Aisthesis 2. Duchamp.

Manuskorr 2017-07-07/UJ   1

marcel duchamp

Den skapande handlingen

Låt oss betrakta två viktiga faktorer, de två polerna i skapandet av konst:
å ena sidan konstnären, å andra sidan betraktaren som senare blir ef-
tervärlden.
Det förefaller som om konstnären agerar som en mediumliknande
varelse som från labyrinten bortom tid och rum söker sin väg mot en
ljusning.
Om vi tillskriver konstnären karaktären av medium så måste vi för-
neka att han på det estetiska planet är medveten om vad han gör och var-
för han gör det. Alla hans beslut i det konstnärliga utförandet av verket
beror på ren intuition och kan inte översättas till en självanalys, talad
eller skriven, eller ens tänkas ut.
I sin essä ”Tradition and the Individual Talent” skriver T. S. Eliot: ”Ju
mer fullkomlig konstnären är, desto mer kommer den människa som
lider och den tanke som skapar att i honom skiljas åt; desto mer full-
komligt kommer tanken att smälta och omvandla de passioner som är
dess material.”
Miljontals konstnärer skapar; bara några få tusen diskuteras och ac-
cepteras av betraktaren, och än färre bekräftas av eftervärlden.
I sista hand kan konstnären utropa så mycket han vill att han är ett
geni: han måste invänta betraktarens dom för att hans deklarationer
ska få ett samhälleligt värde och att eftervärlden till sist ska inkludera
honom i konsthistoriens handböcker.
Jag vet att detta påstående inte kommer att uppskattas av många
konstnärer som vägrar spela denna roll av medium och insisterat på gil-
tigheten i deras medvetande i den skapande handlingen – men ändå har
konsthistorien ständigt avgjort konstverkets värde genom övervägan-
den som är helt skilda från konstnärens rationella förklaringar.
Om konstnären, i egenskap av en människa, med de bästa föresatser
gällande sig själv och världen, inte spelar någon roll för bedömningen
av verket, hur kan man då beskriva det fenomen som föranleder betrak-
taren att reagera kritiskt på konstverket? Med andra ord, vad är det som
frambringar denna reaktion?
Fenomenet kan jämföras med en överföring från konstnären till be-
traktaren, i form av estetisk osmos som sker genom den döda materien,
till exempel pigment, ett piano eller marmor.
Men innan vi fortsätter ska jag förtydliga vår förståelse av ordet
”konst”– förvisso utan ett försöka mig på en definition.
Det jag menar är att konst kan vara dålig, bra eller likgiltig, men vil-
Aisthesis 2. Duchamp. Manuskorr 2017-07-07/UJ   2

ket adjektiv som än används, måste vi kalla det för konst, och dålig konst
är fortfarande konst på samma sätt som en dålig känsla fortfarande är
en känsla.
När jag hänvisar till ”konstkoefficienten” hänvisar jag alltså inte
bara till stor konst, utan jag försöker beskriva den subjektiva mekanism
som skapar konst i rått tillstånd – à l’état brut – dålig, god eller likgiltig.
I den skapande handlingen går konstnären från avsikt till förverkli-
gande genom en serie helt subjektiva reaktioner. Hans kamp för att för-
verkliga är en serie ansträngningar, smärta, tillfredsställelse, vägran,
avgöranden, vilka alltså inte kan och inte får vara helt självmedvetna,
åtminstone inte på det estetiska planet.
Resultatet av denna kamp är en skillnad mellan avsikten och dess
förverkligande, en avsikt om vilken konstnären inte är medveten.
I den kedja av reaktioner som åtföljer den skapande handlingen sak-
nas alltså en länk. Detta glapp, som representerar konstnärens oförmåga
att helt uttrycka sina avsikter, denna skillnad mellan det han avsåg att
förverkliga och det han förverkligade, är den personliga ”konstkoeffi-
cient” som ligger i verket.
Med andra ord är den personliga ”konstkoefficienten” likt en arit-
metisk relation mellan det icke uttryckta men avsedda och det oavsikt-
ligt uttryckta.
För att undvika missförstånd måste vi erinra oss att denna ”konst-
koefficient” är ett personligt uttryck för konst à l’état brut, det vill säga
fortfarande i rått tillstånd, och den måste ”raffineras” av betraktaren, på
samma sätt som socker från melass; siffran som betecknar denna koef-
ficient har ingen relevans överhuvudtaget för hans dom. Den skapande
handlingen får en annan karaktär när betraktaren upplever ett feno-
men av transmutation: genom förändringen från död materia til konst-
verk har en verklig transsubstantiation ägt rum, och betraktarens roll
består i att avgöra verkets vikt på den estetiska vågskålen.
På det stora hela utförs inte den skapande handlingen endast av
konstnären; betraktaren sätter verket i kontakt med yttervärlden ge-
nom att dechiffrera och tolka dess inre kvalifikationer, och på så sätt ger
han sitt bidrag till den skapande handlingen. Detta blir än mer tydligt
då eftervärlden ger sin sista dom och ibland återupprättar bortglömda
konstnärer.