Varför Marx Hade Rätt

Varför Marx hade rätt

Terry Eagleton
© TankeKraft förlag 2011
Originalets titel: Why Marx was Right

Omslag och sättning: Johnny Karlsson
Översättning: Maria Åsard
Tryck: Bookwell, Finland 2011
ISBN: 978-91-86273-28-6
TankeKraft förlag
Främlingsvägen 41
1 26 48 Hägersten
info@tankekraft.com
www. tankekraft.com
Terry Eagleton
Förord 9
Kapitel ett 13
Kapitel två 23
Kapitel tre 39
Kapitel fyra 67
Kapitel fem 101
Kapitel sex 119
Kapitel sju 145
Kapitel åtta 161
Kapitel nio 175
Kapitel tio 187
Slutord 209
Noter 213
Förord
Den här boken började med en enda slående tanke: Kan det vara så
att alla de mest välkända invändningarna mot Marx teser är felakti-
ga? Om inte fullständigt befångda, så åtminstone mestadels?
Med detta menar jag inte att Marx aldrig misstog sig. Jag är inte
en av de vänsteranhängare som plikttroget förklarar att allt är öppet
för kritik, och som sedan, när de ombeds redogöra för tre huvudsak-
liga invändningar mot Marx, drar sig undan i en aggressiv tystnad.
Att jag har mina egna tveksamheter inför vissa av hans tankar bör
framgå tydligt i den här boken. Men han hade rätt tillräckligt ofta,
om tillräckligt viktiga frågor, för att det ska vara förnuftigt att be-
skriva sig själv som marxist. Ingen freudian tror att Freud aldrig tog
fel, och ingen Alfred Hitchcock-beundrare försvarar varenda tag-
ning eller manusrad som mästaren åstadkommit. Jag vill inte fram-
ställa Marx ideer som perfekta, utan som rimliga. I den här boken
lägger jag därför fram tio av de vanligaste exemplen på kritik mot
Marx, utan inbördes ordning, och försöker motbevisa dem en efter
en. Samtidigt försöker jag också ge en tydlig och lättillgänglig intro-
duktion till hans tänkande, för dem som är obekanta med hans verk.
9
VARFÖR MARX HADE RÄTT
Kommunistiska manifestet har beskrivits som "den utan tvekan

enskilt mest inflytelserika text som skrivits under artonhundrata-
let".1 Mycket få tänkare har- i motsats till statsmän, forskare, mi-
litärer, religiösa fårgrundsgestalter och liknande - faktiskt fåränd-
rat historiens gång på ett så avgörande sätt som dess författare. Det
finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegeli-
anska fackföreningar. Inte ens Marx mest oförsonliga kritiker skulle
fårneka att han helt förändrade vårt sätt att betrakta den mänskliga
historien. Den antisocialistiske tänkaren Ludwig von Mises beskrev
socialismen som "historiens mest kraftfulla reformrörelse, den fårsta
ideologiska strömningen som inte begränsades till en del av mänsk-
ligheten utan fick anhängare från alla raser, nationer, religioner och
civilisationer". 2 Ändå finns det en utbredd, märklig bild av att Marx
och hans teorier nu lugnt kan begravas - och detta i kölvattnet av en
av de mest fårkrossande kriser som kapitalismen någonsin genom-
gått. Marxismen, som länge har stått får den teoretiskt mest fullödi-
ga, politiskt mest principfasta kritiken av kapitalismen, har man nu
självbelåtet fårpassat till det förflutna.
Krisen har åtminstone inneburit att ordet "kapitalism'', som an-
nars vanligtvis dolts bakom någon undvikande pseudonym som "den
moderna tiden", "industrialismen" eller "västvärlden", återigen har
blivit gångbart. Man vet att det kapitalistiska systemet är illa ute när
folk börjar tala om kapitalism. Det visar på att systemet har upphört
att vara lika naturligt som luften vi andas, och i stället syns som det,
historiskt sett, ganska nya fenomen som det är. Allt som har fåtts kan
får övrigt dö, och därfår framställs samhällssystem gärna som odöd-
liga. På ungefår samma sätt som en släng av influensa på nytt gör dig
medveten om din kropp, kan en samhällsform uppfattas får vad den
är när den börjar kollapsa. Marx var den fårsta som identifierade det
historiska fenomen som kallas kapitalism- som visade hur det upp-
kom, vilka lagar som styrde det och hur det skulle kunna stoppas.
Liksom Newton upptäckte de osynliga krafter som kallas tyngdlagen
JO
FÖRORD
och Freud avslöjade hur det osynliga fenomenet "det omedvetna''

fungerar, demaskerade Marx vår vardag och avslöjade något oförnim-
bart, känt som den kapitalistiska produktionsformen.
Jag säger inte mycket i den här boken om marxismen som mo-
ral- och kulturkritik. Detta beror på att man vanligtvis inte anför det
som en invändning mot Marx, och därför passar det inte in i forma-
tet. I min mening är emellertid den utomordentligt omfattande och
produktiva textmassan i den här genren i sig anledning nog att an-
sluta sig till det marxistiska arvet. Alienation, "varufiering" av sam-
hällslivet, en kultur full av girighet, aggression, tanklös hedonism
och växande nihilism, en ihållande urlakning av mening och inne-
håll från människornas tillvaro- det är svårt att hitta ett intelligent
resonemang om dessa frågor som inte står i stor tacksamhetsskuld
till den marxistiska traditionen.
I feminismens barndom brukade vissa klumpiga, om än välme-
nande, manliga författare skriva: "När jag säger 'män' menar jag na-
turligtvis 'män och kvinnor'." I samma anda bör jag påpeka att när
jag säger Marx så menar jag ofta Marx och Engels. Men förhållandet
mellan dessa två är en annan historia.
Jag vill tacka Alex Callinicos, Philip Carpenter och Ellen
Meiksins Wood som läste ett utkast till den här boken och kom
med ovärderliga anmärkningar och förslag.
11
Marxismen är ett avslutat kapitel Den kan möjligen ha haft en viss re-
levans i en världfull av fabriker och hungerkravaller, kolgruvearbetare
och sotare, utbredd misär och eh enorm arbetarklass. Men den har defi-
nitivt ingen betydelse for dagens alltmer klasslösa, socialt rörliga, postin-
dustriella västerländska samhällen. Den är en lära for dem som är allt-
for envisa, rädda eller omdömeslösa for att inse att världen har foränd-
rats for gott- och till det bättre.
Om marxismen var ett avslutat kapitel skulle det vara ett glädje-
budskap för alla marxister. De skulle kunna sluta med alla sina de-
monstrationer och protester, återvända till sina bedrövade familjer
och ha en mysig hemmakväll i stället för att gå på ännu ett lång-
tråkigt möte. Marxister vill inget hellre än att sluta vara marxister.
Att vara marxist är, i det här avseendet, inte alls som att vara budd-
hist eller biljonär. Det är mer som att vara sjukvårdare. Sjukvårda-
re är egensinniga typer som motverkar sig själva; de strävar efter att
göra sig arbetslösa genom att bota patienter så att de inte längre
behövs. På samma sätt är uppgiften för politiskt radikala att kom-
ma till den punkt där de inte längre behövs eftersom deras mål har
uppnåtts. De skulle då vara fria att lämna politiken, bränna sina
Che Guevara-affischer, återuppta sitt länge försummade cello-
spelande och prata om något mer spännande än produktionsfor-
merna i Asien. Det skulle vara mycket sorgligt om det fortfarande
finns marxister eller feminister om tjugo år. Marxismen är tänkt att
vara något tillfälligt, och de som lägger in hela sin identitet i den har
alltså missat hela poängen. Poängen med marxismen är att det finns
ett liv efter den.
13
Det finns bara ett problem med denna annars så lockande vi-
sion. Marxismen är en kritik mot kapitalismen - den grundligaste,
noggrannaste, mest omfattande kritik av sitt slag som någonsin har
förts fram. Det är också den enda kritik av sitt slag som har föränd-
rat stora delar av världen. Detta innebär alltså att så länge kapitalis-
men fortsätter att finnas, måste marxismen också göra det. Endast
genom att göra slut på sin motståndare kan den göra slut på sig själv.
Och enligt de senaste rapporterna verkar kapitalismen vara vid lika
god vigör som någonsin.
De flesta av marxismens kritiker ifrågasätter inte det här argu-
mentet. De hävdar snarare att systemet har förändrats och blivit
nästintill oigenkännligt sedan Marx tid, och att hans tankar därför
inte längre är relevanta. Innan vi granskar det här påståendet mer
ingående är det värt att notera att Marx själv var fullt medveten om
att systemet han protesterade mot ständigt förändrades. Det är just
marxismen som har gett oss tanken om olika historiska former av
kapital: merkantilt, agrart, industriellt, monopoliserat, finansiellt,
imperialistiskt och så vidare. Varför skulle det att kapitalismen har
förändrats de senaste årtiondena vara ett argument mot en teori
som betraktar den som föränderlig till sitt väsen? Marx själv förut-
såg för övrigt att arbetarklassen skulle minska och att manschett-
yrkena skulle öka dramatiskt. Vi ska titta på det här lite senare. Han
förutsåg också den så kallade globaliseringen- märkligt för en man
vars tankar sägs vara föråldrade. Men kanske är det Marx "ålder-
domlighet" som gör att han fortfarande är relevant i dag. Han an-
klagas för att vara förlegad av förkämparna för en kapitalism som
snabbt håller på att föra oss tillbaka till en ojämlikhet på arton-
hundratalsnivå.
1976 trodde en hel del människor i väst att marxismen hade nå-
got förnuftigt att komma med. 1986 hade många av dem ändrat sig.
Vad hände egentligen under tiden? Handlade det bara om att dessa
människor nu var överhopade av småbarn? Hade den marxistiska
14
KAPITEL l
teorin avslöjats som en bluff av någon världsomvälvande ny forsk-

ning? Hade vi ramlat över ett förlorat manuskript där Marx erkäri-
de att allt var ett skärnt? Det var inte det att vi till vår förfåran upp-
täckte att Marx tjänade på kapitalismen. Det har vi nämligen vetat
hela tiden. Utan fabriken Ermen & Engels i Salford, vilken ägdes av
Friedrich Engels textilproducerande far, skulle den kroniskt utfat-
tige Marx kanske inte ha överlevt länge nog för att författa sin pole-
mik mot textilproducenterna.
Någonting hade verkligen hänt under den nämnda perioden.
Från mitten av 1970-talet och framåt genomgick det västerländ-
ska systemet en del stora förändringar.• Man gick från den traditio-
nella industriella produktionen till en "postindustriell" kultur som
byggde på konsumism, kommunikation, informationsteknologi
och tjänsteindustri. Småskaliga, decentraliserade, mångsidiga, icke-
hierarkiska företag låg i tiden. Marknaderna avreglerades och arbe-
tarrörelsen utsattes för våldsamma juridiska och politiska attacker.
De gamla klasslojaliteterna försvagades, medan man lade alltmer fo-
kus vid identiteter som utgick från plats, genus och etnicitet. Politi-
ken blev alltmer styrd och manipulerad.
Den nya informationstekniken spelade en viktig roll i systemets
ökande globalisering, då en handfull transnationella bolag förde-
lade sin produktion och sina investeringar över jordklotet i jakt på
den mest lättåtkomliga vinsten. En stor del av tillverkningen lades
ut på låglöneområden i de "underutvecklade" länderna, vilket fick
en del västerlänningar med begränsad världsbild att dra slutsatsen
att den tunga industrin helt hade försvunnit från jordens yta. Enor-
ma vågor av internationell arbetskraftsmigration följde av denna
globala rörlighet, och med dem kom en förnyad rasism och fascism
när utfattiga invandrare strömmade in i de mer utvecklade ekono-
mierna. Samtidigt som folk i länderna "i periferin" utsattes för ar-
bete till svältlön, privatiserade samhällsinrättningar, en nedmonte-
rad välfärd och löjligt orättvisa handelsvillkor, så kastade de orakade
15
cheferna i metropolländerna av sig sina slipsar, knäppte upp sina

skjortkragar och oroade sig för sina anställdas andliga välmående.
Inget av det här hände för att det kapitalistiska systemet var be-
kymmerslöst och hoppfullt. Tvärtemot kom dess nya stridslystnad,
liksom de flesta former av aggression, ur en djup ängslan. Om sys-
temet blev maniskt var det för att det bar på en latent depression.
Det som framför allt drev på den här omorganisationen var att efter-
krigstidens högkonjunktur plötsligt ebbade ut. Den allt hårdare in-
ternationella konkurrensen pressade ned profitkvoterna, gjorde slut
på investeringskapitalet och sänkte tillväxttakten. Till och med so-
cialdemokrati blev nu ett alltför radikalt och dyrt politiskt alterna-
tiv. Allt var alltså upplagt för Reagan och Thatcher, som skulle vara
delaktiga i att montera ned den traditionella tillverkningsindustrin,
sätta bojor på arbetarrörelsen, låta marknaden styra sig själv, stärka
statens repressiva arm och förfåkta en ny samhällsfilosofi känd som
skamlös girighet. Att investeringarna förflyttades från tillverknings-
industrin till tjänste-, finans- och kommunikationssektorerna var en
reaktion på en utdragen ekonomisk kris, inte ett språng från en dålig
gammal värld till en värld som var skön och ny.
Men det är inte så sannolikt att de flesta vänsterradikaler som
bytte åsikt om systemet mellan ?O-talet och 80-talet gjorde det för
att det helt enkelt fanns färre textilfabriker. Det var inte det som
fick dem att dumpa marxismen tillsammans med polisongerna och
pannbanden, utan en växande övertygelse om att den regim de ställ-
des inför helt enkelt var för svår att knäcka. Det var inte illusionerna
om den nya kapitalismen, utan desillusionen inför möjligheterna att
förändra den som blev avgörande. Visst fanns det många före det-
ta socialister som förklarade bort sin förstämning genom att hävda
att om systemet inte gick att förändra, så behövde det heller inte
förändras. Men det var den bristande tron på ett alternativ som vi-
sade sig vara avgörande. Eftersom arbetarrörelsen hade blivit så illa
medfaren och den politiska vänstern så kraftigt drivits tillbaka tyck-
16
KAPITEL l
tes framtiden ha försvunnit spårlöst. För en del av vänstern bidrog

sovjetblockets fall i slutet av 1980-talet till att fördjupa besvikelsen.
Det hjälpte inte att den mest framgångsrika radikala strömningen
i modern tid - den revolutionära nationalismen - vid den här ti-
den i stort sett var förbrukad. Det som ledde fram till den postmo-
dernistiska kulturen, med dess avfårdande av så kallade stora berät-
telser och dess triumferande tillkännagivande om "Historiens slut",
var framför allt övertygelsen om att framtiden nu helt enkelt skulle
innebära mer av nuet. Eller som en entusiastisk postmodernist sa:
"Nuet plus fler valmöjligheter".
Det som framför allt gjorde att folk tappade förtroendet för
marxismen var alltså en smygande känsla av politisk maktlöshet.
Det är svårt att upprätthålla sin tro på förändring när förändring
inte verkar stå på agendan - även om det är då det är som vikti-
gast att upprätthålla den. Om man inte står emot det som verkar
vara oundvikligt far man ju aldrig reda på hur pass oundvikligt det
oundvikliga var. Om de räddhågsna hade lyckats hålla fast vid sina
tidigare åsikter i ytterligare två årtionden skulle de ha fatt se en ka-
pitalism så triumferande och oövervinnlig att den år 2008 knappt
kunde hålla bankomaterna öppna på shoppinggatorna. De skulle
också ha fatt se att en hel kontinent söder om Panamakanalen tyd-
ligt förflyttade sig vänsterut politiskt. "Historiens slut" hade nu nått
vägs ände. Marxisterna borde hur som helst ha varit vana vid neder-
lag. De hade varit med om större katastrofer än så här. De politiska
oddsen kommer alltid att vara till fördel för det system som innehar
makten, om inte annat så för att systemet har fler stridsvagnar än en
själv. Men det sena 1960-talets berusande visioner och översvallande
förhoppningar gjorde att det här bakslaget blev ett särskilt surt äpple
att bita i för dem som överlevde den perioden.
Det som fick marxismen att verka osannolik var alltså inte att
ränderna hade gått ur kapitalismen. Tvärtom. Det var i stället det
att verksamheten, vad systemet beträffade, pågick som vanligt -
17
men i ännu högre grad. Samma sak som bidrog till att driva till-
baka marxismen gjorde alltså också, ironiskt nog, att dess antagan-
den blev mer trovärdiga. Den drevs tillbaka för att den samhälls-
ordning den hade ifrågasatt blev ännu mer skoningslös och extrem
än tidigare, i stället för att bli mer sansad. Och detta gjorde att den
marxistiska kritiken mot denna samhällsordning blev alltmer rele-
vant. Globalt sett var kapitalet mer koncentrerat och rovlystet än
någonsin, och arbetarklassen hade faktiskt blivit större. Det börja-
de bli möjligt att tänka sig en framtid där de superrika tog skydd i
sina bevakade och inhägnade bostadsområden, medan omkring en
miljard sluminvånare omgavs av vakttorn och taggtråd i sina stin-
kande ruckel. Att under dessa omständigheter hävda att marxismen
var ett avslutat kapitel var ungefår som att påstå att det hade blivit
omodernt med brandsläckning för att mordbrännarna höll på att
bli mer listiga och påhittiga än någonsin.
I vår egen tid har, som Marx förutsåg, ojämlikheterna när det
gäller välståndsnivåerna ökat dramatiskt. En enda mexikansk mil-
jardärs inkomster motsvarar i dag inkomsterna för de fattigaste sjut-
ton miljonerna av hans landsmän. Kapitalismen har skapat mer väl-
stånd än vad vi någonsin tidigare sett i historien, men kostnaden
- inte minst med avseende på att miljarder människor har blivit
utblottade- har varit astronomisk. Enligt Världsbanken levde 2,74
miljarder människor på mindre än två dollar om dagen år 200 l. Vi
står inför en framtid där det är sannolikt att kärnvapenstater kom-
mer att kriga på grund av resursbrist - och den resursbristen är till
stor del en konsekvens av kapitalismen. För första gången i historien
har den rådande livsformen makten att inte bara alstra rasism och
sprida kulturell idioti, tvinga in oss i krig och fösa in oss i arbets-
läger, utan också att utplåna oss från planeten. Kapitalismen beter
sig antisocialt om det är vinstgivande för den att göra det, och det
kan nu leda till mänsklig förödelse av en ofattbar omfattning. Det
som tidigare var en apokalyptisk fantasi är i dag bara nykter realism.
18
KAPITEL l
Vänsterns gamla slagord "socialism eller barbari" har bistert nog ald-
rig varit mer passande, aldrig längre ifrån att enbart vara en retorisk
utsmyckning. I denna ödesdigra situation måste, som Fredric Jame-
son skriver, "marxismen med nödvändighet bli sann igen". 2
Enorm ojämlikhet vad gäller välstånd och makt, imperialistisk
krigföring, ökande exploatering, en alltmer förtryckande stat - om
allt detta karaktäriserar samtiden, är det också de frågor som marx-
ismen har agerat och reflekterat utifrån i nästan tvåhundra år. Man
skulle därför kunna förvänta sig att den har något att lära samtiden.
Marx själv slogs särskilt av hur utomordentligt våldsamt det gick
till när en urban arbetarklass skapades av de småbönder som gjorts
hemlösa i England, det land som han hade slagit sig ned i; denna
process går man nu igenom i Brasilien, Kina, Ryssland och Indien.
Tristram Hunt påpekar att Mike Davis bok Slum: Världem storstä-
der- som beskriver de "stinkande berg av skit"3 som kallas slum och
finns i dagens Lagos och Dhaka - kan ses som en uppdaterad ver-
sion av Engels Den arbetande klassem läge i England. Samtidigt som
Kina blir hela världens verkstad, skriver Hunt, "är de särskilda eko-
nomiska zonerna i Guangdong och Shanghai kusligt lika 1940-ta-
lets Manchester och Glasgow". 4
Tänk om det inte är marxismen som är förlegad, utan kapitalis-
men? I det viktorianska England ansåg Marx att luften redan hade
gått ur systemet. Efter att ha gynnat samhällsutvecklingen under
sina glansdagar fungerade det nu som ett hinder för utvecklingen.
Han menade att det kapitalistiska samhället genomsyrades av fanta-
sier och fetischism, myter och idoldyrkan, hur mycket det än stolt-
serade med sin modernitet. Själva upplysningen - samhällets själv-
goda tro på sin egen överlägsna rationalitet - var en sorts vidskepel-
se. Om det hade förutsättningar för att nå en del förbluffande fram-
gångar, var det på ett annat sätt tvunget att driva på väldigt hårt bara
för att hålla sig kvar på samma plats. Marx sade en gång att det som
i slutändan begränsar kapitalismen är själva kapitalet, och dess stän-
19
diga reproduktion är ett gränsområde som kapitalismen inte kan

avvika från. Det finns alltså något märkligt statiskt och repetitivt
över denna den mest dynamiska av alla historiens regimer. Att den
grundläggande logiken bakom den förblir ganska oförändrad är en
orsak till att den marxistiska kritiken av den i stort sett förblir gil-
tig. Detta skulle sluta att gälla endast om systemet verkligen kunde
gå bortom sina egna begränsningar och inleda något ofattbart nytt.
Men kapitalismen kan inte uppfinna en framtid som inte rituellt re-
producerar nuet. Plus fler valmöjligheter, så klart.
Kapitalismen har medfört stora materiella framsteg. Men trots
att det här sättet att organisera oss har haft lång tid på sig att visa
att det har förmågan att tillfredsställa alla människors behov verkar
det inte vara närmare att göra det nu än det någonsin har varit. Hur
länge kan vi tänka oss att vänta på att det ska leverera det som har
utlovats? Varför fortsätter vi omhulda myten om att det fantastiska
välstånd som skapas av denna produktionsform i tidens fullbordan
ska bli tillgängligt för alla? skulle världen behandla liknande påstå-
enden från den yttersta vänstern med en så hjärtlig "låt oss vänta och
se" -attityd? Högeranhängare som medger att det alltid kommer att
finnas enorma orättvisor i systemet men som säger att man måste ac-
ceptera den hårda verkligheten och att alternativen är ännu värre, är
åtminstone ärligare i sin hårdhet än de som predikar att allt kommer
att bli bra i slutändan. Om det bara råkade finnas både rika och fat-
tiga människor, på samma sätt som det råkar finnas både svarta och
vita, så skulle de förmögnas förmåner möjligen med tiden kunna
sprida sig till dem som har det dåligt ställt. Men att påpeka att vissa
är utfattiga medan andra är välbärgade är ungefår som att påstå att
det finns både poliser och kriminella i världen. Det gör det visserli-
gen; men genom att uttrycka sig så döljer man sanningen om att det
finns poliser på grund av att det finns kriminella...
20
Marxismen kanske är bra i teorin. Varje gång den har omsatts i prakti-
ken har det dock lett till skräckvälden, tyranni och ofattbara massmord.
För rika västerländska akademiker som kan ta friheten och demokratin
for givna kanske marxismen verkar vara en bra ide. För miljontals van-
liga människor har den däremot inneburit svält, lidande, tortyr, tvångs-
arbete, forstörd ekonomi och oerhört grymma regimer. De som trots allt
detta fortsätter vara anhängare till den här teorin är antingen trögtänk-
ta, offer for självbedrägeri eller moraliskt lågt stående. Socialism inne-
bär brist på frihet; det innebär också en brist på materiella varor, efter-
som detta måste bli konsekvensen av att avskaffa marknaden.
Många män och kvinnor i västvärlden är entusiastiska anhängare av

blodbesudlade strukturer. De kristna, till exempel. Även rekorderli-
ga, medkännande typer har varit kända för att stödja hela civilisatio-
ner med blod på händerna. Liberaler och konservativa, bland andra.
De moderna kapitalistiska länderna har sitt ursprung i ett förflutet
fyllt av slaveri, folkmord, våld och exploatering som är precis lika
motbjudande som Maos Kina eller Stalins Sovjetunionen. Även ka-
pitalismen byggdes med blod och tårar; det ar bara det att den har
överlevt länge nog för att man ska ha hunnit glömma en stor del av
dessa fasor, vilket inte är fallet med stalinismen och maoismen. Om
Marx undgick denna minnesförlust var det delvis för att han levde
medan systemet fortfarande höll på att byggas upp.
Mike Davis skriver i sin bok Svält och kolonialism 1 om de tiotals
miljoner indier, afrikaner, kineser, brasilianer, koreaner, ryssar och
andra som under slutet av artonhundratalet dog till följd av svält,
torka och sjukdomar som hade kunnat förhindras. Många av dessa
23
katastrofer var ett direkt resultat av frimarknadsdogmen, då (till ex-

empel) skyhöga spannmålspriser gjorde att allmänheten inte kunde
få tag på mat. Inte alla sådana avskyvärdheter inträffade för så länge
sedan som på artonhundratalet. Under nittonhundratalets två sista
årtionden ökade antalet människor i världen som lever på mindre än
två dollar om dagen med nästan en miljon. 2 Ett av tre barn i Stor-
britannien lever i dag under fattigdomsstrecket, medan bankirerna
tjurar om deras årliga bonus sjunker till några futtiga miljoner pund.
Kapitalismen har förvisso gett oss en del saker som är ovärder-
liga, förutom dessa avskyvärdheter. Utan den medelklass som Marx
så djupt beundrade skulle vi inte ha det arv av frihet, demokrati,
medborgerliga rättigheter, feminism, republikanism, vetenskapliga
framsteg och en hel del annat som vi har vid sidan av en historia av
djupa lågkonjunkturer, arbetsplatser med usla arbetsvillkor, fascism,
imperialistiska krig och Mel Gibson. Men det så kallade socialis-
tiska systemet hade också en del framgångar. Kina och Sovjetunio-
nen slet upp sina medborgare ur en ekonomisk underutveckling och
in i den moderna industrialiserade världen, men till ett fasansfullt
mänskligt pris- och priset var så högt delvis på grund av fientlighe-
ten från det kapitalistiska väst. Den fientligheten tvingade även in
Sovjetunionen i en kapprustning som lamslog dess förstelnade eko-
nomi ännu mer, och slutligen pressade den till kollaps. Under tiden
lyckades dock Sovjetunionen och dess satellitstater åstadkomma bo-
städer, bränsle, transport och kultur tilllåga priser, full sysselsättning
och imponerande sociala förmåner för hälften av Europas invånare,
såväl som en oerhört mycket högre grad av jämlikhet och (mot slu-
tet) materiellt välstånd än dessa nationer tidigare hade åtnjutit. Det
kommunistiska Östtyskland kunde stoltsera med att deras barnom-
sorg tillhörde världens bästa. Sovjetunionen spelade en heroisk roll
när det gällde att bekämpa den ondskefulla fascismen, och bidrog
till att störta kolonialmakterna. Landet främjade också en typ av so-
lidaritet bland sina medborgare som nationerna i väst endast verkar
24
KAPITEL2
kunna uppbåda när man dödar medborgare i andra länder. Själv-

klart kan allt detta inte ersätta frihet, demokrati och varor i butiker-
na, men det f"ar heller inte ignoreras. När friheten och demokratin
slutligen kom till sovjetblockets räddning var det i form av ekono-
misk chockbehandling, en sorts plundring som med ett finare ord
kallas för privatisering, arbetslöshet för tiotals miljoner människor,
en enorm ökning av fattigdomen och ojämlikheten, avskaffandet av
gratis barnomsorg, förlusten av kvinnors rättigheter och vad som
nära nog var en ödeläggelse av de välfärdssystem som hade varit så
viktiga i dessa länder.
Likväl väger kommunismens framgångar knappast upp skador-
na. Det kan vara så att någon form av diktatorisk regim var nästintill
oundviklig under de ohyggliga förhållanden som rådde i det tidiga
Sovjetunionen - men det hade inte behövt innebära stalinism, eller
ens något i närheten av det. På det hela taget var maoismen och sta-
linismen misslyckade, blodbesudlade experiment som fick själva so-
cialismen som ide att väcka avsky hos många av de människor i an-
dra delar av världen som skulle ha haft mest att vinna på den. Men
kapitalismen då? I skrivande stund ligger arbetslöshetstalen i väst re-
dan på flera miljoner och stiger allt högre, och de kapitalistiska eko-
nomierna har endast undgått att implodera genom att beslagta flera
biljoner dollar från sina hårt ansatta medborgare. De bankirer och
finansmän som har fört det globala finanssystemet till ruinens rand
har säkert ställt sig i kö till plastikkirurgimottagningarna, för att inte
bli igenkända och lynchade av ursinniga medborgare.
Det stämmer att kapitalismen delvis fungerar, i meningen att
den har lett till ett ofattbart välstånd för vissa delar av världen. Men
detta har, i likhet med det som Stalin och Mao åstadkom, skett till
ett överväldigande högt mänskligt pris. Detta är inte bara en fråga
om folkmord, svält, imperialism och slavhandel. Systemet har också
visat sig vara oförmöget att skapa rikedom utan att samtidigt skapa
enorm fattigdom. Visserligen kanske inte detta spelar särskilt stor
25
roll i det långa loppet, eftersom den kapitalistiska livsstilen nu hotar

att helt och hållet förstöra jordklotet. En framstående västerländsk
ekonom har beskrivit klimatförändringarna som "det största mark-
nadsmisslyckandet i mänsklighetens historia''. 3
Marx själv föreställde sig aldrig att socialismen skulle kunna för-
verkligas i områden med utbredd fattigdom. Ett sådant projekt skulle
kräva en nästan lika bisarr tidsförskjutning som det hade krävts för
att uppfinna inteenet på medeltiden. Inga marxistiska tänkare före
Stalin trodde heller att det var möjligt - varken Lenin, Trotskij el-
ler de andra bolsjevikledatna. Det går inte att omorganisera rikedo-
men så att det gagnar alla om det inte finns särskilt mycket rikedom
att omorganisera. Det går inte att avskaffa samhällsklasserna i tider
av nöd, eftersom konflikter om ett materiellt överskott som är för li-
tet för att räcka till alla helt enkelt kommer att återuppliva dem igen.
Som Marx skriver i Den tyska ideologin blir konsekvensen av en revo-
lution under sådana omständigheter helt enkelt att "de gamla oan-
ständigheterna'' (eller med en mindre smakfull översättning - "all
gammal skit" 4) helt enkelt återkommer. Det enda man tar är förstat-
ligad nöd. Om man behöver ackumulera kapital från i stort sett ing-
enting så är det mest effektiva sättet, hur brutalt det än är, att använ-
da sig av drivkraften att göra vinst. Ett stort egenintresse leder ofta
till att rikedomar ansamlas med anmärkningsvärd hastighet, men det
skapar ofta en uppseendeväckande fattigdom på samma gång.
Marxisterna har heller aldrig trott att det var möjligt att uppnå
socialism i endast ett land. Rörelsen var internationell, eller så· var
den ingenting. Detta antagande var kallt beräknande och materia-
listiskt, inte fromt idealistiskt. Om en socialistisk nation misslycka-
des med att skaffa sig internationellt stöd i en värld där produktio-
nen var specialiserad och uppdelad på olika nationer, skulle den inte
kunna utnyttja de globala resurser som krävs för att avskaffa nöden.
Det var osannolikt att ett enda land skulle ha tillräckliga produk-
tiva tillgångar. Den besynnerliga tanken om socialism i ett enskilt
26
KAPITEL2
land uppfanns av Stalin på ·1920-talet, delvis som en cynisk rationa-

lisering av att övriga länder inte hade kunnat hjälpa Sovjetunionen.
Tanken har inget stöd hos Marx. Socialistiska revolutioner måste
naturligtvis börja någonstans. Men de kan inte fullbordas inom en
nations gränser. Att döma socialismen efter vad som hänt i ett för-
tvivlat isolerat land skulle vara som att dra slutsatser om hela mänsk-
ligheten utifrån en studie om psykopater i Kalamazoo.
Att bygga upp en ekonomi från en bottennivå är slitsamt och
nedbrytande. Det är osannolikt att människor frivilligt kommer att
underkasta sig sådana umbäranden. Om detta projekt inte genom-
förs gradvis, under ett demokratiskt styre och i enlighet med socia-
listiska värderingar, finns alltså risken att en auktoritär stat kliver in
och tvingar sina medborgare att göra det som de ogärna gör frivil-
ligt. Arbetets militarisering i det bolsjevikiska Ryssland är ett typex-
empel på detta. Det ligger en obehaglig ironi i att detta innebär att
socialismens politiska överbyggnad (folkdemokrati, verkligt självsty-
re) urholkas av själva försöket att bygga upp dess ekonomiska bas.
Det är ungefår som att bjudas in till en fest och upptäcka att man
inte bara är tvungen att baka kakorna och brygga ölet utan även grä-
va husgrunden och lägga golvet. Det skulle inte bli mycket tid över
till att ha roligt.
Under idealiska förhållanden kräver socialismen en yrkeskunnig,
utbildad och politiskt sofistikerad befolkning, fungerande samhälls-
institutioner, välutvecklad teknik, upplysta liberala traditioner och
en inarbetad demokrati. Det är inte troligt att något av detta finns
om man inte ens har råd att laga de sorgligt ra motorvägar man har,
eller om man saknar sjukförsäkring och ens enda försäkring mot
svält är en gris i uthuset. Nationer som har varit koloniserade saknar
särskilt ofta de fördelar som jag nyss räknade upp, eftersom koloni-
almakterna inte har uppvisat någon anmärkningsvärd iver att infö-
ra medborgerliga rättigheter eller skapa demokratiska institutioner
bland sina underlydande stater.
27
Som Marx hävdar kräver socialismen även att arbetsdagen för-

kortas- dels för att ge män och kvinnor tillräckligt med fritid för
sitt personliga självförverkligande, dels för att skapa tid för det po-
litiska och ekonomiska självstyret. Man kan inte göra detta om folk
saknar skor, och att distribuera skor till flera miljoner medborgare
kräver troligen en centraliserad, byråkratisk stat. Om nationen sam-
tidigt invaderas av en rad fientliga kapitalistmakter, som fallet var i
Ryssland efter bolsjevikrevolutionen, kommer en autokratisk stat att
verka så mycket mer oundviklig. Storbritannien under andra världs-
kriget var långtifrån en autokrati- men det var absolut inte ett fritt
land, och man skulle inte heller vänta sig det.
För att förverkliga socialismen måste man alltså vara någorlunda
välskodd, både bokstavligt och bildligt. Ingen marxist, från Marx el-
ler Engels till Lenin eller Trotskij, har någonsin föreställt sig något
annat. Eller, om man inte själv är välbärgad, så kan en välvilligt in-
ställd granne rimligen bistå en genom att tillföra materiella resurser.
I bolsjevikernas fall skulle detta ha betytt att sådana grannar (i syn-
nerhet Tyskland) också skulle ha behövt genomgå revolutioner. Om
arbetarklasserna i dessa länder kunde störta sina egna kapitalistiska
härskare och komma åt deras produktivkrafter så skulle de kunna
använda dessa resurser för att rädda historiens första arbetarstat från
att försvinna spårlöst. Detta uppslag var inte så osannolikt som det
kanske låter. Vid den här tiden brann Europa av revolutionärt hopp,
då arbetar- och soldatombudens råd (eller sovjeter) växte upp som
svampar ur marken i städer som Berlin, Warszawa, Wien, Miinchen
och Riga. När dessa revolter hade besegrats visste Lenin och Trotskij
att deras egen revolution var illa ute.
Det är inte så att man inte kan börja bygga socialism under fat-
tiga förhållanden. Men utan materiella tillgångar tenderar socialis-
men att förvridas och bli den monstruösa karikatyr av socialismen
som kallas stalinism. Bolsjevikrevolutionen hade snart belägrats av
imperialistiska västerländska armeer och hotades av kontrarevolu-
28
KAPITEL2
tion, svält i städerna och ett blodigt inbördeskrig. Den var strand-
satt i ett hav av övervägande fientligt inställda bönder som inte
hade lust att under pistolhot överlämna sitt surt förvärvade över-
skott till de svältande städerna. Med en svag kapitalistisk bas, en
katastrofalt låg materiell produktion, knappt existerande samhälls-
institutioner, en decimerad och utmattad arbetarklass, bondeupp-
ror och en uppblåst byråkrati som kunde tävla med tsarens, så var
revolutionen mycket illa ute nästan redan från början. I slutändan
tvingade bolsjevikerna in det svältande, missmodiga, krigströtta
folket i moderniteten under pistolhot. Många av de politiskt mest
militanta arbetarna hade gått under i det av väst understödda in-
bördeskriget, och bolsjevikpartiets samhälleliga bas krympte. Det
dröjde inte länge förrän partiet tillskansade sig arbetarnas sovjeter
och förbjöd den oberoende pressen och det oberoende juridiska
systemet. Partiet slog ned politiskt oliktänkande och oppositionel-
la partier; man manipulerade val och militariserade arbetet. Detta
obarmhärtigt antisocialistiska program uppstod mot bakgrund av
inbördeskrig, utbredd svält och utländsk invasion. Rysslands eko-
nomi låg i ruiner och dess samhällsstruktur hade fallit sönder. Ge-
nom en tragisk ironi som skulle visa sig vara utmärkande för hela
nittonhundratalet visade sig socialismen vara som minst möjlig att
genomföra där den behövdes som mest.
Historikern lsaac Deutscher beskriver situationen på sitt van-
liga, oförlikneligt välformulerade vis. Situationen i Ryssland vid
den tiden "innebar att det första och hittills enda försöket att byg-
ga socialismen skulle tvingas fortsätta under värsta tänkbara om-
ständigheter, [utan] att kunna påräkna sig fördelarna av rationella
mellanfolkliga arbetsfördelningar, utan fruktbart stöd av gamla och
sammansatta kulturella traditioner, och detta i en miljö präglad av
en sådan lamslående materiell och kulturell fattigdom, primitivi-
tet och råhet, att den tycktes kunna fördärva och förvanska själva
den socialistiska ansträngningen". 5 Endast ovanligt fräcka kritiker
29
av marxismen hävdar att inget av detta är relevant eftersom marxis-

men ändå är en auktoritär lära. Om grevskapen kring London blev
marxistiska i morgon skulle det finnas arbetsläger i Docking samma
vecka, påstår de.
Som vi ska se kritiserade Marx själv rigida dogmsystem, militä-
ra skräckvälden, politiskt förtryck och despotiska stater. Han ansåg
att politiskt valda måste vara ansvariga inför sina väljare, och riktade
skarp kritik mot dåtidens tyska socialdemokratiska parti för deras
statsidealistiska politik. Han krävde yttrandefrihet och medborgerli-
ga rättigheter, förfårades över att man tvingade fram ett urbant pro-
letariat (för honom gällde detta England och inte Ryssland) och me-
nade att det gemensamma ägandet på landsbygden måste vara frivil-
ligt, inte påtvingat. Men eftersom han visste att socialismen inte kan
blomstra när det råder fattigdom skulle han ha förstått mycket väl
varför den ryska revolutionen misslyckades.
I stället för att misskreditera Marx verk tjänar stalinismen, para-
doxalt nog, på sätt och vis som bevis på dess giltighet. Den som vill
ha en övertygande beskrivning av hur stalinism kan uppstå måste
gå till Marx. Det räcker helt enkelt inte att bara moraliskt fördöma
monstrositeten. Vi måste veta under vilka materiella förutsättningar
den uppstår, hur den fungerar och hur den kan gå under, och den-
na kunskap har framför allt kommit från vissa marxistiska huvud-
strömningar. Marxister som följer dessa traditioner är ofta anhänga-
re till Lev Trotskij eller en eller annan "libertariansk" form av socia-
lism, och skiljer sig från västerländska liberaler på en viktig punkt:
Deras kritik av de så kallade kommunistiska samhällena har varit
mycket mer djupgående. De har inte nöjt sig med att längtansfullt
vädja om mer demokrati och medborgerliga rättigheter. I stället har
de krävt att hela det förtryckande systemet ska störtas, och gjort det-
ta just i egenskap av socialister. De har dessutom kommit med såda-
na krav nästan ända sedan den dag då Stalin tog makten. Samtidigt
har de varnat för att om det kommunistiska systemet skulle kollap-
30
KAPITEL2
sa, så skulle det mycket väl kunna falla offer för en rövarkapitalism
som hungrigt väntar på att få rota i ruinerna. Lev Trotskij förutsåg
att Sovjetunionen skulle sluta just på det sättet, och fick rätt för un-
gefär tjugo år sedan.
Tånk dig ett gäng lätt vansinniga kapitalister som försöker göra
om ett förmodernt stamfolk till en grupp hänsynslösa, hagalna, tek-
niskt kunniga entreprenörer som slänger sig med en jargong om PR
och frihandel, allt på overkligt kort tid. Är det rimligt att döma ut
kapitalismen enbart på grund av att detta experiment nästan säkert
skulle visa sig vara långtifrån en fullständig framgång? Naturligtvis
inte. Att tro det skulle vara lika absurt som att hävda att flickscou-
terna borde upplösas för att de inte kan lösa vissa kluriga problem
inom kvantfysiken. Marxister anser inte att det väldiga liberala arvet
från personer som Thomas Jefferson och Johan Stuart Mill upphävs
av de hemliga CIA-fångelser där man torterar muslimer, trots att så-
dana fångelser ingår i politiken i dagens liberala samhällen. Ändå vill
marxismens kritiker sällan medge att den inte motbevisas av sken-
rättegångar eller skräckvälden.
Vissa antar emellertid att socialismen är ogenomförbar av en
annan anledning. Även om man skulle bygga upp den under rika
förhållanden, hur skulle man någonsin kunna ha en komplex mo-
dern ekonomi utan marknader? För allt fler marxister är svaret att
man inte behöver ha det. Handel skulle enligt deras synsätt fortsätta
vara en väsentlig del av en socialistisk ekonomi. Inom den så kallade
marknadssocialismen tänker man sig en framtid där produktions-
medlen skulle ägas av samhället, men där självstyrande kooperativ
skulle konkurrera med varandra på marknaden. 6 På så sätt skulle en
del av fördelarna med handel kunna behållas, medan en del av dess
nackdelar kunde avskaffas. På individuell företagsnivå skulle koope-
rationen leda till ökad effektivitet, eftersom allt tyder på att koopera-
tion nästan alltid är lika effektivt som (och ibland mer effektivt än)
kapitalistiskt företagande. På en övergripande ekonomisk nivå gör
31
konkurrensen att de problem med information, fordelning och in-

citament som forknippas med den traditionella stalinistiska central-
planeringen inte uppstår.
Vissa marxister hävdar att Marx själv var marknadssocialist, åt-
minstone såtillvida att han ansåg att marknaden skulle dröja sig
kvar under den övergångsperiod som foljer en socialistisk revolu-
tion. Han ansåg också att marknaden hade varit både befriande och
exploaterande, eftersom den hade bidragit till att frigöra männis-
kor från deras tidigare beroendeställning i forhållande till herrar och
husbönder. Marknaden skalar bort den mystiska auran från sam-
hällsrelationerna, och blottar den dystra verkligheten. Marx fram-
höll den här poängen så intensivt att filosofen Hannah Arendt en
gång kallade de forsta sidorna i Kommunistiska manifestet for "den
största hyllning till kapitalismen som någonsin skådats" .7 Mark-
nadssocialisterna påpekar också att marknader inte på något sätt är
något utmärkande for kapitalismen. Till och med Trotskij var mark-
nadsforespråkare - vilket forvånar vissa av hans anhängare - men
endast under övergångsperioden till socialism och i kombination
med planekonomi. Marknaden behövdes, ansåg han, som ett sätt att
kontrollera hur lämpliga och rationella planerna var, eftersom "eko-
nomiska räkenskaper är omöjliga utan marknadsrelationer". 8 Till-
sammans med den sovjetiska vänsteroppositionen var han en stark
kritiker av den så kallade kommandoekonomin.
Med marknadssocialism avskaffas privat egendom, samhällsklas-
ser och exploatering. Den ekonomiska makten läggs också hos de
faktiska producenterna. På alla dessa sätt är den ett välkommet fram-
steg i forhållande till den kapitalistiska ekonomin. För vissa marxis-
ter har den emellertid alltfor många av denna ekonomis egenskaper
for att vara tilltalande. Under marknadssocialismen skulle det fort-
farande finnas varuproduktion, ojämlikhet, arbetslöshet och mark-
nadskrafter som står bortom människans kontroll. Varfor skulle inte
arbetarna helt enkelt forvandlas till kollektiva kapitalister som maxi-
32
KAPITEL2
merarsin vinst, försämrar kvaliteten, struntar i samhällets behov och

underblåser konsumismen i jakten på ständig ackumulation? Hur
skulle man kunna undvika marknadens kortsiktighet, dess sätt att
ignorera det övergripande samhälleliga perspektivet och de långsik-
tiga antisociala effekterna av dess egna splittrade beslut? Utbildning
och stadig kontroll skulle kanske kunna minska dessa risker, men en
del marxister tänker sig i stället en ekonomi som varken skulle pla-
neras centralt eller styras av marknaden. 9 Enligt den här modellen
skulle resurserna fordelas genom forhandlingar mellan producenter,
konsumenter, miljöaktivister och andra relevanta parter, i nätverk
bestående av arbetsplats-, grannskaps- och konsumentkommitteer.
De allmänna parametrarna för ekonomin skulle avgöras av valda re-
presentanter på sammanträden på lokal, regional och nationell nivå
-det skulle bland annat gälla beslut om övergripande resursfördel-
ning, tillväxt och investeringar, energi, transport och ekologi och
liknande. Dessa allmänna beslut om exempelvis fördelning skulle
därefter skickas vidare till regional och lokal nivå där mer detaljerade
planer skulle tas fram efter hand. I varje skede skulle den offentliga
debatten om alternativa ekonomiska planer och handlingsprogram
vara en viktig del. På så sätt skulle vad vi producerar och hur vi gör
det avgöras av samhällets behov i stället for av privata vinstintressen.
Under kapitalismen berövas vi makten att bestämma om vi vill pro-
ducera fler sjukhus eller fler sorters frukostflingor. Under socialis-
men skulle vi regelbundet använda oss av den här friheten.
Makten i sådana församlingar skulle via demokratiska val över-
föras nedifrån och upp i stället för uppifrån och ned. Demokra-
tiskt valda församlingar med representanter från alla grenar av han-
del och produktion skulle forhandla med en nationell ekonomisk
kommitte i syfte att komma fram till gemensamma investeringsbe-
slut. Priserna skulle inte sättas centralt, utan av produktionsenhe-
terna med utgångspunkt i synpunkter från konsumenter, använda-
re, intressegrupper och så vidare. En del som förespråkar så kallade
33
ddtagarekonomier accepterar en sorts socialistisk blandekonomi:

Varor som är väsentliga för samhället (mat, sjukvård, läkemedel,
utbildning, transport, energi, basvaror, finansinstitut, medier och
så vidare) måste ställas under offentlig demokratisk kontroll efter-
som de som handlar med dem ofta beter sig antisocialt om de väd-
rar möjligheten att på det sättet öka sina vinster. Varor som inte är
lika oumbärliga för samhället (konsumtionsvaror, lyxvaror) skulle
kunna lämnas åt marknaden. Vissa marknadssocialister anser att
det här systemet är för komplicerat för att fungera. Som Oscar Wil-
de en gång påpekade är problemet med socialismen att den tar för
många kvällar i anspråk. Ändå måste man åtminstone ta i beaktan-
de den moderna informationsteknikens roll i att få ett sådant sys-
tem att fungera friktionsfritt. Till och med Procter & Gambles före
detta vice VD har sagt att IT gör det till en realistisk möjlighet att
låta arbetarna styra sig själva. 10 Pat Devine påminner oss för övrigt
om exakt hur mycket tid som för närvarande går åt till den kapita-
listiska administrationen och organisationen}~ Det finns inga up-
penbara anledningar till att den mängd tid som går åt för ett socia-
listiskt alternativ skulle vara större.
En del av förespråkarna för ddtagarmodellen anser att alla ska få
lika stor ersättning för samma mängd arbete, oavsett skillnader i ta-
lang, utbildning och yrke. Som Michael Albert skriver :"Den läkare
som arbetar i en flott miljö, under bekväma och tillfredsställande
omständigheter, tjänar mer än den arbetare vid löpande bandet som
arbetar i ett fruktansvärt buller med risk för liv och lem, och som
tvingas utstå tristess och människors förakt, oavsett hur länge och
hur hårt var och en av dem arbetar" .12 Det finns faktiskt goda anled-
ningar att ge högre lön åt dem som ägnar sig åt tråkiga, tunga, smut-
siga eller farliga arbeten än åt till exempel läkare eller akademiker,
vars arbeten är avsevärt mer givande. En stor del av detta smutsiga
och farliga arbete skulle kanske kunna utföras av tidigare medlem-
mar av kungafamiljen. Vi måste ändra våra prioriteringar.
34
KAPITEL2
Eftersom jag just har nämnt medierna som lämpliga för offent-
ligt ägande kan vi ta dem som exempel. För mer än ett halvt sekel
sedan beskrev Raymond Williams i den utmärkta lilla boken Com-
munications13 en socialistisk plan för konst och media som avvisade
stadig styrning av innehållet å ena sidan, och vinstintressets fram-
trädande roll å den andra. I stället skulle de som var aktiva inom
detta område ha kontrollen över sina egna uttrycks- och kommuni-
kationsmedel. De faktiska "fabrikerna'' för konsten och medierna-
radiostationer, konserthallar, tv-kanaler, teatrar, tidningskontor och
såvidare-skulle övergå i offentligt ägande (som kan se ut på ett an-
tal olika sätt) och styras av demokratiskt valda församlingar. Dessa
skulle innehålla representanter både från allmänheten och från me-
dierna och olika konstnärliga församlingar.
Församlingarna, som skulle vara helt och hållet oberoende av
staten, skulle ha ansvaret att dela ut offentliga medel och "hyra ut"
de offentligt ägda inrättningarna antingen till individuella utövare
eller till oberoende, demokratiskt självstyrande grupper av skåde-
spelare, journalister, musiker och så vidare. Dessa män och kvinnor
skulle därmed producera verk utan både statlig reglering och mark-
nadens snedvridande påverkan. Bland annat skulle vi slippa situatio-
nen där en hoper maktgalna, giriga översittare genom sina egna pri-
vatägda mediekanaler dikterar vad allmänheten ska tro på - det vill
säga deras egna egennyttiga åsikter och det system de förespråkar. Vi
kommer att veta att socialismen har etablerats när vi kan se tillbaka
och inte alls förstå hur ett litet antal kommersiella huliganer gavs fria
tyglar att förvrida allmänhetens sinnen med politiska åsikter på ne-
andertalarnivå som var gynnsamma för deras egna banksaldon men
inte mycket annat.
En stor del av medierna under kapitalismen undviker svåra,
kontroversiella eller innovativa uppdrag eftersom de inte är lön-
samma. I stället nöjer de sig med banaliteter, sensationalism och
fördomsfullhet. Socialistiska medier, å andra sidan, skulle inte för-
35
bjuda allt utom Schönberg, Racine och oräkneliga dramatisera-

de versioner av Marx Kapitalet. Det skulle finnas mängder av po-
pulärkultur - folklig teater, tv och press. "Populär" betyder inte
nödvändigtvis "dålig". Nelson Mandela är populär men inte dålig.
Många vanliga människor läser väldigt specialiserade tidskrifter ful-
la av facktermer som är obegripliga för andra. Det är bara det att
dessa tidskrifter ofta handlar om fritidsfiske, lantbruksredskap eller
hundavel snarare än estetik eller endokrinologi. Det populära och
folkliga blir skräp och kitsch när medierna känner behovet av att
roffa åt sig en så stor del av marknaden som möjligt, så snabbt och
så smärtfritt som möjligt. Och bakom det här behovet ligger van-
ligtvis en kommersiell drivkraft.
Socialisterna kommer utan tvekan att fortsätta diskutera detal-
jerna i den postkapitalistiska ekonomin. Det finns för tillfället ingen
felfri modell att tillgå. Man kan ställa denna bristfällighet mot den
kapitalistiska ekonomin, som fungerar helt felfritt och som aldrig
har orsakat minsta lilla antydan till fattigdom, vanvård eller depres-
sion. Den har visserligen orsakat enormt uppdrivna arbetslöshetsni-
våer, men världens ledande kapitalistiska nation har kommit på en
genialisk lösning på detta problem. I USA skulle i dag över en mil-
jon fler människor söka arbete om de inte satt i fangelse.
36
Marxismen är deterministisk. Den betraktar män och kvinnor som ing-
et annat än historiens redskap, och därigenom fråntas de sin frihet och
individualitet. Marx trodde på vissa järnhårda historiska lagar, som
verkar med en obeveklig kraft och som inga mänskliga handlingar kan
motverka. Feodalismen var forutbestämd att ge upphov till kapitalis-
men, och kapitalismen kommer oundvikligen att avlösas av socialismen.
Därmed är Marx historieteori bara en sekulär form av fatalism eller tro
på forsynen. Den är en kränkning av människans frihet och värdighet,
precis som marxistiska stater.
Vi kan börja med att fråga vad som är utmärkande för marxismen.
Vad har marxismen som inga andra politiska teorier har? Det är
naturligtvis inte tanken om revolution, som är betydligt äldre än
Marx arbete. Inte heller är det tanken om kommunism, som har
mycket gamla anor. Marx uppfann varken socialismen eller kom-
munismen. Arbetarrörelsen i Europa hade redan tagit till sig socia-
listiska ideer då Marx fortfarande var liberal. Det är faktiskt svårt
att komma på ett enskilt politiskt grunddrag som är unikt för hans
teori. Det är verkligen inte tanken om ett revolutionärt parti, som
vi har fått från den franska revolutionen. Marx har ändå inte myck-
et att säga om detta.
Men "samhällsklass" som begrepp, då? Nej, inte det heller -
Marx själv förnekade, helt korrekt, att han kom på iden. Visserli-
gen omdefinierade han hela begreppet på ett avgörande sätt, men
det var inte han själv som myntade ordet. Inte heller hittade han
på iden om proletariatet, som var välbekant för flera artonhundra-
talstänkare. Hans tankar om alienation kom till stora delar från He-
39
VARFÖRMARXHADE RÄTT
gel. Alienationen förutsågs också av den store irländske socialisten

och feministen William Thompson. Senare kommer vi också att
få se att Marx inte är ensam om att betrakta det ekonomiska som
en så viktig del av samhällslivet. Han tror på ett kooperativt sam-
hälle fritt från exploatering och styrt av producenterna själva, och
han hävdar att detta endast kan komma till stånd med revolutionä-
ra medel. Men det gjorde även den store nittonhundratalssocialis-
ten Raymond Williams, som inte betraktade sig själv som marxist.
Många anarkister, libertarianska socialister och andra skulle skriva
under på denna samhällsvision men tar ändå kraftigt avstånd från
marxismen.
Två huvudteser är centrala för Marx tänkande. En av dem är den
viktiga roll som ekonomin spelar i samhällslivet; den andra är före-
ställningen om en viss följd av produktionsformer genom historien.
Senare kommer vi emellertid se att de här tankarna inte var Marx
egna innovationer. Är det som är utmärkande för marxismen då inte
begreppet klass utan klasskamp? Klasskampsbegreppet ligger visser-
ligen nära kärnan av Marx tänkande, men det är inte mer nyska-
pande än själva begreppet klass. Ta de här versraderna om en förmö-
gen godsägare från Oliver Goldsmiths dikt "The Deserted Village"
("Den övergivna byn"):
The robe that wraps his limbs in silken sloth

Has robbed the neighbouring fields of half their growth. 1
Symmetrin och återhållsamheten i raderna, med den välbalanserade

antitesen, utgör en kontrast mot slöseriet och obalansen i den eko-
nomi som de beskriver. Det är tydligt att versraderna handlar om
klasskamp. Godsägaren skor sig genom att plundra sina arrendato-
rer. Eller ta de här raderna från John Miltons "Comus":
40
KAPITEL3
If every just man that now pines with want

Had bu t a moderate and beseeming share
Of that which lewdly pampered luxury
Now heaps upon some few with vast excess,
Nature's full blessings would be well dispensed
In unsuperfluous even proportion ... 2
I stort sett samma tankar förekommer i Kung Lear; i själva verket

har Milton stulit den här iden från Shakespeare. Voltaire ansåg att
de rika blev feta på de fattigas blod, och att egendomen var roten
till samhälleliga konflikter. Som vi kommer att se resonerade Jean-
Jacques Rousseau på ungefår samma sätt. Tanken om klasskamp är
inte på något sätt utmärkande for Marx, vilket han själv var med-
veten om.
Men den är väldigt central for honom. Faktiskt så central att
han ser den som inget mindre än den mänskliga historiens drivkraft.
Den är själva motorn eller kraften bakom den mänskliga utveckling-
en, vilket inte är en tanke som skulle ha slagit John Milton. Många
samhällsfilosofer har sett det mänskliga samhället som en organisk
enhet, men enligt Marx bygger det på motsättningar. Det består av
intressen som är oforenliga med varandra. Dess inneboende logik
går ut på konflikt, inte sammanhållning. Till exempel ligger det i
kapitalistklassens intresse att hålla nere lönenivån, och det ligger i
löntagarnas intresse att driva upp den.
I Kommunistiska manifestet skriver Marx följande berömda citat:
"Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klass-
kamp".3 Han kan forstås inte mena detta bokstavligen. Om det räk-
nas som en del av historien att jag borstade tänderna i onsdags så är
det svårt att se att det handlar om klasskamp. Att göra ett lyckat kast
i cricket eller vara patologiskt besatt av pingviner är inte något som
har stor relevans for klasskampen. Kanske syftar "historien" på of-
fentliga händelser - inte privata, som tandborstning. Men det där
41
krogbråket häromkvällen var fullständigt offentligt. Kanske är histo-

rien alltså begränsad till stora offentliga händelser. Men enligt vems
definition? Och på vilket sätt var den stora branden i London 1666
egentligen en konsekvens av klasskampen? Om Che Guevara hade
blivit överkörd av en lastbil hade det kanske kunnat räknas som en
del av klasskampen, men bara om det satt en CIA-agent vid rat-
ten. Annars hade det bara varit en olycka. Kvinnoförtryckets historia
hänger samman med klasskampens, men är inte enbart en aspekt av
den. Samma sak gäller för Wordsworths eller Seamus Heaneys poesi.
Klasskampen kan inte innefatta allt.
Kanske tog Marx inte sitt eget påstående bokstavligt. Kommu-
nistiska manifestet är, trots allt, avsett att vara ett stycke politisk
propaganda, och är därmed fullt av retoriska utsmyckningar. Lik-
väl är det en viktig fråga hur mycket marxismen faktiskt omfattar.
Vissa marxister verkar ha betraktat den som en "Teori om Allt",
men det är den sannerligen inte. Att marxismen inte har något in-
tressant att säga om maltwhisky eller om hur det undermedvetna
fungerar, om den oförglömliga doften av en ros eller om varför det
finns någonting i stället för ingenting, är inte något som misskre-
diterar den. Den är inte avsedd att vara en filosofi som omfattar
allt. Den ger oss inga redogörelser för skönheten eller erotiken, el-
ler för hur poeten Yeats uppnår en så märklig resonans i sin poesi.
Den har i stort sett varit tyst i frågor om kärlek, död och mening-
en med livet. Den har förvisso en mycket stor berättelse att berät-
ta - en som sträcker sig hela vägen från civilisationens gryning till
nuet och framtiden. Men det finns andra stora berättelser förutom
marxismen, såsom vetenskapens eller religionens eller sexualitetens
historia, som samverkar med klasskampens historia men inte går
att reducera till den. (Postmodernister förutsätter ofta att det an-
tingen finns en stor berättelse eller bara en massa mini-berättelser.
Men det stämmer inte.) Vad Marx än själv kan ha menat, så bör
frasen "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om
42
KAPITEL3
klasskamp" inte tolkas som att allt som någonsin har hänt hand-
lar om klasskamp. Det betyder snarare att klasskampen är det mest
grundläggande i mänsklighetens historia.
Men grundläggande på vilket sätt? Varför är den till exempel
mer grundläggande än religionens, vetenskapens eller det sexuella
förtryckets historia? Klassbegreppet är inte nödvändigtvis grundläg-
gande i meningen att det ger det starkaste incitamentet att agera po-
litiskt. Tänk på vilken roll olika etniska identiteter spelar i det avse-
endet - något som marxismen har fokuserat alltför lite på. Antho-
ny Giddens hävdar att mellanstatliga konflikter och rasmässig och
sexuell ojämlikhet "har lika stor betydelse för klassexploateringen". 4
Men på vilket sätt? Har den lika stor moralisk och politisk betydel-
se, eller lika stor betydelse för socialismens förverkligande? Ibland
kallar vi något för grundläggande om det utgör en nödvändig bas
för något annat, men det är svårt att se klasskampen som en nöd-
vändig bas för religiös tro, vetenskapliga upptäckter eller kvinnoför-
tryck, även om den hänger samman med dessa fenomen. Det verkar
inte sannolikt att buddhismen, astrofysiken eller Miss Universum-
tävlingen skulle försvinna utan denna grund. De har egna, relativt
oberoende historier.
Vad är det då egentligen som klasskampen är grundläggande för?
Marx verkar ge två svar. Den formar väldigt många händelser, insti-
tutioner och ideströmningar som vid första anblicken inte verkar
vara påverkade av den, och den spelar en avgörande roll i den turbu-
lenta övergången från en epok i historien till en annan. Med historia
menar Marx inte "allt som någonsin har hänt" utan en viss under-
liggande inriktning. Han använder ordet "historia'' för att beteckna
ett övergripande händelseförlopp, inte som synonym för alla män-
niskors hela tillvaro fram till våra dagar.
Är alltså tanken om klasskamp det som särskiljer Marx tänkande
från andra samhällsteorier? Inte riktigt. Vi har sett att den här iden
inte är mer specifik för honom än produktionsformsbegreppet. Vad
43
VARFÖR MARX HADE RÅTT
som faktiskt är unikt med hans tänkande är att han för samman
dessa två begrepp- klasskamp och produktionsform- och skapar
ett historiskt scenario som verkligen är nytt. Exakt hur de två olika
begreppen hänger samman har varit föremål för diskussion bland
marxisterna, och Marx själv är knappast särskilt välformulerad i det
avseendet. Men om vi söker det som är utmärkande för hans arbete
är det ingen dålig ide att stanna till här. I grund och botten är marx-
ismen en teori och praktik för långsiktig historisk förändring. Pro-
blemet är, som vi kommer att se, att det som är mest utmärkande för
marxismen också är det som är mest problematiskt.
Förenklat betyder "produktionsform" för Marx en kombination av

vissa produktivkrafter och vissa produktionsförhållanden. En pro-
duktivkraft är alla redskap som vi bearbetar världen med, i syfte
att reproducera vårt materiella liv. Föreställningen omfattar allt som
gynnar människans herravälde eller kontroll över naturen i samband
med produktion. Datorer är en produktivkraft om de ingår i den
materiella produktionen som helhet och inte bara används som ett
sätt att chatta med seriemördare som utger sig för att vara vänli-
ga främlingar. Åsnorna i artonhundratalets Irland var en produktiv-
kraft. Mänsklig arbetskraft är en produktivkraft. Men dessa krafter
existerar aldrig helt på egen hand. De hänger alltid samman med
vissa samhällsrelationer, med vilket Marx menar relationer mellan
samhällsklasser. En samhällsklass kan till exempel äga och styra pro-
duktionsmedlen, medan en annan blir utnyttjad.
Marx menar att produktivkrafterna tenderar att utvecklas under
historiens gång. Detta innebär inte att de utvecklas hela tiden, ef-
tersom han också verkar mena att de kan stagnera under långa pe-
rioder. Det som driver på utvecklingen är den samhällsklass som
kontrollerar den materiella produktionen. I den här versionen av
historien är det som om produktivkrafterna "väljer" den klass som
har bäst förutsättningar att utveckla dem. Det kommer emellertid
44
KAPITEL3
en punkt då de rådande samhällsrelationerna inte alls främjar pro-

duktivkrafternas tillväxt, utan i stället börjar utgöra ett hinder för
dem. Parterna hamnar plötsligt i en konfliktsituation, och allt är
upplagt får en politisk revolution. Klasskampen intensifieras, och en
samhällsklass som har fårutsättningar för att fåra produktivkrafter-
na framåt tar över makten från de tidigare härskarna. Kapitalismen
stapplar sig till exempel från kris till kris, från depression till depres-
sion, tack vare de samhällsrelationer som den innefattar- och vid en
viss punkt i dess nedgång står arbetarklassen redo att ta över ägan-
derätten till och kontrollen över produktionen. På ett ställe hävdar
Marx till och med att ingen ny samhällsklass tar över förrän produk-
tivkrafterna har utvecklats så långt möjligt av den föregående.
Detta uttrycks tydligast i följande välkända stycke:
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella pro-

duktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsforhållandena,
eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck for detta, med de egendomsfor-
hållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rött sig. Från att ha
varit utvecklingsformer for produktivkrafterna forvandlas dessa forhållan-
den till fjättrar for desamma. Då inträder en period av social revolution. 5
Det finns ett flertal problem med den här teorin, vilket marxisterna
själva har varit snara att påpeka. För det första: Varför antar Marx
att produktivkrafterna på det hela taget fortsätter att utvecklas? Vis-
serligen tenderar den tekniska utvecklingen att vara kumulativ, på
så sätt att människor ogärna överger de framsteg de gör i fråga om
välstånd och effektivitet. Detta beror på att vi som art är någorlun-
da rationella, men också en aning slöa och därmed benägna att söka
arbetsbesparingar. (Det är detta som gör att kassaköerna i affärerna
alltid är ungefår lika långa.) Om vi har uppfunnit e-post är det osan-
nolikt att vi återgår till att rista i sten. Vi har också förmågan att föra
vidare våra framsteg till kommande generationer. Teknisk kunskap
45
går sällan förlorad, även om själva tekniken förstörs. Men det här
är en så övergripande sanning att den inte förklarar särskilt mycket.
Den förklarar till exempel inte varför produktivkrafterna utvecklas
väldigt snabbt under vissa perioder men ibland stagnerar i flera år-
hundraden. Huruvida det görs stora tekniska framsteg beror på de
rådande sociala relationerna, inte på någon inneboende drivkraft.
Vissa marxister ser inte tvånget att förbättra produktivkrafterna som
en allmän historisk lag, utan som ett imperativ som är utmärkande
för kapitalismen. De ifrågasätter antagandet att varje produktions-
form måste följas av en mer produktiv sådan. Huruvida Marx själv
är en av dessa marxister kan diskuteras.
För det andra är det inte tydligt vilken mekanism som gör att
vissa samhällsklasser "väljs ut" för uppgiften att främja produktiv-
krafterna. Dessa krafter är trots allt inte någon sorts spöklik gestalt
som har förmågan att göra en analys av samhället och kalla till sig
en viss kandidat som kan hjälpa dem. De styrande klasserna främ-
jar naturligtvis inte produktivkrafterna av altruism, lik;! lite som de
tar makten enbart i syfte att ge mat åt de hungriga och kläder åt de
nakna. I stället arbetar de vanligtvis för att främja sina egna mate-
riella intressen och inhöstar överskottet av andras arbete. Teorin sä-
ger emellertid att när de gör det, så främjar de oavsiktligt produk-
tivkrafterna som helhet, och därmed också (åtminstone på lång sikt)
mänsklighetens andliga såväl som materiella välstånd. De utvecklar
resurser som majoriteten i klassamhället utestängs från, men under
tiden bygger de upp ett arv som alla män och kvinnor en dag kom-
mer att ta del av i den kommunistiska framtiden.
Det är tydligt att Marx anser att materiellt välstånd kan skada
vår moraliska hälsa. Ändå menar han inte att det finns en klyfta mel-
lan det moraliska och det materiella, som vissa idealistiska tänkare
gör. Som han ser det utvecklas människans kreativitet när produk-
tivkrafterna utvecklas. På ett sätt är historien inte alls en berättelse
om framsteg. I stället kränger vi från en sorts klassamhälle, en sorts
46
KAPITEL3
förtryck och exploatering, till en annan. Ur en annan synvinkel kan

emellertid denna dystra berättelse ses som en framåt- och uppåt-
rörelse, då människorna får mer komplexa behov och önskningar,
samarbetar på mer invecklade och mer givande sätt och skapar nya
sorters relationer och nya former av självförverkligande.
Mänskligheten som helhet kommer att få ta del av detta arv i den
kommunistiska framtiden, men processen då det byggs upp innebär
oundvikligen våld och exploatering. I slutändan kommer samhälls-
relationer att etableras som använder detta samlade välstånd för allas
bästa. Men själva ackumulationsprocessen innebär att majoriteten
av människorna förhindras från att ta del av dess frukter. Därför, sä-
ger Marx, är det "den dåliga sidan" av historien som gör att den ut-
vecklas. Det verkar som om orättvisan i nuet är oundviklig om rätt-
visan ska komma senare. Det finns en motsättning mellan målet och
medlen: Utan exploatering skulle det inte ske någon nämnvärd ex-
pansion av produktivkrafterna, och om det inte skedde någon sådan
expansion skulle det inte finnas någon materiell bas för socialism.
Marx har säkerligen rätt när han antar att det materiella och and-
liga både samverkar och står i konflikt med vartannat. Han fördö-
mer inte bara klassamhället för dess moraliska illdåd, utan tar också
hänsyn till att andlig tillfredställelse kräver en materiell bas. Man
kan inte ha ordentliga relationer om man svälter. Varje utvidgning
av den mänskliga kommunikationen medför nya sorters gemenska-
per och nya motsättningar. Ny teknik kan försvaga människornas
potential, men den kan också stärka den. Moderniteten bör inte
hyllas reservationslöst, men man ska inte heller enbart förakta och
avfärda den. Dess positiva och negativa egenskaper är till största de-
len aspekter av samma process. Det är därför som endast ett dialek-
tiskt förhållningssätt, ett som tar hänsyn till att motsättningarna är
grundläggande, kan göra den rättvisa.
Inte desto mindre finns det verkliga problem med Marx historie-
teori. Varför är det till exempel samma mekanism - konflikten mel-
47
lan produktivkrafter och produktionsförhållanden- som är verksam

i övergången från en era i klassamhället till en annan? Vad är orsaken
till att den är så märkligt ihållande under långa historiska perioder?
Och för övrigt, går det inte att störta en dominerande klass medan
den fortfarande står på topp, om den politiska oppositionen är till-
räckligt stark? Måste vi verkligen vänta tills produktivkrafterna svi-
ker? Och skulle inte produktivkrafternas utveckling faktiskt kunna
underminera den klass som står på tur att ta över - till exempel om
nya former av förtryckande teknik tas fram? När produktivkrafterna
utvecklas brukar visserligen arbetarna bli mer kunniga, välorganise-
rade, utbildade och (kanske) politiskt självsäkra och sofistikerade-
men det kan också leda till att det finns fler stridsvagnar, övervak-
ningskameror, högerorienterade tidningar och sätt att lägga ut ar-
bete på entreprenad. Nya teknologier kan tvinga in fler människor
i arbetslöshet och därmed i politisk inaktivitet. Huruvida en sam-
hällsklass är mogen att göra revolution avgörs ändå i mycket större
utsträckning av om den har makten att främja produktivkrafterna.
Förmågan hos en samhällsklass formas av en lång rad faktorer. Och
hur kan vi veta vilka specifika samhällsrelationer som är användbara
i det sammanhanget?
En förändring i samhällsrelationerna kan inte bara förklaras med
att produktivkrafterna har utvecklats. Inte heller leder banbrytande
förändringar i produktivkrafterna nödvändigtvis till nya samhälls-
relationer, vilket den industriella revolutionen kanske visar. En viss
typ av produktivkrafter kan samexistera med flera olika sorters sam-
hällsrelationer. Stalinismen och industrikapitalismen, till exempel.
När det gäller småjordbruk från forntid till nutid har en mängd oli-
ka samhällsrelationer och former av ägande visat sig vara möjliga. En
viss uppsättning samhällsrelationer kan också gynna uppkomsten av
olika typer av produktivkrafter. Tänk på kapitalistisk industri och
kapitalistiskt jordbruk. Produktivkrafterna och produktionsförhål-
landena går inte harmoniskt hand i hand genom historien. San-
48
KAPITEL3
ningen är att vart och ett av produktivkrafternas utvecklingsstadier

öppnar för en hel rad möjliga samhällsrelationer, och det finns ing-
en garanti för att någon av dem faktiskt kommer att uppstå. Det
finns inte heller någon garanti för att en potentiell revolutionär kraft
kommer att finnas till hands när det kommer till den kritiska punk-
ten i historien. Ibland finns det helt enkelt ingen klass som skulle
kunna utveckla produktivkrafterna ytterligare, vilket exempelvis var
fallet i det gamla Kina.
Ändå är sambandet mellan krafter och relationer upplysande.
Bland annat gör det att vi kan inse att man endast kan ha vissa
samhällsrelationer om produktivkrafterna har utvecklats till en viss
nivå. Om vissa människor ska ha det mycket bättre än andra måste
man skapa ett betydande ekonomiskt överskott- och detta är endast
möjligt vid ett visst tillfålle i den ekonomiska utvecklingen. Det går
inte att upprätthålla ett enormt kungligt hov med gycklare, pager,
narrar och kammarherrar om alla hela tiden måste valla getter eller
rota efter växtdelar för sin överlevnad.
Klasskampen är i grund och botten en kamp om överskottet,
och som sådan kommer den förmodligen att fortsätta så länge det
inte finns tillräckligt till alla. Klasser uppstår så fort den materiella
produktionen är organiserad så att vissa individer måste överlåta
sitt överskottsarbete åt andra för att överleva. När det finns lite el-
ler inget överskott - som i den så kallade primitiva kommunismen
- måste alla arbeta; ingen kan leva på andras hårda arbete, och då
kan det inte finnas några klasser. Senare finns det tillräckligt myck-
et överskott för att finansiera klasser som feodala herrar, som lever
av sina underhuggares arbete. Endast genom kapitalismen kan till-
räckligt mycket överskott skapas för att man ska kunna upphäva
nöden och därmed samhällsklasserna. Men endast socialismen kan
genomföra detta i praktiken.
Det är emellertid inte helt tydligt varför produktivkrafterna all-
tid skulle triumfera över samhällsrelationerna, varför de senare ver-
49
kar så ödmjukt undfallande gentemot de förra. Teorin verkar inte

heller stämma överens med hur Marx faktiskt beskriver övergången
från feodalism till kapitalism, eller i vissa avseenden från slaveri till
feodalism. Dessutom har samma samhällsklasser ofta hållit sig kvar
vid makten i flera århundraden trots sin oförmåga att främja tillväxt.
En av de uppenbara bristerna hos modellen är dess determinism.
Inget verkar kunna stå emot produktivkrafternas framåtmarsch.
Historien utvecklas enligt en oundviklig inre logik. Det finns ett
enda "subjekt" i historien (de ständigt växande produktivkrafterna)
som sträcker sig hela vägen genom den och ger upphov till olika po-
litiska strukturer längs vägen. Detta är i allra högsta grad en metafy-
sisk vision. Ändå är det inte ett naivt framstegsscenario. De mänsk-
liga krafter och förmågor som utvecklas tillsammans med produk-
tivkrafterna leder i slutändan till en forbättrad mänsklighet. Men
priset vi betalar for detta är fasansfullt. Varje framsteg for produktiv-
krafterna är en seger for både civilisationen och barbariet. Om de i
kölvattnet för med sig en möjlig frigörelse, så anländer de indränkta
i blod. Marx var ingen naiv framstegsmånglare. Han var väl medve-
ten om kommunismens fruktansvärda kostnad.
Visserligen finns det också klasskamp, vilket skulle kunna bety-
da att män och kvinnor är fria. Det är svårt att se att strejker, lock-
outer och ockupationer dikteras av någon sorts försynens skick-
else. Men tänk om själva denna frihet var, så att säga, forprogram-
merad - redan inplanerad i historiens ohejdbara framåtskridande.
Här finns det en analogi med det kristna samspelet mellan den gu-
domliga försynen och människans fria vilja. Som de kristna ser det
handlar jag av fri vilja när jag stryper polischefen i min stad - men
Gud har förutsett denna handling sedan tidens början, och räknat
med den i sin plan for mänskligheten. Han tvingade mig inte att
i fredags klä ut mig till tjänsteflicka och kalla mig for Mill y- men
eftersom han är allvetande visste han att jag skulle göra det, och
därmed kunde han utforma sin kosmiska ordning med hänsyn till
50
KAPITEL3
det där med Milly. När jag ber till honom och frågar om jag kan få
en teddybjörn som är snyggare än den slitna med ölfläckar som för
närvarande sover på min kudde, är det inte så att Gud aldrig har
haft minsta tanke på att skänka mig en sådan gåva men plötsligt,
när han hör min bön, ändrar sig. Gud kan inte ändra sig. Det är
snarare så att han i all evighet har bestämt sig för att ge mig en ny
teddybjörn på grund av min bön, vilken han har förutsett i all evig-
het. På ett sätt är Guds tillkommande rike inte förutbestämt; det
kommer endast om människorna arbetar för det i nuet. Men att de
arbetar för det av egen fri vilja är i sig självt en oundviklig foljd av
Guds nåd.
Det finns ett liknande samspel mellan frihet och oundviklighet
hos Marx. Ibland verkar han mena att klasskampen, trots att den på
ett sätt är fri, med nödvändighet intensifieras under vissa historiska
förutsättningar, och att utgången ibland kan forutsägas med säker-
het. Ta till exempel frågan om socialism. Marx verkar betrakta socia-
lismens ankomst som oundviklig. Han säger detta mer än en gång.
I Kommunistiska manifestet beskrivs kapitalistklassens fall och arbe-
tarklassens seger som "lika oundvikliga''. Men detta beror inte på att
Marx tror att det finns en hemlig lag inskriven i historien som kom-
mer att göra att socialismen införs oavsett vad människorna gör eller
inte gör. Om det var så, varför skulle han betona behovet av politisk
kamp? Om socialismen verkligen är oundviklig kan man tro att vi
inte behöver göra något annat än att vänta på att den ska komma,
kanske medan vi beställer hämtmat eller samlar tatueringar. Histo-
risk determinism är ett recept på politisk passivitet. Under nitton-
hundratalet spelade den en avgörande roll för kommuniströrelsens
misslyckande med att bekämpa fascismen, eftersom man ett tag var
övertygade om att fascismen inte var mer än en dödsryckning hos ett
kapitalistiskt system som var på väg att gå under. Man skulle kun-
na hävda att medan det oundvikliga ibland var något man ivrigt såg
fram emot på nittonhundratalet, så är det inte längre så för oss. Me-
51
ningar som börjar med "Det är oundvikligt att ..." har vanligtvis nå-
got olycksbådande över sig.
Marx menar inte att det oundvikliga i socialismen innebär att vi
alla kan ligga kvar på sofflocket. Han menar snarare att när kapitalis-
men definitivt har misslyckats, så kommer arbetarna inte att ha nå-
gon anledning att inte ta över - och många anledningar att faktiskt
göra det. De kommer att inse att det ligger i deras intresse att föränd-
ra systemet, och att de, eftersom de är i majoritet, också har makten
att göra det. De kommer alltså att agera som de rationella djur de är
och ta fram ett alternativ. Varför i hela världen skulle man dra ut på
en bedrövlig tillvaro under en regim som man har möjlighet att för-
ändra till sin fördel? Varför skulle man stå ut med en outhärdlig klåda
på sin fot när man kan klia den? Precis som människans handlande
enligt de kristna är fritt men ändå en del av en förutbestämd plan, så
kommer enligt Marx kapitalismens sönderfall oundvikligen att leda
till att människorna avskaffar den av egen fri vilja.
Han talar alltså om vad fria män och kvinnor med nödvändighet
kommer att göra under vissa omständigheter. Men detta är verkli-
gen en motsägelse, eftersom frihet betyder att det inte finns något
du måste göra. Du måste inte sluka en saftig fläskkotlett även om
dina inälvor vrider sig i plågsamma hungersmärtor. Som gudfruktig
muslim skulle du kunna föredra att dö. Om det bara finns en enda
sak jag kan göra, och om det är omöjligt för mig att inte göra det,
så är jag inte fri i den situationen. Kapitalismen kanske står på rui-
nens brant, men det behöver inte bli socialismen som ersätter den.
Det kan bli fascism eller barbari. Kanske kommer arbetarklassen att
vara alltför försvagad och demoraliserad av systemets sönderfall för
att kunna agera konstruktivt. I ett atypiskt dystert ögonblick skriver
Marx att klasskampen kan leda till det "gemensamma fördärvet" för
de stridande klasserna.
Dessutom finns det en möjlighet som han inte till fullo kunde
överblicka: Systemet kan avvärja politiska revolter med hjälp av re-
52
KAPITEL3
former. Socialdemokratin skyddar sig själv mot katastrofer. På så

sätt kan det överskott som man inhöstat med hjälp av de utvecklade
produktivkrafterna användas till att köpa sig fri från revolutionen,
vilket passar in särskilt bra i Marx historiska ordning. Han verkar
ha menat att kapitalismens framgångar endast kan vara tillfälliga,
att systemet förr eller senare kommer att gå under och att arbetar-
klassen då kommer att resa sig och ta över. Men. med detta synsätt
bortser man bland annat från alla de olika sätt som står till buds till
och med för en kapitalism i kris (och som är mycket mer sofistike-
rade i dag än de var på Marx tid) när det gäller att få fortsatt stöd
från sina medborgare. Marx behövde inte ta Fox News och Daily
Mail i beaktande.
Det finns naturligtvis en annan framtid man kan föreställa sig,
nämligen ingen framtid alls. Marx kunde inte förutse möjligheten
av kärnvapen- eller miljökatastrofer. Eller så kanske den härskande
klassen går under av att de blir träffade av en asteroid, vilket många
av dem kanske skulle tycka var att föredra framför en socialistisk re-
volution. Även den mest deterministiska historieteori kan tillintet-
göras av sådana slumpartade händelser. Men vi kan ändå undersöka
i vilken utsträckning Marx verkligen är en deterministisk historiker.
Om hans arbete inte innehöll mer än tanken om att produktivkraf-
terna ger upphov till vissa samhällsrelationer, så skulle svaret vara
enkelt. Detta är samma sak som en fullt utvecklad determinism, och
därmed något som väldigt få marxister i dag skulle skriva under på. 6
Enligt det här synsättet är det inte människor som skapar sin egen
historia; det är i stället produktivkrafterna, som lever sitt eget märk-
liga, fetischistiska liv.
Men det finns en annan tankeströmning som går igenom i Marx
skrifter, där det är produktionens samhällsrelationer som går före
produktivkrafterna och inte tvärtom. Om feodalismen banade väg
för kapitalismen var det inte för att den senare kunde utveckla pro-
duktivkrafterna mer effektivt; det var för att de feodala samhällsre-
53
lationerna på landsbygden gradvis trängdes undan av kapitalistiska

sådana. Feodalismen skapade förutsättningar så att den nya borgar-
klassen kunde växa fram- men denna klass uppstod inte till följd
av produktivkrafternas tillväxt. Om produktivkrafterna utvecklades
under feodalismen var det för övrigt inte för att de har någon sorts
inbyggd benägenhet att utvecklas, utan på grund av klassintressen.
Och om produktivkrafterna har växt kraftigt under de senaste år-
hundradena är det för att kapitalismen inte kan överleva utan en
konstant utvidgning.
I denna alternativa teori skriver människor, genom samhällsre-
lationer och klasskamp, verkligen sin egen historia. Marx skrev en
gång att han och Engels "sedan nära 40 år tillbaka i klasskampen sett
historiens innersta drivkraft". 7 Det viktiga med klasskampen är att
dess utfall inte kan förutses, och att determinismen därför inte kan
få fotfäste. Man skulle kunna hävda att klasskonflikten är förutbe-
stämd - att det ligger i samhällsklassernas natur att arbeta för intres-
sen som är oförenliga med varandra, och att detta avgörs av produk-
tionsformen. Men det är endast ibland som denna "objektiva'' in-
tressekonflikt utvecklas till en riktig politisk strid, och det är svårt att
se hur denna strid på något sätt skulle kunna vara planerad i förväg.
Marx må ha ansett att socialismen var oundviklig, men han trodde
verkligen inte att de brittiska fabrikslagarna (Factory Acts) eller Pa-
riskommunen var det. Om han faktiskt hade varit en fullblodsdeter-
minist hade han kanske kunnat berätta för oss när och hur socialis-
men skulle anlända. Men han var en profet såtillvida att han kritise-
rade orättvisor, inte för att han såg in i en kristallkula.
"Historien", skriver Marx, "gör inget, den besitter inga ofantliga
rikedomar, den utkämpar inga strider. Det är människan, den verk-
liga levande människan, som gör allt detta, som besitter och käm-
par; 'historien' är inte en fristående person som utnyttjar människan
för sina egna ändamål- historien är inget annat än det som män-
niskan gör för att uppnå sina mål." 8 När Marx kommenterar klass-
54
KAPITEL3
relationerna i den antika, medeltida eller moderna världen uttrycker

han sig ofta som om det är de som är det primära. Han hävdar också
att varje produktionsform, från slaveri och feodalism till kapitalism,
har sina egna särskilda utvecklingslagar. Om detta stämmer behö-
ver ingen längre tänka i termer av en strikt "linjär" historisk process,
där varje produktionsform foljs hack i häl av en annan enligt någon
sorts inre logik. Det finns inget inneboende i feodalismen som gör att
den ofrånkomligen omvandlas till kapitalism. Det är inte längre en
enda tråd som löper genom historiens väv, utan en mängd olikheter
och diskontinuiteter. Det är den borgerliga politiska ekonomin, inte
marxismen, som utgår från att det finns universella utvecklingslagar.
Till och med Marx själv protesterade mot anklagelsen om att han
forsökte inordna hela historien under en enda lag. Han motsatte sig
kraftfullt sådana blodlösa abstraktioner, precis som det anstår en god
romantiker. Som Engels skrev: "Den materialistiska metoden slår om
i sin motsats, när den inte behandlas som en ledtråd vid det histo-
riska studiet utan som en fårdig schablon efter vilken man skär till
historiska fakta så att de passar en själv" .9 Marx utfårdar en varning
om att hans syn på kapitalismens ursprung inte får forvandlas "till en
historisk-filosofisk teori rörande den väg varje folk måste folja - helt
oavsett vilka historiska omständigheter det råkar befinna sig i" .10 Om
det fanns vissa tendenser i historien fanns det också mottendenser i
en annan riktning, vilket innebär att utgången inte går att garantera.
Vissa marxister har tonat ned tanken om att produktivkrafterna
är det viktigaste av allt, och betonat den alternativa teori som vi just
har gått igenom. Men det är förmodligen alltför defensivt att göra
det. Den forsta modellen dyker upp på platser i Marx skrifter som
är så viktiga att man kan anta att han tog den på största allvar. Det
verkar inte röra sig om en tillfällig sinnesforvirring. Det var också
på det här sättet som marxister som Lenin och Trotskij tolkade det
han skrev. En del kommentatorer hävdar att när Marx började skri-
va Kapitalet så hade han redan i stort sett övergett sin tidigare tro på
55
produktivkrafterna som historiens hjältar. Andra är inte övertygade.

När man studerar Marx är man emellertid fri att välja de av hans
ideer som verkar rimligast. Endast marxistiska fundamentalister be-
traktar hans verk som heliga skrifter, och nuförtiden finns det betyd-
ligt färre fundamentalister av den sorten än av den kristna.
Det finns inget som tyder på att Marx generellt sett är determi-
nist i meningen att han förnekar att människans handlingar är fria.
Tvärtom är det tydligt att han tror på frihet, och att han hela tiden
skriver - inte minst i sina tidningsartiklar - om hur olika individer
hade kunnat agera (och ibland borde ha agerat) annorlunda, oavsett
vilka historiska omständigheter som begränsade deras valmöjlighe-
ter. Engels, som av vissa betraktas som en tvättäkta determinist, var
hela livet mycket intresserad av militär strategi, vilket knappast är
något ödesbestämt. 11 Marx betonar vikten av att ha mod och vara
konsekvent för att vara politiskt framgångsrik, och verkar lämna ut-
rymme för att slumpmässiga historiska händelser kan ha avgörande
betydelse. Kolerans härjningar bland den militanta arbetarklassen i
Frankrike 1849 är ett sådant exempel.
Det finns hur som helst olika sorters oundviklighet. Man kan
betrakta något som oundvikligt utan att vara determinist. Även
libertarianer tror att döden är oundviklig. Om tillräckligt många
texasbor försöker tränga ihop sig i en telefonkiosk kommer någ-
ra av dem att bli rejält mosade. Det är en fråga om fysik, inte om
ödet. Det är fortfarande så att de trängde ihop sig av egen fri vilja.
Handlingar som vi utför enligt vår egen fria vilja påverkar oss ofta i
slutändan som främmande krafter. Marx teorier om alienation och
varufetischism bygger på den sanningen.
Det finns även andra sorters oundviklighet. Om man hävdar
att det är oundvikligt att rättvisan segrar i Zimbabwe betyder inte
det att det måste ske. Det kan snarare vara ett moraliskt eller poli-
tiskt imperativ, som betyder att det är alltfår fruktansvärt att tänka
56
KAPITEL3
på alternativet. "Socialism eller barbari" behöver inte innebära att

vi tveklöst kommer att leva med det ena eller det andra. Formule-
ringen kan vara ett sätt att betona de ofattbara konsekvenserna av
att inte uppnå det första alternativet. Marx hävdar i Den tyska ide-
ologin att "nu måste de enskilda människorna avskaffa den privata
egendomen", men detta "måste" är snarare en politisk uppmaning
än ett påstående om att de inte har något val. Marx är alltså kanske
inte determinist rent generellt, men det finns många formulering-
ar i hans verk som ger uttryck för en historisk determinism. Ibland
behandlar han historiska lagar som naturlagar; i Kapitalet skriver
han om "den kapitalistiska produktionens naturlagar ... som ver-
kar med järnhård nödvändighet" . 12 När en kommentator skriver
om hans verk att det behandlar samhällets utveckling som en na-
turhistorisk process, tycks Marx hålla med. Han citerar också upp-
skattande en recensent som anser att Marx verk visar på "den nuva-
rande ordningens nödvändighet, och nödvändigheten av en annan
ordning som den första oundvikligen måste övergå i" .13 Det är inte
uppenbart hur denna stränga determinism kan förenas med klass-
kampens centrala betydelse.
Det finns tillfållen då Engels gör en skarp distinktion mellan his-
toriska lagar och naturlagar, och andra tillfållen då han argumenterar
för likheterna mellan de två. Marx leker med tanken på att hitta en
förklaring till historien i naturen, men betonar också att vi skapar den
förra men inte den senare. Ibland kritiserar han sättet som biologin
tillämpas på den mänskliga historien, och avvisar tanken om univer-
sellt giltiga historiska lagar. Som många andra artonhundratalstänkare
utnyttjade Marx den auktoritet som kom av naturvetenskapen - den
tidens mest överlägsna kunskapsmodell- för att ge en viss legitimitet
åt sina verk. Men han kan också faktiskt ha trott att så kallade historis-
ka lagar går att fastställa med samma säkerhet som vetenskapliga lagar.
Ändå är det svårt att tro att han ansåg att den så kallade kapita-
listiska profitkvotens tendens att falla bokstavligen fungerade som
57
gravitationslagen. Han kan inte ha trott att historien fortskrider på

samma sätt som ett åskväder. Visserligen antar han att det finns
en tydlig struktur i historiska skeenden, men det är han knappast
ensam om. Inte många ser den mänskliga historien som fullstän-
digt slumpmässig. Om det inte fanns några regelbundenheter el-
ler någorlunda förutsebara tendenser i samhällslivet, skulle vi vara
oförmögna att utföra några som helst meningsfulla handlingar. Det
handlar inte om ett val mellan järnhårda lagar å ena sidan och full-
ständigt kaos å andra sidan. Varje samhälle, liksom varje mänsklig
handling, öppnar för vissa möjliga framtider medan andra stängs.
Men detta samspel mellan frihet och begräsningar är långt ifrån
en järnhård lag. Om man försöker bygga socialism under bedröv-
liga ekonomiska förhållanden är det, som vi har sett, mycket san-
nolikt att resultatet blir någon form av stalinism. Detta är ett väl
belagt historiskt mönster som bekräftas av ett stort antal misslyck-
ade historiska experiment. Hos liberala och konservativa som van-
ligtvis inte tycker om att man talar om historiska lagar blir det ofta
annat ljud i skällan när det kommer till just detta fall. Men om
man hävdar att man med nödvändighet hamnar i stalinism så bort-
ser man från historiens oförutsägbarhet. Kanske reser sig folket och
tar makten i egna händer; kanske skyndar en rad rika länder ovän-
tat till ens hjälp; kanske upptäcker man att man sitter på världens
största oljefält och använder denna tillgång till att bygga upp eko-
nomin på demokratiskt sätt.
Samma sak gäller i stort sett för historiska skeenden. Marx tycks
inte mena att de olika produktionsformerna, från antikens slaveri
till den moderna kapitalismen, följer på varandra i ett oföränderligt
mönster. Engels skrev: "Historien rör sig ofta i språng och i sick-
sack" .14 För det första är det inte alls så att olika produktionsformer
enbart följer varandra. De kan existera samtidigt inom samma sam-
hälle. För det andra hävdade Marx att hans syn på övergången från
feodalism till kapitalism specifikt gällde västvärlden och inte skulle
5S
KAPITEL3
generaliseras. Vad produktionsformer anbelangar, måste inte alla na-

tioner göra samma resa från den ena till den andra. Bolsjevikerna
lyckades ta ett språng från ett delvis feodalt Ryssland till en socia-
listisk stat utan att genomgå ett utdraget mellanstadium av omfat-
tande kapitalism.
Marx trodde ett tag att hans egen nation, Tyskland, måste ge-
nomgå ett stadium med borgerligt styre innan arbetarklassen kom
till makten. Senare verkar han emellertid ha övergett den uppfatt-
ningen, och förespråkar i stället en "permanent revolution" som
skulle få dessa stadier att glida in i varandra. Enligt den typiska his-
toriesynen under upplysningstiden är historien en process som ut-
vecklas organiskt, där varje fas uppstår spontant ur den förra så att
den helhet som vi kallar för framsteg formas. Den marxistiska ver-
sionen utmärks i stället av våld, sönderfall, konflikter och diskonti-
nuiteter. Det sker onekligen en viss utveckling, men som Marx skrev
i sina texter om Indien är den som en ohygglig gud som dricker nek-
tar från de stupades kranier.
Frågan om i vilken utsträckning Marx tror på historisk nödvän-
dighet är inte bara politisk och ekonomisk - den är också moralisk.
Han verkar inte förutsätta att feodalismen eller kapitalismen mås-
te uppstå. Från varje enskild produktionsform finns det olika möj-
liga utvägar. Det finns naturligtvis ett begränsat spelrum. Man går
inte från konsumtionskapitalism till jägar- och samlarsamhälle såvi-
da inte ett kärnvapenkrig eller liknande kommer emellan. Utveck-
lade produktivkrafter skulle göra en sådan återgång både fullständigt
onödig och oönskad. Men det finns i synnerhet en rörelse som Marx
verkar betrakta som oundviklig - behovet av kapitalism för att det
ska uppstå socialism. Kapitalismen drivs av egenintresse och hän-
synslös konkurrens, och kräver en oavbruten expansion; endast ka-
pitalismen kan utveckla produktivkrafterna så pass mycket att över-
skottet som dessa genererar kan användas, under en annan politisk
ordning, till att förse alla med det de behöver. För att få socialism
59
VARFÖR MARX HADE RATT
måste du först ha kapitalism. Eller rättare sagt- du måste inte ha

kapitalism, men någon måste det. Marx trodde att Ryssland skulle
kunna uppnå en sorts socialism som byggde på bondekommuner i
stället för att utgå från en historia av industrikapitalism, men han
föreställde sig inte att detta skulle gå att uppnå utan hjälp i form av
kapitalistiska resurser från andra håll. Varje nation behöver inte ha
genomgått ett kapitalistiskt stadium, men kapitalismen måste finnas
någonstans för att nationen ska kunna bli socialistisk.
Detta leder till en del kniviga moraliska problem. På samma
sätt som en del kristna accepterar ondskan som en nödvändig del i
Guds plan för mänskligheten kan man läsa Marx som att han häv-
dar att kapitalismen, hur rovgirig och orättvis den än är, måste ut-
härdas på grund av den socialistiska framtid som den oundvikligen
kommer att leda till. Inte bara uthärdas, utan faktiskt uppmuntras
aktivt. På vissa ställen i sina skrifter jublar Marx över kapitalismens
framväxt eftersom detta är det enda som kan öppna för socialismen.
I en föreläsning från 1847 försvarar han till exempel frihandeln
som ett sätt att påskynda socialismens ankomst. Han ville även se
ett enande av Tyskland för att det skulle främja den tyska kapitalis-
men. I många texter verkar denne revolutionäre socialist njuta en
aning för mycket av utsikterna till att en progressiv kapitalistklass
sätter stopp för "barbariet".
Moralen i det här framstår som mycket tveksam. På vilket sätt
skiljer sig detta från Stalins eller Maos blodtörstiga pogromer, som
utfördes i den socialistiska framtidens namn? Hur långt rättfårdigar
målet medlen? Och om bara ett fåtal människor i dag tror att socia-
lismen är oundviklig, är inte det ett bra skäl att avstå från att så bru-
talt offra samtiden och frambära den till altaret för en framtid som
kanske aldrig kommer? Om kapitalismen är nödvändig för socialis-
men, och om kapitalismen är orättvis, innebär inte det att orättvi-
san är moraliskt godtagbar? Måste det förflutna ha varit orättvist för
att framtiden ska bli rättvis? Marx skriver i Teorier om mervärdet att
60
KAPITEL3
"utvecklingen av det mänskliga artväsendet sker på bekostnad av

majoriteten av individerna och till och med klasserna". 15 Han menar
att det goda till slut kommer att segra genom kommunismen, men
att detta ofrånkomligen leder till en mängd lidande och orättvisa på
vägen. Det materiella välstånd som i slutändan kommer att finan-
siera friheten är frukterna av ofriheten.
Det finns en skillnad mellan att göra onda saker i förhoppning-
en att något gott ska komma av det, och att försöka vända någon
annans ondska till något gott. Socialisterna ligger inte bakom kapi-
talismen och är oskyldiga till dess förbytelser, men när den väl ex-
isterar verkar det rationellt att göra det bästa av den. Anledningen
till att detta är möjligt är att kapitalismen naturligtvis inte enbart är
ond. Att tänka så är att vara grovt ensidig - en brist som Marx säl-
lan led av. Som vi har sett ger systemet upphov till frihet såväl som
barbari, frigörelse såväl som förslavning. Det kapitalistiska samhället
genererar enorma rikedomar, men på ett sätt som oundvikligen gör
att dessa hamnar utanför de flesta medborgares räckhåll. Likväl kan
dessa rikedomar alltid föras inom räckhåll. De kan lösgöras från de
hagalna, individualistiska former som gav upphov till dem, investe-
ras i samhället som helhet och användas till att begränsa de obehag-
liga arbetsuppgifterna till ett minimum. Därmed kan människorna
frigöras från de ekonomiska behovens bojor och släppas ut till ett liv
där de är fria att förverkliga sin kreativa potential. Detta är Marx vi-
sion av kommunismen.
Det här innebär inte på något sätt att kapitalismens uppgång var
något absolut gott. Det hade varit bättre om människans frigörelse
kunde ske med betydligt mindre blod, svett och tårar. I den här me-
ningen är Marx historieteori inte "teleologisk". Enligt en teleologisk
teori uppkommer varje historiskt skede ofrånkomligen ur det före-
gående. Varje stadium är i sig nödvändigt, och alla stadier är tillsam-
mans oundgängliga när det gäller att uppnå ett visst mål. Målet är i
sig oundvikligt, och fungerar som en dold dynamisk kraft för hela
61
processen. Inget i berättelsen kan utelämnas, och allt, oavsett hur

skadligt eller negativt det verkar, bidrar till den goda helheten.
Detta är inte vad marxismen lär. Att säga att man kan förbättra
framtiden genom att utnyttja kapitalismen är inte samma sak som
att påstå att den existerar för det ändamålet. Inte heller är socia-
lism en nödvändig konsekvens av kapitalismen. Kapitalismens ill-
gärningar rättfärdigas inte av socialismens ankomst, och det var inte
ofrånkomligt att kapitalismen uppstod. Produktionsformer upp-
kommer inte med nödvändighet. De är inte kopplade till alla före-
gående stadier genom någon sorts inneboende logik. Inget stadium
existerar för de andra stadiernas skull. Det är möjligt att hoppa över
stadier, som bolsjevikerna gjorde. Och det är inte på något sätt ga-
ranterat att man uppnår målet. För Marx rör sig inte historien i nå-
gon särskild riktning. Kapitalismen kan utnyttjas för att bygga so-
cialism, men det är ingalunda så att hela den historiska processen i
tysthet strävar mot detta mål.
Den moderna kapitalismen har alltså tveklöst vissa fördelar. Den
har en mängd inslag, från anestesiologi och ett reformerat rättsvä-
sende till välfungerande renhållningssystem och yttrandefrihet, som
är värdefulla i sig - inte enbart för att man i en framtida socialis-
tisk framtid skulle kunna hitta ett sätt att använda sig av dem. Men
detta rättfärdigar inte systemet en gång för alla. Man kan hävda att
även om klassamhället i slutändan råkar leda till socialism, så har
mänskligheten helt enkelt fått betala ett för högt pris för detta lyck-
liga slut. Hur länge skulle en socialistisk värld behöva existera och
hur blomstrande skulle den behöva vara för att i efterhand rättfärdi-
ga det lidande som förekommit genom klassamhällets hela historia?
Är det så att detta lidande aldrig kan rättfärdigas, lika lite som man
skulle kunna rättfärdiga Auschwitz? Den marxistiske filosofen Max
Horkheimer skriver: "historiens går genom individernas sorg och
lidanden. Det finns en rad förklarande samband mellan dessa om-
ständigheter, men ingen rättfärdigande mening". 16
62
KAPITEL3
Marxismen anses inte i allmänhet stå för en tragisk världsbild.

Dess sista akt - kommunismen - är alltför optimistisk för det. Men
om man inte ser dess tragiska inslag missar man mycket av dess
komplexitet och djup. Den marxistiska berättelsen är inte tragisk
i meningen att den slutar illa. Men en berättelse behöver inte sluta
illa för att vara tragisk. Även om människorna uppnår målet i slutän-
dan är det tragiskt att deras förfåder måste släpa sig genom helvetet
för att göra det möjligt för dem. Och många kommer att falla bort,
otillfredsställda och glömda. Vi kan inte gottgöra dessa miljontals
slagna med mindre än att det sker en bokstavlig återuppståndelse.
Marx historieteori är tragisk i just det här avseendet.
Detta fångas väl av Aijaz Ahmad. Han skriver om Marx syn på
bondeklassens undergång, men denna rar en mer generell tillämp-
ning i hans text. Han skriver att man upplever "en känsla av ett
enormt sönderfall och ohjälplig förlust, ett moraliskt dilemma där
varken det gamla eller det nya helt och hållet kan fastställas, en med-
vetenhet om att den som blir lidande var på en gång rekorderlig och
bristfällig, och även en medvetenhet om att vinsternas och förlus-
ternas historia egentligen är en historia om materiell produktion -
och till slut en strimma av hopp om att något gott fortfarande kan
komma ur denna grymma historia'' . 17 Tragedin är inte nödvändigt-
vis hopplös. Men när den befästs gör den det genom rädsla och oro,
med ett skräckslaget anlete.
Till sist finns det ännu en sak att nämna. Vi har sett att Marx
själv antar att kapitalismen är absolut nödvändig för socialismen.
Men stämmer detta? Vad skulle hända om man försökte utveckla
produktivkrafterna från en mycket låg nivå, men så långt möjligt
i enlighet med demokratiska, socialistiska värderingar? Det skulle
vara en våldsamt svår uppgift. Men detta var ungefår vad en del av
vänsteroppositionens medlemmar i bolsjevikernas Ryssland menade
att man måste göra - och även om det var ett projekt som gick un-
der så finns det goda anledningar att anta att det var rätt strategi un-
63
der de omständigheterna. Men tänk om kapitalismen aldrig hade

funnits? Kunde inte mänskligheten ha hittat ett mindre förfårligt
sätt att utveckla det som enligt Marx är mest värdefullt- materiellt
välstånd, en mängd kreativa mänskliga krafter, självbestämmande,
global kommunikation, individens frihet, en magnifik kultur och
så vidare? skulle inte en alternativ historia ha kunnat ge upphov till
genier på Rafaels och Shakespeares nivå? Man tänker på hur kon-
sten och vetenskapen blomstrade i det antika Grekland, Persien,
Egypten, Kina, Mesopotamien och på andra platser. Var den ka-
pitalistiska moderniteten verkligen nödvändig? Hur värderar man
den moderna vetenskapen och friheten mot traditionella stamfolks
andliga arv? Vad händer när vi placerar demokratin i samma våg-
skål som förintelsen?
Det kan visa sig att frågan inte bara är akademisk. Antag att någ-
ra få av oss skulle kravla oss upp efter en kärnvapen- eller miljöka-
tastrof, och påbörja den överväldigande uppgiften att bygga upp en
civilisation igen från grunden. Med tanke på vad vi vet om katastro-
fens orsaker, skulle det inte vara klokt att denna gång försöka göra
det på socialistiskt vis?
64
Marxismen är en utopisk dröm. Marxisterna tror att ett perfekt samhäl-
le är möjligt- ett samhälle utan fattigdom, lidande, våld eller konflik-
ter. Under kommunismen kommer det inte att finnas rivalitet, självisk-
het, habegär, konkurrem eller ojämlikhet. Ingen kommer att vara över-
lägsen eller underlägsen någon annan. Ingen kommer att arbeta, män-
niskorna kommer att leva i fullständig harmoni med varandra, och flö-
det av materiella varor kommer att vara oändligt. Denna forbluffande
naiva vision beror på en godtrogen tro på den mämkliga naturen. Man
bortser helt enkelt från människam ondska. Man låtsas överhuvudtaget
inte om att vi av naturen är själviska, giriga, aggressiva och tävlingsin-
riktade varelser, och att ingen social ingenjörskomt i världen kan ändra
på detta. Marx blåögda framtidsvision speglar den absurda verklighets-
bilden i hans teori som helhet.
"Kommer det fortfarande att finnas bilolyckor i din marxistiska

utopi?" Det är den här typen av sarkastiska frågor som marxister får
vänja sig vid att hantera. I själva verket säger frågan mer om fråge-
ställarens okunskap än om marxistens illusioner. Om en utopi är
samma sak som ett perfekt samhälle så innehåller nämligen uttrycket
"marxistisk utopi" en självmotsägelse.
Faktiskt är det så att ordet "utopi" används på betydligt intres-
santare sätt inom den marxistiska traditionen. 1 En av de största
marxistiska revolutionärerna i England, William Morris, skrev det
oförglömliga utopiska verket News from Nowhere, som till skillnad
från nästan alla andra utopiska skrifter beskrev den politiska föränd-
ringsprocessen i detalj. När det gäller den vardagliga användningen
av ordet måste det emellertid sägas att Marx inte visar minsta in tres-
67
se för en framtid som är fri från lidande, död, förluster, misslyckan-

den, nederlag, konflikter, tragedier eller ens hårt arbete. Han visar
faktiskt inte så mycket intresse alls för framtiden. Det är väl känt att
han har mycket lite att säga om hur ett socialistiskt eller kommunis-
tiskt samhälle skulle se ut i detalj. Hans kritiker må därför anklaga
honom för att vara oförlåtligt vag- men de kan knappast göra det-
ta samtidigt som de anklagar honom för att komma med utopiska
framtidsvisioner. Det är kapitalismen, inte marxismen, som handlar
med fotures. l Den tyska ideologin avvisar Marx tanken om kommu-
nismen som "ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig". I
stället menar han att kommunismen är "den verkliga utveckling som
upphäver det nuvarande tillståndet". 2
Liksom judarna en gång var förbjudna att förutspå framtiden, av-
står den sekuläre juden Marx för det mesta från att säga något om vad
som kan ligga framför oss. Vi har sett att han förmodligen trodde att
socialismen var oundviklig, men han har påfallande lite att säga om
hur den skulle se ut. Det finns flera olika orsaker till denna tystnad.
En är att framtiden inte existerar- att skapa bilder av den är alltså en
sorts lögn. Att göra det skulle också kunna ge signaler om att framti-
den är förutbestämd - att den existerar i någon sorts skuggvärld där
vi kan upptäcka den. Vi har sett att Marx på ett sätt ansåg att fram-
tiden var oundviklig. Men det oundvikliga är inte nödvändigtvis det
önskvärda. Döden är också oundviklig, men de flesta ser den inte
som önskvärd. Även om framtiden är föruthestämd är det ingen an-
ledning att anta att den skulle vara bättre än det som vi har i dag. Det
oundvikliga är, som vi har sett, vanligtvis ganska obehagligt. Marx
själv hade behövt vara mer medveten om detta.
Att förutsäga framtiden är emellertid inte bara meningslöst; det
kan faktiskt vara destruktivt. Att anta att man har makt över framti-
den är att invagga sig själv i en falsk trygghet. Det är en taktik för att
skydda oss mot samtidens obestämbarhet, med alla dess risker och
oförutsägbarheter. Det innebär att man använder framtiden som en
68
KAPITEL4
sorts fetisch - som en tröstande skenbild att klamra sig fast vid, på
samma sätt som ett litet barn håller hårt i sin filt. Den utgör ett ab-
solut värde som inte kommer att svika oss eftersom den (på grund
av att den inte existerar) är lika oberörd av historiens vindar som
en vålnad. Man kan också försöka lägga beslag på framtiden som
ett sätt att ta makten över samtiden. Vår tids riktiga spåmän är inga
ludna, vrålande, utstötta människor som kommer med hotfulla för-
utsägelser om kapitalismens död; i stället är de experter som anställs
av transnationella bolag för att blicka in i systemets inre och försäkra
sina herrar om att deras profit är säkrad i tio år till. Profeten, däre-
mot, är inte alls synsk. Det är en felaktig uppfattning att de bibliska
profeterna ville förutspå framtiden. Profeten är i stället någon som
kritiserar samtidens girighet, korruption och maktspel, och varskor
oss om att vi, om vi inte ändrar oss, kanske inte har någon framtid
alls. Marx var profet, inte spåman.
Det finns ännu en anledning till att Marx var på sin vakt mot
framtidsvisioner: Det var gott om sådana på hans tid - och nästan
alla kom från hopplöst idealistiska radikaler. Tanken om att histori-
en går framåt och uppåt, mot sin perfektion, kommer inte från vän-
stern. Den var vardagsmat under sjuttonhundratalets upplysning,
som knappast är känd för sin revolutionära socialism. Den speglade
den europeiska medelklassens självförtroende i dess tidiga, blomst-
rande fas. Förnuftet höll på att besegra despotismen, vetenskapen
höll på att vinna över vidskepligheten, och freden höll på att tränga
undan krigföringen. Detta skulle leda till att hela den mänskliga
historien (med vilket de flesta tänkare egentligen menade Europas
historia) skulle kulminera i ett tillstånd av frihet, harmoni och kom-
mersiellt välstånd. Det är inte troligt att historiens mest hyllade kri-
tiker av medelklassen skulle ansluta sig till denna självbelåtna fan-
tasi. Marx trodde verkligen, som vi har sett, på utveckling och civili-
sation - men han ansåg att de åtminstone dittills hade visat sig vara
omöjliga att skilja från barbariet och efterblivenheten.
69
VARFÖRMARX HADE RÄTT
Detta betyder inte att Marx inte tog till sig något från utopiska
tänkare som Fourier, Saint-Simon och Robert Owen. Han kunde
säga grovheter om dem, men även berömma deras ideer, som ibland
var beundransvärt progressiva. (Alla var dock inte det. Fourier, som
myntade ordet "feminism" och vars idealiska samhällsenhet var ut-
formad för att omfatta exakt l 620 personer, trodde att havet i ett
framtida samhälle skulle förvandlas till lemonad. Marx själv skulle
förmodligen ha föredragit en bra Riesling.) Det Marx vände sig mot
var bland annat utopisternas tro på att de kunde besegra sina mot-
ståndare enbart genom att argumentera. Samhället var för dem en
kamp om ideer, inte en konflikt mellan olika materiella intressen.
Marx var däremot skeptisk till denna tro på intellektuell dialog. Han
var medveten om att de ideer som verkligen berör män och kvinnor
uppkommer genom det som sker i praktiken, inte genom filosofer-
nas och debattsällskapens diskussioner. Om man vill veta vad män-
niskor verkligen tror på ska man se på vad de gör, inte vad de säger.
För Marx var utopiska visioner en distraktion från de politiska
uppgifterna i nuet. Den energi som man lade på dem skulle kunna
komma till bättre nytta i den politiska kampens tjänst. Som materi-
alist var Marx skeptisk till ideer som inte hängde samman med den
historiska realiteten, och menade att det vanligtvis fanns goda histo-
riska orsaker till att de inte hängde samman. Vem som helst som har
gott om tid kan koka ihop komplicerade planer på en bättre fram-
tid, på samma sätt som vem som helst kan gå runt och planera en
fantastisk roman som de aldrig lyckas skriva eftersom de ständig går
runt och planerar inför den. För Marx är huvudsaken inte att dröm-
ma om en idealframtid, utan att lösa de motsättningar i samtiden
som utgör hinder för en bättre framtid. När detta har lyckats kom-
mer sådana som han inte att behövas.
I Pariskommunen skriver Marx om den revolutionära arbetar-
klassen: "Dess uppgift är inte att förverkliga några ideal. Den har
blott att sätta det nya samhällets element i frihet, vilka har utvecklat
70
KAPITEL4
sig redan i det. sönderfallande bourgeois-samhällets sköte". 3 Hop-

pet om en bättre framtid kan inte bara mynna ut i ett längtansfullt
"Visst vore det bra om ..." Om det ska bli något mer än en fåfäng
dröm måste en radikalt annorlunda framtid vara inte bara önskvärd
utan möjlig, och för att vara möjlig måste den vara förankrad i sarn-
tidens realiteter. Den kan inte bara släppas ned i nuet från en poli-
tisk yttre rymd. Det måste finnas ett sätt att granska eller genomlysa
samtiden som visar att den innehåller en potential för en viss fram-
tid. Annars kommer man bara att få folk att längta förgäves. Enligt
Freud är det samma sak som att insjukna i en neuros.
Det finns alltså krafter i samtiden som visar på något bortom
den. Feminismen är till exempel en politisk rörelse som är aktiv just
nu, men det den gör är att sikta mot en framtid som skulle uteslu-
ta en stor del av samtiden. För Marx är det arbetarklassen ..:. på en
gång en samtida realitet och den kraft som kan förvandla samtiden
- som är länken mellan nuet och framtiden. En frihetspolitik kilar
in den spetsiga änden av framtidens sprängkil i kärnan av samtiden.
Politiken blir en bro mellan nuet och framtiden, en punkt där de
två möts. Och både nuet och framtiden drivs av resurser från det
förflutna, i form av värdefulla politiska traditioner som man måste
kämpa för att hålla levande.
Vissa konservativa är utopister, men deras utopi finns i det för-
gångna i stället för i framtiden. Enligt deras synsätt har historien va-
rit ett enda långt, dystert förfall alltsedan en gyllene tidsålder kring
tiden for Adam, Vergilius, Dante, Shakespeare, Samuel Johnson,
Jefferson, Disraeli, Margaret Thatcher eller i stort sett vem som helst
som man kan komma på. Det förflutna behandlas då som en sorts
fetisch, på ungefår samma sätt som vissa utopiska tänkare behandlar
framtiden. Sanningen är att det förflutna inte är verkligare än fram-
tiden, även om det känns så. Men det finns också konservativa som
avvisar den här myten om Förfallet, med argumentet att alla tids-
åldrar har varit lika förskräckliga. Den goda nyheten för dem är att
71
saker och ting inte håller på att försämras; den dåliga nyheten är att
detta beror på att det inte kan bli sämre. Det som styr historien är
den mänskliga naturen, som är (a) i chockerande dåligt skick och
(b) fullständigt omöjlig att ändra på. Den största galenskapen- eller
varför inte grymheten- är att locka män och kvinnor med ideal som
de av naturen är oförmögna att uppnå. Radikaler får bara folk att
tycka illa om sig själva. De utsätter dem för skuldkänslor och hopp-
löshet i det att de uppmuntrar dem till att arbeta för högre ideal.
Att börja på den plats där vi befinner oss kanske inte låter som
det bästa receptet på politisk förändring. Nuet tycks snarare vara ett
hinder för förändringen än något som driver på den. Som den stereo-
typt tjockskallige irländaren svarade när någon frågade honom om
vägen till tågstationen: "Tja, jag skulle inte utgå från det här stället".
Svaret är inte så ologiskt som vissa kanske tycker (det är för övrigt
inte irländarna heller). Det betyder "Du skulle komma dit snabbare
och utan att behöva ta några omvägar om du inte utgick från den
här opraktiska, avsides belägna platsen". Dagens socialister skulle
mycket väl kunna känna igen sig i den känslan. Man kan tänka sig
att om irländaren i ordspråket betraktade Rys,sland efter bolsjevikre-
volutionen, när man skulle börja bygga upp socialismen i ett beläg-
rat, isolerat, halvt utblottat land, så skulle han säga: "Tja, jag skulle
inte utgå från det här stället".
Men det finns så klart inget annat att utgå ifrån. En annan fram-
tid måste vara just denna samtids framtid. Och större delen av nuet
består av det förflutna. Vi har inget annat att forma en framtid med
än de få, otillräckliga redskap som vi har ärvt av historien. Och dessa
redskap är besudlade av det elände och den exploatering som de
passerat innan de kommit till oss. Marx skriver i Kritik av Gotha-
programmet om hur det nya samhället "ännu är behäftat med fö-
delsemärken från det gamla samhället, ur vars sköte det kommit". 4
Det finns alltså ingen "obefläckad" utgångspunkt. Tron på en sådan
är en vanföreställning inom den så kallade ultraradikala vänstern
72
KAPITEL4
(en "barnsjukdom'', som Lenin kallade den), som i sin revolutionära

glöd vägrar att ha något att göra med alla nuets befläckade redskap:
samhällsreformer, fackföreningar, politiska partier, parlamentarisk
demokrati och så vidare. Därmed blir den lika fläckfri som maktlös.
Framtiden kan alltså inte bara klistras fast på nuet, på samma
sätt som ungdomen inte bara klistras fast på barndomen. Framtiden
måste på något sätt gå att spåra i nuet. Detta betyder dock inte att
den möjliga framtiden måste komma, lika lite som alla barn ofrån-
komligen når ungdomen. Ett barn kan dö av leukemi innan det når
dit. Det betyder helt enkelt att inte vilken framtid som helst är möj-
lig givet en viss samtid. Framtiden är öppen, men inte helt och hål-
let. Vad som helst kan inte hända. Var jag kan vara om tio minuter
beror bland annat på var jag är nu. Att se en möjlig framtid i nuet är
inte som att se ett ägg som en blivande kyckling. Såvida ägget inte
krossas eller kokas och äts upp på en picknick, kommer ägget att bli
en kyckling i enlighet med naturlagarna - men naturen garanterar
inte att socialismen kommer efter kapitalismen. Det finns många
andra möjliga framtider i nuet - vissa av dem mycket mindre tillta-
lande än andra.
Att betrakta framtiden på det här sättet är bland annat ett sätt att
skydda sig mot falska framtidsvisioner. Det medför till exempel att
man avvisar den tillbakalutade "evolutionistiska'' synen, där framti-
den helt enkelt betraktas som mer av nuet. Den är inget annat än
ett förstorat nu. I stort sett är det så som de styrande gärna ser på
framtiden - som bättre än nuet, men som en bekväm fortsättning av
det. Obehagliga överraskningar hålls till ett minimum. Framtiden
kommer inte att innebära några chocker eller omstörtningar, utan
bara vara en ständig förbättring av det vi redan har. Det här synsät-
tet kallades fram till alldeles nyligen för "historiens slut", tills de ra-
dikala islamisterna förargligt nog satte i gång historien igen. Man
skulle också kunna kalla det för guldfiskens historiesyn, eftersom det
innehåller en dröm om ett liv som är tryggt men enformigt, ungefår
73
som livet verkar vara för en guldfisk. Den betalar för att slippa dra-
matiska omvälvningar genom att ha det ytterst långtråkigt. Därmed
undgår den att se att även om framtiden blir mycket värre än nuet,
så är det enda som är säkert att den kommer att vara mycket annor-
lunda. En orsak till att finansmarknaderna kraschade för några år
sedan var att de utgick från modeller som antog att framtiden skul-
le vara mycket lik nuet. Socialismen, däremot, står på ett sätt för en
ordentlig brytning med nuet. Historien måste brytas upp och göras
om- inte för att socialister alltid föredrar revolution framför refor-
mer, som de blodtörstiga och besinningslösa odjur de är, utan för att
den sjukdom som måste botas sitter så djupt. Jag säger "historien",
men Marx vill egentligen inte använda det ordet för att beteckna allt
som hittills har hänt. Enligt honom är allt som har hänt oss fram till
i dag "förhistoria''- det vill säga den ena formen av mänskligt för-
tryck och exploatering efter den andra. Det enda verkligt historiska
skulle vara att bryta sig loss från denna dystra berättelse och gå in i
den verkliga historien. Som socialist måste man vara beredd att re-
dogöra ganska ingående för hur detta ska uppnås och vilka institu-
tioner som skulle ingå. Men om den nya samhällsordningen verkli-
gen ska vara omvälvande finns det rimligen en skarp gräns för hur
mycket man kan säga om den i dagsläget. När allt kommer omkring
kan vi bara beskriva framtiden i termer av det förflutna eller nuet,
och om framtiden skulle utgöra ett radikalt brott mot nuet skulle
det pressa oss till vårt språks gränser. Marx skriver själv i Louis Bona-
partes adertonde Brumaire att i den socialistiska framtiden "går inne-
hållet utöver frasen". 5 Raymond Williams skriver om ungefår sam-
ma sak i Culture and Society 1780-1950: "Vi måste planera det som
går att planera, enligt våra gemensamma beslut. Men betoningen på
kulturen som ide ligger rätt när den påminner oss om att en kultur i
allt väsentligt är omöjlig att planera. Vi måste trygga möjligheterna
tilllivet och samhället. Men vad som därmed kommer att upplevas
kan vi inte veta eller säga." 6
74
KAPITEL4
Man kan formulera det här på ett annat sätt: Om allt som har
hänt hittills är "förhistoria'' så är det ganska mycket mer förutsägbart
än det som Marx skulle betrakta som verklig historia. Om vi skär
rakt igenom historien vid en godtyckligt vald tidpunkt och granskar
ett tvärsnitt av den, så vet vi innan vi ens har tittat vad vi kommer
att finna. Vi kommer till exempel att se att en stor majoritet av män-
niskorna vid den tidpunkten lever liv som till stor del upptas av ett
fruktlöst slit som gynnar en styrande elit. Vi kommer att se att den
politiska staten, oberoende av vilken form den har, står beredd att
då och då använda våld för att upprätthålla dessa förhållanden. Vi
kommer att finna att en stor del av den tidens myter, kultur och tan-
kegods på ett eller annat sätt bidrar till att legitimera situationen. Vi
kommer förmodligen också att finna att det finns någon sorts mot-
stånd mot dessa orättvisor bland dem som exploateras.
Det är emellertid mycket svårare att förutsäga vad som hän-
der när mänskligheten har befriats från dessa bojor, vilka hindrar
den från att blomstra. Människorna kommer nämligen då att vara
mycket friare att bete sig som de vill, inom ramarna för det ansvar
de har gentemot varandra. Om de kan använda mer av sin tid till
det som vi nu kallar för fritidsaktiviteter i stället för hårt arbete, så
blir deras beteende ännu svårare att förutsäga. Jag säger "det som vi
nu kallar för fritidsaktiviteter", för om vi verkligen använde alla de
resurser som ackumuleras genom kapitalismen till att befria ett stort
antal människor från arbetet så skulle vi inte kalla det som de gjorde
i stället för "fritid". Tanken om fritid är nämligen beroende av sin
motsats (arbete), ungefår på samma sätt som man inte kan definie-
ra krig utan att ha något sorts fredsbegrepp. Vi måste också komma
ihåg att så kallade fritidsaktiviteter kan vara ännu mer ansträngande
och krävande än att arbeta i en kolgruva. Även Marx poängterar det-
ta. Vissa vänsterorienterade kommer att bli besvikna över att det att
inte behöva arbeta inte nödvändigtvis innebär att man går omkring
och röker på hela dagarna.
75
Man kan jämföra med hur folk beter sig i ett fängelse. Det är
ganska lätt att veta vad fångarna gör hela dagen eftersom deras akti-
viteter är strängt reglerade. Fångvaktarna kan med någorlunda stor
säkerhet förutsäga var de befinner sig klockan fem på en onsdag, och
om de inte kan det så kan det hända att de får förklara sig för fängelse-
chefen. När fångarna släpps ut i samhället igen är det dock mycket
svårare att hålla reda på vad de gör, såvida de inte övervakas elektro-
niskt. De har så att säga gått från "förhistorien" i fångelset till den
verkliga historien, vilket innebär att de nu är fria att bestämma över
sitt eget liv i stället för att behöva lyda yttre krafter. För Marx är so-
cialismen den punkt där vi gemensamt börjar styra våra egna öden.
Det är demokrati på fullt allvar i stället för en demokrati som (mes-
tadels) är en politisk charad. Och eftersom människorna är friare
blir det svårare att säga vad de gör klockan fem en onsdag.
En verkligt annorlunda framtid skulle varken vara enbart en för-
längning av nuet eller innebära en fullständig brytning med nuet.
Hur skulle vi alls kunna känna igen den om den var en fullständig
brytning? Men om vi kunde beskriva den någorlunda enkelt med
dagens språk- på vilket sätt skulle den egentligen vara annorlunda?
Marx föreställning om frigörelse innebär varken en jämn kontinui-
tet eller en total brytning. Därmed är han något så ovanligt som en
visionär som också är en sansad realist. Han avstår från fantasier om
framtiden och ägnar sig åt det prosaiska nuet, men det är just där
som han finner en mycket rikare framtid som är redo att släppas lös.
Han har en mer dyster syn på det förflutna än många tänkare, men
han är mer hoppfull än de flesta om det som ska komma.
Här går realismen och klarsyntheten hand i hand: Det handlar
om att se nuet som det verkligen är, att se det i ljuset av en möjlig
omvandling. Annars ser man det helt enkelt inte rätt- man skulle
inte ha en ordentlig uppfattning om vad det är att vara barn om man
inte förstod att barnet är en potentiell vuxen. Kapitalismen har gett
upphov till utomordentliga krafter och möjligheter som den samti-
76
KAPITEL4
digt står i vägen för, och det är därför som Marx kan vara hoppfull
utan att vara en klarögd framstegsivrare, och brutalt realistisk utan
att vara cynisk eller defaitistisk. Det ingår i den tragiska visionen att
ständigt stirra det värsta i ansiktet, men att höja sig över det just ge-
nom själva stirrandet. Som vi har sett är Marx på sätt och vis en tra-
gisk tänkare, vilket inte är samma sak som att vara pessimist.
A ena sidan är marxister praktiska typer som är skeptiska mot
upphöjd moralism och avvaktande mot idealism. Med sin naturliga
misstänksamhet letar de oftast efter de materiella intressen som döl-
jer sig bakom högtflygande politisk retorik. De är uppmärksamma
på de banala, ofta gemena krafter som ofta ligger bakom fromt prat
och sentimentala visioner. Men detta beror på att de vill befria män-
niskorna från dessa krafter, eftersom de tror att de har förmågan att
åstadkomma något bättre. Man kan säga att deras praktiska läggning
kombineras med en tro på mänskligheten. Materialister är för jordnä-
ra för att låta sig luras av retorik som vädjar till känslorna, men hyser
för mycket hopp om att saker och ting kan bli bättre för att vara cy-
niska. Det har funnit sämre kombinationer i den mänskliga historien.
Man kommer att tänka på det djärva slagord som användes i Pa-
ris studentvärld 1968: "Var realistisk: Kräv det omöjliga!" I all sin
djärvhet har slagordet rätt. Det som realistiskt sett krävs för att repa-
rera samhället ligger bortom det rådande systemets makt, och i den
meningen är det omöjligt. Men det är realistiskt att tro att världen
i princip kan förbättras väldigt mycket. De som hånskrattar åt iden
att stora samhällsförändringar är möjliga är verklighetsfrämmande
på riktigt. De sanna drömmarna är de som tror att inget någonsin
är möjligt utom gradvisa förändringar. Denna tjurskalliga pragma-
tism är lika mycket en villfarelse som att tro sig vara Marie Antoi-
nette. Fungerar man på det sättet riskerar man alltid att bli tagen
på sängen av historien. Viss;r feodala ideologer hävdade till exem-
pel att ett "onaturligt" ekonomiskt system som kapitalismen aldrig
skulle kunna få fotfäste. Vi har också de sorgliga figurer som i sitt
77
självbedrägeri inbillar sig att kapitalismen, om vi ger den mer tid och
anstränger oss mer, kommer att leda till en värld av rikedom får alla.
Enligt dem är det inget annat än en beklaglig tillfällighet att den ännu
inte har gjort det. De ser inte att ojämlikheten är lika naturlig får ka-
pitalismen som narcissismen och megalomanin är får Hollywood.
Det Marx ser i sin samtid är en livsfarlig intressekonflikt. En uto-
pisk tänkare skulle kunna uppmana oss att sätta oss över dessa kon-
flikter i kärlekens och brödraskapets namn, men Marx intar en helt
annan hållning. Han tror fårvisso på kärlek och brödraskap, men han
tror inte att de går att uppnå via någon sorts falsk harmoni. De explo-
aterade och undanträngda ska inte överge sina intressen, vilket är pre-
cis vad deras herrar vill att de ska göra, utan driva igenom dem hela
vägen. Först då kan ett samhälle bortom egenintresset äntligen upp-
stå. Det är inte på något sätt fel att agera i eget intresse om alternativet
är att klänga sig fast vid sina bojor i en falsk självuppoffrande anda.
Marx kritiker må tycka att det är obehagligt att på detta sätt be-
tona klassintressena. Men de kan inte i samma andetag hävda att
han har en hopplöst positiv syn på den mänskliga naturen. Endast
genom att börja i det bristtålliga nuet och underkasta sig dess för-
vridna logik kan man hoppas på att ta sig igenom och bortom det.
Detta är också en del av den traditionella tragiska andan. Endast
genom att inse att motsättningarna är inneboende i klassamhället
- inte genom att fårneka dem i en anda av ogrumlad opartiskhet -
kan man frigöra de mänskliga resurser som de håller tillbaka. Det är
på de punkter där samtidens logik faller sönder, hamnar i återvänds-
gränder och motsäger sig själv, som Marx fårvånande nog finner
konturerna av en annorlunda framtid. Den sanna bilden av framti-
den ligger i samtidens misslyckanden.
Många av marxismens kritiker hävdar att den innebär en hopp-

löst idealiserad bild av den mänskliga naturen. Den är en dåraktig
dröm om en framtid där alla kommer att vara kamratliga och sam-
78
KAPITEL4
arbetsvilliga. Man kommer att ha utplånat all rivalitet, avundsjuka,

ojämlikhet, våld, aggression och konkurrens. I själva verket finns
det knappt något alls i Marx texter som stödjer detta märkliga på-
stående, men inte så få av hans kritiker avstår från att förstöra sina
argument genom att blanda in fakta. De är säkra på att Marx såg
framför sig ett tillstånd vid namn kommunism som innebar mänsk-
lig dygdighet på en nivå som ärkeängeln Gabriel skulle ha haft svårt
att leva upp till. Därigenom ska Marx, medvetet eller omedvetet, ha
ignorerat det svaga, skeva tillstånd av ständigt missnöje som vi kall-
Iar den mänskliga naturen.
Vissa marxister har besvarat denna anklagelse genom att hävda
att om Marx bortsåg från den mänskliga naturen, så var det för att
han inte trodde på den. Enligt det synsättet är "den mänskliga natu-
ren" som begrepp bara ett sätt att hålla oss på vår plats politiskt. Det
innebär att människorna är kraftlösa, korrumperade, själviska varel~
ser, att de har varit det genom hela historien och att det är på grund
av detta som alla försök till radikala förändringar kommer att miss-
lyckas. "Man kan inte förändra den mänskliga naturen" är en av de
vanligaste invändningarna mot revolutionära politiska tankegångar.
Som svar på detta har en del marxister hävdat att människan inte har
något oföränderligt inre väsen. Enligt dem är det vår historia, inte
vår natur, som gör oss till det vi är, och eftersom historien går ut på
förändring kan vi förändra oss själva genom att förändra förutsätt-
ningarna för historien.
Marx skrev inte helt och hållet under på detta "historicistiska''
synsätt. Det finns saker som tyder på att han - med rätta - trodde
på en mänsklig natur, som Norman Geras hävdar i en utmärkt liten
bok. 7 Han ansåg inte att detta förminskade individens betydelse. I
stället menade han att det var en paradoxal egenskap hos vår gemen-
samma natur att vi alla är unika individer. I sina tidiga texter skriver
Marx om något som han kallar det mänskliga "artväsendet", vilket
egentligen är en materialistisk version av den mänskliga naturen.
79
På grund av hur våra materiella kroppar är beskaffade är vi krävan-

de, strävsamma, sällskapliga, sexuella, kommunikativa, uttrycksfulla
djur som behöver varandra för att överleva, men som i samvaron fin-
ner en tillfredsställelse som går utöver samvarons sociala användbar-
het. Om jag f'ar lov att citera en av mina egna kommentarer: "Om en
annan varelse i princip kan tala med oss, ägna sig åt materiellt arbete
tillsammans med oss, interagera sexuellt med oss, producera något
som liknar konst i meningen att det tycks tämligen meningslöst,
lida, skämta och dö, så kan vi utifrån dessa biologiska förhållanden
härleda en mängd moraliska och till och med politiska konsekven-
ser."8 Detta synsätt, som med en fackterm kallas för filosofisk an-
tropologi, är ganska omodernt i dag, men det var på det sättet som
Marx resonerade i sina tidiga verk, och det finns inga tungt vägande
anledningar att tro att han senare övergav resonemanget.
Eftersom vi är strävsamma, längtande, språkliga varelser kan vi
förändra våra förutsättningar i den process som vi kallar historien.
När vi gör det förändrar vi samtidigt oss själva. Förändring är med
andra ord inte motsatsen till den mänskliga naturen; förändringar är
möjliga tack vare att vi är kreativa, obestämbara, ofullbordade varel-
ser. Så vitt vi vet gäller inte samma sak för vesslorna. Sättet som de-
ras materiella kroppar är utformade på har lett till att vesslorna inte
har någon historia. Vesslorna har inte heller några politiska ideer (så-
vida de inte i sin slughet håller dem hemliga). Vi har ingen anled-
ning att oroa oss för att de en dag kommer att härska över oss, även
om de förmodligen skulle göra ett mycket bättre jobb än våra nuva-
rande ledare. Så vitt vi vet kan de varken vara socialdemokrater eller
ultranationalister. Människor är däremot politiska varelser till natu-
ren- inte bara för att de lever tillsammans i samhällen, utan för att
de behöver system för att reglera sitt materiella liv. De behöver ock-
så system för att reglera sin sexualitet. En anledning till detta är att
sexualiteten annars kan visa sig vara alltför socialt omstörtande. Åtrå
är till exempel inte något som följer sociala gränsdragningar. Men
80
KAPITEL4
detta är också en av anledningarna till att människor behöver poli-

tiska ideer. Hittills har de format sin materiella tillvaro med hjälp av
bland annat exploatering och ojämlikhet, och det behövs ett poli-
tiskt system som begränsar de konflikter som detta leder till. Vi kan
också förvänta oss att mänskliga djur har olika sätt att representera
allt detta symboliskt för sig själva, oavsett om vi kallar det för konst,
myter eller ideologier.
Enligt Marx rustar vår materiella natur oss med vissa förmågor
och möjligheter. Vi är som mest mänskliga när vi är fria att förverk-
liga dessa förmågor som ett ändamål i sig, i stället för att använda
dem i rent praktiska syften. Förmågorna och möjligheterna är all-
tid historiskt specifika - men de utgår från våra kroppar, och vissa
av dem skiljer sig mycket lite mellan olika mänskliga kulturer. Två
individer från mycket olika kulturer som inte talar varandras språk
kan utan problem samarbeta och utföra praktiska uppgifter tillsam-
mans. Detta beror på att den fysiska kropp som de båda har skapar
sina egna antaganden, förväntningar och kunskaper. 9 Människor i
alla kulturer känner till sorg och extas, arbete och sexualitet, vän-
skap och fiendskap, förtryck och orättvisor, sjukdom och dödlig-
het, släktskap och konst. Förvisso kan de känna till dessa saker på
kulturellt mycket olika sätt. Döden är inte likadan i Madras som i
Manchester. Men vi dör ändå. Marx själv skriver i De ekonomisk-
filosofiska manuskripten: "Människan som ett objektivt, sinnligt vä-
sen är därför ett lidande väsen, och eftersom hon förnimmer sitt li-
dande är hon ett lidelseful/t väsen". Döden, menar han, är artens
grymma seger över individen. Det har stor betydelse för männis-
korna, skriver han i Kapitalet, om deras död kommer för tidigt, om
deras liv är kortare än nödvändigt på grund av hårt slit, eller om de
drabbas av olyckor, skador eller sjukdomar. Kommunismen kanske
innebär ett slut för det hårda slitet, men Marx tänker sig inte en
samhällsordning utan olyckor, skador och sjukdomar -lika lite som
han tänker sig ett samhälle utan död.
81
Om vi inte hade så många gemensamma grundläggande mänsk-

liga egenskaper skulle den socialistiska visionen om globalt samar-
bete vara meningslös. Marx skriver i den första delen av Kapitalet
om "den mänskliga naturen i allmänhet och vidare om dess foränd-
ringar under varje historisk epok''. 10 Det finns en hel del mänskliga
egenskaper som knappast varierar över historien - ett faktum som
inom postmodernismen antingen förnekas eller avfårdas som tri-
vialt. Detta beror på postmodernismens irrationella motvilja mot
naturen och biologin, på att man inom postmodernismen betrak-
tar allt tal om naturen som ett sätt att forneka forändring 11 och på
att man betraktar all förändring som positiv och all oföränderlighet
som negativ. I det sista fallet är postmodernisterna överens med alla
kapitalistiska "moderniserare". Sanningen, som är alltfor banal for
att intellektuella ska se den, är att vissa forändringar är katastrofala
och vissa typer av oföränderlighet är högst önskvärda. Det skulle till
exempel vara tråkigt om alla franska vingårdar brändes ned i mor-
gon, och det skulle vara synd om ett icke-sexistiskt samhälle endast
varade i tre veckor.
Socialister talar ofta om fortyck, orättvisor och exploatering.
Men om detta var det enda som människan kände till, skulle vi ald-
rig kunna se dessa företeelser for vad de verkligen är. De skulle bara
verka vara en del av ett naturligt tillstånd. Vi kanske inte ens skulle
ha särskilda namn for dem. För att kunna känna igen exploatering i
ett förhållande måste man ha någon sorts ide om hur ett förhållan-
de utan exploatering skulle se ut. Detta innebär inte att man måste
hänvisa till forestältningen om en mänsklig natur. Man kan hänvisa
till historiska faktorer i stället. Men det är ett rimligt påstående att
det finns egenskaper i vår natur som fungerar som en sorts norm i
det här avseendet. Alla människor föds till exempel "för tidigt". Un-
der en lång period efter fodseln är de oförmögna att ta hand om sig
själva, och behöver alltså vårdas under en lång period. (Enligt vissa
psykoanalytiker är det denna ovanligt långa erfarenhet av omvård-
82
KAPITEL4
nad som ställer till med sådana problem för våra psyken senare i li-
vet. Om barnen kunde resa sig och gå sin väg direkt efter födseln
skulle en stor del av vuxenlivets lidanden kunna undvikas, och inte
bara i meningen att inga gallskrikande ungar skulle störa vår sömn.)
Även om omvårdnaden som barnen f'ar är förfärlig, f'ar de mycket
snabbt någon sorts ide om vad det innebär att ta hand om andra.
Det är en av anledningarna till att de senare i livet kan se att en hel
livsstil är känslokall och likgiltig inför människornas behov. På det
här sättet kan vi gå från en för tidig födsel till politik.
Behov som är väsentliga för vår överlevnad och vårt välbefinnan-
de - att få mat, kunna hålla sig varm och ha någonstans att bo, att
få umgås med andra, att inte kuvas eller misshandlas och så vidare -
kan ligga till grund för en politisk kritik eftersom ett samhälle som
inte uppfyller dessa krav är uppenbart bristf'ålligt. Vi kan naturligt-
vis kritisera sådana samhällen utifrån mer lokala eller kulturella or-
saker. Men det har ännu mer tyngd att hävda att de bryter mot en
del av de mest grundläggande behov som ligger i vår natur. Det är
alltså ett misstag att tro att tanken om en mänsklig natur bara fung-
erar som en ursäkt för de rådande förhållandena - den kan även an-
vändas för att ifrågasätta dem.
I tidiga texter, som De ekonomisk-filosofiska manuskripten från
1844, för Marx fram den numera omoderna uppfattningen att vårt
sätt att vara som materiella djur kan säga oss något viktigt om hur
vi bör leva. Det går att utgå från människokroppen och komma till
frågor om etik och politik. Om människorna är självförverkligande
varelser så behöver de vara fria att tillfredsställa sina behov och ge
uttryck för sina talanger. Men om de även är sociala djur, som le-
ver tillsammans med andra uttrycksfulla varelser, så behöver de för-
hindra att dessa krafter hamnar i en ständig och nedbrytande kon-
flikt. Detta är i själva verket ett av de största problemen för det li-
berala samhället, där det är meningen att folk ska vara fria, men fria
att bland annat ständigt hoppa på varandra. Inom kommunismen
83
organiseras i stället samhällslivet så att individerna kan förverkliga

sig själv i och genom andras självförverkligande. Som Marx skriver i
Kommunistiska manifestet: "envars fria utveckling är förutsättningen
för allas fria utveckling" .12 Socialismen innebär alltså inte att man
enbart förkastar det liberala samhället med dess starka engagemang
för individen. I stället bygger man vidare på det liberala samhället
och kompletterar det. Därigenom blir det tydligt hur vissa av mot-
sättningarna inom liberalismen, där din frihet endast kan blomstra
på min bekostnad, kan lösas. Endast genom andra kan vi slutligen
komma till vår rätt. Detta innebär att individens frihet förstärks,
inte förminskas. Det är svårt att tänka sig en bättre etik. På individ-
nivå kallas det för kärlek.
Det är viktigt att betona Marx engagemang för individen, efter-
som det står i kontrast till den vanliga karikerande bilden av hans
verk. Enligt den bilden handlar marxismen om anonyma kollektiv
som hänsynslöst trampar på individens privatliv. Ingenting skulle
kunna vara mer främmande för Marx tänkande. Man skulle kun-
na säga att individens möjligheter att få blomstra fritt är målet med
hela hans politik, om vi bara kommer ihåg att dessa individer måste
hitta ett sätt att blomstra tillsammans. Att leva ut sin individuali-
tet, skriver han i Den heliga familjen, är "ett livsnödvändigt sätt att
manifestera sitt väsen". Man kan hävda att detta är vad hela Marx
morallära går ut på.
Det finns goda anledningar att misstänka att det aldrig kommer
att uppstå en fullständig harmoni mellan individen och samhället.
Drömmen om en organisk enhet mellan dem är en storslagen fanta-
si. Det kommer alltid att finnas konflikter mellan mitt självforverk-
tigande och ditt, eller mellan det som krävs av mig som medborgare
ra
och vad jag verkligen längtar efter att göra. Sådana uttalade mot-
sättningar ger upphov till tragedier, och endast graven (inte marxis-
men) tar oss bortom detta tillstånd. Det som Marx skriver i Kommu-
nistiska manifestet om allas fria utveckling kan aldrig fullt ut forverk-
84
KAPITEL4
ligas. Som alla höga ideal är det ett mål att sikta mot, inte ett till-
stånd som bokstavligen ska uppnås. Ideal är inte konkreta föremål,
utan fungerar som vägvisare. De pekar i den riktning som vi bör gå.
De som hånskrattar åt socialismens ideal bör komma ihåg att den
fria marknaden inte heller kan förverkligas fullt ut. Men detta får
inte förespråkarna för den fria marknaden att hejda sig. Att det inte
finns någon felfri demokrati är inget som rar de flesta av oss att välja
tyranni i stället. Vi ger inte upp ansträngningarna att förse världens
svältande med mat bara för att vi vet att vissa av dem kommer att ha
gått under innan vi hinner fram till dem. En del av dem som påstår
att socialismen är ogenomförbar är helt säkra på att de kan utplåna
fattigdomen, sätta stopp för den globala uppvärmningen, sprida li-
beral demokrati till Mghanistan och lösa konflikterna i världen med
hjälp av FN-resolutioner. Alla dessa överväldigande uppgifter ligger
inom ramen för det möjliga. Det är bara socialismen som av någon
mystisk anledning ligger utom räckhåll.
Det är dock lättare att uppnå Marx mål om man inte behöver
förlita sig på att alla hela tiden ska vara magnifika rent moraliskt.
Socialismen är inte ett samhälle som kräver att alla medborgare är
enormt moraliskt högtstående. Vi kommer inte att vara tvungna att
oavbrutet omfamna varandra i en stor orgie av samhörighet. De me-
kanismer som skulle göra det möjligt att närma sig Marx mål skulle
nämligen vara inbyggda i samhällsinstitutionerna. De skulle inte i
första hand vara beroende av individens goda vilja. Ta exempelvis
tanken om självstyrande kooperativ, som Marx verkar ha betraktat
som den viktigaste produktionsenheten i den socialistiska framti-
den. När en person bidrar till en sådan inrättning innebär det någon
form av självförverkligande, men det bidrar också till andras välfärd
-och detta endast tack vare organisationens struktur. Jag måste inte
tänka kärleksfulla tankar om mina medarbetare eller försätta mig i
altruistisk extas varannan timme. Mitt eget självförverkligande bi-
drar helt enkelt till deras tack vare att enheten bygger på koopera-
85
tion, vinstdelning, jämlikhet och gemensamt styre. Det är en fråga

om struktur, inte om personliga egenskaper. Vi behöver inte alla bli
kopior av Shakespeares Cordelia.
För vissa socialistiska ändamål spelar det alltså ingen roll om jag
är ett uselt kryp. Det spelar heller ingen roll om jag betraktar mitt
arbete som biokemist på ett privat läkemedelsföretag som ett lysan-
de bidrag till vetenskapens och mänsklighetens utveckling. Faktum
är att huvudpoängen med mitt arbete ändå är att skapa vinst åt en
hoper skrupelfria skojare som förmodligen skulle låta sina egna små-
barn betala tio dollar för en smärtstillande tablett. Vad jag känner
är inte avgörande. Betydelsen av mitt arbete avgörs av institutionen.
Man kan förvänta sig att alla socialistiska institutioner har sin
beskärda del av lycksökare, fjäskare, översittare, fuskare, dagdriva-
re, snyltare, snåljåpar och psykopater. Ingenstans i sina texter påstår
Marx att det inte skulle vara så. Om kommunismen går ut på att
alla ska delta i så stor utsträckning som möjligt i samhällslivet skulle
man dessutom förvänta sig att det blir fler konflikter i stället för får-
re, eftersom fler individer är inblandade. Kommunismen skulle inte
innebära slutet på missämjan mellan människorna. Detta skulle en-
dast kunna ske genom att historien bokstavligen tog slut. Det skulle
fortfarande finnas avundsjuka, aggressioner, maktutövning, habegär
och konkurrens. De skulle bara inte vara likadana som under kapi-
talismen - inte på grund av någon sorts överlägsen mänsklig dygd,
utan tack vare att institutionerna skulle vara annorlunda.
Dessa svagheter skulle inte längre ta sig uttryck i utnyttjande av
barn som arbetskraft, kolonialt våld, groteska sociala ojämlikheter
och mördande ekonomisk konkurrens. De skulle tvingas anta nå-
gon annan form. Stamsamhällen har sin beskärda del av våld, ri-
valitet och maktbegär, men de tar sig inte uttryck i imperialistisk
krigföring, frimarknadskonkurrens eller massarbetslöshet - sådana
institutioner existerar inte hos exempelvis nuer- eller dinkafolken.
Det finns skurkar överallt, men bara några av dessa moraliska busar
86
KAPITEL4
befinner sig på sådana positioner att de kan stjäla pensionspengar

eller pumpa in lögnaktig politisk propaganda i medierna. De flesta
skurkar har inte möjlighet att göra detta. I stället måste de nöja sig
med att hänga folk på köttkrokar. I ett socialistiskt samhälle skulle
ingen kunna göra liknande saker. Inte för att folk skulle vara särskilt
helgonlika, utan för att det inte skulle finnas några privata pen-
sionsfonder eller privatägda medier. Shakespeares bovar var tvung-
na att få utlopp för sin ondska på andra sätt än genom att skjuta
missiler mot palestinska flyktingar. Man kan inte vara en domde-
rande industrimagnat om det inte finns några industrier. Då får
man nöja sig med att domdera över sina slavar, hovmän eller sten-
ålderskompisar i stället.
Eller ta den demokratiska praktiken. Visserligen finns det all-
tid avskyvärda egoister som försöker hunsa andra, och människor
som försöker. få makt genom mutor eller smicker. Demokratin har
dock en rad inbyggda säkerhetsanordningar mot sådant beteende.
Med hjälp av inrättningar som lika rösträtt, styrelsearbete, motmo-
tioner, ansvarighet, fastställda rutiner, majoritetsstyre och så vidare,
gör man sitt bästa för att se till att översittarna inte vinner. Emel-
lanåt vinner de ändå. De kan till och med lyckas muta sig förbi hela
systemet. Men i och med att det finns ett etablerat system måste de
för det mesta underkasta sig demokratiskt fattade beslut. Moralen är
så att säga inbyggd i systemet; den lämnas inte åt nyckfulla indivi-
der. Man behöver inte göra folk fysiskt oförmögna att utöva våld för
att få slut på ett krig. Man behöver bara förhandlingar, desarmering,
fredsavtal, övervakning och så vidare. Allt detta kan vara svårt. Men
det är inte hälften så svårt som att avla fram en mänsklighet som
kräks och svimmar vid minsta tecken på våldsanvändning.
Marxismen innehåller inget löfte om att människorna kommer att

bli perfekta. Det finns inte ens något löfte om att det hårda kropps-
arbetet kommer att avskaffas. Marx tycks anta att en viss mängd
87
obehagligt arbete kommer att fortsätta vara nödvändigt till och med
när man lever i överflöd. Förbannelsen över Adam dröjer sig kvar
även i tider av rikedom. Det löfte som faktiskt finns i marxismen är
att utplåna de motsättningar som för närvarande hindrar den verk-
liga historien från att utspela sig i all sin frihet och mångfald.
Marxismens mål är <lock inte enbart materiella. Enligt Marx
innebär kommunismen att man sätter stopp för nöden och de mest
förtryckande arbetena. Men den frihet och fritid som detta skulle
ge människorna kan skapa förutsättningar för en rikare andlig ut-
veckling. Som vi har sett är det förvisso så att andlig och materiell
utveckling verkligen inte alltid går hand i hand. Det räcker med att
ta en titt på Keith Richards för att inse det. Det finns många sorters
materiellt välstånd som är själsdödande. Samtidigt är det också ett
faktum att man inte kan vara fri att bli det man vill när man sväl-
ter, är utsatt för grovt förtryck eller hämmas i sin karaktärsdaning
genom ett liv av oupphörligt slit. Materialisterna är inte de som för-
nekar det andliga, utan de som påminner oss om att andligt själv-
förverkligande kräver vissa materiella förutsättningar. Inga förutsätt-
ningar kan garantera att självförverkligandet sker. Men utan dessa
förutsättningar kan det inte ske.
Människorna visar sig inte från sin bästa sida när de lever i nöd,
vare sig den är naturlig eller konstgjord. Nöden leder till våld, rädsla,
girighet, ångest, habegär, dominans och livshotande antagonism.
Man skulle alltså förvänta sig att om människorna fick leva i materi-
ellt överflöd, frigjorda från dessa lamslående påfrestningar, så skulle
de klara sig betydligt bättre som moraliska varelser än de gör nu. Vi
kan inte vara säkra på detta eftersom vi aldrig har levt under sådana
förhållanden. Det är detta som Marx menar när han i Kommunistis-
ka manifestet hävdar att hela historien har varit en historia om klass-
kamp. Även om det rådde överflöd skulle det finnas en mängd andra
saker som skulle kunna få oss att känna oss oroliga, aggressiva och
giriga. Vi skulle inte transmuteras och bli änglar. Men en del av de
88
KAPITEL4
underliggande orsakerna till våra moraliska brister skulle ha avlägs-

nats. Såtillvida är det helt rimligt att hävda att ett kommunistiskt
samhälle på det hela taget skulle frambringa bättre människor än vi
lyckas med för tillf'ållet. Men de skulle fortfarande vara ofullkomli-
ga, konfliktbenägna och ibland brutala och ondskefulla.
De cyniker som tvivlar på att den typen av moralisk utveckling
är möjlig bör tänka på skillnaden mellan att bränna häxor på bål och
att sträva efter lika lön för lika arbete. Med detta menar jag inte att
vi alla har blivit känsligare, mänskligare och mer omtänksamma än
på medeltiden. Vad det anbelangar kan vi också betänka skillnaden
mellan pil och båge och en kryssningsrobot. Poängen är inte att his-
torien som helhet har förbättrats moraliskt. Vi har helt enkelt gjort
stora framsteg här och där. Det är lika sakligt och realistiskt att påta-
la detta som det är rimligt att påstå att vi på vissa sätt har försämrats
sedan Robin Hoods dagar. Det finns ingen stor berättelse om Fram-
steg, och myten om Förfall stämmer inte.
Har man sett ett litet barn rycka åt sig en leksak från sitt syskon
och vråla "MIN!" så att blodet isar sig i ådrorna behöver man inte
påminnas om hur djupt vår rivalitet och girighet sitter. Det hand-
lar om inrotade kulturella, psykologiska och till och med evolutio-
nära vanor som inte kan förändras enbart genom att institutionerna
förändras. Men samhällsförändringar är inte beroende av att alla re-
volutionerar sina attityder över en natt. Ta till exempel Nordirland.
Freden kom inte till denna konfliktdrabbade region för att katoli-
ker och protestanter till slut övergav sitt urgamla fiendskap och föll
i varandras armar. Tvärtom. Vissa av dem kommer att fortsätta hata
varandra i all framtid. Förändringar i sekteristiska medvetanden sker
ofta med geologisk långsamhet. Men på sätt och vis är det inte så
viktigt. Det som var viktigt var att få till stånd en politisk överens-
kommelse som kunde övervakas noggrant och genomföras med stor
skicklighet i ett sammanhang där allmänheten hade tröttnat efter
trettio års våldsamheter.
89
Men det är bara den ena sidan av saken. Sanningen är att över
tid så påverkar institutionella förändringar faktiskt mänskliga attity-
der på djupet. Nästan varje upplyst straffrättsreform i historien har
stött på skarpt motstånd till en början, men nu tycker vi att dessa
förändringar är så pass naturliga att vi känner avsky inför tanken på
att avrätta mördare genom stegling. Reformer av den typen har för-
ankrats i våra psyken. Det som verkligen förändrar vår världsbild är
inte bara ideer, utan ideer som byggs in i samhällspraktiken. Om vi
förändrar den praktiken, vilket kan vara fruktansvärt svårt, kommer
vi i slutändan förmodligen att förändra vårt synsätt.
För det mesta behöver ingen med ~åld hindra oss från att uträtta
våra behov på gator där det myllrar av folk. Eftersom det är olag-
ligt och socialt oacceptabelt har det blivit självklart för oss att inte
göra det. Detta innebär inte att ingen någonsin gör det, särskilt inte
i stadskärnor precis efter att krogarna har stängt. Det är bara betyd-
ligt mindre sannolikt att vi gör det än det hade varit om det betrak-
tades som ett mycket elegant beteende. Den brittiska lagen om vän-
stertrafik upprör inte många britter med en brinnande längtan att få
köra på höger sida. Institutionerna skapar våra inre erfarenheter. De
har en omskolande funktion. Vi skakar hand när vi träffar någon för
första gången eftersom det är så man gör, men också för att vi kän-
ner en impuls att göra det- eftersom det är så man gör.
Att förändra vanor tar lång tid. Det tog flera århundraden för
kapitalismen att utrota många av feodalismens tankemönster, och
turisterna utanför Buckingham Palace kan säkert tycka att man har
missat en del viktiga områden. Man kan hoppas att det inte behöver
ta fullt så lång tid att frambringa en samhällsordning där skolbarnen
på historielektionerna kommer att ha svårt att tro på att miljoner
människor en gång i tiden svalt medan ett fåtal andra matade sina
pudlar med kaviar. Tanken kommer att vara lika främmande och
motbjudande för dem, som tanken på att slita någon i stycken som
straff för hädelse är för oss.
90
KAPITEL4
Apropå skolbarn är de viktiga i sammanhanget. Många barn i

dag är djupt engagerade i miljöfrågor. De ser med fasa och avsky
på sådant som sälklubbning och luftföroreningar. Vissa av dem blir
till och med bestörta om någon slänger lite skräp på marken. Och
detta beror i första hand på utbildningen - inte bara den formella
utbildningen, utan det inflytande som nya sätt att tänka och känna
har på en generation där gamla synsätt är mindre inrotade. Ingen
påstår att det här kommer att rädda planeten. Och förvisso finns
det även barn som gladeligen skulle plåga smådjur till döds. Ändå
kan vi av detta se hur utbildning kan förändra attityder och leda till
nya beteenden.
Politisk utbildning är alltså alltid möjlig. Vid en konferens i Stor-
britannien i början av 1970-talet diskuterade man bland annat om
det finns några universella egenskaper som alla människor delar. En
man ställde sig upp och sa: "Tja, vi har ju alla testiklar". En kvinna
i publiken skrek: "Nej, det har vi inte!" Feminismen var fortfarande
i sin linda i Storbritannien, och kommentaren sågs av många män
i rummet som lätt excentrisk. Till och med en del av kvinnorna såg
ut att tycka att det var pinsamt. Om en man hade fåll t en så enfaldig
kommentar offentligt bara några år senare hade han snabbt kunnat
bli undantaget till sitt påstående.
I det medeltida och tidigmoderna Europa betraktades girighet
som enormt skamligt. För att gå från det till Wall Streets slagord
"girighet är bra!" krävdes det en intensiv omskolningsprocess. Det
som drev på omskolningen var inte i första hand skollärare eller pro-
pagandister, utan olika förändringar i våra materiella liv. Aristoteles
tyckte att slaveriet var naturligt, även om en del av antikens andra
tänkare inte höll med. Men han tyckte också att det var främmande
för den mänskliga naturen att sträva efter vinstskapande i den eko-
nomiska produktionen - inte riktigt den åsikt som Donald Trump
står för. (Aristoteles hade den här uppfattningen av en intressant an-
ledning. Han tyckte att det som Marx senare skulle kalla "bytesvär-
91
de" -det att en vara kan utbytas mot en annan, och den mot ytterli-
gare en annan och så vidare i all oändlighet- innebär en sorts gräns-
löshet som var främmande för människans begränsade, djuriska na-
tur.) På medeltiden fanns det ideologer som betraktade vinstskapan-
det som något onaturligt, eftersom den mänskliga naturen för dem
var feodal. I jägar- och samlarsamhällena hade man förmodligen en
lika vag bild av andra möjliga samhällsordningar än den egna. Alan
Greenspan, före detta chef för den amerikanska centralbanken, an-
såg under en stor del av sitt yrkesliv att så kallade fria marknader var
djupt rotade i den mänskliga naturen, vilket är lika absurt som att
det skulle vara djupt rotat i den mänskliga naturen att beundra Cliff
Richard. Fria marknader är i själva verket en uppfinning som dykt
upp sent i historien, och länge var de begränsade till en mycket li-
ten del av världen.
De som säger att socialismen strider mot den mänskliga naturen
gör det eftersom de i sin inskränkthet betraktar denna natur som ka-
pitalistisk. Tuaregerna i Sahara är egentligen kapitalistiska entrepre-
nörer i själ och hjärta. Det finns egentligen inget de hellre skulle vilja
än att starta en investeringsbank. Att de inte ens känner till begrep-
pet investeringsbank betyder inget i sammanhanget. Men man kan
inte vilja ha något som man överhuvudtaget inte känner till. Jag kan
inte längta efter att få bli börsmäklare om jag är en atensk slav. Jag
kan vara girig, hagalen och fullständigt inriktad på att främja mina
egna intressen. Men jag kan inte vara smygkapitalist, precis som jag
inte kan sträva efter att bli hjärnkirurg om jag lever på l 000-talet.
Jag påstod tidigare att Marx märkligt nog både var ovanligt pes-
simistisk när det gällde det förflutna och ovanligt optimistisk inför
framtiden. Det finns många skäl till detta, men ett av dem är sär-
skilt relevant för de frågor vi diskuterar. Marx hade en dyster syn på
en stor del av det förflutna för att det tycktes som om den ena be-
drövliga formen av förtryck och exploatering hela tiden avlöste den
andra. Theodor Adorno sade en gång att pessimistiska tänkare (han
92
KAPITEL4
tänkte på Freud snarare än Marx) gör mer nytta för människans fri-
görelse än de som är naivt optimistiska. Detta beror på att de berät-
tar om orättvisor som måste gottgöras, och som vi annars riskerar
att glömma. Genom att påminna oss om hur dåligt det står till med
saker och ting uppmanar de oss att förbättra dem. De uppmanar oss
att klara oss utan opium.
Att Marx ändå gav uttryck för en hel del hopp inför framtiden
berodde på att han insåg att vårt förskräckliga förflutna inte i för-
sta hand var vårt eget fel. Det är inte för att de flesta människor är
onda som historien har varit så blodig. Det beror snarare på de ma-
teriella påfrestningar som de har utsatts för. Marx kan alltså se realis-
tiskt på det förflutna utan att falla för myten om mörkret i männis-
kors hjärtan. Och det här är en anledning till att han kan fortsätta
känna hopp inför framtiden. Det är materialismen som gör hoppet
möjligt. Om krig, svält och folkmord verkligen endast beror på en
oföränderlig inneboende ondska hos människan finns det inte mins-
ta anledning att tro att framtiden kommer att bli bättre. Men om
dessa saker delvis har berott på att mänskliga individer ibland inte är
mycket mer än produkter av orättvisa samhällssystem, så är det rim-
ligt att anta att världen kan bli bättre om systemet ändras. Hjärnspö-
ket "perfektion" kan vi lämna åt dårarna så länge.
Med detta menar jag inte att människorna i ett klassamhälle inte
behöver ta ansvar för sina handlingar eller att olika individers brist
på moral inte har haft någon betydelse i krig och folkmord. Företag
som tvingar hundratals eller till och med tusentals arbetare till ett
liv av ofrivillig sysslolöshet bör förvisso klandras. Men de gör inte
detta av hat, illvilja eller ondska. De skapar arbetslöshet för att de
vill skydda sin profit i ett konkurrensbetonat system där de är rädda
för att gå under. De som beordrar armeer att dra ut i krig, där det
kanske slutar med att man bränner små barn till döds, kan vara hur
godhjärtade som helst. Samtidigt var till exempel nazismen inte bara
ett farligt politiskt system; det byggde också på sadism, paranoia och
93
ett sjukligt hat hos individer som verkligen skulle kunna beskrivas
som ondskefulla. Om inte Hitler var ond så har ordet ingen inne-
börd. Men den enda anledningen till att individens ondska fick de
konsekvenser som den fick var att den kopplades samman med ett
politiskt system. Lite som om Shakespeares Jaga hade gjorts till chef
för ett läger för krigsf"angar.
Om det faktiskt finns en mänsklig natur är det på sätt och vis
positivt, oavsett vad postmodernisterna tycker. En någorlunda oför-
änderlig del av denna natur har nämligen varit att göra motstånd
mot orättvisor. Detta är en av anledningarna till att det är löjligt att
tro att föreställningen om en mänsklig natur alltid måste vara kon-
servativ. När man studerar historien är det inte svårt att sluta sig
till att politiskt förtryck i stort sett alltid har lett till uppror, om än
återhållsamma eller fruktlösa sådana. Det verkar finnas något hos
människan som inte bara fogar sig i makthavarnas förtryck. Makt-
havare kan förvisso endast hålla sig kvar genom att vinna underså-
tarnas samförstånd. Det visar sig dock att detta samförstånd vanligt-
vis är delat, ofullständigt och tillfålligt. Man står normalt ut med de
härskande klasserna snarare än beundrar dem. Om vår natur enbart
är kulturell finns det ingen anledning till att politiska regimer inte
skulle kunna forma oss så att vi erkänner deras auktoritet utan ifrå-
gasättande. Att det ofta är oerhört svårt för dem att göra detta tyder
på att motståndets ursprung ligger djupare än i de lokala kulturerna.
Var då Marx en utopisk tänkare? Ja, om man därmed menar att han
föreställde sig en framtid som skulle vara betydligt bättre än nuet.
Han trodde att den skulle innebära slutet för den materiella nöden,
privategendomen, exploateringen, samhällsklasserna och staten som
vi känner den. Men utifrån de samlade resurser som finns i världen i
dag bedömer många tänkare att det i teorin är fullt möjligt att få slut
på den materiella nöden, hur svårt det än må vara att åstadkomma i
praktiken. Det är politiken som står i vägen.
94
KAPITEL4
Som vi har sett antog Marx också att detta skulle innebära att
människans omfattande andliga resurser skulle frigöras. När män-
niskorna blev fria från sina tidigare bojor skulle de blomma upp som
individer på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Men det finns ing-
et i Marx texter som tyder på att vi därigenom skulle uppnå någon
sorts perfektion. Det är ett villkor för människornas frihetsutövande
att de också kan missbruka sin frihet. Ingen frihet av större omfatt-
ning kan existera utan att missbrukas. Det är alltså ett rimligt anta-
gande att det i ett kommunistiskt samhälle skulle finnas en mängd
problem, en massa konflikter och ett antal ohjälpliga tragedier. Det
skulle finnas barnamord, trafikolyckor, undermåliga romaner, dödli-
ga svartsjukedramer, övermod, smaklösa skjortor och otröstlig sorg.
Det skulle också kunna förekomma en del toalettstädning.
Kommunismen går ut på att tillgodose allas behov, men även i
ett samhälle av överflöd skulle det finnas begränsningar. Som Nor-
manGeras skriver: "Om du behöver en fiol och jag en racercykel
för vårt självförverkligande (under kommunismen) så går det för-
modligen att lösa. Men om jag behöver ett enormt stort landom-
råde, till exempel Australien, att vandra omkring på eller i största
allmänhet använda som jag behagar utan att behöva störas av andra
människors närvaro, så går det naturligtvis inte att lösa. Inget tänk-
bart överflöd skulle kunna tillgodose behovet av ett självförverkli-
gande av den här omfattningen ... och det är inte svårt att komma
på betydligt mindre överdrivna behov som inte heller skulle kunna
tillgodoses." 13
Som vi har sett betraktar Marx inte framtiden som något man
enbart spekulerar om, utan som en sannolik extrapolering av nuet.
Han ägnar sig inte åt poetiska visioner om fred och kamratskap,
utan åt de materiella förutsättningar som kan göra det möjligt för
en sant mänsklig framtid att uppstå. Som materialist var han med-
veten om hur komplex, motsträvig och ofullbordad verkligheten är,
och en sådan värld är oförenlig med perfektionistiska visioner. I en
95
perfekt värld skulle alla oförutsedda händelser ha avskaffats - alla

de slumpmässiga sammanstötningar, lyckträffar och oförutsebara
tragiska konsekvenser som skapar strukturen i våra dagliga liv. Det
skulle också vara en värld där vi skulle kunna skipa rättvisa åt både
döda och levande, och göra tidigare förbrytelser och ohyggligheter
ogjorda. Ett sådant samhälle är inte möjligt. Det skulle inte heller
nödvändigtvis vara önskvärt. En värld utan tågolyckor skulle också
kunna vara en värld utan ett möjligt botemedel mot cancer.
Det är inte heller möjligt att skapa en samhällsordning där alla
är jämlika. Anklagelsen om att "socialismen skulle göra oss alla lika-
dana'' är grundlös. Marx hade inga sådana avsikter. Han var en stark
motståndare mot uniformitet. Han betraktade faktiskt jämlikhet
som en borgerlig värdering. Han såg det som den politiska sfårens
motsvarighet till det som han kallade för bytesvärde, vilket inne-
bär att en varas värde bestäms av en annan. Varan är, sade han en
gång, "jämlikheten realiserad". I De ekonomisk-filosofiska manuskrip-
ten nämner han en form av kommunism som innebär en allmän so-
cial utjämning och förkastar den som en "abstrakt förnekelse av hela
utvecklingens och civilisationens värld". 14 Marx förknippade också
tanken om jämlikhet med vad han såg som medelklassdemokratins
abstrakta jämlikhet, där vår formella jämlikhet som väljare och med-
borgare döljer de verkliga ojämlikheter som hänger samman med
förmögenhet och klass. I sin Kritik av Gothaprogrammet kritiserade
han också tanken om jämlika inkomster eftersom alla människor
har olika behov: Vissa utför smutsigare eller farligare arbeten än an-
dra, vissa har fler barn att ta hand om och så vidare.
Detta betyder inte att han helt avfårdade tanken om jämlikhet.
Marx hade inte för vana att avfårda ideer enbart för att de hade sitt
ursprung i medelklassen. Han föraktade ingalunda medelklassens
ideal utan var en tapper förkämpe för dess storslagna revolutionära
ideal, som frihet, självbestämmanderätt och självutveckling. Även
abstrakt jämlikhet var enligt honom en välkommen förbättring i
96
KAPITEL4
förhållande till feodalismens hierarkier. Han ansåg bara att dessa

värdefulla ideal inte hade någon chans att fungera för alla så länge
kapitalismen fortfarande existerade. Trots detta hyllade han medel-
klassen som historiens mest revolutionära gruppering någonsin, vil-
ket hans motståndare från medelklassen märkligt nog oftast inte vill
låtsas om. Kanske tror de att beröm från Marx skulle vara den ulti-
mata dödsstöten.
Felet med det förhärskande jämlikhetsbegreppet var enligt Marx
att det var för abstrakt. Det tog inte tillräcklig hänsyn till sakers och
människors egenart- det som Marx i den ekonomiska sfären kall-
lade för "bruksvärde". Det var kapitalismen som likriktade männis-
korna, inte socialismen. Detta var en anledning till att Marx förhöll
sig avvaktande till tanken om rättigheter. "Rätten", skriver han, "kan
enligt sin natur endast bestå i användandet av en [likadan] mått-
stock, men olika individer (och de vore inte skilda individer om de
inte vore olika) kan endast mätas med samma måttstock om man
ser dem ur samma synvinkel, enbart betraktar dem från en bestämd
utgångspunkt, exempelvis i detta fall betraktar dem endast som arbe-
tare och inte ser något mera hos dem, utan bortser från allt annat." 15
Så var det alltså med den Marx som vill pressa in oss alla i samma
mall. Och så var det med den Marx som när han ser människor en-
dast ser arbetare. Jämlikhet inom socialismen betyder inte att alla är
exakt likadana - ett absurt påstående om något. Till och med Marx
bör ha märkt att han var intelligentare än hertigen av Wellington.
Det betyder inte heller att alla kommer att tilldelas exakt lika myck-
et välstånd eller resurser. Verklig jämlikhet innebär inte att man be-
handlar alla likadant, utan att man lägger lika stor vikt vid allas oli-
ka behov. Det var den sortens samhälle som Marx såg fram emot.
Alla människor har inte samma behov. Man kan inte mäta alla med
samma måttstock. Enligt Marx borde alla ha samma rätt till själv-
förverkligande, och samma rätt att aktivt vara med och forma sam-
hället. Hinder i form av ojämlikhet skulle därmed brytas ned. Men
97
detta skulle leda till att varje person så långt möjligt skulle få utveck-
las som den unika individ han eller hon var. I slutändan finns jäm-
likheten enligt Marx för olikhetens skull. Socialismen går inte ut på
att alla ska ha på sig likadana overaller. Det är konsumtionskapitalis-
men som styr ut sina medborgare i uniformer av typen träningsove-
raller och gymnastikskor.
Enligt Marx skulle alltså det socialistiska samhället vara en myck-
et mer pluralistisk samhällsordning än den vi har nu. I klassamhäl-
let köps den fria självutvecklingen åt ett fåtal, till priset av att det
stora flertalet fjättras och blir en del av en enda monoton berättelse.
Kommunismen skulle, just för att alla skulle uppmuntras att utveck-
la sina individuella talanger, bli mycket mer diffus, skiftande och
oförutsägbar. Den skulle vara mer som en modernistisk roman än
en realistisk. Marx kritiker må skratta åt dessa tankar och kalla dem
för fantasier. Men de kan inte samtidigt anklaga Marx för att ha fö-
respråkat ett samhälle som liknar det i George Orwells roman 1984.
En elakartad form av utopisffi plågar förvisso vår samtid, men
dess namn är inte marxism. I stället är det den vansinniga föreställ-
ningen att ett globalt system, kallat den fria marknaden, ska kunna
införas i de mest skiftande kulturer och ekonomier och lösa alla de-
ras problem. De som torgför denna totalitära fantasi är inte ärriga
typer som gömmer sig, lömskt viskande, i underjordiska bunkrar
som skurkar i en James Bond-film. I stället kan man se dem dinera
på exklusiva restauranger i Washington och flanera på lantegendo-
mar i Sussex.
Theodor Adornos svar på frågan om huruvida Marx var en uto-
pisk tänkare är ett bestämt ja och nej. Han var, skriver Adorno, mot-
ståndare till utopin för att den skulle kunna förverkligas.
98
Marxismen reducerar allt till att handla om ekonomi. Den är en sorts
ekonomisk determinism. Konst, religion, politik, lagar, krig, moral his-
toriska forändringar - allt detta betraktas, oerhört forenklat, som ing-
et annat än återspeglingar av ekonomin och klasskampen. Man bort-
ser från den verkliga komplexiteten i människans beteende, och väljer i
stället en svartvit historiesyn. Marx besatthet av ekonomi gjorde honom
bara till en omvänd motsvarighet till det kapitalistiska system som han
motsatte sig. Hans tankar rimmar illa med pluralismen i dagens mo-
derna samhällen, där man vet att alla olika historiska erforenheter inte
kan tvingas in i en enda stelbent forklaringsmodell.
På sätt och vis måste det vara en truism att hävda att allt egentligen
handlar om ekonomi. Det är faktiskt så oerhört uppenbart att det
är svårt att förstå hur någon skulle kunna tvivla på det. Innan vi kan
göra något annat måste vi äta och dricka. Vi behöver också kläder
och tak över huvudet, åtminstone om vi bor i sheffield och inte i
Samoa. Den första historiska handlingen, skriver Marx i Den tyska
ideologin, är produktionen av de medel som krävs för att tillfredsstäl-
la våra materiella behov. 1 Först då kan vi lära oss spela banjo, skriva
erotisk lyrik eller måla verandan. Kulturens bas är arbetet. Det kan
inte finnas någon civilisation utan materiell produktion.
Men marxismen går betydligt längre än så. Den hävdar att den
materiella produktionen inte bara är avgörande i meningen att det
inte skulle kunna finnas någon civilisation utan den, utan att den
är det som i slutändan avgör vad det blir för sorts civilisation. Det
finns en skillnad mellan att säga att det är absolut nödvändigt att
ha en penna eller en dator om man vill skriva en roman, och att på-
101
stå att pennan eller datorn på något sätt avgör romanens innehåll.
Det senare är ingalunda oerhört uppenbart, även om den marxistis-
ka motsvarigheten av påståendet har stöd även hos vissa antimarx-
istiska tänkare. Filosofen John Gray, som knappast brukar försvara
marxismen, skriver att "i marknadsekonomier ... är den ekonomiska
aktiviteten inte bara tydligt avgränsad från resten av samhälls-
livet; den formar- och dominerar ibland- hela sarnhället". 2 Det
som Gray säger om marknadsekonomier gäller enligt Marx för hela
den mänskliga historien.
Marx kritiker anser att det starkare av de två påståendena inne-
bär en sorts reduktionism. I det härleds allt till en enda faktor. Och
det verkar verkligen befängt. Hur skulle den mänskliga historiens
överväldigande variationsrikedom kunna begränsas på det här sät-
tet? Det måste väl ändå finnas en mängd olika krafter som påver-
kar historien och som aldrig kan reduceras till en enda oföränderlig
princip? Vi kan emellertid ställa oss frågan om hur långt den här sor-
tens pluralism skulle sträcka sig. Finns det aldrig en enskild faktor i
historiska situationer som är viktigare än andra? Detta skulle verk-
ligen vara svårt att ta in. Vi kan bråka i all evinnerlighet om varför
den franska revolutionen bröt ut, men ingen tror att den orsakades
av biokemiska förändringar i fransmännens hjärnor till följd av en
överdriven ostkonsumtion. Bara en liten och riktigt mysko minori-
tet hävdar att den började för att Våduren var i stigande. Alla hål-
ler med om att vissa historiska faktorer väger tyngre än andra. Detta
hindrar inte att man är pluralist, åtminstone i en av ordets betydel-
ser. Man kan fortfarande godta att varje stor historisk händelse beror
på en mängd olika krafter. Man vill bara inte hålla med om att alla
krafter är lika viktiga.
Friedrich Engels var pluralist i just den här meningen. Han för-
nekade med emfas att han och Marx någonsin hade påstått att histo-
rien helt och hållet avgjordes av ekonomiska krafter. Enligt honom
var den föreställningen "abstrakt, absurd och intetsägande". 3 San-
102
KAPITEL 5
niogen är att ingen är pluralist såtillvida att de påstår att alla fakto-
rer är lika viktiga i alla sammanhang. Alla tror på hierarkier, även de
mest entusiastiska jämlikhetsförespråkarna. I själva verket tror näs-
tan alla på absoluta, oföränderliga hierarkier. Det är svårt att hitta
någon som anser att det någonsin är bättre att kittla en svältande
människa än att ge henne mat. Ingen hävdar att längden på Karl l:s
naglar var en mer avgörande faktor än religionen för det engelska
inbördeskriget. Det fanns många anledningar för mig att hålla ditt
huvud under vatten i tjugo minuter (sadism, vetenskaplig nyfiken-
het, den där förfårliga blommiga skjortan du hade på dig, att det
inte var något bra på tv), men den viktigaste anledningen var att jag
ville komma åt de där prisvinnande tävlingshästarna som du hade
testamenterat till mig. Varför skulle det inte finnas vissa bakomlig-
gande orsaker som är viktigare än andra även när det gäller sådant
som händer i samhället? En del pluralister håller med om att sådana
händelser kan ha en enda dominerande orsak. Men de kan inte för-
stå varför samma faktor skulle vara avgörande i varje fall. Det som
är osannolikt med den så kallade ekonomiska historieteorin måste
ändå vara att allt, överallt, är beskaffat på exakt samma sätt. Innebär
inte detta att historien är ett enda fenomen - att den är lika miraku-
löst enformig hela vägen som en asfalterad raksträcka? Det är rim-
ligt att anta att det som orsakade min huvudvärk var den där löjligt
åtsittande Marilyn Monroe-peruken som jag absolut skulle ha på
mig ha på mig på festen - men historien är inte en enskild företeelse
på samma sätt som en huvudvärk. Som någon har sagt är historien
inget annat än en lång rad händelser. Historien är inte strukturerad
som en saga; den är inte en sammanhängande berättelse. Den har
ingen röd tråd.
Vi har redan sett att knappast någon föreställer sig att det inte
finns några tydliga mönster överhuvudtaget i historien. Man stöter
sällan på personer som ser historien som en enda röra av kaos, till-
fälligheter, slumpartade händelser och olyckor, även om Friedrich
103
Nietzsche och hans lärjunge Michel Foucault ibland närmar sig det-
ta synsätt. De flesta erkänner att det finns orsakskedjor i historien,
hur komplexa eller svårbegripliga de än må vara, och att historien
därmed far en sorts grov struktur. Det är till exempel svårt att tro
att en rad olika nationer började skaffa sig kolonier vid en viss his-
torisk tidpunkt av helt oberoende orsaker. Mrikanska slavar trans-
porterades inte till USA helt utan anledning. Att fascismen dök upp
mer eller mindre samtidigt i flera olika nationer på nittonhundra-
talet handlade inte bara om att man härmade varandra. Folk kas-
tar sig inte plötsligt på brinnande bål bara för skojs skull. Över hela
världen finner vi ett anmärkningsvärt enhetligt mönster som går ut
på att folk uttryckligen låter bli att göra det.
Frågan är inte om det finns mönster i historien, utan om det
finns ett enda dominerande mönster. Det går att hävda det förra
utan att också påstå det andra. Varför inte bara en rad överlappande
mönster som aldrig bildar en helhet? Hur i hela världen skulle något
så skiftande som den mänskliga historien kunna utgöra en enhet-
lig berättelse? Att hävda att materiella intressen har varit den främ-
sta drivkraften ända från grottmänniskornas tid och fram till kapi-
talismen är mycket rimligare än att tro att kosthållning, altruism,
framstående män, stavhopp eller planeternas läge skulle ha varit det.
Men det är fortfarande ett alltför anmärkningsvärt svar för att vara
tillfredsställande.
Om det räcker för Marx så är det för att han anser att histori-
en inte alls har varit så omväxlande och brokig som det kan tyckas.
Den har varit mycket mer monoton än man kan tro. På sätt och vis
uppvisar den faktiskt en sort enhetlighet- men inte på ett njutbart
sätt; inte som berättelsens enhetlighet i Bleak house eller Sheriffen.
De sammanhållande trådarna har framför allt varit nöd, hårt ar-
bete, våld och exploatering. Trots att dessa företeelser har tagit sig
mycket olika uttryck har de hittills legat till grund för alla civilisa-
tioner vi känner till. Det är denna bedövande enformiga upprep-
104
KAPITEL 5
ning som har gjort den mänskliga historien betydligt mer samman-
hållen än vi skulle önska. Det finns faktiskt en stor berättelse här,
sorgligt nog. Som Theodor Adorno skriver: "Den enskilda företeel-
se som består fram till denna dag - med sporadiska pauser - skulle
teleologiskt vara det absoluta lidandet". Historiens stora berättelse
handlar inte om framsteg, förnuft eller upplysning. Den är en me-
lankolisk berättelse som med Adornos ord går "från slangbellan till
atombomben". 4
Det är fullt möjligt att hålla med om att våld, hårt arbete och ex-
ploatering upptar en stor del av människans historia utan att anse att
de utgör historiens grundvalar. En anledning till att de är så grund-
läggande för marxister är att de hänger samman med vår fysiska
överlevnad. De har varit bestående inslag i vårt sätt att upprätthål-
la vår materiella existens. De är inte bara slumpartade företeelser.
Här talar vi inte om sporadiska våldshandlingar. Om det har fun-
nits ett visst behov av dessa företeelser är det för att de är inbyggda i
de strukturer genom vilka vi producerar och reproducerar vårt ma-
teriella liv. Men det finns inga marxister som föreställer sig att dessa
krafter formar precis allting. Om de gjorde det så skulle tyfus, skratt-
anfall, sufism, Matteuspassionen och aktiviteten att måla sina tånag-
lar exotiskt lila enbart vara återsken av ekonomiska krafter. Det skul-
le varken kunna förekomma strider utan strikt ekonomiska orsaker
eller konstverk som inte handlade om klasskampen.
Marx själv uttrycker sig ibland som om det politiska endast är
en återspegling av det ekonomiska. Men han utforskar också ofta
de sociala, politiska och militära motiven bakom historiska händel-
ser, utan att på något sätt antyda att dessa motiv endast är ytliga
manifestationer av mer djupt liggande ekonomiska sådana. De ma-
teriella krafterna sätter ibland direkta spår i politiken, konsten och
samhällslivet. Men deras inflytande är vanligtvis mer långsiktigt och
smygande. Ibland är deras påverkan mycket liten, och ibland kan
man knappast tala om någon påverkan alls. På vilket sätt ligger den
105
VARFÖRMARXHADE RÅTT
kapitalistiska produktionsformen till grund får mina slipspreferen-

ser? Vilken avgörande betydelse har den får hängflygning eller blues-
tolvan?
Det här handlar alltså inte om reduktionism. Politik, kultur, ve-
tenskap, tankar och samhällsliv är inte bara ekonomiska ytfenomen
på det sätt som vissa neurologer anser att medvetandet bara är hjär-
nans ytfenomen. De har sin egen verklighet, utvecklar sina egna his-
torier och verkar genom sin egen inre logik.· De är inte bara en blek
återspegling av något annat. De formar även själva produktionsfor-
men. Utbytet mellan den ekonomiska "basen" och den sociala "över-
byggnaden" är, som vi ska få se, inte ensidigt. Om vi alltså inte talar
om en mekanistisk determinism, vad är det då vi egentligen påstår?
Är vårt påstående så luddigt och allmänt att det är politiskt tandlöst?
Till att börja med är påståendet negativt. Påståendet är att män-
niskornas sätt att producera sina materiella liv sätter gränser får vil-
ka typer av kulturella, politiska och sociala institutioner de skapar.
Ordet "determinera" betyder bokstavligen "inskränka omf'anget av".
En viss produktionsform leder inte med nödvändighet till en viss
typ av politik, kultur eller tankegods. Kapitalismen var inte det un-
derliggande upphovet till John Lockes filosofi eller JaneAustens ro-
maner. Däremot utgör den en kontext som båda kan belysas i. Pro-
duktionsformer ger inte heller enbart upphov till de ideer eller in-
stitutioner som gynnar dem. Om det var så skulle själva marxismen
vara omöjlig. Det skulle vara ett mysterium var den anarkistiska ga-
tuteatern kom ifrån eller hur Thomas Paine kunde skriva en av de
största bästsäljarna någonsin - den revolutionära Människans rättig-
heter - mitt i den fårtryckande polisstat som England var på hans
tid. Samtidigt skulle vi ha blivit mycket överraskade om vi funnit att
den engelska kulturen endast bestod av Thomas Paine-figurer och
anarkistiska teatergrupper. De flesta romanförfattare, forskare, an-
nonsmakare, tidningar, lärare och tv-bolag producerar inte särskilt
samhällsomstörtande saker. Detta är så påtagligt uppenbart att det
106
KAPITEL5
vanligtvis inte slår oss som anmärkningsvärt. Marx poäng är helt en-
kelt att detta inte är en tillfällighet. Och här kommer vi till den mer
positiva aspekten av hans påstående. Allmänt sett är klassamhällets
kultur, lagar och politik nära knutna till de dominerande samhälls-
klassernas intressen. Som Marx själv skriver i Den tyska ideologin:
"den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är
samtidigt dess härskande andliga makt" .5
De flesta skulle, om de stannade upp och funderade, förmodligen

hålla med om att den materiella produktionen har haft ett så stort
inflytande på historien, slukat sådana gränslösa mängder tid och en-
ergi, provocerat fram så forödande konflikter, upptagit så många
människors liv från vagga till grav och tett sig som en fråga om
liv och död för så många av dem att det skulle vara häpnadsväck-
ande om den inte påverkade många andra delar av vår tillvaro. An-
dra samhällsinstitutioner dras obevekligen in i dess kretslopp. Den
vrider politiken, juridiken, kulturen och tankarna ur led genom att
kräva att de, i stället for att blomstra på egen hand, i mångt och
mycket ska gå ut på att legitimera den rådande samhällsordningen.
Tänk bara på dagens kapitalism, där varuformen har lämnat sina
smutsiga fingeravtryck på allt från sport till sexualitet, från hur man
bäst fixar fortur till himmelriket till det öronbedövande tonläge som
reportrarna på amerikansk tv använder i hopp om att fånga tittar-
nas uppmärksamhet för annonsörernas skull. Den mest övertygande
bekräftelsen på Marx historieteori är det senkapitalistiska samhället.
På sätt och vis blir det han säger mer och mer sant med tiden. Det
är kapitalismen, inte marxismen, som är reduktionistisk i fråga om
ekonomi. Det är kapitalismen som tror på produktion for produk-
tionens skull, i ordets snävare mening.
Marx tror däremot på produktion for dess egen skull i en bredare
mening. Han hävdar att människans självforverkligande måste vär-
deras som ett mål i sig i stället for att reduceras till ett sätt att uppnå
107
andra mål. Han ansåg att detta skulle visa sig vara omöjligt så länge
som den snävare innebörden av produktion for produktionens skull
var forhärskande - då skulle nämligen större delen av vår kreativa en-
ergi användas till att producera det som behövs for att överleva, och
inte till att njuta av livet självt. Mycket av marxismens mening står att
finna i kontrasten mellan dessa två användningar av frasen "produk-
tion for produktionens skull"; den ena ekonomisk, den andra kreativ
eller konstnärlig. Marx var långtifrån en ekonomisk reduktionist -
han var en hård motståndare till att låta den mänskliga produktionen
reduceras till traktorer och turbiner. Den produktion som var viktig
for honom låg närmare konsten än aktiviteter som att montera radio-
apparater eller slakta far. Vi ska snart återvända till det här ämnet.
Likväl är det så att Marx framhåller den centrala roll som det
ekonomiska (i ordets snäva mening) har spelat i historien fram till
i dag. Men detta är ingalunda utmärkande for marxisterna. Cice-
ro ansåg att statens syfte var att skydda den privata egendomen.
Den "ekonomiska'' historieteorin var allmänt spridd under upp-
lysningstiden på sjuttonhundratalet. Flera upplysningsfilosofer såg
historien som en följd av olika produktionsformer. De ansåg också
att detta kunde förklara fenomen som ståndstillhörighet, olika livs-
stilar, social ojämlikhet och relationerna inom både familjen och
staten. Adam Smith ansåg att varje historiskt skede i den materi-
ella utvecklingen gav upphov till egna former av juridik, egendom
och styrelseskick Jean-Jacques Rousseau hävdar i sin avhandling
Om ojämlikheten mellan människorna att egendom ger upphov till
krig, exploatering och klasskonflikter. Han hävdar också att det så
kallade sociala kontraktet är en form av bedrägeri som de rika be-
går gentemot de fattiga i syfte att skydda sina privilegier. Rousseau
skriver om hur samhället redan från första början beslog de fattiga
med bojor och gav makt åt de rika -makt som "utan återvändo
krossade den naturliga friheten, for alltid fastställde äganderättens
och ojämlikhetens lag ... och till gagn för några ärelystna därefter
108
KAPITEL5
tvingade hela människosläktet till arbete, slaveri och misär". 6 En-

ligt Rousseau tar lagen oftast parti för de starka i stället för de sva-
ga, rättvisan är för det mesta ett vapen i våldets och härsklystnadens
tjänst, och kulturen, vetenskapen, konsten och religionen utnyttjas
till att försvara status quo och "fäster girlander av blommor längs
de kedjor av järn som fjättrar människorna'? Det är egendomen,
menar Rousseau, som är roten till människans missnöje. Den store
irländske artonhundratalsekonomen John Elliot Cairnes, som be-
traktade socialismen som "en vidrig konsekvens av den ekonomiska
okunnigheten" och en gång beskrevs som den mest ortodoxa av alla
klassiska ekonomer, skrev om "hur avgörande människornas mate-
riella intressen är för deras politiska uppfattningar och beteenden". 8
Han skrev också i förordet till sin bok The Slave Power att "historien
till stor del bestäms av ekonomiska faktorer". Hans landsman W.
E. H. Lecky, som var sin tids mest framstående irländske historiker
och en övertygad antisocialist, skrev att "få saker bidrar så mycket
till hur den sociala typen formas som de lagar som reglerar arvfölj-
den" .9 Till och med Sigmund Freud anslöt sig till en sorts ekono-
misk determinism. Om vi inte behövde arbeta, menade han, skulle
vi bara ligga och skamlöst tillfredsställa vår libido hela dagarna. Det
var våra ekonomiska behov som väckte oss ur vår naturliga lättja
och stimulerade oss till sociala aktiviteter.
Betrakta även det här ganska okända historiematerialistiska
uttalandet:
Invånarna [i ett mänskligt samhälle) måste genomgå de olika stadierna

som jägare, herde och jordbrukare. Därefter, när egendomen f'ar ett värde,
och därför ger upphov till orättvisa, när lagar stiftas som förhindrar brott
och tryggar egendomen, när människor tack vare dessa lagar kan besitta ett
överflöd, när överdådet därigenom uppkommer och kräver ständig tillför-
sel, det är då som vetenskapen blir nödvändig och nyttig; staten kan inte
bestå utan den ... 10
109
Detta är inte reflektioner från en marxist som skriver i en pittoreskt

arkaisk stil, utan funderingar från den irländske sjuttonhundratals-
författaren Oliver Goldsmith, som var en övertygad konservativ tory.
Om irländarna verkar ha varit särskilt benägna att ansluta sig till den
så kallade ekonomiska historieteorin så var det för att det var svårt
att leva i en så nedgången koloni - styrd, som den var, av den angla-
irländska jordägande klassen- och helt bortse från sådana omstän-
digheter. I England, med dess komplexa kulturella överbyggnad, var
de ekonomiska frågorna mindre smärtsarnt uppenbara för poeter och
historiker. Många av dem som hånfullt skulle förkasta Marx teori be-
ter sig idag precis som om den var sann. Dessa människor är banki-
rer, ekonomiska rådgivare, tjänstemän på finansdepartementet, bo-
lagsdirektörer och så vidare. Allt de gör vittnar om deras tro på eko-
nomins betydelse. De är spontana marxister, varenda en.
Man kan tillägga att "den ekonomiska historieteorin" lämpligt
nog uppstod i och runtomkring Manchester, precis som den indu-
striella kapitalismen. EnligtEngels var det medan han bodde i staden
som han först fick upp ögonen för hur avgörande ekonomin var. Ef-
tersom hans far, som vi har sett, drev en fabrik som livnärde Engels
och (en stor del av tiden) även Marx själv, skulle man kunna säga att
denna insikt började på hemmaplan. Den välbeställde Engels fung-
erade som den materiella basen för Marx intellektuella överbyggnad.
Påståendet om att Marx anser att allt bestäms av "ekonomin" är en

absurd och överdriven förenkling. Det som formar historien är en-
ligt honom klasskampen, och samhällsklasser går inte att reducera
till ekonomiska faktorer. Visserligen ser Marx framför allt klasser
som grupper av människor som har samma position inom en pro-
duktionsform. Men det är betecknande att vi talar om samhällsklas-
ser, inte ekonomiska klasser. Marx skriver om de "sociala" produk-
tionsförhållandena, och om en "social" revolution. Om de sociala
produktionsförhållandena är viktigare än produktivkrafterna är det
110
KAPITEL5
svårt att se hur något som utan omsvep kallas för "det ekonomiska''
kan vara historiens största drivkraft.
Klasser existerar inte bara i kolgruvor och på försäkringsbolag.
De är sociala grupperingar, i lika hög grad gemenskaper som ekono-
miska enheter. De omfattar seder, traditioner, sociala institutioner,
värderingar och tankemönster. De är även politiska fenomen. Marx
antyder faktiskt på några ställen att en klass som saknar politisk re-
presentation inte alls är en klass i ordets rätta mening. Han verkar
mena att klasser inte blir klasser på riktigt förrän de har blivit med-
vetna om sig själva som sådana. De hänger samman med juridiska,
sociala, kulturella, politiska och ideologiska processer. I förkapitalis-
tiska samhällen, säger Marx, är dessa icke-ekonomiska faktorer sär-
skilt viktiga. Klasser är inte enhetliga, utan visar sig innehålla en
mängd motsättningar och olikheter.
För Marx handlar dessutom arbete, som vi snart ska se, om
mycket mer än det ekonomiska. Det innefattar en hel antropologisk
teori - en teori om naturen och människan som aktör, om kroppen
och dess behov, om hur sinnena fungerar, om olika ideer om social
kooperation och om individuellt självförverkligande. Det här är
inte ekonomin som Wall Street journal känner den. Man läser inte
mycket om människans artväsen i Financial Times. Arbete handlar
också om genus, släktskap och sexualitet. Detta är frågan om hur
arbetare produceras till att börja med, och hur de får sin materiella
försörjning och andliga tillfredsställelse. Produktion är något som
sker inom vissa livsformer och som därmed fylls med sociala inne-
börder. Eftersom arbete alltid har en mening - människor är ffie-
ningsskapande djur - kan det aldrig enbart vara något tekniskt el-
ler materiellt. Man kan se det som ett sätt att hedra Gud, tjäna fos-
terlandet eller få ihop pengar till öl. Kort sagt förutsätter alltid det
ekonomiska betydligt mer än sig själv. Det handlar inte bara om
hur marknaden beter sig. Det handlar om hur vi blir människor,
inte bara hur vi blir börsmäklare. 11
111
Klasser är alltså inte enbart något ekonomiskt, precis som sexu-

alitet inte enbart är något personligt. Det är faktiskt svårt att komma
på något som enbart är ekonomiskt. Till och med mynt kan samlas
in och visas upp i glasmontrar, uppskattas får sina estetiska egenska-
per eller smältas ned får metallens skull. När man talar om pengar
fårstår man får övrigt varfår det är så enkelt att reducera hela män-
niskans tillvaro till en fråga om ekonomi, eftersom pengar på sätt
och vis gör just det. Det som är så magiskt med pengar är att de
rymmer en sådan mängd mänskliga möjligheter trots sin begränsade
storlek. Visserligen finns det många saker i livet som är mer värde-
fulla än pengar, men det är pengar som ger oss tillgång till de fles-
ta av dessa saker. Pengar gör det möjligt får oss att ingå i menings-
fulla fårhållanden med andra utan att drabbas av den sociala nesan
att plötsligt dö av hunger. Med pengar kan man köpa sig ostörd-
het, hälsa, utbildning, skönhet, social ställning, mobilitet, bekväm-
lighet, frihet, respekt och sinnlig tillfredsställelse, samt en lantgård
i Warwickshire. I De ekonomisk-filosofiska manuskripten ger Marx
en lysande beskrivning av pengarnas Proteus-artade, föränderliga,
alkemiska egenskaper - hur man kan trolla fram en så fårbluffande
mängd olika varor ur dess banala form. Pengar är i sig själv en form
av reduktionism. Hela världar pressas in i några slantar.
Men som vi har sett är inte ens mynt enbart ekonomiska. "Eko-
nomin" framträder i själva verket aldrig naken och osminkad. Det
som ekonomijournalisterna kallar för "ekonomin" är en sorts fan-
tasi. Det är garanterat ingen som någonsin har sett den. Den är en
abstraktion utifrån en komplex social process. Det är det ortodoxa
ekonomiska tankegodset som tenderar att begränsa ekonomibegrep-
pet. Inom marxismen har man däremot en mycket öppen och vid-
synt bild av produktionen. En anledning till att Marx historieteori
står sig är att materiella varor aldrig bara är materiella varor. De inne-
håller ett löfte om välbefinnande får människorna. De är nyckeln till
så mycket av det som är värdefullt i människornas liv. Det är därför
112
KAPITEL5
som människor har stridit intill döden på grund av mark, egendom,

pengar och kapital. Ingen betraktar det ekonomiska som enbart eko-
nomiskt, förutom sådana som gör det till en yrkeskarriär. Det är för
att denna del av människans tillvaro rymmer så många andra dimen-
sioner som den spelar en så viktig roll i människans historia.
Marxismen har ofta anklagats för att vara en spegelbild av sina poli-
tiska motståndare. Kapitalismen reducerar människorna till ekono-
miska varelser, och dess största antagonist gör samma sak. Kapita-
lismen gör den materiella produktionen till en gudom, och det gör
även Marx. Men det här resonemanget bygger på ett missförstånd av
Marx syn på produktion. Större delen av den produktion som för-
kommer är överhuvudtaget inte sann produktion, hävdar han. En-
ligt honom producerar kvinnor och män endast på riktigt när de gör
det av egen fri vilja och för produktionens egen skull. Endast under
kommunismen kan detta bli möjligt fullt ut, men under tiden kan
vi få en försmak av denna typ av kreativitet i den specialiserade pro-
duktionsform som vi kallar för konst. Marx skriver att John Milton
"producerade ... Paratlise Lost av samma orsak som en silkesmask
producerar silke. Det var en verksamhet som utgick från hans na-
tur."12 Konsten ger oss en bild av det icke-alienerade arbetet. Det var
så som Marx gärna betraktade sina egna texter, som, hävdade han en
gång, utgjorde "en konstnärlig helhet" och som han (i motsats till de
flesta av sina anhängare) nedtecknade med minutiös uppmärksam-
het på stilen. Marx intresse för konsten var inte enbart teoretiskt.
Han skrev själv lyriska dikter, en ofullbordad komisk roman, en del
av en pjäs skriven på vers och ett ansenligt opublicerat manuskript
om konst och religion. Han hade också planer på en tidskrift om te-
aterkritik och en avhandling om estetik. Hans kunskap om världslit-
teraturen var häpnadsväckande stor.
Människans arbete har sällan varit av ett slag som känns me-
ningsfullt. Dels har det alltid varit framtvingat på ett eller annat sätt,
113
även om tvånget helt enkelt består i behovet av att inte svälta. Dels
har det utförts i klassamhällen - alltså inte som ett självändamål,
utan som ett redskap för att ge makt och profit åt andra. För Marx,
liksom för hans mentor Aristoteles, består det goda livet av aktivite-
ter som man ägnar sig åt för deras egen skull. Det bästa vi gör är det
som vi gör för skojs skull. Vi gör sådant helt enkelt för att det ingår
i vår tillfredsställelse som den sorts djur vi är, inte på grund av plikt-
känslor, gammal vana, sentimentalitet, auktoritet, materiella behov,
samhällsnytta eller skräck för den allsmäktige. Det finns till exem-
pel ingen anledning för oss att njuta av varandras sällskap. Men när
vi gör det förverkligar vi en viktig del av vårt "artväsen". Och som
Marx ser det är detta en produktionsform i lika hög grad som po-
tatisodling. solidariteten mellan människorna är väsentlig för syftet
att uppnå politisk förändring, men när allt kommer omkring finns
den för sin egen skull. Detta framgår av ett gripande stycke i De eko-
nomisk-filosofiska manuskripten:
När de kommunistiska hantverkarna sluter sig samman framstår forst lä-

ran, propagandan osv som mål for dem. Men samtidigt tillägnar de sig
därigenom ett nytt behov, behovet av sammanhållning, och det som tidi-
gare framstod som medel blir ändamål .... Att röka, dricka, äta osv fram-
står inte längre som medel till deras sammanhållning. Sammanslutningen,
foreningen, samvaron, som har själva sammanhållningen till ändamål, är
tillräcklig for dem, människornas broderskap är ingen fras utan verklighet
for dem, och dessa av arbetet hårt pressade gestalter framträder for oss som
lysande representanter for den sanna mänskliga adeln. 13
För Marx är alltså produktion samma sak som att realisera sina inne-
boende talanger i det att man omvandlar verkligheten. I Grundrisse
skriver han att sant välstånd är "det fullständiga förverkligandet av
människans kreativa potential ... det vill säga utvecklingen av alla
människans förmågor som ett självändamål, inte enligt en förutbe-
114
KAPITEL5
stämd måttstock". 14 I Kapitalet skriver han att bortom klasshisto-

rien kan "den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål,
frihetens sanna rike" ta sin början. 15 I Marx texter betecknar ordet
"produktion" alla aktiviteter som leder till självförverkligande: att
spela flöjt, smaka på en persika, munhuggas om Platon, dansa en
vals, hålla ett tal, engagera sig i politiken, ordna ett födelsedags-
kalas för sitt barn. Ordet har inga bibetydelser av muskelstyrka
eller macho-manlighet. När Marx talar om produktionen som det
mest grundläggande för mänskligheten menar han inte att det mest
grundläggande för mänskligheten är att paketera korv. Arbetet som
vi känner det är en alienerad form av det som han kallar "praxis"
-ett gammalt grekiskt ord som betecknar den typ av fritt, självför-
verkligande arbete genom vilket vi omvandlar världen. I antikens
Grekland användes ordet för att beteckna de fria männens aktivite-
ter (i motsats till slavarnas).
Ändå är det bara ekonomin i snäv bemärkelse som gör det möj-
ligt för oss att gå bortom ekonomin. Genom att omplacera de re-
surser som kapitalismen så omtänksamt har lagrat åt oss kan so-
cialismen se till att ekonomin far en mer tillbakadragen roll. Den
kommer inte att försvinna, men den kommer att vara mindre på-
trängande. Om man har tillräckligt av det man behöver slipper man
tänka på pengar hela tiden. Det frigör oss så att vi kan ägna oss åt
mindre tråkiga saker. Marx var långtifrån fixerad vid ekonomiska
frågor- han ansåg att de var ett hån mot människans sanna poten-
tial. Han ville ha ett samhälle där ekonomiska spörsmål inte längre
tog så mycket tid och energi.
Det är förståeligt att våra förfåder var helt upptagna av materi-
ella angelägenheter. Om man bara kan skapa ett litet ekonomiskt
överskott, eller nästan inget överskott alls, så går man under om
man inte ständigt arbetar hårt. Men kapitalismen skapar den sortens
överskott som verkligen skulle kunna användas till att kraftigt öka
mängden fritid. Ironin är att den skapar dessa rikedomar på ett sätt
115
som kräver ständig ackumulation och expansion, och därmed stän-

digt arbete. Den skapar också rikedomarna på ett sätt som ger upp-
hov till fattigdom och nöd. Kapitalismen är ett system som motar-
betar sig självt. Detta leder till att moderna människor, som omges
av ett överflöd som skulle ha varit omöjligt att föreställa sig för invå-
narna i jägar- och samlarsamhällena, för antikens och feodalismens
slavar, i slutändan tvingas arbeta minst lika länge och lika hårt som
dessa föregångare.
Marx verk handlar helt och hållet om mänsklig njutning. Det
goda livet är för honom inte ett liv fullt av arbete utan av fritid.
Det fria självförverkligandet är visserligen en form av "produktion",
men det är inte något påtvingat. Fritiden är nödvändig om män
och kvinnor ska kunna ägna någon tid åt sina egna angelägenheter.
Därför är det förvånande att marxismen inte attraherar fler kortspe-
lande flanörer och professionella dagdrivare. Anledningen till detta
är emellertid att det kräver mycket energi att uppnå målet. Fritid är
något man måste arbeta för.
116
Marx var materialist. Han ansåg att materien var det enda som existe-
rade. Han var inte intresserad av mämklighetem andliga sidor, och såg
det mämkliga medvetandet enbart som en återspegling av den materiel-
la världen. Han visade ett enormt forakt mot religionen, och moral var
for honom bara en fråga om att ändamålet helgar medlen. Marxismen
tömmer mämkligheten på allt som är av värde, och reducerar oss till
döda klumpar av materia som styrs av vår miljö. Det går en tydlig linje
från denna dystra, själlösa bild av mämkligheten till de forbryte/ser som
begicks av Stalin och flera andra av Marx anhängare.
Frågan om huruvida jorden består av materia, ande eller fårskost

var inte något som höll Marx vaken om nätterna. Han föraktade så-
dana svepande metafYsiska abstraktioner, och avfårdade dem raskt
som meningslösa och spekulativa. Som en av modernitetens mest
framstående tänkare var Marx påfallande allergisk mot högtflygan-
de ideer. De som ser honom som en känslokall teoretiker glömmer
att han bland annat var en romantisk tänkare som var misstänksam
mot det abstrakta och hyste en passion för det konkreta och spe-
cifika. Det abstrakta var, menade han, enkelt och enformigt; det
var det konkreta som var skiftande och komplext. Vad "material-
ism" än betydde för honom handlade det med säkerhet inte om vad
världen bestod av.
Det gjorde det däremot för de materialistiska upplysningsfilo-
soferna under sjuttonhundratalet, av vilka somliga betraktade män-
niskorna som inget annat än mekaniska produkter av den materi-
ella världen. Marx själv ansåg emellertid att den sortens tankegångar
var högst ideologiska. En anledning var att de försatte människor
119
i ett passivt tillstånd. Deras sinnen betraktades som oskrivna blad,

på vilka de mottog sinnesintryck från den materiella världen utan-
för. Utifrån dessa intryck formade de sina tankar. Om dessa intryck
på något sätt kunde manipuleras så att "rätt" sorts tankar formades,
skulle människorna kunna göra ständiga framsteg mot ett tillstånd
av social perfektion. Detta var inte en opolitisk hållning. Ideerna
kom från en elit av medelklasstänkare som var förkämpar för indivi-
dualismen, privategendomen och den fria marknaden, samt för rätt-
visa, frihet och mänskliga rättigheter. Genom detta arbete med att
förändra sinnen ville de på ett faderligt sätt påverka den stora mas-
sans beteende. Det är svårt att tro att Marx skulle ha anslutit sig till
den sortens materialism.
Det här var inte det enda soll! den materialistiska filosofin stod
för innan Marx fick tag i den. Han såg den i alla fall som en tanke-
strömning som var starkt kopplad till medelklassen. Hans egen form
av materialism, som han utvecklade i Teser om Feuerbach och andra
texter, var väldigt annorlunda, vilket Marx var fullt medveten om.
Han visste att han bröt med en gammal form av materialism och
satte igång något alldeles nytt. För Marx innebar materialismen att
man utgick från hur människorna verkligen var i stället för något
odefinierbart ideal som vi borde sträva efter. Och det vi var, var i för-
sta hand ett släkte av praktiska, materiella, kroppsliga varelser. Allt
annat som vi var eller skulle kunna vara måste härledas från detta
grundläggande faktum.
I ett djärvt och innovativt drag förkastade Marx medelklassma-
terialismens passiva mänskliga subjekt och ersatte det med ett ak-
tivt. All filosofi måste utgå från premissen att oavsett vad de var for
övrigt, så var alla män och kvinnor framför allt aktörer. De var var-
elser som omvandlade sig själva i det att de omvandlade sina mate-
riella omgivningar. De var inte Historiens eller Materiens eller An-
dens redskap, utan aktiva varelser som bestämde över sig själva och
hade förmågan att skapa sin egen historia. Och detta innebär att den
120
KAPITEL6
marxistiska versionen av materialism är demokratisk, i motsats till

upplysningens intellektuella elitism. Endast genom att en majoritet
av människorna agerar kollektivt och praktiskt kan de föreställning-
ar som styr våra liv förändras på riktigt. Och detta beror på att dessa
föreställningar är djupt inrotade i hur vi faktiskt beter oss.
I den här meningen är Marx snarare antifilosof än filosof.
Etienne Balibar har till och med beskrivit marxismen som "kanske
... den största antifilosofin i modern tid" .1 Antifilosofer är sådana
som förhåller sig avvaktande mot filosofi - inte bara i den meningen
som Brad Pitt kanske gör det, utan av filosofiskt intressanta anled-
ningar. De kommer gärna med ideer som innebär en misstänksam-
het mot ideer, och trots att de för det mesta är fullkomligt rationel-
la, anser de oftast inte att det hela handlar om förnuft. Feuerbach,
som Marx fick en del av sin materialism ifrån, skrev att varje verklig
filosofi måste börja med sin motsats, icke-filosofin. Filosofen mås-
te, skrev han, acceptera "det i människan som inte filosoferar, utan
som motsätter sig filosofi och abstrakta tankar". 2 Han skrev också
att "det är människan som tänker, inte Jaget eller Förnuftet". 3 Som
Alfred Schmidt konstaterar: "Förståelsen av människan som en be-
hövande, sinnlig, fysiologisk varelse är därför en förutsättning för
varje teori om subjektivitet." 4 Det mänskliga medvetandet är med
andra ord kroppsligt - vilket inte betyder att det inte är något mer
än kroppen. Snarare är det ett tecken på hur kroppen alltid i någon
mening är ofullbordad och öppen, och alltid har förmågan att ägna
sig åt något mer kreativt än den gör just nu.
Vi tänker alltså som vi gör på grund av att vi är den sortens djur
som vi är. Om våra tankar är spridda är det för att våra kroppar och
sinnesintryck också är det. En del filosofer har undrat om maskiner
skulle kunna tänka. Det kanske de skulle, men det skulle vara på ett
sätt som är väldigt olikt vårt. Detta beror på att en maskins materi-
ella konstitution är så olik vår. Den har till exempel inga kroppsli-
ga behov, och inget av det känsloliv som, för oss människor, hänger
121
samman med så många behov. Vårt eget tänkande är omöjligt att

skilja från detta sensoriska, praktiska och känslomässiga samman-
hang. Därför skulle vi kanske inte forstå vad maskinen tänkte om
den kunde tänka.
Den filosofi som Marx bröt med var till största delen kontemp-
lativ. I typfallet utgick den från ett passivt, enskilt mänskligt subjekt
som, skilt från sin kropp, neutralt studerade ett enskilt objekt. Som
vi har sett avvisade Marx den här typen av subjekt, men han hävda-
de också att vår kunskap inte är något for evigt fastställt. Det är mer
sannolikt att kunskapen är en produkt av vår egen historiska akti-
vitet. På samma sätt som vi måste börja tänka på subjektet som en
sorts praktik, så måste vi börja tänka på den objektiva världen som
ett resultat av den mänskliga praktiken. Detta betyder bland annat
att den i princip går att forändra.
Om vi börjar med att betrakta människor som aktiva och prak-
tiska, och därefter sätter in deras tankar i det sammanhanget, kom-
mer vissa problem som filosoferna har brottats med i ett nytt ljus.
Om människor bearbetar världen är det mindre sannolikt att de
tvivlar på att det finns något därute, än om de begrundar den på be-
hörigt avstånd. I själva verket kan skeptikerna bara existera for att
det faktiskt finns något därute. Om det inte fanns en materiell värld
som livnärde dem skulle de dö, och deras tvivel skulle forsvinna till-
sammans med dem. Att tro att människor är passiva i förhållande
till verkligheten kan också få en att ifrågasätta världens existens. Vi
bekräftar nämligen tingens existens genom att uppleva deras mot-
stånd. Och vi gör detta i första hand genom praktisk aktivitet.
Vissa filosofer har tagit upp problemet med "andra medvetan-
den". Hur vet vi att de mänskliga kroppar vi möter har medvetanden
som liknar vårt eget? En materialist skulle svara att om de inte hade
det, så skulle vi förmodligen inte ens vara här och skulle därmed inte
kunna ställa frågan. Det skulle inte kunna finnas någon materiell
produktion att livnära sig på utan socialt samarbete, och förmågan
122
KAPITEL6
att kommunicera med andra är en stor del av det vi menar med att
ha ett medvetande. Man skulle också kunna påpeka att ordet "med-
vetande" är ett sätt att beskriva hur en viss typ av kropp beter sig:
en som är kreativ, meningsfull och kommunikativ. Vi behöver inte
titta in i folks huvuden eller ansluta dem till maskiner för att se om
de besitter denna mystiska egenskap. Vi tittar på vad de gör. Med-
vetandet är inte ett spöklikt fenomen; det är något vi kan se, höra
och hantera. Mänskliga kroppar är klumpar av materia, men syn-
nerligen kreativa, uttrycksfulla sådana - och det är denna kreativitet
som vi kallar för "medvetande". Att kalla människor för rationella är
samma sak som att säga att deras beteende visar på ett meningsfullt
mönster. Upplysningsmaterialisterna har ibland med rätta anklagats
för att reducera världen till inget annat än död, meningslös materia.
Marx materialism är motsatsen till detta.
Materialistens svar till skeptikern är inte ett dräpande argument.
Man kan alltid hävda att vår erfarenhet av socialt sarnarbete eller
av världens motstånd mot det vi företar oss i sig inte går att lita på.
Kanske är allt bara inbillning. Men om vi tittar på liknande problem
ur ett materialistiskt perspektiv kan de belysas på ett nytt sätt. Vi
kan till exempel se hur intellektuella som utgår från ett medvetan-
de som är skilt från kroppen, och ganska ofta slutar där också, ofta
blir förbryllade över hur medvetandet hänger samman med kroppen
och med andras kroppar. Kanske ser de att det finns en klyfta mel-
lan medvetandet och världen. Detta är ironiskt eftersom det ofta är
världens sätt att forma deras egna medvetanden som ger upphov till
denna ide. De intellektuella är själva en grupp som är en aning dis-
tanserad från den materiella världen. Endast om det finns ett mate-
riellt överskott i ett samhälle kan det producera en professionell elit
bestående av präster, visa män, konstnärer, rådgivare, universitetslä-
rare och liknande.
Platan menade att filosofin krävde en aristokratisk elit som inte
behövde arbeta. Man kan inte ha litterära salonger och lärda säll-
123
skap om alla måste arbeta bara för att få det sociala livet att gå runt.
Elfenbenstorn är lika sällsynta som bowlingbanor i stamkulturer.
(De är lika sällsynta i utvecklade samhällen, där universiteten styrs
av fåretagsintressen.) Eftersom intellektuella inte behöver arbeta i
samma mening som exempelvis murare, kan de börja betrakta sig
själva och sina tankar som oberoende av resten av den sociala tillva-
ron. Och detta är en av de många saker som marxisterna menar när
de talar om ideologi. Sådana människor ser ofta inte att deras dis-
tans från samhället i sig är socialt betingad. Själva fördomen att tan-
kar är oberoende av verkligheten formas av den sociala verkligheten.
Enligt Marx formas våra tankar medan vi bearbetar världen, och
detta är en materiell nödvändighet som bestäms av våra kropps-
liga behov. Man skulle alltså kunna hävda att själva tänkandet är
en materiell nödvändighet. Tänkandet är nära förbundet med våra
kroppsliga drifter, som de är för Nietzsche och Freud. Medvetan-
det är resultatet av en interaktion mellan oss själva och våra materi-
ella omgivningar. Det är i sig en historisk produkt. Mänskligheten,
skriver Marx, "fastställs" av den materiella världen -det är nämli-
gen bara genom att delta i den som vi kån använda våra förmågor
och få deras verklighet bekräftad. Det är verklighetens "annanhet",
dess motstånd mot våra försök att forma den, som är det fårsta som
ger upphov till vår självmedvetenhet. Och detta innebär framför allt
andras existens. Det är genom andra som vi blir det vi är. Den per-
sonliga identiteten är en social produkt. Det skulle inte kunna fin-
nas endast en person, på samma sätt som det inte skulle kunna fin-
nas endast en siffra.
Samtidigt bör vi emellertid inse att vi själva skapar denna verk-
lighet. Att inte inse detta- att betrakta verkligheten som något na-
turligt eller oförklarligt, något fristående från vår egen aktivitet- är
vad Marx kallar alienation. Han menar det tillstånd där vi glöm-
mer att vi själva skapar historien, och i stället börjar styras av den
som om den var en främmande kraft. Den tys:ke filosofen Jurgen
124
KAPITEL6
Habermas skriver att världens objektivitet enligt Marx "grundas ...

på människornas kroppsliga sammansättning, vilken är orienterad
mot handling" .5
På sätt och vis är medvetandet alltså alltid i någon mening "sen-
kommet", på samma sätt som förnuftet är senkommet hos ett barn.
Innan vi ens börjar reflektera befinner vi oss alltid i ett materiellt
sammanhang, och våra tankar, oavsett hur abstrakta och teoretiska
de till synes är, formas i grunden av detta. Det är den filosofiska ide-
alismen som glömmer att våra ideer har en grund i praktiken. Om
man avskiljer dem från sitt sammanhang kan man falla offer för il-
lusionen att det är tanken som skapar verkligheten.
Enligt Marx hänger alltså vårt förnuft nära samman med vårt
kroppsliga liv. Människans sinnen utgör en sorts gränslinje mellan
de två. Enligt vissa idealistiska filosofer är i stället "materia' en sak
och tankar eller "ande" något helt annat. Enligt Marx motbevisar
den mänskliga kroppen i sig denna tudelning. Närmare bestämt är
det den handlande mänskliga kroppen som utgör motbeviset. Det
är nämligen uppenbart att handlandet är materiellt; men det hänger
också ofrånkomligen samman med innebörder, värderingar, föresat-
ser och intentioner. Om det är "subjektivt" är det också "objektivt".
Eller så kanske det gör att hela den distinktionen ifrågasätts. Vissa
tänkare hade tidigare sett intellektet som aktivt och sinnena som
passiva. Marx ser emellertid de mänskliga sinnena i sig som former
av aktivt handlande i verkligheten. De är resultatet av en lång histo-
ria av interaktion med den materiella världen. I De ekonomisk-filoso-
fiska manuskripten skriver han: "Utvecklingen av de fem sinnena har
varit ett verk av hela den hittillsvarande världshistorien". 6
Tänkare som Locke och Hume börjar med sinnena; Marx frå-
gar däremot var själva sinnena kommer ifrån. Svaret lyder ungefår
så här: Våra biologiska behov utgör historiens fundament. Vi har en
historia för att vi är varelser med vissa behov, och på det sättet är his-
torien naturlig för oss. Med Marx synsätt är naturen och historien
125
två sidor av samrna mynt. Under historiens lopp omvandlas emel-

lertid våra behov. När vi exempelvis tillfredsställer vissa behov ska-
par vi också nya. I hela den här processen formas och förfinas våra
sinnen. Allt detta sker på grund av att även begäret är en del av vår
behovstillfredsställelse, men det blev Freud som fick fylla i den här
delen av bilden.
På det här sättet börjar vi berätta en historia. Vi börjar i själva
verket bli en historia. Djur som inte har förmågan att känna begär,
utföra komplexa arbeten eller kommunicera på ett raffinerat sätt har
en tendens att upprepa sig. Deras liv bestäms av naturliga cykler. De
skapar inte sina egna berättelser, vilket är det som Marx betraktar
som frihet. Ironin är, enligt honom, att trots att detta självbestäm-
mande är grundläggande för mänskligheten, så har en stor majoritet
av människorna genom historien inte kunnat utnyttja det. De har
inte tillåtits att vara människor fullt ut. I stället har deras liv till stör-
re delen styrts av klassamhällets dystra cykler. Det Marx verk hand-
lar om är varför det har varit på det här sättet, och hur det hela kan
ställas till rätta. Det handlar om hur vi kan förflytta oss från nödens
rike till en fri värld. Detta innebär att vi måste bli mindre som gräv-
lingar och mer som oss själva. När Marx väl har fört oss till frihetens
tröskellämnar han oss där och låter oss klara oss själva. Vad skulle
det annars vara för frihet?
Om man vill undvika filosofernas dualism kan man bara iaktta hur
människor faktiskt beter sig. En människokropp är på sätt och vis
ett materiellt föremål, en del av både naturen och historien. Ändå
är den en mycket speciell sorts objekt- helt olik kålhuvuden och
kolsäckar. Till exempel har den förmågan att forändra sin egen si-
tuation. Den kan också göra naturen till en sorts förlängning av sig
själv, vilket kolsäckar inte kan. Människans arbete gör om naturen
till den förlängning av våra kroppar som vi känner som civilisatio-
nen. Alla mänskliga institutioner, från konstgallerier och opiurnhå-
126
KAPITEL6
lor till kasinon och Vårldshälsoorganisationen, är förlängningar av

den produktiva kroppen.
De är även förkroppsliganden av det mänskliga medvetandet.
"Man ser, hur industrins historia" skriver Marx, och använder or-
det "industri" i dess vidaste betydelse, "är som en uppslagen bok
om de mänskliga väsenskrafterna eller som en för sinnena tillgäng-
lig mänsklig psykologi" .1 Kroppen kan göra det den gör eftersom
den har förmågan att gå utöver sig själv - att förändra sig själv och
sin situation, såväl som att ingå i komplexa förhållanden med an-
dra kroppar av samrna slag, i den öppna process som vi känner som
historien. Mänskliga kroppar som inte kan göra detta kallas för lik.
Kålhuvuden kan inte heller göra detta- men de behöver inte hel-
ler göra det. De är enbart naturliga föremål, utan den typ av behov
som vi finner hos människorna. Människorna kan skapa historia ef-
tersom de är de produktiva varelser som de är - men de måste också
göra det, för i tider av nöd måste de ständigt producera och reprodu-
cera sitt materiella liv. Det är detta som driver dem att ständigt vara
aktiva. De har en historia på grund av sina behov. Vi skulle fortfa-
rande ha en historia om det rådde materiellt överflöd, men det skul-
le vara en historia i en annan mening av ordet än den vi hittills har
känt till. Vi kan endast tillgodose våra naturliga behov med samhäl-
leliga medel - genom att kollektivt producera våra produktionsme-
del. Detta ger då upphov till andra behov, som i sin tur leder till yt-
terligare behov. Men till grund för allt detta, som vi känner som kul-
tur, historia eller civilisation, ligger människokroppen med alla sina
behov och sina materiella förutsättningar. Detta är bara ett annat
sätt att säga att det ekonomiska utgör grundvalen för hela våra liv.
Det är den avgörande länken mellan det biologiska och det sociala.
Det är alltså så här vår historia har uppstått - men det är också
detta vi menar med ande. Andliga ting är inte skilda från kroppen;
de hör inte till en annan värld. Det är de välbärgade borgarna som
tenderar att se andliga frågor som en sfår som är upphöjd från var-
127
dagen, eftersom de behöver någonstans att gömma sig från sin egen
krassa materialism. Det kommer inte som en överraskning när en
material girl som Madonna visar sig vara så fascinerad av kabbala.
För Marx handlar i stället "det andliga'' om konst, vänskap, nöjen,
medkänsla, skratt, sex, uppror, kreativitet, sinnlig njutning, rättmä-
tig ilska och ett rikt liv. (Ibland gick han emellertid lite för långt i
sitt roliga: En gång gick han en pubrunda från Oxford Street till
Hampstead Road med några vänner, stannade vid varje pub på vä-
gen och jagades av polisen for att han hade kastat sten på gatlyktor-
na. 8 Hans teori om förtryckarstaten utgick tydligen inte bara från
abstrakta funderingar.) I Louis Bonapartes adertonde brumaire disku-
terar han politik i termer av samhälleliga intressen, som man skulle
kunna forvänta sig, men han skriver också välformulerat om politi-
ken som något som uttrycker "gamla minnen, personlig fiendskap,
farhågor och förhoppningar, fordomar och illusioner, sympatier och
antipatier, övertygelser, trosartiklar och principer". 9 Och allt detta
sagt av den, i de anti-marxistiska fantasierna, så känslolöse och kli-
niske tänkaren.
Alla de andliga aktiviteter som jag just har räknat upp hänger
samman med kroppen, eftersom det är den sortens varelser som vi
är. Sådant som inte inkluderar min kropp inkluderar inte mig. När
jag talar med dig på telefon är jag om inte fysiskt så i alla fall kropps-
ligen närvarande for dig. Om man vill ha en bild av själen bör man
titta på människokroppen, sade filosofen Ludwig Wittgenstein. För
Marx, liksom for Aristoteles, var lycka en praktisk aktivitet, inte ett
själsligt tillstånd. Inom den judiska tradition som han otroligt nog
kom ifrån, handlar det "andliga" om att ge mat åt de hungrande,
välkomna immigranter och skydda de fattiga från de rikas våldsut-
övning. Det är inte motsatsen till en jordisk, vardaglig tillvaro. Det
är ett visst sätt att genomleva den.
Det finns en kroppslig aktivitet där "det andliga'' visar sig sär-
skilt tydligt, nämligen språket. Liksom kroppen som helhet är språ-
128
KAPITEL6
ket ett materiellt förkroppsligande av anden eller det mänskliga

medvetandet. I Den tyska ideologin skriver Marx: "Språket är lika
gammalt som medvetandet - språket är det praktiska, även för an-
dra människor existerande, alltså även det för mig själv först existe-
rande verkliga medvetandet, och språket uppstår liksom medvetan-
det först ur behovet, nödtvånget att kommunicera med andra män-
niskor". 10 Medvetandet är alltigenom socialt och praktiskt, och där-
för är språket det främsta tecknet på medvetandets existens. Jag kan
endast sägas ha ett medvetande för att jag föds in i ett gemensamt
arv av mening. Marx skriver också att språket är "den sociala var-
elsen som talar för sig". Filosofins språk är, säger han, en förvrängd
version av den faktiska verklighetens språk. Tanke och språk existe-
rar inte alls i en egen sfår utan är uttryck för det verkliga livet. Till
och med de mest förfinade begrepp kan i slutändan spåras till vår
gemensamma tillvaro.
Det mänskliga medvetande kräver alltså en mängd materiella
förberedelser. Om man utgår från det mänskliga medvetandet, som
så mycken filosofi gör, ignorerar man vanligtvis detta faktum. Däri-
genom undviker man alltför många frågor. Den konventionella fi-
losofin börjar inte tillräckligt långt tillbaka. Den bortser från de
samhälleliga förutsättningar som ger upphov till ideer, de begär
som de samspelar med, det maktspel som de ingår i och de materi-
ella behov de tillgodoser. Den konventionella filosofin frågar nor-
malt inte "Varifrån kommer detta mänskliga subjekt?" eller "Hur
producerades detta objekt?" Innan vi kan tänka måste vi äta, och
ordet "äta'' aktualiserar frågan om en hel samhällelig produktions-
form. Vi måste också födas - och ordet "födas" aktualiserar allt
som har att göra med släktskap, sexualitet, patriarkala system, fort-
plantning och så vidare. Innan vi börjar reflektera över verklighe-
ten är vi redan praktiskt och känslomässigt bundna till den, och
vårt tänkande sker alltid inom denna kontext. Som filosofen John
Maemurray skriver: "Vår kunskap om världen är framför allt en
129
aspekt av vårt agerande i världen" . 11 I Randanmärkningar tilJAdo/ph

"Wagners lärobok i politisk ekonomi skriver Marx i Heideggers anda:
"människorna begynner ingalunda med att 'stå i detta teoretiska
förhållande till yttervärldens ting". 12 Mycket måste finnas på plats
innan vi kan börja resonera.
Vårt tänkande hänger samman med världen på ytterligare ett
sätt. Det är inte bara ett "återsken" av verkligheten, utan en mate-
riell kraft i sig. Marxistisk teori är inte bara en redogörelse för hur
världen ser ut, utan ett redskap för att förändra världen. Marx själv
talar ibland som om tanken inte var mer än en "återspegling" av de
materiella förhållandena, men detta gör inte rättvisa åt hans mer
subtila insikter. Vissa typer av teori - frigörelseteorier - kan fungera
som en politisk kraft i världen, inte bara som ett sätt att tolka den-
samma. Detta ger dem en särskild egenskap. Det innebär att de ut-
gör en länk mellan hur saker och ting förhåller sig och hur de skulle
kunna vara. De ger beskrivningar av hur världen ser ut, men samti-
digt kan de bidra till att förändra människornas sätt att förstå den,
vilket i sin tur kan bidra till att förändra verkligheten. En slav vet att
han är en slav, men att veta varför han är slav är första steget till att
inte vara det. När dessa teorier visar hur saker och ting förhåller sig,
visar de också på ett sätt att komma vidare till ett mer önskvärt till-
stånd. De går från hur det ser ut till hur det borde se ut. Teorier av
den här typen gör att människorna kan beskriva sig själva och sina
situationer på ett sätt så att de ifrågasätts, och därför kan de så små-
ningom beskriva sig själva på nytt. I den meningen finns det ett nära
förhållande mellan förnuft, kunskap och frihet. Vissa typer av kun-
skap är grundläggande för människans frihet och lycka. När män-
niskorna agerar utifrån den kunskapen får de bättre grepp om den,
vilket gör att de kan agera mer effektivt. Ju mer vi förstår, desto mer
kan vi göra- men enligt Marx kan den sortens förståelse som verkli-
gen betyder något endast uppstå genom praktisk kamp. I likhet med
trumpetspelande är politisk frigörelse en form av praktisk kunskap.
130
KAPITEL6
Det är därfor som man måste ta Marx hyllade elfte tes om Feu-
erbach med en nypa salt. I den skriver han att filosoferna endast har
tolkat världen; huvudsaken är att förändra den. Men hur skulle man
kunna forändra världen utan att tolka den? Och är inte formågan att
tolka den i ett visst ljus början till politisk forändring?
"Det är ... [människornas] samhälleliga vara som beskriver de-
ras medvetande", skriver Marx i Till kritiken av den politiska ekono-
min. 13 Eller som Ludwig Wittgenstein formulerade det i sitt verk
Om visshet- det är "vårt handlande, som ligger till grund for språk-
spelet". 14 Detta har viktiga politiska konsekvenser. Det innebär till
exempel att om vi vill förändra vårt sätt att tänka och känna i grun-
den, så måste vi ändra på det vi gör. Det räcker inte med utbildning
eller ändrade uppfattningar. Vår samhälleliga tillvaro begränsar vår
tanke. Och vi kan enbart ta oss bortom dessa begränsningar om vi
forändrar den samhälleliga tillvaron - det vill säga vårt materiella liv.
Vi kan inte ta oss bortom begränsningarna for vår tanke enbart ge-
nom att tänka.
Men finns det inte en falsk dikotomi här? Om vi med "sam-
hällelig tillvaro" menar sådant som vi gör, så måste detta inbegri-
pa medvetandet. Det är inte så att medvetandet befinner sig på en
sida om en skiljelinje och våra samhälleliga aktiviteter på en annan.
Man kan inte rösta, kyssas, skaka hand eller utnyttja invandrad ar-
betskraft utan meningar och intentioner. Vi skulle inte kalla ett be-
teende där dessa saker saknades för en mänsklig handling, på sam-
ma sätt som vi inte skulle säga att det är avsiktligt när någon snubb-
lar på ett trappsteg eller när en mage kurrar. Jag tror inte att Marx
skulle tycka annorlunda. Som vi har sett betraktar han det mänsk-
liga medvetandet som förkroppsligat- som förverkligat i vårt prak-
tiska beteende. Trots detta hävdar han att den materiella tillvaron i
någon mening är mer grundläggande än innebörder och ideer, och
att innebörder och ideer kan förklaras utifrån den. Hur ska vi for-
stå detta påstående?
131
Ett svar är, som vi redan har sett, att det är en materiell nödvän-
dighet för människor att tänka, på samma sätt som det, på ett mer
rudimentärt sätt, är det för bävrar och igelkottar. Vi måste tänka för
att vi är sådana materiella djur som vi är. Vi är kognitiva varelser för
att vi är kroppsliga varelser. För Marx växer kognitiva procedurer
tillsammans med arbete, industri och experiment. I Den tyska ideo-
login skriver han: "Produktionen av ideer och föreställningar, kort
sagt av medvetande är från första början omedelbart sammanflätad
med den materiella verksamheten och med den materiella kommu-
nikationen mellan människorna - med det verkliga livets språk" .15
Om naturen bara lät sina läckra skatter falla rakt ned i våra tack-
samt gapande munnar, eller om (hemska tanke!) vi bara behövde
äta en enda gång under vår livstid, så skulle vi kanske inte behöva
tänka särskilt mycket alls. I stället skulle vi bara kunna ligga och ta
det lugnt. Men naturen är tyvärr inte så generös, och den mänsk-
liga kroppen plågas av behov som den ständigt måste tillfredsställa.
Till att börja med är det alltså våra kroppsliga behov som formar
vårt sätt att tänka. I den meningen är tänkandet inte det viktigaste,
även om mycket tänkande är ämnat att framstå som det. I ett senare
skede av människans utveckling blir, enligt Marx, ideerna mycket
mer oberoende av dessa behov, och det är det som vi känner som
kultur. Vi kan börja uppskatta ideer för deras egen skull, inte för hur
pass värdefulla de är för vår överlevnad. Tånkandet kan, som Ber-
talt Brecht en gång sade, bli ett verkligt sinnligt nöje. Ändå är det
fortfarande så att resonerandet, hur upphöjt det än är, har sitt enkla
ursprung i våra biologiska behov. Som Friedrich Nietzsche lärde oss
hänger det samman med hur vi tar makten över naturen. Hi Driften
att rent praktiskt kontrollera vår miljö- en fråga om liv och död-
ligger bakom all vår mer abstrakta intellektuella aktivitet.
I den här meningen är det något "karnivaliskt" över Marx teo-
rier, liksom över Nietzsches och Freuds tankar. Djupen ligger alltid
dolda, med en knappt förnimbar närvaro, i höjdpunkterna. Som
132
KAPITEL6
kritikern William Empson skriver: "De mest raffinerade begären är

inneboende i de lägsta begären; de skulle vara falska om de inte var
det" .17 Ursprunget till våra allra mest högtflygande ideer är våld, sak-
nad, begär, aptit, nöd och aggressioner. Detta är den okända bak-
sidan av det som vi kallar civilisation. Theodor Adorno skriver må-
lande om "ohyggligheterna som myllrar under kulturens sten" .18
"Klasskampen", skriver Walter Benjamin" ... är en kamp om de råa
och materiella ting utan vilka det inte kan finnas några fina och and-
liga" .19 Vi bör lägga märke till att Benjamin - liksom Marx - inte
försöker förneka värdet hos "fina och andliga" ting. I stället försöker
han placera dem i ett historiskt sammanhang. Som många karneva-
liska filosofer är Marx en stor tänkare som hyser en innerlig misstro
mot höga ideal. Vanliga politiker brukar däremot vara innerligt ide-
alistiska offentligt och cyniskt materialistiska privat.
Vi har redan varit inne på att den "sociala tillvaron" har övertaget
över medvetandet på ett annat sätt. Det handlar om att den typ av
kunskap som verkligen fastnar vanligtvis kommer ur det som vi fak-
tiskt gör. Samhällsteoretikerna talar till och med om den sorts kun-
skap - tyst kunskap, kallar de det - som man enbart kan skaffa sig
genom att göra något, och som därför inte kan överföras till någon
annan i teoretisk form. Försök bara att förklara för någon hur man
visslar "Danny Boy". Men även när vår kunskap inte är av den här
typen är det en viktig poäng. Man skulle inte kunna lära sig att spela
fiol med hjälp av en instruktionsbok, för att därefter plocka upp ett
instrument och riva av en strålande version av Mendelssohns vio-
linkonsert i e-moll. I någon mening är ens kunskap om konserten
omöjlig at skilja från förmågan att spela den.
Den materiella verkligheten har även övertaget över ideerna på
ett annat sätt. När Marx talar om medvetandet menar han inte all-
tid de ideer och värderingar som är underförstådda i våra vardagliga
aktiviteter. Ibland tänker han på mer formella begreppssystem som
juridik, vetenskap, politik och liknande. Hans poäng är att dessa
133
tankesystem i slutändan avgörs av den sociala verkligheten. Detta är

faktiskt den berömda och ofta kritiserade marxistiska doktrinen om
bas och överbyggnad, som Marx beskriver på följande sätt:
I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nöd-

vändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden,
som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktiv-
krafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets eko-
nomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk över-
byggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhäl-
leliga medvetandet. 20
Med "ekonomisk struktur" eller "bas" menar Marx produktiv-

krafterna och produktionsförhållandena; med "överbyggnad" me-
nar han institutioner som stater, lagar, politik, religion och kultur.
Enligt honom är institutionernas funktion att upprätthålla "ba-
sen", nämligen det rådande klassystemet. Vissa av dem, som kul-
tur och religion, gör detta framför allt genom att generera före-
ställningar som legitimerar systemet. Detta kallas ideologi. "Den
styrande klassens uppfattningar", skriver Marx i Den tyska ideo-
login, "är i varje epok de styrande uppfattningarna". Det skulle
vara märkligt med ett utpräglat feodalsamhälle där större delen av
tankegodset var intensivt antifeodalt. Som vi har sett ansåg Marx
att de som kontrollerade den materiella produktionen normalt
även kontrollerade den mentala produktionen. Detta påstående
har fått ännu mer tyngd i mediemogulernas tidsålder än det hade
på hans egen tid.
Eftersom bas/överbyggnad-modellen har utsatts får mycket hån
av vissa av Marx kritiker, och till och med av vissa av hans anhäng-
are, tänker jag vara avvikande och lägga in ett gott ord för den. Ib-
land kommer man med invändningen att modellen är alltfor statisk
-men alla modeller är statiska, och dessutom förenklande. Marx
134
KAPITEL6
menar inte att samhällslivet består av två fullständigt åtskilda de-

lar. Det sker tvärtom en hel del utbyte mellan de två. Basen kan ge
upphov till överbyggnaden, men överbyggnaden är viktig för basens
fortsatta existens. Utan stöd från staten, det juridiska systemet, de
politiska partierna och cirkulationen av prokapitalistiska ideer i me-
dierna och på andra ställen, skulle det rådande egendomssystemet
vara något mer instabilt än det är. Enligt Marx var detta ömsesidiga
utbyte ännu tydligare i de förkapitalistiska samhällena, där lagarna,
religionen, politiken, släktskapsförhållandena och staten var avgö-
rande för den materiella produktionen.
Överbyggnaden är inte heller mindre viktig än basen såtillvida
att den på något sätt skulle vara mindre verklig. Fängelser, kyrkor,
skolor, och tv-bolag är minst lika verkliga som banker och kolgru-
vor. Kanske är basen viktigare än överbyggnaden - men viktigare ur
vilket perspektiv? Konsten är viktigare för mänsklighetens andliga
välbefinnande än skapandet av en ny sorts chokladkaka, men det se-
nare betraktas vanligtvis som en del av basen medan det förra inte
gör det. Basen är viktigare, skulle marxisterna hävda, i meningen att
de verkligt epokgörande förändringarna i historien till stor del beror
på materiella krafter, inte ideer eller föreställningar.
Ideer och föreställningar kan vara enormt inflytelserika, men en-
ligt materialismen får de verkligt historiskt genomslag först när de
kombineras med starka materiella intressen. Homeros kanske såg
heder, tapperhet, gudomlig försyn och så vidare i det trojanska kri-
get, men den atenske historikern Thukydides- som på sitt sätt var
fullblodsmaterialist - påpekar nyktert att det var resursbristen, i
kombination med den grekiska vanan att avbryta krig för att ge sig
ut på odlingsexpeditioner och plundringståg, som gjorde konflikten
så långdragen. Thukydides menar också att hela det hellenska makt-
systemet utgick från utvecklingen av navigeringskonsten och den
handel och ackumulation som detta möjliggjorde. Det fanns mate-
rialistiska historieteorier långt före Marx tid.
135
Det finns även ett ganska stort antal institutioner som skulle
kunna sägas vara en del av både basen och överbyggnaden samti-
digt. De evangelikala kyrkorna i USA är ideologiska drivhus men
även enormt lukrativa företag. Detsamma gäller förlagsbranschen,
medierna och filmindustrin. Vissa amerikanska universitet är både
kunskapsfabriker och enorma företag. Eller tänk på prins Charles,
som i hög grad finns till för att ingjuta vördnad i den brittiska all-
mänheten, men som samtidigt tjänar en massa pengar.
Men hela den mänskliga tillvaron kan väl inte vara uppdelad i
bas och överbyggnad? Naturligtvis inte. Det finns ett oräkneligt an-
tal företeelser som varken tillhör den materiella produktionen eller
den så kallade överbyggnaden. Språk, sex, skenben, planeten Venus,
bittra ångerkänslor, tangodans och hedarna i Yorkshire är bara någ-
ra exempel. Marxismen är, som vi har sett, inte en "Teori om allt".
Förvisso kan man ramla över de mest osannolika samband mellan
klasskamp och kultur. Sex är relevant för den materiella basen efter-
som det ganska ofta leder till produktionen av den potentiella nya
arbetskraft som kallas för barn. Under den ekonomiska krisen 2008
rapporterades det att tandläkarna hade sett en anmärkningsvärd ök-
ning av värk i käkarna, orsakad av stressrelaterat tandgnisseL Att bita
ihop under svåra tider är uppenbarligen inte längre bara en metafor.
När författaren Marcel Proust fortfarande låg i livmodern blev hans
borgerliga mor mycket upprörd över den socialistiska Pariskommu-
nens uppror, och vissa menar att hennes upprördhet kan ha orsakat
Prousts livslånga astma. Det finns också en teori om att Prousts oer-
hört långa och invecklade meningar är en sorts psykologisk kom-
pensation för hans andfåddhet. I så fall finns det ett samband mellan
Prousts syntax och Pariskommunen.
Om modellen ska visa att överbyggnaden faktiskt kom till för att
fylla de funktioner som den gör, så är den helt säkert felaktig. Det
här kan stämma när det gäller staten, men knappast när det gäller
konsten. Det är inte heller så att alla aktiviteter i skolorna, medier-
136
KAPITEL6
na, kyrkorna och staten upprätthåller det rådande samhällssystemet.

När en skola lär småbarn att knyta skosnörena, eller när en tv-ka-
nal sänder väderprognoser beter de sig inte "överbyggnadsmässigt" i
någon som helst bemärkelse. De stödjer inte produktionsförhållan-
dena. Staten sänder ut sina specialstyrkor för att klubba ned freds-
demonstranter, men polisen letar också efter försvunna barn. När
tabloidpressen kritiserar invandringen agerar de som överbyggnad;
när de rapporterar om trafikolyckor gör de det förmodligen inte.
(Rapporter om trafikolyckor kan emellertid alltid användas mot sys-
temet. Det sägs att på redaktionen för Daily WOrker, det brittiska
kommunistpartiets gamla tidning, brukade man ge textredigerarna
rapporter om trafikolyckor med instruktionen "Anlägg en klassvin-
kel på det här, kamrat".) Att påstå att skolor, kyrkor eller tv-bolag
tillhör överbyggnaden är alltså vilseledande. Vi kan betrakta över-
byggnaden som en rad praktiker snarare än en plats. Marx själv såg
förmodligen inte överbyggnaden på det sättet, men det innebär en
förbättring av hans resonemang.
Det stämmer förmodligen att vad som helst i teorin kan använ-
das som stöd för det rådande systemet. Om meteorologen på tv ba-
gatelliserar en annalkande orkan för att nyheten skulle kunna göra
tittarna nedstämda, och för att håglösa medborgare sannolikt inte ar-
betar lika hårt som glada sådana, så fungerar han som ett redskap för
de styrande. (Det finns en märklig föreställning om att svårmod är
politiskt subversivt, inte minst i det sjukligt positiva USA.) Generellt
sett kan vi emellertid säga att vissa delar av institutionerna fungerar
på det viset, medan andra inte gör det. Vissa kan också fungera så ib-
land men inte alltid. I så fall skulle en institution kunna vara en del av
överbyggnaden på onsdag men inte på fredag. Ordet "överbyggnad"
inbjuder till att sätta praktiken i en viss typ av sammanhang. Det är
en relationell term, som ger upphov till frågan om vilken funktion
en sorts aktivitet fyller i förhållande till en annan. Som G. A. Cohen
hävdar, förklarar termen vissa icke-ekonomiska institutioner i eko no-
137
miska termer.:n Men den forklarar inte alla sådana institutioner, eller
allt de gör, eller varfor de uppstod till att börja med.
Ändå är Marx huvudpoäng skarpare än detta kan få en att tro.
Det handlar inte bara om att hävda att vissa saker är en del av över-
byggnaden medan andra inte är det, ungefår som att vissa äpplen är
vinteräpplen medan andra inte är det. Det viktiga är att om vi tit-
tar på klassamhällenas lagar, politik, religion, utbildning och kultur,
så kommer vi att se att det mesta de gör upprätthåller den rådande
samhällsordningen. Och det är verkligen inget mer än vad vi borde
vänta oss. Det finns inga kapitalistiska civilisationer där den privata
egendomen är forbjuden enligt lag, eller där barnen regelbundet un-
dervisas om det skadliga med ekonomisk konkurrens. Förvisso har
det funnits en mängd konst och litteratur som har varit djupt kri-
tisk till status quo. Det går inte på något sätt att hävda att Shelley,
Blake, Mary Wollstonecraft, Emily Bronte, Dickens, George Orwell
och D. H. Lawrence skamlöst pumpade ut propaganda å den härs-
kande klassens vägnar. Men om vi tittar på den engelska litteratu-
ren som helhet, finner vi att dess kritik av samhällsordningen sällan
sträcker sig till att ifrågasätta egendomssystemet. I Teorier om mer-
värdet skriver Marx om det som han kallar for "fri andlig produk-
tion", vilket enligt honom omfattar konsten men inte produktionen
av ideologi. Kanske är det mer korrekt att säga att konsten innefat-
tar båda sakerna.
I Thomas Hardys roman jude Fawley är titelfiguren en fattig
hantverkare som bor i arbetarklassområdet Jericho i Oxford. Han
funderar över att hans öde inte är att leva bland universitetets spiror
och trädgårdar, utan "bland arbetsträlarna i de smutsiga gränderna,
där han själfbodde, i de trånga gatorna, okända af alla besökare och
krönikeskrifvare, fastän dock de lärde ej skulle kunna läsa utan att
hafva grändernas invånare, som arbetade åt dem, eller tänkacne icke
skulle kunna lefva utan dem". 22 Säger dessa skarpa formuleringar nå-
got om Marx doktrin om bas och överbyggnad~ Inte direkt. I ma-
138
KAPITEL6
terialistisk anda framhåller de att det inte kan finnas mentalt arbete
utan kroppsarbete. Universitetet i Oxford är "överbyggnaden" till
den "bas" som Jericho utgör. Om akademikerna skulle tvingas vara
sina egna kockar, rörmokare, murare, tryckeriarbetare och så vidare,
så skulle de inte ha tid att studera. Varje filosofiskt arbete förutsätter
att det finns en dold arme av kroppsarbetare, liksom varje symfoni
och varje katedral. Men Marx menar mer än detta, som vi redan har
sett. Det är inte bara det att man måste äta för att kunna studera
Platon. Det är också så att sättet som den materiella produktionen
är organiserad på tenderar att påverka ens sätt att uppfatta honom.
Det det handlar om är den typ av tänkande som sker i Oxford,
inte bara det att man överhuvudtaget tänker där. Som hos alla andra
formas tankarna hos akademikerna i Oxford av samtidens materiella
verklighet. De flesta av dessa akademiker kommer förmodligen inte
att tolka Platon - eller någon annan författare, för den delen - på ett
sätt som undergräver den privata äganderätten, behovet av ett ord-
nat samhälle och så vidare. När Jude skriver ett desperat brev till fö-
reståndaren för en av institutionerna och frågar hur han skulle kun-
na bli student där, får han ett svarsbrev med beskedet att det vore
bättre för en arbetare som honom att inte ens försöka. (Det ironiska
är att Hardy själv förmodligen håller med om det rådet, men inte av
de anledningar som det gavs.)
Varför behövs det överhuvudtaget överbyggnader? Märk väl att
denna fråga skiljer sig från frågan om varför vi har konst eller lagar
eller religion. På den senare frågan finns det många svar. Det vi und-
rar är snarare följande: "Varför går en stor del av konsten, lagarna
och religionen ut på att legitimera det rådande systemet?" Det korta
svaret är att "basen" är splittrad. Eftersom den innefattar exploate-
ring ger den upphov till en hel del konflikter. Och överbyggnadens
roll är att reglera och befästa konflikterna. Överbyggnaden är nöd-
vändig för att det förekommer exploatering. Om det inte gjorde det
skulle vi ändå ha konst, lagar och kanske till och med religion. Men
139
de skulle inte längre fylla så skarnliga funktioner. I stället skulle de

kunna göra sig av med dessa begränsningar och bli betydligt friare.
Bas/överbyggnad-modellen är vertikal. Men man kan också tän-
ka på den som horisontell. Då kan vi se basen som den yttre grän-
sen för politikens möjligheter. Den är det som slutligen står emot
våra krav - det som inte ger vika ens när alla andra sorters reformer
har beviljats. Modellen är alltså politiskt betydelsefull. Någon som
antar att man kan förändra samhällets grundvalar enbart genom att
förändra människors åsikter eller genom att starta ett nytt politiskt
parti skulle kunna finna det lärorikt att få se hur dessa ting inte är
det som människor i slutändan lever efter, även om de ofta är vikti-
ga. Han skulle då kunna lägga sin energi på något mer givande. Ba-
sen är det slutgiltiga hinder som en socialistisk politik ständigt stöter
emot. Det är kärnfrågan - the bottom Line, som amerikanerna säger.
Och med det menar amerikanerna ofta pengar, vilket bara visar hur
många medborgare i the Land of the Free som är marxister utan att
veta om det. Att det är på det viset blev tydligt för mig för några år
sedan, när jag tillsammans med dekanen för humanistiska fakulte-
ten vid ett delstatsuniversitet i den amerikanska Mellanvästern åkte
förbi de ymnigt blommande majsfälten. Han kastade ett öga på den
rikliga grödan och sa: "Skörden verkar bli bra i år. Det kanske kan
ge ett par lektorstjänster".
Materialister är alltså inte själlösa varelser. Eller - om de är det, så

är det inte nödvändigtvis för att de är materialister. Marx själv var
enormt bildad i den stora centraleuropeiska traditionen, och läng-
tade efter att bli klar med det som han rått kallade för den "eko-
nomiska skiten" i Kapitalet, så att han skulle kunna skriva sin stora
bok om Balzac. Oturligt nog för honom, men kanske tilllycka för
oss, gjorde han aldrig det. Han sade en gång att han hade offrat sin
hälsa, sin lycka och sin familj för att skriva Kapitalet, men att han
skulle ha varit en "oxe" om han hade vänt ryggen åt mansklighetens
140
KAPITEL G
lidanden. 23 Han konstaterade också att ingen annan hade skrivit så

mycket om pengar och samtidigt själv haft så lite. Som man var han
passionerad, satirisk och humoristisk - en okuvlig själ full av glöd,
genialitet och våldsam polemik som envist överlevde både djup fat-
tigdom och kroniska sjukdomar. 24 Han var så klart ateist, men man
behöver inte vara religiös för att vara andlig, och en del av juden-
domens viktigaste teman - rättvisa, frigörelse, fredens och överflö-
dens tidsålder, räkenskapens dag, historien som en befrielseberättel-
se, räddningen för inte bara en individ utan för ett helt folk som för-
drivits- återfinns i hans verk på ett passande sekulariserat sätt. Han
övertog också den judiska fientligheten mot avgudabilder, fetischer
och förslavande illusioner.
Apropå religion är det viktigt att påpeka att det har funnits judis-
ka marxister, islamiska marxister och kristna marxister som förfåk-
tar en så kallad befrielseteologi. Alla är materialister i Marx mening.
Hans dotter Eleanor Marx har faktiskt berättat att Marx en gång
sade till hennes mamma att om hon ville "tillfredsställa sina metafy-
siska behov" borde hon gå till de judiska profeterna i stället för det
sekulära sällskap vars möten hon ibland deltog i. 25 Den marxistiska
materialismen är inte en rad påståenden om världsalltet, i stil med
"allt består av atomer" eller "det finns ingen gud". Den är en teori
om hur historiska djur fungerar.
I enlighet med sitt judiska arv var Marx en mycket moralisk tän-
kare. Han hade för avsikt att skriva en bok om Balzac när han var
klar med Kapitalet, men han tänkte också skriva en om etik. Så var
det alltså med fördomen om att han var känslokall och amoralisk
och hade en rakt igenom vetenskaplig inställning till samhället. Det
är svårt att tycka så om en man som skriver att det kapitalistiska
samhället har låtit "alla naturliga band som förenar människorna
slitas sönder, egoismen, det egennyttiga behovet ersätta dessa band,
och människovärlden upplösas i en värld av atomära, mot varandra
fientliga individer". 26 Marx ansåg att den moraliska inställning som
141
styr ett kapitalistiskt samhälle- tanken om att jag endast kommer

att hjälpa dig om det är lönsamt för mig att göra det- var avskyvärd.
Vi skulle inte behandla våra vänner eller barn på det sättet, så varför
skulle vi godta det som ett helt naturligt sätt att uppträda mot andra
i den offentliga sfären?
Det är sant att Marx ganska ofta fördömer moralen. Med detta
menade han emellertid den typ av historisk forskning som bortser
från de materiella faktorerna och i stället fokuserar på de moraliska.
Det korrekta ordet för detta är inte moral utan moralism. Mora-
lismen skiljer ut något som kallas för "moraliska värden" från hela
den historiska kontext som de ingår i, och börjar därefter vanligt-
vis komma med kategoriska moraliska omdömen. Den sant mo-
raliska forskningen är i stället den som undersöker alla aspekter av
människans situation. Den skiljer inte ut människans värderingar,
beteenden, förhållanden och karaktärsdrag från de sociala och his-
toriska faktorer som formar dem. Därmed undgår man den falska
distinktionen mellan moraliska omdömen å ena sidan och veten-
skaplig analys å den andra. Ett sant moraliskt omdöme kräver att
man granskar alla relevanta fakta så noggrant som möjligt. I den här
meningen var Marx en sann moralist i den aristoteliska traditionen,
även om han inte alltid visste det själv.
Dessutom tillhörde han den stora aristoteliska tradition där mo-
ral inte i första hand var en fråga om lagar, plikter, normer och för-
bud, utan en fråga om hur man lever ett så fritt, rikt och tillfreds-
ställande liv som möjligt. När allt kom omkring handlade moral för
Marx om att ha roligt. Men eftersom ingen kan leva isolerat måste
etiken även omfatta politiken. Aristoteles tyckte precis likadant.
Det andliga handlar verkligen om en annan värld. Men inte den
andra värld som prästerskapet tänker sig. Det är den andra värld
som socialisterna vill bygga i framtiden, och som ska ersätta den som
har passerat sitt bäst före-datum. Den som inte hoppas på en annan
värld på det här sättet kan inte ha sett sig omkring ordentligt.
142
Det finm inget som är så forlegat som marxismem tröttsamma fixering
vid klass. Marxisterna verkar inte ha märkt att bilden har forändrats
nästan till oigenkännlighet sedan den tid när Marx själv var verksam.
Framfor allt har arbetarklassen - den som de hoppas ska infora socia-
lismen - forsvunnit nästan spårlöst. Vi lever i en social värld där klass
spelar mindre och mindre roll där den sociala rörligheten ökar mer och
mer, och där det är lika omodernt att tala om klasskamp som att bränna
hädare på bål. Den revolutionära arbetaren är, liksom den ondskefulle
kapitalisten i hög hatt, ett marxistiskt fantasifoster.
Vi har redan sett att marxisterna ogillar utopism. Det är en anled-

ning till att de avvisar illusionen om att samhällsklasserna skulle
ha utplånats från jordens yta bara för att företagsledarna nuförti-
den ofta har gymnastikskor, lyssnar på Rage Against the Machine
och gullar med sina anställda. Inom marxismen definieras inte klass
i termer av stil, status, inkomst, brytning, yrke eller om man har
kitsch eller konst på väggen. Socialistiska män och kvinnor har inte
under flera århundraden kämpat och ibland dött bara för att få slut
på snobberiet.
Det märkliga amerikanska uttrycket classism verkar antyda att
klass framför allt är en fråga om attityd. Medelklassen borde sluta
känna förakt inför arbetarklassen, ungefår på samma sätt som vita
borde sluta känna sig överlägsna afroamerikanerna. Men marxismen
handlar inte om attityder. Enligt marxismen är klass inte en frå-
ga om vad man känner utan vad man gör - ungefår som dygden
enligt Aristoteles. Det är en fråga om var man befinner sig inom
en viss produktionsform - om man är slav, självförsörjande bon-
145
de, jordbruksarrendator, kapitalägare, finansman, arbetare som säl-

jer sin egen arbetskraft, småföretagare och så vidare. Marxismen har
inte blivit överflödig bara för att överklassen har lagt sig till med ett
nytt uttal, för att prinsarna i den kungliga familjen spyr i rännstenen
utanför nattklubbarna eller för att vissa av de mer antika klassgrän-
serna har blivit suddiga av det universella lösningsmedel som kallas
pengar. Att den europeiska aristokratin känner sig hedrad över att få
frottera sig med Mick Jagger har inte på något sätt lett till att vi har
fått ett klasslöst samhälle.
Det har talats mycket om arbetarklassens förmenta försvinnan-
de. Men innan vi kommer till det ämnet - hur är det med den tra-
ditionella högborgerlighetens och övre medelklassens betydligt min-
dre omtalade försvinnande? Som Perry Anderson har konstaterat är
den typ av människor som på ett oförglömligt sätt har skildrats av
författare som Marcel Proust och Thomas Mann i stort sett utdöda.
"I stort sett", skriver Anderson, "är borgerligheten som Baudelaire
eller Marx, Ibsen eller Rimbaud, Grosz eller Brecht - eller rent av
Sartre eller O'Hara- kände den något som tillhör det förflutna''. So-
cialister bör dock inte bli alltför uppspelta över denna dödsannons.
Anderson fortsätter nämligen: "I stället för denna solida amfiteater
har vi ett akvarium av flytande, försvinnande former - det nutida
kapitalets projektörer och direktörer, revisorer och portvakter, admi-
nistratörer och spekulanter: funktioner i en penningvärld som inte
känner några sociala beständigheter eller stabila identiteter". 1 Klass-
sammansättningen förändras hela tiden. Men det betyder inte att
klasserna försvinner spårlöst.
Det ligger i kapitalismens natur att göra gränser otydliga, bryta
ned hierarkier och blanda de mest olika livsstilar i en enda röra. Ing-
et levnadssätt är mer hybridartat och pluralistiskt. När det kommer
till frågan om exakt vem som ska exploateras, är systemet beund-
ransvärt egalitärt. Det är lika antihierarkiskt som den mest överty-
gade postmodernist, och lika generöst inkluderande som den from-
146
KAPITEL 7
maste anglikanska kyrkoherde. Systemet är mycket angeläget om

att inte låta någon överhuvudtaget hamna utanför. Där det finns
pengar att tjäna är svarta och vita, kvinnor och män, småbarn och
gamla, stadsdelar i Wakefield och byar på landsbygden i Sumatra
lika användbara, och behandlas exakt likadant. Det är varuformen,
inte socialismen, som är den stora utjämnaren. Varan kontrollerar
inte vad dess potentiella konsument har för utbildning eller talar
för dialekt. Den inför just den sortens uniformitet som Marx- som
vi har sett - vände sig mot.
Vi bör alltså inte bli förvånade över att den långt framskridna
kapitalismen föder vanföreställningar om klasslöshet. Detta är inte
bara en fasad som systemet döljer sina sanna orättvisor bakom; det
ligger i odjurets natur. Ändå finns det en talande kontrast mellan
det moderna kontorets vardagsklädda kompisskap och ett globalt
system där de gapande välstånds- och maktklyftorna är större än
någonsin tidigare. Äldre hierarkier har kanske i vissa delar av eko-
nomin lett till decentraliserade, nätverksbaserade, laginriktade, in-
formationsrika organisationsformer där man tilltalar varandra med
förnamn och går med uppknäppt skjortkrage. Men kapitalet är fort-
farande koncentrerat hos f'årre aktörer än någonsin förut, och anta-
let utfattiga blir större för varje timme. Medan VD:n rättar till jean-
sen över gymnastikskorna går mer än en miljard människor på jor-
den hungriga varje dag. De flesta megastäder på södra halvklotet är
stinkande, överbefolkade slumområden som härjas av sjukdomar,
och sluminvånarna utgör en tredjedel av jordens stadsbefolkning.
De fattiga i städerna utgör minst hälften av världens befolkning. 2
Samtidigt finns det vissa i väst som när en brinnande iver att sprida
den liberala demokratin till resten av jordklotet, just när världens
öde håller på att avgöras av en handfull västerländska bolag som inte
är ansvariga inför någon annan än sina aktieägare.
Ändå är marxisterna inte helt enkelt "emot" kapitalistklassen, på
det sätt som man kan vara emot rävjakt eller rökning. Vi har redan
147
sett att ingen beundrade deras storslagna bedrifter mer än Marx själv
gjorde. Det var med utgångspunkt i dessa bedrifter - det bestäm-
da motståndet mot politisk tyranni, den omfattade ackumulationen
av rikedomar som ingav förhoppningar om en allmän välfärd, res-
pekten för individen, de medborgerliga friheterna och demokratiska
rättigheterna, en sant internationell gemenskap och så vidare - som
själva socialismen måste byggas. Klasshistorien skulle användas, inte
bara kastas bort. Kapitalismen hade, som vi har konstaterat, visat sig
vara en både frigörande och katastrofal kraft, och det är marxismen
som mer än någon annan politisk teori försöker komma med en ra-
tionell beskrivning av den, utan att vare sig tanklöst hylla den eller
helt och hållet döma ut den. En av de väldiga gåvor som kapitalis-
men, om än oavsiktligt, har gett till världen är arbetarklassen - en
samhällskraft som kapitalismen av egenintresse har låtit växa sig så
stor att den i princip har förmågan att ta över. Detta är en orsak till
att det finns en ironisk kärna i Marx historiesyn. Det finns en svart
humor i bilden av den kapitalistiska samhällsordningen som föder
sin egen dödgrävare.
Marxismen fokuserar inte på arbetarklassen för att den betrak-
tar arbetet som något ärofyllt. Rånare och bankirer arbetar också,
men Marx är inte känd för att ha försvarat dem. (Fast han skrev en
gång en text om att göra inbrott, i en lysande parodi på den egna
ekonomiska teorin.) Marxismen vill, som vi har sett, avskaffa ar-
betet så långt möjligt. Marxismen lägger inte heller så stor vikt vid
arbetarklassen för att den antas vara den mest förtryckta samhälls-
gruppen. Det finns många grupper - hemlösa, studenter, flykting-
ar, gamla, arbetslösa -som ofta är i mer behov av hjälp än genom-
snittsarbetaren. Arbetarklassen upphör inte att vara intressant för
marxismen i samma stund som den får tillgång till badrum eller tv-
apparater. Det är dess plats inom den kapitalistiska produktionsfor-
men som är mest avgörande. Endast de som befinner sig innanför
systemet och är bekanta med hur det fungerar, som har organiserats
148
KAPITEL 7
till en kunnig, politiskt medveten kollektiv ktaft, som är absolut

nödvändiga för att systemet ska fungera och som ändå har ett ma-
teriellt intresse av att försvaga det, kan ta över det och driva det för
allas bästa. Ingen välmenande fadersgestalt eller grupp av utomstå-
ende agitatorer kan göra det åt dem, vilket innebär att Marx intres-
se för arbetarklassen (som med stor marginal utgjorde majoriteten
av befolkningen på hans tid) hänger nära samman med hans djupa
respekt för demokratin.
Om Marx tillmäter arbetarklassen så stor berydelse är det bland
annat för att han ser dem som utgångspunkten för en universell
befrielse:
[för detta krävs] bildandet av en klass med radikala fjättrar, en klass i det
borgerliga samhället som inte är någon det borgerliga samhällets klass, ett
stånd som är upplösningen av alla ständer, en sfår som äger en universell
karaktär genom sitt universella lidande och som inte tar någon bestämd
rätt i anspråk, eftersom mot den inte övas någon särskild orätt, utan orätt
kott och gott, som inte längre kan åberopa någon historisk titel utan bara
den mänskliga ... som med ett ord är den totala förlusten av människan
och alltså blott genom det fulla återvinnandet av människan kan vinna sig
själv. Denna upplösning av samhället som ett särskilt stånd är proletariatet.3
Arbetarklassen är i en mening en specifik samhällsgrupp för Marx.

Men eftersom den för honom står för den orätt som håller i gång så
många andra orättfårdiga saker (imperialistiska ktig, kolonialistisk
expansion, svält, folkmord, plundringen av naturresurser, i någon
utsträckning rasism och patriarkaliska system) så har den en bery-
delse långt bortom sin egen sfår. I den här meningen liknar arbetar-
klassen äldre samhällens syndabockar, som drivs ut ur staden för att
de representerar en universell förbrytelse, men som av samma anled-
ning har makten att bilda grundvalarna till en ny samhällsordning.
Eftersom den både är nödvändig för det kapitalistiska systemet och
149
exkluderas av det, så är denna "klass som inte är en klass" något av

en gåta. I bokstavlig mening skapar den samhällsordningen; det är
på dess tysta, ihärdiga arbete som hela det väldiga bygget vilar. Sam-
tidigt finner den ingen verklig representation inom den ordningen,
inget ordentligt erkännande av dess mänsklighet. Den är både funk-
tionell och fördriven, specifik och universell, en väsentlig del av ci-
vilsamhället och ändå obetydlig.
Eftersom samhällets grundvalar i den här meningen är självmot-
sägande, är arbetarklassen den punkt där systemets hela logik börjar
lösas upp. Den är jokern i civilisationens kortlek, den faktor som
varken befinner sig tryggt innanför eller utanför, den plats där en
livsstil tvingas möta just de motsägelser som konstituerar den. Ef-
tersom arbetarklassen inte har något verkligt intresse av status quo
är den delvis osynlig inom denna, men av exakt samma anledning
kan den förebåda en alternativ framtid. Den är samhällets "upplös-
ning" i meningen att den är dess negation - avfallet eller restpro-
dukterna som samhällsordningen inte har någon egentlig plats för.
På det här sättet är den ett tecken på vilken radikal nedmontering
och omkonstruktion som faktiskt skulle krävas för att den skulle
inkluderas. Men den är också samhällets upplösning i en mer po-
sitiv mening, eftersom den är den klass som slutligen kommer att
avskaffa klassamhället när den kommer till makten. Människorna
kommer då äntligen att frigöras från samhällsklassens tvångströja,
och kunna utvecklas som sig själva. I den här meningen är arbe-
tarklassen också "universell"; när den strävar efter att förändra sin
egen situation kan den också sätta stopp för hela den eländiga be-
rättelsen om klassamhället som sådant.
Här finns alltså ännu en ironi eller självmotsägelse, nämligen att
det endast är genom klassväsendet som klassväsendet kan övervinnas.
Om marxisterna är så besatta av klassbegreppet är det bara för att de
vill se det försvinna. Marx själv verkar ha betraktat samhällsklasserna
som en form av alienation. Att enban kalla människor för "arbetare"
15()
KAPITEL 7
eller "kapitalister" är att dölja deras unika personligheter bakom en

anonym kategori. Men det är en alienation som endast kan upphä-
vas inifrån. Endast genom att gå hela vägen genom klassystemet och
acceptera det som en oundviklig social realitet, i stället för att bara
önska att det ska försvinna, kan det monteras ned. Det är samma sak
med ras och genus. Det räcker inte att behandla varje individ som
unik, som de amerikanska liberaler för vilka alla (inklusive, f"ar man
anta, Donald Trump och Boston-stryparen) är "speciella''. Att män-
niskor klumpas ihop i anonyma grupper är kanske på sätt och vis en
sorts alienation, men på ett annat sätt är det ett villkor för deras fri-
görelse. Ån en gång rör sig historien framåt genom sin "dåliga'' sida.
Vålmenande liberaler som betraktar varje medlem av den ruritanska
frihetsrörelsen som en unik individ har missförstått syftet med den
ruritanska frihetsrörelsen. Dess mål är att komma till en punkt där
ruritanierna faktiskt är fria att vara sig själva. Om de redan var det
skulle de inte behöva sin frihetsrörelse.
Det finns ännu ett sätt på vilket marxismen ser bortom arbe-
tarklassen samtidigt som den fokuserar på den. Ingen socialist med
självaktning har någonsin trott att arbetarklassen kan störta kapita-
lismen på egen hand. Något så överväldigande kan endast genom-
föras med hjälp av politiska allianser. Marx ansåg själv att arbetar-
klassen borde stödja de småborgerliga bönderna, inte minst i länder
som Frankrike, Ryssland och Tyskland där industriarbetarna fortfa-
rande var i minoritet. Bolsjevikerna försökte skapa en enad front av
arbetare, fattiga jordbrukare, soldater, sjömän, urbana intellektuella
och så vidare.
Här är det värt att notera att det ursprungliga proletariatet inte
var de manliga industriarbetarna. Det var underklasskvinnorna i de
antika samhällena. Vi har fått ordet "proletariat" från det latinska
ordet för "avkomma'', och det betecknar dem som var för fattiga
att tjäna staten med något annat än sin livmoder. Dessa kvinnor
var alltför fattiga för att bidra till ekonomin på annat sätt, och pro-
151
ducerade arbetskraft i form av barn. De hade inget att ge utom sin

avkomma. Det som samhället begärde av dem var inte produktion
utan reproduktion. Proletariatet började bland dem som befann sig
utanför arbetsprocessen. Ändå genomled de ett arbete som var be-
tydligt mer smärtsamt än stenbrytning.
I dag, i en tid där mycket fabriks- och jordbruksarbete sker i
tredje världen, är den typiska proletären fortfarande en kvinna.
De manschettyrken som på artonhundratalet framför allt inneha-
des av män från den lägre medelklassen upptas numera till stor del
av arbetarklasskvinnor, som vanligtvis får lägre betalt än manliga
kroppsarbetare. Det var också kvinnor som till stor del utgjorde
arbetskraften i den enorma ökningen av antalet kontors- och butiks-
jobb som följde den tunga industrins nedgång efter första världs-
kriget. På Marx egen tid var den största lönearbetargruppen inte
den industriella arbetarklassen utan tjänstefolket, av vilka de flesta
var kvinnor.
Arbetarklassen är alltså inte alltid manlig, muskulös och skicklig på

att svinga släggor. Om du ser det på det viset kommer du att bli för-
vånad över geografen David Harveys påstående att "det globala pro-
letariatet är större än någonsin". 4 Om arbetarklass innebär industri-
arbetare så är detta förvisso en grupp som har minskat drastiskt i de
utvecklade kapitalistiska samhällena - även om detta delvis beror på
att en stc~r del av den sortens arbete har exporterats till fattigare om-
råden på jorden. Det är ändå så att antalet industriarbeten har mins-
kat globalt sett. Men även när Storbritannien var världens verkstad
fanns det fler hembiträden och jordbruksarbetare än fabriksarbetare. 5
Och tendensen med att kroppsarbetet minskar och tjänstemanna-
arbetena ökar är inget "postmodernt" fenomen. Det har pågått se-
dan början av nittonhundratalet.
Marx själv ansåg inte att man behövde ägna sig åt kroppsarbete
för att räknas som arbetarklass. I Kapitalet räknar han till exempel
152
KAPITEL?
arbetare inom handeln till samma grupp som industriarbetarna, och

vägrar begränsa sin definition av proletariatet till enbart de så kall-
lade produktiva arbetarna - det vill säga de som producerar faktis-
ka varor. I stället omfattar arbetarklassen alla som tvingas sälja sin
arbetskraft till kapitalet, som tynar bort under dess grymma ordning
och som har liten eller ingen kontroll över arbetsvillkoren. Med en
negativ beskrivning skulle vi kunna säga att det är de som skulle ha
mest att vinna på kapitalismens fall. I den meningen hör även tjäns-
temän på lägre nivåer hit; de saknar ofta utbildning och har låga lö-
ner, osäkra anställningsförhållanden och liten möjlighet att påver-
ka arbetsprocessen. Likaväl som det finns en industriell arbetarklass
finns det en tjänstemannaarbetarklass, som omfattar många som
har tekniska och administrativa arbeten och varken har självbestäm-
manderätt eller maktbefogenheter. Vi bör komma ihåg att klass inte
bara är en fråga om abstrakt juridiskt ägande, utan om förmågan att
använda sin makt över någon annan till sin egen fördel.
De som gärna vill dödförklara arbetarklassen har gjort en stor sak
av den enorma tillväxten inom tjänste-, informations- och kommu-
nikationssektorerna. Övergången från industriell till "sen", "konsu-
mentinriktad", "postindustriell" eller "postmodern" kapitalism har
förvisso medfört en del anmärkningsvärda förändringar, som vi har
sett. Men vi har också sett att inget av detta har förändrat de kapita-
listiska egendomsförhållandena i grunden. Tvärtom har sådana för-
ändringar oftast skett i syfte att expandera och konsolidera dem. Det
är också värt att komma ihåg att arbetet i tjänstesektorn kan vara
minst lika tungt, smutsigt och obehagligt som traditionellt indu-
striarbete. Vi ska inte bara tänka på stjärnkockar och receptionister
i rika stadsdelar, utan på hamnarbetare, transportarbetare, sophäm-
tare, brevbärare, sjukvårdsanställda, städare och serveringspersonal.
Gränsen mellan industri- och tjänstearbetare är faktiskt ofta närapå
obefintlig när det gäller lön, makt och villkor. Den som arbetar på
ett callcenter exploateras i minst lika hög grad som den som sliter
153
i en kolgruva. Etiketter som "servicearbetare" och "tjänsteman" bi-

drar till att dölja de enorma skillnaderna mellan exempelvis piloter
och sjukhusvaktmästare, eller högt uppsatta tjänstemän inom civil-
fårvaltningen och hotellstäderskor. Som Jules Townshend skriver:
"Att kategorisera tjänstemän på lägre nivå - vilka saknar kontroll
över sin arbetssituation, har otrygga anställningar och låga löner-
som icke-medlemmar av arbetarklassen är intuitivt diskutabelt". 6
I vilket fall som helst inkluderar tjänsteindustrin i sig en hel del
tillverkning. Om industriarbetaren har avlösts av banktjänsteman-
nen och bartendern, var kommer alla kassor, skrivbord, barer, dato-
rer och bankomater ifrån? En servitris, chauffår, lärarassistent eller
datoroperatör räknas inte som medelklass bara får att han eller hon
inte spottar fram några produkter som går att ta på. I fråga om ma-
teriella intressen har de lika mycket att vinna på att skapa en mer
rättvis samhällsordning som de svårast exploaterade löneslavarna. Vi
bör också komma ihåg den stora skara pensionerade, arbetslösa och
kroniskt sjuka som, liksom personer som saknar fast anställning,
inte är en permanent del av den "officiella" arbetsprocessen, men
som definitivt räknas till arbetarklassen.
Visserligen har expansionen varit enorm när det gäller tekniska,
administrativa och ledande yrken, då kapitalismen använder sin tek-
nik för att pressa ut en större mängd varor ur ett mycket mindre an-
tal arbetare. Men om detta inte motbevisar marxismen så är det del-
vis för att Marx själv ytterst noga lade märke till det. För så länge se-
dan som på mitten av artonhundratalet skrev han om den "ständigt
växande medelklassen", och tillrättavisar den ortodoxa nationaleko-
nomin får att man fårbisett detta. Dessa män och kvinnor "befinner
sig mitt emellan arbetarna å ena sidan och kapitalisterna å den andra
sidan" _7 Denna formulering bör räcka för att motbevisa myten om
att Marx reducerar det moderna, komplexa samhället till två skarpt
polariserade klasser. Någon har rentav hävdat att han räknade med
att proletariatet som det såg ut på hans tid i stort sett skulle fårsvin-
15-i
KAPITEL 7
na. Kapitalismen skulle ingalunda störtas av de hungrande och ut-

fattiga; i stället skulle den gå under när man började tillämpa avan-
cerad, vetenskapligt framtagen teknik i produktionsprocessen, vilket
skulle skapa ett samhälle av fria och jämlika individer. Vad man än
tycker om den läsningen av Marx, så råder det inget tvivel om att
han var väl medveten om att den kapitalistiska produktionsproces-
sen redan höll på att dra till sig allt mer tekniskt och vetenskapligt
arbete. I Grundrisse skriver han att "allmän samhällelig kunskap har
blivit en direkt produktivkraft" - en formulering som pekar fram
emot det som vissa numera kallar för informationssamhället.
Men de tekniska och administrativa sektorernas utbredning har
medfört att gränsen mellan arbetarklassen och medelklassen har bli-
vit allt otydligare. Den nya informationstekniken har lett till att
många traditionella yrken har försvunnit, och därmed också att den
ekonomiska stabiliteten har minskat drastiskt, att karriärstrukturer-
na har blivit mindre stabila och att tanken om att känna ett kall
har fått mindre betydelse. En konsekvens av detta är en ökad pro-
letarisering av fackmännen och en återproletarisering av vissa de-
lar av den industriella arbetarklassen. Med John Grays formulering:
"Medelklassen återupplever den ekonomiska otrygghet som plågade
proletariatet på artonhundratalet". 8 Många av dem som traditionellt
skulle ha räknats till medelklassen - lärare, socialarbetare, tekniker,
journalister, kontorsarbetare och administrativa tjänstemän - har
utsatts för en obeveklig proletarisering då de tvingats utstå åtstram-
ningar. Detta ökar sannolikheten för att de ansluter sig till den verk-
liga arbetarklassens ideal under en eventuell politisk kris.
Det skulle naturligtvis vara utmärkt för socialisterna om även
högt uppsatta företagsledare, administratörer och tjänstemän anslöt
sig till de socialistiska idealen. Marxister har inget emot att domare,
rockstjärnor, mediemoguler och generalmajorer entusiastiskt anslu-
ter sig till dem. Varken Rupert Murdoch eller Paris Hilton skulle
vara portförbjudna, om de bara visade sig vara tillräckligt ånger-
155
fulla och genomgick en lång botgöringsperiod. Till och med Mar-

tin Amis och Tom Cruise skulle kanske kunna medges någon form
av underordnat, strängt tidsbegränsat medlemskap. Det är bara mer
sannolikt att sådana individer, på grund av sin sociala status och ma-
teriella position, solidariserar sig med det rådande systemet. Om det
däremot av någon märklig anledning låg i. modedesigneroas men
inte brevbärarnas intresse att avskaffa systemet, så skulle marxisterna
fokusera sin politiska uppmärksamhet på modedesignerna och kraf-
tigt motarbeta brevbärarna.
Situationen är alltså inte alls så entydig som påstås av de ideolo-
ger som hävdar att arbetaren är död. I samhällets övre skikt har vi
det som på goda grunder kan kallas for den styrande klassen, även
om det absolut inte handlar om en sammansvärjning av ondskefulla
kapitalister. Här finner vi aristokrater, domare, framgångsrika ad-
vokater och präster, mediemoguler, högt uppsatta militärer, medie-
profiler, politiker, poliser och tjänstemän, professorer (varav några
är politiska överlöpare), stora fastighetsägare, bankirer, börsmäkla-
re, industrimän, foretagsledare, ledare för privatskolor och så vida-
re. De flesta av dem är inte själva kapitalister, men agerar till stöd
for kapitalet, om än indirekt. Om de lever av förmögenheter, ar-
renden eller löner spelar ingen roll. Alla löntagare tillhör inte arbe-
tarklassen. Tänk bara på Britney Spears. Under detta samhällsskikt
finns ett som består av chefer, forskare, administratörer, byråkrater
och så vidare som tillhör medelklassen, och under dem finns en rad
yrken som är typiska för den lägre medelklassen, såsom lärare, so-
cialarbetare och ledare på lägre nivåer. Den verkliga arbetarklassen
kan alltså anses omfatta både kroppsarbetare och tjänstemän på läg-
re nivå: kontorsarbetare, tekniker, administratörer, folk som arbetar
med serviceyrken och så vidare. Och de utgör en enormt stor del av
världens befolkning. Chris Harman uppskattar att den globala arbe-
tarklassen består av ungefår två miljarder människor, och att unge-
får lika många till är utsatta for ungefår samma ekonomiska logik. 9
!56
KAPITEL?
Enligt en annan uppskattning handlar det om ungefår tre miljar-

der. 10 Arbetarklassen verkar inte ha haft lika lätt för att försvinna
som Lord Lucan. 11
Man ska heller inte glömma de enormt många människor som
bor i slumområden och som blir fler i en extremt hög takt. Om
sluminvånarna inte redan utgör en majoritet av världens urbana
befolkning kommer de snart att göra det. Dessa män och kvin-
nor ingår inte i arbetarklassen i klassisk bemärkelse, men de faller
inte heller helt utanför produktionsprocessen. Snarare tenderar de
att glida in i och ut ur den; de arbetar vanligtvis med lågavlönade,
okvalificerade, oskyddade och tillfälliga jobb utan anställningsav-
tal, rättigheter, regler eller möjlighet att förhandla. Det gäller bland
annat gatuförsäljare, hallickar, sömmerskor, mat- och dryckförsälja-
re, prostituerade, barnarbetare, rikshadragare, tjänstefolk och små-
skaliga entreprenörer. Marx själv skiljer mellan olika skikt hos de
arbetslösa, och det han har att säga om sin tids "rörliga'' arbetslösa
eller tillfällighetsarbetare - som enligt honom räknas till arbetar-
klassen - påminner mycket om hur dagens sluminvånare har det.
Om de inte exploateras rutinmässigt så utsätts de åtminstone för
ekonomiskt förtryck, och sammantaget utgör de den snabbast väx-
ande gruppen på jorden. De kan vara ett lätt byte för högervridna
religiösa rörelser, men de kan också uppbåda en del imponerande
politiskt motstånd. I Latinamerika är nu över hälften av arbetskraf-
ten anställda inom denna informella ekonomi. De bildar ett infor-
mellt proletariat som har visat sig vara i stånd att organisera sig po-
litiskt, och om de skulle revoltera i protest mot de förfårliga om-
ständigheter de lever under, så är det ingen tvekan om att det kapi-
talistiska systemet skulle skakas i grunden.
Marx ansåg att koncentrationen av arbetare i fabriker var en för-
utsättning för deras politiska frigörelse. Genom att fysiskt samla
människor för sina egna ändamål skapade kapitalismen förutsätt-
ningar för dem att organisera sig politiskt, vilket inte riktigt var det
!57
som systemets styrande hade tänkt sig. Kapitalismen kan inte över-
leva utan en arbetarklass, men arbetarklassen kan utvecklas mycket
mer fritt utan kapitalismen. De som bor i slumområdena i världens
megastäder är inte organiserade inom produktionen, men det finns
ingen anledning att anta att det är den enda platsen där världens
nödlidande kan sluta sig samman i syfte att forändra sin situation.
Liksom det klassiska proletariatet existerar de som kollektiv, har det
starkast tänkbara intresset av att den rådande världsordningen ska
upphöra, och har inget att förlora utom sina bojor. 12
Talet om arbetarklassens upphörande är alltså kraftigt överdri-
vet. Det finns de som talar om ett skifte i radikala cirklar från klass
till ras, genus och postkolonialism. Vi ska titta på det här lite senare.
För tillfållet kan vi konstatera att endast de som betraktar klass som
en fråga om kostymklädda fabriksägare och arbetare i blåställ skulle
kunna ta till sig ett så naivt synsätt. Övertygade om att klassamhäl-
let är lika inaktuellt som kalla kriget, fokuserar de i stället på kultur,
identitet, etnicitet och sexualitet. I dagens värld är dessa företeelser
emellertid lika sammanflätade med klass som någonsin förut.
15S
Marxisterna forespråkar våldsamma politiska aktioner. De säger nej till
en sansad utveckling med moderata, gradvisa reformer och väljer i stäl-
let revolutionens blodiga kaos. En liten skara upprorsmän kommer att
göra revolt, störta staten och påtvinga majoriteten sin vilja. Detta är ett
av många exempel på att marxismen står i kraftig motsättning till de-
mokratin. Eftersom marxisterna foraktar moralen och avfordar den som
ideologisk är de inte särskilt bekymrade över den foröde/se som deras po-
litik skulle leda till for befolkningen. Ändamålet helgar medlen, oavsett
hur många liv som går forlorade.
Tanken på revolution framkallar normalt bilder av våld och kaos.

Såtillvida kan den ställas mot samhällsreformerna, som vi oftast tän-
ker på som fredliga, moderata och gradvisa. Detta är emellertid en
vilseledande motsättning. Många reformer har varit allt annat än
fredliga. Tänk bara på kampen för medborgerliga rättigheter i USA,
som var långtifrån revolutionär men som ändå inbegrep död, miss-
handel, lynchningar och brutalt förtryck. I det koloniserade Latin-
amerika på sjutton- och artonhundratalet utlöste varje försök att ge-
nomföra liberala reformer våldsamma konflikter i samhället.
Omvänt har många revolutioner varit relativt fredliga. Det finns
både sammetsrevolutioner och våldsamma revolutioner. Inte många
dog i Dublinupproret 1916, som ledde till att Irland delvis blev
självständigt. Förvånansvärt lite blod spilldes under bolsjevikrevolu-
tionen 1917. Själva övertagandet av de viktigaste platserna i Moskva
skedde faktiskt utan att ett enda skott avlossades. Som Isaac Deut-
scher skriver räckte det med en lätt knuff för att regeringen skulle
falla 1 - så överväldigande var stödet för upprorsmännen bland all-
161
mänheten. När Sovjetunionen föll mer än sjuttio år senare så kol-

lapsade detta enormt utbredda territorium, med sin historia av våld-
samma konflikter, utan mycket mer blodspillan än dagen då det
grundades.
Visserligen foljde ett blodigt inbördeskrig snart efter bolsjevik-
revolutionen. Men detta berodde på att den nya samhällsordning-
en angreps våldsamt av både högervridna styrkor och utländska in-
kräktare. De brittiska och franska styrkorna backade till fullo upp de
kontrarevolutionära vita styrkorna.
Inom marxismen kännetecknas inte en revolution av hur mycket
våld den omfattar. Inte heller behöver det handla om en fullständig
omstörtning. I Ryssland vaknade man inte morgonen efter bolsjevik-
revolutionen och fann att alla marknadsforhållanden hade avskaf-
fats och att all industri ägdes av staten. Tvärtom överlevde markna-
derna och den privata egendomen en lång tid efter att bolsjeviker-
na hade tagit makten, och for det mesta skedde bolsjevikernas ned-
montering av dessa gradvis. Partiets vänsterfalang behandlade små-
bönderna på liknande sätt. Det var inte tal om att tvinga in dem i
kollektiva jordbruk med våld; i stället skulle processen vara gradvis
och ske i samforstånd.
Revolutioner är ofta utdragna, och det kan ta hundratals år att
uppnå deras mål. Europas medelklass avskaffade inte feodalismen
över en natt. Att ta den politiska makten är något kortsiktigt; att
förändra ett samhälles seder, institutioner och tankemönster tar be-
tydligt längre tid. Man kan förstatliga industrin genom regerings-
beslut, men enbart lagstiftning kan inte producera män och kvin-
nor som känner och beter sig annorlunda än sina mor- och farför-
äldrar. Sådant kräver en långsiktig process av utbildning och kultu-
rell forändring.
De som tvivlar på att sådana förändringar är möjliga bör ta en or-
dentlig titt på sig själva. Vi i det moderna Storbritannien är nämligen
resultatet av en lång revolution som nådde sitt klimax under sexton-
162
KAPITEL B
hundratalet, och det viktigaste tecknet på att den var framgångsrik är

att de flesta av oss är helt ovetande om den. De framgångsrika revo-
lutionerna är de som i slutändan raderar alla spår av sig själva. Däri-
genom rar de den situation som man kämpat för att få till stånd att
verka fullständigt naturlig. På det sättet påminner de lite om barna-
födseL För att fungera som "normala'' människor måste vi glömma
ångesten och skräcken från vår födsel. Födslar är vanligtvis trauma-
tiska, vare sig det gäller individer eller politiska tillstånd. I Kapita-
let påminner Marx oss om att den moderna brittiska staten- som
byggdes genom en intensiv exploatering av småbönder som blivit
proletariat - dröp av blod och smuts när den blev till. Detta är en av
orsakerna till att han skulle ha blivit förfårad om han hade sett Sta-
lins tvångsurbanisering av de ryska småbönderna. De flesta politiska
stater uppstår genom revolutioner, invasioner, ockupationer, intrång
eller (i fallet med samhällen som USA) utrotning. De framgångsri-
ka staterna är de som har lyckats radera denna blodiga historia från
medborgarnas medvetande. Stater vars orättfärdiga tillkomst ligger
alltför nära i tiden för att det ska vara möjligt- till exempel Israel
och Nordirland - plågas ofta av politiska konflikter.
Om vi själva är produkter av en ytterst framgångsrik revolution
så är det i sig ett svar på de konservativas anklagelse om att alla revo-
lutioner i slutändan misslyckas, eller återgår till det tidigare tillstån-
det, eller gör allt tusen gånger värre, eller äter upp sina egna barn.
Kanske har jag missat något i nyhetsrapporteringen, men Frankri-
ke tycks inte ha återinsatt den feodala aristokratin i regeringen, och
samma sak gäller för de jordägande junkrarna i Tyskland. Storbri-
tannien har förvisso fler feodala kvarlevor än de flesta moderna na-
tioner- allt från lordernas överhus till The Gentleman Usher of the
Black Rod- men det beror till stor del på att de är användbara för
den styrande medelklassen. Liksom monarkin genererar de en sorts
mystik som är ämnad att hålla den stora massan lagom överväldigad
och vördnadsfull. Det faktum att de flesta britter inte anser att prins
163
Andrew utstrålar en förförisk air av mystik och gåtfullhet är en vink

om att det kan finnas mer tillförlicliga sätt att stärka sin makt.
De flesta som lever i västvärlden i dag skulle med stor sannolik-
het hävda att de är emot revolutioner. Detta betyder förmodligen
egentligen att de är emot vissa revolutioner och för andra. Andras
revolutioner är - liksom andras mat när man går på restaurang-
vanligtvis mer tilltalande än ens egna. De flesta av dessa människor
skulle förmodligen uttrycka sympati för den revolution som störta-
de britterna från makten i Arnerika i slutet av artonhundratalet, eller
för självständigheten som vanns av koloniserade länder från Irland
och Indien till Kenya och Malaysia. Det är osannolikt att särskilt
många av dem grät bittert över sovjetblockets fall. Slavuppror från
Spartacus till USA:s sydstater vinner förmodligen deras sympatier.
Ändå förekom våld i alla dessa uppror- i vissa fall mer våld än under
bolsjevikrevolutionen. Skulle det då inte vara ärligare att erkänna att
det är socialistiska revolutioner som man motsätter sig, inte revolu-
tioner som sådana?
Det finns så klart en liten grupp människor, kända som pacifis-
ter, som helt och hållet förkastar våld. Det mod och den princip-
fasthet de uppvisar, trots att de ofta får utstå offentliga smädelser,
är verkligen beundransvärda. Men pacifister är inte bara människor
som avskyr våld. Det gör nästan alla, med undantag för ett fåtal sa-
dister och psykopater. För att pacifismen ska vara värd att argumen-
tera mot måste den vara mer än en from förklaring om att krig är
något vedervärdigt. Exempel som nästan alla skulle hålla med om
är tråkiga, hur kloka de än må vara. Den enda pacifist som det är
värt att argumentera med är den som helt och hållet tar avstånd från
våld. Och det betyder att man inte bara tar avstånd från krig eller
revolutioner, utan att man skulle vägra att slå en förrymd mördare i
huvudet, tillräckligt hårt för att bedöva honom men inte döda ho-
nom, när han just ska rikta sitt maskingevär mot en grupp småbarn
i ett klassrum. Den som hade möjlighet att göra detta men lät bli
164
KAPITEL B
skulle ha mycket att förklara på nästa föräldramöte. I ordets abso-

luta betydelse är pacifismen grovt omoralisk. Nästan alla håller med
om att man måste använda våld i vissa extrema och exceptionella
fall. FN-stadgarna tillåter väpnat motstånd mot ockupationsmakter.
Allt sådant våldsutövande måste dock begränsas genom hårda vill-
kor. Våldet måste vara huvudsakligen defensivt, det måste vara en
sista utväg efter att man har prövat och misslyckats med allt annat,
det måste vara det enda sättet att upphäva en stor oförrätt, det måste
vara välavvägt, det måste ha en rimlig chans att lyckas, det rar inte
användas för att slakta oskyldiga civila och så vidare.
Under sin korta men blodiga utveckling har marxismen omfattat
en ohygglig mängd våld. Både Stalin och Mao Zedong var massmör-
dare på en nästan ofattbar nivå. Som vi redan har sett är det dock
väldigt få av dagens marxister som skulle försöka försvara dessa fa-
sansfulla förbrytelser, medan många icke-marxister skulle försvara
exempelvis bombningen av Dresden eller Hiroshima. Jag har redan
hävdat att marxismen har kommit med betydligt mer övertygande
förklaringar till hur Stalins och andras förbrytelser kunde ske (och
därmed hur man kan förhindra att de någonsin sker igen) än nå-
gon annan åskådning. Men hur är det med kapitalismens förbrytel-
ser? Vad kan man säga om det förfårliga blodbad, känt som första
världskriget, där sammandrabbningarna mellan olika imperialistis-
ka nationer som ville utöka sina territorier ledde till en meningslös
död för många soldater ur arbetarklassen? Kapitalismens historia är
bland annat en historia om världskrig, kolonialistisk exploatering,
folkmord och svältkatastrofer som hade kunnat undvikas. Om en
förvrängd version av marxismen gav upphov till den stalinistiska
staten så var det en extrem mutation av kapitalismen som skapade
den fascistiska staten. Om en miljon män och kvinnor dog under
den stora irländska svälten på 1840-talet var det i hög grad för att
den tidens brittiska regering envist upprätthöll frihandelsreglerna i
sin bedrövliga biståndspolitik. Vi har sett att Marx i Kapitalet skriver
165
med illa undertryckt upprördhet om den blodiga, utdragna process

då den engelska bondebefolkningen fördrevs från sin mark. Det är
denna historia av våldsam expropriering som ligger bakom lugnet på
den engelska landsbygden. Jämfört med denna förfårliga händelse,
som sträckte sig över en lång tidsperiod, är en händelse som den ku-
banska revolutionen en tebjudning.
Enligt Marx är motsättningarna inbyggda i kapitalismens själva
natur. Detta gäller inte bara klasskonflikterna som den inbegriper,
utan de krig som den leder till när kapitalistiska nationer drabbar
samman över globala resurser eller områden som står under imperi-
alistiskt inflytande. För den internationella socialiströrelsen har dä-
remot ett av de mest angelägna målen varit fred. När bolsjevikerna
kom till makten drog de tillbaka Ryssland ur första världskrigets
blodbad. Socialisterna, med sitt hat mot militarism och chauvinism,
har spelat en viktig roll i de flesta av den moderna historiens freds-
rörelser. Arbetarrörelsen har inte handlat om våld utan om att få ett
slut på våldet.
Marxisterna har också traditionellt varit motståndare till det som
de kallar för "äventyrspolitik'', med vilket menas att man sätter in
en liten grupp revolutionärer mot statens jättelika styrkor. Bolsje-
vikrevolutionen genomfördes inte av ett hemligt kotteri av konspi-
ratörer, utan av individer som hade valts öppet i de folkliga, repre-
sentativa institutioner som kallades för sovjeter. Marx motsatte sig
bestämt pseudo-heroiska revolter genomförda av militanta kämpar
med bister uppsyn som svingade högafflar mot stridsvagnar. Enligt
honom var en lyckad revolution beroende av vissa materiella forut-
sättningar. Det är inte bara en fråga om att ha en vilja av stål och
en god portion mod. En revolution kommer självklart att fungera
bättre mitt under en stor kris där den styrande klassen är svag och
splittrad medan de socialistiska styrkorna är starka och välorganise-
rade, än när det går bra för regeringen och oppositionen är nervös
och splittrad. I den meningen hänger Marx materialism - hans en-
]()6
KAPITEL B
trägna analys av de materiella krafter som verkar i samhället - sam-

man med frågan om revolutionärt våld.
De flesta arbetarklassprotester i Storbritannien, från charrismen
till hungerdemonstrationerna på 1930-talet, har varit fredliga. På
det hela taget har arbetarrörelser endast tagit till våld när de pro-
vocerats, i tider av svår nöd eller när det är tydligt att den fredliga
taktiken har misslyckats. I stort sett samma sak gällde för suffraget-
terna. Arbetarnas tvekan inför att orsaka blodsutgjutelser har stått i
kontrast till deras härskares villighet att använda piskan och pisto-
len. De har inte haft tillgång till något som varit i närheten av den
kapitalistiska statens väldiga militära resurser. I många delar av värl-
den har i dag förtryckarstaten, som är redo att använda sina vapen
mot fredliga strejkare och demonstranter, blivit det normala. Som
den tyske filosofen Walter Benjamin skrev är revolutionen inget ske-
nande tåg; den är en nödbroms. Det är kapitalismen man har tappat
kontrollen över, driven som den är av marknadskrafternas anarki -
och det är socialismen som försöker återställa en kollektiv kontroll
över detta skenande odjur.
Om socialistiska revolutioner oftast har innefattat våld, är det
framför allt för att de besuttna klasserna sällan vill ge upp sina privi-
legier utan kamp. Ändå är det rimligt att hoppas att sådan våldsan-
vändning kan hållas till ett minimum. Detta beror på att en revolu-
tion enligt Marx inte är samma sak som en statskupp eller en spon-
tan missnöjesyttring. En revolution är inte bara ett försök att störta
staten. En högervriden militärkupp skulle kunna handla om det,
men det är inte det som marxisterna menar med revolution. En re-
volution i ordets verkliga mening sker bara när en samhällsklass gör
slut på en annans herravälde och ersätter det med sin egen makt.
För den socialistiska revolutionen betyder det att den organise-
rade arbetarklassen, tillsammans med sina olika allierade, tar över
från borgerligheten eller den kapitalistiska medelklassen. Men Marx
betraktade arbetarklassen som den i särklass största klassen i det ka-
167
pitalistiska samhället. Vi talar alltså här om majoritetens agerande,

inte om en liten grupp rebeller. Eftersom socialismen går ut på folk-
ligt självstyre kan ingen göra socialistisk revolution å dina vägnar,
på samma sätt som ingen kan bli professionell pokerspelare i ditt
ställe. Som G. K. Chesterton skriver är den här sortens folkligt själv-
bestämmande en aktivitet "av samma slag som att skriva ett eget kär-
leksbrev eller snyta sig. Detta är sådant vi vill att folk skall göra på
egen hand, även om de inte lyckas så väl". 2 Min betjänt kanske är
betydligt mer skicklig på att snyta mig än jag själv är, men det an-
står min värdighet att jag gör det själv, eller åtminstone (om jag är
prins Charles) då och då. Revolutionen kan inte överlämnas till dig
av ett litet sammansvetsat avantgarde av konspiratörer. Som Lenin
hävdade kan den inte heller genomforas utomlands och påtvingas
någon under gevärshot, som Stalin gjorde i Östeuropa. Man måste
själv vara aktivt inblandad i den - i motsats till den sortens konst-
när som instruerar sina assistenter att gå och konservera en haj i
hans namn. (Utan tvivel kommer samma sak snart att hända med
forfattare.) Endast då kommer de som en gång var relativt makdö-
sa att ha den erfarenhet, det kunnande och den självsäkerhet som
krävs för att omforma samhället som helhet. Socialistiska revolu-
tioner kan enbart vara demokratiska. Det är den styrande klassen
som är den odemokratiska minoriteten. Och den stora massan som
sådana uppror per definition måste involvera är det säkraste skyd-
det mot ett överdrivet våldsutövande. Därför är det sannolikt att de
revolutioner som har godast utsikter att lyckas också är de som är
minst våldsamma.
Detta innebär inte att revolutioner inte kan provocera fram blo-
diga motreaktioner från panikslagna regeringar som är beredda att
bekämpa dem med terrorhandlingar. Men även autokratiska stater
behöver en viss mängd passivt samtycke- hur motvilligt och tillfål-
ligt det än är- från dem som de härskar över. Man kan inte styra
en nation ordentligt om den inte bara befinner sig i ett permanent
168
KAPITEL B
tillstånd av missnöje utan dessutom förnekar att ens regim har nå-
gon som helst trovärdighet. Man kan fångsia delar av folket ibland,
men inte hela folket hela tiden. Vissa sådana misskrediterade sta-
ter kan hålla sig kvar tämligen länge; tänk till exempel på de nu-
varande regimerna i Burma eller Zimbabwe. I slutändan kan det
dock bli uppenbart även för tyranner att deras tid är ute. Hur grymt
och blodtörstigt det sydafrikanska apartheidsystemet än var, så för-
stod man så småningom att det inte kunde fortsätta. Detsamma kan
sägas om diktaturerna i Polen, Östtyskland, Rumänien och andra
Sovjetstyrda nationer i slutet av 1980-talet. Detta gäller också för
många av dagens medlemmar av Ulsters unionistparti, som efter
år av blodspillan har tvingats inse att deras uteslutande av katolska
medborgare helt enkelt inte längre är hållbart.
Men varför strävar marxister efter revolution i stället för parlamen-

tarisk demokrati och samhällsreformer? Svaret är att de inte gör det,
eller åtminstone inte enbart. Det är bara de så kallade vänsterradika-
la som gör det. 3 Något av det första bolsjevikerna gjorde när de kom
till makten i Ryssland var att avskaffa dödsstraffet. Att vara refor-
mist eller revolutionär är inte som att antingen heja på Everton eller
Arsenal. De flesta revolutionärer förespråkar även reformer. Inte vilka
gamla reformer som helst, och inte reformism som politiskt universal-
medel - men revolutionärer förväntar sig inte att den socialistiska
förändringen ska ske snabbt, lika lite som de feodala eller kapita-
listiska förändringarna gjorde det. De skiljer sig inte från verkliga
reformister genom att till exempel vägra kämpa mot sjukhusned-
läggningar för att detta tar uppmärksamhet från den allt överskug-
gande Revolutionen. Det är snarare så att de ser på sådana reformer
ur ett mer långsiktigt och mer radikalt perspektiv. Reform är mycket
viktigt - men förr eller senare kommer man till en punkt där syste-
met vägrar ge efter, och inom marxismen kallas detta för de sociala
produktionsförhållandena. Eller, uttryckt på ett mindre hövligt och
169
tekniskt sätt, en dominerande klass som kontrollerar de materiella

resurserna och är utpräglat tveksam till att lämna dem ifrån sig. Det
är bara då som det avgörande valet mellan reform och revolution
blir nödvändigt. I slutändan kan man, som den socialistiske histo-
rikern R. H. Tawney har sagt, skala en lök lager för lager men inte
skinna en tiger klo för klo. Jämförelsen med att skala en lök får emel-
lertid reformarbetet att låta alltför enkelt. Många av de reformer
som vi nu betraktar som värdefulla delar av det liberala samhället-
allmän rösträtt, gratis utbildning för alla, tryckfrihet, fackföreningar
och såvidare-har kommit till stånd genom en folklig kamp mot
den härskande klassens rasande motstånd.
Revolutionärer är inte heller nödvändigtvis motståndare till
demokratin. Om den kan bidra till deras mål - så mycket bättre.
Marxister har emellertid vissa reservationer infår den parlamentaris-
ka demokratin; inte för att den är demokratisk, utan för att den inte
är tillräckligt demokratisk. Parlament är institutioner som vanliga
människor tvingas permanent delegera sin makt till, och som de har
väldigt lite kontroll över. Revolution betraktas normalt som motsat-
sen till demokrati, som något som kommer från illvilliga, underjor-
diska minoriteter som vill undergräva folkviljan hos majoriteten. I
själva verket är en revolution något betydligt mer demokratiskt än
något av det som får närvarande finns att tillgå, eftersom det är en
process där män och kvinnor tar makten över sin egen tillvaro ge-
nom folkliga råd och fårsamlingar. Bolsjevikerna hade en impone-
rande historia av öppna, inbördes konflikter, och tanken om att de
skulle styra landet som det enda politiska partiet ingick inte i deras
ursprungliga plan. Som vi ska få se är ett parlament dessutom en
del av en stat som på det hela taget verkar för att säkra kapitalets
makt över arbetskraften. Detta är inte bara en marxistisk uppfatt-
ning. Som en kommentator skrev på sextonhundratalet är det eng-
elska parlamentet "egendomens beskyddare". • I slut ändan, hävdar
Marx, representerar parlamentet eller staten inte så mycket de van-
17()
KAPITEL B
liga människorna som privategendomens intressen. Som vi har sett

höll Cicero helt och hållet med om detta. Inget parlament i en ka-
pitalistisk samhällsordning skulle våga konfrontera dessa väldiga in-
tressen. Om parlamentet hotade att bli ett alltfor radikalt hinder för
dem skulle det snabbt visas på dörren. Därfor skulle det vara märk-
ligt om socialisterna betraktade sådana debattkammare som ett ab-
solut nödvändigt forum för att argumentera for sin sak, i stället för
ett forum bland många.
Marx själv verkar ha ansett att i länder som England, Holland
och USA skulle socialisterna kunna uppnå sina mål med fredliga
medel. Han avfärdade varken parlament eller samhällsreformer. Han
trodde också att ett socialistparti endast kunde komma till makten
med stöd från en majoritet av arbetarklassen. Han var en entusias-
tisk forkämpe for reformistiska organ såsom politiska partier, fack-
foreningar, kulturforeningar och politiska tidningar som fåreträdde
arbetarklassen. Han argumenterade även for specifika reformistiska
åtgärder som exempelvis en utvidgning av rösträtten och en forkort-
ning av arbetsdagen. Vid ett tillfälle hävdade han faktiskt, lite väl
optimistiskt, att allmän rösträtt i sig skulle undergräva det kapitalis-
tiska styret. Även hans samarbetspartner Friedrich Engels lade stor
vikt vid fredliga samhällsforändringar, och såg fram emot en revolu-
tion utan våld.
Ett av problemen med socialistiska revolutioner är att de har
störst sannolikhet att bryta ut på de platser där de är som svårast
att upprätthålla. Lenin noterade denna ironi i samband med bolsje-
vikupproret. Människor som är utsatta for grymt förtryck och som
halvsvälter kan känna att de inte har något att förlora i en revolu-
tion. Å andra sidan är, som vi har sett, de underutvecklade samhälls-
förhållanden som driver dem till uppror sämsta möjliga plats att
börja bygga socialism på. Det kan vara enklare att störta staten un-
der sådana omständigheter, men man har inte tillgång till de resur-
ser som skulle göra det möjligt att bygga upp ett fungerande alter-
171
nativ. Människor som är nöjda med sin situation gör förmodligen

inte revolution. Men det gör inte heller människor som har förlo-
rat hoppet. Problemet för socialisterna är att människor är extremt
tveksamma till att förändra sin situation så länge de fortfarande får
ut något av den.
Ibland retar man marxisterna för arbetarklassens påstådda poli-
tiska likgiltighet. Vanliga människor kan mycket väl vara likgiltiga
inför vardagspolitiken i en stat som de tycker är likgiltig inför dem.
När staten väl försöker lägga ned deras sjukhus, flytta deras fabrik
till västra Irland eller bygga en flygplats på deras bakgård börjar de
ofta agera. Det måste betonas att vissa former av likgiltighet kan
vara fullständigt rationella. Så länge systemet fortfarande kan ge
medborgarna någon liten tillfredsställelse är det inte orimligt för
dem att hålla fast vid det de har i stället för att ta ett riskabelt språng
ut i en oförutsebar framtid. Man bör inte skratta åt den här typen
av konservatism.
I vilket fall som helst är de flesta alltför upptagna med att hålla
sig flytande för att bry sig om framtidsvisioner. Socialt sönderfall
är, förståeligt nog, inte något som de flesta människor gärna väl-
komnar. Och de kommer verkligen inte att välkomna det bara för
att socialismen låter som en bra ide. Det är när bristerna i den rå-
dande situationen börjar väga tyngre än nackdelarna med radikal
förändring som ett språng in i framtiden börjar låta som ett rimligt
förslag. Revolutioner bryter ofta ut när nästan vilka alternativ som
helst tycks vara att föredra framför den rådande situationen. Att inte
göra uppror i det läget skulle vara irrationellt. Eftersom kapitalismen
i århundraden har hävdat egenintressets överlägsenhet kan den inte
klaga när dess legohjon inser att deras kollektiva egenintresse ligger
i att för en gångs skull prova något nytt.
Reformer och socialdemokrati kan förvisso vara sätt att köpa sig
fri från revolution. Marx själv levde tillräckligt länge för att få se hur
den här processen påbörjades i det viktorianska Storbritannien, men
172
KAPITEL B
inte så länge att han fick se dess fulla effekt. Om ett klassamhälle
kan kasta tillräckligt många smulor och matrester åt sina hantlang-
are är det förmodligen tryggt for tillfället. När det inte gör det läng-
re är det mycket sannolikt (men inte på något sätt oundvikligt) att
de som befinner sig på forlorarsidan försöker ta över. Varfor skulle
de inte göra det? Hur skulle något kunna vara värre än inga smulor
eller matrester alls? I det här läget blir det i högsta grad rationellt att
satsa på en alternativ framtid. Och trots att fornuftet inte alltid bott-
nar hos människor är det tillräckligt robust for att man ska forstå när
det nästan säkert är en fordel att överge nuet och gå in i framtiden.
De som frågar vem som ska störta kapitalismen glömmer att det
på sätt och vis är onödigt att göra det. Kapitalismen kan mycket väl
kollapsa på grund av sina egna inre motsättningar, utan den minsta
knuff från dess motståndare. Den var faktiskt ganska nära att göra
just det för bara några år sedan. Om systemet fullständigt implode-
rar är det dock mer troligt att det foljs av barbari än av socialism,
om det inte finns en organiserad politisk kraft till hands som kan er-
bjuda ett alternativ. En viktig anledning till att vi behöver en sådan
organisation är alltså att om kapitalismen hamnar i en väldig kris så
kommer färre människor att skadas, och ett nytt system som gagnar
alla kan byggas upp ur ruinerna.
173
Inom marxismen tror man på en allsmäktig stat. När de socialistiska
revolutionärerna har avskaffat den privata egendomen kommer de att
infora ett despotiskt styre och därmed göra slut på individens frihet. Det-
ta har hänt på alla ställen där marxismen har omsatts i praktiken; det
finns ingen anledning att tro att något skulle bli annorlunda i framti-
den. Det ingår i marxismens logik att människorna böjer sigfor partiet,
partiet böjer sigfor staten, och staten böjer sigfor en avskyvärd diktator.
Den liberala demokratin är kanske inte perfekt, men det är oändligt
mycket bättre att leva med den än att bli inlåst på mentalsjukhus for att
man vågat kritisera en barbarisk och auktoritär regim.
Marx var en obeveklig motståndare till staten. Han såg faktiskt med
glädje fram emot att den skulle tyna bort. Hans kritiker må tycka att
denna förhoppning är en absurd utopi, men de kan inte samtidigt
anklaga honom för att brinna för ett despotiskt styre.
Hans förhoppning var för övrigt ingen absurd utopi. Det som
Marx hoppades skulle förtvina i ett kommunistiskt samhälle var
inte staten i meningen en central statsförvaltning. En sådan krävs i
varje komplex modern kultur. I den tredje delen av Kapitalet skriver
faktiskt Marx, apropå detta, om "de förrättningar som är gemen-
samma för alla samfälligheter och framgår ur deras natur". 1 Staten
som administrativt organ skulle fortsätta finnas. Det är staten som
våldets redskap som Marx vill se slutet på. Som han skriver i Kom-
munistiska manifestet skulle den offentliga makten förlora sin poli-
tiska karaktär under kommunismen. Mot sin tids anarkister invän-
der Marx att det bara är i den meningen som staten skulle upphöra
att existera. Det som måste bort var en viss typ av makt, en som
175
förstärkte den dominerande samhällsklassens herravälde över res-

ten av samhället. Det skulle fortfarande finnas nationalparker och
uppkörningsprov.
Marx betraktade staten med kylig realism. Det var tydligt att
den inte var ett politiskt neutralt organ som behandlade motstridiga
samhällsintressen exakt likadant. Den var inte det minsta opartisk
i konflikten mellan arbete och kapital. Stater brukar inte starta re-
volutioner mot det privata ägandet. De finns till bl~d annat får att
försvara den rådande samhällsordningen mot dem som vill fårändra
den. Om samhället är orättvist är staten också orättvis i det avseen-
det. Det är detta som Marx vill få slut på - inte nationalteatrar eller
kriminaltekniska laboratorier.
Det finns inget mörkt konspiratoriskt över tanken om att sta-
ten är partisk. Den som tror det kan inte ha deltagit i några politis-
ka demonstrationer. Den liberala staten är opartisk i fårhållande till
kapitalismen och dess kritiker tills det ser ut som om kritikerna ska
vinna. Då kommer den in med sina vattenslangar och paramilitära
styrkor, och om dessa misslyckas sätter man in stridsvagnar. Ingen
betvivlar att staten kan vara våldsam. Men Marx kommer med ett
nytt svar på frågan om vem som egentligen tjänar på detta våld. Det
är tron på statens opartiskhet som är blåögd - inte påståendet om
att vi en dag skulle kunna slippa dess reflexmässiga angrepp. Till och
med staten har faktiskt på sätt och vis upphört att tro på sin egen
opartiskhet. Poliser som misshandlar strejkande arbetare eller fred-
liga demonstranter låtsas inte ens längre att de är neutrala. Olika re-
geringar (inte minst Labourpartiets) visar öppet sin fientlighet mot
arbetarrörelsen. Som Jacques Ranciere skriver:
Marx en gång så skandalösa tes om att regeringat representerar det interna-

tionella kapitalet är i dag en självklarhet som "liberaler" och~ socialister" är
överens om. Politikens fullständiga identifikation med kapitalhanteringen
är inte längre en skamlig hemlighet som döljs bakom demoLatins olika
176
KAPITEL9
"former"; det är en öppet uttalad sanning som våra regeringar använder sig
av för att skaffa sig legitimitet. 2
Detta innebär inte att vi kan göra oss av med polisen, domstolar-
na, fångelserna eller ens de paramilitära styrkorna. De sistnämnda
kan till exempel visa sig vara nödvändiga för att hindra en terro-
ristgrupp beväpnad med kemiska vapen eller kärnvapen, och detta
måste de mer vekhjärtade vänsteranhängarna inse. Inte allt stadigt
våld går ut på att skydda status quo. Marx själv skiljer i den tredje
delen av Kapitalet på statens klasspecifika och klassneutrala funk-
tioner. Poliser som hindrar rasistiska huliganer från att misshandla
en ung person av asiatiskt ursprung till döds agerar inte som kapi-
talismens hantlangare. Specialiserade vårdavdelningar för kvinnor
som utsatts för våldtäkt är inte exempel på illvilligt stadigt förtryck.
Kriminalare som beslagtar datorer fyllda med barnpornografi be-
går inga brutala brott mot de mänskliga rättigheterna. Så länge det
finns mänskliga friheter kommer det också att förekomma miss-
bruk av dessa friheter, och en del av detta missbruk kommer att
vara så fasansfullt att förövarna måste låsas in för andras säkerhet.
Fängelser är inte enbart platser där man straffar de socialt underpri-
vilegierade - även om de är det också.
Det finns inget som tyder på att Marx skulle ha förnekat något
av detta. Han trodde i själva verket att staten skulle kunna bli en
mäktig kraft i det godas tjänst. Därför förespråkade han varmt lagar
som hade till syfte att förbättra de sociala förhållandena i det vikto-
rianska England. Det finns inget repressivt med att driva barnhem
för föräldralösa barn, eller att se till att alla kör på samma sida av
vägen. Det som Marx vände sig mot var den sentimentala myten
om staten som en källa till harmoni - ett sätt att fredligt föra sam-
man olika grupper och klasser. Som han såg det var staten snarare
en källa till splittring än till endräkt. Den strävade förvisso efter att
hålla samman samhället, men i slutändan gjorde den det i den sty-
177
rande klassens intresse. Bakom dess skenbara opartiskhet dolde sig

en stark partiskhet. Det var staten som institution som
belade de svaga med nya bojor och gav ny kraft åt de rika, ... för alltid fast-
ställde äganderättens och ojämlikhetens lag, av ett listigt jordintrång ska-
pade en oåterkallelig rätt, och till gagn för några ärelystna därefter tvingade
hela människosläktet till arbete, slaveri och misär. 3
Det här är inte Marx ord, utan (som vi redan har sett) Jean-Jacqu-
es Rousseaus i hans avhandling Om ojämlikheten mellan männis-
korna. Marx var ingen ensam excentriker i det att han såg ett sam-
band mellan statens makt och klassprivilegierna. Visserligen hade
han inte alltid haft den uppfattningen. Som ung lärjunge till Hegel
talade han om staten med brinnande optimism. Men det var inn-
an han blev marxist. Och även när han hade blivit marxist hävdade
han att han inte var det.
De som talar om harmoni och konsensus bör akta sig för det som
man ~kulle kunna kalla för företagsprästens verklighetsbild. Den går
ungefår ut på att det finns giriga chefer på den ena sidan och strids-
lystna arbetare på den andra, och i mitten - som förnuftet, rättvisan
och besinningen själv - står den hygglige, milde, liberale prästen som
osjälviskt försöker föra samman de två stridande parterna. Men varför
skulle det alltid vara mest förnuftigt att stå i mitten? Varför har vi en
tendens att se oss själva som stående i mitten och placera andra män-
niskor på ytterkanterna? Den enes måttfullhet är trots allt den andres
extremism. Folk går inte runt och kallar sig själv för fanatiker, lika lite
som de går runt och kallar sig Glasögonorm. Bör man också forsöka
försona slavarna med slavdrivarna, eller förmå ursprungsbefolkningar
att endast klaga lite grann på dem som planerar att utrota dem? Vad
finns det för kompromissutrymme mellan rasism och antirasism?
Om Marx inte fokuserade på staten var det delvis för att han
betraktade den som en sorts alienerad maktfaktor. Det var som om
178
KAPITEL9
detta upphöjda väsen hade lagt beslag på människornas förmåga att

bestämma över sin egen tillvaro, och nu gjorde detta åt dem. Den
hade också fräckheten att kalla den här processen för "demokrati".
Marx själv började sin karriär som en radikal demokrat, och slutade
som en revolutionär sådan då han insåg hur stora förändringar som
skulle krävas för att uppnå verklig demokrati - och det är som de-
mokrat som han ifrågasätter statens upphöjda auktoritet. Han tror
alltför helhjärtat på folkets suveränitet för att nöja sig med den bleka
skugga som kallas för parlamentarisk demokrati. Han är inte i prin-
cip emot parlament, lika litet som Lenin var det. Men han såg de-
mokratin som alltför värdefull för att anförtros åt enbart parlamen-
ten. Den måste vara lokal, folklig och utspridd över alla institutio-
ner i civilsamhället. Den måste gälla det ekonomiska såväl som det
politiska. Den måste innebära ett verkligt självstyre, inte en stat som
anförtrotts åt en politisk elit. Den stat som Marx ville se var med-
borgare som styrde över sig själv, inte en minoritet som styrde över
en majoritet.
Staten hade enligt Marx glidit iväg från civilsamhället. Motsätt-
ningen mellan de två var påfallande. Till exempel var vi i teorin
jämlika som medborgare inom staten, men i den vardagliga sam-
hällstillvaron var ojämlikheten påtaglig. Denna tillvaro splittrades
av konflikter, men staten målade upp en bild av den som en sömlös
helhet. Enligt staten själv formade den samhället ovanifrån, men i
själva verket var den en produkt av samhället. Samhället kom inte
ur staten; i stället var staten en parasit på samhället. Hela strukturen
var uppochnedvänd. Som en kommentator uttryckte det, "Demo-
kratin och kapitalismen har vänts upp och ned" - vilket innebar att
i stället för att de politiska institutionerna reglerade kapitalismen, så
reglerade kapitalismen de politiska institutionerna. Den som sade
så var Robert Reich, en före detta amerikansk arbetsminister som
inte normalt misstänks vara marxist. Marx mål var att överbrygga
den här klyftan mellan staten och samhället, politiken och varda-
179
gen, genom att låta den tidigare uppgå i den senare. Det var det här
som han kallade för demokrati. Människorna måste i sin vardag ta
tillbaka den makt som staten hade tagit ifrån dem. Socialismen är
det som gör demokratin fullständig; den är inte dess motpol. Det
är svårt att förstå varför så många av demokratins forsvarare skulle
tycka att detta är något förkastligt.
Bland marxister är det en allmänt accepterad sanning att den
verkliga makten i dag ligger hos banker, företag och finansinstitut,
vars direktörer aldrig har röstats fram av någon och vars beslut kan
påverka miljontals människors liv. På det hela taget är den politiska
makten en lydig tjänare till Universums Härskare. Regeringar kan
gräla på dem ibland, eller till och med ge dem någon liten rättslig
påföljd, men om de försökte avskaffa dem skulle de löpa stor risk
att själva slängas i fångelse av sina egna säkerhetsstyrkor. På sin höjd
kan staten hoppas på att städa upp bland en del av de skador som
det rådande systemet orsakar människorna. Staten gör detta delvis av
humanitära orsaker, delvis for att återställa systemets skarnfilade tro-
värdighet. Det är detta som vi känner som socialdemokrati. Att po-
litiken generellt sett står i skuld till ekonomin är anledningen till att
staten som vi känner den inte bara kan tas över for socialistiska ända-
mål. Marx skriver i Pariskommunen att arbetarklassen inte bara kan
lägga beslag på statens fårdigmonterade maskineri och driva det for
sina egna syften. Maskineriet har nämligen en inbyggd förkärlek för
status quo. Dess anemiska, bedrövligt utarmade version av demokra-
ti passar de antidemokratiska intressen som just nu är förhärskande.
Marx huvudsakliga modell för det folkliga självstyret var 1871
års Pariskommun, då arbetarna i den franska huvudstaden under
några få, orotumlande månader tog kontrollen över sitt eget öde.
Kommunen, som Marx beskriver den i Pariskommunen, bestod av
lokala rådsmedlemmar, varav de flesta var arbetare, som valdes i folk-
omröstningar och kunde avsätts av väljarna. Inom civilförvaltningen
tjänade man arbetarlöner, den stående armen avskaffades och poli-
180
KAPITEL9
sen gjordes ansvarig inför kommunen. Den makt som tidigare ut-
övats av den franska staten övertogs i stället av kommunarderna.
Prästerna bannlystes från offentlig förvaltning, medan läroanstalter-
na öppnades för vanligt folk och befriades från både kyrkans och
statens inblandning. Domare och tjänstemän i offentlig förvaltning
skulle tillsättas genom val, vara ansvariga inför folket och kunna av-
sättas av folket. Kommunen hade också för avsikt att avskaffa den
privata egendomen i den kooperativa produktionens namn.
"I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vil-
ken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och för-
trampa folket", skriver Marx, "skulle den allmänna rösträtten tjäna
det i kommuner organiserade folket". Kommunen, fortsätter han,
"var väsentligen en arbetarklassens regering ... den äntligen upptäckta
politiska formen, under vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde
fullbordas". 4 Även om han verkligen inte var helt okritisk till detta
olycksaliga företag (han påpekade till exempel att de flesta av kom-
munarderna inte var socialister), så såg han många av den socialis-
tiska politikens element i den. Och det var utifrån arbetarklassens
praktiska verklighet, inte något teoretiskt ritbord, som detta scena-
rio hade utvecklats. En kort, spännande stund hade staten upphört
att vara en alienerad maktfaktor och i stället antagit formen av ett
folkligt självstyre.
Det som skedde under de där få månaderna i Paris var det som
Marx kallar för "proletariatets diktatur". Få av hans välkända for-
muleringar har gett hans kritiker så kalla kårar. Men det han me-
nar med uttrycket, som låter så hotfullt, var inget annat än folkde-
mokrati. Proletariatets diktatur betydde bara majoritetsstyre. Ordet
"diktatur" betydde inte nödvändigtvis samma sak på Marx tid som
det gör i dag. Det betecknade ett brott mot en politisk konstitution.
Marx politiska trätobroder Auguste Blanqui, en man som åtnjöt
hedersbetygelsen att kastas i fängelse av varje fransk regering från
1815 till 1880, myntade uttrycket "proletariatets diktatur" med
181
innebörden "ett styre å folkets vägnar"; Marx själv använde det i

betydelsen "folkstyre". Blanqui valdes till president för Pariskom-
munen, men fick nöja sig med att vara dess galjonsfigur. Han satt
som vanligt i fängelse när det hände.
Ibland skriver Marx om staten som om den endast vore ett direkt
redskap för den härskande klassen. I sina historiska texter är han
emellertid vanligtvis betydligt mer nyanserad. Den politiska statens
uppgift är inte enbart att tjäna den styrande klassens direkta intres-
sen. Den måste också agera för att bevara den sociala sammanhåll-
ningen - och trots att dessa två syften i slutändan tjänar samma syf-
te, kan det uppstå akuta konflikter mellan dem på kort eller medel-
lång sikt. Staten under kapitalismen är dessutom mer fristående från
klassförhållandena än under exempelvis feodalismen. Feodalherren
är både en politisk och en ekonomisk figur, men dessa funktioner
hålls normalt isär inom kapitalismen. Din representant i parlamen-
tet är normalt inte din arbetsgivare. Detta betyder att när den ka-
pitalistiska staten ser ut att stå över klassförhållandena är det inte
bara som det ser ut. Hur fristål:nde staten är från olika materiella in-
tressen beror på föränderliga historiska omständigheter. Marx tycks
hävda att i den så kallade asiatiska produktionsformen, som inne-
fattar stora bevattningsanläggningar som endast staten kan uppföra,
så är staten egentligen den dominerande samhällskraften. Så kallade
vulgärmarxister antar gärna att det råder ett ett-till-ett-förhållande
mellan staten och den högsta ekonomiska klassen, och det finns till-
fållen då detta faktiskt stämmer. Ibland styr den besuttna klassen
staten direkt. George Bush och de andra oljemännen var ett bely-
sande exempel- en av Bushs märkvärdigaste prestationer var, med
andra ord, att ge vulgärmarxismen rätt. Han verkar också ha arbetat
hårt för att få det kapitalistiska systemet att framstå. i så dålig dager
som möjligt, vilket är ännu en orsak till att man kan undra om han
i hemlighet arbetade för Nordkoreanerna.
182
KAPITEL9
Förhållandena som det handlar om här är dock vanligtvis mer

komplexa än man kunde tro när man såg på Bushadministrationen.
(I själva verket är nästan allt i den mänskliga tillvaron mer komplext
än man kunde tro när man såg Bushadministrationen.) Under pe-
rioder har till exempel en klass styrt å en annans vägnar. I arton-
hundratalets England var, som Marx själv påpekade, Whig-aristo-
kratin fortfarande den styrande politiska klassen, medan industri-
medelklassen i allt större utsträckning var den dominerande ekono-
miska klassen - och generellt sett företrädde den förra den senares
intressen. Marx hävdade också att Louis Bonaparte styrde Frankrike
å finanskapitalismens vägnar trots att han samtidigt framställde sig
själv som en representant för småjordbrukarna. På ungefår samma
sätt styrde nazisterna med högkapitalismens intressen för ögonen,
men genom en ideologi som var avgjort inriktad på den lägre medel-
klassen. Därigenom kunde de dundra på om överklassparasiter och
de icke-arbetande rika på ett sätt som de politiskt oförsiktiga skulle
kunna missuppfatta som genuint radikalt. De politiskt oförsiktiga
hade förvisso inte helt fel i detta. Fascismen är en form av radika-
lism. Den är inte intresserad av medelklasscivilisationer. Men den är
höger- i stället för vänsterradikal.
I motsats till många liberaler var inte Marx allergisk mot mak-
ten som sådan. Det är knappast i de maktlösas intresse att få höra
att all makt är motbjudande, särskilt inte av dem som redan har så
det räcker och blir över av den varan. De som alltid uppfattar ordet
"makt" som negativt är verkligen lyckligt lottade. Makt som används
i den mänskliga frigörelsens tjänst ska inte förväxlas med tyranni.
Slagordet ''Black Power!" är mycket mindre kraftlöst än "Down with
Power!"Vi skulle emellertid endast veta att den typen av makt verkli-
gen var frigörande om den inte bara lyckades förändra den nuvaran-
de politiska strukturen, utan också själva innebörden i ordet makt.
Socialismen handlar inte om att ersätta en härskande grupp med en
annan. På tal om Pariskommunen konstaterar Marx att "det var inte
183
VARFÖRMARX HADE RÄTT
en revolution med syftet att överföra [staten] från en fraktion av den

härskande klassen till en annan, utan en revolution som skulle bryta
ned det vidriga maskineriet bakom själva klassdominansen" .5
Socialismen innebär en forändring av själva foreställningen om
makt. Det finns endast en vag likhet mellan vad ordet "makt" be-
tyder i London i dag och vad det betydde i Paris 1871. Den mest
fruktbara formen av makt är makten att styra sig själv, och demo-
krati innebär att man kollektivt utövar makt på det här sättet. Det
var under upplysningen som man hävdade att den enda form av
överhöghet som är värd att underkasta sig är den som vi själva har
format. Den formen av självbestämmanderätt är den mest värdefulla
betydelsen av frihet. Och även om människor kan missbruka sin fri-
het är de inte fullt ut mänskliga utan den. Det är oundvikligt att de
fattar forhastade eller enfaldiga beslut ibland- beslut som en skarp-
sinnig envåldshärskare kanske inte skulle ha fattat. Men om besluten
inte är deras beslut kommer de formodligen att kännas ihåliga och
oäkta, hur kloka de än må vara.
Makten överlever alltså från det kapitalistiska nuet till den socia-
listiska framtiden - men inte i samma form. Själva maktbegreppet ge-
nomgår en revolution. Samma sak gäller for staten. Om man bara tar
fasta på en betydelse av ordet "stat", blir uttrycket "statssocialism" lika
motsägelsefullt som "Tiger Woods epistemologiska teori". Om man
tar fasta på en annan betydelse har termen en viss tyngd. Enligt Marx
finns det fortfarande en stat under socialismen - endast bortom soci-
alismen, under kommunismen, kommer den tvingande staten att ge
vika for ett administrativt organ. Men det är inte en stat som vi själva
med lätthet skulle känna igen som sådan. Det skulle vara som om nå-
gon skulle peka på ett decentraliserat nätverk av självstyrande samhäl-
len som styrs flexibelt av en demokratiskt vald central administration,
och utropa "Där är staten!" när vi hade väntat oss något betydligt mer
storslaget och vördnadsbjudande- till exempel något i stil med West-
minster, Whitehall eller den mystiskt gåtfulle prins Andrew.
184
KAPITEL9
En del av Marx oenighet med anarkisterna handlade om hur

grundläggande makten trots allt är. Är det detta som spelar roll i
slutändan? Inte som Marx såg det. För honom måste den politiska
makten sättas in i ett större historiskt sammanhang. Man måste frå-
ga vilka materiella intressen den tjänade, och enligt honom var det
dessa som låg till grund för den. Om han var kritisk mot konserva-
tiva som idealiserade staten, så var han också irriterad på anarkis-
ter som överdrev dess betydelse. Marx vägrar "reifiera'' makten; han
kapar den i stället från dess samhälleliga omgivning och behandlar
den som en företeelse i sig. Detta är tveklöst en av styrkorna med
hans verk. Ändå åtföljs den, som ofta är fallet med styrkor, av en viss
blind fläck. Det som Marx förbiser när det gäller makt är något som
hans landsmän Nietzsche och Freud båda insåg, fast på påfallande
olika sätt. Makt kanske inte är ett ting i sig- men i den finns det ett
inslag av att man kan njuta av makten för dess egen skull; en ten-
dens till att spänna musklerna utan något särskilt syfte och att alltid
ta i för hårt i förhållande till vad som krävs. Shakespeare behandla-
de detta tema när han skrev om Prosperos och Ariels förhållande i
Stormen. Ariel är den lydige hantlangaren för Prosperos makt, men
han väntar otåligt på att ra fly undan denna överhöghet och bara
sköta sig själv. I skälmsk och lekfull anda vill han helt enkelt njuta
av sina magiska krafter för deras egen skull, och inte behöva ha dem
bundna till härskarens strategiska syften. Om man endast ser mak-
ten som instrumentell så förbiser man denna väsentliga egenskap,
och gör man det förstår man inte varför makten är så enormt tving-
ande som den är.
185
De senaste fyrtio åren har alla riktigt intressanta radikala rörelser upp-
stått utanfor marxismen. Rörelser som engagerar sig i feminismen, mil-
jön, hbt-frågor, frågor om etnicitet, djurrätt, antiglobalisering, fred -
dessa har tagit över efter det foråldrade engagemanget for klasskampen,
och innebär nya former av politisk aktivism som har lämnat marxismen
långt bakom sig. Marxismem bidrag till dessa rörelser har varit litet och
oinspirerande. Det Jinm forvisso fortforande en politisk vämter, men
den har anpassats till en postindustriell klasslös värld.
En av de mest livskraftiga nya politiska strömningarna är den an-

tikapitalistiska rörelsen, så det är svårt att se att det skulle ha skett
en riktig brytning med marxismen. Hur kritisk den här rörelsen
än är mot marxistiska ideer, så är rörelsen från marxism till an-
tikapitalism knappast särskilt stor. Marxismens förbindelser med
andra radikala strömningar har faktiskt mestadels varit till dess
fördel. Ta till exempel dess förhållande till kvinnorörelsen, vilket
verkligen har varit väldigt laddat emellanåt. Vissa manliga marx-
ister har föraktfullt viftat bort hela frågan om sexualitet, eller för-
sökt lägga beslag på de feministiska ideerna och utnyttja dem i
eget syfte. Det finns en hel del i den marxistiska traditionen som i
bästa fall är självbelåtet omedvetet om genus och i värsta fall vid-
rigt patriarkalt. Ändå är detta långtifrån hela historien, vilket vis-
sa separatistiska feminister gärna antog på 1970- och 1980-talet.
Många manliga marxister har tålmodigt lärt sig av feminismen,
på både det personliga och politiska planet. Marxismen har i sin
tur kommit med betydande bidrag till den feministiska idevärl-
den och praktiken.
187
För några årtionden sedan, när den marxistisk-feministiska dia-

logen var som mest aktiv, tog man upp en lång rad viktiga frågor. 1
Vad var den marxistiska synen på hemarbetet, vilket Marx själv till
stora delar hade ignorerat? Var kvinnorna en samhällsklass i marxis-
tisk mening? Hur skulle en teori som mestadels handlade om indu-
striell produktion kunna hantera barnomsorg, konsumtion, sexuali-
tet, familjen? Var familjen central i det kapitalistiska samhället, el-
ler skulle kapitalismen stänga in folk i kollektiva baracker om man
trodde att det var mer lönsamt och kunde komma undan med det?
(Kommunistiska manifestet innehåller ett angrepp på medelklassfa-
miljen, något som Friedrich Engels, i sin iver att dialektiskt sam-
manföra teori och praktik, nitiskt införlivade i sitt privatliv.) Kunde
det finnas frihet för kvinnor utan att klassamhället störtades? Hur
såg relationerna mellan kapitalismen och patriarkatet ut, med tan-
ke på att den senare företeelsen är betydligt äldre än den förra? Vis-
sa marxistiska feminister ansåg att kvinnoförtry~ket endast kunde
upphöra i samband med kapitalismens fall. Andra hävdade, vilket
kanske var rimligare, att kapitalismen kunde avskaffa detta förtryck
och ändå överleva. Enligt detta perspektiv finns det inget i kapitalis-
mens natur som kräver att kvinnor förtrycks. Men de två historier-
na, patriarkatets och klassamhällets, är så tätt sammanvävda i prak-
tiken att det skulle vara svårt att tänka sig den ena falla utan att det
skulle gå enorma chockvågor genom den andra.
En stor del av Marx egna texter är genus-omedvetna- men detta
kan ibland förklaras med att kapitalismen också är det, åtminsto-
ne i vissa avseenden. Vi har redan konstaterat att systemet är rela-
tivt likgiltigt inför genus, etnicitet, social ställning och så vidare när
det gäller vem det kan exploatera eller sälja sina varor till. Om Marx
arbetare alltid är manlig så beror det emellertid på att Marx själv
var en gammaldags viktoriansk patriark, inte bara på kapitalismens
beskaffenhet. Men han anser att sexuellt reproduktiva relationer är
av största vikt, och i Den tyska ideologin hävdar han till och med att
ISB
KAPITEL 10
familjen till en början är den enda sociala relationen. När det gäl-
ler produktionen av liv - "såväl det egna genom arbetet som an-
dras genom barnavlingen" 2 - betraktar Marx de två stora historiska
berättelserna om sexuell och materiell produktion, utan vilka den
mänskliga historien snabbt skulle avstanna, som tätt sammanvävda.
Det som män och kvinnor framför allt producerar är andra män och
kvinnor. Därmed skapar de den arbetskraft som alla samhällssystem
behöver för att hålla sig själva vid liv. Den sexuella och den materi-
ella reproduktionen har sina egna, skilda historier som inte ska slås
ihop till en enda - men båda innehåller uråldriga stridigheter och
orättvisor, och deras respektive offer har därmed ett gemensamt in-
tresse av ett politiskt frigörande.
Engels, som genom att ta en älskarinna ur arbetarklassen om-
satte både den sexuella och den politiska solidariteten med proleta-
riatet i praktiken, ansåg att kvinnoemancipationen ofrånkomligen
hängde samman med klassamhällets upphörande. (Eftersom hans
älskarinna dessutom var från Irland lade han omtänksamt nog till
en antikolonial dimension till deras förhållande.) Hans verk Fa-
miljem, privategendomens och statens ursprung är ett imponeran-
de stycke socialantropologi. Texten är full av brister men också av
goda intentioner; även om den aldrig ifrågasätter den konventio-
nella sexuella arbetsdelningen beskriver den männens förtryck av
kvinnorna som "det första klassförtrycket" .3 Bolsjevikerna tog den
så kallade kvinnofrågan på lika stort allvar; det uppror som störtade
tsaren inleddes med massdemonstrationer på internationella kvin-
nadagen 1917. När partiet väl hade kommit till makten gav det
hög politisk prioritet åt jämställdhet och inrättade ett internatio-
nellt kvinnosekretariat. sekretariatet kallade i sin tur till den första
internationella kongressen för arbetarkvinnor, vilken besöktes av
delegater från tjugo länder och vars appell "Till världens arbetar-
kvinnor" visade på att kommunism och kvinnoemancipation var
två mål som var nära besläktade.
189
"Fram till kvinnorörelsernas återuppvaknande på 1960-talet",

skriver Robert J. C. Young, "är det slående att det bara var män från
socialistiska eller kommunistiska läger som betraktade frågan om
kvinnors jämställdhet som väsentlig fcir andra former av politisk
frigörelse". 4 I början av nittonhundratalet var det bara inom den
kommunistiska rörelsen som man systematiskt tog upp och disku-
terade frågan om kön tillsammans med frågor om nationalism och
kolonialism. "Kommunismen", fortsätter Young", "var den första
och enda politiska inriktning som uppmärksammade sambandet
mellan dessa olika former av dominans och exploatering [klass, ge-
nus och kolonialism] och att det var en grundläggande förutsätt-
ning att upphäva dem alla för vars och ens frigörelse". 5 De flesta så
kallade socialistiska samhällen har strävat efter att göra betydande
framsteg när det gäller kvinnors rättigheter, och många av dem tog
"kvinnofrågan" på berömvärt allvar långt innan man i väst började
diskutera den särskilt intensivt. När det gäller frågor om kön och
sexualitet finns det stora brister i fråga om vad man faktiskt har
uppnått inom kommunismen, men som Michele Barret har hävdat
är det fortfarande så att "utanför feminismen finns det ingen tra-
dition av kritisk analys av kvinnoförtrycket som kan mäta sig med
den grundliga behandling som frågan har fått av den ena marxis-
tiska tänkaren efter den andra''. 6
Om marxisterna har varit ihärdiga förespråkare för kvinnors rättig-

heter, har de också varit de mest engagerade forkämparna för värl-
dens antikoloniala rörelser. Under nittonhundratalets första hälft
var marxismen faktiskt den främsta inspirationen bakom dessa rö-
relser. Marxismen låg alltså i framkanten av de tre största politiska
kamperna i modern tid: kvinnoemancipationen, motståndet mot
kolonialismen och kampen mot fascismen. För de Aesta av den för-
sta generationen teoretiker som arbetade med de antikoloniala kri-
gen, var Marx en oundgänglig utgångspunkt. Under 1920- och
190
KAPITEL 10
1930-talet var det i stort sett bara kommunister som kämpade för
rasjämlikhet. Större delen av den afrikanska nationalismen efter an-
dra världskriget, från och med Nkrumah och Fanon, byggde på nå-
gon typ av marxism eller socialism. De flesta kommunistpartier i
Asien gjorde nationalismen till en del av sina program. Som Jules
Townshend skriver:
Medan arbetarklassen [under 1960-talet] verkade vara tämligen passiv i de

utvecklade kapitalistiska länderna - med Frankrike och Italien som viktiga
undantag - var bondebefolkningen och intelligentian i Asien, Mrika och
Latinarnerika fullt upptagna med att göra revolution eller bygga samhällen
i socialismens namn. Från Asien kom inspiration från Maos kulturrevolu-
tion 1966 i Kina och Ho Chi Minhs och Viet-oongs motstånd mot ame-
rikanerna i Vietnam; från Afrika kom visioner om socialism och frigörelse
från Nyerere i Tanzania, Nkrumah i Ghana, Cabral i Guinea-Bissau och
Franz Fanon i Algeriet; från Latinarnerika kom Fidel Castros och Che Gu-
evaras kubanska revolution?
Från Malaysia till Västindien, från Irland till Algeriet, tvingade den
revolutionära nationalismen marxismen att ompröva sig själv. Sam-
tidigt ville marxismen erbjuda frihetsrörelser i tredje världen något
mer konstruktivt än alternativet att ersätta en styrande kapitalist-
klass från utlandet med en inhemsk dito. Marxismen såg också bort-
om den fetischartade nationen mot en mer internationalistisk vi-
sion. Om marxismen gav sitt stöd till de nationella frihetsrörelserna
i den så kallade tredje världen så begärde den samtidigt att deras per-
spektiv skulle vara internationellt socialistiskt snarare än borgerligt
socialistiskt. Till största delen talade man för döva öron.
När bolsjevikerna kom till makten utropade man de kolonisera-
de folkens rätt till självbestämmande. Den internationella kommu-
niströrelsen gjorde oerhört mycket för att omsätta detta i praktiken.
Lenin var, trots att han var kritisk mot nationalismen, den första
191
betydande politiska teoretiker som insåg de nationella frihetsrörel-

sernas betydelse. Han hävdade också, stick i stäv med den romantis-
ka nationalismen, att nationell frigörelse var en fråga om radikal de-
mokrati, inte chauvinism. Genom en enastående kraftfull kombina-
tion blev marxismen alltså både ett stöd för antikolonialismen och
en kritik mot den nationalistiska ideologin. Som Kevin Anderson
skriver: "Mer än trettio år innan Indien blev självständigt och mer
än fyrtio år innan de afrikanska frihetsrörelserna blev framträdande
i början av 1960-talet, teoretiserade [Lenin] redan om de anti-im-
perialistiska nationella rörelserna som en viktig faktor i den globala
politiken". 8 "Alla kommunistiska partier", skrev Lenin 1920, "bör
lämna direkt stöd till revolutionära rörelser inom icke självständiga
och underprivilegierade nationer (till exempel Irland, de amerikan-
ska negrerna och så vidare) och i kolonierna'? Han gick till angrepp
mot det som han kallade den "storryska chauW.nismen" inom det
sovjetiska kommunistpartiet, men denna hållning hindrade honom
inte från att ställa sig bakom annekteringen av Ukraina och senare
det tvångsmässiga införlivandet av Georgien. Vissa andra bolsjevi-
ker, till exempel Trotskij och Rosa Luxemburg, uttryckte en mycket
fientlig inställning mot nationalismen.
Marx själv var något mer oklar i sina antikoloniala åsikter. I sina
tidiga texter tenderade han att uttrycka sitt stöd för kampen mot
kolonialmakterna endast om det verkade sannolikt att denna skulle
främja en socialistisk revolution. Han kom med det anstötliga på-
ståendet att vissa nationer var "icke-historiska" och dömda att gå
under. I en enda svepande, eurocentrisk gest förpassade han non-
chalant tjecker, slovener, dalmatier, rumäner, kroater, serber, mä-
rer, ukrainare och andra till historiens soptunna. Ett tag varEngels
en varm förespråkare för koloniseringen av Algeriet och för USA:s
erövring av Mexiko, medan Marx själv hyste mycket liten respekt
för den store latinamerikanske befriaren Simon Bolivar. Om Indien
skriver han att landet inte hade någon egen historia, och att britter-
192
KAPITEL 10
nas underkuvande av Indien oavsiktligt hade skapat förutsättningar

för en socialistisk revolution på subkontinenten. Det är inte precis
den typen av kommentarer som gör att man f"ar högsta betyg på kur-
ser i postkolonialism.
Om Marx kan tala positivt om kolonialismen är det inte för att
han tycker om tanken på en nation som trampar på en annan. Det
är för att han anser att den typen av förtryck- avskyvärt och förned-
rande som det var- hänger samman med den kapitalistiska moder-
nitetens ankomst i den "outvecklade" världen. Detta såg han i sin
tur som något som inte bara gav vissa fördelar åt den världen, utan
också beredde väg för socialismen. Vi har redan diskuterat fördelar
och nackdelar med den typen av "teleologiskt" tänkande.
Påståendet att det kan finnas progressiva sidor av kolonialismen
brukar fastna i halsen på de flesta västerländska postkoloniala förfat-
tare, rädda som de är för att det skulle innebära samma sak som att
kapitulera för rasismen och etnocentrismen att erkänna något så po-
litiskt inkorrekt. Bland till exempel indiska och irländska historiker
är detta emellertid vardagsmat. 10 Hur skulle ett så väldigt komplext
fenomen som kolonialism, som sträcker sig över så många områden
och århundraden, ha kunnat undgå att få en enda positiv konse-
kvens? I artonhundratalets Irland förde det brittiska styret med sig
svält, våld, fattigdom, rasförtryck och religiöst förtryck. Det förde
också med sig läskunnighet, språk, utbildning, en begränsad demo-
krati, teknik, kommunikationer och samhällsinstitutioner som gjor-
de det möjligt för den nationalistiska rörelsen att organisera sig och
så småningom ta makten. Dessa saker var värdefulla i sig, samtidigt
som de gynnade ett gott politiskt syfte.
Medan många irländare gärna ville ta sig in i moderniteten ge-
nom att lära sig engelska, fanns det vissa romantiker i den irländska
överklassen som på ett nedlåtande sätt var angelägna om att de inte
skulle tala något annat än sitt modersmål. I dag finner vi liknande
fördomar hos vissa postkoloniala författare, för vilka den kapitalis-
193
tiska moderniteten verkar vara en fullständig katastrof. Detta är inte

en uppfattning som delas av många av de postkoloniala folk vars sak
de kämpar för. Naturligtvis skulle det ha varit att föredra om irlän-
darna hade kunnat få demokrati (och så småningom välstånd) på ett
mindre traumatiskt sätt. Irländarna borde överhuvudtaget aldrig ha
utsatts för förödmjukelsen att bli koloniala undersåtar. Men när de
faktiskt blev det, visade det sig vara möjligt att hitta något av värde
i denna omständighet.
Marx upptäckte alltså kanske några "progressiva'' trender i kolo-
nialismen. Men det hindrade honom inte från att fördöma det "bar-
bariska" kolonialstyret i Indien och på andra platser, eller att heja
på det stora indiska upproret 1857. De grymheter som påstods ha
utförts av upprorsmakarna 1857 var, skrev han, endast en återspeg-
ling av Storbritanniens eget rovgiriga beteende i landet. Den brittis-
ka imperialismen i Indien var långtifrån välvilligt civiliserande; den
var "i högsta grad en utsugningsprocess" .n I Indien avslöjades det
"djupgående hyckleriet och inneboende barbariet i den borgerliga
civilisationen", som antog en respektabel förklädnad hemma men
blottlades utomlands. 12 Aijaz Ahmad hävdar till och med att ingen
inflytelserik indisk reformator på artonhundratalet intog en lika en-
tydig position som Marx i frågan om indisk självständighet. 13
Marx bytte också ståndpunkt i fråga om erövringen av Mexi-
ko, liksom Engels gjorde i fråga om exproprieringen av Algeriet.
Engels konstaterade bittert att den inte hade lett till något annat
än blodspillan, plundring, våld och kolonialisternas "skamlösa hög-
mod" gentemot den "lägre stående rasen". Endast en revolutionär
rörelse skulle rädda situationen, menade Engels. Marx ställde sig
bakom den nationella befrielserörelsen i Kina mot det som han för-
aktfullt kallade för koloniala "civilisationsmånglare". Med andra ord
gottgjorde han sin tidigare chauvinism, och ställde sig bakom kam-
pen för frihet i de koloniserade länderna vare s;ig de var "icke-his-
toriska'' eller inte. Eftersom han var övertygad om att varje nation
194
KAPITEL 10
som förtrycker en annan smider sina egna bojor betraktade han den
irländska självständigheten som en nödvändig förutsättning för en
socialistisk revolution i England. Arbetarklassens konflikt med sina
härskare är till en början en nationell kamp, skriver han i Kommu-
nistiska manifestet.
Inom den tradition som jag just har redogjort för var frågor om
kultur, kön, språk, annanhet, skillnad, identitet och etnicitet oskilj-
bara från frågor om statens makt, materiell ojämlikhet, exploate-
ringen av arbete, imperialistisk plundring, massans politiska mot-
stånd och revolutionär omvandling. Men om man skulle ta bort det
senare från det förra, skulle man få något som liknar en stor del av
dagens postkoloniala teori. Det finns en allmänt spridd naiv bild av
att en misskrediterad marxism försvann omkring 1980 till förmån
för en politiskt relevantare postkolonialism. I själva verket handlar
det här om det som filosofer kallar för ett "kategorimisstag" - lite
som att försöka jämföra en hasselmus med äktenskapsbegreppet.
Marxismen är en politisk massrörelse som sträcker sig över konti-
nenter och århundraden, en lära som oräkneliga män och kvinnor
har kämpat och ibland dött för. Postkolonialismen är ett akade-
miskt språk som i stort sett bara talas på några hundra universitet,
och som ibland är lika obegripligt som swahili för den genomsnitt-
lige västerlänningen.
Som teori uppkom postkolonialismen i slutet av nittonhundra-
talet, ungefår när kamperna för nationell frigörelse mer eller min-
dre var över. Verket som gav upphov till ideströmningen, Edward
Saids Orientalism, kom ut på mitten av 1970-talet, precis när en
av kapitalismens svåra kriser gjorde att den revolutionära andan
minskade i väst. Här är det kanske talande att Saids bok är gan-
ska kraftigt anti-marxistisk. Samtidigt som postkolonialismen på
ett sätt för vidare det revolutionära arvet, tränger den undan det på
ett annat sätt. Det är en postrevolutionär diskurs som passar i en
195
VARFÖRMARXHADE RÅTT
postrevolutionär värld. När den har varit som bäst har den genere-
rat ovanligt insiktsfulla och originella verk. När den är som sämst
är den inte mycket mer än postmodernismens utrikesdepartement.
Det är alltså inte så att klass nu måste trängas undan av genus,
identitet och etnicitet. Konflikten mellan transnationella bolag och
de underbetalda, etniska, ofta kvinnliga arbetarna på jordens söd-
ra halvklot är en fråga om klass, i ordets marxistiska mening. Det
är inte så att ett "eurocentriskt" fokus på exempelvis västerländska
gruv- eller fabriksarbetare nu har ersatts av mindre inskränkta per-
spektiv. Klass har alltid varit ett internationellt fenomen. Marx ville
gärna tro att det är arbetarklassen som inte erkänner något hemland,
men i själva verket är det kapitalismen. I en bemärkelse är glohalise-
ringen inte alls något nytt, vilket en titt i Kommunistiska manifestet
visar. Kvinnor har alltid utgjort en stor del av arbetskraften, och ras-
förtryck har alltid varit svårt att skilja från ekonomisk exploatering.
De så kallade nya samhällsrörelserna är oftast inte nya alls. Och före-
ställningen om att de har "tagit över" från en marxism som är antip-
luralistisk och fixerad vid klass tar inte hänsyn till att dessa rörelser
länge har befunnit sig i en fruktbar allians med marxismen.
Postmodernisterna har ibland anklagat marxismen för att vara eu-
rocentrisk och försöka tvinga på väldigt olika delar av jordklotet sina
egna vita, rationalistiska, västerländska värderingar. Marx var förvisso
europe, som vi kan se av hans brinnande intresse för politisk frigö-
relse. Tanketraditioner om frigörelse är en viktig del av Europas his-
toria, precis som slaveriet. Europa är både demokratins och dödslä-
grens hemland. Om det inkluderar folkmord i Kongo, omfattar det
också kommunarderna och suffragetterna. Det står för både socialism
och fascism, Sofokles och Arnold Schwarzenegger, medborgarrätt och
kryssningsmissiler, kvinnoemancipation och kränkningar. Andra de-
lar av jordklotet är lika märkta av en blandning av upplysning och för-
tryck. Endast de som på sitt enfaldiga sätt betraktar Europa som helt
och hållet negativt och de postkoloniala "marginitlerna'' som enbart
196
KAPITEL 10
positiva kan bortse från detta. Vissa av dem kallar sig till och med plu-
ralister. De flesta av dessa människor är europeer som känner sig skyl-
diga, inte postkoloniala folk med en fientlig inställning mot Europa.
Deras skuldmedvetenhet sträcker sig sällan till att omfatta den rasism
som är implicit i deras förakt för Europa som sådant.
Det råder ingen tvekan om att Marx verk begränsas av de sam-
hällsförhållanden han levde under. Om hans egna ideer stämmer
kan det faktiskt knappast vara på något annat sätt. Han var en eu-
ropeisk medelklassintellektuelL Men inte många europeiska med-
elklassintellektuella krävde att imperiet skulle störtas eller fabriks-
arbetarna befrias. Även många koloniala intellektuella lät bli att göra
det. För övrigt verkar det en aning nedlåtande att påstå att alla de mo-
diga antikoloniala ledare som följde Marx ideer, från James Connol-
ly till C. L. R. James, endast var vilseledda offer för den västerländ-
ska upplysningen. Den väldiga kamp för frihet, förnuft och fram-
steg som uppstod i medelklassens kärna i Europa på artonhundra-
talet var både en spännande befrielse från tyranniet och en subtil
form av despotism i sig - och det var framför allt Marx som gjorde
oss medvetna om denna motsägelse. Han försvarade de stora bor-
gerliga idealen som frihet, förnuft och framsteg, men han ville veta
varför de ofta svek sig själva när de omsattes i praktiken. Han var
alltså en upplysningskritiker-men som de mest effektiva formerna
av kritik kom hans inifrån. Han var både enveten försvarare av och
våldsam motståndare till upplysningen.
De som strävar efter politisk frigörelse har inte råd att vara alltför
kräsna när det gäller vem som räcker dem en hjälpande hand. Fidel
Castro vände inte den socialistiska revolutionen ryggen för att Marx
var en tysk borgare. Asiatiska och afrikanska radikaler har varit en-
vist likgiltiga inför det att Trotskij var en rysk jude. Det är vanligtvis
medelklassliberaler som oroar sig för att vara nedlåtande mot arbeta-
re genom att exempelvis föreläsa för dem om mångkulturalism eller
William Morris. Arbetarna själva är oftast fria från sådana privilegie-
197
rade neuroser, och är glada över att få allt politiskt stöd som verkar
användbart. Så var det även i den koloniala världen bland dem som
först lärde sig om politisk frihet från Marx. Marx var visserligen eu-
rope, men det var i Asien som hans ideer forst fick fåste, och det var
i den så kallade tredje världen som de blomstrade som mest. De fles-
ta så kallade marxistiska samhällen har varit icke-europeiska. I vilket
fall som helst tas teorier aldrig bara över och omsätts i handling av
stora folkmassor; de görs aktivt om under tiden. Detta har varit en
stor del av den marxistiska antikolonialismens historia.
Marx kritiker har ibland tyckt sig finna en så kallad Prometeus-

artad ådra i hans verk - en tro på människans överhöghet över na-
turen, kombinerat med en tro på obegränsad mänsklig utveckling.
Det finns verkligen en sådan tendens i hans texter, vilket man kan
förvänta sig av en europeisk intellektuell på artonhundratalet. Om-
kring år 1860 oroade man sig inte särskilt mycket över plastpåsar
och koldioxidutsläpp. Dessutom måste vi ibland betvinga naturen.
Om vi inte snabbt bygger en mängd skyddsmurar mot havet riske-
rar vi att forlora Bangladesh. Tyfusvaccinationer är ett sätt att utöva
människans överhöghet över naturen. Det gäller även for broar och
hjärnkirurgi. Att mjölka kor och bygga städer är att tygla naturen
för våra egna ändamål. Föreställningen om att vi aldrig ska forsöka
få övertaget över naturen är sentimentalt nonsens. Men även om vi
behöver få övertaget över den ibland, kan vi bara göra det genom
att försiktigt anpassa oss till hur den fungerar, genom vetenskapen.
Själv ser Marx denna sentimentalism ("en barnslig attityd till
naturen", som han kallar det) som en återspegling av en vidskeplig
inställning till den naturliga världen som vi bugar oss för som om
den var en överlägsen makt- och detta mystifierade förhållande till
vår omgivning återkommer i moderniteten som det som han kallar
för varufetischism. Återigen bestäms våra liv av främmande makter,
döda bitar materia som har uppfyllts med en tyrmnisk form av liv.
198
KAPITEL 10
Det är bara det att dessa naturkrafter inte längre är skogsandar och
vattennymfer, utan varornas rörelse på marknaden, som vi har lika
lite kontroll över som Odysseus hade över havets gud. I den här och
många andra bemärkelser hänger Marx kritik mot den kapitalistiska
ekonomin tätt samman med hans intresse för naturen.
Så tidigt som i Den tyska ideologin tar Marx hänsyn till geogra-
fiska och klimatrelaterade faktorer i sin samhällsanalys. All historisk
analys, skriver han "måste utgå från dessa naturliga förhållanden och
från deras omgestaltning under historiens lopp genom människornas
handlingar" .14 Han skriver i Kapitalet om "den samhälleliga männis-
kan, de förenade producenterna, [som] rationellt reglerar denna sin
ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensam-
ma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt". 15
Samspel snarare än herravälde, rationell kontroll snarare än överläg-
set maktutövande är vad det handlar om. Hur som helst är Marx
Prometeus (han var Marx favorit bland de klassiska figurerna) inte så
mycket en envis teknikförespråkare som en politisk rebell. För Marx,
liksom för Dante, Milton, Goethe, Blake, Beethoven och Byron, står
Prometeus för revolution, kreativ energi och revolt mot gudarna. 16
Anklagelsen om att Marx bara är ännu en upplysningsfilosof
som vill plundra naturen i människans namn är helt och hållet falsk.
Få viktorianska tänkare har förutsagt den moderna miljömedve-
tenheten på ett så slående sätt. En nutida kommentator hävdar att
Marx verk utgör "den mest djupgående insikt i de komplexa frå-
gorna kring herraväldet över naturen som går att hitta någonstans
i samhällsteorin från artonhundratalet, för att inte tala om det som
skrivits innan dess" . 17 Även Marx lojalaste anhängare skulle kunna
tycka att detta påstående är en smula överdrivet, men det innehål-
ler ett rejält korn av sanning. Den unge Engels låg nära Marx ekolo-
giska uppfattningar när han skrev: "Att schackra bort jorden var det
sista steget till självbortschackrandet, ty jorden är vårt allt i allo, den
första betingelsen för vår existens". 18
199
Att jorden är den första betingelsen för vår existens- det vill säga
att om man söker ett fundament till människans förehavanden, så
kan man leta på sämre ställen än där- är vad Marx själv hävdar i
Kritik av Gothaprogrammet. Där skriver han att det är naturen, inte
enbart arbetet eller produktionen, som är grunden för människans
existens. Den äldre Engels skriver i sin Naturens dialektik att "vi ing-
alunda behärskar naturen som en erövrare behärskar ett främmande
folk, som någon som står utanför naturen, utan att vi med kött och
blod och hjärna tillhör naturen och står i dess mitt och att hela vårt
herravälde över den består i att vi framför alla andra varelser känner
deras lagar och kan använda dem på rätt sätt" .19 I Sociali~mens utveck-
ling från utopi till vetenskap skriver Engels också om människorna
som "medvetna, verkliga herrar över naturen". Han fick visserligen
också en plump i protokollet när det gäller miljöfrågor eftersom han
var en entusiastisk medlem av ett jaktlag, men det är en grundsats i
Marx materialism att inget och ingen är perfekt.
"Inte ens ett helt samhälle, en nation, ja inte ens alla samtida
samhällen tillsammans är ägare till jorden", skriver Marx. "De är
bara dess besittare, dess nyttjanderättsinnehavare, och har att som
boni patres familias efterlämna den förbättrad till följande generatio-
ner". 20 Han är väl medveten om konflikten mellan den kortsiktiga
kapitalistiska exploateringen av naturresurser och en mer långsiktig,
hållbar produktion. All ekonomisk utveckling måste, understryker
han gång efter annan, ske utan att man riskerar de naturliga, glo-
bala förutsättningar som framtida generationers välfärd är beroende
av. Det råder inte minsta tvekan om att han skulle ha befunnit sig
i framkanten av miljörörelsen om han hade levat i dag. Som proto-
ekolog talar han om kapitalismens "utsugning av jordens krafter" 21
och hur kapitalismen underminerar det "rationella'' jordbruket.
En "rationell skötsel av marken som gemensam, evig egendom"
är enligt Marx "den oförytterliga existens- och reproduktionsbetin-
gelsen för kedjan av varandra avlösande människogenerationer". 22
200
KAPITEL 10
Det kapitalistiska jordbruket, menar hm, blomstrar endast genom

att mm suger ut "all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren". 23 När
Marx kritiserar industrikapitalismen diskuterar hm sophantering,
skogsskövling, vattenfororeningar, miljögifter och luftkvalitet. Eko-
logisk hållbarhet skulle enligt honom inta en viktig plats i ett socia-
listiskt jordbruk. 24
Bakom denna omsorg om naturen ligger en filosofisk vision.
Marx är naturalist och materialist; för honom är människorna en
del av naturen, och glömmer på egen risk att de är djur. Hm skriver
till och med i Kapitalet om naturen som mänsklighetens "kropp",
som den måste befinna sig i ständigt samspel med. Produktionsred-
skapen är, skriver hm, "forlängningar av kroppsdelarna''. Hela civi-
lisationen, allt från parlament till pmsarkryssare, är bara en forläng-
ning av vår kroppskraft. Kroppen och världen, subjektet och objek-
tet, bör befinna sig i en forsiktig jämvikt, så att vår omgivning är lika
uttrycksfull i fråga om mänskliga innebörder som ett språk. Marx
kallar motsatsen till detta for "alienation", då vi inte km finna nå-
gon återspegling av oss själva i en själlös materiell värld, och därfor
förlorar kontakten med vår eget innersta väsen.
När detta samspel mellan jaget och naturen bryter samman, har
vi inget annat kvar än kapitalismens värld av meningslös materia,
där naturen bara är något formbart som vi kan trycka ihop till vil-
ken form vi vill. Civilisationen blir en enda stor skönhetsoperation.
Samtidigt skiljs jaget från naturen och från sin egen och andras
kroppar. Marx menar att till och med våra kroppsliga sinnen har
"varufierats" under kapitalismen, så att kroppen, omvandlad som
den är till enbart ett abstrakt redskap för produktionen, inte förmår
njuta av sitt eget sinnesliv. Endast genom kommunismen skulle vi
kunna börja känna våra kroppar igen. Endast då, hävdar han, kan
vi röra oss bortom ett brutalt instrumentellt fornuft och njuta av
världens andliga och estetiska dimensioner. Hans texter är verkli-
gen "estetiska'' från början till slut. I Grundrisse klagar han över att
201
naturen under kapitalismen endast har blivit ett bruksföremål, och

inte längre betraktas som en kraft i sig.
Genom den materiella produktionen underlättar, reglerar och
kontrollerar människorna enligt Marx "ämnesomsättningen" mel-
lan sig själva och naturen, i en ömsesidighet som ligger långtifrån
någon arrogant överlägsenhet. Och allt detta- naturen, arbetet, den
lidande, produktiva kroppen och dess behov - utgör enligt Marx
den mänskliga historiens bestående infrastruktur. Det är den be-
rättelse som går igenom i och är underliggande hos alla mänskli-
ga kulturer, och som lämnar sitt ofrånkomliga avtryck på dem alla.
Som ett "ämnesomsättningsutbyte" mellan människan och naturen
är arbetet enligt Marx ett "evigt" förhållande som inte förändras.
Det som förändras - det som gör naturliga varelser historiska - är
de olika sätt på vilka vi människor bearbetar naturen. Människorna
producerar sina existensmedel på olika sätt. Detta är naturligt, i me-
ningen att det är nödvändigt för artens fortlevnad. Men det är ock-
så kulturellt eller historiskt, eftersom det omfattar specifika typer av
överhöghet, konflikt och exploatering. Det finns ingen anledning
att anta att vi genom att godta att arbetet är "evigt" kommer att lu-
ras att tro att dessa samhällsformer också är eviga.
Denna "livsprocessens eviga förutsättning", 25 som Marx kallar
den, kan ställas mot det postmodernas förträngning av den natur-
liga, materiella kroppen, som den försöker upplösa i kulturen. Själ-
va ordet "naturlig" framkallar en politiskt korrekt rysning. All upp-
märksamhet som riktas mot vår gemensamma biologi blir till tan-
kebrottet "biologism". Postmodernisterna är rädda för det oförän-
derliga, som de felaktigt föreställer sig hör hemma inom olika for-
mer av reaktionär politik. Eftersom den mänskliga kroppen inte har
förändrats mycket under sin evolution kan postmodernismen alltså
endast hantera den som en "kulturell konstruktion". Det råkar vara
så att ingen tänkare har varit mer medveten än M:lt'X om hur natu-
ren och kroppen hänger samman socialt. Detta sker framför allt ge-
202
KAPITEL 10
nom arbetet, som bearbetar naturen och ger den mänsklig mening.
Arbetet är en betydelsefull aktivitet. Vi stöter aldrig på en rå klump
materia. I stället kommer alltid den materiella världen till oss
genomsyrad med mänsklig mening, och till och med tomheten är
meningsbärande. Thomas Hardys romaner illustrerar detta förhål-
lande på ett mycket effektfullt sätt.
Det mänskliga samhällets historia, menar Marx, är en del av na-
turhistorien. Detta betyder bland annat att socialiteten är inbyggd
i den sortens djur som vi är. Socialt samarbete är något nödvändigt
för vår materiella överlevnad, men också en del av vårt självförverk-
ligande som art. Om naturen i någon mening är en social kategori
är samhället också en naturlig kategori. Postmodernisterna påstår
ofta det förra, men förtränger det senare. Enligt Marx är förhållan-
det mellan naturen och mänskligheten inte symmetriskt. I slutän-
dan är det, som han skriver i Den tyska ideologin, naturen som har
övertaget. För individen är detta faktum känt som döden. Den faus-
tiska drömmen om obegränsade framsteg i en materiell värld som är
magiskt mottaglig för vår beröring bortser från "den yttre naturens
prioritet". 26 I dag är den här drömmen inte känd som den faustiska
drömmen, utan som den amerikanska. Det är en vision som i hem-
lighet inte kan tåla det materiella för att det blockerar vår väg till
evigheten. Det är därför som den materiella världen antingen måste
besegras med våld eller lösas upp i kulturen. Postmodernismen och
pionjärandan är två sidor av samma mynt. Ingendera kan acceptera
att det är våra begränsningar som gör oss till dem vi är, i lika hög
grad som de eviga överskridanden av våra begränsningar som vi kän-
ner som historien.
För Marx är människorna en del av naturen, men de kan sam-
tidigt sätta sig över den - och att på detta sätt delvis vara skild från
naturen är i sig en del av deras natur. 27 Själva den teknik som vi bear-
betar naturen med kommer av naturen. Men trots att Marx anser att
naturen och kulturen bildar en komplex enhet, vägrar han att lösa
203
upp den ena i den andra. I hans betänkligt brådmogna tidiga verk
drömmer han om en slutgiltig enhet mellan naturen och mänsklig-
heten; i mer mogen ålder inser han att det alltid kommer att fin-
nas en spänning eller olikhet mellan de två, och ett namn för denna
konflikt är arbete. Utan tvekan är det med en viss sorg som han av-
visar den vackra fantasin, som nästan är lika gammal som mänsk-
ligheten själv, där den frikostiga naturen är hänsynsfullt tillmötesgå-
ende mot våra önskemål:
What wondrous Iife is this I lead!

Ripe apples drop about my head.
The luscious clusters of the vine
Upon my mouth do crush their wine.
The nectarine and curious peach
Into my hands themselves do reach;
Stumbling on melons, as I pass,
Insnared with flowers, I fall on grass. 28
(Andrew Marvell, "The Garden")
Marx tror på det som han kallar för "naturens förmänskligande"-

men med hans synsätt kommer naturen alltid att bete sig lite bång-
styrigt mot människorna, även om dess motstånd mot våra behov
går att försvaga. Och detta har sina fördelar, eftersom det är en del av
vår kreativitet att övervinna svårigheter. En magisk värld skulle också
vara en tråkig värld. En dag i den magiska trädgården skulle förmod-
ligen räcka för att Marvell skulle önska att han var i London igen.
Trodde Marx på en gränslös expansion av människans krafter, på
ett sätt som strider mot våra egna ekologiska principer? Det stäm-
mer att han ibland tonar ned de naturliga begränsningarna för den
mänskliga utvecklingen, delvis på grund av att motståndare som
Thomas Malthus överbetonade dem. Han erkänner att naturen har
satt gränser för historien, men tror an vi fortfarande skulle kunna
204
KAPITEL 10
förflytta dem. Det finns förvisso ett tydligt inslag av vad vi skul-
le kunna kalla för teknikoptimism - som ibland till och med slår
över i en sorts triumferande inställning - i hans verk: en vision av
en mänsklighet som av produktionens lössläppta krafter bärs in i en
ny, skön värld. Vissa senare marxister (däribland Trotskij) tog detta
till en utopisk ytterlighet, då de förutspådde en framtid full av hjäl-
tar och genier. 29 Men som vi redan har sett finns det också en annan
Marx, som hävdar att utvecklingen måste vara förenlig med män-
niskornas värdighet och välfärd. Det är kapitalismen som ser pro-
duktionen som potentiellt evig, och socialismen som för in den i
ett sammanhang med moraliska och estetiska värderingar. Eller som
Marx själv skriver i Kapitalet: "i en form, som motsvarar den högsta
mänskliga utvecklingen". 30
Att erkänna naturliga begränsningar är, som Ted Benton skriver,
inte oförenligt med den politiska frigörelsen utan enbart med dess
utopiska versioner. 31 Världens resurser räcker inte till för att vi alla
ska få det bättre och bättre, men däremot för att vi alla ska få det
bra. "[L]öftet om överflöd är inte ett ändlöst flöde av varor", skriver
G. A. Cohen, "utan tillräckliga mängder som produceras med ett
minimum av obehagligt arbete". 32 Det som står i vägen för att det-
ta ska ske är inte naturen utan politiken. Som vi har sett kräver so-
cialismen enligt Marx att produktivkrafterna utvidgas - men upp-
giften att utvidga dem faller inte på socialismen utan kapitalismen.
Socialismen rider på detta materiella välstånd i stället för att bygga
upp det. Det var Stalin, inte Marx, som såg socialismen som en frå-
ga om att utveckla produktivkrafterna. Kapitalismen är trollkarlens
lärling; den har samlat krafter som har börjat röra sig helt okontrol-
lerat och nu hotar att förgöra oss. Socialismens uppgift är inte att
uppmuntra dessa krafter utan att få bukt med dem och styra dem
med mänskligt förnuft.
De två stora hot mot människans överlevnad som vi nu står inför
är militära och miljömässiga. De kommer sannolikt att sammanfalla
205
allt oftare i framtiden, då stridigheter över knappa resurser trappas

upp till väpnade konflikter. Kommunisterna har genom åren varit
bland dem som varmast förespråkar fred, och Ellen Meiksins Wood
sammanfattar skickligt vad som ligger bakom detta: "För mig tycks
det självklart", skriver hon, "att den kapitalistiska ackumulationens
expansionistiska, konkurrensinriktade och exploaterande logik i na-
tionalstatens kontext måste bli destabiliserande på kort eller lån~
sikt, och att kapitalismen ... är, och kommer inom överskådlig fram-
tid att vara, det största hotet mot världsfreden". 33 Om fredsrörelsen
ska komma åt grundorsakerna till de internationella konflikterna
har den inte råd att strunta i vilket odjur det är som ligger bakom
dem. Och detta betyder att den inte har råd att strunta i de insikter
som kommer från marxismen.
Samma sak gäller för miljörörelsen. Wood hävdar att kapitalis-
men inte kan undgå en ekologisk katastrof, givet dess antisociala
drivkraft att ackumulera. Systemet kan komma att tolerera jämlik-
het mellan olika etniciteter och genus, men som det fungerar kan det
inte leda till världsfred eller respekt för den materiella världen. Ka-
pitalismen kan, enligt Wood, "kanske i viss utsträckning ha plats för
ekologisk omsorg, särskilt när det är lönande att sälja miljöskydds-
tekniken i sig. Men den grundläggande irrationaliteten i drivkraften
för kapitalackumulation, som gör allting underordnat i förhållande
till det som krävs för kapitalets självförökning och så kallade tillväxt,
står oundvikligen i motsättning till den ekologiska balansen". 34 Det
gamla kommunistiska slagordet "socialism eller barbari" har alltid
låtit lite väl apokalyptiskt för många. När historien nu kränger till i
riktning mot framtidsutsikter om kärnvapenkrig och miljökatastro-
fer, så är det svårt att se att det är något annat än den enkla sanning-
en. Om vi inte agerar nu, verkar det som om kapitalismen kommer
att leda till vår död.
206
Slutord
Så ligger det alltså till. Marx hyste en brinnande tro på individen

och en djup misstänksamhet mot abstrakta trossatser. Han bryd-
de sig inte om iden om ett perfekt samhälle, förhöll sig avvaktande
mot tanken om jämlikhet, och drömde inte om en framtid där vi
alla skulle gå omkring i overaller med våra personnummer stämp-
lade på ryggen. Det var mångfald, inte likriktning, som han ville se.
Han hävdade inte heller att människorna var historiens hjälplösa
leksaker. Han var ännu mer fientligt inställd till staten än de höger-
konservativa är, och såg socialismen som en fördjupning av demo-
kratin, inte som dess fiende. Hans modell för det goda livet byggde
på tanken om konstnärligt självförverkligande. Han trodde att vissa
revolutioner skulle kunna genomföras fredligt, och var på inget sätt
motståndare till sociala reformer. Han fokuserade inte enbart på den
kroppsarbetande arbetarklassen. Inte heller betraktade han samhäl-
let i termer av två kraftigt polariserade klasser.
Han gjorde inte en fetisch av den materiella produktionen.
Tvärtom tyckte han att den borde avskaffas så snabbt som möjligt.
Hans ideal var fritid, inte arbete. Om han ständigt lade så mycket
209
vikt vid det ekonomiska, så var det för att minska dess makt över
mänskligheten. Hans materialism var fullständigt förenlig med det
att ha djupt kända moraliska och andliga övertygelser. Han öste be-
röm över medelklassen och såg socialismen som arvtagare till medel-
klassens stora arv i form av frihet, medborgerliga rättigheter och
materiellt välstånd. Hans syn på naturen och miljön var för det
mesta häpnadsväckande långt före sin tid. Det har inte funnits en
mer ihärdig förespråkare för kvinnoemancipation, världsfred, kam-
pen mot nazismen eller kampen för kolonial frihet än den politiska
rörelse som hans verk gav upphov till.
Har en tänkare någonsin blivit så travesterad?
210
Noter
FÖRORD
l. Peter Osborne, i Leo Panitch och Colin Leys (red.), "The Communist Manifeste
Now", Socialist Register, vol. 34 (1998), s. 190.
2. Citerat av Robin Blackburn, "Fin de Siecle: Socialism after the Crash", New Lejt
Review, nr. 185 (januari/februari 1991), s. 7.
KAPITEL l
l. Även om vissa marxister ifrågasätter hur avgörande dessa var - till exempel Alex
Callinicos i Against Postmodernism (Cambridge: Polity, 1989), kapitel 5.
2. Fredric Jameson, lhe Ideologies oflheory (London: Verso, 2008), s. 514.
3. Mike Davis, Slum: världens storstäder, övers. Gunnar Sandin (Lund: Arkiv,
2007), s. 155.
4. Tristram Hunt, "War of the Words", Guardian den 9 maj 2009.
KAPITEL2
l. Mike Davis, Svält och kolonialism, övers. Hans Sjöström (Stockholm: Leopard, 2004).
213
2. Se Joseph Stiglitz, Globaliseringen och dess kritiker, övers. Lillemor Ganuza Jons-
son (Stockholm: Leopard, 2003), s. 19.
3. Citerat av Slavoj Ziiek, Först som tragedi, sedan som fors, övers. Peter Georgsson
(Hägersten: TankeKraft förlag, 2010), s. 96.
4. Karl Marx, "Den tyska ideologin'', Människans frigörelse: Karl Marx ungdoms-
skrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (Göteborg: Daidalos, 1995),
s. 154.
5. Isaac Deutscher, Den väpnade profeten: Trotskij 1879-1921 (Mölndal: Partisan,
1971), s. 335.
6. Se till exempel Alec Nove, Teori for en möjlig socialism, övers. Gunnar Sandin
(Göteborg: Nove, 1986); David Schweickart, Agaimt Capita/ism (Cambridge:
Cambridge University Press, 1993); Bertell Ollman (red.), Market Socialism: The
Debate Among Socialists (New York och London: Routledge, 1998). Ett mer fi-
losofiskt försvar för marknadssocialismen finns i David Miller, Market, State and
Community: The 7heoretical Foundations ofMarket Socialism (Oxford: Clarendon,
1989).
7. MeJvin Hill (red.), Hannah Arendt, The &covery ofthe Public World (New York:
St Martins Press, 1979), s. 334-335.
8. Citerat av Robin Blackburn, "Fin de Siede: Socialism after the Crash'', New Lift
&view, nr. 185 (januari/februari 1991), s. 29.
9. Se till exempel Pat Devine, Democracy and Economic Planning (Cambridge:
Polity, 1988); David McNally, Against the Market (London: Verso, 1993); Michael
Albert, Parecon: Livet efter kapitalismen, övers. Henrik Gundenäs (Stockholm: Ord-
front, 2004). En bra sammanfattning av det här resonemanget finns i Alex Callini-
cos, An Anti-Capitalist Manifesta (Cambridge: Polity 2003), kap. 3.
l O. Se Ernest Mandel, "The Myth of Market Socialism" New Lejt &view, nr. 169
(maj/juni 1988), s. 109.
11. Devine, Democracy and Economic Planning, s. 253, 265-266.
12. Albert, Parecon, s. 81.
13. Raymond Williams, Communications (Harmondsworth: Penguin, 1962).
214
NOTER
KAPITEL3
l. "Dräkten som höljer hans lemmar i silkeslen lättja l Har plundrat de omkringlig-
gande fålten på hälften av skörden."
2. "Om varje rättskaffens man som nu tynar bort i sin nöd l Hade ens en liten och
lämplig del l Av det som den oanständigt överdrivna lyxen l Nu överöser ett litet
&tal i oerhörda övermått l Skulle naturens generösa välsignelser vara väl fördelade l
I ett jämnt förhållande utan överflöd ..."
3. Karl Marx och Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, övers. ej angiven
(Linköping: Nixon, 2004).
4. Citerat i Marxist lheory, red. av Alex Callinicos (Oxford: Oxford University
Press, 1989), s. 143.
5. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, övers. ej angiven (Göteborg: Pro-
letärkultur, 1981), s. 9.
6. Det mest effektiva försvaret för teorin finns i G. A. Cohen, Karl Marx' Historie-
teori: Ett forsvar, övers. Kent Lindkvist (Lund: A-Z, 1986). Sällan har en befängd
föreställning förfäktats på en så magnifikt sätt. En utmärkt redogörelse för Marx
historieteori finns i S. H. Rigby, Marxism and History (Manchester och New York:
Manchester University Press, 1987), ett verk som jag har använt mig av här.
7. Karl Marx och Friedrich Engels, Karl Marx- Friedrich Engels i urval av Bo Gus-
tafison, övers. Sven Vallmark (Halmstad: Wahlström & Widstrand, 1965), s. 212.
8. Karl Marx, The Ho/y Family (Moskva: Foreign Languages Publishing House,
1956),s.101.
9. Karl Marx och Friedrich Engels, Selected Correspondence (Moskva: Progress Pu-
blishers, 1975), s. 390-391.
10. Karl Marx, "Från Marx till 'Otjetschestwennyje Sapinsky'", Karl Marx/Friedrich
Engels: Brev i urval, övers. Lars Krumlinde (Stockholm: Gidlund, 1972), s. 148.
11. John Maguire nämner detta i Marx's lheory ofPolitics (Cambridge: Cambridge
University Press, 1978), s. 123.
12. Karl Marx, Kapitalet: Första boken, övers. Ivan Bohman (Uddevalla: A-Z,
1969), s. 4.
13. Citerat i A Dictionary ofMarxist 1hought, red. av T. Bottomore (Oxford: Black-
weil, 1983), s. 140.
215
14. Friedrich Engels, "Karl Marx. Till kritiken av den politiska ekonomin", Karl
Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, övers. ej angiven (Göteborg: Proletär-
kultur, 1981), s. 212.
15. Karl Marx, 7heories of Surplus \.-lllue (London: Lawrence & Wishhart, 1972),
s. 134.
16. Citerat av Alfred Schmidt, The Concept of Nature in Marx (London: NLB,
1971), s. 36.
17. Aijaz Ahmad, In lheory: Classes, Nations, Literatures (London: Versa, 1992), s. 228.
KAPITEL4
l. En av de bästa studierna av de mer positiva innebörderna finns i Archaeologies of
the Future av Fredric Jameson (London: Verso, 2005).
2. Karl Marx, "Den tyska ideologin", Människans frigörelse: Karl Marx ungdoms-
skrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (Göteborg: Daidalos, 1995),
s. 155.
3. Karl Marx, Pariskommunen, övers. ej angiven (Göteborg: Proletärkultur, 1981),
s. 76.
4. Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, övers. Katarina Sundqvist (Stockholm:
Oktoberförlaget, 1975), s. 19.
5. Karl Marx, Louis Bonapartes adertonde Brumaire, övers. ej angiven (Göteborg:
Proletärkultur, 1981 ), s. 15.
6. Raymond Williams, Culture and Society 1780-1950 (Harmondsworth: Penguin,
1985), s. 320.
7. Norman Geras, Marx and Human Nature: Refotation ofa Legend (London: Ver-
sa, 1983).
8. Terry Eagleton, 7he Illusions of Postmodernism (Oxford: Blackweil Publishers,
1996), s. 47.
9. SeLen Doyal och Roger Harris, "The Practical Foundations of Human Under-
standing", New Lejt Review, nr. 139 (maj/juni 1983).
1969), s. 538.
216
NOTER
11. Ett motargument finns i Eagleton, The Illusiom ofPostmodernism.

12. Karl Marx och Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, övers. ej angiven
(Linköping: Nixon, 2004), s. 70.
13. Norman Geras, "The Controversy about Marx and Justice", New Left Review,
nr. 150 (mars/april1985), s. 82.
14. Karl Marx, "Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten", Människam frigö-
relse, s. 92.
15. Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, s. 20.
KAPITEL5
l. Karl Marx, "Den tyska ideologin", Människans frigörelse, övers. Sven-Eric Lied-
man (Göteborg: Daidalos, 1995), s. 147.
2. John Gray, False Dawn: The Delusiom of Global Capita/ism (London: Gran ta,
2002), s. 12.
3. Karl Marx och Friedrich Engels, Brev i Urval (Stockholm: Gid! und, 1972). "Brev
från Engels till J. Bloch", s. 190.
4. Theodor W. Adorno, Negative Dialeetics (London: Routledge & Kegan, 1966),
s. 320.
5. Karl Marx, "Den tyska ideologin", Människamfrigörelse, s. 166.
6. Jean-Jacques Rousseau, Kulturen och människan, övers. Gustaf G im dal och Inga-
Lill Grahn (Göteborg: Daidalos, 1992), s. 122.
7. lbid., s. 31
8. John Elliot Cairnes, "Mr Comte and Political Economy", Fortnight/y Review
(maj 1870).
9. W. E. H. Lecky, Political and Historical Essays (London: Proletärkultur, 1908),
s. 11.
10. Arthur Friedman (red.), Collected Works of Oliver Guldsmith (Oxford: Claren-
don, 1966), vol. 2, s. 338.
11. En utmärkt diskussion om detta finns i How to &ad Marx av Peter Osborne
(London: Granta, 2005), kapitel 3.
12. Marx och Engels, "Teorier om mervärdet", Skrifter i urval: Ekonomiska skrifter,
217
övers. Arno Seyler (Staffanstorp: Cavefors, 1975), s. 206.

13. Karl Marx, "Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten", Människans frigö-
relse, s. 112.
14. Karl Marx, Grundrisse (Harmondsworth: Penguin, 1973), s. 110-111.
15. Karl Marx, Kapitalet: Tredje boken, övers. Ruth Bohman (Lund: A-Z, 1973), s. 726.
KAPITEL6
l. Etienne Balibar, The Philosophy ofMarx (London: Verso, 1995), s. 2.
2. Citerat av Alfred Schmidt, The Concept ofNature in Marx (London: NLB, 1971),
s. 24.
3. Ibid., s. 26.
4. Ibid., s. 25.
5. Jiirgen Habermas, Knowledge and Human Interests (Oxford: Polity, 1987), s. 35.
6. Karl Marx, "Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten", Människans frigörelse,
övers. Sven-Eric Liedman (Göteborg: Daidalos 1995), s. 100.
7. lbid. Originalets kursiveringar borttagna.
8. Se Alex Callinicos, The Revolutionary Ideas of Karl Marx (London och Sydney:
Clarendon, 1983), s. 31.
9. Karl Marx, Louis Bonapartes adertonde brumaire, övers. ej angiven (Göteborg:
Proletärkultur, 1981), s. 49.
10. Marx, "Den tyska ideologin", Människans frigörelse, s. 149.
Il. John Macmurray, The Selfas Agent (London: Faber and Faber, 1957), s. 101.
12. Karl Marx, "Randanmärkningar till Adolph Wagners lärobok i politisk eko-
nomi", Skrifter i Urval: ekonomiska skrifter (Staffanstorp: Cavefors, 1975), s. 686.
13. Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, övers. ej angiven (Göteborg:
Proletärkultur, 1981), s. 9.
I 4. Ludwig Wittgenstein, Om visshet (Stockholm: Thales, 1992), § 204, s. 35. För
två intressanta studier om relationen mellan tänkarna, se David Rubinstein, Marx
and Wittgenstein: Knowledge, Morality and Politics (London 1981), och G. Kitching
och Nigel Pleasants (red.), Marx and Wittgenstein (London 2006).
15. Karl Marx, "Den tyska ideologin", Människans frigörelse, s. 145.
218
NOTER
16. I Randanmärkningar till Adolph ~gners liirobok i politik ekonomi talar Marx i
strängt freudianska termer om hur människor först urskiljer föremål i världen i ter-
mer av smärta och njutning, och senare lär sig an urskilja vilka saker som tillfreds-
ställer deras behov och vilka som inte gör det. Liksom hos Nietzsche börjar kun-
skapen som en form av kontroll över dessa objekt. Hos både Marx och Nietzsche
förknippas den alltså med makt.
17. William Empson, Some Versions ofPastoral (London: Penguin, 1966), s. 114.
18. Theodor Adorno, Prisms (London: Neville Spearmans, 1967), s. 260.
19. Walter Benjamin, Bild och dialektik, övers. Carl-Henning Wijkmark (Stock-
holm: Brutus Östlings bokförlag Symposium, 1991), s. 178.
20. Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin (Göteborg: Proletärkultur,
1981), s. 9.
21. G. A. Cohen, History, Labourand Freedom (Oxford: Clarendon, 1988), s. 178.
22. Thomas Hardy, jude Fawley, övers. Vera Hjärpe (Stockholm: Beijer, 1900), s.
112.
23. Se S. H. Rigby, Engels and the Formation ofMarxism (Manchester: Manchester
University Press, 1992), s. 233.
24. Francis Wheen har skrivit en utmärkt biografi om Marx: Karl Marx: en biografi,
övers. Joachim Retzlaff (Stockholm: Norstedt, 2004).
25. Se Max Beer, Fifty Years ofInternational Socialism (London: Allen and Unwin,
1935), s. 74. Jag vill tacka Marc Mulholland för den här referensen.
26. Marx, "Om judefrågan", Människans frigörelse, s. 54.
KAPITEL?
l. Perry Anderson, Postmodernitetens ursprung, övers. Sven-Erik Torhell (Göteborg:
Oaidalos, 2000), s. 96-97.
2. Mike Davis, Slum: världens storstäder, övers. Gunnar Sandin (Lund: Arkiv,
2007), s. 35.
3. Karl Marx, "Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin'', Sven-Eric Liedman och
Björn Linnell (red.), Karl Marx: texter i urval, övers. ej angiven (Stockholm: Ord-
front, 2003), s. 52-53.
219
4. David Harvey, "The Geography of Class Power", 1he Socialist Register, vol. 34
(1998), s. 68.
5. I resonemanget som följer utgår jag bland annat från följande källor: Alex Cal-
linicos och Chris Harman, 7he Changing Wtlrking Class (London och Melbourne:
Bookmarks, 1987), Lindsey German, A Question ofC!ass (London: Bookmarks,
1996) och Chris Harman, "The Workers of the World", International Socialism, nr.
96 (hösten 2002).
6. Jules Townshend, 1he Po/itics ofMarxism (London och New York: Leicester Uni-
versity Press, 1996), s. 237.
7. Citerat i Interpretations of Marx, red. av Tom Bottomore (Oxford: Blackwell,
1968), s. 19.
8. John Gray, False Dawn: 1he Delusions of Global Capita/ism (London: Granta,
2002), s. 111.
9. Chris Harman, "The Workers of the World". Ett annat sätt att resonera om ar-
betarklassen finns i G. A. Cohen, lfYou're an Ega/itarian, How Come You're So Rich?
(Cambridge: Harvard University Press, 2000).
10. Perry Anderson, New Lejt Review, nr. 48 (november/december 2007), s. 29.
11. För de läsare som inte är bekanta med brittiska överklassbrottslingar: Lord Lu-
can är eller var en engelsk aristokrat som sägs ha mördat familjens barnflicka och
som försvann spårlöst för några decennier sen.
12. Slavoj Ziiek påtalar detta i In Dejense ofLost Causes (London: Verso, 2008), s.
425. En utmärkt rapport om dagens slumområden finns i Mike Davis, Slum: värl-
dens storstäder.
KAPITEL B
l. lsaac Deutscher, Stalin, övers. Aida Törnell och Håkan Arvidsson (Göteborg:
Coeckelberg, 1972).
2. G. K. Chesterton, Ortodoxi, övers. Gerardus (Skellefteå: Artos, 2008), s. 57.
3. På det militanta 1970-talet kontrollerade man ibland hur rena en socialists åsik-
ter var genom att låta honom eller henne svara på frågor som "Skulle du använda
dig av de borgerliga domstolarna om din partner blev mördad?" eller "Skulle du
220
NOTER
skriva för den borgerliga pressen?" De sanna puristerna eller vänsterradikalerna var
emellertid de som entydigt kunde svara nej på frågan "Skulle du ringa den borger-
liga brandkåren?"
4. Citerat av Christopher HU! i Gods Englishman: Oliver Cromwell and the English
Revolution (London: Weidenfeld and Nicolson, 1990), s. 137.
KAP1TEL9
l. Marx, Kapitalet: Tredje boken, övers. Ruth Boman (Lund: A-Z, 1973), s. 349.
2. Jacques Ranciere, Disagreement (Minneapolis: University of Minnesota Press,
1999), s. 113.
3. Jean-Jacques Rousseau, Kulturen och människan, övers. Gustaf Gimdal och Inga-
Lill Grahn (Göteborg 1992), s. 122.
4. Marx, Pariskommunen, övers. ej angiven (Göteborg: Proletärkultur, 1981), s.
71, 74.
5. Citerat i Interpretations of Marx, red. av Tom Bottomore (Oxford: Blackwell,
1988), s. 286.
KAPITEL 10
l. Några smakprov på dessa diskussioner finns i följande verk: Juliet Mitchell, Den
nya kvinnorörelsen, övers. Gunnar Barklund och Roland Adlerberth (Stockholm:
PAN/Norstedt, 1972), S. Rowbotham, L. Segal och H. Wainwright, Bryond the
Fragments (Newcasde och London: The Merlin Press, 1979), L. Sargent (red.), WO-
men and Revolution (Montreal: South End Press, 1981) och Michele Barrett, Kvin-
nofortryck: En marxistisk och feministisk analys, övers Gunnar Sandin (Lund: Zenit,
1982).
2. Karl Marx, "Den tyska ideologin", Människans .frigörelse, övers. Sven-Eric Lied-
man (Göteborg: Daidalos, 1995), s. 148.
3. Friedrich Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung: i anslutning
till Lewis H. Morgans forskningar, övers. Bertil Wagner (Stockholm: Murbruk,
2008), s. 68.
221
4. Robert J. C. Young, Postcolonialism: An Historical !ntroduction (Oxford: Black-

weil, 2001), s. 372-373.
5. Ibid., s. 142.
6. Michele Barren, i T. Bottomore (red.), A Dictionary ofMarxist Thought (Oxford:
Blackwell, 1983), s. 190.
7. Jules Townshend, The Politics ofMarxism (London och New York: Leicester Uni-
versity Press, 1996), s. 142.
8. Kevin B. Anderson, "The Rediscovery and Persistence of the Dialeetic in Phi-
losophy and in World Politics", Lenin Rrloaded: Towards a Politics ofTruth, red. av
S. Budgeon, S. Kouvelakis och S. Ziiek (London: Duke University, 2007), s. 121.
9. Citerat i ibid., s. 133.
10. För en indisk historiebeskrivning, se Aijaz Ahmad, In Theory: Classes, Nations,
Literatures (London: Verso, 1992), kap. 6.
11. Citerat av Ahmad, In Theory, s. 228.
12. Citerat i ibid., s. 235.
13. lbid., s. 236.
14. Karl Marx, "Den tyska ideologin", Människans frigörelse, s. 139.
15. Karl Marx, Kapitalet: Tredje boken, övers. Ruth Bohman (Lund: A-Z, 1973),
s. 726.
16. John Bellamy Foster, "Marx and the Environment", In Dejense ofHistory, red.
av E. M. Wood och J. B. Foster (New York: Monthly Review Press, 1997), s. 150.
17. W. Leiss, The Dominatian ofNature (Boston: Beacon Press, 19'74), s. 198.
18. Friedrich Engels, "Utkast till en kritik av nationalekonomin", Skrifter i urval:
ekonomiska skrifter, övers. Arno Seyler (Staffanstorp: Cavefors, 1975), s. 495.
19. Friedrich Engels, Naturens Dialektik, övers. Lars Ryno Nilsson (Stockholm:
Gidlund, 1975), s. 117.
20. Karl Marx, Kapitalet: Tredje boken, s. 688.
21. lbid., s. 719.
22. lbid.
1969), s. 442
24. Se Ted Benton, "Marxism and Natural Limits", New Lejt Review, nr. 178 (no-
222
NOTER
vember/december 1989), s. 83.

25. Karl Marx, Kapitalet: Första boken, s. 159
26. Karl Marx, "Den tyska ideologin", Människamfrigörelse, s. 164
27. En klassisk genomgång av Marx tankar i detta ämne finns hos Alfred Schmidt,
The ConceptofNature in Marx (London: NLB, 1971).
28. "Vilket underbart liv jag lever! l Mogna äpplen faller kring mitt huvud. l Vin-
rankans läckra klasar l Pressar sitt vin mot min mun. l Nektarinen och den märk-
värdiga persikan l Sträcker sig själva mot mina händer; l Jag snubblar över meloner
när jag går, l Insnärjd i blommor faller jag på gräset."
29. Se till exempel de avslutande styckena i Trotskijs Litteratur och revolution, svensk
övers. Magnus Hedlund och Lars Lindvall (Mölndal: Partisan, 1969).
30. Karl Marx, Kapitalet: Första boken, s. 441.
31. Ted Benton, "Marxism and Natural Limits", s. 78.
32. G A Cohen, Karl Marx' Historieteori: Ett forsvar, övers. Kent Lindkvist (Lund:
A-Z, 1986), s. 328.
33. Ellen Meiksins Wood, "Capitalism and Human Emancipation", New Lejt Re-
view, nr. 67 (januari/februari 1988), s. 5.
34. Ibid., s. 5.
223

Varför Marx Hade Rätt

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Varför Marx Hade Rätt

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Varför Marx hade rätt

Varför Marx hade rätt

Originalets titel: Why Marx was Right

Kommunistiska manifestet har beskrivits som "den utan tvekan

och Freud avslöjade hur det osynliga fenomenet "det omedvetna''

teorin avslöjats som en bluff av någon världsomvälvande ny forsk-

cheferna i metropolländerna av sig sina slipsar, knäppte upp sina

tes framtiden ha försvunnit spårlöst. För en del av vänstern bidrog

diga reproduktion är ett gränsområde som kapitalismen inte kan

Många män och kvinnor i västvärlden är entusiastiska anhängare av

katastrofer var ett direkt resultat av frimarknadsdogmen, då (till ex-

kunna uppbåda när man dödar medborgare i andra länder. Själv-

roll i det långa loppet, eftersom den kapitalistiska livsstilen nu hotar

land uppfanns av Stalin på ·1920-talet, delvis som en cynisk rationa-

Som Marx hävdar kräver socialismen även att arbetsdagen för-

av marxismen hävdar att inget av detta är relevant eftersom marxis-

konkurrensen att de problem med information, fordelning och in-

merarsin vinst, försämrar kvaliteten, struntar i samhällets behov och

ddtagarekonomier accepterar en sorts socialistisk blandekonomi:

bjuda allt utom Schönberg, Racine och oräkneliga dramatisera-

gel. Alienationen förutsågs också av den store irländske socialisten

The robe that wraps his limbs in silken sloth

Symmetrin och återhållsamheten i raderna, med den välbalanserade

If every just man that now pines with want

I stort sett samma tankar förekommer i Kung Lear; i själva verket

krogbråket häromkvällen var fullständigt offentligt. Kanske är histo-

Förenklat betyder "produktionsform" för Marx en kombination av

en punkt då de rådande samhällsrelationerna inte alls främjar pro-

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella pro-

förtryck och exploatering, till en annan. Ur en annan synvinkel kan

lan produktivkrafter och produktionsförhållanden- som är verksam

ningen är att vart och ett av produktivkrafternas utvecklingsstadier

kar så ödmjukt undfallande gentemot de förra. Teorin verkar inte

former. Socialdemokratin skyddar sig själv mot katastrofer. På så

lationerna på landsbygden gradvis trängdes undan av kapitalistiska

relationerna i den antika, medeltida eller moderna världen uttrycker

produktivkrafterna som historiens hjältar. Andra är inte övertygade.

på alternativet. "Socialism eller barbari" behöver inte innebära att

gravitationslagen. Han kan inte ha trott att historien fortskrider på

generaliseras. Vad produktionsformer anbelangar, måste inte alla na-

måste du först ha kapitalism. Eller rättare sagt- du måste inte ha

"utvecklingen av det mänskliga artväsendet sker på bekostnad av

processen. Inget i berättelsen kan utelämnas, och allt, oavsett hur

Marxismen anses inte i allmänhet stå för en tragisk världsbild.

der de omständigheterna. Men tänk om kapitalismen aldrig hade

"Kommer det fortfarande att finnas bilolyckor i din marxistiska

se för en framtid som är fri från lidande, död, förluster, misslyckan-

sig redan i det. sönderfallande bourgeois-samhällets sköte". 3 Hop-

(en "barnsjukdom'', som Lenin kallade den), som i sin revolutionära

Många av marxismens kritiker hävdar att den innebär en hopp-

arbetsvilliga. Man kommer att ha utplånat all rivalitet, avundsjuka,

På grund av hur våra materiella kroppar är beskaffade är vi krävan-

detta är också en av anledningarna till att människor behöver poli-

Om vi inte hade så många gemensamma grundläggande mänsk-

organiseras i stället samhällslivet så att individerna kan förverkliga

tion, vinstdelning, jämlikhet och gemensamt styre. Det är en fråga

befinner sig på sådana positioner att de kan stjäla pensionspengar

Marxismen innehåller inget löfte om att människorna kommer att

underliggande orsakerna till våra moraliska brister skulle ha avlägs-

Apropå skolbarn är de viktiga i sammanhanget. Många barn i

perfekt värld skulle alla oförutsedda händelser ha avskaffats - alla

förhållande till feodalismens hierarkier. Han ansåg bara att dessa

kapitalistiska produktionsformen till grund får mina slipspreferen-

De flesta skulle, om de stannade upp och funderade, förmodligen