Ett förhastat liv

En självbiografi av Jan Sjunnesson

1
Inledning

Snart blir jag 60 år. Det är dags att samla ihop mina tankar och erfarenheter. Självrannsakan
om hur livet blivit och hur det kunde ha tett sig om jag inte slarvat bort min begåvning och
inte dragits in i kulturvänstern.
Först nu inser jag hur slarvigt jag levt, hur nyckfullt mitt liv tett sig i andras ögon och hur
förhastat jag klivit rakt in i okända sammanhang och rumsterat med ibland rätt bisarra idéer.
Hängt runt, hängt med, hängt mig på. Oavsett vad folk sa om min efterhängsenhet:
“Hangin’ around. Oh, but you keep hangin' round me
And I'm not so glad you found me
You're still doing things that I gave up years ago
Ho-ho-ho-ho, you keep hangin' round me” (Lou Reed, 1972)

Att leva så förhastat som jag gjort och fortfarande gör denna höstmåndag 2017, då jag skriver
på en ledig dag för att imorgon vikariera som lärare, är märkligt men jag vet inte av något
annat. Fast jobb och normalt familjeliv har jag haft men ständigt bytt. Nu har jag säkert 30
jobb bakom mig inklusive fasta anställningar och två äktenskap, två egna barn och två
bonusbarn. Tre av dem utomlands till på köpet.
Jag ska inte skylla ifrån mig på någon. Alla mina beslut är i högsta grad mina egna. Varför
just jag valt att köra en normal medelklasskarriär i botten kanske kan klarna allteftersom i
denna skrift.
Varken Jack Kerouac, Bob Dylan eller Ulf Lundell kan lastas och inte heller de
vänsterintellektuella som jag läst och dyrkat. Jag ville framför allt göra egna livserfarenheter,
inte skriva om sådant som jag inte upplevt men det tog fram till idag för att samla ihop livet.
Att ge sig ut ensam i världen, lifta ensam över USA, bo ensam i utländska städer och där
ensam fundera över vad man håller på med egentligen, detta självvalda äventyr, var ibland
trist och just ensamt. Men jag var tvungen att göra allt själv. Annars gilldes det inte:
”To be on your own, with no direction home
A complete unknown, like a rolling stone
Ah you never turned around to see the frowns
On the jugglers and the clowns when they all did tricks for you
You never understood that it ain't no good
You shouldn't let other people get your kicks for you” (Dylan, 1965)

Förmodligen var jag klar med att bli en bohem som tonåring och nog bortskämd som enda son
bland tre döttrar. En slarver men också en oberoende intellektuell som först efter 2010 blivit
mer känd just som invandringskritisk dissident. Eller en modern Don Quijote som förläst sig
på undergroundlitteratur som han följer som vore de kartor på de amerikanska motorvägar han
irrar runt på, liftandes, ensam.

2
Jag har struntat i min begåvning och slösat bort den. Som det Sverige som idag lider av att ha
tagit tryggheten för given och bara öst ut sina resurser utan att tänka på framtiden. Ett rikt
land 1970, då jag var 12 år, men sedan föll vi.
Min uppväxt har alltid präglats av ett krismedvetande: lågkonjunktur på 1970-talet med
oljekris, sedan vänsterns kris, de franska filosofernas kritik, postmodernismen (jo, jag köpte
tidskriften Kris och umgicks med delar av redaktionen), forskarstudier i filosofi om obegriplig
fransk post-strukturalism, finanskrisen på 1990-talet då jag äntligen tog en någorlunda vettig
examen till folkhögskollärare, även om jag själv sedan strulade bort en fast
universitetsanställning och satsade på kortlivade jobb.
Från 2010 har jag försökt förstå hur jag kunde vara så slarvig med mitt liv. Jag minns ett s.k.
egoföredrag det året för Rotaryklubben vid Fryshuset där jag arbetat som biträdande rektor.
Inför dessa socialt välvilliga Rotarianer ritade jag upp mitt liv i en tidslinje på tavlan i ungefär
samma barska ordalag som här.
Åhörarna på Fryshuset ville försvara mitt strulande men jag var hård. Det finns inga ursäkter
för att inte ta ansvar och sköta sig. Därför skriver jag denna bok. Ni får avgöra om jag har fel
men jag kan själv bara visa vad jag gått igenom.
Liknelsen med mitt eget liv och landets kan drivas längre. Precis som Sverige levt över sina
tillgångar har jag ingen pensionsförsäkring, ingen ägd bostad längre (jag levde på att köpa och
sälja bostadsrätter i 20 år som så många andra) och har förlitat mig på offentliga
bidragssystem för att överleva, dvs. a-kassa alltför många gånger.
Nu är jag utförsäkrad och får lärarvikariat från dag till dag. Den dag de tar slut från min
uppdragsgivare - tre bemanningsföretag har redan ratat mig efter att skolor ratat mig pga. SD
anknytning - så kanske jag måste in i Arbetsförmedlingens åtgärder för att kunna få
aktivitetsersättning - Fas 3 om ni vill.
Hela Sverige lever inte så som jag gjort men alltför många svenskar. Landets väl och ve som
jag brytt mig om först de senaste 10–15 åren kan inte äventyras som om landets vore en
förvuxen tonårig kulturvänsterintellektuell, dvs. Jan Sjunnesson fram till 2010 då han höll sitt
Rotaryföredrag och drabbades av smärtsam självinsikt.
En annan parallell till mitt liv som kommer skymta är att medan Sverige inledde sin nedgång
från fjärde plats i OECD:s välståndsliga 1970 så hamnade min familj i en kris ett par år
senare. Jag flyttade hemifrån under gymnasiet ett par gånger pga. familjen, mina föräldrar
skildes 1980 och min mor föll ned i missbruk.
Sverige och familjen Sjunnesson har givetvis inget med varandra att göra, men det är märkligt
att runt 1975 så krisar båda. Själv var jag i USA då på utbytesstipendium och fick viss respit
(och tog intryck från gamla beatniks, hippies, Dylan, amerikanska grönavågare).
När jag kom tillbaka 1976 hade en viss Lundell debuterat, punken slagit till och jag
enrollerade mig i det största kommunistpartiets lokalavdelning i de välbesuttna villakvarteren
där jag växte upp. Dessutom läste jag Andre Brétons surrealistiska manifest, rökte cannabis
och hade färgade runda John Lennonglasögon. Allt detta på ett drygt år. Vid 1978 var jag
flumvänster extraordnaire från att ha varit ganska nördig naturvetare 1974 och röstat
borgerligt i mitt första val 1976. Centerns starke man i Uppsala var då Roland Agius som vi
umgicks med.

3
Det går en krokig linje, eller rät om man vill se mig som målmedvetet självdestruktiv, från
1978 till 2018 av 40 års strävan till intellektuellt oberoende till priset av karriär, familj,
försörjning, anseende. Mina Uppsalavänner och bekanta vill inte veta av mig. De har nog
tröttnat på mina ständiga uppbrott och nu även att jag blivit en officiell SD vänlig
opinionsbildare.
Mitt försök att från 2010 räta upp mitt liv innebar snarare att jag försämrade det genom att
engagera mig i SD och skriva i alternativmedier. Men det ska inte ses som ett avbrott från mitt
självvalda utanförskap utan som en konsekvens av att vilja vara provokativ och samtidigt stå
för något som jag tror på, en mer ansvarsfull konservativ hållning. Min bok Sverige 2020 från
2013 handlar inte alls om invandring utan just om det utförsbacke som vi befunnit oss i sedan
Olof Palme tog över 1969.
Jag har lyckats med bedriften att omöjliggöra försörjning från tre håll samtidigt: 1) ej
anställningsbar på ordinarie arbetsmarknad, 2) skriva gratis för alternativmedier och 3) ett
ansträngt förhållande till SD:s ledning i och med mitt omdiskuterade redaktörskap för deras
webbtidning Samtiden.
Dessa personliga arbetsmarknadsproblem är kanske tecken på en oberoende intellektuell
kanske, men det är lagom roligt när räkningar ska betalas och underhåll till dotter i New
Delhi. Turligt nog har jag hittat inkomster på andra sätt.
Sedan 2012 har jag inte bott ensam i min tvåa i Bromma. Ibland har tre till bott med mig. Just
nu två. Det täcker hyran precis. Själv sover jag i vardagsrummet men ett tag i köket. Allt går.
Jag blev aldrig särskilt intressant för allmänheten och medier förrän de sista åren trots att jag
försökt, det ska gudarna veta. 1982 satt jag ensam i Köpenhamn framför en skrivmaskin för
att få fram något till BLM:s kortromantävling. 1984 reste jag med en annan tung skrivmaskin
landvägen till Indien över dammiga öknar i Iran och Pakistan, men skrev bara brev hem.
Författare har jag alltid velat bli men inte haft något att berätta, vilket nog var sant då men inte
idag.
Nu har jag massor att debattera och skildra som jag vet har allmänintresse. Vad jag varit med
som de senaste åren som oliktänkande föredragsanordnare och skribent har nog ett historiskt
intresse för eftervärlden. Inte för att jag har särskilt intelligenta analyser av dagspolitiken, men
för att jag skrev vad få vågade skriva om och dessutom i utskällda medier med start i
Newsmill och Dispatch International, och som föredragsarrangör och programledare,
motarbetad av bibliotek och i offentligheten.
Denna självbiografi är en undersökning i vad som sker när en studiebegåvad ung man med bra
uppväxt väljer bort vad som förväntas av honom. I mitt fall blev jag varken lyckad som
författare, journalist, lärare eller akademiker heller. Misslyckandet är intressant att genomleva
och jag lider knappast någon nöd, tvärtom. Min ovilja att konsumera och upprätthålla en
status är en välsignelse. Fattigdom är ljuvlig när den är självvald och leder till frihet.
Innan den historien berättas ska vi gå tillbaka i tiden. Häng på. Hang around. En serie
förhastade beslut ledde till ett förhastat liv.
En varning innan du läser vidare: Det kommer förekomma skvaller, okända Uppsalabekanta,
barnsliga formuleringar, pretentiös name dropping och personliga påhitt. En självbiografi ska
vara just så. Sedan får Chang Frick och kanske fler tycka att jag är egocentrerad. Varsågoda.

4
1950-tal till 1960-tal

Min mor föddes 1929 och min far 1930. De var vanliga strävsamma svenskar som kanske var
lite äventyrliga men inte i samma destruktiva grad som jag. Min mor kom från företagarhem i
Linköping där morfar drev ett stort åkeri. Hon sysslade med hemtextil efter folkskolan och
ville ut i världen.

1949 reste hon till USA för att arbeta som hembiträde, först i New York och sedan i San
Francisco. Min far gick till sjöss som 15-åring 1945 när han inte fick lov att fortsätta studera
efter folkskolan. Han lade läshuvud sa läraren till farfar och kunde komma ifråga för ett
kommunalt stipendium till läroverket i Ängelholm, men se det gick inte. Ingen annan av de
sex barnen i den trånga lantarbetarbostaden hade tagit studenten så då kunde inte min far
heller göra det.

Han kom tillbaka 1947 från resor över Atlanten och Medelhavet och tog värvning på
trängregementet i Linköping med sikte på att ta examen vid Försvarets läroverk, den enda
vägen för en fattig ung man då. 1951 träffade han min mor genom att bli hennes kartläsare när
hon körde rallybil, åkardotter som hon var och bilkårist.

De gifte sig 1953 och flyttade från Linköping. Min storasyster föddes 1955 i Norrköping och
sedan jag 1958. Ett par månader gammal flyttade vi till Uppsala, inte för att universitetet utan
för att min far blev befordrad till arbetsledare av AB Svenska Stenbeläggningar för att bland
annat bygga E4:an norrut mot Gävle.

Sveriges rekordår från 1947 till 1967 som Göran Hägg skriver om i sin bok med samma namn
var samtidigt min familjs rekordår. Från hyreslägenhet i Norrköping till bostadsrätt i Uppsala,
sedan radhus och egen villa tog det drygt tio år. I gamla kort står jag vid en tysk DKW, sedan
Opel Rekord och till sist rader av fyrkantiga Peugeot.

De första åren i Uppsala var inte feta och med två till syskon födda 1961 och 1962 fanns
många behov att tillfredsställa. Vi åt uppstekt gröt till lunch ibland och hyrde ut ett rum för att
få in lite mer inkomster. Alla barn sov i barnkammaren i Luthagen, den stadsdel i Uppsala jag
själv återvänt till flera gånger. Där stod sexvåningshus färdiga att ta emot alla som fylkades
till lärdomsstaden av alla möjliga anledningar.

Min far hade gärna läst till historielärare sa han ofta, men han blev alltså väg- och
vatteningenjör med examen 1958 från Försvarets Läroverk i Norrköping och via Hermods
kvällskurser. Sådana ingenjörer kallades föraktfullt EPA- ingenjörer eller 25-öresingenjörer
av fint folk, men det brydde han sig inte om. KTH och Chalmers var för de som hade gott
ställt, medan övriga fick tråckla sig fram. Han var alltså 29 år när han blev klar efter att han
jobbat med händerna på dagarna på vägbyggen och läst på kvällarna. En sommar läste han in
tre årskurser kemi och blev expert på asfaltsorter.

Utan andra kontakter i Uppsala än de som yrket medförde rotade vi oss först på Tiundagatan
och sedan i Norby dit vi flyttade 1964 till ett kedjehus på Champinjonvägen. Många
nyinflyttade familjer kom samtidigt med entusiasm och kraft. En medelklass som banat sig
väg från fattigdom liksom min skånska far eller lämnat sin trånga hemstad som min östgötska
mor.

5
Akademiker blandades med tjänstemän, företagare och arbetare, varav Norby redan hade en
del som flyttat ut dit tidigare när marken var billig. Egnahemsrörelsen tog fart där på 1920-
talet och igen på 1940-talet. Norby var alltså inget traditionellt akademikernäste som Kåbo
utan just typiskt medelklass av den nyrikare sorten, som ibland tjänade mer än professorer och
docenter.

Mitt förhastade liv som jag valt att kalla denna bok bygger dels på egensinne, dels på att
trygghet alltid funnits och att jag nöjt mig med ganska måttlig levnadsstandard.

Egensinnet har jag till viss del från min uppväxt intill ett akademiskt sammanhang, trots att
mina föräldrar inte tillhörde det. Inte så att de var ointresserade av omvärlden och vetande
men de höll ett visst avstånd till universitetsvärlden, liksom de flesta i deras umgängeskrets av
byggherrar och vanlig medelklass.
Omkring oss fanns prilliga professorer, konstnärer, skådespelare (som far och son Strandberg)
miljöaktivister och forskare som bara ville syssla med sitt utan hänsyn till karriärer och status.
Bland dem fann jag mig tillrätta. Livets nödtorft ordnar sig ändå på något vis verkade de tänka
och så även jag.
Bohemiskt och inte borgerligt även om folk i villaområdet Norby säkert röstade så, utan mer
fritt - så tedde sig delar av Norby för mig. Karriärtänkande undvek jag tidigt även om många
familjer och unga i trakten hade sådana ambitioner. Min väg blev istället inriktad mot en
intellektuell livsstil utan sikte på etablerad position. När jag sedan anställdes 1998 av den
lokala korrektionsanstalten Uppsala universitet stod jag ut i hela sex år, mest för att vissa av
lärarutbildarna var så härliga.
Författaren Harry Martinsson har delat upp familjer i fyra kategorier:
De utan piano och bildning, de utan piano men bildning, de med piano men utan bildning och
de med piano och bildning.
Den borgerliga tankesmedjan Timbros kulturansvarige Lars Anders Johanssons genomgång
av borgerlig kultursyn i Varken bildning eller piano härförleden illustrerar min uppväxt på ett
träffsäkert sätt.
Sjunnessons var nyrika utan borgerliga traditioner från präst-, läkar-, jurist - eller lärarsläkter
utan småborgerligt och proletärt med ringa intresse för kulturliv förutom underhållning på
Stockholms privatteatrar. Dock minns jag att mina föräldrar gick och såg
salongskommunisten Peter Weiss pjäs Mordet på Marat på Stockholms Stadsteater och kom
hem besvikna över obegripligheterna de sett.
Dock uppskattade min mor opera och båda föräldrar gillade operetter. Vi hade en sedvanlig
samling LP-skivor och singlar med amerikansk populärmusik (Sinatra, Armstrong), svenska
visor (Taube) och kvalitetspop (Monica Zetterlund, Lill Lindfors). Något lättlyssnat klassiskt
(Bach, Tjajkovskij). Mina två första egna LP-skivor var Johnny Cash at San Quentin och
Live Cream, inhandlade över disk 1970 och 1971 på Siewerts Musik på gågatan i Uppsala.
Min mor spelade ofta Barbra Streisand för mig och förklarade hennes kamp mot alla odds.
Streisands rader “People, who need people, are the luckiest people in the world” passade in på
min mors vilja att ordna bjudningar och umgås flitigt, något som jag tog över och haft stor
nytta och glädje av.

6
Vi två gillade att bjuda på oss själva och att roa andra med verbala kvickheter och upptåg.
Ingen anekdot var omöjlig att förbättra till en god historia för henne. Hon hade charm och
verv. Inte lika påstridig som jag utan av en lättare sort.
Angående bildning versus piano: vi hade rätt ostämt piano i gillestugan och alla barn (utom
det yngsta) tvingades gå i pianoskola. Mina föräldrar kunde plinka något litet men inget mer.
Bildning utgjordes av Månadens Bok, Det Bästa, Vi och Vecko-Journalen. Annars mammas
bridgejunta, måttligt föreningsliv (scouter, föräldraföreningar), hundar och stall
(småsystrarna), utförsåkning och fjällsemester i Härjedalen. Redan 1960 var vi i
Bruksvallarna och åkte i en stadig träpulka dragen av min far skåningen och ibland efter
snövessla. 1973 köpte vi en stuga i Vemdalsskalet, ett område i norra Härjedalen som många
Norbyfamiljer hade upptäckt och byggt sportstugor i.
Vi var en vanlig medelklassfamilj som åkte med i välfärdsstegringen under 1950-och 60-
talen, en idyll som aldrig återkommer annat än i de Super8 filmer min far tog från mitten av
1950-talet. Man riktigt ser hur bra vi får det med åren och till sist i ett eget hus, ritat av min
far ingenjören och delvis även byggt av honom. Varje byggare med självaktning ska ha sitt
eget hus - så löd uppmaningen i hans kretsar.
Med tiden så startade han även sitt eget företag 1969, Beläggningskonsult H Sjunnesson AB.
Jag minns att han bad oss vara tysta vid en söndagsmiddag och meddelade att han hade något
viktigt att säga. Det var verkligen spännande och vi fick ha huset som ett kontor de första åren
med två telefoner. Mamma skötte bokföringen och pappa satt i källaren och räknade på anbud
när han inte var ute och övervakade arbetsplatserna runtom i Uppland.
Vi var medelklass och röstade borgerligt men också en del av folkhemmet. Varje år stjälpte
mamma upp en kaffeburk med Konsumkvitton som skulle räknas ihop och lämnas över till
den lokala konsumföreningen för återbäring. Att Konsum var drivet av socialdemokraterna
var inte något hinder. Men annat var.
Min mor rökte ofta, Kent, Minden, Blend. En gång fick hon för sig att sluta och meddelade
detta till kassörskan Svea på Konsum i Norby, beläget på Konsumvägen (sic). Någon dag
senare var mamma där igen för att handla och bad om ett paket cigaretter.
-Har inte du slutat? frågade Svea.
Min mor fnös och slutade handla på Konsum hädanefter. Vi fick order att gå den något längre
vägen till ICA Svamptorget.
1968 var jag 10 år och således ovetande om studentprotesterna över världen. Men jag skulle
bli varse och växa upp i skuggan av dem och deras svenska supporters, 40-talisterna. Sverige
var redan ganska öppet och tolerant under mitt 1960-tal. Jag såg Per Oskarsson klä av sig inpå
bara kalsongerna i Hylands Hörna 1966, SVT:s paradprogram. Bilder från skandalfilmerna
Jag är nyfiken gul och Dom kallas oss mods flimrade förbi i familjens stora teveapparat,
inbäddad i teak med jalusier att dra för när man inte använde den.

7
1970-talet
Miljöaktivisten Björn Gillberg fanns i Valsätra intill mina villakvarter i Norby. 1971 tvättade
han skjortor i gräddpulver och blev känd. I universitetskvarteren i Uppsala fanns då
överliggarna Einar Haglund, Bok-Viktor, Torild Dahlkvist, och på Forumtorget nere på stan
stod vänstergrupperna beredda med insamlingsbössor och tidskrifter. Redan 1972 gick jag ned
som 14-åring till dem för att höra om Vietnams befrielse och fick gratisexemplar av Gnistan
och Kommentar för att jag verkade så intresserad.
Via en utställning i innetorget St. Per hösten 1971 lärde jag känna ett gäng wannabe-hippies
(medelklassare till största delen) som var ett par år äldre än mig. De lät mig hänga med dem
trots att jag faktiskt bara gick i sjuan på Valsätraskolan. Anna Fichtelius, Eva Collini, Jens
Ulvsand, Torbjörn Länken Lennkvist och Josefin Askegård, minns jag men vi var många fler
som lyssnade på Pugh, drack örtte och flummade runt i Luthagen, Svartbäcken och Sala
Backar.
Ett särskilt minne är när vi deltog i Öfre Slottsgatans byalag vintern 1972. Amatörfilmaren
Sture Mars dokumenterade detta nya initiativ med byalag i innerstaden, något som fanns i
flera städer vid den här tiden, liksom allaktivitetshus. Vi går nedför St. Persgatans kullerstenar
vid Café Uroxen. Jag i vit lottapäls, ett måste för flummare vid den här tiden om man inte
hade afghanpäls. 13 år och redan på väg att bli alternativvänster.
Om sorglösa och halvfattiga forskare inspirerade mig å ena sidan fanns det gott om litterära
förebilder för en fritänkande ung bokmal: Huckleberry Finn och Tom Saywer, Dante och
Tvärsan, Davy Crockett (som jag tjatade om en tvättbjörnsmössa), slynglarna i Kar de
Mummas Två år i varje klass, MAD, rebellerna i Harry Kullmans De rödas uppror och
busungen Anderssonskans Kalle, Bombi Bitt, Bill den Förskräcklige och Hasse Alfredssons
figurer som min far särskilt skrattade åt. Han var årsbarn med Alfredsson och de kom båda
från nordvästra Skåne.
Förläst som jag var försökte jag mig på Ernst Hemmingways Klockan klämtar för dig när jag
gick i femman, men gav upp. Arbetardottern Ann Heberlein klarade visst av Utvandrarna vid
9 år. Min mor avrådde från vidare vuxenbokförsök och jag fortsatte med killböcker, men även
min storasysters Vita Serien, veckotidningen Hennes och Kitty-böcker. Hon var tre år äldre
och den som lät mig hänga med hennes kompisar. Utan hennes kontakter via sin grundskola
Tiundaskolan i Luthagen dit hon for varje morgon och välvilja hade jag inte träffat
hippiegänget i stan på St. Persgallerien eller lärt mig engelsk symfonirock som hennes
killkompisar introducerade mig till.

1972 lyssnade man i mina kretsar på Emerson, Lake & Palmer, Yes, Genesis, Ekseption,
Fokus, Alice Cooper (mer sällan på David Bowie), Led Zeppelin, Deep Purple och ibland
även på Uppsalabandet Samla Mammas Manna.
Jag föredrog dock Gudibrallan, det proto-punkband som sjöng om utslagna och
mentalsjukhuset Ulleråker som låg intill min första skola Rosendalsskolan. Gudibrallan var
hysteriskt roliga och satiriska, en blandning mellan studentikost fnitter och anarkistiskt
uppror.
På den första Folkfesten 1971 i Slottsbacken var Brallan hemstadens mest uppskattade band.
Jag var där själv som 13-åring och gick runt bland alla Uppsalahippies (som sångaren Terje
drev med från scen, “jävla lyxhippies!” skrek han åt dem, likt Zappa gjort med hippies i San

8
Fransisco ett par år tidigare. Jag minns doften av linsgryta och bokbord med
vänsterbullentiner, rykten om att The Band skulle komma, haschlukt och rökelse, ponchos och
rödvin, allt efter temat från Woodstock 1969 och Gärdesfesten 1970 i Stockholm.
Folkfesterna skulle upprepas ett par år framöver och organiseras mer eller mindre från
Musikforum, Sveriges första scen för proggrörelsen, förlagd till en f.d. kappfabrik i
arbetarstadsdelen Eriksdal i det borgerliga Luthagen. Sedermera diskade jag där sommaren
1978 när Musikforum flyttat in till Stockholms Nation på Drottninggatan. Jag hade då
hennafärgat hår, runda färgade glasögon, velourbyxor och ibland lila sjalett.
Vi kan stanna upp här och reflektera över Sjunne anno 1972: Varför var jag så jobbig redan
då? Varför är Karl Ove Knausgårds självbiografi så plågsam idag? Jag kan knappt läsa om
hans trams utan att känna igen den självspäkande fjanthumanisten som medvetet gör bort sig
gång på gång. Ändå så har jag gjort mig en plats i offentligheten efter så många år av idoga
försök. Vilket för mig till just den frågan: varför vill just jag synas och få uppmärksamhet?
Det har inte alltid varit så. När jag gjorde pryo på den lokala borgerliga Uppsala Nya Tidning
1974 som niondeklassare så vågade jag inte skriva en rad. Min skolkamrat Kenneth Sparby,
som sedan blev framstående journalist inom friluftsliv, och jag hängde hellre i tidningens
enorma mörkrum där det doftade av fix och framkallningsvätska.
Jag var ganska blyg upp till högstadiet och hade en uppfattning om mig själv som naturvetare,
en nörd som gillade Mekano och vars bästis var matematiker som visade det binära
talsystemet i femman för klassen, varande son till en matematikprofessor. Men i högstadiet på
den nybyggda Valsätraskolan förändrades jag. Där anordnade jag skoldanser, skrev
bokrecensioner i skoltidningen Valrossen och var aktiv i elevrådet.
Valsätra hade en ungdomsgård kallad Gårn i ett äldre hus dit vi strömmade på fredagskvällar
för dans och lite fylla på mellanöl. Oskyldigt ibland, men också farligt med missbrukare av
thinner, gaständare och bensin. Övervåningen stank ibland. Jag hängde där ibland även på
vardagarna och spelade kort.
Stället drevs av en kristen förening men inget av det märktes. Särskilt inte när jag reste med
ett gäng upp till Duved för att åka skidor. Med på resan var ett äldre gäng arbetargrabbar och
tjejer från Norby som inte spottade i glaset. Min enda skolkamrat var Lars Olof Ottersgård.
De lastade in ölback efter ölback och brännvin i en Ford Taunus medan de kristna ledarna
tittade på. Möjligen var dessa tuffingar 18 år men knappast mer. Jag framstod som förläst och
blev retad för mina glasögon, naturligtvis men jag åkte ganska bra slalom så det gick väl än,
även om de tvingade mig att dricka mellanöl tills jag spydde.
Hackordningen i arbetarklassen var att alltid trycka ned ensamma avvikande borgarungar. Jag
kände igen attityden och fogade mig men gillade inte den grabbiga stämningen med gap och
fylla. Smaken av spyor och öl påminner mig alltid om den vinterresan 1974.
Mitt parallella liv nere på stan med de äldre flummarna bidrog till att jag förstod vikten av att
anpassa mig till skilda grupper. Men även att jag började jobba med händerna i min fars
markfirma 1971 som 13-åring bidrog till att jag blev mer vidsynt och nyfiken, och förstod
jargongen i manskapsbodarna. De visste redan direkt att jag var chefens son även om min far
presenterade mig bara som Jan. De brydde sig föga om att ställa in sig utan snackade om fylla,
jobb och kärringen som vanligt.

9
Som många i Norby var vi en öppen familj mot utlänningar. Mina föräldrar tog kontakt med
Families for International Friendship och vi blev en svensk värdfamilj för utländska
Uppsalastudenter. Först en irakisk atomfysiker, Mohammed. Min far hjälpte honom att köpa
bil, vi bjöd hem honom och han oss till sig till Irak. Han till och med inviterade oss till
Bagdad och Sulaymaniyah vilket min oförvägna mor tog ad notam.

1973 reste hon som ensam turist med reguljärflyg till Irak för att besöka hans familj i Bagdad
och i Kurdistan i norr. Vi hade sedan tidigare kontakt med en professor i
assyriologi/sumeriska språk, Åke Sjöberg, vilket nog ledde till att min mor visste lite mer om
landet där Saddam Husseins Baath parti just tagit makten men hon var inte särskilt politiskt
intresserad. Två år senare for Jan Guillou dit och kom hem med ungefär liknande aningslös
rapport i boken Irak- det nya Arabien.

Vi var också värdfamilj till två iranier som hade flytt från Irans diktatur, shahen Reza. Jag
minns tydligt deras rädsla för den hemliga polisen Savak 1976. Vidare var vi värdfamilj till
två amerikanska gymnasister, en vit och en svart från Detroit som jag hälsade på julen 1975.

Av de skolor jag gick i fram till 1978 var det moderna högstadiet Valsätraskolan undantaget.
Den var precis nybyggd och inte ens klar när sex paralleller flyttade in vardera årskurs. Min
tidigare skola, låg- och mellanstadiet på Rosendalsskolan, var i allt en folkskola av det gamla
slaget med fruktträd, fem fröknar och en magister, tramporgel i klassrummet och bordsbön.
Min klass hade elever från Ulleråker, Valsätra, Norby och Vårdsätra. Ett bra genomsnitt av
arbetarbarn och borgarbarn, en skoldirektörson och en generaldirektörson. Den senares far
skötte högertrafikomläggningen 1967 med bravur och jag minns tydligt att generaldirektörens
chef var kommunikationsminister Olof Palme. Min skolkamrat tog med mig när hans
empiriskt inriktade trafikpolitiske far, generaldirektören, satt i bilen vid ett vägskäl mellan
Knivsta och Sigtuna för att räkna antalet bilister med bälte.
Rosendalsskolans idyll som slogs ut två kilometer söderut på Vårdsätravägen av den moderna
högstadieskolan Valsätraskolan som min morfar trodde var en fängelsebunker när vi for
förbi. Rektor Bo Hagman var sosse sades det och därmed en mes enligt mina föräldrar och
deras bekanta. Sossar kunde inte hålla ordning och förstod sig inte på affärer, men gillade
skatter och krångel. Själv umgicks jag med skolkamrater vars föräldrar var sossar, vissa
framträdande. Vi satt på golvet och drack te, lyssnade på Carole King och John Holm. En vagt
vänsterromantisk inställning som även inkluderade Ted Gärdestads, Tomas Ledins och Björn
Skifs mjukpop.
Vid den här tiden i början på 1970-talet etablerades en mjuk attityd som delas av många även
inom medelklassen, där känslor och socialt engagemang premierades; jeansbröllop,
manchesterbyxor, polotröjor, pilotglasögon, stripigt hår, handböckerna Det där med blommor
och bin och Elevens lilla röda, Inge och Stens sexspalt i Expressen, diskotek, FNL-väskor och
gröna parkas. Kerstin Thorvalls Vart ska du gå? Ut! gjorde stort intryck på mig och
förberedde mig mentalt på att gå in i vänsterradikala aktiviteter i stan.
Efter högstadiet fortsatte jag på Lundellska Skolan, “Skrapan” kallad, nedanför Slottet. Vi
ansågs vara friare och mer vänster än förnäma Katedralskolan, vilket nog inte stämde för där
kunde man läsa ryska och kanske bli bolsjevik. Eller i alla fall delta i Katedralskolans vänster
som fanns runt deras théförening med Bo Malmberg och Lena Sommestad.

10
1971 avskaffades läroverken men precis som med folkskolan Rosendalsskolan, som
egentligen var en grundskola 1965 när jag började, var mitt gymnasium i allt ett gammaldags
humanistiskt och fritänkande läroverk nedanför slottet, kyrkan och universitetet. Flera lärare
var lektorer och kontakterna med universitetet, som man kunde skymta från skolan, var
många.
Själv satt jag på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och vevade mikrofilm när jag skrev
mitt specialarbete om den svenska arbetarrörelsens historia och socialdemokratins förlust
1976. Min handledare, historieläraren Bengt Helmersson kommenterade att min text efter lite
redigering skulle hålla för två akademiska betyg, en B-uppsats. Den byggde på marxistisk
analys av korporativism som jag läst in mig på från statsvetaren Mats Dahlkvists bok Staten,
socialdemokratin och socialismen. Han hjälpte mig sedan med en manual för att läsa Karl
Marx Kapitalet, band 1 som han disputerade på 1978.
Allt var inte politik. Jag minns att biologiläraren Kerstin Berg följde med stor entusiasm ett
experiment med manliga hormoner som en Uppsalaforskare bedrev via inskickade skäggstrån
från sina informanter världen över.
Men liksom under högstadiet så drev jag mer och mer bort från naturvetenskapen under
gymnasietiden, som dock var just på naturvetenskaplig linje. Mina bästa ämnen blev språk
och samhällsämnen. Dessutom startade jag skolans elevråd 1976 när jag kom hem från USA
och deltog i skolbyråkratiska initiativ från SSA- och SIA utredningarna. Eftersom jag ville
utmärka mig som mjukiskille och mysvänster så virkade jag på lektionerna. Det blev ett par
otroligt fula lovikavantar.
1970-talet var Uppsalas studentvänsters årtionde. Där fanns massor av bokkaféer för varje
litet parti. Trotskisterna hade bästa antikvariatsböckerna men var rätt trista. Jag som var med i
Vpk från 1977 hängde först på deras bokkafé Arbetarkultur på undanskymda Bäverns Gränd
men sen flyttade det till Kungsgatan med ett otroligt bra läge.
SKP-maoisternas bokkafé Oktober som sedan blev Engelbrekt och sedan Öster om Ån och
sen Katalin och nu Pub Nitton var rätt kul. Oktoberförlaget, Jan Myrdal, Svensk-Kinesiska
Vänskapsförbundets affischer med stolta kinesiska arbetare och ivriga Skp:are drog dit även
flummare som jag. Clarté och Folket i Bild/Kulturfront (som jag senare sålde på gymnasiet
och på arbetsplatser) stod framme liksom Gnistan och Rödluvan, ungdomsförbundets
veckotidning. VPK:s utbud kändes mer sovjetiskt och byråkratiskt.
Men alla helst hängde jag på de frihetliga socialisternas, anarkisternas och rådssocialisternas
ställe, Uppsala Bokgille. Där fanns litteratur om Parisrevolten maj 1968 med hela förhistorien
från situationisterna, Socialism où Barbarie (där J-F Lyotard ingick, han som sedan skrev Det
postmoderna tillståndet 1979), Daniel Cohn- Bendit och massor av anarkistmagasin med
poesi, Alternativ Stad, Mullvadsockupationen, radikal miljövänster, fångarnas Hallbladet (där
Harri Mekkalina och Lasse Strömstedt debuterade) och Uppsalas eget anarkistmagasin
Brandfaran, inte Brand, vår egen lokala anarkist Kurt Nybergs skapelse. Han uppdaterade
svenska frihetliga socialister om liknande idéer världen över, en fantastisk bildningsinsats
som borde uppmärksammas.
Uppsala Bokgille, anarkister, syndikalister m fl. ingick i ett löst sammanhang runt
allaktivitetshuset Verkstan då centralt beläget på gågatan. Jag minns möten där med Grupp 8
och redaktören Ulrika Knutsson, då organiserad i Förbundet Kommunist (en utbrytargrupp ur
Vänsterns Ungdomsförbund 1970) och journalist i Arbetarkamp. Vi hade setts på språkresa i

11
Wales redan 1974 och jag kan väl säga att hon har hållit samma höga svansföring sedan
dess.
Verkstan var egentligen till för de som ville bli fria från droger och läkemedel och radikalt
sinnade mentalpatienter. Den startade som ett projekt av klientföreningarna RFHL/RSMH i
mitten av 1970-talet och stod nära dem men ändå inte. Tanken var att socialt och mentalt
missanpassade skulle dreja med lera, framkalla foton, göra tidningar som det lokala aktivist-
anarkistbladet Uppsala Fria Press (UFP), väva och spela musik där istället för att sitta på
Ulleråker eller droga ned sig.
För UFP:s räkning gjorde jag min första journalistiska insats nämligen att gå runt med en
hemmagjord enkät till Uppsalas vänsterbokkaféer (runt åtta 1978). Den enda fråga jag minns i
efterhand var om de ansvariga på bokkaféet (maoister, trotskister, stalinister, leninister) kunde
svara om onani var en borgerlig företeelse. Trottarna på Röda Rummet svarade ja, rarna
tveksamma och Vpk:arna rodnade. Tyvärr blev min puerila enkät inte publicerad men jag
hade omåttligt roligt.
Vi höll till i de äldre lokaler som idag hyser Uppsala Stadsbibliotek. När jag valdes in i
kulturnämnden som ledamot för Vänsterpartiet 1995 satt jag i hörnrummet på Verkstan som
nu blivit sammanträdesrum.
De som hängde där var dock inte den målgruppen. Vi var huvudsakligen medelklassungar
som ville flippa ut lite lagom. Den mest aktive som startade föreningen Release/Verkstan efter
ett år i Amsterdam, Gunnar Gunne Rundgren, drog till Värmland för att bli ekologisk bonde i
ett jordbrukskollektiv utanför Munkfors. Med tiden startade han KRAV med några andra
miljöaktivister. Jag var där ett par gånger för att rensa ogräs och jobba med händerna, men
upptäckte att det nog inte var min grej. Men vi höll kontakt och jag har alltid sett upp till
dessa praktiska miljöentusiaster och alternativa nybyggare.
Åter till Verkstans ruckliga huslänga på Svartbäcksgatan, Uppsalas gågata. Haschförsäljning
pågick ibland på detta drogfria ställe men det var inte så farligt. Det bästa resultatet var nog
att musiker kunde träffas där och repa. Detta var före punken runt 1978 med världsmusik,
reggae och ska, mera Arbete och Fritid än Ebba Grön. Helt vid sidan av Verkstan existerade
en punkscen som resulterade i albumet NollArton och det mest kända bandet, Webstrarna med
Ola Jameson och Petter Eklund.
Verksamheten finansierades till stor del av studiecirklar som man fuskade sig till bidrag från.
En liknande klubb kallad Svartklubben eller något liknande hade jag tidigare stött på längre
bort på Kungsängsgatan i ett nedgånget hyreshus. Där skulle Gudibrallan ha sin lokal. Jag var
där bara en gång och det verkade vara samma stil som Verkstan fast mer för arbetarungdomar
än oss på Verkstan.
För att kunna syssla med musik, författande, resa, måla eller bara drömma om att bli något
annat än en knegare eller ett förtappat borgarbarn, letade mina vänner och bekanta efter billiga
lägenheter, ofta rivningskontrakt. Man kunde jobba extra på Akademiska sjukhuset, på
Ulleråker, i omsorg eller i hemtjänst och ändå klara hyran för ett dragigt rum i en träkåk med
dusch i källaren och toa på gården. Själv hade jag från att jag slutade gymnasiet 1978 en
ganska modern lägenhet som stod på min far på Götgatan i Luthagen men bohemlivet lockade
mer. För att råda lite bot på vådan att leva ett konventionellt lägenhetsliv så bjöd jag in folk att
dela min lägenhet.

12
Börjegatan 41 var ett spännande tillhåll i arbetarstadsdelen Eriksdal i bortre Luthagen där
mina vänner bodde i omgångar. Den som bodde där längst var nog Staffan Norell (Wolters)
husets inventarie på vinden där jag för första gången lyssna på Dag Vag och Dire Straits 1978,
fick Dylantexter förklarade, lyssnade på Staffans berättelser från Indien dit han for 1977 och
drack Lapsang Souchong te.
Marijuana och hasch förekom ytterst sparsamt i dessa kretsar. I gårdshuset bodde en riktig
knarkare, Janne, som gick på starkare saker och fick ambulansbesök ibland. Så man kände ett
visst avstånd till drogromantik även om den förekom.
I huset bodde också Mikael Ranerås, Eva Wikström, Hans Furuland, Hans Wikström, Göran
Carlén, Paula Norell (Asarnoj) och säkert en drös till som jag glömt vilket de säkert är glada
för. I Luthagen fanns fler som levde sparsamt i billiga kåkar, Nina Scholander (Koenigs
Hallberg), Inga Lindén med konstnären Nina från Holland, Leif Bankefors, Maria Nilsson
(Gabriella Lücke), Fia Nilsson (Fia Wolters) och andra som inte vill bli nämnda här.
Pelle Carlsson till exempel, SvD:s kulturredaktör Leif Carlssons son, en klipsk kille som
valde att rådda åt Samla Mannas Manna (Fem Söker En Skatt) istället för att bli något stadigt,
inte olik mig. Både Joakim Gollum Nordström och Robert Bertan Berthagen, trummis i Lars
(Lindells) Garage, försvann för tidigt men det är en annan historia som andra kan bättre än
jag.
Ett liknande flumgäng höll till på Västra Järnvägsgatan 17 och sedan på Salagatan; Petra
Junus, Astrid Bäckström, Mats Lindberg, Renee Wallin, Annsofie Lindström, Peter, Lilleba.
Vi var nyfikna på alternativrörelsen som fanns i vissa kvarter (Haga och Majorna i Göteborg
dit min polare Dag Widmark flyttat, Södermalm förstås med bokkafé Svarta Månen och
kollektivet Kapsylen), Christiania, besökte jordbrukskollektiv i Norrland (Skogsnäs),
resekollektivskolan Tvind i Danmark och gick Barsebäcksmarscher tillsammans. Jag gick
själv 1976, 1977 och 1978, och blev med all säkerhet fotograferad av Säpo under svarta
anarkistfanor, särskilt om man som jag också prenumererade på Brand under dess pro-
terroristiska period. Kanske är jag en av få som Säpo har en akt på som extremist både till
vänster och höger, vilket är fel åtminstone i det senare fallet.
De som får sina namn förtecknade här av mig, Uppsalaflummaren som blivit uthängd som
högerextremist 2016 av lokalradion, UNT och skvallrad om som islamofob och rasist i mina
gamla Uppsalaläger, kan reagera surt. Kanhända men det är sant och rätt intressant för oss
som gillar Uppsalas samtidshistoria och alternativrörelsen.
Proggrörelsens första bastion, Uppsala Musikforum, vars begynnelse med pionjärerna Anders
Folke och Ulla de Verdier har redan kartlagts av musikvetaren David Thyrén i en avhandling
och FNL-grupperna av Kim Salomon. De nätverk jag skildrar här var mer vardagliga metoder
som erbjöd möjligheter att slippa lönearbete ett tag, som den stuga i Vita Bergen Ulf Lundell
lånade av Christer Strömholm under samma decennium för att skriva klart Jack, den bok som
ni kan se tydligt influerat min egen roadmovie i USA 1979. Men jag ser att också att jag var
betydligt modigare än Ulf Lundell vid samma tid. Allt för att skaffa mig erfarenheter för att
skriva. Han skrev ändå, den fan och sket i Dylans uppmaning att inte låta andra göra ens eget
jobb att skaffa egna upplevelser.
Jag satt ju inte fast i Uppsala under 1970-talet och skrev alltså ingen bok eller gav ut någon
skiva utan begav mig över Atlanten två gånger. Jag har alltid rest mycket och bott utomlands
för att skaffa mig erfarenheter för att kanske skriva något. Det tog mig alltså 40 år och det är
helt rätt att skriva om mitt liv nu, inte vid 20. Min dagbok är pinsamt barnslig att läsa som ni

13
kan se i nästa del men det står jag för och tror faktiskt att den kan bli till ett intressant
filmmanus.
1975 var sista sommaren jag slet som grovarbetare hos min far med byggarbetsplatser långt
ute i Roslagen, Husby-Långhundra, Alunda, Gimo och Rimbo. Upp halv sex och sedan åka
med någon bil kvart över sex till en regnig grop där jag stod med skyffel eller mätsticka. En
sommarromans med en pigg arbetartjej i Fålhagen förgyllde tiden men sen var det dags att
lämna landet.
Jag hade sökt utbytesstipendium till USA och fick till sist napp hos ICX- International
Cultural Exchange, en nystartad organisation.
En småbarnsfamilj i norra Arkansas hade anmält intresse av att ta emot mig, vilket var
ovanligt. De flesta hamnade hos jämnåriga men jag fick alltså ett år med en tvåårig flicka och
en fyraårig pojke i en liten ort, närmast en by långt uppe i Ozarksbergen i den amerikanska
Södern där livet inte förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet.
Mamman mötte upp mig på flygplatsen i Little Rock och körde mig till mitt hem för ett år,
Mountain View. Hon var rolig och artig, verkade beläst och bildad för att komma från en liten
landsort. Det visade sig att hon var engelsklärare och gift med en konsthantverkare som
försörjde sig som posttjänsteman för att kunna dreja sina krukor och göra japanska
lerbränningar i rakustilen. De hade bott i Västtyskland och han i Japan och Italien, så jag
kände mig inte så annorlunda som svensk från universitetsstaden Uppsala.
Lukten av USA är speciell. Den finns överallt och den är mitt starkaste minne från de första
dagarna; en söt kvalmig doft som jag inte känt någon annanstans. Vattnet luktade likadant
minns jag. Mer i städer än på landsbygden men överallt en klibbig lukt som av
rengöringsmedel.
Jag fick ett eget rum och lekte med barnen från första stund. Mina första veckor blev dock
inte så lätta då jag insåg vart jag hamnat, i en liten stad med kanske 1800 invånare med en
Main Street med ett hamburger joint i vardera änden dit man körde i sin pick-up truck. Det
var nöjeslivet.
Dessutom var familjen kristen, metodister och de bad innan maten. De första söndagarna
slapp jag som icketroende gå med till söndagsmässan, men sedan ändrade de sig. Deras
argument var att skulle jag bo med dem ett år utan att delta i familjelivets religiösa traditioner
så skulle det inte bli bra.
Jag krånglade och ringde till ICX som organiserat utbytet. De stod på familjens sida och jag
insåg att alla hade rätt. Så jag gick in i kyrkolivet och började till och med söndagsskola på
förmiddagarna. Lärare var en kvinna som själv tvivlat på kristendomen och hon introducerade
mig till den danske skeptikern Sören Kierkegaard. Ovanligt för att vara en liten
landsortskyrka.
Som 17-åring skrevs jag in i Senior Class, de som skulle gå ut 1976 och därmed 200 år sedan
USA bildades 1776 - The Bi Centennial Class. Vi hade samma schema varje dag vilket jag
sedan dess alltid föreslagit när jag varit i svensk skola men utan gehör från skolledare eller
lärare.
Istället för ämnen läste man särskilda kurser inom ämnet. Jag hade Advanced English
Composition och Speech på engelsktimmar, trigonometri och derivata på matematiken och till
det musik där jag sjöng baryton i en barbershopkvartett och psykologi. Initialt försökte jag

14
med amerikansk fotboll, men jag förstod varken spelreglerna eller gillade sport
överhuvudtaget så det slutade jag med efter två svettiga veckor i hjälm och skydd.
Arkansas ligger på samma breddgrad som Nordafrika och har ett fuktigt subtropiskt klimat,
något jag inte alls var beredd på. Dessutom hade jag inte körkort utan fick ibland gå eller
cykla i värmen. Alla hade tillgång till bilar, truckar, motorcyklar och lastbilar utom jag. Till
och från skolan åkte jag med mamman i min värdfamilj som också var min engelsklärare, så
livet blev snabbt rätt inrutat. Men jag fann utvägar.
En söt och lite fräck tjej på 15 år visade sig intresserad av mig och jag av henne. Hon hängde
på biljardhallen och rökte, två kontroversiella vanor för unga tjejer i Mountain View. I
biljardhallen fanns nästan bara män och de sågs inte med blida ögon av de grupp som min
värdfamilj tillhörde, de ordentliga kyrkobesökarna.
Hon var en fena på att skriva och gav mig ett A4 eller två nästan varje dag. De handlade om
vardagen, skolan, umgänge, framtiden och om oss. Rätt som det var blev jag inbjuden till
hennes familj som visade sig vara ännu mer utanför de normala byborna.
Mamman hade lett en tidskrift i Chicago på 1960-talet och tidigt umgåtts med beatniks och
hippies. Dottern hade varit på Woodstock som 9-åring och hade Dylans Blonde on Blonde
som favoritskiva (men ingen skivspelare för de var för fattiga nu 1975 efter att ha levt gott
tidigare i Chicago) och Grace Slick som favoritsångerska.
Till denna ovanliga bakgrund för bybor i Mountain View hörde att familjen tillhörde den
synkretistiska religionen Baha’i, ursprungligen en persisk väckelserörelse på 1800-talet. Jag
hade faktiskt träffat på svenska baha’ier i Uppsala innan jag for till USA så en del visste jag.
Men denna familj var som en intellektuell smältdegel av hippieromantik, publicistik (de gav
ut en lokaltidning i en annan liten ort), religionsutövning och diskussioner om amerikansk
livsstil.
Hennes familj uppskattade mig men tyckte nog att jag tog mig friheter, vilket jag gjorde med
deras vackraste dotter när tillfälle gavs. Ibland utomhus. Familjen var som sagt fattig,
självförvållat och uttalat antimaterialistiskt, och bodde trångt i ett smutsigt och kallt hus. De
var inte väl sedda i byn och att jag hängde med deras dotter som ofta sågs spela biljard ensam
bland medelålders karlar gjorde inte saken bättre.
Min värdfamilj var tolerant men bad mig uttryckligen att inte göra henne gravid, vilket inte
hade varit ett problem i Uppsala med en Durexautomat vid Svamptorget i Norby. Men i
Mountain View där man inte ens kunde köpa en lättöl fanns inga möjligheter att be om ett
paket Nils Adamsson eller RFSU:s Profil. En vän skickade några kondomer i brev men de
räckte inte. Vi klarade dock hösten 1975 utan att göra barn och efter julen så var förhållandet
över.
Vi hann med mycket roligt innan dess. Rektorn på skolan hade kontakter nere i Little Rock.
Dit for först jag ensam för att träffa jämnåriga och likasinnade (dvs intellektuell medelklass) i
några familjer. En läkarfamilj tog emot mig flera gånger och jag blev god vän med deras son,
en talangfull och kvick tecknare. Sedermera kunde även min flickvän följa med, dock på
villkor att hon sov i ett separat rum.
Little Rock var som en frisk fläkt när jag gått månad ut och månad in i lilla Mountain View.
Jag handlade böcker, bland annat en studie av Kurs Vonneguts böcker, nog den första
litteraturkritiska bok jag köpt och en sångbok med Dylanlåtar.

15
I Norby i Uppsala hade jag spelat kompgitarr i ett pojkband med tveksamt resultat men jag
kunde ackord och sjöng gärna. Däremot var jag usel på solon och inte särskilt musikalisk.
Familjefadern i Mountain View spelade också gitarr och hade en samling skivor och band
som öppnade upp nya vyer.
Dylan förstås men även Arlo Guthrie, Mose Allison, The Band och country. En vän till
familjen som hade varit studiomusiker i Chicago och där spelat med bluesmannen Buddy Guy
på 1960-talet, lärde mig lite mer gitarr men jag var inte fingerfärdig nog. Guitar pickin´ var
mycket svårare än det såg ut.
Hans kubanska hustru hade lämnat Havanna 1959 när Fidel Castro tog makten och berättade
hur det kändes att gå genom tullen med tunga juvelhalsband där familjeförmögenheten
förvarades. Hon var mitt första möte med en övertygad antikommunist.
Mountain View var känt för sin uramerikanska folkmusik, den som föregick både bluegrass
och country. Vid Ozark Folk Center samlades turister och lokalbefolkning för att lyssna och
kanske spela lite själva. Från början av 1900-talet hade man samlats vid stadshusets gård på
helgkvällar för att spel a och dansa men när min värdfamilj flyttade in 1973 hade delstaten
Arkansas och federala myndigheter byggt upp ett ståtligt kulturcenter.
Det var mycket tjafs och skvaller i den fattiga bygden om vilka som vunnit och förlorat på
detta center. Mountain View ligger i Stone County som är den fattigaste delen av Arkansas
som när jag var där var USA:s näst fattigaste delstat. Så pengar var åtråvärda för dessa
Ozarkbor, ofta kallade hillbillies och idag white trash. Filmen Winter’s Bone utspelar sig i
dessa bergstrakter och Jim Goads bok Redneck Manifesto handlar om dessa fattiga föraktade
vita.
Livet där var som i vilken amerikansk bondhåla som helst. Man slet hårt med att plocka
kycklingar på natten, drack hembränt, festade i någons välinredda bil, såg utomhusbio från
bilar där man hånglade och levde som om Elvis Presley just hade debuterat. Minns att jag ofta
tänkte hur jag flyttats tillbaka 20 år genom vistas i Mountain View. Allt var som i filmen
American Graffiti (Sista natten med gänget) som jag sett innan avresa. Kläder, musik,
snabbmat, hyckleri, småstadsskvaller, hångel bokstavligen i buskarna och respekt för
auktoriteter.
Från 1973 ungefär hade Sverige i synnerhet och Västeuropa i allmänhet fått en ny våg av
amerikansk kultur, en nostalgi för 50-talet, Glenn Millers stela storbandsjazz, Manhattan
Transfers jazzstandards, filmer som The Great Gatsby, Blåsningen, Paper Moon och
regissörer som Mel Brooks och Woody Allen. Dessa filmer var proamerikanska och
nostalgiska på ett tydligt sätt till skillnad från de samhällskritiska från 1960-talet och vid
samma tid. Gudfadern är i samma genre men inte lika naiv.
Mellan 1972 och 1975 översvämmades det redan kulturellt amerikaniserade Sverige av
Gatsbykepsar, baseballjackor (se insidan på Ulf Lundells album Törst), stora skjortor från
bowling/segling/polo/football klubbar med mera som skulle väga upp sympatierna mitt under
brinnande Vietnamkrig, Watergate och president Nixons avgång 1974. Så uppfattade jag det
intuitivt även om denna kommersiella sida inte var kanske kulturimperialistiskt medveten.
Gamla Brogatan i Stockholm där ett vänsterinriktat allaktivitetshus hade existerat
förvandlades vid denna tid en modegata för just amerikanska opolitiska men fräcka och
trendiga kläder och skor.

16
Dock var Mountain View inte något påhitt utan där hade tiden stått still. Ingen förstod vad jag
talade om när jag nämnde politiska frågor. Familjefadern var helikopterpilot och hade deltagit
i Vietnam. Trots det spelade han den pacifistiska satiren Alice’s restaurant med
protestsångaren Arlo Guthrie för mig och skrattade gott åt när Guthrie drev med militär och
polis.
Han och modern i min värdfamilj förstod att jag var ganska ensam och försökte skicka iväg
mig på utflykter till andra orter. Jag for på kyrkoläger, besökte en universitetslärare i speech
(ett ämne jag inte då förstod var så viktigt för politisk karriär), och försökte få kontakter
utanför den lilla orten.
Kung Carl XVI Gustaf kom förbi Little Rock tillsammans med ambassadörfamiljen
Wachtmeister och självfallet ordnade bekanta så att den svenske high school studenten i
Mountain View fick möta sin kung. De smög in mig som amerikansk hillbillie med
snickarbyxor och rutig skjorta bland likaledes utklädda deltagare i dansstilen square dance.
Jag hängde med så gott jag kunde i svängarna och när det var dags för den utländska
kungligheten att gå runt och tacka dansarna fick jag ur mig att jag var svensk. Ett foto
förevigade ögonblicket och min stolta mor hade det på väggen i många år. Som flitig läsare av
Häntiveckan, Damernas Värld, Vecko-Journalen och Svensk Damtidning hade hon total koll
på kungahuset.
En resa till Detroit där jag träffade en amerikansk utbytesstudent som varit ett par dagar i min
egen familj var givetvis ett välkommet ombyte. Hans intellektuella judiska flickvän blev
sedan en vänsterpolitisk inspiration för mig genom sitt trotskistiska engagemang när vi
började brevväxla när jag rest tillbaka till Sverige.
På våren 1976 handlade mycket i skolan om the prom, den årliga studentbalen dit man skulle
gå med en date. Jag gick dit med en ansedd familjeflicka, två år yngre och hade urtrist.
Amerikanska tillställningar av detta slag var ofta just väldigt stela och inte alls uppsluppna
som man kan tro. Allt var förutbestämt och ingen spontanitet tilläts.
Året i USA gav mig kontakter med vanliga amerikaner och deras vardagsliv på ett sätt som
jag knappt trodde existerade. Att bo i Ozarkbergen var som att flytta ett år till Delsbo i
Hälsingland, gott om folkmusik men ensligt och fattigt. Min värdfamilj blev en förebild för
mig med sin resoluta hållning mot mitt bortskämda trams och sin intellektuella livsstil.
De sysslade med litteratur (prenumererade på Saturday Review och The New Yorker) och
konsthantverk, låt vara på anspråkslös nivå men ändå med engagemang och integritet. Deras
barn blev som mina småsyskon och jag trivdes oerhört bra med att vara en äldre storebror till
dem. I Norby hade jag varit barnvakt en del innan jag reste och gillade ungar. Med tiden
skulle jag tjänstgöra på förskola som vapenvägrare så småbarnsåret i USA blev en
förberedelse.
Jag grät när familjen sade adjö till mig på flygplatsen i Little Rock 16 augusti. Barnen grät,
min värdmamma också, medan min värdpappa teg men jag såg att han var rörd.
Vid hemkomsten till Uppsala i mitten av juni 1976 hade jag inget att göra. Att slita med
skyffel i min fars firma lockade inte så jag fick snabbt ett annat arbete som hemsamarit på
Gottsunda servicehus. Där fick jag göra intimvård på sjuka och äldre vilket skulle bli
återkommande arbetsuppgift på nästa arbetsplats, Kungsgärdets sjukhus
långvårdsavdelningar.

17
Sommaren 1976 i Sverige blev också en slags fortsättning på mitt år i USA när jag träffade
två unga män som just gått ut college på östkusten och startat en jordenruntresa. De hängde i
studentområdet Flogsta i Uppsala där jag hade vänner och fick mig att själv tänka tanken att
resa länge och långt. 1979 skulle jag i alla fall komma till Hawaii.
Jag hade två år kvar av gymnasiet och låg ett år efter min egen årskull där jag trivts väldigt
bra. Men jag satte igång med att organisera en elevdriven kafeteria och starta ett fungerande
elevråd, och fick därmed nya vänner och bekanta. Min engelska var ut flytande efter året i
Mountain View så den tenterade jag bort med en femma som betyg.
Vid examinationen i engelska fick man välja ut ett verk av Shakespeare (Stormen var mitt val)
och förklara sin pjäs med hjälp av en tredimensionell pappersmodell av den elisabetanska
teatern The Globe i London från 1600-talets början. Med engelskan borta kunde jag fokusera
på tyskan och franskan. I tyska läste vi Heinrich Bölls proterroristiska plädering Die
Verlornene Ehre der Katarina Blum medan vi bjöds på kaffe och kakor när den
liberalkonservative Giscard d’Estaing valdes till fransk president.
Lundellska skolan, Skrapan, var perfekt för mig som letade efter frihetliga idéer och äventyr.
Där fanns en intressant SSU-klubb även om jag själv inte var socialdemokrat, studentikosa
upptåg och ett uteliv som fortsatte på studentnationerna på kvällar och helger.
Vid denna tid i mitten av 1970-talet hade Uppsala studentkår en policy som tillät studenter
med kårleg att ta in gäster utan leg. Man behövde alltså inte vara student. Så vi gymnasister
stod utanför portarna till V-Dala, Upplands, Sörmland-Närkes, Norrlands och tjatade oss in
genom att fråga helt främmande personer om de ville ta in en gäst. På det sättet klarade jag
och många andra Uppsalagymnasister av studentlivet innan vi gick ut tredje ring.
Dock hade jag redan debuterat i nationslivet 1972. Som 14-åring hade jag klättrat upp på
några soptunnor som stod på Norrlands nations innergård och klättrat in genom fönstret på
damtoaletten. Där hamnade jag mitt bland skrikande studentskor och hann smita ut innan
någon tog fatt i mig. Samma procedur skulle upprepas senare genom ett fönster in till en
trappa på Snärkes nation.
Förutom nationerna hängde jag på Flogstapuben med Matts Dahlkwists gäng och på Rackis,
den anrika konsertlokal som upprätthöll det fria levande musiklivet i Uppsala vid sidan av
Musikforums mer proggiga linje. Jazz, folkmusik, blues, trubadurer och rock blandades och
alla var välkomna. Ett andningshål mitt i studentkvarteren för överliggare, fria andar, drinkare
och musikälskare.
Särskilt utsocknes gillade musikhaket Rackis som lade sig vinn om att inte vara akademiskt
överhuvudtaget. Bröderna Ulf och Björn Carlsten är två hjältar som innan stängningen 1996
fick Eldkvarn att spela fyra dagar i rad och där Velvet Undergrounds sångerska Nico gav
extranummer trots att takbelysningen släckts för längesedan. Själv minns jag särskilt fina
konserter med Bill Öhrström med Jukka Tolonen Band, Ebba Grön så klart och Aston
Reymers Rivaler.
Innan julen 1976 tog jag körkort efter 24 lektioner. De närmaste tre åren skulle jag krocka
lindrigt tre gånger vilket dessvärre tyder på ett normalt trafikbeteende hos unga män. Vi
krockar ofta och tidigt för att sedan lära oss. Alla tre gånger med min far bilar men jag fick
betala skadorna själv.
Våren 1977 hade jag börjat arbeta helgen på långvården och funderat på att flytta hemifrån.
Mina föräldrar grälade och stämningen var låg. Jag gjorde en kalkyl på att arbeta tre helger av

18
fyra för att klara hyran av en delad tvårummare med pentry i Gränby, en arbetarstadsdel i
östra Uppsala jag aldrig varit i. I juni flyttade jag och en kvinnlig kamrat dit. Jag slet med
bajs, bäcken och bäddlakan hela sommaren på Kvarngärdet i Luthagen, men insåg till sist att
jag inte skulle klara av skolan med att arbeta så pass mycket. Dock lärde jag mig vissa
sjukhustermer på finska av de finska sjuksköterskorna där så något fick jag ut av det.
Efter ett förgäves besök på socialförvaltningen då jag bad om något slags bidrag men nekades
för att föräldraansvar gäller under skoltid oavsett ålder fick jag packa ihop mina pinaler och
flytta tillbaka till Norby. Där bodde jag i källaren med egen ingång och toalett så det vart en
bra lösning. Dock ville jag därifrån så mycket som möjligt och fann två flickvänner som hade
egna lägenheter, den ena gick på min skola (och skulle tio år senare flytta ihop och få barn
med mig) och den andra träffade jag på Akademiska sjukhuset, Ackis, dit jag vänt mig efter
långvården.
Ackis hade en stor variation av avdelningar där jag fick rycka in som sjukvårdsbiträde och
extravak: 60-huset med medicin, 70-husets kirurgiska avdelningar och intensivvård,
onkologen, lungan, neuro, infektion, thorax och psyk.
En tidig morgon i slutet av december 1977 på medicinavdelning 60 C fnittrade jag ihop med
en söt norrländsk undersköterska. Vi sågs senare på St. Pers kafé där jag i sedvanlig
megalomani lade fram en plan för att bli generalsekreterare i FN. Hon lät sig charmas och jag
tillbringade en del nätter i hennes rum nere på Dragarbrunn under vårterminen, ett avbrott från
min familj som påminde om Joseph Hellers vardagstragedi i Nånting har hänt och den dystra
dokumentärfilmen En amerikansk familj som jag läste och såg samtidigt.
Jag hade totalt ledsnat på de naturvetenskapliga ämnena och struntade helt i matematiken där
jag fick en trea i slutbetyg efter att ha haft både fyror och en femma. Filosofi, psykologi och
skapande dramatik (som vi hade på Katedralskolan under Katarina Enmark) samt
arbetarrörelsehistoria var mer intressant att syssla med, i och utanför lektioner. Jag läste
romaner, facklitteratur och debattböcker parallellt med studierna, särskilt om marxism,
frihetlig socialism, psykologi och kulturkritik.
Gunnar Adler- Karlsson, Nordahl Åkerman och Sven Lindkvist gav mig inspiration utanför de
vanliga tankebanorna. Visst läste jag VPK:s Jörn Svensson och SE Liedmans Marxutgåvor
med behållning, men jag föll för de mer extravaganta idéerna hos modernistmanifest, Jack
Kerouac, svenska anarkistpoeter och franska patafysiker. Ironi och lek var viktigare än allvar
och ansvar: Blå Tåget före Motvind, Kjell Höglund framför Mikael Wiehe, Ulf Lundell
framför Lasse Tennander.
Efter en Barsebäcksmarch mot kärnkraft en helg hösten 1977 skolkade jag ett par dar och for
med medlemmar ur Raj Montana Band och danska Solvognen till Malmö och sedan vidare till
Christiania, hippiestadsdelen i Köpenhamn. Där bodde jag i ett kallt skjul några dagar och
rökte hasch, mest som ett gesällprov i den skandinaviska bohemläran. Jag hade lärt mig att
rulla cigaretter med Samsontobak och Rizlapapper, men det räckte inte.
Min sista uppsatsskrivning vid Lundellska 1978 gick inte att betygsätta. Istället för en uppsats
fick min svensklärare Maj-Britt Ekegärd, en prövad bildad dam, en pueril dikt och ett sant
pekoral:

19
“Sista skoluppsatsen.
Sista skoluppsatsen - Sist skola uppsatsen...SIST SKOLA UPPSATSEN!
Sist Skola Uppsatsen Komma
-inte minst - utan sist
Bland det sista man minns
Uppsatsen finns . . .
,... dröjande ligger kommat kvar på kanten,
vad kommer sen, jo min vän, ännu en...
Sista skoluppsatsen - Sist Skola Uppsatsen- Upp sista skolsatsen…
Upp Sista Skolsatsen, Upp!
Ur din dvala, dväljd i dimma
Fram som ingen annan kan
För den allra allra sista gången
...den sista satsen formulerad, fångad och fast,
fäster sitt sigill på arket. Det är dags att sluta nu.
Skolan. Uppsatsens sista skola har slutat och en ny skall snart ta vid. Bredvid, här intill.
Sista skoluppsatsen - Sist Skola Uppsatsen - Upp Sista Skolsatsen
Uppsatsens sista skola…
UPPSATSENS SISTA SKOLA!
Uppsatsens sista skola
är svår att skriva på en gång
kvar finns dess...skola
och med den dess...tvång
Fritt vill jag skriva
men kvar...allra sist
Skolade satser finns
-Tvi vale, som jag minns.
Skönt Skolade Satser
idag för första gång

20
Jag spelar ett...spratt
med bullar och med...sång
Svårt Skolade Satser
av Sartre, Marx och Kant
vid Carolinas brant
Uppsatsens Allra Sista Skola
i raden, prosan, essän,
tar strax till...orda
Jan Sjunnesson, N3d, 21 mars 1978”
Stackars kvinna som hade mig i svenska.

Som jag berättat hängde jag på Verkstan och Musikforum, i anarkistkretsar och var 1978
medlem i Vpk. När min far ordnade en lägenhet på Götgatan i Luthagen till sommaren var jag
äntligen fri att skapa mig ett eget liv. Jag hade vägrat vapentjänst inför befäl vid inkallelsen
till S1 i Uppsala och väntade på svar från Vapenfrinämnden som just detta år fått nya direktiv
som visade sig svårtolkade så fick jag inget besked.
Medan jag diskade tillsammans med Håkan Wahlund och Kurs Nyberg på Musikforums
vegetariska restaurang, nu driven som ett företag Murof AB med Anders Folke som chef, så
roade jag mig med två nyfunna vänner, Håkan Ström och Joakim Holmdahl. De var från
akademiska läkarhem i Kåbo och ville göra uppror på något sätt. Deras maoistiskt lagda
storasyskon hade gått in i Skp eller Mlk, men liksom jag var de mer frihetligt lagda.
Håkan delade ut post (och skrattade högljutt åt Charles Bukowskis Postverket) och spelade
med i den patafysiska pjäsen Kung Ubu medan Joakim diskade på Samariterhemmets sjukhus
och hängde med på allt skoj. Framtiden stod öppen för oss men vi avvaktade med att ta steget
in i vuxenvärlden och utbilda oss. De flesta av oss från Norby, Eriksberg och Kåbo sökte
omsider in på längre och användbara utbildningar. Utom jag då.
En kväll föreslog jag att vi skulle ta min Folka och köra den klassiska raggarrundan runt Fyris
Torg. Sex personer från Petra Junus lägenhet på Västra Järnvägsgatan hängde på med en
anarkistflagga med regnbåge och blommor på som de viftade med från fönstren.
Därefter drog vi till vänsternästet V-Dala nation och tågade in med flaggan i täten utan att
visa leg, betala eller be om att bli intagna som gäster. Folk hurrade och applåderade och
frågade vad meningen var med flagga och intåg. Vi svarade svävande och några dogmatiker
surade. Vi tågade under anarkisten Kurt Nybergs ledning vidaremot Norrlands nation som
var mer borgerligt och hade ett populärt diskotek. Jag utropade “Fly Sverige, mot Norrland!”
när vi steg in med den blommiga svartröda fanan. En lyckad spontan och fredlig
direktaktion.
Ett annat upptåg vid samma tid och plats var när jag satte upp ett papper vid entrén till V-Dala
nation: “Kom hem till mej istället. Sjunne, Götgatan 13 B, 1 tr”. Några vänner och bekanta
dök upp, men också några okända figurer. Bland de senare en missbrukare som slog sig ned i

21
köket och vägrade flytta på sig om han inte fick alkohol, hasch eller piller, vadsomhelst.
Minns inte hur han kom ut på morgonen, men han var inte välkommen tillbaka.
Hösten 1978 ägnade jag annars mig åt att leda en studiecirkel i Karl Marx Kapitalet band I för
några Vpk:are. Vi började inte från början utan vid kapitel 14 enligt statsvetaren Mats
Dahlkvists manual. Bokens beräkningar av antalet stickade koftor och dess bruk- och
mervärde var teoretiskt intressant men totalt världsfrånvänt. Min far, företagaren, deltog en
gång och skakade på huvudet åt arbetsvärdeläran. Året innan hade Vpk:aren, och sedermera
min bekant Johan Lönnroth, underkänt Karl Marx beräkningar i sin avhandling i
nationalekonomi i Göteborg, men det var inget man talade om i Vpk Uppsala.
Efter ett kort lärarvikariat hade jag fått smak för att arbeta i skolan och fick jobb som
reservvikarie i alla ämnen vid Fridegårdsskolan i Bålsta, fem mil sydväst om Uppsala. Dit
kom jag var morgon vid 7.30 redo att ta lektioner på högstadiet men även på mellanstadiet
ibland. Lärarna hade ett samåkningsschema som gick ut på att fuska till sig reseersättning via
egna bilar så man drog in mer än bara lönen.
En skolincident som jag minns särskilt var när jag gick ned på bottenplan för att säga till
några högstadiekillar att inte röka inomhus. De samlades runt mig och började mucka. Jag var
visserligen längre och äldre men de var fler och tuffare. Då kände jag för första gången av
missnöjda elevers hat mot skolan, medelklassen och de vuxna. Bålsta var ökänt och hade
vuxit oerhört snabbt med inflyttade arbetarfamiljer från Stockholms förorter som nu blivit för
dyra. De fattigaste och mest aggressiva flyttade ut till de förorter de hade råd med.
Jag trivdes bra och fick förlängt efter jul. Samtidigt arbetade jag på Akademiska och
planerade en återresa till USA och kanske vidare jorden runt. För att vara beredd på alla
möjliga slags sjukdomar tog jag vaccin mot gula febern, pest, kolera, stelkramp, polio, hepatit,
tyfus, tbc, smittkoppor och köpte malariatabletter om jag skulle vidare in i djungler i
Sydamerika eller Asien. Mina skuldror och överarmar värkte av alla pågående immunförsvar
mot de smittoämnen som jag fått injicerat.
Under våren 1979 lyckades jag arbeta 45 dagar i sträck på skola och sjukhus, ibland den ena
arbetsplatsen efter den andra samma dag. Med 15 000 kronor i reskassa och en
försäkringsutbetalning för min krockskadade VW bubbla på ingång stod jag på Arlanda igen i
april beredd på nya äventyr.
Vad som följer i nästa avsnitt är mina dagboksanteckningar, något redigerade men i huvudsak
som jag skrev ned varje natt under nästan fem månaders rundresa från östkusten över
Mellanvästern, sydstaterna, Kalifornien, Hawaii och tillbaka.
A 1970’s Swedish-American personal roadmovie at full exposure. Hang on folks, let’s ride!

22
Resedagbok från USA 1979

15 april, 1979. New York

Äntligen i New York City. Nu ligger 4–5 månaders stålar och 6–18 månaders resa framför
mig. Den sista tiden har varit jobbig. Mycket strul och jobb. Men det är över nu. Kan inte fatta
det än. Jävligt svårt att greppa att jag faktiskt är i USA, i N.Y.C.
Efter att ha pysslat lite, supit och sagt ajöss till alla i veckor så känns det skönt att slippa
familjen och strulet, förmaningar till förbannelse. På Arlanda fick jag vänta i 6 timmar på
planet. Vi fick käk och så. Men ändå lång väntan. Hela tiden kände jag mig inte alls spänd
eller gråtmild, bara registrerande alla fakta som finns under detta ekonomiska system.
Massor med mat senare så slank jag igenom passkontrollen efter att ha blivit inkallad till ett
undersökningsrum. Där fick jag visa upp vad jag hade i fickorna vilket var bland annat ett
läppstift. Dessutom har jag ju örhänge i höger öra, bögörat. En kvinnlig kontrollant frågade
om jag var gay vilket jag nekade till. Hon såg bister ut men släppte in mig.
På hotellet vid 47e gatan som jag valt efter Lundells låt USA (“Jag dricker en bourbon i
Edisons bar på Forty Seventh Street”) fick jag ett billigt rum för 33 dollar. Vattnet smakar
likadant här i New York som i Memphis, den där dan för fyra år sedan.
Trots alla intryck så känner jag mig inte så exalterad. Man måste kanske vara två för att
uppleva något, nä förresten. Nu ska jag slagga in.

16 april, morgon. New York

Sov taskigt pga. en hiss intill som skramlade. Drömde något men vad? Sov taskigt och
vaknade halv åtta. Glodde lite på teve, duschade och nu försöker jag ringa Marc, Amelies vän
Men det funkar inte.
Senare: Nope, men jag kom fram till Pathway Travel Agency till Suzanne Kaufmann alltså,
Micke Ranerås och Adrian Honcoops kontakt. Men hon var inte inne. Tough luck.
Till sist svarade Marcs mor och jag fick numret till hans jobb. Det börjar ordna upp sig. Nu
ska jag käka något och köpa en karta.
Natt, 2:30
Ut på stan, gick omkring. Riktigt kul och inte alls farligt (tror jag). På vägen så mötte jag
svenskan Gitte Lindblom och engelskan Ann. Gitte kände igen min Fjällrävenryggäsck på
andra sidan gatan och vi båda noterade att svenskar rör sig annorlunda än andra. Jag har utan
att tänka på det registrerat hennes gång. Vi åkte upp i Empire State Building, klart läskigt för
mig med svindel. I samma hus fanns Guiness Rekordboks spektakulära visningar.
På en bar vid Central Park, som vi gick igenom med viss rädsla, fick jag till sist tag i Suzanne
som ej bjöd hem mig! 6–7 telefonsamtal senare hamnade jag på YMCA. Det ska visst vara
bögigt men än så länge ok. En man pratade med mig om kriget, aktier, politik, men jag var så
trött, så trött. Lite sömn fick jag i alla fall fast det tog ett tag.
Sen ringde jag Gitte och vi drog ut och åt middag, drack Southern Comfort. Hon trodde att
hon kanske var med barn men skulle i så fall ta abort. Vi kom in på diverse schysst snack (bl.

23
a om självmord). Hon var inte riktigt som jag trodde (nu står det en bög här utanför och
visslar, dra åt helvete!). Hon vill skriva (som jag) och har bra idéer. Mitt hjärta lät tala för sin
apati mot (från?) flickor (och det höll i sig, inga större hiärtrörelser).
Vi tog en taxi till en biograf med filmen Hair. Hånglade lite. Där inne blev jag spattig av alla
läskiga typer som sprang ut och in, nästan så att filmen blev svår att se. I och för sig var den
inte så great, handlade om kapitalets uppsugning av proteströrelser. Blev mer skraj. Till sist
kom jag i alla fall hit till YMCA men ska nog inte stanna här så länge.

21 april, morgon. New York

Efter att jag skrivit om de sista skälvande dagarna så gick jag ut i solen och köpte 2–3 öl och
hälsade på Charles Stanley, konstnären som bor på 10th Street i Little Italy och som
hippiekvinnan Cate Miodini introducerade mig till.
Jag träffade henne nere i Greenwich Village på Spring Street Natural, en hippebar nere i
SoHo. Hon satt vid bardisken och vi började prata om livet. Hon talade om antropologi och
om att sätta upp en teaterpjäs om det fornengelska eposet Beowulf i norra New York State.
Det lät knäppt men jag lyssnade artigt. Hon pratade än mer om alla möjliga flummiga saker
men verkade inte hög, bara en excentrisk kvinna, kanske tio år äldre än mig och inte så vacker
som hon trodde. Dessutom var hon gravid och hade ingenstans att bo förutom i sin Saab 99.
Där sov jag två nätter med henne i passagerarsätet eftersom ratten tryckte mot hennes mage.
Baksätet var fullt med jox. Sov illa kan man säga men det var samtidigt spännande.
I alla fall så tog hon med mig hem till Charles J. Stanley, Il Pittore Euforico eller Carlo Pittore
som han kallade sig efter sina studier i Neapel under tidigt 1970-tal. Han var vänlig men inte
mer. Lite avvaktande mot Cate som ville låna pengar. Jag hade redan betalt hennes mat men
hon ville ha mer. Till vad framgick inte, utom till hennes ofinansierade pjäs som hon satte upp
i samarbete med feministiska Barnard College vid Columbia University, påstod hon men de
verkade inte stödja henne med pengar i alla fall. Jag lånade henne 60 dollar som hon lovade
betala tillbaka.
Nu är det fyra dagar sedan jag hängt med Cate och Charles konstnärsvänner. Jag gick med
ölen ned till East Village idag för att hälsa på men vågade inte gå förbi en arg snubbe som
blockerade dörren in till Charles lägenhet. Han insisterade på att jag skulle svara på hans
ilskna frågor men jag vek undan. Till sist kom Charles ut som hade hört allt tjafs och bad
honom gå därifrån. Jag fick komma in och se honom måla en tavla med ett motiv från
baseboll, bara sådär. Ursnyggt.
Sedan tog jag mig hem hit till den lägenhet som jag bott i ett par dagar efter att ha hängt vid
Allen Ginsbergs diktuppläsning The Plutonium Ode uppe vid Columbia universitetet, som
dragit dit stadens hippies, radikaler och hangarounds. Som jag. Ett par vänsterstudenter som
jag mött vid ett bokbord där hade bjudit hem mig till sig i Greenwich Village. De var aktiva i
organisationen Marxist Humanists, en liten strömning under ledning av Raya Dunayevskaya,
Trotskijs sekreterare. De gav ut nyhetsbladet News & Letters och hade möten. Vid mötet idag
kom en kille med marijuana vilket var synd. Jag försökte prata med Cate och hennes vän
Dave men kunde inte få fram något begripligt på fyra timmar. Min värd Peter Hudis förstod
vad som hade hänt mig men kunde inget göra.
Cate somnade hos dem vilket inte var meningen. Peter och jag försökte resa upp henne men
utan resultat. Peter misstänkte att hon gick på droger men jag var tveksam. Å andra sidan var

24
han New Yorkbo och hade mer erfarenhet. Hon bar med sig stora tablettburkar med
vitaminer. Vänsterkillarna kunde knappast slänga ut en gravid förvirrad kvinna så de tog
motvilligt in henne men det var jag som dragit dit henne så jag kände mig skyldig.
Nästa dag gick jag till Charles igen. Han påminner mycket om pappan i min värdfamilj i
Arkansas. Samma humor. Vi hade en great dag, talade om dekadens, arschlen, konst, ja allt
roligt. Jag var på spralligt humör sedan igår. Han målade en tavla som jag stod modell för,
poserande som i Edward Munchs Skriket med händerna runt munnen men bakom ett galler (“a
barking asshole”).
Sedan gick jag rakt in i en gatufest med teater, musik och dans nere intill Washington Square.
Där mötte jag två unga kvinnor och en enas mor, författaren Luiza Valenzuela, alla tre från
Argentina. Vi ungdomar drack kaffe och pratade mest språk och länder. De bjöd in mig till en
rockklubb senare på kvällen. Så jag drog tillbaka till Peters lägenhet och sen ut igen efter
argentinskorna. Efter diverse vandringar runt stan, bland annat till mitt vattenhål i SoHo,
hippiebaren Spring Street Natural, så hamnade vi tre hemma hos deras bekanta från
Argentina. Ganska borgerligt och trevligt. Jag flörtade av gammal vana med den ena,
Virginia.

22 april. New York

Min värd Peter Hudis var bakis denna morgon. Han, inte jag, fick stanna kvar och ta emot
Cate och bära grejor. Jag gick till Central Park. Där fanns massor att se, lyssna på och
uppleva. Jag låg en stund i solen och såg sedan marionettorkestern Bread ‘n Puppet.
Superfina. Jag vill också bli en gycklare. Sedan gick jag ned till Charles i East Village och
lagade köttbullar. Hemskt goda och han var väldigt förtjust. När vi hade som roligast så fick
jag lämna honom för att hjälpa Cate med sin bil. Charles sa att hon har levt på andra i tre
månader och att hon är galen. Tror fan det!
Sen strulade vi runt ett tag, bland annat hem till Peters hus. Jag gick till Spring Street Natural
och sedan upp till Suzanne Kaufmann som nu accepterat mitt besök. Där såg vi på teve. Jag
hade läppstift, sjalett och ett långt örhänge från Uppsala. Cate går mig på nerverna och hon
vet det nu.

23 april. New York

Kevin och Tora som bor i samma lägenhet som Peter kom hem igår natt och det blev plötsligt
trångt i deras trea. Även fast de inte säger det till mig så märks det att jag är i vägen. Jag
sprang runt på flera banker och hamnade till sist nere på Wall Street. Där mötte jag en herre
från YMCA (gay?) som visade mig börsgolvet uppifrån en terrass. Där nere sprang
börsmäklare runt som om de var hjärtat i en stor bläckfisk. Enormt att beskåda kapitalismens
centrum. Män och datorskärmar i ett intensivt utbyte.
Jag skulle träffa två svenskor, Annika och Gunlög kl. 14.30 men en man från Trinidad bjöd på
tre öl och snackade politik. Sen tillbaka till Peters lägenhet. Efter lite tvungen stämning drog
jag till Annalisa och Virginia. De bodde helmysigt hemma hos mamma Valenzuela som var
där på författarstipendium från Argentina, en diktatur hon flytt från. Anar att Virginia kan var
gift men det behöver inte vara ett problem. I alla fall så kanske de kan fixa jobb åt mig på en
éstancia. Yallohoo!

25
27 april. New York
Besökte redaktionen för Seven Days, radikal veckotidning. De verkade tro jag var FBI-agent.
Hängde på rockklubben CBGB:s och såg nåt uselt punkband. Okänt. Skitigt ställe. Lite som
The Marquee i London där Dagge och jag såg The Boys 1977. Mötte ingen. Kände mig som
en turist. Och var det.
29 april. New York
Det måste bli ordning på denna dagbok. Wäll, jag ringde John Regnier, min kompis från Little
Rock 1976 och han sa åt mig att samla citat i min dagbok för framtida litterära bruk. Det är
ingen dum idé. Man kan smyga in dem här och där. Ok, om vi börjar med detta lilla café i
SoHo, Café Borgia II, av italiensk typ liksom hela SoHo och Little Italy. Uteservering, thé
med mjölk. Ett klart flumfik. Och sitter naturligtvis jag, fikaflummaren nr 1. Förbi mig går
vackra kvinnor i alla åldrar. Théet smakar gott och solen tittar fram då och då. En jävligt fin
dag faktiskt. Mer thé. Lite punkinslag i klädseln går att skymta. Italienska machotyper går
förbi med stora mustascher. Femvåningshus med trappavsatser typiska för New York med en
italiensk- amerikanska som sitter och tittar på söndagsturisterna. En del brackiga och tråkiga
amerikaner. De tittar på mig och undrar om de tror sig se den store konstnären. Åtminstone
vet jag en storkäftad gaphals som tror se sig själv här.
-Hur då? Vad ska det vara det för?
-Ok. Då får vi väl se vad den store Författaren kan samla ihop. Haha. Ärligt talat så kan det gå
bra om jag verkligen ger mig den på det men det känns inte så nu.
Knubbiga tråkamerikaner, solglasögonprydda, gick nyss förbi, ätandes sundaes. Brrr. Denna
dag är dock skön. Jag ska kanske möta Cate kl. 17.30 vid Carnegie Hall. Antagligen är hon
inte där. Fan det gör mig irriterad. Men så länge jag kan bo där så va fan. Det spelar ingen
större roll förutom just nu. Jag är rustad till tänderna, fast trött. Lite mat, lite sömn, mycket
sprit ibland, osv. Sant är att det har varit så sedan i mitten av januari i år. Och nu måste jag
coola ner. Sova ut ibland. Ok. Denna sidan skall ihågkommas som starten på slutet på början
av min “bok”. Haha.

24 april. Philadelphia.
Småsegt i morse hos Peter och Kevin så jag gick till Annalisa och Virginia. Den senare och
jag åkte till Brooklyn och hade en skön dag tillsammans. Vi gick över Brooklyn Bridge och
till Brooklyn Heigths. Judiska och fina kvarter. Virginia är halvjudinna. Små fina barer och
affärer. Påminner om Europa eller något annat land men inte USA. Vi såg en skylt med “Help
Wanted” på en smörgåsbar och jag blev ganska sugen men fegade ur. Vi fikade och hon
pratade om Argentinas fullkomliga vidriga regim. Det verkar vara styrt av klantskallar och
svårt att fatta för mig (nästan, man är ju naiv). Jag föll helt bort i hennes ögon. . .
Efter en strandpromenad så strulade vi runt i tunnelbanan en timme och jag till sist med 18-
tåget till Philadelphia. Åke Sjöberg, vår familjevän sedan familjen Sjunnesson kom till Stabby
i början på 1960-talet och numera professor i assyriologi, tog emot mig som avtalat per brev.
Hans fru Gunnel kom senare och visade mig på en karta hur man kan ta sig runt i denna
anrika stad. Allt är mycket fint och välordnat hos dem. Säng och badrum. Det ska bli ett par
lugna dagar. Tillbaka i New York på lördag, kanske.

26
25 april. Philadelphia.
Gunnel bjöd på en bastant frukost. Så fint så. Jag tog en buss till Independence Hall men det
kändes för turistiskt. På vägen till Society Hill mötte jag en engelsk tant, rather charming. Vi
drack kaffe och spatserade omkring bl. a till ett leksaksmuseum. Hon var en trevlig dam på
visit och hade plenty of humour. Vi skojade om det mesta och jag blev bjuden på lunch.
Efter den och lite shopping for jag till 3939 Delancy Street där Sjöbergs bodde. Jag hann inte
ringa min värdfamilj i Arkansas förrän Åke och Gunnel kom hem. Sedan vad de igång med öl
och grogg (inte jag), vin och cigg. Till middag kom ett par av Gunnels studenter som läser
svenska för henne. Ganska välpolerade men ok. Söt smart tjej, Carrie, trist kille David. Vi
pratade politik och jag försökte hålla klaffen. Efteråt berättade jag om min fars utmaningar
och öden. Jag lät nog väldigt imponerad.
Efter mera öl så lyssnade vi på Evert Taube och jag tänkte att om man ändå kunde dessa
sånger utantill och kände mig mer svensk än vanligt.

26 april. Philadelphia.
Ännu en turistdag. Åke visade först runt mig på muséet där han arbetar. Det hade reliker från
gamla kulturer i Irak, Iran, Egypten, Kina, Israel och så vidare. Ganska intressant. Åke är en
manschauvinist gentemot sina sekreterare, lite jobbigt. Sen gick jag till konstmuseet som inte
var så mycket att se. Nä. Inte en enda tavla som var vacker eller chockerande. Bara sådär allt.
Nere igen på stan åt jag judiska ‘bagels’. Det var regnigt ute. Buss tillbaka och sova lite.
Sedan en mäktig middag med grogg efteråt tillsammans med deras f.d. grannpojke, en trist
svart grabb. Vi såg på The Muppet Show och jag snackade lite med en granne som bott vid
min kompis John i Little Rock. Till sist troppade jag av till Smokey Joe’s, ett inneställe for
studenter men clean, straight, boring, tyckte jag som kände mig utanför. Vissa elitistiska
tankar dök upp, inte bra alls. Man ska kunna respektera insnöade borgarstudenter eller ...

27 och 28 april, Philadelphia och New York

De väckte mig sent för att de trodde att jag var ute länge igår, men ack nej. Den trevliga
svenskstudenten Carrie mötte mig vid universitetet denna Hay Day då dessa collegestudenter
slår på dixiehattar av plast för att fira att de ska bli Seniors. Carrie och jag kollade in
ceremonierna med mesiga talare och fulla studenter. Sedan gick vi i regn till stafettävlingen
Relays. Det var ganska kul ett tag men vi gick till sist därifrån för att hitta ett bra fik. Dessa
ursvenska traditioner och hennes svenska gjorde mig varm av glädje. Vi satt och pratade en
hel del och jag lovade att ordna en plats åt henne på Ackis nästa sommar.
Sedan hemåt och mat. Ringde Marilyn Shaprio som jag träffat vid nyår 1975 i Detroit och
brevväxlat med sedan dess. Vidare ut på äventyr med svenskstudenten David. Vi satt hos
hans polare Alan och rökte gräs. Sen gick vi på bio och såg Five Easy Pieces. En
kontemplativ film om rotlöshet och aggression. Tillbaka till Alan och vidare till ett
fraternityhus där 6–8 killar satt kvar medan festen tagit slut. Efterfest alltså. Jag grabbade tre
drinkar, blev full och hamnade på två andra fester intill. Men jag satt mest och snackade med
en tjej i dörren, Laura. Raglade hem och ringde John kl. 3.30. Han berättade om sin mesiga
familj och annat som jag inte minns nu.

27
Min värd, professor Åke Sjöberg vaknade. Själv hade jag baksmälla och åkte med honom och
Gunnel i bil runt Philadelphias rika förorter med rena slott på 20–30 rum för en familj. Helt
otroligt äckligt. Efter mycket pedanteri från Gunnel kom jag till tågstationen där tåget visade
sig vara försenat. Men en tjej i biljettluckan, Michelle, roade mig och på tåget träffade jag
Cheryl från Boston. Jag snackade en massa om politik, resor, Sverige osv. Hon blev
intresserad. Söt. Fick hennes telefonnummer.
Väl i New York fick jag tag i Cate och vi träffades på Spring Street Natural som vanligt. Mera
strul med henne. Till sist kom vi till en bar, Food, och där satt Marek och Anna från Polen. Vi
föll direkt för varandra och pratade massor om historia (1772), politik och ekonomi. Schysst
ställe. Mitt och Cates källarrum på Wooster Street är stort och stökigt men jag gillar
det. Peter och Kevin är ok med att vi bor där. Vi var där ett tag sedan stack jag till Food igen
för att kanske börja som diskare där.
Jag mötte sedan argentinskorna Annalisa och Luiza Valenzuela, sötnosen Virginia och tant
Rosamund. Vi gick på en off-off-off Broadway pjäs, La Mama. På scen levde en snubbe ut
sitt liv ut och in i 90 minuter. Helt värdelöst och ofarligt för borgarklassen. Sedan gick vi till
deras lägenhet där jag försökte få Virginia att öppna sig för mig utan framgång. Sen ringde jag
Cate som skulle komma direkt men tog såklart nästan tre timmar på sig medan jag satt och
väntade på en italiensk bar med stora foton av Frank Sinatra på väggarna. Little Italy,
maffiakvarter.

29 april, New York

Vaknade kl. 12. Cate gick mig på nerverna så jag ville vara ensam ett tag. Jag var kvar ett tag
och ringde John och Marilyn igen och spankulerade sedan runt i SoHo. Val vid Carnegie Hall
så fastnade jag med Cate. Vi åkte ned hit igen och åt på ett trevligt ställe på East 6th / 1st Ave.
Bara prat om pengar. Jag blev sur och gick tillbaka för att hämta mer pengar i källaren vi
bodde i och som Peter ordnat till oss. På vägen genom luffargatan Bowery mötte jag läskiga
typer, blev förbannad och gick tillbaks. Vill inte betala allt Cate pekar på. Vi fikade sent och
jag mådde inte så bra. Väl här så satt Cate i telefon ända till kl. 12. Jag väntade samtal från
Judy J i Massachusetts och blev rätt irriterad. Men jag läste Woody Guthries bok Bound for
Glory och blev tagen av hans sexskildringar.
Cate har nu jobb och bostad. Bra. Hon går mig på nerverna ändå. Jag har bestämt mig för att
dra från New York. Luffaren inom mig vill vidare, anden av Dylan, Springsteen . . .

30 april och 1 maj, på tåg till Springfield, Massachusetts

Jag slapp ut ur källaren på Wooster Street vid 10-tiden. Denna sista dag i New York tänkte jag
vinka adjö till alla. Först The Argentinian Girls, men Luiza V. var den enda hemma (och hon
var inte så bara, snygg för sina 40 år). Vidare till Kevin och Peter. Vi snackade lite och jag
förstod att jag varit i vägen lite för dem. Buss upp till Columbia och där satt ett gäng
marxister. Jag slängde mig ned och det var ganska ball. Kl. 18 var Cate faktiskt punktlig och
Marek ringde Polen. Själv måste jag dra, synd för Marek är schysst men hann inte vänta på att
hans telefonsamtal skulle ta slut.
Tillbaka till La Valenzuela familia där jag fick sitta och lyssna på deras samtal på spanska i
två timmar. Småskojade med Annalisa. Senare med hennes mor (som kanske är lesbisk?). Vi
åt tillsammans med två andra argentinska kvinnor och jag blev lite full. Så jag och Virginia

28
drog till ett fik utan tanterna. Jag provocerade inte Virginia som jag hade tänkt. Det får vänta
till Argentina. Hon kom in på en teaterskola i New York. Väl hemma i källaren där jag bodde
med Cate ringde jag till Uppsala, mamma, pappa, syster. Småtyst från dem. Bara jag inte
måste betala. Peter sa att telefonen inte hade någon abonnenent så det var gratis.

1 maj i Springfield
Jag sa adjö till Cate. No comments. Ringde sedan Hans Wikström, Helena Eriksson
(Lundvik). Klart mysigt. Sedan gick jag till Charles. Där var Bern Porter, en fysiker som
arbetade tillsammans med Albert Einstein på atombombsforskningen vid Manhattan-projektet
intill New York under andra världskriget. Han var också poet och hade deltagit i Gertrude
Steins krets i Paris, givit ut Henry Millers böcker och mycket annat inom konstnärliga
avantgarden. Charles Stanley, också känd som Carlo Pittore, samarbetade med Bern Porter i
konsttraditionen Mail Art som jag har några exemplar av. Jag var dock inte imponerad av
Porter men fick ett exemplar av hans manifest för SCI-ART, I’ve left. Jag och Charles lovade
att hålla kontakt. Dags att äntligen börja min USA-resa på riktigt. Jag tog tåget till New
Haven i Connecticut och sedan vidare med buss till Springfield. Under en paus i Green Park
snackade jag med två coola svarta killar som trodde jag var snut, haha.
Framme i Springfield sökte jag upp Judy, en vän till min Uppsalavän Mikael Ranerås. Hon
skulle just gå ut så jag vände in till stan för att leta upp någonstans att bo då hon inte visade
sig vilja hjälpa till. Jag träffade på en sjuk gammal man som jag hjälpte i hopp om att få
nattlogi men det gick inte. Vid ett college strök jag omkring och besökte en bar tills jag fann
råd hos det kristna välgörenhetslogementet The Mission. Klart acceptabelt ställe för
förtappade själar och ångerfulla fyllon. De verkade lite insnöade och platsen påminde om
Mountain Views hillbillies eller så är det bara min egen uppstudsighet. Slöa och ointresserade
verkar dom här i alla fall.

2 maj. Springfield
Vi fick gratis frukost och jag städade en toalett. Några halvskumma typer och jag hängde nere
på stan. Då fick jag en idé att gå till skolledningen och blev där rundskickad tills en trevlig
lärare tog emot mig. Vi snackade än hit och dit. Fick ingen lunch men betalade en dollar för
skolmat. Trist nog så kände jag mig lite undanskuffad. Många tycker att jag är trevlig till en
början men sedan så är jag inte alls intressant. Samma sak har hänt förut. Jag gick hela långa
vägen till ett hus där Debbie Eaton bodde med sina trevliga föräldrar, en söt tjej som jag
brevväxlat med och som lät mig sova på en soffa.

3 maj. Springfield
Vaknade sent av en katt som hoppade upp på mig och drack sedan medhavt thé från
Théspecialisten. Gick sedan ned på stan men där fanns inget att göra. Gick på muséum och
lyssnade på en skolkonsert. Gick hem till Debbies hus. Ordnade med mina adresser och skrev
hem till Bosse i Uppsala. Såg på bröderna Cartwright teve och gick ut och åt med familjen.
Jag flörtade av gammal vana men hon responderade inte så väl. Hon pratade istället om sin
tjocka bilmek till boyfriend. Hmm.

4 och 5 maj i Boston

29
Donna kom över i morse och det var trevligt. Jag hade adjö till dem och Debbies familj. Mitt
utlovade tal i skolan om amerikansk välfärd som jag lovat hålla handlade om ekologi och
socialism istället. Det var kul men så värst mycket respons fick jag inte. Sedan en lång
bussfärd till Boston. Sömnig strövade jag omkring, snackade med ett fyllo som var nere. Tog
sen tunnelbana till Cambridge där Harvard University ligger. Där var ganska laid back och
trevligt. Hängde på baren Blue Parrot ett par timmar med några glas vin. Mera strövtåg nedåt
stranden vid Charles River för att leta upp ett nattläger där jag kunde sova i sovsäck. Till sist
hamnade jag på en universitetslokal och såg filmen The Front med Woody Allen för andra
gången. Träffade en flumpolare som verkade ok men sedan ovillig att hjälpa mig.
Istället hamnade jag på Harvard Square där folkmusikgruppen City Ladies’ Country Quartet
spelade. Den kvinnliga musikern Sid spelade dulcimer som jag behärskade sedan Mountain
View, så jag gick fram och berättade om min folkmusikaliska tid i Arkansas 1976. Det kändes
efteråt som att jag alltid måste dra fram historien om Arkansas/Sverige/USA. Blä så trist. Men
de var rätt bra och roliga och söta, så jag hängde med dem ett tag. Tillbaka till Boston där
deras vän Patty Larkin spelade på en källarscen, The Idler. Där pratade jag med en kvinnlig
språklärare på drygt 30 bast men jag svek henne för tjejerna folkmusikgänget, nu utvidgat
med den storbystade kanadensiskan Eve. Söta och intressanta och intresserade. Öl och grogg.
Eve erbjöd sin soffa och fransmannen Philippe Zani hängde med. En kul kille. Vi åkte runt i
stan i hans bil och kom till sist till Sids och Eves bostad. Där spelade vi, rökte på och drack.
Eve drack whiskey som en hel karl och sjöng Bessie Smiths sorgliga blues av hela sitt hjärta.
Jag tyckte mig få blickar av Sid, men var inte nykter nog att agera. Till sist slaggade jag på
soffan och kände mig tråkig då de andra var uppe och höll igång. Kymig känsla av att vara
tråkig svensk. Men man bör inte hoppa på kvinno-kvinnor, de kan gott få ta ett och annat
initiativ.

5 maj, skrivet den 6 i parken. Cambridge.

Philippe var kvar. Undrar var han sov. Gick ut och runt i Boston. Mötte en radikal student
som inviterade mig till ett möte. Typiskt. Yoghurt och sex bröd till lunch nere vid floden. Där
låg jag ett tag och hamnade sedan på en roddtävling, studentikost och skojigt (om man kände
folk). Jag gick vidare och låg i en park ett tag, pratade med två iranskor. Vi hade till stor del
samma intryck av USA. Café Algeriers verkade intellektuellt till tusen men småtrist. Gick
över till Ha’ Penny Pub. Där träffade jag Amy som jobbade där och satt lite full med en
konstig kropp till karl. Själv satte jag med vid henne för att hon verkade trevlig men något
stämde inte. En del prat och öl senare hamnade jag igen på The Idler med Patty Larkin på
scen. Inget hände förrän Sid, Eve och de andra tjejerna dök upp. Hela balla gängetfeeling. En
tjej spelade sax jävligt bra och stämningen påminde om när jag och Dag Widmark hängt i
Göteborgs sköna musiklokaler. Det gick lite trögt att få sovplats men till sist ordnade tjejerna
en bädd. Kände mig påhängsen och berusad av 5 öl, 2 vinglas, 3 drinkar och gräs. MÅSTE
BLI ETT SLUT NU!

6 maj. Cambridge.
Smög mig från Eve och Sids hus och la mig i parken. Hos Amy fick jag frukost men inte så
värst mycket mer blev sagt. Igen vid parken mötte jag två hippies som först var snorkiga men
sen gick vi tillsammans till musikfestivalen Live Folk Orgy där alla jag kände höll till. Rätt ok
men vi smög därifrån och hamnade bland ännu fler hippies. Rökte. Tillbaka. Strings Attached
spelade väldigt bra och sen gick alla och åt. Jag var tyst men inte alltför mesig tror jag. Ut på

30
gatan igen och rände runt, runt, in på Sunflower Café, lyssnade lite på jazz, ut igen, inpå Ha’
Penny Pub och blev kvar där för att ringa efter Fred, en politiskt intresserad kille jag träffat
dagen innan.
Till sist gick jag till The Idler där Tom Church spelade. David Braskin hette en trevlig kille
som bjöd hem mig. Jag fick tag i Fred på telefon hemma hos David. När jag lagt på frågade
David om jag inte ville sova med honom vilket jag tackade artigt nej till med darrande
stämma. Fortfarande andas jag ansträngt. Det är nya erfarenheter.

7 och 8 maj. Cambridge.

Jag slöade ett tag runt huset. Hjälpte fiolspelaren Susan och sångaren Stanley intill med deras
trädgård. Varmt som fan. David kom oxå och var, så kändes det som i alla fall, lite
efterhängsen. Vi rökte lite och lyssnade på mitt blandband med Blå Tåget. Då ringde Erik
Åsard från Harvards 503 Larsen Hall där kibbutzmannen Blasi huserade och som jag
brevväxlat med för eventuellt möte. Åsard var en svensk forskare från Uppsala, specialist på
Nordamerika. Vi bestämde lunch nästa dag, klart inspirerande att träffa en svensk
akademiker.
Tog tunnelbanan in till Boston och lyssnade på spelmän vid Boston Commons. När tiden drog
ihop sig för att ringa Cheryl (ärendet!) så hade jag naturligtvis fel telefonnummer. Gissa om
jag var arg? Jävligt missnöjd åkte jag tillbaks hit och gick in till grannen Stanley. Där blev det
mer gräs. Först ok men sedan. Jag vart så jävla stenad. Helt fastnaglad vid väggen. Till sist
gick Stanley och Sue och jag satt ensam på verandan. Började tänka på folk, hur de var mot
mig. Kom fram till att bara vissa var uppriktiga och loving, som det värmländska
jordbrukskollektivet Torfolk, polacken Marek och artisten Charles i New York. De andra var
bara snälla mot mig för att det skulle vara så. Jag kände mig utanför för att jag var så ung,
bara 21 år. De andra var så erfarna gamla hippies. Vacklande kom jag hit till huset, somnade
och drömde, vaknade fortfarande helt borta.
Frukostade på ett släbbans ställe och ringde några kollektivister. Hittade DN på ett bibliotek,
ahh...två timmars DN läsning. Lunchade med Erik Åsard som visade sig vara en radikal
Uppsalaakademiker, schysst och ganska human. Men när han förstod att jag inte ens var
universitetsstudent utan bara gymnasist surnade han till.
Sen mötte jag Ann Sutton på ett kafé, Patisserie française. Vi pratade om allt och blev väldigt
känslosamma. Hon ska sluta med sin franska på fredag. Jag hängde på henne till The Idler för
öl. Där kom vi på att hon skulle hänga på mig runt USA! Söt (utan glasögon), stripigt hår
precis som jag. Vi gick till en baseballplan där vi träffade spiritistiska kollektivister, men det
var inte ball alls. Hon föreslog en annan pub som var trång och inte mycket blev sagt. Jag fick
dock känslan av att hon inte ville följa med. Vet inte riktigt vad jag/hon vill. Men det skulle
vara kul. Hon är lika romantisk som jag. Klappade henne på kinden till adjö och gick vidare
till The Idler där City Ladies’ Country Quartet lirade. Eve var där, full av liv och lustar. Hon
är bland det roligaste jag vet häromkring. Tjejerna var ok. Roliga och fulla. David var här när
jag kom och han vill nog ha mer än en kram men jag vill inte.

9 maj. Cambridge.
Lite bakis. På väg till 503 Larsen Hall, Harvard University, så hamnade jag på ett möte för
svarta om svarta colleges. Intressant och förfriskande. Jag hade följt med hissen upp till dit ett

31
gäng svarta akademiker skulle istället för att gå av vid det hissplan dit jag egentligen skulle.
Alla var älskvärda mot mig och småpratade medan jag drack upp deras vin och åt upp deras
snacks. Sedan berättade jag som det var att jag inte alls visste något om svarta studenters
villkor utan bara hade åkt hiss med dem. Då blev de sura men var fortfarande artiga när de
bad mig gå. Helt ok.
Hos Joe Blasi som forskade om kibbutzer Israel och motsvarande kollektiv i USA (och som
jag brevväxlat med från Uppsala efter att ha läst om alternativa kollektiv i Mother Earth News
som jag prenumererade på) satt jag sedan ett par timmar med hans sekreterare innan han dök
upp, en liten jude med spasmer och en skarp hjärna. Mötet tog slut och jag gick ut. Nere på
stan i en inredningsbutik mötte jag finska Liisa, söt och betagande. Hon gav mig boken Zen
och psykoanalys med D.T. Suzuki och Erich Fromm som jag tog med mig i mitt lilla
resebibliotek med Marcuses One -Dimensional Man, filosofiantologin Handbok för
tveksamma och en grundbok i antropologi, The Human Animal.
Där fanns en annan utbytesstudent från Norrköping. Jag ringde Ann Sutton och vi hamnade på
Café Patisserie igen. Småpratade och köpte sedan vin och bröd. Däremellan sprang jag för att
hämta några framkallade foton och hade då tagit av mig den svettiga tröjan. En kund i
fotoaffären reagerade surt på min nakna bringa. Jag och Ann satt sedan vid stranden och såg
roddbåtar fara förbi i solnedgång. ROMANTIK. Ingen sa så mycket. Vi väntade in varandra.
Sedan gick vi på bio och såg Woody Allens Manhattan, som handlade om hans förhållande
till en 17/ 35 åring (?). Bra men jag fattade inte alla skämt. Väl tillbaks på The Idler så drack
vi drinkar. Till sist frågade jag henne om hon ville resa runt med mig och fick ett nekande
svar. Så klart. Men hon ville till Europa och Frankrike till hösten. Vi blev båda lite berusade
och jag talade om för henne att jag gillade henne. Och som avslutning kyssar och kramar. Jag
hoppas att de gjorde god verkan. Nu ska David lira flöjt i en timme till kl. 2.00.

10 maj i en hydda utanför Bowdoinham, Maine

Jag tog mig mödosamt ur huset kl. 8.30. Tunnelbana och fötter upp på motorvägen. Först fick
jag lift med en cool (trodde han) kis en bit runt Boston. Sedan en truck full med pryttlar, körd
av en tysk som ville hem till Tyskland. Efter honom kom en f.d. militär från just Västtyskland
som såg lite mosig och fet ut, närmast handikappad. Jag åkte en lång bit med honom. Det var
varmt ute, 35 C och svettigt. Två fulla kanadensare som bjöd på marijuana tog sedan upp mig.
Tog några bloss men inte mer. Mest för artighets skull. Tyvärr gick jag av för tidigt och
hamnade utanför Portland i delstaten Maine. Där strulade jag runt, käkade Big Mac för en
dollar och drack en underbar milkshake.
Mitt samvete (har jag ett sådant?) fick mig att anmäla bilen med kanadensarna för berusade
förare. Hjälp! Tänk om de kommer efter mig? Diverse småliftar tog mig till sist utanför
Bowdoinham. Jag fick gå in till stan vilket tog en halvtimme. Där kände jag på atmosfären
över en hamburgare och en kopp kaffe. Ringde sedan till tanten och bondmora Priscilla som
Charles Stanley hade rekommenderat mig om jag händelsevis skulle vilja tillbringa några
nätter i de hyddor som några konstnärer från New York byggt själva på hennes mark.
Hyddorna kallades yurts (jurta på svenska) och var i klassisk mongolisk stil, inte helt olika
våra lappkåtor. Charles hade naturligtvis gjort en mailart katalog över de som ingick i denna
jurtaby i Maine och döpt den till Yurts Yet, precis utgiven när jag besökte hyddorna utanför
Bowdoinham i Maine.

32
[Kommentar 2018: Charles Stanley skulle sedan flytta dit permanent och etablera The
Academy of Carlo Pittore och sedan få ytterligare en konststiftelse uppkallad efter sig, Carlo
Pittore Foundation Figurative Arts. När jag besökte Bowdoinham 1979 var den knappt två
tusen själar där, samma antal som i Mountain View. Klimat och folkslag påminde mycket om
Skandinavien med 97 % vit befolkning.]
Priscilla svarade när jag ringde och beskrev vägen dit som gick över böljande ängar och sköna
blickfång. Hon var själv en trevlig tant men var med all rätt inte så glad åt att få en svensk
bohem neddimpande utan förvarning, dock hade hon inte låtit mig komma om jag skrivit
innan så väl var väl det. Mest förvånande var att hon gick omkring utan trosor upptäckte jag
plötsligt när hon böjde sig ned. Jag skymtade något först och kunde inte komma på vad jag
hade sett. Det var så oväntat. Gråa hår i skrevet stack fram mitt på blanka förmiddagen inför
en främmande karl, vad brydde hon sig?
Jag rodnade och lommade iväg till en utvald hydda efter att ha lagat kyckling och potatis till
henne som vi åt utomhus bland mygg. Hon var en bildad dam som haft egen kycklingfarm,
sett Europa och läst alla fina gamla böcker som fanns i huset - från Melville till Steinbeck.
Min hydda var helt otrolig. Den och alla andra jurtahyddor i trä med lutade tak och väggar
som spände snett utåt. Som små mongoliska rymdskepp. Jag kunde inte tro mina sinnen!
Mysigt ute i skogen med små attiraljer och rena konstverk mitt bland gran och tall. En gitarr,
skrivmaskin och bandspelare fanns i min hydda. Ahh. I morgon blir det ännu finare för då kan
jag se allting klart. LEVE ROMANTIKEN!

11 maj i Darlas hydda. Bowdoinham

Grannen Mary kom in kl. 7.30 och jag fick förklara min situation. Vilket gick rätt knackigt så
pass tidigt. Med mycket möda kom jag upp ur sängen och frukostade ute i naturen med Mary.
Senare även med Doug, den andre grannen. En lagom varm dag tornade upp sig. Jag bankade
lite på porten till Charles hydda men det krävde extra ansträngning. Priscilla behövde hjälp
med målning så jag målade hennes hus och dörr, fick lunch och smörgåsar i gengäld. Tvättade
sedan över eld och brände några strumpor. Försökte spela flöjt utan framgång. Sedan gick jag
upp till Priscilla igen och kollade in hennes folka som visade sig var helt trasig. Sov sedan i
fyra timmar och vaknade kl. 20.
Gick över till Doug och Darla, den tredje grannen och Dougs flickvän. Vi satt och snackade
över en flaska vin, om barn, dryckestraditioner i Sverige och USA, hit och dit om allt möjligt.
Darla är söt och kvick. Mary har dåliga tänder men är mjuk och fin. Doug påminner mig om
Tim från Mountain View High School. Det är ett trevligt gäng. Charles kom upp ikväll från
New York och var inte alls sällskaplig. Hoppas han reder sig till imorgon. Han bara viftade
bort mig när jag kom fram till honom där han stod vid sina skulpturer i skogen. Är han
homosexuell? Det kändes så.

12 maj, i en annan hydda. Bowdoinham

Darling Darla väckte mig tidigt och vi käkade frukost allihop. Nybakat majsbröd. Sen åkt vi
iväg till Brunswick, den största närbelägna staden, för att handla bland annat öl. Kul att vara
runt dem. Åter till våra hyddor. Hemma hos Priscilla satt Charles Stanley trött men gladare
och bättre än igår. Han tackade mig för att jag hade låtit honom vara ifred igår. Han behövde
tid att tänka och besluta om sin framtid sa han. Vid 36 år ålder hade han bara sysslat med

33
avantgarde, mail art, hoplappade text- och bildcollage som inte bar sig ekonomiskt. Skulle
han fortsätta eller ge upp? Sånt ville han tänka på själv. Priscilla bad honom att sluta med de
olönsamma konstprojekten men han var tveksam.
Vi lastade pickup trucken full med sopor och Doug körde bort dem (ingen Alice’s restaurant i
repris här inte). Sedan sådde jag, Doug och Darla i Priscillas grönsaksland i ett rätt kyligt
vårväder. Modiga mig duschade sedan i halvljummet vatten från handeldad ugn. Mary och
jag satt med Priscilla ett tag när Darla gått hem till sig. Priscillas son dök upp med en flaska
brännvin vilket fick mig att sova en stund. Sedan lagade Mary vegetarisk mat som vi åt med
pinnar. Jag försökte spela lite gitarr men kunde som vanligt inte låtarna helt utantill. Fan, det
är något man borde lära sig. Vi sa inte så värst mycket intressant. Nu ska jag lägga mig utan
att ha borstat tänderna.

13 maj i Darlas hydda. Bowdoinham

Det regnade och var kallt så jag ville göra en brasa. Idén var att laga spisen i den andra
hyddan. Men det rykte in något så alldeles förjävligt. Misslyckat. Jag gick över till Mary och
åt frukost där. Framåt elvatiden var det skönt att lilla och slöa i Dougs välskötta hydda. Brasa,
thé och bok
[Kommentar 2018: Jag läste filosofiantologin Handbok för tveksamma, red Ann-Mari
Henschen-Dahlkvist som sedan skulle bli min lärare och bekant via maken och filosofen
Thorild Dahlkvist i Uppsala]
En riktigt småjobbig bok. Jag slumrade då och då. Ända tills den väna hippiekvinnan Darla
väckte mig och vi for iväg till byn för att gå på bio och se The China Syndrome, en film om
kärnkraft och medier som blev klar ett par dagar innan Harrisburgolyckan för knappt två
månader sedan i Pennsylvania. Jävligt intensiv film som får mig att fatta konsekvenserna av
atomkraften. Faen, gör något!
Doug och Mary och jag bastade och ölade. Klart kul. Vi skojade hit och dit. Mary och vi
lagade potatispannkakor, rätt goda. Sedan kom Darla och vi snackade ett tag på vägen upp till
tant Priscilla där jag skulle ringa Ann Sutter och fixa skjuts med Dougs bror men ingen
svarade och jag ville inte överraska Priscilla en gång till.

14 maj i en annan hydda. Bowdoinham

“Ringa Ann på morgonen” var min första tanke då jag gick upp och frågade Priscilla om Ann
kunde få komma upp men det blev nobben. Tillbaka till Dougs hydda där jag vilade ett tag.
Jag sjöng en sång till min käraste vän och granne i Uppsala, Leif Bankefors. Saknar honom
såååå! Alla andra med. Min hemlängtan gror och syns i ett snyftigt brev till Marie där jag
förklarade min situation.
Sedan en cykeltur till Bowdoinham i regn för att handla lite, tjacka orre. Charles och Jim, en
ung antropologistudent, kom förbi och vi hade lite skoj. Charlie sa åt mig att gå upp och
hjälpa Priscilla. Hon snäste lite men lät mig hugga i här och var runt gården. Jag vilade en
stund i min hydda och när jag kom tillbaka var Cate Miodini där. Alla var oärliga och
snackade skit. Födelsedagsmiddag för Charles J. Stanley, aka. Carlo Pittore, som blev 36 år
denna dag den 14 maj 1979. Vi åt ris och svamp, sallad, allt mycket gott. Själv tänkte jag hela
tiden på att ringa Ann Sutter. Först svarade ingen, sedan upptaget. Under tiden spelade Doug,
Jim och jag gitarr men det lät rätt illa. Jag ville prata politik men fick ingen chans.

34
15 maj, en månad i USA (inte mer?), i en annan hydda. Bowdoinham
Åt frukost hos Doug och Jim. Försökte ringa. Kände mig ohjälpsam och städade och gjorde i
ordning i kökshyddan. Det tog ett bra tag. Jag fick igång spisen till sist och blaskade på alla
smutsiga ytor. Ringde. Ingen hemma. Gick tillbaka i regnet efter tur ned till Bowdoinham för
att festa på hamburgare men jag stod emot. Slaggade en stund, ringde sen igen. Ann sa att det
var ok att komma till Portland i morgon, yippiee! Jag tog en lång promenad och kände mig
uppåt, särskilt i det torra vädret. Tillbaka i jurtabyn bastade vi, Doug, Darla och jag, skönt.
Jag skrev några vykort och vi åt makaroner. Doug läste ur sin bok Opal. Annars hände inte så
mycket. Hoppas bara att jag hinner se Charlie innan han återvänder till New York.

16 maj, Portland, Maine

Jag flydde Bowdoinham hastigt och lustigt, likadant som när jag kom. Priscilla blev än mer
fundersam när jag for idag. Jag gick upp 6.30 och var overksam ett bra tag. Fick inte tag i
Charles. Shit! Synd. En stund följde jag med till Doug och Darlas arbetsplats, ett daghem
intill. Sedan fick jag skjuts direkt till Portland fem mil bort av en ung studentska. Två kaféer
senare hamnade vi hemma hos Mark, Ann och co. Hon lät glad, men jag anade vissa
bindningar till Mark. Vi åkte ned till de fina hamnkvarteren Old Port. Mark, som kan vara rätt
påfrestande till en början, är en schysst kille. Vi köpte öl och spelade sedan bridge hemma hos
dem. En bra kombination visade det sig. Sen kom gräset fram och jag stenades iväg till en bar
med lustiga uppträdanden. Anne log. Hoppas att hon inte ansvarade för stället eller så. Vi
hade en kul kväll i alla fall. Jeff var med, en tuff 20-årig grabb.

17 maj (skrivit 18 maj). Portland

WBLM (den lokala radiostationen) och tecknaren Gary Trudeaus serier med Doonesbury
roade mina första tre timmar med ironi om radikala studenter och politiska skämt. Annars var
jag rätt bakis. Jeff, en riktig stud, och jag åkte runt lite i stan med nedvevade sidorutor och
hög rockmusik. Hemma i huset gjorde ingen någonting vettigt. Vi lagade mat efter att ha
kastat frisbee. Småsegt. De började dricka men jag snålade. Roligt med bridge igen. Riktigt
kul ett tag. Dumt nog rökte jag och blev odrägligt hög. Inte alls bra. Dessutom var det taskiga
förhållanden mellan vissa i huset. Jag berättade för Ann om djupa vänner i Sverige men det
hamnade galet tror jag. Jag tänker på mina polare och säger sådana saker. Så fungerar det,
måste vara tråkigt för ej intresserade. Jag vet inte fortfarande vad Ann vill. Men det är nog
inget speciellt. Pga. min dumma påtändning så kunde jag inte skriva. Synd. Ej heller läsa
Doonesbury.
18 maj. Cambridge
Mer Doonesbury och så var det dags för avresa ned till Cambridge vid Boston igen. Jag och
Ann stod en timme utanför Portland och försökte få lift. Sen kom diverse mysko typer och tog
upp oss (en kokainsniffande chaffis bland andra). Mitt “drogproblem” behandlades skyndsamt
men Ann hängde inte med på noterna. 4–5 timmar senare hamnade vi hemma hos Ann och
Lauries hus. Vi åt spagetti. Laurie är en rolig och intellektuell läkarstudent. Egen typ men som
sagt trevlig. Jag sov 2 timmar och vaknade upp sen och mådde finfint. Underbart att sova på
eftermiddagen. Laurie och jag pratade medicin, Ann och jag konst och kulturella värden å så.
Hon målar och skriver poesi. Hmm...Fortfarande så har jag inte fått några tecken men jag

35
kanske inte vill ha dem heller. Thé med lakritssmak, indiskt bröd och varm ostmacka. Jag
älskar att mumsa på smarriga prylar framåt nattkvisten.

19 maj. Cambridge
Frukost och iväg! Jag fick hela 65 dollar för mina 310 kronor. Glad i hågen mötte jag Philippe
och Jeff (en trevlig amerikan som rest i Frankrike). Läste underbara DN innan förresten. De
målade en våning och vi snackade hit och dit. Sedan gick jag över till Liisa R., finskan och
hon sa ok till bostad. Jag “pratade” också med flickan i bion där men hon var så konstig,
precis som Cate. Trött ända in i märgen. Tillbaks till Jeff och Philippe. Där mötte vi George,
ägaren till Coffee Connection. Han berättade om Summer of Love i Kalifornien -67 och en
massa schyssta prylar ventilerades. Han tänker använda sitt café i ett radikalt syfte och fick
mitt rockmärke med en grön gran mot röd bakgrund. Ekologi och socialism stod det på
svenska runt knappen och han tackade innerligt för denna symbol från det progressiva
Sverige. O ’Boy vilken motivation! Tjackade tre svenska böcker och en Dylanbok på
antikvariat. Skönt.
Men jag fick inte slagga hos Liisa, synd. Bussen ut hit tog en timme för att jag klantade mig.
Här finns släktingar för att fira Lauries examen. Vi åt lite och pratade lite sjukhus. Glenn, en
polare till någon, ringde och vi två kanske far iväg västerut imorgon. Annars läste jag Co-
Evolution Quarterly en tidskrift om zen, ekologi, radikalism, poesi mm.

20 maj. Cambridge
De vidriga släktingarna väckte stackars mig kl. 8.30. Upp och dricka kaffe med dem. Ann och
jag smet ut i regnet på väg upp till ceremonierna. Helt underbart tråkigt. Massor av “boring”
förutom några protester mot universitetets sydafrikanska kopplingar (och därmed stöd till
apartheid) som några studenter visade med vita armbindlar. Tillbaka till huset med diverse
släktingar. Tog mig ned till stan för att möte Philippe och sprang på Jeff och Olivia där. Innan
rökte Philippe et Moi un peu hasch. Hihi! Fikade och tillbaka från Cambridge. Slö stämning
och jag halvsov. Glenn kom över och vi sa adjö, fnittrandes av skratt. Han och jag åt middag
och jag ringde Marilyn i Detroit som inte lät så tänd på att få besök. Vi rökte mera, drack
mera. Spelade Johnny Vinter, Blå Tåget, Springsteen och det räckte för idag.

21 maj Toledo, Ohio

Nästa morgon. Vaknade kl. 4.30. Glenn packade bilen och vi for iväg kvart över fem! Det
fanns massor av bra, nåväl, halvbra kassettband i hans bil. Jag lirade för fullt. Samtalet var
svårkommunicerat men avslappnat. Vi rökte lite och åt lite (hojos, yeah!). Det flöt fint. Senare
på em. körde även jag lite. I början nojade jag nästan ihop men sen gick det bra. Mitt stora
uttänkande idag under flummigt tryck av Talking Heads och gräs resulterade i en “Teori om
schyssta skivor, kommersialisering och klasser” och “Det europeiska återvändandet till Leif
Bankefors som gycklare”. Förstås bäst i brev till L.B.
Efter 15 timmar och ett stopp i skivaffären Boggie Records i Glenns hemstad Toledo, Ohio, så
kom vi fram till Glenns föräldrahem. Lite stelt/nervöst/spänt förhållande mellan far och son.
Schysst syrra. Vi åt god mat och hans mamma visade sig vara trevlig. Hon lovade att tvätta,
jabba! Jag fick ett eget (vardags) rum. En lång dag med sydstatsrock i högtalarna, sedan mer
mat, bilåkande och vackra vyer runt om.

36
22 maj. East Lansing, Michigan.
Upp lagom till rena kläder hos Glenns familj. Pappan och jag språkades vid (seg typ) tills
sonen vaknade. Han strulade hela dagen med sin bil och jag blev uttråkad av att hänga på
varuhuskedjan Sears och av annan amerikansk skit. Till sist kom vi iväg (säga adjö till
mamman var hjärtkramande . . .). Typiskt så gick bilen taskigt och jag fick sitta hög i en
timme och vänta. På vägen så kom jag igen på “Det europeiska återvändandet till Leif B. som
gycklare”. Det innebär: Total frihet, flummighet, tillbaks hem och resa runt utklädda till
gycklare med flöjt och gitarr i Europa. Och inte ta lagar i beaktande utan ta allt som det
kommer. Detta innebär kriminalitet och för första gången kom jag på att de som inte klarar
detta samhälle är “politiska” kriminella. Jag kände att jag hellre ville ha den friheten än den
som är nu och att göra precis vad man vill (Dylan, Kerouac, Springsteen).
Jag liftade ensam till Lansing i Michigan för att hälsa på Marilyn. En polis kom på mig och
jag fick hoppa in till ett närbeläget hus, där några flumpolare hängde. Ett stycke senare kom
en till polisbil med högtalare som uppmanade mig att gå av från motorvägen. Men en man
hann ta upp mig och jag var totalt uppriktig om allt. Han berättade för mig om en begravning
han varit på, ytligt. En annan lift var med en radikal utbildningsman (?) på 30–35 år. Jag sa
om mina idéer om ekologi och socialism och dogmatism. Han var väldigt trevlig och vi
utbytte många bra idéer. Väl inne i East Lansing så hämtade Marilyns rumskamrater Dawn
och Sylvia upp mig och vi skojade hejdlöst. De var flirtiga liksom Paula Norell i Uppsala
varit. Samma stil. Jag låg i Marilyns säng när hon kom hem. Det kändes konstigt. Vi har så
olika uppfattningar. Jag gick sen och la mig på golvet i deras vardagsrum.
23 maj. East Lansing
Nästa dag läste jag Doonesbury igen och sen iväg för att möta lokala trotskister med Marilyn.
De var lika insnöade som jag trodde. Tråkiga till max och jag hade svårt att försvara mig. Lät
bara anarkistiskt. Ensam gick jag för att hälsa på professor Georg Borgström men han var inte
inne på sitt rum på Michigan State University dit jag kommit. Innan dess sa en lärare till mig,
“You have to stop bouncing around in society when the rubber gets burned”. Haha! Vi köpte
mat och Meg, en medlem i trottarnas Spartacusgrupp på universitetet, var med oss. Mera
politik. Möten. Genomtrist till vissa delar. De var mycket upptagna av den iranska
revolutionen som kunde gå åt vilket håll som helst nu när shahen flytt.
Jag babblade lite. Hemma hos Marilyn fanns även Paula, en sprittandes kåt och glad tjej. Vi
drack thé och jag berättade om den resande lärarhögskolan Tvind i Danmark som jag besökt
1978. Där har jag mina vänner förklarade jag. Det är bara så svårt att formulera. Marilyn och
jag kom i hop oss om knullkompisar. Jag kunde inte fatta att man kunde vara för
knullkompisar och samtidigt socialist. Sen skulle vi försöka sova tillsammans i
vardagsrummet, vilket resulterade i att hon blev hämmad och inte vågade röra mig. Jag
försökte vara mjuk, men det är svårt när folk är frustrerade. Det gick inget vidare att prata
heller. Något fattas. Till sist lade hon armen om mig. Jag sov helt lugnt vidare hela natten. När
jag vaknade var hon borta i sin säng. Hela dessa dagar har varit mysko till max. Jag har varit
inkonsekvent. Måste forma en eko-socialistisk linje med bas i prylar som Tvind, Mullvaden,
kollektiv mer mera. Det är den enda som inte tråkar ihjäl folk.

24 maj. East Lansing

37
Jag kommer inte ihåg så värst mycket av vad jag gjorde i morse. Till sist så blev jag ensam
och tog det lugnt. Cyklade och köpte flygpostpapper och öl. Sedan var det meningen att jag
skulle skapa “D.E.Å.T.L.S.G.” men det gick inte så värst bra. Det lät konstigt tror jag. Skrev
fler brev och vykort hem. Postade dem. Drack öl igen. Sylvia och Marilyn kom och vi hade
alla en kul eftermiddag med mat, thé, öl och massor av bra idéer utväxlade med varandra. Vi
talade om betyg, politik (jag gick hårt åt Marilyns trotskism igen för den är inte bra alls). Inte
så värst mer hände. Lyssnade på jazz (Stan Getz, Astrud Gilberto), drack öl, åt mackor och
hade Marilyn i knät. Sylvia och jag dansade. Marilyn ville, tror jag, att jag skulle sova med
henne. Men jag snackade med Sylvia och Becky som var så söta (vi provade örhängen och
läppstift tillsammans). Helball. Jag tycker sexuellt sett bäst om alla andra än just Marilyn,
ibland även mentalt. Var ska detta sluta? Fan oxå. (telegraferade efter stålar).

25 maj, Southfield (?)

Smög in till Marilyn igår natt och sov som en stock där. Vi smektes och jag kände på hennes
muff. Helt upphetsande. Men det vart inget mer och inte prat om detta sen. Jag drömde om
mitt föräldrahem Malma Bergsväg 28 i Uppsala som såldes förra året och kände mig nere.
Ville köpa tillbaks det. Drömmar om att spela gitarr ute på vägarna. Vi väntade ett långt
frustrerande tag på bussen till Southfield. Sov lite. Läste Woody Guthrie. Bra. Citerade Dylan.
Åt mackor med rökt fisk och blev genomblöt av regnet. Sedan stack vi till ännu ett möte med
Spartacist League och en till svensk var där, men de var alla revolutionära trotskister och
svåra att prata med. En söt tjej, Dory, var där i alla fall. Ute på middag efteråt fortsatte
diskussionerna och det var inte så lätt att försvara sig ensam mot alla trottar. Jag blev
anarkisten igen. De gillade nog inte mig så värst. Ömsesidigt till viss del.

26 maj, Springfield
Slöade halvvaken i sängen till kl. 11.30. Skönt. Åt i oförsvarliga mängder. Såg Thor
Heyerdahls expeditions Tigris på teve. Som fick mig att känna suget efter att resa runt i alla
fina gamla kulturer. Så romantiskt! Resten av em. blev det mer ätande, lyssnande, läsande av
den mystiske Joe Heller. Hängde runt huset, degade alltså. Ingen var på så värst bra humör
utom Marilyns faster. Klämmig judisk tant. Jag såg på filmen Dr. Strangelove som handlade
om ett oåterkalleligt kärnvapenplan. Ganska bra. Denna dag skulle ha kunnat vara en fin dag
uppe i Glenns stuga i Bowdoinham i Maine. Det retar mig. Men om jag kan få stanna hos
Cheyenne inne i Detroit så är det värt besväret. Fast jag gillar nog NATURENS ROMANTIK.
BÄTTRE ÄN DETROITS BETONGÖKEN.

27 maj. East Lansing

För ett år sedan telegraferade jag till M, den norrländska undersköterskan som jag hängt med i
Uppsala, likaså idag. Sen morgon med frukost. Jag upptäckte till min lystnad (?) att det fanns
två till Doonesburyböcker och en större likadan och läste allihopa hela dagen. I bilen till East
Lansing med hund och tillbaka hit (för att jag hoppades få tag på Cheyenne) så utvecklade jag
en idé. Om man skulle åka till Vietnam (som B.D. i Doonesbury) och jobba (som Staffan
Norell gjort i Calcutta). Mera idéer om Joni Mitchells sextiotal, bra. Jane Fonda och Tom
Hayden på teve var också bra. Sen stannade jag uppe till 3.00 för att se en romantisk version
av Moby Dick. Seg men småspännande.

38
Annars var denna veckoända en o-veckoända. Har inte spenderat en dollar sen i torsdag vilket
är bra som fasen. Snål som en jude hemma hos judinnan Marilyn.

28 maj, East Lansing

Jag slöade loss hejvilt ända till kl. 11.45. Fick nästan tag i Cheyenne men gav fel nummer.
Klutz. Marilyns mor fick mig att jobba, dvs bära skräp och göra mig skuldmedveten. Vi gick
till sen till posten med två brev till mina två skolor i Bålsta, Fridegård och Kvarnbacka. Åt
lite, läste inte alls (ont i nacken). Sen fick vi även en gosig stund som var ok. Bar sen iväg
med Karen, en kul hetsig tjej som körde oss hit. Hela hennes familj var sådana, med snabbt
ordflöde. Vi snackade om roller och jag berättade om mina “påhopp”.
Där var också Sylvia. Jag badade och läst The World according to Garp av John Irving,
lyssnade sen på Simon & Garfunkels texter, fina ord. Inte så värst händelserik dag alltså. En
till idé: att bygga ett tredimensionellt konstverk av mina politiska teorier. En annan idé: jobba
på fiskebåt i Norge. Ok.

29 maj. East Lansing

Igår natt vaknade Marilyn av menssmärtor och jag kunde inte somna om på två timmar.
Kläckte dock en idé till: köpa Börjegatan 41 i Uppsala med hela balla gänget där. Det höll
mig vaken ett bra tag. Jag uträttade sedan ärenden för 693 dollar. Jabbis. På det stora
universitetsbiblioteket på Mich State hittade jag flera böcker om anarkism. För många. Sen
cyklade jag runt och fixade upp lappar om ev. samåkning, lunchade och frågade efter kneg på
restaurangen Beggars’ Banquet. Nope. God mat och fin stämning där. Småmesig dag.
Sprang i 30 min, s.k. jogging. Åt igen med pinnar och läste mera om Garp. Snackade med
Rebecca, en schysst tjej, om sex, killar och allt annat. Synd att det verkade lite komplicerat att
fixa ett sängläge. Sylvia är också med på noterna, verbalt sett. Nu har jag legat och läst, ätit
chips, lyssnat på Getz/Gilberto. Ahh...Och nu Beatles Love Songs. Idé nr II: Jag gillar bättre
att vara tillsammans med 24–30 åringar, tror jag. Ibland.

30 maj. East Lansing

Sov sent och stod senare på motorvägen till Ann Arbor, Michigan. Men jag fick ingen lift alls,
såg alltför många snutar och var alltför distraherad av boken om Garp att jag missade en del
bilar. Så jag tyckte att jag lika gärna kunde spendera dagen läsandes boken på kafé. Inne i
Lansings tråkiga kvarter fann jag ett ställe för två timmar. Och i East Lansing gick jag igen
Beggars’ Banquet och tog tre öl. Väl här åt vi, dvs jag och Marilyn. Såg filmen The Deer
Hunter. Bra, melankolisk (ej bra?) och eftertänksam. Den var läskig med rysk roulett Jag blev
upphetsad av Beckys fnitter. Men det blir svårt att få henne på rygg. Satt uppe och läste
medan jag drack thé, kaffe och kakaolikör. Rökte, såg ut som the lost poet of the 70s.

31 maj. East Lansing

Sov sent igen. Missade åka med till Ann Arbor. Läste Garp och så gick jag till en
supermarket. Fixade kycklingsallad med vin och blev småpackad. Paulas syrra, Marilyn och
jag flörtade, klart kul, God mat igen och vi hade kul. Marilyn och jag gick över till hennes
vegetariska intellektuella polare Cathy. Hon var trevlig och om det inte var sådana hindrande

39
omständigheter som det var skulle jag nog gjort något. Nåväl, jag fick höra Neil Youngs platta
After the Goldrush och blev då rätt nöjd. Vi gick sen till en mesig bar med mesigt legkrav och
mesigt band. Drog. Marilyn sa att jag inte var vad hon trodde, hm. Väl här så drog Sylvia hem
sina kurskamrater från sin spanskkurs och en lärare. Men han tröttnade och jag åt och drack
plommonvin själv.

1–2 juni (skrivet 3 juni), Cookeville, Tennessee

Denna sista dag med Garp och hans värld. Inte för en stund lämnade jag huset. Läste ut och
avslutade boken. Humöret var sprallans, skojans med Marilyn och de andra. Jag lyssnade på
Simon & Garfunkel igen, åt kycklingsallad och sprang runt. Inte så värst mycket mer blev
gjort. En ganska bortglömd dag. Till sist om kring halv nio på kvällen kom Sylvias far och
Laurie och vi åkte till deras hus i Hendersburg, Michigan. En lång tripp med lite prat. Skönt.
Där väntade en pratsugen och hjälpsam mor och läcker syster Susan. Hon frågade massor
(påminde om Mrs. Jensen i Mountain View, arbetarkvinna) och fick kycklingsalladsrecept av
mig. I gengäld fick jag en adress i Kalifornien. Bra som fan. Jag hade svårt att sova men det
fixade sig, även fast jag sov oroligt till nästa morgon.
Upp och hoppa kl. 7.00. Sylvia fixade lunch och körde mig till South Bends motorväg. Där
började min resa. Bland med en smått äcklig truckförare som onanerade och skvätte sperma
på framrutan medan han körde. Han frågade först om jag ville suga och när jag sa nej drog
han fram den. Trucken saktade av vid hans utlösning så jag hoppade av i farten. Jag blev lite
chockad och visste inte riktigt om det var rätt reaktion.
En arbetarfamilj med tre feta döttrar och en mor vände för att ta upp mig i deras lilla Gremlin.
Ända till Indianapolis där en annan bilist med historiska, fackliga och politiska intressen
körde mig. Men jag var på fel väg. Tre timmar åt helvete tills jag kom rätt. Innan dess
försökte en annan bög bara “känna på den”. Dagens bästa resa var med en svart kille och vi
åkte ända till Nashville. Jag fick köra lite. Där mötte jag en annan liftare, Peter från The Farm,
ett hippiekollektiv i Mellanvästern, dit han bjöd mig. Det var som Hog Farm sa han. Cool. Vi
åkte med en smällans coola snubbe (trodde han). Väl avsatt på motorvägen var jag lämnad
ensam i 40–50 minuter i mörkret till jag kom hit i Cookeville till min värdfamilj som lämnat
Mountain View för ett par år sedan efter att jag bott hos dem 1975–76.
Pappan öppnade och var vänligt till tusen. Mamman var sig lik med sina syrliga men snälla
sarkasmer. Vi satt upp och talade om nära och gångna minnen. Det är som vanligt på något
sätt. Inte så svårt eller dramatiskt som jag trodde. Men det känns lite konstigt att förklara min
Uppsalatillvaro med jobb på skola och sjukhus och min familjesituation för dem. Och deras
nya grejor känns främmande. Men över alltihop är det en lugn stämning och jag är nöjd. Ska
nog köpa en bil när allt kommer omkring.

3 juni. Cookeville
Som jag brukade göra hos dem låg jag vaken en stund och lyssnade på ungarna. De kom ner
och var urgulliga. Dottern på fem år ville inte släppa mig på hela dagen. Hon klängde på mig,
höll min hand och var precis som en baby. Vi lekte medan deras föräldrar var i kyrkan. När de
kom tillbaka skämdes vi för röran i huset, en igenkännlig känsla. Vi åt sedan och talade om
gamla och nya tider. En resa runt Cookeville och sedan var jag färdig för en nap. Lite svårt att
slappna av men jag sov till 18.30. Sen middag och vi pratade mera, spelade frisbee och var
inne ett tag. Pappan föreslog köp av motorcykel istället för bil. Jag skulle vilja men. Fick ett

40
brev från Uppsalavännen Staffan Norell som de sparat till mig. Det känns skönt, normalt att
vara här. Som vanligt. De är underbara människor och om inte politiskt intresserade så har de
huvud och hjärta på rätta stället.

4 juni. Cookeville
Sov gott men är jämt trött. Idag letade jag efter motorcyklar per telefon och i bilen med
pappan. Vi åkte till Suzuki och fann en 650 cc Yamaha. Den såg fin ut men . . . Jag tror nu att
den kanske blir min. Vi lekte lite och så var det dags för en tupplur. Jag kan aldrig få
tillräckligt med sömn. Sedan en snabb middag och iväg till sonens baseballträning. Vid
baseballplanen pratade jag med en svart kvinna och hon skulle bjuda över mig en
dag. Tillbaka hit där jag körde lite med en mc, underbar känsla. Skönt som fan. Vi snackade
lite politik och ekologi och jag fann att de är som vanligt med på noterna. Pappan läser
Schumachers Small is beautiful nu. Jag sa till sonen att “I like you”. Det kändes tamt men
sant. Jag skulle kunna göra allt för hans lillasyster.

5 juni. Cookeville
Trött igen. Idag körde jag deras Toyota till tre mc-butiker men ingen av dem hade tillräckligt
bra och billiga erbjudanden. Höll nästan på att krocka. Undrar hur det ska gå att köra en tung
motorcykel. Borde kanske helförsäkra. Familjens vänner från Dekalb, Illinois, var här.
Småflummiga med tal om “övernaturliga krafter” och panteistiska idéer. Men trevliga. Jag
sov en stund och spelade sedan fotboll med barnen. Sen åkte vi alla till ett picknickställe och
simmade. Skönt. Jag uppförde mig lite barnsligt men det skiter jag i. Men när de skojar om
mina svårigheter att uttrycka mig perfekt på engelska är det inte skoj alls. Vi åt en god middag
på smörgåsar och jag fick höra att socker är farligt, hmm. Just nu tänker jag på min gamla
flickvän från Mountain View och hur det ska bli att köra upp dit och hälsa på henne. Tänk om
vi gillar varandra igen.

6 - 7 juni (skrivet 7 juni). Cookeville

I går morse hade jag och ett par vänner till familjen en het politisk diskussion. Jag var inte så
värst övertygande men desto mer indignerad över deras idéer. Mamman och ett brev från min
egen mor fick mig att låta bli motorcyklar och det är nog bäst så. Tur att någon bestämmer åt
mig. Jag åkte i deras stora Chrysler till en bokhandel och köpte Lenny Bruces How to talk
dirty and influence people. Satt sedan på ett kafé och skrev vykort. Med örhänge. Sen var
familjen tillsammans. Idag berättade jag för mamman om mina idéer om beatgenerationen
under sent 1950-tal, om 1960-talet, amerikansk kvalitet, kultur och politik. Hon är född i
början av 1940-talet och verkade ha samma idéer som jag när hon var i min ålder. Med folk
som är ytliga. Undrar om hon fattade alltihop. Satt uppe sent och tittade amerikanska krönikor
från 1966 till 1979.
I natt drömde jag om en tjejkompis i Uppsala. Läste en hel del i dag, mest i Saturday Review
och försökte förklara kristendom och marxism för mamman. Sen ville jag dra i väg och ge
dem en avskedspresent men hittade ingen. Lagade en god italiensk spagetti carbonara och
drack sött vin. Läste sedan om Kina och tidigare idag om “buddhistisk ekonomi” i Small is
beautiful. Vpk var i min tankesfär idag medan jag klippte gräset. Man behöver inte ta ställning
till Stalin och Ryssland, bra. Sen såg vi på teve medan jag var uppe sent.

41
8 juni, Cookeville
Puh, jag har varit här länge. I em. pratade vi vidare om politik och mamman blev arg. På vad
vet jag inte. Antagligen pga. min kritik mot USA byggde på så få erfarenheter och fakta. Det
är svårt att prata för att jag vet inte var jag ska börja. Hon borde läsa en del. Jag körde sen
barn till biblioteket och kom på avvägar och handlade glass. Samt köpte en skiva med Rickie
Lee Jones till dem.
Em. spenderade vi smågnabbandes men hade ganska kul. Jag sov en stund och bakade sedan
bröd. En polare till pappan kom över och vi år en rörig middag med ungar som sprang runt,
lyssnade på skivor och pratade om allt möjligt. Jag måste härifrån innan jag blir för
bortklemad och tappar bort min luffarinstinkt från Rasmus på luffen, Huck Finn, Guthrie,
Dylan och alla andra. On the road.

9 juni, Cookeville
Smått arg och sur och purken vaknade jag i morse. Varför vet jag inte, bara frustrerad. Bra
begrepp. Vi åkte till basebollplanen och den svarta kvinnan Mary-Alice pratade igen med
mig. Är hon kåt månntro? Inviterad igen. Tillbaks till huset igen påminde jag mamman om
resursförbrukningen varpå hon ifrågasatte varför jag ville ha på luftkonditioneringen igår.
Ingen kommentar. Vi badade och solade (brände i vanlig ordning upp mig). Till middag kom
pappans assistent vid konstskolan. Hon var världsvan men lite överlägsen tycker jag. Jag och
mamman pratade religion, död och kalla händer grep om hjärtat. Inte trevligt. Sen såg vi
Saturday Night Live, ett N.Y.C. program. Skoj, Jag fryser nu och svettas med klappande
hjärta och lite spykänsla. Att det skulle gå så här . . .

10 juni, Cookeville
För länge? Nä! Jag var inte så illa däran i morse men ett bad hjälpte. Och “nytt” hår. Samvaro
med familjen. Skönt. Jag vill inviterad till Mary-Alice, den svarta kvinnan, igår och där åt jag
en smaklös fisk med hennes son. Ytlig konversation blandad med djupdykningar. Smått
pressande ibland, när inget blev sagt. Här hemma pratade vi, åt middag och såg på dåliga
teveprogram. Jag hittade en del gamla LP men hade inte tid att spela alla. Lite Tia Maria likör
hjälpte misären från teven. Vi satt och snackade till sist. I samma stil som förra gången. Jag
pratade med entonig röst om Uppsala och Sverige. Var nu den kom från. Vi kände varandra
nog vid det här laget. Sköna människor och sköna krukor (ord). Iväg igen som en flamingo
med ett ben i lera. PS- Ann kom över, trevligt.

11 juni (skrivet på kafé 12 juni) Memphis

Europa! Länge låg jag och planerade hösten ute i Europa med Dagge, Ann eller nån tjej.
Jobba i Vpk och vanligt jobb vintern - våren och läsa socialantropologi till hösten. Upp tidigt
för att kolla busstiden och priser. 47 dollar, nä. Så mamman fick tag i en tant som skulle till
Nashville. En klump i magen försvann när jag farvälade henne. Pappan tog mitt avsked mer
cool. 2–3 timmar promenad sedan och 2 timmars väntan utanför Nashville innan jag kom
igång med liftandet. Längsta turen var med en kurd från Venezuela. Vi pratade länge om
politik, dogmer, Mellanöstern, Iran och revolution. Det kändes fint att vara utlänning bland
utlänning(ar). Väl i Memphis så tog jag in på Frälsis. Käkade med en bög, tror jag. Det var

42
lite småläskigt alltihop. Men inne på Frälsis träffade jag hyggliga frisläppta f.d. fångar. De var
på “genomfart”. Nu dusch.

12 juni, Calico Rock, Ozarks, Arkansas

En lång dag. Det tog mig 14 timmar av långtråkig liftning. Alla var mer eller mindre
ointressanta. Dock fick jag röka marris med en polare i hans bil. Jag förbannar härmed
sydstaternas vägar. Dåligt med lift. Ordet som jag söker efter som karakteriserar USA är
uttråkande och tråkigt. Jag gick och prisade mitt eget land, diktade naturlyrik. En reaktionär
präst släppte av mig mitt i skogen när han fick reda på att jag var mot kriget i Vietnam och
USA imperialismen. Han hade varit fältpräst i Västtyskland och var stolt över USA. Jag
däremot var inte värd den amerikanska jorden jag trampade på röt han och slängde ut min
ljusblå Fjällrävenryggsäck.
Jeanie, systern till min f.d. flickvän, var hemma och hälsade mig glatt. Hon blev eld och lågor
när hon fick se mig. Hon ser ut och gestikulerar som sin storasyster som är på Hawaii visade
det sig. Dra på trissor. Vi får se. Deras mamma var hjärtans go´ och vi har alltid gillat
varandra sedan 1975. Pappan var sig lik, lite sur och pojkarna struntviktiga. Jag är nu trött och
kan inte svara för mig så jag lägger mig nu. Det finns massor av saker att delge dem, men inte
i detta tillstånd. Hawaii, man. . .

13 juni. Calico Rock

En knölig natt. Jag låg på golvet och höll Jeanie i handen, smekte hennes bröst. Vad händer
nu tänkte jag? Drällde sen runt i stan och runt huset. Gjorde inget särskilt. Jeanie satt gärna i
mitt knä. Hennes pappa malde på som vanligt. Jag flydde till ett kafé där jag såg en gammal
klasskamrat, Beth. Vi åt middag tillsammans och sen tog jag en promenad utefter en väg med
kor, solnedgång, bäckar och blommor. Underbart. Föräldrarna tog mig upp till ett berg med
fin utsikt. Jag ville helst få iväg ett brev till deras dotter, mitt ex. Det blev fem sidor långt.
Ganska bra, nja förresten. Jeanie påminner om henne. Jag undrar vad som ska hända senare
nu.
Familjen låga materiella standard fick mig att diska. Smutsiga barn, hundar och bilar. Som
vanligt fast större än de bodde tidigare i den lilla träkåken.

14 juni (skrivet 15 juni). Calico Rock

Ända från 11 till sent igår var det politik, religion och historia på samtalsschemat. Mamman
och jag hade duster tills jag gav upp (fast inte så att det syntes) och tog en promenad. Hon
säger samma sak som min värdmamma; att problem är individuella och att man bara kan
förändra genom utbildning. Där ska man få veta de “rätta” (felaktiga enligt mig) värdena
givna av Gud. Njä. allt detta strider mot Marx och Blå Tåget. Jag är en stenhård klasskämpe
(hihi). Synd att jag i dessa debatter alltid byter sida för att - jag vet inte. I alla fall så höll jag
och Jeanie på med hångel till hennes lillebror kom och skulle sova just där. Den som jag
kommer bäst överens med är mamman. Hon är en god mor. Idag ska jag kolla in gruvan och
dra till Mountain View och få tag i min söndagsskollärarna och vän.

15 juni. Calico Rock

43
Två månader. Solbränd hud hägrade och jag gick omkring och blev stekt. Mamman visade
mig några av sina poem, en del bra (bl. a om en jazzman, Blue Note) och annars “svårt”.
Jeanie och jag åkte till Mountain View där jag träffade min vän Mary-C, en glad kvinna i 40
årsåldern som jag haft i söndagsskolan. Hon och maken var inte som jag trodde utan blev sååå
glada över att se mig. Kanske kom jag olämpligt. I alla fall så mötte jag sen min musikkamrat
Mike och hans kubanska fru senare. Han var skön som vanligt. Runt stan och ut till Ozark
Folk Center där jag kände igen folk. Men det är inte behagligt alls. Kubanskans syster och
make hälsade. Det hela kändes som vanligt. I morgon ska jag gå upp till stan så får vi se hur
den är på lördag.

16 juni. Ute i skogen i Stone County

Min söndagsskolelärarinna och jag pratade hela dagen om hunger, ekonomi, politik, samma
saker som med min f.d. flickväns mamma. Hon var mer medveten än jag trodde. Vi åt sedan
massor med god mat. Sen satt Jim, min musikkamrat, och jag en stund och lyssna till mitt
blandband med Blå Tåget och japansk folkmusik. Ett bageri stan ägs av en amerikan som
deserterade från Västtyskland 1970 till Sverige där han flummade runt i Malmö i 2 år. Trevlig
kille. Inspirerande. Ett par musiker spelade och sedan for vi iväg till Dopad Mountain. Glenn
Orlin och Chisholm var där. Vi åt och drack rom och cola. Mike bredde på i vanlig ordning
och hans lilla dotter var söt. Han har visst något jobb åt mig med att döda träd. Han pajade ur
sen. Strul. Full och intill spyfärdig.

17 juni. Ute i skogen i Stone County

Bakis, tung-kroppad. Bleh! Jag gick té körkan för att se hur trist det var och för att min
söndagskollärarinna ville det. När jag officiellt presenterade mig blev jag nervös. Men allt var
lika trist som vanligt. Hela dagen gick åt att strula runt med Jim och min kompis. Till sist så
vaktade jag dottern som sov bra medan jag låg och fick en fin idé: om jag skulle lära mig att
spela saxofon, blues, jazz och sånt. Kanske det är mitt instrument. Så jag måste till New
Orleans för att kolla in läget. Lite mera strul och så var vi färdiga med att hämta
träddödargrejor. Min kompis retades med mig för att jag verkade klen. Nu är jag trött och
somnar hemma hos dem ute i deras hus i skogen.

18 juni. Ute i skogen i Stone County

Pannkakor och ägg till frukost. Mamman är fantastisk, denna läckra kubanska nu ute på landet
i Ozarksbergen. Maken i huset och jag rensade löv och buskar nere vid Lickfork Creek. Sedan
solade vi nakna hela dagen med dottern. Jag solade magen och sprätte omkring i vattnet. Han
sköt en ofarlig orm. Det var lite långsamt alltihop till sist, bara sitta och glo. Till sist drog vi
hemåt och där fanns syster Bee-Bee från Kuba. Mer umgänge. Mamman och jag pratade om
Sverige hela kvällen, medan hon bjöd på god kubansk mat. Bönor man fes av tyvärr. Jag satt
naken ända till Chisholms kom. De spelade sin mountain music. Jag pratade med systrarna i
all vänlighet. De är verkligen fina människor. Mike och Jim kom sen och alla tyckte synd om
mina rödbrända lår och överarmar. Ajajaj.
19 juni. Ute i skogen i Stone County
Åkte med ned till Mountain View där jag var nä nästan hela dagen. Spankulerade runt stan
och till min f.d. flickväns hus, min gamla skola som nu var stängd för sommaren. Allt såg

44
likadant ut och folk var lika sega. Men man måste kanske vilja själv. En tjejkompis bjöd in
mig till sig (fast jag insisterade) men det var inte så upphetsande så vi for tillbaka. Jag
hamnade hos Jim och Bee-Bee där jag badade. Min kompis Mike var så less på stan och lät
det gå ut över sina vänner. Vi stack och åt. Han uteblev. Hans hustru och jag snackade om
mitt ex på Hawaii och hon sa att jag sagt att vi bröt då 1976 för att mitt ex tog oss två på för
stort allvar. Minns jag inte. Dylan är Bobby Bluff och jag är likadan. Fast med brända ben.
Mountain View är tråkigt, fortfarande.

20 juni. Ute i skogen i Stone County

Strulade runt i morse innan vi kom iväg till jobbet med trädbesprutning. Att trycka ut
växtgiftet 2–4-D (ingick tidigare i hormoslyr och Agent Orange, ev. cancerframkallande och
kan leda till sterilitet, numera förbjudet i Sverige) med en spruta in i träden var mitt jobb. Jag
jobbade 3, 5 timmar med avbrott för min Dylanbok. Magen svullnade efter all mat här ute.
Sen körde jag hem, drack och åt lite, badade i en bäck. Men mest upptäckte jag Dylans
historia i Tony Scadutos biografi. Att han varit där jag var i Greenwich Village, Cambridge
etc. Inget är nytt under solen.
Sen kom min polare Mike Sutter, husägaren, musikern och arbetsledaren. Himlen blixtrade
och dundrade. En tornado är på väg sas det. Hjälp! Senare satt jag med mina vänner tills jag
gick och lade mig mitt i oljudet och regnet.

21 juni. Ute i skogen i Stone County

Det har nu varit nio dar här i Stone County, Arkansas. Kanske lite väl länge, Men jag vill
vänta på brev från Hawaii. Hela morgonen hängde jag med dottern och hennes mamma, den
bruna skönheten från Havanna, Mikes hustru. Själv bakade jag kanelbullar och vetebröd, hela
dagen lång och läste om Dylan. Ack, såna surrealistiska poem. Barnvaktande sen dottern som
lekte utomhus medan jag tittade efter en rabiessmittad hund. Det hela var lugnt och stilla.
Inget speciellt hände. Min polare kom tillbaka och vi pratade om att knulla, kärlek och hans
erfarenheter av sado-masochism. En tjej var bunden med en sängknopp uppkörd mellan
benen, Det är verkligen äckligt för en puritan som mig. Som Ulf Lundell sjöng, “flugan mot
fönstret, flugan mot fönstret”.

22 juni. Ute i skogen i Stone County

Då var vi igång igen med jobbet. Knegos, knegos i fyra timmar. En lagom skön dag. Inte alls
så farligt fast jag vimsade till mig ute i skogen. Total anarki! En skön känsla att äta färska
björnbär från buskar, som hallon i en svensk skog om sommaren. När jag svettade mig hemåt
fixade jag en svensk middag à la Götgatan, Stark salt soppa, vin, Dylan, ostmackor och skrev
till mina Uppsalavänner Ann, Hasse, Bosse och tänkte på Staffan. Det är tråkiga tider. Man
skriver brev, läser, äter, super men gör inte ett förbannat dugg. Isolerat, Utom Dylan. Han
fann sin väg i 25-årsåldern. Kanske min chans kommer då. Nu är jag totalt konfunderad och
mår illa av alla bullar.

23–24 juni. Ute i skogen i Stone County

Jag badade hos Jim och spenderade en stor del av dagen på Bon Ton Bakery. Min polare kom
in, deppis. Mina foton från NY, Cambridge, Maine, Michigan var klara. Jim är en schysst

45
snubbe, leder the Guild. Vi snackar bra ihop men inte med min polare, Jims svåger. När han
kom och gormade utan att hälsa på oss blev Jim sne. Sen som Beth Jensen för att hämta mig
och körde ut mig till familjens gård som jag besökte flera gånger 1976. Ett prål-amerikanskt
hus, dekadent. Nu orkar jag inte skriva mer.
Min gamla klasskompis Jim var tyst och mesig och hans familj som vanligt. Maskiner som
förnöjer dem. Vi hälsade också på farföräldrarna. Farfar var weird. Farmor snäll men lite
mesig. Vi tittade sen på Saturday Night Live. Jag försökte sova i en soffa. Men jag vaknade
när jag drömde igen om mitt ex. Långa timmar. Vi stack vid 11-tiden och jag sa att Stone
County aldrig accepterade mig och vice versa. De såg undrande ut. Tim och min polare
snackade medan jag fick hålla tillgodo med Beth. Tråk! Dottern och jag tog en promenad så
hennes föräldrar kunde knulla i fred. Vi gick till Chisholms, de är så väldans snälla. När jag
kom tillbaka så kände jag mig febrig och hade ont i magen. Jag slaggade ett tag och åt soppa.
Sen spelade vi lite gitarr och min polare lämnade mig för att hämta en hund. Dottern och jag
lyssnade på Dylan och sen nannade jag henne.
När de kom tillbaka hem var värdparet i fullt gräl om pengar. De stod utanför en lång stund.
Själv så vandrade mina tankar i litterära banor. Om en organisation som skulle “av-
amerikanisera Sverige” och “Sverige åt svenskarna”. Man skulle hålla möten utanför Clock
(klocka!) och Junior Center, JC. Hela flumligan i Uppsala. Fast sen så kom jag på att man
kanske skulle skriva en bok om Robert Martin. Han skulle ha varit i USA och lämnat
hatkärleken och vinglar nu omkring bland olika riktningar. Själv så tänkte jag kolla in
amerikaniseringen av Europa och flumma hela våren för att suga upp (som Dylan)
erfarenheter. Många musikaliska tillbakablickar och hur jag kom 10 år för sent.

25–26 juni. Mountain View

Jag sov som sagt taskigt så det var slött hela dagen. Mådde pyton. Kl. 15 satt jag hos farbror
doktorn i Mountain View, väntade, åkte till sjukhuset, väntade till 17.30 då doktor Nick (en
grek som inte tyckte det var intressant att jag just fått ett brev från Marie sänt från Pathmos),
konstaterade öroninflammation (!). Från att ha simmat i Lickfork Creek, bergis. Så jag fick
piller mot infektioner och den enorma huvudvärken och utslagen (troligen från insektsbett).
Mashato, en japan som jag hört talas om, kom över och vi snackade en del, lirade lite och
garvade åt min polares smaklösheter. Tyvärr så garvade jag mest, kanske pga. trötthet, åt
Mashato för att han talade så lustig engelska. Men det var länge sedan jag hade skrattat så
mycket. Inte sen Portland.
Jag sov över hos Jim och Bee-Bee. Nästa morgon kom min polare (som har svenska rötter)
över med Strindbergs En dåres försvarstal. Jävligt heminsjuknande läsning. Alla de ställen
han beskriver! Jag ser mig själv som följeman (?) i Strindbergs spår. Arg, känslig, intelligent,
kulturell, burdus och ständigt kvinnosjuk. Han uppslukade min dag i sängen. Nu mår jag
bättre men kan inte skita. Magen är uppsvälld och släpper sig. Det luktar urrk! Bee-Bee ska
öppna en tygbutik och Jim vill härifrån för att lira gitarr i någon storstad. Fina människor.
“Ont i magen - gå till Per-i-hagen”.

27 juni. Mountain View

Denna slöseri-med-tid-dag får mig att inte må bra. Psykiskt. Fast så allvarligt är det inte. Jag
tog en promenad till “vårt” gamla hus från 1976. Det var varmt, kanske 35 C. Strindberg
fortsatte att fascinera mig. Jag och Jim var ensamma och småpratade och spelade lite.

46
Slötittade på teve. En händelselös dag. Jag måste göra något imorgon. Jag kan fika med
Mashato och hälsa på hos söndagskollärarinnan igen. Det skulle sitta fint. Men det räcker inte
för att fylla ut tomrummet efter hon som är på Hawaii, San Fransisco, Svedala, uppriktighet,
skoj, supa, knulla och annat förbjudet i Stone County.

28 juni. Mountain View

Ett avbrott idag. Ute på stan träffade jag på John Heavner, Gerald, Arnold Hearn m fl. Riktigt
hemtamt. Fast jag låg och tänkte på sängen varför jag inte kan finna ro i något (någon).
Kinkigt värre. Mashato, jag och två tjejer lirade tennis och till min förvåning var det skoj,
väldans. Sen körde jag över till 18-åriga Cindy Jensen som jobbat tillsammans med en del
lustiga typer. Hon var söt å så. Jag körde henne runt stan och hon lovade med ett skratt att gå
ut med mig i morgon och igen när jag inte pussade henne. Hm. På kvällen träffade jag en
tjock tjej som jag gått ut med 1976. Hon var kul och vi satt i hennes pickup och idkade
petting. Hon förklarade för mig hur amerikanska tjejer funkade när jag sa att 1976 hade jag
inte kommit innanför så många trosor. Det är för att jag respekterade tjejernas nej.
Amerikanska killar vet att en nej kan vara ett nja och sen ett ja så de fortsätter. Dubbelmoral
alltså, tjejerna vill men får inte säga ja först. Men det fattade aldrig jag som därmed missade
en massa petting och sex i minst ett halvt år. Darn!

29 juni. Mountain View

Denna dag bjöd på mera tennis och bad. Från 11.30 till 14.30 spelade jag och badade. Ett
besök igen hos Dr. Nick sas mig att ta det lugnt med bad mm. Gerald vann med 10–1
Småkasst spel må jag säga. Wäll, jag totade ihop något till Försäkringskassan hemma men
fick inte iväg det. Slöade hos Jim igen. Då gick jag upp till Bon Ton Bakery och åt. Min date
med Cindy startade klumpigt. Men hon hade sloe gin och rom som gjorde mig framfusig med
kyssar. Dock lämnade de henne oberörd och jag fick se Disney på stadens drive-in bio ensam.
Ett feltänkande på ca tre år. Old man.

30 juni. Calico Rock.

På väg? Min polare strulade in vid 9.30 och tog med mig till den alltid så söta staden Calico
Rock. Där sammangaddade jag mig med mitt ex familj. Hennes lillebror och jag tog oss en titt
ned i ett gruvhål. Mycket fint. Jeanie var söt och go som vanligt liksom hennes mor. Vi
fortsatte vår politisk/religiösa/historiska tvåmansenvig och hade det bra. Till sist åt vi och det
var för sent att lifta vidare. Jag föll för Bettys knän och hon log mot mig tillbaks. Småstressad
glömde jag en tanktop och sockar hos Jim och Bee-Bee. Men fick ett par gamla brallor.
Packa. Detta rituella medvetandegörande. PACKA.

1 juli Little Rock

Denna sömniga regniga morgon lämnade jag min polares hus i skogen tillsammans med
Gerald och hans släkt. De tog mig till Little Rock och jag ringde Marion Fulk, en vän sen
mina besök där 1975 hos John. Hon var “sådär” glad och hade inte plats för mig. Så jag
ringde Johns familj i alla fall. De kom och hämtade mig. Jag såg mammans dimmighet och
min andra bekant, den mystiska kvinna som först inviterat mig till Little Rock 1975. Mer
mystiskt blev det när de sa att de blivit scientologer. Helt utflippat var det väl inte men

47
ändå...Stämningen är nervös med mamman men bättre med den andra kvinnan och hennes
man. Jag ringde upp John och han sa att Marion var inte så ball längre. Vi hade ett bra snack
om mina frustrerade kommersialistanfall. Jag sov fyra timmar men är redo för mera snart.
Imorgon ska jag ringa upp en av Johns tjejer.

2 juli. Little Rock

Trötthet. Mina axlar värkte halva natten och jag vred och vände mig i sängen. Mådde illa oxå.
Det hände inte så mycket tills Marion kom. Då stack vi till deras Country Club som jag följt
med till tidigare vid besöken i Little Rock. Där kunde man bada. Mötte Susan Rice. Det hela
var urtråkigt men leende och ytligt. Mera dötid hos familjen jag bodde hos, John föräldrar
(pappa läkare och mor deprimerad hemmafru). Sedan till Marions familj där vi spelade
Monopol. Jag lovade att skicka svenska ölburkar till husets samling. Sedan tennis i flera
timmar som gjorde mig helt slut som i Mountain View.

3 juli, Texarkana
En jobbig natt. Mitt hjärta gjorde ont, hög puls och varmt. Det gick banne mig inte att sova på
tre timmar. Till sist tog jag huvudvärksmedicinen (ogillar piller av princip ju) och då ramlade
jag in i drömmar. Donk. En underbar frukost följde med thé och yoghurt. Lillasyster Austin sa
att jag var snäll och att vi var vänner, småpratandes. Hela familjen Fulk gick sen på
grönsaksmarknaden och biblioteket (där jag fann Astrid Lindgren). Resten av dagen satt jag
uttråkad på en buss till Texarkana. Väl där spankulerade jag omkring tills jag fann
Fräslisarmis, igen. Rent och snyggt. Lade mig innan 21 och sov med smärre avbrott hela
natten. Nu på morgonen på en buss till Houston

4 juli, San Antonio

Fourth of July. En lång dag med Lenny Bruce bok. Jag satt i en buss till Houston i åtta
timmar, delvis med en fet men trevlig svart gammal tant. I Houston tog jag en drink för 2,5
dollar, åt hamburgare och pratade med ett gift par utan bagage. Sen vart det två timmar på
buss till San Antonio med en pratsam Texasbo. Jag åt på en vietnamesisk restaurang. Söt tjej.
Sen sa en småtorr snubbe åt mig att gå i fel riktning när jag frågade om vägen. Gick omkring i
två timmar till två freaks gav mig gräs och öl och tog mig hit till Johns och hans
studentkompisars bostad. Dock försökte en av dem med en liten bögförfrågan. Jag satt och
läste tills Johns polare Barry hämtade mig och vi snackade om ditt (ytliga
socialistanmärkningar) och datt (skämt).

5 juli, San Antonio

En svettsoffa fick mig att sova på golvet, senare i Johns säng. Jag var blöt av svett. Säkert 35
C. Men upp redan vid 11 med en känsla av att ha varit ytligt skrytsam igår natt. Å wäll. John
kom och vi åkte runt Trinity University. Där spankulerade jag omkring, ner till Sandwich
Garden, en fin liten smörgåsbar med tjejer som hämmade mig. Tillbaka här så “läste” jag en
bok om Lennon, lirade Beatles och läste min Uppsalavän Göran Carléns brev från Rhodos där
han jobbar nu. Kul, bitande ironi.
John tog mig till några polares hus, trevliga flummusikanter. En mysig kåk. Därefter for vi
runt stan en del och hamnade på ett underbart hotell med gamla fina möbler, stora salar,

48
dekor, helt enkelt jävla överklassgediget. Jag trivdes. ÄR DET SVARET FÖR MIG SOM
EUROPEISK GYCKLARE?
Vi var där för att lyssna på polare som gjorde Shakespeares Stormen i rockversion. Nåväl. Det
var småtrist, men fick mig att tänka i Shakespearebanor. Om man skulle försöka med
Dramatiska Institutet? Vad sägs? Ännu ett infall. Om jag börjar knega på Dramaten så blir
man kanske less på’t. Om jag går med i en amatörcirkel blir det flopp. Små radikala
musikteatergrupper växer (inte?) på trän, men . . .Om man skulle: Se Svedala, se Europa,
jobba, skriva, och sen börja i en teaterskola. Så jag till sist fastnar i något fack (facket? Fuck
it!).

6 juli, San Antonio

En nästan sömnlös natt. HJÄRTSLAG, FEBER, IRRANDE TANKAR. Sov halvsittande vid
3. Barry tog mig till sin reklamuppvisning. Söta flickor. Ganska intressant, men moraliskt
vedervärdigt. Tillbaka degade jag loss och sov lite. En polare, Ron, kom över. Vi diggade
TRB. John kom och så var vi bara tre. Vi åt ris och sen var det dags för PARTY!
Teatermänniskorna samlades och ölade och spelade. Jag fastnade i en diskussion med en
borgerlig historiker, Phil. Han visste en del om Europa och Sverige, men inte så värst mycket
om Marx. Det var annars ett lyckat party. En svart kille, Willie, kom med oss till The Muppet
movie. Vi pratade om svart kultur och han kände sig inte som svart amerikan. Intressant.
Filmen var tidvis tråkig, tidvis fånigt rolig. Min hals ömmar. En kul dag med fyra öl och rom.
Svenskt.

7 juli, San Antonio (skrivet 8 juli)

Lyssnar på Rolling Stones, dricker äppeljuice i soffan. Långa sömniga omsomningar blev 10
timmar. Skönt. Mina rumskompisar Charlie och Barry var ovänner så jag och Barry stack ner
på stan till minnesmärket The Alamo Church från 1835 med bland andra Dave Crockett. Sen
strövade vi ner vid floden där det såg mer spanskt ut. Luktade mexikanskt från caféer och
restauranger. Fint som fan. På ett ställe satte vi oss ned och käkade sötsliskig cheesecake och
drack öl. Hela tiden blandades allvar, som kalla kriget, med skämt. Jag köpte en bjällra till
mitt örhänge. Sen hemåt. Stock till ett par brudar, Margret och Lauren. Vi tre var helskojiga
tillsammans. Vilda, sköna. Jag fnittrade hysteriskt. Vi stack till en bar först, sen till en fest och
sen hem. Allt var helt i Lundells anda. Även den sista biten: att hålla ner spyorna på en
mexikansk restaurang, Huvudet släpar efter, magen protesterar.
8 juli, San Antonio
DEGOS-MESOS. Ett sent uppvaknande förstörde dagen. Inget speciellt hände. Jag degade
tills John och jag åkte till ett fint parkområde med trädgård, zoo och söta tjejer. Raggarställe.
Sen for vi och Barry till en kinesisk restaurang. Det var allt för denna dag. En degig dag. Ett
brev skrevs till Carlén. Annars. Jag läste Fritz the Cat, en kul undergroundserie. Jo, nyheter:
har diarré och satt på toa, troligen den läbbiga mexikanska maten. Snubbans värre. Men nu är
jag trött och vill sova. Godnatt alla vackra flickor och söta pojkar, farbror Jan ska slagga i
Johns säng och sussa gott till 7 imorgon då John ska upp och väcker antagligen mig. Natti.

9 juli, San Antonio

49
Jag tog mig upp ur sängen och ner på stan. Där vandrade jag gata upp och gata ned längs
floden. Läste ett tag vid baren Kangaroo Court, sen ett tag med en Bloody Mary (yeah!). Gick
sen den lång vägen hem hit, köpte braj på vägen för 8 dollar. Barry mådde pyton. John kom
till sist hem och vi spelade racketball, ungefär som squash och lika dålig var jag på det som på
squash men jag garvade vilt. Väl hemma så fick vi ta Barry till sjukan och där satt vi två
timmar och hade kul, skämtade hejdlöst. Jag fnittrade hela tiden. Några tyckte vi var tokiga.
Men John och jag har jävligt kul ihop. Synd att det inte kan vara längre än så här. Jag menar
att vi kunde vara ihop mera.

10 juli, San Antonio

Penthouse erbjöd underhållning för män denna morgon. Annars var det snålt. Jag var tidigt
uttråkad. Läste, lyssnade, skrev men allt var ju gjort förut. Lauren hade bjudit in sig på lunch
och till sist, halv tre. Ingen röka-och-sex-orgie inte. Nej. Vi åkte istället till Barry som låg
sjuk. Han hade dropp men var inte dödens. Trevligt besök. Vi åt vår “lunch” till sist, en
jättelik ostburgare. Bleh! Sen var vi här en stund och iväg till en pub. Snart kom John och det
hela var klippt. De var så söta ihop så . . .Jag satt full och ensam. Men vidare äventyr
stundade. Diskoteque. Där stod jag i svarta bräx, skjortan utanför och läppstift, slips runt
halsen och hängslen. Det hela var dock urtrist. Typiskt discoställe. Tillbaks här kom Lauren
och de somnade i Johns rum. Vad kan jag säga? Grattis!?!

11 jul, San Antonio

Jag körde John till jobbet och trasslade mig tillbaka hit utan nyckel. Bakis och sömnig
startade jag en resa till Austin 10 mil bort. Stannade för att sova på vägen. VARMT! Jag
spankulerade omkring tills en ung kvinna fick mig att köpa hennes kanelbullar. En intressant
konversation följde. För att hitta ett “schysst fik” gick jag omkring i 2–3 timmar men fann
inget. Innan jag skulle tillbaka till San Antonio fann jag dock kafé Les Amis där en söt kvinna
satt. Vi snackade och jag gav henne min adress. Hoppas vi ses imorgon då jag ska dit igen på
konsert. Körde tillbaka och irrade runt i San Antonio tills John kom. Mamma hade skickat
brev och sa att vapenfritjänsten hemma ville ha tag i mig, men det ordnar sig. Brev från f.d.
flickvännen är på väg från Hawaii via Uppsala, arg argh!

12 juli, San Antonio

Fortfarande “pissed” dvs deppis och arg på egna obeslutsamheter ang. framtid tråkade jag ut
min omgivning. Inget brev. Jag följde John till Institute of Texan Cultures. Där fanns en stor
utställning om delstatens historia, bland annat med om svenska invandrare. Schyssta prylar.
Vi kom iväg till Austin till sist och där träffade vi Ann Pearson, en av Johns flickvänner. Glad
typ. Vi gick sen upp till Rod Snyder som var en småmesig rockfreak. Åt på Les Amis, snygg
servitris. Sen fullt ös, massor av freaks, lite punks på Patti Smiths konsert. Hon stod själv vid
biljettkassan och skakade hand med alla, även mig. Wave hette ju plattan och turnén så hon
ville ta alla i hand.
Under konserten stod jag längst fram, mitt i svetten, hög. Min kvinnliga vän från igår i Austin
visade sig vara lesbisk, schyssta bananer. Patti var urgullig, exstatisk, intensiv, till och med
när hon spelade uselt på klarinett. Sen gick vi hem till Ann, vidare till en tysk ölhall (såg min
andra vän från igår som inte kände igen mig) och sen till en jazzbar. Jag är inte säker på om
det var hon. Till sist kom vi iväg hem hit och jag slagga in efter en glass. I morse stod jag rakt

50
upp och fick tas ned två ggr. Men bäst av allt var att få ett underbart brev från mitt ex på
Hawaii. Hon vill att jag ska komma dit. Yipee! Fina takter. Gulligt brev. Så jag rökte på för
att fira och nu sitter jag här med Stones Some girls i öronen. Vet inte vad jag ska göra. Gå
omkring nånstans. Slut för nu.

13 juli, San Antonio

En “vanlig” dag. Jag cyklade omkring, hit och dit, utan mål för att till sist hamna på Bombay
Bicycle Club för att suga i mig en drink margahrita. Charlie och jag sög i oss fler och sen dess
har jag inte ätit alls. Inte för att det besvärar mig. Mera för figuren. John kom hem och vi
väntade in Jean med vilken vi stack till Chris Madris. Där fanns mina älsklingar Jennifer och
Lauren. Vi söp stadigt och fortsatte våra drömmerier. Jean var också fin. Jennifer och Lauren
och jag stack sen till Bombay B. Club och drack öl, öl, öl i fem stora bägare, pitchers. Abort
blev ett av dagens tema och de var såå förstående. Schyssta brudar, verkligen, vi hade det ball.
Jennifer var så kulturell och söt, smart. Lauren sitt vanliga cyniska jag.

14 juli, San Antonio

143 dollar för enkel biljett till Hawaii. Hjälp. Lauren kom över igår natt med marris och vi
småpratade på sängkanten, rökte braja och funderade på att sova tillsammans, men . .
.Utmattad vaknade jag, kroppen VÄRKTE. Bakis sen 10 dar tillbaka. John och jag stack och
åkte innerslang (tubing) nedför en å med forsar (där jag klarade mig från att ramla i). Det hela
var ett galet typiskt amerikanskt spektakel. Vi trivdes ihop utan alltför mycket prat. Filmen
The Kids are alright med The Who blev nästa mediagrej. Lite väl mycket gnissel och för få
intervjuer. Tristare blev det när jag sa att jag ville se Saturday Night Live hos Jim. Mesade
runt till midnatt. Segt. Vi åt skitgo italiensk mat till middag. I’m awrite.

15 juli, San Antonio

Två, nej tre hela månader. En varm dag på stranden, en vandring i solen. John, Lauren och jag
åkte till Corpus Christi. Sömnig och inte lekfull satt jag stilla i tre timmar. Sen hoppade och
skuttade jag omkring i Atlantens vågor. Underbart roligt. Solen tog i allt vad den kunde och
brände ansikte och rygg. Verkar bekant. Hawaii nästa, haha. Jag mådde inte så värst, åt en
macka, sen var det dags för att packa. John gav mig en tröja med hans teckning på från
studenttidningen The Trinitonian på och gjorde en jättefin tecknad skylt. För att kunna sova
tog jag ett “dunderpiller”. Svettig och med nytvättat hår går jag till sängs före midnatt för sista
gången på länge. På drift, igen!

16 juli, Arizona
John skjutsade ut mig till en motorväg och så var det dag att lifta igen. Först en halvflummig
polare som tog mig till hans skjul där vi vilade en stund. Han ville ha mig nära sig i sängen.
Hjälp. Vidare en militär som tog med mig till El Paso. En lång tråkig tur med en rasist. Mitt i
El Paso tog en mor och dotter upp mig. De såg för taskiga ut, nerbrutna, dottern efterbliven.
De tog sen upp en till liftare, en gammal snubbe. Sen började mamman tafsa på mig framme i
förarsätet. Ett däck small och vi stannade för att byta däck. En bil stannade för att ta upp mig.
Då kom dottern fram och ville ha sex med föraren som passade på att sätta på den efterblivna

51
dottern under en viadukt där vi parkerat mitt i en fil. Modern brydde sig inte och såg kåt ut
hon med. Jag hoppade in i bilen och lämnade galningarna med sin punka.
Bilens förare Bob visade sig vara en vettig militär som körde till Lordsborg, Arizona där han
slog upp ett tält till sig. Själv sov jag utan sovsäck på golvet i ett tvättrum intill. Det var en
upplevelse.

17 juli, San Diego, Kalifornien

California, here I come! Vi kom iväg vid åttatiden på morgonen och käkade frukost på vägen.
En lång het dag, över 45 C. Bob körde nästan hela tiden. Han skulle till San Diego. Sista biten
av öknen tog jag. Fantastiskt landskap med branta bergsformationer långt borta och kaktusar
nära vägen, intressanta vyer. Hett, så hett att bilens kylare kokade och vatten sprutade rätt upp
vid ett kafé vi stannat vid. Ägaren kom ut och skällde ut oss men Bob gav igen. Ägarinnan sa
att alla alltid sprätter sitt kylarvatten på hennes kafé, ett kuriöst och mysigt ställe med sura
bensinstationskillar. Hittills har alla från Kalifornien varit rätt sega.
Jag kom till San Diegos centrum och letade direkt efter ett härbärge på Frälsningsarmén men
de tog inte in män En dam erbjöd dock sitt rum men jag tackade nej. Så kvar fanns YMCA
för sju dollar natten. Ringde upp Barry i San Antonio och sa att jag kommit fram ok. Frukost
igen kl. 20 på kvällen. Å så tappade jag marris på golvet. Sovdags, yipiee, for sure.

18 juli, Honolulu
Till sist tog jag mig till flygplatsen och på ett plan till Los Angeles där jag bytte för att resa
vidare till Honolulu., Hawaii. Småtrist flygtur men en schysst spaniack gjorde resan roligare.
På flygplatsen ringde jag upp mitt ex som efter lite strul gick med på att möta mig. Tog en
buss, drack tre öl och rökte en cigarett för att förbereda mig. Hon kände först inte igen mig på
avstånd, men sen fann vi varandra. Vi åkte buss, köpte öl, sedan flera bussar som tog oss upp
till ett fint hus där hon bodde med Tom. Hon är som jag trodde, inte så värst förändrad, bara
tuffare, vuxnare. Vi drack och rökte med hennes polare. Jag sov med henne i hennes säng så
får vi se hur det går.

19 juli, Honolulu
Jag låg vaken länge och tänkte på flickan bredvid mig. Fina tankar om henne. Hon berättade
om sina senaste tre år och vi åt en galant frukost som yra nygifta. Efter lite strul kom vi ner till
stranden. Den var smal och hade högt med vatten. Jag brände mig (igen!) på lår och mage och
läste samtidigt Micheners The Drifters. Uttråkade av att sitta och glo i skuggan åkte vi hem.
På vägen gjorde jag två misstag: avbröt hennes prat med tanter och stod i vägen i en butik. Jag
var oartig och kunde råka illa ut för det sa hon till mig. Hennes rykte vart redan förstört. På
Hawaii är man “snäll” mot alla. Men hon mästrade mig och var sur. Som vanligt med andra
ord. Här hemma lugnade det ned sig. Jag och Sid satt höga i skogen och såg på regnbågar och
regn. En bra middag också. Hon verkade inte dock inte så lugn. Fan också. Skyll, skyll.

20 juni, Honolulu
Hon sov hela natten här, oberörd av mig och orörd. Fortfarande seg satt hon i vardagsrummet
när jag telefonerade efter mer pengar. Strul. Sen tog jag mitt pick och pack och tog en buss till

52
Waikiki beach där jag gick ett tag. Turister, jojo. En buss tog mig till Honolulu center. Där
promenerade jag, fikade och observerade. Ända nere i de fattiga (kinesiska) kvarteren där jag
var den ende “vite”. Småläbbans. Upp på stan igen och sen till Waikiki där jag mötte en
smårolig flummare. Han var i fejd med några langare så jag pös. Nere på Waikikistranden var
det smockans med brudar. Jag fann en tjej på ett hotell och vi pratade en stund. Men
Vancouversnacket tog över och jag tråkade ut henne och mig själv. Däremot var det en söt tjej
och hennes syster på bussen som jag pratade med, spontant.
Tillbaka i huset var mitt ex sisådär när jag kom. Hennes polare Jocye kom upp, söt
kaliforniska. Hon gillade Ron som bor här. Han gjorde tai chi inför alla, en kinesisk danskonst
med stil. Vi rökte marris och sen var det klippt. Mitt ex bara satt och glodde på klart taskigt
humör. Hon somnade i soffan och kom hit vid ett i natt. Hmm.

21 juli. Honolulu
Vi hade en jobbig dag. Nere på stranden bråkade vi. Hon tyckte att jag var oborstad och
respektlös. Men jag tyckte att hon var dominerande och respektlös mot mig. Det hela ledde till
att vi talade om andra ämnen som USA (där hon var för militären och imperialismen). Hennes
åsikter var värre än hennes mors hemma i Arkansas. I alla fall så lugnade vi ned oss och jag
badade och njöt. Här hemma var vi alla på fint humör. Vi rökte igen och blev så höga och
trevliga. Jag flummade bort i skyn och vaknade 2–3 timmar senare. Vi läste ett tag i VIVA, en
amerikansk erotisk motsvarighet till Femina ungefär. Två till polare till Tom dök upp, Kimbo
och Al från Phoenix, Arizona. Kimbo var en entusiastisk kapitalist. Oherrans ohyra! En
verklig borgare. Det hela ledde till en lång diskussion som jag gärna avslutade. Al var mer
intresserade och han sa åt Kimbo att hålla klaffen. Jag var betydelsefull. Mera röka och allt
var frid och fröjd. Hihi.

22 juli, Honolulu.
Mera sol nere vid Waikiki Beach. Vi uppförde oss fint. Inget bråk (smärre kontroverser),
mycket läsande och nostalgi. Jag stannade kvar i stan för att kolla in läget. Gick omkring och
hamnade på ett snabbmatställe med underbar kinesisk (?) mat. Längre ned på gatan var det ett
kafé (utan kaffe) med musik. Efter ett tag ropade managern över mig till personalen och vi
språkades vid lite. Inget hände mer än att jag tog bussen hem. Och satt och läste efter en röka.
Jag läser om de olika personerna i The Drifters. Jag tänker också mycket på min framtid och
det tar mycket energi och tid. Att arrangera sitt liv. Till vad nytta! Tråkar ut mig.

23 juli, Honolulu
De segade loss med läsning och det var jag inte på humör för, nej. Så jag stack ner till
universitetsområdet och hängde på ett fik där. Träffade en kompositör, schysst snubbe som
lyssnar på all musik. Han snackade mest och mest om jazz och rockabilly. Efter ett tag drog vi
upp till hans lägenhet och diggade gamla kakor (på band). Det fanns lite opium i en pipa och
det rökte vi upp, smakade hasch. Lite slö blev jag allt men inget mer. Till slut så blev det lite
trist så jag stack till en hälsokostaffär och skrotade omkring bland varorna, bland annat hade
de Ramlösa. Det tog ett långt tag innan jag kom hem. Då åt vi och allt var fint. Lou och Tom
stack men det hade ingen effekt på sällskapet. Degos. Jag vill bli mellanstadielärare i en
progressiv skola. Fast först lira rock’n’roll!

53
24 juli, Honolulu
Deppis - Degos - Ågren- Vad man vill. Tog mig med buss till Sealife Park, där delfiner
hoppade och jag onjöt (njöt lite bara). I Kaiula åt jag god koreansk mat och hamnade sen nere
på stan i Honolulu. Det regnade så jag vandrade in på en pub. Där snackade en medelålders
man om sina problem med mig. Jag drack öl och läste Revolutionary Worker, fina takter.
Trevlig ägare till stället där jag träffat kompositören igår (men inte sökte upp idag pga.
depression). Det mesta är hemlängtan nu. Intensivt. Jag reserverade en biljett till Kalifornien
och gladde mig en stund tills Ågren kom igen med större styrka. Oroar mig för imorgon men
jag är på väg. Snart.

25-26 juli. San Francisco

Segning till kl. 12. Degis. Jag och exet åt hawaiiansk konstig mat och hon var oberörd, tråkig.
Jag släntrade omkring Waikiki på dåligt humör, deppis. Fast besluten att inte äta bort
tristessen drack jag öl på en pub och snackade med en amerikan som varit i Sverige. Packade,
ringde hem men mamma var i Paris. Synd. Busskonduktörerna ville inte att jag tog med min
ryggsäck, klantar. Till sist var jag ombord och satt med en nunna från Maryknoll skola.
Intressant samtal. Jag halvsov och så var vi i Los Angeles. Där tog jag en tidig flight till San
Fransisco och hade turen att möta Joe Hornek, en tysk affärsman, som körde mig till
Berkeley, där jag nu sitter i hans bil. Kanske kommer jag till hippiekollektivet Kerista senare
om det tar emot mig.
Senare. Jag fann ett fint veggis-fik med tre söta tjejer. Trött men artig gick jag med på att åka
runt San Francisco. Vi åkte till en Redwood skog med höga tjocka prylar. Joseph, en kille
som hängde på oss, sa att USA var ett oaktsamt, okultiverat och samarbetsovilligt land. Nere
på stan med underbara gamla hus studsade jag till sist hit, till Berkeley. En lång promenad
gjorde mig hungrig så jag gick in på ett mexikanskt ställe med två fårade kvinnor med
langning som yrke. Där tog jag ingen kontakt utan hamnade på YMCA. Helt ok. Vask att
pissa i. Men suget fanns och snart var jag på en bar där jag snackade med Alaskagalen typ.
Han nämnde Telegraph Avenue. Två öl senare tog jag mig dit för att finna kaféer, hippies,
freaks osv. Skrämmande först men det var ett område som gjorde mig utanför. Inne på en
enormt skrikig bar fanns flera söta tjejer (mest en) och där jag satt och sörplade bira helt
oskyldigt. Jag var också inne på ett live musikställe men det var bara skit. De hippies jag såg
representerade gångna tider. På den skrikiga baren fanns unga människor som gillar att ha
skoj. Garv och flabb. De vet hur man roar sig. En joint på vägen hem (föll sönder). Snurr.
27 juli, Berkeley
Skönt att slagga loss på YMCA. Inget särskilt hände men drog mig till halv elva. Jag ringde
upp SAS och kan åka tidigast 26 juli till Sverige. Åh well. Först var det pyton men efter en
frukost på Café Mediterranean vid Telegraph Avenue där en kille John kom fram till mig och
undrade varför jag såg så ledsen. Jag berättade om mitt besök på Hawaii, exet och min resa.
Han var hygglig och gaskade upp mig. Bjöd hem mig till sin lägenhet han delade med två
andra killar. Tre veckor i Kalifornien blir bra. Jag fixade mer stålar från Trailways i Albany
via mina resecheckar. På vägen tillbaka stannade jag vid Nordic House där en brunhyad
vietnamesiskättad men heldansk diplomatson jobbade. Jan hette han som jag, ett nordiskt
namn. Schysst värre. Hoppas att slagga hos honom. Fick sillmiddag med snaps. Hans polare
kom över. Till sist drog vi till ett musikkafé. Där tokade jag mig (gräs!) och träffade Carol
(söt tjej). Vi var på väg att möta två norska tjejer men missade dem. Mera party med Carol

54
som dansade med mig (kul värre) på ett privat ställe. Jag känner mig mysko för att jag har en
bild av mig, flummig osv. Bilfärden vanzinnich.

28 juli, Berkeley
Jag slaggade till tio hemma hos John. Å öste runt i kvarteren ett tag. Mera sömn. Det var
maskeraddags med Marsmänniskotema. Jag var punkare med grönt och rött hår. Inte lyckat
med säkerhetsnålar. Fin marijuana fick mig att flumma loss. Partyt var fint med Stones och en
spirituell tjej pratade en del. Jag var full och glad. Mera dans på baren Berkeley Blues sen där
vi tog upp en punktjej som visade sig vara tråkig och ointressant. Talking Heads är ok! Succé
på partyt. John tog hem en engelsk tjej. Jag blev utan ikväll. Som vanligt. jwefoidgsjsihisd.

29 juli, Berkeley
Bakfyllan blir värre år från år. Utmattad stapplade jag till Café Mediterranean. Hög. där mötte
jag Libby, en punktjej, Jag var väldigt öppen och vi pratade en hel del. Mycket kläder,
inneprylar som jag är intresserad av. Underbart fin känsla även fast hon var lite
femig/egotrippad. Vi färgade hår här, spelade punk, dansade, inget mera. Sen gick vi till en
punkaffär, schyssta prylar. Jag följde henne till hennes hus (inneboende). Lugnt. Hon blir
chockad av mina yttranden ibland. Men jag stack vid 21 tiden hem hit till Jack och John. Åt.
Tog 50 dollar och 0,25 gram kokain i San Fransisco vid Golden Gate bron. Vi delade på
varsin lina och hängde runt barer och caféer ett tag men inget hände. Mådde lite småpytohn
och munnen rann. Det var allt. Det hela var synd mot min stackars kropp. En engelsk tjej,
Jane, ringde och jag skojade hejdlöst med henne. Hon lovade att ringa imorgon.
John hämtade sin flicka Martha och vi satt här ett tag. Jag fixade mat. Hela tiden var jag
ganska öppen. Undrar om jack och John anser mig vara tokig. Ibland undrar jag själv.
Kokainet drog jag upp i näsan med ett rör. Kändes lite bedövad i munnen, men annars nope.
Kanske gör jag om det. Min kropp vill vila nu.

30–31 juli, Berkeley - Albany

En underbar känsla. En väntan på Janes telefonsamtal. Men jag gick ut och shoppade, linser
mm. Mötte Ray, en svart konstnär, lite översänd men ok. Affärssnille. Sa att de svarta vunnit
när de börjar spela golf som vita och hade en plan för hur de skulle bli framgångsrika. En
joint senare och jag var väck, totalt. En swimmingpool blev mitt filosofiställe. Som vanligt
forsade tankarna omkring för att samlas till några punkter:
1. Vuxna är auktoritetsupphängda till max. Tyvärr även jag. När ett barn börjar närma sig
vuxna idéer blir han/hon accepterad av de vuxna. Man måste se det egna i varje
människa. Alla människor har något att säga. Det slog mig när jag läste en intervju
med en kille som pratade strunt/ vanligt snack, men det såg “mera” ut för att det var
skrivet. Man respekterar inte det talade ordet lika mycket. Och alla gamla klassiker
kunde vara du och jag, vem som helst. Allt detta slog mig och det blev 2 påståenden,
“Ifrågasätt auktoritet” och “Respektera människor”. Jag måste sluta upp med
gruppindelning. Om man inte har dessa 2 saker (kärlek) så kan man dra åt skogen
(marxister). Barn är inte frustrerade och de visar kärlek. Därför vill jag bli
mellanstadielärare. Det var synd att se barnen vid swimmingpoolen avundas de vuxna
(mig). Vi har inte så mycket att delge. Mina punkter rörde även könsorgan.

55
 2. Har själva reproduktionsakten någon betydelse i symboliska/religiösa termer? Att man
har något inuti en annan människa? Att man fokuserar intresset för könsdelarna så
enorm, porno; representerar de livets verktyg? Fruktbarhetskult?
3. Varför är människor intresserade av andra djurs könsorgan?
Mina påståenden “Ifrågasätt auktoritet” och “Respektera människor” lät jag trycka upp på en
lång t-shirt. T-shirttryckeriet fick å och ä rätt efter att jag visat dem. Stolta. Tillbaka till
stugan. Jane ringde och inviterade mig på middag till hennes hus i Albany med medförd mat.
Hon var liten och söt och rolig. Vi skojade mest jag i John stil (min vän i San Antonio).
Hennes rumskamrat Susan kom över med en blyg kille och de drog. Istället kom Judy och
Bruce.
Vi åt ensamma och tog sen bussen ned till Berkeley för att hämta röka, Men det var låst och vi
hamnade på Café Mediterranean. Höll händer och jag pratade en del, hon lyssnade. Oj vad
hon var sensuell, söt och underbar! Det hela var hur fint som helst. Men när jag kysste henne
vart hon spänd. Till sist gick vi upp till Johns ställe och rökte. Polarna från LA var där så det
var trångt och stökigt. Hon erbjöd sin soffa. Vägen hem var underbart hög, gatan skrattade,
hon skrek och jag flinade. Allt var upp och ner och ut och in. Fnitter. Efter några försök kom
vi hem. Vi satt på en busshållplats och sakta, sakta, varsamt och långsamt (med allt högre
känslonivå) kysste jag henne. Ahh..
När vi kom hem var Judy och Bruce där. Vi två fnittrade och jag var tyst för att inte låta
vansinnig. Jag snackade lite svenne och så några svordomar. Direkt efter fick jag höra att Judy
förstod svenska. Gulp! Det tog ned mig till en mer talför nivå. Jane valde en soffa och satt
med mig där. Efter lite trevande så smekte jag henne kraftfullt och kysste henne lika sakta
men med mer kraft. Vi kom tätt tillsammans. Allt var så underbart, fruktansvärt öppet, som
om vi var gjorda för varann. Som om det var sant om “den ende”, “den rätta” osv. Men den
mest gripande tanken var att vi gick så bra ihop för att vi kände igen varandra (déjà vu).
Reinkarnation. Hon tittade på mig när jag förklarade och mumlade “Oh God”. Jag var gripen
och allt var så spänt som om det var övernaturligt. Jag frågade om hon såg en skymt (glimpse)
av Gud, eller kände igen sig, men hon svarade inte. Jag blev vettskrämd och sa att det kanske
betydde att jag var Jesus Kristus. Allt nästan för mycket för mig. Så nära nervsammanbrott
har jag aldrig varit. Hon var så fin och gullig. Sa att hon gillade mig och ville inte gå men
lämnade ändå mig i soffan. Ett missförstånd klarades upp. Jag reste mig upp och frågade
henne om hon sa “Vill du leka med mig eller gå och lägga dig?”. Så var dock inte fallet.
31 juli - 1 aug, Albany
Jag hade lite mardrömmar och spänd kropp. Men natten gick över och den fina önskade
morgonen kom. Det är en annan historia. Den fortsätter nu kl. 13 1 aug. Jag sov oroligt och
vaknade kl.6.00 Upp och kissade (gick genom hennes rum). Hon räckte ut sin hand och vi
småpratade tills jag resolut (nästan) kröp ned i sängen. Hon är ett underbart stycke. Tyvärr
måste hon upp och jobba (hemska tanke). Vi åt frukost tillsammans med Judy. Och allt var så
fint och överensstämmande. En promenad till busshållplatsen blev en lustfärd, att sitta där ett
stycke dramatik. Resan en färd till paradis . . . Hon ville inte släppa mig, en sån’ skön känsla.
Jag kan inte få nog av henne.
Jag drack kaffe sen på fik och mådde finfint. Det slog mig (tidigare) att gå till Berkeley, fem
km. Så jag gick hem till John och Jack vid niotiden. Polarna från LA var vakna och jag gjorde
mig vacker (duschade och rakade mig). Gick till ögonläkare för att prova ut linser, otroligt
jobbigt. Sen mötte jag Ray och vi rökte på helt öppet utanför studentföreningarnas hus, ASUC
House. Gick en lång promenad till en ekologisk affär med bögar. Jag var lätt distraherad när

56
jag köpte min henna. Jobbigast av allt var att finna en schysst väska, en handväska för män
och kvinnor. Det tog mig säkert två timmar tills jag gav upp och köpte en läbbigt praktisk sak,
Faktiskt Riktigt Fin (FRF). Jag åt lite mat och pratade med John och Greg. Schyssta polare.
Jan, den danska diplomatsonen, och en schweizisk tjej stämde träff på Café Renaissance.
Innan så åt jag med LA-sällskapet och John. Sega burdusa typer. Jag var utanför. Diggande
inte vinhävandet. Hela tiden fanns Jane i skallen. Även i flera timmar på caféet. De jag stämt
träff med kom inte så jag pratade lite med en deppis tjej. På vägen hem mötte jag Greg. Han
tog mig till två barer. Vi kom att prata om min återresa (och Janes). Tänk om man skulle
stanna i Kalifornien till 15 oktober? Och lära känna stället med Jane. Oh, henne vill jag ringa
och tala om för henne och vill ha hennes ömhet nära. Här helst, Hon behöver mig/jag henne.
Vi två mot alla andra!

1–2 augusti, Berkeley/Albany

Jane ringde tidigt och störde mina Giftastankar. Vi möttes nere i Oakland och vandrade runt
på ett muséum, klängandes på varandra (tavlorna var osynliga). Vi struttade runt Berkeley och
kysstes. Mina kontaktlinser var klara och det svårt att ha dem först. Riktigt svårt. Det lättade
lite men fortfarande svårt. Vi gick upp till Johns ställe och jag avbeställde biljetterna. Hon
berättade sen om sina problem med sex. Hon hade inte haft samlag tills hon var 21 och måste
till sjukhus för att skära upp mödomshinnan. Hennes make i England var inte så bra i sängen
heller. Taskigt värre.
John kom tillbaka och vi åkte iväg i en liten sportbil för att köpa vin. Åt tillsammans med Ray
och Donna (Johns date). Jag var lite sarkastisk mot Ray tror jag, i alla fall blev han lite sur. Vi
satt kvar en stund. Efter strul så kom vi hit till Albany. Judy och Bruce var här. Det var skönt
att snacka svenska med Judy. Bruce är underbart naturligt. Hasch. Jag fick en känsla under
kvällen av att det kanske inte är så rätt, jag vet inte, det är inte lika underbart nu. Mera som
jag ser mig utanför henne, henne utifrån. Vi kelades och sov till morgonen. Då vi älskade
som nyförälskade, bra. Vi låg i sängen till 13, pratade om familjen, resor osv. Jag vet inte som
sagt. Tvivel. Det blir nog flera ändringar på vägen.

2–3 augusti, Albany

Vi sov länge, älskade (underbart) och klev upp sent. En henning av hennes långa hår som gick
ned till baken började ganska festligt. Mina linser gick lätt i, plopp. Efter en skön em. åkte vi
till Susan och Gregs ställe (med vin och Kaluhalikör). De var söta och bjöd på currymiddag.
Greg tog oss ut till piren efter en full middag. Susan babblade vilt. Det hela var underbart
skönt. Vi rökte braj här och älskade (missionärt). Jane var lite sotis på Susan (som var kåt,
kul, men inte som henne). Den natten drömde jag om att bögar överföll mig och ropade på M
(den norrländska undersköterskan i Uppsala, men menade Jane. De är så lika till sätt och
syne). Vi älskade i morse, än bättre. Jag stack sen till John för att göra iordning för resan till
S.F. Han sa att jag kunde bo där tills något annat händer. Klart schysst. Värre var mina linser.
Det tog mig 20–30 minuter innan den vänstra prylen gick och senare på t-banan till S.F. var
det helvete att se ngt. Ögonen tårades och de smärtade. Strul och spårvagn tog mig till
svenska generalkonsulatet som hade stängt. Pyton. Så jag roade mig (slöade dvs.) nere vid
Fisherman’s Wharf. Halvkul. Efter en “bögig” väntan i parken kom min flicka och vi tågade
till ett punkfik (Café Flore).
Igår (2 aug) och idag sa hon att i tisdags var hon ute med Kent och knullade. Det gör
detsamma men hon ska vara ärlig. Vi tog en buss till Fisherman’s Wharf igen och drack

57
ginfizz (gott). Efter mycket strul kom vi till Hyatt Regency, ett fint hotell med bra musik.
Trötta fick vi sen hem, rökte gräs och älskade fint tills Judy och Bruce störde oss. Så synd.

4–5 aug, Albany

Vi latade oss ett tag i sängen men for strax iväg till Nordic House i Oakland för skandinaviskt
smörgåsbord. Men ack, det var inte färdigt. Så vi struttade upp till Telegraph Avenue och
Johns lägenhet. Han är skön. Vi rökte lite och pratade. Jane och jag flummade omkring,
speciellt jag. Nere vid trummorna fanns Bruce, sköna rytmer! Väl tillbaka efter en fika med
John och Donna for vi iväg med Greg och Diana till ett födelsedagskalas. Richard hade party
(ser ut som Stig Vig) med ett rockband. Det var massor av flickor där och Jane hade kul,
särskilt efter ett par öl. Men det hela fortsatte på en annan överklassig fest. Många fina kläder
osv. Tyvärr så åkte vi hem till Albany och sov gott med två kuddar.
Nästa morgon åkte vi till Oakland för att hälsa på Jan (dansken från Vietnam) och en
schweizisk tjej. Snart gjorde jag bort mig med att säga om en kvinnokämpe, “Åh, inte
lesbisk?!”. Ganska klantigt. Sjönk genom golvet. Men sakta repade jag mig med Erin, Susan
och Megan (en 15 månaders baby). Vi bestämde oss för att åka med fyra hundar och öl på
picknick. En ryckig (på/avtändning?) skallig svart man med saxofon kom med oss, Wollie,
Det var skönt att se bergen, dalarna, viken (the Bay Area) och redwoods.
Vi gick omkring, Erin och jag, och åt till sist en underbar stek med sallad. Mm. Wollie lirade
sax och Jane lekte med ungen. Det hela var så familje-moderligt, jag kände (det) tillsammans
med Jane. Erin pratade på om amerikansk historia mm och vi satt hos Jane en timme. Erin var
nervös (Susan sa att Wollie dricker), men det var ok. Vi badade och pratade länge. Hade dock
inte ork att älska.

6 aug, Albany
Jag hälsade på John i morse och vi åt frukost, låg och läste The Drifters igen. Slöade. Sen
drällde jag runt universitetet och fann en stängd skandinavisk institution. Mötte Jane kl. 13
och jag ville åka runt världen med henne. Mera dräll och prat med folk på gatan (och en
jobbintervju hos Personal Independent Living där Jane jobbade med handikappade, segt).
Genom Joe Tombani tog jag mig in till lägenheten i Albany och väntade på Jane. Vi tvättade
kläder och köpte mat. Hon var sååå trött. Taskig kommunikation. Men vi rökte med Judy och
åt en god middag med ost och vin. Planer gjordes upp, lämna Kalifornien 22 aug för NYC,
där 22 aug- 6 sept, sen till Sthlm o London 10–14 sept (Janes födelsedag) och sen till Uppsala
15 okt. Det är kul att planera. Nu måste jag hitta ett jobb och knega för “familjen”.

7 aug, Albany
Som den arbetslöse jag är kunde jag sova till 19. Men obetalt jobb väntade, disk och tvätt.
Berkeley var som vanligt. Jag hängde runt som vanligt, kollade ögonen, ok, jobbintervjuades,
ok. Solade, lyssnade på gatumusikanten Bob. Sen handlade Judy och jag. Jane kom hem mitt i
en diskussion om äktenskap med Judy. Hon har samma åsikter som jag. Vi åt till sist men
Jane var nedstämd. Så vi pratade igenom allting. Inte för att se mycket blev löst men det
känns bättre. Hon är så säker på sin kärlek. Jag bara flummar runt, är oansvarig. Det måste
hålla i längden (skämt). Inte fan vet jag. Jane är ovanligt trevlig/söt/go osv men hustru? Vi ska
bestämma oss när jag kommer till England. Hjälp!

58
8 aug, Albany
Jane, den giftasgalna och Jan, den envise ungkarlen, bråkade hela morgonen över detta
menlösa ämne. Till sist bestämde vi, jag, mig, för att det skulle vara ascool. Klart flummigt.
Men, jag rökte och var borta för länge, bl. a till the Free Clinic för att ta blodprov. Vi mötte
Susan och jag blev lämnad ensam. Upp, ner, omkring Café Mediterranean med Siddharta,
Hesses lilla bok. Det var så mysigt att läsa om hans upptäckter. Jane kom och vi gick för att
leta efter kläder, flummiga. Sen åt vi mexikanskt, bläh. Kvällens höjdpunkt var två filmer med
Bogey för 2,5 dollar. Han är såå cool. Hela dagen tänkte jag på Hasse, Dagge, Staffan och alla
andra Uppsalaflummare och hur de skulle gilla det här. Det slog mig oxå att anarki kräver
eliter. Det fodras en speciell slags oegoistisk människotyp. Ingen mera skräpmat. Finnarna
blommar.

9 augusti, Albany
En fin dag för förströelse och förstörelse. Vi shoppade loss här i Albany men fann ingen sill,
nej nej. Däremot hittade jag Renat, ahh. Dagen innan slog det Jane (eller hon bestämde sig
för) att hon inte behövde gifta sig (!). Så vi tog bussen till Nordic House i Oakland igen för
mer sill och dill och gräslök. Greg och Susan skjutsade mig hem, ren slump att de var där.
Jane var hög och söt. Jag tvättade barnet och mådde prima, finfint (fyra brev skrivna i
morgonsolen). Edna, en av Janes handikappade skyddslingar, kom och var lite snäsig. Senare
kom Judy, Greg och Susan. Vi åt sill med alla tillbehör. Mums. Jag pratade om Karl Marx,
Sverige och verkade tråka ut en del, Haschet flödade och alla degade loss och sen stack de.
Själv somnade jag på en soffa kl. 22 på kvällen. En typisk svensk middag. Alla fulla och går
hem tidigt. Hemlängtan igen i morse efter Karin Larsson-Cohn, Helena, Barbro, m fl.

10 augusti, Albany
Jane lämnade mig med disken sedan igår så jag strulade runt huset ett bra tag. Tog mig sen till
Dervish’s för att läsa platsannonser. Taskigt med jobb. Vi sammanstrålade och sprang än hit,
än dit. Upp till John, Jag lyckades komponera tre vykort, skojiga. Snart nog så måste jag dra
hem (den tunga kroppen) för att “linsa”. Snart kollapsade alla funktioner och jag slaggade till
middagsdags. Vi tittade i tidningarna men inget lockade mig. I sängen vid halv åtta älskade vi
höga, det kändes som om jag kissade i henne. Radio 94 hade ett folkmusikprogram om The
Weavers, Pete Seeger, Guthrie m fl. Bra med en “svensk” presentatör. Lugnt och fint. Det vart
en fin kväll med ägg och kaviarmackor. Ännu en jobb/aktivitetslös dag.

11 augusti, Albany
Los Klantos. Dumt nog stack jag ner på stan tidigt för att börja ett diskjobb hos
matserveringen Steve the Greek. Fin morgon, dock. Han sa ja och jag skulle först “lära” mig
idag och jobba för lön imorgon. Efter ett jobbigt, stressigt, tvåspråkigt, hetsande arbetspass
delade jag ut kuponger med erbjudande om “gratis” glass i 4–5 timmar. Helt kommersiellt
skitäckligt. Jag mötte många schyssta polare men hade inte tid att snacka med dem. Började
fundera på att sluta när den 4e rykteshistorien kom om Steves osunda arbetsgivarfasoner. Jag
försökte på honom att säga något om lön men “busy, busy”. Till sist stack jag och Jane till
George, en handikappad vän. Svårt att kommunicera men en god middag och gräs gjorde
susen. Vi gick omkring för att hitta ett party men fann inget. Sista utposten blev Café

59
Mediterranean. Gick förbi Steve the Greek men inga pengar. Det gör mig förbannad! En lift
hem efter en lång, lång dag i solen. Om jag skulle dra till Oregon?

12 augusti, Albany
En trevlig dag i Palo Alto. Judy körde mig och Jane dit för att gå på ett födelsedagskalas för
hennes mormor. Det hela var avspänt med många fina släktingar som Jane. Steve, Chris m fl.
Judys föräldrar var sköna, rysk-judisk härkomst med mellanspel i Argentina. Samma ålders,
30–40, den generation som nu måste kompromissa och har fått barn. Synd att jag ser detta nu
och inte om 5–10 år. Eller är radikalismen “rätt”? Det hela är fascinerande. Månget prat om
historia/kultur/platser osv. Och en underbar middag med skinka och kisch (omelett, quiche).
Vi stannade kvar en stund med föräldrarna. Jag talade i med Kerstin H. om att ses inne i S.F.
på onsdag. Min vä lins sprack upp och det är inget för mig. Nope.

13 augusti, Albany
Jane var söt och så, men måste lämna boet tidigt. Jag diskade och drog 100 kopior av ett
flygblad om Steve the Greek. Det pirrade i magen. Men med modiga steg tågade jag först till
plasmadonationer (fick 10 dollar). Tyvärr vart jag sen, Jane väntade men var glad att jag kom.
Strax därefter steg jag in i Steve the Greeks kök men fick inget vettigt svar. Så jag började
dela ut mina flygblad om att Steve lurat mig och andra på pengar. Fem minuter senare sa han
till mig att komma kl. 21 ikväll för att hämta pengar. Nöjd gick jag till Café Mediterranean
där jag mötte Jane. Där fick jag support för strejk och bojkott. Men det var långa timmar och
Jane var trött så hon åkte hem. Själv slöade jag på universitetet, sov lite, drog igen till Café
Mediterranean. Där jag pratade politik med några tyskar. Klart trevligt. Mindre trevligt var det
hos Steve the Greek där tre poliser väntade och började fråga om arbetstillstånd. Usch. Men
sanningen kom fram och jag fick mina pengar. Då frågade en poliskvinna om mitt Social
Security number och arbetstillstånd vilket ledde till att jag fick lämna tillbaka pengarna trots
allt. Polisen antecknade mitt passnummer och ska visst skicka det vidare till
immigrationsmyndigheterna. Frågan är om jag kan komma hit till USA igen. Richard väntade
utanför och jag stack tillbaks till Café Mediterranean med min berättelse. De var trogna
kamrater, tyskarna och mina vänner.
Senare. Vi ska åka rullskridskor idag. Richard kom ner och vi och John drack öl och pratade.
Sen stack vi till John och jag ringde Jane som var fly förbannad. Arg. Richard tog mig hem
och efter ett långt övertalande så gav hon med sig om min aktion med flygblad och poliserna.
Det hela var jobbigt. Jag skulle ringt henne tidigare. Även om rullskridskoutflykten med
tyskarna. Hon var arg även denna morgon. Allt är upp och ned. Hon ringde nyss, gråtandes,
mera trubbel. Att det ska vara så svårt att leva lätt och rätt. Strul, frustration och stress skadar
många människor. Depp, depp. Nu ska väl ändå nån ringa, nån tysk eller så.

14 augusti, Albany
Rock’n’roll. Men ingen ringde utan jag skrev tre brev hem. Vid lunch gick jag ut och liftade
till Berkeley med en ring på vä ringfinger. I gymnastikbyxor och med nytt barr gick jag
omkring Northside och fann ett fint fik. Jag försökte få tag i Jane men lyckades inte. Gratis
buss hem till Albany. Bruce och Judy var här och packade. Jag skrev en artikel om
amerikansk Europeanism. Klart meno. Judy körde mig till Berkeley och Jane var älskvärd. Vi
skulle på konsert i universitetsaulan. En komiker i Lenny Bruces stil inledde och var rolig

60
och sarkastisk. Sen kom Rickie Lee Jones. Mums! Hennes band spelade på ren glädje och
Rickie var sååå cooool! Självparodisk. Hon sexade och spexade mellan sångerna. Rock’n’roll
går direkt in i magen, kulan, hjärtat. Hon ville inte sluta, gjorde Twist and Shout, Elvis rock.
Vi, Jane överförtjust, gick med Greg till en jazzpub för att lyssna på Larry Blakes band. Jag
för att leka Ulf Lundell och bli full! Rock, rock, rock.

15–16 augusti, Albany

Sverige! Det var ett tag sedan jag skrev men i stora drag så rökte vi och älskade. Jag gjorde
optikerbesök och lagade mat. Vi satt på Café Mediterranean med tyskarna ett långt tag. Daisy
är rolig. Tog tuben BART över till San Fransisco. Snart var jag i svenskt/skandinaviskt
flicksällskap med Kerstin, en söt väluppfostrad skånska men klämmig, Bettan, en hejig
Boråstjej, Edit, en tyst pillemarisk danska och Anna, en tyst innesluten tjej och en till Anna,
som var en vanlig redig tjej. Vi fick ut och åt och hade trevligt. Tyvärr så stack vi till ett
musikställe där sex killar sjöng jazziga låtar i stämmor. Bra. I början var det svårt att se vem
man skulle rikta in sig på. Det var underbart att vara ute på vift igen. Det kommer allt bli svårt
att anpassa sig efter Jane. Efter lite strul så kom vi iväg. Kerstin lovade skjuts men bensinen
skulle snart ta slut. Så i 1–2 timmar åkte vi runt Albany, Richmond, San Pablo för att övertala
någon bensinstationskille att hjälpa oss efter midnatt. Vid halv två klev jag in hos Janes och
Judys hus och fann Jane i tårar med ett brev där hon sa att hon hade “läst” denna dagbok. Fy
faen! Jag skulle ha ringt från San Fransisco.
Fan, jag vart sné och började tänka på att flytta. Hon gav med sig och vi var ok. Men det satte
spår. . .. Idag, den 16 augusti, slöade vi och åt. På skoj rökte jag igen och blev stenad till max!
Köpte plommon och morötter! Åt konstant. Jag slog upp lite Renat vodka med SevenUp läsk
och kom på idéen att sluta leka intellektuell snobb för att istället knega och köra motorcykel
(trail, motocross). Ha ett någorlunda jobb och få riktiga arbetskamrater. Vi får se. När jag
började tänka på mitt hus i Luthagen, Jocke Holmdahl (som jag inte var så schysst mot alltid)
så grät jag mitt i hans brev till mig som jag nyss fått. Det kom från hjärnan med hjälp av
marijuanan. Usch, men skönt att grina. Jag klottrade över hela brevet. Amatörkulturen
flödade. Vi måste satsa på amatörerna. Jag sov sen lite och stack till Berkeley och Café
Mediterranean. Där satt Daisy och en flummig tysk kvinna, Eve. Vi kom närmare varandra
och såg på fina vykort. Dagens höjdpunkt var två Woody Allen filmer; Bananas och
Everything you always wanted to know about sex. De var skitroliga, typiskt min humor och
med pinsamma personliga perversioner (som jag berättade för Jane om). De gick tidigare och
jag stack till puben för att igen lyssna på Larry Blakes rythm’n blues/jazzband där en
saxofonist fick mig att igen tänka på att spela sax själv. I Göteborg med Dagge och
Journalisthögskolan kanske. Fick skjuts hem och mår vanligt, cool, trött, men bra att skratta.
Gråta bra med.

17 augusti, Albany
Deg, degare, degast. Degas1. Jag slöade länge, låg och läste, blev hög, slött leverne. Men jag
fixade biljetter till Sverige från och med 2 sept. Jabbis. Höga satt vi och drack SevenUp, åt
glass, drack Renat och åt banan. Underbar stund att komma ihåg tillsammans, att minnas.
Judy lämnade oss, synd. Vi åt Big Mac och gick på bio (mitt förslag, A little Romance och
Murmur of the Heart). De var båda franska lågmälda intellektuella filmer om barn som vill
bli vuxna. Roliga men Jane var såå trött. Hon somnade. Själv satt jag uppe till halv två och
läst ut The Drifters. Men nu är jag slut och vill sova. Godnatt alla små fina barn, gonatt.
Knullade vilt, orgasmfullt!
61
18 augusti, Albany
Strul med Susan och Greg gjorde oss till sist blasé med deras tider. Vi åkte alla in till S.F. för
att åka rullskridskor med Daisy, Eve, Silvia och oss fyra. Efter flera om och men så började
färden. Trögt till en början men jag fick in min slalom- och skrillerytm. Jane blev putt för att
jag åkte före (som väntat). Men hon blev duktigare på två sätt. Det hela var klart trevligt och
vi rökte lite. Efter det gick vi och åt pizza (och Jane flyttade till mig bland soffplatserna).
Själva fikade vi efteråt och tog buss- BART-buss hem. Vi mötte en polare, Paul, på bussen.
Här hemma köpte vi glass och snacks och jag fixade en snackmiddag med champagne och
drink med glass variant. Jane och jag pratade om våra respektive familjers problem. Hon
stupade i säng vid midnatt. Vi var rent ut sagt döfulla.

19 augusti, Albany
Castro Street fair! Degos, degos, bakis igen. Sent tog vi oss till Castro Street Fair i S.F.:s
bögkvarter. Där var det ett spektakel och människor utan dess like. Jane fick fobi (för mycket
folk) och var lite småsur hela tiden. Alla var homos/lesbians/transv. Underbara kläder och
grejor. Det var en öppen kåt atmosfär. När jag stod i en kioskkö med bara män tog någon mig
i skinkan och flinade inbjudande men jag skakade på huvudet. Goda smårätter (ej ostron) och
öl och Southern Comfort. Jag visste inte om att detta var gaykvarteren, annars hade även jag
klätt upp mig. Vi mötte Daisy och Libby på bussen. Så synd att Jane är hämmad på sitt sätt
men hon är också en faghag som hängde med bögar för att spana in snygga killar. Jag ville se
ett punkband och hon ville inte bli lämnad ensam. Vi tog en buss dit och hem. Underbar
utsikt. Denna dag kommer jag aldrig glömma. Hoppas att kunna komma tillbaks hit igen.
Rockade loss.

20 augusti, Albany
Vi drömde båda om Castro Street Fair, efterflum. Jag slöade, postade grejor och läste schysst
biokemiskt grejs i antropologiboken Human animal. Tänkte på vad min biologilärare på
Skrapan K.Berg lärt oss. Det var intressant. Jag liftade till Berkeley och lekte turist i Janes
skjorta, min blåa jacka och shoppade till systrarna och pappa. Det var kul. Sen gav jag blod i
2,5 timmar. Ej kul. Snackade med en 40-årig likasinnad. Vi mötte Jane, Paul och hans syster
Pam på Café Mediterranean. Trevliga men vi måste gå och käka middag på Hare Krishna
stället. Fri mat mot att man lyssnade på en hindupräst med rakad skalle och tofs. Jane
lyssnade men jag lät nog cynisk. Vi mötte Paul och Pam igen och stack hem till deras hus, ett
stort gammalt hus med fem per, Kollektiv. Mysigt värre. Där fanns även en granne, Steve,
som liknade Micke Ranerås. Vi rökte hasch och marris och hade en jävligt trevlig kväll.
Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Marijuanasnackadet och tankarna flöt rätt ut. Vi
gick sen till Larry Blakes jazzbands spelning. Steve och jag pratade “semantik”
(amatörvariant). Det var otroligt hemtamt/mysigt/avspänt. Öl, öl . . . jag glömde att köpa Jane
en öl (tydligen engelsk vana som jag inte behärskar). Vi måste åka hem till sist men de
stannade vid busshållplatsen och var så goa och glada. En fin kväll, just vad jag behövde. Vi
missförstod varandra fortfarande ibland, Jane och jag. Kass kommunikation. Nu vill jag läsa
Human animal igen eller sova.

21 augusti, Albany

62
Så det var en annan, ännu en dag med marijuana, vin, mat. Strul med Libby men inget ikväll.
Jag besökte ett shoppingställe och åkte till Berkeley. Där fann jag en batiktröja till syster. För
att dela en joint gick jag upp till Richard och John. De var trevliga som vanligt. Vi rökte och
jag flög bort bland raderna i tidskriften The Rolling Stone. Jag ringde George och fick sen jag
i Jane, halvspringande på campus. Vi åt indisk halvmesig curry och såg Woody Allens filmer
Manhattan och Annie Hall igen. De fick mig att känna för New York. Jag sögs dit igen, det
var underbart. Hans filmer som dessas är så otroligt verkliga. Vi åt pizza och drack vin efteråt
och tog sen bussen hemåt. Småpackade. Hemma fanns ett vykort från Jane med James Dean
på. I love her.

22 augusti, Albany
Jag var kär och kåt (2 ggr). Hon var söt och fin. Vi hälsade på George och var trevliga. Sen åt
vi “smörgåsbord” på Nordic House i Oakland. Smådåligt. Vi gjorde sen ännu en påhälsning
hos Susan/Megan/Erin. Först var det småtrist men vi blev inbjudna på middag och gick och
tjackade vin. Vi sov båda en stund och åt med Evin. Jag var tyst och meddelsam. När dansken
Jan till sist anslöt sig så började karusellen. Han var gay och vi hade några dispyter över
diverse politiska ämnen. Men roligast var att gå ut på pub med honom och Jane. Jag kysste
honom och vi “freakade ut” hela stället. En vild killjagarfärd fick oss till sist hem hit efter att
Jane the faghag och Jan the homo spanat in sexiga killar tillsammans. Fan så kul man kan ha
när hämningarna släpper loss.

23 augusti, Albany
Stress, strul och stupa i säng med Jane. Blodtörsten tillfredsställdes igen. Jag hälsade på
Richard och John. Vi satt på Café Mediterranean först ensamma i tystnad. Men sedan kom
Jane. Edna och Susan. Jag blev rastlös hela tiden, ville göra alla ärenden. Jag kom iväg i alla
fall och köpte fem billiga LP, tog turistbilder. Filmen klantade (frustrerad), linserna var där
(blandade känslor), bröd, ett sista besök på Café Mediterranean med en berlinare och där jag
skrev ett vykort hem till Leif B. i Uppsala. Ringde Bettan som var “hemsjuk”, skönt snacka
som Jane avbröt. Jag kunde inte sätta i mina kontaktlinser. Och blev förbannad. Rastlös, åka
kl. 15? Lagade potatis- och morotsburgare. Goda. Rökte, Hämtade kort, fina av Jane. Allt blev
flummigt. Jag var borta. Partyt var småtorrt, men Kent var schysst. Jag dansade lite, drack och
åt massor och Jane blev döfull. Kent och hon var ensamma länge (hihi), Clyde och jag
snackade förtroligt. En jobbig dag.

25 aug, On The Grey Rabbit Bus

Jane var utan jämförelse mest bakis. Kunde knappt gå. Hemskt! Jag packade snabbt och
ringde SAS -åker kl. 19-30 den 2 sept, jabbis! Jag fick ihop ett “brev” hem. Jane och jag
käkade mackor och drack mjölk ihop. Vi kramades en stund, gick ut och småbråkade lite
(jag!) över frimärken. Till sist kom jag iväg och saknade redan Jane. Vi fick vänta ett tag för
att packa hippiebussen The Grey Rabbit som skulle ta oss till New York på fem dagar. Det
var en samling resenärer ungefär som jag, en del äldre, en del yngre. Jag kom i samspråk med
Dave, en judisk 25-åring som studerar lingvistik och vi pratade sånt blandat med atomfysik.
Höga.

Det var en mysig stämning som om vi alla hade något gemensamt. Hörde ihop. Barn av 60-
talet. En del försökte vara coola. Själv så skämtade jag (dåligt?) stundtals. Vi åt tillsammans
och delade allt. När det blev dags för sängdags så blev allt genast trängre. Jag hade ett par

63
fötter nära mitt ansikte. Runt omkring mig var det kroppar, en fin känslokontakt. Jag började
fantisera om gruppterapi, dynamik (?) och hur det skulle vara om jag bjöd in alla mina vänner,
nakna, sittandes, hålla händer, berätta om sina första samlagsupplevelser.- man måste kunna
göra sånt. Och så funderade jag på att flippa ut totalt (som vanligt). Natten blev lång och
trång. När vi kom till Nevada så blev det vilda prärier, lite som fjällandskap. Jag sov lite till
och vaknade bland saltsjöarna i Utah. fantastiskt.
Tristessen kom över mig dock så jag läste lite magasin och prata med Catherine, Oubie och
tjejer(na). Nu sitter vi alla på ett fik mitt ute i ödemarken. Jag åt min medhavda ranson
tillsammans med James och Lother. Det är mitt på dagen, stekhett.

26–27 augusti, Grey Rabbit

Mera resa. Mera marris. Mera vin och aprikoser! De fick mig att fisa, beklagligt. Hemskt och
magsmärtande. Det var småtrist ett tag. Catherine och jag delade på ost och kex. Jag fes
oupphörligen inne i bussen. Vid midnatt nådde vi heta källor som vi stannade vid och badade
i. Säkert 40 grader och månsken. Luktade svavel (apa) och ändrade färgen på min ring. I
morse pratade jag med en judisk israel om israeliska araber med mera. Vi passerade Denver,
Colorado (där Allen Ginsberg huserade intill i Boulder) vid 5–6 tiden, då jag inte mådde så
bra. Men mage är i olag. Nu är vi på en smörgåsbar mitt i Nebraska. Meno.

28–29 augusti, New York

Vi kom allt närmare varandra. Jag blev vän med tyskan Anna, fransyskan Silvi, tysken Lothar
m fl. Och den flummige Bryan talade om allt som hade varit den s.k. counter culture. Det var
så skönt att möta någon som känner till detta i min egen årskull. Han skrev ned en not med
litteratur jag måste läsa för att bli en sann och lärd bohem, en countercultural wise guy and a
beatnik beyond the 20th century:
J.A. Michner, The Drifters (som jag nyss läst ut)
John Steinbeck, Travels with Charley
Lenny Bruce, how to talk dirty (som jag också nyss läst)
Charles Dickens, Great Expectations
Leo Tolstoy, War and Peace
Tom Robbins, Another Roadside attraction
Hesse, Siddhartha (se ovan)
Abbie Hoffman, Steal this book
Mark Twain, Mysterious stranger
Ambrose Bierce, Incident at Oak Creek Bride
F.W. Wright, The Living City
Jack Kerouac, Visions of Cody
Oswald Spengler, Decline of the West

James talade om religion (zen) och filosofi, Vi kom på att ha mycket gemensamt. Rökte en
del kan tänkas.

Maten tröt så jag tiggde mig fram. Fick ihop 2 dollar till middag. Ett kliv över till den
spontana (kriminella) sidan när jag duschade. Det var inte tillåtet för andra än den
kokainsniffande chauffören men, läckra jag och några till, smet in. Yeah! Vi glömde Ronny
och klantade oss när vi skulle tjacka vin. Chaffisen ville inte släppa in oss och en pressad
situation uppstod. Den avtog och strax småpratade vi igen. En amerikansk danska (från
Afghanistan?) “klängde” sig mot mig men jag var inte intresserad. Anna och jag pratade
kärleksproblem. Jag glömde att säga att Linda och jag, en tjej som ska till Norge, hade ett
ännu bättre snack om kärleksaffärer. Varför fortsätter man även fast men vet att det kommer
64
att krångla precis som vid den senaste affären? Vi kände mycket på samma sätt. Mot slutet
kände vi oss lite bissna på att bryta upp. Men STRUL fanns där och det blev rörigt med
frukost på gatan i New York. Alla ville gå in till en restaurant tillsammans. Anna, Lothar,
Silvi sitter nu med mig och min Fjällrävenryggsäck som jag inte kan eller vill bli av med. De
lugnar ned sig så smått. Jag svettas inte så förbannat längre och snart skall jag ringa min
polare i Lower Manhattan, konstnären Charles J. Stanley, aka. Carlo Pittore aka. Il Pittore
Euforico. Då får vi se vad som händer. Undras om galna Cate är i stan? Det vore finemang.
FET RIK TURISTO - JAG!

29 augusti, New York

Jag sprang runt stan med Lothar, Sylvi, Anna, bland annat in i en butik med punk/avlagda
militärkläder/ färgade batik. Köpte ett par lila och ett par rosa tunna jeans, lila t-shirt utan
ärmar. Fint. Men jag ville ordna upp min scen/clean up my act, så jag hälsade på Luiza
Valenzuela, den argentinska författarinnan. Hon var lite kylig men snäll. Dottern Annalisa var
inte där. Jag skrev ett brev till henne och gick hem till Charles.
Han var hög och omväxlande rolig och allvarlig. Men det som fick mig att tänka var när en
polare till honom, John, kom in. De båda hade så kul tillsammans att jag kände mig klart dum
och utanför. Dum för att jag inte hajade deras gimmickar och lustigheter och artistiska
utsvävningar. John pratade med mig på ett helt annat (småbarnsnivå kändes det som, ett klart
taskigt språkförtryck) sätt. John gick med menade hemlighetsfulla blickar till Charlie. Aha!
Mysko! Så jag sa till honom att jag inte hajar ett enda dugg av hans konst och hans egenheter.
Han svarade med frågor och satte mig på det hala. Klart nervöst. Men efter ett långt
ordkastande känslosvall kom hans homosex fram. Det var ju väntat men ändå. Han trodde att
jag ville göra något med honom (bara på skoj, sa sen att det inte finns kärlek). No.no. Jag
retirerade tillbaka upp i hans loft i studion där på 10e gatan i East Village när hans släktingar
knackade på och läste resten av alla tio brev jag fått. Rent otroligt. Ann, Calle, Hasse skriver
bra brev. Det var skönt att läsa dem mitt i denna explosiva röra. Charles massage innan
släktingarna kom kändes fint först men något saknas. Sex med någon Uppsalapolare kanske,
men med Charlie? Nä.

30 augusti, New York

Frukost med Charles och hans tokige granne David som bråkat med mig i våras. Vi kom
överens bra och skildes åt som vänner. Jag gick till MoMA muséet för att träffa de andra från
Grey Rabbit. Vi möttes, degade och gick sen till Central Park. Småtorrt, särskilt när vi skulle
äta. Jag mådde pyton och hade mycket riktigt diarré. Mums. För att få ihop något Charles i
konstväg gjorde jag ett litet collage, rätt ok tycker jag. Vidare uppåt stan till Lone Star Café
för att se Country Joe McDonald & the Fish. Förbandet var uselt men CJ&F är underbart
rockigt bluesiga. Det svängde. Joe själv var såå cool, rörde inte min, medan gitarristen
skämtade. Det var ett väl inrepeterat uppträdande med banduppspelningar, playback. Men
känslor fanns ändå, swinging. Jag skojade med Anne, skrev små lappar men inget
uppseendeväckande. James hade gräs och jag stenades. Urrk. Vi skildes åt efter det att jag
frågade vad vi skulle göra imorgon. Pinsam tystnad. Ajö. Helt apropå så träffade jag på
gatumusikanten Bob från Berkeley där på Lone Star Café i New York. Det värsta i slumpväg
(?) jag varit med om hittills.

31 augusti, New York

65
Upp och iväg! Ringde fotografen Suzy Kaufmann, den 35-åriga Uppsalakontakten som jag
sett i våras och stack sen till Olden Camera för att kolla in begagnade kameror. Fann en
halvdan men ok kamera. Jag lämpade av lite kläder hos andrahandsbutiken Everything for
everybody. De verkade inte så värst glada. När jag kom hem till Charles var han där. Vi drack
thé och hade skoj. Mycket avspänt och skönt. Jag fick ihop två brev (till Lotta n och Jane). En
långpromenad runt Greenwich Village för att hitta filmrullar. Många fina filmobjekt. Jag
träffade sen Suzy Kaufmann vid tvätten där vi sett i våras. Vi småpratade om ditt och datt.
Hela kvällen förflöt i ett småmysigt flyt. Vi hälsade sedan på en konstnär, åt falafel, hälsade
på ännu en konstnär (rik kvinna med öppet hjärta). Till sist så köpte vi frukt och Suzy fixade
en sallad. Telefonen ringde och avbröt ideligen vårt samtal men jag överlevde. En fin
kamratsting (?) kom fram när vi skildes. Hon är en fin människa, Suzanne, men jag måste gå
för det kommer folk hem till henne. VAR SOVA?
1 augusti, New York
Charles och Deborah kom och fann mig när jag låtsades vara osynlig (påtänd). De var dock
trevliga och vi inväntade Jim-Tom och Lee. JT är en trettioårig advokat, brorsa till Lee, en 19-
årig kille. Vi rökte och Charles började tala om konst och politik och meningen med konst,
vad han jobbade med bland hyddorna i Maine. Konstnärssnack. Jag beundrade honom och vi
flyttade in i ateljén för en underbar konservation. Deborah är inte blåst. Min hjärna fortsatte
hejvilt på de vanliga “framtidsvägarna”. Jag ville visa upp Sverige för Charles, min
tecknarpolare John i San Antonio, Suzanne Kaufmann och ordna en svensk turné för dem och
min musikpolare Mike Sutter från the Ozarks. Det skulle kunna bli en film om Sverige, MED
AMERIKANSKA ÖGON där man skulle visa deras resa genom Sverige med kommentarer,
särskilt Suzannes. Efteråt skulle man få se dem måla, rita, och deras färdiga bilder. Kanske
dokumentärfilmaren Sture Mars i Uppsala kan göra filmen. Jag tänkte på att öppna ett bolag
(Arr Allt AB). Men det kan bli svårt. Bättre är en oberoende ickekommersiell organisation
med en ombudsman. Till sist så somnade jag och nästa dag kom.
Vi hade en underbar frukost i ateljén med böckling och bagels. Småtrångt. Vi gav oss ut på
promenad till Lower East Side. Charles visade vägen och kyrkorna och hans muralmålning.
Han är ett geni, en riktig konstnär, äkta. Vid St. Mark’s Church skildes vi och Jim-T och Lee
fortsatte med mig. Vi gick ner till SoHo och åt babanoshka på ett turistkafé. Washington
Square var full med jazzmusiker, disco, magiker och folk som dansade. Vi sen till West
Village och Christopher Street, mera gay. Jag tog 25 bilder. Inte så bra tror jag. Min skalle
var mer inställd på min idé om en Sverigeturné för mina amerikanska vänner. Hem hit hos
Charles vid 20-tiden var jag trätt. Han lagade god spagetti med sardiner. Något han säkert lärt
sig i Neapel. Allt var mysigt. Teatern som följde var inte så bra, ett sagospel med överdriven
dramatik. Rökte. Jag var ensam (Lee och JT gick ut), Synd, Pinsamt. Är jag en barnslig
skitunge som bara är i vägen? Eller?
2 aug New York
Flög över Island där vi mellanlandade. En svensk musikjournalist, Håkan Lagher, kom fram
till mig där på flygplatsen och sa att han kände igen mig från konserten på Lone Star Café.
Trevlig snubbe men ville inte dela en joint med mig där. Jag hade nog 10 gram gräs på mig
när jag gick genom tullen sen i Arlanda. Dumt men en av mina polare från Grey Rabbit sålde
så billigt innan jag for att jag inte kunde motstå.

***

66
Jag återvände inte direkt till min lägenhet i Uppsala eftersom den var uthyrd på ett år.
Meningen var att jag skulle resa jorden runt, inte komma tillbaka så snart och med 7000 kr
kvar av reskassan. Så jag bodde hos kompisar innan hyresgästen flyttat ut enligt kontraktet.

Uppsala kommuns socialförvaltning hade ordnat en plats för mig som vapenfri
tjänstepliktig på Treklangens förskola i Gottsunda och jag började inom någon vecka.

Jane som jag förälskat mig i Berkeley kom sedan efter en månad. Jag for ned till Göteborg för
att möta upp. Vi gick till Konsthallens som hade en utställning om kvinnor och moderskap
med en jättelik livmoder att gå in i. Jane var generad men jag steg in i det rosa kuddvalvet och
sedan kom hon efter.

Hon var sömmerska och satte igång med att sy på en gammal Singer symaskin jag hade, en
elektrifierad fotdriven apparat. Vad hon skulle mer syssla med hann vi aldrig få klart förrän
hon flyttade tillbaka till engelska Hertforshire efter tre veckor i Uppsala, ensam på dagarna
medan jag for till förskolan och utan eget umgänge. Det nyktra livet med arbetsrutiner att
passa i ett höstkallt Uppsala var inte som det marijuanadoftande sorglösa livet i soliga
Kalifornien. Dessutom gillade hon Margret Thatcher visade det sig och jag var ju
kommunist! Vi förblev dock vänner och brevväxlade i många år framöver.

Jag var placerad på en syskonavdelning på Treklangens förskola med barn mellan 4 och 6 år
och tre vuxna. Allt verkade normalt och jag fann mig snabbt bland alla barn och föräldrar.
Men med tiden visade det sig att mina kollegor hade samarbetsproblem och jag var placerad i
just denna personalgrupp för att på något sätt avlasta deras interna problem. En manlig
förskollärare visade sig vara oduglig vilket de övriga retade sig på, med alla rätt men
ledningen lät allt vara. Jag försökte inte agera utan var så mycket som möjligt med barnen och
lekte gärna. Flera anställda stod hellre tillsammans och rökte utomhus medan de betraktade
barnen.

Ett par gånger i månaden träffades vi vapenfria för fortbildning om barnpsykologi och lite
annat gemensamt. Vi var kristna, kommunister och andra pacifister, de flesta med bra
skolbetyg och redan, som jag, därför utsedda i gruppbefäl innan vi vägrade vapen. Vi läste
Socialstyrelsens Arbetsplan för förskolan som grundlade mitt senare intresse för
förskolepedagogik och barnpsykologi, om civilmotstånd och annat matnyttigt.

Men jag drevs av alltmer förundran över hur vi kvalificerade unga män användes som gratis
arbetskraft av kommunen. I äldreomsorg, brandkår, förskolor osv utförde vi ganska enkla
arbetsuppgifter utan relevans för landets civilförsvar där vi formellt ingick. Tanken slog mig
att vi vapenfria skulle kunna utbildas i första hjälpen, handha administrativa uppgifter vid hot
om krig eller krig, känna till skyddsrum och vara den på våra arbetsplatser som faktiskt hade
genomgått en utbildning om vad som behövdes göra vid krigsfara.

Naturligtvis för det för sent påtänkt att ändra hela den vapenfria tjänstgöringen som var flera
månader längre än vapentjänst och som sagt, totalt värdelös ut totalförsvarssynpunkt. Jag
insåg att jag bara måste bita ihop och gilla läget, men det var ibland svårt att uthärda att inte
ens kunna säga upp sig som från ett vanligt jobb, när praktiskt taget inget skilde vad jag
gjorde på dagarna från de som var anställda.

67
1980-talet
Att inte vilja ingå i flocken och provocera är tydligen mitt eget val. Ingen tvingade mig och
jag kan knappast skylla på min uppväxt för att jag valt de smala och svårtillgängliga vägarna i
livet. Med min uppväxt i Norby, bra betyg och läshuvud borde jag ha stadgat mig efter ett par
vilda år och börjat studera till ett respektabelt yrke.
Men icke. Under 1980-talet flyttade jag runt i Sverige, emigrerade utomlands två gånger och
reste igen utomlands med sikte på att ta mig jorden runt:
1981 läste jag litteraturvetenskap i Umeå, 1981-82 media på Nordens Folkhögskola Biskops-
Arnö, var obetald frilansjournalist i Köpenhamn 1982, pluggade 1983 estetik i Uppsala, var
oavlönad redaktör 1983 på den av mig startade UppsalaMagazinet och samtidigt tidningsbud,
jobbade sen som sjukvårdsbiträde 1984, ryggsäcksluffade till Indien landvägen och sedan
tillbaka i Uppsala 1985 där jag studerade filosofi, lingvistik, litteraturvetenskap och nordiska
språk, antogs som oavlönad doktorand i praktisk filosofi för att slutligen flytta till Schweiz
1989 med fru och tre barn.
Av detta blir man inget som går att leva på. Ett val som jag inte ångrat, men som jag fullföljt
med att från 2012 till 2017 ha skrivit och verkat i alternativmedia, anordnat kontroversiella
föredrag om invandring, feminism, islam, rasism mm, så att min försörjning och anseende har
skadats, långt mer än under mina 25 år som vänsteraktivist.

För att återknyta till kronologin så var 1980 ett stillsamt år vid mig anbelangar, men mer
skulle ju följa som ni redan förstått.
På förskolan lärde jag känna en barnfamilj från Uruguay med en mamma som var politisk
flykting, aktiv i det av diktaturen förbjudna vänsterpartiet Frente Amplio. Hon drog med mig
till deras fester och aktioner i Stockholm. Bland annat så deltog jag i en iscensatt hungerstrejk
i Storkyrkan i Gamla Stan som SVT filmade och sände i Rapport på kvällen. Min
linslusdebut.
Från våra flygblad som jag sparat:
Förtrycket hårdnar mot de politiska fångarna i Uruguay och deras anhöriga!
Rädda livet på de politiska fångarna i Uruguay!
Stoppa den militära förintelseaktionen i Libertadfängelset!

Hungerstrejken bestod i att vi inte åt på ett par timmar, drack knappast det sura örtthét mate,
och när kamerorna försvann gick alla till festlokalen på Södermalm och dansade hela natten.
Men jag lärde mig lite spanska och insåg vilka kulturtraditioner som Uruguay och Argentina
vilar på, inte minst de europeiska.
Jag for på ett yoga- och meditationsläger vid Dala-Floda värdshus på sommaren. Det
internationella värdshusparet var grönavågenentusiaster som flytt storstaden, precis som jag
drömde om. Ibland. Dock var det för stillsamt för mig att sitta på en kudde så jag roade mig i
bygdens textilbutiker och på kanotutflykter istället. Intresset för österländskt tänkande skulle
hålla i sig, men inte dess praktik. Uppsalasociologen Kaj Håkanssons böcker och han själv
visade teoretiska vägar som jag följde många år, mest runt tibetansk buddhism.
68
Hösten var jag fri från förskolan och tog några lärarvikariat men visste inte riktigt vad jag
skulle hitta på. Joakim Holmdahls familj hade en sommarstuga vid Östhammar som jag bodde
i på hösten när jag vikarierade på Frösåkerskolan där.
När jag slutade på förskolan och gick upp till ansvarig socialsekreterare på Plantan i hörnet
av Kungsgatan/St Olofsgatan, våning 5 där Uppsala kommuns socialförvaltning låg, skulle jag
hämta ett intyg på fullgjord tjänst och skaka hand med ansvarig för oss vapenfria.
Socialsekreteraren satt i telefon och bad mig sitta ned. Av samtalet förstod jag att det fattades
en kanslist på socialkontoret i Gottsunda. Jag viftade med armarna och avbröt hon:
-Det kan jag ta!
Han tittade på mig, en vapenfri kommunist som nyss jobbat i området. Jag sa att jag var en
fena på att skriva maskin, vilket var sant sedan Typewriting Class i Mountain View High
School. Att jag inte visste ett dugg om socialkontor och kanslisters arbetsuppgifter teg jag om.
Men han var hygglig och dagen efter var jag vikarierande kanslist i två veckor framåt, en rolig
tid när Gottsundas sociala problem gick att bemästra.
Att läsa på Uppsala universitet verkade för trist. Under gymnasietiden fick vi besöka en
institution och jag valde den litteraturvetenskapliga. Marxisten Magnus Bergh var
studievägledare i blå arbetarrock men jag valde hellre att läsa Litteraturens världshistoria i
tolv band som jag fått i examenspresent, firad utan studentmössa. I mitt gymnasium gick
litteraturvetarna Sven Delbancs, Staffan Bergstens och Lars Furulands barn, så den världen
var redan känd. Journalistiken likaså via Lars Eisjö (då son till en redaktör, numera SVT chef)
och Herbert Söderströms dotter som båda var skolkamrater.
Slumpen förde mig dock till litteraturvetenskapen vid ett betydligt yngre universitet än det
drygt 500 åriga i Uppsala, nämligen till Umeå.
Min gode vän Joakim Holmdahl, vars far då var universitetets rektor i Uppsala, och jag satt på
det klassiska akademikerkaféet Ofvandahls strax innan nyåret 1980/81. I rummet längst in
brukade vi sitta timvis och prata vitt och brett med andra kafégäster. Denna dag började vi
snacka med två manliga studenter från Umeå. Vi gillade det röda Umeå och kände
Uppsalatjejen Christina Killander som flyttat dit och nämnde att det vore kul att fira nyår där
med hennes kompisar.
-Ni kan bo hos oss, sa Umeåkillarna. Vi har en tvåa centralt. Här är nycklarna.
Sagt och gjort fick vi deras nycklar. Möjligen skrev de ned våra namn och personnummer
men det minns jag inte. Fotografen Don Titelman som var en av dem tackas härmed.
Några dagar senare tog vi tåget norrut till Umeå, låste upp och gick på tidernas nyårsfest på
Gamla Kåren i Scharinska Villan.
Där fanns en gladlynt och skarp kvinna som jag sedan flyttade in till, mitt emot Gamla Kåren.
Hon spelade folkmusik, arbetade på muséum och var en läkardotter som gått sina egna vägar.
Vi var kära men jag ville ändå ha ett eget boende och flyttade sedan till en studentkorridor i
Ålidhem.
På den tiden gick det bra att gå upp till en universitetsinstitution och skriva in sig om det
fanns plats. Nästan alla mina kurser har börjat på det sättet. I Umeå gav man
litteraturvetenskap i två halvor, en historisk med start runt 1700-talet och en tematisk om
litteraturteori (där jag stötte på Kurt Aspelins Textens dimensioner), barn- och

69
ungdomslitteratur, kvinnolitteratur (Birgitta Holm huserade i korridorerna) och
litteratursociologi.
Läraren Marie-Christine Skuncke var nybliven doktor och mycket nervös. Litteraturvetaren
och författaren Göran Häggs parodi Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå som kom ut 1983
beskrev stämningen rätt väl läget på institutionen. Där styrde den adlige professorn Magnus
von Platen mitt i ett vänsterengagemang som ofta leddes av kvinnokämpar, redan då förlästa
på fransk vänsterradikal feministisk litteraturteori och marxister som Kurt Aspelin.
Själv enrollerade jag mig i VPK:s studentförbund KHF (Kommunistiska HögskoleFörbundet)
och ledde en studiecirkel om marxism, särskilt om Lenins teori om imperialismen som
kapitalismens högsta och sista stadium. Vi fick besök från ANC i Sydafrika som jag
simultantolkade från engelska eftersom jag var praktiskt taget tvåspråkig sedan 18 månader
nyligen i USA.
Folkkultur var vänster i Norrland med Norrlåtar, Euskefeurat, den lokala folkmusikföreningen
Gnid och Drag. Umeå sjöd av vänster- och kulturaktioner sedan protester lyckats stoppa
rivningen av en dunge i Ålidhem 1977. Men intresset för folklig kultur var inte bara en fråga
om politik utan om en vilja att bevara norrländska traditioner, ett konservativt drag som dock
stöddes av vänstern. Samekultur var till exempel uppskattad i vänsterkretsarna. Jag for till
Jokkmokks marknad med Umeåbor som hade släktingar där och det folkkulturella intresset
var genuint.
Terminen slutade med bra betyg och jag lämnade Umeå med gott intryck. Eftersom jag tänkt
mig en bana som journalist hade jag sökt till flera folkhögskolor med mediekurser. Möjligen
sökte jag till Journalisthögskolan men troligen inte för den ansågs för etablerad i mina
alternativkretsar där FiB/K och Pockettidningen R var mer oppositionella mot
etablissemanget. Dessutom ville jag skriva reportage, sådana som fanns i Ordfronts antologi
Tio reportage som förändrade världen. Helst av allt ville jag bli redaktör för någon obskyr
kulturtidskrift, även obetald sådan. Två år senare skulle jag uppleva detta och en konkurs. Be
careful what you wish for, it might just come true.
Jag debuterade i Uppsalas studenttidning Ergo 1981 och där fått in en artikel om ett föredrag
på studentföreningen Clarté om de intellektuella som en självständig klass. Föredragshållaren
vetenskapsteoretikern Tomas Söderkvist hänvisade till Alvin Gouldner och östeuropeiska
dissidenter som György Konrad som två kritiker av de intellektuellas förment objektiva roll,
en diskussion som dagens debattörer som Jonathan Haidt, Thomas Frank och David
Goodheart aktualiserat.
Efter ett misslyckat försök på Skurup folkhögskola utanför Malmö fick jag antagningsbesked
från Nordens folkhögskola Biskops-Arnö utanför Bålsta, cirka fem mil från Uppsala. Mitt
intresse för Norden började där och då. Kursledare var avgående rektor Åke Leander,
fotolärare Göte Ask, filmlärare Bengt Åkerlund, litteraturlärare Ingmar Lemhagen och andra
erfarna personer som SVT:s Bo Isaksson (som ledde debattprogrammet Studio S, känt för att
ha 1977 avslöjat det PM som Olof Palme fått angående Lennart Geijers bordellbesök).
Medialinjen skulle inte utbilda journalister till skillnad från andra folkhögskolor som Kalix
och Skurup, utan mediekritiker med vänsterperspektiv. Helt amatöristiskt alltså men visst
hade vi kul! Med en skolkamrat analyserade jag den amerikanska kulturimperialismen och
skrev en uppsats om Ronald Reagans kapitalistiska Trilateralen, intervjuade Folklore Centers
Izzy Young, intervjuade arbetslösa ungdomar i närliggande Bålsta och filmade experimentell
jazz på Fylkingen där en Dror Feiler spelade i Lokomotiv Konkret, medan vi filmade en

70
annan lika svårlyssnad orkester. Med den musiken fick vi två dansöser att agera på skolans
fina stora parkettgolv.
Folkbildaren Ingmar Lemhagen ledde en studiecirkel om ungdomsprotester och
generationsuppror utifrån sociologen Erling Bjurströms Generationsupproret.
Ungdomskulturer, ungdomsrörelser och tonårsmarknad från 50-tal till 80-tal som fick mig
intresserad av teorier om ungdomskulturer och ungdomsforskning.
Jag var oerhört mallig över att ha fått en intervju med författaren Lennart Kanter om hans
tredje bok, David Kahans sista ord. Den publicerades i Uppsalas studenttidning Ergo vid
kursstart och jag skröt om hur jag rest till Norstedts förlag på Riddarholmen där en förvånad
förlagsredaktör efter viss övertalning av mig ett korrektur på boken. Jag bara stövlade in och
sa att författaren ville det, vilket var sant men ändå fräckt. Redaktören uppskattade dock mitt
initiativ och slängde samtidigt åt mig debutanten och Sala stadsarkitekt Eric Leijonhufvuds
fantasybok Vattenfolkets land, som jag recenserade förgäves efter en intervju i Sala.
Malligheten bestod även denna och senare refuseringar.
Den nordiska profilen var tydlig med elever och gästlärare från övriga Norden. Jag läste
mycket norsk och dansk litteratur och umgicks med skrivareleverna. Genom den nordiska
profilen och framförallt via läraren Ingmar Lemhagen hade jag blivit nyfiken på danskt och
norskt kulturliv. Efter en Köpenhamnsresa i maj 1982 när Biskops-Arnö tagit slut redan i
april, eftersom folkhögskolelever traditionellt förväntades vara i vårbruket redan då, bestämde
jag mig för att flytta till Köpenhamn. Den milt kulturradikala och vänsterliberala skriften
Oprør fra midten av bland andra den stilsäkre författaren Villy Sørensen bidrog till min
nyfikenhet, liksom de två spännande danska vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti och
Ventresocialisterne som inte alls var lika Moskvatrogna som det danska kommunistpartiet
eller mitt eget Vpk. Och mycket fräckare.
De Uppsalabor som velat röra på sig hade bara kommit till Stockholm vilket jag ville slå
genom att ännu en gång lämna stan för ett äventyr som jag kunde komma tillbaka och skryta
om. Jag hade fattat tycke för en påstridig dansk kvinnlig skrivarelev som drog mig till
Danmark (dock bara halvvägs då hon bodde i Aalborg på Jylland i ett kommunistiskt
kollektiv), men det var hela den danska öppna alternativvänstern som lockade mig med
massor av danska böcker om Frankfurterskolan, kapitallogik, Reich, BZ-are og deres beatpoet
Dan Turell. Jag var såld på dagstidningen Informatión, danskarnas avancerade kultur- och
musiktidskrifter och på den friare kontinentala livsstilen som samtidigt var mer borgerlig än
den svenska. Konservativa danskar var nästan lika intressanta som husockupanter. Allt utom
Sveriges medelmåttighet lockade.
Jag led också av en svår avståndsförälskelse i Trille, den charmiga kvinnliga singer-songer
writern, men det var mest på skoj som jag dagdrömde om henne.
Genom en annons som jag såg på ett vänsternäste hyrde jag en lägenhet i Østerbro, en
stadsdel i en bit från centrala Köpenhamn. Ägarinnan var på väg till USA för att leta efter
ungdomsupproret sa hon, vilket var exakt vad jag gjort, men jag tyckte hon lät urfånig. Hon
hade belamrat halva lägenheten med sina möbler och fredat ett sovrum och köket.
Min avsikt var att skriva, både för inkomst och för egna ambitioner. Jag skrev notiser och
hade ett stort reportage från Köpenhamn i den radikala och estetiskt nydanande tidskriften
2NioNio. Där publicerade jag en intervju med den danske punkpoeten Michael Strunge och
hans generation runt tidskriften Sidegaden som gjorde uppror mot 68-orna, “åttetresser” på
danska.

71
Jag var fascinerad av dessa pionjärer som hellre lyssnade på Sort Sol och Ballet Mécanique än
Gasolin, för att inte tala om den söta goa Trille. De nya svartklädda diktarna, punkungarna
och husockupanterna i Köpenhamn jag såg 1982 skrev Donald Broady senare en analys i
Ord& Bild 1984 om denna ungdomskultur som hellre var missförstådd än omhändertagen av
1968-orna.
Själv såg jag ju upp till 1968 upproret och beatgenerationen före dem, men poeterna Strunge,
F.P. Jac, Søren Ulrik Thomsen var urless på Christiania, beatpoeten Dan Turell och proggiga
Solvognen. Det var väl jag med ibland med, men kunde samtidigt inte släppa det faktum att
ingen ny bra pop- och rockmusik skapats sedan 1975, något som jag fortfarande håller fast
vid. Lite konservativ var jag redan då.
Jag skrev även om s.k. “tag-selv-aktioner”, öppna butiksstölder som unga autonoma och
husockupanter (BZ-are) ägnade sig åt efter italiensk förebild (Dario Fos “Vi betalar inte, vi
betalar inte!”). Senare skulle jag skriva teoretiska analyser av den italienska autonoma
marxismen, men detta var en fullständig praktisk direktaktion enligt anarkistiska principer och
utifrån mänskliga behov, och kriminellt.
Dessutom texter om børnerock (Abrakadabra och Biblioteksbladet), en del av
husockupanternas och de unga barnaktivisternas punkiga värld skapad av barnen till
hippieföräldrar från Christiania, om kommunistiska kommunpolitiker (Ny Dag), föredrag med
Amalteamannen Anton Nilsson (opublicerad), nordiskt studentutbyte (Ergo) och om
strejkande vänstersocialistiska sjuksköterskor på Rigshospitalet (Vårdfacket,
Kommunalarbetaren) och radikala socialistiska pensionärer.
Inget av detta bar sig ekonomiskt men jag låg i. Med lite lån hemifrån klarade jag mig men
danska socialkontoret fick skjuta till ibland när mina artiklar inte sålde tillräckligt bra. Jag
hade formellt emigrerat från Sverige genom att skriva ur mig från Försäkringskassan.
Redan första veckan fick jag ett trist kneg men på en spännande arbetsplats på Snaregade,
Nordiska Ministerrådets Kultursekretariat som nyss flyttat från Island till Danmark. De hade
slängt alla mappar och pärmar från Reykjavik huller om buller på vinden. Min uppgift blev att
sortera in allt in i hyllor och sektioner utspridda på ett par hundra kvadratmeter. Något system
fanns knappast men jag tog mig an uppgiften som vilken logistiker/systemvetare som helst.
Det var faktiskt kul efter ett tag att ordna upp röran så möjligen hade jag en logisk sida mitt i
flummet. En trevlig sekreterare som rökte långa Cecil peppade mig. Hon var stolt kommunist
från arbetarsläkt och gillade att slänga käft.
Ett par kvarter från jobbet fanns Magstræde med Huset, ett kultur- och allaktivitetshus och
konsertlokal för kulturvänstern och deras förtappade barn (som själva spelade och var aktiva i
den mer punkiga børnebevægelsen (barnrörelsen). Huset gav upphov till att bygga Christiania
1971, men var som en bättre version av fristaden och där hängde naturligtvis jag. Det var som
Uppsala Musikforum och Verkstan fast lite mer professionellt skött och väsentligt större, som
om Stockholm skulle mäktat med att husera något liknande (istället för Münchenbryggeriet
och Gamla Bro å ena stökiga sidan, och Kulturhuset å den andra stela).
Mina egna skönlitterära texter blev inte till något som gick att publicera och heller inte särskilt
omfattande. Jag saknade både fokus och arbetsdisciplin för att skapa något trots nedskrivna
regler. Den 16 maj 1982 när jag nyss flyttat in och städat rent lägenheten, skrev jag ned dessa
rader.

72
Följande dagsschema skulle gälla, men så blev det inte som ni säkert redan förstått:
“Rutiner: 8–9 (bad och löpning (1 gång/vecka))
9–10 stor frukost med tidningsläsning
10–12 skrivande på något gärna reportagemässigt
12–13 ut på stan
13–15 läsning av skönlitteratur”
Dessutom hade jag inget särskilt att berätta utom repetera vad andra redan skrivit om, dvs.
bohemliv och ensamhet, omöjliga drömmar och being beat. I bought Dylan’s Tarantula,
Borroughs’ Nova Express and Brautigan’s Trout Fishing in America, but read neither.
Döm själv:
“. . .det är ok. jag blöder bara lite. snart är det över och de som sa något annat kan få sina
bilder av sorgen. jag anklagar ingen. snart kan jag säga att det var nog som det skulle allting,
men att jag inte kunde klara av det. jag har fått se lite, jag har fått allt. jag har fått nog. det
finns inget mer som ni kan visa mig. . . det är bara så här. inget annat än bara liv i våra blinda
dagar. dylan 1964 har inget annat att säga än samma sak. våra förvirrade hjärnor blöder och
allt är som det ska vara. ok.” (27 juni, 1982)

“Man kan inte ta fel

Tiden är aldrig bortkastad. Den lär en alltid någonting. Den läker såren i mina armar. Den ger
ERFARENHETER. Det gör den så fan heller. Det kan bli fel, Det kan bli dumt, meningslöst.
Onyttigt skulle en svensk säga. Fel säger jag. Men min övervakare försvarar sig. Av själva
livet lär man in, sakta utan att man märker något så ger varje dag en något, förklarar den
oljade fan. Därför är aldrig något fel, inte något alls. Därför hålls folk nere i sina nojor säger
jag. Man kan ta fel. Man kan spilla bort sitt liv på plats och plock. Man kan spy upp
engångspåsar. Man kan sitta en hel sommar i en ihålig lägenhet. Man kan bygga upp stora
ERFARENHETER på skiten. Men man kan ta fel. Det är inte så att man alltid lär sig något.
Man lär sig aldrig. Något alls”

“Inte för att jag vet hur man skriver en roman, men det går inte att skriva en handledning i det.
Det vet jag nu efter att ha läst denna handledning Att skriva en roman. Den gav mig
visserligen lite struktur, för ett ögonblick, över mina planer, men lika snabbt ersattes de av
andra, som jag inte vill förneka. Så går det vidare. Jag går från en klar idéhet till en annan,
håhå. Från en lös novellidé till en hållning i en roman. I detta startögonblick är jag lika
upptagen, ja mer, av att diskutera själva skapandet, processen, och allt som hör till, än att göra
det gestaltande som skapandet innebär. Litteraturvetenskapen intresserar mig mer än själva
litteraturen. Estetik och kritik är viktiga ting, men jag kan inte förstå de som sysslar med det
på heltid. Hur kan de sätta sig in i vad det innebär att lämna ut sig i ett verk? Hur kan de
överhuvudtaget fatta vad som sker inom en när tankarna får form, när konstupplevelsen utgör
det enda sättet att förmedla sina tankar?”

73
“Nyss läste jag Slas. Han skrev om den lurade generationen. Han erkände sin generation som
lurad men trodde för den skull inte att den kommande skulle vara mindre förljugen. Jag kan
bara säga att jag är lurad av allihop. Eller så är det jag som lurar dem. Det finns ingen
generation som kan mäta sig med min i lögner. Vi som växte upp efter det sextiotal vi fick
resterna av och innan det sena sjuttiotal som blev för våldsamt för oss gubbar i 25-årsåldern.
Vi blev lite över. Och det ska ni fan få veta. Vem kan hitta våra vapen? Har vi någon glädje
av dem eller finns det ingen fiende värd att besegra? Systemet blev så välanpassat till oss att
vi inte gjorde något som helst uppror. Vi satt där med skoldemokrati och egen stereo. Alice
Cooper skulle inte ha kunnat finnas i någon annan tid än våran.”
“Vänsterslöhet som livsstil
När L. lutar sig fram mot mej med ett smil i mungipan vet jag att han har övervunnit rädslan
av att vara fel. Han har hittat stilen för idag. Lugn och harmonisk finner han sin väg genom
krisen. Overallen och de lila stövlarna är lika självklara som hans flickvänner. Allt flyter och
han bara flinar åt det nu. Ironin finner sig vara mästaren och Gud. Vänsterironin, som var
otänkbar för honom bara tre år tillbaka, är idag hans livsluft. Trygga steg, litet fniss åt
herrarna i kostym, gatan fram en vårdag. Flytet, luften, polarna från förr, allt är annorlunda
nu. Lite tafatt frågar han om det finns mer kaffe i baren. Tveksamt, som en liten rädd arbetare,
och trubbigt, tar han socker och grädde. Arbetare, radikaler som inte får plats i K:s
hemmablinda värld. Här finns vänsterparnassen, vänsterpressen och de små barnen. Visst
arbetat han också. Som alla andra. Med att finns nya former som han trivs med. Och andra,
om de vill. För det är verkligen fråga om vilja det här med förändring. Tänker K. och ser på
sin granne.”
Jag fann efter ett tag en plats i ett journalistkontor på centrala Studiestræde. Där fanns
telefoner och skrivmaskiner, och bra kontakter. Den svenska fotografen Kent Klich och jag
samarbetade lite och det var ett kul gäng med sju danska och tre svenska frilansare i tre rum.
På Roskilde dit jag åkt för att om möjligt skriva ett reportage om den svenske rockern Ulf
Lundell, vilket visade sig vara omöjligt att få publicerad. Det förstod jag redan då. Här är den
i alla fall:
***
Kär och galen/Ulf Lundell/Roskilde 1982
-Din jävla galning, du är inte riktigt klok! - skrek jag till han som stod där uppe, 2 meter upp
och 5 meter bort, med vilda ögon, munnen vriden till streck, Stratocastern viftande från sida
till sida. Han sprang som ett djur över scenen, jag försökte följa efter, men folk stod i vägen.
Rätt var det var stannade han, sjöng, viskade, vrålade något och sedan gick han på igen.
Ulf Lundell - din jävla galning. Vore du inte rockmusiker och urkänd författare skulle du
spärras in. Du har detta reservat, rocken och böckerna, vi känner till dem och vet att de är
befriade områden. Du vet det lika väl, jävligt väl.
Jag var på Roskilde, platsen för brottet och såg nästan klassisk rockdramatik under 2 timmar.
En sån som Lundell har fattat precis vad det hela rör sig om. In i minsta detalj har han sett
Springsteens galopperande över scen, trotsande alla rymdlagar, gitarren som en murbräcka.
Men kyla måste till, ironi och lite avmätt arrogans, annars vore inte Lundell denne galne
rockkomiker. För under nästan hela konserten vilade ett litet leende på läpparna, detta är inte

74
på allvar, vi har kul nu ok, alla vet det och jag vet det bäst, så passa på, nu kör jag det här, vi
dansar, skrattar, tittar på mina konster och klappar.
Ett hångarv vore fel att säga. Av de jag såg i Roskilde var det UL som visade verklig
publikkärlek. Visst var myten där, glasögonen till och med (likadana som Dylan modell -65),
tugget, men han tog oss till sig och berättade på en vacker Stockholmska om låtarna.
Dessutom var vi med honom bland danskarna, han och vi visste vad Bullshit City var. Det var
vi och inga tröga danskar som stod där och kysste hans galna läppar med våra rop, händer
som vinkade, flaggor, sjalar.
Regnet föll, allt blev vått, Lundell fortsatte sin befrielsekamp mot våra svenska igenisade
hjärtan. Allt eftersom tiden gick blev han mer och mer desperat, vill ni se en myt se på mej,
kanske var det inte så skoj alltihop? Flaskorna yrde från scenen, mickställ gick åt helvete, och
rocken dunkade mer och mer tungt. Vi var nästan framme vid klimax, en rockkonserts
verkliga uppgift, katharsis, rening, rentvådd och naken till sist efter alla dessa år stod han där
och fick oss dit med, för en kort stund. Roadies vakade spänt över honom när slutkampen
närmade sig, bytte gitarrer, bet naglar, och fick kanske samma kick som vi av denna galning.
***
Men Lundellkonserten gav ändå utdelning. Efteråt hamnade jag efter lite inledande samtal i
ett tält med en skön kvinna från Tyskland som flyttat till Danmark, modell vacker lyxhippe i
stil med den amerikanska sångerskan Carole King och Trille. Vi sågs igen i Köpenhamn intill
Nørrebros värsta gata, Istædgade, där hon bodde med sina två barn, 14 och 17 år. Själv var
hon 39 och jag 24. Vi hängde ihop hösten 1982. Hon arbetade på Roskilde Universitetscenters
sociologiska institution dit jag följde med för att göra ett reportage för Uppsalas
studenttidning Ergo.

En oktoberdag åkte jag norrut från Köpenhamn. Här är en till opublicerad text om vad jag
gjorde där:
***

Det var en solig söndag i Köpenhamn och jag svängde precis ut från Konstmuseet vid
Kongens Nytorv. 15 danska kronor vad mer än vad jag hade råd med, men solen var gratis sa
vi båda, Inger och jag.

Jag tog en titt vid affischpelarna intill utgången. Det var fotoutställningar, konstutställningar,
författartillställningar, en på Louisiana: ‘Svensk-dansk forfatterdag” stod det. Kl. 14 till 17.
Hon var fem minuter i två.

-Jag hinner aldrig, sa jag till Inger som tänkt sig en promenad vid Nyhavn, en mjukglass i
solen. Men hon sa ändå.

-Åk om du vill. Jag klarar mig.

Hon log igen.

-Det är klart du ska åka, upprepade hon.

75
Jag tog knappast tid att fundera över om jag övergav henne eller inte. Okay, sa hon det så.
Tankarna började snurra när jag satt på bussen. Det var Delblanc, Hasse Alfredsson, Lars
Forssell, Ann Charlotte Alverfors, och Anna Westberg från Sverige. Vad danskarna hette
minns jag inte fler än poeten Marianne Larsen som jag med glädje läst i sommar.

Bussen stannade vid stationen och jag sprang för full maskin till inköpsluckan, fick en
sightseeing biljett till Louisiana, kombinerad tåg- och inträdesbiljett för stressade turister och
svenska journalister med hemlängtan till svensk poesi.

En DN- Söndag snöt jag åt mig på en halv minut och så upp på Kustbanen till Helsingør med
stopp i Humlebæk och Louisiana.

En plats var tom bredvid en dam. Hon visade sig vara på väg till samma ställe, också lite sent
ute, men det gjorde ingenting för vi hade det så gott på tåget med litterärt småprat och tyst
begrundan, bland annat om Karen Blixen i DN och av hennes hus som låg bakom en skog vi
körde förbi i snabb fart. Damen betonade att det var mycket fint. Hon hade själv bott i samma
område.

Solen sken över landskapet denna oktobersöndag och det var som en av de sista höstdagarna.
Sitta inne på muséum var inte precis vad jag hade tänkt mig och jag hade snabbt avvisat
Konstmuseets mörka tysta hallar mot det höstliga färgbad som pågick ute bland Köpenhamns
gator och parker.

Men nu var jag en kulturtörstande svensk i exil, så sändes det i alla fall när jag var på väg in
till författarna. De som jag nu befann mig i någon konstig förbindelse med, genom böcker och
skvaller, Hasses filmer och Svens dotter som jag känt till från gymnasiet i Uppsala.

Jag och damen, jag fann aldrig ut vad hon hette, blev dock hänvisade till en stor sal med två
kalla videoapparater. Där satt alla de som inte fått plats i den riktiga samlingslokalen. Den låg
ovanför videorummet fick jag senare veta och det gick faktiskt att höra rösterna genom taket
och på samma gång från videohögtalarna. Märkligt att sitta under någon och se dem tala några
meter ovanför på skärmar.

Vi satt en kvart och lyssnade till Anna Westberg som läste upp en historia från Italien. Henne
lugg var hela tiden i vägen och hon läste snabbt. Den handlade om en flicka som blev
förnekad på något sätt förstod jag. Hon tog till heroin och fick ut mer av livet, fann krafter att
möta människor, kärleken lossnade med drogerna. Det var inte vad jag väntat mig från henne,
men det var starkt och mörkt.

Något som jag hörde precis när jag kom in låg mer i min uppfattning av Anna Westbergs stil:
ironier om progressivitet, ur många slags skolor det fanns i radikalism, förvirringen när detta
inte stämde. Eller småflinet åt de duktiga men livsförnekande vänsteristerna. Det läste hon
med just det lilla flin jag väntat mig av denna kraftkvinna.

Hon slutade och applåderna kändes genom taket. Paus i en kvart. Tio minuter över halv fyra.
Underligt sätt att räkna tid på tänkte jag. Det var Uffe H., en dansk litteraturdebattör
antagligen, som var s.k. ordstyrer och som proklamerade paus till nämnda svårtydda tidpunkt.

76
Jag och damen gick fort uppför trapporna för att hinna förbi de som tänkt samma sak. Att ta
platser. Men det visade sig senare att det var ingen brådska. Öl och kaffe flödade. Plötsligt
stod Sven Delblanc mitt i röran. Han kunde knappt röra sig i den trånga kostymen tyckte jag.
Slipsen hotade att strypa honom. Magen sköt han framför sig och cigarren, eller var den en
cigarett bolmade. Det är bara danska författare som röker cigarr, oupphörligen.

Jag sprang runt bland alla människor som bara log och log. Det påminde om en
mannekänguppvisning. Gamla fina damer, som den jag var med, och snygga smarta
medelålders par, stod och såg ut som de visste vad man skulle göra på såna här tillställningar.

Jag slet åt mig ett par program jag hittat och tittade i dem. Från invigningen för en vecka
sedan, men de var utmärkta till att anteckna på.

Pausen slutade sedan gudskelov. Jag var nästan på väg att ge mig av någonstans, klarade inte
riktigt av att le sådär begåvat. Men när jag satte mig ned på trappen, så blev jag lugnare. Där
framme vid podiet satt Lars Forssell och Hasse Alfredsson, mina välgörare som skulle fylla
den ödsliga svenska kalken jag bar inom mig. Kulturens skål skulle få hemtama frukter att
spara och ta fram vid andra törstande stunder.

-Er den tom? frågade jag när det stod en tom stol bredvid mig.

-Ja. Jeg tror nok ikke hun kommer tilbage, sa en dam i blå klänning.

Det var fortfarande sommar, solen sken på hennes tyg och hon såg snäll ut. Bredvid henne
satte min dambekant från tåget. Jag satte mig på stolen och fick låna en penna av henne. Ok
Forssell, sätt igång.

Och det gjorde han. Lutandes mot mikrofonen läste han upp en dikt som Lars Forssell skrivit.
Själv var han Brasiljac, en misslyckad konstnär. En som gick omkring i staden med en stor
hatt och var till åtlöje. Eller om det var tvärtom. Var Lars Forssell galenpannan som läste upp
en dikt om den oerhörda Brasiljac?

-Det var något alldeles oerhört med den där hatten, sa han och lutade sig förbi mikrofonen och
visade med händerna hur stor hatten var. Detta upprepade han flera gånger. Dikten visade sig
handla om Gulliver och lilleputtarna.

-Puttiputtiputtiputt, viskade han. Små lilleputtar var överallt och de hjälpte Gulliver.

-Gulliver var en väldigt bra kille, förklarade Forssell och avbröt uppläsningen. Han hade
ungefär samma längd som ni, det var inte så noga på den tiden. Ungefär samma längd som ni,
kan man säga…

Jag hörde på ordens tyngd att de var svåra att få ur munnen. Han drog på dem, självsäkert
fnissande mellan dem, och med händerna viftande till hjälp. Det började gå upp för publiken
och mig att han var aspackad. Eller halvfull kanske var sannare. Men han överdrev för att reta
de fina damerna och herrarna.

77
Nu när de visste att han var full så kunde Lars Forssell ta ut skandalen och spela över vilket
han gjorde med glans. Alla skrattade, mest svenskar förstås. Det finns ju inget roligare än en
full svensk, sen må han vara författare eller kroglejon.

Hans röst steg och sjönk. Vid illustrationen av lilleputtarna försvann den nästan helt och jag
själv kiknade av skratt.

-Det var små snälla lilleputtar överallt runt Gulliver. En lyfte på hans ögonlock på morgonen,
en drog upp hakan ur ansiktet, en lagade kaffe till honom, en tog fram en bok, en gick över
sidorna och vände bladen, läste han högt och starkt.

-En spelade på en pytte pytteliten silverpipa på hans näsa. Och så blev Gulliver blind.

Det blev tystare i salongen. Rimmen slutade där vid blind. Forssell fortsatte och tog sin
favoritroll, ironikern.

-Ja, alltså. Han blev inte blind utan fick nedsatt syn som det heter. Nedsatt syn, sa han på
bräkande stockholmska vilken är Lars Forssells egentliga dialekt.

-Och så var det en enda liten lilleputt kvar, läste han vidare efter en lång paus.

-En liten lilleputt som, började han viska, som…

Rösten försvann och ingen hörde vad han sa. Han tog om det, nu utan egentlig kontroll av vad
som skedde, om det var fylla eller spel var likgiltigt nu. Han talade bredvid mikrofonen

-En liten, liten, lilleputt som gav upp ett litet skrik.

Publiken skrattade åt honom och han tog in allt som fanns att ta in. Han var en clown åt
borgarna, precis som den han läste om, Brasiljac. En konstnär som outsider, oavbrutet
bolmande och med en flaska i näven.

Lars Forssell log och njöt åt sin bohemiska revolt i det danska kulturpalatset Louisiana. Ingen
skulle glömma honom nu. Han deklamerade högt så högtalaren rasslade:

-Släpp sjölejonen loss, Brasiljac!

Det visionäre Lars Forssell som söp i Paris på 1950-talet, såg New Yorks jazzklubbar inifrån
och alltid behöll Söder i sitt trasiga hjärta, poeten och sångskrivaren Lars Forssell. Han var
som ett brinnande ljust denna soliga men ändå instängda eftermiddag.

Den ansvarige Uffe H. som skulle styra upp Lars Forssells ord, tackade för dikten och
applåderna kom utan att han bad om det. Men det var för tidigt. Det var en dikt kvar. Forssell
log i mjugg. Han hade en till i bakfickan år dem.

78
-Den handlar om en annan misslyckad figur, skrockade han, menande sig själv och sin
berusade röst. Axlarna hoppade, kavajen for upp och ner.

-Den det handlar om heter Rodulf Predon, Predon. Han var en slags litografiker på 20-talet i
Frankrike. Gjorde underliga litografier, surr-surrealistiska tror jag de var. Ni kanske har
honom här på Louisiana förresten, frågade han. Har ni det?

Spridda fniss och någon harklade sig. En fråga till publiken eller till Louisianias anställda
ställd direkt från scen blev pinsam för vem skulle svara på något sådant. Lars brydde sig dock
inte om det mer. Han vände sig till Sven Delblanc som nog helst inte ville svensk författare på
danskt besök med kollegan Lars Forssell.

-Du kommer gilla den här dikten. Det är en bra dikt. Och du är ju min favoritförfattare,
sluddrade Lars Forssell från scenen till Sven Delblanc som viftade ja-ja, bort med dig nu, din
pajas. Men Forssell fortsatte med att uttömma sin vänskap med Sven D.

-Han skrev bara brev den här Predon och det gör du med Sven. Du pratar aldrig med mig,
skriver bara brev.

Lars Forssell lyfte upp armen och stoppade in den i kavajen, tog fram en cigarett och tände
den. Han fnissade till lite, axlarna i kavajen for upp och ned i den, slog ut med armarna och
blåste med en suck ut ett rökmoln. Bohemen bakom ett dis av tobaksrök. Han började igen.

-Namnet säger er inget. Predon var en etsare och litograf.

Han fortsatte och dikten bredde ut sig i denna misslyckade grafikers värld. Det var en mörk
värld berättade dikten. Han försökte att finna ett gömställe i mörkret. På sina bilder syntes ett
par ljusgestalter i mörka partier. Det var ett barn och det var han och hon.

-Han och hon och ett barn. Det var hans familj, berättade Forsell för oss medan han blåste ut
rök.

-Men han var aldrig klarsynt. Vete fan vad han var ute efter, skrockade Forssell igen och
kände igen sig själv, igen.

-Je porte cet pierre depuis cinquante ans. Jag bär denna sten sedan 50 år, citerade han den
verklige Predon. Det är jävlig bra. Jävligt vackert tycker jag.

Under tiden hade jag funnit mig ensam i att beundra Forssells drift med hela spektaklet. Jag
log, försökte hålla igen, men det bubblade upp ur mig när han svängde med armarna och igen
visade hur misslyckad denne konstnär var.

Om det var bilderna som spändes mellan hans händer vet jag inte, men det var omåttligt roligt
att se hela hans kropp i rörelse framför de torra danskarna.

79
Hasse Alfredsson satt med ett visst avstånd bredvid Lars Forssell på scenen. Han kunde bli
smittad. Visserligen är Hasse också en pajas, men han lämnar aldrig ut sig så som
författarkollegan gjorde denna söndag i Danmark.

Men det gick hem. Vi var till sist i majoritet vi som inte kunde hålla igen. Blickar utbyttes
mellan damerna, man log förstående, borgerligheten fick sin lilla näsbränna och man vet väl
hur konstnärer är.

Ändå fortsatte denne Lars Forssell att spela upp sitt register av clowneri utan att han förlorade
särskilt mycket ärlighet tyckte jag där jag satt mitt bland parnassen och unga tankfulla män
som tog sig om sitt skägg, ,drog i det och hopplöst försökte få in Lars Forssell i någon av sina
beteckningar.

Det blev dags för stor slutföreställning och den sista proklamationen, “Predon, Predon!”,
framkallade skrattsalvor och applåder. Forssell log tillbaka och visste att ingen skulle glömma
den tokiga svenske diktaren som vågade fimpa på golvet på självaste Louisiana, som nu var
så stiligt och inte alls så där stökigt som det var på Jörgen Nashs tid.

Damerna, som satt runt omkring mig och deras uttråkade förskräckta män, hade säkert först
på senare år vågat sig hit, med vägledning och i grupp. Nu hade de en stadig plats bland
föreningen Louisianas Venner.

Allt förändras tänkte jag och såg en Lars Forsell som tackade och sjönk tillbaka i stolen
bakom ett rökmoln. Hans insats i den svensk-danska författardagen var över, men inte han
själv. Det fanns mer att få fram skulle det visa sig.

Nu var det dock Hasse Alfredssons tur och han intog myndigt sin plats vid mikrofonen med
sin senaste bok i näven, Tiden är ingenting.

Jag visste att den var en släktsaga, men inte att den var på det sätt han beskrev den:

-Jaha. Jo, den handlar om en släkt, sa Hasse på sin gladlynta skånska, men det är som om hela
släkten fanns i en enda person. Det är en barndom om släkten genomlever, en ungdom, en
mandom och en ålderdom, precis som vi människor gör. Den är från 1800-talet och framåt
tills nu.

Hasse förklarade att det var som om en tunna blod först kom till Sverige för att sedan spädas
ut och vattnas och till sist bli som ett vitt slem. Publiken blev lite chockerad och små
förskräckta rop hördes.

-Men så är det i Sverige, sa Hasse och alla skrattade.

-Den börjar som en saga, som en skröna för att sedan fortsätta och bli torrare och torrare
längre fram.

Små skratt hördes. Hasse var i fin jovialisk berättarform och började med det första kapitlet
kallat Från ett jordhål.
80
Från denna stund och tills Hasse slutade var det full uppmärksamhet i salen. Under Lars
Forsells uppläsning hade folk tittat roat omkring sig. Nu hann de knappt fnittra år alla
lustigheter som for förbi dem.

-Min farfar fader föddes av en kvinna i ett jordhål. Det var fuktigt och daggmaskarna dröp
längs väggarna, läste Alfredsson.

Beskrivningen fortsatte med osannolika grotesker och en vansinnigt tragikomisk miljö

målades upp. Denna kvinna låg under trasmattor och hon eldade i en järnlåda utan skorsten i
den lilla jordhålan. Hon tog inte av sig träskorna under födelsen, men hennes läderhuva åkte
av, vilket framkallade stor munterhet i salongen.

Hennes egen historia berättades och Hasse tog i med fräckare toner. Kvinnan kom ensam och
utfattig till en gästgivargård i Skåne vid 1800-talets början. Han blev satt att göra de sämsta
sysslorna, utan lön och med knappt mat. Men hon var lycklig förklarade Hasse glatt för hon
var ett erotiskt snille.

Munterhet igen och jag började känna igen den burleske Hasse Alfredson bland de herrar som
satt bredvid honom på podiet. Vi svenskar, tänkte jag, vi kan ta mig fan vara roliga vi med.

-Det var aldrig tal om pengar, nej. Men hon gjorde andra glada och var själv glad för det. Hon
tog inte vem som helst, var som helst, hur som helst. De hon tog var av en speciell sort. De
hade milda ögon. Inte veka, men milda, starka ögon. De var alla slags män som hade sådana
ögon. Från landsfiskaler till bonddrängar.

Hennes trick var något hon fått med sig från utlandet. Det var en flaska av blått glas hon
gömde den längst ned i sin kista. När hon tänkte att hon ville ha en man, så tog hon lite av
denna erotiska doft som fick alla byxor att börja spränga och bulta på de män hon ville ha upp
på höskullen.

Hasse Alfredsson fortsatte med att berätta historien om den självständiga flickan. Hon tog de
män som såg på henne med milda ögon. De blev aldrig illa behandlade och förde heller aldrig
hennes namn eller något om hennes sexuella umgänge vidare. Det var något förädlande, inte
förnedrande, det hon bjöd på. De älskade sina hustrur mer påstod författaren Alfredsson.
Männen arbetade hårdare och var mer rättvisa mot sina barn än tidigare. En hjärtinsats alltså.

Det rådde inget tvivel om att publiken gillade denna muntra berättelse. Lars Forssell njöt i
högsta drag och själv kunde jag inte göra annat. Hasse Alfredsson var verkligen en
underhållare av förnämsta kvalitet denna eftermiddag i Danmark.

Dock slutade hans historia olyckligt. Kvinnan som bodde på en gästgivargård hade hittills
aldrig sett in i sin husbondes djupa ögon. De tycktes henne för kalla, förklarade Hasse. Men så
en dag så såg han upp från sina tabeller och räknetal på skördar, rätt in i hennes bruna ögon.
En minut borrade de ned sig i hennes för att få svar. Inga ord uttalades och gästgivaren reste
sig upp för att ta henne i sin famn.

81
När de sedan hade klarat av kärleksakten denna första gång blev det till en vana att göra det
när gästgivarfrun var på kyrkkaffe. Varje söndag alltså så låg de i lädersoffan, förenade, som
Hasse Alfredsson uttryckte det. Men så en dag, naturligtvis, så blev kyrkvärden sjuk och frun
kom hem för att finna sin man i denna könsförening.

Hon skrek inte, men tog ett par steg fram till dem och med en sax klippte hon av flätorna på
kvinnan. Sedan dess strök hon omkring bland stugorna och bodde i uthus och på fabriker. Hon
fann en jordhåla i skogen och där födde hon den som var berättelsens farfarsfar.

Hasse lade ifrån sig mikrofonen och applåderna brakade loss. Alla skrattade åt hans
torrmuntra sätt läsa sin historia och nu först log han själv. Han hade suttit helt kontrollerad
under uppläsningen.

När publiken slutade att klappa händer, själv fortsatte jag så länge det fanns en till som
applåderade, försvann en tredjedel av publiken. Mest ungdomar, svenskar från norra Skåne,
Hasse Alfredssons hemtrakter och min fars, hörde jag av deras uppskattande fnittrande röster.

Jag satt kvar i spänd förväntan på diskussionen som var utlovad på affischerna. Ordstyreren
Uffe H. tackade Alfredsson och bad alla författare att sätta sig vid scenen.

De kom fram lite tvekande, ska vi verkligen upp igen, men satte sig med oroliga blickar.

Uffe H. tog upp den viktiga men i detta anspråkslösa sammanhang felställda frågan om
litteraturens avpolitisering under 1980-talet. Författarna tittade sig omkring efter den långa
invecklade frågan, vem ville svara?

Jag var intresserad av detta eftersom jag just höll på att skriva en artikel om generationsbyten
och nytänkande i dansk poesi, men denna svensk-danska litterära eftermiddag i Louisiana var
fel sammanhang. Det var då Lars Forssell räddade, eller om man vill, förlorade situationen.

Han lutade sig mot mikrofonen och sa:

-Herman Bangs, Bang alltså, han var en sån där stor författare, en av de där verkligt stora vid
sekelskiftet. Han var i stil med…ja, min far såg i alla fall honom när han låg i Lund…nej
Uppsala, 1906. Herman Bang alltså. Han hade en stor svart slängkappa och två, två kronljus
bredvid sig när han läste. Inte som här.

Lars Forssell viftade med hanen mot lysrören och jag skrattade, men det var pirrigt med detta
avbrott. Han vinglade till igen, men fortsatte med sitt minne av sin fars upplevelse av Herman
Bang. Jag blev lite spändare när han tog om det där med kappan och kronljusen.

-Ja. Han upprepade något i hela sitt lit min far och det var slutet på den där novellen som
Herman Bang läste. Jag har aldrig hittat det, bland allt jag läst av Bang. Det är bara den sista
raden som låter så här.

Alla lyssnade intensivt och han viskade lågt:

82
-”Hvar det af kærlighed eller hvar det af… Forssell tystnade.

Publiken hörde inte för att han talade så lågt och så otydligt. Någon ropade till honom. Han
tog det en gång till.

-”Hvar det af kærlighed eller hvar det af… nødvændighed?” föll det sista ordet ur hans mun.

Damerna bredvid mig tittade på mig för att skaka på huvudet, vad säger karln och vad gör han
här egentligen, tänkte de. Detta är för mycket. Men de frågade bara tyst va det var han sa. Jag
sa inget för jag var inte säker på om det var av nödvändighet han sa eller något annat.

Lars Forssell tog om det igen.

-Han stod där med två stora kronljus och det har min far alltid sagt. “”Hvar det af kærlighed
eller hvar det af nødvændighed?” Är det någon som vet var det kommer från? frågade Forssell
till alla som satt förvånade över hans inhopp i diskussionen.

Nej det var det verkligen ingen dansk som visste.

Detta upprepade emellertid den svenske författaren två-tre gånger och folk började tycka det
var pinsamt. Jag log bara öppet och glatt över denne sanne artist. Det var inte mer än rätt att
stoppa den utstuderade formaliteten och låta tankarna komma. När jag gick ned till podiet
efter den stela meningslösa diskussionen och pratade med Forssell gav han sig inte utan
mumlade citatet om och om igen.

Jag mötte min dambekant från tåget och gav henne pennan tillbaka. Hon log mot mig och
tycktes alls inte ha något emot Lars tokerier. Hon trodde sig till och med veta varifrån hans
citat kom från. Jag ropade:

-Lasse, här har du den som vet. Hon vet varifrån det kommer!

Han lyssnade och fick en lapp med novellens titel, men var för inne i sig själv och sitt rus för
att ta emot lappen. Vi talade om Bang, Söderberg, Ivar-Lo och Fridegård i tio minuter, sedan
gick jag. Han bjöd med mig att följa med honom för ett glas och prata mer, men hans fru
avstyrde oss. Inget mer nu Lars.

Jag hade varken presskort, inbjudan eller lust att följa med heller. Dagen hade ändå visat sig
värdefull. Både Lars Forssell och Hasse Alfredsson, ja även den gigantiske Sven Delblanc,
hade kommit ned på begripliga nivåer.

Jag var i en exil liksom de var denna svenska soliga författareftermiddag norr om
Köpenhamn. Bara vi svenskar förstod hur roligt det var, hur sant svenskt det var, hur ärligt det
var, med en full författare från Söder, gapandes bland den danska borgerligheten.

Köpenhamn, 2 oktober, 1982

83
 ***

Märkligast i Köpenhamn hösten 1982 var nog att delta i en gruppterapeutisk session som
vilade på Wilhelm Reichs sexualteorier och som den österrikiska organisationen AAO
(Aktionsanalytische Organisation, med kollektivet Friedrichshof Commun) utvecklat efter
honom.

Den danska organisationen Kvik Tomat arrangerade en session under ledning av en stark,
vacker, sensuell och karismatisk danska. Hon styrde och ställde under ett par timmar oss
kanske 15 deltagare i att gå runt nakna i ett slags inplastat tält med lera på golvet. Där smörjde
vi in varandra men inget sexuellt fick förekomma. Det skulle i så fall ske efteråt, något som
jag i vart fall inte upplevde. Journalisten Niklas Krantz, som jag hade kontakt med på
tidskriften 2NioNio/3Nionio, har beskrivit mer om AAO i ett nummer från 1984 under
rubriken Den sanna historien om sexkollektivet.
Den leriga eftermiddagen hos Kvik Tomat var spännande men ledde mest till fniss och
förvirring. Men den var en påminnelse om vikten av praktiska utopier, att inte invänta någon
socialistisk revolution utan skapa något här och nu. Ett mer anarkistiskt förhållningssätt och
utopiskt.
Jag talade så bra danska efter sex månader i Köpenhamn att folk tog mig för dansk. Men jag
närde en dröm som jag talat om redan på Biskops-Arnö, nämligen att skapa en lokal alternativ
kultur- och reportagetidning om Uppsala. Köpenhamn hade just en sådan som faktiskt hette
just København.
Malmö tvärs över Öresund hade den fria lokala kulturtidningen Den Hialöse. Min tanke växte
under hösten i Danmark samtidigt som jag faktiskt började få bättre flyt med fler vänner och
bekanta, drömmen om danskan i Ålborg hade falnat, fler tidningskontakter och kanske även
ett vanligt jobb (danska socialen slutade betala och krävde att jag sökte jag vilket var
förståeligt).
Vänner och bekanta hälsade gärna på mig och bodde några dagar hos mig i den danska
huvudstaden. Även min far kom ned under en rundresa bland sin släkt i Skåne och vi kom
varandra närmare långt borta från skilsmässan i Uppsala. Han tog mycket ansvar för mina
systrar under dessa år och bodde med dem i ett nytt hus i villaområdet Karlsro efter två
misslyckade flyttar runt Norby och skilsmässa 1980.
Ur anteckningar hösten 1982:
”Det blir visst inget annat än det här. Jag blir ingen stor författare. Nä. För jag går bara
omkring och gör allt annat än vad man borde göra som en debuterande författare. Eller en i
alla fall allvarligt syftande författare. Bland mina kärleksminnen, tankar på mina vänner jag
har och vad vi gjort. Så långt borta från en samlad skapande kraft som möjligt. Från det ena
sentimentala mötet till den är tidens tragiska villkor; jag trivs inte alls /.../ 24 år och utan
nämnvärd produktion av konst. Så nu sitter jag här och kan inget annat. Det blir aldrig mer än
så här. “
Vid julen 1982 flyttade jag tillbaka och tillbringade julhelgen med min mor på Dala Floda
värdshus. Faktum var att jag hade nog varit hemma i Uppsala säkert tre gånger under hösten.

84
En gång för att lyssna på Allen Ginsberg som deklamerade sin beatpoesi och läste William
Blake tillsammans med partnern Peter Orlowski och en ung musiker på Uppsala Musikforum.
Återseendet bland mina Uppsalavänner var alltid hjärtligt och jag längtade hem, precis som
efter liftarresan runt USA 1979.
Som i vid mina hastigt påkomna universitetsstudier i Umeå 1981 så klev jag in på
Institutionen för Estetik i Uppsala i januari 1983 och började grundkursen. Tysken Wolfgang
Schlyter som hade nyligen disputerat på en avhandling om masskultur utifrån Marx idéer om
varufetischism, Industrierealismus. Zum Problem der Stilbetrachtung auf dem Bereich der
Kulturindustriewarenproduktion var mest färgstark med sina mingelpartyn fredagsaftnar i det
stora tomma universitetshuset där han blandade drinkar medan vi tvingades lyssna på hans
sång från ett obskyrt band på kontinenten i kassettspelaren.
Estetik handlar om läran om konst och är totalt omöjligt att försörja sig på, så det valde jag
givetvis och slukade Wolfgang Fritz Haugs Kritik av varuestetiken och Herbert Marcuses Den
estetiska dimensionen jämte estetikens idéhistoria från Platon till Beardsley.
Postmodernismen lurade men var okänd 1983 för oss i Uppsala.
Jag hade läst Den åldrande modernismen (1977) som förebådade något nytt och en erotisk
novell av George Bataille i en nydanande dansk kulturtidskrift (var annars kunde man
samtidigt läsa om en flicka som kissade i ett skåp medan en man onanerade utanför och en
djupsinnig analys av Lou Reeds The Bells?).
Alternativet till att läsa estetik var att läsa egyptologi som andra yngre mer post-punkiga new
romantics, ja än svårmodigare akademikerbarn gjorde för att undvika en akademisk karriär
och ett stabilt liv. Vid denna tid skulle man klä sig i svart, ha kajal, hänga på Upplands nation
(sedermera Palermo pizzeria), lyssna på Japan och Rachmaninov och anse allt som behövdes i
ett kök var en vitlökspress och korkskruv.
Flera av dessa skönandar bodde på Övre Slottsgatan där jag hängt ett decennium tidigare;
Pontus Raud, Tomas Brolin, Anders Widmark, Suzanne Öhman, Caiza Almén, Olof
Sundqvist, Erik Eklund och andre yngre Uppsalabohemer som lärde jag känna under våren
1983. Widmark snackade inte bara utan satte upp föreställningen Fragment på Musikforum
till sin egen musik. Raud är idag en virtuell figur i Ruben Östlunds film The Square.
Under våren organiserade jag ett 20-tal entusiaster som var villiga att dra igång ett lokalt
magasin om Uppsala som ett alternativ till UNT och Uppsala-Demokraten, de enda tryckta
publikationerna. Mina klasskamrater från Skrapan blandades med Musikforum proggare och
trotskister, och etablerade skribenter som Hjärnstorms Staffan Kling och författaren Erik
Furumark (som då nyss gett ut Tremanna om 1968 utifrån ett Uppsalaperspektiv. Han hade
inblick hur det var att låsa in Uppsalas universitetsrektor Torgny T. Segerstedt 1968). Ett
spretigt gäng som gav ut en spretig tidning.
Själv hade jag inte tid att arbeta heltid med något annat utan delade ut tidningar mellan 4 och
6 måndag till lördag i centrum och Luthagen. Någon gång fick jag matkuponger av en
sympatisör som var socialsekreterare på kommunens socialförvaltning, men annars slet jag
ideellt ett år med vad som nog är min största mediala bedrift.
Med UppsalaMagazinet knöts band till stadens tonårspunkare, som Ella Lemhagen, Klippo,
Mosse m fl. som hängde på Café Genomfarten, kyrkans drogfria ungdomshak med replokal i
källaren vid St. Eriksgränds kullerstenar nedanför Domkyrkan. Två decennier senare skulle
min äldsta dotter hänga där och antagligen känna sig lika inne och hipp som mina adepter

85
gjorde då 1983. Själv var jag 25 år och ansedd av de yngre som en förlegad proggare med
manchesterjacka och randig reggaemössa.
Vi startade på Verkstan, såklart, och gav ut det första numret i oktober 1983. 36 sidor i 90
grams papper med ett omslag föreställande stadens stolthet Uppsala Domkyrka resa sig som
en raket och fyras av mot himlen. Ett fantastiskt motiv som en begåvade reklamare kom på.
Vi höll till i hans byrå där det fanns ljusbord. Där gnuggade vi Letrasett rubriker och skrev in
texter i ABC-80 datorer som sedan tryckte ut fotosatta kladdiga textark som vi monterade för
hand på ljusbord. Modern teknik.
Samma kväll vi redigerade och layoutade premiärnumret hade vi en stödkonsert på
Musikforum. Imperiet spelade i Uppsala för första gången och överskott skulle gå till oss. Jag
hade innan snackat med deras trummis Gurra, en hygglig själ från Ebba Grön som
uppskattade idealism och Musikforum. De skulle få gaget svart och till scenen en rejäl
sladd med många ampère. Givetvis glömde jag fixa sladd där jag satt upptagen med att
gnugga rubbar några kvarter bort på reklambyrån. En schysst ung elektriker som var på
konsertlokalen bröt upp en dörr och kopplade kablar så att Thåström kunde gå igång på utsatt
tid, nästan. Han var redan uppe i taket såg det ut som.
Vi fick in 2000 tusen och kunde åka till tryckeriet nästa dag. I Stockholm fanns ett
trotskistiskt tryckeri, Prinkipo/Inter Offset i Hägersten som tryckte kulturtidskriften Partisano
och sedan dess efterföljare ETC. En grafiker från Uppsala jobbade gratis åt oss ett par nätter
på tryckeriet så att vi kunde komma billigt undan. Samma tryckeri hade konstiga plåtar med
dova suddiga fotografier och textsjok minns jag. Något obegripligt som hette tidskriften Kris
trycktes samtidigt.
UppsalaMagazinet delade postbox med Brandfaran och lokal med föreningen Verkstan vars
primus motor var Ingo Lind, föreningsbesatt entusiast och legend inom Uppsalas
alternativrörelse. Han gick inte alltid ihop med de kaxiga punkarna som ville röka inomhus
och sura i soffor till XRaySpecs och Siouxsie and the Banshees. Ingo låg mer åt Karin
Kjellman och Turid (även jag i smyg).
Ur presentationsfoldrar:
“UPPSALAMAGAZINET: en lokal månadstidning för dig i Uppsala med omnejd kommer ut
i höst. I UPPSALAMAGAZINET kan du läsa reportaget om huset som revs innan du hann
blinka, se bilder från det Uppsala du aldrig sett, läsa serien som är lite mer vågad än Dragos . .
. eller?
Vi har fixat allt det tråkiga arbetet med registrering, blanketter osv och NU, när det roliga
börjar, vill vi ha med dig. Ge oss dina foton, teckningar, idéer som osar och rosar, reportage
och dikter från och om Uppsala. Vi trycker dem i UPPSALAMAGAZINET.
Tidningen kommer ut i höst och är beräknad till mellan 16 och 24 sidor, upplaga på 2000 ex,
A4-format i svart-vitt utom omslaget. Tidningen tar emot annonser och skall för varje månad
innehålla en kalender över vad som är på gång i stan.
Tidningen är oberoende av partipolitiska och ekonomiska intressen. Men för den skull inte
feg. Tvärtom vill vi med tidningen stå emot dum byråkrati och girig kommersialism, och för
mänskliga behov, yttrandefrihet och solidaritet här i Uppsala. Kom med om du vill sätta fart
på stan!”

86
“Vi gillar tryckfrihet och gör därför vår egen tidning. För att det är kul och för att det behövs.
Det räcker”
Försäljare fick 2,50 kr av 10 kr per sålt exemplar. Vi distribuerade tidningar till kiosker,
affärer, butiker och särskilt till skivaffären Musikörat som då låg på Sysslomansgatan. En
trappa upp i skivbutiken sades det att Nicke Rune, Per Gulbrandsen, Peter Erikson och
Rävjunks Sören rökte på, vilket gjorde allt mer spännande hur osant det än var.
Vi sålde även skivor som jag fått som arvode av 2NioNio för texterna från Köpenhamn: Lasse
Holmer, Eldkvarn och Commando M Pigg.
Nummer ett utkom 1 oktober 1983 och sålde i 1600 ex, nr 2 prishöjt och försenat i november,
sålde 400 ex och nr 3 i december sålde 250 ex. Vid jul var äventyret över. Distribution och
ekonomi visade sig vara viktigare än vi trodde men där saknades det folk. Entusiasmen tog
slut. Själv svimmade jag av utmattning och chock när förlusten inte gick att undvika trots att
redaktionens Petra Junus ställt upp med egna pengar hon lånat föreningen.
När vi först kom till tryckeriet så förstod de direkt hur oerfarna vi var och att tidningen snart
skulle gå omkull. Min redaktionskollega Håkan Ström hade en bil som han satte som säkerhet
för vår ideella förening FNUT (Föreningen för en Ny UppsalaTidning) hade ju inga pengar
direkt. Vi betalade tryckeriets räkning men struntade i alla andra.
När sex månader gått försatte vi föreningen i konkurs och hamnade i Uppsala Tingsrätt. Vi
visste att efter sex månader gick det inte att få tillbaka de sista slantar som gått till den
prioriterade tryckeriräkningen. Moms, skatter och andra skulder fick vara.
När Johan Ehrenberg visade intresse för vårt Uppsalaprojekt vid en sen partynatt på ETC:s
lokal på Luntmakargatan och frågade mig var vår break-even point låg, dvs. hur många
exemplar måste vi sälja för att gå ihop, förstod jag inte ens hans fråga.
Lustig nog hade vi en passande notis i det första numret:
“Karl Marx AB har gått i konkurs. För ovetande kan red. Tala om att bolaget ägs av
Kulturföreningen Engelbrekt driver bl. a Svartbäckens Bokhandel”.
Detta var alltså Uppsalas Skp:ares sista försök att väcka liv i den maoistiska bokhandeln
Oktober som de haft i lokalen på Svartbäcksgatan 19.

Jag skrev några texter som fortfarande håller. Ur två ledare:

“Välkommen till UppsalaMagazinet. Om du går upp till Slottet en klar dag och ser ut över
staden, ligger Uppsala som en plätt på ett jättefat av åkrar framför dig. Hela staden syns inte,
Stadsskogen gömmer de västra delarna, men du kan ändå se från Flogsta till Årsta ett väl
sammanhållet nätverk av gator, parker, fasader och hus som bildar staden Uppsala / . . /precis
som Upplandsslätten binder staden till sin lera och stänger till vid Vilan och Storvreta - precis
så måste även vi Uppsalabor ringa in vårt revir och säga:
-Här bor vi, det här känner vi till. Vi bor inte i våra drömmars Los Angeles, Paris, London,
New Delhi. Vi bor inte ens i Storebror Stockholm. Här finns det många som vägrar identifiera
sig med staden, många studenter t ex. Därför är identitet viktigare i Uppsala än i andra
städer.”

87
“Krig och kärlek? Vi fläskar på med alla känslor vi har. Det är sent på natten på
UppsalaMagazinets redaktion. Till sist har vi bara kriget och kärleken kvar, nu för första
gången på riktigt. Vi förklarar krig mot hela den etablerade världen. Vi hatar Tempos äckliga
fasad (och deras rekordvinster!), hatar Arbetsförmedlingens kalla rum, hatar alla tröga
byråkrater och smarta affärsmän . . .Krig, sade vi. Och när härjades Uppsala av krig? Det
måste ha varit mycket länge sedan. Vår stad har inga krigsgravar, inga ärofyllda medaljtyngda
majorer. Men på F16 tränas unga pojkar i konsten att döda. Och konsten att lyda. Att göra
våld på sig själva i dödandets namn. Kriget är något abstrakt. Med dagens teknik lika abstrakt
som Bar-Celonas krigsspel (flipperspel på Sysslomansgatan) . Även i kärleken smyger sig
kriget in. Kanske är det därför så svårt att skriva om lycklig kärlek. Nästa gång ...Då! Och vi
krigar vidare på det personliga planet. Mot svek och förtvivlan. Det är när man försöker leva
som man lär det verkligen börjar blåsa kallt. Det onda i världen är andras fel och själv är du
ren och vit. Du står på den rätta sidan, där det inte finns någon ondska och skit”

Under rubriken Sex som sex gjorde jag ett reportage om Uppsalas homosexuella. Jag besökte
gayklubben Agda på Svartbäcksgatan 68 några gånger, intervjuade ett lesbiskt par med barn,
lite gayhistoria och om Uppsalas frimodiga gayikoner Karin Boye och Pontus Vikner.
Från besöket på klubben Agda där jag blev uppbjuden och dansade:
“Efter en blandning av vals och foxtrot bröt det sedvanliga dunket sig lös. Festen har börjat.
Det börjar bli trångt. Allt fler har börjat våga sig ut på dansgolvet där hämningarna långsamt
släpper. Vi väljer ett av de bord där man trots allt kan höra vad den andre har att säga.
-Hit kommer de som inte vill något hellre än att slippa gå hit, sa han. Se dig omkring, Hur
många bögar tror du det finns i Uppsala? Hur många ser du här? Fyra tusen där ute kanske
och här, hundra på sin höjd.
-De sitter här och väntar på att det ska komma in någon ny, någon ny att få ett vanligt liv med,
ett liv utanför det här. Lite överdrivet kanske men du förstår situationen.
Jag såg mig omkring. Plötsligt hade all den tidigare blygheten och de reserverade gesterna
bytts mot yviga och ivriga kroppsrörelser, slängande armar, bullriga och larmande samtal, så
såväl mellan som över borden. Det rådde ett ständigt omlopp mellan sällskapen. Som på en
italiensk släktträff, där man fick pussa alla på pannan, krama mormödrar och nypa kusiner
och barnbarn i kinderna. En lite ovanligt vinglig släkt kanske, likaledes ovanligt
mansdominerad, men oj vad alla känner alla och inte räds man för att visa det heller /.../ På
väg från toaletten frågade jag bartendern var alla tjejer höll hus.
-Kvinnorörelsen, suckade han. De finns på kvinnohuset, en del raggar till och med där när de
skulle kunna gå hit /.../
Rubrik: DET HANDLAR OM INDIVIDER. Jag sitter och pratar med Kerstin. Hon är
homosexuell, lesbisk eller vad ni nu vill kalla det. Hon sammanbor och har intressen långt
utöver vad våra fördomar låtit generalisera som delar av den lesbiska livsstilen. Hon vänder
sig mot försöket att skapa en homosexuell subkultur, mot försöket att ena alla homosexuella
under samma fana.
-De homosexuella gör sig själva mer onormala genom att skapa sin egen värld, säger hon. Ja,
för riktigt riktigt är det ju inte. Inte om man ser till vad som enligt våra normer anses normalt.

88
Kerstin ställer sig främmande till den bild som ibland ges att det skulle vara så mycket lättare
att leva lesbiskt. Tvärtom, tycker hon, det är lika svårt, roligt, glädjefullt eller tråkigt som allt
annat. Det är varken lättare eller svårare än att vara heterosexuell”.
Vi hade knappt några redigerare och mitt språk är styltigt och lillgammalt ser jag nu, ett dåligt
skrivsätt jag fortsatt med ibland och som ni nog kan se tecken av i denna memoar.
En helt annan slags text jag skrev handlade om socialdemokratins införande av yrkeslinjer vid
mitt gamla teoretiska gymnasium Lundellska Skolan, Skrapan. Den hette Flickan Skrapans
död - en sann saga. Ett kåseri om skolbyråkrati som Gunnar Pettersson även bidrog till.
Slutraden löd:
“När vi nu skriver oktober 1983 kan vi se hur hon skändats och misshandlats från alla håll.
Hon dör och en annan skola byggs upp ute i Johannesbäck. Pengar och förmyndare styr över
alla - även fina skolflickor med flätor i håret och glimt i ögat”
Vintern och våren 1984 repade jag sakta mod och försökte anpassa mig. Arbetade heltid som
sjukvårdsbiträde på neurologen på Akademiska Sjukhuset och förberedde mig på att läsa
sociologi till hösten genom att beställa boklådor från förlaget Korpen i Göteborg om den sene
Sartres seriella surrande genom norrmannen Dag Østerberg. Jag såg inte fram emot att knata
genom Vasaparken där jag bodde i en etta med sovloft i det magnifika Blå Huset till
Humanistcentrum 200 meter bort. Jag ville till varje pris bort från Uppsala, min hemstad som
jag nyligen hyllat efter att ha lämnat stan ett par gånger redan. Märkligt men sant.
En möjlighet som testade denna uppgivna vår var att återknyta till vänstern. Jag gick därför
med i Ordfront och deltog i ett årsmöte under ledning av Dan Israel. Men alla där kändes
ljusår från den samtid jag levt i sedan Biskops-Arnö, Köpenhamn och runt
UppsalaMagazinet. Dessa f.d. Skp-are var verkligen utraderade då (men kom igen 1992 med
Demokratiakademin).
Om jag stannar upp här på 1980-talet så ser min bana redan då ut att inte gå rakt fram till en
karriär och ett konventionellt liv. Jag både var och ville framstå som en avvikare, en bohem,
en som klarar sig själv. Då var jag en vänsteraktivist som kanske kunde ha fortsatt in i medier
och politik efter tidningsäventyret liksom många andra men tydligen var mitt egensinne redan
då för besvärligt.
En blöt kväll i Stockholm på sommaren hemma hos den erfarne Indienresenären Staffan
Norell (Wolters) beslöt jag och en tjejkompis oss för att resa till Indien vi med. Sex veckor
senare flög vi till Rhodos.
***

Vår gemensamma Uppsalavän Göran Carlén hade jobbat på Rhodos på restaurang så dit gick
vi och fick gratis mat efter livligt och glatt samtal på flera språk. Min reskamrat, en reslig
svensk anestesisjuksköterska och f.d. tävlingssimmerska, talade italienska vilket äldre på
Rhodos förstod efter Italiens ockupation 1912–1948. Vi hyrde cyklar och for ut på
landsbygden för att se oss omkring.
Vid en by träffade vi två bönder som stolt visade upp sina olivlundar. De bjöd på mat och
retsina. Sedan fick vi bo i ett skjul bland olivträden några nätter. Gratis så klart. Men de
gillade inte att vi skulle åka till Turkiet för att senare ta oss till landvägen till Indien.

89
-Bad people, very dirty. They will steal your luggage and lie. Bad food too, very bad.

Den resebyrå som vågade sälja biljetter till Turkiet var nästan omöjlig att hitta. Ingen grek
med självaktning ville peka ut var i staden Rhodos man kunde köpa biljetter till
fiendenationen. I ett smutsigt kontor satt en hopklämd turk med sur och rädd uppsyn. Han
sålde två enkelbiljetter till en båt nästa dag. Vid passkontrollen innan båten fick vi en stämpel
som inte medgav återvändo.
Vi anlände efter några timmar till turistorten Marmaris, en verklig Medelhavspärla då 1984
med rätt få turister kvar då vi kom i säsongens slut. Vi checkade in på ett litet hotell och
delade rum trots att vi inte var något par utan skolkamrater och goda vänner sedan över tio år
tillbaka. Båda beresta och beredda på äventyr.
Efter dusch i kallt vatten intog vi varsin stol på balkongen och slog upp några Martini, såg på
solnedgången och skålade. Nästa dag strosade vi runt i basarer. Jag fick mina lädersandaler
lagade av skomakare Mustafa och blev överallt vänligt bemötta. De hälsade på varandra i
denna lilla kuststad med fina strandpromenader där skolklasser fnittrade. Grekerna hade fel
om turkarna, det visste vi ju, men vi upptäckte också att de var stillsammare än grekerna som
gärna gapade och stod i. Mer anspråkslösa.
I nästan varje hus fanns en butik, inte skräpiga men fulla med påsar, lådor och burkar på
golven där besökare kilade ut och in. Vänner drack thé i glas i butikerna. Kaffe drack man på
kaféerna. Det turkiska kaffet är lika tjockt av sump och socker som det grekiska kaffet, ouzon
heter raki här. Bara retsina skiljer länderna åt,
Vi for sedan till huvudstaden Ankara för att ordna visum till Iran. Den 31 oktober hade
Indiens premiärminister Indira Gandhi mördats av sina sikhiska livvakter och vi förstod att
inte göra oss någon brådska. Efteråt fick vi veta att mellan 3000 och 8000 sikher hade dödats
medan vi tog oss medvetet långsamt till Indien.
I Ankara var luften ljusbrun av kolutsläpp och avgaser. Mitt på dagen syntes damm i bilarnas
strålkastare och när man snöt sig blev näsduken brungrå. Vidrig luft. På något vis blev vi
inbjudna till en kulturafton vid USA:s ambassad där jag talade med en ytterst kultiverad
turkisk herre som bedyrade sin kärlek till Nordens författare. Knut Hamsums Pan stod högt i
kurs. Vi hann också med att se en klassisk balettföreställning iförda våra enkla reskläder men
som västerlänningar var det accepterat. Några visum till Iran fick vi dock inte.
Någon backpacker tipsade oss om att åka till Istanbul och ordna visum där. Handboken West
Asia on a Shoestring av Tony Wheeler skrev:
“If you’re an American or Canadian you can currently forget it. Otherwise you can probably
get a visa but ‘probably’ is the catch word”
Med tanke på att Iran var i krig med Irak 1984, och skulle fortsätta med våldsamheterna i fyra
år till, var anstormningen av visumansökningar från västerlänningar inte många. Vi besökte
iranska konsulatet i Istanbul och avvaktade behandlingen av våra ansökningar.
Under tiden hängde vi runt den blå moskén Sultan Ahmed som andra turister, gick i oändliga
och trånga stigar inne i basaren och drack kaffe med andra ryggsäcksluffare på The Pudding
Shop. Där hade beatniks och hippies på väg mot Indien suttit sedan 1960-talet. Där fanns allt
man behövde veta om vagabonderande i Mellanöstern och Sydasien.

90
Vi träffade också några unga turkiska män som hjälpte oss så gott de kunde. Jag släpade på en
rätt stor reseskrivmaskin för att för femtioelfte gången sätta igång med att skriva den stora
reseromanen. Med en snygg yllerock mot den tilltagande kylan och en filthatt såg jag
verkligen ut som en författare. Till och med en pipa fick jag till men var en usel rökare redan
då. Posera gick bättre vid Hotell Sheraton på den europeiska sidan av sundet Bosporen.
Turkarna vi mött talade väl om diktaturen som stoppat gatuvåld vilket jag inte kunde mycket
emot utan sakkunskap. De talade engelska och upprepade något vi hört tidigare men denna
gång om iranier:
-Bad people, very dirty. They will steal your luggage and lie. Bad food too, very bad.
Så fick vi våra visum efter rundlig avgift (muta?) och den 4 november kom vi iväg en fin stor
buss mot Teheran. De iranska busspassagerarna var intresserade av de två modiga
västerlänningarna med stora ryggsäckar som frivilligt åkte in i en diktatur mitt under krig. De
talade bra engelska och förklarade att de gärna åkt till Europa istället för att återvända till Iran
efter sitt besök i Turkiet, men att regimen höll kvar familjemedlemmar som gisslan.
Efter stopp i östra Turkiet där kurdiska gerillan PKK inlett ett långvarigt inbördeskrig mot
turkisk militär och undantagstillstånd därför införts, hamnade vi i Tabriz efter att ha passerat
gränsstaden Bazargan. Vi stod under fullmånen och en klar stjärnhimmel i Iran och funderade
på vad vi gett oss in i. Gränspolisen frågade om jag var journalist apropå min skrivmaskin
men jag sa att jag var författare. Varför de ansåg det vara bättre undgick mig men vi kom in.
På vägen ned till Teheran blev vi mer bekanta med en familj därifrån. De bjöd hem oss som
man gör med respektabla gäster om man vill visa sedvanlig orientalisk gästfrihet, särskilt om
man var från medelklassen. Sagt och gjort så flyttade vi in till dem ett par dagar.
Sönerna i familjen kunde inte nog stoltsera med att ha en reslig blondin boende hos sig, till
och med utan make. Jag låtsades vara hennes bror vilket fungerade eftersom båda våra namn
slutade på -son, ett kännetecken på syskonskap förklarade vi. Ingen frågade närmare.
De visade oss var Ayatollah Khomeini bodde på en bergsslänt ovanför Teheran och körde upp
i bergen där man kunde åka skidor på vintern. Nere i huvudstaden var trafiken det mest
livsfarliga vi dittills mött. Turkiets städer vi rest i, Istanbul och Ankara, kändes som
välfungerande skandinaviska storstäder jämfört med Teherans kaos. Vi kunde inte nog se oss
för när vi försökte gå över gatan eller när vi satt i någons bil med panik inför alla befarande
krockar.
Jag gjorde misstaget att vara lite sprallig en morgon när vi gick med våra värdar på trottoaren.
Nynnande på Michael Jacksons schlager Billy Jean tog jag några danssteg och struttade runt
framför sällskapet. En av familjens killar sa till mig att sluta. Men jag fortsatte. Då sa han till
mig på skarpen och förklarade att hela familjen kunde råka illa ut om revolutionsgardet fick se
mig dansa mitt på blanka förmiddagen. Västerlänningar var visserligen ursäktade men som
ansvarsfulla iranier måste man kunna hålla tillbaka dessa omoraliska människor.
Familjen levde ett dubbelliv i och utanför husets väggar, men några äldre kvinnliga släktingar
höll hårt på reglerna även inomhus. Inte spela kort eller schack, inte sjunga eller dansa som
sagt, ingen alkohol och inget samröre med det motsatta könet. Killarna led.
Efter några dagar reste vi vidare med buss till Esfahan, ett turistmål och gammal karavanstad,
som ligger på vägen till Pakistan som vi måste igenom innan vi nådde vårt resmål Indien.

91
Esfahan har en av världens vackraste moskéer, Masjed-I-Shah, som klassas som ett världsarv
av UNESCO och byggdes i början av 1600-talet. Vi var nästan helt ensamma som turister
vid vårt besök och gick runt under de höga pelargångarna med vacker mosaik. Otrogna fick
inte komma in i själva moskén men vi såg ändå de blå valven och resliga portaler mot torget
Naqsh-e Jahan.
Efter en natt på fint hotell med riktiga duschar tog vi ännu en fin buss ut på de raka väl skötta
motorvägarna som var nästan lika bra som de turkiska. Vi var överhuvudtaget imponerade av
standarden på nästan allt i Iran, förutom trafiken och förtrycket. Maten var dock sisådär och
bestod mest av ris, kebab och stora pitabröd, naan (som betyder just bröd på persiska) som
bagare gräddade i stora heta och runda metallformar med gaslågor i botten.
Nästan anhalt blev Zahedan i provinsen Baluchistan, inte långt från den pakistanska provinsen
Baluchistan. Där visade det sig att befolkningen hellre kallade sig just balucher än iranier eller
perser. Och särskilt troende muslimer verkade de inte vara.
När vi klev runt Zahedan, en blond valkyria och en lång viking, väckte vi viss
uppmärksamhet. Efter en stund kom en vältalig man fram till oss och började prata om sig
själv efter att ha förhört sig om oss. Han var pilot på italienska Alitalia, talade utmärkt
engelska och hade flyttat hem till Zahedan för att ta hand om sin sjuka mor. Henne såg vi
inget av dock.
Men vi såg hans lägenhet och fick ett rum där gratis. Gästfrihet var liksom i Teheran något
man gärna visade främlingar. Han berättade vidare att han inte var muslim utan följde den
persiske religionsstiftaren Zarathustras lära, den förmuslimska zoroastrismen. Därmed ansåg
han sig inte behöva följa mullornas påbud från Teheran eller ens revolutionsgardet pāsdār.
Likadant tyckte hans vänner. Vi umgicks en kväll med dem, drack vodka och talade i telefon
gratis med Sverige. En av vännerna arbetade nämligen på televerket och hade hand om
avgifter för utlandssamtal. Kostnaderna för våra långa samtal till Uppsala satte han upp på de
mullor han ogillade, vilka säkert var alla mullor i Zahedan.
Jag hade lärt mig lite persiska sedan vi anlänt till Iran och har sedan dess försökt underhålla
det språket när jag möter iranier i Sverige. Det visade sig att persiska är släkt med inte
svenska utan närmare släkt med urdu och hindi, de språk man talar i Pakistan och Indien. Så
jag klarade mig ibland på denna resa med mina enkla hälsningsfraser och frågor på persiska.
Zahedan var något av Vilda Östern jämfört med kontrollen i Teheran. Opiumhandel, den
öppna gränsen till Pakistan, den baluchiska identiteten och afghaner på flykt gjorde staden till
en fristad. Vi trivdes bra men kände ändå efter några dagar att vi borde dra vidare.
Vår gäst varnade oss emellertid för pakistanier:
-Bad people, very dirty. They will steal your luggage and lie. Bad food too, very bad.
Varje måndag avgick ett ånglok från den iranska gränsstaden Mirjaveh till Quetta i Pakistan.
Vi tog en taxi dit och tog plats på det koleldade tåget vid den pakistanska järnvägsstationen
inne i Iran. När natten föll och ångvisslan ljöd under en dygnslång tågresa kändes det som om
vi var med på Orientexpressen.
Inte nog med att tåget drogs av ett ånglok som britterna lämnat efter sig när de gav upp Indien
och Pakistan 1947. När tåget stannade ett par gånger mitt ute i Baluchistans öknar vid midnatt
hördes efter en stund klapprandet av hästhovar. Några ryttare red fram till loket och utväxlade

92
något. Brev eller pengar kanske. Detta upprepades och var lika spännande varje gång under
klar stjärnhimmel och kompakt tystnad.
I Quetta hann vi bara till postkontoret innan vi blev kontaktade av en äldre herre, något mer
ljushyad än övriga pakistanier. Han visade sig vara anglo-indier, dvs. delvis av engelsk börd,
och visade än en gång sig vara lika gästfri som andra vi mött.
Men vi hann knappt installera oss i sovrummet i hans hus där han bodde med ett tiotal
släktingar, tjänstefolk oräknade, förrän jag blev sjuk. Hela vägen från Istanbul hade jag ätit
vad som lagts upp framför mig vid restauranger och i hem. Blir jag sjuk så blir jag det tänkte
jag och drack även kranvatten och åt en bit kaninkött som fortfarande hade pälsen kvar.
Sjuk blev jag. Familjen tog mig till ett sjukhus där jag som västerlänning fick gå förbi kön.
Ordentlig amöba-dysenteri och salmonella konstaterades av en läkare som skrev ut stora
pillerburkar och ordinerade vila.
Jag låg i fyra dagar helt utmattad efter att ha fått ur mig vätska ur alla kroppsöppningar. Som
tur var hade jag ju min reskamrat, en svensk sjuksköterska, som klappade mig på pannan
ibland och sedan roade sig i Quetta med alla uppvaktande men ack så kortväxta pakistanier.
Till sist kom även jag upp ur sängen och följde med på bilfärder till kullar och berg utanför
staden. Vi tog adjö sedan och fortsatte vår färd med ett dieseldrivet tåg denna gång mot
kuststaden Karachi med sina sex miljoner invånare.
Innan vi for fick vi kännedom om den fiendskap som råder mellan Pakistan och Indien, två
kärnvapenbeväpnade länder vars konflikt som närmast kan betecknas som Sydasiens Israel-
Palestinakonflikt. Våra bekanta i Quetta talade om för oss vad vi skulle möta när vi reste till
Indien:
-Bad people, very dirty. They will steal your luggage and lie. Bad food too, very bad.
I Karachi drabbades jag igen av en märklig smärta i baken när jag skulle gå över en gata.
Plötsligt kunde jag inte röra mig och det sved vid svanskotan. Min väninna släpade över mig
till trottoaren. Jag hämtade mig något men stapplade fortfarande när vi checkade in på ett
hotell.
Våra kläder hade inte gjorts ordentligt rena sedan Iran för två veckor sedan. Vi lämnade in
dem till hotellet och fick tillbaka dem med kommentaren:
-These were very dirty, sir. Very very dirty, sa hotellbetjänten och visade att han inte trodde
att västerlänningar kunde vara så smutsiga som vi var.

Slakten på sikher hade möjligen dämpats något när vi landade i Bombay men alla rådde oss
att inte stanna där eftersom kravaller kunde utbryta när som helst igen. Vi checkade in på ett
lopphotell. När jag tog ett glas inhemsk whiskey på den pyttelilla balkongen och såg ut över
kvarteret blossade röda strimmor upp runt min hals. Min reskamrat tog genast drinken ifrån
mig och betraktade mig. Strimmorna försvann efter ett tag men jag blev skeptisk den gången
mot indiska egentillverkade spritdrycker, vad de kallar Indian Made Foreign Liquor.
Nästa dag rekade vi möjligheter att ta sig vidare. Alla vi nämnt Indien för hade talat om Goa,
en knutpunkt för backpackers, hippies och turister. Vi kollade avgångar på flyg, båt och tåg.
Båt verkade enklast så vi gick ned till hamnen där en överfull färja. Vi var framme nästa dag
i Panaji, den indiska delstaten Goas centralort.
93
Vi hyrde cyklar där och for till beachen Calangute, en av flera stränder där västerländska
backpackers hänger vid barer, utedanser och runt små provisoriska hotell. Vi fick ett ganska
bra hotell i Medelhavsstil med bågar och terrasser i vitt mot blått. Många hus i Goa är just
sådana eftersom hela Goa var en portugisisk provins till 1961.
Vi cyklade runt i Panaji, besökte sevärdheten basilikan Bom Jésus där det spanska helgonet
St. Xavier ligger begravd, en samtida till Ignatius av Loyola från 1500-talet och
medgrundaren till Jesuitorden.
Men vi roade oss också, badade varje dag och träffade mycket folk, även Uppsalabor som vi
hade gemensamma vänner med. Många rökte marijuana och vi var inget undantag. I två
veckor slappade vi ordentligt och tog igen oss efter strapatserna med att ta oss till Indien. Det
kändes som ett sagoland jämfört med de muslimska länder vi rest genom. Alla var glada och
roade sig, något vi sett mycket litet av på resan även om folk skrattade, ibland.
En annat omtalat resmål för turister och backpackers var Kovalam Beach på Indiens sydspets
i delstaten Kerala. Vi bestämde oss för att ta oss dit. Ett annat alternativ som lockade var att
resa in i det lilla buddhistiska kungadömet Sikkim uppe i Himalaya. Vi hade tänkt på det men
sol och bad lockade mer än snö och is, så vi äntrade en skranglig buss för en resa på 100 mil
söderut.
Bussföraren tände sällan ens halvljusen på natten. Plötsligt stannade bussen och kalabalik
uppstod. En man låg vid sidan av vägen, påkörd. Efter diskussioner fortsatte föraren köra men
tände inte lyktorna då heller. Någon förklaring om att spara el eller lampor talade folk om,
men det hela verkade obegripligt, särskilt efter olyckan där en person kanske redan dött.
Nåväl. Vi kom efter många svettiga timmar på trånga säten fram till en än mer ljuvlig
turistort, Kovalam Beach i Kerala. Där fanns både stora hotell och små enkla rum att hyra.
Stranden var inramad av jättelika klippor på var sin sida. Ett paradis dit få turister kom.
Riktigt unikt 1984.
Vi hyrde två små rum av en familj som själva trängde ihop sig i ett. 50 rupees natten var
billigt och vi stannade där en månad. Vad jag minns köpte vi även 50 gram marijuana som
gick åt under dessa fyra veckor av bad, utflykter, umgänge och vila. Igen. Det var sista
gången jag överhuvudtaget använde droger, 34 år sedan.
Jag besökte ofta en souvenirbutik där två ägare från den indiska delstaten Kashmir i norr sålde
små tavlor med motiv från tibetansk buddhism och mattor. Vi blev bekanta och de var artiga
mot svensken som tittade in regelbundet. Jag köpte en fin silkesmatta som de packade ihop till
ett paket som gick att skicka hem. Pålitliga och utan försök att luras vilket vi hade stött på
men inte så farligt.
De fick också min skrivmaskin som de kunde använda för sin korrespondens. En pojke från
trakten blev också indragen i våra samtal. Jag köpte ett lexikon på det lokala språket
malayalam - engelska till honom för hans studier. Lustigt nog var malayalam det första språk
som min dotter lärde sig när hon satt nyfödd med sin mor och mormor 2009 i Stockholm.
Mormor kommer just från Kerala. Men det är en annan historia.
Vi tog oss in till Trivandrum, huvudstaden i Kerala, några gånger. En gång hade min far
skickat en check på 50 dollar som jag löste in. Annars gick jag på kaféer, besökte någon
kolonial kvarleva, köpte International Herald Tribune och rotade i bokhandlar. IHT var varje
nyhetstörstande backpackers kontakt med yttervärlden, eftersom vi knappast hörde några
internationella nyheter när vi inte bodde på finare hotell.

94
En dag tog vi en roddbåt runt i bakvattnen bortom hotellen på beachen. Där upptäckte vi hela
byar med fattiga som verkade förvånade och förskräckta över att få se två vita. De glodde och
pekade på oss. Några kom fram och tiggde och ropade på malayalam.
Vi blev omringade men lyckades ta oss vidare med båten i alla fall. Det var som en annan
värld bara en kilometer bort. Det riktiga Indien existerade. Hungriga och fattiga. Där bodde de
fruktförsäljare vi ideligen mötte nere på stranden där de kom med papaya, mango,
kokosnötter, bananer och ananas, balanserade på huvudet till oss.
Min väninna blev vän med en av dessa kvinnor och besökte hennes familj. I många år efteråt
skickade min reskamrat pengar ned till Kovalam. Jag gav bort en skrivmaskin och ett lexikon,
det var allt.
Nyårsafton 1984 firade vi med skål för ett uppbrott. Jag hade kommit till insikt om att jag
återigen ville tillbaka till Uppsala och inte fortsätta vidare österut mot Thailand, Australien
och jorden runt över Sydamerika som jag drömt om, igen. Min reskamrat ville vidare till
Calcutta och stanna längre. Vi tog farväl. Jag tänkte inte att hon som blond kvinna skulle
kunna bli utsatt för något där, så stark och resolut som hon var. Mitt manliga beskydd var bra,
men inte nödvändigt för denna världsvana svenska som var huvudet högre än alla omkring
henne. Vår påstådda syskonrelation fungerade perfekt i dessa hederskulturer. Ville hon träffa
någon så fick denne fråga mig först.
Själv satte jag mig på mitt livs längsta tågresa i 56 timmar från Trivandrum till New Delhi.
Nästan 300 mil på en plåtbrits i en Sleeper Class. Ryggsäcken blev till kudde. Något lakan
behövdes inte. Jag höll mig vaken med en pratglad afghan men läste annars mycket. Salman
Rushdies omtalade Midnight’s Children var intressant och spännande.
I New Delhi hamnade jag vid stadsdelen Pahaganj bland många andra backpackers. På den
tiden fanns extra överblivna flygbiljetter som såldes vid sidan av de etablerade resebyråerna,
sk bucket tickets. En enkel biljett via Aeroflot var mitt mål men det en vecka innan jag fann
rätt bland alla smutsiga och trasiga hål-i-väggen kontor där dessa biljetter såldes svart och
kontant.
Under tiden roade jag mig med en indiska som min vän Staffan Norell (Wolters) mött hastigt
när han var i New Delhi. Hon studerade konst och tog med mig till gallerier och besök hos
sina konstnärsvänner. Vi tog in på lyxiga Hotel Imperial och skrattade tillsammans åt mina
tokerier och hennes allvar. Jag föll för hennes charm och ville ta henne till Sverige men hon
var inte särskilt intresserad, trots att jag filmade den vita svenska snön vid Ekolnsviken i
Mälaren för henne och skickade ned Super8 filmer och kärleksbrev när jag kom hem till
Uppsala.
New Delhi var för backpackers vid denna tid Connaught Place, en jättelik rondell av arkader
och pelare i centrum från kolonialtiden, och matstället Nirula’s. Där hängde jag då och ibland
vid senare Indienbesök och vistelser. Dock kunde jag aldrig tro att jag själv skulle flytta till
Indien och starta en familj där. Jag var urless på allt strul och smuts och värme och
vänstertrafik och märkliga vanor i detta kaotiska land och sa till mig själv att aldrig mer åker
jag dit (samma sak upprepade jag efter mina Indienresor 1987 och 1999 innan jag bosatte mig
i New Delhi 2010).
***
När Aeroflots plan landade på Arlanda 7 januari 1985 hade jag ingenstans att bo och ingen
sysselsättning, men det ordnade sig. Jag fick först bo ute i Staffan Norells familjs

95
sommarstuga ute på Vreta Udde en mil söder om Uppsala i trakter jag väl kände till. Där
filmade jag som sagt förgäves mina lockande bilder till den sköna indiska konstkännaren. Ack
ja.
Universitetet stod öppet även denna gång och jag skrev in mig på grundkursen i Svenska A.
Studievägledare Eva Heggestad fick en ros för hjälpen men kunde inte rå för att jag hoppade
av till Nordiska Språk efter en dag. Svenskkursen bestod av hundratals blivande lärare som
satt i enorma hörsalar, inget för en särling som jag. Nordiska språk däremot hade fem
studenter som läste grammatik (där jag excellerade), stilistik, norska och fornsvensk
språkhistoria. Perfekt för en egensinnig humanist som inte ville beblanda sig med massan.
Samma vår skrev jag in mig på mitt livs första filosofikurs, vetenskapsteori för professor Lars
Bergström. Jag stod bland andra studenter inne på institutionen i Villagatan 5 bakom
Botaniska Parken och kände mig som om jag hamnat i ofrivillig terapi. Ja, som att vi alla läste
där för att söka livets mening eller något annat personligt. Institutionen hade inte alls en sådan
inriktning, tvärtom, men jag uppfattade stämningen som om vi blivit ertappade inne på en
porraffär eller i en seans med tarotkort eller en gruppterapeutisk reningsprocess.
Norrbyska Studenthemmet på St. Johannesgatan 16 i området Övre Slottsgatan vid
universitetet var bara till för manliga teologistudenter. Men jag lyckades få ett ledigt rum där i
februari. Det var på sju kvadratmeter och något osymmetriskt och kallades Romboiden.
Boendeansvarig präststudent, som kallades pater, godtog mig och menade att filosofistudenter
dög gott. Han hade kvällsvesper i källarkryptan och morgonvesper på lördagsmornar. Varje
söndag bjöds på kaffe, ofta med teologen Mats Jonsson som gäst.
Märkligt nog hade jag dels rest till Köpenhamn för att jobba som frilansjournalist, dels startat
en egen tidskrift utan att ha arbetat på redaktion. 1985 fick jag ett sommarvikariat som
allmänreporter på Karlskoga Tidning och året därpå på Sala Allehanda. Men jag var nog rätt
oduglig som vanlig reporter.
Visserligen fick jag ur mig texter men de var sällan något särskilt med dem. Eller så var de
just särskilda med egna infall och en stil som avvek från dagstidningsprosan.
Sommartorka betyder ju att ingen händer och det gjorde det inte sommaren 1986 i Sala. I
Karlskoga hade Boforsskandalen briserat över staden året före, men i Sala stod det still denna
sommar i juli, mitt i semestertider. Sala Allehanda var då en sexdagarstidning så att trycka
något varje dag var ett obevekligt krav.
Jag fick i uppdrag att skriva något om Salaån som tydligen hade lågt vattenstånd och ringde
kommunens ansvariga på gatukontoret.
-Varför är vattenståndet så lågt? frågade jag.
-Det är lågt varje juli om det är för lite regn, svarade man. Inget konstigt alls.
Jag gick till redaktionssekreterare Börje Strömberg och sa att vattnet var lågt för att det inte
regnat. Det förstod alla.
-Skriv ändå, sa han.
Jag tänkte på att jag inte hade något att skriva, att det rådde samtidig torka på redaktionen som
i ån och kom tillbaka med följande dikt:
Sommartorka

96
Mitt blod stockar sig, andningen täpps till
och alla mina tankar känns obrukbara.
Jag dör långsamt i sommar.
Skulle någon fråga mig något är jag som
ett lågvattenmärke, helt utan ansvar.
Ta mig inte härifrån. Jag vill
bida min tid i sommarens stiltje.
Under den torraste tidens himmel fylkas det rikaste livet

Den publicerades inte.

Jag var lika våghalsig när mästaren i svensk sidvagnsracing körde i 180 knyck på Karlskoga
Motorstadium med mig som burkslav i sidovagnen och rapporterade racet i Mc-Nytt. Eller
när jag intervjuade Sigbert Axelsson, religionshistoriker som hade en kurs om eskatologi vid
Karlskoga folkhögskola den sommaren. Jag skrev verkligen om de yttersta tingen och de
yttersta dagarna.
Jag fortsatte med studierna, nu mest i litteraturvetenskap och filosofi, men det var
engagemang och självstudier utanför universitetet som lockade mer. Min tid i Danmark kom
till glädje när Ingmar Lemhagen dök upp på Humanistcentrum hösten 1985. Han berättade om
Nordiska Sommaruniversitetet, ett nätverk av unga forskare och studenter som möttes varje
sommar och däremellan höll parallella kretsträffar i överenskomna ämnen. Dessutom visade
han mig en ny kulturtidskrift, Res Publica och förlaget Symposium som jag missat. Brutus
Östling hade följt delvis samma kontinentalfilosofiska banor som jag och vi var båda födda
1958.
Genom Ingmar Lemhagen träffade jag Märit Eijde (skoltidskriften KRUT), John Swedenmark
(polyglott), Erik van der Heeg (översättare, kritiker), Sven-Olof Wallenstein (översättare,
filosof) med flera runt NSU:s kretsmöten. Ingmar tog med mig till NSU träffar i Stockholm i
sin gamla Volvo där jag träffade fler som sysslade med kontinental filosofi och avancerad
kulturdebatt. Ibland stannade vi till vid en ny företeelse i Stockholm, klubbar. Särskilt
inbjudna medlemmar kom till träffar med teman, ofta konstnärliga och experimentella. Klubb
Baby hette en sådan där hans dotter Ella Lemhagen hängde. Hon hade varit med på
UppsalaMagazinets tid också.
1987 for jag till Oslo på en NSU:s vintersymposium för den postmoderna filosofikretsen och
lyssnade på Jonathan Culler, dekonstruktionens amerikanska uttolkare. Själv hade jag bestämt
mig för att syssla med filosofi som huvudämne, inte litteraturvetenskap. Under ett par år hade
jag trott mig om att följa i litteratursociologen Lars Furulands spår, en bekant Uppsalaprofil
vars dotter jag gått i grund- och gymnasieskola med och som jag umgåtts med genom åren.
Lars Furuland var empiriker och satte mig att läsa svensk-amerikanska tidningsutgåvor från
1800-talet, vilket jag kämpade med vid forskarbordet på Carolina men sedan gav upp. Då
hade hermeneutiken, Frankfurterskolan, post-strukturalismen och särskilt Foucault blivit mer

97
intressanta. Doktoranden Johan Svedjedal var däremot mer lojal mot sin mentor Lars
Furuland och blev med tiden en värdig efterträdare.
Som jag visat så är jag ganska rastlös och dras till trender varför det givetvis inte blev så att
jag kunde sitta och forska i fyra år om något så ointressant som svensk-amerikansk
presshistoria. Istället valde jag att skriva en C-uppsats i filosofi om Michael Foucaults
idéhistoriska verk Les mots et les choses från 1966, ett verk som ingen egentligt brytt sig om i
Sverige. En kurs i franska vid UFR Sorbonne i Paris 1987 bättrade på franskan.
Jag hann även samma år med en rundresa i några städer i norra Indien som frilansjournalist
tillsammans med Anders Forsström, Jörgen Runeby och Staffan Norell. I Calcutta intervjuade
jag maoister (naxaliter, Jan Myrdals hjältar), en konstnärinna och en bibliotekarieföreståndare
vid en samling av Small Magazines. I Patna skrev jag om toalettentreprenenaden Sulabh, i
Varnasi om nedsmutsningen av floden Ganges och i New Delhi om svenskt fackligt bistånd,
indiskt studentliv och barnarbete för Kyrkans Tidning, SvD, Sydasien, UNT, Biblioteksbladet,
LO-TCO:s Biståndsnytt, nyhetsbyrån Barnens Värld, och Ergo.
Sulabhs system för offentliga toaletter var genialt. Vi fick en rundvisning i Patna av deras
anläggningar: en forskningsavdelning där kemister tittade i mikroskop på avföring för att testa
vad denna restprodukt kunde tänkas användas till, en cricketplan vars kvällsbelysning drevs
av en metangasdriven generator där metangasen kom från Sulabhs toalettsystem till en
vidareutbildning i hantverk och annat nyttigt för de kastlösa kvinnor som med Sulabhs
offentliga toaletter blev utan sitt arbete med att tömma privata toabås och bära latrintunnor på
huvudet.
Sen var jag urless på Indien. Resan bar sig inte heller men vi hade väldigt roligt, fyra grabbar
på vift med nya planer varje dag och nya äventyr. Jag missade tyvärr att provdricka indisk
champagne och skriva för Systembolagets kundtidning Uppdraget. Anders Forsström var
mest seriös av oss och drog till Amritsar när sikher och militär igen drabbade samman i
våldsamheter. Vi andra svarade på tröttsamma gliringar och frågor om Bofors vapenhandel
med Indien och kopplingen till Olof Palme.
I början av februari 1988 var jag åter i Uppsala efter att ha firat nyår i Calcutta. Ingen vid
Filosofiska institutionen sysslade med fransk filosofi men de lät mig hållas. Jag antogs för
övrigt på skottdagen den 29 februari 1988, något som stämde väl med känslan av att vara en
outsider bland logikerna som avskydde kontinental filosofi. En tentamen kunde till och med
göras för en lärare som inte hade läst boken (Heideggers Varat och tiden).
Jag hade dock gjort mig ett namn i Uppsala genom att introducera postmodern filosofi och
annat som inte de ängsligt anala Uppsalaakademikerna vågade eller ville eller inte kunde
syssla med.
Genom engagemang i KHF-VPK (Kommunistiska Högskoleförbundet-Vpk) kom jag med i
studentkårens styrelse. Där tog jag initiativ tillsammans med Stefan Jonsson (numera
kulturmarxistisk professor i etnicitet, men då ledare för Humanistforum med sin dåvarande
partner Sara Danius) till föredragsserien Moderna filosofier i 80-talets Europa.
Där talade Donald Broady om Pierre Bourdieu, Horace Engdahl om ETA Hoffman, Ebba
Witt-Brattström om Julia Kristeva, Wallenstein/Heeg om Lyotard/Deleuze/Guattari, CH
Wijkmark om Nietzsche, Staffan Carlshamre om Derrida med mera. En slutdebatt om frågan
Behövs analytisk filosofi? mellan Lars Bergström och SE Liedman drog så mycket folk vid
universitetshuset att vi fick byta till en större sal.

98
Mina kontakter inom NSU var avgörande för att dra föreläsare och samtidigt dra in fler
intresserade till våra kretsträffar. Temat för den filosofikrets jag deltog i var “Subjektivitet
och intersubjektivitet”, vilket handlade om fenomenologi och (post)strukturalism. Men man
kunde välja litteratur rätt fritt och vi läste Foucaults Övervakning och straff och
Adorno/Horkheimers Upplysningens dialektik, båda standardverk inom civilisationskritik och
radikalt tänkande bortom Marx, Nietzsche och Freud.
Redan i januari 1985 när jag landat från Indien träffade jag en flickvän från gymnasietiden
1977. Vi hade hållit kontakten sedan dess och nu hade hon två barn i en pulka i snön vid
Fyrisbron. Vi blev ett par denna vårvinter. Hon var mer berest än jag i Europa och jag hängde
på henne och barnen ett år senare då reste vi runt i Bretagne, Paris (där jag lyssnade på Pierre
Bourdieu vid Collège de France), Provence och Schweiz. Samma sommar gav jag upp mitt
rum på Norrbyska studenthemmet.
Hemma i hennes stora tvårummare på Linnégatan 18 dit jag flyttade in bland två småbarn och
deras mor satt jag ofta med mina intellektuella fränder med böcker och tekoppar. John
Swedenmark, Märit Eijde och Ingmar Lemhagen var stamgäster hos oss, medan andra kom
och gick.
Folk från lingvistikinstitutionen var särskilt indragna i NSU då John arbetade där liksom
bröderna Thosteman, Sven-Erik och Carl-Gunnar (en suverän författare som fått mig att läsa
om växtodling och trädgårdar). Lingvistikprofessor Sven Öhman vakade över NSU-gänget på
håll och anordnade kurser om hermeneutik, semiotik och språkfilosofiska seminarier och
projekt.
Tillsammans med Annika Lyth, John Swedenmark och Gabor Bora försökte jag dra igång
Kollegiet för Kulturstudier, en extern sida av NSU:s kretsar och våra humanistiska
självstudier. Vi skulle publicera texter och arrangera seminarier och ge ut en svensk/engelsk
tidskrift med det lockande namnet Maelstrom/Malström. Av detta blev intet mer än skisser
och planer.
Filosofidocenten Sören Stenlund, som var den mest begåvade och självständiga bland de
analytiska filosoferna i Uppsala, hade gjort upp med logiken redan 1979 i sin bok Det
osägbara om Wittgenstein. Han hade även om kritiska synpunkter på den trånga matematiskt-
logiska filosofitradition han formats av sedan 1970-talet tills han inte stod ut längre.
Stenlund var norrländskt lågmäld men klar i sina uppfattningar, inte alls bombastisk som jag.
Det enda larm han åstadkom var när han kom klapprande nedför trätrappan med sina träskor
från övervåningen på Villagatan, där en gammal professorsvilla inhyste Filosofiska
Institutionen. En annan egenhet han höll sig med var att ta ledigt varje höst för älgjakt, en rätt
ovanlig sysselsättning bland filosofer.
Stenlunds bok var en sensation i Uppsala men ingen ville ta i den eller diskutera med honom,
så han gick över till lingvistiken där Sven Öhman fixade fram HSFR-pengar. Sören och Sven
var ett språkfilosofiskt radarpar som gjorde att Uppsala kändes öppnare. Filosofiinstitutionen
på Villagatan var charmigare än Humanistcentrum men tankefriheten var större i
betongbunkern HSC.
Jag bråkade som vanligt och gjorde livet surt för min handledare Wlodek Rabinowicz och
andra lärare genom att ideligen påtala vad man läste nere på kontinenten och även vid
amerikanska universitet. Doktorandbidrag var inte att tänka på så jag tog jobb hösten 1988

99
som studievägledare på Fyrisskolans gymnasium för tvååriga linjer, el-tele och handel-kontor.
På så vis klarade jag mig utan studielån ett läsår men fick lite gjort.
I december 1988 föddes min första dotter så vi blev fem i tvårumslägenheten, visserligen stor
med sina 82 kvm, men jag spikade upp taksängar och loft alldeles själv. Min händige far
inspekterade och var för en gångs skulle nöjd med sin son; familjens svarta får, opraktisk och
olönsam vänsterintellektuell.
Våren 1989 framstod Uppsala som en återvändsgränd. Min sambo hade sagt upp sig från
Akademiska sjukhuset tillsammans med över 20 andra barnmorskor pga. låga löner. När ett
skambud kom från sjukhusledningen återvände nästan alla men inte hon. Efter ett kort
sommarvikariat som kulturredaktör på Arbetarbladet i Gävle 1989 var jag på väg utomlands
igen.
Jag skulle vara pappaledig och tänkte att det kunde hellre göras på kontinenten. Vi for ned till
Schweiz på sommaren där man hade brist på barnmorskor. Efter intervjuer och besök så
flyttade vi med tre barn till staden Fribourg där man talade franska (vilket jag behärskade
någorlunda, min sambo flytande) och schweizertyska (vilket jag med skoltyska knappt förstod
men min fru klarade).
Allt verkade klart med uppehållstillstånd när vi anlände och jag tänkte att jag kanske skulle
skriva in mig för att ta någon filosofikurs. Min hustru (vigsel i juni mest för formalitetens
skull) skulle ju arbeta och jag skulle passa barn. Men så framgick det på invandrarkontoret att
hon inte alls kunde ta med sig några anhöriga det första året.
Vi höll på att krevera då vi hyrt ut lägenheten i Uppsala och satsat allt på att jobba där nere.
Plötsligt blev mina universitetsstudier grundade för att ta med min familj så jag såg till att
skriva in mig på flera kurser illa kvickt.
Dock fanns en obegriplig hake i och med mitt gymnasiebetyg. Jag hade visserligen bra betyg
med 4,3 i snitt från naturvetenskaplig linje men en 2:a i gymnastik höll på att välta
utlandsvistelsen överända. Att räkna bort ett betyg var kutym i Sverige men inte i Schweiz.
De menade på något oklart sätt att min 2:a var ogiltig och därför skulle jag inte kunna antas
till Fribourgs universitet och då heller inte ta in familjen.
På något sätt löstes detta byråkratiska hinder. Filosofiprofessor Otfried Höffe, Kantforskare
och influerad av Apel-Habermas transcendentala diskursetik, var behjälplig trots att vi aldrig
haft kontakt innan. Han sa i telefon till invandringskontoret att jag var välkommen som
gästforskare och så var det hela över.
Tiden i Fribourg var ett härligt avbrott från Sverige och jag gillade verkligen att dra barnvagn
upp och nedför backarna i den trevliga universitetsstaden, ena sidan fransktalande och fattig,
andra sidan tysktalande och rik. En å delade upp hus och människor precis som Fyrisån i
Uppsala.
Ett barn under ett år var hemma med mig, en femåring gick i förskola och en sjuåring i skola.
Ingen skolbespisning tillhandahölls utan hemmafruar förväntades hämta barnen hem till lagad
lunch vilket jag gjorde. Troligen den ende hemmamannen i Fribourg om inte i hela Schweiz.
Barnen klarade den fransktalande förskolan och skolan förvånansvärt bra. Min hustru trivdes
på jobbet och jag smet iväg på föreläsningar, en kurs om Kant och en om Rousseau. Där fanns
ett piggt gäng doktorander som var måttligt intresserade av Höffes vurm för tysk
transcendental diskursetik där allt skulle lösas med herreväldesfri kommunikation.

100
Själv läste jag mycket av och om den pragmatiske filosofen Richard Rorty som jag tänkte
kanske skulle accepterades i Uppsala när jag kom tillbaka. Han och jag började brevväxla när
jag skrev att jag ville forska om hans etiska och politiska tänkande. Vi bestämde att träffas i
Paris sommaren 1990 vilket vi också gjorde.
Nyåret 1989 firade jag och den ettåriga dottern utanför den franska staden Albi dit jag rest för
att besöka Uppsalalingvisten och författaren Carl-Gunnar Thosteman, som också lämnat
landet för att föräldraledigt tillsammans med sin fru och barn.
Men innan dess tog arbetet som barnmorska slut för min hustru då hon sade upp sig. Vi
packade vår Volvo 745, som jag hämtat fabriksny från Torslanda, och for först till Italien, en
frihetsfläkt efter det stela Schweiz.
Vi hälsade på hos några schweiziska vänners italienska släktingar på vägen. Minns att jag
blev bjuden på tripes, en soppa med något segt i som jag tuggade under ett knastrande mot
tungan tills jag frågade vad det var. Strimlad komage löd svaret. Jag satte ned skeden och åt
bröd.
I kustbyn Finale Ligure stannade vi till och badade i det varma vattnet. Sedan tog vi Rivieran
upp till Frankrike över Nice och upp i bergen tio mil norrut. Där fanns en stuga i Haute
Provence som vi kunde hyra genom min hustrus väninna som vi hälsat på 1986 i kuststaden
Hyères längre upp längs franska Rivièran. Uppe i bergen stod hela byar nästan tomma. I vår
närmaste by Péone fanns ett 15-tal fasta invånare.
Bergstugan hade fantastisk utsikt. Närmsta grannen var en äldre dam som bodde ensam med
sina höns. Hon lagade sin pasta för hand varje morgon med en sked och log med få tänder i
mun till den livliga svenska barnfamiljen. Brevbäraren kom förbi på morgonen med sitt
trehjuliga åk och drack gärna ett glas dessertvin vid niotiden med oss innan han for vidare på
en trehjulig vagn längs bergväggarna.
Vi gjorde små utflykter i trakten runt de livsfarliga vägarna med branta stup och inga räcken.
En bohemisk fransk familj med stort umgänge bodde en bit bort. De levde på att sälja crêpes i
Frankrike under turistsäsong och sedan leva snålt resten av året i sitt hus uppå en bergsslänt.
Vi började umgås och min hustru älskade att få träffa äkta fransmän efter de torra
schweizarna.
Jag gjorde en snabb återvändo till Schweiz för att delta i en filosofikonferens med Donald
Davidson och William Quine. Ett schweiziskt vetenskapsteoretiskt sällskap stod för
arrangemanget.
Ur Donald Davidsons kantianska och pragmatiska sammanfattning:
Abstract of Epistemology Externalized:
Starting with Descartes, epistemology has been almost entirely based on first person
knowledge. We must begin, according to the usual story, with what is most certain:
knowledge of our own sensations and thoughts. In one way or another we then progress, if we
can, to knowledge of an objective external world.
In this paper I argue for a total revision of this picture. All propositional thought, whether
positive or skeptical, whether of inner or of the outer, requires possession of the concept of
objective truth, and this concept is accessible only to those creates in communication with
others. Third person knowledge - knowledge of other minds- is thus conceptually basic. But

101
such knowledge is impossible without knowledge of a shared world of objects in a shared time
and space. Thus, the acquisition of knowledge is not based on a progression from the
subjective to the objective; it emerges holistically, and is interpersonal from the start.
Min största behållning var att få möta Claire Hill, en frimodig amerikansk filosof som sysslat
med logik, kontinental filosofi, den katolska fenomenologen Edith Stein och kritiserat
analytisk filosofi inifrån. Hon var en briljant filosof och betydligt mer framgångsrik än jag
trots att vi delvis hade liknande erfarenheter. Vi blev vänner där och har hållit kontakt genom
åren när jag hälsat på i hennes katolska klosterbostad i Paris.
Sen for jag tillbaka och tog farväl av familjen för att åka till Paris (men hann med en
filosofidisputation i Nice) och sedan vidare till sommarvikariat på UNT som allmänreporter. I
Paris hade jag hunnit ordna kontakter bland några filosofer, Jacob Rogozinski, Bruno Paradis,
René Scherér. De intresserade sig för Gilles Deleuze, den svårförståeliga men intressanta
franska filosof jag helst ville skriva om och var bekanta med honom, Schérer även kollega ute
på Université de Paris VIII i Saint-Denis. Dock begrep han inte vad Deleuze skrev om, han
heller.
Jag avböjde en invit att träffa Gilles Deleuze själv då jag inte ansåg mig ha läst tillräckligt,
men följde med på en konferens om Lacan på Collège International de Philosophie. Dessutom
hann jag hälsa på Richard Rorty som var i Paris med de amerikanska filosoferna Hilary
Putnam och John Rajchman på en konferens ledd av Chantal Mouffe.
Från Paris filosofer for jag till hemstaden Uppsala och sedan ut till Östhammar vid
Östersjökusten där jag blev lokalreporter. Mitt bidrag i UNT denna sommar om hur man bäst
lagar en böcklinglåda från Roslagen till den lätta sidan Likt och Olikt är ett bestående minne.
Jag var dock inne i Uppsala när gamla Oeconomicum och Centralbadet brann i juli vid Gamla
Torget och fick se viktig nyhetsrapportering i realtid.
Den hösten gjorde jag ett sista försök att smälta in bland Uppsalafilosoferna men det var inte
lätt. Seminariet i praktisk filosofi bestod i att professor Sven Danielsson, som tyvärr hade
efterträtt den något öppnare Lars Bergström (som efterträtt den än mer vidsynte Ingemar
Hedenius), bläddrade i någon metaetisk studie och frågade vid varje siduppslag om någon
hade något att säga. Nähä då tar vi nästa sida, något där och så vidare.

102
1990-talet

Min mor avled den hösten vilket var smärtsamt men också en lättnad eftersom hon hade levt
ett hårt liv de sista tio åren i ren misär. Jag kände vid julen 1990 att jag ville göra något annat,
vad som helst. En annons från Brunnsviks folkhögskola i Dalarna sökte efter en lärare till en
invandrarkurs och jag for dit på intervju.
Jag som själv gått folkhögskola gillade givetvis denna historiska bildningshärd för
arbetarrörelsen med dess ledare, Brunnsviksrektorn Alf Ahlberg, som jag stött på i Uppsalas
boklådor och antikvariat. En bildad humanist som ville förmå socialdemokratin att ta sig an de
stora frågorna, inte olik Tage Lindbom har jag förstått i efterhand.
I snöglopp med familjens Volvo 745 körde jag till Brunnsvik där jag fick ett litet rum.
Kursdeltagarna kom från hela världen och deras utbildningsnivå sträckte sig från 6 årig
folkskola i Syrien till specialistläkarutbildning i Moskva. Jag hade svenska och
samhällsorientering efter bästa förmåga och trivdes bra.
Alla visste att kursen var en formalitet för att deltagarna efter 16 veckor skulle kunna förnya
sina bidrag från kommunen. Arbetsförmedlingen betalade folkhögskolan för utförd
sysselsättning dagtid oavsett vad vi gjorde. En deltagare bodde ihop med den socialsekreterare
som hade hand om flyktingarna i Ludvika, en trevlig konstnär från El Salvador som använde
avtryck från kvinnliga könsorgan i sina tavlor. Andra som läkaren började lappa ihop ben på
ortopeden på helgerna.
I Uppsala hade vi tillsammans med andra vänner och bekanta börjat engagera oss i
flyktingfrågan och jag gick med i FARR, Flyktinggrupperna- och Asylkommitéernas Riksråd.
Jag satt i möten med Anita Dorazio, Michael Williams och syster Karin på Alsike
kloster. Själva tog vi hand om några flyktingar som fått avslag.
Jag valde att inte fortsätta på Brunnsvik men hade förstått då att vuxenutbildning var en rätt
ok inkomstkälla och inte alltför krävande, något som Göran Hägg också insett när han kunde
undervisa på heltid på AMU och skriva sina böcker. AMU-gruppen i Uppsala sökte lärare i
svenska och engelska, så där började jag hösten 1991. Förutom att undervisa om svenska och
engelska ord för blivande elektriker så drogs jag in i korta uppdragsutbildningar, en värld som
jag intresserade mig alltmer för.
Denna höst hann jag och min dåvarande fru med att besöka Barcelona för en anarko-
syndikalistisk facklig konferens som SAC-Syndikalisternas Utbildningsfederation skickade
mig till. Vi bodde först på ett hotell men flyttade sedan in hos en av de katalanska
anarkisterna. Då såg jag för första gången ett fullt fungerande anarkistiskt kollektiv, ett gäng
av frihetliga motorcykelbud.
Vår värd Xavier, en pigg kille i 25 årsåldern, körde bud över stan och fick sina order från ett
gemensamt ägt kontor som drevs av kollektivistiska principer om självstyre. De var runt 30
mcbud och varje år gav deras företagskooperativ en vinst. Den gav de bort till andra mindre
framgångsrika kollektiv i Barcelona eller gav ut skivor, böcker och tidskrifter som Autogestió,
Agència de Notices alternativa (ANA med anarkistsymboler).
Mckillarna (och några tjejer) ingick i ett frivilligt nätverk av likasinnade anarkistiskt drivna
kollektiv, företag och barer. De fikade och åt på restauranger, drack på barer och tryckte vad

103
de behövde hos kollektivt ägda tryckerier. Vinsten året vi var där skulle ges till ett
kvinnokooperativ som drev en mindre lönsamt tryckeri.
Vi besökte kvarter som spärrats av med vägbommar och där lokalbefolkningen styrde, inte
polisen. Ambulanser tilläts komma in för att hämta sjuka, vilket hände vid överdoser (samma
fenomen hände med italienska “metropolitan Indians” i Rom runt vänstergruppen Autonomia
Operia på 1970-talet, där heroin raderade ut vad som kunnat växa och etablera sig som annat
än de Centri Sociali som följde med liknande drogproblem).
Mcbuden hade en enda regel: att inte köra påtända. Annars fick man sköta sig och sina
uppdrag över stan bäst man ville.
En annan skillnad mot de kollektiv jag mött var att dessa flummiga mcbud och deras vänner
verkade i en anarko-syndikalistisk tradition. De gjorde som mamma och mormor gjort, som
farfar och farbror gjort sedan 1936 när den spanska republiken utropades av FAI-CNT,
anarko-syndikalisterna, minus drogerna då. Killen vi bodde hos hade just äldre släktingar som
sina förebilder, så att vara emot staten och kapitalet var en familjetradition.
Jag höll ett föredrag om facklig kamp och avslutade med orden “The capital is everywhere,
but so is the proletariat!”, ett citat från den autonoma marxisten Toni Negri och Potere Operia,
en italiensk vänsterrörelse från 1970-talet. Italienarna från facket Cobas blev eld och lågor
och omfamnade mig.
De berättade om den italienska operaismen, “arbetarismen”, som jag bara hör talas om. Under
resten av 1990-talet skulle jag skriva om (Frihetlig Press, Socialistisk Debatt, Arbetaren) och
hålla teoretiska föredrag (Kafé 44, Folkmakt) om denna levande marxistiska tradition och dess
ledande teoretiker Toni Negri. Vid decenniets slut gav Axess mig i uppdrag att skriva om den
välkända boken Imperiet av Negri och hans amerikanska lärjunge Michael Hardt, dessvärre
opublicerad (utkast finns på Sourze.se). Inom Vänsterpartiet förstod ingen något av detta.
Vi fick också tillfälle att lyssna på den argentinske författaren Ernesto Sábato, en lågmäld
men intensiv liten man som talade långsamt om sitt storartade men till omfånget begränsade
författarskap
Jag gillar ju folkhögskolor och hade själv gått på Biskops-Arnö, så varför inte försöka knyta
ihop min fil kand. i filosofi och lärarerfarenheter med en folkhögskollärarexamen? Den gavs i
Linköping, min mors hemstad. Jag sökte och kom in i januari 1992, veckopendlade och gjorde
min höstpraktik på Biskops-Arnös medialinje där jag själv varit elev tio år tidigare.
Jag bodde inhyrd hos min morfars andra hustru i Linköping, den som han gift sig med efter
min mormors plötsliga död i februari 1958, två månader innan jag föddes. Jag fick heller
aldrig se min farmor som dog när min far var tre år, 1933.
Folkhögskollärarlinjen var en blandning av akademi (och lite alkemi), folkbildning och
experiment. Vi delades in i grupper om tolv personer som vi från början informerades om
skulle vara de enda regelbundet återkommande personerna under utbildningen. Det stämde för
vi hann med många korta kursinslag och utan denna grupp hade allt blivit rörigt. Läraren
Bernt Gustavsson, vänstersosse med en idéhistorisk avhandling (Bildningens väg : tre
bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880–1930 ) om den bildningskonservative
socialdemokratiske utbildningsministern Arthur Engberg och andra pionjärer, förstod sig på
mig och vi hade många intressanta utbyten av erfarenheter och idéer.

104
Jag hade organiserat mig i SAC-syndikalisterna och hade som sagt börjat intressera mig för
italiensk autonom marxism (som jag först stött på i universitetsbiblioteket i Schweiz 1990 i
pamfletten Les nouveaux espaces de liberté av Félix Guattari och Toni Negri). Teoretiska
diskussioner intresserade dock inte mina kurskamrater utan vi drejade lergubbar enligt
konceptet Levande verkstad och gjorde egna undervisningsförsök tillsammans, där jag och en
arkitekt förklarade hur vi kunde utnyttja Linköpings stadsplanering och stadens historia.
Mitt examensarbete blev en rapport om ett publikt experiment jag satt igång vid Uppsala
Stadsbibliotek, Fritt Forum:
“Fritt Forum är ett försök att utveckla folkbildningen, att demokratisera lokal och nationell
politisk debatt och att omforma föreläsningstraditionen i Uppsala. Tanken är att samla åhörare
kring ett ämne, få någon kunnig och engagerad person att inleda ett samtal för att sedan låta
diskussionen löpa fritt. Det är direkt inte fråga om föredrag utan mer öppna diskussioner kring
aktuella teman i Uppsala, Sverige eller världen. Dessa möten har jag alltså realiserat i form av
regelbundna öppna offentliga samtal på lördagar i Uppsala denna höst (se bilagor 1–2 för
presentation) och försöker i detta examensarbete att något beskriva och utvärdera
verksamheten.”
Bland de inledande föredragshållarna fanns Uppsalaborna Bosse Rothstein, Ola Larsmo, min
gamla klasskompis Per Bill och Terry Carlbom.
Jag planerade föredragen och projektet tillsammans med syndikalisten Mats Bäckman och ett
gäng unga anarkister runt studentgruppen Sine Qua Non och tidskriften Kaos, bland andra
Tobias Hübinette, Karolina Matti och Stefan Bergmark.
I mitt examensarbete lade jag till ett förslag på en vänsterinriktad tankesmedja, antingen
kallad Fria skolan för högre kultur- och samhällsstudier eller Folkrörelsernas Institut för högre
kultur- och samhällsstudier”. Jag hade noterat att högerns Cityuniversitetet hade intressanta
kurser ihop med Stockholms universitet, organiserade föredrag och gav ut böcker. Min tanke
var att vänstern borde göra likadant.
Jag ringde upp nyliberalen Bjarne Kirsebom på moderaten Per Unckels
utbildningsdepartement som var knuten till Cityuniversitetet och berättade om mitt förslag
från vänster. Jodå, det verkade intressant tyckte han men starta inget själva utan kör era
vänsterkurser hos Cityuniversitetet var hans svar. CH Hermansson, Mikael Löfgren och Lars
Furuland var positiva medan Göran Greider var skeptisk. Detta var alltså runt 1993.
Tillsammans med Aram Afsahi och Lennart Frimodig, då chefer på flyktingförläggningar runt
Uppsala, organiserade jag en föredragsserie om välfärdsstaten. Vi höll till i Uppsala
Missionskyrka och fick stöd av Frikyrkliga Studieförbundet. Föredragshållare var Bengt
Göransson, Sverker Gustavsson, Bo Rothstein, Birgitta Dahl, Bo Gustafsson, Evy
Gunnarsson, Maths Isacson, Lena Sommestad och Bo Malmberg med flera. Men någon
folklig kvalificerad tankesmedja till vänster lyckades jag inte ordna. Arenagruppen kom till
senare.
Folkhögskollärarlinjen var en del av ett vuxenutbildarnätverk, Vuxenutbildarcentrum,
folkbildningsarkivet Mimer och forskning om kompetensutveckling där Per-Erik Ellström var
ledande. Jag blev alltmer intresserad av vuxnas lärande och pedagogik, även den rent
affärsmässiga sidan av uppdragsutbildning.
Finanskrisen som började 1990 gjorde att vuxenutbildningsanordnare blev hett efterfrågade
eftersom arbetslösa där kunde sysselsättas och därmed föras ut ur AMS statistik.

105
Folkhögskolorna fick ett särskilt K-anslag för att ta in kursdeltagare från arbetsförmedlingar,
invandrarbyråer och socialkontor. Jag gillade inte att folkbildningen skulle vara en
hjälpgumma till AMS och skrev debattinlägg i Folkhögskolan, Fönstret och LO-tidningen.
Efter höstpraktiken 1992 på Biskops-Arnö, då jag samarbetade med den brittiske
mediekritikern Peter Watkins som gästade skolan det året för en Strindbergsfilm, fick jag jobb
på en kurs för arbetslösa i trakten, dvs. Bålsta med omnejd. Jag hade undervisat medieelever
om journalistik, något de motvilligt och under protest uthärdade eftersom de ansökt för att få
göra film, särskilt Roger Wilson och Klara Zimmergren. Nu var jag satt att sysselsätta ett 20-
tal vuxna dagtid i oklart undervisningssyfte.
Deltagarna var av alla de slag. En ungersk man hade en affärsidé om att starta bowlingklubbar
över hela landet och många drogs med i hans projekt. En annan komponerade musik på
datorer, något sällsamt då 1993 medan andra var vanliga Bålstabor.
Jag arbetade halvtid, hade kurser i marxism för Ung Vänster Uppsala, men fick också tid att
översätta åtta texter om det politiskt filosofiska begreppet kommunitarism. Den handlar om
samhällsgemenskap och hade blivit intressant i USA under 1980-talet genom Alisdair
McIntyres moralhistoriska bok After virtue, Michael Sandels kritik av John Rawls liberala
individualism och Charles Taylors Hegelläsningar.
Själv hade jag introducerat debatten i den marxistiska tidskriften Zenit ett par år tidigare. Det
vänsterinriktade bokförlaget Daidalos i Göteborg (f.d. Röda Bokförlaget) hade godtagit mitt
förslag om att ge ut en antologi med texterna och min introduktion. Men Timbro hann före
med tre av de åtta utvalda texterna sommaren 1993 under rubriken Gemenskaparna och
därmed föll mitt initiativ. Jag gav sedan ut boken 20 år senare själv i samma format som jag
planerat under boktiteln Kommunitarism- en antologi om gemenskap och individualism
i moral, politik och filosofi.
USA var en lockande plats att studera kontinentaleuropeisk filosofi på visste jag, betydligt
enklare än att försöka bli antagen som doktorand i eller få handledning från Danmark,
England (där jag höll ett föredrag om Rortys pragmatiska etik vid Essex universitet 1990),
Frankrike eller Norge som jag försökt med. Uppsalafilosoferna var skeptiska till alla förslag
om externa handledare, så jag var i limbo med mina försök att komma överens med dem. Inte
ens den beskedlige post-analytiske och pragmatiske filosofen Richard Rorty accepterades i
Uppsala. Jag hade gett upp om att få skriva om någon fransman vilket nog var bra.
Jag sökte och kom in vid masterskursen vid New School for Social Research i New York
hösten 1993. Min familj skulle komma efter var tanken. Sverige-Amerika stiftelsen gav mig
ett stipendium från fonden Thanks to Scandinavia som räckte just en termin. Fonden hade
upprättades av underhållaren Victor Borge som ett tack från danska judar som räddats av
skandinaver under andra världskriget.
När Prins Bertil överräckte priset vid en ceremoni på Ingenjörsvetenskapsakademin våren
1993 tror jag min far var lite stolt där han stod i publiken. Han hade haft få anledningar till det
tidigare.
New School var som en folkhögskola med akademisk nivå och grundat av progressiva
intellektuella 1919 med en filial för öppna föreläsningar där alla är välkomna oavsett
akademisk bakgrund, folkbildning helt enkelt och i Greenwich Village dessutom. Sedan 1933
fanns också ett särskilt exiluniversitet för europeiska judar, vänsteraktivister och andra på
flykt undan nazismen.

106
Tiden i New York blev kortare än beräknat, vilket läsaren nu börjar inse visar ett mönster. Jag
läste tre kurser (Leibniz, pragmatism, Aristoteles) och bodde i ett delat studentrum Brooklyn
på Long Island University campus, inte långt från Flatbush Avenue. Den mest kända läraren
var pragmatikern Richard Bernstein, en vänlig men skarp man och Anges Heller, barsk
ungersk marxist.
I Uppsala hade jag varit ensam bland doktoranderna med mitt intresse för kontinental filosofi.
I New York var jag plötsligt en av 100 likadana medan analytiska filosofidoktorander var
kanske 10. Märklig känsla att inte vara den som var fel.
Jag skrev lite frilansartiklar mest på skoj: om virtual reality som konstnären Cindy Sherman
använde i en utställning hon visade själv för oss besökare (för Computer Sweden), om en
nordisk poesifestival - IT-entreprenörerna Ernest Malmgrens och Kajsa Leanders spektakel
(för Samefolket, Ny Tid) och fick en intervju med filosofen Charles Taylor (Ny Tid, Filosofisk
Tidskrift).
Förlaget Autonomedia och tidskriften Semiotext(e) kände jag till från postmoderna,
vänsteralternativa och autonoma sammanhang (t ex deras engelska utgåva av Guattari och
Negris skrift). Deras kontor låg i Williamsburg i Brooklyn inte långt från min bostad. Jag gick
upp i fabriksbyggnaden där de höll till och träffade den legendariske redaktören Jim Fleming
under ett par timmar. Han gav mig en kasse böcker i utbyte mot cornflakespaket jag fått från
matsalen där jag åt på mornarna. Ett helt naturligt utbyte verkade han tycka.
Ett annat sammanträffande var när jag for upp till Columbia university för att lyssna på när
den afro-amerikanske filosofen Cornel West skulle presentera sin bok Race matters. När
Edward Said presenterade honom såg jag två svenskar i publiken, kulturvetarna Stefan
Jonsson och Sara Danius tillsammans med den indisk-amerikanska litteraturvetaren Gayatri
Spivak. De hälsade artigt. I am a hang around alright and a pain in the ass for some.
Så jag kom återigen tillbaka före utsatt tid till Uppsala. Min fru for tillbaka till New York
ensam för att söka arbete som barnmorska, vilket rådde brist på där, men blev utan pga. krav
på test och examen.
Jag hörde av mig till Biskops-Arnö för att hitta ett nytt jobb och fick napp på något ingen
lärare där ville ta, nämligen att leda en latinamerikansk teaterskola i Stockholm. En ideell
förening, Amanda, hade haft studiecirklar i Akalla Träff för unga chilenare och andra
latinamerikaner med teaterintresse. Nu ville de satsa på en allmän tvåårig kurs med
teaterinriktning och därmed ge eleverna gymnasiebehörighet. De flesta av dem hade kommit
under 1980-talet men de som ledde föreningen var kämpar sedan Allendes tid 1973.
Utan att kunna spanska ledde jag denna kurs med över 30 vuxna som kom från högst olika
läger. En kvinnlig deltagare direkt från fängelset Hinseberg men de flesta var arbetslösa
dropouts i Tensta-Rinkeby. Alla pratade spanska hela dagarna utom två svenska lärare som
jag rekryterade.
Vi höll först till i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler i Anna Whitlock huset på
Östermalm. I källaren fanns en scen och på bottenvåningen lektionssalar, där ett par
ertappades med byxorna nere under rasten. Andra gånger rökte de marijuana. Sådana elever
ansvarade jag för.
Som om detta självpåtagna kaos inte räckte så började jag intressera mig för “kaospiloterna”,
de danska projektledarna i Århus som ordnade festivaler och jippon. De hade en treårig kurs
som startade i Danmark, fortsatte i Kalifornien och slutade i Japan. Jag och familjen reste ned

107
till en dansk folkhögskola på sommaren utanför Århus. Inne i staden fanns Mouse House, ett
hus stött av Apple, Frontløperne, Projektvuggerne (där vem som helst fick lägga en idé för
bedömning under en vecka och sedan kanske få hjälp) och mycket annat spännande som till
exempel serveringspersonal med sado-masochistisk läggning att hyra in vid särskilda fester
där de smiskade matgästerna.
Studiefrämjandet Uppsala följde med till Danmark och stödde mina ansökningar om att få
starta något liknande i Uppsala. Jag besökte även Salas Framtidsfabriken, Fryshusets
Kosmopiloter i Stockholm, musiklokalen Musicalen i Uppsala men blev under nästa år
indragen i projektutbildningen Fyrverket i Rinkeby, en blek svensk motsvarighet till
danskarna, givetvis .
Under hösten blev min uppgift att leda teaterskolan tillsammans med föreningen Amanda
alltmer svårhanterlig. Jag som kursansvarig visste inte vad som sades och hade lite kontroll
över ekonomi och administration. Biskops-Arnös kontor undrade allt oftare vad som pågick.
Ett plus i statistiken var att mina elever var så lågt utbildade vilket bidrog till att ge Biskops-
Arnö mindre profil av att vara en skola för kulturintresserade unga välutbildade, vilket jag var
när jag började 1981 med 20 poäng litteraturvetenskap i bagaget.
Rinkeby folkhögskola drev Fyrverket i en liten f.d. förskola bakom centrum. Själva skolan låg
i Möllan vid E18. Där satt jag och min journalistkollega Anders Forsström några
eftermiddagar för att något utbilda Fyrverkarna i layout (PageMaker) och elektronisk
textproduktion (BBS- anslagstavlor kunde nås via uppringda modem).
Tydligen skötte vi oss bra för nästa år, när teaterskolan lagts ned pga. strul med elever och
föreningen, fick jag erbjudande om att gå in som projektledare på heltid med start till hösten
1995.
På våren var jag fortfarande anställd vid Biskops-Arnö. Jag hade kort träffat den
finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright och inbjudit honom till en
filosofikonferens om hans kultursyn. Han hade hyllats av andra tänkare än just sina
filosofikollegor så det var något nytt.
Jag kände till många fackfilosofer och vid pingsten 1995 samlades runt tio av dem i Biskops-
Arnös vackra huvudbyggnad. Huvudpersonen kom dagen därpå pga. flygstrejk. Sedan
fortsatte föredragen med repliker av von Wright, alltid tänkvärda inlägg med precision som
visade att han lyssnat på invändningarna mot hans enligt många alltför pessimistiska
kulturkritik.
Deltagarna kom från Danmark (Lars-Henrik Schmidt, som jag kände till via NSU), Norge
(von Wrights vän Knut Erik Tranøy och May Thorseth) och Sverige (Svante Beckman, Maria
Carlshamre (Robsahm), Jonas Anselm, Torbjörn Tännsjö och Bengt Molander). Molander och
Thorseth redigerade föredragen till en antologi, Framsteg, myt, rationalitet, som gavs ut 1997
på Daidalos.
Jag arrangerade också en konferens om Europa och islam denna vår på Biskops-Arnö, där den
svenske imamen Mohammad Muslim Eneborg, diplomaten Ingmar Karlsson och en
fransktalande algerisk kvinna från Lyon deltog. Den frispråkige etnologiprofessorn Karl Olov
Arnstberg vore intressant att få dit tyckte jag och ringde upp, men han hade inte tid. Vi kom
att ses mycket oftare 20 år senare i islam- och invandringskritiska sammanhang.
Fyrverket utbildade projektledare som själv fick dra igång sina projekt och lära sig genom
trial- and-error med viss handledning och utbildning. Jag och en lärare som varit med från

108
första året 1994/95 var ansvariga för dessa 15 unga arbetslösa från förorterna runt Järvafältet.
Länsarbetsnämnden betalade. Arbetsmarknadsutsikterna var väl inte lysande men det gällde
att få in folk i kurser och bort från statistiken medan finanskrisen rådde. Snart skulle statliga
Kunskapslyftet komma med samma syfte.
Det första eleverna gjorde var att arrangera en konsert på Rinkeby Folkets Hus med rapparna
Infinite Mass. De surade och gick av scen efter en och en halv låt. Publiken stack. Kvar blev
en skuld som vi måste lösa. Sagt och gjort ordnade eleverna en källarfest med disco och
alkohol som drog betydligt fler och täckte skulden. Men lagligt var det inte och tidvis farligt
vid tre på natten då fulla gäster retade sig på den långe svennen Sjunne som verkade så stursk.
Ett annat minne är när jag saknade två latinamerikanska softa killar som ofta skolkade från
Fyrverket för att jobba svart som målare eller slappa. Jag gick hem till dem, ringde på och
skällde ut dem när de kom upp från tvättstugan. Då kom de till kursen nästa dag.
Jag gillade verkligen livet i Rinkeby. Folk hjälpte till och var ännu inte projekttrötta även om
jag såg tecknen. Anders Ygeman kom förbi och vi hade kompetenta gästlärare som Ozan
Sunar och idrottsmän (tyvärr minns jag inte dem, idrott inte min grej). Folkets Hus
föreståndaren, en islänning, var på vår sida och med vid starten av Fyrverket.
Framåt våren hade jag själv fått en projektidé som jag försökte få lokalt stöd för: ett hamam,
turkiskt badhus alltså. Det kunde ligga intill fotbollsplanen till höger om E18 mitt emot SEB-
banken i Rissne och dra lokala gäster med årskort lika väl som företagskunder från Kista och
SEB. Magdans och servering, inte bara thé i glas med baklavas. Jag anordnade några möten
på Folkets Hus, fick en arkitekt att rita en skiss men det visade sig att jag som Uppsalabo och
svenne inte kunde driva projektet. Turkarna kände sig överkörda av svennen Sjunne och sa att
de skulle ta över projektet men inget hände. Jag tror fortfarande att ett hamam skulle vara bra
för Rinkeby.
Jag fick erbjudande om att fortsätta ett år till med Fyrverket, men det tog på krafterna liksom
pendlingen från Uppsala och ta hand om tre barn, då 7, 11 och 13 år. Studiefrämjandet
Uppsala hade en informationskurs om Agenda 21 som jag undervisade på om medier och
informationsstrategier. Dessutom hade jag skrivarcirklar för intresserade som ville berätta
eller dikta. Jag var samtidigt ledamot (V) i Uppsala kulturnämnd och IT-råd. Och så med i
styrelsen för Folkrörelsen för Medborgarlön. . .
Jag skrev lite vid sidan av då i mitten av 1990-talet. Jag satsade även på frilansjournalistik och
var knuten till de lokala bladen Universen (universitets personaltidning), Upptinget
(landstingets dito) och Uppsala-Demokraten (S). Därutöver så skrev jag vanliga brödknäck
för alla möjliga tidningar och tidskrifter och debattinlägg.
Under 1997 satt jag ibland i ett gemensamt kontor i gamla AMU-huset vid St.
Olofgatan/Salagatan med Fyra Pennor, en frilansgrupp där Lisa Förare-Winblad, Staffan
Wolters, Andreas Strömberg m fl. ingick. Matskribenten Lisa bjöd ibland på såser för
avsmakning som vi fick sätta betyg på. Annars var hon den som införde begreppet After
Work, något som jag institutionaliserade varje fredagseftermiddag på Saluhallen under ett par
år. Mest för herrar och en slags föregångare till de senare Sverigevänliga träffarna runt Onda
Bordet (se Mathias Wågs sura inlägg i Dagens Arena maj 2016).
Våren 1997 upptäckte jag Wiks folkhögskola som jag visserligen känt till, bland annat som
nakenmodell vid deras krokikurser runt 1980, men aldrig jobbat på.

109
Wik var inte lika pretentiöst som Biskops-Arnö och jag hängde mycket där ute hos min vän
Thorwald Eckerhorn, en jämte och levnadskonstnär som först bara lagade min bil innan jag
upptäckte alla hans påhitt. Han var uppväxt på ett jämtländskt fjällhotell med musik och dans.
Bosatt utanför Uppsala på Wiks folkhögskola, där han aldrig arbetat men nu hade en villa på
skolans område, arrangerade han konserter långt uppe i Strömsund och åt Norge till. Ingen
lönsam sysselsättning men han brann för sina musikframträdanden, ibland med trumpetaren
Jan Allan eller basisten Georg Riedel. Han uppmärksammade mig på Chet Baker för vilket
jag är honom evigt tacksam.
Till detta kom hans erfarenheter från arbete som terapeut vid mentalsjukhuset Ulleråker och
analyser av framför allt av Hitlers Mein kampf och Bibeln som inte står dagens Jordan B.
Peterson (kanadensisk psykolog) eller Karl Ove Knausgård (norsk monoman) efter.
Wik hade en filial inne i Uppsala i Gränby en bit från centrum för allmänna kurser medan
musik- och konstkurser låg ute vid Wiks Slott vid Mälaren, ett par mil från ön Biskops-Arnö
(skolorna hade förr skridskoturer mellan sig berättade Ingmar Lemhagen, vars far en gång var
rektor på Wiks folkhögskola). Jag undervisade i svenska, engelska och samhällskunskap där
halvtid hösten 1997 och i svenska på Studiefrämjandet Uppsals Kunskapslyftskurs den andra
halvan. Efter jul bytte jag Kunskapslyftet mot journalistik vid Ekeby KomVux i Uppsala, men
hade kvar Wik.
Jag deltog i Sveriges Radios Filosofiska Rummet vid något av de första programmen efter att
i sedvanlig ordning trängt mig in hos redaktörerna vid Radiohuset på Gärdet i Stockholm,
Olle Hägg och Sharon Jåma. De bad mig bjuda in några fackfilosofer för att tala om filosofins
uppgift. Jag kontaktade Sharon Rider vid institutionen och Maria Carlshamre (Robsahm).
Själva tog de in den pigge kulturskribenten Po Tidholm. Vi fyra diskuterade hejvilt och
kvinnorna kom ihop sig rejält. Programmet har inte lagts in i arkivet för sända program.
Po bjöd sedan in mig till en debatt på ABF-Huset om ironins eventuella död, ledd av
Alexandra Pascalidou. Jag pratade om 40-talister, post-materialister och ungdomsgenerationer
utifrån trendundersökningsföretaget Kairos Future och Ludvig Rasmussons analyser.
Sveriges Radio sände också en diskussion med mig i programmet Tendens i P1. Jag hade
mailat dem om vikten av att sätta gränser vid barnuppfostran. De nappade och bjöd in mig och
psykologen Bengt Grandelius. Vi var överens om att barn behöver möta motstånd från
ansvarsfulla vuxna, men ett par kvinnliga inringare protesterade.
Våren 1998 fyllde jag 40. Äktenskapet knakade och till sommaren skilde vi oss. Jag flyttade
till en tvåa mitt emot den lokal där bögklubben Agda huserat på Svartbäcksgatan 68 som jag
besökt 1983 som reporter. Vår gemensamma dotter född 1988 skulle efter några år bo halva
tiden hos mig.
Filosofin gav jag också båten samma sommar. Mitt sista försök till kompromiss med
institutionen var att jag skulle få skriva om fransk Spinozareception, där visserligen Gilles
Deleuze ingick (med sin ena doktorsavhandling 1968 vid Sorbonne medan studenterna
byggde barrikader nedanför så pass att hela tillställningen flyttade upp ett par trappor), men
även mer traditionella franska Spinozaforskare. Men det var inte möjligt utan tre betyg i latin
på universitetsnivå. Tant mieux, d’Upsal. Au revoir.
Jag hade hållit ett föredrag vid Filosofidagarna i Lund om just detta och fått det publicerat i
Res Publica , Tre radikala spinozister: Althusser, Deleuze, Negri. Men sommaren 1998
lämnade jag in min uppsägning av den oavlönade forskarutbildningen som saknat

110
handledning ända från start, vilket jag skrev om i universitetets egen skrift Universitetet som
kulturell mötesplats. Jag hade blivit en överliggare, ett öde som drabbat många besvikna
Uppsalaakademiker. En del såg jag redan på 1980-talet på sjukhusavdelningarna där de slet
för brödfödan och familjen, medan de drömde om sin forskning, utan realism och relevans för
andra än de själva.
Vad som sedan ändrade min serie av ständiga uppbrott och korta ganska okvalificerade
anställningar var att jag blev anställd i augusti 1998 som projektledare vid Enheten för
kompetensutveckling vid Institutionen för lärarutbildning vid Uppsala universitet och
stannade i hela sex år. Personligt rekord.
Mina första uppdrag var att tillsammans med kollegor leda lärarfortbildningskurser om
arbetslag och pedagogisk utveckling i Västerås, Åkersberga, Norrtälje, Tierp och Uppsala. Vi
utbildade även datalärare i Gävle och Malmö i elementär pedagogik i korta dagskurser.

111
2000-talet
Jag intresserade mig som lärarutbildare för läromiljöer på nätet och blev en av flera lärare i en
enterminskurs, IT och lärande våren 2000. Detta var under IT-boomens sista år. 24 studenter
slet med att lära sig professionella redigeringsprogram och knacka html-kod. När vi med
nyfikna studenter besökte det hajpade trendföretaget Framfab för att lyssna på dem var vi de
sista besökarna. En vecka senare stängdes Uppsalakontoret.
Skolforskaren och socialisten Donald Broady, som jag nämnt tidigare i samband med den
franske sociologen Pierre Bourdieu, om vilken Broady skrivit en omfattande avhandling 1990
i vid Lärarhögskolan i Stockholm, var nyutnämnd professor vid lärarutbildningen i Uppsala
när jag började. Vi kom att samarbeta kring digitala läromedel i hans forskargrupp SEC och
Uppsala Learning Lab. Det senare var ett globalt nätverk med noder i Stockholm (KTH, KI),
Tyskland (Karlsruhe), USA (Stanford) och stöddes av stiftelsen Wallenberg Global Learning
Network. Jag skrev senare en magisteruppsats om Metadata for learning objects om hur
digitala läromedel skulle kunna kategoriseras och märkas upp enligt konceptet Semantic Web.
2001 reste jag tillsammans med min 12-åriga dotter till Kalifornien och Palo Alto, där
Stanforduniversitetet ligger i Silicon Walley. Jag hade skrivit en kandidatuppsats på engelska
om s.k. digitala portfolios och där använt mig av Uppsala Learning Labs resurser.
Väl där så ordnade jag en intervju med filosofen Richard Rorty som jag tidigare skrivit lite
om och hastigt träffat i Paris 1990. Han var mycket vänlig och gav sina kritiska synpunkter på
den amerikanska kulturvänstern. Han formligen sågade den och lät som en gråsosse av
redigaste sort. Han var också just en socialdemokrat och hade vuxit upp i ett vänsterhem, men
ansåg att dagens postmoderna och identitetspolitiska studentradikaler var bortskämda
gnällspikar.
Axess var glada för texten som publicerades 2002. Idag är den lika aktuell eftersom den
amerikanska studentradikalismen med dess identitetspolitik, postmodernism och politiska
korrekthet nu invaderat de svenska universiteten, kulturlivet och vår debatt. Dagens kritiker
av den symbolpolitiska vänstern, till vilka jag räknar mig själv, upprepar Rortys 15 år gamla
invändningar.
Lustigt nog var det Rorty själv en av dem som introducerade tänkare som Jacques Derrida och
Michel Foucault redan före 1980 (liksom jag gjorde under 1980- och 90-talen i
Uppsala). Men han såg längre och djupare än de inhemska epigonerna i USA, de som nu
dyrkas i Sverige vid sidan av de franska rätt märkliga originalen, som vi båda nog kan läsa
men inte ta på samma allvar.
Jag var i kontakt med Rorty efteråt och fick med Hans Ruins hjälp honom till Södertörns
Högskola våren 2004, där han talade inför skeptiska vänsterstudenter. Tillsammans tog vi
pendeltåget från Flemingsberg till innerstan och sedan tunnelbana till Odenplan och
restaurang Tennstopet för gemensam middag med andra filosofer. Han var en anspråkslös och
fri tänkare, långt ifrån pretentiösa akademiker i sitt fack. Själv var jag rätt mallig för min
magisteruppsats om den rätt obegriplige filosofen Gilles Deleuzes tidsmetafysik som
godkändes vid Södertörn 2005.
Dottern och jag reste förutom till USA även till Indien, det land som jag både 1985 och 1987
svurit på att aldrig återvända till. Vi flög först till New Delhi där en skum turistfixare lockade
oss att flyga till Srinagar i Kashmir mitt under brinnande krig mellan Pakistan och Indien vid

112
gränsen och långt in i delstaten fram till staden Kargil. Men jag borde själv ha insett faran och
informerat mig ordentligt.
Dock hände inget annat än att vi turistade där, bodde på en husbåt i vackra Dal Lake och flög
sedan tillbaka. Med på planet fanns sårade soldater som man lade på bårar efter att en del
flygstolar monterats av. Inga fönster fick vara öppna i planet på Srinagars flygplats när vi
taxade ut, men vi hade redan sett attackplanen stå klara intill.
Vi for sedan till badorten Daman norr om Bombay, en f.d. portugisisk koloni som Goa. Där
hängde vi med svenska och andra västerländska backpackers och cyklade runt. Turister på
riktigt.
Vårt sista resmål blev McLeod Ganj, den lilla bergsby i den nordliga delstaten Himachal
Pradesh där Dalai Lama och den tibetanska exilregeringen har sitt residens. Jag som
intresserat mig för tibetansk buddhism fick se praktiserande buddhister och aktivister som
ordnade med alla flyktingar som gått över Himalaya från det av Kina ockuperade Tibet.
En frimodig engelskspråkig tibetansk munk, översättare vid flyktingcentret Gu- Chu- Sum,
blev vår guide. Jag korresponderar fortfarande med honom och skickar pengar, liksom jag
gjort i tio år till en skolflicka inne i själva Tibet via Svensk-Tibetanska Skol-och
Kulturföreningen i Enskede, där jag är medlem sedan många år.
Mitt intresse för buddhism har alltid varit mest teoretiskt, men jag har försökt att meditera
regelbundet, var vegetarian i många år och har deltagit i buddhistgrupper både i Uppsala och
Stockholm. Min favoritförfattare är den brittiske f.d. munken Stephen Batchelor, som även
han är en slags buddhistisk dissident, givetvis.
Vid denna tid runt millennieskiftet tog jag till slut farväl av vänstern och Vänsterpartiet. Jag
hade gått en krokig väg in och ut ur partiet och vänstern i stort alltsedan slutet av 1970-talet.
Inte konstigt med tanke på att jag från början lierat mig med de frihetliga socialisterna, inte
med marxist-leninister eller statssocialister. Jag var och är en folkrörelsemänniska, ofta
utanför våra etablerade folkrörelser.
Genom att jag tidigt läste den anarkistiska och frihetliga kritiken av Marx (Bakunin,
Proudhon) och kände till de folkliga upproren mot Lenins diktatur (Kronstadtmatroserna,
Machnovrörelsen i Ukraina) och den anti-auktoritära vänstertradition som ledde fram till
1968, så var jag i minoritet i Vpk/V, där en viss kritik tilläts av Sovjet och byråkratisk
socialism men inte mer.
Jag var lojal med partiet fram till 1986 då jag gick ur på grund hur vi hanterat det faktum att
vi fick formellt inflytande i studentkåren, men inte lyckats i verkligheten. Jag var givetvis
också kritisk till partiets stagnation, ja hela vänsterns oförmåga att hantera förändringar.
Vintern 1979–1980 gick jag i tre demonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan,
Vietnam ut ur Kambodja, Kina ut ur Vietnam. Fem socialistiska länder som slogs inbördes.
Ingen sa något väsentligt om geopolitik på den tiden. Man teg.
Samtidigt växte alternativrörelsen där jag hade dels försökt själv att ingå genom att pröva på
ekologiskt jordbrukskollektiv, dels hade läst och skrivit om miljöpartiets idéer (Ny Dag,
Ergo) och även gått i som medlem i Jordens Vänner, Framtiden i Våra Händer samt fixat
med matlag i s.k. Mudi-Mumsgrupper.

113
De postmoderna tankarna som slog ut i mitten av 1980-talet var kända för mig men via andra
håll. Jag hade med stort intresse följt DN:s kulturskribent Otto Mannheimers serie om de nya
franska filosoferna (Bernard Henri.Levy, André Glucksman, Pascal Bruckner och andra) och
Michel Foucault, som han sedan gav ut i boken Den förlorade vissheten 1981. Den boktiteln
var den vänster jag kände till, en uppgiven och förvirrad vänster som inte kunde hantera
samtiden och än mindre framtiden.
David Brolins Omprövningar (2015) visar hur några äldre vänstermän gav upp runt 1980. För
mig var anarko-syndikalism (SAC), frihetlig socialism, anti-auktoritärt tänkande (från 1968),
miljövänster (Bookchin, Saetra), post-marxism (Castoriadis, Jameson, Lyotard),
marknadssocialism (Alec Nove), arbetsbefrielse (Gorz, Adler-Karlsson) och med tiden även
autonom marxism (Negri,Virno) ideologier som jag prövade för att hänga mig kvar i
vänstern. Jag borde gett upp på 1980-talet men skulle bita mig kvar ett decennium till,
dessvärre.
Östblockets fall 1989–1991 skulle rensa bort de dogmatiska dragen i Vänsterpartiet trodde jag
och många andra. Jag gick med igen 1991 och var ganska aktiv i Vänsterpartiet Uppsala som
fritidspolitiker, debattör och i styrelsen (1998- 2000 ordförande).
Min provokativa sida fick utlopp när jag arrangerade föredrag i Vänsterpartiets bokkafé om
holländsk narkotikapolitik (Ted Goldberg), sexradikalism (Petra Östergren, Alexander Bard,
Pye Jacobsen, s/m experten Maria), socialdemokratins självbild (Åsa Linderborg), skatter
(Danne Nordling från Skattebetalarna) och annat som fick igång nya diskussioner.
2000 skrev jag 11 motioner till partiets kongress i Växjö varav en om sexarbete som innehöll
länkar till sexarbetarorganisationer världen över (titta i Vänsterpartiets kongresshandlingar för
år 2000 så er ni). Min tanke var att om dessa avslås har jag inget där att göra, vilket skulle
visa sig vara helt korrekt. Förnyarna runt Vägval Vänster var oorganiserade. Lennart
Berntsson och Svante Nordin ger i sin bok Efter revolutionen en bra bild av hur vänstern i och
utanför Vpk/V sjönk tillbaka i blind tro på byråkrati, marxism och statssocialism under 1980-
och 90-talen.
Jag skrev även debattinlägg i Vänsterpress, Flamman och Dagens Arena om varför jag gick
ur och listade fyra skäl: partiets stöd för sexköpslagen, den restriktiva narkotikapolitiken, den
naiva synen på staten och oviljan att diskutera medborgarlön. Dessa ståndpunkter står jag i
stort sett fast vid utom den fjärde. Susanna Popova intervjuade mig i programmet Moderna
Tider, vilket var mitt första tv-framträdande som ingen såg i TV8, vilket i efter hand är lika
bra.
Ett år senare, 2001, gick jag in som passiv medlem i Nya Allmänna S-föreningen där den s.k.
kanslihushögern höll till. Min entré i SAP gick via partihögkvarteret på Sveavägen 68 dit jag
klev in en morgon med min borderterrier och frågade efter partisekreteraren. Jodå, Lasse
Stjernkvist har en kvart ledig.
Jag tog hissen upp och gick in till honom.
-Hej Lars, jag är f.d. vänsterpartist som är för legal prostitution och mot restriktiv
narkotikapolitik. Frihetlig vänster. Är jag välkommen i sossarna?
-Självklart. Men du får argumentera för din sak, svarade han.
Men jag gick aldrig på några sossemöten, bevare mig väl. Egentligen var jag klar med S redan
1978 när jag skrev klart mitt specialarbete om partiets historia.

114
2007 gick jag med i Folkpartiet, gick på lokala möten i Stockholm och trivdes bra. Jag hade
dock trott att partiet skulle vara mer klassiskt liberalt men fann samma
socialdemokratiska/socialliberala/socialistiska stöd för en högskattestat där som överallt
annars.
Jag hade börjat läsa svenska s.k. nyliberala tänkare som Johan Norberg, äldre folkpartistiska
ideologer och internationella riktiga liberaler som Fredrick von Hayek. En helt ny värld av
politisk teori öppnade sig för mig när jag äntligen lämnat vänstern. Med min frihetligt
socialistiska bakgrund var det lätt att förstå Hayeks kritik av vägen till träldom och Timbros
utgivning av kritiska skrifter mot byråkrati och paternalism. Jag tog bort det sista ledet från
min tidigare beteckning som frihetlig socialist och började bekänna mig som frihetlig, varken
höger eller vänster. Det gör jag än i dag.
Åter till mitt yrkesliv vid Uppsala universitet i början av 2000-talet.
Vår avdelning drog in pengar till Institutionen för lärarutbildning där den egentliga
lärarutbildningen skedde för studenter. Jag kom med tiden att även undervisa där i olika
pedagogikkurser inom det allmänna utbildningsområdet som lärarstudenterna var tvungna att
läsa, ett akademiskt lågvattenmärke i alla avseenden.
Det var roligare att hålla i ledarskapskurser för blivande rektorer. Jag kom in i
Skolledarhögskolan, ett nätverk mellan universitetsorter som var för aspirerande skolledare.
Mitt bidrag var att skapa en kurs i skoljuridik som saknades men blev efterfrågad. Vår egen
institution hade inte tillräcklig kompetens utan vi fick ta in lärare från juridiken.
Förvaltningsrätt blev ett nytt intresse för mig i och med detta.
Hörnet av Fyris Torg och Drottninggatan i centrala Uppsala kallades tidigare under 1900-talet
för Politiska knuten, eftersom där fanns en anslagstavla med tidningsnyheter där många
samlades och kommenterade och diskuterade de senaste händelserna.
Jag tyckte vi kunde starta Pedagogiska Knuten i UNT:s lokal som låg exakt på samma plats.
Tidningen var aktiv i samarbetsprojektet Tidningen i Skolan, så tillsammans med lärarfacken,
kommunen och lärarutbildningen drog jag igång offentliga skoldiskussioner.
Jag minns särskilt Lotta Lundberg, gammal Uppsalabekant, lärare och författare, pratade om
homosexualitet i skolan och Cherin Awad, juriststuderande, som försvarade rätten att bära
slöja både som elev och anställd i skolan.
Jag var skeptisk och mer inne på det franska slöjförbudet som hade startat den svenska
diskussionen detta år, 2004. Föga anade jag då att just jag skulle bli en islamkritiker sex-sju år
senare och att Cherin Awad skulle leda Halal-tv i SVT 2008 samt vägra ta avstånd från att
stena de som enligt sharialagen var skyldiga.
Jag hade fler idéer. En kurs om sexualundervisning med inriktning mot HBTQ-frågor vore väl
spännande tänkte jag. I lokaltidningen UNT hade jag deltagit i en insändardebatt om
homosexuellas analsexvanor och om prostitution. Den senare frågan hade jag även skrivit om
i Frihetlig Press, det halvanarkistiska studentsyndikatets tidskrift som gavs ut i Uppsala. Där
argumenterade jag för att prostitution kunde ses som överenskommelse mellan vuxna där
staten och lagen inte bör lägga sig i. Min artikel Sexarbete som yrke väckte uppståndelse
bland dessa frihetliga som hade svårt att acceptera frihet fullt ut inom sexualitetens värld.

115
Begreppet sexarbetare var nytt. Jag, Petra Östergren och några till engagerade sig i att starta
en fackförening för denna utsatta och missförstådda grupp men gav upp efter ett par år. Nu
finns den kvar som Rose Alliance.
När Uppsala universitet runt 2004 bildade en avdelning för genusstudier protesterade jag mot
att de behöll allt från den tidigare kursen Feministiska studier och bara ändrade kursnamnet
till Genusstudier. Dessutom var alla anställda och lärare kvinnor utom en vilket jag påpekade
för universitetets jämställdhetskommitté.
Mitt intresse för sexualpolitik började med HBTQ-frågor för över 40 år sedan. 1998 var jag
vid den första Europride i Tantolunden i Stockholm, men gick inte i tåget.
Min kurs för lärarstudenterna hade just den inriktningen, att förstå identitet, kön och sexualitet
i skolvärlden, i undervisning och bland eleverna.
Första kurstillfället kom 35 studenter. Vi hade roligt när vi besökte RFSU och LaFa,
landstingets HIV-prevention, där TV3:s sexexpert Olle Waller i Stockholm föreläste för oss.
På kvällen följde några studenter med på TipTop, RFSL:s gaydisco på Sveavägen. Pirrigt
tyckte de. Själv höll jag på lärarrollen så gott det gick och avstod från dans och drinkar.
Jag skrev en lång artikel i Pedagogiska Magasinet 2003 om ämnet HBTQ i skolan och
kursen. Tidskriften hade tidigare tagit in mina recensioner av aktuell pedagogisk litteratur. En
annan tidskrift jag skrev mer regelbundet och journalistiskt för var Att leda skola som Gothia
förlag gav ut. Jag intervjuade mest skolledare vid mina lärarfortbildningsresor runt i landet
utifrån bestämda teman.
Alliance Française d’Upsal är en anrik förening för frankofiler i Uppsala. På 1950-talet höll
Michel Foucault föredrag där berättade vår granne på Linnégatan, en fransklärarinna.
Foucault var obegriplig enligt henne när han talade om perversioner från Marquis de Sade till
Jean Genet. Foucault var fransk lektor i Uppsala 1956–58 och gjorde sin forskning om
vansinnets historia på Carolinabiblioteket.
Samma förening bad om min hjälp att ordna föredragshållare om några aktuella franska
filosofer. Jag hade ju de rätta kontakterna så en föredragsserie blev av i Katedralskolan 2003–
04. Där talade Donald Broady om Pierre Bourdieu, Jürgen Reeder om Jacques Lacan, Sharon
Rider om Jacques Derrida, Kenneth Hultkvist om Michel Foucault, jag om Gilles Deleuze,
Bengt Kristensson Uggla om Paul Ricœur och en kvinnlig filosof från Stockholm om Lucy
Irigary.
2004 var jag också ansvarig för en stor konferens om informationssökning och lärande för
bibliotekarier, lärare, forskare, skolexperter och skolpersonal. Tillsammans med Karlstads
universitet och Skolverket organiserade vi på Uppsalas lärarutbildning en heldagskonferens
med parallellseminarier och inledningsföredrag av idéhistorikern Sven-Eric Liedman, gammal
bekant sedan vänstern.
Maja Hagerman sammanfattade konferensen i ett avslutningstal i Universitetsaulan. Några av
inläggen utkom i skriften Sök för att lära : om lärande, informationssökning och bibliotek,
redigerad av Margaretha Ullström.
Mitt privatliv var ungefär lika hektiskt som mitt arbetsliv. Jag hängde ihop med en lärarinna,
flyttade in till henne där två barn bodde och sedan ut. Det tog sex månader från träff till
utflytt. Andra kortare förhållanden tog slut de med.

116
Projektinriktad som jag är bestämde jag mig för att leta upp någon kvinna från en helt annan
värld. Jag kände ju till USA och Europa men det lockade inte. Indien? Det land som rest till
tre gånger och varje gång, ja även 1999, förbannat och lovat mig själv att aldrig återvända till,
det måste väl funka? Med mitt osvikliga sinne för att anta självpåtagna svåra och onödiga
utmaningar var Indien givet alternativ.
Vi fick kontakt i februari 2003, jag bokade resa till New Delhi i mars och for i april. Sedan
var vi ett par, förlovade oss samma höst i hennes hem och gifte oss nästa år, både i Stockholm
och New Delhi.
2004 var ett år då jag flyttade till Stockholm, gifte mig, bytte jobb och delvis bransch samt tog
in en indiska i det svenska samhället och min egen värld. Vi bosatte oss i Årsta, precis
utanför Södermalm och med min dotter i Södra Latins gymnasium tvärs över Årstaviken. En
hund följde med henne när hon flyttade mellan oss och hennes mor vid Mariatorget på Söder.
Mitt nya arbete var att biträda rektorn på Hjulstaskolan i Tensta. Vi var två biträdande
rektorer på högstadiet och jag skulle vikariera i 14 månader.
Nedanstående text publicerades 2013 i min bok Sverige 2020 och i Invandring och
mörkläggning, del 1 av Karl Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin:
En redogörelse för mitt första år som skolledare i en av Stockholm stads värsta skolor,
Hjulstaskolan i norra Tensta, och varför jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhuus, till
Skolverket.

Denna grundskola i Tensta fungerade knappt med bara 30 procent av eleverna godkända i alla
ämnen och 50 procent med tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiet. Ändå var skolan
hyllad som en förebild för mångkulturalism av Skolverket, rektorn belönad och studiebesöken
från mer vita områden kom för att titta på alla brunhyade elever (99 procent, 1 procent
svenska). Det var som ett mänskligt zoo att visa upp mot betalning med slagsmål och höga
skratt, exotiska vackra varelser och mycket tonårsenergi och vrede. Kul men vilt. En
blandning av uppvisning och förakt från skolan inför betalande besökare.

Jag var som biträdande rektor ansvarig för att organisera 30 lärare i modersmålsundervisning
eftersom den svenska policyn om andraspråksinlärning kräver goda kunskaper och därmed
undervisning i det första språket, dvs. modersmålet. Nyanlända måste först lära sig sitt eget
språk och ibland även dess alfabet, vilket kunde vara oanvändbart utanför sina f.d. hemländer
om alfabetet var ovanligt.

När invandrarfamiljer protesterade och ville ha mer svenska istället för

modersmålsundervisning fanns det ingen möjlighet att tillgodose dem.
Modersmålsundervisning är infört utifrån lag, oavsett vad föräldrar och elever anser. Jag
gillade själv att prata persiska, hindi, spanska, engelska och franska med de hårt arbetande
välintegrerade lärarna. Särskilt somalierna.

När de nyanlända eleverna kom såg jag vakna begåvade ungdomar som uppförde sig väl,
lyssnade på lärarna och studerade flitigt. Efter sex månader hade de förändrats till normala
svenska elever, även om de hade en utländsk kulturell bakgrund i denna speciella skola.
Normalt svenskt elevbeteende innebär att stöka, inte bry sig om skolan eller lyda vuxna. Alla
gjorde inte detta och flickorna uppförde sig bättre än pojkarna.

117
Men socialiseringsprocessen in i de svenska extremerna var uppenbar och borde ha lett till
annat än leenden och axelryckningar när de tidigare blyga eleverna började gå in och ut ur
klassrummen eller skrika högt i matsalen. Svenska lärare är extremt tillåtande inför dåligt
uppförande och bedömde de nyanlända elevernas utveckling som normal. Det gjorde inte jag.
I matsalen kastade man mat på mig och andra lärare utan mycket reaktioner. Jag blev träffad
men kunde inte se av vem och ingen brydde sig heller. Nästa händelse var dock mer
bekymmersam.

En 15-årig somalisk elev som var känd för sitt våldsamma beteende hade krossat ett fönster i
flicktoaletten. Eftersom han var sedd kunde han inte neka. Han fördes in till mitt kontor av sin
mentor, en speciallärare, vilket var rutin eftersom man inte skulle vara ensam med bråkiga
elever. Jag sade till honom att kostnaden för reparation vad omkring 700 kr men han kunde
arbeta av det under sommaren om det inte fanns nog med pengar hemma.

Hans ensamstående mamma med åtta syskon gick på bidrag. Han såg mig rätt in i ansiktet och
spottade. Slut på historien och anmälan av fönsterkrossningen och bespottningen till polisen.
Mina överordnade gillade inte polisanmälan, men jag gick vidare och blev kallad till
tingsrätten. Den unge mannen log mot mig när han fick sin dom, att ha veckosamtal med
socialtjänsten. Han hade haft många sådana samtal utan resultat. Incidenten
uppmärksammades i DN och i lokalpress, vilket inte gillades av skolledningen.

Det skulle bli fler besök till polis, socialtjänst och domstolar. En vårdag 2005 attackerades
skolan av 20–30 busar från den rivaliserade och lika invandrartäta förorten Rinkeby med
kedjor, järnstänger och nävar. Fönster krossades, folk blev slagna och panik utbröt innan
polisen anlände. En skolelev kunde ha bjudit in dem för att ställa till bråk, men skolan ville
ligga lågt i efterforskningarna, liksom alla elever i skolan som inte vågade berätta vad de sett.
Det fanns en dold ordning i Tensta som krävde absolut lojalitet, högre än den till lag och
skolledning.

Skolan hade en rangordning utefter etniska gruppers inflyttningar i området sedan

generationer. Överst fanns turkar, kurder, iranier och några andra grupper från Mellanöstern.
Dessa föräldrar hade kommit under sent 1970-tal och 1990-tal och styrde över Tensta-
Rinkeby sedan en generation tillbaka då de hade ersatt hårt arbetande sydeuropéer och
välutbildade latinamerikaner som anlänt för arbete och politisk asyl under 1960- och 70-talen.

Den översta styrande gruppen hade sina representanter anställda i skolans café och fritidsgård
och talade kurdiska, arabiska, turkiska och persiska. Om en konflikt uppstod mellan en elev
som talade något av dessa språk och ledningen fanns en rutin att involvera dessa anställda
som medlare. De hade inte någon formell utbildning förutom i bästa fall grundskola, ofta från
sina hemländer.

Elever som ertappades eller misstänktes för stöld, skadegörelse eller trakasserier fick stöd av
dessa café- och fritidsgårdsanställda som redde ut konflikter utan att tala svenska, även om
eleverna var födda i Sverige och uppenbarligen talat svenska innan konflikten uppstod. Ibland
användes en Koran som lades fram för att eleven skulle lägga sin hand på den för att svära på
att tala sanning.

118
Efter sådana konfliktlösningar kunde stulna dyra jackor, telefoner, nycklar och väskor
återfinnas, men det gick inte att klargöra hur eller varifrån. Saker kunde lämnas över av andra
unga medlare som därmed lärde sig att reda ut konflikter inom sin etniska grupp och utanför
lagen. Eftersom det inte gjordes någon registrering av vilka elever som hade begått brott blev
varken familj, polis eller socialtjänst involverad. Bara de caféanställda visste men höll tyst
eftersom banden till eleverna var viktigare än att hålla sig till regler och lag samt informera
familjer.

Om stölder begicks av samma elever eller nya kunde inte klarläggas eftersom inga register
upprätthölls och därmed var ingen uppföljning möjlig. Lojalitet till lokala etniska nätverk var
nödvändigt för att klara sig i denna utsatta förort.

I maj 2005 attackerades skolan som sagt av ett gäng unga män från Tensta och Rinkeby.
Skolledningen försökte efter attacken reda ut vilka som låg bakom attacken. En elev i klass 9
var eventuellt inblandad, men skolledningen ville inte forska vidare. Jag försökte flera gånger
få gehör för att fortsätta efterforskningen eftersom detta tydde på att skolans egna elever
kunde ha bjudit in bråkmakarna, men rektor Sörhuus sade stopp.

Jag vände mig i oktober 2005 till stadsdelsdirektör Jack Kindberg vid Spånga-Tensta
stadsdelsförvaltning. Vid ett enskilt samtal mellan oss två lovade han att bjuda in rektorn till
ett konfidentiellt möte mellan oss tre för att reda ut saken. Dock var det löftet inget värt
eftersom han kontaktade rektorn direkt utan att meddela mig och jag fick en utskällning för att
ha gått till överordnade. Därmed var saken ur världen trodde rektor och stadsdelsdirektör men
inte jag.

Under mitt år vid skolan hade jag sett många oegentligheter och tjänstefel passera som jag
samlade till sex anmälningspunkter och en lång lista på övriga tvivelaktiga ärenden (som att
inte ha ett schema klart efter 3 veckor vid kursstart) och sände allt till Skolverket.

Även denna gång hamnade jag i lokalpressen, men även i SvD och SVT Stockholm. Min
tjänst var ett vikariat som jag lämnade frivilligt och gick vidare till andra uppdrag, denna gång
som biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Hjulstaskolans ledning fick all personal att
skriva under en försäkran om att mina anmälningar inte angick dem och att jag inte
representerade dem, en lojalitetsförklaring alltså som innebar en restriktion av
meddelarskyddet för offentliganställda men det brydde sig ingen om. Rektorn fälldes på två
punkter av Skolverket 2006.

Slutsatsen av detta? Backa inte för påtryckningar. Undvik idealiseringar av invandrarförorter

och mångkultur. Håll sig till regelverk och svensk lag. Sätt ut kameraövervakning och bygg
ett fysiskt skalskydd. Lägg ned icke fungerande kommunala skolor och ge elever nya chanser
på andra skolor.

Slut på redogörelsen och på vidare karriär inom Stockholms stads skolor.

Jag lärde mig mer på ett år på denna skolan än fem år på vilken normal skola som helst, så
tiden var inte onyttig. Vid nästa skola i december 2005 kom jag taggad.
Det blev alltså Fryshusets gymnasium och som biträdande rektor, ansvarig för det estetiska
programmet och ett 30-tal lärare inom de allmänna ämnena, dvs inte “passionerna” musik,

119
teater, dans men skrivande blev mitt ansvar. I realiteten kom jag att samarbeta med de s.k.
passionslärarna också.
Min indiska hustru hade magisterexamen i engelska (hennes modersmål, även om hon pratade
hindi och malayalam flytande och förstod telegu och tamil) och en licentiatexamen i sociologi
från Delhi Universitys School of Economics. När vi träffades jobbade hon på BBC och Unicef
för att ha liknande kvalificerade anställningar i Sverige.
Via hennes arbetskollegor, som till största delen var engelsktalande vid det svenska
storföretag de alla tjänstgjorde vid, kom jag själv att tala engelska all tid utanför jobbet och
förutom vid mitt eget umgänge med svenskar. Vi fick International Herald Tribune i
brevinkastet och såg på BBC/CNN. Jag som bott i USA kände mig tillfreds med denna
tvåspråkiga globala värld.
Min fru ville givetvis lära sig svenska, så hon tog tvärbanan från Årsta till Liljeholmen där
gamla AMU, numera Lernia, har ett stort kurscentrum. Måndagen började bra även om hon
berättade att de 30 deltagarna inte hade samma bakgrund utan akademiker och analfabeter
blandades.
-Well, this is Sweden, sa jag.
Nästa dag var det en ny lärare, och nästa och nästa. På fem dagar hade hon fyra lärare som
alla började med att fråga på svenska vad de hade gjort igår.
-You are in Sweden, sa jag igen men hon ville inte ge upp.
Jag hittade en kurs på Medborgarskolan, Swedish for English Speakers, där en engelsman
förklarade grammatik och uttal på engelska, och lät sedan alla tala och skriva svenska. Samma
metod skulle jag komma att använda senare i New Delhi där en amerikan förklarade på
engelska grammatik, uttal och alfabetet devangari i hindi för mig, den enda eleven.
Vi talade ofta om Sveriges mesighet i invandringspolitiken, skolorna (hon undervisade lite i
engelska på min skola och blev chockerad över elevernas uppförande), kulturlivet och vårt
generösa välfärdssamhälle som visade mig hur extrema vi hade blivit, hela landet och
svenskarna. Extremt mesiga. Även om jag ibland tyckte att våra utländska vänners Sweden-
bashing ibland gick för långt så höll jag med dem. Vi var verkligen världens mesigaste land.
Inget annat land var så extremt. Det som var normalt i resten av världen var extremt här och
vice versa. Jag började skissa på en analys av detta fenomen på en tidig blogg, döpt till med
det svensk-indiska efternamn jag nu hade antagit, www.jansjunnessonrao.blogspot.com .
Värderingsundersökningen World Values Survey var betydelsefull insåg jag och åkte till
Uppsala för att träffa religionssociologen Thorleif Petterson som ledde den svenska
avdelningen. Vi fikade på Carolinabiblioteket och han var mycket generös med tips.
De kristna tidningarna Dagen och Kristdemokraten tog in ett debattinlägg 2008 där jag
analyserade den svenska chauvinismen med att inte kunna stå upp för sin kultur samtidigt som
man förväntade sig att invandrare skulle förstå den. En blind nationell rationalitet som tror att
alla världens invånare egentligen är förnuftiga svenskar medan man samtidigt ursäktar
mångkulturella irrationella vanor.
Efter två år på Fryshuset lämnade jag min post efter att vi hade skurit ned på lärarstyrkan, från
100 till 85. Själva var vi sju i ledningsgruppen, sex biträdande alltså, vilket var väl tungt att
försvara inför lärarna. Jag och en till biträdande slutade. Anledningen till nedskärningarna var
120
dels att årskullarna skulle minska på sikt, dels att stiftelsen KFUM Söder Fryshuset där
ordförande Lena Adelsohn-Liljeroth och vd Anders Carlberg styrde, hade tagit medel ur
gymnasiets budget. Vi hade nästan tre gånger så stor omsättning som stiftelsen där man
visserligen fick projektpengar men aldrig samma långsiktighet.
Visst var Fryshuset politiskt korrekt, men jag gillade skolan, projekten, kaféet och de flesta
som jobbade där. Anders Carlberg hade både stort hjärta och var klok som en pudel, framsynt
och samarbetsriktad. Våra elever var just passionerade av sina intressen inom kultur och idrott
på sätt som jag inte sett annars. Så det var med viss bedrövelse jag slutade sommaren 2007.
Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum (IKC) hade jag hyrt
lokaler inne i Stockholm av 1994 för den latinamerikanska teaterskola jag ledde för Biskops-
Arnö folkhögskola. Nu hade deras chef slutat och jag fick efterträda henne. Dock hade hon
lämnat sin post abrupt och låtit allt ligga i sitt arbetsrum i åtta månader efter en konflikt med
styrelsen.
Jag ägnade tre dagar och tio svarta sopsäckar åt att försöka reda ut vad som var viktigt i
hennes högar av papper, brev, pärmar och allt man kan samla på sig under 17 år som
chef. Men jag kom igenom och fick viss ordning på röran. Budgeten visade sig vara värre än
styrelsen befarat och vi måste säga upp lokalen i SoFo i Södermalms hipsterkvarter.

IKC hade startat 1971 av den ungersk-judiske flyktingen Lajos Szecsi som Invandrarnas
Kulturcentrum, för att bevara de kulturtraditioner invandrarna burit med sig i form av dans,
musik, konst, litteratur med mera. Studieförbundet Vuxenskolan, som drivs av Centern,
Liberalerna, LRF m fl närstående organisationer, tog över IKC på 1990-talet. När jag
anställdes fanns runt 80 invandrarföreningar som via detta center fick bidrag för studiecirklar
och annat. Intäkterna var få, utgifterna stora. En tolkutbildning hade tidigare gett vissa
inkomster, men det mesta var i ruiner när jag satt och rensade upp i bråten.
En flytt var oundviklig men det räckte inte. Även personal måste gå. Som vid Fryshuset sade
jag upp mig själv och några till. Det var på vippen att hela avdelningen måste läggas ned men
styrelsen klarade av att fatta de rätta besluten. Jag var sist anställd och dyrast så jag såg till att
bli uppsagd.
Vi gjorde en ansökan tillsammans med Afrosvenskarna och dess ledare Kitimbwa Sabuni om
att söka pengar från Allmänna Arvsfonden för utställningar om afrikansk historia. Den bifölls
inte vilket jag idag är väldigt glad för. Lika glad som för att inte ha inlett något samarbete med
det vänstervridna Solidaritetshuset som höll till i grannskapet på Söder. Jag insåg då i vilken
utsträckning man som ansvarig chef kan kompromissa för att hitta pengar och rädda personal.
Medan min fru arbetade på ett svenskt internationellt storföretag i Kista och trivdes funderade
jag på om vi inte skulle flytta till Indien. 2007 for vi till Bangalore där jag intervjuades
vid Institute of Leadership & Institutional Development (ILID) för en ledande position. Två
år senare var jag igen i Bangalore där vi hade släktingar. Denna gång intervjuades jag för ett
jobb som utbildningsexpert vid skolutvecklingsstiftelsen Azim Premji Foundation, som leds
av företagsledaren Azim Premji. Han äger Wipro, ett av världens större IT-företag med en
vinst på över 60 miljarder kronor förra året.
Liksom många rika indier vill han ge idka välgörenhet och stiftelsen i hans namn är för att
förbättra Indiens skolor för de fattiga. Jag fick inte jobbet för att jag knappast skulle kunna
kommunicera på de lokala indiska språken, särskilt kannada. Men besöket var ändå givande

121
eftersom jag ett halvår senare i januari 2010 skulle syssla just med indisk utbildningspolitik,
när vi flyttade till New Delhi.
Innan dess dök det upp ett välbekant arbetsområde i Stockholm, lärarutbildning. Den
flumpedagogiska Lärarhögskolan i Stockholm höll just på att flytta från campus Konradsberg
ut till Stockholms universitet ute i Frescati norr om stan och inte läggas ned, vilket
utbildningsminister Jan Björklund borde ha gjort.
Jag fick hösten 2009 snabbt många kurser i pedagogik på längden och tvären. Det var kul att
undervisa igen även om jag dragit mig för just lärarutbildning och pedagogik efter sex år i
Uppsalas lärarutbildning. Den svenska flumpedagogiken stod mig upp i halsen redan 2004 när
jag sade upp mig. Lärarutbildningen var värre än skolorna som hade en verklighet att hantera.
Ett debattinlägg av pedagogikprofessorna Ulf P. Lundgren och Sigbrit Franke i DN efter att
jag slutat bekräftade mina farhågor.
Alla kollegor var inte helsålda på progressiv pedagogik men de flesta. Bosse Sundblad lärde
mig om läsutvecklingsscheman (“lusning” som ogillades av flumpedagogerna) och jag fick ett
närmare intresse av förskolepedagogik och barnspykologi. Staffan Selanders forskargrupp
om didaktik var däremot bisarr liksom de focauldianska epigonerna som skymtade här och
var.
I september 2009 fick jag och min indiska hustru en dotter och i november for mor, mormor
och dottern ned till New Delhi på föräldraledighet. Jag hyrde ut vår lägenhet på Kungsholmen
och tänkte stanna i Indien, där vi kunde leva på en svensk föräldraersättning.

122
2010-talet
Vi bodde i en stadsdele för övre medelklass, Vasant Kunj söder om New Delhi, tillsammans
med min svärmor. Tjänstefolket bestod av ett hembiträde som kom tidigt för att börja med
frukosten och lunchen och strax därefter en städerska som sopade bort det damm som alltid
lägger sig över allt i Indiens huvudstad, belägen på torra stäppmarker med sandbyar.
Jag hade tagit en del kontakter redan med arbetsgivare men var inte tvungen att hitta något. Vi
visste inte ens om vi skulle stanna i Indien utan min fru hade kvar sin fasta anställning i Kista.
En indisk Rotaryklubb bjöd in mig till en träff i ett hotell. De var mycket vänliga och
uppskattade att få besök av en västerlänning. Föredraget jag kom att lyssna på i detta hotell
handlade om aktiemarknad och astrologi. En välrenommerad aktieplacerare berättade för den
priviligierade åhörarskaran om hur zodiaken stod och vad man kunde vänta sig på olje-,
finans-, råvaru- och valutamarknader samt krigsrisken med Pakistan. Allt utifrån strikt
astrologiskt perspektiv men blandat med aktiebörsterminologi.
Jag fick flera erbjudanden om arbete och valde att anta uppdraget som associate director för
School Choice Campaign vid den liberala tankesmedjan Centre for Civil Society, CCS.
Den startades 1997 av forskaren Parth Shah hemma i hans lägenhet i New Delhi. Han hade en
doktorsgrad i ekonomi om valutor från Auburn University i USA från 1990 och en
mastersexamen i farmakologi från Indien 1982. Efter att ha undervisat i ekonomi vid
University of Michigan bestämde han sig för att realisera sin idé om en tankesmedja i sitt
hemland och återvände. Under 1990-talet lanserades många liberaliseringsreformer i Indien
och landet såg ut att vara på väg i rätt riktning ansåg Shah.

1999 blev han intresserad av den sydindiska delstaten Keralas skolmodell. Han kände till lite
om Milton Friedmans valfrihetsteorier och hade läst om skolpengssystem i Milwaukee.
Wisconsin. I det kommunistiska Kerala fanns 60 % privatskolor för muslimska, kristna, och
hinduiska barn i ungefär samma antal. Shah talade med skolforskare i New Delhi som var
förvånade. Han ville se om det fanns ett samband mellan hög andel av privatskolor och hög
utbildningsnivå.

Han fann att Kerala tidigt hade anammat en modell för sina skolor som innebar

Resebidrag till elever som väljer annan skola

Privat organisering av skolväsendet
Privatskolor fick offentlig finansiering

Detta tydde på att de skilda skolorna fick framgång genom konkurrens i en kommunistledd
delstat vilket var förvånande. Shah skrev ett kapitel i en bok som utgick från Keralas långa
historia. Delstaten Keralas fria inställning till och prioritering av utbildning hade funnits sedan
det antika Travancoreriket som på 1900-talet uppgick i Kerala.

1957 försökte en kommunistledd delstatsregering ta kontroll över privata skolor vilket ledde
till uppror i alla tre religiösa skolgrupper. 1959 premiärminister Jawaharal Nehru upplöste
kommuniststyret med hjälp av sin dotter Indira (sedermera Indira Ghandi) pga. social oro.
Skolornas situation i Kerala under denna tid har inte varit mycket omnämnt i historieböckerna
upptäckte Parth Shah. Han fann också att sedan 1959 lät alla partier inklusive de olika
vänsterpartierna skolorna vara.

123
År 2000 lanserade Shah förslaget att man borde ge offentligt stöd även till sekulära
privatdrivna skolor, inte bara religiösa som av tradition fått bidrag, särskilt de kristna. 2001
fick hans initiativ CCS litet statsstöd vid en konferens om valfrihet inom utbildning där Parth
hade propagerat för skolpeng i form av offentligt betalda checkar att lösa in av föräldrar när
de valde skolor och en ny syn på valfrihet. Det var nyheter i den indiska
utbildningsbyråkratin och folk skrattade åt honom och sa, ”Parth, du är i Indien, inte i USA.”

2002 träffade Parth Shah den engelske utbildningsentreprenören och forskaren James Tooley.
De satte båda igång att undersöka fattiga skolor i New Delhi och Hyderabads slum. Tooley
fortsatte ut i till liknande fattiga men framgångsrika slum- och byskolor i Afrika och Kina,
något han sammanfattade i den uppmärksammade utmärkta boken The beautiful tree: A
personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves
(Cato/Penguin, 2009), som jag skrivit om i mitt kompendium Pedagogik och polemik.

I Indien dominerade vid denna tid den ideella skol- och biståndsorganisationen Pratham som
kände till de privata slumskolorna men inte brydde sig särskilt om dem. Man koncentrerade
sig på de kommunala skolorna.

2005 fick CCS ett ekonomiskt stöd av den amerikanska liberalkonservativa stiftelsen The
John Templeton Foundation, $500 000, vilket var en enorm summa omräknat till indisk
valuta. CCS skulle senare få anslag från CATO och American Heritage Foundation, högerns
tankesmedjor i USA.
Parth Shah kunde anställa folk och bedriva masskampanjer om skolcheckar i flera delstater
och informationskampanjer med cirkusartister och gatuteater i slummen. CCS:s första stora
kampanj School Choice Campaign startade och där kom jag in fem år senare, lite snopen för
att ha missat teaterkampanjen i slummen.

CCS startade offentliga utfrågningar i slummen av lärare, skolledare och ansvariga politiker.
Man ordnade utbildning av aktivister som kunde föra offentliga diskussioner på lokala språk.
Ofta var gnälliga lärare på plats för att bemöta argumenten för mer valfrihet och offentlig
finansiering av skolpeng.

Man lyckades samla in 24 000 000 underskrifter till utbildningsministern och bedriva en
juridisk kampanj till försvar av privatskolor med stöd av PIL, Public Interest Litigation. Totalt
organiserade CCS 1400 möten i landet, inte bara i huvudstaden New Delhi. Där ledde
kampanjen att den berömde politikern Rahul Gandhi, Indira Gandhis sonson, träffade Parth
Shah och hans medarbetare. Han sa att han gillade iden i teori men hur göra i praktiken
undrade Rahul.

Från 2007 till 2010 pågick Delhi School Voucher Project, ett underfinansierat pilotprojekt
som i första omgången hade 1 250 000 ansökningar till 400 platser betalda med skolcheckar
från CCS som rektorer kunde lösa in i banker. För att vara helt säkra på att ingen korruption
kunde misstänkas anordnades ett offentligt lotteri med New Delhis lokalpolitiker och tusentals
åskådare.

Vykort delades ut till de föräldrar som inte fick skolcheckar som var adresserade till ansvariga
lokalpolitiker som föräldrarna kunde påverka dem med. Ersättningen per elev till de fattiga
skolor som tog emot dem var 3600 rupees/år, cirka 700 kr.

124
Det var vad kostnaden var för eleverna som de fattiga föräldrarna annars skulle betalat själva.
I de kommunala skolorna var allt gratis, till och med skolmaten. Men ändå ville ambitiösa
fattiga familjer sätta sina barn i de smutsiga slumskorna för att undervisningen var bättre där.

CCS hade inte projektdesignen klar när man gjorde det första skolpengsförsöket. Allt gick
fort. Från beslut till start tog det sex veckor. Stressigt och i efterhand svårforskat med
kontrollgrupper och rätt parametrar.

För Parth Shah var skolpengsprojektet ett sätt att lansera CCS som en unik tankesmedja, som
inte bara tänker utan även handlar. Han fann att det var väsentligt för att övertyga
meningsmotståndare och allmänheten.

Allt gick inte bra med skolpengsprojektet DVP. Föräldrar blev rädda och avrådda av
kommunalt anställda lärare (som i sin tur var rädda om sina jobb). Några av CCS folk sattes i
fängelse av lokalpolitiker eller trakasserades. Rektorer klagade på att elever med skolcheckar
luktade, kom utan tofflor, bar på löss, kom sent, hade ostrukna uniformer och utan lunchlåda
(vilket ledde till att de stal matlådor från andra).

Största skillnad var de utvalda föräldrars attityder vilket visade självrespekt. Många satsade på
bättre hygien, planerade en längre skolgång, dvs att deras barn skulle fortsätta över klass 5
även om de inte skulle få en skolcheck.

Utanför New Delhi i delstaterna Jharkhand, Mayda Pradesh, Uttar Pradesh m fl. gick
skolpengskampanjerna lättare. CCS anordnade fackeltåg i slummen. Kommunala lärare
reagera med hungerstrejk vilket gav CCS dålig PR men också uppmärksamhet.

2008 var det så dags för Parth Shah att träffa utbildningsdepartementet och Planning
Commission. Han valdes in till departementets utbildningskommitté, ett viktigt men
symboliskt steg. Han upptäckte att ingen ville diskutera det höga lärarskolket i Indien, 25 %,
utan beskyllde honom för att bara ta upp det för att propagera för mer privatisering. Efter ett
drygt år slutade han i utbildningskommittén.

En fråga som CCS ställde till fattiga föräldrar var om de visste vad en elevplats i en
kommunal skola kostar per elev/mån? De flesta trodde 50 rupees. Rätt var runt 600 rs, vilket
blev 7200 rs/ år, dvs hälften av vad en plats i en slumskola kostade som föräldrarna fick betala
själva. Tänk om kommunen hade givit föräldrar valfrihet att ta med sig den dubbla
ersättningen till en skola de föredrog?

Parth Shah menar att alla indiska partier är för kommunala skolor och vill inte satsa på privata
billiga alternativ även om de vet att dessa ofta är bättre än de kommunala trots hälften så dyra.
Samma ovilja mot att denna typ av privatskolor i slummen finns hos NGO:s (ideella
organisationer), FN, Världsbanken m fl. Största motståndet kommer från lärarnas
fackföreningar som ser sina medlemmar hotade av reell konkurrens om privatskolor skulle få
offentlig finansiering.

Många indiska skolpolitiker vill ha en grundskola för alla som i USA och Europa, men vet
inte hur det ska fungera eftersom de kommunala skolorna inte är särskilt effektiva. Parth Shah
säger att han uppfattades som en proamerikansk kapitalistisk propagandist för skolpeng och
privatisering, vilket ledde till att han kopplades bort från många skolpolitiska debatter

125
Men en slags framgång är att alla skolor inklusive de finare privatskolorna ska ta emot 25 %
av eleverna från åk 1 från de lägre och utstötta samhällsgrupperna. Kommunen ger en liten
symbolisk ersättning, men det är ändå en slags skolpeng det är frågan om

Ett annat fokus för CCS skolkampanj var att säkerställa ansvar och pålitlighet i kommunala
skolor genom att kräva resultat och föra en evidensbaserad debatt, bl. a tillsammans med
organisationerna Accountability Initiative och ASER i New Delhi. Det kan handla om antal
barn per ersättning och att mäta läs- och räknefärdighet i tidiga år. Ett projekt med öppna
jämförelser har fått stöd av utbildningsdepartementet.
När jag kom till CCS fick jag ansvar för fyra medarbetare på min kampanjstab. Förutom dem
fanns PR-avdelning och annat stöd. Alla var duktiga och entusiastiska, särskilt mina fyra. De
slet med att fixa konferenser vid Habitat Centre i södra New Delhi som jag ledde. De följde
med mig vid besök hos andra organisationer och myndigheter.
Snart förstod jag att de ideella föreningarna, NGO:s, och byråkraterna såg på oss vid CCS
med vår tilltro till marknadslösningar som motståndare. De var mer till vänster och ville ha
bidrag från skatter medan vi trodde på självfinansiering och lägre skatter. Ett klassiskt liberalt
synsätt mot ett socialistiskt. Indiens Kongressparti var lika maktfullkomliga som den svenska
socialdemokratin. Partierna hade många kontakter genom historien och det var inte konstigt
att se skylten Olof Palme Marg fara förbi utanför taxifönstret. Alva Myrdal var ambassadör på
1950-talet, landets mest socialistiska period.
Men på CCS:s kontor hängde tavlor med porträtt av antisocialisterna Margret Thatcher,
Milton Friedman, Fredrik von Hayek och Mont Pelerin Societys medlemmar (där Parth Shah
ingick). Även om indiska liberaler existerade (till vilka CCS räknade Mahatma Gandhi) var
de okända idag, så CCS satte igång en webbsidorna www.indianliberals.in och
https://spontaneousorder.in/ för att sprida marknadsliberala idéer. Stämningen var ungefär
som i Sverige på 1980-talet då socialdemokratin började utmanas av liberalismen på allvar
men fortfarande styrde.
Jag tjänade bra men tog mig till jobbet med buss ändå för att spara lite och känna på
vardagslivet i storstaden. Svettigt och smutsigt men vänligt och intressant att resa bland alla
andra. Tunnelbanan i New Delhi var på väg att byggas. Andra alternativ var taxi- eller
autorickshaw. Handdragna rickshaws hade jag ofta sett i Calcutta, men de var ytterst sällsynta
i Delhi.
Jag lärde mig lite konversationshindi och kunde stava mig igenom de nya bokstäverna på det
annorlunda alfabetet. Hemma pratade min hustru malayalam ibland med sin mamma vilket
jag inte förstod ett dyft av.
Under sommaren 2010 reste jag tillbaka till Sverige två gånger. En gång för att sälja vår
bostadsrätt på Kungsholmen och en gång för min fars 80-årsdag. Men också för att tänka över
nästa steg.
Mitt äktenskap var på väg att ta slut och jag skaffade en egen lägenhet i ett annat mindre
exklusivt område än i Vasant Kunj där familjen bodde. I Malvia Nagar ordnade jag med
inredning, ommålning, luftkonditionering, kylskåp, gasflaskor, teve och bokhyllor för mina
sex boklådor från Sverige i en trea tre trappor upp. Jag gjorde allt själv och betalade som
västerlänning för mycket, men ville satsa att vara kvar i New Delhi för vår dotters skull, då
nio månader.

126
Jag ville inte bo med svärmor längre men det ville min hustru. Efter fyra månader gav jag upp
och flyttade tillbaka till Sverige, men innan dess tog jag mig an det märkligaste jobbet jag nog
haft, att leda en skolfotbollsliga, Conscient Football League.
Byggbolaget Conscient Construction drev tre skolor i södra och norra New Delhi. Ledningen
var fotbollsintresserad och ville organisera fotbollsträning och turnéringar mellan skolorna
och andra skolor. Jag blev manager, inte coach för jag var och är verkligen inte
sportintresserad, men ville ändå testa jobbet. Gud vet varför.
Efter en månad gav jag upp fotbollandet och återvände till Sverige och flyttade till förorten
Skogås söder om Stockholm. Vår dotter var då ett år och jag 52. Jag skulle komma att besöka
henne årligen och hålla kontakt via Skype, men förlorade då i oktober 2010 det nära
känslomässiga band vi haft som pappa och dotter. Jag hade ju gullat med henne som jag alltid
gjort med mina barn och med andras.
I oktober började jag som rektor vid Yrkesgymnasiet i Stockholm, ett jobb jag förstod var
rena självmordsuppdraget. Jag var den fjärde skolledaren de haft på två månader. Men jag
gillar ju utmaningar så visst gick jag in i även detta med full kraft. Suicid Sjunneania
perennis.
Thoréngruppen heter det bolag som driver Yrkesgymnasiet och en del andra skolor. Denna
skola låg på sjätte våningen i ett höghus vid E4:an på Kungsholmen. Där skulle man utbilda
elektriker, snickare, rörmokare, frisörer, svetsare, fordonsmekaniker, målare och
butiksbiträden. Lokalerna var inte anpassade för verkstadsutbildning utan meningen var att
eleverna skulle få sina kunskaper på praktikplatser. Lärlingskap var huvudinriktningen, inte
teori.
Men vi hade inga lärlingsplatser utan fick bedriva just teoretisk undervisning om praktiska
ämnen. Dock fick vi ersättning som om vi hade kostnader för utrustning och verkstadslokaler,
det dubbla mot teoretiska gymnasieprogram. En hygglig snickarlärare lät killarna komma ut
till en sommarstuga på Värmdö där de gjorde en del mitt i snökalla december. En annan
hittade en bilverkstad under Liljeholmsbron där vi kunde meka lite. Men det var tillfälliga
lösningar. Allt var i en enda röra. Dessutom saknades skolsköterska, Syo, kanslist och många
andra obligatoriska funktioner. Elläraren hade inte elektrikerbehörighet.
Jag var rektor för Yrkesgymnasiet Stockholm och Yrkesgymnasiet Huddinge. Två skolor i
samma lokaler, två elevgrupper i samma klasser. Meningen var att Yrkesgymnasiet Huddinge
skulle vara i Huddinge kommun som också betalade skolpeng för sina elever. Men någon
lokal fanns inte att uppbringa i Huddinge vid kursstart så dessa elever samkördes med
Stockholmseleverna.
Som om inte detta räckte så misshandlades en kille på frisörprogrammet av tre elever. Jag fick
åka till Södertälje tingsrätt och vittna. Elevklientelet var ofta de som inte hade valt något
program utan bestämt sig i augusti eller senare för att börja. Vi skrev in elever löpande - och
ut.
Efter nyår kom Skolinspektionen på besök och då fanns det inte mycket att göra än att lova att
åtgärda allt, genast. Uppgifterna om besöket var offentligt så strax därefter kom Dagens
Nyheter och SVT Stockholm.
Jag berättade som det var. Allt var ändå känt av alla besvikna elever och föräldrar sedan
kursstart. Även av lärarna som givetvis utade när de förstått att Yrkesgymnasiet

127
Stockholm/Huddinge var en bluff, som kanske kunde räddas, kanske inte. I alla fall så ville de
inte vara med mer utan jag fick annonsera efter nya lärare hela tiden.
I februari 2011 slutade även jag.
Lärarutbildningen vid Stockholms universitet blev min räddning, återigen. Jag undervisade
om Reggio Emilia förskolepedagogik och om sociala relationer i skolan på våren samtidigt
som jag planerade för att kanske kunna återvända till Indien på något sätt. Även om jag inte
var välkommen tillbaka till min svärmors bostad i New Delhi ville jag kunna vara i Indien för
att kunna besöka dottern.
En engelsk och en svensk skolman, Sid Rose och Staffan Mörner och jag, slog oss ihop om att
starta ett utbildningskonsultbolag. Indiska skolor var intresserade av att få västerländska
lärare, bland annat i språk som franska, tyska, spanska osv, men även i andra ämnen och som
skolledare. ‘
Jag mellanlandade i London sommaren 2011 och intervjuade ett 20-tal intresserade lärare och
skolledare. LinkedIn var då ett användbart system. Med dessa namn på fickan for jag över
New Delhi ned till Bombay där en skolkoncern visat intresse. Möjligen var vi för ovana vid
indiska förhållanden, även jag för att förstå alla turer men så gav vi upp hela projektet. Jag
försökte med ett indisk litet utbildningsföretag som drevs av två indier som flyttat tillbaka till
New Delhi från Kanada, men även det föll.
Sommaren 2013 var mitt sista försök att flytta tillbaka till Indien. Jag fick bra kontakt med
ledningen för Kunskapsskolan som hade en skola söder om New Delhi och ville starta flera
där. Ett par månader bodde jag i kvarteret intill där min dotter fanns och prövade igen på hur
vardagen skulle bli med jobb, egen bostad och sporadisk kontakt med dottern. Till sist insåg
jag att det skulle knappast skulle vara värt priset att bo själv och slita bara för att se henne ett
par timmar en eftermiddag i veckan.
Dessutom ringde min far en dag i slutet av juli och hade ett tråkigt besked. Han hade fått
cancer och utsikterna var mörka. Jag for tillbaka till Sverige och min lägenhet som jag hade
nu i Bromma. Något jobb fanns inte på lärarutbildningen längre. Jag hade gjort mig omöjlig
genom att skriva kritiskt i Pedagogisk Forskning (2011) om vad jag tyckte om den svenska
lärarutbildningen efter att ha arbetat på tre institutioner i nästan 10 år vid två universitet och
själv varit skolledare i grund- och gymnasieskola.
Min far dog den 30 november 2013. Han var en vilopunkt i mitt minst sagt omväxlande röriga
liv. Jag kunde inte föreställa mig att han skulle försvinna men så blev det. Jag kan inte fatta
det än idag.
Hösten 2013 var jag arbetslös och föräldralös, snart utförsäkrad från a-kassan dessutom. Jag
fick ett vikariat på Vikingaskolan i Haninge i engelska på mellanstadiet och faktiskt
erbjudande om att fortsätta. Men jag valde ett betydligt mer kontroversiellt alternativ, att leda
Sverigedemokraternas webbtidning Samtiden. Därmed blev jag mer känd men också mer
ökänd än jag varit hittills.
Jag hade rört mig i SD-kretsar hösten 2012 efter att ha stött ihop med Christoffer Dulny på
libertarianska Freedom Fest i Stockholm. Han satt ensam på lunchen såg jag och frågade
varför. Libertarianer brukar tolerera de flesta foliehattar.
-Hehe, jag är ju SD:are, sa han och flinade glatt.

128
Vi snackade och jag tyckte han verkade vettig. Jur. stud. med koll på österrikisk ekonomi och
svensk politik och så Sverigedemokraterna. De hade jag missat. Jag hade också missat att
rösta på ambassaden i New Delhi 2010, men var fortfarande med i Folkpartiet.
SD hade en bunker, ett källarrum under Magnus Ladulås-parkeringsgarage på Södermalm.
Det bestod av ett par skyddsrum utan fönster. Inga skyltar utanför. Dit gick jag ett par gånger
och träffade några medlemmar. Dessutom anordnade SD- Stockholm föredrag på en
föreningslokal på Söder dit jag gick ett par gånger.
De män och få kvinnor jag såg där var vanliga arbetare och lägre tjänstemän, raka motsatsen
till Folkpartiets möten där lärare och akademiker dominerade. Jag kände mig främmande hos
SD, men samtidigt var deras politik vettigare än FP. Jag hade trott att Mauricio Rojas, Jan
Björklund och Nyamko Sabuni skulle vara inflytelserika i partiet med en tuffare linje, men de
försvann eller teg. Istället kom mesen Erik Ullenhag (vars far Jörgen Ullenhag hade haft med
min far att göra i Uppsala på 1970-talet och jag minns att Ullenhag stod för meseri redan då
enligt min far).
Jag gick med i SD - Stockholm i januari 2013 och gick på några rätt taffligt organiserade
möten där ordföranden saknades. Linus Bylund skulle vara vår ordförande samtidigt som han
reste runt som Jimmie Åkessons pressekreterare. Han var annars den som fick mig att på
allvar gå in i SD efter en blöt kväll på puben Liffeys i Gamla Stan i december 2012. Hans
historier från sin uppväxt på Reimersholme är väl värda att ge ut i tryck. Visst var Bylund inte
avgörande för mig att gå in i det kontroversiella partiet, men han bidrog till att öppna upp
denna okända värld för mig. Jag hade ju gubevars, varit vänsteraktivist och hjälpt flyktingar.
2013 var inte bara det år då jag tog mitt första steg som invandringskritiker. Jag hann även
med att blivit intervjuad för en redaktörstjänst på Axess och ge ut tre böcker, varav två
nyskrivna. Som jag nämnt så översatte jag i början av 1990-talet åtta texter i politisk filosofi
om behovet av samhällsgemenskap. Dessa hade legat på disketter i MacWriteII format sedan
dess.
En nära anhörig som är duktig på datorer fixade fram texterna vid julen 2012. Jag satte mig att
redigera dem och fick fram boken Kommunitarism i april som jag gav ut själv på Vulkan, ett
självutgivningsförlag. Boksläppet var på antikvariat Mimer i Vasastan, lägligt att sippa
dunkvin i och lukta på böcker med ett 15-tal vänner och bekanta minglade.
Min nästa bok hade jag hållit på att skriva på sedan 2011. Den fick namnet The Swedish
Story: From extreme experiment to normal nation och bestod av en historisk genomgång av
den svenska välfärdsstatens framväxt, vår extrema värderingsposition i World Values Survey
som jag skrivit om redan 2008 och en serie märkligheter i kulturen och samhället fram till
2012.
I boken försvarade jag Reinfeldts första reforminriktade regering 2006–2010, men var
skeptisk till de nya moderaterna. SD nämns knappast alls och inte heller invandringen. Fokus
ligger på välfärdsstatens ekonomi, socialdemokratins utveckling och svenskarnas konsensus.
Efter ett par möten med Patrik Engellau på Den Nya Välfärden hade jag fått bra styr på min
analys.
Ur det första kapitlet kallat Det extrema landet:
Denna litanias titel Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation beskriver
förutsättningar och förhoppningar om ett normalare Sverige. Det finns en mängd historier och

129
detaljer, hjältar och skurkar i de kommande sidorna. Skandaler, sex och kroppsvätskor
omtalas såväl som sovjetiska ubåtar, falliska trumpeter, filmer, romaner och tvivelaktiga
välfärdskonstnärer. Alla som berättas har hänt. Det finns inget behov av överdrifter i
extremlandet Sverige.
Orden experiment och normal i undertiteln har lånats från två skrifter:
Att kalla Sverige för ett fullskaligt experiment gjorde den svenska nationalekonomins nestor
professor Assar Lindbeck år 1997 i uppsatsen The Swedish Experiment där han vände sig till
en utländsk publik för att förklara vad som skett de senaste decennierna:
“Why should foreign observers be interested in economic and social conditions in Sweden?
The best answer is probably that institutions and policies in Sweden have been rather
experimental, and that some of these experiments may also be relevant for other developed
countries. Sweden may therefore be seen not only as a small country on the periphery of
Europe, but also as a large ('full-scale') economic and social laboratory.”
Ett socialt laboratorium alltså där experiment med befolkningen skett i full skala, inte först
efter småskaliga förstudier och projekt. I Lindbecks vetenskapliga genomgång beskrivs vilka
utopiska och extrema reformer som genomförts med landet, deras resultat och kostnader.
Ordet normal i undertiteln handlar om vad den tyska författaren Hans-Magnus Enzensberger
skrev om i sin essäsamling Till det normalas försvar (se också Stjernfeldt och Thomsens Kritik av
den negativa uppbyggligheten). Han hävdar att det normala har fått ett oförtjänt dåligt rykte och
ersatts av det onormala. Provokationen har blivit rutin och att épater le bourgeois, reta
gallfeber på borgarna, är inte längre något särskilt intressant eller ens onormalt, tvärtom. I de
kommande sidorna kommer några av den svenska välfärdsstatens extremkonstnärer möta
läsaren med sina tröttsamma skattestödda protester. Attityd är allt, innehåll inget för dem.
Ideologi framför konst, skapat och hyllat av en statsstödd kulturvänster.
De två bibliografiska referenserna till undertiteln, dels en vetenskaplig uppsats i
nationalekonomi, dels en essä om europeisk civilitet, utgör ingångar till de kapitel som
kommer möta läsaren. Å ena sidan ekonomi, politik, juridik, å andra sidan etnologi, historia,
kultur, moral. Hårdfakta och mjukdata. Tillsammans med märkliga berättelser som kommer
förvåna de flesta läsarna beskrivs extremlandet Sverige sett utifrån av en normal person som
försöker leva i ett extremt land. Sverige är inte ett normalt land men kan bli är förhoppningen
i denna bok. Genom att läsa denna bok kan detta faktum uppmärksammas, analyseras och
kanske leda till handling. Ickesvenska läsare har en viktig roll vilket kommer framgå i
slutkapitlen.
Denna bok skrevs först på engelska för en utländsk publik och nu ges svenskarna tillfälle att
ta del av innehållet om sitt eget land på sitt eget språk avslutade jag kapitlet i denna min första
riktiga studie.
Jag gav ut boken på självprintförlaget Createspace som ägs av Amazon efter ett tips jag fått av
Hans L. Zetterberg när jag besökte honom ett stenkast från mitt hem i Bromma. Om en
berömd moderat sociologiprofessor ger ut där så borde väl jag inte tveka. Han tyckte det var
enklast så.
En tredje bok kom ut samma år, mitt första skönlitterära försök Sara Sarasvati: An Indo-
Swedish story. Den handlar om en nära framtid i Sverige och Indien. En ung indiska med en
svensk far reser till Sverige år 2020 för att gå på hans begravning. Han har mördats för sina
politiska åsikters skull. Boken är en thriller med inslag av samhällskritik. Sverige framstår rätt

130
så extremt, så denna roman är som en litterär variant av min studie The Swedish Story av det
extrema landet.
Den indiska litteraturkonsulten Jaya Bhattacharji Rose hjälpte mig med lite tips när jag
träffade henne sommaren 2013 i New Delhi. Jag trivdes bra med att debutera med två
engelska böcker men valde ändå att översätta min Sverigebok som kom att heta Sverige 2020,
det år då landets negativa utveckling enligt mig vänder och samtidigt det år i min thriller som
Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson mördas. Fö. så avgår Jimmie Åkesson
2017 i min roman och ersätts av en kvinna född i irakiska Kurdistan och uppvuxen i Småland
samt jurist vid Migrationsverket.
SD letade alltså efter en journalist hösten 2013. Jag hittade annonsen i Arbetsförmedlingens
Platsbank och ansökte. Min blogg var på väg att bli känd och jag hade skrivit runt tio inlägg
på bloggen Newsmill som drevs av Bonniers och TV4. Sakine Madon tog emot mina texter
och var alltid vänlig mot mig på den tiden.
Dessutom hade jag börjar recensera böcker för Dispatch International efter att ha fikat med
Ingrid Carlqvist på Gustav Adolfs torg i Malmö sommaren 2012 och senare med Gunnar
Sandelin i Stockholm på anrika Sturekatten. Jag gillar att fika med folk jag läst om på internet
och har som Facebookvänner.
I verkliga möten visar det sig om folk vågar stå för vad de säger, vilket givetvis debattörerna
Ingrid och Gunnar gör. Men hur är det med vanliga besvikna svenskar som debatterade på
nätet, kanske anonymt på Flashback? Hösten 2013 bestämde jag mig för att undersöka om
några åhörare skulle våga komma till offentliga föredrag, till verklig folkbildning som var lika
kontroversiell som vid arbetarrörelsens pionjärtid när de inte fick samlas i borgarskapens hus
utan utomhus tills de byggde egna Folkets Hus.
Jag arrangerade därför föredrag 2013 i Alviks Medborgarhus under rubriken Fri Folkbildning.
Där talade först Jan Tullberg om invandringens kostnader, Karl Olof Arnstberg om svenskhet,
Tanja Bergkvist om genusvansinne, Jonathan Friedman om politisk korrekthet och Bertil
Malmberg om islam. Ofta hade vi fullsatt och ibland lyckades vi spela in föredragen.
Jag var redan på väg att bränna mina broar till etablissemanget med mina
föredragsarrangemang och kontroversiella skriverier när jag sökte jobb hos det utskällda
partiets mediesatsning.
Jag blev inkallad i december 2013 till Martin Kinnunens riksdagsrum. Där satt någon jag inte
hört talas om, gruppledaren Mattias Karlsson. Med på Skype var Erik Almqvist i Ungern. Vi
kom överens, skrev under anställningsavtal och jag började 15 januari 2014.
Men först hade jag en stor dissidentfest i min tvårummare i Bromma. Ett 50-tal personer
trängdes och trivdes. Det var som i en korridorfest på Lappis, i Flogsta eller i Mariehem sa de
som pluggat i Stockholm, Uppsala eller Umeå. Ett år senare upprepade jag dissidentfesten, då
med besök av Lars Vilks personskydd några dagar innan och med två civilpoliser på plats när
festen och Vilks kom. En i trapphuset och en i hallen.
Jag fick identifiera gästerna, dra ned persiennerna och lägga undan knivar. Två månader
senare utsattes Lars Vilks för mordförsök i Köpenhamn och två danskar dog.
Det första jag gjorde som redaktör för Samtiden var att ansöka om utgivarbevis, vilket kom att
stå på mig personligen. Sedan planerade jag, Erik Almqvist och Annika Skenberg hur
tidningen skulle se ut. Erik hade gjort en struktur i Wordpress som jag inte kunde använda för

131
att lägga in texter utan dessa skulle mailas i wordfiler ned till Budapest. Med tiden skulle jag
och Annika få tillgång till att publicera men det löftet infriades aldrig.
Inte heller att vi skulle ses minst varje månad. Vi tre träffades bara en enda gång i april i
Malmö 2014 där Annika bodde. Erik var som sagt i Budapest. Sedan drog vi igång
webbtidningen vid midsommar.
Vi hade två chefer, Martin Kinnunen och Paula Bieler. Två gånger kom Martin till vår
redaktion. Någon planering fanns inte och ibland dubbeljobbade vi som när jag var på
riksdagens pressträffar och började skriva. Då hade Erik redan sett på SVT Play vad som hade
sagts och gjort sin egen text. Inte alls illa men det var rörigt utan arbetsledning och
arbetsfördelning.
Annika Skenberg visade i den chatt vi använde att hon ogillade mig. Jag var enligt henne
totalt oduglig som skribent och för intresserad av att själv synas. Fair enough för en linslus.
Med tiden kom antal texter jag skrivit men inte fått publicerade att uppgå till över 60 stycken.
Vid november 2014 hade jag ledsnat och slängde upp rubbet på min blogg www.sjunne.com
Det tog tre dygn.
Jag fick tid under våren 2014, när vi inte hade en daglig webbtidning att producera, att skriva
en svensk version av min svensk-indiska thriller. Samtidigt lade jag till lika många sidor och
ändrade namn på huvudpersonerna. Den mördade pappan fick sitt namn efter en levande
dansk professor i demografi, Poul Christian Matthiessen, en tidig kritiker av invandringen till
Europa och Danmark i synnerhet.
Jag kallade boken Framtidsmannen eftersom den handlar om en framtidsforskare. Liksom
med min thriller Sara Sarasvati, så låtsas denna bok vara utgiven i framtiden, år 2023 närmare
bestämt. En förläggare skriver i förordet till boken:
Stockholm, december 2023
Den omstridde framtidsforskaren Paul-Krister Matthiassons livsgärning (1960 – 2020) har
med utgivningen av denna bok kallad Framtidsmannen fått ny betydelse i Sverige. Vi tror att
dessa bidrag från de tre personer som stod honom nära, vännen Jack Råstedt, hustrun och
partikollegan i SD, statsminister Lena Barsson, och hans svensk-indiska dotter Sara
Matthiasson Pillay, tillsammans kan förklara det sista decenniets omtumlande händelser i
Sverige, och samtidigt ge personliga perspektiv på vad alla vi medborgare gick igenom.
Boken ges ut av fonden Paul-Krister Matthiassons minne till vilken allt överskott tillfaller .
I Framtidsmannen finns berättelser om det framtida Sverige och verkligheten i Stockholm,
Arbil och Delhi. Ett spionage uppdagas som leder via Oslo till Mellanöstern, Indien och USA.
Endast en kvinnlig peshmerg, en kurdisk frihetskämpe och svensk patriot född Barzani i norra
Irak som vår statsminister Lena Barsson, förstod vad Paul-Krister Matthiassons
kontroversiella framtidsforskning egentligen betydde för landet.
Han offras år 2020 men Sverige vann i min dystopi som slutar relativt lyckligt med en SD-M-
S regering där SD får över 30 % i valet 2022. SD får 25 % i valet 2018. Då bildar S-M-MP-L
en koalition där Birgitta Ohlsson blir statsminister.
Jag skrev detta sommaren 2014 och ser idag Decemberöverenskommelsens skugga över mitt
blågrönröda regeringsalternativ. I boken likväl som i Sverige 2020 är det vettiga arbetande
invandrare som driver landet mot bättre och mer normala tider. En kvinnlig svensk-kurdisk

132
partiledare för SD är kanske inte troligt än, men jag hyser hopp om att landets inflyttade
förnuftiga medborgare vågar mer än de mesiga svenskarna.
Samtiden var inte bara till elände för mig. Jag gillar ju att uttrycka mig och fick först komma
med i en radiodiskussion i Almedalen 2014 i P1 med Tomas Ramberg, Andreas Johansson
Heinö och komikern Melody Farshin. Hennes enda merit var att vara född utomlands och att
bidra med att kalla mig rasist under den kvart jag försökte resonera med de två pålästa
politikernördarna.
Därmed var isen bruten och jag blev kontaktad av SVT:s Gomorron Sverige. En
redaktionsmedlem ringde upp mig och gav mig instruktioner om vilka fem samtalsämnen som
skulle följa och i vilken ordning. Med i soffan skulle den grönliberala tankesmedjan Fores
chef Mattias Goldmann vara, en något lillgammal miljöknutte jag skymtat i Uppsala.
Programledaren Hiba Daniel förklarade långsamt för mig hur hennes libanesiska förnamn
uttalades som om jag var en ung glop med bakåtvänd keps och EPA-traktor från Tierp.
Den första frågan gällde SD-Stockholms ordförande Christoffer Dulny som ertappats med att
ha skrivit rasistiska rader på Politiskt Inkorrekt/Avpixlat 2011–12. Jag sa att han uttryckte sig
fel och klumpigt men hade rätt i sak: Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och
Sverige tar emot oproportionerligt många asylsökande jämfört med EU:s genomsnitt.
Övriga i SVT:s mest berömda tevesoffa bemötte mig och så var diskussionen igång. Vi kom
aldrig till de övriga fyra överenskomna samtalsämnena för jag gav mig inte. Jag ville
diskutera sakfrågan istället för mediernas hantering av Dulny.
Efteråt skällde Goldmann ut mig för att ha planerat att stoppa diskussionen, vilket jag givetvis
inte hade men jag gav inte upp att hålla mig till sakfrågan. Så körde diskussionen fast. Han
själv bidrog till att visa sin oförmåga att föra en saklig diskussion.
Senare blev jag uppringd av den SVT-medarbetare som instruerat mig. Han skällde inte som
Goldmann men lät mig förstå att jag inte hade hållit vår överenskommelse. Därmed trodde jag
att SVT inte mer skulle vilja ha med mig, men kanske var det tvärtom.
I alla fall så hamnade jag och Linus Bylund (med allt konstigare frisyr varje gång) i en debatt
som inte leddes av någon kunnig om politik utan en sportfåne, André Pops. Han fördelade
ordet som Lennart Hyland kommenterade bandy utan att bry sig om annat än att alla höll
tiden.
Tydligen gjorde jag det för resten av hösten 2014 var jag gäst i flera program i SVT och i
radion. För en linslus som mig var detta ljuvligt. Fåfängan blommade än mer när jag blev
inbjuden på Per Gudmundsons 45-årskalas i Hässelby och fick träffa alla som jag läst och
ibland debatterat med.
SVT:s valvaka i september 2014 var en höjdpunkt då jag fick sitta i direktsändning och
kommentera valresultatet. Mellan studioframträdandena fick man gå in i en lounge för att äta
och dricka lite, ja även vin. När jag tog för mig av rostbiffen och rosévinet hörde jag SVT:s
vd Eva Hamilton muttra och förbanna sig över SD:s framgångar.
-Det är hemskt, usch! utbröt hon lågt när SD:s siffror annonserades i en skärm intill.
I sminklogen var man desto gladare. Medan en sminkös fixade till min nuna med brunt klet
frågade hon vilket parti jag representerade. SD sa jag, även om SD: ägda Samtiden skulle vara
oberoende.
133
-Bra, bra, sa hon och berättade sedan rövarhistorier från Landskrona där hennes släkt bodde
och hade besvär med kriminella migranter.
I det stora studiogolvet fanns även Sveriges Radios Ekoredaktion som sände direkt. Mats
Dagerlind från Avpixlat fick sitta med, något som ansvariga chefer Magnus Westberg och
Anne Lagercrantz ångrade och pudlade efteråt i Journalisten.
Mats och jag hade roligt som två katter bland hermelinerna. Wolodarski flyttade sig när vi
ställde oss för nära. Lifvendahl stod kvar.
Alltnog. Vi for med Mats skåpbil från SVT:s betonghus på Gärdet ned till SD:s egen valvaka
nere vid Vasamuséet på Djurgården. När Mats Dagerlind skulle in stoppades han hur mycket
jag än vädjade. Martin Kinnunen och Henrik Johansson satte stopp. Vid Avpixlat gick
gränsen, hur mycket den kontroversiella webbtidningen än bidragit till SD:s valseger, vilket
var oändligt mycket mer än Samtiden som knappast lästes. Vi gjorde ju ändå mest rewrites.
Jag befann mig i limbo med Samtiden. Officiellt ansikte och ansvarig utgivare utan möjlighet
att publicera och bli refuserad av mina egna kollegor samt internt motarbetad. Jag påtalade
brister och kom med förslag på lösningar hela hösten 2014, men blev alltid avvisad. Ofta
svarade inte någon ansvarig på mina mail. Jag for till Köpenhamn för att höra med Ingrid
Carlqvist och Lars Hedegaard om de ville ha mig på Dispatch International, men de var redan
på väg att aveckla den. De bara skakade på huvudet när jag berättade att jag som ansvarig
utgivare inte hade publiceringskontroll och dessutom blev refuserad.
Samtidigt betalade jag ett högt pris för att stå upp för SD. Varför skulle jag göra det när jag
ändå inte fick ut något av att kallas rasist och bli bespottad (jo, även jag delade ut flygblad
ibland som vid Nytorget på Södermalm 2013 när Jimmie Åkesson tårtades. Jag fick bara saliv
och ägg smetat över ansikte och kläder).
Expo, som för ett olagligt register på alla vars åsikter de ogillar, lyckades hitta en retweet som
jag gjort i december 2014. Tweeten var en länk till ett filmklipp om islams syn på sexualitet.
Jag skrev att filmen nog inte gillades av politiskt korrekta som har en alltför välvillig
inställning till islam, s.k. islamofiler. Ordagrant twittrade jag:
“Tuff kristen amerikanska gör fullständigt ned islam. Inget för känsliga islamofiler."
Expo fick detta till Chefredaktör på SD-ägd tidning sprider grov rasism, vilket faller redan i
rubriken eftersom islam inte är en ras. Paula Bieler fick kommentera och så var ett drev igång,
inte särskilt stort men ändå. Jag tog inte åt mig och beslutade mig inte för att hoppa av på
grund av att Expo inte kan skilja på vad man skriver som opinionsbildning och vad man
vidarebefordrar i sociala medier.
Kinnunen hade kommit med några bra förslag runt julen 2014: en ny ledarskribent,
moderaten Markus Jonsson och en ny redaktionsmedlem, Carola. Jag träffade dem och kände
att vi nog skulle kunna jobba ihop om det inte vore för Erik Almqvist i Budapest och Annika
Skenberg i Malmö. Erik styrde alla publiceringar och Annika intrigerade mot fler än mig.
I februari 2015 föreslog jag Martin Kinnunen att vi skulle säga upp Annika, fasa ut Erik som
byggt upp hela tekniken och ta in Roger Sahlström som fotograf/skribent/webbtekniker.
Dessutom måste vi lösa administration av prenumerationer. Vi kunde få bidrag för att anställa
Sahlström. Billigare och bättre alltså, men Kinnunen sa nej.

134
Jag gav honom ett erbjudande som nog de flesta skulle nappa på men så blev det inte. Med ett
års bistra erfarenheter av att bli osynligt styrd av Erik Almqvist i Budapest och misskötsel
från ledningen valde jag att läcka hela upplägget till Dagens Nyheters politikreportrar Ewa
Stenberg och Karin Eriksson.
Att få skit i offentligheten för att arbeta för pariapartiet SD samtidigt som man får skit från
SD:s ansvariga var inte längre möjligt. Jag har nog aldrig varit så motarbetad, förtalad och
missförstådd vid någon arbetsplats som jag blev av ledningen för Samtiden och dess
intriganter. Min självrespekt vägledde mig och jag ångrar inte vad jag gjorde även om det har
inneburit ett högt pris att vara ratad dels i offentligheten, dels inom den högre SD sfären. Men
de fick ett val och jag tog min hatt och gick när de inte förstod vad som pågått i snart ett år.
Erik Almqvist är en högerradikal person som introducerat mig till högertänkarna Anton
Stigermark, Janolof Bengtsson, Gustaf Kasselstrand. Hans syn på EU, USA och Ryssland
överensstämmer med Vladimir Putin. Hösten 2015 skrev han på Facebook att Sverige behöver
ett nytt högerparti. Han bor i Budapest där även identitären och högerextremisten Daniel
Friberg befinner sig.
Dulny och Friberg har startat den högerradikala rörelse Almqvist efterlyst. Jag såg detta
komma 2015 och ville inte var en del av detta. Organisationsproblemen med Samtiden, att bli
refuserad men ändå stå upp officiellt för tidningen, att bli förtalad och inte få gehör för egna
lösningsförslag - allt detta bidrog till att jag avslöjade Samtidens egentliga upplägg.
Visserligen var det redan känt bland många att SD gett Erik Almqvist fyra miljoner i
ersättning för förlorad inkomst från hans riksdagsplats som han avsade sig hösten 2012 på
grund av den s.k. järnrörsskandalen. Men jag hade bevisen.
Efter en förhandling på Journalistförbundet fick jag två veckors lön och arbetsbefrielse. Jag
hade sagt upp mig själv och fick därför lägsta möjliga a-kassa. Att hyra ut rum i lägenheten
var nödvändigt och jag hade först en, sedan två afghaner med uppehållstillstånd i mitt sovrum.
Tidigare hade jag även hyrt ut vardagsrummet först till en nigerian och sedan till en italienare
medan jag själv sov på köksgolvet. Andra som bott hos mig har kommit från Belgien,
Bulgarien, Frankrike, Grekland, Sverige och Förenade Arabemiraten.
Våren 2015 flyttade Roger Sahlström in på köksgolvet och behövde inte betala en krona. När
afghanerna lämnade på hösten övertog han sovrummet. Själv bor jag i vardagsrummet med
även köket uthyrt och har så gjort i flera år med ständiga inneboenden för att klara
försörjningen.
Jag sökte jobb när jag slutade på Samtiden och fick ett längre vikariat på ett lågstadium i
Hässelby som klasslärare i åk 2. Så små barn hade jag aldrig tidigare undervisat, men det var
verkligen kul och jag fick erbjudande om att fortsätta. Tyvärr tror jag att mina SD sympatier
uppdagades även om ingen sa något om detta på de två månader jag var där. Åttaåringar kan
ju inte googla heller.
Ett annat påhugg var att undervisa kvalificerade arbetskraftsinvandrare (forskare, ingenjörer,
ekonomer från Europa, USA och Asien) i svenska. Jag for runt i Stor-Stockholm och hade en
timme här och var. Intressant men svårt att leva på under hösten 2015 till 2016 som jag
arbetade på detta internationella språkkonsultföretag.
Efter Samtiden funderade jag på nästa steg. Skulle jag sluta med
alternativjournalistik? Knappast troligt. Istället gav jag järnet och gick in i Avpixlat
och något även i Nya Tider, organiserade nya föredrag som avbokades, visade upp mig med

135
Lars Vilks och fixade en omtalad Pridemarsch genom Tensta, Rinkeby, Kista och Husby,
startade en webbtevekanal, deltog i podden Radio Länsman/RLM, talade på Folkets
Demonstration och arrangerade islamkritiska demonstrationer.
Jag fick en allt viktigare men också icke erkänd roll i den Sverigevänliga rörelsen i och
utanför SD. Några lokalavdelningar ville lyssna på mina föredrag (Norrtälje, Vallentuna,
Örebro (4 ggr), Borås, Höganäs, Sävsjö, Mariestad, Vänersborg, Götene) liksom lokala
Sverigevänliga föredragsarrangörer i Göteborg.
Märkligt nog bjöds jag inte till SVT eller radion efter att jag berättat om Samtiden, Erik
Almqvist och SD:s medieföretag Samtid och Framtid. Public Service verkade hellre ta in en
SD-representant än en som jobbade med alternativmedier. Jag tyckte att de skulle få ett mer
självständigt perspektiv med en fritänkare som mig i studion än en partigängare, men så blev
det inte, även om SVT Göteborg tagit in mig ett par gånger i debattprogram och publicerat
inlägg på SVT Opinion.
Som medarbetare på den populära och ökända webbtidningen Avpixlat (med över 3 miljoner
sidvisningar/vecka) och i andra alternativmedier var jag mer betydelsefull som
opinionsbildare än som redaktör för oansenliga Samtiden, men SVT/SR såg annorlunda på
saken.
Samtidigt använde jag mitt eget hem i Bromma som en knutpunkt för Sverigevänner som ville
träffa gelikar. Jag fixade gårdsfester där folk efter några glas ville berätta om hur ensamma de
känt sig med sin oro för landet och invandringen. De grät. Några vände sig till mig och ville
att alla skulle ställa sig i en ring och vittna. Ett väckelsemöte tog vid där de som ville fick
några minuter var av mig, skolfuxen. De sa att deras barn och makar förkastade dem, att deras
arbetskamrater vände sig från dem, att de läste vad som hände i alternativmedier men hade
ingen att dela det med. Och här, i Sjunnes trädgård, mötte de för första gången andra som var
lika oroade, lika lite rasistiska men klart övertygade om att massinvandring inte var en bra
metod. Jag blev en förlösare av gemensamma känslor av övergivenhet och uppgivenhet. Men
också en folkbildare. En riktig.
Mina egna föredragsarrangemang var till en början utan problem. Min ideella förening Fri
Folkbildning som nu hade stadgar och medlemmar fick hyra Hartwickska Huset där förutom
jag även Marika Formgren talade 2015. Vänsterextremisten Mattias Wåg skrev illa om oss i
Dagens Arena och Dick Erixon gott på sin blogg. Att Avpixlats troll vågade sig ut i ljuset var
märkligt skrev Wåg.
Medan jag höll i något föredrag i juni slank det ur mig att man borde fixa en marsch i Tensta
mitt under Stockholm Pride, men det vågar väl ingen. Utom kanske jag då.
Jag tog min idé till RFSL och Stockholm Pride men de var inte intresserade. Så jag ordnade
ihop ett gäng Sverigevänner runt Folkets Demonstration och fixade polistillstånd. Vi var nog
färre deltagare än journalister och fotografer när vi gick från Tenstagången över Rinkeby torg
där vi stannade till för lite tal och dans. Sedan vidare under E18 över Kista till Husby där jag
höll en appell för sexuell tolerans och ickediskriminering av HBTQ.
Ingen av de bosatta hann uppfatta vad regnbågsflaggorna och de lite utklädda
demonstranterna ville. Själv hade jag lila hatt, lackväst och läppstift. RFSL och vänstern
rasade vilket var meningen. Att vi skulle provocera de boende var inte syftet utan att visa hur
Stockholm Pride vågade gå runt i innerstan, men inte brydde sig om homofobin och inte minst
kvinnosynen i förorterna.

136
En liknande demonstration hade skett i Amsterdam 2009 då en lokal borgmästare och muslim
marscherat under regnbågsfanor i muslimdominerade stadsdelar. En sådan modig
stadsdelsdirektör fanns tyvärr inte runt Järva så jag klev in, oombedd. Men bara för att visa att
svensk lag om diskriminering mot HBTQ-personer och tolerans för olika sexuella läggningar
gäller överallt. Det uppdraget är idag lika viktigt som 2015.
Alexander Bard och Richard Dawkins twittrade till stöd för vår marsch, medan SVT
Stockholms Anna-Klara Bankel ställde sura ledande frågor där hon försökte få mig att framstå
som homofob rasist. Medan vi gick skrek vänsterglin och tokfeminister bakom oss att de inte
ville ha rasister på sina gator. Det ville inte vi heller. Men de lyssnade inte på oss.
Mediebevakningen var bred och tillfredsställande: Från engelska Breitbart och Independent
över finska YLE och kanadensiska BlazingCatFur till svenska Gaybladet och våra
gammelmedier och nya alternativa medier.
Vid samma föredrag i juni 2015 sa jag också något lite förhastat: man borde ta islamkritikern
Mona Walter till Rinkeby. Sagt och gjort så bokade jag in henne måndag kväll den 15 juni
Rinkeby Folkets hus och talade med vaktmästaren om projektor med mera.
På fredagen den 12 juni ringde Kerstin Aggefors, socialdemokratisk lokalpolitiker i Rinkeby
och ordförande i Rinkeby Folkets Husförening. Hon ville avboka Mon Walters föredrag om
religionsfrihet sa hon. Jag frågade henne om hon var emot religionsfrihet vilket hon nekade
till.
-Men varför ska då inte Mona Walter få tala om religionsfrihet, en grundlagsfäst rättighet i
Sverige? Hon ska dessutom tala på somaliska.
Efter en stund gick hon med på att låta Mona Walter tala. Men jag anade oråd och ringde
Mona. Vi kom överens om att spela in föredraget och sedan visa upp det på en skärm i Folkets
Hus. Sedan kunde Mona komma in via uppkoppling på Skype.
Mona kom hem till mig på lördagen och gjorde fyra försök att under 25 minuter förklara
begreppet religionsfrihet på somaliska. Hon tog det svenska ordet eftersom hon inte kunde
hitta någon motsvarighet på sitt språk.
Jag och Roger Sahlström som filmade henne vid mitt skrivbord i Bromma var nöjda. Alla var
nöjda, även polisen som jag informerade om den nya lösningen: ingen riskerade bli attackerad
(förutom möjligen jag då) i lokalen. Ändå kunde Mona delta och svara på frågor.
Men så enkelt blev det inte. Mona Walter ringde tidigt måndag morgon och hade bestämt sig
för att åka dit ändå:
-Om jag inte gör det och vi visar den där inspelningen har islamisterna vunnit, sa hon.
Det låg någonting i det men varken jag eller polisen var glada för hennes besked. Som allt
utvecklade sig så kom aldrig Mona eftersom Folkets Husordföranden Kerstin Aggefors ringde
upp mig vid lunch och lät meddela att föredraget var inställt. Anledningen var att jag, vit
medelålders Sverigedemokratisk man, inte fick hyra lokalen, inte ens till en svart kvinna som
ville tala.
Hon lät också förstå att Folkets Hus hade inget emot Mona Walter, den svarta kvinnan som
förletts av den hemske vite rasisten Jan Sjunnesson, att tala om kritiskt om islam.
Riksförbundet Folkets Hus och Parkers chef Calle Nathanson sa till DN att Folkets Hus inte är
emot Mona Walter, men arrangören, dvs. mig.
137
De skulle bara veta vem av oss två som var mest oförsonlig mot islam: den vite mannen eller
den svarta kvinnan? Från vad Mona Walter berättat om vad hon sagt i det inspelade föredraget
till de somalier som befann sig i Rinkeby var jag en beskedlig och bekymrad svensk medan
hon var en arg renegat från islam. Senare skulle hon bespottas och förföljas av lokala
muslimer vid ett torgmöte i Rinkeby.
De lokala somaliska och muslimska föreningar och individer som hade pressat Rinkeby
Folkets Hus till att ställa in vann på kort sikt, men SVT hade visst mod att visa ett reportage
med Mona Walter i Rinkeby där somalier och andra muslimer skriker fruktansvärda saker åt
henne.
Mina lokalbekymmer hade bara börjat. 2015 ringde SVT-Stockholms Anna-Klara Bankel till
föreståndaren för Hartwickska Huset på Södermalm där jag haft föredrag. Enligt honom hade
Bankel sagt att det gick rykten på stan att Jan Sjunnesson arrangerar rasistiska föredrag i hans
lokaler. Han avbokade därför alla inplanerade föredrag.
Då vände jag mig till Stockholms stads kultur- och fritidsförvaltning som hade hand om
lokaluthyrning. De föreslog Östermalms Föreningsråd i köpcentret Fältöversten. Detta
föreningsråd var liksom Hartwickska Huset ideella föreningar som skötte viss administration
år stadens förvaltning, men båda ingick i det offentliga lokalbeståndet i huvudstaden.
Jag hade en rad föredrag där, bland annat med Mona Walter, Jan och Birgitta Tullberg med
flera. Mest spektakulärt var när den hemliga gästen Lars Vilks dök upp i januari 2016. Vi
kunde givetvis inte annonsera om hans besök, men de beväpnade militärpoliserna och
piketbussarna gjorde folk lite ängsliga men också nyfikna, liksom att alla visiterades och fick
hänga av sig ytterkläder.
Efter ett publikt snack med ekonomen Jan Tullberg skulle Vilks komma fram. Men han
gömde sig bakom en pelare och jag förstod ingenting. Publiken såg honom och skrattade i alla
fall. Sedan hade vi ett roligt snack. Han fick 2500 kronor i kontanter för flygresan, sedlar jag
hämtade i kassan vid entrén och vid de vindunkar vi bjöd på mot en tjuga glaset.
Efter ett föredrag till fick Östermalms Föreningsråds blide ordförande nog av påringningar om
att det pågick rasistiska och islamofoba föredrag i deras lokaler och vi bokades av.
Vårt första tillhåll, Alviks Medborgarhus där SD fick hålla sina årsmöten, var också
oåtkomligt för min förening Fri Folkbildning, trots att vi hade ett eget bokningsnummer,
stadgar och inte hade något att dölja, tvärtom. Våren 2016 kunde jag inte hyra en städskrubb i
Stockholms stad. Samma sak med Kulturhuset.
För att göra avbokningarna till något intressant anordnade jag ett möte utomhus i april 2016 i
amfiteater som fanns i Rålambshovsparken på Kungsholmen i centrala Stockholm. Att få
staden att öppna ett elskåp till högtalaranläggning skulle kosta 10 000 kr så jag hyrde en
bensindriven generator och högtalare nere i Hökarängen.
Ingrid Carlqvists och Bertil Malmbergs föredrag ute i det fria om islam gick bra med tanke på
det ostadiga aprilvädret, men publiken var inte så fulltalig precis. Dessutom kunde vi inte ta
inträde. Några motdemonstranter syntes inte till och poliserna verkade nöjda. Ett liknande av
myndigheter avvisat föredragsarrangemang har nog inte hålls i Stockholm sedan storstrejken
1909.
Jag försökte också få tala om mina böcker i min hemstad Uppsala på dess Stadsbibliotek, en
institution jag dels varit flitig användare av när det låg vid Fyrisån och jag läste Häften för

138
kritiska studier och andra radikala tidskrifter i tidskriftsrummet precis in till vänster, dels
faktiskt suttit i ledningen för mellan 1994 och 2000 som ledamot (V) i kulturnämnden.
Mitt föredrag föregicks av att man på ledarplats i liberala Upsala Nya Tidning, som jag skrivit
i och vikarierat en sommar vid, ansåg att biblioteket inte skulle hyra ut sin samlingssal till mig
pga. att jag kritiserat islam, ett ämne jag inte alls skulle beröra utan tala om mina böcker:
“Kommer Stadsbiblioteket att lyfta ut den islamofobiske skribenten Jan Sjunnesson från sina
lokaler i god tid före den 12 november? Det återstår ännu att se. Sjunnesson, som varit
redaktör för Sverigedemokraternas webbtidning Samtiden och är bekant från olika invandrar-
och islamfientliga sammanhang, har hyrt lokal i Stadsbiblioteket för ett föredrag. Mötet ingår
alltså inte i någon planerad programverksamhet från Stadsbibliotekets sida. Ett liknande
arrangemang på Göteborgs stadsbibliotek stoppades i juni, sedan biblioteksledningen funnit
att det fanns risk för bråk1.
Ansvariga för Stadsbiblioteket i Uppsala hänvisar till yttrandefriheten, som skäl för beslutet
att hyra ut en lokal till Sjunnesson. Men skulle det bli fråga om kränkningar i samband med
arrangemanget så kommer vi givetvis att agera, säger bibliotekschef Johanna Hansson.
Man kan undra hur det ska gå till om mötet redan pågår. Det finns gott om tid att ompröva
uthyrningsbeslutet.
Oavsett hur det går är det dock viktigt att konstatera att bibliotekledningens argument om
yttrandefrihet vilar på ett missförstånd. Yttrandefrihet innebär att var och en är tillförsäkrad
rätten att uttala sina åsikter om vad som helst. Men av det följer inte att någon – vare sig det är
fråga om en privatperson, ett företag eller en offentlig institution som ett bibliotek – är skyldig
att ge utrymme för vem som helst som vill uttala en åsikt på just denna plats.
Den som har en stor tomt har ingen skyldighet att upplåta den för ett friluftsmöte. Den som
har lokaler att hyra ut har rätt att tacka nej till en tänkbar hyresgäst. Biblioteket är inget privat
företag utan en offentlig institution. Sådana ska givetvis behandla varje medborgare lika, utan
diskriminering. Men det kan inte betyda att man måste ge klartecken till allt.
När det handlar om ett bibliotek så är den rimliga innebörden av principen om likabehandling
att Sjunnessons bok ska kunna köpas in och finnas tillgänglig precis som böcker skrivna av
andra personer. Men biblioteket har naturligtvis ändå rätt att säga nej till möten i sina lokaler
som kan anses strida mot verksamhetens övergripande syfte. Sjunnessons yttrandefrihet
påverkas inte av detta. Han är i sin fulla rätt att säga vad han vill på annat håll. /.../ Ingen
ifrågasätter Sjunnessons yttrandefrihet. Men Stadsbiblioteket kan inte ha någon skyldighet att
hyra ut lokaler för ett islamofobiskt möte.” (UNT 19/9, 2015).

1
Min kommentar till UNT:s omnämnande av inställt föredrag i Göteborg:
professor Karl Olov Arnstbergs planerade föreläsning vid Göteborgs stadsbibliotek hösten 2014 fick ställas in,
något som JO kritiserat i efterhand. Enligt polisen fanns det då inget hinder för honom att tala.
Även jag fick inte tala där. Göteborgs bibliotekschef Christina Persson beslöt 22 juni 2015 att avboka ett
boksamtal jag skulle ha hållt där i augusti. Motiveringen var ”befarade av ordningstörning” med hänvisning till
Arnstbergs inställda föredrag året innan. Även då befarades oordning uppstå efter att några vänsterdebattörer
(Mikaela Lundahl, Patricia Lorenzoni, Edda Manga m fl) protesterat i vänstertidningen Göteborgs Fria Tidning.
Mitt föredrag hade inte annonserats ännu varför ingen annan än jag, en kanslist och bibliotekschefen känt till att
just detta arrangemang var på gång, varför motiveringen faller om inte just bibliotekschefen vet att just mitt
föredrag skulle leda till oreda. Varför då kan man fråga. Men det fick jag inte svar på.

139
Radio Uppland hängde kritiken av mig, medan Alexander Bard försvarade mig. Vad mina
vänner och bekanta tyckte och tänkte vet jag inte, men jag såg ingen av dem i Kerstin
Ekmansalen den kvällen. Däremot satt bibliotekschefen i publiken med anteckningsblock och
penna, redo att skriva ned eventuella kontroversiella yttrande som kunde lagföras under lagen
om hets mot folkgrupp.
Utanför stod en Securitasvakt. Välkommen hit, välkommen hem, som skyltarna säger när man
kör in i Uppsala. Den hemstad jag hatälskat.
Först denna kväll insåg jag vad jag skrev om en gång 1998 på Sourze.se under rubriken Att
utstå Uppsala där läsare som orkat ända hit känner igen mycket, men byt ut vänstern och
radikalismen mot yttrandefriheten så stämmer det bättre:
***
Länge flydde jag Uppsala. Jag luffade utan mål halvvägs runt jorden, flyttade runt i Europa
och USA - vad som helst men inte Uppsala igen. Instängt och medelmåttigt tedde sig min
hemstad från världsmetropolernas horisont. Eller från vilken landsdel som helst. Att läsa
litteraturhistoria i Umeå 1981 var en befrielse för en som var trängd och less på stan.
Men min vilda start började tidigt. Antagligen då jag mellan sexan och sjuan var med om
folkfesten 1971 i Slottsbacken, Uppsalas Woodstock.
Med dofter av linsgryta i näsan och husbandet Gudibrallans skrän från scen i gropen satt jag
nätterna igenom i gräset och förundrades över alla hippies, festande, fyllor, starka unga
kvinnor och galna män. Snart var jag den yngsta medlemmen i ett hippiegäng. Vi drog runt i
innerstan och slog oss lösa utan hämningar. En klok storasyster såg till att jag inte föll ur
ramen. Hippiemodet övergick i alternativrörelse och vänsteraktivism under senare 70-tal.
Studentlivet var överstökat i 14-årsåldern med debut på Norrlands via fönstret på
damtoaletten.
Med denna frihetslängtan vore det konstigt om jag hade nöjt mig med Uppsala när
gymnasietiden på Skrapan var över. Mina bästa vänner från Norby flyttade till Stockholm,
vilket man bör sägs det om man vill framåt. En alltför lätt lösning. Jag prövade bohemlivet i
Köpenhamn istället som frilansjournalist och BZ-sympatisör husockupanterna. Jag flydde
Uppsala, men Uppsala flydde icke mig.
Det var i Danmark som jag planerade det första UppsalaMagazinet, en lokal kultur- och
reportagetidning. Detta magasin levde i tre nummer en hektisk höst 1983, innan pengar och
ork tog slut. Själv for jag till Indien, som alla andra...
Jag ser nu 1998 hur Uppsala förändras; nya pubar, nya caféer, nya initiativ. Bredvid detta nya
finns gamla strukturer; Ackis med sina anonyma makthierarkier, UNT med pinsam
kulturredaktion, kommunen med grabbiga krognotor och samma politiker som förr, lite mer
fårade bara.

Överallt hör jag samma gnäll. Uppsalaslättens folk, upplänningarnas klagan över akademiskt
liv och ett missnöje över stadens prål. En gång tyckte jag uppsalaborna själva var avundsjuka
på akademiker och missunnsamma. Men med åren märker jag att de ofta har rätt. Staden har
en barlast som det vore skönt att kasta ombord; professorsslickare i pingvingkostym utanför
nationerna, fjantiga orkestrar som super på lokalbefolkningens bekostnad, magistrala
uppsträckningar på debattsidor och kråmande i UNT vid varje akademisk tilldragelse.

140
Ett bugande och bockande inför kyrka, stat och universitet - den sista feodala inrättningen
som professor Eli Heckscher kallade korrektionsanstalten på krönet. Länge undrade jag vari
Uppsalas radikalism bestod i. Socialdemokratin här har alltid varit hovsam, vänstern
obefintlig.

Nu vet jag. Uppsalas så kallade radikala aktivister engagerar sig i u-länder de kallas
fortfarande så här, i miljöfrågor och i välgörenhetsrörelser. En borgerlig humanism,
välmenande och initierad men flyktig och fin i kanten. Inga horn som syns, ingen bockfot,
bara idoga myror som smider på karriärer och kultur som konsumtion utan större
samhällsomstörtande anspråk. Här tar ingen sig vatten över huvudet, bara klafsar runt i Fyris
skitvatten i knähöjd. Ingen kommer någonstans, inget händer, allt verkligt kultur- och
samhällsliv dör ut.

Ändå går jag här i samma kvarter. Luthagen och Linnéträdgården, Hågadalen och
Hammarskog. Pulka med ungar på vintern i Slottsbacken, bada i Vårdsätra på sommaren. Jag
frågar mig fortfarande hur man står ut i stan. Kanske jag förändrats till, eller alltid varit, en
lika försynt kritisk kaja som alla andra fega kajor här i stan. Men visst vill vi Uppsalabor ha
ett friare liv än vad som erbjuds, eller?
***
Hur skulle det vara med yttrandefrihet är mitt enda tillägg idag 2018?
Vi upprepade Pride Järva marschen sommaren 2016. Debattören Milo Yiannopoulus från
Breitbart sa i en intervju på YouTube några veckor innan att han skulle delta. Jag hade
kontaktat Breitbart och hans team utan att höra något av dem, men fick höra på omvägar att
han skulle överge att täcka Hillary Clintons event i Philadelphia för att klafsa runt i leran
mellan fem Stockholmsförorter. Dessutom att han ville komma inridande på en vit häst.
Det senare gick inte att uppbringa men jag och mina medhjälpare organiserade allt så gott vi
kunde. Öppna Moderater bjöd in honom och några bögvänner var oerhört exalterade över den
fagre fjollan. Jag med.

Men samma dag han skulle landa på Arlanda ringde hans chef på Breitbart i London och ställde in
pga. säkerhetsrisken i dessa svenska nogo-zoner. När vi gick 2015 hände knappast någonting, mest
förvirring runt om oss bland lokalinvånarna. Tonåringar kastade lite grus i Kista, men de verkade inte
förstå vilka vi var.
Jag hade själv några månader tidigare oavsiktligt bidragit till att sprida en sådan bild vid en
rundvandring i Rinkeby torg med ett australiskt filmteam från det ledande featureprogrammet 60
Minutes. De attackerades direkt när en kameraman klev ut ur bilen och fick sin fot överkörd. Medan
bildäcket tyngde ned en kameramans fot filmade den andre kameramannen händelsen. Likadant när vi
attackerades på torget av unga afrikanska män. Kameramännen fortsatte filma när burkar for in i linsen
och två fick käftsmällar på hakorna.

-Great pictures Jan, really great! sa de till mig i bilen tillbaka till Grand Hotel där de bodde en
vecka, en annan värld än Rinkeby.
Även om Milo drog sig ur, antagligen för Hillary Clintons event och mindre pga. säkerhet så
mycket förstod jag, så genomförde vi en marsch, nu lite större med högtalare och tal på
Rinkeby torg. Denna gång kom ungefär lika många deltagare och medier. En viss tendens till

141
nyansering i rapporteringen kunde skönjas även om de svenska var fast i uppfattningen att jag
var en utklädd homofob och öppen rasist.
Vi åkte in till Kulturhuset efteråt för att fika. Med oss hade vi skyltar med texten ”Pride
Järva”, “HBTQ åt alla” osv. Jag visste att Stockholm Pride hade arrangemang där så vi gick
till den vanliga restaurangen Café Panorama på våning 5. Några fika, några åt, några drack öl.
Chillade som kidsen säger.
Då kom en stor kvinna fram med en skylt. Vi hann inte se något förrän hon ramlade ihop och
krampade. Tydligen har åsynen av oss fått henne att överreagera. En vakt bar ut henne och
föste undan några till. Samtidigt skrev en “profilerad feministisk bloggare” på Facebook som
kommenteras ironiskt på Flashback, naturligtvis:
"Ett gäng nazister på 16 pers sitter och fikar på Pridehouse i flera timmar. För att störa och
provocera. Ca 8 queers försöker protestera och håller upp en liten skylt som säger "inga
rasister på våra gator". Vakterna kommer fram direkt och är hotfulla och brottar ned personen
med skylten som inte gör något motstånd. De och Stockholm Pride avhyser sedan queersen
från Pridehouse. Queersen blir utkastade. Nazisterna får stanna kvar."

Jag blev uppringd via Skype av den kanadensiska bloggaren Vlad Tepes som jag haft kontakt
med. Han ville ha en lägesrapport så jag drog mig bort mot uteplatsen vid hissarna med min
laptop och Skype igång. Några protesterade att jag filmar dem, så jag visade att bara mitt
ansikte syns men de gav sig inte och kontaktade Kulturhusets vakter. Vad jag gjort är
ovidkommande, men jag ska ut. RFSL äger Kulturhuset denna Stockholm Pride vecka.
Allmänheten har inte lika rätt att vara där.
I realtid via Skype till Kanada blev jag utslängd av två vakter för ordningsstörning. Hela
reportaget finns nu på The Rebel Media, en mediekanal Kanada vars ledare Ezra Levant
tidigare intervjuat mig och andra dissidenter i Stockholm.
Mera i samma ärende.
Jag har åkt till Danmark de senaste åren för att delta i Trykkefrihedsselskabets möten och For
Friheds islamkritiska demonstrationer, ofta som reporter för Avpixlat som stod för resor och
logi men också av eget intresse och för egna pengar.
Eftersom jag förstår och talar danska trivs jag väldigt bra med dessa grupper och människor
som Lars Hedegaard, Katrine Winkel Holm, Aia Fog, Tania Groth, Nicolai Sennels med flera.
När Jyllands-Postens kulturredaktör Fleming Rose, ansvarig för att ha publicerat
Muhammedkarikatyrerna 2005, fick pris av Trykkefrihedsselskabet och lanserade sin bok
Hymn til friheden var jag i Köpenhamn i en tungt bevakad lokal. Liksom vid tioårsjubileet
2015 till minne av de omstridda teckningarna i Jyllands-Posten, då de utländska debattörerna
kanadensaren Mark Steyn, britten Douglas Murray, tysken Henryk Broder och norrmannen
Vebjørn Selbekk hyllade tryck- och yttrandefriheten som de anser vara under attack sedan
1989 års fatwa mot Salman Rushdie och givetvis attacken samma år mot Charlie Hebdos
redaktion i Paris. Denna konferens stöddes av det danska kulturministeriet och hölls i
folketinget, den danska riksdagen.
Jag for också till den danska motsvarigheten till Almedalen, Folkemødet på Bornholm, där jag
träffade Geert Wilders vid en hemlig och starkt bevakad middag. Vi talade om hans
blekblonda frisyr vilket jag ansåg påminde om David Bowies i albumet Station to Station.

142
Han såg trött ut när jag kommenterade hans hår men var annars tillmötesgående och vänlig
mot mig.
Den danska islamkritiska demonstrationsarrangören For Frihed tycker jag gör ett bra jobb. Jag
har deltagit i några demonstrationer i Köpenhamn som varit ungefär som när Folkets
Demonstration försökt hålla tal på torg i centrala Stockholm. Fullt med fientliga
motdemonstranter som vill slåss och överrösta den lagliga demonstrationen.
Jag bestämde mig för att skapa en svensk motsvarighet till danska For Frihed, kallad För
Frihet naturligtvis. Mot islamisering, för religionsfrihet och en sekulär stat. Inget som går att
få till oförsonligt islamhat om man lyssnar på oss.
När jag, Tania Groth och Ingrid Carlqvist gjorde en liten turné i Skåne, efter att ha
smygstartat i Gamla Stan i mars 2016, så fick vi i stort sett tala i fred. Jag hade ordnat tillstånd
i Helsingborg, Landskrona, Lund, Malmö och Trelleborg för en timmes långa appelltal och
lite musik.
Vi for runt med tåg Han och privata bilar. Min egen hade gått sönder. Folk ställde upp med
mat och husrum vart vi än kom och det var verkligen lyckat även om åhörarna inte var så
många, från ett 20-tal till kanske 100 i Lund där motdemonstranterna nästan lyckades att
överrösta oss.
Föredragen filmades och kom att bli en del av ett nytt mediainitiativ, Svensk Webbtelevision
(Swebbtv). Jag hade haft något liknande i tankarna ända sedan 2013 då jag träffade Ian
Wachtmeister på hans kontor på Grevgatan. Han berättade att några likasinnade
opinionsbildare och ett par personer med pengar hade träffats för att planera ett nytt mediehus.
Jag blev givetvis intresserad och särskilt av att finansiering kanske kunde ordnas.
-Gå runt bland kärringarna här på Östermalm. De gillar inte islam och för stor invandring.
Karlarna däremot är fega. Men deras fruar har både pengar och mod, sa han piggt.
Jag försökte luska efter de där kvinnorna utan större framgång.
Men vid julen 2015 kom jag till Ånge kommun där man tagit emot en mängd asylsökande och
väntade ännu fler. Det socialdemokratiska kommunalrådet såg Migrationsverkets bidrag trilla
in i kommunkassan. Jag och en kameraman besökte byn Viskan där det bott 70 ensliga själar,
men nu 350 till i ett gammalt fängelse. Kommunen väntade sig att få dit ytterligare 300 så att
Viskans befolkning skulle växa tio gånger så mycket på ett år.
Vi for även till Vendelsömalmsskolan söder om Stockholm där föräldrar protesterade mot att
en barack skulle föras upp vid skolgården för asylsökande. Några minuter som Roger
Sahlström filmade där hamnade på Al-Jazeera. Vi gjorde liknande inspelningar i Bromma,
Spånga, Bollebygd, Danderyd m fl. platser där s.k. modulhus planerades av byråkrater i strid
med delar av folkviljan. Breitbart spred några av våra klipp.
Dessa reportage från fältet blandade vi i Swebbtv med rena studiosamtal med kunniga men
sällan intervjuade personer. Vi hade tillgång till en studio i Stockholmstrakten och jag blev
programledare i ett 30-tal program där Karl Olof Arnstberg, Jan Tullberg, Roger Sahlström,
Gunnar Sandelin, Annelie Sjöberg, Nima Dervish, Andreas Henriksson, Fredrik Antonsson,
Tapani Juntunen, Ann Gardner och många andra fick komma till tals.
För mig var detta oerhört spännande att syssla med. Jag kan inte föreställa mig något roligare
även om detta fick ett slut under 2017. Detta berodde inte på innehållet utan att jag måste
143
arbeta mer för att tjäna in mitt uppehälle. Jag hade slut på a-kassan och hyrde ut alla rum och
en bil för att få in tillräckligt med pengar, men till sist gick det inte längre.
Under hösten 2016 vikarierade jag i svenska i en högstadieklass norr om Stockholm på en
friskola. Där tog det en vecka innan jag fick höra tillmälen om att jag var rasist och nazist etc.
i klassrummet och korridorerna, fick pennor, böcker, sudd och annat kastade på mig under
lektioner och i skolutrymmen. Det värsta var att få en Rubikskub i bakhuvudet.
Den rektorn stod dock pall och vek sig inte. Jag skötte undervisningen så gott jag kunde under
trakasserierna och var till slut rätt uppskattad tror jag.

Under 2017 upprepades denna vuxenmobbning vid två skolor, en kommunal och en friskola.
Högstadieelever tar varje chans att mobba varandra och vuxna med om de kan. Långa, korta,
tjocka, gay, rödhåriga, judar, svennar, afrikaner osv – alla kan hånas och flinas åt bara
tonåringar finner en anledning.

Vuxna ska då gå in och stävja tjafset och mobbningen vilket sker hoppas jag. Men SD
sympatiserande vuxna är fria villebråd. Vi tas inte i försvar. Vi mobbas medan andra
ansvariga vuxna tiger eller ger upp inför glinen. Allt som behövs är att vuxna går in och styr
upp när tonåringar mobbar. Oavsett

Jag har ju lång och bred erfarenhet av skolans värld. Mitt kompendium som jag gav ut 2017,
Pedagogik och polemik, vittnar om över 30 års erfarenhet och tankar om utbildning,
ungdomar, psykologi och socialisation. Att då bli utskrattad och utslängd känns fel, men som
läget är kan jag inte göra något.

Om jag får kortare vikariat hinner inte högstadieelever uppfatta mitt namn. Men vid de skolor
där de läst min mailadress eller sett mitt namn flera gånger har det tagit en dag innan alla på
skolan vet att den nya vikarien Jan Sjunnesson är en sån där man kan reta och driva med,
spela upp hans YouTubeklipp under lektioner och berätta för sina föräldrar. Vid två
föräldrasamtal då jag ringt för att deras barn betett sig illa har jag fått till svar att barnen
gjorde rätt eftersom jag var rasist. Föräldrarna stödde sina mobbande och stökiga barn för att
jag har ett politiskt engagemang som de ogillar.

Den svenska Tryckfrihetsförordningens 250 årsjubileum firades under 2016. Som vän av
oinskränkt tryckfrihet (med undantag av J.S. Mills restriktioner att man inte får ropa “Det
brinner!” i en teaterlokal om inte det finns anledning och liknande uppmaningar till
olagligheter) anordnade jag en internationell konferens i Stockholm den 1 oktober 2016.

Den kom att heta Dangerous Words 250 eftersom vi inte har tryck- och yttrandefriheten till
för att bara tala om vädret som Christopher Hitchens och Lars Hedegaard påpekat.

Ingrid Carlqvist var behjälplig med kontakter men kom inte att medverka eftersom hon under
sommaren 2016 i sin podd gjort uttalanden om Nordiska Motståndrörelsen som en tänkbar
allierad mot islamister i landet i ett krisläge. Dessutom jämförde hon denna allians med vad
danska och norska antinazister gjorde med kommunister, också anhängare av totalitarism.

144
Danska Trykkefrihedsselskabet drog sig därmed ur liksom norska Human Rights och
Document.no. Kvar stod jag utan lokal, utan pengar, utan föredragshållare. Men det gick till
sist att få in en grundplåt från amerikanen Daniel Pipes organisation Middle East Forum som
händelsevis var i Stockholm just denna vecka, dessutom med den engelske debattör jag länge
beundrat och försökt få hit, Douglas Murray.
Danskarna skickade Aia Fog, vice ordförande i Trykkefrihedsselskabet, norrmännen den tysk-
egyptiske islamkritikern Abdel Hamed Samad och jag ordnade Anne Marie Waters efter att ha
fått tips.
Dessa fem inklusive Pipes och Murray talade om islams begränsningar av tryck- och
yttrandefriheten i väst. Vi höll till i källaren på en hårdbevakad restaurang på Södermalm.
Samed har ett dödshot från jihadister över sig sedan han skrivit boken Den islamska fascismen
(kommande på svenska) om Hitlers samarbete med arabvärlden och likheter mellan
fundamentalistisk islam och fascism. Personskyddet kontaktade mig i god tid för att säkert
föra över honom från Tyskland till Stockholm och ett hotell där Stockholmspolisen kunde
sova i skift i rum placerade runt hans rum.
Mellanösternkännaren Daniel Pipes var alltså i Stockholm med en grupp nyfikna amerikaner,
européer och japaner som själva ville se hur långt islamiseringen nått i Europa. De hade varit i
Paris och Berlin och den sista dagen var vår konferens, ett tillägg till deras rundresa bland
europeiska sevärdheter och nedgångna förorter. Många av dem tackade mig efteråt och sa att
konferensen var det bästa på hela resan.
Programmen filmades av Swebbtv och ligger på nätet, men inga medier skrev något efteråt.
Vi kunde till och med visa upp ett originalexemplar av den svenska Tryckfrihetsförordningen
från 1766 som en av mina kamrater äger.
Om det är något jag är stolt över är det att själv ha anordnat denna konferens. Jag fixade allt.
På kvällen var jag helt slut men lycklig.

145
Ett försonat liv

Som ni förstått blev jag varken framgångsrik genom att göra en traditionell medelklasskarriär
eller genom att göra en otraditionell karriär som skribent och fritänkare. Jag blev en som
larmar och gör sig till. Det hade varit enklare att göra en vanlig karriär än att försöka sig på
filosofi och debatt.

Med tiden har jag blivit varse om att vad som ses som normalt och förnuftigt i hela världen
anses fel i Sverige. Därför har jag antagit den tyske författaren Hans Magnus Enzensbergers
motto att gå till försvar för det normala. Inget annat är mer kontroversiellt i Sverige. Dock är
det extremt i resten att bete sig som politiskt korrekta svenskar.

Att jag gick in i SD 2013 var oundvikligt av två skäl: partiet hade rätt om invandringen och
budskapet var provokativt. För mig var det oemotståndligt, att kunna stå för det sanna och
samtidigt retas.

Märkligt nog så har jag varit mer av en rotlös globalist än mina Uppsalavänner som nu tagit
avstånd från mig. De har bott kvar i hemstaden efter några utflykter medan jag visserligen
återvänt men samtidigt alltid varit på språng rätt långt bort. Till sist gav de upp om att hålla
reda på var jag var, vad jag sysslade, vad jag tyckte tills de såg mig på SVT och började
skicka skällmail.

Jag som av fri vilja har valt att jobba med invandrare och integration, jobbat i
invandrarområden, levt med invandrare och bott utomlands samt tagit 5 gamla högskolepoäng
i Mångfald vid Uppsala universitet

Mitt pris för att jag öppet kritiserat invandringspolitiken och den politiska korrektheten (som
berör så mycket mer, SD är ett symptom på det mest uppenbara) är visserligen att bli
arbetslös, ha blivit av med nästan alla barndomsvänner och Uppsalabekanta, fått spända
släktrelationer, men annars måste jag tyvärr säga att dessa förluster väger lätt.

I jämförelse med detta pris står jag för första gången på sanningens sida i en stor och viktig
samhällsfråga; invandringspolitiken och det i solidaritet med folket. Att det har inneburit vissa
problem är väl känt och ska inte upprepas här. Istället vill jag lyfta fram de fördelar som mitt
och våra ställningstaganden har inneburit.

För det första har den offentliga svenska lögnen avslöjats. 1983 skrev den finlandssvenska
författaren Marianne Alopaeus i boken Drabbad av Sverige:

”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn.”

”Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man
bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det!”

Är det möjligt att skrämma ett helt folk till ängslighet och tystnad frågar hos sig apropå Olof
Palmes lögner i valrörelsen 1973. Hon skriver att en

146
”overklighetskänsla börjar infinna sig. Som första gången jag var här på 40-talet. Som att
befinna sig utanför den verkliga världen, i ett isolat där alla verkliga proportioner förskjutits
och ingenting är på ’riktigt’”.

Jag trodde länge att denna offentliga lögn mest bars upp av socialdemokrater och inskränkta
Jantelagstänkande, men har nu insett att hela samhällets ledande skikt, inklusive icke-
socialistiska partier och näringsliv, har anammat den för att skydda sig själva. En
nomenklatura som inte står långt efter Sovjetunionen har lierat sig mot folket.
Och att jag valde rätt denna gång, det är jag som före detta vänsteraktivist evigt tacksam för.

För det andra har jag fått nya vänner och bekanta som har visat mig hur lögnerna vidmakthålls
i etablissemanget. De känner inte mig lika bra som mina gamla Uppsalavänner från Rosendals
grundskola 1965, vilka nästan alla svikit mig nu.

I gengäld har jag träffat både manliga vänner och fina kvinnor som jag aldrig skulle ha stött
på annars. Som vänsterakademiker i Uppsala hade jag alldeles för lite kontakt med arbetare,
men som Sverigevän har de alltid funnits där – generösa, modiga, stolta och ibland med ett
ännu större pris att betala än jag har haft. Att svika arbetarkollektivet är för SAP/LO-
medlemmar hårdare än för tjänstemän och akademiker.

För det tredje har jag gjort en intellektuell resa från marxism, postmarxism, post-strukturalism
via libertarianism till klassisk liberalism och konservatism. Denna resa har lagt en del rent
tankemässiga missförstånd tillrätta; politiskt, historiskt, religiöst, psykologiskt och rent
logiskt. Min beläsenhet har varit till nytta, men också varit ett hinder när jag har insett hur
grundlurad jag varit av det vänstertänkande som jag anammade under 25 år.

Som tur är har andra omvända vänstertänkare visat vägen – Svante Nordin, Christopher
Hitchens, Håkan Arvidsson med flera – och jag har ibland insett att jag känt till vänsterns
felsteg utan att kunna benämna dem.

För det fjärde har mina praktiska erfarenheter som kursledare i Rinkeby, biträdande rektor i
Tensta och på Fryshusets gymnasium, folkhögskollärare på arbetsmarknadskurser för
invandrare och inte minst, make till en indiska bosatt med mig i Stockholm 2004–2009,
äntligen tagits tillvara.

Sedan hamnade saker på rätt plats när jag gick med i SD och började skriva i alternativmedia.
55 år gammal hade jag gjort en politisk helomvändning men samtidigt börjat förstå mina
erfarenheter av sönderslagna förortsskolor och hur utopiskt projekttänkande skulle lösa de
sociala problemen i våra utanförskapsområden.

Jag har insett att jag personligen alltid har betalat ett pris som fri intellektuell och med en
något bohemisk livsstil, vilket nu accentuerats och uppgraderats till en slags dissidentstatus.
Det går en rak linje från hippien Sjunne 1977 till dissidenten Sjunne 2017.

Jag har äntligen hittat rätt och är djupt tacksam över all uppskattning jag fått sedan mina
tankar och initiativ spridits. För mig är det helt rätt att ställa upp för Sverige på detta sätt som
SD och alla som motarbetar den politiska korrektheten gör. Vi islam- och invandringskritiska
dissidenter som gick först kan inte förvänta oss någon återupprättelse och det begär jag inte
heller. Brunsmetningen får rinna av med tiden. Det handlar inte om personlig vinning utan
civilkurage. Något annat hade jag skämts för.

147
 ***

Samtidigt har jag blottat en personlig sida i denna självbiografi om en vilsenhet och medveten
flykt från ansvar och stadga. En terapeut fick mig att inse min förvirring spelat en
överlevnadsroll som fungerat men som jag nu kan släppa.

Min förvirring har hjälpt mig att fungera. Förvirringen har hjälpt mina tankar och känslor att
kommunicera. Jag har fortsatt att göra mig förvirrad för att inte gå vidare. Om jag gick vidare
så skulle jag dö. Så tänkte jag.

Hela mitt liv har jag väntat på svar, som att stå och vänta på en buss. Nu förstår jag att något
svar aldrig kommer, att de enda jag kan göra är att gå. Nu kan jag förlåta mig själv och
försonas med att jag inte fick något svar. Jag behöver inte längre min egen förvirring.

Vad som denna memoar visar är en person som behandlar både sig själv och andra som delar i
ett projekt. Det har gått ut över andra men även över mig själv. Jag tänkte att om jag inte
behandlar mig själv hänsynslöst, som ett projekt, så känner jag istället en smärta som är svår
att hantera. För att undvika smärta behandlar jag mig själv som ett projekt.

Det känns obehagligt att ta in detta. Det är smärtsamt att ha varit så nära sanningen under så
lång tid och att samtidigt ha varit för ensam för att kunna hjälpa mig själv.

I hela mitt liv har jag behövt vara ensam, förvirrad och stridande. Jag har varit helt övertygad
om att det är den jag är. Nu när jag lämnat förvirringen undrar jag över vem jag är och det
känns obehagligt och spännande.

En psykiatriker och god vän tror att jag kan lida av någon lättare neuropsykiatrisk diagnos och
bipolaritet. En annan vän och astrolog fick mitt horoskop som tydligen visade stor begåvning
och bra förutsättningar i livet, men att samma data för Väduren i zodiaken när jag föddes i
april 1958 i Norrköping även tydde på att en person med dessa stora förmågor riskerade att
inte förvalta dem utan gå åt helvete. Jag riskerar att köra över folk med min energi. Jojo. Jag
har hört det ända sedan jag öppnade munnen. Vi fyra barn i familjen Sjunnesson fick alltid
lära oss att det värsta som fanns var att vara mesig. Jag har nu uppnått detta mål med råge.

När jag undervisade på lärarhögskolan sade jag ibland till studenterna att de skulle tillämpa
den nya “friktionspedagogiken”. Den går ut på att läraren ska ge eleverna kunskaper under
visst motstånd, så att friktion uppstår för de flesta. Själv jag har tillämpat samma barska
synsätt på livet, där motstånd utmanar mig. Ju svårare desto mer intressant. Hellre förhastat
än försent.

Jag har inte skrivit något särskilt eller varit originell och intressant i mina tankar. Faktum är
att jag inte tycker något intellektuellt angeläget alls utan upprepar mest vad andra tycker; förr
Ulf Lundell, idag Jordan Peterson.
Men det är inte förspilld möda att inte vara originell utan att förmedla andras verk. Så arbetar
en folkbildare vilket jag med alla etablerade mått mätt uppfyller. Att jag också folkbildar på
nätet och i sociala medier, tar upp kontroversiella ämnen och rör mig bland Sverigevänner gör
mig till en ickeofficiell folkbildare. En agitator som förvägras hyra offentliga lokaler och
skälls i pressen av såväl liberala ledarskribenter som av en fd vice statsminister och
partiledare. En organisatör och PR-man snarare än originell tänkare.
148
Mitt kall är att ta emot viktiga budskap och skicka dem vidare, oavsett. En hub, en router i det
moderna folkhemmet. Sjunne the Mercurial Messenger. En Vädur för Sverige.
Vad jag har gjort istället för att skapa viktig litteratur eller hålla anmärkningsvärda
filosofiföredrag är att jag har skapat mitt liv som ett konstverk. Det är mitt bidrag och som ni
sett, ni som orkat läsa ända hit, så är det en mosaik, en pastisch, ett lapptäcke, a quilt, un
muralismo, ett långt ståuppnummer, vars mönster jag nu börjar skönja.
Det är inte klokskap som jag ser när mitt liv i denna biografi läggs fram till allmänt
beskådande. Men inte heller dumhet eller bara förvirring utan livets egen puls, blodets rytm,
andningen. Äventyr och ensamhet. Engagemang och halsstarrighet. Livet som strul.
Jag har ofta dragits till den filosofiska inriktning som kallas vitalism, livsfilosofi,
Lebensphilosophie. Jag skrev till sist böcker men först levde jag förhastat och hängde mig på.

”Löfte. – Aldrig mer läsa en författare på vilken man märker att han velat göra en bok: utan
bara sådana vilkas tankar plötsligt blir en bok”
Mänskligt, alltför mänskligt, del II, 121. Nietzsche, 1886

”- Många synder har jag på samvetet, svarade Gösta, men aldrig har jag skrivit en rad poesi.
- Du är ändå poet, Gösta, det öknamnet får du slitas med. Du har upplevat flera poem, än
andra skalder har skrivit”
Gösta Berglings saga, Selma Lagerlöf, 1891

Ett försonat liv.

149
150