styr livet på en andlig vägen in i
en esoterisk dimension. 284

Det var en hierarkisk struktur där de som står närmast dem bland vilka Gud
utser sina utvalda kunde bli den frånvarande imamens företrädare i ett temporärt
tillstånd, något som skapade utrymme för Khomeini`s Velayat Faqih i den iranska
konstitutionen 1979. Det esoteriska och exoteriska sammanfördes hos Sohrawardi
till det som kallats det orientaliska ljuset, ishraq, i väst ofta kopplat till
föreställningar om ”orienten” som en geografisk eller kulturell företeelse. Men det
förklarades med ta´wil, en sufistiskt färgad hermenetik där imamatets profetiska
texter gav uttryck för ett momentant varande där motsatsparet tro och vetande, i
kristen filosofi återkommande alltsedan Origenes låg nedlagt.

Inom shi´ismen ledde profetkedjan Adam, Noak, Abraham, Mose, Jesus och
Muhammed fram till den tolfte imamen, till en frälsare som skulle återkomma, en
föreställning liknande zoroastrianismens Saoshyant. I detta låg en periodisering
av den tid som ställts till mänsklighetens förfogande, en idé som återkom på
västerländsk botten genom Joakim de Fiore, en asketisk och apokalyptisk
cisternermunk. Fiore profeterade om en andens tidsålder som skulle ersätta en
förvärldsligad påvedyrkan. Den härskande kyrkan var ett temporärt tillstånd som
enligt Joakimiternas idé skulle ersättas av en kristenhet vilande på
Johannesevangeliet, en återkomst som kan knytas till både shi´ismens Mahdi och
zoroastrianismens Saoshyant. 285

Med denna teosofi framträdde en dimension vars avlagringar blev synliga i den
andra iranska revolutionen 1979. Teologin förenades med maktutövning. Imamen
fick i avvaktan på frälsarens återkomst en suverän legitimitet på en utvidgad
konstitutionell grund. Sohrawardi kombinerade forniranska, hellenska, sufiska
och orientaliska element. Metafysiskt var existensen, varandet, ljuset där det
första absoluta ljuset var Gud. Tankegången blev en vattendelare i den islamiska
diskussionen om dualismen mellan filosofi och religion som fick betydande
inverkan på en iransk shi´ism. Det skulle sedan komma att tas upp av efterföljaren
Mulla Sadre Shirazi (d. 1640) och grundlägga en tradition som levt vidare i iranskt
tänkande fram till våra dagar.

Shirazi, elev till Isfahanskolans Mir Damad (d 1631), slutfördes en syntes mellan
grekisk filosofi, antikt iranskt tänkande och islamisk mystik varefter iranska
tänkare knappast kunde urskiljas som filosofer, teologer eller sufister. Sadres
syntes innebar, till skillnad från de cartesianska res cogitas och res extensa en
integration. Descartes hade banat vägen för den enskilde individens personlighet
som en separerad enhet, ett objekt bland andra objekt. Jag tänker separerades
från jag finns till. När Shirazi likt Spinoza förenade existensbegreppet var
skillnaden att Shirazi inte skapade något opersonligt ”jag tänker”. Gud kvarstod
hos Shirazi som auktoritet och påverkare. Spinozas världsbild, den logiska
enheten i existensen, blev inte en utgångspunkt för shi´itisk iransk filosofi. 286

230
 Öster om Eufrat
Det återkommande påpekandet att araberna överförde det som hade med Platon
och Aristoteles till Europa är förmodligen korrekt men det var inte till alla delar
en arabisk vetenskap. Inte heller var den till alla delar grekisk. Den var arvet från
civilisationer som kunde räknas i flera dynastibildningar. När de tvingades övergå
till ett annat språk fick en vetenskaplig tradition föras vidare på härskarnas
språk.287

Den aristoteliska traditionen levde vidare med Avicenna och Averroes som de
stora namnen. Avicennas Al-Qanon fial Tib. Canon i väst, återgav den medicinska
kunskap som var tillgänglig från antiken och han kom att framstå som den
medicinska utvecklingens förgrundsfigur vid sidan Hippokrates och Galeno under
sex århundraden. 288

Efter Hippokrates och Galenos framträdde inom medicinen iraniern al-Razi, 863
– 935 som en av de tidiga stora inom läkekonsten. Han följdes av Ibn Sina,
Avicenna, 980 – 1037, Alu al-Hussain Ibn Abdallah Ibn Sina, född 981 i Asfhana
nära Bukhara i Centralasien, verksam i Hamadan. Han lade grunden för den
europeiska medicinen fram till 1500-talet och kom att förena Galenos medicin med
Aristoteles. Det överfördes sedan till Europa av Averroes, verksam i Cordoba. Ibn
Sinas porträtt smyckar den stora hallen hos medicinska fakulteten vid
universitetet i Paris. Det har sagts att med Ibn Sina, i västerlandet mest känd som
Avicenna, blev Islam romarrikets arvtagare inte bara territoriellt utan också
kulturellt, och detta arv återställdes i sinom tid till Västeuropa. Utan arabiska
filosofer som Avicenna, d 1307 och Averroes, d 1198, skulle den aristoteliska
renässansen och därmed högskolastiken aldrig ha kommit till stånd.

Qanon översattes till latin av Gerard av Cremona under 1200-talet. Den blev
textbok för medicinsk utbildning i Europa. Dess efterfrågan följer av att under de
sista 30 åren under 1500-talet utgavs den sexton gånger, 15 utgivningar på latin
och en på hebreiska, och den återutgavs mer än tjugo gånger under 1600-talet.
Delar av den översattes 1930 till engelska av Cameron Gruner under titeln A
Treatise on the Canons of Medicine of Avicenna. Från det tolfte till det sjuttonde
århundrandet hade Canon var huvudarbete i den medcinska vetenskapen i väst
och Dr William Osler, utgivare av The Evolution of modern Science skriver att The
Canon has remained a medical bible for a longer period than any other work.

Avicennas Sina´s Kitab al-shifa, Book of Healing, utgör en filosofisk encyklopedi,

täckande en bred area från filosofi till vetenskap. Det är en syntes av aristotelisk
tradition, nyplatonism och muslimsk teologi. Avicenna återkom till filosofin i
arbeten som al-Najat och Isharat där han förde fram en klassificering teoretisk och
praktisk kunskap. Med astronomiska observationer bidrog Avicenna till studier av
olika energiformer, värme, ljus och mekanik. Inom kemin blev hans avhandling
om mineraler en av huvudkällorna till geologin hos de kristna encyklopedisterna
under det trettonde århundrandet. På musikens område bidrog han med en
vidareutveckling av Farabi's arbete - Avicenna observerade att i en serie av
231
konsonanter representerade av (n+1)/n var örat oförmöget att göra skillnad när
n=45. Samtidigt närmade sig Avicenna filosofin utifrån iranska föreställningar om
jaget. I väst fanns Descartes formulering Jag tänker - alltså finns jag till. Detta
påstående kunde inordnas i ett samhälle där filosofi och teologi separerats. I den
islamiska världen var jaget alltid en del av en teologisk ram. Inom Islam
utvecklades ett samspel mellan filosofin och teologin utmed två huvudlinjer. En
österut, en västerut. I väst skulle filosofin, komma att dominera över teologin med
Averroismen men österut och i Iran formades en syntes som utgick från Avicennas
överförande av den Aristoteliska metafysiken till en islamisk värld. Detta
influerades av tendenser mot en monism, teorin om alla tings likhet och en iransk
mysticism. Medan Aristoteles i västvärlden och större delen av den islamiska
världen blev fokuserad utifrån filosofiska utgångspunkter, skulle i Iran en
irrationell dimension komma att dominera, en avicennism skild från en latinsk
averroism.

Avicennismen fick, efter Avicenna, sin bärkraft genom filosofen Shahabuddin

Sohrawardi, d 1153, och hans Filosofi om ljuset, Ihsraq. Sohrawardis filosofi var
en kombination av iranska, helleniska och antika element. En metafysisk existens
var enligt Sohraward ljuset. Det första absoluta ljuset var Gud. Denna tankegång
utgjorde en ändpunkt för en dualism mellan filosofi och religion. Det fick en
betydande inverkan på iranska filosofiska och teologiska tänkesätt och har också
ansetts vara en version av den iranska sufismen. Sohawardi skulle tas upp av
efterföljare som Mulla Sadre Shirazi, d. 1640, och grundlägga en tradition som levt
vidare som en del i iranskt tänkande ända fram till våra dagar. Med honom
slutfördes en syntes mellan grekisk filosofi och islamisk mysticism. Det ger uttryck
för speciella karaktäristika inom iransk kultur där filosofi- och religionshistorien
knappast kan skiljas från varandra. Härefter, har det sagts, blir det omöjligt att
urskilja iranska tänkare som filosofer, teologer eller sufister.

Mullas Sadras filosofiska syntes var, till skillnad från den cartesianska
dualismen mellan res cogitans och res extensa, en integration av idéerna om
existensen som en enhet. Det blev ett grundläggande utgångssätt för shi’itiskt
tänkande. Descartes hade banat vägen för den enskilde individens
personlighetsutveckling så som en separerad enhet, ett objekt bland andra objekt.
Jag (tänker) hade separerats från jag finns till.

När Mulla Sadra likt Spinoza försökte förena existensbegreppet filosofiskt blev
skillnaden att Mulla Sadra inte skapade en föreställning om en Gud som ett
opersonligt varande. Mulla Sadras Gud hade möjlighet att ändra människans öde
men kvarstod som auktoritet och kreativ påverkare. Spinozas världsbild, den
logiska enheten i existensen, blev inte en utgångspunkt för iransk shi’itisk filosofi
även om Sadra avvek från vissa sufistiska tänkares mera panteistiska karaktär
där naturen, världen eller universum var besjälat av ett transcendent andligt
väsen i vilket allting var ett. Guds universum var ett. Mulla Sadra reformerade
tänkesättet inom shi’itismen. Invändningar kunde inte hindra genomslagskraften.
Det kom att tas upp av ulamas teologer 289.

232
 Iraniern Abu Jafar Muhammad al-Khwarizmi, 780 - 850, kunde 835 visa hur man
hanterar andragradsekvationen, vårt x 2. Han upprättade samtidigt astronomiska
tabeller, zij, som när de via Cordoba förs vidare till Europa och översattes till
latinet 1126 blev det mest inflytelserika arbetet inom dåtida europeisk astronomi.
Iraniern Omar Khayyam, 1048 – 1131, löste tredjegradsekvationen. Som sin tids
störste matematiker tillbringade han 18 år i Isfahans astronomiska
observatorium. Där räknade han ut att solåret var 365,24219858156 dygn. Detta
var alltför exakt - jorden rör sig allt saktare i omloppsbanan. Han passade
emellertid på att konstruera en solkalender med åtta skottår under 366 dagar vart
trettiotredje år. Det var otympligt. Men det var mera exakt än den gregorianska
kalendern. Han var även framstående poet. Med al-Kindi, d 870, fick vid denna tid
optiken sin födelse. Han lade fram sin Boken om belysta speglars reflexion. Senare
kom historikern Al-Biruni, 973 - 1048, att anses som en av de viktigaste och mest
tillförlitliga källorna ifråga om den islamiska världens vetande inom fysik,
astronomi och matematik. Dit hör studier av de asiatiska folkens kalendrar och
religionsutövningen hos zoroastrianer och hinduer.290

Uppteckningar från en arabisk muntlig tradition runt 700–800-talen utgör en

strängt formbunden beduinpoesi. Kärlek, jakt och strider är vanliga viktiga teman
men på senare litteratur har Koranen ett avgörande inflytande. Inflytandet gäller
både konstnärligt och rent språkligt men där återkommer även impulser från t.ex.
Iran och Indien som utvecklades vid furstehoven, främst under abbasidkalifatet.
Under de Parthiska och Sassanidiska väldena fick muntlig tradition såväl som
krönikeuppteckningar en framskjuten ställning. Det sassanidiska kungadömet
hade vila på en prästfamilj som i krönikorna stadfäster ett enande mellan kyrka
och stat. Detta sker i Khudayname, Med araberna översattes Khudayname och en
kompilation av Abu Ali Muhammad Ibn-i Ahmad Balki föregick Ferdosis
Shahname. Ytterligare en bearbetning tillkom med stöd från den samanidiske
regenten Al-Amir al-Sadfid Mansur I, 957 – 58, Shahname- i Abu Mansuri, för att
legitimera den samanidiska dynastin i Bukhara.

Mycket av detta gick förlorat under mongolernas framfart men till det som förts
vidare hör Ferdosis versepos Shahname. Hämtat från en muntlig tradition förenas
landförluster, Turan, och Zoroasters uppträdande. Här framträder två huvudlinjer
en genealogisk med den snabba utveckling som inleddes av Cyrus den Store och
en där tyngdpunkten läggs på martyrskap och hämnd, kin.

Ferdosi, Firdausi, eller Firdusi, Hakim Abdul al-Kasim Monsur, 935–1020, född
i staden Tus, skapade det persiska nationaleposet Shahnamah, Kungaboken, ett
epos på ca 50 000 parvis rimmade verser. De beskriver den persiska historien från
den första människan till arabernas erövring på 600-talet. Verket har översatts
till svenska av bl.a. Eric Hermelin, 1931 och Bo Utas, 1970. Ferdosi återvände till
det iranska arvet från antiken och samlade material från en muntlig
berättartradition i Mazandaran, Sistan, Balkh, Bukhara och Khutan. Det anknöt
till zoroastrismen och skriftliga urkunder från parther och sassanider som försökt
hejda hellenismens inträngande. Ferdosi lyfte fram den gamla motsättningen
mellan kungamakt och religion. Med Zarathustras profetiska budskap blev frågan
om Ahura Mazda verkligen behövde två företrädare – en kung och en profet – för

233
sina jordiska angelägenheter. Frågan om legitimitet för kungadömet väcktes med
föreställningen att kungen tilldelats sitt världsliga ämbete direkt av Ahura
Mazda.291

Dea återkommer i krönikeuppteckningarnas huvudmaterial, en samling kring

förnyelse och ”rättvist ledarskap”, Kaykhusraus Chirhdad. Där fanns ett heligt
kungadöme. Det speglas i iransk islamism och satte spår i kalifatet. Den persiska
benämningen Kalif i betydelsen khalifat al-rasul allah, representanterna eller
efterträdarna till profeten, ersattes av benämningen khalifat allah, viceregenter,
utsedda av Gud. Det första, arabiska, kalifatet hävdade att det tillägnats dem av
Gud. Det varade fram till 945 då en shiamuslimsk dynastin växte fram med de
shi´itiska Buyiderna. Med dem kom kalifatet att vila på khalifat al-rasul allah
vilket påminde om en iransk konungatradition. När Xerxes mottog med
undersåtarna satt han bakom en gardin. Han ledde sina trupper i avskildhet från
en soltäckt vagn. Kungen var helig och tog emot sin krona från Gud. 292

Shahname tillkom under en omvälvande period i de centralasiatiska områdena.

De hade under två och ett halvt århundrade präglats av erövringar vilket fört med
sig Islam. Samtidigt ökade vid tiden för Shahnames tillkomst en turkisk
dominans. Det var ett brytningsskede där Ferdosi sökte de iranska rötterna i
språket, persiskan, för att ersätta härskarspråket, arabiskan. Med insamlande av
ett källmaterial under trettio år skapade han en historisk bild där individualismen
gavs företräde framför staten och religionen. I detta fanns en knytning till ett
forniranskt religiöst förflutet. Där hade Zarathustra pekat ut var och ens frihet att
välja mellan det goda och det onda. Där fanns även en kungamakt, legitimerad
genom gudomliga rättigheter, med en lyskraft som inneslöts i en föreställningsram
som Ferdowsi ger namnet Farr.

På detta sätt lyfts ett indoiranskt förflutet fram. Det knöts samman med
imperiers uppgång och fall i förening med selukidisk hellenism och arabisk
islamism. Med detta skapades ett nationalepos som pekade på en väg vid sidan av
det arabiska och det turkiska. Det var islam på persiska. Till skillnad från svenska
islamologer som talar om vikten av att lära sig arabiska så ansåg perserna att
koranen var lika tillgänglig på andra språk. Den var universell, inte arabisk 293.

Mest känd bland de folkligare sagosamlingarna är Tusen och en natt med ett
iranskt ursprung. Här återfinns de välkända berättelserna om Ali Baba med sina
40 rövare, Alladin med sin lampa och Sindbad sjöfararen (skall skiljas från
Sindiba´d-na´ me, Boken om de sju vesirerna). Till originaltexterna i Tusen och en
natt hörde till den persiska samlingen Hazar Afsana som dateras till 800-talet.
Araberna ändrade med sin ovilja mot jämna tal det ursprungliga talet 1000 till
”tusen och en” och knöt namnet Sheherazade – den äldre persiskans Chihrâzâd,
den ädelborna - till ramberättelsen. Hon är berätterska inför kungen Shahriyar.
En senare egyptisk version gavs ut på 1400-talet. Samtidigt framträder i Tusen
och en natt gestalter som kan hänföras till den iranska Barmakidfamiljen från
vilka de första perserna som övertog vesirämbetet inom kalifatet hämtades. Hit
hör den för sin visdom och siarförmåga kände vesiren Yahyâ, den för sin
generositet kände vesiren Fadl och den för vältaligheten kände vesiren Ja´far. I

234
verkligheten hade Barmakidvesirerna emellertid samlat på sig sådana
förmögenheter att den siste av dem, Fadl, avrättades 803 av abbasidkalifen Hârûn
al-Rachîd då han såg vesirerna som rivaler 294.

Mot vår tid

Under 18- och 1900-talen, med introduktionen av administrativa system, ökad
utbildning och andra värderingar blev al-wiayat al-amma, i förening med naib al-
imam, behörighet från imamen, alltmer utvecklat. Med detta blev Wilaya,
auktoriteten, försvagad när administrativa regelverket förfinades.

I islamisk doktrin hade skillnaden mellan imamens wilaya och den rättsliga
bedömningen vilat på de troendes erkännande men detta var inte längre fullt ut
folkligt förankrat. Imamen innehade ett teologiskt ämbete grundat på shiitiskt
erkännande av en viss juridisk skola som ansågs ha relevans, en generell rätt
knuten till imamatet. Oklarheter uppstod. Al-wilayat al-amma mötte problem
knutna till framväxandet av en nationell identitet i ett samhälle som förändrades.
Det gav upphov till spänningar som i tidigare historiska skeenden uppstått mellan
shia- och sunnimuslimer, delade i nationella identiteter samtidigt som en
universell islamiska vision skulle bibehållas. Med detta blir det som det uttryckts
doubtful that the particularized al-wilayat al-amma of the Imamite jurist in the
constitution of the modern Iran will allow the recognition of the wali al-taqih as the
just ruler of all the Shia, pending of the Mahdi 295.

Problemställningen har flera sidor. Shiagrenen på iransk botten dolde specifika

karaktäristika som skilde sig från dem återfanns inom det sunniislamska
kollektivet. Iran med en tusenårig civilisation hade haft både utvecklade kredit-
och postsystem under en stark centralmakt som tagits över av en erövrare. Den
introducerade gamla stam- och familjetraditioner i ett sedan gammalt utvecklat
kulturellt och socialt nätverk. Till detta hörde ett kulturellt arv. Utrymmet för att
upprätthålla detta arv begränsades. Det stängdes på det sociala området nästan
helt och hållet. När en konstnärlig storhetstid senare inträdde i Iran under
safaviderna blev det med ett formspråk som tvingats in i ramar kulturellt och
religiöst. Det shi´itiska synsättet hos iraniern vilade på fundament knutna till
dynastier och en egen profet, Zarathustra. Där sunnitisk islam vilade på en
traditionalistisk grund såg iraniern fortfarande spår efter sufismen och irfan, den
mystiska teosofin. Frågan om ledarskapet, velayat, var inte som inom sunniislam
en fråga om samfundets val. Ledaren steg fram utsedd av Gud på grund av
utstrålning och karisma. 296

Den politiska internationella utvecklingen har idag kommit att placera

imambegreppets uttolkning i en annan verklighet. Från fundamentalistiska
utgångspunkter anses begreppet idag utvidgat till ett mer militant perspektiv. En
imam kan inte bara vara den som är försvunnen. Han kan också vara någon som
har gått under jorden. Det gjorde Usama bin Laden efter terroristattacken mot
New York i september 2001. Insatt i ett vidare sammanhang blir det inte endast
fråga om ett civilisationskrig mellan öst och väst. Det får härjämte karaktären av

235
ett muslimskt inbördeskrig som kommit till uttryck inte bara i Algeriet utan också
i de Centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna 297.

Sammanfattningsvis hade den iranska rätten införlivat åtskilligt av hellensk och

romersk rätt. Tillämpningen blev närmast en fråga om en tolkning av koranen.
Max Weber pekade på att med abbsidkalifatet kom forniranska principer att
införas under mottot återgång till den heliga traditionen. Därmed stärktes en
traditionalistisk skola med hadith och sunna som grund medan rättstillämpningen
alltmer baserades på fiqh – juristskolorna och deras kanoniska samlingar. Denna
fasta form, grundad på itjihad, en rättsprofetisk kraft, utslocknade under 12- och
1300-talen. Härefter tenderar den islamska rätten att stå stilla. Motsättningen
mellan ashab al-hadith, konservativa traditionalister, och ashab al-fiqh,
rationalister, blev bestående.

Till den senare utvecklingslinjen hör den hanafitiska skolan, med ursprung i Irak
starkt byzantinskt påverkad. Med detta utvecklades den juridiska teknik där
qiyas, analogi och vetenskaplig doktrin, tillämpades som självständig rättskälla
vid sidan av korantolkningar. Det blev enligt Weber en sakral rätt, en specifik
”juristrätt” och den är en rätt för en viss statusgrupp, nämligen för muslimer, och
gäller inte för undersåtar med annan tro. Hanafiskolan i Irak, där de s.k.
rationalisterna förde fram sina metodfrågor, influerat av shi´itisk ”sekterism” och
ett zoroastriskt förflutet, senare shahämbetets ställning i förhållande till de breda
befolkningslagren. ledde det Weberr kallade ”kadijustis”. De juridiska
institutionerna präglades av billighetsaspekter samtidigt som möjligheten att
förutse ett beslut reducerades

Inom den shiitiska islamska rätten medförde avsaknaden av en kanonisk

materiell rättsutveckling i kombination med avståndstagandet till sunna en större
irrationalitet än inom sunniislam. Rättsutvecklingen fick med detta en utveckling
som kom senare än i andra länder och tillämpningen av sharia har varit mera
långtgående än på andra håll.

Genombrottet för en förnyelse av den shi´itiska rätten skedde först med

civilrättslagstiftning 1928, en andra etapp 1935. Då hade rättsutvecklingen varit
resultatet av en fortgående prövning, från religiösa utgångspunkter, ett allt annat
än uniformt område. Varierande kulturella sedvänjor och rättsuppfattningar hade
ofta kopplade till stamtraditioner, i sin tur knutna till ett samspel mellan olika
etniska grupper. Detta skulle sedan sammansmälta. Ur detta utvecklades, i likhet
med den västerländska kanoniska rätten, en konflikt mellan stat och religion.

Inom kristenheten var det en fråga om att tränga tillbaka en ecklesiastik

hierarki. Inom Islam fanns ingen "kyrka" i denna mening. Där det islamiska
samfundet liktydigt med samhället. Det var inte dogmatiken som var av
avgörande. Det var rättssystem och ledarskap. Det har sagts att grundfrågan för
de muslimer som inte följer sunna har varit en avvikande syn på det religiösa
idealet för samhällets ledning och det framstår som något sekundärt att de även
utarbetat en islamsk lära som avviker från sunniternas. I detta västerländska
synsätt sker ett val till förmån för den islamiska majoriteten, sunna. Den

236
shiamuslimska minoriteten förbigås. Hade samma formulering använts om frågan
gällt protestanter respektive katoliker? Där kanonisk rätt i väst var ett vapen för
kyrkan var islamisk rätt ett system där överensstämmelsen mellan Koranen, och
praktisk tillämpning stod i förgrunden. Någon maktkamp liknande den som i
Europa leder fram till Henrik den IV:s canossavandring uppkom aldrig 298.

Fundamentalistiska strömningar
De flesta av våra religioner har över tiden berörts av fundamentalistiska
strömningar. Inom islam har fältropet ofta varit jihad, ”heligt krig”, en troskamp
mot de otrogna. Trots detta anses islam historiskt sett ha varit mer vidsynt än
kristenheten. Judar och kristna särbeskattades i islams inledande skede men de
fick utöva sina religioner i frid. Fundamentalismen är inte förbehållen Islam men
i västerländska media framstår detta som en självklar utgångspunkt. 299

I väst kom fundamentalismen till uttryck under 1900-talets inledning när

kyrkoledaren William Bell Riley grundade Northwestern Bible College 1902 och,
senare, Worlds Christian Fundamentals Association, 1919. I samma skeende växte
pingströrelsen fram. Men medan fundamentalisterna ville frondera mot
modernismen med bibeltexten och ”logos” som vapen valde pingstvännerna samma
väg som islams sufister. De gick vid sidan av språket, det kunde ju ändå inte
uttrycka verkligheten så som den kunde iakttas av mystikerna. Pingstvännerna
talade med tungor. En sådan mysticism hade man satt stopp för redan 200 år
tidigare i det safavidiska Iran.

I väst led fundamentalisterna ett förkrossande nederlag i en uppmärksammad

rättegång, 1925, i USA kring yttrandefriheten så som den kom till uttryck i
konstitutionen. I Iran fördes samma strid som en förövning till den
konstitutionella revolutionen 1906. Mot fundamentalisternas Sheik Fadlullah
Nuri (1843 - 1909) stod Sheik Muhammad Husain Naini (1850 - 1936). Denne hade
i sin skrift Varning till nationen och utlägggning för folket slagit fast att ett
representativt styrelseskick var det bästa vid sidan av den dolde imamen och väl
förenligt med shiislam. I Iran förlorade, den gången, fundamentalisterna. Det blev
ett parlament.

Fundamentalisterna skulle återkomma. Inom kristenheten uppstod under 1930-

talet en ”evangelistgeneration” som vände sig mot en modernistiskt inriktad
liberalism. I USA grundades Bob Jones University 1927 och baptisten Gerald
Winrod bildade Den kristna trons försvarare för att mota undervisningen i
utvecklingslära. Efter en rundresa i Nazityskland predikade han om det judiska
hotet. Tillsammans med presbyterianen Carl McIntyre brännmärkte Winrod varje
liberal tendens och McIntyre anslöt sig till Joseph McCarhys kommunistjakt.

Inom judendomen uppstod, efter förintelsen och bildandet av den israeliska

staten 1948, fundamentala krafter som ansåg att den nya staten inte kunde tas i
anspråk av vilken jude som helst. Sionismen var för dem oacceptabel. De rättrogna
måste avskiljas från detta. Något inrättande av en sekulär stat för ”avfällingarna”
kunde det inte bli fråga om. För de ultraortodoxa var moderniteten inget annat än
237
ett exiltillstånd som ökade avståndet till Gud. Ledande fundamentalister som
rabbin Abraham Yeshayahu Karlitz, 1878 - 1943 tillskapade institutioner där
studiet av Toran var livslångt och fortsatte efter giftermålet då man försörjdes av
hustrun. Det var judendomens väktare.

Inom Islam framträdde en militant islamisk utveckling uppträdde under mitten

av 1700-talet genom det budskap som hade utgått ifrån Muhammed ibn Abdel-
Wahhab (1703 - 1787), grundare av Wahabismen, en islamisk puritanism. En
islamisk stat, byggd på shari´a, skulle komma till stånd. Abdel-Wahhabs budskap
klingade ut i Saudi-Arabien efter hans död. Det spred sig till Västafrika samtidigt
som den europeiska kolonialpolitiken, ”en politisk metod för utrotning och
avkulturisering” mötte ett ökat motstånd. I Sudan uppkom den militanta
mahdirörelsen. Den nedgjordes av engelsmännen 1899. Resningar återkom 1908,
Katifiyyaresningen och 1927, sufiinspirerat, med Darfullrebellerna. Österut blev
vid avslutningen av det första afghanska kriget, 1842, en brittisk enhet som
lämnat Kabul nedgjord till nästan sista man. Vid utbrottet av första världskriget
manar den turkiske sultanen till ett Jihad till stöd för turkarnas som stödde
Tyskland. Senare har de mer uppmärksammade maningarna till Jihad upprepats
under Kuwaitkriget 1990 och, när detta sammanställs, som en bakomliggande
orsak till terrorattacken mot World Trade Center i New York. 300

Vid 1920-talets slut hade kritik mot kolonialmakternas kristna mission förts
fram av Sayyed Ami Ali, 1849–1928, i hans The Spirit of Islam, 1893. Med
egyptiern Hasan al-Banna, 1906 - 1949, utbildad vid Egyptens första
lärarhögskola, Dar al-Ulum i Kairo, men också sufist, bildades 1928 Muslimska
Brödraskapet med idébärare som Mohammad Rashid Rida, 1865 - 1935. Den
islamiska själen så som den sett ut före det att man blivit koloniserad skulle
återkomma med rötter i Egyptens fängelser där oppositionella placerats. Där
pekade Sayyid Qutb, 1906–66, i sina Vägmärken på ett sekulariserat
arabsamhälle. Qutb avrättades 1966.

Från 1948 växte det ”hemliga redskapet” fram, en terrorenhet, från början
marginell. När Hasan al-Banna gick bort utbröt interna stridigheter. Med
fördrivandet av palestinier 1948 tillspetsades situationen. England såg till att
Wafdpartiet, trots att det vann de allmänna valen, inte tilläts att regera. Anwar
as-Sadat, senare premiärminister, grundade i slutet av 1940-talet en organisation
avsedd för attacker av britterna och avlägsnandet av kollaboratörer. Strax efter
inleddes en terroristkampanj som slutade med ett mord på premiärministern
Muhammad al-Nuqrashi. Senare störtades regimen, 1952, av generalen Gamal
Abder Nasser, 1918 - 1970. När det uppstod en spricka mellan brödraskapet och
Nasser ledde det till att organisationen upplöstes av Nasser, följt av ett attentat.
Nasser överlevde och det var i de fängelser där brödraskapets anhängare placerats
som en ny sunniislamisk fundamentalism växte fram. 301

I Iran utspelades samma kamp mellan sekulärister och fundamentalister. Resah

Shahs moderniseringsprogram var som framgår i följande kapitel hårdhänt men
också i Iran växte en fundamentalistisk motrörelse fram. När Shejk Abd al-Karim
Hairi Yadzi, 1860 - 1936 från 1920 fick en framskjuten plats i Qom kom staden att

238
gradvis dra till sig allt flera framstående shi´itiska mujtahider. Bland dem valdes
ayatollahn Sayyid Aqa Husain Borujerdi, 1875 - 1961 till marja taqlid, en
shiamuslimsk förebild. Andra framstående präster som kom till Qom var den
reforminriktade Mirza Mohammad Hossein Naini, d.1936. Denne förklarade ett
konstitutionellt ramverk som förenligt med islam. Så småningom blev Qom en
motpol till Tehran. Till de elever som Yadzi tog dit hörde Ruhollah Musawi
Khomeini, 1902 - 1989. Han undervisade i rättsvetenskap, fiqh, var anhängare av
Mulla Sadra och fördjupade sig i irfan. En tredje faktor som hörde till framväxten
av en fundamentalistisk grogrund utgjorde återkomsten efter andra världskrigets
slut av ayatollahn Sayyid Mustafa Kashani, 1882 - 1962 som varit fängslad av
bitterna. Han skulle komma att spela en roll när den avgörande grunden för ett
fundamentalistiskt motstånd lades genom händelserna 1953.

Med en regisserad avsättning av Mossadeq blev Iran ett polariserat land. De

fundamentalistiska krafterna ansåg, precis som Gerald Winrod, Carl McIntyre,
Abraham Karlitz och Hasan al-Banna, att man måste gå till motangrepp 302.

Jihad
Jihad, som betyder ”strävan” efter Gud och hans profet kommer från
Muhammeds tidiga uppenbarelser i Medina. Med dessa uppmanades till Jihad mot
Muhammeds motståndare, Quraysh, i Mecka. Jihad uppträder sedan som ett av
motiven för kalifatens offensiva krigföring under 6 - 700-talen.

Inom de ledande läroskolorna ansåg alla utom Hanbaliskolan att Jihad var en
skyldighet för de troende. De otrogna var upproriska och att ett krig mot dem
kunde antas vara framgångsrikt. Under de tidiga arabiska erövringskrigen had e
de erövrade befolkningarna att konvertera eller avrättas såvida de inte bekände
sig till religioner med endast en Gud. I sådana fall blev de en skyddad men
skattskyldig grupp under islamisk överhöghet. Efter erövringsfasen blev mindre
framträdande. Enligt de ortodoxa kharijiterna skulle det utgöra islams sjätte
pelare men det vann aldrig gehör. Efterhand har jihad alltmer betraktats som
uttryck för försvar snarare än expansion. Inom shiaislam kom frågan att knytas
till vem som var behörig att påkalla jihad vilket bidrog till att permanenta det
shiamuslimska imamatet. Bindande beslut som rörde samhället och förmådde
människorna att motta den religiösa kallelsen kunde endast tillkomma den som
provisoriskt kunde leda Islam i avvaktan på Mahdi´s återkomst.

Efter Ali´s bortgång utövades en provisorisk auktoritet av ett imamat som

innefattade dels en världslig, dels en andlig sfär. Men i den profana sfären hade
ett missbruk skett inom de regerande dynastiernas kalifat som prioriterat den de
politiska och administrativa ledningsfunktionerna. Enligt det shi´itiska synsättet
hade de religionskrig som förts när islam bredde ut sig inte något stöd i jihad. De
var inte var förankrade i det ursprungliga syfte som innebar att islam skulle föras
vidare av någon som anförtrotts detta uppdrag. Kalifatets sultaner uppfyllde
enligt imamiterna inte dessa krav. Frågan om imamatets politiska inflytande
ägnades allt större uppmärksamhet. Till faktorer som påverkade detta hörde den
shi´itiska Buyyiddynastins uppträdande. Med dem blottlades ifråga om jihad en
239
skillnad mellan sunnitiskt och shi´itiskt synsätt. De förstnämnda tog
utgångspunkt i en islamisk expansion där shari´a skulle stadfästas. För shi´íterna
var frågan vem som var legitimerad att avgöra frågan om de förutsättningar fanns
under vilka jihad, ett heligt krig, kunde komma till stånd.

Idag har frågan om angreppskriget fått andra utgångspunkter, de folkrättsliga,

som en följd av ”kriget mot terrorismen” i Afghanistan. Men även med folkrätten
som en utgångspunkt kan tillämpningsfrågorna bli svårbedömda303.

Om sufismen
Med ett vidgat rättsväsende förenat med teologiska lärostrider inom Islam växte
en folklig religiositet. Den bar med sig en mytisk strömning från det första
århundradet. Det blev en konflikt med etablerade teologer som tilltog i styrka men
inordnades med 1100-talet i en huvudfåra. Det var en brytning med en stelbent
teologi som öppnade för mystiken, tasawwuf. 304

Ordet sufi, ibland sa`fi, vara ren, kan komma från grekiskans sofos, vishet.
Etymologiskt skall ordet komma från su`f, ull. En sufi är någon som går klädd i
ylle. Det knyter sufismen till de kristna anakoreterna, fromma eremiter i egyptiska
och syriska öknar från vilka sufismen kan ha fått näring. Tidiga sufi, helgonen,
eller gudsvännerna, var stränga utövare av asketismen, Hasan al- -Basri, d 728,
Rabia, ”Islams Maria Magdalena”, 721 - 801. Senare märks påverkan av
nyplatoniska och gnostiska tankegångar. Det sufistiska budskapet var personligt
och knutet till en andlig ledare. Denne, Mästaren, tog till sig en lärjunge som gick
igenom en initieringshierarki för att kunna tillträda en gyllene och välsignad
kedja. silsilat al-baraka, med vilken man förbands med profeten, svärsonen Ali,
någon av hans följeslagare eller de första kaliferna. 305

Redan tidigt framträdde två riktningar, präglade av geografisk hemvist,

Khorasanskolan och Bagdadskolan. I den förstnämnda hörde till
förgrundsfigurerna Abu Sa´id Fadlullah Ibn Abi´l-Khayr Ahmad Mayhani, 967 -
1049), i den senare Husayn Ibn Mansur al-Hallaj, d 922. 306

Med sufismen följde helgondyrkan och inrättandet av ordnar. Där förkastades ett
ledande skikts monopol på religionen. Sufismen har ofta förklarats som
framsprungen ur indo-iranska ursprungliga religiösa föreställningar, ibland som
en form av indiskt inflytande på Islam. Andra har fokuserat den kristna mystikens
inverkan, andra att sufismen är potentiellt inbyggd i den profetiska förkunnelsen
i Islam under 600-talet. Umyyadkalifatet, det arabiska, hade då alltmer arabiserat
det islamiska budskapet. Icke-araber stämplades som andra klassens medborgare.
Kaliferna blev ”världsliga” makthavare. Historikern Ibn Kaldun talade om en
tilltagande njutningslystnad. Det var med denna utveckling som många valde en
annan livshållning där asketism, tillbakadragenhet och gudsdyrkan förenat med
mystik sattes i främsta rummet. 307

Sufismen blev framträdande under tre perioder. Den första hade likheter med
franciskanerordnarnas första tid, guldåldern. En mästare vandrar omkring med
240
sina lärjungar. Under en andra period, från 1100- till 1400-talet under
seldjukväldet, började fastare organisatoriska former växa fram. En tredje period
inleddes från 1400-talet när det ottomanska riket bildas. Då bildades alltfler
sufistiska ordnar, kloster och brödraskap, ofta knutna till någon islamisk skola.
Inom det ottomanska imperiet bildas Mevleviorden och Bektashiorden med sina
rötter i Shah Ismails diktverk Hatayi där Ali intar en så central plats att det anses
påminna om den kristna treenigheten – Gud, Muhammad och Ali. 308

Från att till en början ha varit en missnöjesrörelse utvecklas ur detta så

småningom ett ordenssystem byggd på en systematiserad disciplinär uppbyggnad
309. Det första sufiska lärosätet kom till stånd i Kairos 980 och 991 inrättades ett i

Bagdad 310. På svensk botten har konstnären Ivan Aguéli hört till dem
somnärmade sig sufismen och efter studier av Swedenborg flyttade han till
Egypten för att senare avlida i Barcelona efter att ha blivit överkörd av ett tåg 311.

Sedan en av den islamiska idéhistoriens förgrundsfigurer, al' Ghazzali, 1058 -

1111, utvecklat förislamiska persiska idéer om härskandets natur sökte man inom
islam att infoga sufismen i en etablerad struktur. Då hade den tendens till
förstelning och slutenhet som utmärker islam från 1100-talet trätt in. Endast
handeln bevarade en ekonomisk grundval för arabisk övermakt. Med ekonomiska
förändringar stärktes tendenser till upplösning. En rigid ortodoxi liknande den
som präglade ett persiskt imperium när det föll för araberna hämmade
vetenskapligt tänkande, filosofi och vetenskap som frigjorts vid det islams
framväxt. Något motstånd kunde inte mobiliseras och ett vetenskapligt arv
övertogs av Europa. Dödsstöten kom med mongolstormen på 1200-talet följd av
nedgång, återhämtning och assimilering. Först därefter kom Islams andra
storhetsperiod med det ottomanska väldet. Islam blev på nytt ett hot mot
Europa.312

Då hade Iran varit en av de platser där sufismen efterlämnat ett långtgående

litterärt och konstnärligt arv. Där utgör mystik och symbolism en viktig del.
Samtidigt drogs med en iranska sufismen en demarkationslinje gentemot en
arabisk kulturell dominans upp och de element som den iranska sufismen införde
i religionen hörde till dem som gav Islam en mer universell karaktär.

Med persiska diktare som Jalal al-Din Rumi framträdde en erotiskt färgad
symbolik. Den ovan nämnda Khorasanskolan anses från dessa utgångspunkter
kontrastera mot Bagdadskolan. Bagdadskolan lutade mot det metafysiska och
teoretiska. I Khorasan gavs det extatiska och erotiska formerna med musikaliska
och sångliga inslag större utrymme. Med intellektuella kraftmänniskor som Ibn
al-Arabi kunde filosofin föras in i mystiken. Från abbasidkalifatet fram till dess
fall under mongolerna i mitten av 1200-talet, placerade sig sufismen och mystiken
som ett centralt inslag i iransk islamism. Ett tomrum skapades sedan när
mongolerna trängde tillbaka ismaeliterna och den egyptiska fatamiddynastin föll
samman. Det fylldes delvis upp av sufismen. Shi´ismen innehöll esoteriska och
mytiska inslag som kunde integreras. Henry Corbin har uppehållit sig utförligt vid
detta tema för att mer eller mindre jämställa sufismen och shi´ismen. 313

241
Faktorer som lyfts fram inom sufismen är den centrala roll som profetens familj
intar, bruket av en mystisk begreppsbildning, qutb, ett profetiskt urljus, nur-i-
Muhammad, ställföreträdarskapet, wilayat och olika esoteriska stadier,
maqamat-i-irfani. Till skillnad från sunnitiska mystiker, som undvek
begreppsbildningen kring qutb gjorde de iranska mystikerna nytolkningar och
använde begreppet för att beskriva en esoterisk hierarki med en ordensmästare
som ”polernas pol”, qutb al-aqtab, under en fördold imam. Till detta kommer att
både inom sufismen och shia betonas martyrskapets betydelse. Sufistisk poesi ser
ibland ett samband mellan en av de stora sufistiska mystikerna, Mansur al-Hallaj,
och den främste shiítiske martyren, Husayn, profetens barnbarn. 314

Inom det teologiska etablissemanget blev sufismen betraktad som störande.

Sufisterna hade gjort anspråk på samma särställning som prästerskapet och
motsättningen fördjupades av ordensmästare som påstod att de kunde åberopa
den dolde imamens mantel och framträda dennes företrädare, nawwab-i-amm i
kraft av irfan, teosofi, hikmat-i muta’ alli, en högre visdom. Sufismen och
teologerna använde samma terminologi men kravet på en handledare var mera
framskjutet i den renodlat teologiska-juridiska utbildningen. Idéhistoriskt
framträder mosaik bestående av shi´ism, nyplatonism och Ibn al-Arbis teosofi.

Till dem som undervisade i Irfan hörde Ayatullah Ruhullah Khomeini, inspirerad
av Ibn al-Arabi-skolan. Under 1900-talet har Irfan främst levt vidare Sayyid
Muhammad Kazim Assar, Allama Muhammad Husayn Tabataba'i och Jalal al-Din
Ashtiyani. Motsättningarna kom till uttryck när Allama Tabataba'i, framstående
korantolkare, återinförde Irfan inom teologiutbildningen i Qum. Han förvägrades
därefter att vara böneledare. Det var under Tabataba'i som Henry Corbin, kanske
den störste västerländska kännaren av irfan, deltog i undervisningen och förde
sina samtal. Till Tabataba'is studenter hörde Ayatullah Abdallah Javadi-Amuli
som räknas till hans främsta efterträdare.

Efter revolutionen 1979 har shiamuslimsk historia och utveckling väckt intresse.
Sufismen som en mystisk tradition med djup förankring i en traditionell persisk
kulturutveckling liksom i teosofin har ägnats mindre omsorg. Bilden av Iran
avgränsas av media. Där är Iran kort och gott är ett islamiskt land och blir
förmodligen uppfattat som ett land beläget inom en arabisk kultursfär. Denna bild
är inte korrekt. I ett indo-europeiskt Iran har sufismen kunnat överleva och stå
stark även under yttre press. Den hade en blomstringstid under mongoler och il-
khaner. Stärkt under den safavidiska perioden kom den att ifrågasättas först
under Pahlavi-dynastin. Den valde att foga sig. Först efter revolutionen 1979 kom
sufismen att hotas. Den politisering som skett har urholkat en andlig och
bildningsmässig dimension som iransk kultur traditionellt sett varit omtalad för.
Det har fått vika för modernistiska former och det gnostiska för det socio-politiska.
Frågan blir hur sufismen kan hävda sig och övervinna utmaningar från
vetenskaplig positivism, reduktionistisk relativism, materialistisk ateism,
romantisk individualism, konstnärlig modernism och exoterisk islamism.

Sufismen har varit en del av den iranska islamismen. Det som historiskt
möjliggjort sufismens överlevnad är inte bara anpassning utan också förmågan att

242
framhäva en omedelbar gudserfarenhet. Om dagens sufism kan besvara detta
kanske sufismen skulle kunna uppfylla sin uppgift att leta efter en mystik som
bara kan förnimmas.315

Därmed får vi, avslutningsvis, erinra oss några reflektioner som Sadegh Hedayat
gjorde under 1900-talets första hälft – vi var alla människor tills etnicitet bröt våra
relationer, religionen separerade oss från varandra, politiken byggde väggar mellan
oss och förmögenheter delade oss i olika kategorier.

Det var min fru, Nasrin Sadegh-Zadeh, som gjorde detta påpekande. Det får bli
denna artikels slutord, ett extrakt ur Iran – från dåtid till nutid, 2010, och Iran –
Myter, sanningar, sanktioner, 2016. Korrigeringar, uppdateringar och
redaktionella ändringar har lagts till.

Kent Eklind © 2020

243
 IRAK-
IRANKRIGET OCH
SHATT EL-ARAB

Kent Eklind © 2015

244
 IRAK-IRANKRIGET OCH SHATT
EL-ARAB

Det har, 2015, gått 35 år sedan Irak angrep Iran - Iran-Irakkriget. Ordföljden,
Iran-Irak, inleds med den angripna parten, inte den anfallande. På
Försvarsmaktens hemsida, 2013-05-06, kunde man inhämta att krig utbröt mellan
Iran och Irak sommaren 1980. Ordföljden döljer att Irak var angriparen vilket
förstärktes av en mediabild. Det skulle förstärkas med omvärldens hantering av
frågan. FN:s säkerhetsråd betraktade Irak som den förfördelade parten, Iran som
den angripande. Kriget varade i åtta år. 316

Bakgrund
När Jimmy Carter tillträtt som president 1976 och besöktes av den iranske
shahen beskrev han Iran som en stabiliserande faktor i en av världens oroshärdar.
Det var en av USA omhuldad verklighetsbild. Den vilade på behovet av ett fotfäste
i Mellanöstern. Den skulle raseras när en shahkritiker i exil, Ruholla Khomeini,
återvände till Iran. Där hade en oppositionsrörelse förbisett en religiös rörelses
populistiska sprängkraft. Efter en liberal regering med Mehdi Bazargan skulle en
opposition komma att avskaffas. Den var proamerikansk. USA:s ambassad
belägrades av iranska studenter. Det löstes i ett första skede upp men när shahen
strax därefter togs emot i USA för cancerbehandling stormades USA:s ambassad.
Carter svarade med att stoppa oljeimporten från Iran, utvisade ett antal iranier
och frös iranska tillgångar. Ett ombud sändes till Iran men året efter, 1980, bröts
de diplomatiska kontakterna. Försök att frita ambassadpersonalen slutade med
en helikopterkrasch i ett iranskt ökenområde där åtta dödades.

I juli 1980 avled shahen i Kairo - i USA förlorade Carter mot Reagan. Efter 444
dagar kunde 52 av ambassadens från början 66 personer friges och lämna Iran.
Det hade föregåtts av en kraftmätning mellan utrikesministern Cyrus Vance och
rådgivaren i Nationella säkerhetsrådet, Zbigniew Brzezinski som haft olika syn-
sätt. Det hade skapat oklarheter. Vid Khomeinis återvändande fortsatte USA:s
vapenleveranser till Iran. Khomeinis aktivitet i exil hade inte betraktats som ett
hot – man hade förlitat sig på shahens säkerhetspolis, SAVAK. Varningssignaler
om shahens försvagade ställning stod i strid med tilltron till Iran som maktbas i
Mellanöstern. Det hela sågs som motsättningar mellan sunni och shiamuslimer.
När detta föll samman blev reaktionen att behålla den iranska ledningen för att
säkra oljetillförseln och stödja en motvikt till ett sovjetorienterat Irak. I detta
saknades en insikt om djupliggande bakgrundsfaktorer. Dit hörde att CIA 1953

245
tvingat bort en folkvald premiärminister, Mossadeq, ersatt med en enväldig shah.
Det blev en av drivkrafterna för händelserna 1979. Stormningen av den
amerikanska ambassaden visade att ett proamerikanskt Iran numera inte stod på
dagordningen. 317

Carteradministrationen hade 1997 lagt grund för Rapid Deployment Force,

Carterdoktrinen, riktad mot Sovjet som påbörjat sina operationer i Afghanistan.
Med manövern Gallant Knight 1980 testades en sovjetisk invasion, utsträckt till
Iran. Carter hade då skrotat Nixondoktrinen, en försäkran om skydd av USA:s
nyckelpunkter, inklusive Iran och ersatt det med ett stöd för de mänskliga
rättigheterna. När ett externt stöd hade dragits undan kunde Khomeini spela på
sociala och kulturella strömningar. Där utmålades en orientalisk despoti
förvandlad till petroleumdespoti, regionalt maktcentra med avancerade
vapensystem stött på den doktrin som Carter upphävt.

Samtidigt ägde regionala förskjutningar rum. Fredsavtal mellan Egypten och

Israel. Shiitiska islamisters ockupation av moskén i Mecka. Upplopp i
Saudiarabiens östra provinser. Sovjets inmarsch i Afghanistan. Saddam Hossein
övertagande av Bathpartiet i Irak. Åren efter Reagans tillträde präglades av
Israels inmarsch i Libanon, angrepp på en amerikansk ambassad (1982) och en
amerikansk flottanläggning i Beirut (1983). Året därefter togs den lokale chefen
för CIA i Beirut som gisslan. Iran placerades på listan över terroriststater men
banden hade inte brutits helt. Sonderingar ägde rum om återtagna kontaktvägar
som öppning för en mer moderat ledning i Iran. En av plattformarna för
bibehållandet av ett informationsflöde utgjordes av det iranska stödet till en
antisovjetisk gerilla i Afghanistan. Det hela utmynnade i ett memorandum, US
Policy towards Iran (1985) där USA:s allierade gavs utrymme att låta vapen gå till
Iran.318

Från 1981 hade USA fört samtal med Iran om vapenleveranser. Redan 1980 hade
diskreta överläggningar förts med företrädare för USA som lett fram till att Iran
inte skulle frige ambassadgisslan före presidentvalet. Detta skulle försvaga
Carters utsikter att bli omvald men i utbyte skulle ett presidentskifte öppna för
vapenleveranser. Det kom i ett första skede att hanteras via Israel men övergick
i direkta kontakter mellan USA och Iran. Det blev grund för den i USA olagliga
Iran-Contrasaffären, 1981 – 86, samtidigt som det amerikanska stödet till Irak
ökade. Försäljningen av vapen till Iran, av USA stämplat som en
terroriststödjande, stred mot amerikansk lag. Bilden förskönades inte av
intäkterna från vapenaffärerna, förmedlade till Nicaraguas Contras som
fronderade mot regimen i Nicaragua. 319

När Irak 1980 anföll Iran som antogs försvagat efter revolutionen kom FN att
utfärda 16 resolutioner. Inom säkerhetsrådet saknades, undantaget Frankrike
med militära och ekonomiska knytningar till Irak, intresse för den uppkomna
situationen. Kring den iranska regimen fanns det en negativ bild. USA intog en
neutral hållning i avsaknad av inflytande i Bagdad - i Tehran väntade
gisslandramat på en lösning. En kollaps inom någon krigförande part skulle
äventyra en plattform för väst i Mellanöstern. En intervention på Iraks sida antogs

246
kunna öppna för sovjets inträde på den iranska sidan. Med detta blev
Säkerhetsrådets åtgärder sena. En första resolution, 479, var helt fri från
påpekande om att Irak hade påbörjat kriget. Kriget vände 1982 - 83.
Sovjetunionen, med knytningar till Mellanöstern, återupptog vapenleveranserna
till Irak men nya resolutioner (514, 522 540) omnämnde inte angriparen. De
krävde endast ett omedelbart eldupphör och återgång till internationellt erkända
gränser. För Sovjetunionen hade det varit en närvaro i perioder – ett stöd till Irak
från 1958 till 1970-talet då USA efter den iranska revolutionen med vapen till Irak
ville stärka en platå i Mellanöstern. När sedan Khomeini förbjöd det
kommunistiska Tudehpartiet i Iran återupptog Sovjet vapenleveranser till Irak. 320

Krigsutbrottet
Utlösande faktor vid krigsutbrottet blev mordförsöket på den iraks
utrikesminister, Tareq Aziz. En irakier med iranskt ursprung utpekades som den
skyldige. Inom arabvärlden befarades att Irak planerade för ett övertagande av
Shatt el-Arab och öarna i Persiska viken. I slutet av maj 1980, då den iranska
ambassaden i London ockuperats av arabiska terrorister, bröt kriget ut.

Irakiskt flyg angrep vid Qasr-e-Shirin och kungjorde att Zayn al-Qaws och andra
områden som Iran gjort anspråk på enligt ett fördrag 1975 hade återtagits. Irak
hade 1979 då Saddam Hossein tillträtt ingått en säkerhetspakt med Saudiarabien.
Den hade fått stöd av sex konservativa arabstater (utom Oman). När Iraks
invasion av Iran avstannade kom i slutet av 1980 en officiell förklaring om
neutralitet i konflikten. I april 198l protesterade Irak mot Irans ifrågasättande av
arabisk suveränitet över några av öarna i Persiska viken. Det avvisades
kategoriskt av Iran medan Irak grep och avrättade den shiitiska irakledaren
Ayatollah Baqr al-Sadr, ”Iraks Khomeini”. Till bakgrundsfaktorerna hörde att
Iran både före och efter revolutionen varit avvisande till Iraks ba´thtparti.
Gränsdispyter hade gränsat till krigshandlingar 1969 och 1975. När Iran
uppmanat irakierna att vända sig mot regimen fördjupades motsättningarna.
Saddam Hossein fruktade en spridning av den islamiska revolutionen och hade
tvingat Khomeini att lämna sin exil i Irak 1978. 321

Krigsförloppet
Med Iraks flygangrepp skulle en halv miljon människors liv förspillas med lika
många bärare av krigsskador. Irak hävdade att det var en defensiv åtgärd efter
återkommande gränskonflikter. Saddam Hussein ansåg att Iran brutit mot
Algeravtalet (nedan) genom att stödja kurdiska uppror i norra Irak och gjort
intrång på irakiskt territorium. Han ansåg att avtalet inte omfattade kurdfrågan
och rev demonstrativt sönder den irakiska avtalskopian. FN:s
säkerhetsrådsresolution, 479, 1980, talade om ”situationen i Iran-Irak”. Då Irak
inte utpekades som angripare följde en iransk misstro mot säkerhetsrådets
oberoende. Resolutionen berörde inte att läget i regionen efter Iraks anfall kunde
äventyras. Senare skulle tystnaden om iraks användning av kemiska stridsmedel

247
bli iögonfallande. Det var väl känt av USA – men gynnade USA:s intressen där
man istället förfasades över att Iran sände barnsoldater till fronten.
Kriget pågick till 1988 då ett stillestånd kom till stånd. I Irak hade man utgått
ifrån att ett isolerat Iran efter 1979 skulle kunna besättas snabbt. Det var en
missbedömning. Iran hade 1982 flyttat frontlinjen in på irakiskt område. Trots
vapenembargo höll Iran sitt amerikanska flyg i luften. Irakiska MIG-23 och
Mirage slogs ut. På marken föll Iran tillbaka på en svart marknad med reservdelar
till stridsvagnar, robotsystem och flyg fram till krigsslutet 1987. En iransk
motoffensiv skulle i ett första skede komma att brytas av Iraks överlägsna innehav
av tunga vapen. Iran hade främst amerikanska vapen från shahtiden. Ett stöd
kom från Syrien och Libyen. För vapeninköp anlitades Nordkorea, Kina, Sovjet och
Libyen. Med Iran–Contrasaffären framkom att USA i hemlighet levererat vapen
till Iran. Senare stod det klart att även Israel försett Iran med vapen. Det hade
även svenska Bofors AB via mellanhänder i Östtyskland. Mellan 1982 och 1984
levererades sprängmedel, avsedda för minor till irakisk militär. Kurdiska områden
blev med svenska sprängmedel ett av världens mest minerade områden.

Irak mottog finansiellt stöd från Kuwait, Saudiarabien och Förenade

Arabemiraten, från 1982 Sovjetunionen som svarade för 61 procent av
vapenleveranserna. De skulle senare, efter ett vänskapsavtal med Iran, att
avbrytas. Med detta följde reservdelsbrist. Andra leverantörer till Irak var
Frankrike (18 procent av leveranserna), Kina (5 procent), Brasilien (4 procent) och
Egypten (4 procent). Utrustning och ammunition för tillverkning av kemiska
vapen tillhandahölls av Västtyskland, Nederländerna, Egypten, Indien,
Frankrike, Italien, Spanien och Kina. Iran kunde 1982 pressa tillbaka Irak,
återtog Khorramshar och hotade de irakiska oljeanläggningarna Mina al-Bakr och
Al Faw i Basraområdet – bild nedan.

Kriget hade vänt. USA vidgade samarbetet med Irak men fortsatte under
gisslandramat att sälja vapen till Iran. Från 1986 ökade stödet till Irak. När
Kuwait, vars fartyg utsatts för iranska attacker, tillfrågade både USA och Sovjet
om deras fartyg kunde få framföras under skyddsflagg gav USA sitt medgivande
eftersom Sovjet gett ett sådant. USA:s närvaro i Persiska viken ökade. Då hade
”tankerkriget”, påbörjat av Irak, pågått fram till 1984 utan motattacker från Iran.
När Irak trappade upp attackerna följde Iran efter. Irak intensifierade angreppen
mot Kharg och iranska oljeinstallationer. USA lät utvidga Kuwaits rätt att låta
sina oljetankers använda USA-flagg. Det skydd som den s.k. utflaggningen
medförde, en fördel för redaren, skall tillämpat i krig efterleva den internationella
regleringen. Från detta avvek Irak-Irankriget. Parterna attackerade 259 fartyg
som förde neutral flagg men med Kuwaits flaggning kunde Irak bakvägen undvika
sådana attacker. 322

Shatt-el Arab
Shatt el-Arab med Arwand Rud, är en omkring 20 mil lång flodsträcka mellan
Iran och Irak som formats av mötet mellan Euphrat och Tigris vid staden al-
Qurnah i Basraregionen. I medelpersisk litteratur och den persiska Shah Nameh,
kungaboken 977 - 1010 e.v.t., benämns Tigris Arvand. I Iran användes namnet
248
som uttryck för Shatt el-Arab under den senare Pahlaviperioden och efter
revolutionen 1979. Flodsträckans södra del utgör gräns mellan Iran och Irak ned
till Persiska Viken. Flodens varierar i bredd från omkring 232 meter vid Basra och
800 meter när den når Persiska viken. På den iranska sidan löper floden Karun
som förenar sig med Arvand. Det medför slamavsättningar som kräver fortlöpande
åtgärder för att hålla vattenvägen navigeringsbar. Med detta har motsättningar
mellan Iran och Irak uppstått. Frågan har gällt gränsdragningen, ett tvisteämne
som går tillbaka till 1500-talet. Bagdad hade pendlat mellan det safavidiska
Persien och det ottomanska imperiet. Upprepade sammanstötningar, en
bidragande orsak till att det ottomanska riket inte kunde inta Wien, hade
utmynnat i ett fredsfördrag 1639. Ottomanerna ansåg sig representera arabiska
enklaver i flodområdet vilket hade föregåtts av att safaviderna åren 1623 - 1638
ockuperat Bagdad nära den gamla persiska huvudstaden Ctesiphon. I området låg
för shiiter heliga städer, Karbala och Najaf. Gränsdragningen 1639 hade
emellertid formulerats i generella termer. Återkommande kontroverser kunde
biläggas med ett fördrag 1746. Gränsdragningen från 1639 fastställdes.
Motsättningarna återkom under 1800-talet men ett nytt fördrag 1823 medförde
fortsatt oenighet. England och Ryssland intervenerade. En gränskommission
tillsattes 1843, utmynnande i Erzurumfördraget, 1847. En gränslinje drogs längs
den östra sidan av Shatt el-Arab som föll under turkisk/irakisk kontroll. Därmed
kvarstod oenigheten om tillgängligheten i vattenområdet. 323

Arwand Rud, passagevägen

då Irak angrep Iran med, i
bakgrunden, brofästet och
motsatta sidan, Irak och Al-
Faws

Den brittiske utrikesministern Palmerstone lät 1851 klargöra att

motsättningarna mellan Turkiet och Iran inte kunde fixeras utan ett engelskt-
ryskt deltagande. En karta över vattenområdet kom till stånd 1869. Då hade
motsättningar uppstått om provinsen Qotur. Frågan löstes i Berlinfördraget 1878
som avslutade kriget mellan det ottomanska imperiet och Europa. Qotur godtogs
som persiskt territorium. En turkisk-persisk gränskommission fastställde sedan
1914 en gränsrevidering där Iran förlorade en kortare sträcka längs Khorramshar.
Strax härefter bröt det första världskriget ut. England befäste sitt inflytande med
mandatet över Irak. Irans tillträde till fredskonferensen i Paris för att föra fram
brittiska och ryska intrång i norra Iran blockerades. Iran vände sig utan resultat
till den amerikanska delegationen. England isolerade Iran, ett samspel mellan

249
lord Curzon och Tehranambassadören Percy Cox, förmedlare av information till
deltagarna i den pågående fredskonferensen. 324

Till problemen med Erzurumfördragets hörde avvikelser från internationell

praxis. Enligt denna skulle den djupaste delen mellan länder, thalweg, användas
vid gränsdragningar i vattenområden, fastlagt med Versaillesfördraget 1919. I
Shatt el-Arab blev Basra utgångspunkt för en gränsdragning som kom att sträcka
sig till lågvattenslinjen på den iranska sidan med undantag för Abadan och
Korramshar där djupvattenlinjen skulle följas. Därmed kontrollerade Irak största
delen av områdets sjöfart. Den navigeringsmöjliga delen undandrogs Iran. Vid
sidan av en kort sträcka utmed Khorramshar skulle Shatt el-Arab utgöra ett
ottomanskt flodområde när det brittiska mandatet över Irak, 1920 - 32, trädde i
kraft. Under tiden hade arabiska klaner i Muhammara, dagens Khorramshahr,
ställt krav på ökad autonomi. När Reza Shah under 1920-talets första hälft kunde
eliminera den självständige Sheikh Khaz´al Khan som kontrollerat Khorramshar
drog britterna undan sitt stöd till denne. Iran kunde kontrollera Persiska vikens
norra kustlinje. Britterna, som ville få tillgångar till hamnar och öppnade för
iransk överhöghet över fem öar i Shatt el-Arab. Det förstärkte Irans position men
stod i konflikt med arabiska och irakiska intressen. Det medförde att arabiska
separatister som krävde ett självständigt Khuzestan fick stöd av Irak. Iran
svarade med att stödja kurdiska intressen i den irakiska delen av Kurdistan.

I Shatt el-Arab kunde under tiden för det brittiska mandatet över Irak ett
samutnyttjande av området upprätthållas. Irak, som endast hade tillgång till
havet via Shatt-el-Arab, uppfordrades uppta förhandlingar med Iran. En
internationell kommission kom därefter, 1935, att fastslå Iraks fulla kontroll över
Shatt el-Arab i en gränskonvention 1937. Irak gjorde några eftergifter - strömfåran
utmed den djupaste delen av vattenområdet skulle markera gränsen på en sträcka
av åtta kilometer upp till Abadan. En tre mil lång triangelarea inom befintliga
gränser utanför den iranska oljehamnen Abadan fick trafikeras fritt av Iran och
fartyg av alla nationer skulle tillåtas gå upp genom flodmynningarna för att ankra
i iranska hamnar. För detta saknade Iran utrymme för underhåll och
kapacitetsökning. Det fick ske längre ut i Persiska viken.

Det öppnade för en vänskapspakt, Saadabadpakten, (1937) mellan Iran, Irak,

Turkiet och Afghanistan men där fanns även ett iranskt missnöje. Iraks Basra,
uppströms, kontrollerade det område som var uppankringsplats för iranska
oljetankers utanför Abadan, världens största oljeraffinaderi. När
gränskonventionen det följande året kom upp i det irakiska parlamentet blev den
även där ifrågasatt. Vid en omröstning var flertalet ledamöter mot
överenskommelsen. Den blev inte ratificerad men Saadabadpakten fortlevde
under fem år. 325

Persiska viken och öarna

Iran hade under sasanidtiden, ca 224 - 632 ett dominerande inflytande på
Persiska viken och den arabiska halvöns norra kustområde. Den iranska
Buyyiddynastin som på 900-talet behärskat kalifatet i Bagdad hade förstärkt
250
detta. Öarna och vattenområdet ingick i provinsen Khavarvaran, dagens Irak,
fram till 1500-talet då Portugal besatte Bahrain. De trängdes ut av den iranska
safviddynastin. Bahrain återtogs. Från 1765 kom oenighet mellan lokala
makthavare men den dåvarande regenten Al Khalifeh stod emot. Han kunde 1783
frysa ut Irans Zanddynasti från Bahrain för att 1830 förklara sig som oberoende,
något som återkom 1860 när britterna trädde in i skeendet. Bahrain sökte iranskt
stöd mot en brittisk aggression men översten Sir Lewis Pelly med det brittiska
Indien kunde lägga Bahrain under engelsk dominans. Från 1861 kom Bahrain
under brittiskt styre och med en överenskommelse 1868 förenade sig Bahrain med
de brittiska protektoraten i Persiska viken, förstärkt med överenskommelser 1880
and 1892. Denna koloniala dominans medförde en upprorsperiod. En revolt 1895
vände sig emot Sheikh Essa Ben Ali, den förste regenten sedan relationerna till
Iran brutits. Upploppen slogs ned av brittisk militär. I köpmannaskikten kom 1911
krav på ett begränsat brittiskt inflytande då oppositionella tvingades till Indien i
exil. En brittisk representation inrättades 1923. Det sammanföll med nya krav
från Iran om överhögheten då det gällde Bahrain. Britterna lade frågan i händerna
på en av sina kolonialofficerare, Sir Charles Belgrave, som blev rådgivare åt
emiren i Bahrain 1926.

Belgraves hårdhet ökade spänningarna. Han tvingades bort 1957. Han hade då
gjort stora ansträngningar för att ”aviranisera” Bahrain med förslag om en
namnändring av Persiska viken 1937. Det kunde inte genomföras men blev
tillämpat av Iraks Abdul Karim Qasim. Då hade, 1927, Reza Shah ställt krav på
ett återförande av Bahrain till Iran. England svarade med att slå ned
uppflammande upplopp vilket förstärkte konflikten mellan shiitiska och
sunnitiska grupper. När Irans parlament 1957 lät förklara Bahrain som landets
fjortonde provins med två parlamentsplatser öppnade. England för en ökad
inflyttning till Bahrain av arbetskraft från de brittiska kolonierna. Från 1965
påbörjades samtal mellan Iran och England om gränsdragningarna i Persiska
viken. Vid samma tid besökte den saudiske kungen Malek Faisal Iran för
inrättandet av den Islamiska Konferensen och precisering av gränsfrågan. Ett
besök av den iranske shahen i Saudiarabien 1967 förhindrades emellertid när
Saudiarabien lät ta emot Sheikh Essa Ben Salman Al Khalifeh, emiren i Bahrain,
som statsöverhuvud. Relationerna Iran-Saudiarabien blev en medling med Sultan
Hassan, kungen i Marocko. Ordningen återställdes. Frågan blev överförd till FN.
Iran ville ha ett referendum. England motsatte sig. Med en utredare, Vittorio
Winspere Guicciardi, chef för FN i Geneve, följde en rapport, no. 9772, där det slogs
fast att en majoritet på Bahrain ville se ett oberoende. Rapporten kom upp i
säkerhetsrådet 1970. Efter samråd med England och Iran ratificerades Bahrains
oberoende.326

Algeravtalet
Med andra världskriget inträdde ett vakuum. Irak och Iran ockuperades. Iran
kvarstod vid kravet på att Shatt El-Arabs djupvattenlinje skulle tillämpas. Från
1955 gavs Saadabadpakten ett mera substantiellt innehåll i och med
Bagdadpaktens tillkomst, signerad av Irak, Turkiet, Pakistan, Iran och England.
Pakten skulle utgöra ett bålverk mot Sovjetunionen. USA stod utanför men bidrog
251
med vapen och ekonomiskt bistånd. Irak lämnade pakten 1958 när monarkin föll.
Namnet på pakten ändrades till Central Treaty Organization, CENTO som
upplöstes 1979 sedan Iran lämnat pakten. Den hade redan från början kommit att
falla mindre väl ut i Egypten. Gamal Abdel Nasser hade 1956 lyckats uppnå ett
engelskt tillbakadragande från Suezkanalen. Nasser såg Bagdadpakten som ett
försök att säkra en engelsk dominans i Mellanöstern. För Nasser utgjorde Iraks
inträde i pakten en riskfaktor. Arabiska försvarsintressen kunde öppnas för
engelsk insyn, ett hinder mot stärkandet av Egyptens roll i arabvärlden.
Relationerna mellan Egypten och Irak blev ansträngda. De engelska och franska
aktiviteterna vid Suezkanalen hade stört USA. Där ansåg man sina regionala
intressen äventyrade. USA hade klargjort att några oljeleveranser inte kunde
påräknas före ett tillbakadragande hade skett. Spänningen mellan Iran och Irak
fördjupades när Iraks monarki föll 1958, följt av en orientering mot Sovjetunionen.
Störningarna i Irans oljetransporter kvarstod och en irakisk republik som vände
sig emot Sovjetunionen oroade shahen. I gränsfrågan hade han 1957 med en not
upprepat sina krav med förslag om utseendet av en svensk medlare.

När den irakiska monarkin föll togs frågan upp på nytt upp. Iraks Abd al-Karim
Qasim svarade med att göra anspråk på hela Shatt el-Arab, tremilstriangeln vid
Abadan och hela den iranska provinsen Khuzestan, av Irak benämnd Arabistan.
Från 1960 kom en stabilisering men motsättningarna kvarstod. Abd al-Qasim lät
utvisa tusentals iranska medborgare. För de kvarvarande infördes restriktioner.
Samtalen mellan Iran och Irak avstannade. Iran beslöt 1961 att all sjöfart till
iranska hamnar skulle ske med iransk lots. Irak svarade med att avbryta all
klarering. Oljeexporten från Abadan sjönk med 60 % vilket minskade intäkterna
med omkring $ 30 miljoner. Enda återstående samarbete var ett gemensamt
utnyttjande av nya oljefyndigheter, Khaneqin på den irakiska sidan, Naft-e Sha
Khane på den iranska. Med statskuppen i Irak 1968 fångade den nya regimen upp
nationalistiska och pan-arabiska stämningar med närmande till Sovjetunionen.
Ett fördrag kom till stånd 1972. Kraven på ett frigörande av Khuzestan vidhölls
och stöd gavs till vänsterrörelser i Dhofar, Oman och Jemen.

Vid slutet av 1960-talet flyttade Iran fram sina ambitioner. Överenskommelsen

från 1937 frånträddes. Iran vägrade erlägga tullavgifter och påminde om att
gränser i flodområden skulle följa thalweg, djupvattenlinjen. Merparten av de
fartyg som nyttjade farleden var iranska. Överenskommelsen från 1937 var enligt
Iran orätt-vis. Irak hotade med krig. Trots detta kunde ett militärt svagare Irak
inte ingripa när en iransk oljetanker med marin eskort pas-serade det omtvistade
vattenområdet. Öppna krigshandlingar låg nära, ett hot mot ländernas
oljeproduktion. Det inträffade blev in-ledningen till en akut irakisk-iransk konflikt
fram till 1975 då Al-geravtalet kom till stånd. Då hade FN gjort resultatlösa försök
att bilägga tvisten men det hade misslyckats då Irak hävdade att he-la
vattenområdet fram till Irans strandlinje var irakiskt territo-rium. Iran svarade
med att ge sitt stöd åt kurdernas krav på oberoende i Irak. Insikt om att en
uppgörelse måste komma till stånd ledde till förhandlingar. Algeriet inträdde som
medlare. Det förde fram till ett avtal, Algiers Accord, Algeravtalet. Iran förband
sig att upphöra med stödet till de irakiska kurderna - Irak godtog gränsdragningen
utmed djupvattenlinjen. Shatt el-Arab öppnades för iransk sjöfart. 327

252
Uppgörelsen gynnade Iran men initiativet skulle glida över till Irak. Med
Algeravtalet hade Iran emellertid fått till stånd ett fastläggande av att
djupvattenskurvan skulle ligga till grund för gränsdragningen. En stabilisering av
relationerna inträdde men den bröts med den iranska revolutionen. Problemet
återkom 1980 då Saddam Hussein anföll Iran. Med Iraks anfall, där kemiska
stridsmedel ingick, blev Shatt el-Arab ett slagfält. Som Iraks enda väg till Persiska
viken blev det kännbart för Iraks oljeexport när Iran slog tillbaka anfallet. När
Iran senare intog halvön Al-Faw 1986 kunde Iraks sjöfart blockeras med
spridningseffekter i arabstaterna och emiraten runt Persiska viken. Efter kriget
skulle Irak och Iran förklara Algerietavtalet som bindande men vid invasionen av
Irak 2003 var vattenvägarna avgörande. Brittisk marin inriktade sig på att
besätta installationerna vid Umm Qasr på Al-Faw vid invasionens inledning. Med
krigsslutet fick britterna mandat att patrullera vattenområdet, FN-resolution
1723. Fram till 2007 skulle patrulleringen hindra vapeninförsel till Irak samtidigt
som irakiska marina enheter förbereddes för ett övertagande av vattenvägarnas
bevakning sedan koalitions-styrkorna lämnat Irak 2011. Varför inte Iran gavs
tillfälle att medverka i dessa överväganden är okänt men påminner osökt om den
policy som färgar västlig nykolonialism. Vid två tillfällen har iransk marin
uppbådat engelska patrullfartyg som överträtt gränsdragningen. Åtta brittiska
sjömän som ansågs ha befunnit sig på iranskt vatten uppbringades 2004. De
frigavs efter för-handlingar mellan de brittiska och iranska utrikesministrarna.
Den brittiska marina utrustningen beslagtogs. England ansåg att det område de
beträtt tillhörde deras tidigare mandat, Irak. En ny diplomatisk kris följde 2007
när 15 britter greps – de frigavs oväntat efter 13 dagar. Enligt Iran hade britterna
kommit in på iranskt vatten – England hävdade att de hela tiden varit på irakiskt
vatten. När en liknande händelse ägde rum 2016 blev följderna mindre
omskakande. Två amerikanska patrullbåtar blev bordade och besättningarna, 10
personer, omhändertogs för att friges dagen efter. Från USA:s sida medgavs att
det hela var en fråga om oavsiktlig felnavigering i det besvärliga gränsområdet. 328

Krigsslut
Olof Palme, av FN utsedd till medlare, tvingades 1982, efter ett femte försök att
få en vapenvila till stånd, meddela att detta misslyckats. Vid en presskonferens i
Stockholm pekare han på att alla möjligheter till förmedling hade tömts men han
antas ha varit upphovsman till en plan i åtta punkter som generalsekreteraren
Perez de Cuellar förelade Iran och Iraq 1985. Den baserades på en lösning steg för
steg med specifika tidpunkter för ett upphörande med attacker på
befolkningscentra, civil luftfart, handelssjöfart, hamnar, förbud mot kemiska
vapen, utbyte av krigsfångar, eldupphör, tillbakadragande av trupp och inledande
av fredsförhandlingar. Förslaget godtogs av Iran men Irak ansåg det praktiskt
ogenomförbart och krävde, tvingade till reträtt av det oväntat hårda iranska
motståndet, omedelbart eldupphör enligt rådets resolution 582 (1986).
Avslutningen på kriget kom efter en medlingsprocess som, i formell mening, inte
nått sitt mål. Andra faktorer ledde fram till ett avslut. Den 3 juli 1988 sköts ett
civilt passagerarplan ned av den amerikanska flottans USS Vincennes. Alla
ombordvarande, 290 personer, omkom. Tehran kom med incidenten, även om det

253
stod klart att det varit fråga om ett misstag med en ursäkt framförd av USA, att
ställa sig frågande till USA:s intentioner.

När Khomeini valde att officiellt meddela FN att Iran var redo för att ett eldupphör
blev resolution 598 antagen. Irak stärkte sin ställning. Med innehav av modernare
vapen fördröjdes fredsförhandlingarna med ökande krav på eftergifter. Där ingick
Shatt el-Arab men den 20 augusti kom ett eldupphör efter åtta år. De
svårhanterade fredsförhandlingarna ledde emellertid till att resolution 598 kom
att fungera som det faktiska fredsavtalet men något sådant blev aldrig
undertecknat. De sista krigsfångarna utväxlades år 2003. Förlusterna i liv och
ekonomiska skador beräknas uppgå till en halv miljon irakiska och iranska
soldater och civila med många fler skadade men resulterade varken i
krigsskadestånd eller gränsförändringar. 329

Efterverkningar
Mellan Iran och Irak pågår överläggningar om rensning av de sjunkna fartyg som
kantar vattenvägen utmed Khorramshar. Det har fördröjts. Till frågor som inte
fått en lösning hör den irakiska regeringens budgettekniska problem. Målet är att
underlätta fartygspassager och öppna för tänkta projekt i området dit även
turistnäringen hör. För 2014 fastnade det hela i Iraks budget till följd av politiska
oenigheter och IS-rörelsens intrång. Några pengar finns för närvarande inte
budgeterade. Internationella Valutafonden har gjort bedömningen att Iraks
oljeinkomster under 2014 sjönk med 2, 75 %, den största nedgången sedan 2003.

Shatt el-Arabs flodområde, huvudkälla för sötvattentillflödet i Persiska viken,

har inverkan på ekologin i vattenområdets nordöstra del. Regleringar och
dambyggnation uppströms och ökad salthalt hotar ekosystemet i Persiska viken
och agrara näringar. I Shatt el-Arab finns världens största palmskog, främst
dadelpalmskog, som till 80 % har försvunnit mellan år 1975 och 2002. I mitten av
1970-talet fanns det omkring 17 - 18 miljoner träd, Phoenix dactylifera. Det
utgjorde runt en femtedel av världens palmträd. Problemen startade vid slutet av
1960-talet. Saltmängder koncentrerade i jorden förvärrades av uppdämningar i
Tigris och Eufrat. Naturliga översvämningar kunde inte minska saltinnehållet,
förvärrat av kriget med dadelpalmskogen i frontlinjen. Dadelpalmen har en
förmåga till att reparera sig själv men skadorna var omfattande. Med bioteknologi
försöker iranska experter ersätta palmträd med klonteknologi för att påskynda
processen. Sammantaget har krig, salt och palmpest förstört omkring 14 miljoner
palmträd, omkring cirka 9 miljoner i Irak och 5 miljoner i Iran. För många har
dadelhandeln i Shatt el-Arab, en gång den största efter handeln med olja, avsevärt
försämrat levnadsvillkoren för en befolkning som varit beroende av dadelpalmen
som inkomstkälla. 330

Kriget, FN och säkerhetsrådet

Mellan FN och säkerhetsrådet har politiska skiljelinjer sedan länge utgjort ett
problem. Det blev tydligt under Iran-Irakkriget, Balkankrisen och med
Syrienhändelserna. Säkerhetsrådet har inte kunnat koordinera hanteringen –
254
medlemmarna har tagit egna initiativ. Med misstro mot Iran efter revolutionen
kom säkerhetsrådets arbete att vila på generalsekreteraren med den svenske
statsministern som ombud. Iraks tilltro till Bazargan’s provisoriska regering hade
svalnat. Irak avvisade Algerfördraget från 1975. Iran uppmanade att återbörda
öarna i Persiska viken, Tunbs and Abu Musa vid Hormuzsundet. Iran hade, efter
förhandlingar med England om ett tillbakadragande från Bahrain, ovan, kunnat
tillträda öarna. FN ansåg att befolkningen ville ha ett oberoende. Iraks kritik mot
Algerietfördraget inkluderade den gamla tvisten om gränsdragningen vid Shatt el-
Arab. Där ingick Iraks tryck mot Khuzestan vid 1980-talets inledning. 331

Säkerhetsrådet hade färgats av de spända relationerna mellan USA och Sovjet

under invasionen av Afghanistan 1979 då Carteradministrationen var upptagen
med fritagandet av gisslan i Tehran. Carter hade 1980 klargjort att varje hot mot
Persiska viken av någon utomstående skulle betraktas som ett hot mot
amerikanska intressen. USA tog omkring 4 % av sin olja från området – men
Europas och Japans beroende var påtagligare. USA hade i Mellanöstern inte visat
prov på omsorg om europeiska eller japanska intressen men ansåg sig hotat.
Säkerhetsrådets åtgärder blev sena med en första resolution, 479, fri från
påpekande om att Irak hade börjat kriget. Det påstods bero på 1) att Irak bearbetat
rådsmedlemmar för att hindra beslut om ett sammankallande före det stod klart
att Irak inte kunde nå ett militärt genombrott, 2) att de permanenta
medlemmarna inte var övertygade om Irans utsatthet, vilande på
avståndstagande till regimen och förväntningar att Irak skulle kunna tilldela Iran
ett bakslag och 3) att rådsmedlemmarna inte förväntat sig den utdragna konflikt
som följde. För Iran innebar frånvaron av krav på Irak om tillbakadragande att
fortsatt meningsutbyte framstod som meningslöst.

När den svenske statsministern Olof Palme utsågs till FN-medlare 1980 hade
försök gjorts att få till stånd en fri passage för en tankerflotta under FN-flaggning.
Det hade godtagits av Iran med motstånd från Irak som hävdade en
nationalitetsflaggning med åberopande av Iraks suveränitet över Shatt el-Arab.
Internationella Röda Korset motsatte sig en FN-flaggning men ett medgivande
kom 1981. Frågan föll då Irak ansåg att det hela inte stärkte irakiska anspråk på
suveränitet över de omtvistade landområdena. Irak hade ambitioner på en vidgad
politisk arena inom den arabiska världen. Ett försvagande av ett revolutionärt
Iran var en grundsten. Iran såg ingen anledning att låta säkerhetsrådet
intervenera. Rådets snabba reaktion vid gisslantagandet vid USA:s ambassad sågs
som en förlängd USA-tentakel. Generalsekreteraren, Kurt Waldheim, hade haft
knytningar till shahen och medverkat i förhandlingarna kring ambassadgisslan.

Trots detta godtog Iran det förslag som Olof Palme framlagt men från Cypern
tvingades han meddela att medlingen misslyckats. Förslaget innehöll specifika
tidpunkter för ett upphörande med attacker på befolkningscentra, civil luftfart,
handelssjöfart, hamnar, förbud mot kemiska vapen, utbyte av och eldupphör med
tillbakadragande av trupp och inledande av fredsförhandlingar. Enligt Irak var
detta praktiskt ogenomförbart. Irak krävde, tvingade till reträtt av ett oväntat
hårt motstånd, omedelbart eldupphör enligt rådets resolution 582 (1986). 332

255
Efter resolutionen 598 kom frågan om Iraks kemiska krigföring upp. Iran hade
1982 och 1983 krävt att FN skulle granska irakiska attacker på civila mål. Det
ansågs kräva ett medgivande från Irak som gav efter varefter krigszonerna
besöktes 1983. En rapport fastslog att iranska civila mål, till skillnad från
irakiska, utsatts för omfattande angrepp från flyg och artilleri. Trots detta avstod
rådet från ett uttalande. Irak anklagade Iran för att ha förvrängt
rapportmaterialet.

Frågan fick internationell uppmärksamhet när europeiska sjukhus fick ta emot

patienter från Iran som utsatts för kemiska attacker. FN lät sända personal för
att undersöka anklagelserna - användande av kemiska vapen slogs fast men utan
angivande av vilken krigförande part detta gällde. Först sedan allt fler gasoffer
tagits emot på europeiska sjukhus och efter nya undersökningar som visade på en
användning av kemiska preparat i krigföringen fördömde säkerhetsrådet
användandet av sådana vapen enligt 1925 år Geneveprotokoll. 333

När ytterligare undersökningar av FN kom till stånd 1986 konstaterades att Irak
vid upprepade tillfällen använt kemiska stridsmedel. Någon resolution rörande
kemisk krigföring kom inte till stånd. FN:s bedömning saknade enligt den irakiska
utrikesministern Tareq Azis ”balans”. Inom säkerhetsrådet hade ansetts att
frågan skulle lösas inom ramen för en generell resolution om krigets upphörande
– det var Irans omedgörlighet som medfört att kriget fortsatt. Den sovjetiska
ståndpunkten var att frågan inte låg inom generalsekreterarens befogenheter - ett
resolutionsutkast ansågs försvaga Geneveprotokollet.

Enligt flera iakttagare var utfärdandet av resolution 479, med uppmaning till
eldupphör utan att knyta detta till ett tillbakadragande av stridskrafter,
komprometterande för rådet och FN. Det har jämförts med säkerhetsrådets
misslyckade hantering rörande tillbakadragande av Israelockuperat område 1967.
En resolution som gav ett intryck av ett överseende då det gällde Iraks invasion
av ett annat land underminerade förtroendet samtidigt som iransk misstro mot
säkerhetsrådet stärktes. Rådet föreföll att ignorera kriget under närmare två år –
först när Iran övertog Iraks roll i händelseförloppet trädde säkerhetsrådet in. Det
medförde ökat iranskt missnöje. FN:s svårigheter att intervenera vid
internationella konflikter har tilldragit sig svenskt intresse som rört
konfliktförebyggande åtgärder, preventiv diplomati, förstärkta fredsbevarande
aktiviteter och utvidgning av säkerhetsrådets medlemsantal. 334

Andra frågor rör en reformering av FN:s ekonomiska och sociala nätverk. En

särskild kommission, ledd av den förre svenske statsministern Ingvar Carlsson
lade 1995 fram ett antal förslag till stadgeändringar. Sverige och EU har förordat
en rättvisare bidragsfördelning. Till den kritik som förts fram mot säkerhetsrådet
hör en svag representation av hela världssamfundet. Misstro riktas mot det
långvariga medlemskap som Frankrike och England haft trots en minskad
internationell influens efter andra världskriget. Det har ansetts orimligt att
åberopa historiska omständigheter för att bibehålla ställningen som permanenta
medlemmar. Det är, menade Ingvar Carlsson not reasonable to suggest that the five
winners of the Second World War, with the assistance of 10 additional, rotating

256
member states, comprise a representative, legitimate, or authoritative voice for a
UN membership of 185.

Ett slående exempel på FN-stadgans låsningar utgör Nicarguas hänvändelse till

Internationella domstolen i Haag 1984. Domstolen fann att USA ådragit sig
skadesåndsansvar för intrång. USA ignorerade domen och forsatte interventionen.
Nicaragua vände sig till säkerhetsrådet som uppmanade medlemsstaterna att följa
internationella rättsregler. Resolutionen mötte veto från USA. Nicaragua vände
sig direkt till generalförsamlingen som följde säkerhetsrådet – USA och Israel
vägrade godta domstolens och rådets utslag. Kraven på ett ersättande av
vetorätten med majoritetsbeslut har härefter ökat. FN:s Friendly Relations
Declaration (1970) understryker att en plikt till samarbete ingår i FN-stadgan.
Detta anses mot bakgrund av konflikter, bl.a. Darfur, Balkan och Iran-Irakkriget,
kräva att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder, även militära, för
undvikande av humanitära katastrofer även då säkerhetsrådet blockerats. Det
skulle ske genom regionala organisationers intervention, ett utrymme som
grundat på politisk vilja och militär kapacitet kunde bli en del av internationell
rätt.

Med erfarenheterna av FN:s roll senare år har harvardhistorikern Daniel J.

Goldhagen ansett att FN bör ersättas av en ny organisation. Historikern Mark
Mazower påpekar att till FN:s arkitekter vid tillkomsten hörde Jan Smuts (1870 -
1950), en brittisk fältmarskalk som deltog i boerkriget, premiärminister i
Sydafrika (1919 - 24, 1939 - 48) som i FN såg en utlöpare av det brittiska
samväldet. Reformförslag har även lagts fram av Namibias FN-representant. 335

Idag har frågan fått ny aktualitet med en konflikt i Syrien och en omfattande
flyktingström, skilda synsätt mellan USA och Ryssland och en fransk domstol har
inlett en utredning rörande den syriska regimens brott mot mänskligheten under
åren 2011 - 2013. Irak-Irankriget lämnade varken vinnare eller förlorare. Iraks
mål att ta kontroll över Shatt el-Arab och västra Iran kunde inte infrias. Iran
kunde behålla en gränsdragning enligt internationell praxis.

I mellersta Östern medförde kriget både oro och nya vägval bland konservativa
arabstater. Där närmade sig Saudiarabien och Kuwait Irak, andra aktörer
avvaktade. Bahrain hamnade mellan dessa block med dragning mot Saudi-
Kuwait. Emiraten, UAE, delades i två läger. En neutral, Dubai, Sharja och Umm
al-Qavin, en proirakisk, Abu Dhabi och Ras al-Khaima. Uppenbart var att
omgivande stater fruktade en spridning av den iranska revolutionen.
Gulfstaternas samarbetsråd, Gulfrådet, GCC, ett politiskt och ekonomisk förbund
(Kuwait, Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten och Oman) såg
kriget som avledare av Irak och Iran, störande faktorer i en regional karta.
Huvudlinje blev att nå ett slut utan att offra Irak. Det medförde närmanden till
Iran men skapade oklarheter vid en anpassning till GCC:s policy men en
orientering mot försvarspolitiskt stöd från väst förstärktes. För stormakterna var
kriget en maktkamp där de hamnat på den ena sidan. För USA hade Irak och Iran
ingått i ett strategiskt synfält, underordnat det kalla kriget. USA:s hantering blev
en fråga om att anpassa sig till ett komplext Mellanöstern. Samtidigt har andra

257
problem trätt fram. Dit hör nya konfliktområden som dagens Syrien och
framträdandet av terrorrörelser som al-Qaida och IS-rörelsen Under tiden har
spänningsfältet mellan Iran och Saudiarabien ökat. 336

Frontlinjen vid Arwand Rud (2015)

258
Iran, feminism
och
kvinnorörelse
KENT EKLIND © 2016

259
 Iran, feminism och kvinnorörelse
Feminismen, målsättningen att kvinnor och män skall ha samma rättigheter
politiskt, ekonomiskt och socialt har rötter som går tillbaka till 1700-talet. Idag
utgör den en politisk ideologi. Vanligen placeras den i en västlig sfär. Vi påminns
om ett arv som för oss tillbaka till en grekisk Aphrodite. Motsvarande
händelseförlopp österut får stå tillbaka för propåer om en islamisk arabvärld.
Islamiska länder utanför arabvärlden, bland dem Iran, där kvinnorörelsen har
varit framträdande, förblir mer eller mindre okända.

Där motsvarades den grekiska Aphrodite av den persiska Anahita, vattnets

gudinna, förblir okänd. Hon ingick i en persisk mytologi utanför arabvärlden där,
efter folkvandringar ned på Irans högplatå, rättsregler hamnat i en smältdegel
med rötter i persiskt, indiskt, mosaiskt och babyloniskt tankegods. Det förenades
och avlägsnade sig från ett ättesamhällets primitiva rätt, en rättsutveckling,
beskriven som en dimension av envars kultur där få rättsregler uttrycks så klart
som de familjerättsliga.

När västerländska feminister riktar blickarna mot Iran antar de att endast
inkorporeringen av en västlig feminism kan åstadkomma framflyttade positioner
i det omgivande religiösa samhället. Iranska kvinnors framsteg blir alltid mindre
än de som västerländska kvinnor kan uppnå. Andra pekar på att en iransk
kvinnorörelse aldrig kan nå genomslag utan ett globalt nätverk, andra att detta
skulle underminera en persisk feminism som växt ur Irans historia och religiösa
arv från antiken.

Victoria Bateman, ekonom, Cambridge University, påminner om feminismens

västerländska arv i boken The Sex Factor: How Women Made the West, publiserad
av Polity, recenserad i The Guardian 2019-03-30, The Sex Factor by Victoria
Bateman review – punching feminism into economics. Där ställs frågan om
protestanter hade en mer liberal attityd än katoliker? Om giftasåldern kan knytas
till kvinnors självständighet vilket skulle antas medföra ekonomisk tillväxt med
giftasåldern runt 25 år i norra Europa medan den i Kina ligger runt 14, hur kan
då Spanien där man gifter sig i tonåren en gång ha utvecklats till en ekonomisk
stormakt? Kan vi jämföra den sociala betydelsen av äktenskapsålder med
emancipation över tre århundraden? I 337

IAnahita, gudinna där likheter med de grekiska och de romerska framträder men också särdrag med andliga väsen som
triaden Ahuramazda, Mithra och Anahita.

260
Persien, dagens Iran, blev med profeten Zarthustra plattform för en av våra
världsreligioner, zoroastrismen, Forntida familjemönster infogades i en
lagsamling, Mādayān ī hāzār dādestān. Upprättad strax före den sasanidiska
dynastins fall har den jämförts med den östromerske kejsaren Justinians lagbok,
Corpus Juris Civilis, 529 – 534 som liksom de svenska landskapslagarna, hade en
patriarkalisk struktur. Från 1442 fram till 1700-talet tillämpades i Sverige,
Finland, Estland och Livland Kristoffers landslag. Giftermål, arv och jordinnehav
sammanvävdes men kvinnan hade en sämre position än männen. Det framträder
i de isländska släktsagorna, bland dem Njals saga, tillkomna under 9_1100-talen.

Egendom skulle stanna inom familjen. Hemmanet, släktens förmögenhet. skulle

behållas oskiftad – Östgötalagen utgjorde ett undantag där arvet skiftades lika
mellan sönerna, Kvinnans rätt att välja partner i Sverige infördes först 1872
respektive 1882 (allmogen) då giftomannainstitutet avskaffades. I Sverige var
kvinnans till 2/3 mannens egendom. Hustrun fick nöja sig med en tredjedel och
när det gäller gift kvinna är det uppenbart att hennes eventuella arvedel och
egendom köps, förmedlas och förvaltas av hennes man, tillika husbonde, med eller
utan hennes dokumenterade samtycke. Hon agerar inte helt säkert själv i ett enda
fall som rör den fasta egendomen! Intressant är också att mannen betraktas som
den egentlige innehavaren av hustruns arvedel. Och mågarna tycks ersätta sönerna
om de saknades. I 338

Före 1600-talet var kvinnan i Sverige knuten till släkt, stånd eller bosättning
med samma underordnade position som i den främreasiatiska rätten. Det speglas
i den isländska lagsamlingen Grågås. Kvinnan stod under en manlig förmyndare
och blev först under 1600-talet ett självständigt rättssubjekt men rigorös kontroll
av utomäktenskaplig sexualitet utmynnade i barnamord. Brott mot kvinnor,
våldtäkt, kränkning, stöld och kidnappning, medförde endast böter. I Sverige
sönderföll detta i å den ena sidan en katolsk äktenskapssyn, å den andra en
protestantisk. Sverige har ansetts ha haft det strängaste äktenskapliga
kontrollsystemet i Europa med en rigid sedlighetslagstiftning men det var ett
ramverk som långt tidigare låg infogat i den forniranska rätten. 339

Det var i denna värld som den persiska gudinnan Anahita hade framträtt, en
Aphrodite i en östlig sfär.

Efter fornhistorien
Efter 1800-talet kan den iranska kvinnorörelsens framväxt sammanfattas i 8
perioder:

1905 - 1925 innefattade den konstitutionella revolutionen och slutet på

Kadjardynastin. Främst dominerade kraven på läskunnighet, hälsofrågor,
månggifte och våld mot kvinnor.

I I de svenska landslagarna fanns gradual- och parentelprinciperna. Den förstnämnda skulle hindra boets splittring med
en trängre arvskrets (Östgötalagen). I Svealagarna delades släkten i avdelningar, istadarätt - avkomlingar, barn, barn-
barn o s v kunde överta avlidna föräldrars arvedel. I västgötalagen fanns mindre avvikelser

261
Åren 1925 - 1940 präglades av Pahlavidynastins tillträde där påbudet att bära
slöja avvecklades och möjlighet öppnades för kvinnors tillträde till universiteten.

Perioden 1940 - 1950 dominerades av nationaliseringen av den iranska oljan

samtidigt som kvinnors utbildningsmöjligheter vidgades och en politisk aktivism
ökade men med en stillastående Family Protection Law uteblev önskvärda
reforminsatser.

Med 1960 och 1970-talens vita revolution och modernisering kom framgångar
med rösträtt, revideringar i Family Protection Law och deltagande i ekonomiska
angelägenheter.

Med revolutionsåren 1979 - 1997 följde en nedmontering av kvinnors inflytande.

Åren 1997 - 2005 med presidenten Khatami's gav en vis öppenhet för kvinnors
framförande.

Det bröts 2005 - 2013 av en nykonservativ president, Ahmadinejad, med repressiv

hållning och ökande arbetslöshet.

Efter 2013 med presidenten Rouhani har väntade reforminsatser inriktade på

kvinnors levnadsförhållanden hindrats av de konservativa leden.

Vid 1900-talets ingång med den konstitutionella revolutionen, 1906 - 11, följde en
konstitution delvis byggd på brittiska och belgiska förlagor. Ett tudelat juridiskt
system med en prästadministrerad och en statsadministrerad domstol infördes.
Iransk islamism vilar på den shi´itiska Jafariskolan. Med detta skulle tiden fram
till 1979 komma att präglas av försök att finna en brygga mellan sharia och ett
mera sekulariserat regelverk. Då hade kvinnogrupper bildats med reformprogram
som hade en framträdande roll under revolutionen med förankring i skolor och
tidningar.

Under åren 1911 till 1924 framträdde personligheter som Bibi Khatoon
Astarabadi, Noor-ol-Hoda Mangeneh, Mohtaram Eskandari, Sediqeh
Dowlatabadi, och Qamar ol-Molouk Vaziri. Trots att den konstitutionella rörelsen,
1921–25, försvagades medan Reza Shah (1925–41) stängde vägen för kvinnliga
media och kvinnogrupper kom statliga insatser med sociala reformer,
utbildningsreformer och kvinnolöner. Samtidigt lät Reza Shah införa
kontroversiella förbud mot att bära slöja, Kashf-e-Hijab, offentligt men kvinnors
kunde inte uttrycka sig fritt. I

Vid 1930-talet fanns 14 tidningar med kvinnliga utgivare men sedan Reza Shah
abdikerat följde ett ökat utrymme för ett konservativt motstånd mot ökad

I Sharia, gudomlig lag och dess tolkning, fiqh, med stöd i Koranen och uppteckningar efter Muhammed, hadither. Sharia
motsvarar den judiska Talmud, den judiska lagen, halacha; Inom sunni och shiaislam finns olika rättsskolor. Majoriteten
följer någon av de sunnimuslimska rättsskolorna. Man talar om fyra sunnitiska rättsskolor, bestående av den hanafitiska,
malikitiska, shafiitiska och hanbalitiska rättskolan. Samtliga av dessa skolor anses inom den sunnitiska rättstraditionen
ha samma värde. Hos shiitierna är den jafaritiska rättsskolan, ithna ashariyya, ”tolvorna”, dominerande. Den jafaritiska
rättsskolan är statsbärande i Iran (artikel 12 i den iranska konstitutionen).

262
jämlikhet. Lättnade genom lagstiftningsåtgärder följde men de blev inte
långvariga även om den nye shahens tvillingsyster Ashraf 1959 startade High
Council of Woman, 1966 följt av Womens Organization of Iran, WOI, för att stärka
en samordning av kvinnoorganisationerna. Den andra kongressen för Women of
the East blev förlagd till Tehran 1944 (Libanon, Egypten, Indien och Irak). Från
1928 kunde de bedriva utlandsstudier. Från 1935 fick de tillträde till universitet.
Från 1936 kom en familjelag, Qanūn-e ḥemāyat-e ḵānevāda.

Under 1950-talet kom flera kvinnoorganisationer att bildas, bland dem Rah-e
Now (Ny väg) med Mehrangiz Dowlatshahi 1955 och Women’s League of
Supporters of the Declaration of Human Rights som sjösattes 1956. Från 1959 kom
en samordning av femton kvinnoorganisationer inom the High Council of Women’s
Organizations in Iran. Rådet fokuserade rösträttsfrågan och ett referendum 1963
visade trots prästmotstånd 1963 på ett stöd för en vidgad kvinnorätt. Sex kvinnor
blev valda till parlamentet. Det tidigare regelverket i huvudsak oförändrat men de
ändringar som infördes under åren 1927_1935 utmynnade i en lagsamling i tre
volymer.

Med 60-talet hade, 1963, kvinnor fått rösträtt, vid lokala val 1952. En utökning av
kvinnors rättigheter följde med shahens ”vita revolution”. Ett förslag till en ändrad
familjerätt, framlagt av Mehrangiz Dowlatshahi, lagfästes 1967, Family
Protection Law, FPL, utvidgad 1975. Den ersattes 1979 av sharia men utgör
fortfarande motpol vid tillämpningen av shariabestämmelser. Skilsmässors
hantering i religiösa organisationer upphävdes. Regler om skilsmässa, månggifte
och vårdnaden av barn blev lagfästa. Månggiftet begränsades men mannen
placerades på nytt framför kvinnan.

Månggifte och giftermål med systrar och döttrar har rötter i zoroastrismen och
kom till uttryck inom en iransk aristokrati. Det spreds inom befolkningen och kan
bland annat utläsas i Ardā Wīrāz Nāmag – en textsamling med inslag från den
äldre forniranskan. Det återkommer i Platons Gorgias och medelpersiska
lagböcker, bland dem Rīvāyat ī Ēmēd. Sasanidkungen Ḵosrow den andre, 590_628,
skulle ha haft ett harem med 10 000 konkubiner. 340

Idag kan enligt iransk lagstiftning en kvinna endast ingå ett äktenskap, en man
upp till fyra. Det finns inte uttryckligen inskrivet i civillagen men i vissa
formuleringar, exempel utgör arvsrätten. I Fram till 1968 saknades restriktioner.
Då knöts månggiftet till domstolarna, utvidgat 1982. Kvinnor kan göra anspråk
på hälften av det som tillförts boet under äktenskapet om mannen begär
skilsmässa. Mannen kan emellertid utifrån sharia undandra sig att signera
kontraktet - det slutliga beslutet vilar på domaren. Med ändringar har följt att
mannen vid äktenskap skall ange sitt civilstånd. Förbigås det kan andra hustrun
inleda rättsprocess, för den första hustrun blir det skilsmässogrund.
Konstruktionen har medfört invändningar från kvinnorörelsen där månggiftet
utgör en av de kontroversiella frågorna.

I Koranen, andra suran verserna 237, 238, 241, fjärde suran, vers 12, suran 65, verserna 1-12

263
Med stigande skilsmässofrekvens återställdes revideringarna 1992 (Amendments
to Divorce Regulation, ADR) ersatt med medlingsförfarande. Tillämpningen är
snårig eftersom månggiftet godkänns civilrättsligt men varken äktenskapslagen
från 1931, FPL eller andra föreskrifter före och efter revolutionen 1979 berör
tillämpningen. Efter 1979 kunde specialdomstolar besluta om registrering men
det har ansetts vara ett sätt att bevara de temporära äktenskapen utan uttryckligt
förbud. Det har mött kompakt motstånd, förstärkt sedan väktarrådet I 2012
återförvisade ett lagförslag till parlamentet.

Till de kontroversiella avsnitten hör en anpassning till sharia vid havandeskap,

överenskommelsers ömsesidighet och kontraktsutformning. Kvinnorörelsen pekar
på att då det temporära äktenskapet inte har frekvent tillämpning behöver det
inte regleras. Lagen kritiseras som uttryck för reaktionär kvinnosyn och
fundamentalism. Specialdomstolarna, SCCL, omgavs av ett tjugotal artiklar. II
Domstolarnas behörighet hämtades från FPL. Där ingick rätten att få en
äktenskapsskillnad registrerad men med en försvagning för kvinnan eftersom
mannen, om enighet inte kunde nås under medlingen i domstolen, kunde driva
igenom sin vilja.

Från 1980, kom en utvidgning av de åren före tillkomna specialdomstolarna,

reglerade i Special Civil Courts Act, 1979. Det innebar att om en familjefråga inte
kunde få en lösning i de speciella civildomstolarna skulle domstolarna basera sina
domslut på fatwas utfärdade av Khomeini. Med detta gavs det religiösa
etablissemanget kontroll över tillämpningen av sharia. 341

I cirkulerande skrifter i konservativa led har det temporära äktenskapet

beskrivits som en av de brillianta lagarna i Islam. Det anförs att med den
jafaritiska läran som formellt etablerad riktning i Iran kan äktenskap komma till
stånd på två sätt, för evigt eller för en tidsbestämd period. Det är för den
utomstående en obegriplig ståndpunkt, tydliggjort i en dansk-svensk
dokumentärfilm från 2004 i regi av Nahid Persson, Prostitution bakom slöjan, som
skildrar två prostituerade kvinnor. 342

Med revideringarna 1979 blev vården av barn överförd till specialdomstolar,

Dādgāh-e madanī-e ḵāṣṣ under teologiskt utbildade domare, ḥākem-e šar. Domslut
var oberoende av Civil Procedure Code, CPC. Giftasåldern sänktes från 9 år till
tiden för pubertetens inträde. Stöd till hustrun genom underhåll, mahriyeh, skulle
fixeras av staten. Kvinnliga jurister uteslöts från domstolsväsendet. Ett expertråd
inrättades där det ingick en kvinna från det islamiska republikanska partiet,
Monireh Gorjee. Hon hade inga invändningar mot den konstitutionens anpassning
till sharia.III

I Väktarrådet, granskar att lagen är förenlig med islam, godkänner kandidater vid val till parlament, president och
Expertrådet. Består av tolv personer, sex teologer utseddaav den Högste ledaren, sex jurister på förslag av parlamentet
II I Iran finns specialdomstolar för bl.a. pressfrågor och för statsanställda samt militärdomstolar- Liksom de religiösa
domstolarna för präster och teologer, betraktas de som fora för ideologisk kontroll. De religiösa domstolarna lyder direkt
under den religiöse ledaren och nämns inte i konstitutionen som en del av det ordinarie rättsväsendet.
III Civil procedure code, Civillagen, qānūn-e madanī, infördes 1928 resp. 1935 med tre delar, egendom, fysiska personer och
påtaglighet/vittnesmål och vilade på den konstitutionella revolution som 1906 tvingat en vägrande shah att ge vika. En
kommitté utarbetade ett förslag byggt på brittisk modell och 1831 års belgiska konstitution. Det blev signerat av shahen
den 5 augusti och godkändes av parlamentet i oktober 1906. En procedurreglering för domstolarna antogs 2000

264
Vid sextiotalets ingång hade antalet kvinnor med högre utbildning ökat men de
kunde inte rösta, inte erhålla någon tjänst inom det allmänna, inte ha
vårdnadsansvaret för sina barn och inte arbeta eller gifta sig utan en mans
samtycke. En man kunde skilja sig genom nedsättande uttalanden. Hon kunde
utsättas för att en, två eller tre andra hustrur trädde in i hennes hem. Hon hade
inget ekonomiskt skyddsnät, hennes medborgarskap kunde tas ifrån henne om
hon gifte sig med en icke-iranier. Hennes arv var hälften av hennes bröders.

Vid slutet av 1960-talet hade familjeplaneringsprogram införts och tillgången till

preventivmedel ökat. Särskilda familjedomstolar hade kommit till stånd men med
konservativt motstånd. Andra reformer rörde kvinnors rösträtt och en förhöjd
minimiålder för giftermål, 18 för kvinnor, 20 för män. FPL frigjordes då det gällde
familjefrågor från Civil Procedure Code, CPC. Skilsmässor skulle hanteras av
civila domare, bland dem kvinnor. Kunde parterna inte enas skulle ett utlåtande
upprättas som öppnade för parterna att ansöka om medling. Rätten att ha mer än
en hustru förutsatte medgivande från den tidigare hustrun. En skilsmässa där
föreskriven procedur förbigåtts blev straffbelagd.

Mohammad Reza Shah upphävde faderns förbud mot beslöjning men samtidigt
medförde en tidsanda att media fylldes med lättklädda kvinnor, i prästleden
uttryck för västlig infiltration. Där återfanns Khomeini. Från konservativt håll
pekades på att en rad lagändringar stod i konflikt med islamiska värderingar. Då
hade några huvudlinjer framträtt. Inom vänsterrörelsen fanns en uppgivenhet i
avsaknaden av ett bredare stöd. Det öppnade för allianser med prästkollektivet.
Medelklasskvinnor delade vänsterrörelsens shahkritik men såg det religiösa
kraftfältet som en av orsakerna till att Iran hamnat i ett bakvatten. Ett minskat
religiöst inflytande hade samtidigt öppnat för Khomeini. Det hade kommit till
uttryck redan 1967 med en debatt som 1979 tog en annan vändning. 343

Inom den iranska feminismen framträder både sekulära och religiösa

strömningar. Det har hindrat gemensamma aktioner mot en rigid lagstiftning med
en konstitution där kvinnan tillskrivs formella rättigheter som inte omsätts i
praktiken. Kvinnorörelsen beskylldes 2007 för att genomföra en ”mjuk
omstörtning” av republiken. Flera kvinnogrupper bland dem NGO, stängdes. I
Sverige strider man om kvinnors representation i fullmäktigeförsamlingar och
bolagsstyrelser. Detta faller tillbaka på grundlagsskyddade rättigheter men i Iran
möter en diskriminering sanktionerad i lag men den utgår inte från frigörelse från
familjen. Den skall ske inom familjen.344

I praktiken har det fått till följd att man i en yngre generation vid ett giftermål
upprättar separata juridiskt bindande avtal men trots detta kan män ensidigt få
skilsmässa. Giftasåldern för kvinnor har ändrats till nio år, i vissa fall sju år och
rätt till vårdnaden över barnen har försämrats. En kvinna måste ha sin fars eller
annan manlig släktings medgivande för att ingå äktenskap. Möjligheten att ingå
tillfälligt äktenskap, siqhe, har återinförts. Domstolarna har i allmänhet gett
vårdnaden till fadern vid skilsmässa även om, 1998, kvinnors vårdnadsrätt
vidgades.345

265
 De tidiga feministerna
Om kvinnors klädsel hade påbud utfärdats redan av perserrikets grundare,
Kyros. Det skulle markera kvinnans integritet i ett dåtida patriarkat. När det
fördes västerut fick det en annan innebörd. Då skapades en ortodox patriarkalisk
struktur. Kvinnan blev socialt marginaliserad, ett arv som framträder i
medelpersiska källor, bland dem Den rättfärdige Wirafz bok. Det togs upp när
islam bredde ut sig över Iran. Ett zoroastriskt arv lämnade inte något utrymme
för kvinnan. 346

En växande kvinnorörelse i Iran gjorde sig påmind under 1800-talet då slöjfrågan

lyftes fram när en kvinnlig teolog, Tahiereh Qurrat al-Ain, kallad Irans George
Sand, I vid ett möte 1848 tog av sig slöjan och argumenterade för en brytning med
islam. Qurrat al-Ain hade lämnat ett äktenskap av religiösa skäl - George Sand
efter ”affärer”. Medan Qurrat al-Ain slutade bära slöja klädde sig George Sand
maskulint och rökte cigarr. 347

Med Reza Shah kom påbud, som innebar att traditionell klädsel skulle ersättas
med en västinfluerad. Övre samhällsskikt hade med ökat resande börjat ta upp
sådana klädformer. Därmed kom slöjfrågan upp på dagordningen. 348

Frågan om slöjbeklädnad återkom 1918 när Mirza Abol-Qasem Azad Azarbajani

i en informell klubb förespråkade frihet från slöjan. Modernistiska poeter som
Mirzadeh Eshqi Aref Qazvini och Iraj Mirza, d. 1926, förde fram samma sak. Den
finmaskiga slöjan under chadoren hade då börjat försvinna utom i områdena längs
sydkusten men för många hade slöjan blivit ett uttryck för bakåtsträvande. Kritik
fördes fram av reformister som Mirza Aqa Khan Kermani och Malkum Khan. Det
var kontroversiellt. När en framstående skribent, Ebrahim Khajehnuri, 1923,
publicerade en artikel med förslag att iranska kvinnor skulle följa efter de turkiska
och ersätta slöjan med en schal dömdes han till tre månaders fängelse.

I augusti 1927 kom vid sidan av slöjfrågan ett beslut att män skulle bära en
franskinspirerad hatt, ”Pahlavihatten”. Det introducerades med en ceremoni vid
en tidpunkt som kom att sammanfalla med justitieministern Ali Akbar Davars
införande av nya sekulariserade lagar. Tehrans ulama protesterade och placerade
sig i Qom. Basarerna stängde. Strax därefter (1928) kom slöjfrågan tillbaka genom
en konflikt under nyårsfirandet. Shahens kvinnliga släktingar hade, då nyår
sammanföll med Ramadan (första dagen av farvardin, den 27 i ramadan, dagen
för mordet på Ali) beslutat att fira tilldragelserna samtidigt vid den heliga platsen
i Qom. De uppträdde då med genomskinliga chador. Prästerskapet protesterade
vilket fick shahen att handgripligen tillrättavisa ett antal seminarister.

Idag har situationen såvitt framgår inte blivit bättre. På facebook visar en utlagd
bild, april 2015, en naken kvinna springer gatlopp efter att ha stoppats av

I Qurrat al-Ain avrättades 1852 tillsamman med ledarna för Babisrörelsen sedan tre Babis genomfört ett mordförsök
gentemot shahen; George Sand chockerade sin samtid med romanen Leone Leoni (1833) där huvudpersonen, Julia, berättar om sitt
utsvävande liv för sin nye älskare

266
sedlighetspolis som påtalat att hennes klädsel var oislamisk. Kvinnan blev så
upprörd att hon slet av sig sina kläder och avlägsnade sig springande. Hon var inte
bara utsatt för förtryck. Hon var utsatt för ett repressivt samhälle som skapade
stress (Sepidedam.com).349

Med kvinnorörelsens framväxt fram framträdde en kvinna ur aristokratins

översta skikt, dottern till Naser al-Din Shah, Taj al-Saltana (1884 - 1936).
Uppvuxen i haremmiljö skulle hon spränga gränserna med en rebellisk livsstil.
Hon gav 1914 ut sina memoarer, Crowning Anguish. De spände över åren 1884 -
1914 och gav inblick i en sluten haremsvärld. Där hade ett utbildningssystem för
en prinsflora, etablerat under 1700-talets safaviddynasti, degenererat, särskilt för
kvinnliga hovmedlemmar. Det hela kom med mordet på Naser al-Din Shah 1896
att skakas i sina grundvalar. En konstitutionell revolution närmade sig. 350

De tre ledande suffragetterna i

England, 1910, från vänster
Emmeline Pethick-Lawrence, Syliva
Pankhurst och Emily Wilding
Davison. Till höger Taj al-Saltana.
Källor: Foto av den engelska
fotografen Christina Broom,
återgivet SvD 2015-06-28, Gatans
forograf räddad ut glömskan samt
Beck och Nashat, Womern in Iran –
from 1800 to the Islamic Republic
University of Illinois Press, 2004

Taj al-Saltana förde på samma sätt som Malkum Khan i London med tidskriften
Qanon fram svidande kritik mot sin egen familj, en oväntad kraft som förde fram
kvinnors rättigheter. Med detta föddes en social rörelse. Under 1920-talet gav hon
sig in i den infekterade frågan om oljan och lyfte fram engelsk rovgirighet och
engelsk-rysk delning av Iran i ”zoner”. Det var ett sekel då en svensk kvinnorörelse
låg i sin linda efter pionjärer som Fredrika Bremer, 1801 _1865. Som en av den
svenska kvinnorörelsens pionjärer inledde hon den debatt som medförde att
riksdagen 1858 beslöt att ogifta kvinnor skulle bli myndiga men gifta kvinnor blev
myndiga först 1921.

En förening för kvinnlig rösträtt hade bildats i England 1865, suffragetterna som
fick sin utbredning i början av 1900-talet, främst i England där rösträtt för kvinnor
över 30 år infördes 1918, för kvinnor över 21 år 1928. Då hade Womens Social and
Political Union, grundats 1903 av Emmeline Pankhurst, en gren av den engelska
rösträttsrörelsen som ibland tog till våldsamma medel. Efter den konstitutionella
revolutionen 1906 hade, trots parlamentets vägran, ett antal kvinnoorganisationer
verkat i det dolda. Till dem hörde Zandokht Shirazi som formade Women's
Revolutionary Association för att 1910 tillsammans med bland andra systern
Eftekhar al-Saltana grunda Anjoman-e Horriyat-e Nesvan (Society for the
Emanicipation of Women). Bland andra aktivister märks Mohtaram Eskandari.
Hon grundade 1918 Patriotic Women’s League som gav ut tidningen Nosvan
Vatankhah. Eskandari arresterades.ennes hus brändes. 351
267
Vid tiden för Khomeinis återkomst skulle kvinnorättsföreträdare som Farrokhroo
Parsay, Mahnaz Afkhami, Zahra Rahnavard och Marziyeh Dabbagh träda fram. 352
Farrokhroo Parsay, 1922 - 1980, dotter till Fakhr-e Afagh, redaktör för den
tidningen Jahan-e Zan, "Kvinnovärlden", blev uttalad förespråkare för kvinnors
frigörelse. Konservativa krafter drev ministern Ahmad Qavam till en placering i
husarrest. Senare kunde familjen återvända till Tehran där Farrokhroo studerade
medicin. Till hennes elever hörde Farah Diba, senare gift med Mohammad Reza
Pahlavi. Parsay valdes 1963 in i parlamentet där hon drev kraven på kvinnlig
rösträtt och ändrad familjelagstiftning. Som utbildningsminister 1965 var hon den
första kvinna i Iran som innehaft regeringsställning. Arresterad efter revolutionen
1979 blev hon avrättad.

Mahnaz Afkhami, född 1941, hade som 17-åring i en fackförening tvingat en

arbetsgivare att betala ut innstående lön sedan hon avskedats. Föräldrarna
skildes när hon var 11 år. Modern flyttade till USA. Afkhami inhämtade MA-
examen vid Colorados universitet, återvände till Iran 1967 och tillträdde en
professur vid universitetet i Tehran. Hon grundade Women's Learning Partnership
(WLP), blev från 1970 sekreterare i Women's Organization of Iran (WOI)). Som
chef för Foundation for Iranian Studies grundade hon Association of University
Women. Från 1975 blev hon kvinnominister - en sådan fanns då endast i Frankrike
med Françoise Giroud. Afkhami, drivande inom kvinnorörelsen, var när
revolutionen bröt ut i New York för överläggningar om ett internationellt
forskningsinstitut för kvinnor (INSTRAW). Hon har aldrig återvänt till Iran. 353

Till andra inflytelserika kvinnor hör Zahra Rahnavard och Marziyeh Dabbagh.
Rahnavard, gift med reformrörelsens Mir Hosain Mousavi, har med MA-examen
och doktorsexamen i statskunskap gett ut flera publikationer, bland dem The
Colonial Motives for the Unveiling of Woman. Hon har beskrivit sitt liv som en
kamp mellan det moderna och det traditionella där ”moderniteten” förklarat krig
mot både traditionen och islam, en sekularisering med USA som stödjande kraft.
Med sin kritik stöttes hon ut och radikaliserades. Hon ingick i den
Sorbonneutbildade sociologen Ali Shariati´s nätverk, lämnade Iran och anslöt hon
sig till vänsterorienterade iranska studenter i USA. Inför revolutionen kritiserade
hon öppet shahregimen. Hon drevs mot Khomeini men förde samtidigt med sig en
ny syn på kvinnors utbildning, hälsa och äktenskapliga situation inom en
generation som omdefinierade könet.

Med detta blev hon ledare för Alzahra University i Tehran från 1998 till 2006,
den första iranska kvinnan som nått en sådan position sedan 1979. Som politisk
rådgivare åt presidenten Mohammad Khatami blev hon utrensad av Mahmoud
Ahmadinejad 2005 och blev stödperson för sin make Mir-Hossein Mousavi. Senare
har hon verkat inom den gröna rörelsen. Hon har varit medarbetare i den till det
iranska republikanska partiet knutna Payam-e Zan och avvisat det värdesystem
som hon ansett att ”moderniteten” för med sig. Det hotade islam men hennes
hållning blev från 1997 med Khatami mer progressiv. I 354

I Clawson, Eisenstadt, Kanowsky, Menashri, Iran Under Khatami, The New York Institute for Near East Policy, 1998;
Tazmini, Khatami´s Iran, I.B. Tauris, NY 2013

268
En andra kvinna inom administrationen från 1979 var Marziyeh Haidihi Dabbagh.
Hon hade tvingats ingå ett arrangerat äktenskap vid 13 års ålder. Efter att ha
flyttat från Hamadan till Tehran upplevde hon från 50-talets slut en påtvingad
orättvisa. Vilka teologiska mekanismer låg bakom ett underordnande av det ena
könet? När Khomeini 1963 placerades i husarrest blev dennes budskap om en
frigörelse från förtryck en förlösande kraft för Dabbagh. Hon kom sedan att gå in
i en djup konservatism, fjärmade grundarna av Basijorganisation som visade sin
kraft under demonstrationerna 2009. Som parlamentsledamot under fyra perioder
stödde hon flera förslag som utvidgade kvinnors rätt men det var inte ägnat att
stärka mänskliga rättigheter eller en emanciperad kvinna. Det skulle gagna ett
militant islamiskt samhälle. Hennes aktiviteter medförde att hon arresterades av
SAVAK 1972 med grov tortyr men hon frigavs. Hon reste till Europa, deltog i
hungerstrejker, i Syrien med upprättandet av träningsläger för shahmotståndare.
Med sin lojalitet mot Khomeini under exilen i Paris framträdde en hängivenhet
som Frankfurtskolans grundare, Erich Fromm, beskrivit som en form av
underkastelse präglad av nationalsocialismen.

Utvecklingstendenser
Khomeini hade under exilen uttalat att revolutionen skulle medföra ett
likaberättigande mellan kvinnor och män men det blev hans tidigare lärosatser,
utgående från det traditionella synsättet i kvinnofrågan, som kom i förgrunden.
Han hade 1943 publicerat sin Kashf al-Asrar, avslöjandet av sanningar där han
argumenterat för ett återinförande av slöjan. Efter hans tillträde blev den
obligatorisk. I februari 1979 förklarade Khomeini Family Protection Law från 1967
upphävd, ersatt med Sharia. I mars månad meddelades att kvinnor inte kunde
utses som domare. Samma år infördes könssegregering på badplatser och vid
sportevenemang. Det var ett steg mellan de som ville införa sharia och de som villa
ha en gradvis anpassning. Familjeplaneringslagen, inom kvinnorörelsen symbol
för den iranska kvinnans legala rättigheter, blev vingklippt. Andelen anställda
kvinnor i landet sjönk från 14 % 1976 till 7 % tio år senare. Däremot gynnades
utbildningsområdet men kvinnornas roll avgränsades till hushåll och familj. Så
sent som 2018 uttryckte FN kommitté för mänskliga rättigheter oro för en
diskriminering av kvinnor och inskränkta rättigheter och den särskilde FN-
rapportören Javid Rehman uttryckte oro för den fängslade Farhad Meysami’s som
efter att ha vänt sig mot klädseltvånget inlett en hungerstrejk.

Till den första riksdagen efter revolutionen valdes fyra kvinnor, Gohar-ul-
Sharieh Dastgheib, Azam Taleqani (dotter till Ayatollah Taleqani), Atefeh Rajai
och Maryam Behruzi. Något år senare fördömde Maryam Behruzi aborträtten och
försvarade den islamiska straffrätten. Med ökad press på kvinnor, moralpoliser
och arresteringar följde ett ökat motstånd inom kvinnorörelsen. Det fördes fram
av Freedom Movements' Women's League med medlemmar som Azam Taleghani,
Ali Mojtaba Kermani, Ahmad Sadr Haj Sayyid Javadi, Naser Katousian, Zahra
Rahnavard och Marziyeh Dabbagh. Då hade kvinnorättsföreträdare som Sattareh
Farmanfarmian tvingats i exil, dotter till kadjarprinsen Hossein Mirza
Farmanfarma, en av de tongivande politikerna under det tidiga 1900-talet. I
augusti 2002 stoppades förslag om att Iran skulle ansluta sig till FN:s konvention

269
mot diskriminering av kvinnor. Motivet förklarades vara att det skulle tvinga Iran
till en följdlagstiftning i strid med sharia. När frågan om giftorättsålder kom upp
samma år hänsköts den till expeditionsrådet efter motsättningar, 13 år för flickor
och femton år för pojkar. Förslaget antogs 2003 och 2004 föreslog väktarrådet
likställd arvsrätt mellan kvinnor och män. För att undvika konflikt med sharia
och Civil Procedure Code, CPC, infördes en reviderad procedur.
Äktenskapsskillnad skulle ske efter hänvändelse till domstol. Med detta kunde en
kvinna vända sig till domstol med yrkande om skilsmässa. 355

Iran har i 2017 - 2018 WPS Index placerats på plats 116 av 153 länder ifråga om
diskriminering. Världsbankens databas Women, Business, and the Law tar upp
23 områden där restriktioner drabbar gifta kvinnor i Iran. Det innefattar
passansökan, resor utanför hemmet, bostadsval och ansvar för familjens hushåll.
Kvinnor kan inte söka jobb eller utbildning p samma sätt som män. Hon kan inte
påräkna lika lön för lika arbete och det saknas regler för diskriminerande
anställningsvillkor. Avsked vid havandeskap är inte straffbart och särsklda
förmåner för vård av barn saknas. Mannen har rätt att hindra hustrun ett arbete
som anses oförenliga med familjens intresse eller mannens och kvinnans heder.
Legalt skydd vid våld eller sexuella övergrepp saknas.

Åren 1982_83 tillkom en samlad strafflagstiftning. Om ett brott inte kan infogas
där skall shari´a tillämpas. Av detta följer att den enskilde domaren har utrymme
för brottsrubricering och påföljd. Från 1982 segregerades utbildningsväsendet,
undantaget universiteten. Året efter legaliserades kroppsstraff med 74 piskrapp
för kvinnor som vägrat underordna sig klädföreskrifterna. Siqeh, det temporära
äktenskapet, legaliserades och 1984 påbörjades en mobilisering av fattiga kvinnor
för att upprätta speciella patruller som skulle svara för att bevara en ortodox
islamism. I Qom öppnades 1985 The Women's Religious Studies Center, Society of
Al-Zahra, det första religiösa centret för kvinnor men den högra utbildningen var
inte tillgänglig för kvinnor. 356

Åren 1982–1991 utmönstrades eller ändrades ett 50-tal artiklar i tidigare

lagstiftning. Minimiregle för äktenskap, 13 år för kvinnor och 15 för män, försvann
1982. Faderns utrymme att gifta bort sina barn vidgades 1983. Giftermål före 13
års ålder kunde hänvisas till specialdomstol men 1931 års äktenskapslag bibehölls
där 2 års fängelse stipuleras för äktenskap med underåriga. Regimens möjligheter
att påverka giftasåldern har haft svårt att slå igenom - genomsnittsåldern för
giftermål är högre än den stadgade minimiåldern och den genomsnittliga
giftasåldern har fortsatt öka trots regimens försökt att uppmuntra till lägre
giftasålder. I en utvecklingsplan, 1989_93, Economic, Social, Cultural Development
Plan of the Islamic Republic, hade förbättrade villkor för kvinnor genom utbildning
fått utrymme, följt av ett andra program, 1994 _98, med fokus på kvinnors
utbildning. Detta återkom i planen 1999 _2003 men reformsträvanden mötte
hinder. Kvinnors andel av arbetskraftsutbudet nådde 1996 den nivå som den haft
1956. Från 1956, då den utgjorde ca 10 %, steg den för att 1976 överstiga 15 %.
Den föll sedan till 8 % 1986. Efter Khomeinis bortgång följde en uppåtgående trend
men kvinnors arbetslöshet är fortsatt hög trots att antalet kvinnliga universitets-
och högskolestuderande ökat markant. 357 Andelen kvinnliga studenter har ökat

270
från 38 % till 65 %. Några av de hinder som funnits för kvinnor utbildning har
tagits bort. Samtidigt var andelen arbetslösa bland unga under 25 år 2005 29 %,
för unga kvinnor 39 %. Trots en uppmjukning från 1990-talet kvarstår en
patriarkalisk grundsyn med en familjelagstiftning som vilar på kvinnans
äktenskapliga skyldigheter, hushållsarbete och barnavård. Ett deltagande i
arbetslivet kommer först på tredje plats. Som en följd av arbetskraftsnedgången
har samtidigt andelen kvinnliga studenter ökat från 15 % 1976 till över 50 % 2008
och efter att ha varit delvis utestängda från högre tekniska utbildningar fick
kvinnor från 1994 rätt att delta i all högre utbildning. 358

Irans skolsystem indelas i två områden, K12-utbildning och högre utbildning. Av

den vuxna befolkningen har 85 % en utbildning med en regional median runt 62
%. Bland yngre vuxna (15_24) ligger andelen utbildade omkring 97 %. Mellan
könen finns ingen skillnad. Arbetskraften med studentexamen uppgick 2007 till
10.2 % vilket placerar Iran bland de länder som har en hög andel högutbildad
arbetskraft. Vid fem år börjar barnen i förskola. Grundskolan för barn mellan 6
och 14 år täcks av en femårig elementarskola och en treårig mellanskola.
Grundskolesystemet har två stadier. Det första motsvarar låg- och mellanstadiet
i Sverige och omfattar skolår 1 till skolår 5. För att gå vidare till högre årskurs
krävs att eleven får godkänt på tre tentamina. Det andra stadiet, motsvarande
högstadiet i Sverige, består av tre år med samma tentamenssystem som på det
föregående stadiet.

Före 1979 hade ett begränsat antal kvinnor haft tillträde till en mansdominerad
skolvärld präglad av värderingar som under 1960-talet började brytas med
tillkomsten av privata universitet, daneshgah-e-azad-e islami. Under presidenten
Rafsanjani inrättades the Women’s social and cultural council där legala, sociala
och ekonomiska hinder för kvinnors utbildning togs upp. En rad av de restriktioner
som drabbade kvinnorna kunde 1993 lyftas bort.

Enligt UNESCO har Iran en internationellt hög andel kvinnor i

utbildningssystemet (flickor/pojkar 1.22/ 1.00). För särskilt begåvade elever har
The National Organization for Development of Exceptional Talents (NODET)
inrättats för mellanstadieelever och högskolor i Iran. De stängdes ned ett antal år
efter revolutionen 1979 men har återinförts. Tillträde sker i en urvalsexamination.
Till viss del vilar ett tillträde till sådana skolor, NODET, på elevens finansiella
stöd från hemmet men andra alternativ ges med selektiva skolor, Nemoone Dolati
som drivs av det allmänna och är avgiftsfria. Till hindren hör klädselregler och
könssegregation efter 1979. Vid universiteten vistas manlig och kvinnliga elever i
samma lokal men åtskilda. Försök gjordes från 1980 att separera könen hårdare
vid flera universitet men det upphörde senare. Det återkom 2011 med en
islamiseringsvåg. Könssegregation skulle hindra risken för moralisk korruption
och distraktion av den studerande förenat med en oro över att antalet kvinnliga
studenter började överstiga antalet manliga.

Shirin Ebadi tillskrev 2012 FN och framhöll att regimen försökte försvaga
feministrörelsen genom att minska landets kvinnliga studenter till 50 procent,
från dagens 65 procent. Det hela kritiserades även av iranska parlamentariker,

271
som krävd en förklaring av landets vice minister för vetenskap och högre
utbildning. Denne slog ifrån sig och hävdade att 90 procent av landets utbildningar
fortfarande är öppna för båda könen. Antalet kvinnliga examina uppgick 2009 till
62.7 %, och 37.3 % bland manliga studenter. Det har lett till kvinnornas tillträde
till vissa utbildningslinjer försvårats, bland annat vetenskap och teknologi och
inom gruv- och gassektorn. Under 2012 meddelade media att vid 36 universitet
hade kvinnorna stängts ute från 77 kursområden. Protesterande lät med en
rapport till FN klargöra att kvinnorna uteslutits från 14 kursområden inom den
högre utbildningen och att deras deltagande försetts med restriktioner på 241
kursområden. 359

Undersökningar visar att många barn hamnat utanför skolsystemet, många i

barnarbete. Antalet har beräknats till omkring 300 000. Det totala antalet
nyinskrivna barn skolåret 2012_13 var ca 6,7 miljoner, jämt fördelad över könen.
Jämförs detta med antalet födda barn borde antalet inskrivna ha hamnat på drygt
7 miljoner. Räknas antalet förtidigt döda barn bort - det beräknas så högt som 17
av 1000 barn, ett bortfall med ca: 120 000 barn - borde antalet nyinskrivna ha
uppgått till drygt 6,9 miljoner. 360

Den tidigare civilrättsliga familjelagstiftningen har i vissa delar återinförts

under 1980- och 90-talen men det influeras av sharia som eroderar Family
Protection Act. Lagändringar från 1992 vidgade utrymmet för att begära
skilsmässa men väktarråd har fått igenom en anpassning till Sharia. Mödrar gavs
vårdnadsrätt över sina döttrar upp till 7 års ålder, över sina söner till två års ålder.
Vårdnaden kvarstod om fadern avled men förlorades vid omgifte då den övergick
till faderns familj. Modern har ingen rätt att fatta juridiska eller ekonomiska
beslut under umgängestiden. Domstol kan undanröja umgängesrätten om barnets
psykiska och fysiska hälsa är utsatt för fara. Iransk rätt särskiljer, i motsats till
svensk, förmyndarskap, vårdnad och rätten att fatta beslut för barnet. Barnet står
under bägge föräldrarnas vårdnad om de är gifta och sammanbor med varandra
men förmyndarskapet ligger alltid hos fadern och dennes manliga släktingar. Det
är fadern som har skyldighet att försörja sina barn ekonomiskt, Nafagheh,
underhållsbidrag. Kvinnan saknar laglig rätt att besöka sina barn utan mannens
medgivande. Gifter modern om sig, konverterar till annan religion eller försvårar
faderns umgänge med barnen mister hon vårdnaden. Efter faderns död återgår
förmyndarskapet till farfadern. 361

Med en ny domstolsorganisation avvecklades specialdomstolarna 1994.

Familjerättsliga frågor hänfördes till de allmänna domstolarna, ledda av en
behörig präst eller civila jurister/domare. Familjerätten reviderades 1998, följt av
en ny familjerättslig lagstiftning introducerad 2007, Bill of Family Protection Law,
godkänd av parlamentet 2008. 362

Då hade, från 1985 kvinnofrågan till stora delar varit stillastående. För
familjerelaterade frågor hade, 1987, en särskild myndighet inrättats, Women's
Social and Cultural Council. En bit in på 90-talet, 1993, kunde Fa’ezeh Hashemi
driva fram inrättandet av Asian games for Muslim women. Året efter fick kvinnor
rätt att bli ombud i de speciella familjedomstolarna och de administrativa

272
domstolarna – men inte domare. Inför riksdagsvalen 1996 skulle sedan 179
kvinnor och 2 751 män kandidera till de 290 platserna där 14 platser tillföll
kvinnor där Fa’ezeh Hashemi Rafsanjani placerade sig på andra plats vid
rösträkningen. Samma år kunde för första gången kvinnor delta i sportsliga
evenemang. Poeten Simin Behbahani nominerades till nobelpriset i litteratur.

Ett lagförslag 1997 öppnade för kvinnors rätt till deltidsarbete. Frågan om
kvinnors arbete baserades på ett grundläggande familjeansvar. Hon kunde,
heltidsanställd, med arbetsgivarens medgivande arbeta tre fjärdedelar av tiden
med full lön och garanteras att inte förlora sitt moderskap eller fastställda
förmåner. Med provokativa tillägg infördes samtidigt bestämmelser där
avbildning av kvinnor förbjöds som ett ifrågasättande av deras heder enligt islam
– ett led i ett konservativt tryck på den nytillträdde Khatamis, förenat med en
segregation mellan män och kvinnor inom sjukvården. En mer liberal tolkning av
sharia hade förts fram av Ayatollah Saïd Mohsen Saïdzadeh i Qom – han
fängslades och avsattes

Med valet av Mohammad Khatami, reforminriktad, öppnades för kvinnor.

Khatami utsåg Zahra Shoja’i som rådgivare i kvinnofrågor men den konservative
Ayatollah Mazaheri motsatte sig en anslutning till FN-konventionen om kvinnors
diskriminering, CEDAW. Konventionen stred enligt honom mot sharia men Shirin
Ebadi, förespråkare för kvinnans rättigheter, kunde motta nobelpriset. I det sjätte
parlamentet framträdde 11 kvinnliga ledamöter bland de 270 med krav på
revideringar av ett konservativt regelverk. Under valrörelsen inför det sjunde
parlamentet skar väktarrådet av vägen för dem till förmån för konservativa
kvinnliga kandidater och det nya parlamentet kom att revidera flera av de besluts
som fattats under föregående mandatperiod. Med Khatami följde ett ökat utbud
av feministisk litteratur. Ett asiatiskt idrottsutbyte kom till stånd, initierat av
gränsöverskridare som Faezeh Hashemi 1993. Attackerad av etablissemanget för
att cykla och klä sig blå jeans blev hon invald i parlamentet. Kvinnan hade flyttat
fram positionerna. 363

Vid 2000-talets inledning samlades omkring 600 kvinnliga studenter från

kvinnouniversitet i Qom vid hälsoministeriet för att protestera mot den
medicinska utbildningen – där saknades kvinnliga lärare som kunde ge godtagbar
utbildning. Deras motståndare hävdade att universitetet var ett föredöme för en
islamisk utbildningsinstitution. Samtidigt kom frågan upp om val av klädsel för
liberala kvinnor som valts till parlamentet. Efter det första firandet av den
internationella kvinnorätts-dagen i Iran sedan revolutionen hölls en konferens i
Berlin med deltagande av iranska intellektuella och aktivister, bland dem
Mehrangiz Kar, Shahla Lahiji, and Shahla Sherkat. De skulle med
myndigheternas tillåtelse samråda kring en växande re-formrörelse. Där
kritiserades seghet i reformtakten och religiös dominans. Det medförde att
konferensdeltagarna arresterade vid hemkomsten.

Vid den rättsliga processen blottades en skillnad mellan liberala och mer religiösa
deltagare – de senare distanserade sig vilket försvagade sammanhållningen inom
aktiviströrelsen. Trycket mot liberala strömningar ökade. Ett antal reformistiska

273
tidskrifter stängdes. Under mandatperioden hade då kvinnliga
parlamentsledamöter lagt fram förslag om att Iran skulle signera konventionen
om kvinnors diskriminering, CEDAW, och i oktober 2003 erhöll Shirin Ebadi
nobelpriset för hennes arbete till skydd för kvinnor, barn och flyktingar med
bildandet av den fristående Non-profit Children’s Rights Committee.364

Retorik och reformstopp

Vid presidentvalet 2005 skulle Therans ultrakonservative borgmästare
Mahmoud Ahmadinejad komma att besegra den förhandstippade förre
presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani. Då hade samtliga kandidater sökt ett stöd
i kvinnoleden medan Ahmadinejad varit tyst i frågor som rörde kvinnors
rättigheter och frigörelse. Under valrörelsen hade en koalition av religiösa och
sekulariserade kvinnor genomfört sittdemonstrationer utanför parlamentet som
protest mot att kvinnor inte tilläts kandidera i presidentvalet. Det hade följts av
kvinnoaktivister som demonstrerat vid Azadi Stadium inför en fotbollsmatch
mellan Iran och Bahrain för att utmana könssegregationen inom sporten – de hade
lyckats ta sig in på sportarenan den andra halvleken. Kvinnoaktivister hade också
genomfört aktioner för att kräva ändringar som förbjöd polygamin, lika rättigheter
vid skilsmässa, rätt till vårdnad av barnen efter skilsmässa och höjd
giftermålsålder till för flickor från 9 to 18 år och en lika rätt för kvinnor då det
gällde vittnesmål.

Det slogs ned av paramilitära krafter och följdes av att kvinnors rätt till arbete
utanför hemmet under dagtid begränsades. De skulle fullgöra sina plikter i
hemmet. Därmed infördes sedan reformrörelsen trängts tillbaka restriktioner för
firandet av internationella kvinnodagen. Endast mindre sammankomster kunde
genomföras. Ett sådant, arrangerat av kvinnogruppen Mosharekat löstes upp av
säkerhetsstyrkor då bland andra poeten Simin Behbahani misshandlades.

Ahmadinejad utsåg, 2006, Zohreh Tabibzadeh Nouri till ord-förande i organet för
kvinno- och familjefrågor. Vid tillträdet förklarade hon att hon såg brister i
skyddet av kvinnors rättigheter men att det var uteslutet att signera några
internationella konventioner, bland dem CEDAW. Bristerna kunde läkas med
tilltro till islam, inte med en misslyckad västlig modell. Det fick sekulära och
muslimska aktivister att samla en miljon undertecknare med krav på reformerad
familjelagstiftning. Med polisingripande stängdes människorättsgrupper, ledda
av Shirin Ebadi, som illegala politiska organisationer. Den kontroversiella frågan
om månggifte som lett till protester vid Ahmadinejads tillträde 2005 återkom
2008.

Protesterna medförde att parlamentet återförvisade de ifrågasatta artiklarna 23

och 25 i Family Protection Bill till parlamentets juridiska kommitté för fortsatta
överväganden. Det sågs som en framgång för kvinnorättsrörelsen där
nobelprisvinnaren Shirin Ebadi hade ansett lagförslaget som en återgång. Ett
hundratal aktivister parkerade sig i parlamentet när förslaget kom upp,
representerande the One Million Signatures Campaign, Meydaan Zanan och
Kanoon Zanan Irani, Shirin Ebadi and Simin Behbahani. Förutom artiklarna 23
274
and 25 mötte även artiklarna 16, 17 och 18 motstånd. Där ingick bestämmelser om
giftermål med utlänningar – i sådana fall kunde moderns medborgarskap inte
överföras till barnen. Följden var att uppskattningsvis 100 000 barn saknade
tillträde till skolutbildning. De framlagda förslagen innebar även strängare straff
för kvinnors giftermål för utlänningar utan myndighets medgivande. Mot detta
anfördes att religion och extremism ofta fokuserades på könsfrågan på samma sätt
som hos den amerikanska teapartyrörelsens Sarah Palin. I båda fallen var det en
fråga om kvinnans rätt inom religiösa ramar. 365

Valrörelsen 2009 förde samtliga kandidater utom Ahmadinejad fram

kvinnofrågan. Där skulle Zahra Rahnavard, gift med den reformistiske
huvudkandidaten Mir Hossein Mousavi bryta med traditionen genom att delta i
kampanjen till stöd för maken. Det var samtidigt för henne en plattform
Rahnavard där hon förde fram krav på social frigörelse och krävde en ratificering
av CEDAW, ett av Mousavis delmål. När valresultatet blev ett förnyat förtroende
för Ahmadinejad, utbröt massdemonstrationer. Valet dömdes ut som riggat. I
förloppet var kvinnodeltagandet framträdande. Det hela slutade i att Basijmilisen
sköt den 26-åriga Neda Agha Soltan till döds.

En kvinnlig aktivist dömdes 2014 till fängelse efter deltagande i protester med
krav på tillträde till en match i volleyboll mellan Iran och Italien. Det
internationella volleybollförbundet beslutade att Iran i fortsättningen inte skulle
medges rätt att vara värdland för internationella mästerskap. I juni 2015 uppgav
den iranska kvinnoministern Shahindokht Molaverdi att endast ett begränsat
antal kvinnor, främst anhöriga och landslagsspelare, skulle ha tillträde till
volleyboll, basket, handboll och tennis – men inte fotboll. Konservativa kraftert
hotade med att blod skulle flyta om kvinnor närvarade vid en förestående
fotbollsmatch mellan USA och Iran. Det hela fick paralleller när Tehrans
symfoniorkester skulle medverka vid invigningen av ett sportevenemang. Strax
före utsatt tid meddelades att orkestern inte fick delta – den hade kvinnliga
musiker. Händelsen fick orkesterns chefsdirigent att med orkestern omedelbart
lämna scenen. Den andlige ledaren kommenterade händelsen med att Iran måste
skyddas mot amerikansk ”infiltration”. Amerikansk? Hur ser världskartan ut med
ett sådant synsätt? Uppenbarligen räcker det inte med att kvinnor sedan 1979 är
förbjudna att sjunga offentligt. Det inträffade har antagits utgöra en manöver från
konservativt håll för att underminera presidenten Rouhani. Tidigare har en av
tidens framträdande dirigenter, Daniel Barenboim, vägrats inresa för att leda
orkestern. I, 366

En utvidgning, 1993, av familjedomstolarna har inte medfört större förändringar

även om det öppnat för kvinnor att arbeta i domstolarna. Hemgiften, Mahriyeh,
har indexerats, knutet till inflationen. I slutet av 1990-talet kunde National
Muslim Women's League med statsstöd bilda en paraplyorganisation för
sextiotalet kvinnoorganisationer. Samtidigt har kvinnorörelsen expanderat.
Manssamhället anklagas för att misstolka och manipulera Koranen.

I Irans Symfoniorkester grundades 1933 och har bland andra haft Yehudi Menuhin som gästsolist. Efter 1979 tog sig flertalet
orkestermedlemmar till Europa och USA. Den nuvarande chefsdirigenten, Ali Rahbari, har tidigare varit chefsdirigent för Bryss els
Filharmoniker; The Express Tribune, 2015-11-29.

275
Reformistiska grupper ifrågasätter sharia – en kritik som saknats inom islamiska
led och som mött brutala slut – islamiska rörelser som Ismaili och Bahai utgör
exempel. Mot detta står inslag som förbud mot kvinnors tillträde till
idrottsevenemang och hinder för kvinnors musikutövning. 367

Några rättsfrågor
Det svenska utrikesdepartementet pekade (2011) på att barn har en utsatt
situation i Iran. Barn utnyttjas ofta som arbetskraft men enligt lag får barn under
15 år inte arbeta. Samhällets institutioner för barns skydd är svaga och det erbjuds
ringa hjälp till barn som inte får tillräcklig omsorg av sina vårdnadshavare eller
släktingar. Iran tillåter barnarbetet från 15 års ålder men med tilläggsartiklar,
168 och 188, undantas mindre företag och familjeföretag. Iran har ratificerat
Barnkonventionen och tilläggskonvention men trots detta införs diskriminerande
föreskrifter. I den barnskyddslag som infördes 2013 legaliseras incestuöst sexuell
utnyttjande av barn och pedofili eftersom giftermål mellan styvföräldrar och deras
styvbarn är tillåtet. Lagen, som antogs några dagar efter presidenten Hasan
Rouhanis tillträde, innebär att unga flickor och pojkar kan med medgivande från
sin far gifta sig vid 13 års ålder respektive 15 års ålder. 368

Iranska källor uppskattar antalet gatubarn till 20 000, icke officiella källor talar
om minst 35 000 enbart i Tehran. Det har antagits att 100 _150 dagligen avlider i
brist på mat eller på grund av farligt arbete. Iranska lobbyorganisationer försöker
att lyfta fram problemen på en politisk nivå. I detta ingår även problemen med
trafficking och bötessystem inriktade mot tiggeri. Med trafficking lockas unga
flickor från fattiga familjer till städer i grannländerna där de kommer i en
beroendeställning och utnyttjas sexuellt. Problemen är efter 1979 tydliga i
Tehrans södra stadsdelar där en frivillig skolverksamhet, Darvazeh-Ghar, kommit
igång med stöd av den icke officiella organisationen Society for Protecting the
Rights of the Child, startad av nobelpristagarinnan Shirin Ebadi. Där kan omkring
200 barn från 5 till 17 år vistas. 369

Inom kvinnorörelsen verkar även Women Health Volunteers, WHW, ett nätverk
som trots omvälvningarna stöder den offentliga hälsovården i utsatta områden,
särskilt i Theran där flera hot mot liv och hälsa återfinns – trafikoffer, koloxidhalt
och missbruksrelaterade sjukdomar. Detta utgör samtidigt en del i iranska
kvinnors krav på en jämställdhet så som den sker inom en internationell
kvinnorörelse. 370

I Sverige har den ideella föreningen Yari uppmärksammat problemet och pekat
på att iransk lagstiftning saknar en handlingsplan mot barnarbetet trots att den
internationella konventionen mot barnarbete ratificerats. Bland annat har pekats
på att en hög arbetslöshet med familjeförsörjare som inte kan försörja familjen har
bidragit till det ökade antalet barnarbetare och den omständigheten att ett
växande friskolor utanför myndigheternas kontroll har medfört ökande
skolavgifter. 371

276
Amnesty International har i en rapport, You Shall Procreate: Attacks on women's
sexual and reproductive rights in Iran, pe-kat på ett lagförslag som befäster en
diskriminerande praxis. Lagförslaget som antogs hösten 2014, öppnar för ökade
födelsetal, medför exkludering från arbetsmarknaden, förbjuder frivillig
sterilisering och begränsar information om preventivmedel. Finansieringen av
familjeplaneringsprogram föreslås avslutad. Vid sidan av detta har Iran
kritiserats för att minderåriga dömts till dödsstraff. De har hållits fängslade tills
de fyllt 18 år varefter avrättningar verkställts sedan de särskilda domstolar för
minderåriga som ska ta hänsyn till den åtalade har utdömt straffet. Detta skall
enligt strafflagstiftningen inte vara tillämpligt under 18 års ålder men det kan ske
om en legaliserad präst ger sin tillåtelse – det överlåts till den enskilde domaren
att avgöra om verkställighet skall ske. I, 372

Hemgift, brudpenning, mahr

Mahr, hemgift, utgör ett för svensk rätt typfrämmande rättsinstitut som
varitsvårt att hantera. Mahr, mahriyeh, varierar i olika länder. Svensk domstol
har liknat det vid det svenska underhållet och utjämning av makarnas
förmögenhetsförhållanden. Frågan har diskuterats mot bakgrund av de två
hovrättsavgörandena RH 1993:116 och RH 2005:66. I rättsfallet RH 2005:66 ansåg
domstolen att lagen 1990:272 om internationella frågor rörande makars och
sambors förmögenhetsförhållanden var tillämplig. Där regleras de fall där svensk
domstol kan ta upp frågan när svaranden har hemvist i Sverige eller ansökt om
skilsmässa i Sverige. Frågan om hur mahr skall klassificeras blir beroende på
vilket landslag som är tillämplig utifrån medborgarskapet vid äktenskapets
ingående eller hemvisten vid denna tidpunkt. Utgör mahr underhåll och om
ansökan sker i samband med mål om äktenskapsskillnad, avgörs domstolens
behörighet enligt Lag (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmyndarskap. 373

Omfattningen av mahr framgår vanligen av upprättat kontrakt vid äktenskapets

ingående, ett belopp, som skall övergå till bruden, eventuellt i delar, mahr-
muqaddam. Vanligen ges föreskrifter för eventuell skilsmässa, mahr-makhkar,
eller makens bortgång då beloppet skall överföras till hustrun före den lagstadgade
arvsfördelningen. II, 374

Till problemen med mahr hör mannens ensidiga rätt vid skilsmässa. Kvinnan
riskerar att förlora sina rättigheter även om mahr blivit medel för att inleda
skilsmässomål. Å den andra sidan utgör mahr en fordran. Den kan ligga till grund
för att stämma mannen men väktarrådet har ansett att detta står i konflikt med
sharia. Trots detta har fängelsestraff för män som inte uppfyllt villkoren ökat som

I Amnesty International, You Shall Procreate: Attacks on Women’s Sexual and Reproductive Rights in Iran, March 10, 2015-
03-10. Det är en kvinnosyn som numera tar andra vägar. Sociologen Orna Dontah konstaterar i sin studie Regretting
motherhood att moderskapet inte är något som är naturgivet. Det är en kulturell och historisk konstruktion i vilken kvinnor
behandlas som naturliga omsorgsgivare, Schultz, Maike, Att bli mamma har inte tillfört något till livet, SvD 2015-09-14.
II Arvsordningen skiljer sig dels mellan olika nationella offentligrättsliga regelverk, dels mellan sunni- och shiainfluerad e
rättstillämpningar. Gemensamt är en tillämpning av den s.k. parentelprincipen, en bestämning av släktskapets närhet. I
Iran tillämpas regler som följer shiakollektivets Jafaritiska skola; Carroll, Lucy, The Ithna Ashari Law of Intestate
Succession; An introduction to Shia Law Applicble i So uth Asia, Centre for South Asian Studies, Univeristy of Cambridge;
Cheema, Shahbaz Ahmad, Shia and Sunni Law´s of Inheritance: A Comparative Analysis, bzu.edu.pk

277
medfört en praxis med maximigräns för det belopp som kan krävas.
Konstruktionen skall balansera kvinnans rätt enligt utfästelse men risken för
mannen att dömas till fängelse har minskat. Enligt konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter skall ingen dömas till fängelse endast på
den grunden att oförmåga föreligger att fullgöra kontrakterad överenskommelse.

Brott, stening och heder

En iransk strafflag införd 1911, ändrad med Reza Shah:s reformprogram 1932,
föll tillbaka på tysk och schweizisk rätt. Efter revolutionen samlades straffrätten
i Hudud. Domsrätten vidgades med stympning, piskning, qesâs, vedergällning,
diya, blodspengar och avrättning genom stening. Stening som avrättningsmetod i
de äldsta kända kulturerna nämns i Bibeln flera gånger. I Koranen finns inget
uttalat stöd för stening, men där nämns kroppsstraff som piskning och
handavhuggning. I den judiska Talmud föreskrivs stening som straff för 17 olika
brott. I det tidiga Sverige föreskrevs stening i Uppland, Östra Götaland och
Dalarna för mord av make och trolldom. Steningen drabbar främst kvinnor men i
en förordning, 2003, uppmanas domstolarna att avstå från påföljden. Den iranska
rättsordningen tillåter emellertid den enskilde domaren att avgöra domslutet.
Väktarrådet har avvisat förslag om ett begränsat utrymme för stening som ansågs
utgöra en grundläggande rättighet. I Saudiarabien med en i övrigt rigid
strafftillämpning är steningen formellt förbjuden. 375

Strafflagen är indelad i två grupper, haqollah (Guds rätt) och haqolnas

(samhällets rätt). Brottsdomstolar som funnits före 1979 avvecklades. En lag om
överprövning tillkom 1988 med tillägg 1993. Iransk strafflag avviker från FN:s
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, ICCPR, då alla som
kommit till pubertetsåldern kan dömas som vuxna efter en rättegång som
inkluderar dödstraff. Det har aktualiserats i FN:s hantering av drogbekämpning.
Iran har ansetts föredömligt för att motverka drogtransporterna men samtidigt
har det medfört att tusentalet iranier dömts till hängning. Krav har rests att
stödet till drogbekämpningen skall upphöra.

Heder, ära, anses vila på ett allmänmänskligt behov av att bli sedd och erkänd.
Exempel utgör medeltidens riddarkultur och det japanska samurajväsendet. Det
hela växlar mellan kulturer och epoker. I Norden förekom blodshämnden främst
under forntidmedeltid, omnämnt i de isländska sagorna. När ättesamhället föll
tillbaka blev vedergällningen förvandlad till böter. I subkulturer med begränsat
antal individer och svaga rättsregler kan hedern få en förstärkt ställning i
familjen, hierarkiskt konstruerad och uppfattad som den grund på vilket
samhället vilar. En kränkning anses berättiga till vedergällning, vanligen mot
förövarens familj. I flertalet fall är offret en kvinna. I Sverige trädde problemet
fram med mordet på Fadime Sahindal, 2002. 376
Såväl iransk som svensk lagstiftning saknar preciseringar av företeelsen. Med
sharialagarna har den mördades anhöriga rätt till benådning i utbyte mot
blodspeng, diya, som kan förvandla straffet till fängelse. Som eftergift för krav på
jämlikhet har ett tillägg, artikel 545, införts. I de fall offret inte är en man skall
skillnaden mellan det manliga och det kvinnliga beloppet betalas ut av en särskild
278
fond, Fonden för kompensation vid kroppsskador. Då den tillkom för att
kompensera för kroppsskador vid trafikolyckor där den skyldige avvikit eller
saknade försäkring kvarstår bristen på jämlikhet – när kroppsskada inte medför
dödsfall blir blodspengen endast lika för män och kvinnor upp till en tredjedel av
blodspengen. Om kvinnas skador överstiger en tredjedel av blodspengen reduceras
den till hälften av en mans. Ett patriarkalt mönster kvarstår. I,377

Konventioner, internationella avtal

Iran är ett av få länder som inte tillträtt FN:s konvention om avskaffande av all
sorts diskriminering av kvinnor (CEDAW) och den i väst rotade principen om lika
rättigheter är inte fullt ut godtagen. En traditionell syn dominerar. Till grupper
som har begränsade rättigheter hör sunnimuslimer, ismailiter, zayditer, kristna,
judar och zoroastrier. De som inte är vare sig muslimer, kristna, judar eller
zoroastrier är rättslösa. Konstruktionen strider mot deklarationen om de
mänskliga rättigheterna, artiklarna 1, 2, 3, 6 och 7. 378

Iran är helt eller delvis anslutet till flera internationella konventioner:

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICC-PR),

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR),
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD),
Konventionen om barnets rättigheter (CRC), protokollet om handel med barn och
barn-pornografi, Konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning (CRPD) och Flyktingkonventionen samt det tillhörande
protokollet från 1966. Iran har undertecknat men inte ratificerat följande
konventioner: Barnkonventionens tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter,
Barnkonventio-nens tilläggsprotokoll om handel med barn och barnpornografi,
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, (ICC).

Iran har varken undertecknat eller ratificerat följande konventioner:

De fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet

- Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt till konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter - Konventionen om avskaffandet av
alla former av diskriminering mot kvinnor och dess fakultativa protokoll om
enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande bestraffning eller behandling, och det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr samt Konventionen mot påtvingade försvinnanden (CED).
Iran har inte ratificerat Konventionen om avskaffandet av alla former av
diskriminering mot kvinnor (CEDAW), Konventionen mot tortyr (CAT) och
Konventionen mot påtvingade försvinnanden (CED). Iran har reserverat sig mot
att följa Tilläggsprotokollet om barn i väpnade konflikter för de fall det strider mot
landets religiösa lagar. 379

I Quesas, sharialagarnas vedergällningsrätt; I Iran fastställdes 2004 att ersättningen skulle vara lika då den mördade var
jude, kristen eller zoroastrier, däremot inte för bahai som inte erkänns som religion. Den iranska strafflagen är den enda
inom de islamiska länderna som uttryckligen reglerar detta.

279
Iran utsåg i april 2015, en kvinna till ambassadör. Kvinnor gifta med utlänningar
kan numera överföra sitt medborgarskap till sina barn när de fyllt 18 år och ansökt
om medborgarskap. På många områden kvarstår emellertid ett begränsat
utrymme för kvinnor, motarbetade av en mansdominerad förvaltningsstruktur.
Från 1984 etablerades en teologisk skola för kvinnor i Qom där manliga lärares
tillträde till skolan gick via en under-jordisk gång där de inte kunde sammanstöta
med kvinnliga elever. De kvinnliga eleverna hade kvinnliga lärare som saknade
behörighet. Endast en kvinnlig tidskrift gavs ut, Payam-i Zan, publicerad av män.
Efter Irak-Irankriget blev de kvinnoorienterade frågorna mer framträdande.
Tidskriften Zanan etablerades 1992 där kritik fördes fram mot rättstillämpningen.
Det mötte tystnad men kunde inte tillbakavisas.

Press, tryck- och yttrandefrihet

Kunskapsinhämtning utanför utbildningssystemet och på annat sätt har
hämmats av en kraftigt beskuren tryck- och yttrandefrihet som gradvis blivit
sämre de senare åren. Utrymmet för en från regimen avvikande åsikt är minimal
och straffas ofta mycket hårt. Med censurmyndigheterna har regimen långtgående
kontroll över medievärlden där tidningar med reformprofil är kraftigt censurerade.
Journalister som uttrycker eller återger kritik mot landets ledning riskerar att
fängslas. Under presidenten Ahmadinejad fängslades fler journalister än vanligt,
sannolikt i ljuset av parlamentsvalet 2012. Revolutionsgardet påbörjade
operationer för att motarbeta BBC i Iran. Flera iranier som i utlandet arbetar för
BBC Persia greps och förhördes. Efter presidentvalet 2009 har utvecklingen varit
negativ. I sitt pressfrihetsindex rankar Reportrar utan gränser Iran som nummer
175 av 179. Greppet över internet har ökat, en följd av ökningen av
internetanvändare i Iran som beräknas omfatta uppemot hälften av befolkningen.

Med en datalag som trädde i kraft 2009 har uppkopplingen försämrats och
filtreringen av misshagliga sidor har ökat och under kritiska dagar. Internet och
mobiltelefoni har stängts helt och en cyber-polisstyrka har etablerats för att
övervaka oppositionella yttringar på nätet. Den i Iran utbredda användningen av
antifilter (VPN) har kriminaliserats och regimen planerar för ett iranskt internet
som ska ersätta det befintliga. De få internetkaféer som finns måste registrera
sina användare och rapportera näthistoriken till myndigheterna. Tillslagen har
ökat och straffsatserna blivit hårdare mot de som bloggar, twittrar eller använder
sig av andra sociala medier. Samtidigt har en ökning av antalet avrättningar skett.

Flera regissörer och kulturpersonligheter har fängslats. Kollegor till de fängslade

har utsatts för trakasserier. Regimen har stängt ned House of Cinema, den iranska
filmindustrins paraplyorganisation som stött fängslade regissörer. Flera
dokumentärfilmare har anklagats för att jobba för BBC. När en högutbildad kader
och en reformrörelse trädde fram skärptes ett fundamentalistiskt motstånd,
organiserat inom det klerikala Jame´eh Rouhaniyat Mobarez och Jame´eh
Modarresin Hoze Elmieh med tidningen Entekhab. Andra inflytelserika
institutioner som står nära de konservativa partierna men med en icke-klerikal
bas är den basaranknutna koalitionen Heyate Mo´talefeh Eslami, BIC, och den med
inriktning mot tekniksamhället väl organiserade sammanslutningen Jame´eh
280
Eslami Mohandesin. För att angripa reformvänliga krafter har en rad
utbildningsanstalter inrättats utanför det statliga utbildningsväsendet, bland dem
Imam Sadegh University i Qom samt det islamiska Azad University. Till mer
pragmatiskt inriktade strömningar hör Shahid Beheshti University men en
teknikorienterad politisk tyngdpunkt som vilar på ekonomisk utveckling lämnar
en demokratiserad politisk ordning utanför. Ett antal företrädare för iranska och
internationella organisationer vände sig till FN som i november 2014 gav sitt stöd
för resolutionen A/C.3/69/L.33, Där underströks att det gått sexton månader sedan
Rouhani tillträtt utan förstärka mänskliga rättigheter. Av en rapport från FN, Dr.
Ahmed Shaheed, framgår att trots en stående inbjudan till FN:s Special Procedure
blockerar Iran besök i landet. Det har drabbat etniska minoriteter som
Ahwaziaraber, Kurder och Baluchis. Samtidigt ökar trycket mot organisationer,
journalister, studenter och debattörer. När resolutionen A/C.3/69/L.33
behandlades röstade 78 för, 35 emot och 69 avstod. Kina ansåg att landsspecifika
resolutioner stod i strid med FN-stadgan. Iran ansåg att resolutionen förbigick den
omständigheten att landet hade en beredskap att samarbeta med FN då det gällde
mänskliga rättigheter och även en beredskap att införa de rekommendationer som
utfärdades av FN. Iran framförde samtidigt att resolutionen var politiskt
motiverad, därmed kontraproduktiv och utan effekter. I

I EU-förordningar, mänskliga rättigheter: 359/2011, 1002/2011, 264/2012, 206/2013, 371/2014, 548/2015

281
 2012

Weber, etiken,
protestantismen och
Islam

kent eklind - 2012

282
Weber, etiken, protestantismen och Islam

Med 1979 års händelser tillerkändes Irans ledande teolog som andlig ledare legitimitet på en
konstitutionell grund. Det påminde om etableringen av en religiös etik som enligt Max Weber
på skiftande sätt tagit hänsyn till att vi ingår i skilda levnadsordningar, vilka lyder skilda lagar
där den normala protestantismen rättfärdigade våldet som medel genom att godta staten som
en gudomlig institution och den rättmätiga överhetsstaten i synnerhet vilket för islam var en
del av själva det religiösa livet. Den iranska republikens konstitution fick 1979 ett protestantiskt
drag, med Webers språkbruk en islamisk stat som gudomlig institution.

Ur ett etiskt perspektiv har påpekats att tankekonstruktionen återkommer som huvudströmning
i västerländsk civilisation. Etiken förvandlas till en skiljelinje mellan politisk handling och
etiska normer. Där får det politiska särskilda etiknormer. I en iransk religiös värld, präglad av
den islamiska shiarörelsen med Imamiyya, Ithna Ashariyya (tolvsekten) som dominerande kraft
påminner det om en där inbyggd Mahdi och dennes återkomst. Under tiden råder ett temporärt
samhällsförhållande. Tankegången är inte olik västerlänningens väntan på att inom en inte
alltför avlägsen framtid kunna komma att acceptera en allmänetisk norm. Det är, för Irans
vidkomande, en väntan som började med en fornhistorisk Zarathustra och hans Saoyshant, inom
shia ersatt med Mahdin. Medan man i väst inympar en etisk vision antar man i shiamuslimska
handböcker att vid väntetidens slut skall återkomsten av en Mahdi ersätta Förenta Nationernas
misslyckande.380

Till avvikande röster som gav sitt stöd till händelseutvecklingen i Iran hörde den franske
filosofen Michael Focault. Med ett antal artiklar ställde han den iranska revolutionen vid sidan
av andra revolutioner med en specifik ram vilande på Focaults tankegångar kring makt och en
osäker ”modernitet”. Focault såg revolutionen som ett utflöde av en ny, politisk, andlighet. Med
återkommande artiklar i fransk och italiensk press tog han upp ett bakomliggande mönster i
anslutning till revolutionen. Det medförde ingen respons i engelskspråkliga media. På
hemmaplan skulle han möta ett kraftfullt motstånd från Frankrikes ledande islamist, Max
Rodinson. Denne hade som framträdande historiker gett ut arbeten som Muhammad (1980) och
Islam and Capitalism (1973). Med artiklar i Le Monde kritiserade han Focault och lät förklara
att en islamisk statsmakt inte kunde innebära något annat än despotism. För Rodinson hade en
sådan islamism inte sin tyngdpunkt i en växande nationalism - däremot i fascism. Rodinson
ansåg att den dominerande trenden är utan tvekan en typ av arkaisk fascism. 381

Rodinsons slutsats vilar på ett västerländskt synsätt. Där framträder en ofta förbisedd
skiljelinje. Västsamhället har, till följd av koloniala övergrepp, distanserat sig från normer som
vilat på inhemska sociala, kulturella och etiska värderingar. En klyfta har skapats mellan Islam
och västsamhället som riskerar att förvandla det hela till en lokalpatriotism med snudd på etnisk

283
avgränsning. Problemet har i väst uppmärksammats av framträdande sociologer – i Iran har det
kommit att förstärka den nuvarande regimens intrång på universitetens samhällsvetenskapliga
forskning. När Rodinson mot denna bakgrund negligerade en växande nationalism till förmån
för det han benämnde arkaisk fascism, knuten till en islamisk statsmakt, hade det som idag
kallas den arabiska våren ännu inte inträffat. Då dominerade 1979 års händelser i Iran. När de
förvandlas till fascism blir frågan om inte Focault kunde vara värd en viss upprättelse. 382

För Iran har nationell självkänsla, förenad med identitetssökande, varit såväl ett historiskt
fundament som en hörnpelare in i ett modernt Iran. Med revolutionen vid 1900-talets början
klev detta in på en politisk scen. Med engelskt kolonialt inflytande fick det näring med ett
brittiskt fördragsförslag 1919 som, om det hade kunnat drivas igenom, förvandlade Iran till en
engelsk koloni. Med Reza Shah, motvilligt accepterad av England och Ryssland som delat Iran
mellan sig, följde en sekulär reformism förenat med revolutionspoeten Arif Qazvinis
återuppväckande av de kungar av kungar som passerat den iranska högplatån. Där ingick den
forniranska profeten Zarathustras zoroastrism med en frälsare som skulle återvända. I iransk
islamism blev han en försvunnen tolfte Imam, Mahdi, och han skulle återvända. Under tiden
var vi underkastade en temporär maktutövning i väntan på den rätte ledaren. 383

Irans konstitutionella revolution 1906 - 1911 hade, ledd av en politisk elit, öppnat för en
skiljelinje sekulär nationalism och islamisk doktrin. Samtidigt fanns gränsöverskridanden med
ett nationellt uppvaknande. Nationalistisk forntidsmytologi mötte en islamisk mytologi som fått
djupa rötter. Med ulama, ett nätverk där ett religiöst etablissemang mötte ett kommersiellt hade
en kommunikativ centralpunkt bildats. Efterverkningarna skulle bli djupgående. De färgade
frågan om en nationaliserad olja vid 1900-talets mitt, krossat av en USA-ledd statskupp. Med
händelserna 1979 återkom detta, en återspegling av en nationalism som med Reza Shah fått ett
utflöde i ”modernisering”, av hans efterträdare omformat till en ”vit revolution” som, illa
hanterad, råkade falla emellan alla de för den tiden befintliga stolarna. Det hela utgjorde i alltför
hög grad en blåkopia av det som förts fram av en karismatisk premiärminister, juristutbildad i
Frankrike, Mossadeq. Denne hade legitimerat en nationell front och nationaliserat landets
naturtillgångar tills den utifrån arrangerade statskuppen återförde dem till utländska
intressenter.384

Det är förmodligen inte fel att rikta kritik mot dagens politiska/religiösa statsledning i den
Islamiska Republiken Iran. Då bör emellertid ett medialt systematiskt utelämnande av en
bakgrundsbeskrivning ske. Det som sker i Iran har inga andra förtecken än de som skulle
framträda om någon hade påstått att malmen i Kiruna inte tillhörde Sverige. Med Max
Rodinsons synsätt hade svenskarna då kanske fått anklagas för, inte nationalism – men hotande
protestantisk fascism.

Noterat 2012-07-05©/KE

284
Iran, presidentval efter
en arabisk vår
DEL 1

KENT EKLIND © 2013

285
 IRAN, PRESIDENTVAL EFTER EN ARABISK
VÅR

den första delen

När detta skrevs i april 2013 stod Iran inför ett presidentval. När artikeln nu,
2020, ingår i en antologi medför det att texten i vissa delar upprepar innehållet i
senare artiklar som ingår i den sammanställda antologin. Därmed tillbaka till
originaltexten nedan.

Den nuvarande mandatperioden föregicks av en valrörelse där en reformrörelse

förintades med människoliv som offer.

Utanför Iran har under samma period en händelseutveckling skett som fått
namnet den arabiska våren. Dess efterverkningar sätter ännu spår i de berörda
länderna. Samtidigt har Syrien intagit den första platsen i nyhetsflödet. Bakom
detta döljer sig en rad omständigheter som är svårfångade. Några av dem kan
måhända, av den utomstående, vara värda att notera. Dit hör ett händelseförlopp
över tiden. Till en viss del kan det föras tillbaka till 1900-talets första hälft då
koloniala intressen satte outplånliga spår i mellersta östern. I dagens mediala
värld har det nämligen slutgiltigt slagits fast att den iranska revolutionen 1979
omstörtade Mellanösterns – och ytterst hela världens – politiska liv och rubbade
den globala maktbalansen mellan supermakterna. Formuleringen har 10 år på
nacken. Frågan är i vilken utsträckning den har infriats. 385

Till avvikande röster under 1970-talets händelseutveckling i Iran hörde den

franske filosofen Michael Focault. Med ett stort antal artiklar hade han ställt den
iranska revolutionen vid sidan av andra revolutioner, placerad i en specifik ram
utgående från hans arbeten kring makt och en osäker ”modernitet”. Focault såg
revolutionen som ett utflöde av en ny, politisk, andlighet. Med återkommande
artiklar i fransk och italiensk press tog han upp ett bakomliggande mönster i
anslutning till den iranska revolutionen. Det medförde inte någon respons i

286
västliga media. På hemmaplan mötte han ett kraftfullt motstånd från Frankrikes
ledande islamist, Max Rodinson. Denne hade som framträdande historiker gett ut
arbeten som Muhammad (1980) och Islam and Capitalism (1973). Med artiklar i
Le Monde kritiserade han Focault och lät förklara att en islamisk statsmakt inte
kunde innebära något annat än despotism. För Rodinson hade en sådan islamism
inte sin tyngdpunkt i en växande nationalism men däremot i en fascism. Rodinson
ansåg att den dominerande trenden är utan tvekan en typ av arkaisk fascism. 386

Religiösa uppfattningar har ett oräkneligt antal gånger utmynnat i förändringar

och anpassningar. För islams vidkommande har detta i väst infogats i
beskrivningar där begrepp som fundamentalism, terrorism och militant islam
varit återkommande. Där återkommer ofta begreppet Jihad. Med korstågens
heliga krig som bakgrund framställs det ofta som en motsvarighet till det påvliga
dekret som på 1200-talet manade till ett heligt krig mot islam. På detta sätt
förbigås att begreppet Jihad har sitt ursprung i en uppmaning till den enskilde om
ett sökande inåt. Även den omständigheten att islam brukar anses mer vidsynt än
kristenheten förbigås. På detta sätt skapas en bild som blir bestående, ett
praktiskt exempel på det som Michel Onfray påpekar i sin mothistoria – ett
påstående, upprepat tio, hundra, tusen gånger blir till en slutlig visshet.387

Den ”arabiska våren” har återgetts med ett sedvanligt västligt synsätt. Den
framställs som ett samhällsbygge med en västlig demokratisk struktur som
förebild. Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och därefter
Syrien antyder att det kan ha varit fråga om andra bevekelsegrunder. Måhända
har väst som föredöme endast varit ett sekundärt mål. Islam har undergått
förändringar över tiden. Där har en rörelse skett mot en modernisering inom ett
växande antal geografiskt lokalt förankrade muslimska medborgargrupper – en
enhetstanke har förlorat sitt grepp men samtidigt skapat grogrund för mer eller
mindre militanta utbrytargrupper där man motsatt sig förändringens vindar. En
islamisk auktoritet har förlorat terräng. Ali A. Allawi beskrivet det i sin bok The
Crisis of Islam Civilization som en ”privatisering” av Islam. Det föder enligt honom
rörelser som al Qaida och utgör ett hot mot islams andliga innehåll.

Inom nutida filosofi i väst återkommer detta i en debatt som förs om separationen
mellan religion och makt. Bland förgrundsfigurerna återfinns sociologen Marcel
Gauchet som i sin Condition historique påpekar att medan den kristna religionen
spelat en avgörande roll för utvecklingen i Europa så står den nu inför en situation
där dess roll är avslutad. Religionen i dagens samhälle har förlorat sitt styrande
inflytande. Om detta har han fört en strid om det gudomliga med Luc Ferry, filosof

och en gång utbildningsminister i Chiracs första regering som gett ut boken

L´homme-Dieu ou le sens de la vie. Frågan återkommer hos idéhistorikern Marc
Lilla. Han pekar på att separationen mellan religionen och det världsliga
förebådades redan när 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes publicerade sitt verk
Leviathan.388

Leviathan var enligt Lilla ett angrepp på kristen politik. Den utmynnade i vår
tids förkastande av gudomlig uppenbarelse som grund för världslig makt och

287
rättvisa. Ersatt av ett humanistiskt språk betraktas världen med det mänskliga
ögat där vetenskapen utgör verktyget. Lilla anser att I dag har vi kommit till en
punkt där vi ännu en gång utkämpar 1500-talets strider – om uppenbarelse och
förnuft, dogmatisk renhet och tolerans, inspiration och samtycke, gudomlig plikt
och vanlig hederlighet. Han fokuserar på det han kallar den stora separationen,
åtskiljandet av politik och religion med påpekandet att vi måste ständigt påminna
oss själva om att vi lever i ett experiment, att vi är undantagen och i detta förlopp
har vi få anledningar att förvänta oss att andra civilisationer ska följa vår ovänliga
väg, som öppnades upp genom en unik teologisk-politisk kris inom kristendomen.389

I västvärlden sker mot denna bakgrund en fortgående sekulariseringen som har

debatterats flitigt de senaste åren. Med debattörer som Gauchet, Ferry, den
brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens och den amerikanske
vetenskapsmannen Steven Hawking har ateismen fått ett ansikte. Mindre omtalat
är att en sådan utveckling även kan skönjas i den muslimska världen. I
västvärlden var det protestantismen som banade väg för en mer världslig och
mindre kyrklig hållning. Bland muslimer är det, måhända något förvånande,
islamismen och dess allt tydligare politiska agenda som fått en motsvarande roll.
I förgrunden av detta skeende framträder det Muslimska brödraskapet, en
organisation med verksamhet i hela den muslimska världen.

Bland sekulariseringsteoretiker som Gauchet, Ferry, Lilla och sociologerna Peter

Berger och Steve Bruce, verksamma vid universiteten i Boston, USA, och
Aberdeen, Storbritannien, framhålls att det var ett förlopp som tog sin början
redan vid reformationen. Lilla, ovan, för fram Thomas Hobbes och hans
banbrytande arbete, Leviathan. 390

Fundamentalism, jihad, terrorism

Begreppen i rubriken har alltmer kommit i förgrunden, dels efter den islamiska
revolutionen i Iran 1979, dels som en följd av flygkapningar, bilbomber,
avrättandet av personer som tagits som gisslan och självmordsbombare.
Händelseutvecklingen väcker en ökande oro med ett växande nätverk. För svenskt
vidkommande noterar säkerhetskällor att många ungdomar uppväxta i Sverige
söker sig till platser där militanta rörelser förmedlar ett politiskt/religiöst budskap
i förening med gerillaliknande utbildning. En ny form av krigföring har tagit plats
där vapen kombineras med cyberteknik. I Europa har problemet påvisats inom
European Monitoring Center on Racism and Xenophobia som numera ingår i EU:s
organ för fundamentala rättigheter. Till en av faktorerna hör inte oväntat
arbetslösheten bland unga invandrare i andra generationen.

Som centralpunkt för terroraktiviteter och självmordsbombare framträder i dag

Mellersta Östern. Med detta följer som bieffekt en tillspetsning med religiösa
förtecken. Det förstärks av en rad faktorer. Palestinafrågan. Kristna kopter i
Egypten. Sunni- och shiamuslimer i Irak. Talibaner i Afghanistan. Buddister och
Muslimer i Indien - uppräkningen är inte fullständig.

288
När, i dagens politiska landskap, islam sammanlänkas med begrepp som jihad,
fundamentalism, militant och terror bortses från att fundamentalistiska
samhällsyttringar inte bara är knutna till islam. Med återkommande
attentatshandlingar i väst har fundamentalismen emellertid undantagslöst
kommit att hänförs till islam. Det hela knyts till Iran och kärnkraft,
septemberattacken 2001 mot Word Trade Center i New York, den långa jakten på
Usama bin Laden och dess avslut och rörelser som Hamas, Hizbollah och al-Qaida,
Där framträder ett doktrinärt synsätt, föraktande ett mer eller mindre sekulärt
samhälle, demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är oförenligt med de värderingar som präglar ett västligt samhälle.

I Sverige spetsades frågan till när det största partiet, Socialdemokraterna,

uppmanade en nyvald medlem i partiets verkställande utskott att avgå – han var
ordförande i en muslimsk förening. Föreningens stadgar fällde honom – inte hans
personliga värderingar som personen ifråga tog avstånd från - värderingar som
förts fram av talare som han för föreningens räkning inbjudit i sin egenskap av
ordförande. 391

Sammantaget framträder, med den nya terrorismen, ett förhållningssätt till ”den
andre”, påminnande om Dante. Denne placerade Muhammed i den åttonde av
helvetets kretsar. Voltaire, som inte bara angrep kyrkan, gav även ut teaterstycket
Fanaticism, or the Prophet Mohammed.

Med detta har islam blivit språngbräda för ett synsätt där det sekulära och det
religiösa förvandlas till varandras motsatser. Där svarar det sekulära för
modernism och religion för det förflutna. Det hela avspeglades i den franska
debatten kring den islamiska kvinnoklädseln. Där framträdde det sekulära i två
huvudlinjer, en demokratisk och en som kommit att kallas den republikanska
utifrån slöjans förbudsanhängare. De åberopar republikens inrättande 1789 som
stöd. Mot detta har invänts att en demokratisk modell sedan lång tid tillämpats
och godtagits inom kristna och judiska samfund. Införandet av en republikansk
modell för endast islam skulle vara katastrofalt. Det åberopade
motsatsförhållandet mellan religionen och det sekulära utgörs snarare av
parallella tolkningssystem med en ömsesidig påverkan som kan föras långt
tillbaka i tiden. 392

Inledningsvis några kommentarer kring olika namnformer. Ordet islamism

används vanligen, och även här, för att utmärka mer eller mindre
fundamentalistiska versioner av islam. Exempel utgör Iran efter 1979 och
Afghanistans Mujahedin. När media använder termen islamisk fundamentalism
är avsikten ofta att göra en åtskillnad mellan en fundamentalistisk islam och en
mera tolerant islamism eller annan religiös fundamentalism som kan knytas till
andra religioner än islam. Då bör erinras om att uttrycket fundamentalism som
har ett hundratal år på nacken kom till användning som en beskrivning på en
protestantisk väckelserörelse.
Uttrycket innebär i denna mening ett återvändande till de ursprungliga heliga
texterna men detta är inte jämförbart med en islamisk fundamentalism vars

289
förespråkare följer inte bara äldre texter utan också nyskapad sådan. Ytterligare
en term som stundtals används är militant islam vilket vill ge uttryck för en mer
kraftfull framtoning av islam vilket uttrycker en mer begränsad distinktion mellan
islamism och islam i andra former. Militant i meningen terror kan sökas tillbaka
till engelskans zealot som går tillbaka till den judiska frihetsrörelse, seloterna, som
73 e. Kr begick kollektivt självmord på klippfästet Mazada som belägrats av
romarna. Det engelska ordet för lönnmördare, assassin, är hämtat från en
utbrytarsekt i det shiitiska Iran, Assasinerna, med flera kraftfulla
försvarsanläggningar, bland dem Alamut i västra Iran. Även engelskans ”ligist”,
thug, kan föras tillbaka till en religiös terrorism, en rövarsekt i Indien som
mördade för att offra till Kali, hindusimens gudinna för terrorhandlingar. 393

Till sin natur kan fundamentalismen ses som en vilja till kontroll och försvaret av
en doktrin till varje pris. Skulle någon vända sig mot doktrinen är den fulländad
– det som motsätter sig genom ett ifrågasättande lider av personliga svagheter.
Den egna doktrinen är överordnad och präglas ofta av en militant hållning.
Samtidigt har den engelske forskaren Stuart Sim påpekat, Fundamental World;
The New Dark Age of Dogma, att begreppet fundamentalism kan appliceras på
andra områden än religionens. Som exempel pekas på
marknadsfundamentalismen, ett mantra som innebär att marknadsekonomin
löser alla problem, ett antagande om en osynlig hand som verkar i det fördolda.394

Uttrycket jihad kan föras tillbaka till Mohammads tidiga uppenbarelser i

Medina. I dessa uppmanades till ett heligt krig mot Mohammads motståndare i
Mecka och mot omgivande områden. Ordet användes sedan som ett av motiven
under kalifatens offensiva krigföring under 6 - 700-talen. Inom ledande
madhabskolor ansåg alla utom hanbaliskolan att jihad var en skyldighet för de
troende under vissa förutsättningar. Dit hörde att de otrogna var upproriska och
att ett krig mot dem kunde antas vara framgångsrikt. Under riddakrigen, de
inledande klanmotsättningarna när Mohammad förde fram islam, hade erövrade
befolkningar haft att konvertera eller avrättas om de inte bekänt sig till de någon
av de tre religioner som förespråkade en Gud. I sådana fall blev de som framgått
en skyddad men skattskyldig grupp under islamisk överhöghet. Med
erövringsfasens slutskede blev konverteringskravet mindre framträdande. De
ortodoxa kharijiterna hade ansett att en konvertering skulle utgöra islams sjätte
pelare. Det vann inte gehör. Efterhand som islams utbredning möttes av korstågen
och Europas motattacker har jihad alltmer tenderat att ses som ett uttryck för
försvar snarare än expansion. 395

Den kristna fundamentalismen

Inom kristenheten kom en fundamentalism till uttryck vid 1900-talets inledning.
Då grundade kyrkoledaren William Bell Riley Northwestern Bible College 1902,
senare ”Worlds Christian Fundamentals Association”. Samtidigt växte
pingströrelsen fram men medan fundamentalisterna ville frondera mot
modernismen med bibeltext och ”logos” som vapen valde pingstvännerna en sufiskt
färgad väg där man talade med tungor, en mystik som man hade satt stopp för 200
år tidigare i det safavidiska Iran.396
290
I väst led fundamentalismen nederlag i en uppmärksammad rättegång i USA 1925
kring yttrandefriheten så som den kom till uttryck i konstitutionen. I Iran hade
samma strid förts som en förövning till den konstitutionella revolutionen. Mot en
konservativ Nuri hade stått Naini som i Varning till nationen och utläggning för
folket slagit fast att ett representativt styrelseskick var det bästa vid sidan av en
dold imam och väl förenligt med shiaislam. Det var ett försök att inom vissa ramar,
Koranens, legitimera den konstitutionella revolutionen vid 1900-talets inledning
och för en tid fick fundamentalisterna stå tillbaka. En delvis sekulär riksdag
inrättades men den tillkomna författningen hade religiösa inslag. De förstärktes
1979 när Khomeini introducerade Velayat-e Faqih, en religiös makt som ett
temporärt tillstånd i avvaktan på den försvunne imamens återkomst. Under tiden
blev tillträdet till den iranska riksdagen underställt ett väktarråd.

Fundamentalisterna skulle återkomma inom kristenheten under 1930-talet med

en ”evangelistgeneration” som vände sig mot en modernistiskt inriktad liberalism.
I USA grundades Bob Jones University 1927. Baptisten Gerald Winrod bildade
”Den kristna trons försvarare” för att möta undervisningen i utvecklingslära och
efter en rundresa i Nazityskland predikade han om det judiska hotet. Tillsammans
med presbyterianen Carl McIntyre brännmärkte Winrod varje liberal tendens.
McIntyre anslöt sig till Joseph Mc Carhys kommunistjakt.

Inom judendomen uppstod, efter förintelsen och bildandet av den israeliska

staten 1948, krafter som ansåg att den nya staten inte kunde tas i anspråk av
vilken jude som helst. Sionismen var för dem oacceptabel. Rättrogna måste
avskiljas. Något inrättande av en sekulär stat för ”avfällingarna” kunde det inte
bli fråga om. För de ultraortodoxa var moderniteten inget annat än ett exiltillstånd
som ökade avståndet till Gud. Ledande fundamentalister som rabbin Abraham
Yeshayahu Karlitz skapade institutioner som Bob Jones University där studiet av
Toran var livslångt och fortsatte efter giftermålet som judendomens väktare. 397

Den islamiska fundamentalismen

Inom islam har dess inledande spridning i form av arabiska ryttarförband blivit
utgångspunkt för att betrakta islam som en militant religiös rörelse. Idag saknas
utrymme för något sådant men till hörnstenarna har den motsättning mellan
kristenheten och islam som ställdes på sin spets när islam gått över Bosporen och
Gibraltar för att tvingas ge upp med slaget vid Poitiers 732 e Kr. hört. Med
korstågen skulle sedan S:t Francis missionerande budskap tillbakavisas medan en
missionärsrörelse drog på sig ett allt starkare motstånd när de föreföll vilja ägna
sig åt ett martyrskap genom provokativt uppträdande istället för att söka
konvertiter inom de muslimska leden.

Från slutet av Napoleons krigföring i Egypten skulle missionärsandan leda till

ett starkt motstånd eftersom det hela vilade på sekulära europeiska staters
koloniala strävanden. Under 1800-talet skulle denna kamp mellan missionärer
och islam komma att föras i holländska, brittiska och franska intresseområden i
Asien, Afrika och Mellersta östern. 398
291
Till uttrycken för denna kamp hör den brittiska kolonisationspolitiken i Sudan där
i vår tid konflikten i Darfur utspelades. Britterna lät i södra Sudan etablera ett
kristet antiislamiskt Bantustan, ett område där Nilens flöde söderut kunde
blockeras. Från 1917 kastades muslimska förband ut från området och 1922
förklarade södra Sudan som ett stängt område. Därmed introducerades
missionärsledda skolor med engelska som undervisningsspråk. Arabiskan förbjöds
slutgiltigt 1927 eftersom den kunde lämna utrymme för Islam. Med andra
världskriget följde en insikt om den förda politikens orimlighet och den
avskaffades 1949 under missionärernas högljudda protester. En viss separation
skulle emellertid behållas mellan landsdelarna med motsättningar som ledde till
krigshandlingar åren 1967 - 72. Grunden hade lagts för dagens Darfur vars
situation nu endast kan repareras om kloka västmakter kan vägleda en okunnig
befolkning. Det sker mot en bakgrund där, under åren från 1798 till mitten av
1900-talet koloniala imperier, England, Ryssland, Frankrike, Holland, Italien,
Spanien, islamiska områden infogades i en västlig intressesfär vid 58 tillfällen, 31
under 1800-talet, 25 under 1900-talet.399

Som en militant färgad företrädare för islam uppträdde under mitten av 1700-
talet Mohammad ibn Abdel-Wahhab, 1703 - 1787. Han grundlade Wahhabismen,
en islamisk puritanism, idag på frammarsch med salafisterna. En islamisk stat
byggd på sharia skulle komma till stånd. I Saudi-Arabien klingade hans budskap
ut efter hans död. Men det spred sig. I Västafrika mötte europeisk kolonialpolitik,
”en politisk metod för utrotning och avkulturisering”, av ett ökat motstånd, en
”förmodernism” där religionen i outvecklade samhällen är den enda givna
ideologiska ram som står till buds för politiska rörelser.

I Sudan uppkom en militant mahdirörelse nedgjord av engelsmännen 1899 men

resningar återkom 1908, Katifiyyaresningen och 1927, Darfullrebellerna. Österut
blev vid avslutningen av det första afghanska kriget 1842 britter som lämnat
Kabul nedgjorda till sista man, ett nederlag där brittisk kolonialpolitik för första
gången tvingades på reträtt. Händelsen utgjorde det andra steget i en militant
islamisk sedan Abdel Wahhab trätt fram ett knappt århundrade tidigare.

Den ryska pressen i norra Iran skulle sedan medföra att den dåvarande shahen
påbörjade ett krig under namnet Jihad med betydande landförluster som en följd.
Den sista gången ett reellt upprop till Jihad kom till stånd var 1914 då det
fortfarande fanns en panislamisk kalif, den turkiske sultanen, som manade sina
muslimska fränder till en uppslutning på Turkiets sida, allierat med Tyskland.
Det utmynnade i sultanatets fall. Senare har Jihad åberopats vid flera tillfällen,
bland annat mot Israel, men de har blivit verkningslösa. Liknande maningar
upprepades under Kuwaitkriget 1990 och som en av de bakomliggande orsakerna
till terrorattacken mot World Trade Center i New York. 400

292
 Kolonialmakternas uttåg
En senare tids islamiska fundamentalism slog rot vid 1920-talets slut. En
islamisk motreaktion mot en kristen mission buren av kolonialmakterna hade
förts fram av indiern Sayyed Ami Ali, 1849 - 1928, i hans The Spitit of Islam som
kom ut 1893. Egyptiern Hasan al-Banna, utbildad vid Dar al-Ulum i Kairo, blev
en drivande kraft vid bildandet av det Muslimska brödraskapet - benämningen
används av det största partiet i Jordaniens. Målet var att återerövra islams ”själ”
så som den sett ut före en kolonisation. Det föll tillbaka på Mohammad Rashid
Rida, 1865 - 1935, sin tids mest framträdande idébärare inom islam. Från 1948
växte det ”hemliga redskapet”, en militant gren, fram. När Banna gick bort utbröt
interna stridigheter, tillspetsat av fördrivandet av palestinier 1948, ett fullföljande
av den engelske utrikesministern Arthur Balfours brev till sionistledaren Chaim
Weizmann 1917. Britterna såg till att Wafdpartiet, trots att de vann de allmänna
valen, inte kunde tillträda, något som påminner om de palestinska val 2006 som
vanns av Hamas.

Anwar Sadat, senare Egyptens premiärminister, grundade i slutet av 1940-talet

en organisation avsedd för attacker på britterna. Strax efter inleddes en terrorist-
kampanj som slutade med mordet på premiärministern Mohammad al-Nuqrashi.
Regimen föll 1952. Gamal Abdel Nasser tillträdde med stöd hos brödraskapet.
Brödraskapet fann sedan att Nassers Egypten inte blev den islamiska stat som
man hade tänkt sig. Brödraskapet blev därmed upplöst av Nasser. Detta följdes av
ett attentat men Nasser överlevde med folkligt stöd. När Nasser sedan gick bort
efter en hjärtattack 1970 följdes han av den vise premiärministern Sadat som kom
att inleda en fredsprocess då Sovjetunionens närvaro i regionen alltmer framstått
som ett större hot än Israel. Sadat avvecklade tusentals sovjetiska rådgivare och
övergav nasserismen, panarabismen och socialismen. Det öppnade för en
västerländsk kapitalism och razzior mot vänsterfolk - landet präglades av en
ekonomisk blomstring men senare började en stigande inflation träda in.

Det blev i de fängelser där brödraskapets anhängare placerades i ett pro-västligt

Egypten som en islamisk fundamentalism växte fram. I en cell skrev Sayyid Qutb,
1906 - 66, sina Vägmärken där han med begreppet jahiliya, trons fiender, pekade
på ett arabsamhälle före Mohammad som alltmer sekulariserats medan Gud
placerats i en avskild livssfär. Det moderna samhället hade inte följt Guds påbud
om en lagstiftning där korantext omsatts till sharia. För brödraskapet såväl som
ett islamiskt etablissemang knutet till en sittande regim var detta utmanande.
Qutb, frigiven 1964 arresterades på nytt, anklagad för att ha planerat ett attentat.
Han utsattes för tortyr och hängdes 1966.

Med detta närdes en radikaliserad islamism som kom till uttryck i mordet på
Anwar Sadat. Ur detta växte förgreningar fram där bland annat händelseut-
vecklingen under den sovjetiska närvaron i Afghanistan fördes vidare till ett al-
Qaida. Senare kom den i Qom födde Musa al-Sadr, teolog/aktivist, till Libanon som
religiös ledare för att 1974 grunda Harakat al-Mahrumin. Där sögs de sämst

293
ställda upp. Vid ett besök i Libyen, året före händelserna i Iran 1979, kom al-Sadr
att utan spår försvinna, eventuellt mördad av Kadaffis regim.401

Al-Sadr hade samlat åtskilliga anhängare. Hans försvinnande kom med politiska
förtecken att jämföras med den tolfte imamen och efterföljare startade den
militanta Amalrörelsen. När Israel i början av 80-talet skulle krossa det
palestinska upproret genom att gå in i Libanon kom en sidogren att utvecklas som
från 1985 utgör det oberoende Hizbollah med ett välfärdsprogram som skiljer det
från en militant palestinsk Hamasrörelse. 402

I Iran utspelades samma motsättning mellan sekulära och fundamentalistiska

krafter. Där fanns en historisk bakgrund som gick långt tillbaka i tiden. Efter Alis
bortgång, den fjärde kalifen som kom ur shialeden, hade imamatet utövat en
provisorisk auktoritet, delad i en världslig och en andlig sfär. Den förstnämnda
hade missbrukats när kalifatet prioriterat politiska och administrativa funktioner.
Med shiitiskt synsätt hade religionskrigen vid islams utbredning inte haft stöd i
jihad. De var inte förankrade i det ursprungliga syfte som innebar att islam skulle
föras vidare av någon som anförtrotts detta. Kalifatets sultaner uppfyllde inte det
kravet.403

Därmed kom frågan om imamatets politiska inflytande att ägnas

uppmärksamhet. Med den shiitiska buyyiddynastin (900-talets andra hälft) kom
jihadfrågan att bli en skiljelinje mellan det sunnitiska och det shiitiska. De
förstnämnda hade lett kalifaten utifrån en islamisk expansion men det hade enligt
shiitisk uppfattning inte vilat på en legitim grund. Frågan var vem som hade den
legitima rätten att avgöra förutsättningarna för ett heligt krig, en tvist om jihads
offensiva utformning som bidrog till att permanenta imamatet. Bindande beslut
som rörde tillvaratagandet av det goda samhället och ett mottagande av den
religiösa kallelsen kunde endast tillkomma den rätte imamen, provisorisk ledare i
avvaktan på Mahdis återkomst. Endast denne kunde uttolka den gudomliga
uppenbarelsen och svara för etableringen av en islamisk statsbildning men varken
Khomeini, Hasan al-Banna, Sayyid Qutb eller andra upphovsmän till en islamisk
politisk ideologi som Mawdudi i Indien kunde förklara hur man skulle hantera en
folksuveränitet inom de ramar som de drog upp. 404

Reza Shahs hårdhänta moderniseringsprogram gav senare näring åt en

motrörelse. Med Shaykh Abd al-Karim Hairi Yazdi som från 1920 hade en
framskjuten plats i Qom kom staden att gradvis dra till sig framstående shiitiska
mujtahider. Bland dem valdes Ayatollan Sayyid Aqa Husain Borujerdi, 1875 -
1961, till marja taqlid, (shiamuslimsk förebild). Andra framstående mujtahider
som kom till Qom var den mer liberale Mirza Mohammad Hossein Naini, d. 1936.
Till Yazdis elever hörde Ruhollah Musawi Khomeini, 1902 - 1989. Han
undervisade i rättsvetenskap (fiqh) men var också en anhängare av Mulla Sadra
och fördjupade sig i mystik (irfan). En tredje faktor för en framväxt av
fundamentalistiska grogrunder utgjorde, efter andra världskrigets slut,
återkomsten av ayatolla Sayyid Mustafa Kashani, 1882 - 1962. Fängslad av
britterna kom han sedan att motta medel från USA och vända sig emot Mossadeq
vilket medverkade till statskuppen 1953. En polarisering förstärktes.

294
Fundamentalistiska krafter ansåg, liksom Gerald Winrod, Carl McIntyre,
Abraham Karlitz och Hasan al-Banna, att man måste gå till motangrepp. Detta
hade förstärkts sedan islam utsatts för en hård press med två politiska
omvälvningar, kriget mellan Israel och arabvärlden 1967 och delningen av den då
största muslimska staten, Pakistan. Detta omgavs av konflikter i Algeriet,
Marocko och spänningar mellan Irak och Iran.

Den islamiska revolutionen

Khomeinis återkomst till Iran föregicks av ett turbulent förlopp. Under en
hundradagarsperiod växte en demonstrationsvåg. Strejker bröt ut inom
oljeindustrin. En växande kritik mot regimen, vars tryck på befolkningen blev
verkställt av en hemlig polis, SAVAK, hade ett brett folkligt stöd. Där ingick
köpmannaskikt/bazarfolk, traditionell borgarklass, moskéernas nätverk,
industriarbetare, landsbygdsbefolkning och intellektuella men även irans
kvinnorörelswe var ett dominerande kraftfält. Inom kvinnorörelsen hade Society
for Democratic Women tillkommit 1949 men med begränsat utrymme även om
shahens tvillingsyster Ashraf startade High Council of Woman 1959 varefter
Womens Organization of Iran hade inrättats 1966. Efter den 1963 tillkomna
rösträtten för kvinnor hade även en viss utökning av kvinnors rättigheter skett
inom ramen för shahens ”vita revolution”. Den 1967 antagna Family Protection
Law, utvidgades 1975 men Mohammad Reza Shah upphävde faderns förbud mot
beslöjning.

Revolutionen 1979 beskrivs ofta som en av 1900-talets mera omvälvande

händelser vid sidan av de europeiska krig som kom att passera. Det har betecknats
som en kamp mot en modernisering, en repressiv samhällsordning, en korrupt
monarki och en aggressiv västimperialism. Det var ett motstånd som ansetts vila
på fundamentalistiska inslag.

Bakom detta låg, mindre uppmärksammat, långtgående omvälvningar inom en

bakomliggande social struktur. Där ingick en motsättning mellan olika sociala
grupper, till det yttre en motsättning som liknar det som ibland kallas klasskamp.
Det var en motsättning där de yttre formerna framträdde i regimens
reformprogram, kallat den vita revolutionen. Med en industrialiseringsprocess
bröts en traditionsbunden ekonomisk struktur ned. Den skulle ersättas av en
modernare tids företagande och finansieringsformer. Problemet var att den vita
revolutionen på en tioårsperiod skulle medföra en samhällsomvandling liknande
den som ägde rum i Europa under två århundraden. Det var fråga om ett projekt
som i efterhand måhända kunde kallas planeringsmisstag. Detta fick
återverkningar på etablerade nätverk och till dem knutna levnadsförhållanden.

I den gamla ordningen hade en iransk jordbruksbefolkning vilat på lokala, till

stora delar självförsörjande enheter med ett inslag av en naturahushållning. Det
var ett levnads- och produktionsmönster där en konsensus kring markanvändning,
avkastning och upparbetade tillgångar utgjorde en form av risk- och
kostnadshantering. En stor andel arrenderad jord brukades mot en ersättning som
till stora delar bestod av naturaprodukter. Med de landreformer som infördes
295
under åren 1962 till 1978 ökade producentledets beroende av kontanta medel.
Jordägaren hade allt mindre intresse av en producerad naturaprodukt. Han hade
samtidigt gynnats av landreformerna, inriktade mot att 1) frigöra en överflödig
arbetskraft inom en småskalig jordbrukssektor för att vidga en lönebaserad
arbetsmarknad, 2) öka produktivitet och minska kostnader, 3) transferera
jordbruksöverskott till en växande industrisektor genom prisökningar på mark och
tillsatsvaror, 3) stärka en privat företagsamhet och bygga storskaliga enheter
inom jordbrukssektorn samt 4) med åtgärderna vinna ett stöd i jordbrukarleden
för att motverka tredskande bygemenskaper vilket under 1950-talet hade
föregåtts av en utförsäljning av shahegendom i arrendatorsledet.

Med ett jordägande kollektiv som behärskade 60 % av riksdagsplatserna blev

reformförslagen blockerade. Först efter en upplösning av riksdagen kunde, 1962,
reformen godkännas av riksdagen. Den vilade emellertid på en inbyggd social
snedfördelning. En jordbrukande befolkning i små samverkande lokala enheter
blev alltmer beroende av kapitalstarka ägare. Med försäljningen av shahegendom
hade denna krets utökats vilket medförde en splittring inom lokalsamhället. Med
landreformen följde en situation där 1) nya markägare måste generera större
inkomster för att behålla sin förvärvade egendom, 2) en social struktur
omformades när nya producenter som stod utanför en ny markägarkrets fjärmades
från denna och 3) den gamla jordägararistokratin förlorade ett inflytande sedan
konfiskerad egendom sålts ut under statligt beskydd. Med detta följde att hela den
jordbruksrelaterade näringen i sin gamla form förändrades.

Den snabba förändringstakten på landsbygden hade sin motsvarighet i

tätorternas handels-och affärsliv. Detta var till största delen centrerat till
basarverksamheten. Basaren har varit ett av det iranska samhällets nav
kulturellt och ekonomiskt. Den kan ses från olika utgångspunkter, organisation,
kultur, struktur, marknad och distribution. I ett näringsliv utgör den ett av två
huvudområden. Det andra innefattar oljesektor och industriell verksamhet.

Den traditionella affärssektorn, basaren, marknad, var från början en benämning

mer eller mindre synonym med ordet stad, den plats där man samlades för att köpa
och sälja. Basaren växte fram som den punkt där ett komplicerat mönster
utvecklades. Där återfanns mellanhanden, grossisten, distributören,
detaljhandlaren och finansiären. Den som verkade inom denna sfär blev bazaari
eller bazargan, vanligen sysselsatt med affärsverksamhet i egenskap av
butiksägare, hojteh, eller grossist. Basaren återfinns i flertalet städer.
Strukturerad som ett nätverk utgör den en institutionellt uppbyggd plats för
varuutbyte där ett informellt mönster utvecklats, en social skiktning utifrån
normer, traditioner, värderingar och attityder. Med ägande och äganderätt som
centrala fundament medför det ett samspel med ulama som kontrollerar fond- och
avgiftssystem där en kapitaltillväxt sker. 405

Basarkollektivet spelade en inte obetydlig roll i händelserna som ledde fram till
revolutionen 1979. Ahmad Ahmadi urskiljer i sitt arbete Nätverksorganisation och
kulturell styrning av marknaden, Studie av den iranska traditionella Bazaaren
pekat på några karaktäristika. Dit hör informella kontakter, hierarkisk struktur,

296
branschspecifika funktioner, organisation och samhörighet mellan basarens
aktörer. Idag har basaren tappat marknadsandelar. En traditionell marknadsform
befinner sig förmodligen i ett slutskede för att allt mer lämna plats för exklusiva
gallerior.

Basarverksamheten hade med sitt nätverk i huvudsak samma ekonomiska och

sociala uppbyggnad som landsortens bygemenskaper. I detta fanns ett inslag av
självförsörjning, egenfinansiering och vinstförfördelning. Det hela hölls samman
av en samordnande styrelsefunktion, asnafs, i nära samarbete med sin religiösa
motsvarighet, ulama. Det var en ordning som mötte problem när landreformer
infördes som skulle modernisera gamla traditionella affärs- och levnadsmönster.
Egendomsägare fjärmades från producenter på samma sätt som inom
bygemenskaperna. Där hade en utförsäljning av mark skapat konfliktytor mellan
ett löntagarkollektiv, arrendatorer och en gammal jordaristokrati. Med ett
expanderande statligt bankväsende undergrävdes etablerade ekonomiska
strukturer. Leverantörs- och distributionsvägar slogs ut liksom delar av en
befintlig detaljhandel. Till detta kom en infiltrering i byråd, basarernas asnaf och
ulama där en expanderande säkerhetsapparat, SAVAK, manövrerades in sig i
ledande funktioner.

Om basarernas köpmannaskikt och en jordbrukande hierarki utgjort två av de

hinder som mötte regimens reformiver så utgjorde de shiitiska ulama (lokala
församlingar) ett tredje. Deras roll som uttolkare av islamisk lag innebar att de
var obenägna att godta förändringar i ett sedan lång tid tillbaka etablerat
livsmönster i byar och städer där ett prästerskap hade ett långtgående inflytande.
Även om regimens införande av en oligopolliknande marknadsstruktur skulle
eliminera en jordägande aristokratis rovdrift gentemot ett agrart kollektiv så vann
reformarbetet inget gehör inom prästleden. Där fanns väl etablerade
kontaktkanaler till samtliga skikt av aktörer och vidare flödade en del av
vinstmedlen över till religiösa fonder och välgörenhetsinrättningar, tithe. Det var
en inkomstkälla som reducerades med en reformering av finansiella transaktioner
och kapitalets placering.

När på samma sätt en rad sociala aktörer, jordägare, långivare och köpmän
drabbades av samma inkomstreduceringar fick en växande opposition ett stöd av
ulama. Det var samtidigt en opposition som sträckte sig från en allt med utarmad
landsbygdsbefolkning och över ett köpmannaskikt till en jordägande aristokrati
vars kapital tvingades in i nya bolagsstrukturer som blev svåråtkomliga i en
växande banksektor. För prästleden uppstod samma problem när de inkomster
som man hade från mark tillhörande religiösa organisationer äventyrades. Sådan
mark hade, ofta med arvsrätt, överförts till religiösa företrädare som i egenskap
av förvaltare hade att betala viss del av avkastningen som ersättning. I denna
mening av många inom prästerskapet även jordägare och när landreformen
innebar att denna arvsrätt skulle ersättas av långtidskontrakt (99 år) var
motståndet kompakt.

297
 Jämställdhetsfrågan
Khomeini hade under exilen uttalat att med revolutionen skulle följa ett
likaberättigande mellan kvinnor och män. I sitt motstånd mot shahregimen hade
han haft ett stöd från kvinnorna. När han kom till makten blev det emellertid hans
tidigare lärosatser, utgående från det traditionella synsättet i kvinnofrågan, som
kom i förgrunden. 406 Efter revolutionen har en liberal lagstiftning reviderats med
försämrad ställning för den iranska kvinnan även om den tidigare civilrättsliga
familjelagstiftningen successivt återinförts under 1980- och 90-talen. Män kan
ensidigt få skilsmässa till stånd, giftasåldern för kvinnor ändrades till nio år, i
vissa fall sju år och rätt till vårdnaden över barnen försämrades. En kvinna måste
ha sin fars eller någon annan manlig släktings medgivande för att ingå äktenskap.
Möjligheten att ingå tillfälligt äktenskap, siqhe, har återinförts. Domstolarna har
i allmänhet gett vårdnaden till fadern vid skilsmässa även om, 1998, kvinnors
vårdnadsrätt vidgades något fram till dess att barnet fyllt sju år. Den tidigare
regeln, fram till sju år för flickor och två år för pojkar, hade varit en inskränkning
i kvinnornas rätt som kom till stånd efter 1979.

Allmänt sett har med detta kvinnors ställning inskränkts efter 1979 med viss
uppmjukning från 1990-talet men en patriarkalisk grundsyn slår igenom.
Familjelagstiftningen vilar på kvinnans äktenskapliga skyldigheter,
hushållsarbete och barnavård. Ett deltagande i arbetslivet kommer först på tredje
plats. Som en följd av arbetskraftsnedgången har samtidigt andelen kvinnliga
studenter ökat från 15 % 1976 till över 50 % 2008 och efter att ha varit delvis
utestängda från högre tekniska utbildningar fick kvinnor från 1994 rätt att delta
i all högre utbildning. 407

Med Khomeini skulle Family Protection Law upphävas men före hans återkomst
kom kritiken mot shahen att avspeglas i ett växande stöd för honom inom
kvinnorörelsen. Guity Nashat har i Women in Iran - From 1800 to the Islamic
Republic pekat på några huvudlinjer. Bland kvinnor inom vänsterrörelsen fanns
en uppgivenhet inför utsikterna om ett bredare stöd. Det öppnade för allianser
med prästkollektivet. Medelklasskvinnor som ofta hade en nationalistisk
grundsyn, delade vänsterrörelsens shahkritik men såg det religiösa kraftfältet
som en av orsakerna till att Iran hamnat i ett bakvatten, en sekulär profil liknande
den som framträtt med Nationella Fronten. Bland mera traditionsbundna grupper
hade den omständigheten att det religiösa förlorat inflytande gentemot en
statsledning alltmer öppnat för Khomeini och kvinnornas roll som politisk kraft
skulle senare bli tydligt vid de demonstrationer som följde efter ett presidentval
2009, då med en annan politisk agenda. 408

Inom Iran har manifestationer för reformer och en växande kvinnorörelse

bemötts repressivt. Exempel på det senare kan ses i kvinnors andel av
arbetskraftsutbudet som 1996 nådde den nivå som den haft 1956. Från 1956, då
den utgjorde ca 10 %, steg den för att 1976 överstiga 15 %. Den föll sedan ned till
8 % 1986 för att tiden efter Khomeinis bortgång har visat en uppåtgående trend
jämfört med tidigare.
298
Överförs den debatt som förs utanför Iran till Sverige finns emellertid skäl att vara
uppmärksam. När upprördhet väcks mot kvinnors representation inom
företagande och bolagsstyrelser bortses från att man i Sverige tillåts att uttrycka
denna ståndpunkt och att detta stöds i grundlagsskyddade rättigheter. Frågan
handlar i Sverige inte om kvinnors generella närvaro i bolagsstyrelser. Den
handlar om antalet. Det är, citerat från Alice Teodorescu, en elitfråga som vittnar
om svenskens skeva verklighetsuppfattning. I ett land som Iran där
könsdiskrimineringen är sanktionerad i lag är verkligheten på riktigt. Där tillåts
kvinnor bland annat ej inneha vissa ämbeten, de saknar samma civilrättsliga
möjligheter i fråga om äktenskap, arv och skilsmässa och deras vittnesmål i
domstol är bara till häften värda en mans.

Den iranska kvinnokampen har en lång historia som berörts ovan. Under tiden
efter 1979 kom åren 1997 - 2005 att peka på vissa framgångar. Då inrättades bland
annat ett Center för Kvinnors deltagande vid presidentämbetet men väktarrådet
satte hinder för många av de förslag som förts fram. I augusti 2002 stoppade rådet
ett förslag om att Iran skulle ansluta sig till FN:s konvention mot diskriminering
av kvinnor. Motivet förklarades vara att en anslutning skulle tvinga Iran till en
följdlagstiftning som stod i strid med islam och därmed sharialagstiftningen.

Kvinnorörelsen blev 2007 beskylld för att försöka genomföra en ”mjuk

omstörtning” av republiken. Mot denna bakgrund har kvinnorättsgrupperingar
samt NGO:s (Non govermental organization, inom FN finns det närmare 3 000
sådana godkända organisationer som tagit emot bidrag från internationella
givare) stängts av samtidigt som deras ledare och medarbetare utsatts för förhör
av säkerhetstjänsten. Parallellt pågår åtgärder mot vad som kallas ”social
osedlighet” där tusentals kvinnor och män som inte följer ”koden” har varnats,
gripits och åtalats. Följden blir som framhålls av Teodorescu att så länge förtrycket
av kvinnor består omöjliggörs den demokratiska processen i sin helhet. Kvinnor har
i flera år, precis som i Sverige, kommit att dominera de högre utbildningarna i
allmänhet och prestigeutbildningarna i synnerhet.61 Detta faktum kan vara av
avgörande vikt för Irans möjlighet att en dag återerövra friheten. Just utbildning
verkar nämligen vara den gemensamma nämna-ren för jämlikhet i demokratiska
länder. Med utbildning följer nämligen oftast oberoende.

Ahmadi Shervin, ansvarig för utgivningen av Le Monde Diplomatique på

persiska, har pekat på att utvecklingen efter 1979 har medfört minskade
skillnader i tillgång på utbildning och hälsovård med en förhöjd hälsonivå. Antalet
universitets- och högskolestuderande efter 30 år efter revolutionen ökat från
160 000 till 1.2 miljoner och andelen kvinnliga studenter har gått från 38 % till 65
%. Det är samtidigt en paradox att under republikens tid har de hinder som funnits
för kvinnor utbildning tagits bort. Samtidigt har ett misslyckande skett ifråga om
tillgodoseendet av uppkomna behov. Andelen arbetslösa bland unga under 25 år
var 2005 29 %, för unga kvinnor 39 %. 409

Till andra områden där revolutionen förde med sig en fördjupad islamisering
hörde strafflagstiftningen. I ett första skede präglades detta av de
revolutionsdomstolar som inrättades för att motverka det som kunde betecknas

299
som politiska brott riktade mot regimen. En lag som infördes 1979 preciserade
emellertid inte brottstyp och till detta knutna straffsatser. Domsluten var inte
överklagbara. Från 1981 kom revolutionsdomstolarna att utvidga sin domsrätt
med vilket följde påföljder som amputering, korsfästning och avrättning genom
stening.

Den iranska strafflagstiftningen bär på shiamuslimska särdrag. Där man i

Saudi-Arabien hugger av en hel hand hugger man i Iran av fyra fingrar/tår.
Dödsstraff genom stening faller tillbaka på den shiamuslimska tradition där
Muhammeds favorithustru Aisha efter dennes död lett ett uppror mot den valde
fjärde kalifen, Ali. Denne hade ansett att hans företrädare, Uthman, hade uteslutit
vissa partier när han utgav den första versionen av Koranen. Där föreskrevs ”ett
kok stryk” vid äktenskapsbrott. Inom shiarörelsen hade emellertid med det
äktenskapsbrott som Aisha påstods ha gjort sig skyldig till följt en muntlig
tradition enligt vilken straffet, som en vördnadsbetygelse för kristendomens gamla
testamente, skulle vara stening till döds. Redan med den andre kalifen, Omar, 634
- 44, hade emellertid föreskrivit stening som straffmetod och under honom
försvagades kvinnans ställning. Omar ville förhindra kvinnor att tillträda
moskéerna men när det inte lyckades lät han föreskriva särskilda böneledare för
kvinnor respektive män. Aisha skulle för sin del återkomma i Salman Rushdies
bok Satansverserna” medförande den dödsdom som Khomeini lät utfärda i en
fatwa.

Under åren 1982 - 83 tillkom fyra lagar som skulle kodifiera islamisk lag. De
inkorporerades 1991 i en samlad strafflagstiftning. Om ett brott inte kan infogas i
lagtexten följer av artikeln 289 i strafflagen att Shari´a skall tillämpas. Med detta
följer att den enskilde domaren har ett stort utrymme för egna bedömningar vid
brottsrubricering och bestämmande av påföljd. Det beskrevs en gång av den
framstående sociologen Max Weber, 1864 - 1920, som en kadijustiz, en domarrätt
grundad på godtycke där ett subjektivt inslag i lagtolkningen fått en framskjuten
plats.410

Den iranska strafflagen har, ovan, en shiitisk profil och utmärker sig bland annat
genom att en mördad kvinnas skadestånd, blodpeng, endast utgör hälften av en
mans. Sedan kvinnliga ledamöter inträtt i riksdagen har krav ställts på en
likställighet mellan könen men väktarrådet har motsatt sig detta. En ändring av
regelverket för att i detta avseende likställa män och kvinnor stöds emellertid av
flera företrädare för prästkollektivet.

Av rapporter från organisationerna för mänsklige rättigheter framgår att de olika

straffmetoderna löpande tillämpas med undantag för korsfästning. Avrättning
genom stening föreslogs upphöra i förslag från den juridiska myndigheten 2003
vilket skulle följas av lagstiftning. Någon sådan har emellertid inte kommit till
stånd men en internationell opinion kunde 2010 skjuta upp verkställigheten av en
sådan dom. 411

Sammanfattningsvis mötte det som blev benämnt den vita revolutionen ett antal
svårforcerades flaskhalsar. Detta sträckte sig över hela den iranska

300
samhällsstrukturen, från landsort till städer och över jordbruks- och
handelssektorer, produktion och distribution. En avsikt att få till stånd en
industrialiseringsprocess förvandlades till en hämsko för tillväxt och utveckling.
En gammal, smal, aristokrati och en allt mer utarmad jordbrukssektor hade
fortlevt vid sidan av mer eller mindre självförsörjande lokala bygemenskaper där
en lokal konsensus förankrats på religiösa ideal. En lokal prästhierarki hade stått
nära kommunala ledningar och basarernas styrande asnafs. I denna sociala
struktur hade med den vita revolutionen en ändrad fördelning av resursflödet
införts. Det medförde att de konfliktområden växte som skulle komma att driva
fram den omvälvning som revolutionen 1979 innebar. 412

Revolutionsförloppet
Förloppet inför Khomeinis återvändande föregicks av den rörelse som under
Mehdi Bazargan växt fram under fältropet ”Befria Iran”. Den hade förankring
både i en urban medelklass och bland en landsbygdsbefolkning som ofta levde nära
ett fattigdomsstreck. Med ljudkasetter från Paris kunde Khomeini nå ut till en
fortfarande inte läskunnig del av befolkningen. Det var för islamister en
betydelsefull bas vilket gjorde sig påmint i presidentvalet 2009.

I januari 1978 hade Khomeini attackerats i iransk press. Det medförde

motreaktioner med en demonstration i Qom. Där ingrep armén med dödsoffer som
följd. Tiden därefter ökade instabiliteten i landet medan inflationen skenade. Den
8 november följde en massiv demonstration i Teheran, den svarta fredagen.
Stridsvagnar och helikoptrar sattes in med hundratals dödsoffer som följd. Med
detta hade regimen slutgiltigt förlorat sitt fotfäste i ett iranskt samhälle. I oktober
följde en generalstrejk. I december kulminerade förloppet i dagliga
demonstrationer. Armén vägrade att öppna eld. Shahen försökte med en justering
av författningen med en ny premiärminister, Shapour Bakhtiar, att lösa upp den
situation som uppstått.

Det var för sent. Den 1 februari 1979 landade Ruholla Khomeini med Air France
på Teherans flygplats Mehrabad. Khomeini satte upp ett högkvarter i centrala
Teheran för att få till stånd en provisorisk regering. Det mötte motstånd från den
dåvarande premiärministern Bakhtiari. Khomeini ansåg inte dennes regering som
legitim och förde istället fram Mehdi Bazargan. Denne skulle bilda en ny ministär
och förbereda folkomröstning om en ny konstitution. Med detta uppstod
motsättningar. Anhängare till Bakhtiari fronderade. Oro för en väpnad konflikt
uppstod men arméchefen Qarabeghi gav Khomeini sitt stöd med åberopande av
att shahen lämnat landet med önskemålet att en blodsutgjutelse till varje pris
skulle undvikas. En konfrontation följde mellan gardesofficerare och flygkadetter
och gatudemonstrationer bröt ut. Situationen kunde stabiliseras och strax därefter
kungjordes i radio och TV att Khomeini tagit makten med Bazargan som
premiärminister.

Ett försök att förena de två poler som utgjordes av en liberal Mehdi Bazargan och
en konservativ Khomeini blev kortvarigt. Strax före Khomeini lämnade Paris hade
han besökts av Bazargan som avrådde Khomeini från att återvända med förslag
301
om en långsiktig handlingsplan. Denna skulle utnyttja shahens löfte om fria
riksdagsval men Khomeini vägrade. Bazargans påpekande att en eliminering av
shahen inte skulle godtas av USA hade inte påverkat Khomeini. Strax därefter
försökte USA organisera en egen statskupp som misslyckades, delvis en följd av
USA-ambassadören Sullivans tillkortakommanden.

Det hela följdes, inför införandet av en ny konstitution, av motsättningar mellan

Khomeini och Bazargan. Den förstnämnde hade Velayat-e Faqih, ledarskapet, som
riktmärke. Bazargan, med en provisorisk regering där flera tillhört Mossadeqs
Nationella Front och Bazargans frihetsrörelse, ville ha en konstitutionell ordning
påminnande om Charles de Gaulles femte republik. En öppen konflikt bröt ut när
Bazargan vid sidan av ett ja eller nej i en folkomröstning om konstitutionen ville
ha ett tredje alternativ, en demokratisk islamisk republik. Khomeini vägrade. Vad
nationen behövde var en islamisk republik, inte en demokratisk sådan. Med
folkomröstningen följde sedan 99 % ja-röster. Därmed hade grunden lagts för den
med 73 ledamöter skapade expertförsamlingen, majles-e Khebregan. Valet till
denna blev en uppslutning kring Khomeini.

Församlingen kom att bestå av 15 ayatollor, 40 hojjat al-islam413 och 11 lagfarna

ledamöter knutna till Khomeini. Församlingen skulle utarbeta ett förslag till
konstitution. Resultatet blev en hybrid pendlande mellan Khomeinis velayat-e
faqih och Bazargans femte republik. Ett motstånd mot Khomeinis faqih hade
emellertid även funnits i de mer konservativa leden med storayatollan
Shariatmadari i förgrunden. Den provisoriska regeringen hade velat se ett
upplösande av expertförsamlingen då den förebådade utformningen av
konstitutionen ansågs utgöra ett kränkande av folksuveräniteten. Författningen
saknade grund för en konsensus medan ulama förvandlades till en ledande elit.
När strax efter gisslandramat vid den amerikanska ambassaden följde begärde
Bazargan, sedan det stod klart att Khomeini inte hade för avsikt att beordra
Pasdaran att befria ambassadpersonalen, sitt entledigande. Med detta följde en
andra folkomröstning. I den första hade 20 miljoner deltagit. I den andra deltog
endast 16 miljoner. Omkring 17 % hade avstått. 414

För många hade följderna av revolutionsförloppet varit otänkbara. Frånvaron av

ett ingripande från USA:s sida betraktades som ett svek. Bazargan påminde om
att Jimmy Carters installationstal 1977 hade innefattat propåer om mänskliga
rättigheter och ett stöd för sådana. Det hade varit en av de faktorer som lämnat
plats för en öppen opposition i Iran. Den växande besvikelsen manifesterades i två
öppna brev med kritik mot statsledningen. Bakom detta stod Nationella Fronten
samt flera välkända författare och professorer. Ett antal jurister hade krävt
ändringar i det juridiska systemet. Med ett manifest hade uppmanats till
bildandet av ett juristförbund, en motpol till de juristutbildade teologernas
dominans. Vid iransk-tyska institutet i Teheran inleddes poesiläsningar med
regimkritiska texter.

Det hela drog med sig studentrörelsen och studenter som vistades utomlands. Till
skeendet hade de gerillaliknande rörelser som växt fram efter upploppen 1963,
Fedaiyan-e Khalq och Mojahedin-e Khalq anslutit sig, de senare i ett tankeutbyte

302
med Ali Shariati. Andra bakomliggande omständigheter hade en
utopisk/populistisk dimension som fått kraft med Mojtaba Navvab Safavis, 1924 -
1956, Fedaiyan-e Islam, en militant fundamentalistisk rörelse. Safavis och andra
ledare för rörelsen avrättades 1956. De hade i ett veckoblad, Manshor-e Baraqdari,
och skriften Barnameh-ye Enqelqbi-ye Fedaiyan-Eslam, tecknat bilden av det
ideala islamiska sociala systemet. Khomeini hade varit förbunden med Safavi som
stått bakom mordet på Ali Kasravi 1945 efter Khomeinis fördömande av dennes
krav på en sekularisering av islam. Kasravi, teologiutbildad, hade övergått till en
post som sekulär domare. Han hade gett ut arbetet Sharia-te Ahmadi, ansett som
ett framstående arbete kring islam och shiismen. 415

Sammantaget hade ett antal förutsättningar uppstått under vilka revolutionära

aktiviteter var möjliga. Så sent som 1978 fördes förhandlingar mellan Iran och
England med krav på revideringar av 1954 års oljeavtal. Överläggningarna, som
ägde rum bakom väl stängda dörrar, kollapsade då britterna ställde som krav att
bli tillerkända exklusiva rättigheter till Irans framtida oljeutvinning medan
garantier om importvolymer vägrades. Det var en diktatorisk hållning som
skapade en klyfta mellan väst och shahen.

Charles Kurzman pekar på faktorer som 1) politiska (minskad repressivitet som

öppnar för mobilisering), 2) organisatoriska (oppositionella krafter kan samla
resurser för att motstå en regimkontroll), 3) kulturella (oppositionen kan falla
tillbaka på normer, ideologi, tilltro och sedvana), 4) ekonomiska och 5) militära
(statsmaktens repressiva kapacitet avtar). Den uppkomna situation som
schematiskt refererats ovan har bland andra belysts av Ali Gheissari och Vali Nasr
i deras arbete Democracy in Iran.

I en första del, Rice of the State, ställs frågan om perioden 1906 - 1941 inneburit
en demokratisering eller endast ett statsbyggande. Ett följande kapitel rör
perioden 1941 - 1979 under rubriken statsmaktens triumf. I en andra del, tiden
1979 - 2005, återkommer en problembild som lyfts fram av Kurzman. Gheissari
och Nasr menar att utvecklingen efter 1979 haft likheter med den ryska
revolutionen, en ”krigskommunism”, i Iran överfört till en ”krigsfundamentalism”
som påverkat av en vänsteraktivism kom att ”islamiseras”. 416

En jämförelse med den ryska revolutionen är emellertid vansklig. Händelserna

1979 saknar till stor del ideologiska likheter med motsvarande förlopp på andra
håll och den konstitutionella revolutionen 1905 - 11. I väst har sådana
förändringar i ett radikaliserat skede tenderat att röra sig åt ”vänster” med en
sekulär inriktning. Det iranska förloppet 1979 vilade i inte obetydlig utsträckning
på ett ortodoxt prästerskap som krävde återgång till en islamisk fundamentalism.
I detta saknades den socioekonomiska komponent som i den ryska revolutionen
aktiverat ett jordbruksproletariat. Iran karaktäriserades av lokala uppror som
spritts till de större städerna. I detta avseende intar Iran en tätposition bland
länder under 1900-talet och där framträder protesterna mot brittiska
koncessioner, den konstitutionella revolutionen, resningar i Azarbaijan och utmed
Kaspiska havet, upploppen 1963 i Siakal, nationaliseringsfrågan och förloppet
1979.

303
Kadjarerna lyckades inte etablera en centraliserad ledning på samma sätt som
Turkiet, Egypten och Tunisien. Istället stärkte shiitisk ulama den ideologiska
skiljelinjen mellan en usulirörelses rationalistiska synsätt och akhbariternas
traditionalism. Usuli motsatte sig den akhbaritiska ståndpunkten att den enskilde
skulle efterkomma ett prästerligt diktat. En shiitisk ulama hade en mer
långtgående social och ekonomisk maktbas än en sunnitisk med
beskattningsinstrument som zakat och khums. 417

Vid en jämförelse mellan den konstitutionella revolutionen och de revolutionära

händelserna 1979 pekar Nikki R. Keddie i en studie av de iranska revolutionerna
på en paradox. I den första revolutionen där ulama spelat en framträdande roll
blev resultatet en västinspirerad konstitution. I den andra, där sekulära
vänstergrupper och liberaler hade en framskjuten plats, blev resultatet en
islamisk konstitution. Majid Teheranian har lyft fram en typologisk indelning där
ledande personligheter som Reza Shah, Mohammad Reza Shah, Mohammad
Mossadeq, Amir Abbas Hoveyda och Ruohollah Khomeini kategoriseras.
Teheranian menar att de representerar positiva och negativa inslag i en förmåga
att hantera komplexa politiska, ekonomiska och kulturella problem. Medan
Pahlavi och Hoveyda svarade för en elitistisk/populistisk inriktning uttryckte
Mossadeq och Khomeini en antiimperialistisk populistism med religiös inriktning
hos Khomeini. 418

Homa Katouzian låter vid en jämförelse av europeiskt och iranskt 1900-tal sätta
fokus på distinktionen short-term society och long-term society och hänför Iran till
den förstnämnda kategorin. Det är enligt honom en strömning som träder fram
redan i ett förislamiskt Iran och medfört en avsaknad av denlångsiktiga
ackumulering av kapital som en av förutsättningarna för industriell utveckling.
Ett tillstånd präglat av osäkerhet och oförutsägbarhet medförde tiden mellan
1900-talets två revolutioner varken uppbyggnad av någon kapitalbas eller
långsiktighet för behållande av skapade resurser. Med detta byggdes en ”pseudo-
modernism” in under 1960- och 70-talen. Den förstärktes av ökade oljeinkomster,
nya institutioner, organisationer, varor och tjänster men de föll ner som ”manna
från himlen”, maedeh, under det att relationen stat och samhälle var oförändrad
mellan 1900-talets revolutioner. I den senare kom en medelklass att stödja
revolutionen eller att förbli neutral på samma sätt som den gjort vid 1900-talets
ingång. 419

Med pahlavieran hade, efter ett 1800-tal präglat av kadjarernas ineffektiva

statsledning, följt en modernisering men en militär uppbyggnad kombinerades
med en folkvald riksdag som hade ett begränsat handlingsutrymme. När
Mohammad Reza Shah tillträdde kom en ökning av oljeintäkterna, från $34
miljoner 1954 - 55 till $181 miljoner 1956 - 57 men samtidigt ökade de väpnade
styrkorna från 120 000 till 200 000 med en budgetram från $80 miljoner 1953 till
$183 miljoner 1963. Vid 1960-talets inledning stod det klart att oljeinkomsterna
inte motsvarade utgiftsramen om det inte finansierades med en ökad låneram.

Det var, ovan citerat från Louise Fawcett, en ingång till The Rentier State
Paradigm, hanteringen av ”oljeräntan”. 420 Detta i förening med en dålig skörd

304
1959 - 60 ökade levnadskostnaderna. En strejkvåg och motsättningar i riksdagen
följde med en rad premiärministrar varefter den förre iranske ambassadören i
USA, Ali Amini tillträdde. En landreform följde som motarbetades av Nationella
Fronten där man krävde en upplösning av SAVAK och fria val. Amini kunde inte
få stöd från USA när han i konflikt med shahen ville se en reducerad
militärbudget. Återigen medverkade USA till en premiärministers avgång. Aminis
landreform omstrukturerades och blev shahens ”vita revolution” och efter en
genomförd folkomröstning tillkännagavs ett valresultat enligt vilket 99.9 % av
befolkningen gett sitt stöd för reformen. 421

Hotet mot fundamentalisterna

Med Khomeini förvandlades en amerikansk ambassadgisslan till ett ”jihad”
gentemot ”den store satan”, dock aldrig uttalat av Khomeini. Då hade, som G. H.
Jansen påpekar i sin Militant Islam, Khomeini även uppmärksammat den nya
fienden, en ungdomskultur som planerats av fyra unga män från Liverpool,
Beatles. Den hade börjat sitt segertåg med transistorradion för att fortsätta detta
med mobiltelefoner och internet. Detta kunde Khomeini inte stillatigande accep-
tera. En fatwa blev utsträckt utanför iranskt territorium genom en dödsdom mot
författaren Salman Rushdie. Den upphävdes 1996 men det var inte konfliktfritt.
En vänsterfalang ansåg fatwan oangripbar. Summan för den som utförde döds-
domen dubblades av en stiftelse. Global utveckling har härefter placerat be-
greppet imam i en ny verklighet. Från fundamentalistiska utgångspunkter har
begreppet vidgats från ett teologiskt till ett handlingsinriktat perspektiv. Den
rätte ledaren, en ”imam” behöver inte bara vara försvunnen. Han kunde också vara
någon som har gått under jorden likt Usama bin Laden efter terrorist-attacken
mot New York i september 2001.

Uttryckt som ett civilisationskrig mellan öst och väst innehåller detta
motsättningar inom islam vilka blivit synligt i Algeriet och i de Centralasiatiska
före detta sovjetrepublikerna. Det kom också till uttryck när en ledarskapsfråga
skulle avgöras av USA som segrande part vid störtande av en diktaturregim i Irak.
Bland befolkningen utgör 60 % shiamuslimer, förtryckta historiskt och näpsta av
ett sunnitiskt Baathparti. Frågan har blivit om ett shiitiskt ledarskap kan förenas
med västerlandets demokratibegrepp.

I framväxten av militanta islamiska strömningar efter det andra världskriget har

muslimska ledarpersoner framträtt som haft skiftande bakgrund. Där har
framträtt professionella politiker, ofta med en sekulär inriktning och
västutbildade som med en svag religiös förankring utnyttjat islam för att nå
politiska mål. Andra har stigit fram ur de religiösa leden, å ena sidan ur ett
etablerat religionssamfund, å andra sidan ut fristående religiösa grupper. En
tredje kategori utgörs av dem som varken har en politisk eller religiös förankring
men som trätt fram endast för att föra in islam i all medborgerlig livsföring.

De tre kategorierna har en gemensam nämnare genom att stiga fram i

diktaturstater, enpartistater, monarker och flerpartistater.

305
Ett exempel utgör Pakistan med statschefer som den shiamuslimske Muhammad
Ali Jinnah, uttalat västinfluerad men efter några månader inleddes en kampanj
för att föra in sharia som lagstiftningsgrund i författningen. Samtidigt
tillbakavisade Jinnah och efterföljaren Liaquat Ali Khan varje beskrivning av
Pakistan som en teokrati. Den efterföljande Zulfikar Ali Bhutto som steg fram efter
Bangladeshhändelserna, utbildad i Los Angeles, lyfte av flertalet islamiska
restriktioner och förbjöd det islamiska Ahmadiyas men tvingades sedan på reträtt
och eliminerades 1977 av generalen Zia al Haq som återinförde avhuggna händer
och offentliga hängningar.

Officiellt är Pakistan en federal republik men har under en lång tid i historien
varit en periodvis växlande demokratisk stat och en auktoritär militärdiktatur.
Militära presidenter inkluderar Ayub Khan under 1960-talet, general Zia-ul-Haq
under 1980-talet samt general Pervez Musharraf 1999 - 2008. Flertalet av
Pakistans presidenter har varit folkvalda. Pakistans två största partier, Pakistans
folkparti och Pakistanska muslimska förbundet (stöttat av det militära Pakistan),
fick flertalet av rösterna i oktober 2002. Muttahida Majlis-e-Amal, en koalition av
sex muslimska partier, blev det tredje största partiet med 11 % av rösterna.
Musharraf utlyste 2007 undantagstillstånd, motiverat med en ökande islamistisk
terrorism. En annan förklaring har varit att Musharraf fruktade att Högsta
domstolen skulle ogiltigförklara valet av honom som president eftersom han
fortfarande var överbefälhavare. I november 2007 övergick Musharraf till att vara
en civil president. Undantagstillståndet drogs tillbaka.

Den 27 december 2007 mördades Pakistans kvinnliga oppositionsledare Benazir

Bhutto. Sekulära politiska partier i Pakistan är utsatta för hot, mord- och
bombattentat ifrån talibaner och islamister, medan islamiska partier är
förskonade. Enligt en rapport av BBC Urdu har över 700 medlemmar i sekulära
partiet Awami National Party (ANP) dödats av krypskyttar och bombattentat
mellan 2009 och 2013.

Idag framträder vid sidan av renodlat fundamentalistiska rörelser några sådana

vars dagordning har en gemensam nämnare i den meningen att en modernisering
på en reformistisk väg prioriteras. Dit hör det muslimska brödraskapet i Egypten
som, när Kung Faruq avrättades 1953 och Egypten blev republik med en
militärdiktatur, förbjöds 1954. Gamal Abdel Nasser valdes till president 1956.
Idag är Wafd det största politiska partiet, i huvudsak regeringsbärande från 1920-
talet till 1953 då det förbjöds av Nasser.

Partiet reorganiserades 1978 som Nya Wafd-partiet, Hizb al-Wafd al-Jadid.

Partiet bojkottade parlamentsvalen 1990. Vid 1995 års val, betecknat som ett
riggat val, erhöll partiet sex mandat av 444 och blev det största legala
oppositionspartiet i Egypten. Efter kriget 1973 mot Israel kom landet efterhand
att orientera sig alltmer mot USA. Anwar Sadat såg till att Egypten blev det första
arabland som undertecknade ett fredsavtal med Israel. Detta ledde till kritik från
andra arabländer och Sadat mördades 1981. Han efterträddes av vicepresidenten
Hosni Mubarak som har genomfört ekonomiska reformer medan de politiska
reformerna har gått betydligt långsammare.

306
 I en rapport, The Egyptian Muslim Brotherhood: Islamist Participation in a
Closing Political Environment, Amr Hamzawi och Nathan J. Brown gjordes
bedömningen att trots en ökad repression från den egyptiska regimen med
massarresteringar skulle valet av Muhammad Badi´ som ledare, al-murshid al-
´amm efter Muhammad Mahdi ´Akifs 2009, skulle brödraskapet gå in i en politiskt
mindre aktiv fas. Brödraskapet skulle koncentrera sig på att islamisera samhället
snarare än att försöka vinna platser i parlamentet. Då det hela vilade på en seger
för konservativa krafter i en intern debatt om ett partiprogram pekade rapporten
på att en politisk stagnation i Egypten skulle förstärkas. Efter detta kom IAEA:s
f.d. generaldirektör Mohamed El Baradei att framträda som motkandidat till
Mubarak med ett stöd hos många egyptiska liberaler. Enligt konstitutionen krävs
att en oberoende kandidat - en regel som infördes 2007 för att hindra oberoende
kandidater kopplade till Muslimska brödraskapet - stöds av 250 parlamentariker
(av 444 sammanlagt).

I januari 2011 startade stora folkliga demonstrationer med krav på ett slut på
diktaturen, president Mubaraks avgång och fria val. Den 11 februari meddelades
att Mubarak avgått och en militärjunta tog över makten i landet. I det
efterföljande valet till egyptiska parlamentets underhus blev det muslimska
brödraskapet vinnare.

Egypten har arabvärldens snabbast växande folkmängd. En stor befolkning,

begränsad odlingsbar landyta och beroendet av Nilen fortsätter att överskrida
resurserna och är en påfrestning för hela samhället. Egypten, republik med en
president som statschef, leddes fram till den arabiska våren av en president som
trots ett parlament i princip var enväldig. När presidenten Hosni Mubarak
avsattes den 11 februari 2011 togs makten till militären efter omfattande folkliga
protester och demonstrationer. Protesterna krävde hundratals civila liv och
tusentals personer skadades. Som en effekt av protesterna hölls det första
demokratiska presidentvalet i maj och juni 2012. Muslimska brödraskapets
kandidat Muhammad Mursi blev valets segrare. Militärens kandidat, Ahmed
Shafiq, symbol för den gamla regimen, fick se sig besegrad.

Till andra länder där de demokratiska/statsrättsliga frågorna kommit upp hör

Jordanien, en konstitutionell monarki byggd på en konstitution från 1952. Den
lagstiftande makten i Jordanien vilar på ett tvåkammarparlament. Underhuset
består av 110 personer valda till perioder av fyra år. Underhuset kan upplösas av
kungen. Av de 110 platserna är nio reserverade för kristna, sex för kvinnor och tre
för tjerkesser och tjetjenier. Det 40 personer stora överhuset väljs ut av kungen för
perioder av åtta år. Kungen och ett ministerråd har den verkställande makten.
Kungen, med långtgående befogenheter, undertecknar och verkställer all
lagstiftning. Hans veto kan ignoreras om två tredjedelar i över- och underhuset i
Jordaniens parlament röstar för det. Kungen utser landets domare, godkänner
tillägg till konstitutionen, förklarar krig och styr krigförande trupper.
Ministerrådet leds av en premiärminister, utsedd av kungen som kan avskeda
rådsmedlemmar på premiärministerns begäran. Rådet svarar inför underhuset i

307
Jordaniens parlament och kan tvingas avgå om två tredjedelars majoritet i
underhuset röstar för det.

Det största oppositionella politiska partiet är Islamiska aktionsfronten, IAF.

Partiet bildades som en politisk gren av det Muslimska brödraskapet i Jordanien
sedan det 1993 blev tillåtet att bilda politiska partier. Under 1990-talet verkade
IAF för att göra Jordanien till en islamistisk stat. I början av 2000-talet kom en
liberalisering. 2007 beskrev den dåvarande ledaren Zaki Bani Irshayd, partiet ett
"sekulärt, medborgerligt politiskt parti med stark islamisk orientering". Partiet
spelade en aktiv roll i protesterna i Jordanien 2011. Frontens ledare Hamza
Mansour har tagit avstånd från den nyutnämnde premiärministern Maroud al-
Bakhit och utlovat fortsatta demonstrationer för att minska kungens makt och
genomföra demokratiska reformer. Partiet vill med fredliga medel göra Jordanien
till en islamisk stat. Mer radikala islamiska partier är förbjudna. De politiska
partierna spelar dock inte så stor roll. Viktigast för en politiker är vilken
familj/klan eller folkgrupp man tillhör och de flesta parlamentsledamöterna är inte
medlemmar i något politiskt parti.

I Jordanien har den pågående utvecklingen kartlagts i intervjuer me d ledande

företrädare för det Muslimska brödraskapet 1991, 1995 och 2007. Intervjuerna har
rört brödraskapets förhållande till demokrati, grundandet av en islamisk stat och
kvinnors roll som ledare för politiska och religiösa institutioner. Brödraskapets
politiska entré i det jordanska parlamentet 1989 innebar en partilinje där politiska
partier var ett "oislamiska" påfund. Något samarbete skulle inte ske med
regeringar som saknade en islamisk orientering. Intervjusvaren pekade på att
Brödraskapet var emot "västlig demokrati" med flerpartisystem, men för ett
islamiskt demokratiskt system grundat på shura (islamisk lag) termen hämtad
från Koranen.

Sedan det blev tillåtet att bilda politiska partier i Jordanien, 1993, etablerade
Brödraskapet islamiska aktionsfronten (IAF). I intervjuer 1995 svarade samma
intervjupersoner att shura är detsamma som "västlig demokrati". 2007 användes
inte begreppet shura över huvud taget; det sekulariserade demokratibegreppet
hade helt tagit över. En liknande utveckling har skett ifråga om målsättningar
innebärande grundandet en islamisk stat. Samtidigt kan noteras att den
antidemokratiska islamistgruppen Hizb ut Tahrir, ursprungligen verkande i
Jordanien och Saudiarabien, är på väg att etablera sig i Sverige. Organisationen,
förbjuden i flera länder, är känd för demokratiförakt och spridande av
antisemitism. 422

I Bangladesh har ett två-partisystem utvecklats med ett center-vänsterorientera

falang, Awami League och en center-högerorienterad falang, Nationalistpartiet,
BNP. I likhet med i Indien har presidenten i huvudsak ceremoniella
arbetsuppgiter, och den verkliga politiska makten finns hos premiärministern.
Premiärministern måste ha parlamentets förtroende. Enkammarparlamentet
heter Jatiya Sangsad ("Nationens hus"), och har 300 ledamöter som väljs för

308
mandatperioder på 5 år genom majoritetsval i enmansvalkretsar. 30 av dessa
mandat är reserverade för kvinnor.

Senare val har pekat på ett ökande antal kvinnliga parlamentsledamöter och
både premiärministern och ledaren för oppositionspartiet är kvinnor. En nyvald
regering har proklamerat att den skall återinföra och uppliva Women Development
Policy som eget parti. Med val som hölls i december 2008 skapades en grundval för
en balans mellan de två rivaliserande partigrupperna sedan Awami League med
Sheikh Hasina gått starkt framåt för en andra mandatperiod efter en
jordskredsseger. Nationalistpartiet som förespråkar en starkare islamisk profil
fick falla tillbaka. Trots strukturella problem och en utbredd korruption utgör
Bangladesh en av de muslimska nationer där demokratiska val kunnat
genomföras full ut. Med en parlamentarisk demokrati där alla medborgare over 18
år har rösträtt kan Bangladesh fortsätta den väg som landet trädde in på med den
konstitution som kunde införa vid oberoendet 1971. Fram till år 2021 siktar landet
för närvarande på att spädbarnsdödligheten skall ha sjunkit från 54 till 15 per
tusen barn, mödradödligheten från 3,8 % till 1,5 %. Till år 2021 beräknas
användandet av preventivmedel ha ökat till 80 %.

I dag har brytningen inom islam mellan fundamentalistiska, moderata och

sekulära krafter fått andra grundpelare. I ett västerländskt perspektiv återfinns,
efter Irans revolution, attacken mot Word Trade Center i New York, utropandet
av ett krig mot terrorismen och utpekandet av ett antal länder som ”ondskans
axelmakter” en öppning. Samtidigt förs den debatt som berörts ovan om
islamismens inordnande i ett västerländskt samhälle vidare. Där har, på sina håll,
moderata, liberala islamiska krafter som strävar efter samförstånd och
anpassning blivit utmålade som ett större hot än renläriga salafister och militanta
islamister.

Med en modifierad hållning gentemot islam sedan Barack Obama efterträtt

George W Bush har emellertid muslimska intellektuella som Tariq Ramadan,
utpekad som företrädare för en extrem islamism, beviljats visum till USA.
Ramadan, symbol för en islamism fri från våldsinslag, anses kunna utgöra en bro
mellan två tidigare helt skilda synsätt. Samtidigt pågår en dragkamp mellan
islamisk teokrati och liberal demokrati. Arabvärlden och Irans framtida plats i
historieskrivningen avgörs av utfallet av denna dragkamp. 423

Utanför arabvärlden förefaller Iran för stunden vara långt borta från en arabisk
vår. Om händelserna vid presidentvalet 2009 i Iran står inför en upprepning i juni
2013 återstår att se.

Frågan får återkomma i en del 2 (av 3) i denna artikelserie.

2013-04-16/Kent Eklind

309
 IRAN
Presidentval efter en
arabisk vår
Del 2

Andra artikeln av två där den första tar upp bakomliggande händelser från 1920-talet och
framåt. Denna andra del kretsar kring val och valresultat.

Kent Eklind © 2013

310
 IRAN – PRESIDENTVAL EFTER EN ARABISK
VÅR – OCH SEDAN?

I en föregående artikel, Iran – presidentval efter en arabisk vår, 2013-04-16,

berördes några bakgrundsfaktorer inför presidentvalet i Iran 2013. Artikeln
inleddes med:

När detta skrevs i april 2013 stod Iran inför ett presidentval. Mandatperioden
föregicks av en valrörelse där en reformrörelse förintades med människoliv som
offer.

Artikeln avslutades med:

Står Iran, allierat med Syriens sittande maktblock, inför en upprepning av det
valförlopp som utspelades i juni 2009? - - - Utgången återstår att se. Både de
traditionellt konservativa, den konservativa högerfalangen och reformisterna
upptar kandidater som tidigare lett Irans kärnvapensamtal. Det är mångfacetterat.
Där framträder en formell struktur och en informell. Den senare är svårfångad på
samma sätt som de klaner vilka var till bekymmer för den iranske shahen Reza
Shah under 1900-talets första kvartssekel.

311
 Valrörelsen
Valet av president i Iran 2013 ägde rum i skuggan av valen 2005 och 2009 – men
en upprepning av de två föregående valen uteblev. Måhända stod det klart för en
rigorös statsledning att trots en skräddarsydd kandidatlista måste valdistriktens
resultat godtas utan någon form av tveksamma underkännanden i efterhand.
Valet 2013 får med detta vissa likheter med presidentvalet 1997. Då kunde en
reforminriktad Mohammad Khatami tillträda. Denne och andra reforminriktade
krafter gav den nyvalde presidenten, Hassan Rohani, det stöd som medförde att
valutgången gjorde honom till den vinnande kandidaten.

Iranska media rapporterade, före valet, en nedslående bild. Ett stort antal
politiska aktivister, arresterade i anslutning till det uppmärksammade
presidentvalet 2009, vistades fortfarande i iranska fängelser. Intrång på internet
begränsade nyhetsflödet.

Från 2010 har flera politiska partier förklarats ogiltiga eller förhindrats att verka
fritt. Dit hör The Islamic Iran Participation Front, Mojahedin of the Islamic
Revolution, i Iran betraktat som en terroristisk organisation, och andra
oppositionella grupper som Freedom Movement Party. I december 2012 varnade
Khamenei offentligt journalister för att publicera artiklar med antydan om att
valet inte skulle ske på ett korrekt sätt. Åklagaren Gholam Hossein Mohseni lät i
en presskonferens förstå att regimen ansåg det uppenbart att vissa journalister
samarbetade med väst och kontrarevolutionära organisationer utomlands. Han
klargjorde att de skulle komma att falla i säkerhetstjänstens händer. Kort därefter
följde en våg av arresteringar. Ett stort antal kritiska oppositionsröster och
företrädare för reformrörelsen arresterades. I januari 2013 hindrades rörelsen från
att upprätta en paraplyorganisation inför valet. Där ingick även ett förbud mot att
närma sig den förre presidenten Mohammad Khatami. 424

Den statliga iranska televisionen meddelade när registreringsperioden gick ut

den 11 maj att av 680 registrerade kandidater hade väktarrådet accepterat 8 som
valbara till president. Välkända politiska aktörer som förre presidenten Akbar
Hashemi Rafsanjani, nuvarande presidentens rådgivare Rahim Mashaei, förre
inrikesministern Ali Fallahian och förre utrikesministern Manouchehr Mottaki
hade diskvalificerats. Diskvalificeringen av presidentrådgivaren Mashaei skulle
senare komma att kritiseras under en hårdnande valdebatt.

Då hade flera hundra kandidater till de lokala valen, hanterats på samma sätt.
Av ett trettiotal kvinnor försvann alla. Väktarrådets konservative Mohammad
Yazdi lät meddela att lagen inte gav utrymme för en kvinnlig president. Han
åberopade artikeln 115 som inte oväntat använder ordet man. Det står emellertid
klart att lagrummet inte avser att utesluta kvinnor.

312
Uteslutningen av Akbar Hashemi Rafsanjani avlägsnade en av grundarna av den
islamiska republiken från den politiska arenan. Under sin tid som president hade
Rafsanjani medverkat till att kriget med Irak avslutades och lagt grundvalen för
ett återuppbyggnadsprogram. Över tiden intog han en moderat hållning och ville
se ett mera öppet samhälle med en förbättrad utrikespolitisk hållning. Från
konservativt håll kom detta att motarbetas. Hans barn som förde fram liknande
värderingar fick se sig arresterade.

Med Rafsanjani hade en väg funnits där reformister och centerrörelse kunde
mötas. Med diskvalificeringen har en politisk huvudfåra i iransk politik trängts
ut. Där återfanns sociala nätverk, medelklass och näringsliv men även präster.
Stängs dessa grupper ute för att mötas av ett brutaliserat konservativt samhälle
som vill behålla ett politiska inflytande i samförstånd med ett revolutionsråd som
kontrollerar stora delar av den iranska ekonomin kan en allt djupare polarisering
bli följden. 425

De av väktarrådet godkända kandidaterna var Saeed Jalili, Gholamali Haddad-

Adel, Mohsen Mohammad Baqer Qalibaf, Ali Akbar Velayati, Hassan Rohani,
Mohammad Reza Aref och Mohammad Gharazi

Med en blick på den inre kärnan av kandidater månaden före valet återfanns
bland andra, inom den nuvarande administrationen, transportministern Ali
Nikzad, utrikesministern Ali Akbar Salehi, presstalesmannen Gholam Hossein
Elham och den tidigare presidentrådgivaren/stabschefen Esfandiar Rahim
Mashaei – den senare företräder som Utrikespolitiska institutet formulerat det en
persisk nationalism - att Iran är viktigare än islam. Det går hem hos de breda
folklagren.426

Bland de uttalat konservativa, principalisterna, återfanns Gholamali Haddad

Adel och Mohammad Baqer Qalibaf, Tehran's borgmästare med en bakgrund inom
det revolutionära rådet, känd som en tillskyndare av händelserna 2009.
Oppositionella krafter som Mir Hossein Mousavi, hans hustru Zabra Bahnavard
och Mehdi Karroubi befinner sig därefter i husarrest. Kärnvapenförhandlaren
Saeed Jalili, Irans nuvarande kärnenergiförhandlare, betecknas som en
framträdande representant för en hård utrikespolitisk linje och försvarare av Irans
kärnenergiprogram. Till den konservativa falangen hör också expeditionsrådets
ordförande Mohsen Rezai och förre utrikesministern Ali Akbar Velayati. I
israeliska media uppges Mohsen Rezai och Ali Akbar Velayati ha varit delaktiga i
bombincidenten mot det judiska centret i Buenos Aires 1994. Rezai och Velayati
är till följd av detta upptagna på Interpols lista över personer misstänkta för brott.
Velayati var utrikesminister under Mir Hossein Mousavi och Akbar Hasheni
Rafsanjani. 427

Hassan Rohani, tidigare kärnvapenförhandlare, betecknad som moderat

konservativ med viss öppenhet mot reformkrav har ansetts företräda en mjukare
linje. Reformisterna företräddes av den förre förste vicepresidenten
Mohammadreza Aref. Under valrörelsen gjordes ansträngningar för att få Aref att
ställa sig bakom Rohani. Detta antogs kunna gynna reformrörelsen. Aref drog sig

313
ur valrörelsen i slutskedet. Han uppgav att han fått detta råd från Mohammad
Khatami som pekat på de två senaste presidentvalens förlopp. Aref hade tidigare
klargjort att han som ende reformistiske kandidat skulle komma att stiga åt sidan
om Khatami ställt upp som kandidat.

Arefs tillbakadragande ansågs gynna Rohani som hade haft framgång i

opinionsundersökningar och som fått stöd från de rådgivare som omgav Khatami.
Rohani skulle i Shiraz strax före valdagen beskriva sin poilitiska agenda med
formuleringen klokhet och hopp, en formulering som skilde sig från Khameneis -
återhållsamhet och lärdom. Som oberoende kandidat tog väktarrådets lista upp
Mohammad Gharazi. Denne tog under valkampanjen upp konstitutionella frågor
där han ansåg att ett utrymme fanns för utvidgade ekonomiska reformer och
Gharazi ville se en ökad decentralisering där provinserna öppnades för ett vidgat
folkligt inflytande.428

På den konservativa sidan avsade sig den 10 juni Gholam, Ali Haddad Adel sin
kandidatur. Han uppmanade sina anhängare att ge sin röst till konservativa
kandidater men utan att namnge någon av dessa. Som helt och hållet lojal
gentemot Ayatollah Khamenei och med ett svagt opinionsstöd kunde hans
tillbakadragande inte förväntas få några avgörande effekter på det slutliga
valresultatet.

Med Arefs och Haddad Adels tillbakadragna återstod sex presidentkandidater

som samtliga hörde till den konservativa sidan och som stod den högste ledaren
Ayatollah Ali Khamenei nära. Av en ”inre krets” i en kandidatlista som tagit upp
över 600 kandidater och reducerats till 8 (åtta) sedan väktarrådet sagt sitt återstod
6 (sex). Enligt opinionsmätningar skulle avgörandet komma att stå mellan den
konservative Qalibaf och den reforminriktade Rohani som med ett starkt
väljarstöd gått om Qalibaf. 429

Valresultatet
Inledningsvis konstaterades att när rösträkningen avslutats meddelades att
valet hade vunnits av Hassan Rohani. Denne hade fått ett stöd från företrädare
som och Akbar Hashemi Rafsanjani och Mohammad Khatami. Med detta kunde
han få ett stöd från många reforminriktade väljare.

Hassan Rohani, född 1948, är en iransk politiker och mujtahid (muslimsk jurist
som efter examen kvalificerat sig för lagtolkning och nytolkning, Ijtihad, att
självständigt med sitt förnuft tolka Koranen). Han har tillhört det konservativa
Combatant Clergy Association och tidigare, 1979 - 1987, det Islamiska
Republikanska Partiet. Rohani har varit medlem i Expertrådet sedan 1999, av
högsta nationella säkerhetsrådet sedan 1989 och har varit chef för "Centrum för
strategisk forskning" sedan 1992. Han var vice ordförande i den fjärde och femte
terminen av det iranska parlamentet och sekreterare i det högsta nationella
säkerhetsrådet 198 9 -2005. I denna position ledde han också Irans tidigare team
för kärnforskning och var landets högsta förhandlare med EU-3, dvs England,
Frankrike och Tyskland om Irans kärnenergiprogram. Den 64-årige Rohani,
314
betecknad som ”moderat”, tog under studentdemonstrationerna 1999 ställning mot
dem som arresterats och ansåg att då det var fråga om sabotage och åverkan på
statlig egendom skulle straffutmätning ske. Senare kom han, 2009, att stödja de
demonstrationer som följde efter valet 2009. Rohani kritiserade myndigheterna för
att vidta åtgärder som han ansåg utgöra ett hinder mot folklkiga rättigheter och
fredliga demonstrationer. Rohani talar en flytande engelska, tyska, franska, ryska
och arabiska. Han har en juridisk doktorsexamen vid Glasgow Caledonian
University.

Valproceduren
Val- och röstningsproceduren har, vilket påpekats i en recension av den 2013
utgivna Going to Tehran: Why the United States Must Come to Terms with the
Islamic Republic of Iran, övervägande likheter med de valprocedurer som
tillämpas i Europa. Valboxarna kontrolleras när de öppnas under övervakning av
polis och utomstående observatörer. Röstningen sker på valsedlar. De räknas
öppet i vallokalen i närvaro av. omstående. Resultatet från varje vallokal anslås
och publiceras sedan på central nivå. Det är fundamentala inslag i valproceduren
– inslag av transparens som till allmän förvåning saknas i USA. Där har
proceduren överlåtits till elektroniska valsystem som drivs av privata företag.
Någon ”öppen” rösträkning tillämpas inte. I Iran skall den röstande förete ID-
handling med fotografi, fingeravtryck och en unik sifferkombination. Före
valsedeln läggs i valboxen tas fingeravtryck på valdokumentet. Valsedeln avskiljs
sedan, markeras av den röstande och läggs i valboxen. Efter detta stämplas ID-
kortet för undvikande av röstning två gånger.

Måhända bör detta begrundas att då USA anklagar Iran för ett val som saknar
öppenhet. För ovanlighetens skull framstår Khamenei som begriplig när han lät
bemöta detta med åt helvete med er. Det är inte valproceduren som medför en
bristande öppenhet. Det är konstituionens artikel 91, väktarrådet, som är
problemet. Inte valet som sådant. Den omständigheten att Khamenei bidragit till
den uppkomna situationen är en annan sak. 430

Besluts- och förvaltningsstruktur

Stödet för Khomeinis velayat- e faqih hade, vid införandet av konstitutionen 1979,
varit svagt bland flera ledande parlamentsledamöter men vid denna tidpunkt var
Khomeinis ställning allt för stark för avvikande röster. En fundamentalistisk
majoritet tog hem segern. Religionen överordnades politiken och författningen
skulle avse en islamisk republik, inte en demokratisk republik. Den sista
premiärministern före revolutionen Mehdi Banisadr hade föreslagit att den nya
republiken skulle benämnas den demokratiska republiken Iran. Han hade haft
stöd av centtrala ayatollor som arbetat för Khomeinis återkomst. Dit hörde den
inflytelserike Kazem Shariatmadari.

Till andra kritiker hörde storayatollan Hossein-Ali Montazeri degraderades han

och placerades i husarrest. Efter en lång tids tystnad återkom han inför valet 2001

315
och klargjorde i en längre intervju sin inställning när ett hårdnande konservativt
klimat föreföll äventyra ett omval av den sittande presidenten Khatami. Montazeri
påpekade att utkastet till 1979 års konstitution saknade referenser till någon
andlig ledare som skulle ha vare sig exekutiva befogenheter eller absolut makt,
velayat-e faqih. Begreppet var avgränsat till den andlige ledarens uppgift att
vägleda samhällsorganen och han skulle vara folkvald. 431

Iran har enligt författningen, antagen 1979 och reviderad 1989, en maktstruktur
som är en blandning av demokrati och teokrati där teologiskt/juridiskt utbildade
har makten. I praktiken innebär det att statschefen har all makt. Genom en
möjlighet att sortera bort kandidater kan maktskifte och liberalisering förhindras.
Media och armén är underställda statschefen. En hård kontroll stärks av religiösa
förordningar.

Parlamentet, Majles-e Shorâ-ye Eslami, majlis, består av en kammare med 290

ledamöter valda på fyra år. Parlamentet har ensamrätt att stifta lagar och utser
tillsammans med presidenten regeringen tillsammans med statschefen och
väktarrådet. Lagarna som stiftas får emellertid inte strida mot konstitutionen och,
enligt denna, inte heller mot sharia.

Expertrådet, även expertförsamlingen, Majles-e-Khobregan består av 86

skriftlärda som utses i allmänna val. Vilka som får kandidera bestäms av
väktarrådet. Rådets uppgift är att välja statschef. Rådets ordförande är sedan
2011 den tidigare premiärministern Mohammad-Reza Mahdavi Kani.

Väktarrådet, Shora-ye Negaban-e Qanun-e Assassi består under statschefens

ledning av 12 ledamöter, hälften utsedda av parlamentet och hälften av
statschefen. Deras uppgift är att granska parlamentet och presidenten samt
kandidaterna till parlamentet, expertförsamlingen och presidentposten. Rådet
kan diskvalificera sådana som inte har de kvalifikationer som konstitutionen
föreskriver. Väktarrådet tenderar att diskvalificera främst reformistiska
kandidater till parlamentet.

Statschefen innehar titeln Högste ledare eller Revolutionens ledare, Rahbar, och
utses av expertförsamlingen genom direkt omröstning vid den tidigare
statschefens död, avsättning eller uppsägning. Hittills har detta endast hänt då
Ruhollah Khomeini avled 1989. Statschefen har avsevärda maktbefogenheter. I
enlighet med konstitutionen utser han och för befäl över arméns överkommando,
beslutar om att förklara krig och sluta fred, kontrollerar domstolarna och
medierna. Han utser även sex av de tolv kandidaterna i Väktarrådet. Statschefen
har vetorätt mot parlamentets beslut men ingen egen lagstiftningsrätt.
Nuvarande statschef är Ali Khamenei.

Presidenten väljs i direkta val av folket på en period om fyra år. Unikt är att
titeln president innehas av regeringschefen och inte av statschefen. Presidenten
utser tillsammans med parlamentet regering och leder den exekutiva makten,
verkställandet av det som parlamentet och statschefen beslutat. Nuvarande
president är Mahmoud Ahmadinejad. Får vid presidentval ingen kandidat över 50

316
% av rösterna i den första omgången avgörs det mellan de två kandidater som fått
flest röster i en andra valomgång.

Expeditionsrådet är en administrativ församling som utses av statschefen. Rådet

tillkom vid revideringen av författningen 1988 för att bilägga motsättningar
mellan parlamentet och väktarrådet och vara rådgivare till statschefen.

Författningsändringen 1989
Khomeini ville strax före sin bortgång försäkra sig om att hans velayat-e faqih
förstärktes. Han introducerade begreppet Absolute Guardianship of the Islamic
Jurist, fritt översatt en absolut ledning av islamiskt rättslärda och inrättade ett
expeditionsråd som skulle medla vid oenighet mellan parlament, regering och
väktarråd. Montazeri, utsedd som Khomeinis efterträdare, tvingades bort. Ett
revisionsråd tillsattes för att utforma de författningsändringar som var
nödvändiga.

Före revisionsrådet fattat något beslut i frågan avled Khomeini. Trots detta
följde, sju veckor efter Khomeinis bortgång, ett referendum den 28 juli 1989. Med
stöd av 97.6 % infördes en första ändring av 1979 års författning. Valdeltagandet
var 55 %. Rafsanjani utsågs till president.

Det innebar revideringar av artiklarna 5, 107, 109, 111. Kravet på att den andlige
ledaren, rahbar, skulle vara en marja (not 11) upphävdes. Utseendet av ledaren
lades i händerna på expertrådet (artikel 107). Med tillägg, artikel 176, inrättades
ett nationellt högsta säkerhetsråd, Supreme National Security Council och med en
artikel 177 upphävdes kravet i artikel 59 på referendum vid ändringar av den
iranska konstitutionen. Till andra ändringar hörde namnändring från Majlis-e
Melli till Majlis-e Islami, ökat antal ledamöter i Expertförsamlingen (86) med rätt
att samlas minst en gång per år för att följa ledarens utövande av ämbetet. Vidare
blev expeditionsrådet ett permanent organ med ledamöter utsedda av ledaren,
representerande statsförvaltning, försvarsmakt, säkerhetstjänst och väktarråd.
Premiärministerposten avskaffades. Tilläggen trädde i kraft den 28 juli 1989. Den
för ändamålet tillsatta kommittén hade tillsatts i april samma år. På drygt tre
månader hade ett beslutsunderlag presterats och fått en sådan folklig förankring
att 97. 6 % av befolkningen godkänt de konstitutionella ändringarna. 432

Jämförs detta med Sverige kan noteras att, riksdagens hemsida, informerar om
att För att ändra en grundlag krävs att riksdagen fattar två beslut med likadant
innehåll och att det hålls ett allmänt val mellan de två besluten. Riksdagen ska inte
kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors fri- och rättigheter och
ifråga om folkomröstning som rör en grundlagsfråga kan riksdagen, om ett första
beslut om att ändra i en grundlag har fattats, besluta att en folkomröstning ska
hållas. Allmän sett är grundlagsändringar i de flesta länder tidsmässigt krävande.
EU-grundlagen anses svårare att ändra än den svenska och en sådan kan endast
ske om alla medlemsländer antar den genom beslut i riksdag/parlament eller
genom folkomröstning.

317
Expertrådet hade då författningsändringen kom till stånd redan utsett Khamenei
till landets andlige ledare. Han hade av Khomeini förklarats fylla kraven för att
utöva ijtihad 433 kravet på en Wali al-Faqih.434 Det var en avvikelse från en shiitisk
tradition, en strukturerad urvalsprocess, marjaiyat Med avvikelsen infördes en
ordning som motsvarade politisk konsensus i ett sekulärt samhälle. Det innebar
att en skiljelinje drogs mellan religiös auktoritet och politisk. Efter Khameneis
tillträde följde sedan den författning som med tillägget i artikel 177 kan ändras
utan det referendum som brukar anses erforderligt vid grundlagsändringar – och
som skall ske enligt den iranska konstitutionens artikel. 435.

Det kan mot den refererade bakgrunden vara värt att notera de uttalanden som
gjorts av Khamenei inför 2013 års val. Där understryks att presidentkandidaterna
must only tell the truth to the people; the truth about the country’s situation and the
truth about themselves och vidare underströks att The legislative and executive
branches have certain authorities and rights under the law.436

Följdeffekterna har blivit en andlig ledare som med stöd av ett väktarråd
kontrollerar både parlamentet och valet av president. Khomeini hade strax före
sin bortgång pekat på en skiljelinje mellan religionen och staten men utfallet blev
en maktkoncentration som låg i händerna på en politisk elit. Denna kontrollerar
idag, under den andliga ledaren, inte bara alla nivåer inom den iranska
samhällsstrukturen utan kan även utforma landets grundlagar utan att tillfråga
sina medborgare. Framtiden får utvisa följderna av detta. Då kan noteras att
väktarrådet nyligen avvisat ett framlagt lagförslag som begränsade utrymmet för
att inom strafflagstiftningen tillämpa stening som påföljd. Rådet ansåg att en
sådan begränsning utgjorde ett kränkande av grundläggande rättigheter – de
ansågs innefatta stening. Det hela, intaget i den iranska strafflagen 1991, där
stening kan utgöra påföljd, kommenterades av det iranska justitiedepartementet
2002. Då uppmanades dömande organ att avstå från denna påföljd i avvaktan på
en lagändring. Väktarrådet förefaller 2013 ha stängt dörren för någon sådan
ändring.437
Efter 1989
Den ordning som från 1979 infördes av Khomeini hade haft en politisk profil
hämtad från Ayatolla Sayyed Abol-Kazem Kashani på 1950-talet. Denne hade då
tagit ställning i den inflammerade frågan kring Mossadeqs nationalisering av
oljan. Kashani hade brutit med det klerikala etablissemanget och utmanat
ayatollan Borujerdi med en revolutionär teologi som kombinerade religion och
politik. Det blev den politiserade islam som Khomeini lanserade från 1960-talet.
Där växte en politisk bas fram som vilade på grupperingar inom ett nätverk,
”imamlinjen”.

Efter Khomeinis bortgång kom imamlinjen, där Khamenei ingick med en radikal
profil och innehavare av presidentposten, att utmanas av Mir Hossein Mousavi,
idag portalfigur i husarrest för en tystad reformrörelse. Samtidigt kom från 1981
en utrensning av liberala strömningar. Med Rafsanjani som president och
Khatamis framträdande kom sedan en begränsning av imamlinjens inflytande.

318
Inom denna fanns samtidigt motsättningar. De rörde dels den ekonomiska
politiken, dels den ledningsfilosofi som vilade på Khomeinis velayat-e Faqi. Det
medförde en utbrytning ur det fundamentalistiskt orienterade Jame´e Rohaniyate
Mobarez (Militanta prästförbundet) med bildandet av det mer reforminriktade
Majma´e Rohanioune Mobarez MCA (Militanta präströrelsen). Den senare upptog
2/3 av parlamentsplatserna under mandatperioden 1988 - 92. Den kommande
följande mandatperioden, 1992 - 96, blev MCA trängt av väktarrådet som uteslöt
MCA:s kandidater men från 1995 kom de tillsammans med Rafsanjani att bli ett
stöd vid valet av Mohammad Khatami som president 1997. 438

Från 1995 hade de huvudlinjer framträtt kring vilket det politiska skeendet
skulle komma att kretsa. Där fanns 1) den ursprungliga imamlinjen, 2) Khamenei
med en radikal framtoning med en expansiv utrikespolitisk strategi gentemot en
fientlig en omvärld formuleras av Mohammad Javal Larijani, senare
kärnvapenförhandlare och en av kandidaterna vid 2013 års presidentval samt 3)
Rafsanjani, uttalad pragmatiker.

När den dåvarande premiärministern Hossein Mousavi, ämbetet avskaffades

1989, förde fram en mer radikal framtoning än Khamenei närmade sig denne
Rafsanjani. Sedan Khamenei utsetts till andlig ledare kom en ökande klyfta
mellan dem. Den ökade när Rafsanjani, president i två perioder, 1989 - 97, efter
ett besök kopierade Kinas modell för ekonomisk utveckling. Det medförde
minskade subventioner till livsmedel, bensin och gas. Statligt stöd till religiösa
institutioner skars ned och de ställdes under statlig kontroll medan företag som
förstatligats åter privatiserades. Till detta kom ett öppnande för utländskt kapital
och uttag av vinstmedel.

Rafsanjani utsågs efter sin andra presidentperiod till ordförande i

expeditionsrådet. Han hade efterträtts av Sayyed Mohammad Khatami. Dennes
reformvänliga linje medförde en rad försök från de konservativa leden att försvaga
hans ställning. Dit hörde avlägsnandet av Teherans borgmästare 1989 - 98,
Gholam-Hossein Karbaschi, en av presidentkandidaterna 2013. Karbaschi,
uttalad reformist, var en ledande företrädare för en intresseförening bestående av
teknokrater, Kargozaran-e sazandegi, stödgrupp till Rafsanjan och Khatami.
Arresterad och anklagad för korruption tvingades Karbaschi bort, ett led i
ansträngningarna att stoppa Khatamis reformvänlighet.

Inför presidentvalet 2005, då väktarrådet diskvalificerade ett tusental

kandidater varefter 7 återstod, återkom Rafsanjani som kandidat. I en första
omgång fick Rafsanjani 6.1 miljoner röster, Ahmadinejad 5.7 miljoner och Mehdi
Karrubi 5 miljoner. I en andra omgång, efter en bitter strid där väktarrådet
inkluderades, följde en andra omgång. Det uppgavs att Ahmadinejad, av 27
miljoner röstande, fått 17 miljoner av rösterna, Rafsanjani 10 miljoner.

I valet 2013 blev Rafsanjani återigen en av presidentkandidaterna,

diskvalificerad av väktarrådet med åberopande av hans ålder – men han är yngre
än den andlige ledaren. Det var en strid där en konservativ linje bröts mot mer
pragmatiska reformkrafter - ännu en gång. 439

319
 Efter Ahmadinejad

Det har antagits att expertrådets utseende av Khamenei 1989 påverkades av

utomstående inflytelserika politiska aktörer. Då var det emellertid fråga om flera
påverkande intressegrupper – idag är denna krets betydligt smalare.

Idag har den första generationen av revolutionens politiker, bland dem

Rafsanjani och Mousavi, eliminerats sedan Khamenei trätt in som statschef. Det
klerikala inflytandet på statsledningen och successionen efter statschefen har
begränsats. Det har skett genom en fraktionering. Innovativa religiösa företrädare
har utmönstrats till förmån för dem som inte utgjort ett hot mot en rådande
ordning. Med detta har följt att statschefen på sina håll mera betraktas som en
militär överbefälhavare än som en andlig ledare. Det kom till uttryck i den
regimen närstående Tehran Times som fastslog att samtliga kandidater
försvarade Irans rätt till ett fredligt kärnenergiprogram med olika syn på hur
problkemet skulle lösas men beslut om kärnenergipolicy och utrikespolitik faller
inom den högste ledarens område.440

I detta spektrum framskymtar ansatser där statschef och revolutionsråd sett

varje form av maktutrymme i en presidents händer som ett intrång – Khamenei
har offentligt uttalat att presidentvalen väl skulle kunna ersättas med en
parlamentarisk modell där presidenten tillsätts av de beslutande församlingarna,
inte av folket. Presidentkandidater skulle därmed inte kunna föra ut sitt politiska
budskap. Statschefen skulle som parlamentets vägledare kunna undanröja
presidenten som en tänkbar kandidat i successionsordningen efter statschefen.
Motsättningarna mellan Khamenei och Ahmadinejad har visat tecken på ett
sådant scenario.

Bakom detta framträder revolutionsrådet, IRGC, allt mer som en dominant

maktfaktor. Under 1980-talet var organisationen till stora delar styrd av civila
administratörer – för Khamenei som överbefälhavare utgjorde rådet en militär
enhet utan del i politiska/ekonomiska frågor. Idag har detta förskjutits.
Statschefen har alltmer kommit att mera direkt hantera en militär och polisiär
ledning. Samtidigt har rådet tillåtits att utöka den ekonomiska kontrollen så att
den omfattar en tredjedel av landets ekonomi. Frågan blir om den näste
statschefen kommer att utses av expertrådet på det sätt som föreskrivs i
författningen eller om detta val i realiteten sker inom revolutionsrådet.

I avsaknad av statschef kommer under en övergångsperiod en sammanhållande

kraft att saknas inom en splittrad statsförvaltning. Där kan flera maktcentra
komma att flytta fram sina positioner. Bland dem intar IRGC en framskjuten
plats. På det hela taget utgör måhända frågan hur maktfördelningen skall ske
mellan ett antal nyckelpersoner knutna till IRGC. Skiljelinjen mellan det klerikala
och det politiska fördjupas. 441

320
Frågan om maktspelet inför valet togs upp i The Guardian med ett inlägg av
Afshon Ostavar. Denne menade att den intressanta frågan inte var vem av
kandidaterna som fick flest röster – frågan var vilka som hade det starkaste stödet
i IRGC. Två frontfigurer framträdde – båda konservativa som uttryckt sitt stöd för
Syriens Assad, hårt bemötande av oppositionen i Iran och förespråkare för en
fortsättning av det iranska kärnkraftsprogrammet. De två var Mohammad Bagher
Qalibaf och Saeed Jalili.

Qalibaf har i tal inför Basij försvarat hanteringen av händelserna 1999 och 2009.
Han har goda kontakter inom IRGC och Ghasem Soleiman som svarar för Quds
Force. Saeed Jalili är nyare på den politiska estraden men har utmärkt sig genom
sitt stöd för krigsveteraner – han är själv en sådan. Han står nära IRGC och Basiji.
Hans lojalitet mot Khameini är inte ifrågasatt och han har fått stöd av den
ultrakonservativa ayatollan Taghi Mesbah Yazdi, landets mest framträdande
extremistiska religiösa företrädare. Jalili har även visat en rigid hållning ifråga
om både Iran's utrikespolitik och kärnkraftsprogrammet. Hans slogan har varit
ingen kompromiss, ingen underkastelse – endast Jalili.442

Valrörelsens slutskede
Den mediala bilden av valrörelsen kunde på en ledarsida rubriceras som Att leta
fräknar i Teheran för att på annan plats ges den mer insiktsfulla rubriken
Konservativ prägel på val i Iran.443

Då hade den konservative Mohamad Bager Qalibaf förklarat att den som utsågs
till president borde undvika en politik som innehöll någon form av ”trial end error”.
Med adress till Ahmadinejad skulle han för egen del inte skylla sina misstag på
andra. Vid ett valmöte i Ahvaz förklarade Qalibaf att hsn skulle leda landet med
”Jihadkänsla” – detta hade saknats i tidigare regeringsbildningar.

Gholam-Ali Haddad Adel hade före han avsade sig kandidaturen som sitt primära
mål talat om att lösa folkets ekonomiska problem– därefter skulle han närma sig
de kulturella frågorna. Där ingick drogmissbruk och en hög skilsmässofrekvens.
Adel ville minska oljeberoendet och inrikta exporten på andra produkter än oljan.

Den moderate Hassan Rohani underströk att alla former av extremism måste
motverkas och förväntade sig att även bland dem som hade konservativa åsikter
skulle han med detta kunna finna anhängare. Rohani tog även upp behovet av
landets importberoende och behovet av en förstärkt inhemsk produktion. Han ville
även se en vidgad decentralisering för att stärka infrstrukturen utanför Theran.

Hans reforminriktade motkandidat Mohammad Reza Aref, förste vice

premiäminster under Khatami klargjorde före han lämnade valrörelsen att han
inte avsåg att ingå i en koalition med Rohani eller att dra sig ur valet till förmån
för Rohani. Aref kritiserade det inflytande som kom från den militära sektorn och
institutioner knutna till denna. Med detta hade enligt Aref det civila inslaget med
en privat sektor fått ett begränsat utrymme i valprocessen. Aref lyfte fram
frånvaron av förstärkta relationer med Irans omvärld, kritiserade ett
321
sjukvårdssystem där den enskilde fick betala 79 % av kostnaderna och påpekade
att Iran hörde till de länder som hade en tvåsiffrig inflation. Senare under
valrörelsen gick han i ett radiotal in på valet 2009 som enligt Aref hade vilat på
våldsamma och kränkande inslag.

Den konservative Ali Akbar Velayati framhöll att förtroendet för den statliga
administrationen behövde återställas och perkade på behovet av att få till stånd
en minskad inflation. Velayati fick under kampanjen stöd från det Konservativa
Islamiska Koalitionspartiet. Velayati tog även upp frågan om landets relationer
till omvärlden och ansåg att en rekonstruktion borde komma till stånd för att
påverka de sanktioner som ströp en ekonomisk tillväxt. Då det gällde Irak och
Syrien ansåg Velayati att det var ett problem som inte kunde få en lösning utan
ett stöd från Iran som regionens ledande stat.

Mohammad Gharazi, oberoende, fokuserade på arbetslöshetsfrågan och

minskning av landets importbehov. Han noterade samtidigt att en förstärkt
produktionssektor inte kunde komma till stånd utan att inflationen kom under
kontroll. Saaed Jalili konservativ, tryckte på ett bibehållande av den pågående
subsidiereformen som antogs i parlamentet 2010. Avsikten är att begränsa
nuvarande subsidier där livsmedel, medicin, energi, gas och bensin ingår som
komponenter. Mohsen Rezaei, oberoende kandidat, förde fram det
industriprogram där ett bostadsbyggande, Mehr Housing, ingår. Där ingick enligt
honom att öppna för ett låneutrymme uppgående till 70 % vid produktionen av
bostäder.444

Under den sista TV-debatten för valet kom kärnkraftsfrågan upp. Den förre
kärnkraftsförhandlaren Hasan Rohani förespråkade att Mahmoud Ahmadinejads
hårda linje mjukades upp med en mer mjuk förhandlingslinje. En hård linje hade
enligt Rohani bidragit till en ekonomisk nedgångsspiral.

En stor del av de nuvarande sanktionerna mot Iran har kommit till under den
nuvarande kärnkraftsförhandlaren, nu presidentkandidat, Saeed Jalili. Denne
som står Khamenei nära, betraktad som uttalad förespråkare för den konservativa
falangen, anklagade Rohani för att gå i motpartens ledband och attackerade
Rohani för dennes agerande som tidigare kärnkraftsförhandlare då ett temporärt
avbrott, 2003, skett.

Den oberoende konservative kandidaten Mohsen Rezai, som tidigare lett revolu-
tionsrådet, ansåg att både Rohani och Jalili drev egna ståndpunkter i en extrem
riktning men framhöll att USA och Europa hade undvikit meningsfulla samtal.
Enligt Rezai skulle en förstärkt iransk ekonomi kunna förstärka landets förhand-
lingsposition. Förhandlingarna borde enligt Rezai inriktas på att komma till en
snabb lösning. Den mot regimen lojale Ali Akbar Velayati ville se ett lättande av
sanktionsbördan – men med ett bibehållande av kärnkraftsprogrammet.

Sammantaget ägde det iranska valet rum samtidigt som levnadskostnader och
inflationen överstiger enligt officiell statistik 30 % medan oberoende analyser
(Atieh Grouop) anser att den överstiger 40 %. Landets valuta, rialen, har halverats

322
under det senaste året. Sanktioner har slagit mot energi- och banksektor. Till de
stora förlorarna hörde låginkomsttagare och medelklass.
Med en kombination av vikande oljeexport och ett förlamat näringsliv är Iran inne
i en recession. Fallande import som skulle kunna gynna lokala entreprenörer faller
till marken med införda subventioner i konsumenternas händer medan
producentledet möter ökade energikostnader som trefaldigats. Till stor del har
problemen sin grund i den låsta kärnkraftsfrågan. Enligt IMF har
bruttonationalprodukten fallit 1.3 % under 2013 och Iran är enda land i Mellersta
östern och Nordafrika som haft en negativ tillväxt för andra året i följd.

Under valrörelsen togs något ändrat vägval knappast tagits upp på annat sätt än
som svepande allmänna önskemål om minskad inflation, jobbskapande och en
fortsatt subventionsreform. Behoven av genomgripande strukturella ändringar
fanns inte med på presidentkandidaternas agenda även om Ali Akbar Velyati i ett
valtal 12 dagar före valet meddelade att han endast skulle behöva 100 dagar för
att få ned inflationsnivån (Tehran Times Political Desk On Line: 02 June 2013,
Print: Monday 03 June 2013).

Det var mot denna bakgrund som Hassan Rohani tillträdde som president. Hans
val hade gett eko i media vars rubriker pekat på ett välvilligt mottagande av
valresultatet med förhoppningar att långvariga motsättningar, där
kärnkraftsfrågan och sanktioner varit dominerande, skulle kunna komma
närmare någon form av lösning.

New York Times meddelar i en artikel den 15 juni att Iran Moderate Wins
Presidency by a Large Margin och framhåller att In a striking repudiation of the
ultraconservatives who wield power in Iran, voters here overwhelmingly elected a
mild-mannered cleric who advocates greater personal freedoms and a more
conciliatory approach to the world (Erdbrink, Thomas).

Från Paris rapporterar Le Monde att Rohani: la presse iranienne salue un "cheikh
de l'espoir" et un homme d'appareil (Le Monde 16.06.2013) och tidningen lade till
att La communauté internationale se dit prête à travailler avec Rohani

Svenska Dagbladet 2013-06-16 rubricerade valutgången med Reformvänners

allians höll och lät iranexperten Trits Parsi kommenterar valet – en väldigt viktig
utveckling men Parsi påminde om det begränsade manöverutrymme som berörts
ovan – hans manöverutrymme handlar också om omvärldens inställning till Iran,
säger Trita Parsi som tror att Rohanis seger kan ge Iran förändrade relationer till
omvärlden.

I Israel anslog Haaretz en annan ton - Netanyahu warns West: Don't be deluded
into easing pressure on nuclear Iran och Haaretz framhöll att Israel premier says
international community should not give in to 'wishful thinking' following election
of moderate Hassan Rowhani, adds that it is Khamenei, not the president, who sets
nuclear policy (Haaretz By Barak Ravid, Reuters, 2013)

323
Dagens Nyheter meddelar den 15 juni att en Moderat mulla tar över i Iran och
klargör till skillnad från andra pressröster att Valet av den moderate mullan
Hassan Rohani till Irans president väckte inget jubel i omvärlden, snarare en
avvaktande skepticism till att han kan lösa tvisten om landets atomprogram.
Dagens Nyheter intar samma hållning till valet som israeliska Haaretz.

Payvand Iran News meddelar att Moderate Candidate Hassan Rohani Elected
New President Of Iran with 50.7% Of the Vote. Hassan Rohani has been elected as
the new president of Iran with 18,613,329 or 50.7% of the vote out of the 36,704,156
votes cast. Rohani's closest rival Mohammad Baqer Qalibaf stood far behind with
16.56% of the votes.

Valresultatet
En analys efter presidentvalet 2009 kunde konstatera att 1) två provinser,
Mazandaran och Yazd, hade haft ett valdeltagande som nått över 100 % men att
2) om Mahmoud Ahmadinejad valseger berodde på detta skulle, i de provinser där
valdeltagandet ökat, stödet för Ahmadinejad ha ökat. Analysen tyder inte på detta.

I en tredjedel av provinserna visade officiella resultaten att Ahmadinejad skulle

ha tagit hem inte bara alla konservativa röstare utan även alla centerväljare, alla
förstagångsväljare men även 44 % av de väljare som tidigare stött
reformföreträdare trots tio års motsättningar mellan konservativa och reformister.
Av analysen framgår också att konservativa kandidater, i valen 1997, 2001, 2005,
haft liten dragkraft på landsbygden – landsbygden som en konservativ kraft
framstår som mytbildning. Därmed faller påståendet att Ahmadinejad 2009 skulle
ha haft sitt starkaste stöd på landsbygden. Statistikunderlaget är inte
invändningsfritt. Ett valdeltagande över 100 % låter inte övertygande. Fenomenet
uppstod å andra sidan inte med Ahmadinejad – International Institute for
Democracy and Electoral Assistance i Stockholm har noterat att vid valet av
Khatami 2001 översteg antalet registrerade väljare antalet röstberättigade med
12.9 %. Misstankar om valmanipulation, eller brist på statistiskt underlag, ligger
när till hands. Å den andra sidan bör noteras att den praktiska delen av
rösthanteringen har en, förmodligen okänt, hög grad av transparens. 445

324
Valresultatet 2009 (källa BBC 2009-06-17)

Kandidat Antal röster

%
Mahmoud Ahmadinejad 24 527 516 62,63
Mir-Hossein Mousavi 13 216 411 33,75
Mohsen Rezaei 678 240 1,73
Mehdi Karroubi 333 635 8,85
Summa (valdeltagande 85 %) 38 755 802 100,0

Valresultatet 2013 (Payvand News)

Kandidate Antal röster %

Hassan Rohani 18,613,329 50.71%
Mohammad Baqer Qalibaf 6,077,292 16.56%
Saeed Jalili 4,168,946 11.36%
Mohsen Rezaei 3,884,412 10.58%
Ali Akbar Velayati 2,268,753 6.18%
Mohammad Gharazi 446,015 1.22%
Ogiltiga röster 1,245,409 3.39%
Totalt 36,704,156 100.00%

Källa: Payvand News 2013-06-17

325
 Avslutning
Rohani står inför utmaningar. Hans val sker efter en ”arabisk vår” – detta
berördes i en föregående artikel.
Utvecklingen efter folkliga resningen i flera länder i Mellersta östern har visat på
motsättningar. En del av dem ha religiösa bottnar – andra har politiska, andra
ekonomiska och sociala. För Irans vidkommande möter å ena sidan en pågående
utveckling i Syrien och under lång tid mer eller mindre stillastående förhandlingar
om kärnenergi. Inom Iran utgör en ekonmomi där inflationsnivån nått oroande
höjder ett problem. Socio-ekonomiskt utgör en alarmerande ungdomsarbetslöshet
ett problem.

Det återstår för Rohani att under den högste ledaren, Ayatollah Khamenei, finna
lösningar. Den intresserade utanför Iran att följa denna utveckling. Den ligger av
naturliga skäl utanför de två artiklar, Iran - Presidentval efter en arabisk vår 1
och 2, som härmed avslutas.

2013-06-17©Kent Eklind – e-post: eklind.reimers41@gmail.com

326
 Slutnoter
Iran och Montesquieus persiska brev - i vår tid
1 Montesquieu, Charles-Louis de Secondat, 1689-1755, fransk friherre, politiker, författare, statsvetare och politisk filosof.
Känd för att ha utvecklat maktdelningsprincipen representade han upplysningstidens tänkande. I De l'Esprit des lois "Om
lagarnas anda" lade M. fram en teori om klimatlära, spred begreppet feodalism och lyfte fram det Bysantinska riket. Med
sin teori om maktdelningsprincipen utövade han en ojämförlig påverkan på utvecklingen av västerländska grundlagar och
statsskick. Det blev influnser för liberalismen, det Amerikanska frihetskriget och Franska revolutionen; Montesquieu,
Persiska brev, Bonniers, 1915; Onfray, Michel, Contre histoire de la philosophie, I: Les Sagesses antiques, Editions Grasset
& Fasquella, 2006
2 Näsström, Birgitta, Bärsärkarna: Vikingatidens elitsoldater, recension Harrison, SvD 2006-04-24
3 Johnson, Bo, Islamisk rätt, Publica, Stockholm 1975
4 Salminen, Johannes, The Genius of Alexander the Great, recension DN 98-02-05; Salminen, Johannes, Västs dominans
började vid Marathon och När islam tog plats i världen, SvD 2006-01-14, 2006-05-19; Linde, Ebbe, Xenofon,
Kyrosexpeditionen
5 Gholi Majd, M, The Great American Plunder of Persia´s Antiquities 1925-1941; Ambjörnsson, R. Östliga vindar blåste liv
i Europa, SvD 2002-11-03; Holmquist, H. Kyrkohistoria, Norstedt & Söner, 1928; Linnér, Sture,Europas födelse, NoK 1991,
SvD 5 april 2006, 2008-03-02; Bonniers konversationslexikon, band 1, 1937; Azar Mahloujian, När hörsammar de nationens
röst?, SvD Kultur 2009-06-23; Jervas, Gunnar, SvD 2006-04-26; Adib-Moghaddam, A. Iran in World Politivs – The Question
of the Islamic Republic, Hurst & Company, London, 2007; Said, Edward W. Orientalism; Karlsson, Ingmar, Islam och
Europa;; Montesquieu, Persiska brev, Bonniers, 1915
6 Karlsson, Ingmar, Islam och Europa, Wahlström & Widstrand, 1994; Clunies Ross, M. Hedniska ekon – Myt och samhälle
i fornnordisk litteratur, Anthropos, 1996, Mimer, Kvase och kriget mellan asar och vaner
7 Till Trajanus minne uppfördes Parthenonfrisen i centrala Rom. Där återfinns, erinrande om slaget vid Harran, en persisk
ryttare, likt sin häst är helt brynjeklädd. Avgjutningar kan beskådas på Nationalmuseum, införskaffade av Gustav III.
8 Gholi M. M. The Great American Plunder of Persia´s Antiquities 1925-1941; Linnér, S. Europas födelse, NoK 1991; Jervas,
G. SvD 2006-04-26; Adib-Moghaddam, A. Iran in World Politivs – The Question of the Islamic Republic, Hurst & Company,
London, 2007; Said, E. W. Orientalism, Ordfront, Stockholm, 2009, Covering Islam – How the Media and the Experts
Determine how we see the rest of the World, Vintage Books, London, 1981, 1997; Shakibi, Z. Revolutions and the Collapse of
Monarchy – Human Agency and the Making of Revolution in France, Russia and Iran, International Library of Historical
Studies, 42, I.B. Tauris, London/NY, 2007.
9 Enligt Wikipedia var Mithra en gudsgestalt i det sena Romarriket, något missledande. Mithra, i Rom förvandlat till kult,
var en forniransk figur som från 400-talets återfinns i inskriptioner från Artaxerxes II and III; Encyclopedia Iranica. Adib-
Moghaddam, A. Iran in World Politics – The Question of the Islamic Republic, Hurst & Company, London, 2007; Armstrong,
K. Myternas historia, Bonniers, 2005
10 Purim, judisk högtid, infaller i mars månad. Ordet betyder "lott" och högtiden erinrar om Haman, en persisk furste under
Ahasverus/Xerxes I som ville utrota judarna i Persien och dra lott om vilken dag det skulle ske. Historien berättas i Bibeln,
Esters bok. Drottning Ester, gift med Xerxes, förrådde inför honom Hamans planer. Xerxes lät hänga honom och utfärdade
ett påbud som tillät judarna att lyfta vapen mot sina fiender vilket de också gjorde. Enligt Esters bok dödades 75 000 iranie r;
Ahasverus eller Ahasveros är en hebreisk form av det fornpersiska Khsajârsâ, benämningen på två i Gamla testamentet
omtalade kungar i Medien och Persien. Mest känd är den i Esters bok omtalade Ahasverus, grekernas Xerxes I. Det var
sannolikt denne Ahasveros eller Xerxes, hos vilken samariterna anförde klagomål mot judarna därför att de byggde upp
Jerusalems tempel, Esters bok. 4:6. Ahasverus skall inte förväxlas med Per Lagerqvists Ahasverus död, den vandrande
juden, mytisk gestalt som nekat Jesus vila under vägen till Golgata; se även Kent Eklind, Om det som sällan berättas, i
tidskriften Norrsken, nr 4 oktober/november 2013 och PersIran 2014-03-28
11 Hellenistismen, med Alexander den Store och efterföljana spreds västinfluenser över Främre Orienten, en övergång från
stadsstater till monarkier, en blandning av grekisk och orientalisk kultur där partherna spred mithraismen till Rom, ofta
felaktigt utpekad som dess födelseort; Redan före hellenismen lades grogrund för en nationell hjältediktning. Framsprungen
ur en feodal parthisk adel fick den slutlig form under sasaniderna med den förlorade Chvatainamak, konungaboken, och
Ajatkar i Zareran, minnesboken om Zarer, där riddaridealet träder fram. Bevarad är Karnamak-e Artaxsher i Papakan. Till
annan litteratur hör den apokalyptiska dikten Zhamaspnamak och den visionära Artak Viraznamak, infogad i
zoroastrismens påbud om himmel och helvete. I svensk litteratur är riddarväsendet en europeisk innovation som hänförs
till germanska seder, Alexander den Store och ”korstågskulturen”. Till den senare knyts arabvärlden som arvtagare till en
romersk-hellensk kultur - arabvärlden sägs ha tillägnat sig det östromerska rikets utvecklade statsskick. Att det även
tillägnade sig ett persiskt statsskick lämnas utanför. Det gör även riddarordnarna som kan placeras i Syrien trots influenser
från assassinerna som höll till i Iran där den omtalade klippborgen, Alamut, Örnnästet, var belägen. Det var där som ”den
gamle på berget”, Hassan ibn Sabbash, lade grunden för en nizariismailisk stat. Alamut intogs 1256 av mongolernas
Hulagu, på väg västerut för att besätta Bagdad och kasta ut den siste kalifen – se bl a Daftary, F., Sectarians and
Transoxiana during Umayyad and early Abbasid Times – Ismaili-Sufi relations in early post-Alamut and Safavid Persia
och Madelung, W. Religious Trends in Early Islamisc Iran, the University of Oxford, Bibliotheca Persica, NY 1988; Iransk
konst förses inte sällan med beskrivningen från ummayadperioden eller byzantinsk och bilder, skulpturer och arbeten som
Shah Nameh splittras genom transaktioner på auktionsmarknaden.

327
12 Avestiskan, forntida östiranskt språk, talades i Khwarezm, Arachosia/Sīstān, Hyrcania, Herat, Merv, Baktrien, Iran,
Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, och Tajikistan. Avestiskan, närstående vediskans sanskrit, fortlevde bland zoroastriska
präster sedan det dött ut som talspråk; Jakob Burkhardt beskrev zoroastrismen som intimt förbunden med ett nationellt
patos och därför också i stånd att uppleva en renässans. På makedonerna och parterna följde sasa niderna, som begagna sig
av detta patos för sin stora politiska uppgift och till synes återställa den gamla läran i sin renhet. Visserligen kan dualis men
längre fram icke hålla stånd mot islam. Om den redan var en våldsam förenkling, så dukade den dock kon sekvent under för
en ännu våldsammare; Wolkstein, D. Noah Kramer, S. Inanna – himlens och jordens drottning, Bokförlaget Trevi, Sthm;
Anahita har gett namn åt en asteorid, upptäckt av C. H. F. Peters, 1887, senast synlig 2001 av Arecibo Observatory; Clunie s
Ross, M. Hedniska ekon – Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, Anthropos, 1996 – Mimer, Kvase och kriget mellan asar
och vaner; The Cambridge History of Iran, Cambridge University Press, NY 1968; Saggs, H.W.F. Civilization before Greece
and Rome, Yale University Press, London, 1989; Madelung, W. Religious Trends in Early Islamic Iran, Bibliotheca Persica,
New York, 1988
13 Khazai, K., The Gatha s

Om Zarathustra
14 Mani, 216 - 276 f Kr iransk förkunna re , grund lad e Manike ism e n; Shap ur I, regent 240 – 272. Ma ni
gjorde med sin Shapurega n ansp råk på att fulländ a budd ism , zoroastrism och kriste nd o m som den siste
profete n efter Adam, Zarath ustra, Bud d ha och Jesus. Mani sammanställde sin teologi i sju böcker där
Shapuregan var den första; enligt nestorianerna skulle Jungfru Maria inte vara Gudaföderska utan
enbart Kristusföderska. Detta fördömdes på konciliet i Efesos 431. Nestorios slutade sina dagar i
egyptisk exil. Ktesifon, i Gamla Testamentet Kasfia från det iranska Kas, bland världens största städer åren 570=637,
huvudstad under parther och sasanider. Babylon hade ersatts av Seleucia, några mil från Bagdad. Seleucia intogs 138 av
Mithradates II och hölls i 400 år av partherna, slutet för en asiatisk hellenism. Denkardencyclopedin sammanställdes av
den sasanidiske teologen Aturfarnbag-i Farrashw-Zatan, fullföljt av Aturpat-i Aimetan. Avestan hade tidigare redigerats
av Aturpat-i Manrapandan under Shapour II, 309=379. Texterna blev under 1700-talet upptagna i Europa av Antequetil -
Duperron och Thomas Hydes; Vid Ktesifon stod 1915 ett slag där turkisk armé besegrade brittisk. Palatskomplexet i
Ktesifon, inkluderade perserkungen Khosrau I:s Shâhigân-ǐ Sepid, Det vita palatset, idag ruiner, med en enorm ivan,
valvbåge, Taq-e Kasra. Ruinen störtade delvis 1902. Där fanns ett av antikens främsta bibliotek, plundrat av araberna
vid invasionen av Iran. Bokskatter där förmodligen delar av Avestan ingick förlorades för eftervärlden; The Cambridge
History of Iran, Cambridge University Press, NY 1968.
15 Payan, Husha ng M. An Intellect ua l Appro ach to Religio n - Zoroast er and his God ”Lord Wisdo m ” I Koranen
82:14, Zetterstens översättning, a.a.
16 Eliade , Mirce a, Myten om den eviga återko m sten, s. 112 - 129)
17 Sohravardi, Shihaboddin Yahya, d 1153, filosof, känd för sin Filosofi om ljuset, Ihsraq; Mulla Sadra, Sadr al-d in
Shirazi, 1571 - 1640, persisk filosof, ledde den shiitiska filosofins förnyelse i 1600-talets Iran, ett system benämnt den
transcedenta visdomen, al-hik-mat al-mutaliyah. Avled under en pilgrimsfärd till Mecka, begravdes i Irak. Författad e
femtiotalet arbeten, mest berömt al-Asfar al-Arba (fyra resor). Betraktas som en av Irans främsta filosofer vars
tänkande varit föremål för flera internationella konferenser.
18 Painter, Sidne y, A Histo ry of the Middle Ages 284 - 1500, Alfre d A. Knop f, NY, 1958; Stephe nso n, Car l,
Mediava l History –Europe from the 2nd to the 16th Century, Harper & Row, NY/Londo n, 1962
19 Ball, Hugo , Dionysio s Aerop a gita , Arto s Bokfö rlag, 1997
20 Zarathustra - Referenser, spridda noteringar:

Arm stro ng, A. Myterna s historia, cit. s 8, Historien om Gud; The Ancie n t Near East, McN eill W. H. och Sed l ar ,
J. V., Oxford University Press, 1968; Dualismen togs upp av Immanuel Kant (1724 - 1804) i Om den onda
principen vid sidan av den goda eller Om det radikala onda, Kant, Religionen inom det blotta förnuftet s
gränser; Rahimzadeh, N. “Zarat hu st ra; The First Mono t heist Prophet ”; Tarap o re w ala, Three forgo t t e n
religio ns; Nasiro v, O. Avest a in Western Iran – Up to Macedo n ia n Conquest, CAIS -S O A S, 1999-0 1- 19; Bo yce ,
M. Mitra ism : Mitra Khsat hra p at i & His Brother Ahura, CAIS - SOAS; Blavatsky, H.P. Isis Unvoiled,;
Forster-Nietzsche, E. förordet Thus spake Zarathustra - A book for all and none, översättning Thomas
Common och Muraski Jr, John A. Nietzsche and Society; Nigosian, The Zoroastrian Faith- Tradition &
Modern Resea rch; The Catho lic Encyclo p ed ia, The Theolo gica l Aspect s of the Avesta ; Blava tsky, H. P. Isis
Unvo iled, vol 2, Theoso p hical Unive rsity, www. theo so p hical.o rg; Sarkho sh Curtis, V. Persia n Myths; Elia d e ,
M. De kosm iska cyklerna och historien; Qissa-i-Sanj an, ett berättande poem, 1600-talet; Eliade, M. Myten
om den viga återkomsten; Corbin, H. The Man of Light in Iranian sufism; Nordin, S. Platon gav förnufte t
rätt”, rec av Jan Stolpe, SvD Kultur 2008-12-20; J Hinnells’, Zoroastrianism and the Parsis, 17,000 i
Iran, 92,000 i Indien, 5000 i USA; Näsström, Britt -Mari, Forntidens historia; Ball, Hugo, Dionysio s
Aeropagita, Artos Bokförlag, 1997; Painter, Sidney, A History of the Middle Ages 284-1500, Alfred A.
Knopf, NY, 1958; Stephenson, Carl, Mediaval History – Europe from the 2nd to the 16th Century, Harper
& Row, NY/London, 1962; Rashid, A., Jihad, Svenska Afghanistankomm ittén, 2002; Amir Ali, M.,
Jihad Explained, The Institute of Islamic Information and Education, Chicago; Engineer, Ali A., The
Real Meanings of Jihad – The Greatest Jihad is to Conquer one’s greed and Selfishness; Nasr, Seeyed
Hossein, The Spiritual Significanse of Jihad, Al Serat vol IX no I, Internet 2003-01-07; Seyed Kam ran
Mirza, An Exegesis on Jihad in Islam; Wheatcroft, A. De otrogna – Konflikten mellan kristendom och Islam,
Historiska Media, Lund, 2006; Allawi, Ali A. T he Crisis of Islam Civilizat io n; Scott, J. W, Slöjans
politik, efterord, P. Nilsso n, Tanke kra ft, 2010; Stern, J. Mind Over Marty r – How to Deradica lize Isla m i s t
Extre m ism , Foreign Affairs, jan- ebr 2010; Sharia – beskrivning av gudomlig vilja med stöd av Koranen och

328
Muhammeds sunna som återfinns i haditherna (muntligt traderad berättelse). Tillämpningen varierar
från land till land; Armstrong, K. Kampen för Gud, kap 6–7, Funda m ent och Motkult urer , Bokfö rl a g e t
Forum AB, 2001; Nybe rg, H. S. Pehlevist udiets historia i Europ a; Ghata sån gern a, visar en äldre dialektal
form än Avestan. En tidigare ghatadialekte n hade spritts när Zarathustras budskap formades till
zoroastrianisme n för att ingå i Avestan, förmodligen under akemeniderna; Ni två skapar himmelens regn
genom den högsta makten hos Asura....Ni skyddar Era påbud genom den högsta makten hos Asura. Med
rka styr Ni universum. De tre gestalterna framträder som etiskt begrepp, upprätthållande rka och asha,
som de själva är underkastade. Föreställningen antas framväxt inom en indoiransk stenåldersfas då
den är djupt invävd i senare indiska och iranska utvecklingsfaser. Treenigheten återkommer i flera
andra religioner som den egyptiska med Isis, Osiris, den indiska med Brahmag udomlighete n, senare
utvecklad till hinduismen, med Brahma (skapandet), undergång genom eld träder fram i indiska och
iranska texter. De återkom hos Herakleitus och stoikerna;

Max Weber pekade på att hos Zarathustra liksom hos Jesus var kärnan i deras bud skap primärt
religiöst men medan Jesus knappast framträdde som en social reformator inneslöt Zarathustr as
budskap ett socialt medvetandegörande inom en boskapsuppfödande befolkning utsatt för
nomadplundringar. I Vendidads femte kapitlet talas om det sextonde landet. Detta placeras ibland vid
Aralsjön, ibland längre västerut vid Kaspiska havet och Volgas utflöde. Där hade en i folklore n
omnämnd Paurva undsatt Anahita, klädd i bäverskinn vilket kunde återfinnas i Volga men, mindre
troligt, i Indus österut. Med Volgas utflöde i Kaspiska Havet framträder ett tänkbart samband mellan
Avestans påbud att undanhålla naturelementen från nedsmutsning. Den döde fick inte brännas till
skydd för elden. Kroppen placerades på särskilda ställningar utan kontakt me d mark eller vatte n.
Kanske förklarar klimat och topografi omkring Kaspiska havet detta. Tidigare skall en gren av Oxus
ha anknutit till Kaspiska Havet. Utmed den östra strandlinjen hade en vik genom en smal landremsa.
Med inflöde i ett sund drygt 100 meter brett, Kara-Bugaz, ”Det svarta svalget”, hade det en storle k
motsvarande Värmland. Inramat av två smala landtungor låg ytnivån i Kara-Bugaz runt 4 meter lägre
än Kaspiska havets medelnivå. En fors bildades i den smala öppningen. Eftersom viken inte hade någo t
utflöde berodde nivåskillnade n förmodligen på en hög avdunstning efter inflödet genom sundet.
Omgivande terräng präglades av ogästvänlig luft i stormvindar från sandöknarna i nordöst.
Klimatet inbjöd knappast till liv i form av växter och djur. Vintertid uppträdde sulfat- och
saltsyrebesläktade ämnen med en sulfatkoncentration på omkring 35 %, ett problem vid dage ns
oljeutvinning. Sulfatet förde med sig en kraftig stank. Med detta kan kapitlen 5.12 i Vendidad, som rör
hanteringen av de döda och skyddet av eld, vatten och jord, få en tänkbar förklaring. I Vendidad svarade
nämligen Ahura Mazda, på Zarathustras fråga om regnvatt net, att detta renas i en sjö för att sedan
med vindarnas hjälp återgå till källan. Mytologin så som den kommer till uttryck i Avestan antas falla
tillbaka på den klimatiska och topografiska miljön runt Kaspiska Havet. Till den senare historien hör
Turkmenistans införlivande med tsarväldet. Trakten besöktes då av olika expeditioner när Peter den
store ville hitta den legendomsusade floden Oxus som inlandsvatte nväg till Indien. 1847 seglade
löjtnanten Zjerebtsov över Kara-Bugaz för att ta bottenprover. De visade att den endast fyra meter djupa
viken var en reservoar för glaubersalt, mirabilit, ett sulfat med användning inom bland annat
naturmedicin och glastillverkning. 1921 beordrade Lenin systematisk exploatering av
naturtillgångar, ett kombinat för saltkemi som hör till den första femårsplanens prestigepr ojekt vid
sidan av kraftverksdamm ar och metallverken i Magnitogorsk. Produktionen var i full gång år 1932 då,
under stalintiden, den ryske författaren Konstantin Paustovskij gav ut med boken Det svarta svalget som
riktade sig till Sovjetunionens centralasiatiska muslimer med fältropet: Nomader! Sluta med
irrfärderna över de döda öknarn a och bli arbe tare, ty nya tider har komm it. Kraftve rksb ygge na skulle få
efterve rkning ar.

Från slute t av 80-ta le t blev Kara-B u gaz bortrad era t ur ryska karto r. Bakgrund e n var hoppe t om att
kunna hejda en sjunka nd e vatte nniv å i Kaspisk a have t, i sin tur en följd av Volgas dam m anlä ggnin g a r .
Den smala passage n till Kara Bugaz täppte s igen. Inom två år hade viken torkat ut, förvand lad ti ll
saltö ke n. Flam in go n, vars röda fjäders kru d beror på att den livnär sig på saltvatte nsrä kan, försvan n. De t
hela nådde höjdpun kte n åren före Gorba tjo v med projekt där de sibiriska floderna skulle vänd as söd e r u t
mot centralasie ns bom ullsfä lt. När Gorbatjo v vände pendeln med ”ombyggn ad ” (perestrojka ) stod syste m e t
inte längre att rädda. När Turkme n istan blev självstä nd ig natio n 1991 med ex -ko m m uniste n Sap arm u r a d
Nijazo v som presid e nt lät denne 1992 spränga en konstgjord vall och öppna förbind e lse mellan Kas p i s k a
have t och Kara- Bugaz. I dag har ekologisk balans återställts av en Nijazo v i övrigt inte är känd för någr a
uppska ttand e omdöm e n; Vajifd a r, Jal, Avesta n Geogra p hy: Some Topograp hical Aspe cts, Royal Asi a t i c
Socie ty, 1998, SOAS 1998; Westerm a n, F. Själe ns inge njö re r. Författare under Stalin - en
rekognisce ringsre sa, rec. Jesper Olsso n, Bakdö rr till den ryska histo rie n, SvD Kultur 2009 -0 1- 05; Lenn a r t
Magn usso n, Naturskild ringe n i Konstan tin Pausto vskijs Meščo rskaja storona, Licavh. Upp sa l a
Universite t, 2003); äldre källo r, Thom se n, V. Fornarisk kultur och Christe nse n, A. Centra lasie ns. kultu r ;
Eliad e, M. The Sacre d and the Profane; Reinha rd t -W alle r, The Alekse v Manu skrip t, kap 8; Cole, J. R. I.
University of Michig an, The World as Text, Stud ia Islam ica 80 (1994 ): 1 - 23); Högse lius, P. Tänk om Itha k a
låg i Östersjö n, SvD Kultur 2008-0 1-0 2

Begre p p e t indoe uro p ée r är omtvista t. Unde r en expansio nsp e rio d före 2000 f Kr spred de sig till Ind ie n ,
Iran, Balkan och Anato lie n och väste rut till Euro p a där kelterna (iriska sagokre tsarna, den mytiska

329
Ulste rcykeln och konung acyke ln) är de först känd a. Indoe uro p ée r i kontakt med högkulture r utveck l a d e
egna skriftsprå k; Bosch -G im pe ra, P. a.a; Cassin, J. Arche o lo gical Pre -History of Turkme n istan - A Brie f
Histo ry.; Philp o t, J. H. The Sacre d tree in Religio n and Myth, Dover Publicatio ns, NY, 2004 (1897 ); Friis,
A. a.a. del 2; Phil Harla nd, Rhe to rical functio n s of Satan: from Babylo n the whore to devilish superap o st le s ,
www. p hilip h arlan d. co m ; Satan får upprätte lse i ny biografi; SvD Kultur, 2007-0 3-1 0; SvD 2007-0 8- 18,
Lucife re f fe kte n är en del av evolutio ne n, Gärd e nfo rs, professor kognitio nsve te nskap , Lund s Unive rs i t e t
referera nd e till Phillip Zimba rd o, The Lucife r effect - Understa nd ing How Good People Turn Evil, Rand o m
House, 2007; Muche m bled , R. Djävu le n s histo ria, Norste d ts, 2000; Näsströ m , Britt -M ari, Forntid e n s
histo ria, Stude ntlittera tur, 2003

Med Shaykh Ahm ad fram trä dd e en kosmo lo gi med tanke gå ng ar om en urspru ngste xt som anknyte r till
postm o de rnism e ns textue lla förklaringsm od e lle r. I detta låg en radika lism , vilande på erfare nhe te r d är
shiitism e n utsatts för repressiv a tende nse r i ett ottom ans kt Irak medan sunnitiska afghane r under 170 0 -
talets första hälft ockup era t delar av Iran. Det var en förstärkn ing av det shiitisk a förena t med e n
eskato lo g isk förnyelse där det skrivna ordet, i arabis kan svårfå nga t, stod i förgrund e n för en anal y s
påminna nd e om Wittge nste ins Tractatus och hans försök att övervin na filoso fins skap ad e motsats m e lla n
en högre och lägre verkligh e t där språke t hade en avgöra nd e betyd else; Cole, Juan R. I. University o f
Michiga n, The World as Text, Studia Islam ica, 80, 1994; Peder Thalé n, Wittge nste in som väg till e n
synlig are Gud, SvD Kultur, 2009 -11 - 10); Skyte rna, State ns histo riska muse um, ISBN -N R 91 7192-4 3 5 - 3;
Skytiskan återko m hos Olof Vereliu s, 1618 -1 68 2, i hans Götiska ordbok, I´nde x li´nguae ve´te ris Scyt ho -
Sca´nd icae si´ve go´thicae som gavs ut av Rud be ck d.ä 1691, uttryck för en ”storsve nsk” tolknin g av d e n
antika historie n; Mobin, A. The Arya n Migrat io n, CAIS at SOAS ; Frawle y, D. The Myth of the Ary a n
Invasio n of India , www. hind une t. o rg; Yablo nski, L. Scythia n Tria d and Scythia n World; Yablo n s k i -
Bashilo v, Some Current Problem s Concernin g the Histo ry of Early Iron Age Eura sia n Steppe No m a d ic
Societ ies; Aronsso n-He d m an, Intercu lt ura l Relat io ns Amo ng Eura sia n Pastora l Noma ds - The Case o f
Northern Fennosca nd ia, Unive rsite te t Öste rsund ; Zakie v, M. Tatars: Problem s of the Histo ry a nd
Langua ge, The Tatar Gaze tte , 1995; Witze l, M. Harward Unive rsity, The Home of the Ary a n s ,
www. pe o p le . fas. harw a rd .e d u, 2003; Till tidiga bosättnin gar som kan föras tillbaka till neolitisk tid hö r
även Hajji Firuz Tepe i Azarb aijan, Tepe Guran i Luristan, Hulaila nd ale n, Tepe Abdul Hosein, Ganj Dare h
och Tepe Sarab i Kerm an sha hre gio ne n, Tall -e Jari och Tall-e Mushki vid Dasht-e Kavir, Tepe Ali Ko sh
och Chogh a Sefid i torrom råd e t Deh Luran och Tepe Tula’i och Chogha Bonut i Khuze sta n. Grottfyn d har
gjorts utme d Kasp iska Have t (”Kam arb an d ”, Bältgro ttan och ”Huto ”) nära dagens Behsha hr; Pishd a d i a n -
och Kayania np erio de rn a, Frye, R. N. The Herit a ge of Persia; CAIS -S O A S, paper 4 1998-11 -04, Persia ns &
the Old Medo -P ersia n Religio n ; Moghd a m M. Mitra, Second Interna t io na l Congress of Mitra ic Stud ie s,
Tehera n, 1975; Bivar, A.D. H; Mitra ka n, (Mihraga n), den äldre persiska kale nde rns Bagay a da med e tt
förzo zo astriskt förflute t. Feste n ägde rum den första månade n i det fornira nska året (midso m m a r,
maidyo sha hem som före migratio ne n hade 10 vinte rm ån ad er och 2 somm arm å nad e r, senare 7 resp. 5
månade r ). Under akeme nid e rna kom festen att knytas till Dariu s brytand e av mage rna s inflyta nd e und e r
Guam a ta efter Artaxe rxe x II. Senare kom tidpunkte n, sedan de urspru ngliga två årstide rna byggts på, att
sam m an falla med höstd agjäm nin ge n; Taqizad e h, S. H. Old Irania n Calenda rs; Masso um e Price ,
”Mihreg a n, The Persia n Festiva l of Autum n”, 2003-0 2 -20 ); Kiann, N. The Cult of Mitra and the Origi n o f
Persia n Dance, Persia n Dance and its Forgott en Histo ry , www. a rtira n. co m , 2003-0 2-1 8; SvD Kult ur 200 2 -
10-03, Förbju den dans samla r folk, Les Balle ts Persans turné pre m iär på Cirku s i Stockho lm ; se äve n
Minard i Kim be rly A. Pre 17th Cent ury Middle Eastern Dance; Isam a to v, Maru f, The Musica l of Iran at t he
Begin ning of the Midd le Ages; Efter synda flo den - Ur, Baby lo n, Nineve, Medelh avsm use e t, Histo r i s k a
musee t, Stockho lm 1977; Gam la Testam e nte t omnäm ner Mad ay som Jave s söner mellan Lydie n och Io nie n
Nya Testam e nte t som ett folk mellan parthe rna och elamite rna. I histo rie n fram trä d de de omkring 120 0
f.Kr., slagna av assyrie rna under Nino s. Gam la Testam e nte t, Jere mia , kap 25, vers 25 så och a lla
konunga r i Simri, alla konunga r i Ela m och alla konunga r i Medien , Bibe ln, svenska utgåva n , 195 4;
Bavand , D. H. Territ o ria l Challenges and Irania n Ident ity in the Course of Histo ry , Ettela' at; Political &
Econo m ic, Aug-Se p t 1998, Nos. 11 & 12; Med Sargo n II:s bortgå ng kom ett dödläge. Dejoke s efterfö lj a re
samlad e s runt Ham ad a n men nya hot upptr äd de från Kim m e rer och Skyte r; Frye, The Herit a ge of Persia ;
Brian t, P. Bullet in d´hist o ire Achém énid e (i); Bro wn, Stuart C. Ecbatan a, Ency clo p edica Iranica ; F ö rst a
häfte n av 800-ta le t f Kr visar tecke n på fasta bosättn inga r där benäm n inge n Parsa föreko m m er. Ord e t
antas ha haft betyd e lse n "ledare ". Assyriern a hade 100 -tale t år tidigare gjort områd e t norr o m
Kerm a nsha h till provins, Parsa. Denna anses emelle rtid inte sam m a nfa lla med områd e n som besatte s av
de migre rand e persern a; Lendering, J. Livius Picture Archive: Ecbat a na; CAIS at SOAS, The Comin g o f
the Irania ns and the First Irania n Dyna st i, the Media n.
Litterat urlis tor – i Iran – från dåtid till nutid och Iran – myter, sanninga r, sanktioner

Anahita
21 Knossos går tillbaka till en mykensk kulturvärld med rötter i en minoisk sten- och bronsdålder, inte den senare
”klassiska” grekiska kulturvärlden; Johnson Lewis, Artemisia - Warrior Queen of Halicarnassus - Fought With Xerxes at the
Battle of Salamis, About Education, 2015-02-12; Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation, Edward Arnold Publishers, London,
1966; Linnér, S. Europas födelse, Natur och Kultur, Sthlm, 1991; Powell, A. Atens and Sparta, Constructing Greek Political
and Social History from 478 B.C, Routledge, 1993

330
22 Med spridning följde skiftande namnformer, Atargatis, Anath, Asherah, Astarte, Ishtar, Athene, Al-Lat, Cybele, Artemis,
Aphrodite, Ishtar, Venus, Nana och Isis.
23 I den övergång som ägde rum fanns en bakomliggande stamkonflikt med Mithrareligionens Asikult, senare utmynnat i
en förening mellan en västlig och en östlig zoroastrism. Det kom till utryck med den akemenidiske kungen Artaxexes II
(404_359) där Mithra och Anahita åberopas som jämbördiga; Nyberg, H. S. Irans forntida religioner, Svenska kyrkans
diakonistyrelses bokförlag, Stockholm, 1937; Stausberg, M. Zarathustra och zoroastrismen, Nya Doxa, 2005; Clunies Ross,
Margaret, Hedniska ekon – Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, Anthropos, 1996 – Mimer, Kvase och kriget mellan
asar och vaner; Khazai, K. The Gathas, European Centre for Zoroastrian Studies, Bryssel, 2007; Davoud, P. Holy Gatha,
Sazman-e Frahavar, Tehran, 2000; Murdoc, D.M, Was the Persian Goddess Anahita the Pre-Christian Virgin Mother of
Mithra? Kaveh Farrokh www. Stellar HousePublishing. com; Dahlén, A. Zoroastrismen, www.ashkdahlen. com; Campos M.
I., Anahita and Mithra in the Achaemenid royal inscriptions Anahita - Ancient Persian Goddess and Zdoroastrian Yazata,
University of Las Palmas of Gran Canaria, Academia.edu; Taraporewala, I.J.S. The Religion of Zarathustra, Sazman -e
Faravahar, Tehran, 1980; Settegast, M. When Zarathustra Spoke – The Reformation of Neolithic Culture and Religion,
Mazda Publishers Inc. 2005.
24 Ursprungligen benämndes Anahita Aredvi Sura Anahita i ett forniranskt, idag förlorat, språk, avestiskan. Textfragment,
bland dem de s.k. Gathasångerna, har
samlats i Avestan, indelad Haiti, kapitel, där ett anknyter till AnahitaI. Namnfor-
men Ardәwī Sūrā Anāhitā är endast ordet Arədvī knutet till gudomlighet - sūra och anāhīta utgör adjektiv i avestan med
betydelsen mäktig, ren, obefläckad och återfinns i vedisk sanskrit. I medelpersiskan från sasaniderna och senare be -nämns
Arədvī Sūra Anāhīta som Ardwisur Anāhīd men namnforme kan inte spåras i det gamla västiranska språket (Boyce);
Namnformen Aredvi Sura Anahi-ta blev senare, under den iranska sasaniddynastin, ändrad till Ardwisur Anāhīd som har
knutits till Mat Zemlya, moder jord i slavisk mytologi. Greker och romare likställde Anahita
med Venus/Aphrodite, perserna med Artemis i Efesus: Clunies Ross, Margaret, Hedniska ekon – Myt och samhälle i
fornnordisk litteratur, Anthropos, 1996
25 Daeva (daēuua, daāua, daēva) är i Gathasångerna, de äldsta texterna från zoroastrismen, felaktiga och falska gudar som
skall förkastas – jfr om Höner och Mimer ovan; Sadeq Nazmi Afshar, Mohammad, Religion in Iran - Anahita, - The Mother
of Gods - Iran the cradle of the early gods, Iran Chamber Society, 2015; Eric Edwards Collected Works · Miscellaneous
Writings & Articles, The Pilcrow Theme, Internet, 2015; Parpola, Asko, The Nasatyas, the Chariot and Proto–Aryan
Religion, Journal of Indological Studies, Nos. 16 & 17, 2004–2005; Widengren, Geo, 1907-1996, professor religionsvetenskap,
med arbeten om irans religioner, islam, judendom, gnosticism, m.m.
26 Den iranske sociologen Ali Shariati, sociolog och islamisk debattör, ansåg att utläggningar om Shahr Banu var mer eller
mindre ogrundade, ofta förfalskningar; Boyce, Mary, talar om prinsessan Sharbanu, `Landsmodern`, denna helt fiktiva
figur, vars namn förefaller vara härlett från ett kultepitet knutet till Ardvisur Anahid , Boyce, Mary, Zoroastrians – Their
Religious Beliefs and Practices, Routledge, London/New York, 2001; Tolvsekten, dominerande shiagren i Iran; Enligt
islamiska källor, Al-Masudi, skulle Yazdegerd III haft två söner, Bahram och Peroz, samt tre döttrar, Shahr Banu, Adrag
and Mardawand; Rose, Jenny, Zoroastrianism, I. B. Tauris, New York, 2011
27 I Forums uppslagsbok, Myter, fraställs Artemis endast som grekisk gudinna, Forum, Stockholm, 1999. Det gör man även
i den av Prisma utgivna Prisman stora bok om mytologi som ägnar 41 sidor åt Grekland och 9 åt Rom utan att nämna något
annat kulturområde, Bokförlaget Prisma, Stockholm, 2006
28 Schmitt, R. Artemisia - queen of the Achaemenid province of Caria, Encyclopedia Iranica
29 Boethius, A. De grekiska stadsstaternas historia, Världshistorien, red. Almquist, J.A. Lindblads förlag, Uppsala, 1931;
Nilsson, M. De grekiska tyrannerna, P. A. Norstedt & Söner, Sthlm, 1941; Xenophon, The Persian Expedition, The Penguin
Classics, 1951; Xenofon – Kyrosexpeditionen, Forum, 1972; Herodotus, Histoires, Bok 5, Wordsworth Classics, 1996;
Artemis, jordens gudinna, asiatiskt ursprung, Diana i latiniserad form med ett tempel i Efesus, skall inte förväxlas med
den grekiska gudinnan med samma namn men kan identifieras med en frygisk Cybele varifrån hon fått sitt namn – men
flera gudar tillbads under olika namn. I Kappadokien fanns Ma; i Syrien Atargatis eller Mylitta; i Fenicien Astarte som hos
assyrierna uppträder som Ishtar. Namnet Esther har härletts härifrån. Samma gudinna har spårats hos Hettiterna. De
varierande gudanamnen bär alla spår av den assyriska och babyloniska Ishtar. N amnformerna faller tillbaka på skilda
utvecklingscykler i olika regioner.

Meder och Perser

30 Khwarazm, nuvarande Turmenistan, regenter; Qutb al-Din Mohammad I (Khwarazm-Shah), 1098 - 1128 - Ala al-Din
Atsiz, 1128 - 1156 - Taj al-Dunya Il Arslan, 1156 - 1172 - Jalal al-Dunya Sultanshah, 1172 - 1193 - Ala al-Din Tekish, 1172
- 1200 - Ala al-Din Mohammad II, 1200 - 1220 - Jalal al-Din Mingburnu, 1220 - 1231; Collins, R. The Medes and Persians –
Conquerors and Diplomats, McGraw-Hill Book Company, NY
31 Boyce, Mary, Zoroastrians – Their Religious Beliefs and Practices, Routledge, NY/London, 2001
32 De forntida benämningarna på olika folkgrupper är mångfacetterade. I de iranska forntida textfragmenten, Avestan,
talas om ett urhem, Airyanam Vaejah som knyts till Raha, en mytisk flod förenad med en stor sjö, Vourukasa, förmodligen
Aralsjön eller Kaspiska havet. Floden flöt österut till ett berg i jordens mitt, Hara som kan ha varit Damavand i
Alborzkedjan. Omkring detta kretsade solen. Halva världsalltet var mörkt, det andra ljust. Solens kretslopp var lagbundet,
rta, i Avestan asha, riktmärke för rätt och ordning. Det var en värld gestaltad i sju regioner, karsvar, placerade i cirkelform
med sitt centrum i Khvaniratha, den plats där peshdaddynastin, kayanidfolket, det iranska ursprunget, hade skapats.
Khvaniratha, lika stort som de omgivande sex regionerna var avskilt med ogästvänlig terräng och ett utanförliggande kaos.
Där fanns folk med benämningar, turanier, sairimianer, sainiader och dahianer. I eskatologin ingick ett ”världsträd” som
placerat i sjön Vourukasas mitt var alltets ursprung, påminnande om den keltiske druiden, en helig man. I Norden fanns
Yggdrasil, ett askträd som från gudarnas boning bredde ut sina grenar. På 2000-talet f.v.t spreds folkgrupper över Indien,

331
Iran, Balkan och Anatolien och västerut till Europa, Kelterna, iriska sagokretsarna, den mytiska Ulstercykeln och
konungacykeln; Renfrew, C. Before Civilization, Penguin Books, 1983; Cassin, J. Archeological Pre-History of Turkmenistan
- A Brief History; Mobin, A. The Aryan Migration, CAIS at SOAS; Frawley, D. The Myth of the Aryan Invasion of India,
www. hindunet.org; Yablonski, L. Scythian Triad and Scythian World; Yablonski-Bashilov, Some Current Problems
Concerning the History of Early Iron Age Eurasian Steppe Nomadic Societies; Aronsson-Hedman, Intercultural Relations
Among Eurasian Pastoral Nomads - The Case of Northern Fennoscandia, Universitetet Östersund; Zakiev, M. Tatars:
Problems of the History and Language, The Tatar Gazette, 1995; Witzel, M. Harward University, The Home of the Aryans,
www.people.fas.harward.edu, 2003
33 Regenter, Mederna - Deioces, 728 - 675 f.v.t., Phraortes (Kashtariti?), 675 - 653 - Skytiskt interregnum - Kyaxares, 625-
585 - Astyages, 585-550 f.v.t.; Zendehdel, West Azarbayan Irangardan Publication, Theran, 1998; Se Gamla Testamentet,
Jeremia, kap 25, vers 25 så och alla konungar i Simri, alla konungar i Elam och alla konungar i Medien, Bibeln, svenska
utgåvan, 1954
34 Norr om de iranska provinserna östra och västra Azarbaijan tillhörde staten Azerbaidjzan Iran fram t ill
Turkamanshaifördraget 1828 då Ryssland fick den norra delen av området, idag Azerbaijdjzan; Sarkhosh-Curtis, V,
Stewart, S.The Age of the Parthians, I.B. Tauris, London, 2007
35 Bosch-Gimpera, Les Indo-Européens , Problèmes archeologiques, Payot, Paris, 1980
36 Ktesias of Knidos, grekisk läkare, verkade vid Artaxerxes II Memnons hov 404 - 398. Skrev böcker om Persien och Indien
som gått förlorade men åter getts av andra författare under antiken. Ktesias skall ha kommit till Persien som krigsfånge
och stött Artaxerxes i konflikten med brodern Kyros den yngre (slaget vid Kunaxa). Ktesias antas
ha varit hovläkare hos Artaxerxes. Hans persiska historia Persica i 24 band (omnämnd i ”Suda”, ett lexikaliskt arbete från
Bysans under 1000-talet) skall ha kommit ut omkring 398. De första sex delarna behandlar assyrierna och Babylonien fram
till det persiska väldet. Härifrån hämtade Plutarcho och Diodorus Siculus en stor del av sitt material. K tesias har
ifrågasatts från grekiskt håll eftersom han var knuten till det persiska hovet, Tidpunkten för Ktesias är inte helt klarlagd.
År 420 skall satrapen i Lydien, Pissuthnes, ha gjort en revolt mot Darius II Nothus, 423 - 404 där den persiske befälhavare n
Tissafernes med stöd av grekiska legosoldater ingrep varmed Pissuthnes avrättades. Detta beskrivs i Ktesias persiska
historia, bok 8. År 414 kom sedan ett rebelluppror lett av Pissuthnes son Amorges, stött av Aten. Det har antagits att
Tissafernes vid detta tillfälle tagit Ktesias som fånge. Det har med denna utgångspunkt antagits att han föddes mellan 444
och 434. Enligt nyssnämnda lexikon föddes han i Knidos i den sydvästligaste delen av dagens Turkiet
37 I Avestan med de äldsta kända forniranska textfragmenten omnämns de ”heliga landen”, Hyrkanien och Verna. Det
förstnämnda antas vara dagens Turkmenistan, Verna antas röra områdena runt vulkanmassivet Damavand. En
stadsbildning finns kvar med namnet Veme. Hos Ferdowsi återkommer Amardianerna, dagens Mazandaran och Gilan. I
kungadömet Hyrkanien med huvudstaden Sadracarta, nära nuvarande dagens Sari, uppträdde en första dynasti med
Faratatianerna som under Partherna drevs mot Alborz sydsluttningar, dagens Veramin och Gamsar. Med Tapurianerna
(området mellan dagens Yaneh Sar och Shahrud) uppträdde Gushnaspdynastin då, kristna influenser fick viss spridning.
Dynastin kvarstod till 500-talet e.v.t., följd av en lokal regent, Zarmehr, då zoroastrianismen vann ett ökat insteg. När
sasanidväldet föll tog Yazdegerd III sin tillflykt till området, buffert gentemot arabernas framträngning. Den siste
zarmehriske kungen, Adar Velash, överlät kronan till Ispahbod Gil Jamasp omkring 640 då Mazandaranområdet och Gilan
kom att benämnas Tapuria med dagens Amol som centrum. Området kom att sträcka sig till Turkmenistans östra delar
38 Curtis/Simpson, The world of Achaemenid Persia – History, Art and Society in Iran and the Ancient Near East, I. B.
Tauris, London, 2010; The Columbia Encyclopedia, Sixth Edition. 2001; Karta: CAIS-SOAS – Circle of Ancient Iranian
Studies at the School of Oriental & African Studies (SOAS), University of London, www.cais-soas.co.uk/iranian.htm
39 Halafkulturen; Chalkolitisk tid, kopparstenålder, 5000 - 4500 f.v.t.
40 Taqizadeh, S. H. Old Iranian Calendars, http://www. avesta.org/ taqizad.htm
41 Bivar, A.D.H. The Personalities of Mithra in Archaeology and Literature, Bibliotheca Persica Press, New York, 1998.
42 Tyrannerna – sönderfaller i äldre tid, före perserkrigen, och senare tid, 400- och 300-talen - medan det äldre tyranniet
haft en historisk uppgift och lett utvecklingen in i nya banor, saknar det senare skapande kraft. Aristoteles fokuserade
tyrannen med en glidning från republiken som bästa statsform mot monarki. Beträffande tyrannerna då perserna
behärskade grekiska städer kan man bortse från dem - ty perserna föredrogo att utöva sin makt genom tyranner som
mellanmän, tills de vid det joniska upprorets utbrott gjorde dåliga erfarenheter med Hisitaios av Miletos och hans svärson
Aristagoras, Martin P. Nilsson, De grekiska tyrannerna; Fornara, Charles W, Archaic Times to the End of the Peloponnesian
War, Cambridge University Press, 1986; Morley, Neville, Ancient History – Key Themes and Approaches, Routledges, 2000;
Carsson, Lionel, Libraries in the Ancient World, Yale University Press, 2001. 2 Knapp, B. A. Persia: The March of
Imperialism a.a; Fuller, J. F. C. The Decisive Battles of the Western World and their influence upon history, Del 1; Tallis, Nigel,
The Achaemenid Army in a Near Eastern Context, The World of the Achaemenid Persia ; I.B. Tauris, New York, 2010. 3
Cartledge, Paul, Thermopylae – The Battle that Changes the World, Pan Books, London, 2006; Ball, Warwick, Towards One
World – Ancient Persia and the West, Olive Branch Press, 2011; Eva Rystedt, recension av Jenifer Neils, The Parthenon
Frieze, SvD 2002-10-06; Xenophon, The Persian Expedition, The Penguin Classic, 1951. Crassus bortgång sker i filmvärlden
på en gladiatorarena, inte vid nederlaget mot perserna, Amazons & gladiators, amerikansk-tysk film 2001, regi Zachary
Weintraub, 2007 följd av Warner Bros film 300, regi Zack Snyder. I Rohinton Mistrys roman A Fine Balance, Indira Gandhis
Indien, 1970-tal, utövar Xerxes far utövar parsireligionen. Handlingen förs bakåt i tiden till persisk zoroastrism. Mistry är
parser. I Turkiet föds 2004 föds en ny Leonidas i Louis de Berniéres i Birds - Wings, kretsande kring grekisk-turkiska
motsättningar under 1920-talet där Leonidas för ut ett antikt grekiskt alfabet, en modifierad form av en nordvästlig
semitisk feniciska som ligger nära ett Sparta under Leonidas tid. Ett persiskt-grekiskt arv återkommer hos Paulo Coelho
som i Djäulen och fröken Prym med en inledande fabel påminner om antikens Persien med syftning på Ormuzd och Ahriman,
ljus och mörker.

332
 Akemeniderna
43 Regenter Akemeniderna: Achaimenes - Teispes - Kyros I - Kambyses I (Kambiz) - Kyros den store, 559-530 - Kambyse s
II, 530-522 - Bardia (Smerdis), 522-522 - Darius den store, 522-486 - Xerxes I (Khashyar), 486-465 - Artaxerxes I, 465-424 -
Xerxes II, 424-423 (45 dagar) - Darius II, 423-404 - Artaxerxes II, 404-359 - Kyros den yngre, 401-401 - Artaxerxes III, 359-
338 - Arses, 338-336 - Darius III, 336-330; Ball, Warwick, Towards one World, Olive Branch Press, UK, 2011; Curtis,
Simpson, The World of Achaemenids – History, Art and Society in Iran and the Ancient Near EastAkurgal, Ekrem, Anadolu
Kültür Tarihi, Tubatuk, Ankara, 1997; Saggs, H. W. F. Babylonians, British Museum Press, 1995, 2000; Knapp, A. Bernard,
the History and Culture of Ancient Western Asia and Egypt, Wadsworth Publishing Company/the Dorsey Press, 1988;Saggs,
H.W.F. Civilization before Greece and Rom, Yale University Press, London, 1989; McNeill, William H. and Sedlar, Jean W.
The Ancient Near East, Oxford University Press, London, 1968; Mallowan, M.E.L.Early Mesopotamia and Iran, Thames
and Hudson, London, 1965
44 Irans nationalmuseum vägras i en pågående tvist att låna den cylinder som innehåller rättighetsförklaringen för en
utställning i Iran; the Circle of Ancient Iranian Studies (CAIS), 2009-10-07.
45 Kyros den stores monument bär inskriptionen ”passerande, jag är Kyros den store - jag gav perserna ett imperium och
jag regerade över Asien. Så var inte avundsjuk på mig för denna grav”. Det skulle läsas av Alexander den store när han lät
förstöra Persepolis.
46 Ahuramazda, forniransk panteistisk Gud som inneslöt alla element, en högste skapare, en främreasiatisk gud, personlig
till skillnad från motsvarigheter österut som visade vägen till frälsning men i detta fanns inte, som hos Platon, några etiska
lärosatser om en god stat. Föreställningen för tillbaka till den iranske profeten Zarathustra som antas kunna ha varit
drivande kraft bakom den sen-neolitiska spridningen av jordbrukskulturen.
47 Frye, R. N. The Heritage of Persia; Briant, P. Université Toulouse le Mirail, Bulletin d´histoire Achéménide (I), www.ache
menet.com; om Kyros II berättar Herodotos, Xenofon och äldre framställningar är att skilja från en numera på nätet,
www.artamene.org, återgiven fransk 1600-talsroman av syskonen Madeleine, 1608-1701, och Georges de Scudery, 1601-
1667, Artaméne le Grand Cyrus där en kärleksaffär mellan Kyros II och mederkungen Aystages dotter, förmodligen felaktig,
utgjorde romanens kärna, Sörman, R. Litterär såpa från 1600-talet läsbar på nätet, SvD 2006-05-03; Sofokles, Konung
Oidipus; Xenofons Kyros uppfostran och Ledarskap (ca 383), betecknas som "tendensskrifter" där Kyros framställs som en
"upplyst furste" vilket pekade fram emot en hellenistisk envåldshärskare med ett arv från det "världsherravälde" som byggts
upp av perserna; Linnér, Sture, Xenofon, Ledarskap, En persisk furstes uppfostran; Jerusalem blev ”persiskt” tiden från 538
till 332. Templet var under samariernas motstånd, återuppbyggt 516 under ledning av den persiske ståthållaren
Serubbabel. Från 445 med Nehemja under persisk överhöghet kom en ny återuppbyggnad till stånd; Föreställningar om
Kyros som en messias återkommer i Bibelns Jesaja, 44.28, 45.1
48 Tyrann - i nutida språkbruk maktmissbruk eller förtryck. Det grekiska tyrannväldet sammanfaller med tiden för
kolonisationen ca 700 f Kr till 500 f Kr och sönderfaller i den äldre tidens tyranner, före perserkrigen, och den senare tidens
tyranner under 400- och 300-talen och medan det äldre tyranniet haft en stor historisk uppgift och lett utvecklingen in i nya
banor, saknar det senare skapande kraft. Med Aristoteles fokuserades egenskaper hos tyrannen som speglade en glidning
från republiken som den bästa statsformen mot monarkin. Beträffande tyrannerna under den tid då perserna behärskade
grekiska städer kan man bortse från dem -- Ty perserna föredrogo att utöva sin makt genom tyranner som mellanmän, tills
de vid det joniska upprorets utbrott gjorde dåliga erfarenheter med Hisitaios av Miletos och hans svärson Aristagoras; Martin
P. Nilsson, De grekiska tyrannerna, Almqvist & Wiksell, Stockholm, femte uppl., 1971
49 Fuller, J.F.C. The Decisive Battles of the Western World and their influence upon history , Eyre & Spottiswoode, London,
1963; Cartledge, P. Thermopylae – the Battle that Changed the World, Pan Books, London, 2007
50 Frågan har ställts hur - om ett Thermopyle anses rättfärdiga egna eller andras liv som insats för högre
ideal - självmordsbombare, flygkapare och 11:e septemberattacker skall hanteras. Thermopyle, ett av
fundamenten i ett europeiskt kulturarv, blir en tveeggad myt i en tid då terrorhandlingar påstås vara
grundade på självutvalda högre ideal; Cartledge, P. Thermopylae – the Battle that Changed the World, Pan
Books, London, 2007; Fornara, Charles W. Archaic times to the end of the Peloponnesian War, Cambridge
Univeristy Press, UK, 1986.
51 Loloi, P. Portraits of the Achaemenid Kings in English Drama; Sixteenth-Eighteenth Centurys i The World
of Achaemenid Persia, a.a; Tallis, Nigel, The Achaemenid Army in a Near Eastern Context, The World of the
Achaemenid Persia, aa; Eva Rystedt, rec Jenifer Neils, The Parthenon Frieze, SvD 2002-10-06; Abdi, Kamyar,
The Passing of the Throne from Xerxes to Artaxerxes I, or How an Archaelogical Observation Can Be a
Pontential Contribution to Achaemenid Historiography i The World of Achaemenid Persia, .
52 Powell, A. Athens and Sparta – Constructing Greek Political and Social History from 478 B.C. Routledge, 1988
53 Kunaxa – bybildning, Kunish, nära dagens Falluja, kärnområde för al-Qaida under USA-invasionen av Irak och idag en
av IS, Islamiska statens, knutpunkter; Xenophon, The Persian Expedition, The Penguin Classic, 1951; Waterfield, Robin,
Xenophon´s Retrait – Greece, Persia and the End of the Golden Age, Faber and Faber, London, 2006; Med Alexander den
Store hade grekiska stadsförbund och akemenidisk administration förenats. Alexander såg sig som en ny Zeus son, en
återuppstånden Akilles med uppgift att erövra världen. Han övertog han det sigill som använts av Darius III. Ur detta steg
en kosmopolitisk kultur fram, Hellenismen; Ferdosi, även Firdausi, Firdusi, Hakim Abdul al-Kasim Mansur, 935 - 1020,
född i Tus inte långt ifrån Nishapur, skapa det som skulle bli ett nationalepos, Shahnameh (Kungaboken). Med omkring 50
000 parvis rimmade verser skildrar den persisk historia, från den första människan, Gayomart, fram till den arabiska
erövringen på 600-talet. Den har, i urval, översatts till svenska av Eric Hermelin (1931) och Bo Utas (1970); DKnapp, A.
Bernhard, The History and Culture of Ancient Western Asia and Egypt , Wadsworth Publishing Company, Belmont,

333
California, 1988; Frye, R. N. The Heritage of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1964; Frye, R. N. The Golden Age of
Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975 Previté-Orton, C. W. The Shorter Cambridge Medieval History, Cambridge
University Press, 1978; Anderson, P., Övergången från antiken till feodalismen, Arkiv förlag, 2004; Anderson, P, Den
absoluta statens utveckling, A/Z Förlag, Lund, 1994; Andersson, B., Antik Ekonomi, Paul Åströms förlag, 1991; Goldschmidt,
A., A concise History of the Middle East, Westview Press, Colorado, 1999; Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation, Edward
Arnold Ltd, London, 1966; Walbank, E. W. The Hellenistisk World, Fontana Paperbacks, Glasgow, 1981; Whitting, Philip,
Bysans – an Introduction, Harper & Row, Publishers, New York, 1973; Hedayati, M. Iran after the Death of Alexander and
its Resistance to Hellenis
54 Walbank, E. W. The Hellenistisk World, Fontana Paperbacks, Glasgow, 1981
55 Gholi M. Mohammad, The Great American Plunder of Persia´s Antoquities 1925 - 1941, University Press of
America, 2003
56 Dahlen, Ashk, Persepolis skatter i rättslig tvist, SvD 08-09-01.
57 Mithra ingår i de egenskapsattribut som knyts till gudsbegreppet Ahuramazda. Där ingår de odödliga välgörarna,
vanligen sex men sju om Ahuramazda inbegrips - Asha Vahishta, (rättfärdighet), Vohu Mana (det högsta goda med tankar,
ord och gärningar), Khshathra (metallen, andlig styrka), Armaity (jorden, rättsinnigheten), Haurvatat (vattnet, hälsan) och
Ameretat (växterna, liv och hälsa, odödligheten). Till de odödliga lades de vördnadsvärda, bland dem Sraosha (lydnaden),
Atar (elden, Ahuramazdas son), Mithra (solen, ljuset), Anahita (vattnet, troligen från sumerernas Istar-Inanna) och Armaiti
(Ahuramazdas dotter). Mithra skulle senare återkomma i Romarriket och som en kult spridas över Europa. En dyrkan av
Mithra förs tillbaka till den mediska tiden och blev ett konfliktområde när akemeniderna lade det mediska imperiet under
sig; Soudavar, Abolata, The Aura of Kings, Legitimacy and Divine Sanction in Iranian Kingship , Mazda Publishers, Costa
Mesa, California, 2003; Bivar, A.D.H., The Personalitities of Mithra in Archaeology and Literature, Bibliotheca Persica
Press, New York, 1998;
58 Zarathustra, Zoroaster, från början benämningen på zoroastriska präster, har liksom Abraham fått epitetet profet.
Födelseorten är oklar men vanligen anges omgivningarna mellan Amu Darja och Syr Darja. Även platser längre västerut,
bland dem Raga/Reyy och Nishapur nämns. Max Weber pekade i ett av sina stora arbeten på att hos Zarathustra liksom
hos Jesus var kärnan i deras budskap primärt religiöst men medan Jesus knappast framträdde som en social reformator
inneslöt Zarathustras budskap ett socialt medvetandegörande ino m en boskapsuppfödande befolkning utsatt för
nomadplundringar; Weber, Max, Ekonomi och samhälle – Förståendesociologins grunder, 2, Religionssociologi –
Rättssociologi; Nyberg, H.S. Irans forntida religioner, Svenska Kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm, 1937; Gnoli,
G., Zoroaster in History, Bibliotheca Persica Press, New York, 2000; Boyce, Mary, Zoroastrians – Their Religious Beliefs and
Practices, Routledge, New York 2001; Zettegast, M., When Zarathustra Spoke – The Reformation of Neolithic Culture and
Religion, Mazda Publishers Inc., Costa Mesa, 2000; Rose, Jenny, Zoroastrianism, I.B. Tauris, New York, 2011; Dualis men
togs upp av Immanuel Kant (1724-1804) i Om den onda principen vid sidan av den goda eller Om det radikala onda . Shariar
S., Zarathustras Time, www.zarathustra.com; Davoud, E. P. Holy Gathas; Rahimzadeh, N. “Zarathustra; The First
Monotheist Prophet”¸Schippman, K, The Development of the Fire Temple, Tehran 1972, CAIS-SOAS; Boyce, M. Estakhr as
a zoroastrian Religious Center, CAIS-SOAS. Templet i Estakhr, nära Persepolis, antas anlagt före akemeniderna. På 400 -
talet f Kr lät Artaxerxes II uppföra statyer för hedrande av Anahita. Med sasaniderna ersattes detta med en helig eld men
templet behöll benämningen ”Anahitas tempel”; Om forskning för att överföra återfunna inskriptioner i elektronisk form
se Achamenid Royal Inscriptions from Persepolis in ElectronicX form, M. W Stolper, Orientaliska institutet vid University
Chicago, 2002-06-18, www.oiu, Chicago.edu; Ett sedan 1981 (världsarvslistan) känt eldtempel 40 km nordöst om Sabzevar,
sasanidiskt, är föremål för utgrävning. Templet är ett Azar-Borzin (medelklass) och kan vara det tempel som omnämns i
Bundahishn kap. 17.8, CAIS-SOAS 08-04-08; Zaehner, R. C. The Dawn and Twilight of Zoroastrianism; om
Behistuninskriptionerna och Rawlinson, artikel av Kadivar, Darius, ”Rawlinsons reading – Deciphering Behistoun
inscriptions”, The Iranian 2002-03-18; Idag finns nio Atash Behram varav 8 i Indien, 1 i Yazd, Boyce, M./Kotwal, F. Iranshah
(the Atash Bahram), Cais-Soas Iranska/polska arkeologer har nyligen påbörjat arbete kring ett eldtempel i Sabzevar, CAIS
News 2007-10-22; om eldtemplen, CAIS-SOAS 2008-07-11, 04-08, 07-04 resp. 08-04.
59 Lehman, E. del I i Friis, A. red. Orientens forntidskultur, band I-II, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1927;
Shariati, 1934 - 77, disputerade sociologi, Sorbonne 1964, arresterad, frigavs 1965, kallad ”revolutionens lärare”,
förgrundsfigur efter 1979. Framhöll martyrskapet, med shiitisk orienterad Fatima kvinnosyn -, inte A´isha Bint. Essäer
som Expactation from the Muslim Woman och Critical Attitude Toward the West and the Idea or Western Decadence

Seleukider och Parther

60 de Burgh, W.G. The Legacy of the Ancient World, Penguin Books, 1967; Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation, Edward
Arnold Ltd, London, 1966; Bracey, R. A general History of the Kushan Empire, www.keele.oc.uk; Hedayati, Maryam, Persia
After the Death of Alexander and Its Resistance To Hellenistic World, The Process of Reception and Assimilation:
Walbank, E.W. The Hellenistisk World, Fontana Paperbacks, Glasgow, 1981
Frye, R. N. The Heritage of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1964; Frye, R.N. The Golden Age of
Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975
61 de Burgh, W. G. de Burgh, W. G. The Legacy of the Ancient World, Penguin Books, 1967; Tarn/Griffith,
Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation, Edward Arnold Ltd, London, 1966; Bracey, R. A general History of the
Kushan Empire, www.keele.oc.uk; Hedayati, Maryam, Persia After the Death of Alexander and Its Resistance
To Hellenistic World, The Process of Reception and Assimilation: Frye, R. N. The Heritage of Persia, Weidenfeld
and Nicolson, London, 1964; Frye, R. N. The Golden Age of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975

334
62 Det skulle följas av ett nytt tryck från öster när Kushandynastin pressade de skytiska sakasfolken in i
Drangiana, Sakastan, idag Sistan. Det blev ett hot under hela det parthiska väldet; Seleukiderna, Seleukos I,
312 - 281 - Antiokos I Soter, 281 - 261 - Antiokos II Theos, 261 - 246 - Sleucus II Callinicus, 246-226 - Seleukos
III Soter 226-223 - Antiokos III den store, 223-187 - Seleukos IV Filopator, 187-175 - Antiokos IV – Epifanes,
175-163 - Antiokos V Eupator, 163-162 - Demetrius I Soter, 162-
150 - Alexander I Balas, 150-145 - Antiokos VI Epifanes, 145-142 - Demetrius II Nikator, 142-138 - Tryfon,
142-138 - Antiokos VII Evergetes, 139-129; Ptolemaios, kungasläkt under seleukiderna; Seleukiderna,
Seleukos I, 312-281 - Antiokos I Soter, 281-261 - Antiokos II Theos, 261-246 - Sleucus II Callinicus, 246-226 -
Seleukos III Soter 226-223 - Antiokos III den store, 223-187 - Seleukos IV Filopator, 187-175 - Antiokos IV –
Epifanes, 175-163 - Antiokos V Eupator, 163-162 - Demetrius I Soter, 162-150 - Alexander I Balas, 150-145 -
Antiokos VI Epifanes, 145-142 - Demetrius II Nikator, 142-138 - Tryfon, 142-138 - Antiokos VII Evergetes, 139-
129; Ptolemaios, kungasläkt under seleukiderna
63 Curtis, John och Simpson, St John, Ed., The Word of Achaemenid Persia – History, Art and Society in Iran and the Ancient
Near East, I. B. Tauris, New York, 2010; Sarkhosh Curtis, Vesta and Stewart, Sarah, The Age of the Parthians, I. B. Tauris,
New York, 2007; Talbot Rice, Tamara, Skyterna, Natur och Kultur, Stockholm, 1958; Widengren, Geo, Ryttar-folken från
öster, Bonniers, 1960
64 Med bröderna Arsakes steg omkring 250 f Kr en dynasti fram i det tynande seleukidväldets nordöstra hörn. Förloppet
är inte klarlagt. Encyclopedia Iranica nämner 1) en revoltledare under satrapen Andragoras, 2) en resning mot den
baktriske Diodotus, 3) en parnerledare från Dahaestammen som trädde fram strax före Diodotus revolt,4) Andragoras,
satrap under Alexander, 5) en förlorad framställning av historikern Arrian, Parthica samt 6) en linje i Ferdowsis Shah
Nameh där Arsakes knyts till kungaätten Kay Qobad.
Arsakiderna, Partherna – regenter; Arsakes, 247-211 - Tiridates (Tirdad)?-211 Artabanus (Arsakes II), 211-191 –
Priapatius I, 191 - 176 - Fraates (Farhad), 176 - 171; Pro-Hellenistisk period; Mithradates, 171 - 138 - Fraates II, 138 - 128
- Artabanus II, 128 - 123 - Mithradates II (den store), 123 - 87 - Gotarzes, 90 - 80 – Orodes I, 80 - 77 - Sinatrukes, 77 - 70 -
Fraates III, 70 - 57 - Mithradates III, 57 -54 - Orodes II, 57-38 - Fraates IV, 38-2 – Tiridates II (tronpretendent), 30-25 -
Fraates V, 2-e Kr 4 - Orodes III, 4-7 - Vonones, 7-12; Anti-
Hellenistisk Period; Artabanus III, 12-38 - Gotarzes II, 38-51 - Vardanes I, 39-45 - Vonones II, 51-51 - ologases I, 51-78 -
Vardanes II, 55-58 - Vologases II, 77-80 - Artabanus VI, 80-81 - Pakorus, 78-105; Parthiska väldets nedgång, Vologases III,
105-147 - Osroes, 109-129 - Mithradates IV, 129-147 - Vologases IV, 147 - 191 - Vologases V, 191-208 – Vologases VI, 208-
222 - Artabanus IV, 213-224
64 Herodotos, c480-425 f.v.t, Histories, Wordsworth Classics, 1996; Ktesifon; arsakidisk/sasanidisk huvudstad fram till
arabernas erövring, några mil sydöst om Bagdad, arabiskans al- Madain, ”städer”; Almqvist, H. Världshistorien, J. A.
Lindblads Förlag, Uppsala, 1931

Arsakiderna
65 Carrhae, romerska benämningen på Harran, distrikt i provinsen Sanliurfa i sydöstra Turkiet på gränsen
till Syrien, mellan floderna Eufrat och Tigris. Stor betydelse under den assyriska tiden, fram till Ashur -
uballits död 609 f Kr huvudtad i Nyassyriska riket med ett huvudtempel för månguden Sin. Staden hade
grundats i det område där handelsvägarna mellan Syrien, mindre Asien och Mesopotamien förenades. Platsen
omnämns första gången på en lertavla, daterad till omkring 1750 f Kr, hittad i Mari. Det var den plats där
Abrahams far slog sig ner sedan han lämnat Ur. (l Mosebok 11: 31 där staden har namnet Haran). Abrahams
son Jakob skall här ha sökt sig här en hustru och mött Rakel vid brunnen, en brunn som fortfarande är enda
källan för dricksvatten i hela området. Staden styrdes i tur och ordning av assyrierna, grekerna, romarna o ch
perserna; Den romerska legionen bestod av 4 - 6000 man, indelad i tio kohorter som hade tre maniplar,
indelade i centurior; citatet om österns underlägset bepansrade... från Linde, E. a.a. förordet

Det arsakidiska slutskedet

66 Perry Anderson, Den absoluta statens utveckling, och Övergången från antiken till feodalismen. Jordagodsen, timarerna,
spelade efterhand ut sin roll och drogs in av sultanatet i ett ”förpaktarsystem” (ilitizam) för att å ena sidan tllgodose statens
finansiella behov, å andra sidan förstärka muslimsk homogenitet i det ottomanska imperiet; En feodal struktur skulle
återkomma under iranskt 1800-tal då ett rådande jordägarsystem betecknats som en feodalism liknande den i ett medeltida
Europa med jordägare som ofta var ägare till åtskilliga byar där en liegenskap rådde medan jordägaren residerade i
slottsliknande anläggningar med en egen armé; Abrahamian, E., A History of modern Iran, a.a.s. 20-31. Barendse, R. J.,
The Feudal Mutation: Military and Economic Transformations of the Ethnosphere in the Tenth to Thirteen Centuries,
Journal of World History, vol 14 nr 4 2003; van Leeuwen, R. Waqfs and Urban Structures: The Case of Ottoman Damascus,
Leiden: Brill, 1999
67 Gandharakulturen var inte den första förändringen i detta område. Sådana hade passerat i Indusdalen, Baluchestan,
Sind (Moenjo Daro) och i Punjabområdet; Se t.ex. Robert A. Dahl, a.a. om ”polis” vis av vi nationalstat, del 1 och 5; Hedayati.
M. Persia After the Death of Alexander and Its Resistance To Hellenistic World; Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation,
Edward Arnold Publishers LTD, London, 1966
68 Cambridge Medieval History; Evans, J. Allan, University of British Columbia An Online Encyclopedia of Roman

335
Emperors, Lawrense University, 1999; Linnér, S. Prokopius – Vandalkrigen – Hemlig historia; Breitholtz, Lennart, Vid
medeltidens gryning - Rom under barbarernas svärdCambridge Medieval History; Evans, J. Allan, University of British
Columbia An Online Encyclopedia of Roman Emperors, Lawrense University, 1999; Linnér, S. Prokopius – Vandalkrigen –
Hemlig historia; Breitholtz, Lennart, Vid medeltidens gryning - Rom under barbarernas svärd

Sasaniderna
69 Herodotos, c480-425 f.v.t, Histories, Wordsworth Classics, 1996; Ktesifon; arsakidisk/sasanidisk huvudstad fram till
arabernas erövring, några mil sydöst om Bagdad, arabiskans al- Madain, ”städer”.
70 Tuchscherer, Michel, Université de Provence, Des epices au cafe, le Yemen dans le commerce international (XVIe-XVIIe
Siecle)

Sasanidregenter: Ardashir I, 224-240 - Shapur, 240-272 - Hormuzd Ardashir, 272-273 - Bahram I, 273-276 - Bahram II, 276-
293 - Bahram III, 293-293 - Narses, 293-302 - Hormuzd II, 302-309 - Shapur II, 309-379 - Ardashir II, 379-383 - Shapur III,
383-388 - Bahram IV, 388-399 - Yazdegerd, 399-421 - Bahram V Gur, 421-439 - Yazdegerd II, 439-457 - Hormuzd III, 457-459
- Piruz, 459-484 - Balash, 484-488 - Kavad (Qobad) I, 488-496 - Tamasb, 496-498 - Kavad (Qobad) I, 498-531 - Khosrow
Anushirvan, 531-579 - Hormuzd IV, 579-590 - Bahram Chubin, 590-591 - Khosrow II Parvez, 591-628 - Bestam (i Meden),
591-596 - Kavad II Shiruye (Siroes), 628-628 - Ardashir III, 628-630 - Shahbaraz, 630 - Boran, Purandokht, 630-631 -
Azarmedukht, 631-632 - Hormuzd V, 632 - Khosru III, 632 - Yazdegerd III, 632-651;

Frye, Richard N. The Golden Age of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975; Runciman, Steven, Bysantine
Civilization, Edward Arnold & Co, London, 1948; Runciman, Steven, The Fall of Constantinople 1453, Cambridge University
Press, 1969; Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation, Edward Arnold Ltd, London, 1966; Knapp, A. Bernhard, The History and
Culture of Ancient Western Asia and Egypt, Wads- worth Publishing Company, Belmont, California, 1988; Heiberg, J. L.
Bysantinsk kultur, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1926; de Burgh, W.G. The Legacy of the Ancient World,
Penguin Books, 1967

71 Mani hade tillägnat Shapur sitt arbete Shapuregan; Nestorianer, riktning inom kristendomen efter patriarken av
Konstantinopel, Nestorius, c 381–451 som gjorde åtskillnad mellan Kristi gudomliga och mänskliga natur - de hade i
honom existerat skilda från varandra; Monofysiter, opponerade sig mot den ortodoxi som fastställts vid det fjärde
ekumeniska konciliet i Chalcedon år 451. Där fastslogs att Kristus har två naturer som "är oskiljaktigt och oupplösligt
förbundna utan förvandling eller sammanblandning", dyofysitism; Weigel, R.D.W. Kentucky University, Valerianus (A.D.
253 - 260) and Gallenius (A.D. 253 - 268).
72 Det hela vilade på en zoroastrism som blivit statskyrka. Denna allians satte emellertid inte, som William H. och John R
McNeill påpekat, lika starka avtryck i den efterföljande världshistorien som den romerske kejsaren Konstantins omvändelse
till kristendomen 312 McNeill och William H. McNeill, Mänskliga nätverk, SNS Förlag, 2006,
73 Pirenne, Henri, Mohammed and Charlemagne, Meridian Books, NY, 1962
74 Heftaliterna, även vita hunner, centralasiatiskt folk som vid mitten av 400-talet invaderade nuvarande Afghanistan och
norra Indien. Den persiska sassaniddynastin pressades tillbaka och 455 erövrades Punjab, Gujarat och Malwa fram till 527.
Heftaliterna besegrades slutgiltigt 562; Heli, R. The Hephthalites, 1996.

Kavad I, Qubad, 498 – 531

75 Kraftmätningen mellan den messianske Mazdak och en bestående ordning förmodas ha gett upphov till en traktat, i
arabisk översättning återfunnen under 800-talet, där formerna för en god maktutövning beskrivs. Traktaten - den förmodas
falla tillbaka på de råd som den förste sasanidkungen gav till den efterträdande sonen Ardashir och hans efterträdare inleds
med formuleringen Betänk att kungamakt och religion är tvillingbröder”. Det skulle långt senare komma att knytas till en
annan upprorsrörelse, den som 1979 utmynnade i den ”andra” iranska revolutionen.

Mani och Mazdak

76 Mazdak, d. 529, zoroastristisk präst, upphovsman till mazdakismen århundradet innan de regerande sasaniderna
besegrades av den arabisk-muslimska invasionen. Mazdakismen var en radikal social, politisk och religiös lära med
socialistiska drag genom krav på kommunalt, gemensamt ägande och sociala välfärdsprogram, utvecklats från kritik av
hur zoroastrismen och den sasanidiska ledningen. Mazdakismen hade liksom zoroastrismen en dualistisk, kosmologisk
världsbild och hade lånat in ett synkretistiskt tänkande från manikeismen.
77 Weigel, R.D.W. Kentucky University, Valerianus (A.D 253 - 260) and Gallenius (A.D. 253 - 268); Molander, P. Raffland e
skildring av striden kring arianismen, rec. SvD 2000-12-05; O`Leary, De Lacy, Persian Monophysites; Khanbaghi, A. The
Fire, the Star and the Cross - Minority religions in Medieval and Early Modern Iran; Heli, R. The Hephthalites, 1996; Marx,
I. The Xiongnu Culture – Third Century BCE; Han Emperor Wu-tis Interest in Central Asia and Chang Chiens Expeditions,
www.silkroad.com; Hasan, K. The History of Pakistan: The Kushans; Evans, J. A. University of British Columbia, An Online
Encyclopedia of Roman Emperors, Lawrense University, 1999; Madelung, W. Mazdakism and the Khurramiyya; Fryes, R.
N. The Heritage of Persia, The Golden Age of Persia; Painter, S. a.a. Albigensians and Waldensians, Heresies.

336
 Justinus, Justinianus och Theodorik
Heftaliterna, även vita hunner, centralasiatiskt folk som vid mitten av 400-talet vandrade söderut och invaderade
nuvarande Afghanistan och norra Indien. Den persiska sassaniddynastin pressades tillbaka och 455 erövrades Punjab,
Gujarat och Malwa fram till 527. Heftaliterna besegrades slutgiltigt 562; Heli, R. The Hephthalites, 1996

Vandalerna, från 200-tal till 500-tal

79 Barbero, Alessandro, Barbarernas dag – Slaget vid Adrianopel, Agerings Bokförlag, 2011; Breitholtz, L, Vid medeltidens
gryning – Rom under barbarernas svärd, Svenska Humanistiska Förbundet, 1984
80 Ostrogoterna omnämns av tidiga historiker som Cassidorus, Jordanes och Prokopius; Theoderik antas ha blivit förebilden
för den Didrik av Bern som framträder i det medeltida hjälteeposet Nibelungenlied, den gode härskaren, senare tonsatt av
Wagner; Molander, Per, När Jesus och Gud blev ett - Rafflande skildring av striden kring arianismen, SvD 2000-12-05.
81 Linnér, S. Prokopius – Vandalkrigen – Hemlig historia; Breitholtz, Lennart, Vid medeltidens gryning - Rom under
barbarernas svärd;
82 Pirenne, Henri, Mohammed and Charlemagne, Meridian Books, NY, 1962; de Burgh, W G, The Legacy of the Ancient
World, Pelican/Penguin Books Ltd, 1967

Khosrow I Anushirvan, 531 - 579

83 Khosrow I, Anushirvan, den rättfärdige, 531_579 e. Kr, arabiska källor Kisra; Nedanför tronen i Ktesifon stod alltid tre
tomma stolar - en för Kinas kejsare, en för mongolernas Stor-Khan och en för Roms kejsare
84 Nisibis; forntida stad, Mygdonia, Irak, gränsfästning under parther och sasanider, residens för armeniska kungar 149
f.v.t.-14 e.v.t, under Septimus Severus romersk koloni. Till perserna efter förödmjukande fredsfördrag under Jovianus 363
85 Brown, Peter, The World of Late Antiquity, Thames & Hudson, London, 2002; Herrin, J. The Formation of Christendom,
Bysans Confronted by Islam, Princeton University Press, 1987; Herrin, Judith, Det bysantinska riket, Agerings Bokförlag,
Malmö, 2009; Previté-Orton, C.V. The Shorter Cambridge Medieval History, I, Cambridge University Press, 1978
86 Herrin, J. The Formation of Christendom, Bysans Confronted by Islam , Princeton University Press, 1987; Compareti, M.
The Sasanians in Africa, www. Transoxanien.com; Kennedy, D. Derrick, R. University of Texas, 1990, Rome´s Desert
Frontier; Sasanidväldet var delat i fyra klasser, präster-soldater-skrivare-funktionärer. Till detta kom bönder och
hantverkare; Anstormningen från söder hade föregåtts av sasanidernas nede rlag 611 vid Kufa, en händelse som fick
poetiska beskrivningar och blev avspark för fortsatt militär framryckning; Hourani, A. De arabiska folkens historia;
Cambridge Medieval History; Runciman, S. Bysantine Civilization; Whitting, P. Bysans - an Introduction; Excavations In
Iran Unravel Mystery Of ’Red Snake, CAIS-SOAS 08-02-20; Barwise, K. Ancient and Medieval Army Lists – Sasanid Persian
(220 AD-637 AD); Encyclopedia Iranica
87 Den iranska konsten, ofta nämnd ”från umayyadperioden” eller ”bysantinsk” har genom transaktioner på auktionsmark -
naden splittrats, från bilder och skulpturer till arbeten som Shahnameh; Melikian, Souren, Iranian Art under Multiple
Guises, Destroying a Treasure: The Sad Story of a Manuscript, International Herald Tribune 1966-04-26
88 Bland återstående monument märks Persepolis, Pasargadae och närliggande huvudstadsrester från partherkungen
Artabanus. Där kan också Firuzabad, ett eldtempel, lokaliseras. I Pars återstår ett palats i Bishapur och klippreliefter
Naqsh-i Rustam. I Kermanshah och Bisotun kvarstår reliefer och inskriptioner. En muranläggning kallad Röda Ormen,
uppförd under sasaniderna, belägen i Gorganområdet, innefattade ett 30-tal garnisonspunkter där bemanningen beräknas
ha krävt omkring 30 000 soldater. Tillkommen då Västrom stod inför kollaps och Östrom befann sig under starkt yttre tryck
pekar studier på att ett sasanidiskt imperium kunde uppbåda arbetskraft för att bygga och befästa ett monument i större
skala än något jämförbart i väst. Perserna förefaller ha varit jämbördiga eller mer än så jämfört med Rom ifråga om militär
styrka, organisatorisk skicklighet, teknisk förmåga och vattenförsörjningExcavations in Iran Unravel Mystery Of ’Red
Snake, CAIS-SOAS 08-02-20.
89 Kakelmosaik - tekniken att framställa en tennglasyr som kunde anbringas på poröst lergods. Spreds från Orienten till
Europa av morerna. Nådde Pyreneiska halvön under 1000-talet, föregångare till majolican som från 1500-talet började
framställas i den italienska Ravennaprovinsen, benämnd “fajans” hämtat från staden Faenza; Shabani, Reza, Iranian
History at a Glance, Alhoda, Tehran, 2005; Frye, R. N. The Heritage of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1964; Frye,
R. N. The Golden Age of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975

Isfahan och Shah Abbas den Store

90 1 Newman, Andrew J, Safavid Iran – Rebirth of a Persian Empire. I. B. Tauris, London, 2006; Morgan, David, Medieval
Persia 1040 - 1707, Longman, London and New York, 1988; Corbin, Henry, En Islam iranien, Gallimard, 1971 - 72; W.
Montgomery Watt, The Significance of the Early Stages of Imami Shiism; Babaie, S/Babayan, K/Baghdiantz-McCabe ,
I/Farhad, M, Slaves of the Shah – New Elites of Safavid Iran, I. B. Tauris, London, 2004; Max Weber använde uttrycket
patrimonialstatlig struktur, maktutövning organiserad som ett husbondevälde, format efter personliga och privata
hushållsbehov, Weber, M. Ekonomi och samhälle, 3, Politisk sociologi, Argos, Lund, 198; Bournoutian, G A. Armenians in
Iran (ca 1500-1994), http://www.iran chamber.com; Byron, Robert, Vägen till Oxanien, mbm förlag, Stockholm, 2007;
Stevens, Roger, The Land of the Great Sophy, Methuen & Co, Ltd, London, 1971; Chelkowski, Peter J Mirror of the Invisible
World – Tales from the Khamseh of Nizami, The Metropolitan Muserum of Art, New York, 1975; Foran, J. The Long Fall of

337
the Safavid Dynasti: Moving Beyond the Standard Views, International Journal of Middle East Studies, 1992:2; Fragner, B.
From the Safavids through the Zands, Encyclopedia Iranica, Economy, VIII; van Leeuwen, R. Waqfs and Urban Structures:
The Case of Ottoman Damascus, Leiden, Brill, 1999; Harrison, D. Slaveri, 1500-1800, Historiska Media, Lund, 2007;
Esfandiari/Udovitch, The Economic Dimensions of Middle Eastern History - Essays in Honor of Charles Issawi, Princeton,
NY, 1990; Parry, J. H. Trade Dominion - the European Oversea Empires in the Eightteenth Century , Phoenix Press, London,
1971; Chaudhuri, K. N. Trade and Civilisation in the Indian Ocean – An Economic History from the Rise of Islam to 1750,
Cambridge University Press, 1985; Khanbaghi, A. The Fire, the Star and the Cross - Between Economic Success and Social
Challenge: Non-Muslims under the Safavids, I.B. Tauris, London 2006; Baudel, F. Världens tid, Civilisationer och
kapitalism under 1400 - 1800, Gidlunds böcker, Stockholm, 1986

Shah Abbas och Tobaken

91 Encyclopedia Iranica; Wkipedia; Fawcett, Louise, International Relations of the Middle East - Oil and the Consolidation
of the Middle East State System, Oxford University Press, 2005; Esfandiari/Udovitch, The Economic Dimensions of Middle
Eastern History - Essays in Honor of Charles Issawi, Princeton, NY, 1990; Chaudhuri, K. N. Trade and Civilisation in the
Indian Ocean – An Economic History from the Rise of Islam to 1750, Cambridge University Press, 1985; Bonakardian,
Mansour, Britain and the Iranian Constitutional Revolution of 1906-1911, Syracuse University Press, New York, 2006;
Ghani, Cyrus, Iran and the Rise of Reza Shah, I.B. Tauris Publishers, London, 1998; Keddie, Nikki R., Iranian Revolutions
in Comparative Perspective, ur The Modern Middle East, University of California Press, 1993; Kimche, Jon, Mellanöstern
1914 - 1970, W & W, 1969; Kleveman. L. The New Great Game – Blood and Oil in Central Asia, Atlantic Books, London
2003; Klieman, Aaron S, Foundations of British Policy in the Arab World: the Cairo Conference 1921 The Johns Hoplins
Press, London, 1970; Kimche, Jon, Mellanöstern 1914-1970 – Maktpolitik och arabiskt uppvaknande, W&W, Stockholm,
1970
92 Generalen Dunstervilles ”städoperationer” i Azerbajdjan gav inte någon märkbar utdelning. Motsättningar mellan
Curzon och efterträdaren till Sir Percy Cox, Herman Norman, bidrog till detta kaos. Det gjorde även nedläggningen av
engelsk militär närvaro i norra Iran, Norperforce, liksom Curzons vidhållande av 1919 års fördrag. Lloyd George som 1916
tillträtt premiärministerposten visade svalt intresse för en irankommitté som oppositionen mot hans utrikespolitik drivit
fram. Med detta kunde generalen Ironside som var utsedd av det brittiska försvarsdepartementet, inte av
utrikesdepartementet, agera. Med långtgående befogenhe ter tog han sina order från Bagdad där Cox tagit över. I London
hade samtidigt en ny utrikesminister, Winston Churchill, synpunkter på hanteringen av iranfrågan. De låg närmare
Herman Normans än Lord Curzons

Nader Shah
93 Mughaldynastin, Gurkani, grundlagd av Babur, 1483 - 1530 härstammande från Timur Lenk i ett femte led med ett
Chagatai-Turkiskt ursprung. Dynastin sträckte sig över stora delar av Indien. När norra Indien föll under muslimska
härskare behölls lokala sedvanor med unifierande regelverk. Und er Akbar, 1542 - 1605, odlades persisk kultur. Under 1600 -
talet växte ekonomin och måleri, litteratur, textilkonst och arkitektur blomstrade. Nya sammanhållna kulturgemenskaper
växte fram i norra och västra Indien, Marathas, Rajputs och Sikher. Nader Shahs inbrytning kom under Muhammed Shahs
regeringstid, 171 9- 48, i praktiken slutet för Mughaldynastin. England trädde in från 1760; Blake, Stephen P,
Shahjahanabad – The Sovereign City in Mughal India 1639 - 1739, Cambridge South Asian Studies, Cambrige, 1993;
Charpentier, Jarl, Stora Moguls Dynasti, Bonniers, 1924; Dalrymple, William, The Last Mughal, Bloomsbury, London, 2006.
94 Caroe, Olaf, The Pathans 550 BC-AD 1957, Macmillan & Co Ltd, London, 1965
95 Morgan, David, Medieval Persia 1040 - 1797, Longman, London, 1988
96 Med den sjätte imamen, Jafar al Sadiq, följde en doktrin kring gränsdragningen mellan re ligion och politik. I Iran
återkom den med safavider, kadjarer, under den konstitutionella revolutionen och med händelserna 1979. Frågeställninge n
växte fram i kölvattnet på ett försvagat kalifat som alltmer fört över administrationen till militariserade turkstam mar. Det
var en utveckling som inneslöt Nizam al-Mulks och al-Ghazalis furstespeglar, ett återknytande till persiska kungasagor;
Nyplatonisternas omtolkning av Platon och en sunnitisk rättstradition, den Jafaritiska skolan; Tucker, Ernest S, Nadir
Shah´s Quest for Legitimacy in Post-Safavid Iran, University Press of Florida, 2006; Enayat, Hamid, Modern Islamic Political
Thought, I. B. Tauris, London, 2005; Ergil, Dogu, Reformerad Islam och sekularism – Den sekulära staten och Europa, red. Kurt Almqvist,
Atlantis, 2007
97 Amini, Iradj, Napoleon and Persia – Franco-Persian Relations under the First Empire, Mage Publishers, Whashington, 1999
98 Floor, Willem, The Rice and Fall of Nader Shah – Dutch East India Company Reports 1730 - 1747, Mage Publisher, 2009

Amir Kabir
99 Qajareran hade en struktur där den centrala förvaltningen låg i händerna på vezi¬rer, ministrar, darbaris,
hovfunktionärer, mirzas, prinsar, mostowfis, ärftliga finans- och skrivarfunktioner och ashrafs, högadel med titlar som
saltaneh, al-dowle och al-mamalek. Utanför den centrala administrationen fanns lokala ayans, mera framstående personer,
khaner, stamledare, i jordbrukarleden kahkhudas samt arbabs, jordägare och tojjars, affärsmän och mujtahids;
Abrahamian, E., A History of Modern Iran, Cambridge University Press, Cambridge, 2008; Yapp, M E The Making of the
Modern Near East 1792 - 1923, Longman, London/New York, 1987.
100 Malkum Khan, 1833 - 1908, fick sin utbildning vid franska katolska skolan i Isfahan, därefter teknologutbildning i
Paris. Närmade sig samtida filosofi, Saint Simone och Auguste Comte. Lärare vid den nystartade Dar al -Fonum, gav ut
arbetet Daftar-i Tanzimat, Reformboken. Hade till en början Naser al-Din Shahs förtroende men ett religiöst motstånd

338
ledde till exil, London, där han gav ut den satiriska A Treveler´s Tale och kritiserade den iranska regimen i tidningen Qanun;
Amanat, Abbas, Pivot of the Universe – Nasir al-Din Shah and the Iranian Monarchy, I. B. Tauris, London, 2008.
101 Fördraget utvidgades 1873 med tillägg till 1857 års fredstraktat. Ytterligare en överenskommelse 1882 innebar att
slavar som befann sig på iranska fartyg skulle friges. Iran deltog härefter i en Brysselkonferens för att diskutera
slavhandeln, för att 1890 förbjuda såväl transporter som import av slavar; Floor, Willem, Public Health in Kadjar Iran,
Mage Publishers, Washington DC, 2004; Barda and Bardadari, slavar och slaveri, Encyclopedia Iranica; Lambton, Social
Changes in Persia in the Nineteenth Century i The Modern Middle East; Planhol, Xavier De, Economy - I, Economic
Geography, Encyclopedia Iranica; Calmard, Jean, France – relations with Persia to 1989, www.iranica.com
102 Mirza Aqa Khan-e Noori, försteminister 1851 to 1857, född Nasrollah Noori och son till Mirza Assadollah Khan Noori.
Denne hade stött Agha Mohammad Khan vid grundandet av Qajardynastin och ingått i hovadministrationen. Karriären
hade skett hos Allah-Yar Khan Asaf al-Daula, en släkting till Mohammad Shahs hustru Mahd ol Oliya, mor till Naser al-
Din Shah. Noori gick bort 1865.
103 Encyclopedia Iranica; Martin, V. The Kadjar Pact - Bargaining, Protest and the State in the 19th-Century, I.B. Tauris,
London/NY, 2005; Dabashi, H Iran – A People Interrupted, The New Press, NY/London, 2007; Wikipedia
104 Corbin, H., En Islam Iranien, del VI, bok VI, L´ecole Shaykhie; Keddie, N Religion and Politics in Iran, Yale University
Press, 1983; Middle East Policy Council, vol VII okt. 2000 nr 4, Ray Takeyh, Gods Will Iranian Democracy and the Islamic
Context; Jahanbeglo, R Iran – Between Tradition and Modernity, Lexington Books, Oxford, 2004.

Persiska viken
105 Google raderar Persiska viken från kartan, Fria Tider, Publicerad 9 maj 2012 kl. 00.14
106 Klieman, A. S. Foundations of British Policy in the Arab World: The Cairo Conference of 1921; David Lloyd George,
Krigsminnen, Norstedt & Söner, 1934; Bonab, Y P. The origin and development of imperialist contention in Iran, 1884-1921,
Iran Bullentin; Rumaihi, Muhammad, Beoynd Oil, Al Saqi Books, London, 1986; Esfandiari/Udovitch, ed. The Economic
Dimensions of Middle Eastern History, The Darwin Press, Princeton, 1990.
107 Renfrew, Colin, Arkeologi och Språk, Symposion Bokförlag, Stockholm, 1990; Casal, Jean-Marie, La civilisation de
l´Indus et ses énigmes, Fayard, Paris, 1969
Parry, J. H. Trade Dominion – the European Oversea Empires in the – Eighteenth Century, Phoenix Press, London, 1971;
Chaudhuri, K. N. Trade and Civilisation in the Indian Ocean – An Economic History from the Rice of Islam to 1750 ,
Cambridge University Press, 1985
108 Under 1800-talet kom frågan om slavhandelstransporterna över Persiska viken upp sedan England från 1840-tale t
försökt förhindra dem genom framstötar till de persiska och turkiska re geringarna. När en sådan begäran mottogs 1846
tillbakavisades den som stridande mot islam. På persisk mark var slaveri emellertid en artskild företeelse jämförd med
slaveriet på andra håll i världen. Slaven hade med safaviderna blivit en del av ståndssamhället med betydande utrymme
för frigörelse och social rörlighet. Ställningstagandet 1846 antas påverkat av störningar i de engelsk -persiska relationerna
och Aga Khan Mahallatiaffären (Hasan Ali Shah, 1804 - 1881, avsatt som guvernör Kerman). Frågans lösning, där krav på
ingripanden mot persiska fraktare ingick, medförde dispyter som fortgick även sedan slavhandeln via Persiska viken blivit
förbjuden 1847. Året efter förbjöd Naser al-Din Shah slavtransporter till Iran och i ett fördrag 1851 tilläts britterna att
borda iranska fartyg för kontroll. Fördraget utvidgades 1873 med tillägg till 1857 års fredstraktat. Ytterligare en
överenskommelse 1882 innebar att slavar som befann sig på iranska fartyg skulle friges. Iran deltog härefter i en
Brysselkonferens för att pressa tillbaka slavhandeln för att 1890 förbjuda såväl transporter som import av slavar; Braudel,
Fernand, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Alhambra, 1997; Milton, Giles, Muskotkriget, Historiska
Media, Lund, 1999
109 Google raderar Persiska viken från kartan, Fria Tider, Publicerad 9 maj 2012 kl. 00.14; Teispes följdes av sonsönerna
Kyros och Ariaramnes (Ariyaramna). Kyros efterträddes av Kambyses I, 600 - 559 vars son, Kyros II (den store), kom att
bli grundläggaren av den akemenidiska dynastin. Efter Kyros den store följde flera dugliga regenter som Kambyses II,
Darius I, Xerxes I, Artaxerxes I, Xerxes II, Darius II och Artaxerxes II men Med Artaxerxes III började en nedg ångsperiod.
När Darius III Kodomannos mötte Alexander den store föll dynastin; Jerusalem blev ”persiskt” tiden från 538 till 332.
Templet var under samariernas motstånd, återuppbyggt 516 under den persiske ståthållaren Serubbabel. Från 445 med
Nehemja under persisk överhöghet kom en ny återuppbyggnad till stånd; Frye, R. N. The Heritage of Persia; Briant, P.
Université Toulouse le Mirail, Bulletin d´histoire Achéménide (I), www.achemenet.com.
110 Phillips, Wendel, Qataban and Saba – Begravda städer och glömda riken, Tidens Bokklubb, Sthlm, 1957; Potts, D.T.,
Achaemenid Interests in the Persian Gulf; Andersson, Björn, Achaemenid Arabia: a Landscape-Oriented Model of Cultural
Interaction; I.B. Tauris, The World of Achaemenid Persia, London/NY, 2010; Braudel, Fernand, Världens tid – Civilisationer
och Kapitalism 1400 - 800, Gidlunds, Sthlm, 1986; Chaduri, K.N. Trade and Civilisation in the Indian Ocean,
Cambridge University Press, NY, 1985; Parry, J.H. Trade Dominion – the European Overseas Empires in the Eighteenth
Century, Phoenix Press, London, 1971.
111 Bahrain - Antal invånare: 1 377 237 (2015), Huvudstad: Manama. Huvuddelen av Bahrains inhemska befolkning är
araber; omkring en femtedel har persiskt ur-sprung. Till skillnad från i andra stater kring Persiska viken var medborgarna
länge i majoritet, men enligt en folkräkning 2010 hade andelen utländska migrantarbetare utan medborgarskap stigit till
omkring 54 pro-cent av invånarna. Enligt grundlagen råder religionsfrihet. Den övervägande delen av invånarna är
muslimer. Bahrain är ett av få länder i världen som har fler shiamuslimer (ca 60–70 procent av muslimerna) än bekännare
till islams dominerande riktning sunni. Efter författningsändring 2002 är Bahrain formellt en konstitutionell monarki med
tvåkammarparlament, majlis al-watani. I praktiken styr fortfarande familjen Al Khalifa. Den tidigare emiren tituleras
numera kung. Ämbetet går i arv på manssidan. Kungen, som även är överbefälhavare, utser premiärminister som i sin tur
utser regeringen, där familjen Khalifa sitter på alla nyckelposter. En effektiv säkerhetspolis håller vanligtvis regimkritiker
i schack. Bahrain har sedan självständigheten 1971 varit västvänligt då ett vänskapsfördrag med Storbritannien slöts.

339
Numera är relationerna till Saudiarabien viktigast. Saudierna bidrar, liksom Kuwait och Förenade Arabemiraten, med
finansiellt stöd. Iran har ofta setts som ett hot. Sedan 1930-talet har olja och naturgas utgjort basen i Bahrains ekonomi,
som därför går upp eller ner med världsmarknadspriset på olja. Landets oljereserver är relativt små och kommer att ta slut
före 2020 om utvinningsnivåerna förblir oförändrade. Gasen beräknas räcka något längre. Bahrain har försökt bredda sitt
näringsliv, bland annat mot tillverkningsindustri och servicesektor. Landet har idag ett starkt bank -väsende och utgör ett
viktigt finansiellt centrum i regionen. Huvuddelen av Bahrains export består av olja och oljepr odukter. Den största delen
av importen består av råolja som raffineras. Landet är beroende av import av livsmedel och importerar även transportmedel
och maskiner. De sociala trygghetssystemen är väl utbyggda i Bahrain. Landets egna medborgare har rätt till sjuk- och
arbetslös-hetsförsäkring samt ålderspension.
112 Reza Khan, f. 1878, d. 1944, överste, senare Reza Shah Pahlavi, iransk shah 1925_1941. Abdikerade, fram tvingat av
engelsk/rysk invasion under andra världskriget, september 1941. R. överflyglade den siste Kadjarshahen, Ahmad Shah
Kadjar och grundlade Pahlavidynastin. Vid abdikationen efterträdde sonen Mohammad Reza Pahlavi. R. etablerade en
auktoritär statsledning präglad av nationalism, militarism, sekularism och antikommunism kombinerat med censur och
statlig propaganda. Införde sociala reformer, reorganiserade försvarsmakt och förvaltning, administration och landets
finansiella struktur. Genomförandet har kritiserats som alltför snabbt, hårdhänt och långtgående. Den sociala strukturen
blev i grunden oförändrad - en välbärgad minoritet bars upp av de bredare folklagren. I sitt tidiga liv gick R. under namnet
Reza Savad Koohi efter hans födelseort, Alasht, Savad Koohområdet. Fadern var överste, etnisk mazandarin, modern
azeriska. R. blev militär i kossackbrigaden vid 15 års ålder, fick senare den militära titeln Reza Khan Mirpanj. Som
krigsminister blev han känd under namnet Reza Khan Sardar Sepah. Som Shah av Persien lades efternamnet Pahlavi till.
R. hade tjänstgjort i den iranska armén under kadjarprinsen Abdol Hossein Mirza Farmanfarma där han avancerat till
brigadgeneral
113 Compareti, M. The Sassanians in Africa, www.tranoxanien.com; Mojtahedzadeh, P. Mishmahig Islands (Bahrain),
"How was separated from Iran”, Iran Chamber Society, 2015
114 Jaffe, Amy, The Political, Economic, Social, Cultural, and Religious Trends in the Middle East and the Gulf and Their
Impact on Energy Supply, Security and Pricing, Baker Institute for Public Policy of Rice University, avsnittet The Threat of
Iran and Irak - 1998; Saeed M. Badeeb, Iran's Dispute With the UAE Over Three Gulf Islands, Abu Musa - Island Dispute
Between Iran and the UAE, www.global security; Iran Will Not Accept Mediation on Persian Gulf Islands: Lawmaker, Mehr
Newscom. 2004-05-17; The Persian Gulf: Challenges for a New Administration, Stanley Foundation, 1996; Iran and its
Strategic Role in the Persian Gulf, Baker Institute Study, nr 7 1998; The Three Iranian Islands in the Persian Gulf, Middle
East Quarterly (Center for Scientific Research and Middle East Strategic Studies), Vol. 1, N
115 Herodotos, c480-425 f.v.t, Histories, Wordsworth Classics, 1996; Ktesifon; arsakidisk/sasanidisk huvudstad före
arabernas erövring, några mil sydöst om Bagdad, arabiskans al- Madain, ”städer”.
116 Sasanidregenter: Ardashir I, 224-240 - Shapur, 240-272 - Hormuzd Ardashir, 272-273 - Bahram I, 273-276 - Bahram II,
276-293 - Bahram III, 293-293 - Narses, 293-302 - Hormuzd II, 302-309 - Shapur II, 309-379 - Ardashir II, 379-383 - Shapur
III, 383-388 - Bahram IV, 388-399 - Yazdegerd, 399-421 - Bahram V Gur, 421-439 - Yazdegerd II, 439-457 - Hormuzd III, 457-
459 - Piruz, 459-484 - Balash, 484-488 - Kavad (Qobad) I, 488-496 - Tamasb, 496-498 - Kavad (Qobad) I, 498-531 - Khosrow
Anushirvan, 531-579 - Hormuzd IV, 579-590 - Bahram Chubin, 590-591 - Khosrow II Parvez, 591-628 - Bestam (i Meden),
591-596 - Kavad II Shiruye (Siroes), 628-628 - Ardashir III, 628-630 - Shahbaraz, 630 - Boran, Purandokht, 630-631 -
Azarmedukht, 631-632 - Hormuzd V, 632 - Khosru III, 632 - Yazdegerd III, 632-651; Frye, Richard N. The Golden Age of
Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975; Runciman, Steven, Bysantine Civilization, Edward Arnold & Co, London,
1948; Runciman, Steven, The Fall of Constantinople 1453, Cambridge University Press, 1969; Tarn/Griffith, Hellenistic
Civilisation, Edward Arnold Ltd, London, 1966; Knapp, A. Bernhard, The History and Culture of Ancient Western Asia and
Egypt, Wads- worth Publishing Company, Belmont, California, 1988; Heiberg, J. L. Bysantinsk kultur, P. A. Norstedt &
Söners Förlag, Stockholm, 1926; de Burgh, W.G. The Legacy of the Ancient World, Penguin Books, 1967
117 Mitchell, Colin P. New Perspectives on Safavid in Iran, Routledge, London, NY, 2011; Mitchell, Colin P. The Practice of
Politics in Safavid Iran – Power, Religion and Rhetoric, I.B. Tauris, London, 2012; Newman, Andrew J., Safavid Iran –
Rebirth of a Persian Empire, I.B. Tauris, London, 2006; Stevens, R., The Land of the Great Sophy, Methuen & CO LTD,
London, 1962

Regenter Safaviderna
Ismail, 1501-1524 - Tahmasp, 1524-1576 - Ismail II, 1576-1577 - Sultan Mohammad, 1577-1587 - Shah Abbas I, 1587-1629
- Safi I, 1629-1642 - Abbas II, 1642-1666 - Safi II, 1666-1694 - Shah Soltan Hosseyn, 1694-1722, Mahmud, 1722-1725 -
Ashraf, 1725-1729, Tahmasp II, 1722-1732 - Abbas III, 1732-1736
Afshariderna
Nader Shah, 1737-1747 - Ali-Qoli (Adil), 1747-1748 - Ebrahim, 1748-1749 - Shahrokh, 1748-1749
Safavider
Shah Soleyman II (Mir Sayyed Mohammad), 1749-1750 - Esmail III, 1750-1773
Afshari
Shahrokh, 1748 - 1795
Zand (västra Iran)
Mohammad Karim Khan Zand, 1751 - 1794

118 Foran, J. The Long Fall of the Safavid Dynasti: Moving Beyond the Standard Views , International Journal of Middle
East Studies, 1992:2; Byron, R., Vägen till Oxanien, mbm förlag, Stockholm, 2007; Stevens, R., The Land of the Great Sophy,
Methuen & Co, Ltd, London, 1971; Chelkowski, P. J. Mirror of the Invisible World – Tales from the Khamseh of Nizami, The
Metropolitan Museum of Art, New York, 1975; Fragner, B. From the Safavids through the Zands, Encyclopedia Iranica,
Economy, VIII; van Leeuwen, R. Waqfs and Urban Structures: The Case of Ottoman Damascus, Leiden, Brill, 1999;

340
Harrison, D. Slaveri, 1500-1800, Historiska Media, Lund, 2007; Esfandiari/Udovitch, The Economic Dimensions of Middle
Eastern History - Essays in Honor of Charles Issawi, Princeton, NY, 1990; Parry, J. H. Trade Dominion - the European
Oversea Empires in the Eighteenth Century, Phoenix Press, London, 1971; Chaudhuri, K. N. Trade and Civilisation in the
Indian Ocean – An Economic History from the Rise of Islam to 1750, Cambridge University Press, 1985; Khanbaghi, A. The
Fire, the Star and the Cross - Between Economic Success and Social Challenge: Non-Muslims under the Safavids, I.B. Tauris,
London 2006; Baudel, F. Världens tid, Civilisationer och kapitalism under 1400-1800, Gidlunds böcker, Stockholm, 1986.
119 Floor, Willem, The Hula Arabs – Shibkuh Coast of Iran, Mage Publisher, Washington, 2014; Safaviddynastin, Ismail,
1501 – 24, Tahmasph, 1524–76, Ismail II, 1576-77, Sultan Muhammed, 1577-87, Shah Abbas I, 1587-1629, Safi I, 1629-42,
Abbas II, 1642-66, Safi II, 1666-1694, Shah Soltan Hosseyn, 1694 – 1722
120 Nader Shah, regent 1737_1747; Karim Khan, regent 1751_1794; Hulaarab (Hula, Hola); benämningen omfattar etniska
persiska sunniaraber med ursprung i städer och byar utmed Persiska vikens östra kust. Bland städer där de etablerat sig
finns Yazd där de spred den husbyggnadsmetod som innebar en kylning av hög värme vidare (vindfångare, Badgir).
Hulagruppen kom att utgöra en diskriminerad grupp då de vägrade att underkasta sig den safavidiske Shah Ismails påbud
om shiaislam som statsreligion. Denna grupp av Hula skall inte förväxlas med de infödda arabstammar som från 1400 -
talets andra hälft bosatte sig utmed Persiska vikens norra kust. Många av tvingades i exil när safaviddynastin försvagades,
följt av en afghansk dominans medan Bahrain kom under Omansk överhöghet 1717. En våg av Hulaaraber som tog sin
tillflykt till Bahrain där de trängde ut den infödda befolkningen till Saudiarabien och Qatar. Bahrain skulle sedan återtas
av den arabiska Al Khalifastammen. Inom Iran fick hulagrupperna ett visst självstyre fram till 1920-talet. Holaaraberna
skulle långt senare komma i blickpunkten när Mohmmad Reza Shah sekulära regim medförde motsättningar mellan den
iranska sh´itiska tolvsekten och Hulaarberna. Under 1960-talet medförde det en exilström från Persiska vikens kust till
bland annat Bahrain där man ville motverka en majoritet av shiamuslimer. Efter hand har benämningen Hula kommit att
avse sunnimuslimer med någon form av bindning till Iran, särskilt efter revolutionen1979.
121 Klieman, A. S, Foundation of British Policy in the Arab World: the Cairo Conference 1921, the Johns Hopkins Press,
London, 1970; Fawcett, L., International Relations of the Middle East, Oxford University Press, Oxford, 2005
122 Sasaniderna: Ardashir I, 224-240 - Shapur, 240-272 - Hormuzd Ardashir, 272-273 - Bahram I, 273-276 - Bahram II,
276-293 - Bahram III, 293-293 - Narses, 293-302 - Hormuzd II, 302-309 - Shapur II, 309-379 - Ardashir II, 379-383 - Shapur
III, 383-388 - Bahram IV, 388-399 - Yazdegerd, 399-421 - Bahram V Gur, 421-439 – Yazdegerd II, 439-457 - Hormuzd III,
457-459 - Piruz, 459-484 - Balash, 484-488 - Kavad (Qobad) I, 488-496 - Tahmasb, 496-498 - Kavad (Qobad) I, 498-531 -
Khosrow Anushirvan, 531-579 - Hormuzd IV, 579-590 - Bahram Chubin, 590-591 - Khosrow II Parvez, 591-628 - Bestam (i
Meden), 591-596 - Kavad II Shiroe (Siroes), 628-628 - Ardashir III, 628-630 - Shahbaraz, 630 - Boran, Purandokht, 630-631
- Azarmedukht, 631-632 - Hormuzd V, 632 - Khosrow III, 632 - Yazdegerd III, 632-651
123 Floor, W. The Rice and Fall of Nader Shah – Dutch East India Company Reports 1730-1747, Mage Publisher, 2009
124 Dashti, icke-arabiska makthavarer i ständig konflikt med städerna Kangan och Asalu där Hulaaraberna hade ett starkt
fotfäste
125 Stammen Joassims (även Qawasem) som även befolkade den närbelägna ön Qeshm; Encyclopedia Iranica
126 Baudel, Fernand, Världens tid, Gidlunds Böcker, Sthlm, 1986
127 Old Hormuz Port rediscovered after 700 years, Tehran Times April 27, 2006
128 Nakhiloo, även Nakhilo, Nakhilu, Nokhailo eller jazireye Nakhiloo är en av de iranska mindre öarna med en yta om 6
km 2. Den har en 8 km lång sandstrand och är belägen sydöst om Bushehr.
129 Ghani, C., Iran and the Rise of Rezah Shah, I. B. Tauris, 1998; Axworthy, M. Iran, Empire of the Mind, the Crisis of the
Kadjar Monarchy, the Revolution of 1906-1911 and the Accession of the Pahlavi Dynasti, Penguin Books, 2008.
130 Med zondelningen blev Iran ett brittiskt Afghanistan och ett ryskt Centralasien; Kleveman, Lutz, The New Great Game
– Blood and Oil in Central Asia, Atlantic Books, London, 2003; Bonakardian, M. Britain and the Iranian Constitutional
Revolution of 1906-1911, Syracuse University Press, New York, 2006; Browne, Edward G., The Persian Revolution 1905-
1909, Thomas & Hudson, London, 2002; Browne, Edvard G. och Hasan J. Letters from Tabriz – The Russian Suppression of
the Iranian Constitutional Movement, Mage Publishers, Washington, 2008
131 Fawcett, L. International Relations of the Middle East - Oil and the Consolidation of the Middle East State System ,
Oxford University Press, 2005; Klieman, A.S. Foundations of British Policy in the Arab World: The Cairo Conference of 1921;
David Lloyd George, Krigsminnen, Norstedt & Söner, 1934; Bonab, Y P. The origin and development of imperialist contention
in Iran, 1884-1921, Iran Bullentin; Kimche, J. Mellanöstern 1914-1970, W&W, 1969.
132 Xenofon, 430_354, atensk general i den grekiska armén, skrev om den persiske prinsen som försökte ta kungatronen från

sin bror Artxerxes men stupade i ett slag vid Kunaxa, norr om Babylon, Xenophon, The Persian Expedition, The Penguin
Classics, 1951

Utmed Zagros
133 Phillips, David L., The Kurdish Spring, Transaction Publishers, U.S.A./UK 2015; Olson, Robert, The Kurdish
Nationalist Movement in the 1990s, Mazda Publishers, 2015

Om Iran och Armenien - Samspel och konflikt

134 Concise Historical Information on Azerbajdjan and the Roots of the Armenian Conflict, Ministry of Foreign Affairs, the
Azerbajdjan Republic, INF/192/96, oktober 1996; När Sovjetunionen avvecklades hölls en folkomröstning följd av en
självständighetsdeklaration från Azerbajdzjan som inte erkänts av internationella organisationer eller stater, inklusive
Armenien.

341
135 Bournoutian, G. A. Armenians in Iran (ca 1500-1994), Iran-chamber.com; Axworthy, M. Iran, Empire of the Mind, the
Crisis of the Kadjar Monarchy, the Revolution of 1906-1911 and the Accession of the Pahlavi Dynasti, Penguin Books, 2008;
Martin, V. The Kadjar Pact - Bargaining, Protest and the State in the 19th-Century, I.B. Tauris, 2005; Nassibli, Nasib, The
Azerbajdjan Question in Iran: A Crusia Issue For Iran´s Future, Caspian Crossroads Magazine, 1998; Bosworth, C. E.
“Arran (New Republic of Azerbajdjan)”; CAIS-SOAS
136 Partherna, Parnerna eller Dahae. iransk nomadstam, förmodligen Rigvedas Dasa. Från 250-talet f.v.t parther från
Parthava, hos assyrierna Partakka, under akemeniderna satrapområdet Parthava med Hyrkanien, idag Gorganprovinsen,
det fornpersiska Varkana (varglandet) med centrum i Zadracarta, dagens Sari.
137 Namnet Armenien härleds till ordet arm med tillägget ini. Språkforskarna pekar på hettiska källor; Urartu, forntida
rike, ca 1200 - 600-talet f.v.t. vid Vansjön i östra nuvarande Turkiet. Rikets största utbredning var i Armenien, östra Turkiet
och nordvästra Iran. Huvudstaden låg vid Vansjöns östra strand, Tushpa, idag staden Van.
138 Mederna - När, väster om Tian Shans bergskedjor, en språkgemenskap medförde framväxten av eko nomiska nätverk
kom från 2000-talet f.v.t. en utbredning söderut för att finna odlingsbar mark. Bronsåldersbosättningar utmed Kaspiska
havets sydkust utsattes för ett tryck. Från 700-talet började de bosättningar äga rum med vilka mederna ansetts utgöra
den ”ariska” folkgruppens första försök att etablera ett sammanhängande välde. Det första kända omnämnandet, omkring
878 f.Kr., härrör från den assyriske kungen Assurnasirpal. Medernas språk skilde sig endast dialektalt från fornpersiskan
och från denna tid kom förändringar i namnformer där elamitisk språkanvändning alltmer försvann; Akemeniderna, 550
- 330, den första stora persiska dynastin, grundlade ett avgörande organisatoriskt framsteg - en centraliserad maktsfär. I
öster tangerades Indus, i väster Egeiska havet och Marmarasjön. Det blev ett västligt och ett östligt intresseområde tills
det föll för Alexander den Store.
I Lilla Medien ingick dagens Azerbajdjan, i Större Medien Hamadan, Kermanshah, Qazvin, Teheran, Isfahan, den antika
provinsen Hyrkanien och efter Seleukos I även Pars, Kerman och Khorasan
Partherna, ursprungligen Parnerna, hade sitt ursprung i en iransk nomadstam, Dahae. Benämningen går tillbaka till det
forntida iranska språket Avestan där det talades om Tura, Sairima, Saini och Daha. De tre förstnämnda har knutits till tre
bröder, Erech, Salm och Tuch, en iransk motsvarighet till Sem, Ham och Jafet i Bibelns första mosebok, Genesis.
Avestiskans Dahae var förmodligen Rigvedas nomadiserande Dasa öster om Kaspiska havet, dagens Med sin utbredning
fick de från 250-talet f.v.t namnet parther från uttrycket Parthava, en geografisk benämning. Assyrierna hade på 700-tale t
använt benämningen Partakka för delar av Medien. Under akemeniderna benämndes det satrapområdet Parthava. Där
ingick Hyrkanien, idag Gorganprovinsen, det fornpersiska Varkana (varglandet) med sitt centrum i Zadr acarta, dagens
Sari i nordöstra Iran; Vesta S. Curtis & Sarah Stewart, The Age of the Parthians, I.B. Tauris, London/NY, 2007; Mackay,
C. S. "Askarian (Arcacids), The Empire of Parthian Dynasti", 2002 CAIS-SOAS; Shapour, S. P. Persians & the Old Medo-
Persian Religion
139 Kushan, Kushaner, invaderade Indien, skapade ett rike under sista seklet f.v.t. Expanderade från Samarkand med
centrum i Gandhararegionen. Huvudstad var Mathura tillsammans med nuvarande Rawalpind, ibland Sialko t.
Kushanerna följdes av Guptariket
140 Med Alexander den Store hade grekiska stadsförbund och ake menidisk administration förenats. Alexander såg sig som
en ny Zeus son, en återuppstånden Akilles med uppgift att erövra världen. Han övertog han det sigill so m använts av Darius
III. Ur detta steg en kosmopolitisk kultur fram, Hellenismen; Ferdosi, även Firdausi, Firdusi, Hakim Abdul al-Kasim
Mansur, 935 - 1020, född i Tus inte långt ifrån Nishapur, skapa det som skulle bli ett nationalepos, Shahnameh
(Kungaboken). Med omkring 50 000 parvis rimmade verser skildrar den persisk historia, från den första människan,
Gayomart, fram till den arabiska erövringen på 600-talet. Den har, i urval, översatts till svenska av Eric Hermelin (1931)
och Bo Utas (1970); DKnapp, A. Bernhard, The History and Culture of Ancient Western Asia and Egypt, Wadsworth
Publishing Company, Belmont, California, 1988; Frye, R. N. The Heritage of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1964;
Frye, R. N. The Golden Age of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975 Previté-Orton, C. W. The Shorter Cambridge
Medieval History, Cambridge University Press, 1978; Anderson, P., Övergången från antiken till feodalismen, Arkiv förlag,
2004; Anderson, P, Den absoluta statens utveckling, A/Z Förlag, Lund, 1994; Andersson, B., Antik Ekonomi, Paul Åströms
förlag, 1991; Goldschmidt, A., A concise History of the Middle East, Westview Press, Colorado, 1999; Tarn/Griffith,
Hellenistic Civilisation, Edward Arnold Ltd, London, 1966; Walbank, E. W. The Hellenistisk World, Fontana Paperbacks,
Glasgow, 1981; Whitting, Philip, Bysans – an Introduction, Harper & Row, Publishers, New York, 1973; Hedayati, M. Iran
after the Death of Alexander and its Resistance to Hellenism
141 Safaviddynastin åberopade släktskap med shiaislams sjunde imam, Musa al-Kazim. Det ökade klyftan mellan sunni -
och shia. Ismail I stadfäste Shia som statsreligion. Den ortodoxa tolvsekten markerade med Shah Tahmasp distans till
arabiska och ett turkiska influenser, båda sunnitiska. Stat och religion blev förbundna, en teokratisk kr aft med anspråk på
andlig auktoritet gentemot politisk ledning
142 Blake, Stephen P, Shahjahanabad – The Sovereign City in Mughal India 1639-1739, Cambridge South Asian Studies,
Cambrige, 1993; Byron, Robert, Vägen till Oxanien, mbm förlag, 2005

Orontiderna
143 Alexander besegrade perserna i tre slag, 334 f.v.t. vid floden Granicus nära staden Troy, idag Turkiska Ergili, 333 i maj
i slaget vid Issus på slättlandet vid İskenderun i södra Turkiet och ett sista avgörande slag 331 vid Gaugamela, slaget vid
Arbela, nära staden Dohuk i Irak.
144 Encyclopedia Iranica
145 Orontidkungar enligt armenisk tradition:
Orontes I Sakavakyats (570–560 f.v.t.); Tigranes Orontid (560–535 f.v.t); Vahagn (530–515 f.v.t.); Hidarnes I sent 600-tal
f.v.t.); Hidarnes II (500-tal fv.t.); Hidarnes III (mitten 500-tal); Artasyrus (andra hälft 500-tal f.v.t)

342
Kungar och satraper
Orontes (401–344 f.v.t.); Darius Codomannus (344–336 f.v.t); OBS vissa tveksamhetet; Orontes II (336–331 f.v.t.);
Mithranes (331–323 f.v.t.); Perdiccas (ej dynasti) (323 f.v.t.); Neoptolemus (ej dynasti) (323–321 f.v.t.); Eumenes (ej dynasti)
(321 f.v.t.); Mihran (321–317 f.v.t.); Orontes III (317–260 f.v.t.); Sames av Sophene (Armenia och Sophene c. 260 f.v.t.,
möjligen tidigare satrap i Sophene); Arsames I (260–228 f.v.t.) (Armenia, Sophene och Commagene); Charaspes (tveksam);
Arsames II (Sophene c. 230 f.v.t. kan ha varit Arsames I); Xerxes (228–212 f.v.t.) (Sophene and Commagene); Abdissare s
(212–200 f.v.t.) (Sophene and Commagene); Orontes IV (228–200 f.v.t.) (Armenia); Ptolemaeus (201 BC–163 f.v.t.)
(Commagene); Seleukiderna (200–189 f.v.t.); Artaxiad (189–163 f.v.t.)

Orontidkungar i Commagene
Ptolemaeus 163–130 f.v.t.; Sames II Theosebes Dikaios 130–109 f.v.t.; Mithridates I Callinicus 109–70 f.v.t.; Antiochus I
Theos 70–38 f.v.t.; Mithridates II 38–20 f.v.t.; Mithridates III 20–12 f.v.t.; Antiochus III 12 BC–17 f.v.t.; Romarriket, 17–38
f.v.t.; Antiochus IV 38–72 f.v.t.; Hidarnes I (sent 600-tal f.v.t.); Hidarnes II (early 5th century BC); Hidarnes III (middle of
5th century BC); Artasyrus (2nd half of 5th century BC)

Seleukiderna
Seleukos I, 312 - 281 - Antiokos I Soter, 281 - 261 - Antiokos II Theos, 261 - 246 - Sleucus II Callinicus, 246 - 226 - Seleukos
III Soter 226 – 223; Antiokos III den store, 223 - 187 - Seleukos IV Filopator, 187 - 175 - Antiokos IV Epifanes, 175 - 163 -
Antiokos V Eupator, 163 - 162 –
Demetrius I Soter, 162 - 150 - Alexander I Balas, 150 - 145 - Antiokos VI Epifanes, 145 - 142 - Demetrius II Nikator, 142 -
138 - Tryfon, 142 - 138 - Antiokos VII Evergetes, 139 - 129

Arsakiderna, Partherna
Arsakes, 247 - 211 - Tiridates (Tirdad)? 211 Artabanus (Arsakes II), 211 - 191 - Priapatius I, 191 - 176 - Fraates (Farhad),
176 - 171

Pro-Hellenistisk period
Mitradates, 171 - 138 - Fraates II, 138 - 128 - Artabanus II, 128 - 123 - Mitradates II (den store), 123 - 87 - Gotarzes, 90 - 80
- Orodes I, 80 - 77 - Sinatrukes, 77 - 70 - Fraates III, 70 - 57 - Mitradates III, 57 - 54 - Orodes II, 57 - 38 - Fraates IV, 38 - 2
- Tiridates II (tronpretendent), 30 - 25 - Fraates V, 2-e Kr 4 - Orodes III, 4 - 7 - Vonones, 7 – 12;
Curtis, V. S. Stewart, S. The Age of the Parthians, I. B. Tauris, 2007; Talbot Rice, Tamara, Skyterna, Natur och Kultur,
Stockholm, 1958

Anti-Hellenistisk Period
Artabanus III, 12 - 38 - Gotarzes II, 38 - 51 - Vardanes I, 39 - 45 - Vonones II, 51 - 51 - Vologases I, 51 - 78 - Vardanes II, 55
- 58 - Vologases II, 77 - 80 - Artabanus VI, 80 - 81 - Pakorus, 78 – 105

Parthiska väldets nedgång

Vologases III, 105 - 147 - Osroes, 109 - 129 - Mitradates IV, 129 - 147 - Vologases IV, 147 - 191 - Vologases V, 191 - 208 -
Vologases VI, 208 - 222 - Artabanus IV, 213 – 224; Tiridates II 217-252; Khosrov II c. 252;
Sassanidstyre: 252-287; Tiridates III, 287 – 330, Arsacid Armenia, Tiridates den Store; Khosrov III 330–339; Tigranes VII
(Tiran) 339-c. 350; Arsaces II (Arshak II) c. 350–368; Paps (Pap) 370-374; Varasdates (Varazdat) 374–378; Arsaces III
(Arshak III); 378–387, medregent Vologases III (Vagharsh III) 378-386; Khosrov IV 387–389; Vramshapuh 389–414;
Inhemska regenter 414-422; Artaxias IV (Artashir IV)

Sasaniderna
Ardashir I, 224-240 - Shapur, 240-272 - Hormuzd Ardashir, 272-273 - Bahram I, 273-276 - Bahram II, 276-293 - Bahram
III, 293-293 - Narses, 293-302 - Hormuzd II, 302-309 - Shapur II, 309-379 - Ardashir II, 379-383 - Shapur III, 383-388 -
Bahram IV, 388-399 - Yazdegerd, 399-421 - Bahram V Gur, 421-439 - Yazdegerd II, 439-457 - Hormuzd III, 457-459 - Piruz,
459-484 - Balash, 484-488 - Kavad (Qobad) I, 488-496 - Tamasb, 496-498 - Kavad (Qobad) I, 498-531 - Khosrow Anushirvan,
531-579 - Hormuzd IV, 579-590 - Bahram Chubin, 590-591 - Khosrow II Parvez, 591-628 - Bestam (i Meden), 591-596 –
Kavad II Shiruye (Siroes), 628 - 628 - Ardashir III, 628 - 630 - Shahbaraz, 630 - Boran, Purandokht, 630-631 - Azarmedukht,
631-632 - Hormuzd V, 632 - Khosru III, 632 - Yazdegerd III, 632-651
146 Carrhae, romersk benämning på staden Harran, belägen mellan Eufrat och Tigris i provinsen Sanliurfa, sydöstra
Turkiet Rom led där, 53 f.v.t. ett förkrossande nederlag Staden fick under det sena assyriska imperiet storpolitisk och
kulturell betydelse.
147 Carrhae, romersk benämning på staden Harran, belägen mellan Eufrat och Tigris i provinsen Sanliurfa, sydöstra
Turkiet Rom led där, 53 f.v.t. ett förkrossande nederlag Staden fick under det sena assyriska imperiet storpolitisk och
kulturell betydelse.

Gränstvister
148 Axworthy, M. Iran – Empire of the Mind, A History from Zoroaster to the Present Day, Penguin Books, 2008
149 Yapp, M. E. The Making of the Modern near East 1792-1923, Longman, London/NY, 1987.
150 Heftaliterna, halvnomadisk centralasiatisk stam som vid 400-talets mitt trängt in i Afghanistan och Indien, ibland
benämnda Huna eller indo-heftaliter. Besegrade sasaniderna 454 med administrativt centrum norr om Kabul. Föll i Indien
år 527 varefter turk-sasanidisk samverkan medförde att de föll 562.
151 Khosrow I, Anushirvan, 531 - 579 e.v.t., i arabiska källor Kisra, den rättfärdige. Nedanför tronen i Ktesifon stod alltid
tre tomma stolar - en för kejsaren av Kina, en för Stor-Khanen, överhuvudet för mongolerna och en för den romerske
kejsaren, Brown, Peter, The World of Late Antiquity, Thames & Hudson, London, 2002

343
 Brytpunkter
152 Abrahamitiska religioner, judendom, kristendom, islam; Sadeq Nazmi Afshar, M. Religion in Iran - Anahita, - The
Mother of Gods - Iran the cradle of the early gods, Iran Chamber Society, 2015; Parpola, Asko, The Nasatyas, the Chariot
and Proto–Aryan Religion, Journal of Indological Studies, Nos. 16 & 17, 2004–2005
153 Avestatexterna, fragmentariska, i ”bokform” tillkom förmodligen under sasaniderna som respons mot Manis till Shapur
I överlämnade skrift Sapurakan. Med islam föll Avestan i glömska. På 900-talet kom en kompilation i Bagdad. Till det som
bevarats hör ritualtexter, Vendidad, fragment från andra delar, liturgiska texter med Yasna och yashterna, tillkomna efter
gathasångerna, Lilla Avestan, Visperad och Khorde Avesta, böner för särskilda tillfällen. På pahlavi från 800 - 900-tale t
finns Bundahishn, (skapelsen) Menok-i-chrat (visdomen), Denkard-encyklopedin (Zend-Avesta), Bahman Yasht (världen,
världsåldrarna), Videvdat (demonernas fördrivande) och Artak Viraz Namak, det tidigaste kända exemplet på den
litteraturart som används i Dantes Divina Commedia; I Sverige finns knappt 1 500 anhängare, de flesta med iransk
invandrarbakgrund. Ett zoroastriskt center finns i Göteborg. I juni 2012 öppnades ett eldtempel i Sollentuna norr om
Stockholm av Kurdistans zarathustriska församling; Glasenapp von, Helmuth, De fem världsreligionerna, Aldus, 1965;
Friis, A. red. Orientens forntidskultur, band I-II, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1927; Eliade, Mircea, Myten
om den eviga återkomsten, Gallimard 1969, Dualis, Ludvika, 2002; Eliade, Mircea, The Sacred and the Profane, A Harvest
Book, Harcourt, London, 1987; Cragg, Gerald R. The Church and the Age of Reason 1648-1789, Penguin Books, 1966; Gnoli,
Gherardo, Zoroaster in History, Bibliotheka Persica Press, New York, 2000; Knapp, A. Bernhard, The History and Culture
of Ancient Western Asia and Egypt, Wadsworth Publishing Company, Belmont, California, 1988; Settegast, Mary, When
Zarathustra Spoke - The Reformation of Neolithic Culture and Religion”, Bibliotheca Iranica, Mazda Publishers Inc.,
California, 2005; Stausberg, Michael, Zarathustra och zoroastrismen, Nya Doxa, 2005;
Taraporewala, I. J. S The Religion of Zarathustra, Sazman-e-Frahavar, Teheran, 1980; Tarn/Griffith, Hellenistic
Civilisation, Edward Arnold Ltd, London, 1966; Wessley, S. E. Joachim of Fiore and Monastic Reform, Peter Lang
Publishing inc. 1990; Khazai, K. The Gathas, European Centre for Zoroastrian Studies, Bryssel, 2007; Davoud, P. Holy
Gatha, Sazman-e Frahavar, Tehran, 2000; Murdoc, D.M, Was the Persian Goddess Anahita the Pre-Christian Virgin Mother
of Mithra? Kaveh Farrokh www. Stellar HousePublishing. com; Dahlén, A. Zoroastrismen, www.ashkdahlen. com; Campos
M. I., Anahita and Mithra in the Achaemenid royal inscriptions Anahita - Ancient Persian Goddess and Zdoroastrian Yazata,
University of Las Palmas of Gran Canaria, Academia.edu; Encyclopedia Iranica, ARMENIA AND IRAN ii. The pre-Islamic
period; Russel, James Robert, ZOROASTRIANISM IN ARMENIA - Thesis submitted for the degree of Ph.D. in Religious
Studies (Zoroastrianism) at the School of Oriental and African Studies of the University of London, 19 82, Edition ©
ProQuest LLC. 789 East Eisenhower Parkway P.O. Box 1346 Ann Arbor, Ml 48106 – 1346; Dandamaev, A. och Lukanin, V.
The Culture and Social Institutions of Ancient Iran, rec. Sancisi-Weerdenburg, H. i International Journal of Middle East
Studies, 1992:2; Holmqvist, Hjalmar, Kyrkohistoria, I, Gamla tiden och medeltiden, Norstedts & Söners, Stockholm, 1928
154 Enligt en sammanställning från 1972 återstår ett knappt 70-tal lämningar från tiden 550 - 650 f.v.t. Bland tempel som
återfunnits finns ett i Kuh-e Khwaja, Sistanprovinsen och restaureringsarbeten pågår av ett i Teheranprovinsen, Takht-e
Rostam, daterat till den parthiska tiden, 248 - 224. I Mazandaranprovinsen undersöker iranska och polska arkeolo ger ett
tempel som antas kunna vara identiskt med det som i Bundahishn omtalas som platsen för Zarathustras omvändelse. I
Mazandaran har man även funnit ett tempel, troligen uppfört för Mitra och Anahita, där fynden av svart och grå keramik
pekar mot att templet kan ha kommit till vid den neolitiska tidens inträde (Rashak III) Templen var inplacerade i en
hierarki med Adur Farnbag för prästerna, Adur Gushnasp för krigarståndet och Adur Burzen Mihr för bredare befolkning.
Under akemenider och tidigt sasanidskede användes även benämningarna Atash Barhram som var kontinuerligt
brinnande, Atash Adaran och Adurog, liten eld; Boyce, M./Kotwal, F. Iranshah - The Atash Bahram, CAIS-SOAS;
Schippman, K, The Development of the Fire Temple, Teheran 1972, CAIS-SOAS; Idag finns 8 tempel av typen Atash Behram
i Indien, ett i Kerman och ett i Yazd, uppfört 1932; Iranska-polska arkeologer har nyligen påbörjat arbete kring ett
eldtempel i Sabzevar, CAIS News 2007-10-22; Pourshariati, P. Decline and fall of the Sasanian Empire, I.B. Tauris, London,
2008

600-talet……en ny tid
155 Pourshariati, P. ”Decline and fall of the Sasanian Empire”, I.B. Tauris, London, 2008; Madelung, W. Religious Trends
in Early Islamic Iran, Bibliotheca Persica, New York, 1988
156 Darband, Derbent, porten, stadsnamn från 500-talet då sasanidernas Kavadh I byggde ut den. Persisk bosättning från
800 f.v.t. Fram till 400-talet del av Kaukasiska Albania, dagens Dagestan, historiskt en del av enklaven Nagorno-Karabach.
Uunder persisk överhöghet sedan Shapur I trängt undan Partherna. Under 500-talet gränsbefästning under persisk
marzban, se ovan. En judisk befolkning tvingades under Nadir Shah konvertera till Islam.
Madelung, W., Deylamites, Encyclopedia Iranica

Handelsvägar
157 Frye, R. N. The Heritage of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1964; Frye, R. N. The Golden Age of Persia,
Weidenfeld and Nicolson, London, 1975; Morgan, David, Medieval Persia 1040 – 1797, Longman, London & New York, 1988;
Cariou, Didier, Medelhavsvärlden på 1100-talet, Alhambra, 2001; Braudel, F. Världens tid – Civilisationer och kapitalism
1400 – 1800, Gidlund, 1986; Braudel, Fernand, Medelhavet och medelhavsvärlden under Filip II:s tid, Alhambra, 1997;
Braudel, Fernand/Duby, Georges m.fl., Medelhavet – Människan och arvet, Gidlunds, 1990

344
158 Omfattande utgrävningar har gjorts av amerikanska/kanadensiska forskare, ett projekt lett av Teheranprofessorn
Youssef Madjidzadeh; Casal, Jean-Marie, La civilisation de l´Indus et ses énigmes, Fayard, 1969; Encyclopedia Iranica,
ARMENIA AND IRAN ii. The pre-Islamic period
159 Vid sidan av Richthofen verkade svensken Ander Hedin, Sir Aurel Stein och Albert von Le Coq
160 Laroui, Abdallah, Equisses historiques, Centre Culturel Arabe, Casablanca, 2001; Laroui, Abdallah, L´histoire du
Maghreb, Centre Culturel Arabe” Casablanca, 2001
161 Seleukia, vid Tigris västra strand, den första huvudstaden i Seleukidiska riket. Under parthisk tid växte den samman
med Ktesifon, en av världens största städer mellan 570 - 637 e.v.t. Staden omnämns för första gången i Gamla Testamentet.
Ktesifon antas härlett från Kasfia, ursprungligen det iranska Kas, kognat till kaspisk (som Kaspiska havet) och Qazvin.
Resterna efter staden ligger 32 kilometer sydost om Bagdad.
162 Javid-Moshref, J. Balkh (Bactria)
163 Vitestam, Gösta, The people of ar-rūs as merchants according to Arabic sources – in Proceedings of the VIth Congress of
Arabic and Islamic studies, Almqvist & Wiksell, Uppsala, 1975; Eklind, Kent, Iran –Från dåtid till nutid/Iran – from Past
to Future, Ferdosi Publications, Stockholm, 2010; Carlsson, S/Rosén, J Svensk historia I-II, Scandinavian University Books,
Bonniers 1961-62.
164 Charpentier, Jarl, Stora Moguls dynasti, Bonniers, Stockholm, 1924; Dalrymple, William, The Last Mughal,
Bloomsbury, London, 2008
165 Bakhchinyan, Artsvi, The Activity of Armenian Merchants in International Trade, src-
h.slav.hokudai.ac.jp/rp/.../no14/14-03_Bakhchinyan.pdf; Babaie, S/Babayan, K/Baghdiantz-McCabe, I/Farhad, M, Slaves
of the Shah – New Elites of Safavid Iran, I. B. Tauris, London, 2004; Hopkirk, Peter, Foreign Devils on the Silk Road, Oxford
University Press, 1980; Milton, Giles, Muskotkriget, Historiska media, 1999
166 Floor, W. The Hula Arabs -Shibkuh Coast of Iran, Mage Publications, Washington, 2014; Chaudhuri, K. N. Trade and
Civilisation in the Indian Ocean – An Economic History from the Rise of Islam to 1750, Cambridge University Press, 1985;
Foran, J. The Long Fall of the Safavid Dynasti: Moving Beyond the Standard Views , International Journal of Middle East
Studies", 1992 nr 2 s. 281 – 304; Esfandiari, Hale och Udovitch, A. L., The Economic Dimensions of Middle Eastern History
- Essays in Honor of Charles Issawi, The Darwin Press, Inc. Princeton, NJ, 1989; Asad, Talal och Owen, Roger, The Middle
East, Macmillan Press, London, 1983; Braudel, F., Världens tid, Civilisationer och kapitalism 1400 – 1800, band 3, Gidlunds
böcker/Lettura, stockholm, 1986; Floor, Willem, The Rice and Fall of Nader Shah – Dutch East India Company Reports 1730
- 1747, Mage Publisher, 2009; Tucker, E. S, Nadir Shah´s Quest for Legitimacy in Post-Safavid Iran, University Press,
Florida, 2006
167 Khanat, politisk enhet under en khan, vanligt bland mongoler och turkfolk. Khanatet kan innebära olika grader av
politiskt inflytande och struktur, hövdingadöme, furstendöme, kungadöme och kejsarrike. Termen khaganat avser ett
område styrt av en Kagan, "khanernas khan", vanligen med större befogenheter än dem som tillföll en khan.
168 Chaudhuri, K. N. Trade and Civilisation in the Indian Ocean – An Economic History from the Rise of Islam to 1750,
Cambridge University Press, 1985; Foran, J. The Long Fall of the Safavid Dynasti: Moving Beyond the Standard Views,
International Journal of Middle East Studies", 1992 nr 2 s. 281 – 304; Esfandiari, Hale och Udovitch, A. L., The Economic
Dimensions of Middle Eastern History - Essays in Honor of Charles Issawi, The Darwin Press, Inc. Princeton, NJ, 1989;
Asad, Talal och Owen, Roger, The Middle East, Macmillan Press, London, 1983; Braudel, F., Världens tid, Civilisatione r
och kapitalism 1400 – 1800, band 3, Gidlunds böcker/Lettura, stockholm, 1986; Floor, Willem, The Rice and Fall of Nader
Shah – Dutch East India Company Reports 1730 - 1747, Mage Publisher, 2009; Tucker, E. S, Nadir Shah´s Quest for
Legitimacy in Post-Safavid Iran, University Press, Florida, 2006
169 Amini, Iradj, Napoleon and Persia – Franco-Persian Relations under the First Empire, Mage Publishers, Washingto n,
1999

Armenien och de rysk-iranska krigen

170 Becker, Seymour, Russia´s Protectorates in Central Asia, Harvard University Press, 1968; Wheeler, G. The Modern
History of Soviet Central Asia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1964
171 Nelson, J. C., The Siege of Herat 1831 - 1838, University of Minnesota, 1964; Amanat, Abbas, Herat Question - Ho w
Herat Separated from Iran, Cais-Soas

1900-talet
172 Wikipedia
173 Ted Case Studies, Kathy Lalazarian, 1997
174 Abbasov, Mamed, The Anglo-American Oil Controversy in Iran 1919 - 1924, Khazar University Press, 1998 - 1999
Abbasov, Mamed, The Anglo-American Oil Controversy in Iran 1919 - 1924, Khazar University Press, 1998 - 1999
175 Utrikespolitiska institutet, UI

Mot Kaspiska havet

176 Eklind, Kent, Iran – myter, sanningar och sanktioner, Ferdosi Publications, 2016
177 Bahman A. D., the Law & Politics of the Caspian See in the Twenty-First Century, IBEX Publishers, Maryland, 2003;
Payvand Iran News 10-12-16.
178 Den iranska hållningen utvecklades, inofficiellt, i ett anförande inför The Middle East Institute, Washington DC den 19
september 2001. Anförandet hölls av Bahman Aghai Diba, professor i inte rnationell rätt och verksam inom den amerikanska
affärsvärlden. Bahman har bland annat berört frågan om K. i ett arbete utgivet 2003, The Caspian Sea and the Twenty-
First Century, Ibex Publishers, Maryland.

345
179 Bland aktörerna återfinns norska Statoil, Azeri Oil Company (SOCAR), Exxon-Mobil, TAPO (Turkiskt bolag) och
Alberta Energy.
180 Auyezov, Olzhas, Reuters, 2018; Independent, Carrol, Oliver, 2018-08-11

Utmed Kaspiska havet

181 Bahman A. D., the Law & Politics of the Caspian See in the Twenty-First Century; Payvand Iran News 10-12-16; Bahm an
A. D. the Caspian Sea and the Twenty-First Century, Ibex Publishers, Maryland, 2003
182 Bergskedjans högsta topp, Damavand, vulkan, når 5 604 meter; Behistoninskriften, fornpersiska Bagaçtana, vilke t
betyder "Gudarnas boning") är en samling kilinskrifter och skulpturarbeten på en klippvägg i byn Behiston, nära staden
Kermanshah i västra Iran. Den är för kilskriften vad Rosettastenen är för de egyptiska hieroglyferna - det viktigaste
dokumentet för att dechiffrera ett förlorat skriftsystem (se tidigare kapitel).’

Havet, myten och realpolitiken

183 Anahita ("obefläckad"), fruktbarhetens och vattnets gudinna i persisk mytologi; Reinhardt-Waller, The Aleksev
Manuskript; Vendidad (Videvdad), textsamling, ovan, del av den forniranska Avestan med mytiska texter och
skapelsemyter; Boyce, M. Zoroastrians; Vajifdar, F. Avestan Geography: Some Topographical Aspects, Royal Asiatic Society,
SOAS, 1998
184 Westerman, F. Själens ingenjörer. Författare under Stalin - en rekognisce-ringsresa, rec. Jesper Olsson, Bakdörr till den
ryska historien, SvD Kultur 2009-01-05; Magnusson, L. Naturskildringen i Konstantin Paustovskijs Meščorskaja storona,
Uppsala Universitet, 2003
Gilan
185 Bonakardian, Mansour, Britain and the Iranian Constitutional Revolution of 1906-1911, Syracuse University Press,
New York, 2006; Browne, E. G., the Persian Revolution 1905-1909, Thomas & Hudson, London, 2002; Browne, Edvard G.
och Hasan Javadi, Letters from Tabriz – The Russian Suppression of the Iranian Constitutional Movement , Mage Publishers,
Washington, 2008

Mazandaran
186 Hyrkanien, forntida benämning på bördigt jordbruksområde, sydöst om Kaspiska havet, dagens Gorganprovins. Under
forntiden utsatt för återkommande inströmningar från det österut belägna ”Turan”, förmodligen dagens Sar ak/Kalat vid
gränsen mot Turkmenistan
187 Bahá'írörelsen, Babirörelsen, en rörelse transformerad från shaykismen under 1800-talets början med
sufiska inslag och ett ledarskap färgat av karismatiska egenskaper.

Semnan, Golestan
188 Tahiriderna; Tahir Ibn Hossein, 821-822 - Talheh, 822-828 - Abdollah, 828-845 - Tahir II 845-862 - Mohammad, 862-873;
Saffariderna; Yaqub ibn Laith, 867-879 - Amr Ibn Laith, 879-901 - Tahir Inb Mohammad, 901-908 - Laith Ibn Ali, 908-910
- Mohammad Ibn Ali, 910-911 - Samanidisk ockupation 911-912 - Amr Ibn Yaqub, 912-913 - Samanidisk ockupation 913-
922 - Ahmad Ibn Mohammad, 922-963 - Khalaf Ibn Ah- mad, 963-971; Samaniderna; Nasr I 864-92, Ismail 892-907, Ahmad
907-14, Nasr II 914-42, Nuh I 942-54, Abd al-Malik 954-61, Mansur I 961-76, Nuh II 976-97, Mansur II 997-99, Abd al-
Malik 999 varefter ghaznaviderna behärskade området; Ghaznaviderna; Sebüktigin, 977-997 - Ismail I, 997-998 - Mahmud
a Ghazna, 998-1030 - Mohammad, 1030 - Masoud I, 1030-1040 - Mohammad (återbesatt), 1040-1041 - Maudud, 1041-1048
- Masoud II, 1048 - Ali, 1048-1049 - Abd al-Rashid, 1049-1051 - Toghril, 1051- 1052 - Farokhzad, 1052-1059 - - Ibrahim,
1059-1099 - Masoud III, 1099-1115 - Shirzad, 1115-1116 - Arslanshah, 1116-1117 - Bah- ramshah, 1117-1157 – Khosrowshah,
1157-1160 - Khosru Malik, 1160-1186; Seldjukerna; Toghril Beg, 1038-1063 - Alp-Arslan, 1063-1072 - Malik Shah, 1072-
1092 - Berk Yaruq, 1092- 1105 - Malik Shah II, 1105 - Mohammad I, 1105-1118 - Sanjar, 1118-1157; Irak och västra Iran;
Mahmud II, 1118-1131 - Toghril II, 1131-1134 - Mas'ud, 1134-1152 - Malikshah III, 1152-1153 - - Mohammad II, 1153-1159
- Sulayman, 1160 - Arslan, 1160-1175 - Toghril III, 1175-1194; Irak och västra Iran; Mahmud II, 1118-1131 - Toghril II,
1131-1134 - Mas'ud, 1134-1152 - Malikshah III, 1152-1153 - - Mohammad II, 1153-1159 - Sulayman, 1160 - Arslan, 1160-
1175 - Toghril III, 1175-1194; Irak och västra Iran; Mahmud II, 1118-1131 - Toghril II, 1131-1134 - Mas'ud, 1134-1152 -
Malikshah III, 1152-1153 - - Mohammad II, 1153-1159 - Sulayman, 1160 - Arslan, 1160-1175 - Toghril III, 1175-1194; Irak
och västra Iran; Mahmud II, 1118 - 1131 - Toghril II, 1131 - 1134 - Mas'ud, 1134 - 1152 - Malikshah III, 1152 - 1153 - -
Mohammad II, 1153 - 1159 - Sulayman, 1160 - Arslan, 1160 - 1175 - Toghril III, 1175 - 1194
189 Nelson, J. Carl, University of Minnesota, 1964, The Siege of Herat 1831 - 1838, händelseförloppet följdes av det första
brittisk-afghanska kriget 1838 - 42; Amanat, Abbas, Great Britain - British Influence in Persia in the 19th Century;
Encyclopedia Iranica
190 Tabaristan; Tapuria, bergsområdena i norra Iran utmed Kaspiska havets sydkust, forniransk benämning på ett
oberoende kungadöme utmed Kaspiska havets sydkust, sträckte sig över de norra provinserna under varierande regentskap
fram till 1700-talet. I Avestan omnämns de ”heliga landen”, Hyrkanien och Verna, det förstnämnda antas vara dagens
Turkmenistan, Verna antas röra områdena runt vulkanmassivet Damavand. En stadsbildning finns kvar med namnet
Veme. Hos Ferdowsi återkommer ”Amardianerna”, dagens Mazandaran och Gilan. Med tidiga kungadömen från 1000 -tale t
f Kr bildades Hyrkanien med huvudstaden Sadracarta nära nuvarande Sari. En första dynasti var Faratatianerna som
under Parerna drevs mot Alborz sydsluttningar, dagens Veramin och Gamsar. Med Tapurianerna (området mellan dagens

346
Yaneh Sar och Shahrud) uppträdde Gushnaspdynastin, kristna influenser fick viss spridning. Dynastin kvarstod till 500 -
talet e Kr följd av en lokal regent, Zarmehr, då zoroastrianismen vann ett ökat insteg. När sasanidväldet föll tog Yazde gerd
III sin tillflykt till området, buffert gentemot arabisk expansion. Den siste zarmehriske kungen, Adar Velash, överlät kronan
till Ispahbod Gil Jamasp omkring 640 sträcka sig till Turkmenistans östra delar. Tapurisdynastin benämndes Gaybareh i
Gilan, Dabuyans i de östligare delarna. Under 700-talet stod området emot turkiskt tryck. Ett oberoende bibehölls över
1000-talet. Från 1100-talet ökade konverteringarna till islam med visst oberoende fram till safaviderna då Shah Abbas I,
från Mazandaran på moderns sida, inkorporerade Mazandaran i safavidväldet, i kadjardynastin genom Aga Mohammad
Khan från 1782; Lagerström, I. Arrianos – Alexander den Store, Wahlström & Widstrand, 2003
191 Namnet Gerdkhu är även namnet på en stad i provinsen Gilan.

Irans olja, en strategifråga då som nu

192 John Cadman, 1st Baron Cadman, 1877 - 1941, engelsk gruvingenjör. C. hade varit gruvinspektör på Trinidad och
Tobago vid 1900-talets ingång, då brittiska kolonier. C. svarade för en kommersialisering av Trinidads oljetillgångar 1907
och studerade senare petrokemi vid Birmingham University där han startade en kursverksamhet kring dessa frågor. Knöts
till APOC från 1930 vars produktion fyrfaldigades. I samarbete med Royal Dutch/Shell åstadkoms en stabilisering av
prisbilden på oljemarknaden; Abdolhosein Teymūrtāsh, 1883–1933, försteminister 1925 - 32, anses ha haft stort inflytande
på omvandlingen av 1900-talets Iran. Parlamentsledamot 1909–11, 1914–15, 1921–23, 1924–26, 1926–28, guvernör Gilan
1919–20, justitieminister 1922, guvernör Kerman 1923–1924, arbetsmarknads-minister 1924–25. Tvingad avgå 1932,
efterträdd av Hasan Taqizadeh. T. dömdes till betydande bötesbelopp och isolering i fängelse där han dog 1933; Fawcett,
Louise International Relations of the Middle East - Oil and the Consolidation of the Middle East State System, Oxford
University Press, 2005; Klieman, Aaron S., Foundations of British Policy in the Arab World: The Cairo Conference of
1921;David Lloyd George, Krigsminnen, Norstedt & Söner, 1934; Bonab, Y P, The origin and development of imperialist
contention in Iran, 1884-1921, del 1, Iran Bullentin; Kimche, Jon, Mellanöstern 1914-1970, W&W, 1969; Iran Chamber
Society, 2010; Ghani, C., Iran and the Rise of Reza Shah; Katouzian, H., State and Society in Iran; Keddie, N. R. Modern
Iran; 2013-02-10/KE, Iran – Från dåtid till nutid, Ferdosi Publication, Stockholm, 2010.

Irans olja
- ett stormaktsspel mellan två världskrig
193 1 Foroughi, Mahmoud, Iran´s Policy Towards the United States, The Institute for International, Political and Economic
Studies, Tehran och Stanford Research Center, 1977.
194 2 Abbasov, Mamed, The Anglo-American oil Controversy in Iran 1919-1924, Khazar University Press, 1998; Beglie
Beige, A. R., Repeating mistakes, Britain, Iran & the 1919 Treaty, The Iranian, 2002-03-27; Aspen Institute for Humanistic
Studies, Irana: Past, Present and Future, NY 1975; Ansari, Ali M., Modern Iran, Pearson/Longman, Harlow, GB, 2007;
Katouzian, Homa, State and Society in Iran, L.B. Tauris, London, 2006; Ghani, Cyrus, Iran and the Rise of Reza Shah, L.
B. Tauris, London, 1998; Salt Jeremy, The Unmaking of the Middle East – A History of Western Disorder in Arab Lands,
University of Caifornia Press, Los Angeles, 2008; Scott Cooper, Andrew, The Oil Kings – How the USA, Iran and Saudi
Arabia Changed the Balance of Power in the Middle East, Simon & Schuster, New York, 2011; The South Persia Rifles hade
satts upp av den engelske generalen Sir Persy Sykes, en av arkitekterna bakom Syke -Picotfördraget som delat mellersta
östern mellan England och Frankrike. The South Persia Rifles var en arméenhet som tillkom med stöd av Bakhtiarstamm e n
för att skydda det engelska zonområdet från 1907 och 1915 samt Khuzestanprovinsen där de iranska oljetillgångarna var
belägna.
195 I Iran hade 1872 lorden Julius de Reuter fått en exklusiv rätt att under 70 år exploatera alla mineral - och
petroleumtillgångar i landet. Med ökande industriell användning av oljan kom detta för Irans vidkommande att sätta sina
avtryck vid 1900-talets inledning. Då, 1901, tilldelades den engelske baronen William Knox d´Arcy en koncession på
oljeutvinning under 60 år inom hela Iran, undantaget landets norra del – se föregående artikel, Irans olja, en strategifråga,
då som nu, Eklind, K., 2013-02-10 och Iran – Från dåtid till nutid, Eklind, K., Ferdosi Publication, 2010. 2013-02-10
196 Efter andra världskriget skulle amerikanska bolag rycka åt sig koncessioner i Saudi-Arabien där England och
Frankrike blev utfrysta. En europeisk stämningsansökan med åberopande av överenskommelsen 1928 avvisades med att
den var ”monopolistisk”; Chevalier, Jean-Marie, Oljan, ett maktspel, Norstedts, 1975; Burton I. Kaufman, The Oil Cartel
Case: A Documentary Study of Antitrust Activity in the Cold War Era, Westport, CT: Greenwood Press, 1978; Ferguson,
Niall, Empire, How Britain Made the Modern World, Penguin Books, 2004, s.316; Kuniholm, Bruce R., The Origins of the
Cold War in the Near East: Great Power Conflict and Diplomacy in Iran, Turkey, and Greece ; Princeton University Press,
1980; Blair, John M., The of Oil, Pantheon Books, 1976, s 31 - 34; Mirak-Weissbach, Muriel, A Persian Tragedy, Executive
Intelligence Review, 2005 - 11-04
197 One Hundred Years of Oil Income and the Iranian - Economy: A Curse or a Blessing? Kamiar Mohaddesa and M. Hashe m
Pesaranb - Faculty of Economics and Girton College, University of Cambridge, UK, Department of Economics , University
of Southern California, USA, Trinity College, Cambridge, UK, 2012; Katouzian, Homa, State and Society in Iran, I.B. Tauris,
NY 2006
198 APOC, Anglo-Persian Oil Company namnändrades 1935 till AIOC, Anglo-Iranian Oil Company
199 14 Moghadam, Fatemeh, E., Property Rights and Islamic Revolution in Iran i Esfandiari, H och Udovitch, The Economic
Dimensions of Middle Eastern History, The Darwin Press, Inc. Princeton, 1990

347
200 Malek, Mohammad, Oil in Iran between the Two World Wars Iran Chamber Society; Chevalier, J-M, Oljan ett
internationellt maktspel; Stephen R. Shalom, The United States and the Iran-Iraq War, Boston South End Press, 1993;
Encyclopedia Iranica, Anglo-Persian Oil Company; Chevalier, J-M, Oljan ett internationellt maktspel, a.a; Stephen R.
Shalom, The United States and the Iran-Iraq War, Boston South End Press, 1993; Encyclopedia Iranica, Anglo-Persian Oil
Company
201 16 Svenska Uno-X såldes 1967 till Burmah Oil. Bolaget ägde det i Sverige kända oljemärket Castrol. Burmah Oil såld e
1996 Uno-X till Norsk Hydro, resten av Burmah Oil köptes upp av BP.
202 17 Langlet, Emil, Oligopolet på oljemarknaden, En världsindustris utveckling och ekonomiska struktur, Ledelse og
Erhvervsøkonomi/ Han-delsvidenskabeligt Tidsskrift/Erhvervsøkonomisk Tidsskrift, Bind 17 (1953)
203 Höijer, Torvald T:son, Från Potsdammötet till Berlinkrisen - tidigare artikel, Irans olja, Stormaktsspel mellan två
världskrig 2013-03-02

Irans olja – från 40-tal till 1979

204 Fawcett. Louise, International Relations of the Middle East, Oxford University Press, 2005; Chevalier, J-M, Oljan, ett
internationellt maktspel, Norstedt & Söner, 1975; Parviz, Mina, o a a. Katouzian, Homa och Shahidi, Hossein, Iran in the
21st Century, Routledge, 2008; Erlich, Reese, The Iran Agenda, PoliPoint Press, USA, 2007; Khalidi, Rashid, Resurrecting
Empire, Western Footprints and America´s Perilous Path in the Middle East , Beacon Press, Boston, 2005; Mina, Parviz, Oil
Agreements in Iran (1901 - 1978), Encyclopedia Iranica, 2013, artikeln först publicerad 2004-07-20.; Azimi, Fakhreddin,
Iran, The crisis of Democracy: From the Exile of Reza Shah to the Fall of Mussaddiq, I.B. Tauris, New York, 2009
205 Suhaili, Ali, prästson, hade utbildat sig vid Irans School of Politica Science. Han gjorde sin karriär under Reza Shah
inom kommunikations- och utrikesdepartementen blev han guvernör i Kerman, därefter ambassadör i Kabul. Han kom att
ingå i Ali Mansurs ministär fram till Foroughi. Starkt bunden till Reza Shah blev hans ministär inriktad på problem
anknytna till stamfraktioner och en interaktion med den brirriska ambassaden som irriteradesd öven en brist på fasthet.
Problem med livsmedelsförsörjningen hörde till ett av ministärens problem och medverkade till Suhailis avgång i juli 1942
då Ahmad Qavam trädde till; Sayyed Zia, Zia'eddin Tabatabaee (1888 - 1969), iransk politiker, premiärminister i maj 1921
under Ahmad Shah, den sitse kajarshahen. Kom till makten vid statskuppen som förde fram Reza Shah. Hade i unga år
startat tidningar i Shiraz - Banāy-i Islam (Foundations of Islam) följd av Ra'd (Thunder). Stängdes ut av Reza Shah – gav
senare ut tidningen Bargh (Lightning). Var aktiv under den iranska konstitutionella revolutionen. Politiskt starkt
probrittisk, tvingad i exil till Palestina. Senare brittisk kandidat till premiäminsterpost under 1949-talet men fick stå
tillbaka för Ahmad Qavam. Hans hus i Teran blev senare övertaget av SAVAK och är idag känt som Evinfängelset.
206 Qavam, bror till Hasan Vosuq, en av dem som svarat för det ödesdigra fördraget 1919 vilket trots hårda engelska
påtryckningar kunde avvisas. Som 17-åring hade Qavam sänts till Frankrike för studier. Efter statskuppen 1921
arresterades han men återtogs ombedd av Ahmad Shah att ta över efter Sayyed Zia, blev premiärminister 1922 - 23 men
tvingades sedan i exil av Reza Shah. Han återkom och blev en av Irans mest framträdande politiker. Då han återkom 1942
- 43 dominerade konstitutionella frågor och shahens försök att lösa upp riksdagen. Dem onstrationer och livsmedelskris
medförde spänningar mellan shahen och Qavam, en ung regents möte med en erfaren politiker. Qavams ställning
försvagades trots stöd från England, Ryssland och USA. Qavam ökade samtidigt spänningen genom att avskeda tyska
funktionärer och militärguvernören i Fars. Qavam tvingades avgå följd av Suhaili, Sa´id, Bayat, Hakimi, Sadr och Hakimi.
Qavam återkom 1946. Då hade hans position förstärkts av ett riksdagsbeslut som flyttade fram riksdagsvalen till tiden
efter ryskt tillbakadragande av trupp i norra Iran. Qavam kunde tillgodoräkna sig både ryskt och amerikanskt förtroende.
USA ansåg Qavam som mest lämplig att hantera den ryska frågan med sitt nätverk inom Tudeh och republikerna i
nordväst. Qavar kunde bilda en ministär med förgreningar in i förvaltningsleden och forma det Demokratiska Partiet som
talade om ekonomiska, sociala och administrativa reformer, en rörelse mot vänster. Ett ekonomiskt råd skulle svara för en
fördelning av statsägd mark, jordbrukarstöd och skydd av inhem sk industri. När Demokratiska Partiet vann alla platser
utom Azarbaijan och Farsprovinserna anklagaden Qavam för att ha manipulerat valet och shahen stämde in i oppositionen.
Det hela begränsade rörelseutrymmet för ayatollan Abul Qassem Kashani som organiserat basarstrejker i Gilan och
Mazandaran men Qavam hade förstärkt en vänsterprägel med en koalition där Tudeh och Iranska Partiet ingick. Med detta
följde en reaktion från höger buren av lokala stamledare, britterna och officersleden. Qavam hade att röra sig åt höger eller
åt vänster. Han valde det senare. I riksdagen kom därmed tre politiska block att dominera från 1947, Demokratiska Partiet,
rojalister inom Nationella Unionen och en probrittisk grupp som kallade sig Nationella Kommittén, Fraksiun-e Melli.
207 Mossadeq, Mohammad, franskutbildad jurist från en välbärgad familj, hade varit en framskjuten politisk aktö r
alltsedan 1900-talets inledande årtionden; Azimi, Fakhreddin, Iran – The Crisis of Democracy, From the Exile of Reza Shah
to the Fall of Mossadeq, I.B. Tauris, New Yourk, 2009; Mahdavi, M. Revolutionary Reform: The Case of Socio-Political
Change under Mohammad Mossaddeq, konferensmaterial universitet Toronto, memorandum, 2003.
208 Tudeh gick tillbaka till tidigt 1900-tal med en framväxande industrisektor i Iran. Det spreds från dåtida Ryssland tikk
Iran med ett stort antal säsongarbetare i Baku. En partibildning kom till stånd i Gilanområdet 1920. Där etablerades med
en rörelse benämnd Jangalis en sovjetrepublik med ryskt stöd. Kadjarregimen kund e med brittiskt stöd slå ned den
utropade republiken. Under 1929 - 30 organiserade rörelsen strejker vid Isfahans textilindustri, Mashaads mattindustri
och brittiska oljeanläggningar. Med andra världskriget och den brittisk-ryska ockupationen bildades Tudehpartiet i
september 1941. Paritier tog plats i riksdagen 1944 och växte från denna tid. En utbrytning kom 1949 ledd av författare n
Jalal Al-e-Ahmad. Partiet stödde sovjetiska krav på oljekoncessioner i norra Iran trots att partiets riksdagsledamöter ställ t
sig bakom krav på ett förbud av utländska koncessioner. Efter attentatsförsöket mot shahen 1949 förbjöds partiet. Partiet
kom att spela en roll vid nationaliseringen av den iranska oljan 1951 – en pendling mellan att anklaga Mossadeq för
amerikanska sympatier vilket 1952 vändes till ett stöd.

348
209 World War II and the Azerbajdjan Crisis, The Library of Congress, 2001-07-30; El-Afandi, A. The Kurdish Search fo r
Identity, Winona State University, Minnesota; Nassibli, Nasib, Dr. The Azerbajdjan Question in Iran: A Crucial Issue For
Irans Future, Caspian Crossroads Magazine, 1998; Cornell, S. E. Iran and the Caucasus, Middle East Policy Council, vol
V:4 jan. 1998.
210 Hakimi, Ibrahim (maj-juni 1945, oktober 45-januari 46, december 47-juni 48) hade ett antal ministerposter föra Re za
Shahs tillträde då han drog sig tillbaka. Återkom efter abdikationen som minister utan portfölj under Ahmad Qavam.
Avgick under sin andra period kritiserad för undfallenhet mot bl.a. planerna på en trippelkommission mella n England,
Ryssland och USA 1946. Blev på nytt premiärminister i en interimistisk ministär, december 1947-juni 48. Hade då att
hantera shahens press på utökade befogenheter. Mordet på en journalist, Muhammad Masud, blev sedan ignorerat av
Hakimi som lade kraft på vapeninköp från USA. Hakim reorganiserade ministären där han tog in den tidigare
premiärministern Suhaili och en hängiven rojalist, Hazhir. Med detta kom han under hård press från en opposition ledd av
Kashani och Mossaseq. Under Hakimi tillkom en överenskommelse med USA om militär rådgivning inom armén och ett
avtal om USA:s stöd till det iranska gendarmeriet förlängdes. Hakim föll med en förtroendeomröstning i juni 1948.
Nationella Fronten kom att bestå av tre element; shahkritiker från Qavams ministär, affärs- och basaranknutna
politiker och yngre välutbildade intellektuella. Där ingick det kommunistiska Tudehpartiet och moderna medelklasspartier
som Iranpartiet, Paniranska Partiet och Toilerpartiet, en utbrytning från Tudeh, Nationella Part iet och Mujahedin-e Islam
under ledning av ayatollan Kashani. Denne hade förankring bland köpmän- och basarfolk med ett nätverk där Fedaiyan-e
Islam, en terroristinfluerad organisation bildad 1946 av en ung teologistuderande, Sayyid Navab Safavi, ingick. Med en
sådan struktur inrymde fronten såväl en traditionell som en modern medelklass vars syn på bland annat religionens roll i
samhället var olikartad. I detta politiska nätverk blev Mossadeq en sammanhållande kraft. Vid riksdagens hantering av
oljekoncessionerna kom ett block att samverka inom en reorganiserad nationell front. Där ingick Iranpartiet, bildat 1941
av Mehdi Bazargan, Irans Nationella Parti, Irans Folkparti, tidigare Nationella Unionen som namnändrats 1944 för att
möta ett minskat stöd och Irans Befrielserörelse, en partibildning som kommit till på initiativ av Tudehpartiet 1942. Med
händelserna vid 1940-talets inledning hade en pan-iransk rörelse växt fram inom studentleden. Det var en opposition mot
de allierades invasion som senare blev ett stöd för Mossadeq. Efter kuppen mot honom bildade Dariush Forouhar och
Mohsen Pezeshkour Irans nationella parti, INP, Hezb-e Mellat-e Iran. Pezeshkour bröt sig ut och bildade det Pan-Iranska
partiet som engagerade sig i frågan om öarna i Persiska viken. Partiet motsatte sig ett skiljande från iransk överhöghet.
Forouhar mördades i Teheran 1998 av islamiska republikens säkerhetstjänst. Med sin grundare Mohsen Pezeshpour hade
det Pan-iranska partiet haft en stark förankring i tanken på ett ”Stor-iran” med en stark regional ställning.
Oljefrågan kom upp under slutskedet av Muhammad Sa´ids korta tid som premiärminister i mars -november 1944. Då
hade American Standard Vacuum, Sinclair Oil och Britiska Shell ansökt om koncessioner i södra Iran medan Ryssland
trängde på om olje- och mineralkoncessioner som täckte nästan hela norra Iran. Frågan sköts upp till efter kriget men
skulle komma att tvinga Tudehpartiet till en ändrad ståndpunkt då det gällde förbudet mot utländska koncessioner. Det
hade initierats av Mossadeq under Murtiza Quli Bayats presidentskap november 1944 till april 1945. Förbudet var enhälligt
med undantag för Tudehrösterna, Abrahamian, E., Iran, Betwwen Two Revolutions, Princeton University Press, 1982.
211 Azimi, Fakhreddin, Iran, The Crisis of Democracy – From the Exile of Reza Shah to the Fall of Mussadiq; Manzur, Ali,
hade börjat sin karriär i utrikesdepartementet och hade haft en rad departementsbefattningar.
212 Aramco, gemensamt bolag för utvinning av råolja i Saudi-Arabien
213 Richman, S. H. U.S. Conduct in the Middle East Since World WR II and the Folly of Intervention, Cato Institute, Political
Analysis nr 159, 1991-08-16; Till förslag som fördes fram hörde The Jackson Mission, juni 1951, The Stokes Mission, augusti
1951, IMF/Världsbankens förslag och The Churchill-Truman Proposal. Operation Ajax markerade införande av en metod
där maskerade stormaktsoperationer tilläts undanröja nationella statsledningar. Det följdes av liknande aktiviteter i
Guatemala 1954 och i Chile 1973; 21 Livergood, N. D., The New U.S - British Oil Imperialism, 2002-08-30, counter.bloke.com;
Bahramitash, R., Fifty Years After Coup, Montreal Gazette 2003-08-28; de Luc, D. The Spectre of Operation Ajax, The
Guardian 2003; Azimi, F., a.a.s. 264 – 80; Kinzer, Stephen, All the Shah`s Men, John Wiley & Sons, Inc New Jersey, 2003;
Nirumand, Bahman; Chevalier, J-M; Abrahamian, E. o.a.a.
214 Richman, S. H. U.S. Conduct in the Middle East Since World WR II and the Folly of Intervention, Cato Institute, Political
Analysis nr 159, 1991-08-16; Till förslag som fördes fram hörde The Jackson Mission, juni 1951, The Stokes Mission, augusti
1951, IMF/Världsbankens förslag och The Churchill-Truman Proposal. Operation Ajax markerade införande av en metod
där maskerade stormaktsoperationer tilläts undanröja nationella statsledningar. Det följdes av liknande aktiviteter i
Guatemala 1954 och i Chile 1973; 21 Livergood, N. D., The New U.S - British Oil Imperialism, 2002-08-30, counter.bloke.com;
Bahramitash, R., Fifty Years After Coup, Montreal Gazette 2003-08-28; de Luc, D. The Spectre of Operation Ajax, The
Guardian 2003
215 Kinzer, Stephen, All the Shah`s Men, John Wiley & Sons, Inc New Jersey, 2003
216 Richman, Sheldon L., Policy Analysis, no 159, Cato Institute, 1991; Livergood, Norman D. The New U.S.- British Oil
Imperialism, 2002-08-30, counter.bloke.com
217 19 The Single Article Law of March 20, 1951, For the Happiness and Prosperity of the Iranian Nation and for the purpose
of securing world peace, it is hereby resolved that the oil industry throughout all parts of the country, without excerption, be
nationalized; that is to say, all operations of exploration, extraction and exploitation shall be carried out by the Governme nt
- Majlis 15, 1951, Senaten 20 mars 1951. Signerad och promulgerad av shahen den 1 maj 1951 (wikipedia)
218 Warne, William E., Mission for Peace, Point 4 in Iran, IBEX Publishers, Bethesda, Maryland, 1956/1999
219 SAVAK blev från 1957 uppbyggt med stöd av CIA. I mitten av 1960-talet föreslog Bertrand Russel att Iran skulle
användas som studieobjekt för vad väst förstår med den fria världen; Bahramitash, R. Fifty Years After Coup, Montreal
Gazette 2003-08-28; de Luc, D. The Spectre of Operation Ajax, The Guardian 2003-08-20; Operation Ajax markerade
införandet av en metod där maskerade stormaktsoperationer tilläts undanröja nationella statsledningar. 88 Years of Go-
vernment Budget Writing (Budgeting) in Iran, The Central Publication of Research Studies of the Islamic Consultative
Assembly, Economic Studies Bureau, januari 1999, nr 23; Ghasimi, M. R. The Iranian Economy After the Revolution: An

349
Economic Appraisal of the FiveYear Plan, International Journal of Middle East Studies, 1992 nr 4; An overview of O.F.A.C
Regulations involving Sanctions against Iran, U.S Department of the Treasury Office of Foreign Assets Control; Nikki R. K.
Why Reward Iran´s Zealots, artikel sedan president Bush utpekat Iran som ondskans axelmakter, Google, Iran 2002-03-11;
Saltiel, D. H./Jason, S. P. Moving Past Dual Containment, The Atlantic Council of the United States, The Stanley
Foundation; Mahdavi, M. The Case of 1979 Iranian Revolution, Torontos Universitet, 2003; Gasiorowski, Mark J. The 1953
Coup D´etat in Iran, Department of Political Science Lousiana State University, 1998-08-23; Livergood, Norman D. The New
U.S. British Oil Imperialism, 2002-08-30, counter.bloke.com.; Chevalier, J-M, Oljan – ett internqationellt maktspel; Khalidi,
Rashid, Resurrecting Empire, Beacon Press, Boston, 2005
220 NIOC grundades 1948. Efter nationaliseringen 1951 övertogs tillgångarna i det tidigare AIOC (Anglo -Iranian Oil
Company). NIOC är totalägt av iranska staten och ingick efter kuppen mot Mossadeq 1953 i ett konsortium bestånede av
de internationella oljebolagen. NIOC hade 40 %, fem USA-bolag 40 % och Royal Dutch/Shell samt Compagnie Francaise de
Petroles, senare Total, hade vardera 10 %. Konsortiet delade vinsterna 50/50 med Iran men lät inte Iran ta del av
räkenskaperna eller att ingå i styrelsen. En överenskommelse 1974 utvidgade samarbetet mellan NIOC och konsortiet
genom bildandet av det privata Oil Service Company of Iran som skulle svara för administrationen av NIOC. Konsortiet
blev med detta utan tidsavgränsningar en till NIOC knuten köpare. Två iranska bolag kom att bildas, ett för prospektering
och produktion, ett för raffinaderiverksamhet, Abadan. Med revolutionen 1979 upphävdes konsortiet. Utländsk personal
ersattes med iransk. Efter avveckling av utländska kontrakt och bemanning med inhemsk arbetskraft överfördes
administration och anläggningar från Abadan till Ahvaz med 85 % av gaspro duktionen samlad i NISOC, National Iranian
South Oil Company. Oljeproduktionen har härefter delats upp i 5 divisioner (Karoon Oil & Gas, Marun Oil & Gas, Aqajari
Oil & Gas, Gachsaran Oil & Gas, Masjid-E- Suleyman Oil & Gas). NIOC:s kontroll vidgades 1980. Efter upprättande av
NIOR, Iranian Oil Refining och NIORDC, Distribution Company, 1991, är NIOC främst inriktat på produktion men förfogar
även över transporttjänster med National Iranian Tanker Company och Natinal Iranian Oil Terminals Company.
Sanktioner har hämmat utvecklingen. Oljeexporten har alltmer ersatts av utvidgad handel med Kina men NIOC har
tvingats skjuta upp flera utvecklingsprojekt
221 Lambton, Ann Katharine Swynford, 1912 - 2008, brittisk historiker, medeltida och tidig persisk historia, persiska
språket, islamisk politisk teori och persisk samhällsstruktur. Auktoritet rörande jordfördelning och reformer under
Seljuqer, Mongoler, Safavider and Kajarer, institutioner och stambildningar. Var 1939–45 pressattaché vid Brittiska
Legationen i Tehran, professor i persiska vid SOAS 1953–79. Lambton spelade en roll vid CIA-statskuppen mot den
demokratiskt valde Mossadeq. Efter nationaliseringsbeslutet uppmanade hon den brittiska regeringen att underminera
Mossadeq. På hennes förslag reste Oxfordprofessorn R. C. Zaehner till Iran för att förbereda operationen; Karshenas,
Massoud, Oil, State and Industrialization in Iran, Cambridge University Press, 1990, rec Sorab Behdad; Ghorban, Narsi,
The Need for Restructuring Iran´s Oil and gas Industri, Economic Magazin, 1997:16.
222 Mahdavi, M. The Case of 1979 Iranian Revolution, Torontos Universitet, 2003; Mackey, Sandra, The Persian Empire o f
Mohammad Reza Shah, kap. 9 i The Iranians, Plume Book, New York, 1998; Abrahamian, Ervand, A History of Modern
Iran, kap 5, Cambridge University Press, 2008; Nomani, Farhad och Behdad, Sohrab, Class and Labor in Iran – Did the
Revolution Matter? Syracuse University Press, 2006; Amuzegar, Jahangir, Irans Economy under the Islamic Republic, I.B.
Tauris, 1997; Ghasimi, M. R. The Iranian Economy After the Revolution: An Economic Appraisal of the Five Year Plan,
International Journal of Middle East Studies, 1992 nr 4; ”De lärda”, teologer-jurister, sing álim, teologiskt/juridiskt råd som
tolkar Koranen med betydande politiskt/ekonomiskt inflytande. Begreppet ulama kan inte ges någon entydig eller förenklad
beskrivning. Stephen Humphrey talar om “A Cultural Elite” och ulama´ as members of a whole sociocultural system, and
our tasks must be to determine the totality of the social relations and cultural r elations into which they entered, jfr betr.
ulama begreppen samfällighet/samhälle, society/community; Michael C. H. The United States in the Middle East;
Lamontagne, Hubert, La révolution Iranienne, Cégrep de Limoilou, 2005-10-12
222 Gheissari, Ali & Nasr, Vali, Democracy in Iran, Oxford University Press, 2006; Hourania/Khoury/Wilson, The Modern
Middle East, Part IV, Keddie, Nikki R., Iranian Revolutions in Comparative Perspective, University of California Press,
1993; Katouzian, Homa & Shahidi, Hossein, Iran in the 21st Century, Politics, Economics & Conflict; Murray, Donette, US
Foreign Policy and Iran, American-Iranian relations since the Islamic revolution, Routledge, New York 2010; Mohsen M.
Milani, Teheran´s Take - Understanding Irans U.S. Policy, Foreign Affairs, July/August 2009; Huntington, S. P. The Clash
of Civilization; Iran's Nuclear Program: Myth and Reality, Publisher, The Iran Brief Copyright 1995, Paper presented
before
223 Mahdavi, M. The Case of 1979 Iranian Revolution, Torontos Universitet, 2003; Mackey, Sandra, The Persian Empire o f
Mohammad Reza Shah, kap. 9 i The Iranians, Plume Book, New York, 1998; Abrahamian, Ervand, A History of Modern
Iran, kap 5, Cambridge University Press, 2008; Nomani, Farhad och Behdad, Sohrab, Class and Labor in Iran – Did the
Revolution Matter? Syracuse University Press, 2006; Amuzegar, Jahangir, Irans Economy under the Islamic Republic, I.B.
Tauris, 1997; Ghasimi, M. R. The Iranian Economy After the Revolution: An Economic Appraisal of the Five Ye ar Plan,
International Journal of Middle East Studies, 1992 nr 4; ”De lärda”, teologer-jurister, sing álim, teologiskt/juridiskt råd som
tolkar Koranen med betydande politiskt/ekonomiskt inflytande. Begreppet ulama kan inte ges någon entydig eller förenklad
beskrivning. Stephen Humphrey talar om “A Cultural Elite” och ulama´ as members of a whole sociocultural system, and
our task must be to determine the totality of the social relations and cultural relations into which they entered , jfr betr. ulama
begreppen samfällighet/samhälle, society/community; Michael C. H. The United States in the Middle East; Lamontagne,
Hubert, La révolution Iranienne, Cégrep de Limoilou, 2005-10-12
224 Gheissari, Ali & Nasr, Vali, Democracy in Iran, Oxford University Press, 2006; Hourania/Khoury/Wilson, The Modern
Middle East, Part IV, Keddie, Nikki R., Iranian Revolutions in Comparative Perspective, University of California Press,
1993; Katouzian, Homa & Shahidi, Hossein, Iran in the 21st Century, Politics, Economics & Conflict; Murray, Donette, US
Foreign Policy and Iran, American-Iranian relations since the Islamic revolution, Routledge, New York 2010; Mohsen M.
Milani, Teheran´s Take - Understanding Irans U.S. Policy, Foreign Affairs, July/August 2009; Huntington, S. P. The Clash
of Civilization; Iran's Nuclear Program: Myth and Reality, Publisher, The Iran Brief Copyright 1995, Paper presented before

350
the USPID Sixth International Castiglioncello Conference Fifty Years After Hiroshima, Castiglioncello, Italy, 1995;
Eisenstadt, Michael, The Armed Forces of the Islamic Republic of Iran: An Assessment , MERA, Middle East Journal of
International Affairs Volume 5, No. 1 - March 2001; The Strategic Implications of a Nuclear-Armed Iran, McNair Paper,
www.ndu.edu; Chubin, Sharam och Litwak, Robert S, Debating Iran´s Nuclear Aspirations; Kemp/Chubin/Farhi/Speier,
Iran´s Nuclear Weapons Options - Issues and Analysis; An overview of O.F.A.C Regulations involving Sanctions against
Iran, U.S Department of the Treasury Office of Foreign Assets Control; Albright/Hinderstein, Iran Player or Rouge? Bulletin
of the Atomic Scientists, 2003 volume 59.

Reza Shah Pahlavi, del 1

225 Ghani, Cyrus, Iran and the Rise of Rezah Shah, I. B. Tauris, London, 1998; Axworthy, M. Iran, Empire of the Mind, the
Crisis of the Qajar Monarchy, the Revolution of 1906-1911 and the Accession of the Pahlavi Dynasti, Penguin Books, 2008.
226 Bonakardian, Mansour, Britain and the Iranian Constitutional Revolution of 1906-1911, Syracuse University Press,
New York, 2006; Browne, Edward G., The Persian Revolution 1905-1909, Thomas & Hudson, London, 2002; Browne, Edvard
G. och Hasan Javadi, Letters from Tabriz – The Russian Suppression of the Iranian Constitutional Movement, Mage
Publishers, Washington, 2008
227 Fawcett, Louise International Relations of the Middle East - Oil and the Consolidation of the Middle East State System,
Oxford University Press, 2005; Klieman, Aaron S., Foundations of British Policy in the Arab World: The Cairo Conference
of 1921;David Lloyd George, Krigsminnen, Norstedt & Söner, 1934; Bonab, Y P, The origin and development of imperialist
contention in Iran, 1884-1921, del 1, Iran Bullentin; Kimche, Jon, Mellanöstern 1914-1970, W&W, 1969; Iran Chamber
Society, 2010; Ghani, C., Iran and the Rise of Reza Shah; Katouzian, H., State and Society in Iran; Keddie, N. R. Modern
Iran
228 Curzon, George, 1859 - -1925, parlamentsledamot 1886 (Southport), sekreterare för Indien (vice kung) under markise n
av Salisbury från 1891, undersekreterare i utrikesdepartementet från 1895. Hade i unga år rest i Iran och publicerat den
klassiska Persia and the Persian Question. Efter motsättningar mellan honom och Lord Kitchener, arméchef i Indien, mötte
han misstro från Arthur Balfour som tagit över partiledarskapet i Tory. Curzon återvände till England där han ledde mot -
ståndet mot suffragetterna. Med Lloyd George från 1916 fick Curson plats i krigskabinettet och blev ledare för underhuset
där han vägrade att stödja introduktionen av Qualification of Women Act 1918. Curzon utnämndes till flera ministerposter,
utrikesminister 1919 - 1924 och förväntades bli premiärminister men posten gick till Stanley Baldwin, troligen påverkat av
Curzons brist på smidighet och aristokratisk arrogans. Han skrev han bl a. Persia and the Persian Question (1892) och
Problems of the Far East (1894); Lord Curzons fördragsförslag 1919 hade i den dåvarande ministären backats upp av
”triumviratet” med Hassan Vosouq, al Dowleh, 1868-1951, premiärminister året efter 1:a världskriget, från 1918 pre -
miärminister, Sarem al-Dowleh; 1885-1975, finansminister från 1919, och Firouz Mirza Nosrat al-Dowleh, 1889-1938, efter
juridikstudier i Paris justitieminister 1914-16, 1918, utrikesminister 1919, justititeminister 1925, avskedad av Reza Shah
1929, efter korruptionsanklagelser 1930 arresterad 1936, mördad 1938; Shaikh Mohammad Khiabani, 1880–1920, präst,
politik ledare, aktiv under den konstitutionella, återupprättade efter den ryska r evolutionen det demokratiska partiet i
Tabriz. Revolterade mot fördragsförslaget 1919 genom att 1920 förklara Tabriz som Azadistan (Frihetslandet) men utan
separatistiska krav. Efter Vosough od-Dowleh avgång då Mokhber al-Saltaneh utsetts till guvernör i Azarbaijan sändes
kosackbrigaden till Tabriz och eliminerade Khiabani- Mokhber al-Saltaneh hävdade att han hade begått självmord;
Kuipers, Ronald L. Irak–World War I end the British Mandate, www.workmall.com; Raskolnikov, F. F. Tales of Sub-
Lieutenant Ilyin – The Taking of Enzeli; Gevork, K. Battle for Baku 1918, Military History magazine, 2005-06-29, The Diaries
of General Lionel Dunsterville 1911-1922; Winegard, T., Dunsterforce: A Case Study of Coalition Warfare in the Middle East,
1918-1919, Canadian Army Journal vol. 8.3 (Fall 2005), s. 93-109; The Diaries of General Lionel Dunsterville 1911-1922
229 Seyyed Hassan Modarres, 1870 - 1937, präst inom iranska shi´itiska tolvsekten hade kraftfullt stött den konstitutionella
revolutionen. Från 1914 var han från och till riksdagsman för Tehran där han vände sig emot den brittiska militära
närvaron och fördragsförslaget 1919. Till hans studenter hörde Ruhollah Khomeini.
230 Muhammed Mossadeq, 1882 - 1979, son till Mirza Hedayat Ashtiani, under kadjarerna finansminister i 21 år, d. 1895.
Mossadeq gifte sig 1902 med prinsessan Zia Saltaneh, sondotter till Nasser al-Din Shah. Mossadeq tillhörde dem som
arbetade för den konstitutionella revolutionen. Premiärminister 1951, motarbetad av shahen, England och USA fram till
CIA:s statskupp 1953; Hassan Pirnia Moshir al-Dowleh, 1872 - 1935, utbildad i Ryssland, minister S.t Petersbug 1902, en
av dem som utformade 1906 års konstitution, inrikes- och utrikesminister 1908, premiärminister 1915 (en månad), 1920
(två mån.), 1922 (sex mån.), 1923 (fem mån.). Skrev en historia om förislamiskt Iran; Qavam, yngre bror till Vosoug al
Dowleh, snabb karriär från 1909. Inrikesminister 1911, byggde upp gendarmeriet. Ministerposter 1914 och 1918. Guvernör
i Khorasan 9118 - 1921. Ansågs som skicklig administratör, en av sin tids mer framstående kalligrafimästare.
231 Millspaugh skulle återkomma som finansiell rådgivare under Mossadeq; Bagley, F. R. C., Religion and the state in
modern Iran, part 2, Proceedings of the VIth Congress of Arabic and Islamic Studies, Almqvist & Wiksell, Uppsala, 1975
232 Abbasov, Mamed, the Anglo-American Oil Controversy in Iran 1919-1924, Khazar University Press, 1998-1999; Bagley,
F. R. C., Religion and the state in modern Iran, part 2, Proceedings of the VIth Congress of Arabic and Islamic Studies,
Almqvist & Wiksell, Uppsala, 1975; David Lloyd George, Brittisk premärminister 1916 – 1922, Krigsminnen, P. A. Norstedt
& Söners Förlag, Stockholm, 1934; Klieman, Aaron S, Foundations of British Policy in the Arab World: the Cairo Conference
1921, the Johns Hoplins Press, London, 1970; Zirinski, M. P. Imperial Power and Dictatorship and the Rise of Reza Shah,
1921-1926, International Journal of Middle East Studies", 1992 nr 4 s 640-663; Wright, D. Ironside, William Edmund, 1880-
1959, Encyclopedia Iranica; Ghani, a a, Seeyed Zia´s 100 days.

351
 Reza Shah, del 2
233 Bakhtiarerna, inflytelserik stam, nordvästra Iran, delad i två fraktioner, Chahar Lang och Haft Lang. Spelade fram-
trädande roll under den konstitutionella revolutionen 1905 - 07. Stammen pressades tillbaka under Reza Shah som
undanröjde fadern till den senare premiärministern Shapour Bakhtiar; Ghani, Cyrus, Iran and the Rise of Reza Shah –
From Qajar Collapse to Pahlavi Power, I. B. Tauris, New York, 1998; Katouzian, H., State an d Society in Iran, I. B. Tauris,
NY 2006.
234 Iran Chamber Society, History of Iran. Reza Shah Pahlavi; effekterna av samhällsförändringarna kommer till uttryck
hos den engelske re-senären Vincent Cronin. Under 1955 vistades denne Farsprovinsen för att studera en migrerande stam
som tidigt utsattes för Reza Shahs moderniseringssträvanden, Falqanistammen. I en sammanställning (2000) över
stamfraktionerna i Tehranprovinsen redovisas Hodavand (klanerna Khani, Siri och Mirzayi med 17, 18 resp 10
familjegrenar), de arabiska med Sahnayi och Kotiklanerna (med 7 resp 8 familjer), Shahsavan (14 familjer), de kurdiska
klanerna Paazookies, Siahmansooris, Qarachurlu, Sirsopours, Kordba-cheh, Lornies, och Burburs) samt stammarna
Bakhtiari, Asanlu, Eliakayi, Tarood, Sangsari; Cronin, The Last Migration; Netiran.com., Tribes of the Tehran Province,
Office for Tribal Affairs of the Tehran Province.
235 Nörgaard, Haldor, Några anteckningar beträffande SENTAB Svenska Entreprenad AB, stencil, SKANSKA
236 Byggbestämmelserna framträder i brev till staden Malayer 1931. Arkitekter ges detaljinstruktioner. Gatubredd, central
cirkulationsplats, utformning (maydan), höjd på omgivande byggnader, gatunivåer, entréutformning, dagvattensystem -
Eckart Ehlers, Willem Floor, Urban Change in Iran 1920 - 1941, Iranian Studies, vol 23/3 - 4, 1993; Keddie, N.R. Yale
University Press, New Haven, US, 2006.
237 George Sand chockerade med romanen Leone Leoni (1833); Fatimeh, Zarrin Taj Baraqani, Qurrat al-Ayn, 1814-1852,
Qurrat al-Ain, av-rättad 1852 sedan tre Babis genomfört ett mordförsök gentemot shahen; Negar Mottahedeh, Representing
the Unpresentable, Syracuse University Press, 2008; Beck & Nashat, Women in Iran from 1800 to the Islamic Republic;
Sediqeh Dowlatabadi - An Iranian Feminist (1882-1961); NetNative, A Brief History of Womens Movements in Iran 1850-
2000
238 Arjomand, S A the Turban for the Crown – the Islamic revolution in Iran, Oxford University Press, NY, 1989; The
Library of Congress, The Era of Reza Shah, 1921-41, 2001-07-30
239 1) Koncessionsområde reducerat till 15 % av det befintliga, 2) Upphörande exklusiva transporträttigheter, 3) AP OC
skulle återföra 20 % av sin totala andel iransk statskassa, 4) Royalty 4s (guld) per ton, betalad i Iran, 5) Iransk vetorätt i
APOC:s styrelse, 6) Minimering av antalet icke-iranska anställda; Abbasov, Mamed, the Anglo-American Oil Controversy
in Iran 1919 - 1924, Khazar University Press, 1998 - 1999; Hiro, Dilip, Iran Today, Politico´s, New York, 2006.
240 Abdolhosein Teymūrtāsh, 1883–1933, försteminister 1925 - 32, stort inflytande på 1900-talets Iran. Parlamentsledamo t
1909–11, 1914–15, 1921–23, 1924–26, 1926–28, guvernör Gilan 1919–20, justitieminister 1922, guvernör Kerman 1923 –
1924, arbetsmarknadsminister 1924 - 25. Tvingad avgå 1932, efterträdd av Hasan Taqizadeh. T. dömdes till be tydande
bötesbelopp och fängelse där han dog 1933; John Cadman, 1877 - 1941, gruvinspektör på Trinidad och Tobago vid 1900 -
talets ingång då C. svarade för kommersialisering av Trinidads oljetillgångar 1907, studerade petrokemi vid Birmingham
University. Knöts till APOC från 1930 vars produktion fyrfaldigades; Frågan om avdrag för beskattning som betalats till
utländska stater blev medgiven av brittiska skattemyndigheter först 1954, Chevalier, J-M, Oljan, ett internationellt
maktspel, Norstedts, Stockholm, 1975; Malek, Mohammad, Oil in Iran between the Two World Wars, Iran Chamber Society;
Stephen R. Shalom, The United States and the Iran-Iraq War, Boston South End Press, 1993; Encyclopedia Iranica, Anglo -
Persian Oil Company

Reza Shah, del 3

241 Katouzian, H State and Society in Iran, I. B. Tauris, London, 2006; Marashi, A, Nationalizing Iran – Culture, Power &
the State, 1870 - 1940; Fakhreddin, A The Quest for Democracy in Iran – a Century of Struggle Against Authoritarian Rule,
Harward University Press, London, 2008; Ansari, A M Modern Iran, Pearson/Longman, London, 2007; Keddie, N R
Modern Iran, Yale University Press, 2006; Murray, Donette, US Foreign Policy and Iran, Rouledge, 2010.

Tro, Tilltro. Tvivel och Tvång

242 Kalifaten som islamiska maktcentra hade västerut föregåtts av att den siste västromerske kej saren avsattes 476.
Östrom fick ägna sig åt vandalerna, Alarik, Trasamund, Hilderik och Gelimer. Attila, ”Guds gissel”, tågade genom det
centrala Europa. I nordöstra Iran hade gränskonflikter pågått alltsedan arsakiderna; Med umayyadkalifatet, 661 - 750,
grundat av Muawiah bin Abu Sufyan bin Harb, flyttades ledningen av islams utbredning från Medina till Damaskus. Ett
arabiskt imperium, styrt av araber, för araber och med arabiskan som språk etablerades; Devin J Stewart . Islamic Legal
Orthodoxy: Twelver Shiite Responses to the Sunni Legal System , University of Utah Press,U.S. – 1998; Schacht, Joseph,
Islamic Law, Oxford University Press, 1964; Samhällsvetenskapliga perspektiv, Korpen Förlag, 1982; Barbero, Alessandro,
Barbarernas dag – slaget vid Adrianopel, Agerings Bokförlag, 2005; Breitholtz, Lennart, Vid medeltidens gryning - Rom
under barbarernas svärd, Svenska Humanistiska Förbundet, Lund, 1984: Weber ansåg att definitionen av ijma som tacitus
consensus omnium inte hade med sedvanerätt av det skälet att ijma förutsätts vila på ”helig” lag, Ekonomi och samhälle,
II; Schacht, J., ”An introduction to Islamic Law; Johnson, Bo, Islamisk rätt, Publica, Stockholm 1975

352
243 Skolbok, Den muslimska expansionen; Braudel, F. Världens tid – Civilisationer och kapitalism 1400 – 1800, Gidlund,
1986; Braudel, Fernand, Medelhavet och medelhavsvärlden under Filip II:s tid, Alhambra, 1997; Braudel, Fernand/Duby,
Georges m.fl., Medelhavet – Människan och arvet, Gidlunds, 1990; Said, Edward W. Orientalism; Karlsson, Ingmar, Islam
och Europa; Holmquist, H. Kyrkohistoria; Herrin, J. The Formation of Christendom, Bysans Confronted by Islam, Princeton
University Press, 1987; Walbank, F.W. The Hellenistic World, Fontana Paperbacks, Glasgow, 1981; Tripp, Charles, All
(Muslim) Politics Is Local, Foreign Affairs, oktober 2009; Tarn, W, Hellenistic Civilisation, Edward Arnold Ltd, London,
1966; Muller, Walter W. Outline of the History of Ancient Southern Arabia, General People Congress, 1997

Det andliga och det världsliga

244 Said, E. W. Culture and Imperialism, Vintage, London, 1994; Orientalism, Ordfront, Stockholm 2000
245 Frågan återkommer hos sociologerna Peter Berger och Steve Bruce, verksamma vid universiteten i USA, och
Storbritannien; Bruce, Steve, Secularization: In Defense of an Unfashionable Theory , Oxford University Press, 2011; Berger,
Peter, The Desecularization of the World – Resurgent Religion and World Politics, Ethics and Public Policy Center,
Washington DC, 1999; Stern, J., Mind over Martyr – How to Deradicalize Islamist Extremists, Foreign Affairs, jan-febr 2010;
Jansen, G. H. Militant Islam, Pan Books, 1979; Lilla, M. The Stillborn God: Religion, Politics and the Modern West, 2007.
246 Den klassiska formuleringen ifråga om Poitiers har omvärderats. Det anses oklart var emellan Poitiers och Tours det
hela ägde rum och den exakta tidpunkten. Det kan ha utspelats vid gränsområdet i det antika Gaule där ett mord på en
arabisk härförare medförde ett tillbakadragande mot Pyrenèerna. Araberna stoppades knappast vid Poitiers – det var inte
en regelrätt invasion utan förmodligen en mindre kavalleriframstöt. Araberna dominerade berörda områden, däribland
Narbonne. Ära som tillskrivits Karl Martell var ett sätt på vilket den karolingiska dynasti där Karl Martell följdes av Pippi n
den Lille legitimerades, ett fenomen som levt kvar ”tout au long de l´histoire des relations complexes entre la France et
l´Islam et ce jusqùa aujourd´hui”, Le Monde des Religions, sept-oktober; I väst var naturrätt och gudomlig rätt närvarande
över Bodin, Hobbes och Grotius tills suveränitetsberepp och rättspositivism, frågan om rättens existens och innehåll, befriad
från icke-rättsliga tetsberepp och rättspositivism, tog över; Wrange, P. The Concept of Sovereignty – Alive and Kickin;
Wiklund, O. Rättspositivismen, EG-rätten och problemet med den kreative domaren, Juridisk Tidskrift, 1994/95 nr 2;
Braw, Daniel, Politiker och Gud går hand i hand, rec. av Mark Lilla, The Stillborn God: Religion, Politics, and the Modern
West, SvD 2008-09-22; Dahl, Robert A. Demokratin och dess antagonister; Kramer, M., Fundamentalist Islam in Large –
The Drive for Power, Internet; Wallach Scott, J. Slöjans politik, Tankekraft, 2010; Scott, J. W, Slöjans politik, efterord, P.
E. Nilsson, Tankekraft, 2010; Lynch, Marc, Veiled Truths, The Rice of Political Islam in the West, Foreign Affairs,
juli/augusti 2010; Roald, A. S. och Stenquist, B., Islam och sekulariseringen, DN 2008-07-01

Före antiken
247 Pontara, Giuliano, Etik, Politik, Revolution, Bo Cavefors bokförlag, 1971; Ball, Hugo, Dionysios Aeropagita, Arto s
Bokförlag, 1997; Boyce, M. Zoroastrians – Their Religious Beliefs and Practices, Routledge, 2001; Campos Méndez, I.,
Anahita and Mithra in the Achaemenid royal inscriptions Anahita - Ancient Persian Goddess and Zdoroastrian Yazata,
University of Las Palmas of Gran Canaria, Academia.edu
248 Painter, Sidney, A History of the Middle Ages 284 - 1500, Alfred A. Knopf, NY, 1958; Stephenson, Carl, Mediaval History
– Europe from the 2nd to the 16th Century, Harper & Row, NY/London, 1962
249 Rashid, A., Jihad, Svenska Afghanistankommittén, 2002; Amir Ali, M., Jihad Explained, The Institute of Islamic
Information and Education, Chicago; Engineer, Ali A., The Real Meanings of Jihad – The Greatest Jihad is to Conquer one’s
greed and Selfishness; Nasr, Seeyed Hossein, The Spiritual Significanse of Jihad, Al Serat vol IX no I, Internet 2003-01-07;
Seyed Kamran Mirza, An Exegesis on Jihad in Islam; Wheatcroft, A. De otrogna – Konflikten mellan kristendom och Islam,
Historiska Media, Lund, 2006; Allawi, Ali A. The Crisis o f Isla m Civiliza t io n; Nasr, S. H. The Spiritual Significanse
of Jihad, Al Serat vol IX, I, Internet 2003-01-07

Handel och sedvanor

250 Schacht, J., a.a påpekar att den romerska rätten inte innehöll någon teknisk fixering av anbuds - och acceptförfarandet
som klargörande av när partsbindningen uppkommer; det islamiska ijab medförde problemet att det etymologiskt inte
innebar ”lämna anbud” utan att ”binda” någon till en utfästelse eller en överenskommelse. Koranen, sura 4:29, talar, dock
inte i teknisk mening (sura 2:233), om antarad (trade by agreement) men en konsensus i islamisk mening har inte förts in
i den islamiska kontraktsrätten; Moghadam, Fatemeh, E., Property Rights and Islamic Revolution in Iran i Esfandiari, H
och Udovitch, The Economic Dimensions of Middle Eastern History, The Darwin Press, Inc. Princeton, 1990.

Tvister och regelverk

251 Schacht a.a; Hourani, Albert, De arabiska folkens historia, Alhambra, 1992; Hourani, A. Arabic Thought in the Libera l
Age 1798 - 1939, Cambridge University Press, 1991
252 Koncensus, enighet, kunde tas upp eftersom det som föll tillbaka på ett uttalande av Muhammed. Man kunde inte vara
överens om en villfarelse men inom Islam kom begreppet, en form av överenskommelse, idjma, att vila på andra
utgångspunkter än det strukturalistiska perspektiv kring konsensus och konflikt som i väst senare formats av

353
förgrundsgestalter som Comte, Spencer, Durkheim, Parson, Merton, Marx, Webers, Lockwood och Dahrendorf; Anners, E.
Den europeiska rättens historia s 85 – 90; Begreppet ulama kan knappast ges någon entydig beskrivning. I R. Stephen
Humphreys Islamic History - A Framework for Inquiry anför i kapitel 8, A Cultural Elite, att vi för ett framtida bruk av
termen need to deal whith the ´ulama´ as members of a whole socio -cultural system, and our task must be to determine the
totality of the social relations and cultural relations inti which they entered; Schhacht, An introduction to Islamic Law;
Bakhshayeshi, Aqiqi, Ten decades of Ulamas Struggle, Islamic Propagation Organization.
253 Weber, M., del II a.a; Schacht, J., a.a

Från nomadsamhälle till rättssamhälle

254 Anna Törngren, Opium för folket - Till kritiken av religionshistorien, Digitaliserad upplaga utgiven med författare ns
tillstånd
255 Weber a.a; Schacht, J., An introduction to Islamic Law, s 14; Hourani a.a; Cohen, M. R. Jewish Self-Government in
Medieval Egypt, Princeton University Press, 1980
256 van Leeuwen, R. Waqfs and Urban Structures: The Case of Ottoman Damascus, Leiden: Brill, 1999
257 Devin, o.a.a.
258 Sharia; den islamiska rätten, vanligen definierat som ”islams religiösa lag”. Främsta källor Koranen, Profetens ex -
empel sunna samt trosgemenskapens konsensus ijma, och människans förnuft, aql. Sharia berör principiellt alla aspekter
av samhällslivet, från detaljerade renhetregler till föreskrifter om relatio ner mellan människor och hur samhället ska
styras. Sharia är uppdelad i två delar: ibadat som berör privata frågor särskilt rörande gudstjänstlivet, samt muamalat
som omfattar sociala frågor. Sharia har historiskt fått sin uttolkning i en rättstradition, fiqh. En ”expert” på sharia,
muslimsk rättslärd, kallas faqih (arabiska); Sunna; (arab.) ord för ”traditionen”, innebärande att islam definieras inte bara
av Koranen utan även av hur Mohammad levde, sira, och vad han uttalat, hadith. Shi’iter har en egen sunna med egna
hadither. Olika Shiagrenar utvecklade olika skolor. Utifrån Jafaris rättslära växte två skolor från 800-talet för att på 1700-
talet utmejslas som Akhbari med restriktiv syn på ijtihad (förnuftet framför källan) och Usuli som använde sig av ijtihad
med en förnuftsbaserad argumentation vid teologisk och rättslig tolkning. Usulis framhöll den roll en mujtahid hade för en
oberoende tolkning av en helig källa som en mellanhand till den gömde imamen som skulle tjäna gemenskapen. En le gal
tillämpning måste vara flexibel, dynamisk och anpassningsbar till ändrade förutsättningar. Usuli blev dominant i Iran
under 1800-talet. Akhbari återfinns idag främst i Basra och Bahrein; Ijma; ”överensstämmelse”, inom islam allmänt erkänd
praxis i fråga om tolkningen av Koranen och sunna. Ijma anses vanligen utgöra en tredje källa till tolkning då en fråga inte
direkt berörts i Koranen eller sunna; Ijtihad; arabiskt ord, avser inom islam möjligheten att självständigt tolka Koranen.
Rättsläran, fiqh, avgränsar en rättsfallsbedömning till Koranen, hadither, och ijma (consensus). Shiiterna erkänner dock
inte ijma som giltigt och förkastar alla hadither som inte någon av de shiitiska imamerna godkänt. De fyra skolbildningarna
betraktas av sunniterna som likvärdiga och i praktiken har det visat sig nödvändigt att vid stora lärosäten meddela
undervisning i samtliga. För att kunna möta aktuella problem har imamerna (de tolv) skapat en övergång mellan den
grundläggande islam (som består utav Koranen och Hadithen) och aktuell problemlösning i form av islamisk lärdom
(Ijtihad); Mujtahid; utövar ijtihad, självständig tolkning av islamisk rätt - Mutazila; rationalistisk teologisk riktning vid
islams inledande skede; Ayatolla; ”Guds tecken”, högre religiös ledare inom shiaislam; Qiyas; analogislut, godkänt för
skapande av nya rättsregler; Shia (“gruppering”), shiiter, samlingsnamn på muslimer som utgår från att Mohammads
kusin och svärson Ali skulle ha efterträtt honom. Största grenen är de i Iran verksamma “tolvorna”, Ithna ashariyya - Sufi;
islamisk mystiker - Sultan; ”makt”, från 1000-talet högsta härskartitel - Sunna; Mohammads normativa praktik eller
beteende - Sunniter; största grupen av muslimer; Tawil; allegorisk korantolkning, det uppenbarade som metaforer,
förbehållet filosoferna, bör inte delges andra - Taqiyya; shiitiskt döljande av tro i sunnitisk omgivning - Tasawwuf; sufi-
mystik; Weber, M., Ekonomi och Samhälle”, 2 – religions- och rättssociologi; Mutahhari, M. ”Rättsvetenskap och dess
principer”. Rättsprinciperna redovisas som arabisk språkförståelse, kommentarsamling till Koranen, logik, mantiq,
traditionsgranskning, granskning av återberättare, rijal, i traditionskedjan, isnad samt studiet av de rättsvetenskapliga
principerna som sådant; Schacht,”An introduction to Islamic Law
259 Framträdande teologer/jurister: Hammad, d 738, Layola, d 765, Hanifa, d 767, Yusuf, 798 och Shaybani, 805, Awsaf, d
774 och Malik, d 795; Bland arabiska översättare som bidrog till den tidiga vetenskapliga utvecklingen inom Islam hörde
al-Farabi men de persiska bidragen förbigås vanligen. Dja`far al-Sadiq, d 765, med Djafr, ett apokalyptiskt vetande
förbehållet profeterna, Kulyanis sammanställning av den imamatiska traditionen liksom alkemisten Djabir ibn H´ayyans,
d 815, fördunklas av yttre motsättningar; Max Weber ansåg att inom religion och rätt kan några “rena” situationer ifråga
om irrationalitet och rationalitet inte visas empiriskt och en rationalitet kunde endast vara partiell; Weber, M, Ekonoimi
och samhälle, Förståendesociologins grunder, Argos, 1985; Sachedina, The Just Ruler, s 34; Arkoun, M., Arabisk idéhistoria;
Smirnov, A., Truth in Islamic Though”, Nordin, S., Filosofins historia; Esposito, John L. Islam, Den raka vägen,
Studentlitteratur, 2006
260 Senare, under Nader Sha efter safavidernas fall, gjorde denne, delvis av politiska skäl, hemställningar till den
ottomanske sultanen om en shiaorienterad madhabinstitution; Devin, o.a.a. Weber II o.a.a.
261 Andra förespråkare för en ny ordning vid denna tid var al-Jassas, al-Qadi, Abdal al-Jabbar, Abu al-Husayn al-Basri
262 Devin o.a.a; Sachenida, A. A., The Just Ruler (al-sultan al-`adil) in Shi´ite Islam; Armstrong, K., Kampen för Gud” s
76; Ringgren/Ström, Religionerna i historia och nutid
263 Tankegången skulle långt senare återkomma hos Nietzshes Zarathustra: Ack bröder, denne Gud, som jag skapade, var
människoverk och människovansinne som alla gudar! Människan bör upphöra med detta skapande av gudar eftersom hon
därigenom uppställer absurda gränser för sin vilja och sitt handlande; Nietzsche, Also sprach Zarathustra, Werke II, s. 42;
Schacht, An introduction to Islamic Law, s 64; Devin, o.a.a. som framhåller att de båda systemen vid en närmare granskning
inte kan anses vara varandras motpoler i detta avseende

354
264 Till dem hörde al-Shayk al-Mufid, 948 - 1067, al-Sharif al-Murtada, 966 - 1044, och Abu Jafar Muhammad b. Al-Hassan
al-Tusi, 995 – 1067; Det var tendenser som påminner om den Positivistiska filologin, inom vetenskapsteorin frågor som rör
sanningsanspråk, giltighet och metoder, epistemologi. Positivismen, filosofisk strömning med bland annat den moderna
inom positivismen, inleddes när Auguste Comte myntade begreppet positiv filosofi i början av 1800-talet. Med 1900-tale t
framträdde ett vidare grepp om det västerländska vetandets omvandlingar med Michel Foucault i The Order of Things.
Foucault ansåg att filosofin sönderföll i två delar, den ena upptagen med frågan om tolkning, historia och mening,
hermeneutik, den andra delen med formell ontologi och logiska härledningar genom negation; Weber II, a.a; Vogelin, Eric,
Vetenskap, politik och Gnosticism, Prisma, 2001Schacht, J., An introduction to Islamic Law; Devin, Islamic Legal Orthodoxy
265 Devin, o.a.a.

Lag och norm

266 Weber gjorde en distinktion mellan en subjektiva och en objektiv sida. Den subjektiva utgörs av det individuella
handlandet och förutsättningarna att med stöd av legala institutioner tillvarata sitt intresse. Den objektiva består av ett
antal olika legala bestämmelser med en mer eller mindre universell karaktär.
Skapandet av lagsystemen och deras tillämpning kan enligt Weber vara rationell eller irrationell. De är irrationella om
andra medel än de som kan kontrolleras av intellektet är grund för lagstiftning. De är materiellt irrationella om konkreta
faktorer i det enskilda fallet istället för generella normer avgör ett beslut. En rationell lagstiftning kan samtidigt vara
rationell i formellt eller materiellt avseende. En formaliserad lag är formellt sett rationell men den är formaliserad endast
om entydiga och generella karaktäristika utgör den materiella och processrättslig grunden. Det kan vara antingen
sinnesdata, yttrande, underskrift, viss handling eller något som klarlagts genom en logisk menings analys där fixerade
juridiska begrepp används. En sådan logisk rationalitet försvagar enligt Weber den formalistiska rigiditeten eftersom den
minskar entydigheten hos yttre karaktäristika men skillnaden mot den materiella rationaliteten ökar eftersom andra
normer, etiska, lämplighetskriterier och politiska påverkar ett avgörande. En professionell juridisk hantering i modern
mening måste enligt Weber ha en formell karaktär; Weber, M., Ekonomi och Samhälle (2), s 191-195; Weber, M, Ekonomi
och Samhälle. 3, s 72 - 77; Ahmadi, Iranian Islam and the Concept of the Individual, s 345; Schacht, An introduction to
Islamic Law, s 38, 175
267 Ahmadi, Iranian Islam and the Concept of the Individual
268 Schacht, An introduction to Islamic Law

Sunni och Shia

269 Inom Shis sammanställdes hadithsamlingar av Ibn Yaqub al-Kulayni, Ibn Babuya och al-Tusi; Devin, o.a.a; W.
Montgomery Watt, The Significance of the Early Stages of Imami Shiism
270 Agnete Lyssand, Islam i Iran”, 1998; De tolv imamerna – 1. Imam Ali 2. Imam Hassan 3. Imam Hoseyn 4, Imam Zayd
al-Abidin 5. Iman al-Baker, Zaiditerna, ”femmorna” ansåg inte al-Baker var den femte 6. Iman J. Sadiq, Ismailiterna,
”sjuorna” 7. Imam Musa a-Kazem 8. Imam Reza 9. Imam Ali Taqi 10. Imam Naqi 11. Imam Asghari 12. Imam Mahdi,
imamiterna/Itna ashariyya, ”tolvorna” efter den 12:e imamens försvinnande
271 Eftekharzadeh, Sayyed H., Discussions on Imam-e Zaman, Naba Publication, Teheran, 2002; Manochehr, D. From
Zarathustra to Khomeini: Populism and Dissident in Iran; Manochehr, D., From Zarathustra to Khomeini: Populism and
Dissident in Iran
272 Daftary, F. Ismailis in Medieval Muslim Societies, J.B Tauris & Co Ltd, New York, 2005; Hargrove, Barbara, The
Sociologi of Religion, sec.ed., Harlan Davidson inc., Illinois, 1989; Madelung, W. Religious Trends in Early Islamic Iran,
Bibliotheca Persica, New York, 1988
273 Taqiyah är en av de fyra tillämpningsprinciper som nämns i shia-muslimska läroböcker. De andra är bara´rat,
undantagsprincipen, ihtiyat, försiktighetsprincipen och istishab, dominansprincipen, se Mutaharri, Rättsvetenskap och dess
principer; Agnete Lyssand; Devin, o.a.a.; Ahmadi, Iranian Islam and the Concept of the Individual

Auktoritet och ledarskap

274 Traditionalister, rörelse som växte fram i slutet av 80-talet och förkastade den rationella islamiska teologin, kalam, till
förmån för en strikt texttolkning av Koranen och Hadith, uppteckningar rörande uttalanden, handlingar och godkännanden
som gjorts av Muhammed. Traditionlisterna ansåg att Koranen och Hadith var de enda giltiga källorna i trosfrågor och
tillämpning, Zahir. Användningen av rationellt orienterade utsagor var uteslutet även om de rörde en verifiering av
utsagan. Läsning av Koranen stod över en metaforisk återgivning, ta'wil och sanningen tillhörde endast Gud, tafwid.
Koranen skulle godtas utan att ställa frågan hur eller vad, Bi-la kayfa. Traditionalisterna föll tillbaka på skolastikern
Ahmad ibn Hanbal, 780 – 855, och vände sig mot Mu'tazilitrörelsen och andra rationalistiska metoder. Under tusentalet
kunde al-Ash'ari och al-Maturidi bygga en bro mellan Mu'taziliternas rationalism och Hanbaliskolan. Trots att motståndare
mot överbryggningen var en minoritet bland Hanbalis blev deras influenser starka inom Abbasidkalifatet. Ash'ari and
Maturidi betraktats som Sunniortodoxa traditionalister och har fått långtgående inflytande på islamisk teologi då det tagits
upp av Wahhabiislam och andra salafistiska rörelser; Sachedina, The Just Ruler (al-sultan al-`adil) in Shi´ite Islam
275 Sachedina, A. A. The Just Ruler in Shiite Islam, Oxford University Press, 1988; Eftekharzadeh, Sayyed H., Discussions
on Imam-e Zaman, Naba Publication, Teheran, 2002
276 Där återkom en andra krisfråga som uppenbarade sig när den elfte imamen, Hassan al-Askari, avled 874, det mindre
försvinnandet eller ockultationen, fördoldheten, undandöljandet, ghaybah, inom shia en tro på ett messianskt väsende,
Mahdi. Denne, en ofelbar manlig ättling till Muhammed, Muhammad al-Mahdi al-Muntazar, även Muhammad ibn Hasan,

355
försvann vid fem års ålder. Han var den siste av de shiitiska tolv imamerna, son till Hasan al-Askari. Imamiterna anser att
frälsargestalten Mahdi är knuten till al-Muntazar. Han har aldrig dött men varit fördold under århundraden. Han kommer
att återvända, faraj, och fylla världen med rättvisa men denna föreställning godtas inte av alla shiamuslimer, bland dem
Zaidi och Nizari-ismailiterna. De som ansluter sig till ghaybah har olika syn på antalet legitima imamer och vilken imam
som dväljs i fördoldheten. Den på detta sätt dolde imamen skulle meddela sig genom en ställföreträdare. Det inledde en
lång period av vilsenhet hos shiiterna. Under en tid av 60 år uppehölls sambandet med den dolde imamen av fyra
sektmedlemmar, ”förmedlare”, benämnda bab (port), Safir (budbärare) eller Wakil (representant). Perioden brukar kallas
den lilla förmörkelsen och följdes av den stora förmörkelsen när den siste Safiren 941 avled utan någon efterträdare. Det
blev då nödvändigt att förklara kontakten med den siste imamen som bruten. Han blev närmast en biblisk hägring för de
troende och skulle framträda vid tidens fullbordan men fram till dess krävdes vägledning. Vissa ansåg att imamernas
tolkning av hadith och Koranen tillgodosåg detta och vid 1200-talet hade detta utmynnat i korantolkningen ankom på dem
som tillägnat sig långtgående teologisk/juridisk utbildning, idjitihad. Utövarna benämndes mujtahid. De skulle klargöra
hur rättsregler och påbud skulle tolkas och detta knöts till statsmakten när den safavidiska dynastin införde shia som
statsreligion i Iran. När sedan denna enhetliga maktstruktur vittrade sönder efter safavidernas fall utan att kunna förnyas
under Kadjarerna lades grundvalar som kom att återspeglas med 1900-talets iranska revolutioner; Sachedina, a.a. The Just
Ruler

Medelhavet och idéhistorien

277 Barbero, Alessandro, Barbarernas dag – slaget vid Adrianopel, Agerings Bokförlag, 2005; Breitholtz, Lennart, Vid
medeltidens gryning - Rom under barbarernas svärd, Svenska Humanistiska Förbundet, Lund, 1984Lötmarker, Ruth,
recension av Luc Ferrys´s essä Qu´est-ce qu´un vie réussie?, Svd Kultur 2003-03-01; Arkoun, M., Arabisk idéhistoria
277 Blomberg, S., Muslimer i Europa, Linköpings Universitet, 1999; Gardell, C.J., Idéhistoria utan riktig markkontakt, SvD
Kultur 2002-09-04, recension av Ronny Ambjörnsons Tankens pilgrimer, andra delen i Natur och Kulturs Europas
idéhistoria; André & Tigerstedt i Kort allmän litteraturhistoria; Baudel, F. Världens tid, Civilisationer och kapitalism under
1400_1800, Gidlunds böcker, Stockholm, 1986
278 Rationalism, kunskap genom att tänka där förnuftet ger kunskap. Antikens Parmenides ansåg att jorden var ett enda
solitt klot utan någon förändring sedan han funnit att Zenons paradoxer gjorde andra alternativ omöjliga. Platon var
rationalist och ansåg att all kunskap är medfödd från idévärlden. Till andra rationalister hörde Descartes. Ett annat sätt
att se på kunskapsinhämtande är empirism; Braudel, F/Duby, G m.fl., Medelhavet – människan och arvet, kap 1, Arnaldes,
R., En enda Gud; De gamla gudarna är seglivade. Under 2000-talet fick trafikledartornet på Arlanda flygplats en arkitektur
som avspeglar Odens korpar, SvD 02-06-30
279 Nyplatonismen återkom i Europa, färgad av Dionysios Aeropagiten på 1300-talet hos mystiker som Mäster Eckhardt,
Tauler, Suso och Jan van Ruysbroeck, under 1400-talet hos Nicolaus av Cues och under renässansen när Platon och Plotinus
översattes av Marsilio Ficino. En nyplatonsk våg uppstod med Telesio, 509-1588, Picodella Mirandola, samtida med Ficino,
Giordani Bruno, 1548-1600 och Campanella, 1568-1639. Enligt Eudoxos från Knidos skall intresset för Zarathustra vid
Platons akademi ha varit betydande för att sedan tas upp av Sohrawardi (Jean Brun, Platon och akademin; Burkhardt, J.,
Renässanskulturen i Italien; Nordin, M., Filosofins historia; Lagerlund, H., Modern filosofi uppstod redan på medeltiden,
SvD Kultur 2002-09-06;.de Burgh, The Legacy of the Ancient World; Höffe, O., De stora filosoferna, s 156; Hedling, O.,
Attacken mot litteraturen, recension av David Lodge, ”Consciousnes and the Novel”, SvD Kultur 2003-03-26; Lundblad,
Niclas, Viljans frihet – en evolutionär illusion, rec. av Daniel C Dennet, Freedom, Evolves, Penguin Press, SvD Kultur 2003-
06-07; Brück, Carl-Filip, Moralfilosofin till korta efter terrordåden, rec. av Ted Homerich, After the Terror, Edinburgh
University Press, SvD 2002-10-01; När Descartes uppträdde på svensk botten intog teologerna samma hållning som sina
kontinentala företrädarna. De höll fast vid Aristoteles. Detta fick Descartes anhängare, cartesianerna, att i en inlaga till
Uppsala universitet gå till motattack. Det var intet under, at til Exempel een gammal Professor, som uthi 20 åhr för
studenterne Aristotelis Philosophiam dicterat, och dermedh förwärfwat sigh stoort anseende, wredh warder, nähr een ung
Cartesian kommer, och den sammes wiishet för bara lapperi och lumperi håller, och bekommer af ungdomen mer tillrop . I
vår egen tid lever frågan om jaget kvar, beskrivet som en märklig västerländsk idé utan stöd i filosofiska eller empiriska
bevis (Lindberg, Bo, Dagens forskning, maj 2002.

Akameniderna
Achaemenes – Teispes - Cyrus I - Cambyses I (Kambiz) - Cyrus the Great, Start of Achaemenid Empire, 559BC - 530BC -
Kambiz II, 530BC - 522BC - Darius I the Great, 522BC - 486BC - Xerxes I (Khashyar), 486BC - 465BC - Artaxerxes I -
465BC - 425BC - Xerxes II, 425BC - 424BC (45 dagar) - Darius II, 423BC - 404BC - Artaxerxes II, 404BC - 359BC -
Artaxerxes III, 359BC - 339BC - Arses, 338BC - 336BC - Darius III, 336BC - 330BC
Hellenistiska perioden
Alexander (III) the Great, 330BC - 323BC - Philip III (Arrhidaeus), 323BC - 317BC - Alexander IV, 317BC - 312BC
Seleukiderna
Seleucus I, 312BC - 281BC - Antiochus I Soter, 281BC - 261BC (samgent) - Seleucus, 280BC - 267BC (samregent) - Antiochus
II Theos, 261BC - 246BC - Sleucus II Callinicus, 246BC - 238BC
Arsaiderna, Parthiska väldet
Arsaces, 238BC - 217BC (or 211BC?) - Artabanus (Ardawan) or Arsaces II, 211BC - 191BC - Priapatius I, 191BC - 176BC -
Phraates I, 176BC - 171BC
Pro-Hellenistisk period
Mithradates I, 171BC - 138BC - Phraates II, 138BC - 128BC - Artabanus I, 128BC - 123BC - Mithradates II (the Great) -
123BC - 87BC - Gotarzes, 90BC - 80BC - Orodes I, 80BC - 77BC - Sanatruces, 77BC - 70BC - Phraates III, 70BC - 57BC -
Mithradtes III, 57BC - 55BC - Orodes II, 57BC - 37BC - Phraates IV, 37BC - 2BC - Phraates V, 2BC - AD 4 - Orodes III –
AD 4 - AD 7 - Vonones, AD 7 - AD 11

356
Anti-Hellenistisk Period
Artabanus II, 12 – 38 - Gotarzes II, 38 – 51 - Vardanes I, 39 – 45 - Vonones II, 51 - Vologases I, 51 – 78 - Vardanes II, 55 –
58 - Vologases II, 77 – 80 - Artabanus III, 80 – 81 - Pacorus, 78 - 105
Parthiska väldets nedgång
Vologases III, 105 – 147 - Osroes, 109 – 129 - Mithridates IV, 129 – 147 - Vologases IV, 147 – 191 - Vologases V, 191 - 208 -
Vologases VI, 208 – 222 - Artabanus IV, 213 - 224

Sassaniderna
Ardashir I, 224 – 241 - Shapur I, 241 – 272 - Hormizd I, 272 – 273 - Bahram I, 273 – 276 - Bahram II, 276 – 293 - Bahram
III, 293 - Narses, 293 – 302 - Hormizd II, 302 – 309 - Shapur II, 309 – 379 - Ardashir II, 379 – 383 - Shapur III, 383 – 388 -
Bahram IV, 388 – 399 - Yazdegerd I, 399 – 420 - Bahram V Gur, 420 – 438 - Yazdegerd II, 438 – 457 - Hormizd III, 457 –
459 - Piruz, 457 – 484 - Balash, 484 – 488 - Kavadh (Qobad) I, 488 – 496 - Tamasb, 496 – 499 - Kavadh I, 499 – 531 - Khosrow
I (Anushirvan), 531 – 579 - Hormizd IV, 579 – 590 - Khosrow II Parviz, 590 - Bahram VI, 590 – 591 - Khosrow II Parviz, 591
– 628 - Bestam (in Media), 591 – 596 - Kavadh (Qobad) II Shiruye (Siroes), 628 – 630 - Ardashir III, 628 – 630 - Shahrbaraz,
630 - Purandokht, 629 – 631 - Azarmedukht, 631 – 632 - Hormizd V, 631 – 632 - Khosrow III, 632 – 633 - Yazdegird III, 632
– 651

280 Nyplatonism; efter den grekiske filosofen Ammonios Sakkas i Alexandria med lärjungarna Plotinus och Origenes. Har
påverkat kristen filosofi, främst genom Augustinus tidigare skrifter (”Be kännelser”). Förnyat intresse under den europeiska
renässansen med Marsilio Ficino, påverkade tysk idealism och romantik. Nyplatonismen färgades av flera
religionsströmningar som hinduism, buddhism, konfucianism och taoism. I kristendomen framträder nypythagoreiska och
nyplatonska ”kristnade” inslag, med Dionysios Areopagitas. I islam framträder lånegods från grekisk tankevärld hos Ibn
Sina, Avicenna i Iran, Averroes (Ibn Rushd) i Spanien och hos Al Farabi (900-talet). Påverkan från nyplatonismen
återkommer i sufismen med dess iranska ursprung; Gerald Bechtle, Berns Universitet, Thiel, Simplikios und das Ende der
neu-platonischen Schule, 2003-09-10; Ball, H. Dionysus Aeropagita; W. G. de Burgh, The Legacy of the Ancient World.
Mani och, senare, Mazdak, startade rörelser som blev motarbetade i en teokratisk stat. Mani, med ett religiöst budskap, lät
till Shapur I överlämna sin skrift Sapurakan som godtogs tills Mani föll i onåd och avrättades. Mani´s lära, Manekeismen,
stod sig emellertid något årtusende. I östern såg man honom som en reinkarnation av Buddha. Manekeismen blev
statsreligion hos de kinesiska Uigurerna. I bysantium skulle Augustinus, 354 - 430, en av kristenhetens förgrundsfigurer,
komma att höra till den manekeiska skolan i Kartago tills han började tvivla på en dualistisk världsåskådning och synen
på själen som något materiellt. Hans intresse vändes till nyplatonister som Plotinus och Porfyrios innan omvändelsen till
kristendomen med verk som Bekännelser och Gudsstaten. Manekeismen skulle få anhängare på så avlägsna platser som
Kina; Linnér, Sture, Europas födelse; Cambridge Medieval History, I.

281 Med Plotinus, Proklos och Porfyrios hade gudarna alltmer blivit attribut, knutna till en enda gud. Endast hebréerna
fjärmade sig. Deras Gud hade inte några likheter med andra sådana. Den krävde ett avståndstagande från alla andra gudar
som skulle förgöras. Det var en annan monoteism än den som hörde till främre orientens föreställningsvärld där Plotinus i
Alexandria stötte ihop med Filon som försökte lirka ihop judendomen med Platon genom något som han kallade”Ena”.
Plotinus, som deltagit i romarnas krig mot perserna 243 ochantas ha stiftat bekantskap med manekeismen tog upp idéerna,
ett centrum kring vilket allt kretsade och stod över allt annat på samma sätt som solen. Det återkom hos Sohrawardi med
hans ljuslära; Armstrong, K., Historien om Gud; Gibbon, E., Romerska rikets nedgång och fall, III; Henriksson, A.; Ball, H.
Dionysus Aeropagita. Om nyplatonisternas vistelse i Ctesiphon se Gerald Bechtle, Berns Universitet, Thiel, Simplikios und
das Ende der neuplatonischen Schule, 2003-09-10; Braudel, F./Duby, G. Medelhavet – Människan och arvet.
282 Averroes, Ibn-Rushd, 1126 - 1198, andalusisk/arabisk filosof/vetenskapsman. Bildade skola be nämnd “averroism”,
ansedd som grundläggande kraft för sekulärt tänkande på europeisk botten; Avicenna, Abu Ali Sina, 980 - 1037, läkare,
filosof, vetenskapsman. Utgav en medicinsk encyklopedi Canon (Qanun) som kombinerade ett arv från Galenos med
traditionell arabisk/persisk läkekonst, blev standardverk i Europas högmedeltid med betydelse även för en återetablering
av antikens vetande inom medicinen. När Avicenna kommenterade nyplatonisterna konstaterade han att bland dem finns
en som hette Porfyrios som har skrivit en bok om intellektet och det förståeliga som prisas av peripaterna. Allt detta är babbel.
Dom vet mycket väl att det här begriper dom inte och det gör inte ens Porfyrios själv . Påstående att något är något annat,
inte till följd av transformation från ett tillstånd till ett annat, inte till följd av förening med något så att en tredje sak kommer
ut ur detta, utan endast att ett objekt blir ett annat objekt, är poetisk nonsens utan mening konstaterade Avicenna. Han
postulerade istället ett himmelrike med tio intellekt, ett förnuft utifrån form och materia så som det formulerats av
Aristoteleles. Detta togs upp av Thomas ac Aquino som ersatte intellektet med änglar. De sprang, ansåg Aquino i likhet
med Avicenna, fram ur materien för att skiljas från varandra därför att de hade olika form; Kalin, I., Knowledge as the
Unity of the Intellect and the Object of Intellection in Islamic Philosophies: A Historical Survey from Platon to Mulla Sadra ,
The George Washington University, publicerat i A Companion to World Philosophies, rd. E. Deutch och R. Bontekoe,
Blackwell Publishers, 1977 s 437-447; Ahmadi, F. och N., Iranian Islam and the Concept of the Individual, kap 3, The
Importance of the Theological View in the Study of the Iranian Conception of m an; Hamlyn, D. W., Filosofins historia; Höffe,
O., De stora filosoferna; Hedin, Christer, Vetandets villkor; Nordin, S., Filosofins historia; De Boer, T.J., The History of
Philosophy in Islam, Islamic Philosophy online, New York, 2003; Mackey, S., The Iranians, kap 4, The Faces of Authority:
Father, King and Cleric; Ahmadi, F. och N., Iranian Islam and the Concept of the Individual, s 97-100; Linnér, Sture,
Europas födelse;
283 von Glasenapp, De fem världsreligionerna, s 345-46; Mahdi, Ali Akbar/Lahsaeizadeh, Abdolali, Sociology in Iran;
Hamlyn, D. W., Filosofins historia
284 Ahmadi, Iranian Islam and the Concept of the Individual

357
285 al-Ashari, 874-935, försökte minska gapet mellan vetenskapligt angreppssätt och ortodox teologi. I denna esoterik
utgjorde zahir och batin fundament. Zahir och batin utgjorde fundament där den inre esoteriken, batin, förkastades av
ortodoxa sunniter och legalistiska shi´iter. Begreppen zahir och batin togs upp av moderata shi´iter, sufister och fatimidiska
ismailiter medan en yttre förståndsnivå, zahir, avvisades av extrema ismailiter, sufister och vissa shi´itiska grupperingar;
Seyyed Hossein Nasr, Science and Civilization in Islam, http.multimedia.ecn.purdue.edu..html; Arkoun, M. Arabisk
idéhistoria; Armstrong, K., Kampen för Gud; Seyyed, Hossein Nasr, University of South Carolina, konferensmaterial 2001-
10-18 - - 20 (internet); Hedin, Christer, Vetandets villkor och Islam i samhället; Pagels, E., De gnostiska evangelierna;
Smirnov, A., Truth and Islamic Thought; Nya Testamentet, Evangelium enligt Johannes, kap. 16; Smith, Peter, ”The
Routinization of Charisma? Some Comments on ´Motif Messianique et Processus Social dans le Bahaisme ; Beträffande
dualism jfr indiskt inflytande hos Fichte, Schelling, Hegel, Schopenhauer med en dialektik som tar upp en utveckling
baserad på motsättningar (Hedin, C., Vetandets villkor
286 Sadra kom samtidigt med sin Hihmat al-Muta´aliyyah, Transcedental Theosofi, tillkommen under den safavidiska eran,
att lägga grunden för en metafysisk konstruktion som ville anpassa en shi´itisk doktrin – se ”Karbalaparadoxen” - till det
som safaviderna åstadkommit politiskt, en shiamuslimsk statsbildning (Dabashi, Hamid, The End of Islamic Ideology –
Iran; Ahmadi, F. och N., Iranian Islam and the Concept of the Individuals; Motsättningen bottnade i Hermeneutiken – den
tolkning där texten är central; hur är den formad och vilken är innebörden. I väst har två grenar utvecklats, de n
systematiska metoden (Schleiermacher) och den ”livsvärldsorienterade” (Gadamer). Hermeneutiken möter ibland även den
existensiella filosofin (Heidegger), Termen rationalism faller tillbaka på utgångspunkten att rationalisten utgår ifrån att
kunskap inhämtas genom tänkandet. Sokrates, Platon, Pythagoras och Descartes hör till begreppsbildningens
förgrundsfigurer. Ett annat sätt för kunskapsinhämtandet låg i empirismen med företrädare som Hippokrates och Bacon;
se även Ashk Dahlén, Uppsala University, The Gadameraian hermeneutics of hujjat al-islam Muhammad Mujtahid-
Shabistari: A Case of Shi’i ‘modernism’ in contemporary Iran, The 5th Nordic Conference on Middle Eastern studies, The
Middle East: Interpreting the past, Lund, 25-28 October 2001; Corbin, H., En Islam iranien – Aspects spirituels et
philosophiques, band 2, Sohrawardi et les Platoniciens de Perse, band 4, L´ecole d´Isphahan, L´ecole Shaykhie, Le Douzieme
Imam.

Medelhavet och idéhistorien - öster om Eufrat

287 Medicine, kap 28, Danielle Jacquark, The influence of Arabic medicine in the medieval West; The Process of Reception
and Assimilation: Arabic Medicine in Historical Perspective, Islamic Heritage, Internet; Encyclopedia of the Arabic Science,
Ed. Roshdi Rashed, Routledge, London, 1996
288 André/Tigerstedt i ”Kort allmän litteraturhistoria”. Ett annat svenskt arbete noterar, på 8 sidor av 648, att med Ibn -
Sina “som var perser” och Ibn-Rushd, ”i det islamska Spanien” var den ”islamiska vetenskapens blomstringstid avslutad”.
Det västerländska synsättet går igen. Efter en ”blomstringstid” tänker man inte, i vart fall inte utanför västerlandet;
Nordin, S., Filosofins historia Arkoun, M, Arabisk idéhistoria, s 39; Blomberg, Stefan, Muslimer i Europa, Linköpings
Universitet, 1999; Qanon innehåller ett antal anatomiska klarlägganden som accepteras ännu idag. Avicenna blev först
med iakttagelser som rörde olika delar av ögat, bland dem irisen och retinan liksom det optiska nervsystemet. Andra
områden var patologin och farmakologin, anatomi, gynekologi, barnsjukdomar, tuberkulos, sjukdomsspridning via vatten
och jord liksom interaktionen mellan psykologi och hälsa. Han visade att aorta bestod av tre valv som öppnades när blodet
pumpades fram med en stängning som förhindrade återflöde. Han antog att de muskulära rörelserna förutsatte en
nervretning och att smärtförnimmelser förmedlades via detta nervsystem. Avicenna avvisade oklara gissningar och
uppmanade samtida läkare till mera studier av den mänskliga kroppen.
289 Ahmadi, Iranian Islam and the Concept of the Individual
290 Duncan, David Ewing, Kalendern, W&W, 1998, s 171; Cariou, D., Medelhavsvärlden på 1100-talet
291 Ramezani, Mohsen, Shah Nameh
292 Ahmadi, Fereshteh och Nader, Iranian Islam and the Concept of the Individual
293 Bashiri, Iraj, Firdowsi and His Shahname
294 Se ur Tusen och en natt andra samlingen, Harun al-Rachids möten på Bagdads bro, tredje samlingen Historien om
sultan Mahmuds dubbelliv och Historien om Ibn al-Mansur och de två unga flickorna, sjätte samlingen Trolldomssagan om
ebenholtshästen där perserkungen Shapur uppträder, Den styckade kvinnan och de tre äpplena och negern Rihan och Giafars
och barmakidernas död samt Den ljuva historien om prins Jasmin och prinsessan Mandelblom där Chosroe Anushiravan
omnämns; Fazlhashem

Mot vår tid

295 Sachenida, The Just Ruler
296 Ahmadi, Fereshteh och Nader, Iranian Islam and the Concept of the Individual
297 Samuel Huntington varning för civilisationernas krig, The Clash of Civilizations möttes av Irans president, Khatam i,
med uppmaningen i FN att få till stånd vad han kallade the Dialogue of Civilizations för att få till stånd ett meningsutbyte.
På ett mera jordnära sätt syftade uppslaget till att åstadkomma ökat kulturellt utbyte mellan Iran och USA. Hans tan ke
var att de två länderna, i avaktan på att de formella politiska relationerna skulle kunna återställas, skulle kunna reducera
den misstänksamhet och misstro som fanns mellan länderna genom ett intellektuellt och kulturellt utbyte ; Payvand's Iran
News 12/12/00; Nader Habibi, Economist, Middle East and Africa Division ”Bringing the Dialogue of Civilizations Closer to
HomeLindeborg, L. Usamas bibliotek, DN Kultur 01-10-25
298 Anna Törngren, Opium för folket - Till kritiken av religions-historien, Digitaliserad upplaga; Weber II; Schacht, An
introduction to Islamic Law

358
 Fundamentalistiska strömningar
299 Weber, del 2; Armstrong, K., Kampen för Gud – Fundamentalism inom judendom, kristendom och Islam ; Kramer,
Fundamentalist Islam in Large – The Drive for Power, Internet; Stern, Jessica, Mind over Martyr – How to Deradicalize
Islamist Extremists, Foreign Affairs, jan-febr 2010
300 Jansen, G.H. Militant islam; Jonsson, B. Gudomlig vision ledde till förtryck; Svenska Afghanistankommitté n,
Afghanistan förr och nu; Gardell, J.G., Den militanta islamismens nederlag, recension av Anthony Shahid´s Legacy of the
Prophet, SvD Kultur 01-10-11; Louis, S., Den store jihad, DN Kultur 01-10-03
301 Stern, J. Mind Over Martyr – How to Deradicalize Islamist Extremism, Foreign Affairs, jan-febr 2010; Sharia –
beskrivning av gudomlig vilja med stöd av Koranen och Muhammeds sunna som återfinns i haditherna (muntligt traderad
berättelse). Tillämpningen varierar från land till land; Armstrong, K. Kampen för Gud, kap 6–7, Fundament och
Motkulturer, Bokförlaget Forum AB, 2001
302 Se t.ex. Ibn Khaldun Center for Development Studies, Kairo, Changing Face of Egypt´s Islamic Activism: 1970-1995;
Armstrong, K., kapitlet 7 Motkulturer – 1925-1969

Jihad
303 Sachenida, The Just Ruler, s 105-118; Mahmoudi, S., Sverige försvagar FN, SvD 01-10-24

Sufismen
304 Daftary, F., Sectarians and Transoxiana during Umayyad and early Abbasid Times – Ismaili-Sufi relations in early
post-Alamut and Safavid Persia
305 Chevalier, Sufismen, s 87; Nordberg, M., Profetens folk
306 Schimmel, A., The Heritage of Sufism, vol I, avsnitt III
307 Chevalier, J., Sufismen
308 Kamustafa, A. T. The Heritage of Sufism; Chevalier, J; Nordberg, M., Profetens folk
309 Fazlhashemi
310 Chevalier, J., Sufismen,
311 Svenska Dagbladet, Kultur, 2001-11-15, Owe Wikström, Islamsk Sufism en innerlig form av andlighet, recension av
Levande Sufism, red Westerlund, David, Nya Doxa
312 Fazlhashemi, Seyyed Mohammad, Förändring och kontinuitet, Al-Ghazalis politiska omsvängning, Almqvist & Wiksell
International, Umeå, 1994; Sheiban, Hossein, De sargade dygden – Religionskritik hos tre klassiska persiska poeter: Sa`idi,
`Obayd och Hafez, Ellerströms, 2014
313 Corbin, Henry, 1903 - 1978, fransk iranolog, specialiserad på shiaislamisk filosofi och mystik. Professor vid École
Pratique des Hautes Études i Paris. Publiceradestudier över den iranske filosofen Suhrawardi och utgav även det
omfattande Bibliothèque iranienne. Corbin, Henry, En Islam iranien, Gallimard, 1971 - 72; Corbin, Henry, The man of Light
in Iranian Sufism, Omega Publications, New York, 1994
314 al-Ashari, 874-935, försökte överbrygga gapet mellan vetenskapligt angreppssätt och ortodox teologi. Den islamiska
esoterismen utgör ett sekteristiskt särdrag som återfinns hos främst ismailiter och ashariter. I detta fanns ett ”messianskt ”
motiv som utvecklades inom Lundaskolan (Lunds Universitet, teologiska fakulteten) av Anders Nygren och Gustav Aulén,
ett friläggande av specifika mönster vilande på religiösa föreställningar. En karismatisk bild ”rutiniseras”, något som kan
föras tillbaka till Max Weber. I denna esoterik utgjorde zahir och batin fundament kring vilka tre linjer framträdde. Den
inre esoteriken, batin, förkastades av ortodoxa sunniter och legalistiska shi´iter. De två nivåerna zahir och batin togs upp
av moderata shi´iter, sufister och fatimidiska ismailiter medan en yttre förståndsnivå, zahir, avvisades av extrema
ismailitert, sufister och vissa shi´itiska grupperingar; Smith, Peter, The Routinization of Charisma – Some Comments on
”Motif Messianique et Processus Social dans le Bahaisme, Occasional Papers in Shaykhi, Babi and Baha´i Studies, vol 2 no
6, 1998); Seyyed Hossein Nasr, Science and Civilization in Islam, http.multimedia.ecn.purdue.edu..html; Corbin, H., En
Islam iranien, del II, Sohrawardi et les Platoniciens de Perse, förordet, del IV, La penseur shi´ite et la philosophie
prophetique; Arkoun, M. Arabisk idéhistoria; Armstrong, K., Kampen för Gud; Seyyed, Hossein Nasr, University of South
Carolina, konferensmaterial 2001-10-18 - - 20 (internet); Hedin, Christer, Vetandets villkor, s 93-100 och Islam i samhället,
”barnmatsmetaforen”; Pagels, E., De gnostiska evangelierna, förordet; Nordin, S., Filosofins historia; Smirnov, A., Truth
and Islamic Thought
315 Olika uppfattningar om sufismens livskraft har förts fram av framstående orientalister och historiker som A. J. Arberry,
J.S. Trimingham, Marshall Hodgson och iranisten Carl Ernst men en långtgående redovisning av detta måste läggas
utanför denna berättelses ramar.

Irak-Irankriget och Shatt El-Arab

316 Luc de Barochez, Saddam Hossein, fils de la violence et de la Mésopotamie, rec. Luizard, P-J. La question irakienne, Le
Figaro 2003-02-28; Baker, R och Halmfeldt, Irak – En befolkning og dens historie, Dansk Flygtningehjælp, 2002.
317 Murray, D., US Foreign Policy and Iran
318 Senare utvidgade Ronald Reagan Carterdoktrinen med Reagandoktrinen – USA skulle inte låta Saudiarabien gå
samma väg som Iran. USA:s vapenförmedling inriktades mot nationella- och högerorienterade frihetsrörelser.

359
Nixondoktrinen, 1969, innebar att USA och dess allierade i huvudsak själva skulle svara för sitt militära försvar. Doktrinen,
i linje med Vietnamkriget, inlett under Lyndon B. Johnson 1968, kom att tillämpas med militärt stöd till Iran och
Saudiarabien för stabilitet i regionen.
319 Murray, D. US Foreign Policy and Iran, Routledge, NY/London, 2010
320 Resolution 457: Islamic Republic of Iran-USA, 1979, enhällig, befria giss-lan; 461: Islamic Republic of Iran-USA,
december 1979 - upprepning resolution 457, överlämnande till Internationella Domstolen, 479 - september 1980 – oenighet,
den första resolutionen - 514 - july 1982 – oenighet; krävde eld upphör - 522 - oktober 1982 – oenighet; nytt krav eld upphör
- 540 - oktober 1983 – fördömde kräkningar av internationell rätt, medling - 582 - februari 1986 – oenighet; beklagade Iraks
användning av kemiska vapen - 588 - oktober 1986 – oenighet; påkallade
hörsammande av resolution 582 - 598 - juli 1987 – oenighet; krav på ett omedelbart upphörande, inledde granskning av
orsaker till krigets uppkomst - 612 - maj 1988 – fördömde användningen av kemiska vapen - 619 - augusti 1988 – skapade
UNIIMOG som skulle granska genomförandet av eldupphör - utvidgat med resolutionerna 631, 642, 651, 671, 676 and 685
- 620 - augusti 1988 – fördömande kemiska vapen.
321 Potter o Sick, Iran, Iraq and the Legacies of War, s 173-175; Shalom, S. R., The United states and the Iran-Iraq War;
Keddie, Nikki R., Modern Iran – Roots and Results of Revolution, Yale University Press, 2006
322 Shalom, S. R. the United States and the Iran-Iraq War, Boston South End Press, 1993; FAS – Military Analysis, Network,
http://www.fas.org, 1999-12-21; Iran Chamber Society, History of Iran, Iran-Iraq War 1980-1988, The Tanker War, 1984 –
1987; Bergström, M. Utflaggningens rättsliga konsekvenser, Handelshögskolan, 2010
323 Fördraget 1639, Zuhabfördraget, slutpunkt på ett krig som börjat 1623, en territoriell konflikt mellan Turkiet och Iran
som pågått i 150 år; Mehdi, S.G. Shatt Al-Arab - A Survey Of Wars And Treaties, From Safawid - Ottoman Period to 1975
Algiers Agreement, GEO-POLITICAL AFFAIRS
324 Cox, Percy, 1864 - 1937, engelsk diplomat, utformade det brittiska mandatet Irak vid övergången från
provisorisk/militär administration till val av Feisal I; Lloyd George, David, brittisk premiärminister 1916 - 22, gav ut
Krigsminnen – Den Mesopotamiska skandalen, Norstedts, Sthlm, 1934; Kuipers, Ronald L. Irak – World War I end the
British Mandate, www.workmall.com; Potter, L. G. & Sick, G. G., Iran, Iraq and the Legacies of War, Palgrave, New York,
2004
325 Klieman, A. S, Foundation of British Policy in the Arab World: the Cairo Confernce 1921, the Johns Hopkins Press,
London, 1970; Fawcett, L., International Relations of the Middle East, Oxford University Press, Oxford, 2005
326 Compareti, M. The Sassanians in Africa, www.tranoxanien.com; Mojtahedzadeh, P. Mishmahig Islands (Bahrain),
"How was separated from Iran”, Iran Chamber Society, 2015
327 Shatt-el Arab se The Geographer Office of the Geographer Bureau of Intelligence and Research, no. 164, 1978, Iran - Ira q
Boundary; Konstantinopelprotokollet, 1913, fastställdes 1975 med Algeriets Bouedienne som medlare, upp av Irak 1980.
328 Sveriges Radio, 2007-03-26, Iran förhör gripna britter; Al Jazeera, CNN, the Guardin 2016-01-13.
329 AP, 2 mars, 1982; Resolution 598: Iraq-Islamic Republic of Iran (1987)
330 RÛDAW, Iran-Iraq discuss clearing Shatt al-Arab of sunken ships, war debris 1/12/2014; Globalis -Atlas of Our
Changing Environment, Avskogning: Shatt al-Arab; The Inventory of Shared Water Resources in Western Asia , publiserat
av the United Nations Economic and Social Commission for Western Asia (UNESCWA) och the German Federal Institute
for Geosciences and Natural Resources (BGR),
331 Rumaihi, M. Beyond Oil - Unity & Development in the Gulf, Alsaqi Books, 1986
332 AP, 2 mars, 1982.
333 612: Iraq-Islamic Republic of Iran (1988) Kemiska vapen - 619: Iraq-Islamic Republic of Iran (1988) Kemiska vapen -
620: Iraq-Islamic Republic of Iran (1988) Kemiska vapen – MOT IRAN! - 631: Iraq-Islamic Republic of Iran (1989) Kemiska
vapen - 642: Iraq-Islamic Republic of Iran, 1989-09-29. Kemiska vapen - 651: Iraq-Islamic Republic of Iran (1990) Kemiska
vapen - 671: Iraq-Islamic Republic of Iran (1990) UNIMOG - 676: Iraq-Islamic Republic of Iran (1990) UNIMOG - 685: Iraq-
Islamic Republic of Iran (1991) UNIMOG
334 Hilterman, J. R., Outsiders as Enablers: Consequences and Lessons from International Silence on Iraq´s Use of Chemica l
Weapons during the Iran-Iraq War; The Persian Gulf of the Millenium: Essays in Politics, Economy, Secutity and Religion,
S.t Martin Press, New York, 1997; Ford Foundation, The United Nations and the Iran-Iraq War; Brännström, I., Helgesen,
S. Inget stöd, FN:s död - FN:s behov av andra aktörer för framgångsrik medling i mellanstatliga konflikter, Lunds
universitet, HT06; Nicoobayan, A. Omedlingsbart? En teorikonsumerande fallstudie om medlingsarbetet under Iran-
Irakkriget, Lunds universitet, 2005-05-23.
335 Carlsson, I. The UN at 50: A Time to Reform, Foreign Policy, No. 100, 1995; Bring, O. Swedish Defence College and
Stockholms universitet, Should NATO take the lead in formulating a doctrine on humanitarian intervention? NATO REVIEW,
Web edition Vol. 47 - No. 3, 1999 p. 24-27; Paulsson, B. A. En obekväm politisk sanning, Move Publicatios, 2013, 2016;
Pasdaran, ”de missgynnades armé” eller Den islamiska republikens väktares armé, art. 150 i konstitutionen, Sepah -e
Pasdaran-e Enghelab-e Islami; AFP 2015-09-30; Mbuende, Kaite M., Between Enlargement and Reform. The UN Security
Council; Choice for Change, se FN och Dag Hammarskjöld Foundation Critical Currents no 4/2008, The Quest for Regional
Representation.
336 Rumaihi, M. Beyond Oil – Unity & Development in the Gulf, Al Saqi Books, London, 1986

Kvinnor, jämställdhet och kvinnorörelse

337 Ursprungligen benämndes Anahita Aredvi Sura Anahita i ett forniranskt, idag förlorat, språk, avestiskan.
Textfragment, bland dem de s.k. Gathasångerna, har samlats i en kompilerad text, Avestan, I namnformen Ardәwī Sūrā
Anāhitā är endast ordet Arədvī knutet till gudomlighet - sūra och anāhīta utgör adjektiv med betydelsen mäktig, ren,
obefläckad och återfinns i vedisk sanskrit. Anahitagestalten trädde fram under mederna, Den fick sin slutform under

360
Artaxerxes och vann insteg hos kappadokier, armenier och runt medelhavsländerna. Enligt legenden färdades Anahita i en
vagn, dragen av fyra hästar – vinden, regnet, molnen och snön. Samma beskrivning återkommer hos den mediske
Mithragestalten, nära knuten till den högste guden, Ahuramazda. Knuten till kungakröningar kom Anahita att bli garant
för tronhavarens legitimitet. Anahita blev under den iranska sasaniddynastin benämnd Ardwisur Anāhīd som har knutits
till Mat Zemlya, moder jord i slavisk mytologi. Greker och romare likställde Anahita med Venus/Aphrodite, perserna med
Artemis. Anahita antas ha stigit fram runt 3000 år f.v.t. men föregicks av flera andra gudinnor, i Egypten gudinnan Neith
för mer än 5000 år sedan. Återfunna figuriner kan föras upp emot 10 000 år tillbaka. Statyetter återfunna i Susa har
daterats till omkring det fjärde årtusendet f.v.t; Wolkstein, D. Noah Kramer, S. Inanna – himlens och jordens drottning,
Bokförlaget Trevi, Sthm; Anahita har gett namn åt en asteorid, upptäckt av C. H. F. Peters, 1887, senast synlig 2001 av
Arecibo Observatory; Clunies Ross, M. Hedniska ekon – Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, Anthropos, 1996 – Mimer,
Kvase och kriget mellan asar och vaner; The Cambridge History of Iran, Cambridge University Press, NY 1968; Saggs,
H.W.F. Civilization before Greece and Rome, Yale University Press, London, 1989; Thue, Helge, Internasjonal privatrett,
Trondheim, 2002
338 Sasaniderna, iransk dynastibildning 226–640; Studier kring kvinnofrågor har gjorts i olika samhällen, Caecilie Seler -
Sachs, 1855-1935, tysk etnolog och fotograf som i samarbete med sin make, etnografen Eduard Seler, gav ut flera arbeten,
bland dem Frauenleben im Reiche der Azteken och Ein Blatt aus der Kulturgeschichte Alt-Mexikos, ISBN 3-496-00786-
9;Encyclopædia Iranica, Family Law, legal prescriptions dealing with marriage, divorce, the status of children, inheritance,
and related matters, i. In Zoroastrianism, ii. In Islam, iii. In Modern Persia ; Taussi Sjöberg, M. Rätten och kvinnorna – från
släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen, Atlantis, Stockholm, 1996; Inger, Göran, Kompendium i
Rättshistoria, Rättsutvecklingen i Sverige från medeltid till nutid, Liber, Lund, 1978; Corbin, Henry, En Islam iranien,
Gallimard, 1971_72; Onfray, M. Contre histoire de la philosophie, I: Les Sagesses antiques, Editions Grasset & Fasquella,
2006; Armstrong, K. Myternas historia, Bonniers, 2005; Stausberg, M. Zarathustra och zoroastrismen, Nya Doxa, Nora,
2005; Nigosian, S.A. The Zoroastrian Faith, McGill & Queen´s University Press, 1999; Rose, J. Zoroastrianism, I.B. Tauris,
2011; Boyce, M. Zoroastrians, Routledge, 2001.
339 Familjeöverhuvudet kunde fritt testamentera egendom men inte begränsa andelar som tillkom hustru eller
bröstarvingar. Skulle andelar ha testamenterats utanför familjen, mārd ī sāhr, skulle de efter arvtagarens död återgå till
den ursprungliga familjen. Om arvet tillföll en ende son var denne skyldig att överta ansvaret för familjemedlemmarna.
För en änka med full äganderätt, bāhr i xwesih, ansågs arvet utgöra ersättning för handhavande av egendomen, cakārīh
(bāhr ī stūrīh). En dotter gift med sin far som hade status som cakārīh/stūrīh ärvde efter faderns död samma andel som en
son; Vid fördelningen skulle en lott avdelas för att bevara hushållets eldstad, sedvana från stäpptillvaron, under
sasaniderna förstärkt med eldtemplen; Taussi Sjöberg, M. Rätten och kvinnorna – från släktmakt till statsmakt i Sverige på
1500- och 1600-talen, Atlantis, 1996; Anners, Erik, Den europeiska rättens historia 1, AWE/GEBERS, Uppsala, 1977
340 Khosrow and Shirin återkommer hos Nezamiye Ganjavi, Nizami, 1141 _1209, azerisk poet och filosof, romantisk epiker
i persisk litteratur med inflytande på senare persiska författare. N. gav ut ett tiotal verk, bland dem Khosrau och Shirin;
Mirror of the Invisible World – Tales from the Khamseh of Nizami, The Metropolitan Museum of Art, New York, 1975;
Rivāyat ī Ēmēd, sammanställning zoroastrisk doktrin av Ēmēd, son till Ašawahišt under 1000-talet. Emed föll tillbaka på
Ādurbād ī Mahraspandān, verksam under den sasanidiske kungen Šāpūr II, 309_9 CE. Under 1500 och1600-talen samlade
zoroastrianer som sökt sig till Indien (Gujarat) ihop det som kunde uppbringas om förantik zoroastrism, samlat i
Denkardencyklopedin, epistelliknande texter. Några sådana uppteckningar kan dateras till 1528 (Kama Bohra), 1594 (Kaus
Kama) och 1570 (Shapur Bharuchi); Äktenskap i internationellt privaträttsliga förhållanden regleras i lag (1904:26) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap. Äktenskap som ingåt ts enligt utländsk rätt
erkänns inte i Sverige om det vid äktenskapets ingående fanns hinder enligt svensk lag och minst en av parterna var svensk
medborgare eller hade hemvist i Sverige (1 kap 8 a §). Om äktenskapet ingåtts under tvång kommer utländskt äk tenskap
under inga förhållanden att erkännas i Sverige. Om en i Sverige bosatt och gift person ingår ett andra äktenskap i utlandet
enligt där gällande regler, kommer personens andra äktenskap inte att erkännas.
341 Council of Guardians, Opinion 1488, July 1984; Fallah, Xerxes, Svensk ordre public, Lunds universitet, 2002
342 Mutahhari, Morteza, Kvinnans rättigheter i Islam, Kulturavdelningen vid Republiken Irans Ambassad i Stockholm,
1996; Eftekharzadeh, Imam-e Zaman, Naba Organization, Tehran, 2002.
343 Ett avgående parlament lämnade 2004 förslag till väktarrådet där arvsrätten likställts mellan kvinnor och män.
Nuvarande rättsläge ger kvinnan rätt till egendom från 1/8 till 1/4 vilket är mindre än det som tidigare tillämpats, AP
Middle East, 2004-05-11; Hooglund, E. Women and the Making of Civil Society in Post-islamist Iran; Nomani och Bedad,
Class and Labor in Iran – Did the Revolution matter? Syracuse University Press, 2006; Sen McGlinn, Family Law in Iran;
An essay prepared under the supervision of Leon Buskens for the paper on ‘Islamic Family Law’ at the University of Leiden,
the Netherlands, in the 2000-2001 academic year. Verstion 20; UN Commission of Human Rights, Implementation of the
Declaration of the Elimination of all Forms of Intolerance and of Discrimination Based on Religion or Belief, E/
CN.4/1996/95/Add .2; A Brief History of Women Movements in Iran 1850-2002, www.cultureofiran.com; Reuter 02-04-29,
Feminists Hail New Iranian Custody Law; Marshall, Tayana, Iranian Revolution Turned Against Women Who Supported
It; Fisher, S. The Peak, University, Burnaby, Brittish Columbia, Canada, 1995, Iran Oks Marriage Age Bill, Guardian, 2002-
06-23; Shiratzki, J. Muslimsk familjerätt; Liedman, L. Alm, I. Hur har nationsbyggande projekt i Iran bidragit till att forma
kvinnans roll, och hur har kvinnor svarat mot detta? Lunds universitet, 2004; Mahdi, A. A., the Iranian Women's Movement:
A Century Long Struggle. 2004-11-01 DOI; Eyrumlu, Reza, Iranska familjer i Sverige, Invandrarlitteratur, 1998;
Darvishpour, Mehrdad, Invandrarkvinnor som bryter mönstret, Liber, 2004; Andersson, E. Irans kvinnor och deras
möjligheter till politisk påverkan, Karlstads Universitet, 2010.
344 Teodorescu, A. Kvinnorna kan återerövra demokratin, Friheten i Iran - en essäsamling, Fores/Captus, Ohlininsititutet;
NGO - Non governmental organization inom FN. Närmare 3 000 organisationer får bidrag från internationella givare;
Khorasani, N. A. Mahnaz Afkhami - Reform and Regression: The Fate of the Family Protection Law, 2008-10-14.

361
345 Den jafaritiska skolan bärs upp av tre grundläggande lagkommentarer, Najm -al-Dīn Moḥaqqeq Ḥellī’s Šarāʾeʿ al-Eslām ,
Zayn-al-Dīn ʿĀmelī Šahīd-al-Ṯānī’s Šarḥ al-Lomʿa och Shaykh Mortażā Anṣārī’s Makāseb med viss anpassning till andra
lagskolor och inslag från belgiska, franska och schweiziska rättssystem.
346 Wallach Scott, Joan, Slöjans politik, Tankekraft, 2010
347 Mottahedeh, Negar, Representing the Unpresentable, Syracuse University Press, 2008
348 Qurrat al-Ain avrättades 1852 tillsamman med ledarna för Babisrörelsen efter ett mordförsök gentemot shahen;
Chehabi, H. Staging the Emperors New Clothes: Dress Codes and Nation-Building under Reza Shah, Iranian Studies, vol
26, 1993; Radjavi, Heydar, French Hats in Iran, Mage Publisher, Washington, 2011
349 I Sverige har förslag om segregerade könstider i svenska kommunala simhallar fört fram. I Frankrike konstaterades
när ett slöjförbud avhandlades att en kriminalisering av slöjan var effekten av ett förtryck som ett förbud skulle fördubbla.
Först tvingas kvinnor att dölja sig. Sedan bestraffas de för att ha blivit förtryckta; Nayyeri, M. H. Gender Inequality and
Discrimination: The Case of Iranian Women, Iran Human Rights Documentation Center, 2013; Karlsson-Minganti, P.
Muslima – Islamisk väckelse och unga muslimska kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige, Carlssons
bokförlag, Stockholm, 2007; Spellberg, D.A. Politics, Gender and the Islamic Past, Columbia University Press, New, York,
1994; Khamenei, S. H. Replies To Inquiries About The Practical Laws of Islam, Alhoda, Tehran, 2005; Kamrava, M. Iran´s
Intellectual Revolution, Cambridge University Press, New York, 2008; Zayer, Camilla De familjerättsliga Sharialagarna -
Guds lag i människans samhälle, Lunds universitet, 2010
350 Koolaee, Elaheh, Iranian Women from Private Sphere to Public Sphere, With Focus on Parliament . Iran and the
Caucasus, Volume 13, Issue 2; The Diary of H.M. the Shah of Persia during the Tour Throug Europe in A.D. 1873, Bibliotheca
Iranica/Mazda Publishers, 1995; Amanat, A. Taj al-Saltana, Crowning Anguish. Memoirs of a Persian Princess from the
Harem to Modernity, Mage Publishers, Washington, 2003
351 Suffragetterna återkommer i filmens värld, Suffragette, med Meril Steep som Pankhurst; Malkum Khan, Mirza, 1833-
1908, fick sin utbildning vid franska katolska skolan i Isfahan, därefter teknologutbildning i Paris. Närmade sig samtida
filosofi, Saint Simone och Auguste Comte. Lärare vid den nystartade Dar al-Fonum 1852, gav ut arbetet Daftar-i Tanzimat,
Reformboken. Hade till en början Naser al-Din Shahs förtroende men ett religiöst motstånd ledde till exil, London, där han
gav ut den satiriska A Treveler´s Tale och kritiserade den iranska regimen i tidningen Qanun . Aktiv debattör, propagerade
som socialdarwinist för ett “upplyst” Iran med tillbakablick på ett historiskt arv. Blev diplomat, placerad Paris 1857.
Introducerade frimureriet i Iran 1859, tvingades i exil 1862. Fick upprättelse med placering vid irans ambassad i
Konstantinopel, återvände till Tehran 1872 som medarbetare till Mirza Hasan Khan Pirnia, Moshir al-Dowleh. Blev chef
för persiska legationen i London, senare ambassadör, avsatt 1889 efter koncessionsskandal. Från London attackerade Khan
statsledningen i tidskriften Qanon som förbjöds i Iran. M. framstår som betydelsefull företrädare för en modernisering av
Iran. Fick upprättelse 1898, utsågs till ambassadör i Italien av Mozaffar al-Din (titeln Nezam al-Dowlah) till sin bortgång.
352 Afary, J. Portraits of Two Islamist Women: Escape from Freedom or from Tradition, Cambridge Scientific Abstracts,
2001
353 Afkhami gav 1994 ut Women in Exile, verksam inom, Human Rights Watch, - Committee of the World Movement for
Democracy - the International League for Human Rights - the Global Fund for
Women - Gender at Work - Women Leaders Intercultural Forum - Global Women’s Action Network for Children -
International Museum of Women och Realizing Rights: The Ethical Globalization Initiative (2002-2010).
354 Afary, J. Femmes sous Lois musulmanes, Sociological Abstracts, Critique, no 19, 2001; Holmäng, H. Kvinnor, makt och
politik i Iran, Lunds universitet, 2014.
355 Sattareh Farmanfarmian gav ut flera böcker, bland dem Country Profile of Iranian Family Planning and Social Welfare
(1965), Prostitution Problems in the City of Tehran (1969), Early Marriage and Pregnancy in Traditional Islamic Society
(1975), I exil gav hon ut den personliga Daughter of Persia: A Womens Journey from Her Fathers Harem Trough the Islamic
Revolution (1992) nominerad till Pulitzerpriset och Social Work as Social Development: A Case History (1996); Pallas, H.
Scener ur en rättegång, Svenska Dagbladet, 2015-04-17; Zarrin, F. Baraqani, T., Qurrat al-Ayn 1814_1852; Beck & Nashat,
Women in Iran from 1800 to the Islamic Republic, University of Illinois Press, 2004; Ridgeon, L. Religion and Politics in
Modern Iran, I.B. Taurís, London/NY, 2002; NetNative, A Brief History of Womens Movements in Iran 1850 _2000; Sayed,
M., Svensk och islamisk Familjerätt – en jämförelse, Juridisk publikation 2/2910, Uppsala Universitet; UN Commission of
Human Rights, Implementation of the Declaration of the Elimination of all Forms of Intolerance and of Discrimination Based
on Religion or Belief, E/ CN.4/1996/95/Add .2; Eshghipour, K. The Islamic Revolution´s Impact on the Legal and Social
Status of Iranian Women, New England International and Comparative Law Annual, 1997; Reuter 02-04-29, Feminists Hail
New Iranian Custody Law; Marshall, T., Iranian Revolution Turned Against Women Who Supported It; Iran Oks Marriage
Age Bill, Guardian, 2002-06-23
356 Noshiravani, R. Iranian women and the islamic republic: a chronology , Foundation for Iranian Studies, 2009
357 Iran Human Rights Documentation Center; Encyclopedi Iranica.

358 Ahmadi, S. Från den ena revolutionen till den andra, Le Monde Diplomatique, februari 2010; Saam B. One Man - One
Desire, A Study of the Reasons of the Iranian Revolution in 1979 and its Mobilization Process , Lunds universitet STVK01;
Nomani, F. & Behdad, S. Class and Labor in Iran – Did the Revolution Matter? Syracuse University Press, NY 2006;
Nayyeri, M. H. Gender Inequality and Discrimination: The Case of Iranian Women, Iran Human Rights Documentation
Center, 2013
359 www.farsi.se/skolan_i_iran.htm
360 Ny statistik från ISNA om gatubarn och skolbarn i Iran; Yari, ideell förening, bildad 1999, vill förbättra situationen för
barn i Iran utan skolgång
361 Vazirizadeh, F. Att gå skilda vägar - En studie om skilsmässa bland iranier bosatta i Sverige, Lunds Universitet, 1999;
Utrikesdepartementet, 2007; Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter i Iran 2011; Ebadin, Shirin, History and
Documentation of Human Rights in Iran, Bibliotheca Persica Press, NY, 2000.

362
362 Kamrava, M. The New Voices of Islam, kap 9, Leila A. Women and the Rice of Islam; Khosravi, Sharam, The Third
Generation – The Islamic Order of Things and Cultural Defiance among the among the Young of Theran, Department of
Social Anthropology, Stockholms Universitet, 2003; Mahmoudi, Said, Chahandeh, Ali, Om brott och straff i Iran, Svensk
Juristtidning, 2001 s 372.
363 Noshiravani, R. Iranian women and the islamic republic: a chronology, Foundation for Iranian Studies, 2009-09-25, fis-
iran.org/en/women
364 Mir-Hosseini, Z. & Tapper, R. Islam and Democracy – Eshkevari and the Quest of Reform, I.B. Tauris, London, 2006
365 Amani, E. Women Say No to Polygamy - Women achieve temporary victory over Iran Family Protection Bill, Women
News Network, 2008-09-23.
366 Dehghan, Saeed Kamali, Doubts persist over Iranian pledge to ease ban on women at sports events , 2015-06-16, The
Guardian; Sotoudeh, N. Afshin-Jam MacKay, Nazanin, Nia, Gissou, 'Fifa must tackle Iran's ban on women watching
football' - With the Women’s World Cup final ahead, the soccer world must call for an end to the Islamic republic’s law against
women going to stadiums, say prominent human rights activists, The Guardian, 2015-07-03
367 Price, M. A Brief History of Womens Movements in Iran 1850-2000, http://www.payvand/com/women
368 Exponerat, Internet; FFFI, Förenade föreningar för ett fritt Iran, 2013-10-04
369 (IRIN) – IRAN-IRAN: Focus on child labour, Tehran, 31 May 2004
370 Tehran´s Health Patrol, Times, 2009-03-23; Etre musulman en France, Le Monde Religions, 2009:37
371 Ny statistik från ISNA om gatubarn och skolbarn i Iran, Yari, ideell förening, bildad 1999, Internet 2015-04-21.
372 IRAN: Lagförslag gör kvinnor till "barnalstrande maskiner", mars 2015; Global Campaign Against Injustice, mars 2014
373 Problemet med haltande äktenskap är svårlöst. Internationellt kan det bara mötas med konventioner eller bilaterala
avtal mellan t.ex. Sverige och länder som berörs. Internt är det angeläget att islamiska församlingar dit makar vänder sig
finner lösningar på hur islamisk lag tolkas i överensstämmelse med de förhållanden i Sverige som präglar enskilda
muslimers vardag. Vid avgörandet i RH 2005:66 hade äktenskap ingåtts mellan en man som vid tidpunkten var både svensk
och iransk medborgare (bosatt i Sverige sedan mitten av 1980-talet) och en i Iran bosatt kvinna (iransk medborgare).
Äktenskapet hade ingåtts i Iran där mannen företräddes av ombud vid äktenskapsceremonin. Vid äktenskapskontraktets
upprättande överenskom makarna en mahr om 500 Bahar azadi, mynt (motsvarande ett värde om 250 000 svenska kronor)
som hade, oavsett tidpunkt, att utfalla vid begäran av hustrun. Tre dagar efter att kvinnan anlände till Sverige förklarade
mannen att han ville skiljas. En tid därefter väckte han talan mot kvinnan om äktenskapsskillnad, varvid hon i genkäromål
yrkade om att han skulle förpliktigas att till henne betala den överenskomna summan om 250 000 kr; I hovrättsavgörandet,
RH 2005:66, ansåg domstolen att mahr var en sådan utjämning av makars förmögenhetsförhållanden som faller in under
LIMF.58. I målet hade makarna, i äktenskapskontraktet, överenskommit om mahr, motsvarande 250 000 kr, som hade att
utfalla vid en begäran av hustrun. Då, på grundval av att mahr och den iranska civillagen som bestämt utformn ingen av
avtalet mellan makarna, egendomen blir kvinnans omedelbart efter genomförd äktenskapsceremoni och hon är berättigad
att disponera fritt över den fann domstolen att mahr inte kan jämställas med underhållsbidrag. Institutet ansågs falla inom
ramen för makarnas förmögenhetsförhållanden; Atuma, C. Om uppkomsten av haltande äktenskap i Sverige, Svensk
Juristtidning, nr 8 1997; Juridisk Publikation, 2/2010, Mosa Sayed, Svensk och islamisk familjerätt – en jämförelse.
374 Zar R. E., Marriage and Divorce Under Iranian Family Law, University of Tehran, 2011-07-15
375 Payvand News – 2013-06-04, Iran: Proposed Penal Code Retains Stoning
376 I debatten har frågan om bevissvårigheterna påtalats; Wachenfeldt, G. von, Kan vi spegla oss i Fadimes spegel? Svenska
Dagbladet 2015-05-15; Mahmoudi, Said, Om hedersmord, Juridisk Tidskrift, nr 1 2002/03; Goodwin, Jan, Price of Honor –
muslim women lift the Veil of silence on the Islamic World, kap 5, Iran: There Is No Fun in Islam, A plume Book, NY, 2003
377 Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter i Iran 2007; Nayyeri, M. H., Gender Inequality and Discrimination: The
Case of Iranian Women Iran Human Rights Documentation Center, 2013
378 Sveriges Riksdag, Svar på skriftlig fråga 2014/15:116, Kvinnors ställning i det iranska rättssystemet; Nalepa, M. Den
iranska kvinnans status - En demografisk studie ur ett socialistiskt radikalfeministiskt perspektiv, Lunds Universitet, HT13;
Haghighat, L. Barnkonventionens tillämpning i Iran, Stockholms Universitet, 2005; Arshani, T. Icke-shiiternas rättsliga
ställning, Shiaislam och de mänskliga rättigheterna, persiran.se, 2011_06--15
379 Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter i Iran 2011

Weber och etiken

380 Max Weber, Politik als Beruf, Gesammelte Werke, Műnchen, 1921, s. 73 - 85; Eftekharzadeh, S. H. s. 126 - 160
381 Janet Afary, Kevin B. Anderson, Focault and the Iranian Revolution, s. 102; Arshin, Adib-Moghaddam, Iran in World Politics – The
Question of the Islamic Republic, Hurst & Company, London, 2007
382 Ali Akbar Mahdi, Abdolali Lahsaeizadeh, Sociology in Iran, Jahan Book Co, Bethesda, USA, 1992
383 Corbin, H., En islam iranien –aspects spirituels et philosophiques, del 1, Gallimard, 1971
384 Ansari, Ali A., Modern Iran, Pearson & Longman, London, 2007

Arabisk vår, del 1

385 Gardell, Carl Johan, Tredje attacken mot moderniteten, SvD 2003-08-15
386 Janet Afary och Kevin B. Anderson, Focault and the Iranian Revolution, s. 102
387 Onfray, Michel, Contre histoire de la philosophie, I: Les Sagesses antiques, Editions Grasset & Fasquella, 2006
388 Tripp, Charles, All (Muslim) Politics Is Local, Foreign Affairs, oktober 2009

363
389 Lilla, Mark, f. 1956 i Detroit, essäist och idéhistoriker med arbeten som The Reckless Mind: Intellectuals in Politics,
2001 och The Stillborn God: Religion, Politics and the Modern West, 2007. Pro fessor, New York University, University of
Chicago, från 2007 Columbia University. Boken har kommenterats av Daniel Braw, doktorand i historia vid University
College i London, i SvD Kultur den 22 september 2008 och tagits upp i SR P1 Teologiska Rummet samm a år. Andra arbeten
av Lilla: 1987, The Public Face of Architecture: Civic Culture and Public Spaces, 1994, New French Thought: Political
Philosophy, 1994, G.B. Vico: The Making of an Antimodern, 2001, The Legacy of Isaiah Berlin; Lötmarker, Ruth, Religion ens
privatisering hotar politiken, SvD 2004-05-30, franska ateister strider om det gudomliga, SvD 2005-01-18
390 Roald, Anne Sofie, Stenquist, Bjarne, Dagens Nyheter 01.07.2008; Max Weber, Politik als Beruf, Gesammelte Werke,
Műnchen, 1921, s. 73 - 85 i artikel, Kent Eklind, Weber, etiken, protestantismen och Iran, Scribd, mars 2013.
391 Stern, Jessica, Mind over Martyr – How to Deradicalize Islamist Extremists, Foreign Affairs, jan-febr 2010; Jansen, G.
H. Militant Islam, Pan Books, London, 1979
392 Kramer, M., Fundamentalist Islam in Large – The Drive for Power, Internet; Wallach Scott, Joan, Slöjans politik,
Tankekraft, 2010
393 Gardell, Carl Johan, Tredje attacken mot moderniteten, SvD 2003-08-15; Karlsson, Ingemar, Våld som sakrament och
gudomlig plikt, SvD 2003-09-24-
394 Roth, Hans Ingvar, Behovet av total visshet föder fundamentalism, SvD 2004-04-15
395 Rashid, A., Jihad, Svenska Afghanistankommittén, 2002; Amir Ali, M., Jihad Explained, The Institute of Islamic
Information and Education, Chicago; Engineer, Ali A., The Real Meanings of Jihad – The Greatest Jihad is to Conquer ones
greed and Selfishness; Nasr, Seeyed Hossein, The Spiritual Significanse of Jihad, Al Serat vol IX no I, Internet 2003-01-07;
Seyed Kamran Mirza, An Exegesis on Jihad in Islam.
396 Armstrong, Karen, Kampen för Gud, kap 6 - 7, Fundament och Motkulturer, Bokförlaget Forum AB, 2001
397 Armstrong, K. a.a. Motkulturer, s. 272; Bergqvist, M., Spelet kring delningen 1948, SvD 08-05-14.
398 Lewis, Bernard, What went Wrong? The Clash Between Islam and Modernity in the Middle East, kap 5, Secularism and
the Civil Society, Oxford University Press, 2002
399 Jansen, G.H., Militant Islam, a.a.
400 Den shiamuslimska aspekten blir framträdande hos t ex Kramer, Martin, Moshe Dayan Cente r for Middle Eastern and
African Studies vid Tel Avivs Universitet, Fundamentalist Islam in Large - The Drive for Power (Internet); Ahmed Rashid,
intervju, The Atlantic Monthly Group, Internet 2003-01-07.
401 Sayyid Qutb, 1906 - 1966, egyptisk författare, islamist, ledande intellektuell inom Muslimska brödraskapet på 1950 -
och 60-talet. Främst känd för sina arbeten om den islamiska fundamentalismens roll inom socialt arbete och politik, speciellt
i böckerna Al-'adala al-Ijtima'iyya fi-l-Islam (Social rättvisa i islam) och Ma'alim fi-l-Tariq (Milstolpar). Hans omfattande
kommentar till Koranen, Fi Zilal al-Qur'an (I skuggan av Koranen), gav betydande bidrag till den moderna uppfattningen
om islamiska begrepp som jihad, jahiliyya och ummah.
402 Gardell, C. J. Al-Qaida - ett medieföretag i livsstilssektorn; SvD Kultur 02-05-22 angående budskapet, kanske dubbelt,
att Islam måste förankras i den västeuropeiska kulturen - utan att bryta med denna kunde en sonson till Hassan al-Banna,
Tariq Rasmadan, vinna ett långtgående stöd bland unga muslimer i Paris förortsområden, SvD 2003-11-23, Rosin, Stjärna
bland unga muslimer.
403 Imamatet, enligt shiaislam Profetskapet som Gudomlig ställföreträdare. På samma sätt som Gud utsett en av sina
mänskliga tjänare till Profet eller Sändebud hade han även utsett Imamerna. Gud befallde sina profeter att namne sin
efterträdare och denne skulle tillkännage Imamatet (det spirituella ledarskapet) för en utsedd person innan sin död.
404 Ayatolla Morteza Mutahhari, Jihad, The Holy War of Islam and Its Legitimacy in the Quran, The Islamic Propagation
Organization, Islamic Republic of Iran, Teheran; Sayyid Qutb, War, Peace, and Islamic Jihad i Moaddel och Talattof, a.a.
405 Ulamā’, sing. ālim, de som har kunskap. Beteckning på religiöst lärda inom islam. Ulama växte fram under islam s
inledande skede 750 - 950. Ulama har auktoritet att tolka islam och den religiösa lagen sharia. Den kulturella rollen är att
garantera samhällsordningen för umma, det islamiska samfundet. Ulama har ett stort inflytande både i teorin och i
praktiken och påverkar såväl egendomsförhållanden, affärsangelägenheter och familjeliv. Ulama är främst lokala råd och
hämtar inte sin legitimitet från staten. Inflytandet vilar på en ideologisk/symbolisk bas ofta påverkad av politisk dominans
och kommersiella intressen. Under 1900-talet med ökande reformer inom utbildning och rättssystem har tjänstemän med
västerländsk utbildning fått ett inflytande, förändringar som Ulama ofta funnit oislamiska, se t.ex. Bakhshayeshi, Aqiqi,
Ten Decades of Ulama´s Struggle, Islamic Propaganda Organization, Tehran, 1985
406 Islamisk lag, Sharia, enbart tillämpad på muslimska befolkningsgrupper, följer i Iran de lagtolkningsprinciper som är
inordnade i den djafaritiska lagskolan. Zoroastriska, judiska och kristna får tillämpa sin egen familjelagstiftning.
407 Fatimeh, Zarrin Taj Baraqani, Qurrat al-Ayn 1814 - 1852, Beck & Nashat, Women in Iran from 1800 to the Islamic
Republic; Ridgeon, a.a. kap 5, Sediqeh Dowlatabadi - An Iranian Feminist (1882 - 1961); NetNative, A Brief History of
Womens Movements in Iran 1850 - 2000. Ridgeon, Lloyd, docent islamiska studier, universitetet Glasgow. Utgett Persian
Mysticism and Metaphysics Selected Works of Aziz Nasafi.
408 Martin, Vanessa, Creating an Islamic State – Khomeini and the Making of New Iran, a.a.s. 150-56
409 Ahmadi, Shervin, Från den ena revolutionen till den andra, Le Monde Diplomatique, februari 2010; Alice Teodorescu,
Kvinnorna kan återerövra demokratin, Fores/Captus, Ohlininsititutet, Friheten i Iran - en essäsamling. Teodorescu
grundade 2009 det kvinnliga nätverket ”Det finns en plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” med syftet att
nyansera den svenska jämställdhetsdebatten, kritisera feminismensdominerande ställning samt hjälpa de handplockade
kvinnorna att lämna sina mentala burar”; Saam Beik, One Man- One Desire, A Study of the Reasons of the Iranian
Revolution in 1979 and its Mobilization Process, Lunds universitet STVK01, Statsvetenskapliga institutionen; Andrea
Petersson och David Eriksson, Opium för folket? Religionens påverkan på den politiska sfären i en allt merglobaliserad
värld, med fokus på Iran och USA, Lunds universitet, Statsvetenskapliga institutionen HT06, STV102; Mahmoud
Sadeghian, Från Khatami till Ahmadinejad, En studie om politisk jämlikhet och demokrati i Iran, Södertörns högskola,

364
410 Ali, Tariq, Fundamentalisternas kamp; Kamrava, Mehran, The New Voices of Islam, kap 9, Leila Ahmed, Women and
the Rice of Islam; Weber, Max, Ekonomi och samhälle, Förståendesociologins grunder, 2, Religionssociologi, Rättssociologi;
Om Aisha se Eklind, Kent, Iran – från dåtid till nutid, s 117 - 142.
411 Peters, R, Crime and Punishment in Islamic Law – Theory and Practice from the Sixteenth to the Twenty -first Century
412 Satya, J. Gabriel, Class Analysis of the Iranian Revolution of 1979, ur Representing Class, ed. Gibson-Graham, Resnick
and Wolff, 2001, Duke University Press
413 I hierarkisk ordning befattning mellan mulla, arabiskan faqih, och ayatolla, högsta utbildningsgraden inom shia.
414 Andersson, Jonas, Is Iran an Islamic State - A Comparison between Shia Islamic Theory of State and Ayatollah
Khomeini's Islamic Republic of Iran, Högskolan i Jönköping, 2009; Abrahamian, Erwand, A History of Modern Iran, a.a;
Den amerikanska ambassaden hade belägrats i februari 1979 och invaderades, sedan Jimmy Carter i oktober öppnat för
shahens läkarvård i USA, i november då 66 personer togs som gisslan.
415 Jahanbegloo, R. a.a.s. 71 - 91, Behdad, S., Utopia of Assassins: Navvab Safavi ant the Fa -da´ian-e Eslam in
Prerevolutionary Iran; Molavi, A. a.a.s. 177 - 184. Jahanbegloo, Rahim, f. 1961 I Teheran. Disputerade i filosofi vid
Sorbonneuniversitetet i Paris där han bodde i tjugotalet år. Innehar post-doktorsutbildning i mellanösternstudier vid
Harvard University. Författare till ett flertal böcker i filosofi och religion på engelska, franska och persiska. Kusin till
filosofen och teologen Seyyed Hossein Nasr.
416 Kurzman, Charles., professor i sociologi vid University of North Carolina; Gheissari och Nasr. Gheissari, Ali, är utbildad
vid Teherans Universitet och i Oxford, knuten till University of California och forskningsanknuten till Oriental Insti tute,
Oxford. Nasr, Vali, f. 1960 i Teheran, iransk-amerikansk professor, statsvetare och författare. Sakkunnig på politisk islam
i USA, son till filosofen och teologen Seyyed Hossein Nasr och knuten till The Fletcher School of Law and Diplomacy.
Sakkunnig för president George W Bush rörande sekteristiskt våld i Irak. Om Seyyed Hossein Nasr se Leif Stenberg i
Tidskrift för mellanösternstudier nr 2/2000, En annan bild av Seyyed Hossein Nasr.
417 Skolbildningarna usuli och akhbari faller tillbaka på al-Shafi, 767 - 820, med huvudarbetet al-Risalah och al-Ashari,
873 - 935 vars teologi blev sunnimuslimernas huvudfåra; Zakat, obligatorisk skatt; Khums – en femtedel av inkomsten till
den lokale religiöse ledaren; Sahm iam – frivilligt tillägg som generellt samfundsstöd
418 The Modern Middle East, s. 601-625, Iranian Revolutions in Comparative Perspective; Keddie, Nikki R., Modern Iran –
Roots and Results of Revolution
419 Keddie, N. R. Modern Iran, a.a.s. 58-72, 214-239, Iranian Revolutions in Comparative Perspective; Abrahamian, E., Ira n
– Between Two Revolutions; Fischer Michael M. J. Iran – From Religious Dispute to Revolution; Katouzian, H., Iran in the
21st Century, s. 273-290
420 Oljeräntan - skillnaden mellan det pris som kan tas ut för ett ton olja vid försäljning till konsument och den faktiska
kostnaden för framställningen vilket leder över till frågan vem som tillgodogör sig denna mellanskillnad och hur den
används. Detta i sin tur är knutet till frågan om producentländernas delägarskap i koncession er eller producerande bolag.
För Iran med NIOC (ovan) har delägarskapsfrågan en särskild karaktär med olja och naturgas som nationaliserats. Iran
förfogar över äganderätten till samtliga installationer med kontroll av produktionsvolymen vilket medför en högre
vinstandel där NIOC kan välja mellan en direkt marknadsföring av olja/gas eller ett deltagande i ”de storas” verksamhet i
senare produktionsled, Jean-Marie Chevalier, a.a., Oljan ett internationellt maktspel.
421 Abrahamian, E. a.a. The Politics of Uneven Development.
422 Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist, Islam och sekulariseringen, Dagens Nyheter 01.07.2008; Shura – arabiskt ord
för konsultation, i Koranen en uppmaning att fatta beslut efter samråd med dem som berörs av saken. Ordet återkommer
tre gånger i Koranen som en prisvärd aktivitet och tillämpas ofta i samband med organisaions - förenings och
parlamentsröstningar.
423 Sveriges ambassad, Dhaka, 2010-06-16; Lynch, Marc, Veiled Truths, The Rice of Political Islam in the West, Foreign
Affairs, juli/augusti 2010; Lewis, Bernard, Free at Last? The Arab World in the Twenty-first Century, Foreign Affairs, mars-
april 2009.

Arabisk vår, del 2

424 Payvand News - 05/28/13 - Source: Human Rights Watch, Iran: Threats to Free, Fair Elections
425 Barzin, Saeed, Rafsanjani exclusion shows Iran establishment's weakness, BBC Persian, 2013-05-21
426 Ghazi, Fereshteh, Guardian Council Should Not Have a Free Reign: Mashai's Attorney Tells Rooz, Rooz Online ,
Payvand Iran News, 06/07/13Per Jönsson, Utrikespolitiska institutet, till TT, Norrbottenskuriren 2013-05-12; Smyth
Gareth, Don't underestimate Ahmadinejad's chosen heir in Ira n election, Tehran Bureau 2 april 2013, guardian.co.uk
427 The Times of Israel, 2013-06-08
428 Tehran Times, Political Desk On Line 2013-06-12, i trycket 2013-06-13.
429 Nada, Garret, United States Institute of Peace - The Iran Primer, Latest on the Race: Rival Conservative Coalitions,
2013-04-11; Ziya, Mohammad Hossein; Iranian presidential election: why turnout will be key, BBC Persian.com, 2013-06-
11, Iran's Mohammad Reza Aref quits presidential race.
430 Leverett, Flynt och Mann Leverett, Hillary, Going to Tehran: Why the United States Must Come to Terms with the
Islamic Republic of Iran, Metropolitan Books, New York, 2013, recension av Christopher Bollyn, How Iranians Vote, Rebel
News, May 14, 2013. Författarna har verkat inom den amerikanska administrationen som rådgivare och behandlar särskilt
det kontroversiella valet 2009; Svd 2013-06-15, Köerna långa vid iranskt val, TV2 2013-09-14, New York Times, Iran's
Khamenei on US Critics: 'The Hell with You, 2013-06-14.
431 Velayate Faqih, doktrin etablerad av Ayatollah Khomeinis avseende de islamiska rättslärdas styre. Den grundar sig
på tankar som den under den konstitutionella revolutionen (1906 - 11) avrättade Sheikh Fazlollha Nori hade om att den
politiska makten. Denna hade endast legitimitet om den underställs de islamiska rättslärdas övervakning – mot denna
uppfattning hade Mirza Mohammad Hossein Naini vänt sig. Naini hade stött de konstitutionella kraven, Nori avrättades.

365
Efter den islamistiska revolutionen 1979 återkom Noris synsätt i ett råd bestående av höga präster som skall godkänna de
kandidater som tillåts ställa upp i parlamentsval. Rådet, Shora-ye-Negaban, Väktarrådet, är en självständig, icke-folkvald
institution bestående av sex ayatollor (troslärda) och sex jurister. Rådet har en central kontrollerande roll då det godkänner
kandidaterna till de folkvalda institutionerna parlamentet, expertrådet och presidentposten. Väktarrådet har även till
uppgift att värna mot lagstiftning och andra förslag som kan vara "skadliga" för statsskicket. Lagar som stiftas får inte
strida mot konstitutionen eller sharia, den islamiska rätten. Traditionell shiamuslimsk doktrin innebär att en ayatollah
skall avhålla sig från politisk aktivitet i väntan på den fördolde tolfte imamens återkomst. Khomeini förbigick detta genom
att hävda att man i väntan på den fördolde imamens återkomst, skulle inrätta en statsledning som är så förenligt som
möjligt med det styre som denne efterlängtade kan tänkas ha inrättat. Khomeini drog slutsatsen att de som bäst kunde
förväntas styra var de som hade religiös utbildning och Ulama, muslimskt lärda; Sifzadeh, Hossein, The Impact of Academic-
Seminary Correspondence on Approach to Democracy in Iran, Center for The Study of Islam & Democracy, konferenspapper,
Washington, 2003, htt://www.islam-democracy.org/4th_Annual_Conference-Sifzadeh_paper_asp; Persian Outpost, 2000-01-
20, utdrag ur Mideast Mirror 2000-01-13, What Montazeri Said, intervju. Se även föregående artikel, Eklind, Iran,
presidentval efter en arabisk vår, 2013-04-16 och Iran – från dåtid till nutid, Ferdosi Publication, Stockholm, 2010
432 Azimi, Fakhreddin, The Quest for Democracy in Iran, Harward University Press, London, 2008
433 Ijtihad - självständig korantolkning; Kollektivet av ledande ayatollor hade inte varit eniga då Khamenei valdes till
andlig ledare. Bland dem som underkände hans legitimitet fanns i Qom Mohammad Shirazi, d. 2001, Hossein Ali Montazeri,
d. 2009, och Hassan Tabatabai-Qomi.
434 Wali al-Faqih – har i doktrinen två former, 1) begränsad juridisk behörighet tillämplig utanför civilrättens område
utom ifråga om religiösa stiftelser och egendom utan knytning till viss person, 2) absolut behörighet, innebär att alla
uppkommande frågor tillhör behörighetsområdet, inklusive statsrättsliga sådana. Den senare formen fördes fram av
Ayatollah Ruhollah Khomeini i föreläsningar 1970 för att sedan bli ett fundament i den iranska konstitutionen.
435 Marja'iyat – ayatollah som fått studenter och efterföljare och med en framskjuten ställning utgett publikationer och
utfärdat Fatwas, legala domslut med anknytning till islamisk lag.
436 Mackey, Sandra, The Iranians, A Plume Book, Penguin Group, 1998, s. 352-55; Abrahamian, E, A History of Modern
Iran, Cambridge University Press, Cambridge, 2008; TEHRAN TIMES Political Desk On Line: 29 May 2013 16:48 In Print:
Thursday 30 May 2013 TEHRAN – Supreme Leader of the Islamic Revolution Ayatollah Seyyed Ali Khamenei has called on
presidential candidates to make comments based on the realities on the ground and correct information.
437 Payvand News – 2013-06-04/Human Rights Watch, Iran: Proposed Penal Code Retains Stoning; Peters, Rudolph, Crim e
and Punishment in Islamic Law – Theory and Practice from the Sixteenth to the Twenty-first Century, Cambridge University
Press, New York, 2005.
438 NetIran Office, februari 2000, History of Legislative Assemblies in Iranh
439 Gheissarei, Ali & Nasr, Vali, Democracy in Iran, kap. 4, An Islamic Development State? 1989-1997, Oxford University
Press, New York, 2006; Azimi, Fakhreddin, The Quest for Democracy in Iran – A Century of Struggle Against Authoritarian
Rule, Harward University Press, London, 2008, s 357-423; Svd 2013-05-24, Hammargren, Bitte, Strid inför val i Iran
440 Tehran Times on line 2013-06-12, tryck 2013-06-13
441 Khalaji, Mehdi, Iran on Edg - How Will Iran Choose its Next Supreme Leader? Washington Institute, 2012-03-13, där
Mehdi Khalaji har fokuserat på iransk politik och shiagrupperingar i Mellersta östern.
442 Iranian election: do the Revolutionary Guards have a candidate? There are two frontrunners – both hardliners who
favour support for Assad, repression of dissent and pressing on with Tehran's nuclear programme Posted by Afshon Ostavar
for Tehran Bureau Monday 3 June 201313.09 BST guardian.co.uk
443 Rayman, Sanna, Att leta fräknar i Teheran, Hammargren, Bitte, Konservativ prägel på val i Iran, Svenska Dagblad e t
2013-06-14
444 TEHRAN TIMES Political Desk On Line: 31 May 2013 15:45 In Print: Saturday 01 June 2013; Political Desk On Line:
31 May 2013 17:27 In Print: Saturday 01 June 2013; Political On Line: 01 June 2013 16:11 In Print: Sunday 02 June 2013;
Political On Line: 01 June 2013 16:10 In Print: Sunday 02 June 2013; Political Desk On Line: 01 June 2013 16: 10In Print:
Sunday 02 June 2013; Political Desk On Line: 01 June 2013 16:02 In Print: Sunday 02 June 2013; Payvand Iran News,
06/02/13; Tehran Times online 2013-06-12, tryck 2013-06-13
445
445 Chatham House, Menap PP 2009/01, Preliminary Analkysis of the Voting Figures in Iran´s 2009 Presidential
Election, www.chathamhouse.org.uk, London

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

366