Konsten Att Skriva Och Tala

Jakob Gustavsson; Maria Hedlund
Konsten att skriva och tala

Jakob Gustavsson & Maria Hedlund
2
Download free eBooks at bookboon.com
2nd edition
© 2010 Jakob Gustavsson & Maria Hedlund & bookboon.com
ISBN 978-87-7681-231-6
3
Konsten att skriva och tala Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
Förord 8
1 Inledning 9
1.1 Syftet med denna skrift 9
1.2 Olika slag av skrivande 10
1.3 Hur åstadkommer man en bra text? 11
1.4 Att skriva i grupp 14
1.5 Uppsatshandledning 15
1.6 Värderingskriterier vid examination 17
2 Konsten att skriva en text 18

2.1 Kommunikationssituationen 18
2.2 Fint och fult 20
2.3 Bra och dåligt 23
2.4 Rätt och fel 38
Free eBook on
Learning & Development
By the Chief Learning Officer of McKinsey
Download Now
4 Click on the ad to read more

3 Konsten att skriva en vetenskaplig text 49

3.1 Objektivitet 50
3.2 Språklig självständighet 51
3.3 Citeringsteknik 52
3.4 Vetenskaplig (o)redlighet 55
3.5 Hänvisningar och referensförteckning 58
3.6 Andrahandsreferenser 82
4 Uppsatsens utformning 85
4.1 Uppsatsens beståndsdelar 85
4.2 Markering av de innehållsliga byggstenarna 90
4.3 Textens typografi 93
4.4 Tabeller, diagram och figurer 94
4.5 Titelsida 96
4.6 Abstract 97
4.7 Uppsatsens längd 97
www.sylvania.com
We do not reinvent
the wheel we reinvent
light.
Fascinating lighting offers an infinite spectrum of
possibilities: Innovative technologies and new
markets provide both opportunities and challenges.
An environment in which your expertise is in high
demand. Enjoy the supportive working atmosphere
within our global group and benefit from international
career paths. Implement sustainable ideas in close
cooperation with other specialists and contribute to
influencing our future. Come and join us in reinventing
light every day.
Light is OSRAM

5 Konsten att tala 99

5.1 Förberedelser 99
5.2 Framförandet 103
5.3 Efteråt 106
6 Opposition och annan kritisk granskning 107
7 Litteratur 109
8 Handböcker 110
Bilaga 1 Exempel på titelsida 112

Anpasslighet eller konsekvens? 112
360°
.
Bilaga 2 Exempel på abstract 113
thinking
Abstract (grundnivå, fortsättningskurs) 113
Abstract (högre nivåer) 114
360°
thinking . 360°
thinking .
Discover the truth at www.deloitte.ca/careers Dis
© Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.
Discover the truth at www.deloitte.ca/careers © Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.
Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.
Discover the truth

6 at www.deloitte.ca/careers
Click on the ad to read more

Bilaga 3 E
xempel på innehållsförteckning 115
Innehåll 115
Bilaga 4 Exempel på inledning 116
Bilaga 5 E
xempel på tabeller, diagram och figurer 120
Bilaga 6 E
xempel på referensförteckning 122
Referenser 122
Endnotes 128
We will turn your CV into

an opportunity of a lifetime
Do you like cars? Would you like to be a part of a successful brand? Send us your CV on
We will appreciate and reward both your enthusiasm and talent. www.employerforlife.com
Send us your CV. You will be surprised where it can take you.

Konsten att skriva och tala Förord
Förord
Den ursprungliga versionen av denna skrift tillkom läsåret 1995/96 genom ett fruktbart samarbete
mellan docent Gertrud Pettersson vid Institutionen för nordiska språk och lärarna vid Statsvetenskapliga
institutionen i Lund. I den nu föreliggande 2010 års upplaga har texten omarbetats och utökats på
flera ställen. Denna revidering har gjorts i samarbete med Susanna Karlsson vid Institutionen för
nordiska språk.
I den statsvetenskapliga undervisningen läggs särskild vikt vid studenternas förmåga att producera
samt i tal och skrift kritiskt granska och presentera vetenskapliga texter. Formerna för hur man bäst
åstadkommer detta varierar mellan olika ämnesdiscipliner liksom även mellan olika lärare/forskare.
Denna skrift – Konsten att skriva och tala – betraktar vi emellertid som en normgivande och värdefull
handledning på samtliga nivåer i ämnet statsvetenskap, inte minst i samband med uppsatsskrivandet.
Jakob Gustavsson och Maria Hedlund
8
Konsten att skriva och tala Inledning
1 Inledning
1.1 Syftet med denna skrift
När professorn i statsvetenskap Nils Stjernquist just hade lämnat sin post som Lunds universitets rektor
år 1983 höll han ett tal vid de s.k. Tetradagarna där han bl.a. sammanfattade sina intryck av utbildningen
vid universitetet. Han sade då så här:
Det största bekymret är, som jag ser det, brister i det egna språket. Jag har brukat fråga personer i
ledande ställning i våra företag och myndigheter om vad de tycker om universitetsutbildningens
standard. Det gängse svaret är att eleverna har goda fackkunskaper men att de har svårt att
skriva kortfattat och rakt på sak, svårt att muntligen föredraga enligt samma metod. (Stjernquist
1983, s.16)
Detta uttalande fälldes för nästan 30 år sedan, och det är naturligtvis möjligt att dagens studenter har
bättre kommunikationsfärdigheter än 1980-talets. Vad som däremot kvarstår och troligen till och med
har skärpts är kravet på att personer med akademisk utbildning verkligen har en god förmåga att uttrycka
sig i tal och skrift. Det är i stor utsträckning genom att tala och skriva som de visar omgivningen vilken
kapacitet de har. Samhällsvetare utgör inget undantag. Oberoende av var du hamnar ute i arbetslivet,
kommer en god förmåga att kommunicera i tal och skrift att vara en tillgång.
Det är därför angeläget att du redan under utbildningstiden får möjlighet att träna dessa färdigheter
i ett realistiskt sammanhang samtidigt som du förkovrar dig i de ämnen som är aktuella. Under dina
studier i statsvetenskap kommer du att få en rad uppgifter som ger dig tillfälle att träna din förmåga att
tala och skriva. Detta häfte har kommit till för att ge dig råd och vägledning i det arbetet. Den största
delen handlar om konsten att skriva, i första hand vetenskapliga framställningar. I slutet av häftet ges
också råd och anvisningar om konsten att tala, eller för att använda Stjernquists terminologi: konsten
att göra muntliga föredragningar.
En central uppgift för universiteten är att lära studenter att arbeta vetenskapligt och att rapportera
om detta arbete. Det är anledningen till att du redan under de första terminerna får uppgifter som
ger dig tillfälle att träna vissa moment i en forskningsprocess. Det kan t.ex. vara fråga om referat eller
kommentarer till statsvetenskaplig litteratur som du läst och som ska redovisas i muntlig och skriftlig
form. Senare i utbildningen kommer du att genomföra självständiga forskningsuppgifter och rapportera
dem i form av uppsatser med olika ambitionsgrad och omfång. Det sätt att arbeta som du möter där har
stora likheter med sådant utredningsarbete som du kan räkna med att få utföra i yrkeslivet när du är
klar med din utbildning. För en statsvetare är alltså träningen i vetenskapligt arbete i allra högsta grad
en träning inför ett kommande yrkesliv.
9
Skrivdelen i detta häfte (kapitel 2–4) innehåller därför i första hand råd och anvisningar om det
vetenskapliga skrivandet. De resonemang som förs är dock ofta av ett sådant slag att de kan överföras
också på andra former av skrivuppgifter. Den del som handlar om muntliga framställningar (kapitel
5 och 6) berör både konsten att tala inför publik mer generellt, och den mer speciella situationen att
opponera på en vetenskaplig uppsats.
Observera att anvisningarna i kapitel 4 om utformningen av uppsatser vid statsvetenskapliga institutionen

i Lund alltid måste följas. För att underlätta redigeringen av uppsatser har statsvetenskapliga institutionen
konstruerat en särskild dokumentmall som innehåller förinställningar av sådant som rubriknivåer, citat
text, referensförteckning och indrag vid styckeindelning. Uppsatsmallen är baserad på en formatmall i
Word och kan laddas ned från institutionens hemsida.
1.2 Olika slag av skrivande

Varför skriver man egentligen? Det vanliga svaret på den frågan är att man skriver för att man vill förmedla
något till andra människor. Det är den typen av skrivande – det kommunikativa – som det här häftet i
huvudsak handlar om. Men det är viktigt att ha klart för sig att skrivandet också kan ha andra funktioner.
För att kunna åstadkomma en bra kommunikativ text behöver man ha tänkt mycket över det ämne som
texten ska handla om och över de olika beståndsdelar som ska ingå i texten. Gäller det en vetenskaplig
uppsats ska man ju också ha gjort ett undersökningsarbete av något slag. Många skribenter, särskilt de som
inte har så stor erfarenhet av sådant arbete, har uppfattningen att de inte ska sätta sig att skriva förrän de
har tänkt och arbetat färdigt. Det är en mycket riskabel inställning. Det visar sig då ofta att själva skrivandet
hakar upp sig. Man har stora krav på sig att efter allt sitt arbete med själva undersökningen snabbt kunna
åstadkomma en välformulerad och väldisponerad text. Men dagen för inlämning av uppsatsen närmar
sig med skrämmande fart, och man upptäcker snart att de formuleringar man fäster ner på papper inte
motsvarar dessa krav. Och vad värre är: man upptäcker kanske att en del av undersökningen borde ha
gjorts på ett annat sätt. Man fastnar, och hela uppgiften blir successivt allt mer olustig och omöjlig.
Att spara sitt skrivande till slutet av en undersökning är alltså ingen bra metod. I stället bör skrivandet
vara en integrerad del av hela arbetsprocessen. Skrivande kan nämligen ha andra funktioner än den att
överföra budskap till andra människor. Det kan för det första ha en tankefunktion, dvs. användas för
att skrivaren själv ska kunna utveckla tankar och komma på idéer. Genom att skriva ner sina lösa och
ofärdiga tankar och idéer om de olika momenten i det arbete som ligger framför en får man en möjlighet
att komma till större klarhet om hur man bör gå vidare. De texter man på det sättet åstadkommer, ska
ju inte läsas av någon annan än en själv, och de behöver varken vara välformulerade, väldisponerade
eller väl genomtänkta. De ska bara användas för att hjälpa en i arbetsprocessen. Det man skriver på det
här spontana, oöverlagda och prövande sättet kommer att innehålla en hel del skräp men säkert också
en del guldkorn som man kan utnyttja i sitt fortsatta arbete.
10
Under loppet av en arbetsprocess kan man också använda skrivande för att registrera vad som är gjort,
hur det är gjort och varför det är gjort just på det sättet. Man glömmer faktiskt detaljer i den processen
fortare än man tror, och brist på anteckningar kan vålla åtskilligt merarbete, inte minst i ett vetenskapligt
arbete där stora krav ställs på precis och detaljerad dokumentation av tillvägagångssätt och metoder.
Kontinuerliga sådana noteringar kan dessutom hjälpa till att i tid avslöja sådant som är inkonsekvent
eller mindre väl genomtänkt i själva sättet att arbeta. Det är också en stor fördel om man kontinuerligt
noterar kompletta bibliografiska uppgifter om de böcker och uppsatser som man använder under arbetets
gång (se närmare om dessa i kapitel 3). På det sättet slipper man en massa extraarbete i slutet med att
än en gång leta fram dem för att kunna göra en referensförteckning.
Genom detta kontinuerliga skrivande för man alltså en ständig dialog med sig själv, och det kan enbart
leda till ett bättre slutresultat. Våra första råd till dig är alltså dessa:
• Låt skrivandet utgöra en del av ditt arbete redan från början!

• Skriv för att hitta tankar och idéer!
• Skriv preliminärt och låt inte hejda dig av att du till en början inte har riktigt klart för dig
vad du vill säga!
• För kontinuerliga anteckningar om olika moment i ditt arbete och om hur och varför de görs!
• Notera alltid relevanta bibliografiska uppgifter om de böcker och uppsatser som du
använder, medan du fortfarande har dem tillgängliga! När du är klar med ditt arbete har du
därigenom också referensförteckningen färdig.
Efter hand som du skriver, läser vad du skrivit, skriver om osv., så kommer du att upptäcka att du
hela tiden får en klarare uppfattning både om hur du ska arbeta med själva undersökningen och hur
du ska rapportera om den. Därmed har du också skapat en god grund inte bara för en väl genomförd
undersökning utan också för den uppsats som du ska lämna ifrån dig vid arbetets slut och som är det
enda beviset på att du faktiskt har gjort något alls. Det är om denna uppsats som skrivdelen av det här
häftet ska handla.
1.3 Hur åstadkommer man en bra text?

Den uppsats du skriver är det enda vittnesbördet om ditt arbete som har möjlighet att nå en större
publik. Därför är det naturligtvis angeläget för dig att verkligen åstadkomma en text som gör ditt arbete
rättvisa – med andra ord en bra text.
11
Kriteriet på en bra text är att den fungerar väl i den situation där den ska användas. Den som ska
åstadkomma en text måste därför alltid börja med att göra klart för sig hur denna situation ser ut. Några
frågor man behöver söka svar på är:
• Vem vänder sig texten till – vilken är målgruppen?

• Varför skrivs texten – vilket är författarens syfte?
• Vad ska mottagarna använda texten till – vilket är läsarnas syfte med att läsa?
• Finns det några goda mönster att följa när det gäller textens innehåll och utformning –
vilken texttyp är det fråga om?
Detta är några viktiga faktorer i textens kommunikationssituation, och det är denna situation som måste
styra såväl vilket innehåll texten ska ha och hur det ska struktureras som hur detta innehåll ska uttryckas.
Under arbetet med texten bör man alltså alltid ha kommunikationssituationen i åtanke.
För att pröva textens funktionsduglighet i denna situation kan man behöva granska texten mer ingående.
Man kan behöva se på innehållet från olika aspekter:
• Stoffurval: Fattas det något? Är något överflödigt och bör tas bort?
• Disposition: Är stoffet presenterat i en klar och logisk ordning?
• Sammanhang: Är det lätt för läsaren att förstå hur texten hänger ihop och vad
författaren vill säga?
En text skrivs ju för sitt innehålls skull, men ingen text kan bestå bara av ett innehåll – den måste också
ha en form. När det – som här – rör sig om en skriven text måste den ha dels ett språk, dels en typografi.
Det är formen som läsarna först ser, och det är med hjälp av den som de får tag i innehållet. Slarv med
formen straffar sig därför alltid på det sättet att det gör läsaren misstänksam också mot innehållet.
Den skicklige skribenten strävar därför alltid efter att välja ett sådant språk och en sådan typografi att
innehållet förtydligas och framhävs. I arbetet med en text bör man alltså också ställa sig följande frågor:
• Språk: Är språket korrekt? Är det begripligt och lättläst? Är det entydigt och klart?
Uttrycker det verkligen det innehåll som författaren vill ha fram?
• Typografin: Är texten tilltalande för ögat? Är det lätt att med hjälp av de typografiska
signalerna förstå hur innehållet är strukturerat?
12
Det är alltså många krav som en text ska uppfylla för att fungera bra. Hur ska man då lägga upp sitt
arbete för att åstadkomma denna utmärkta produkt? Under senare år har skrivpedagoger alltmer börjat
betona skrivandet som en process som innehåller en rad olika moment:
• bestämma uppgiften, dvs. precisera kommunikationssituationen och avgränsa ämnet

• samla stoff, t.ex. ta reda på vad som redan är sagt och skrivet om ämnet
• sovra stoff, dvs. gallra bort sådant som visar sig inte höra till saken
• strukturera, dvs. bestämma vad som hör till vad och i vilken ordning innehållet ska presenteras
• formulera, dvs. skriva ner text
• bearbeta, dvs. göra sådana ändringar i det som hittills skrivits så att texten fungerar bättre
• putsa, dvs. kontrollera att texten har en tilltalande och konsekvent typografi och ett felfritt språk.

Denna lista över arbetsmoment ska inte uppfattas kronologiskt på det sättet att skrivaren arbetar med ett
moment i taget och därefter lämnar det för gott. Det är visserligen sant att allt skrivarbete måste börja
med det första momentet och att det också måste sluta med det sista, dvs. med finputsningen av textens
yttre. Men redan i föregående avdelning betonade vi hur viktigt det är att skriva redan från början.
Momentet ”formulera” blir alltså aktuellt redan när man ska bestämma uppgiften. När man är inne i
en sådan här process kommer man dessutom ständigt på bättre tankar, och därför måste man gång på
gång återvända till det som gjorts tidigare och revidera eller komplettera det efter de nya insikter som
man skaffat sig under arbetets gång. Efter en tids arbete kan man t.ex. behöva avgränsa uppgiften på ett
annat sätt än man ursprungligen hade tänkt sig, man kan behöva samla nytt stoff eller man kan behöva
göra om textens struktur. Det medför förstås att man också måste bearbeta de textpartier man en gång
har formulerat.
1.4 Att skriva i grupp

Ute i arbetslivet är det vanligt att flera personer samarbetar om att författa en text. Även på universitet
och högskolor genomförs ofta skriftliga uppgifter av en grupp studenter. När det gäller uppsatsarbete
förekommer paruppsatser ofta, inte minst på lägre nivåer.
Huvudregeln för allt sådant grupparbete är att alla är solidariskt ansvariga för hela det färdiga arbetet
och att det inte får finnas några synliga tecken i texten som anger att flera författare har varit verksamma.
Den samvetsgranne studenten får möjligen därav intrycket att de olika gruppmedlemmarna måste sitta
tillsammans under hela arbetet och formulera varje enskild mening i texten. Det är dock ett myck
et ineffektivt, för att inte säga omöjligt sätt att arbeta. Arbetet med att försöka formulera ett kanske
komplicerat och svårgripbart innehåll görs utan tvekan bäst på individuell basis.
Ett grupparbete som ska resultera i en skriven text bör i stället organiseras så att det blir ett effektivt samspel
mellan grupparbete och individuellt arbete. Man samarbetar om sådant där grupparbetet verkligen kan
vara till hjälp och höja kvaliteten på resultatet. Det innebär att man i första hand använder gruppen för
att diskutera olika moment i arbetet och därefter fatta beslut om vad man ska göra, hur det ska göras
och vem som ska göra vad. För att anknyta till de olika momenten i skrivprocessen skulle man kunna
ange att gruppens arbete bör bestå i att:
• bestämma uppgiften och avgränsa ämnet

• diskutera vilket stoff som behöver samlas in och fördela insamlingsuppgifterna på
gruppmedlemmarna
• sovra det insamlade stoffet
• diskutera hur den tilltänkta texten ska disponeras och fördela uppgiften att formulera förslag
till olika avsnitt i texten på olika gruppmedlemmar
• bearbeta, dvs. diskutera de textförslag som gruppmedlemmarna har skrivit och bestämma
hur den slutliga texten ska se ut
• putsa, dvs. se till att den färdiga texten har en tilltalande yta.
14
På de enskilda gruppmedlemmarna ligger på det här sättet främst två olika uppgifter: att söka en viss
typ av stoff och att formulera förslag till olika delar av den slutliga texten. För att ett grupparbete ska
bli framgångsrikt måste det dock till ytterligare ett moment: gruppen måste börja med att gemensamt
fastlägga en tidsplan för arbetet, och de olika gruppmedlemmarna måste vinnlägga sig om att följa denna
tidsplan. När man gör upp tidsplanen bör man räkna med att speciellt bearbetningsfasen kräver mycket
tid om det färdiga resultatet ska bli bra.
All erfarenhet visar att en väl fungerande grupp kan åstadkomma resultat som vida överträffar det som
var och en av gruppmedlemmarna skulle kunna åstadkomma på egen hand. Och tvärtom: en dåligt
fungerande grupp gör ett sämre resultat än de enskilda gruppmedlemmarnas sammanlagda förmåga.
1.5 Uppsatshandledning
Uppsatsförfattande utgör ett självständigt arbete. Författarna ska på egen hand formulera en lämplig
forskningsuppgift, bearbeta ett omfattande teoretiskt och empiriskt material, samt rapportera
undersökningen i form av en skriven text. Jämfört med läskurser ställer detta ofta högre krav på
målmedvetenhet och arbetsdisciplin. Å andra sidan leder det till stor tillfredsställelse att veta att uppsatsen
från början till slut är resultatet av ens egna ansträngningar.
Utgångspunkten och basen för uppsatsarbetet måste alltid vara de kunskaper och färdigheter som
studenten förvärvat under tidigare metod- och teorikurser. Lärarstödet under uppsatskursen består
främst i att institutionen utser en handledare för uppsatsen. (I vissa fall kan andra lärare på kursen eller
uppsatsamanuensen fungera som biträdande handledare.) Dessutom erbjuds studenterna kompletterande
metodundervisning för uppsatsarbetet.
Syftet med uppsatshandledningen är framför allt att säkerställa att den uppgift som författarna ger sig i
kast med är genomförbar med avseende på problem, material och arbetsinsats. Genom diskussion om
frågeställningar, uppläggning, teori och metod syftar handledningen även till att författarna ska skriva
så bra uppsatser som möjligt. I handledarens uppgifter ingår inte att läsa eller kommentera längre
manuskript. Inte heller görs någon förhandsgranskning av den färdiga uppsatsen.
Ansvaret för genomförandet av uppsatsarbetet och den slutliga produkten ligger alltså hos
uppsatsförfattarna. Handledarens uppgift är att ge råd och stöd genom synpunkter på och anvisningar
om uppläggningen av uppsatsarbetet.
Uppsatshandledning ges dels som kollektiv handledning vid planseminarier och liknande, dels som
individuell handledning vid enskilda samtal med handledaren. Uppläggningen av uppsatshandledningen
varierar mellan olika kursnivåer och olika handledare. Det går därför inte att ge någon detaljerad generell
beskrivning av handledningsprocessen. Men följande moment ingår normalt i uppsatshandledningen:
15
• Handledningen inleds med att författarna har ett förberedande individuellt samtal med
handledaren om utformningen av uppsatsämnet.
• Författarna skriver en uppsatsplan där de presenterar sitt forskningsproblem och skisserar
hur de tänkt sig uppsatsens uppläggning (teorianknytning, metod och material).
• Uppsatsplanen behandlas vid ett planseminarium där författarna får ta emot synpunkter från
såväl handledaren som de övriga uppsatsförfattarna i gruppen.
• I ett senare skede ges sedan möjlighet till ett individuellt uppföljningssamtal med
handledaren, som då ger kompletterande rådgivning och kontrollerar att arbetet fortskrider
enligt planerna.
• På grundnivån hålls dessutom mittseminarium, där författarna får respons på delar av den
färdiga uppsatstexten.
• På mastersnivån har man normalt en annan seminarieordning, med flera olika seminarier
under uppsatsskrivandets gång.
Handledningens omfattning beslutas av institutionens styrelse i budgeten. Inom den tilldelade timramen
ska handledaren sköta alla sina uppgifter. I praktiken innebär det att en betydande del av tiden ägnas åt
allmänt förberedelsearbete, att läsa uppsatsplaner och hålla planseminarier. Den tid som finns tillgänglig
för enskilda samtal med handledaren är alltså begränsad.
AXA Global
Graduate Program
Find out more and apply

Det finns ingen mall som passar alla uppsatsförfattare; går arbetet bra blir kontakten med handledaren
mindre viktig, går det trögt finns kanske behov av mer kontakt med handledaren. De författare som önskar
mer kontakt med handledaren än vad som är schemalagt måste själva ta initiativ till det. Handledaren är
öppen för att diskutera eventuella problem som har uppkommit i samband med arbetet. Men handledaren
kan av praktiska skäl inte själv ta kontakt med författarna för att kontrollera hur arbetet fortskrider. För
att utnyttja tiden på bästa sätt ska författarna alltid vara väl förberedda inför samtal med handledaren
och på förhand ha tänkt ut ett antal frågor eller problem som man vill ta upp till diskussion.
Det finns inte heller någon mall för den individuella uppsatshandledningen som passar alla handledare;
det finns olika handledarstilar. En del handledare föredrar att främst ge råd genom muntliga diskussioner
med uppsatsförfattaren, en del handledare föredrar att främst ge råd genom att (muntligt eller skriftligt)
kommentera kortare skriftliga underlag från uppsatsförfattaren.
1.6 Värderingskriterier vid examination

Vid betygssättningen av uppsatser värderas hur uppsatsförfattarna hanterat de olika momenten i
forskningsprocessen. Examinatorn ställer frågor av typen:
Är problemet väl valt och tydlig angivet? Är den teori som uppsatsen baseras på lämplig, tydligt redovisad
och styrande för analysen? Är uppsatsen metodiskt väl genomförd? Finns det klara resultat, dvs. besvaras
de frågor som ställs? Har uppsatsen en röd tråd, dvs. ägnas den åt det problem som ställs i inledningen?
Är dispositionen lättöverskådlig och konsekvent? Bygger uppsatsen på ett tillfredsställande material,

och är detta ordentlig redovisat i referenser och litteraturförteckning? Är uppsatsen välskriven? Ger
uppsatsens abstract en bra sammanfattning?
För betyget Väl godkänd krävs särskilda förtjänster i flera av ovan nämnda avseenden. Hänsyn tas
också till sådant som originalitet och självständighet, samt om den valda forskningsuppgiften har hög
svårighetsgrad. På motsvarande sätt påverkas bedömningen negativt av sådant som att problemet är
oklart formulerat, teorin inte används för analysen, det finns klara metodologiska brister, materialet
är tunt, framställningen innehåller felaktigheter, och att texten är slarvigt skriven och korrekturläst.
Betygssättningen påverkas även av författarnas muntliga insatser under seminarierna. Bra insatser vid
försvar av den egna uppsatsen och opposition bedöms således positivt.
Skillnaden mellan uppsatser på olika nivåer markeras genom en gradvis skärpning av de kriterier som
presenteras ovan. Framför allt skärps på högre uppsatsnivåer kraven på självständig analysförmåga och
förmåga till kvalificerad användning av teori i empirisk analys. Samma värderingskriterier gäller i princip
även för paperskrivande1 på läskurser, även om tillämpningen då blir något annorlunda beroende på
läskursens karaktär.
17
Konsten att skriva och tala Konsten att skriva en text
2 Konsten att skriva en text

Var och en som har skrivit uppsats på universitetsnivå har fått höra att en skribent bör sträva efter
att skriva korrekt men ändå tillgängligt språk, samt att uttrycka sig så klart som möjligt. Blir texten
ogenomtränglig eller svårläst kommer läsare att lägga texten ifrån sig; motståndet blir helt enkelt för
stort. Hjälper författaren däremot läsaren genom att vara tydlig och klar, genom att hålla en jämn och
lämplig stil samt genom att följa vedertagna skrivregler, underlättas läsandet avsevärt.
Vad innebär då detta? Hur skapar man en lämplig stil, hur gör man sin text tydlig och hur hittar man
rätt bland skrivreglerna? Detta är några av de saker det här kapitlet handlar om, men först några ord om
vilken karaktär de olika råden har. De språkliga problem som uppstår vid uppsatsskrivande kan delas in
i tre olika kategorier: de som kan sättas in på en skala fint/fult, de som snarare hamnar på skalan bra/
dåligt och slutligen de som rör sig på skalan rätt/fel.
För att kunna avgöra vad som är lämpligt eller olämpligt i en text behöver man emellertid först avgöra vad
det är för texttyp man arbetar med. Att göra det är en del av att analysera kommunikationssituationen.
2.1 Kommunikationssituationen
Den texttyp som står i fokus här är den vetenskapliga uppsatsen. En vetenskaplig uppsats har ofta
väldigt snäva ramar för hur den ska utformas och formuleras – det som gör att vi kan identifiera den
som en vetenskaplig uppsats när vi ser den. Större delen av det här häftet behandlar sådant som gör att
vi känner igen en text som vetenskaplig. Utöver det du kan läsa i häftet om språkriktighet, referatteknik
m.m. utmärks vetenskapliga uppsatser av att de är informerande, förutsätter vissa förkunskaper samt
ska kunna visa att författaren klarar av att genomföra en självständig undersökning. Den vetenskapliga
uppsatsen har en alldeles särskild kommunikationssituation.
Analyserar sin kommunikationssituation gör man enklast genom att fundera över vem som skriver
vad till vem, varför, när, var och hur. Vem som skriver, och till vem, är den första frågan man behöver
ställa sig. En uppsats har en speciell publik med speciell förförståelse. Den vänder sig till personer som
har ungefär samma utbildning som författaren själv men som inte har någon förhandskännedom om
det aktuella projektet. Samtidigt betyder det att författaren under hela skrivprocessen behöver ställa sig
frågan: ”Kan någon som inte redan vet vad hela arbetet går ut på förstå det här?”.
När det gäller uppsatser som ingår i utbildningen består läsarna av flera olika kategorier. Först tänker
man förstås på handledare och examinatorer, opponenter och övriga kamrater i undervisningsgruppen.
Men en uppsats skriven i en sådan situation kan förstås också vara intressant för en betydligt vidare
krets av fackfolk inom det aktuella ämnesområdet. Många statsvetenskapliga ämnen är dessutom av
intresse för politiskt intresserade personer utanför de snävare fackkretsarna. Även denna vidare krets
bör författaren ha i åtanke under skrivandet.
18
Mottagarna läser texten i första hand för att skaffa sig information om det arbete som utförts. Examinator
och opponent har naturligtvis en speciell situation: de är ålagda att läsa för att kunna avge ett rättvisande
omdöme om arbetet. Men de övriga läsarna läser för sin egen skull, för att lära sig något, för att själva
bygga vidare på den grund som uppsatsen lagt eller dylikt.
Frågan vad handlar om det stoff som uppsatsen behandlar. Här behöver författaren fundera över vilka
resultat, fakta och vilken tidigare forskning som bäst besvarar uppsatsens syfte.
Uppsatsen används för att rapportera om ett vetenskapligt arbete som författaren har utfört. Med texten
syftar författaren till att redovisa arbetets förutsättningar, genomförande och resultat. Det är svaret på
frågan varför.
Var och hur behandlas bäst tillsammans. De hör nämligen nära samman med textens språkliga utformning
och dess utseende, rubriksättning, teckensnitt osv. Med andra ord: det som det här häftet behandlar.
En vetenskaplig uppsats är alltså en skriftlig rapport som ska visa vilken kapacitet författaren har. Det
är också en informerande text som ska kunna läsas av personer med ganska goda kunskaper om och
intresse för de företeelser som texten behandlar. Vidare är det en text som tillhör en bestämd texttyp,
vilket innebär att den ska följa vissa mönster och uppfylla vissa grundläggande krav.
�e Graduate Programme
I joined MITAS because for Engineers and Geoscientists
I wanted real responsibili� www.discovermitas.com
Maersk.com/Mitas �e G
I joined MITAS because for Engine
I wanted real responsibili� Ma
Month 16
I was a construction Mo
supervisor ina const
I was
the North Sea super
advising and the No
Real work he
helping foremen advis
International
al opportunities
Internationa
�ree wo
work
or placements ssolve problems
Real work he
helping fo
International
Internationaal opportunities
�ree wo
work
or placements ssolve pr

2.2 Fint och fult

Vad som är fint eller fult handlar i första hand om stil. Stil är ett svårdefinierbart begrepp, men kan sägas
vara effekten av den språkliga form vi väljer. Väljer man att använda ordet snacka istället för prata, tala,
babbla, låta käften gå eller orera, gör man ett stilistiskt val. Snacka passar i vissa sammanhang men inte
andra. Ska man i sin uppsats beskriva samtal man haft med informanter kanske man väljer att skriva
”informanten avstod från att tala om händelsen” istället för ”informanten ville inte snacka om händelsen”.
Inte heller skriver man att ”informanten orerade om händelsen”. Snacka är talspråkligt och vardagligt,
medan orera är högtravande och dessutom förmedlar en negativ attityd gentemot informanten. Tala är
neutralare och säger ingenting om vad författaren tycker om informanten.
Här är det viktigt att minnas att det inte är fråga om att snacka är ett sämre ord än tala. Det är ett utmärkt
ord. Men: det är utmärkt i en viss kontext, en kontext som inte är vetenskaplig prosa. Den författare
som använder snacka i sin uppsats begår vad som brukar kallas ett stilbrott. Ett stilbrott innebär att
man använder ord, uttryck eller berättarstrategier som inte förväntas förekomma i den texttyp man valt.
Den vetenskapliga stilen ska lyfta fram undersökningens resultat på ett neutralt och tydligt sätt. Till
skillnad från skönlitteratur ska den vetenskapliga texten inte väcka känslor eller påverka; den ska
bara informera. Skriver man vetenskaplig text bör man med andra ord i möjligaste mån undvika
alltför vardagliga eller värdeladdade uttryck. Läsaren ska tänka mer på innehållet än på den språkliga
utformningen. Vidare ska den vetenskapliga stilen vara precis och koncentrerad; ungefärliga uttryck och
luddiga formuleringar är alltså något som varje författare av vetenskaplig text bör arbeta för att undvika.
2.2.1 Fackspråk och främmande ord
Det är inte bara ordens stilvalör som påverkar om man ska använda det i en uppsats eller ej. Ordförrådet
innehåller också t.ex. fackord och allmänspråkliga ord, samt inhemska och främmande ord.
En vetenskaplig uppsats vänder sig ju till en fackpublik, och det är därför naturligt att den innehåller
sådana facktermer som finns för området. En god fackterm är precis och väldefinierad, vilket innebär
att den ger den invigde exakt och innehållsrik men samtidigt mycket kortfattad information. Så länge
man vänder sig till fackfolk är det ett arbetsbesparande uttrycksmedel för författare och läsare. Det gör
texten både mer exakt och mer koncentrerad.
Det är alltså en viktig angelägenhet för ett fackområde att vårda sina facktermer så att de blir funktionella
redskap i den interna kommunikationen. Det är till exempel en fördel om fackorden är inhemska ord
i den meningen att de kan stavas, uttalas och böjas enligt svenska regler. Där har det statsvetenskapliga
fackspråket en del problem. I uppsatser är engelska uttryck ganska vanliga.
20
EXEMPEL
winner take all-läge, fiction, dependence-teorin, freeflow-paradigmet, broadcasting, social
closure, green paper, consociational demokrati, ett mönster av patron–klient, back to
barracks, top-down, bottom-up, hardliners, soft-liners, mainstreaming, agenda-setting,
gatekeeper-funktion, gender consciousness, gender awareness, one-man management
En första fråga att ställa sig är om ordet man vill använda verkligen är en fackterm i den mening som
avses ovan. Är det inte det, så står det var och en fritt att översätta till svenska. Men är det fråga om en
term med en specifik och väl avgränsad betydelse är det inte lämpligt att den enskilde skribenten på
egen hand gör en översättning. Det skulle snabbt resultera i en hel flora av olika översättningar och då
är en av facktermens viktigaste egenskaper borta, nämligen den att den ska vara allmänt accepterad och
inte ha några synonymer. Istället bör man ta reda på av handledare och kolleger om det inte finns en
etablerad svensk översättning som kan användas istället. Sådana finns faktiskt till åtminstone en del av
de uttryck som räknades upp ovan.
2.2.2 Privat stil
Ett vanligt problem i uppsatser är att det som lyfts fram inte är det vetenskapliga arbete som författaren
har utfört, utan författaren själv. Problemet är vanligast förekommande i uppsatsens inledande delar. Där
motiverar författaren varför uppsatsen gjorts. Inte sällan görs den här motiveringen utifrån författarens
egna intressen och preferenser.
EXEMPEL
Självklart är utbildning också viktigt, annars hade jag aldrig ens påbörjat denna studie som till största
delen handlar om hur ett antal utvalda journalistutbildningar står sig i förhållande till dagens svenska
tidningsredaktioner. Innan jag började läsa till journalist stod jag i valet kring vilken utbildning
jag skulle välja. Skulle jag välja utifrån vilket innehåll som ingick i utbildningen och hur mycket
studenterna fick lära sig, hur bra kontakt utbildningen hade med mediebranschen eller skulle jag
välja utifrån hur känd utbildningen var? Alla delar kändes väldigt viktiga och i utbildningsplaner och
broschyrer uppgav såklart alla utbildningar att de uppfyllde alla dessa förväntningar.
FÖRSLAG
I den här uppsatsen undersöker jag hur innehållet i några av Sveriges populäraste
journalistutbildningar förhåller sig till arbetet på svenska tidningsredaktioner. När blivande
journaliststudenter står inför utmaningen att välja utbildning, måste de förhålla sig till såväl kursplaner,
praktikmöjligheter och utbildningarnas rykte. Här frågar jag mig i vilken grad utbildningarna lever upp
till vad de lovar, samt presumtiva arbetsgivare ställer sig till dagens utbildningsutbud.
En redogörelse förförfattarens personliga bevekelsegrunder talar om varför han eller hon har gjort
undersökningen. Det säger emellertid lite eller inget om varför ämnet är intressant för läsaren eller för
forskarsamhället. Undviker författaren att utgå från sig själv blir texten genast mindre privat.
21
I strävan att inte låta texten bli alltför privat har det uppstått en uppfattning om att det är otillåtet att
använda jag eller vi i uppsatstext. Låter man bli att skriva jag undviker man förstås oftast också att ha en
alltför privat vinkling. Men det är inte ordet jag som gör texten privat. I själva verket kan de formuleringar
skribenten tvingas ta till för att arbeta sig runt jag leda till att texten blir både alltför formell och en
smula märklig.
EXEMPEL
Denna uppsats har för avsikt att fortsätta med den systemiska traditionen genom att ge sin
bild av det komplexa systemet som råder inom internationell politik.
FÖRSLAG
Med denna uppsats har jag för avsikt att fortsätta med den systemiska traditionen genom att
ge en bild av det komplexa systemet som råder inom internationell politik.
I det här exemplet försöker uppsatsförfattaren till varje pris att undvika att skriva jag. Istället ges uppsatsen
såväl intention som åsikt. Att uppsatsen har intention är osannolikt – lika osannolikt är det att den har
en egen bild av något överhuvudtaget. Då är det bättre att författaren gör sig synlig och säger att det
är han eller hon själv som har avsikter och syften med texten. Detta handlar förstås inte bara om att
undvika absurda formuleringar. Det handlar också om att ta åt sig äran – och ta på sig ansvaret – för
det arbete man faktiskt utfört!
93%
OF MIM STUDENTS ARE
WORKING IN THEIR SECTOR 3 MONTHS
FOLLOWING GRADUATION
MASTER IN MANAGEMENT
• STUDY IN THE CENTER OF MADRID AND TAKE ADVANTAGE OF THE UNIQUE OPPORTUNITIES
Length: 1O MONTHS
THAT THE CAPITAL OF SPAIN OFFERS
Av. Experience: 1 YEAR
• PROPEL YOUR EDUCATION BY EARNING A DOUBLE DEGREE THAT BEST SUITS YOUR
Language: ENGLISH / SPANISH
PROFESSIONAL GOALS
Format: FULL-TIME
• STUDY A SEMESTER ABROAD AND BECOME A GLOBAL CITIZEN WITH THE BEYOND BORDERS
Intakes: SEPT / FEB
EXPERIENCE
5 Specializations #10 WORLDWIDE 55 Nationalities

Personalize your program FINANCIAL TIMES
in class
www.ie.edu/master-management mim.admissions@ie.edu Follow us on IE MIM Experience

2.2.3 Formell stil
En alltför formell och högtravande stil är en annan fara för uppsatsskrivare. Det är vanligt att man dras
till ålderdomliga eller väldigt formella stilmönster i tron att ett vetenskapligt språk är likställt med ett
komplicerat språk. Men vad man uppnår med ett mer komplicerat språk är egentligen bara just ett mer
komplicerat språk, inte den neutrala stil som är idealet för uppsatsskrivande. Vanliga exempel på att
uppsatsförfattare gör texten mer formell än vad texttypen kräver är att man använder långformen utav
istället för av och ej istället för inte. Ett annat exempel är att man använder sig av då för att inleda en
orsaksbisats istället för det mer neutrala eftersom.
EXEMPEL
Då denna disciplin varit för dålig på att undersöka hur man tar till sig och memo¬rerar
information tvingas vi vända oss till de discipliner som har undersökt detta närmare,
främst psykologin och marknads¬förings¬forskningen.
FÖRSLAG
Eftersom denna disciplin varit för dålig på att undersöka hur man tar till sig och
memo¬rerar information tvingas vi vända oss till de discipliner som har undersökt
detta närmare, främst psykologin och marknads¬förings¬forskningen.
2.3 Bra och dåligt

Vad som gör en text bra respektive dålig är ofta svårt att sätta fingret på: en text kan vara fullkomligt
korrekt och uppfylla alla stilkrav men ändå inte vara bra. En bra text hänger samman och ger läsaren
hjälp att förstå vad som händer och hur ord, stycken och meningar hänger ihop.
Titta närmare på följande text. Den består av fyra fullt korrekt byggda meningar som var och en är
någorlunda begriplig. Men som du snabbt ser är den helhet som de fyra meningarna utgör svår att tolka
på ett meningsfullt sätt utan att läsaren tolkar in sammanhang.
EXEMPEL
Vid högläsning kan man lätt märka att ögat ligger ett stycke före rösten. En räcka av nya ord
och fraser kan antagligen inte hanteras lika snabbt. En lika viktig fråga är om jag kan aktualisera
de kunskaper, de scheman, jag faktiskt redan har. Japanska barn har sällan svårt att lära sig
läsningens grunder.
Den här texten saknar helt explicita markörer för hur meningarna ska förstås tillsammans. Den enda
sammanbindande länken är att första, andra och fjärde meningen verkar handla om läsning. Men bortsett
från att ämnet framgår är det nästan omöjligt att förstå varför meningarna kommer i den ordning de
gör eller vad skribenten vill säga genom att placera de här meningarna tillsammans.
23
Skribenten själv vet antagligen vad han eller hon vill säga, men läsaren har inte samma kunskap. Det gör
att läsaren står inför ett tämligen omfattande analysarbete för att kunna komma åt uppsatsens budskap.
Om läsaren tvingas arbeta för att förstå hur texten hänger samman har skribenten missat en viktig del
av den uppgift det är att skriva uppsats, nämligen att vara klar och tydlig.
Den här avdelningen behandlar olika medel som en skribent kan använda sig av för att skapa och visa
sammanhang i sin text, samt några av de vanligaste misstagen uppsatsskrivare gör, som kan leda till
att sammanhanget blir lidande. Till att börja med behandlas ett par metoder för att signalera textens
struktur och sammanhang: kapitelinledning och -avslutning samt rubriksättning. Det är vad som brukar
kallas metaspråkliga kommentarer, det vill säga text som inte bidrar med något till själva innehållet
i uppsatsen, utan som säger något om hur texten i sig hänger samman. Därefter följer avsnitt om
hur samband skapas på meningsnivå: meningsbyggnad, samordning, tempus och syftning. Dessutom
behandlas könsneutrala uttryck.
2.3.1 Kapitelinledning och -avslutning
Det finns en devis inom retoriken som säger att ett effektivt och tydligt sätt att informera är: ”säg vad
du ska säga – säg det – säg vad du har sagt”. Den devisen gäller i allra högsta grad för uppsatser. Ett sätt
att tydligt signalera för läsaren vad ett kapitel ska handla om är nämligen att låta några inledande rader
beskriva kapitelinnehållet. Gör man det får läsaren reda på vad man kan förvänta sig av kapitlet. Man
kan säga att det här är författarens chans att ge läsaren läsanvisningar.
På samma sätt är det vanligt att man avsätter ett stycke sist i varje kapitel där man sammanfattar de
viktigaste punkterna och argumenten från kapitlet. Det blir en sorts läsanvisning; läsaren får reda på
vad författaren vill att man ska ha förstått och vad man ska ha med sig in i nästa kapitel.
2.3.2 Stycket
En av hemligheterna bakom att skriva en bra text är att disponera sitt stoff i välformulerade stycken.
Ibland ser man texter där författaren inte tar nytt stycke trots att texten är flera sidor lång; ännu vanligare
är att författaren tar nytt stycke efter var och varannan mening. Båda sätten att hantera stycken är lika
störande för läsaren. Ett stycke ska vara avgränsat på så sätt att det behandlar ett övergripande ämne,
men ska samtidigt i normalfallet vara längre än en mening.
I ett bra stycke kan man identifiera en kärnmening. En kärnmening är en mening som man kan
använda för att sammanfatta hela stycket. Oftast hittar man den meningen först – eller i alla fall mycket
tidigt – i stycket. Resten av stycket används sedan för att specificera, exemplifiera, konkretisera eller
emotsäga kärnmeningen.
24
EXEMPEL
Zoonen (2005) är dock en av mycket få böcker eller artiklar inom statsvetenskapen som
behandlar personifiering av media. Då denna disciplin varit för dålig på att undersöka hur
man tar till sig och memo¬rerar information tvingas vi vända oss till de discipliner som
har undersökt detta närmare, främst psykologin och marknads¬förings¬forskningen. Jag
har inte för avsikt att göra en komplett forsknings¬översikt av dessa områden, utan ämnar
endast försöka ta till mig en del av de teorier och forsknings¬insatser som kan hjälpa oss att
förstå personifieringen.
I det här exemplet är det första meningen som är kärnmeningen: ”Zoonen (2005) är dock en av mycket få
böcker eller artiklar inom statsvetenskapen som behandlar personifiering av media.” Den sätter agendan
för stycket, som från mening två förklarar vilka konsekvenser kärnpåståendet har för uppsatsen.
För att avsnittet som stycket ingår i ska vara sammanhängande är det viktigt att läsaren förstår hur de
olika styckena hänger ihop. Ibland är det självklart: har man skrivit i avsnittets inledning att man ska
diskutera olika nyhetsmedia är det naturligt att ett stycke ägnas åt TV, ett åt radio, ett åt tidningar, ett åt
Internet osv. Sambandet mellan meningarna kommer av ämnena som de behandlar.
Ibland är detta inte tillräckligt, eller ens tillämpbart. Då kan man istället formulera sig på ett sådant sätt
att det blir tydligt vilken relation ett stycke har till det föregående stycket. Författaren kan t.ex. antyda
ett orsakssamband genom att inleda ett stycke med något i stil med ”En förklaring kan vara…” eller
”Detta berodde på…”. Den som vill framhäva en kontrast eller en jämförelse kan skriva t.ex. ”Likadant
är det med…” eller ”Å andra sidan…”. Ett mer allmänt samband kan antydas genom ”Här kommer vi in
på…”, ”När det gäller…” och liknande.
EXEMPEL
Vad försvårar för en kosmopolitisk moral? Stoikerna menade att människans självidentitet och lojalitet
kan liknas vid en mittpunkt omsluten av koncentriska cirklar. En annan liknelse är en lök: lökens kärna
utgörs av självets förhållande till sig själv; nästa lager i löken utgörs av självets identifiering med sin
familj; nästa med sina vänner; därefter med nationen och till sist med mänskligheten. Vi kan se hur
vår lojalitet i regel följer dessa koncentriska cirklar, vi tenderar att vara mer lojala med vår familj än
med mänskligheten i stort. Vi kan här tänka oss att vi prioriterar dem som står oss närmare på ett sätt
som är inkonsistent med en kosmopolitisk moral.
Ett annat perspektiv är det realistiska. Hobbes statuerade ju mycket känt att ”i naturtillståndet
existerar ingen moral” och med tanke på att det inte existerar någon världsstat så menar realisterna
att globala moraliska skyldigheter är problematiska och orealistiska. Richard W. Miller tar upp en
näraliggande problematik som rör hur institutioners omfattning sätter gränser för moralen. Miller
menar att för att institutioner ska kunna upprätthållas bestående så måste vi prioritera dem som vi
delar institutioner med framför andra, om vi inte gör detta kommer de som blir bortprioriterade att
sluta bidra till institutionernas upprätthållande och institutionerna att fallera och detta är inte i
någons intresse.
25
I det här exemplet skapar författaren samband mellan de båda styckena dels genom att de behandlar två
olika perspektiv på samma fenomen, dels genom att det andra stycket inleds med meningen ”Ett annat
perspektiv är det realistiska”. Meningen signalerar en kontrast till stycket innan; den visar hur de två
styckena förhåller sig till varandra.
2.3.3 Rubriksättning
Ett sätt att göra en uppsats överskådlig och lätt att hitta i är att man gör sin disposition synlig för läsaren.
Det kan man göra genom att sätta informativa och tydliga rubriker. En rubrik ska spegla textens innehåll,
men ska inte ingå som en del i den löpande texten. Det får alltså inte se ut så här:
EXEMPEL
2.5.1 Den inrikespolitiska maktkampen och missnöjet med regeringen
Det här kan man nog utnämna till det undersökta halvårets största inrikespolitiska fråga
Rubriken ska kunna lyftas bort från texten utan att förståelsen påverkas. Stryker man rubrikerna i
exemplen ovan blir stycket som inleder avsnittet obegripligt; läsaren skulle inte förstå vad det här och
så betydde. Så här kan skribenten formulera sig istället:

FÖRSLAG
2.5.1 Den inrikespolitiska maktkampen och missnöjet med regeringen
Det undersökta halvårets antagligen största inrikespolitiska fråga var den inrikespolitiska
maktkampen. Även missnöjet med regeringen kom att få mycket uppmärksamhet.
När man väljer vad man ska kalla sina rubriker står valet ofta mellan att informera eller att väcka intresse.
En rubrik ska idealt göra båda delar, men ibland är detta svårt eller omöjligt att uppnå. Måste man välja
kan det vara klokt att hellre välja en informativ men något torrare rubrik – en vetenskaplig uppsats ska
trots allt i första hand informera, inte underhålla. Det här är ett exempel på en lockande rubrik som
lämpligen skulle kunna ersättas med en mer informativ rubrik:
EXEMPEL
2.4 Kvinnor håller upp halva himlen
Den nya retoriken efter kommunisternas maktövertagande […].
Här har författaren valt ett exempel på den nya retoriken som rubrik. Det är lockande, men säger lite
eller inget om vad texten under rubriken kommer att handla om. En rubrik ska kunna täcka in allt som
behandlas i texten som följer, fram till nästa rubrik på samma nivå. Det skulle kunna se ut så här:
FÖRSLAG
2.4 Kvinnorna och den nya retoriken
Den nya retoriken efter kommunisternas maktövertagande […].
Den här rubriken är inte lika specifik som originalets, men säger desto mer om vad texten kommer att
handla om.
2.3.4 Korsreferenser
Ibland vill man visa hur en del av uppsatsen hör samman med en annan del. Kanske vill man i slutet
av ett kapitel återknyta till något man skrivit i början av kapitlet, eller i ett stycke anknyta till vad som
stod i stycket innan. Det finns ett par olika sätt att göra detta på, beroende på hur långt bort det man
hänvisar till står.
• Anknyter man till något som står i direkt anslutning, under samma rubrik, kan man skriva
”som jag nämnde ovan” eller liknande.
• Hänvisar man istället till något som står under en annan rubrik i uppsatsen skriver man
hellre ”se avsnitt 2.3.1” eller ”som jag diskuterade i kapitel 4”. Hänvisa alltid till kapitel- och
rubriknummer, inte till vad kapitlet är döpt till.
Vanligen använder man den här sortens hänvisningar för att peka bakåt i texten, mot sådant som läsaren
redan har läst.
27
2.3.5 Meningsbyggnad
I en vetenskaplig uppsats bör meningarna normalt vara fullständiga. Varje mening bör alltså innehålla
minst en fullständig huvudsats med subjekt och predikat. Här är ett par exempel på ofullständiga
meningar:
EXEMPEL
Arbets- och skyddslagstiftningen försvårar för kvinnor att få arbete. Ett subtilt instrument för att
få kvinnorna att lämna arbetsmarknaden när regimen inte längre upprätthåller principen om
full sysselsättning.
Kvinnor har spelat en viktig roll i Etiopiens historia. Drottningen av Saba, kejsarinnan Eléni och
Gudit. Dessa kvinnor har spelat en viktig roll som nationella ledare genom historien.
I det första fallet blir sammanhanget otydligt, i det andra finns onödiga upprepningar. Så här borde
exemplen kunna se ut i stället – med fullständiga meningar:
FÖRSLAG
Arbets- och skyddslagstiftningen försvårar för kvinnor att få arbete. Den blir därigenom ett subtilt
instrument för att få kvinnorna att lämna arbetsmarknaden när regimen inte längre upprätthåller
principen om full sysselsättning.
Kvinnor har spelat en viktig roll i Etiopiens historia. Exempel på kvinnor som fungerat som nationella
ledare genom historien är drottningen av Saba, kejsarinnan Eléni och Gudit.
En mening kan, som antyddes ovan, innehålla mer än en huvudsats. Det ska dock finnas goda skäl
att låta fler huvudsatser stå i samma mening – de bör höra samman innehållsligt. De bör dessutom i
normalfallet samordnas med ett bindeord
av något slag (t.ex. och, men, eller) och skiljas åt med ett komma. Så är fallet i följande två exempel:
EXEMPEL
År 1986 infördes ännu ett undantagstillstånd i landet, och många fackföreningsmedlemmar
blev anhållna av polisen.
Det hade varit intressant att studera även ledarartiklar som behandlade mitt ämne, men
arbetet kräver vissa begränsningar.
I vart och ett av följande exempel däremot har huvudsatser alltför olika innehåll för att samsas i en
mening. Sådana s.k. satsradningar bör undvikas. Enklast sker det genom att kommat efter tillrättalagda
respektive roller ersätts med punkt:
28
EXEMPEL
Två och ett halvt år efter stabiliseringsprogrammets införande var de relativa priserna fortfarande inte
tillrättalagda, höga räntor, höga priser på offentliga tjänster och väldigt låga reallöner är alla faktorer
som hämmar ekonomisk återhämtning.
Det går inte att lagstifta bort ojämställdheten till fullo, men däremot kan man förändra inställningen till
kvinnor och deras roller, mycket kan göras från gräsrotsnivå och på initiativ av kvinnorna själva.
FÖRSLAG
Två och ett halvt år efter stabiliseringsprogrammets införande var de relativa priserna fortfarande inte
tillrättalagda, höga räntor. Höga priser på offentliga tjänster och väldigt låga reallöner är alla faktorer
som hämmar ekonomisk återhämtning.
Det går inte att lagstifta bort ojämställdheten till fullo, men däremot kan man förändra inställningen till
kvinnor och deras roller. Mycket kan göras från gräsrotsnivå och på initiativ av kvinnorna själva.
Beträffande meningslängd kan man allmänt säga att det är en fördel om de enskilda meningarna i en
text växlar i längd. Det kan t.ex. ibland vara mycket effektivt att låta något viktigt stå i en mycket kort
mening. Det får då extra tyngd. På samma sätt kan det vara funktionellt att bygga en längre mening då
man t.ex. vill klargöra ett logiskt förhållande eller räkna upp ett antal faktorer. Alltför långa meningar –
uppemot 40 ord – kan emellertid vara svåra att följa, och det finns risk att man har lastat meningen
med alltför mycket information.
In the past 5 years we have drilled around
95,000 km
—that’s more than twice around the world.
Who are we?

We are the world’s leading provider of reservoir characterization,
drilling, production, and processing technologies to the oil and
gas industry.
Who are we looking for?

We offer countless opportunities in the following domains:
n Operations
n Research, Engineering, and Manufacturing
n Geoscience and Petrotechnical
n Commercial and Business
We’re looking for high-energy, self-motivated graduates

with vision and integrity to join our team. What will you be?
careers.slb.com

2.3.6 Samordningar
I den typ av text det är fråga om här behöver författaren ofta göra samordningar av olika slag, dvs. räkna
upp ett antal led och sammanbinda dem med varandra med hjälp av ett bindeord, t.ex. och, samt, eller,
utan. För att läsaren snabbt och utan ansträngning ska uppfatta texten på rätt sätt måste författaren vara
noga med hur samordningarna konstrueras.
Huvudregeln är att bindeordet sätts ut mellan det näst sista och det sista ledet (det fungerar som en
upplysning till läsaren om att uppräkningen strax är slut) och att ett komma sätts mellan alla övriga
led. Så här alltså:
EXEMPEL
De snabba oljeprishöjningarna, den begynnande miljö- och kärnkraftsdebatten och den politiska
instabiliteten i Mellersta Östern under 1970-talet gjorde att energipolitiken under 1970-talet i hög
grad kom att inriktas mot energihushållning, oljeersättning och ökad oljehandel med politiskt
stabila länder som Norge.
Den här meningen är lång (40 ord) men är lätt att få grepp om genom att den är välkonstruerad. Den
innehåller två olika samordningar, en i början av meningen och en i slutet. Båda innehåller tre led och båda
är konstruerade enligt huvudregeln. De uppfyller också ett andra viktigt krav på samordningar: de olika
leden har samma språkliga form. I var och en av exemplets två samordningar är det tre substantivuttryck
som samordnas. Huvudorden är oljeprishöjningarna – miljö- och kärnkraftsdebatten – instabiliteten (alla
substantiv i bestämd form) respektive energihushållning – oljeersättning – oljehandel (alla substantiv i
obestämd form). Den språkliga symmetrin gör att samordningen blir både mer lättläst och mer estetiskt
tilltalande för läsaren. Brott mot huvudreglerna för samordningar är dock mycket vanliga – när skribenter
har kommit en bit in i en samordning glömmer de lätt hur de inledde den. Följande exempel behöver
hyfsas till för att bli riktigt lättlästa och tilltalande:
EXEMPEL
En händelse har störst chans att uppmärksammas om den handlar om enskilda personer, är
sensationell eller överraskande, berör till exempel elitnationer, är en del av ett tema som anses som
viktigt och dessutom är negativt.
Det innehöll riktlinjer för harmoniseringen av nationella lagar och hur friheterna i Romfördraget ska
implementeras.
Det har lett till en reducerad makt för den civila sektorn, dvs. politiska partier, facken, näringsliv.
30
Så här till exempel:
FÖRSLAG
En händelse har störst chans att uppmärksammas om den handlar om enskilda personer, om den är
sensationell eller överraskande, om den berör till exempel elitnationer eller om den är en del av ett
tema som anses som viktigt och dessutom är negativt.
Det innehöll riktlinjer för harmoniseringen av nationella lagar och implementeringen av friheterna
i Romfördraget (eller: Det innehöll riktlinjer för hur de nationella lagarna ska harmoniseras och hur
friheterna i Romfördraget ska implementeras.)
Det har lett till en reducerad makt för den civila sektorn, dvs. (för) de politiska partierna, facken
och näringslivet.
När reglerna för samordning bryts är det inte bara så att språket blir knaggligt. Ibland kan det dessutom
bli riktigt svårt för läsaren att få grepp om innehållet. Vad sägs egentligen i följande exempel?
EXEMPEL
Ibland görs dock försök att bevara nationell kultur inom TV endast för att skydda grupper
som staten eller politiska partier, kontrollera programpolicy och budgeten i offentliga
sändningsinstitutioner.
Menghistu förespråkade jämställdhet, värdeorientering, att upphäva klasskillnader, kulturella

normer och att minska den förhärskande manliga chauvinismen.
Ett sätt att underlätta för läsaren att hitta de olika leden i en samordning är att använda konstruktion
med dels. Det är en utmärkt teknik, men befriar förstås inte författaren från symmetrikraven. Dels-
konstruktionen ställer också andra krav. Man bör för det första vara medveten om att ett dels alltid måste
följas av ytterligare ett. För det andra bör inget bindeord föregå dels nr 2 – i stället sätts ett komma.
För det tredje måste det som står efter dels i vart och ett av leden (alltså även det sista) kunna läsas
tillsammans med det som föregår hela dels-konstruktionen. De två exemplen nedan bryter på olika sätt
mot dessa regler:
EXEMPEL
Därför är det intressant att se hur Polen ligger till, dels med utgångspunkt från Helsingborg och
dels från Umeå.
Dess två uppgifter har varit att dels implementera och legitimera den statliga politiken, dels att
fungera som en intressegrupp för kvinnor.
31
Så här bör det se ut i stället:
FÖRSLAG
Därför är det intressant att se hur Polen ligger till med utgångspunkt dels från Helsingborg, dels
från Umeå.
Dess två uppgifter har varit dels att implementera och legitimera den statliga politiken, dels att
fungera som en intressegrupp för kvinnor.
En annan teknik som kan vara bra att använda för att hjälpa läsaren att hitta rätt i samordningar är att
i stället för löpande text göra en uppställning i punktform. Också en sådan ställer dock vissa krav. Dels
måste var och en av punkterna kunna läsas tillsammans med den inledande texten, dels bör de vara
likformigt uttryckta. De kraven tillgodoses dåligt i följande exempel:
EXEMPEL
De punkter som han betonar är följande:
-- utbildning på både grund- och högskolenivå

-- fortsatt utveckling av exportindustrin
-- fortsatt utveckling av jordbruket
-- rationalisera i företagen
Excellent Economics and Business programmes at:
“The perfect start

of a successful,
international career.”
CLICK HERE
to discover why both socially
and academically the University
of Groningen is one of the best
places for a student to be
www.rug.nl/feb/education

Här består punkterna av tre substantivfraser och ett uttryck med ett verb i infinitiv. Det enklaste
är här att göra om den sista punkten till en substantivfras (rationalisering) – då tillgodoses både
sammanhangskravet och symmetrikravet.
En fördel med punktuppställningar är att en ganska komprimerad information kan göras lättillgänglig
och överskådlig för läsaren med hjälp av typografin. I följande exempel har dock uppsatsförfattaren
inte riktigt kunnat bestämma sig för om texten ska vara löpande eller punktuppställd. Drag från bägge
teknikerna finns med, vilket har resulterat i en störande mångordighet och övertydlighet:
EXEMPEL
Kritiken som framförts mot EU:s policy är mångskiftande men kan grupperas kring i huvudsak tre
kritiska argument: (1) det första är att EU tillämpar ett ekonomiskt tänkesätt i stället för ett kulturellt.
(2) Det andra är att små länder och kulturella regioner kommer att missgynnas menar kritikerna.
(3) Det tredje och sista argumentet är att mångfald ska bevaras i stället för en ”europeisk kultur”
Så här hade det blivit mycket bättre:
FÖRSLAG
Kritiken som framförts mot EU:s policy är mångskiftande men kan grupperas kring i huvudsak
tre argument:
• EU tillämpar ett ekonomiskt tänkesätt i stället för ett kulturellt.

• Små länder och kulturella regioner kommer att missgynnas.
• Mångfald ska bevaras i stället för en ”europeisk kultur”.
Kravet på symmetri kan bli aktuellt även när det gäller rubriker. Om man har ett antal avdelningar i ett
kapitel som ska behandla stoffet i ett och samma perspektiv, så är det en fördel om detta också framgår
av rubriksättningen. Lättast är detta att få ögonen på när man ställer samman sin innehållsförteckning,
där ju rubrikerna kommer intill varandra. (Se även avdelning 4.2 om rubriknivåer.)
2.3.7 Pronomen
Ett sätt att arbeta med syftning är att använda sig av pronomen på ett bra sätt. Pronomen är ju ord som
används för att ersätta substantiv som man redan använt. Det gör att de kan användas för att signalera
samband i en text; ser man ett det, den, han, hon o.s.v. i en text kan man veta att det tidigare i texten
finns ett substantiv som man nu fortfarande pratar om. Genom att använda sig av både substantiv och
pronomen för att benämna samma företeelse skapar skribenten en varierad och väl sammanbunden text.
Det finns emellertid ett par tillfällen när det kan vara svårt att veta vilket pronomen man ska använda och
hur man ska göra för att undvika felsyftningar. Det gäller i första hand användningen av man respektive
användningen av pronomen vid könsneutral syftning.
33
Man
I en del skrivanvisningar varnas för användningen av ordet man. Det måste dock framhållas att såväl det
ordet som andra ord i språket har en funktion, och att problemet snarare består i att det ibland används
på ett olämpligt sätt. Ordet man är ett opersonligt pronomen och är användbart när man talar i allmänna
termer och inte åsyftar någon speciell person (som i det här stycket till exempel). Men så snart man
behandlar personer eller grupper som kan ges en mera bestämd beteckning bör ordet man undvikas.
Vad man framför allt måste vara uppmärksam på är att ordet inte får användas i olika betydelser i en och
samma mening eller i ett och samma stycke. Så är fallet i följande exempel där man nr 1 och 3 syftar på
forskare, medan man nr 2 syftar på de kvinnor och män som är föremål för forskningen:
EXEMPEL
När det gäller genderplanering har man antagit att eftersom kvinnor och män har olika roller,
så har man också olika behov. Här tittar man på två aspekter: arbetsfördelningen i hemmet och
strukturen på hushåll med låg inkomst.
En bra regel är att använda andra pronomen eller ett substantiv som tydligt anger vem som avses. I
exemplet ovan går det ju bra att använda ordet de i stället för man nr 2 och eventuellt forskarna i stället
för man nr 1.
FÖRSLAG
När det gäller genderplanering har forskarna antagit att eftersom kvinnor och män har olika roller,
så har de också olika behov. Här tittar man på två aspekter: arbetsfördelningen i hemmet och
strukturen på hushåll med låg inkomst.
En liknande ändring kan göras i följande exempel:
EXEMPEL
En annan del av arvet kan man återfinna inom den nigerianska ekonomin. Britterna lämnade efter
sig ett mönster för statliga och regionala monopol, samtidigt som man lade ut hinder för inhemsk
privat företagsamhet.
FÖRSLAG
En annan del av arvet kan man återfinna inom den nigerianska ekonomin. Britterna lämnade efter
sig ett mönster för statliga och regionala monopol, samtidigt som de lade ut hinder för inhemsk
privat företagsamhet.
34
Visst inflytande från engelskan kan spåras i följande text (ur en uppsats som handlar om
offentlighetsprincipen inom EU) där det som i svenskan normalt uttrycks med man har ersatts av
tilltalsordet du. Ett sådant uttryckssätt i en vetenskaplig uppsats känns nog för de flesta läsare som ganska
påträngande och kan därför inte rekommenderas. Här hade verkligen ordet man varit på sin plats:
EXEMPEL
Som privatperson kan du använda dig av offentlighetsprincipen på många olika sätt. Om du ska
köpa bil bör du kontakta länsstyrelsens bilregister och kontrollera vem som äger den och hur ofta
den har bytt ägare. Om du går i husköpartankar så kan du med hjälp av offentlighetsprincipen hos
tingsrätten kontrollera villapriser och ägarbyten i området dit du vill flytta.
FÖRSLAG
Som privatperson kan man använda sig av offentlighetsprincipen på många olika sätt. Ska man köpa
bil ska man kontakta länsstyrelsens bilregister och kontrollera vem som äger den och hur ofta den har
bytt ägare. Går man i husköpartankar så kan man med hjälp av offentlighetsprincipen hos tingsrätten
kontrollera villapriser och ägarbyten i området dit man vill flytta.
Det direkta tilltalet kan däremot fungera bra i anvisningar av olika slag – där är ju poängen att läsaren
ska göra precis det som står i texten.
American online
LIGS University
is currently enrolling in the
Interactive Online BBA, MBA, MSc,
DBA and PhD programs:
▶▶ enroll by September 30th, 2014 and

▶▶ save up to 16% on the tuition!
▶▶ pay in 10 installments / 2 years
▶▶ Interactive Online education
▶▶ visit www.ligsuniversity.com to
find out more!
Note: LIGS University is not accredited by any

nationally recognized accrediting agency listed
by the US Secretary of Education.
More info here.

Könsneutral syftning
Det har sedan gammalt varit tradition i svenskan att använda pronomenet han för att syfta på en person
utan närmare angivet kön. Detta har ibland fått märkliga konsekvenser. Så här står det t.ex. i den gamla
giftermålsbalken av år 1920 (ordet han här för tydlighets skull kursiverat):
Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen,
eller åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk
av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna hemskillnad, såvida ej
med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan
fordras, att han fortsätter sammanlevnaden. (Kap. 11:2.)
Idag ser en sådan användning av han väldigt gammaldags ut, och är också nära nog ur bruk. Men det
betyder inte att problemet är försvunnet; det finns gott om omständigheter när den man skriver om
kan vara såväl en man som en kvinna. Svenskan saknar, till skillnad från många andra språk, ett bra
könsneutralt pronomen. Ibland föreslås hen, hän eller h*n som lösningar på den här bristen. Ingen av
lösningarna har emellertid fått särskilt stor spridning. Så länge inget av de nyskapade pronomina är i
allmänt bruk är det olämpligt att använda dem i vetenskaplig prosa. En vanlig lösning är istället att man
skriver han eller hon.
EXEMPEL
Politikerns roll blir inte att argumentera i sak, utan att genom sin stil, personlighet och utstrålning
visa upp en framgångsrik tolkning och bygga upp ett förtroendeband med medborgarna. Han eller
hon är inte en delegat som troget bär med sig sina väljares åsikter till parlamentet, utan en person
som väljarna sätter sin tillit till.
Att skriva han eller hon eller hon eller han är en lösning som effektivt löser problemet eftersom den
explicit aktualiserar möjligheten att den man talar om, i det här fallet en tänkt politiker, kan vara såväl
man som kvinna. Vill man använda det här sättet att uttrycka sig på ska man emellertid tänka på två
saker. För det första att man inte använder den för många gånger; det kan lätt bli överlastat om det står
han eller hon i var och varannan mening. För det andra att skriva ut eller. Ibland ser man att skribenter
valt att istället skriva han/hon. Det uttrycker visserligen samma sak som han eller hon, men passar sämre
in i textflödet.
Ibland passar det inte att skriva han eller hon, eller så vill man variera sitt uttryckssätt. Då finns det
alternativ att ta till. Ett sådant alternativ är att upprepa huvudordet.
FÖRSLAG
Politikerns roll blir inte att argumentera i sak, utan att genom sin stil, personlighet och utstrålning
visa upp en framgångsrik tolkning och bygga upp ett förtroendeband med medborgarna. Politikern
är inte en delegat som troget bär med sig sina väljares åsikter till parlamentet, utan en person som
väljarna sätter sin tillit till.
36
Risken med att upprepa huvudordet är att texten kan bli enformig och alltför statisk för att vara njutbar
läsning; man bör alltså använda sig sparsamt av den här metoden. En annan lösning är att låta huvudordet
stå i plural istället för i singular. På svenska skiljer vi ju inte på manliga och kvinnliga referenter i plural.
De är helt enkelt de.
FÖRSLAG
Politikernas roll blir inte att argumentera i sak, utan att genom sin stil, personlighet och utstrålning
visa upp en framgångsrik tolkning och bygga upp ett förtroendeband med medborgarna. De är inte
delegater som troget bär med sig sina väljares åsikter till parlamentet, utan personer som väljarna
sätter sin tillit till.
2.3.8 Tempus
I vetenskapliga uppsatser behöver man ofta åberopa vad andra forskare har skrivit, och i sin egen
sammanfattning refererar man ju sin egen huvudtext. En del författare har problem med tempus i
dessa referat.
En allmän regel för tempusbruk kan – mycket förenklat – uttryckas så här: något som har utspelat sig i vid
en bestämd tidpunkt i förfluten tid och inte har någon speciell relation till andra tidpunkter uttrycks med
imperfekt (Förra året reste hela familjen till Italien på semester), medan det som utspelas i nuet uttrycks
med presens (Familjen reser just nu runt i Italien). Man måste emellertid ha klart för sig att presens är
ett mångsidigt användbart tempus. Det kan användas om framtiden (Gruppen redovisar sina slutsatser
vid nästa sammanträde) och som s.k. historiskt presens, dvs. då man återger ett händelseförlopp i det
förflutna men vill ge berättelsen en lite mer dramatisk prägel. Presens är dessutom normalt tempus för
att uttrycka förhållanden som gäller alltid eller under lång tid.
När man som uppsatsförfattare åberopar vad andra har gjort eller skrivit eller vad man själv gjorde i
de inledande skedena av sitt arbete är det därför naturligare att använda presens. Naturligtvis ska man
då använda historiskt presens konsekvent: växlingar mellan imperfektum och presens stör läsningen. I
följande exempel bör det alltså stå syftar, kan och uppgår:
EXEMPEL
Förutom att spegla debatten och dess huvudargument syftade uppsatsen till…
Genom en kategorisering av artiklarna kunde deras författare delas in i fem grupper […]
Antalet artiklar publicerade av politiker uppgick till […]
FÖRSLAG
Förutom att spegla debatten och dess huvudargument syftar uppsatsen till…
Genom en kategorisering av artiklarna kan deras författare delas in i fem grupper […]
Antalet artiklar publicerade av politiker uppgår till […]
37
Talar man om det egna arbetet i förfluten tid ger det intryck av att texten handlar om processen att
skriva uppsats: författaren talar om hur arbetet gick till. Det texten ska behandla är istället i första hand
produkten av arbetet. Den distinktionen blir tydlig när man väljer presens för att tala om den egna
forskningsinsatsen.
2.4 Rätt och fel

För att man ska kunna tala om rätt och fel måste det finnas en norm som är uttryckt någonstans. Tydliga
normsamlingar finns det bara på vissa områden. Här är några av de allmänt använda sammanställningarna:
• Ords stavning och böjning: Svenska Akademiens ordlista (SAOL) (2006)

• Skrivregler: Svenska skrivregler utgivna av Språkrådet (2008)
• Konstruktioner och fraser: Svensk handordbok (1999)
• Svensk ordbok (1999)
• Nationalencyklopedins ordbok (1995–1996)
• Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009)
• Språkriktighet: Språkriktighetsboken (2008)

En del av de här handböckerna finns även som nätresurser. Det finns också andra nätbaserade resurser
som kan vara till hjälp när man skriver.
• SAOL: www.svenskaakademien.se/ordlista
• Nationalencyklopediens ordbok: www.ne.se
• Tekniska nomenklaturcentralens hemsida: www.tnc.se
• Språkrådet: www.sprakradet.se
Sedan mitten av 1900-talet har man inom den svenska offentligheten strävat efter att demokratisera
den byråkratiska texten genom att göra den mindre komplicerad och lättare för dem som
berörs – allmänheten – att förstå den. Sedan 2009 finns det dessutom en språklag som bland annat
säger att ”språket i offentlig verk
samhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt” (SFS 2009:600).
Skriver man för myndigheter finns det särskilda handböcker som är bra att känna till. De ger råd
som särskilt riktar sig till tjänstemän i det offentliga och hjälper skribenten att skapa just vårdad, enkel
och begriplig text.
• Språkriktighet: Myndigheternas skrivregler (2009)

• Ordförråd: Svarta listan: ord och fraser som kan ersättas i författningsspråk (2004)
Textens yta är viktig – det är ju den som läsarna först möter då de bekantar sig med texten. Den som
slarvar med korrekturläsning och finputsning av sin text ger en ofördelaktig bild av sig själv och kan
göra läsaren negativt inställd också till innehållet i texten.
I den texttyp det här är fråga om bör formen vara osynlig i den meningen att den inte ska dra till sig
läsarens uppmärksamhet. Om läsarna hänger upp sig på hur du skriver, ser de inte vad du skriver.
Följ därför etablerade regler! Använd handböcker då du är osäker på t.ex. stavning, skiljetecken och
förkortningar. Speciellt värdefulla att ha på skrivbordet är SAOL och Svenska skrivregler.
Moderna ordbehandlingsprogram för dator innehåller verktyg för stavnings- och grammatikkontroll.
De är utmärkta hjälpmedel och ska alltid användas för att kontrollera den slutliga uppsatstexten. Men
det finns anledning att varna för en övertro på tekniken. Långt ifrån alla språk- och stavfel kan hittas på
detta sätt. Har man stavat fel på ett ord så att det blir ett annat ord (t.ex. han > hann) kommer mjukvaran
inte att märka det. Inte heller förstår ordbehandlingsprogrammen om man har skrivit isär ord som ska
vara sammanskrivna. Datorn kan aldrig ersätta en ordentlig manuell korrekturläsning av uppsatstexten.
I den här delen av häftet presenteras några språkriktighetsfrågor som ofta utgör problem för skribenter.
39
2.4.1 Särskrivning
Sammansatta ord skrivs alltid ihop i svenskan. Vad som är ett sammansatt ord hörs på betoningen.
Man kan alltså höra om en person talar om ingen vidareutbildning eller om ingen vidare utbildning. I
vidareutbildning finns bara en stark betoning, medan det i vidare utbildning finns två lika starka betoningar.
Det är ganska sällan som det uppstår egentliga tvetydigheter, som här, eller lustigheter av det slag som
framför allt återfinns i listor som florerar på Internet, med exempel som brun hårig sjuk sköterska istället
för brunhårig sjuksköterska. Att särskrivning oftast inte leder till verkliga problem betyder emellertid inte
att det inte finns skäl att hålla sin text fri från dem. Även om särskrivningar som tvåstegs teori, kultur
artiklar, satellit program, sekundär källor är fullt begripliga, så utgör de ändå tillfällen där texten hakar
upp sig för läsaren.
2.4.2 Bindestreck
Bindestreck inuti ord har en begränsad användning i svenskan. Det används inte i normala
sammansättningar, utan endast i sådana där någon av lederna – oftast förleden – är speciell på något
sätt. Bindestreck sätts alltså ut om förleden är:
• en förkortning eller en siffra: ATP-poäng, 10-procentig

(men: tioårsperioden)
• ett flerordigt uttryck: gör det själv-produkter eller gör-det-själv-produkter, public service-
radio, pro et contra-metoden, Norra Hamnen-frågan, per capita-inkomst.
• ett namn: Fujimori-regeringen, Wiehahn-kommissionen (om sammansättningen är vanlig
och därmed lättolkad kan dock skiljetecknet gärna slopas: Astrakoncernen, Malmöresa).
Bindestreck används också för att markera att ett ord inte är avslutat: för- och nackdelar, kandidat- och
magisteruppsatser. I de här fallen står bindestrecket alltså efter en förled i en sammansättning.
2.4.3 Tankstreck
Tankstreck är ett skiljetecken som kan användas då man skjuter in en förklaring eller en exemplifiering
mitt inuti en mening. Så här t.ex.:
EXEMPEL
Det var ju t.o.m. så att motståndarsidan – ibofolket, de flesta kristna minoriteterna och huvuddelen
av yorubafolket – mer eller mindre gav upp sina försök.
40
Tankstreck ska alltid föregås och följas av mellanslag. Man ska vara uppmärksam på att den ordbehandlare
man använder sig av verkligen skriver ett tankstreck och inte ett bindestreck; samma tangent används
för att skriva de två tecknen. Tecknet omvandlas från ”-” till ”–” medan man skriver om det skrivs med
mellanslag före och efter. Den automatiska ändringen sker emellertid inte om man skriver in tecknet i
efterhand. Då måste man själv se till att tecknet har rätt längd.
2.4.4 Semikolon och kolon
Semikolon och kolon är de två absolut svåraste skiljetecknen att använda rätt. Det är lätt att blanda
samman hur de ska användas, men i själva verket har de helt olika användningsområden. Semikolon
(;) är ett åtskiljande tecken. Det markerar att två satser som skribenten tycker har ett så nära samband
att de ska skrivas i samma mening trots allt är två olika enheter. Det används när komma är ett för litet
skiljetecken och punkt ett för stort. De två enheterna som sammanbinds måste var och en kunna utgöra
meningar på egen hand. Kolon (:) däremot är ett överbryggande tecken som visar att det som kommer
efter kolonet i själva verket
är en del av det som kommer före, men expanderat och förklarande. I exemplen nedan borde det alltså
ha varit kolon i stället för semikolon:
EXEMPEL
Genom en grov kategorisering av artikelförfattarna kan dessa delas in i 5 olika kategorier;
journalister och publicister, jurister, politiker, övriga samt okända.
Då de Klerk tillträdde var det osäkert hur han skulle gå till väga; försonas med partiets högerflygel
eller gå vidare med reformer.
FÖRSLAG
Genom en grov kategorisering av artikelförfattarna kan dessa delas in i fem olika kategorier:
journalister och publicister, jurister, politiker, övriga samt okända.
Då de Klerk tillträdde var det osäkert hur han skulle gå till väga: försonas med partiets högerflygel
eller gå vidare med reformer.
I det första exemplet är det som följer efter skiljetecknet en specificering av vad ”fem kategorier” är för
något, i det andra av vad ”hur han skulle gå till väga” innebär.
41
I följande exempel är antingen kolon eller möjligen tankstreck lämpligt skiljetecken i stället för det
semikolon som finns:
EXEMPEL
Skulle denna teori kunna användas på mitt specifika fall; Peru 1992?
FÖRSLAG
Skulle denna teori kunna användas på mitt specifika fall: Peru 1992?
Skulle denna teori kunna användas på mitt specifika fall – Peru 1992?
Det finns fall där både kolon och semikolon är möjliga, nämligen då skiljetecknet står mellan fullständiga
huvudsatser. Också där betyder de förstås olika saker. Om man i följande text sätter ett semikolon
efter annorlunda, så markerar man att den inledande huvudsatsen är en avslutad helhet och att de tre
huvudsatser som följer är en annan enhet, dock med viss anknytning till den första. Sätter man däremot
kolon markerar man att den inledande huvudsatsen förklaras och förtydligas av de tre satser som följer:
EXEMPEL
Bland dessa fördelade sig argumenten något annorlunda; fem artiklar föll inom prokategorin, två
föll inom contra-kategorin och tre kan sägas ha använt argument som föll inom kategorin gråzon.
Bland dessa fördelade sig argumenten något annorlunda: fem artiklar föll inom prokategorin, två
föll inom contra-kategorin och tre kan sägas ha använt argument som föll inom kategorin gråzon.

Efter semikolon följer alltid liten bokstav, men efter kolon är både liten och stor bokstav möjliga – det
är situationen som får avgöra. Liten bokstav används normalt när kolonet står framför en uppräkning
av något slag och när de uppräknade leden inte kan utgöra egna meningar. Stor bokstav används då det
som står efter kolon utgörs av en replik, en fråga, ett utrop eller ett citat. Likaså är stor bokstav nödvändig
om det som kolonet signalerar sträcker sig över flera meningar.
Om du inte är alldeles säker på hur du ska använda semikolon bör du avstå från att använda det – det
är ett skiljetecken som går att klara sig utan.
2.4.5 Kommatering
Genom åren har det funnits en rad olika principer för kommatering som lärts ut i skolorna. En sådan är den
s.k. satskommateringen, som säger att man sätter kommatecken mellan alla satser i en mening. En annan
är pauskommateringen, som rekommenderar att man sätter ett kommatecken där man behöver andas. Idag
menar man att satskommatering leder till alltför stränga regler: det är inte alltid nödvändigt för förståelsen
av texten att det finns komma mellan alla satser. Inte heller pauskommatering rekommenderas längre:
den blir lätt alltför personlig och kan i många fall snarare göra det svårare för läsaren, vilket motverkar
själva syftet med kommatering. Idag talar man istället om tydlighetskommatering. Sätt komma bara när
det verkligen underlättar för läsaren! Väldigt korta meningar görs sällan lättare genom kommatering
även om den skulle bestå av två satser. Det finns emellertid vissa grundregler att hålla sig till.
Om en mening består av två eller flera huvudsatser bör man sätta kommatecken mellan dem.
EXEMPEL
Jag har inte för avsikt att göra en komplett forskningsöversikt av dessa områden, utan ämnar
endast försöka ta till mig en del av de teorier och forskningsinsatser som kan hjälpa oss att
förstå personifieringen.
Man sätter även kommatecken kring s.k. parentetiska inskott. Det är ord eller satser som skjutits in
mitt i en mening. Det finns ett par olika sorters inskott:
• förtydligande eller preciserande tillägg, ofta inledda av bl.a., såsom, t.ex., dvs.
• parentetiska bisatser
EXEMPEL
Förespråkarna försvarar invändningen med att problemet inte låg i fascisternas metoder, vilket här
enbart avser dess personfixering och förmåga att genom underhållning sprida sina idéer, utan att de
demokratiska krafterna inte förmådde att entusiasmera invånarna på motsvarande sätt.
Kännetecknande för ett parentetiskt inskott är att man kan lyfta ut det utan att det påverkar meningen
i övrigt. Vill man använda inskott är det viktigt att man kommer ihåg att sätta kommatecken på båda
sidor om inskottet – det underlättar mycket för läsaren!
43
Ett liknande tillfälle när man ska använda kommatecken är för att markera tilltalsfraser och betonade
utropsord från meningen i övrigt.
EXEMPEL
Ja, det är inte bara möjligt, det är dessutom nödvändigt.
Kommatecken används också i uppräkningar och listor:
EXEMPEL
Saklighet bör här definieras som att journalisterna enbart tar upp fakta som är relevanta för nyheten, är
noggrant källkontrollerade och inte enbart låter ena sidan komma till tals.
Bland dessa fördelade sig argumenten något annorlunda: fem artiklar föll inom prokategorin, två föll
inom contra-kategorin och tre kan sägas ha använt argument som föll inom kategorin gråzon.
Endast sista ledet i en uppräkning ska föregås av ett bindeord, som och och eller.
De regler som nämnts hittills är sådana där läsaren oftast blir hjälpt av att det finns ett kommatecken.
Det finns ytterligare ett fall där man kan sätta ut komma om det avsevärt underlättar för läsaren, men
där det inte är på något sätt nödvändigt, nämligen när meningar inleds med långa konjunktionsbisatser.
EXEMPEL
Genom att låta kända personer föra fram ett meddelande, ger man således mottagarna något att
snabbt associera informationen med.
Det finns dessutom ett par tillfällen då man inte ska sätta ut kommatecken. Det ena är när en mening
innehåller en nödvändig bisats, dvs. en bisats som behövs för att meningen inte ska låta märklig eller
bli obegriplig. Det är framför allt:
• bisatser som styrs av preposition
EXEMPEL
Utvecklingen av företagsbaserade välfärdssystem underlättades av att Sveriges Industriförbund
förde frågan på det nationella planet.
• att-bisatser
• relativa bisatser
EXEMPEL
Endast en liten del av befolkningen är så pass intresserad och insatt i politiken att den kan ha ett
direkt rationellt förhållningssätt till den politiska rapporteringen.
44
2.4.6 Avstavning
Det främsta skälet till avstavning är att texten ska se snygg ut. Om sista ordet på en rad är väldigt långt
placerar programmet det på nästa rad, vilket kan leda till att den första raden blir väldigt kort. För
att undvika att få rader med väldigt mycket tomrum i, är det därför bra att avstava. Snart sagt varje
ordbehandlingsprogram idag har avstavning i sin verktygslåda. Men det finns vissa begränsningar med
att låta programmet avstava. Programmet förstår nämligen inte alltid var de naturliga gränserna inne i
ett ord går. Det kan leda till avstavningar som är svåra att förstå eller ser löjeväckande ut. Det är alltid
bättre att avstava själv, eller åtminstone noga granska de avstavningar som mjukvaran föreslår.
Grundprincipen för avstavning är att dela upp ordet i meningsfulla delar. Går det att identifiera vilka
ord ett sammansatt ord är uppbyggt av eller om ordet är uppbyggt av stam och ändelse är det där gränsen
ska gå. I andra hand delar man upp ordet så att en konsonant förs till rad 2.
• Sammansatta ord delas efter ordgräns: bi-flod, produkt-profil, produktions-enhet

• Enkla ord delas i stam och ändelse: fisk-arna, vägg-ar, organ-isk
• Enkla ord delas så att en konsonant förs till rad 2: prak-tik, eko-nom, la-mi-nat
Från den tredje punkten undantas ord som innehåller ljud som stavas med flera bokstäver, som ng i
eng-elsk, x i väx-el och sje-ljud i ord som mar-schera. Stavas sje-ljudet däremot ssi eller ssj förs bara si
respektive sj till rad 2, så här: diskus-sion, häs-sja.
Join the best at Top master’s programmes

• 3
3rd place Financial Times worldwide ranking: MSc
the Maastricht University International Business
• 1st place: MSc International Business
School of Business and • 1st place: MSc Financial Economics
• 2nd place: MSc Management of Learning
Economics! • 2nd place: MSc Economics

• 2nd place: MSc Econometrics and Operations Research
• 2nd place: MSc Global Supply Chain Management and
Change
Sources: Keuzegids Master ranking 2013; Elsevier ‘Beste Studies’ ranking 2012;
Financial Times Global Masters in Management ranking 2012
Maastricht
University is
the best specialist
university in the
Visit us and find out why we are the best! Netherlands
(Elsevier)
Master’s Open Day: 22 February 2014
www.mastersopenday.nl

Avstava ska man dock bara göra när det verkligen behövs. Ett alltför nitiskt avstavande kan göra texten
svårläst. Det finns inget egenvärde i att fylla varje rad till max: t.ex. ska man aldrig driva avstavandet
så långt att en bokstav hamnar ensam på rad 2. Man ska också försöka undvika avstavningar som ser
lustiga ut eller som gör texten svårare att ta till sig.
Avstår man från att låta programmet sköta avstava och istället gör det själv, ska man tänka på att använda
s.k. mjukt bindestreck. Skulle man ändra i sin text så att det avstavade ordet inte längre behöver avstavas,
kommer ett vanligt bindestreck att finnas kvar. Det är lätt att man missar att ta bort det. Ett mjukt
bindestreck däremot syns bara om ordet står på en sådan plats på raden att avstavning blir aktuellt. På
Mac gör man mjukt bindestreck genom kombinationen [kommando+-]. På PC använder man [ctrl+-].
2.4.7 Citattecken
Det normala tecknet för att markera citat ser ut så här: ” (är tecknet rakt istället för böjt betecknar det
tum). Vid citat inuti citat använder man enkla citattecken: ’ (är tecknet rakt istället för böjt betecknar
det fot).
Citattecken ska främst användas då man skriver av någonting ordagrant eller då man vill markera att
man talar om enbart formen av ett ord och inte dess innehåll. Ofta används de dock då skrivaren tror
sig ha använt ett ord eller ett uttryck på ett otillåtet eller olämpligt sätt.
EXEMPEL
Det är det ”vapen” de har att konkurrera med.
Man måste diskutera vad ett medlemskap får ”kosta”.
Detta är en av de allra mest användbara böckerna i min ”samling”
Centerpartiet skulle komma att sitta i ”regeringsställning” i kommunen
Dock är det för tidigt att påstå att de erövrade politiska platserna inom statsmakten utnyttjats för
att ”roffa åt sig materiella fördelar”
Inget av exemplen ovan bryter mot några språkliga regler, och det finns absolut inget skäl att be om ursäkt
för formuleringarna. Vad skribenterna gjort i de flesta av fallen är att de använt ord i en bildlig betydelse,
och det är ett mycket vanligt och i själva verket mycket användbart och praktiskt sätt att använda de
ord vi har i språket. Det budskap som läsaren får av sådana citattecken är att skrivaren är missnöjd med
sin egen text eller att han eller hon är osäker på sitt språk. Sådana budskap vinner ingen skrivare på att
framföra! Antingen står man för sin formulering och skriver orden utan några ursäktande citattecken,
eller också får man fundera ut ett bättre sätt att uttrycka det man vill ha sagt.
46
2.4.8 Förkortningar
Förkortningar i löpande text är något man ska vara ganska sparsam med. Man bör bara använda sådana
förkortningar som är allmänt vedertagna och så vanliga i skrift att de är minst lika vanliga som de
utskrivna orden, som t.ex., osv. och jfr. Ovanligare förkortningar som i.o.m., m.a.p och m.h.t. däremot
ska man hellre undvika.
En grupp av förkortningar – de internationella måttenheterna av typen cm, kWh – skrivs alltid utan
punkt. Övriga förkortningar kan skrivas med eller utan punkter. Numera anser man dock på många
håll att punkterna behövs för tydlighetens skull. I Svenska skrivregler (2008) rekommenderas punkter i
avbrytningar, dvs. i förkortningar där inte ordets sista bokstav är med. Vilken princip du än väljer: var
konsekvent genom hela texten.
En speciell typ av förkortning som är mycket vanlig i vetenskapliga texter är de s.k. initialförkortningarna.
Dessa skrivs alltid utan punkt. I den mån de har böjningsändelse kan denna skrivas direkt efter sista
bokstaven (SAFs) eller föregås av kolon (PC:n).
I Svenska skrivregler (2008) finns en omfattande lista över förkortningar och hur man rekommenderar
att de ska skrivas.
2.4.9 Siffror
Det finns ett par olika regler för vilka tal man skriver ut med bokstäver. En del normsamlingar menar
att man ska skriva tal upp till 12 med siffror, andra sätter gränsen vid 20. Vilket alternativ man än väljer,
ska man se till att hålla sig till ett inom texten. Därutöver skriver man de jämna tiotalen samt orden
hundra, tusen, miljon och miljard med bokstäver. Det finns emellertid undantag. Om man skriver om
uträkningar där resultaten är tal som följs av procenttecken, måttenheter eller liknande använder man
alltid siffror för att skriva talet: 5%, 3°C, 7 mm. Även vid numrering ska siffror alltid användas.
Meningar bör helst inte inledas med en siffra. Siffror kan ju inte skrivas med versaler och ger alltså inte
läsaren någon signal om att en ny mening börjar.
2.4.10 Datering
I ett försök att skapa en internationell standard för datering lanserades under 1960-talet en modell med
enbart siffror med årtalet först och därefter månad och dag (enligt ursprungsmodellen: 1996-06-13).
Någon egentlig efterföljd internationellt har denna datering dock aldrig fått – däremot har den
blivit mycket vanlig i Sverige. I alla typer av texter möter man i dag denna bakvända datering i lite
olika varianter, ofta utan de mellanliggande bindestrecken: 960613. Så här är vi t.ex. vana att se våra
personnummer utskrivna.
47
Det finns en rad argument mot att använda denna form av sifferdatering i löpande text. Den bryter mot
våra normala språkvanor – talar vi om vad det är för datum börjar vi ju alltid med dagen och slutar med
året. Vidare uppstår det mycket lätt fel i både i utskriften och i tolkningen – vem ser i hastigheten skillnaden
mellan 960506 och 960605? Speciellt besvärligt blir det för läsaren vid angivelser av tidsperioder. I ett
brev från International Housing Office vid Lunds universitet i juli 1996 vädjar man till personer som
har rum att hyra ut till utbytesstudenter. Där står det så här:
EXEMPEL
Ankomstdagen för de flesta är 960819, med hemresa 970110. Vi är även intresserade av kortare
uthyrning, då 960819-960930, 960819-961031 och 960819-961130.
Så här kunde det ju faktiskt ha stått i stället:
FÖRSLAG
De flesta anländer den 19 augusti och reser hem den 10 januari 1997. Vi är även intresserade
av kortare uthyrning: nämligen från den 19 augusti till och med september, oktober eller
november månad.
Alla språkvårdande organ rekommenderar i dag att bakvänd datering inte ska användas i löpande text.
I stället rekommenderas följande alternativ:
• (den) 13 juni 1996 (inte 13:e!)

• 13/6 1996
Som med alla normer och regler är det emellertid viktigast att man håller sig till en och samma princip
inom sin text.
EXEMPEL
Den 13:e november 1994 hölls en folkomröstning i Sverige, och den första januari 1995 blev
Sverige medlem i EU.
Under en tidsperiod mellan den förste juli och den 18:e september
Den 28 augusti skrev signaturen ”Affärsägare i centrum” att […]. I en artikel den 31/8 skriver
HD att…
FÖRSLAG
Den 13 november 1994 hölls en folkomröstning i Sverige, och den 1 januari 1995 blev Sverige
medlem i EU.
Under en tidsperiod mellan den 1 juli och den 18 september
Den 28 augusti skrev signaturen ”Affärsägare i centrum” att […]. I en artikel den 31 augusti
kriver HD att…
48
Konsten att skriva och tala Konsten att skriva en vetenskaplig text
3 Konsten att skriva en

vetenskaplig text
Vetenskaplig verksamhet är egentligen ett stort lagarbete. Varje enskild forskare, alltifrån nybörjarstudenten
till professorn, måste utgå ifrån vad som redan är gjort på det aktuella området. Det kan innebära att
man till stor del accepterar tidigare forskares teorier, idéer och rön och kan bygga sitt eget arbete på den
grunden. Men man kan förstås också vara kritisk till föregångarnas arbete och utforma sin egen forskning
på ett annorlunda sätt. Vilken situation som än råder måste man dock i sin rapportering behandla det
som är uträttat på området tidigare. Det innebär att man behöver använda material av olika slag.
I den fortsatta framställningen använder vi ordet källa som en generell beteckning för allt slags material
som en forskare använder i sitt vetenskapliga arbete.
I användningen av källor är det två krav som måste tillgodoses: Läsarna måste få klart för sig vad det
är skribenten själv har tänkt och gjort och vad som har hämtats från andra. De måste också få sådana
upplysningar att de själva kan söka upp den aktuella källan för att t.ex. få veta mer om ämnet eller för
att kontrollera skribentens uppgifter. Det är då två tekniker som forskaren måste kunna tillämpa: att i
sin egen löpande text göra tydliga hänvisningar till de källor som har använts, och att efter texten göra
en sådan förteckning över dem att läsaren kan identifiera dem.
Även den erfarne forskaren behöver lägga ner en hel del arbete för att uppfylla de här kraven. För
nybörjaren är det förstås svårare eftersom det är fråga om krav som man knappast stöter på i någon
annan skrivsituation. I det här kapitlet ger vi råd och anvisningar om sådant som har med referensteknik
att göra.
Man kan i princip använda en källa på två sätt i den text man själv producerar: man kan referera dess
innehåll, dvs. återge vad som står i originalet med egna ord, och man kan citera, dvs. direkt skriva
av. I båda fallen måste man hänvisa till källan inne i texten och ange den i en avslutande förteckning
(avdelning 3.5). Dessutom bör man följa vissa regler när det gäller referat (avdelningarna 3.1 och 3.2)
och när det gäller citat (avdelning 3.3). Allt detta hänger samman med vetenskaplig redlighet, dvs. att i
framställningen av forskningsprodukter följa vetenskapliga krav och allmänt accepterade etiska normer
(avdelning 3.4).
49
3.1 Objektivitet
Ett referat ska återge källans innehåll så objektivt som möjligt. I många sammanhang, t.ex. då man
diskuterar andra forskares metoder och resultat, ligger det i uppgiften att man både ska referera
och kommentera, dvs. ge värderingar om innehållet i en källa. Då är det speciellt viktigt att man är
uppmärksam på objektivitetskravet. De som tar del av referatet ska ju få klara besked om vad som står i
källan och vad som är referentens värderingar av detta innehåll. Markera alltså tydligt vad som är referat
och vad som är dina egna värderingar.
Hur gör man då för att skriva objektivt? För det första måste texten vara korrekt – sakfel får inte
förekomma. Läs källtexten noga och förvissa dig om att du verkligen tolkat den rätt. Om det är exakta
faktauppgifter som ska återges – siffror t.ex. – kontrollera då dessa mot källan innan du lämnar ifrån
dig din text.
För det andra måste faktaurvalet vara balanserat. En källa kanske redovisar både fördelar och nackdelar
med att lösa ett problem på ett visst sätt. Är referenten själv positivt inställd till just den lösningen kanske
han eller hon frestas att förstora fördelarna på nackdelarnas bekostnad. Sådana tendenser måste man
som referent vara på sin vakt emot och i stället sträva efter att låta samma balans mellan positivt och
negativt råda i referatet som i källan.

För det tredje bör referenten bör undvika att formulera sig så att de egna värderingarna skiner igenom i
referatet genom val av värdeladdade ord. Vid val av anföringsverb är det viktigt att undvika sådana verb
som skvallrar om ens egen inställning till det refererade. Om man säger: ”Utbildningsministern inser
att det bör införas strängare betygskrav”, säger man därmed att det är en uppfattning som man själv
som referent haft före honom. Säger man istället: ”Utbildningsministern påstår att det bör…” signalerar
man snarast tvivel på att det är ett vettigt krav som ministern kommer med. Sådana anföringsverb
måste undvikas i en refererande text. Överhuvudtaget krävs i vetenskapliga texter återhållsamhet med
överord. Undvik också i dina kommentarer och analyser överdrifter som ”sensationell”, ”fantastisk” eller
värdeladdade omdömen som ”maktgalen”, ”avskyvärd”.
Då en längre text refereras är det nödvändigt att med jämna mellanrum påminna läsaren om att det
är fråga om ett referat. Speciellt viktigt är detta då värderingar återges. Läsaren kan annars bli tveksam
om vems värderingar som återges – källans eller referentens. Man bör för övrigt alltid sträva efter att så
tydligt som möjligt ange vad det är i ens text som man hämtat utifrån, dvs. var referatet börjar och slutar.
3.2 Språklig självständighet

Ett referat ska vara språkligt självständigt gentemot källan. Detta krav innebär inte att referenten måste
använda ett annat ordförråd än den ursprungliga texten. Många ord i en text är knutna till innehållet
och ska inte bytas ut. Vad man bör undvika är att skriva av hela fraser, satser och meningar.
De som har läst källtexten ordentligt och med eftertanke har lätt för att uppfylla det här kravet. De har
skaffat sig just den distans som gör språklig självständighet möjlig. Den som slarvat med förarbetet kan
lätt frestas till att skriva av. Ett referat blir sällan bra om referenten saxar valda avsnitt ur källan och
nödtorftigt fogar ihop dessa klipp till något som ska föreställa en ny text. Resultatet riskerar att bli en
text som saknar sammanhang och som blir svårt att få grepp om för den läsare som inte vet vad som
står i källan.
Meningar som rycks ut ur sitt ursprungliga sammanhang är dåliga byggstenar både innehållsligt och
språkligt. Dels innehåller de ofta uppgifter som inte i någon högre grad har med textens bärande
sammanhang att göra och som får felaktiga proportioner i ett komprimerat referat. Dels är deras språkliga
utformning anpassad efter den omgivning där de ursprungligen fanns: de innehåller kanske ord som
syftar på något som nämnts tidigare i texten men som inte kommer med i citatet, eller sammanhangsord
av annat slag (därför, å andra sidan, dock).
Gör alltså till en regel att aldrig skriva av (eller ens hålla dig nära) din källas formuleringar annat än
om du har mycket goda skäl! Det ska inte förnekas att sådana goda skäl kan förekomma. Därför ska vi
också ta upp vilka krav som ställs då man skriver av eller citerar.
51
3.3 Citeringsteknik
För det första måste man vid direkta citat sätta ut citattecken (”) före och efter det citerade:
EXEMPEL
Innebörden av demokrati har av Robert Dahl definierats som ”ett styre av demos, en grupp
medborgare eller medlemmar som är jämställda när det gäller att komma fram till styrelsebeslut”
(Dahl 1999, s. 95).
Om den passus i källtexten som du vill citera redan innehåller ett citat omvandlar du källans citattecken
till enkla citattecken (’) och omger ditt eget citat med de normala tecknen:
EXEMPEL
”Parsons kritiserade Mills, som uppfattade makt ’uteslutande som ett medel för den grupp som
innehar makt att få vad den vill ha genom att hindra en annan grupp, den grupp som saknar
makt, från att få vad den vill ha’, detta istället för att uppfatta makt som ’ett medel för att fylla
funktioner i och för samhället som system’.” (Lukes 2008, s. 40)
(Var noga med att använda just dessa tecken (” respektive ’) och inte de raka („ respektive ‚), som används
för att beteckna tum respektive fot.)
Längre citat kan i stället med fördel avskiljas i ett stycke för sig med indragen marginal, mindre stilstorlek
och kortare radavstånd. I sådana fall ska inga citattecken sättas ut. Citatet nedan ur en offentlig utredning
är behandlat på det sättet.
För det andra måste man citera ordagrant. Huvudregeln är att inga förändringar av originalets text får
göras (se dock nedan) – ordföljden får inte kastas om, ingenting får uteslutas eller läggas till, inte ens
ett stavfel får rättas.
När man ska använda citat är det viktigt att anpassa sin egen text till citatet. Man kan naturligtvis också
börja på ett sådant ställe i källtexten att det passar in i ens egen text. Låt oss tänka oss följande situation:
Du vill citera en del av den sista meningen i följande text (från en offentlig utredning, SOU 1974:31,
Unga lagöverträdare):
Angelägnast är att förebygga den olyckliga personlighetsutveckling som här beskrivits. En mer
utbredd inställning bland föräldrar att vården av barn under de första levnadsåren är en stor och
väsentlig uppgift, också att det är en glädje och ett privilegium att följa sitt barn i nära kontakt,
skulle med stor sannolikhet vara en positiv faktor. Hur en sådan förändring ska komma till
stånd är svårare att säga. Konventionella upplysningsaktioner riskerar att endast nå de redan
övertygade och intresserade. En hög prioritering av psykologiskt arbete bland föräldrar med
småbarn skulle emellertid innebära ett steg framåt.
Vidare skulle man önska, att det ekonomiska stödet kunde förlängas så att modern, eller ev
fadern, kunde vara hemma åtminstone barnets första levnadsår.
52
Då kan du göra på något av följande sätt:
EXEMPEL
Utredarna anser också att det vore bra om ”det ekonomiska stödet kunde förlängas så att modern,
eller ev fadern, kunde vara hemma åtminstone barnets första levnadsår”.
Dessutom säger utredarna: ”Vidare skulle man önska, att det ekonomiska stödet kunde förlängas
så att modern, eller ev fadern, kunde vara hemma åtminstone barnets första levnadsår.”
Men inte så här:
EXEMPEL
Utredarna ”önskar också, att det ekonomiska stödet kunde förlängas så att modern, eller ev fadern,
kunde vara hemma åtminstone barnets första levnadsår.”
Utredarna anser också att det vore önskvärt ”att det ekonomiska stödet kunde förlängas så att
modern kunde vara hemma under barnets första levnadsår.”
I de två sista exemplen är det som står innanför citattecknen inte identiskt med originaltexten, vilket
alltså inte är tillåtet. Ibland måste dock citaten ändras för att överhuvudtaget bli användbara i sitt
nya sammanhang. Varje förändring måste då anges tydligt med hakparentes [ ]. Fördelen med denna
parentesmarkering är att den är ovanlig och därför inte så lätt kan misstolkas som en parentes som den
ursprunglige skrivaren satt in i sin text. Följande markeringar av förändringar i citat är vanliga:
Need help with your

dissertation?
Get in-depth feedback & advice from experts in your
topic area. Find out what you can do to improve
the quality of your dissertation!
Get Help Now
Go to www.helpmyassignment.co.uk for more info

[…] Ett parti av källtexten har uteslutits. Ett citat som inte omfattar en hel mening behöver dock inte
inledas och avslutas på detta sätt.
[min kursivering] Kursiveringen i texten finns inte i källan, utan är tillagd av uppsatsförfattaren.
[sic!] Betyder ”ja”, ”så” på latin och kan t.ex. användas för att påpeka att citatet faktiskt återger källan
korrekt, exempelvis vid stavfel eller grammatiska fel i källtexten. Ofta ser man detta kursiverat:
[sic!]. Ett svenskt skrivsätt för att markera fel i citerad text är [så!] eller [!].
Om man vill citera den näst sista meningen i exempeltexten ovan kan man behöva göra vissa förändringar.
Resultatet kan då se ut så här:
EXEMPEL
”En hög prioritering av pyskologiskt arbete [min kursivering] bland föräldrar med småbarn skulle […]
innebära ett steg framåt.”
Hakparenteser kan användas på två ytterligare sätt, dels som en inskjuten förklaring för att förtydliga
ett citat, dels för att markera att versal bytts mot gemen begynnelsebokstav:
EXEMPEL
”Han [premiärministern, min anm.] gjorde”
”[d]enna meddelarfrihet”
Ett citat kan som synes omfatta längre eller kortare partier ur källtexten, och det finns också vissa om
än begränsade möjligheter att göra förändringar i citatet. En huvudregel måste dock alltid följas: citatet
måste ge en rättvisande bild av vad som står i källan.
En annan sak som man måste vara noga med vid citering är att se till att citatet och ens egen text hänger
ihop och följer normala språkliga regler. Följande fall är exempel på att skribenten (antagligen) har varit
trogen mot sitt original, men har konstruerat sin egen text så att den bryter mot reglerna för användning
av stor bokstav i svenskan:
EXEMPEL
Carl Norström menar att ”Denna meddelarfrihet har mycket stor betydelse…”.
Lång skriver att offentlighetesprincipen hotas genom ett medlemskap i EU, eftersom ”Den svenska
grundlagen gäller i Sverige men måste i fall av kollisioner underordna sig EU:s rättssystem.”
54
För att passagerna ska bli språkligt korrekta, måste den text som föregår citaten ändras, till exempel så här:
EXEMPEL
Carl Norström menar att denna meddelarfrihet ”har mycket stor betydelse…”
…genom ett medlemskap i EU. Hans motivering ser ut så här: ”Den svenska grundlagen gäller…”
Formuleringen i följande text avslöjar att skribenten inte skrivit av ordagrant. Det som markeras som
citat kan helt enkelt inte ha sett ut så här i originalet:
EXEMPEL
Allgårdh erkänner att vissa inskränkningar kommer att ske eftersom Sverige kommer att tvingas
agera så att ”Bestämmelserna inte utformas i strid med de EG-regler som faktiskt finns på området”.
När kan det då vara lämpligt att citera? Tre situationer kan framhållas. Den första är då den ursprunglige
författaren har uttryckt ett centralt innehåll på ett så klart, koncist och kanske till och med slående sätt
att referentens egna formuleringar skulle innebära en försämring.
Den andra situationen är då källans exakta ordalydelse av något skäl är viktig att redovisa. Där kan t.ex.
finnas värdeladdningar som måste återges exakt så som de uttrycks.
En tredje situation är den då källans formulering är så oklar att referenten trots ansträngningar inte kan
få ett grepp om innehållet. I den situationen gör en del referenter så att de ingenting låtsas om. De håller
sig nära intill originalet utan att direkt skriva av och vidarebefordrar (och ibland till och med förvärrar)
på det sättet oklarheterna. I stället bör referenten öppet erkänna att det inte har gått att få klara besked av
källan. För att ändå ge läsarna av referatet en möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om innehållet
kan det vara lämpligt att citera det oklara partiet.
3.4 Vetenskaplig (o)redlighet

Målet för den vetenskapliga verksamheten är att producera ny kunskap. Detta ställer stora krav på
forskarens etik och noggrannhet i forskningsprocessen. I en statlig utredning, God sed i forskningen,
uttrycks det så att ”forskarens främsta plikt bör vara att söka att vara saklig och objektiv och att
ständigt försöka förmedla en rimligt säker och så allmängiltig kunskap som möjligt” (SOU 1999:4,
s. 52). Forskningen måste dokumenteras så att det är möjligt för utomstående granskare att följa hela
forskningsprocessen; den vetenskapliga texten måste redovisa hur författaren arbetat, vilket material och
vilken metod han eller hon har använt. Varje läsare av en vetenskaplig text måste själv kunna bedöma
säkerheten i resultaten. Rekommendationerna i denna skrift syftar bl.a. till att öka medvetenheten om
formens betydelse för kommunikationen av forskningsresultat.
55
Här ska vi emellertid fokusera på etiska aspekter i forskningsprocessen. Med utredningen om god sed
i forskningen som utgångspunkt diskuteras några grundläggande normer för det vetenskapliga arbetet
och vilka beteenden som strider mot dessa normer.
Med oredlighet i forskning menas, enligt utredningen, att ”en forskare avsiktligt och på ett vilseledande
sätt gör avsteg från de vetenskapliga kraven eller medvetet bryter mot allmänt accepterade etiska normer”
(SOU 1999:4, s. 53). Utredningen presenterar fem kategorier av oredlighet:
1. Oredlighet i samband med hantering av data/källmaterial och vetenskaplig metod.

2. Plagiering.
3. Oredlighet i samband med publicering.
4. Oredlighet i samband med intressekonflikter.
5. Bristande omdöme och olämpligt beteende.
I samband med uppsatsarbete och författande av kurspapper på grundutbildningen är det framförallt

de två första kategorierna som kan vara aktuella och som kommer att diskuteras här.
• Du ska inte försöka få någon att tro något som du vet inte föreligger!
Brain power By 2020, wind could provide one-tenth of our planet’s

electricity needs. Already today, SKF’s innovative know-
how is crucial to running a large proportion of the
world’s wind turbines.
Up to 25 % of the generating costs relate to mainte-
nance. These can be reduced dramatically thanks to our
systems for on-line condition monitoring and automatic
lubrication. We help make it more economical to create
cleaner, cheaper energy out of thin air.
By sharing our experience, expertise, and creativity,
industries can boost performance beyond expectations.
Therefore we need the best employees who can
meet this challenge!
The Power of Knowledge Engineering
Plug into The Power of Knowledge Engineering.

Visit us at www.skf.com/knowledge

Exempel på oredlighet i samband med hantering av data/källmaterial och vetenskaplig metod är först
och främst fabrikation och förfalskning av data och källmaterial, men även den forskare som undanhåller
eller förstör data eller utelämnar vetenskapliga rön som motsäger teorin/hypotesen beter sig oredligt.
Forskaren får alltså inte göra sitt urval av data så att det endast stöder den egna teorin. Vid tolkning av
data måste forskaren undvika medveten övertolkning eller feltolkning av data eller källmaterial. Man
får inte heller förstöra andras data eller förvränga andra forskares vetenskapliga resultat eller insatser.
• Den som gör en vetenskaplig insats ska ha vederbörligt erkännande för den!
Läsaren av en vetenskaplig text måste alltid få klart för sig vad det är som skribenten själv tänkt och gjort
och vad som hämtats från andra. Man får aldrig presentera ”resultatet av andras ansträngningar som
resultat av eget arbete” (Sveriges universitets- och högskoleförbund 1997, s. 1). Konkret innebär detta att
forskaren inte får använda andras data för eget bruk utan att ha fått tillstånd eller utan lov återge andras
opublicerade vetenskapliga alster eller resultat som om det var ens egna. Om man refererar till publicerade
vetenskapliga alster eller resultat måste man tydligt ange källa eller upphovsman. Användningen av noter/
referenser i uppsatsen spelar här en central roll för att skilja det författaren hämtat från andra från egna
idéer och analyser. Att presentera data, idéer eller något som en annan person skrivit eller uttryckt som
om det var ens egna insatser kallas plagiering.
Det bör noteras att Statsvetenskapliga institutionen är ansluten till kontrollsystemet Urkund. Uppsatser
och andra texter som lämnats in elektroniskt jämförs således automatiskt med innehållet i källor på
Internet, ett stort antal tidskriftsartiklar och encyklopediska artiklar, samt arbeten som lämnats in av
andra studenter. Om likheter upptäcks skickas en rapport till institutionen, vilken underlättar för den
examinerande läraren att upptäcka plagiat. På Urkunds hemsida finns exempel acceptabel och oacceptabel
användning av källor.
Till sist ska för säkerhets skull understrykas att vetenskaplig oredlighet som forskningsfusk och plagiat
inte bara är oetiskt beteende. Det är också uttryckligen förbjudet och leder till underkänt betyg på
uppsatsen och resulterar i en anmälan till universitets disciplinnämnd.
57
3.5 Hänvisningar och referensförteckning

Den som har använt en källa måste ange detta för läsaren på något sätt. Syftet med att ange referenser i
en text är dels att läsaren ska veta vilka källor arbetet bygger på, dels att läsaren ska kunna hitta de källor
som skribenten har använt. När man refererar och bara har en enda text som utgångspunkt för sitt referat
är det problemet enkelt att lösa: man inleder lämpligen referatet med att presentera källan. Men den som
arbetar med en vetenskaplig undersökning har i allmänhet använt ganska många källor, och därför krävs
en mer utvecklad hänvisningsteknik. I vetenskapliga framställningar är dessutom kraven på att tydligt
ange källa mycket stränga. Man är där skyldig dels att inne i texten ange varifrån man hämtat en uppgift,
dels att efter löptexten sätta upp en förteckning över samtliga källor. Det har också utvecklats flera olika
traditioner på det här området som lätt kan göra även den rutinerade forskaren osäker.
Ett sätt att ange källa är att använda fotnoter (det s.k. Oxfordsystemet):
EXEMPEL
Grundarna av det politiska system som ligger till grund för vår tids demokratiska styrelseskick ansåg
att detta stod i motsats till demokratin.
Längst ner på sidan anges då såsom här: författarnamn, titel, utgivningsår och sida.
I en del vetenskapliga texter är noterna vid foten av varje sida ersatta av samlade notförteckningar efter
huvudtextens slut. Dessa samlade notförteckningar är ovänliga mot läsaren och är därför ingenting att
rekommendera. Även en ambitiös läsare tröttnar till sist på att ideligen bläddra mellan notförteckning
och huvudtext.
Men inte heller fotnoter är särskilt praktiska vare sig för läsaren eller skrivaren. Man måste ju bryta
läsningen och gå till foten av sidan för att få veta vad noten innehåller. I en text som den följande får
läsaren ut mycket lite av de ständiga avbrotten i sin läsning – dessutom tvingas författaren att upprepa
en del som redan sagts i den löpande texten:
EXEMPEL
Urban regimteori är en teoritradition inom amerikansk statsvetenskap. Den var ursprungligen ett
inlägg i den så kallade lokalmaktsdebatten. Denna debatt fördes mellan de så kallade elitisterna
och pluralisterna och kom med start under 1950-talet att prägla amerikansk statsvetenskap under
lång tid. Elitteorin tog sin början med Floyd Hunters klassiska studie av Atlanta, vilken visade att
staden styrdes av en liten och väl sammansvetsad elit. Pluralismen, med Robert A. Dahls studie
av New Haven i spetsen, gick i polemik mot elitteorin och hävdade i stället att makten är jämnt
fördelad eftersom många olika grupper har inflytande över den lokala politiken.
Om anvisningarna för fotnoter följs konsekvent måste skrivaren dessutom upprepa samma bibliografiska
uppgifter varje gång en och samma referens åberopas.
58
Det finns alltså en rad skäl till att överge det gamla fotnotssystemet för angivande av källa. Vi
rekommenderar därför ett annat system, nämligen det s.k. Harvardsystemet. Det innebär att man sätter in
källangivelserna som parentesnoter i löptexten. Texterna om demokratin respektive lokalmaktsdebatten
ser då ut så här:
EXEMPEL
Grundarna av det politiska system som ligger till grund för vår tids demokratiska styrelseskick ansåg
att detta stod i motsats till demokratin (Manin 2002, s. 13).
Urban regimteori är en teoritradition inom amerikansk statsvetenskap. Den var ursprungligen ett
inlägg i den så kallade lokalmaktsdebatten (Baldersheim 2005). Denna debatt fördes mellan de
så kallade elitisterna och pluralisterna och kom med start under 1950-talet att prägla amerikansk
statsvetenskap under lång tid. Elitteorin tog sin början med Floyd Hunters klassiska studie av Atlanta
(1953), vilken visade att staden styrdes av en liten och väl sammansvetsad elit. Pluralismen, med
Robert A. Dahls studie av New Haven i spetsen (1961), gick i polemik mot elitteorin och hävdade i
stället att makten är jämnt fördelad eftersom många olika grupper har inflytande över den lokala
politiken (Judge m.fl. 1995, s. 11–12).
Här får läsaren en mer koncentrerad källpresentation: författarens efternamn, utgivningsår och sida.
(Sidhänvisningar inom parentes kan även skrivas med kolon direkt efter årtalet. Hänvisningen till Judge
m.fl sist i andra exemplet ovan skulle då se ut så här: Judge m.fl. 1995: 11–12.)

Förutsättningen för att ett parentessystem ska fungera är att det finns en referensförteckning som läsaren
kan konsultera för att finna fullständiga uppgifter – och en sådan måste som sagt en uppsatsförfattare
alltid åstadkomma, vilket hänvisningssystem som än används. Det är förstås viktigt att se till att de upplys
ningar som ges i parentesnoten är tillräckliga för att originalet ska kunna identifieras i förteckningen. I
allmänhet är det tillräckligt med författarens efternamn och utgivningsåret. Det är dock inte ovanligt att
man i en uppsats behöver åberopa flera arbeten från samma år av samma författare. I sådana fall lägger
man till en bokstav till utgivningsåret (1995a, 1995b) och har förstås med den också i förteckningen.
Vad vinner man då med parentessystemet? Det är ju inte lättare att bläddra fram referensförteckningen
än att läsa noter i sidfoten, kan man tycka. Vinsten består i att läsaren utan att behöva lyfta ögonen från
texten kan konstatera att en referens har använts. Detta är också i de flesta fall alldeles tillräckligt för
den som läser texten. Det är vanligtvis först i efterhand man kan vilja gå till originalet för att kontrollera
eller för att läsa mera om ämnet.
Systemet med parenteser utesluter dock inte möjligheten för skribenten att använda fotnoter för
sidoresonemang och kommentarer. Sådana tar ju i allmänhet mera plats och är inte lämpliga i parenteser
inne i texten. Här finns en annan fördel med Harvardsystemet: när läsarna möter en notsiffra i en uppsats
som tillämpar detta system, vet de att det är en rent innehållslig upplysning som finns i noten och att
det därför kan vara värt att ta del av den. Denna typ av fotnoter bör dock ransoneras och inte tillåtas
att breda ut sig över sidorna.
En annan fördel med parentessystemet, vilket också framgick av exemplet ovan, är att det ger skrivaren
möjlighet att presentera en del uppgifter om källan direkt i löptexten och komplettera med resten i
en parentes:
EXEMPEL
Urban regimteori har flera teoretiska förgrundsgestalter, men Clarence N. Stone med sin mycket
inflytelserika studie av Atlanta (1989) lyfts vanligen fram som dess upphovsman (t.ex. Stoker
1995, s. 55).
I hänvisningar i vetenskapliga texter kan man ibland träffa på latinska förkortningar: ibid. (= på samma
ställe som i föregående hänvisning), passim (= på spridda ställen) och op. cit. (= i redan citerat arbete).
En annan vanlig förkortning i noter är a.a. (anfört arbete). Genom den slipper författaren att i noten
upprepa titeln på ett verk som redan är nämnt i en tidigare not. Det kan kanske vara bra att veta vad
dessa ord betyder, men det är inget tvång att använda dem. De har ju den nackdelen att de är obegripliga
för den oinvigde. Då parenteser används har den här typen av förkortningar ingen funktion att fylla.
Det främsta skälet är att det skapar merarbete för läsaren. Ett annat skäl är att man vid omflyttningar
av stycken och meningar vid redigeringen av sin text, kan riskera att hänvisningen kommer att peka på
en annan källa än den avsedda.
60
Förkortningen et al. (= och andra, med flera) ser man ofta i engelskspråkiga texter i referenser till verk
med tre eller flera författare, då enbart det första författarnamnet skrivs ut. I texter på svenska bör istället
den svenska förkortningen m.fl. användas, men som alltid är det viktigaste att man är konsekvent.
Så snart hänvisningen går tillbaka på ett bestämt avsnitt i en längre framställning måste den förses med
uppgift om sida. Om det som refereras sträcker sig över två sidor används förkortningen f. (= följande
sida). Då mer än två sidor i originalet är aktuella brukar förkortningen ff. (= de följande sidorna) användas.
Bättre, dvs. mer upplysande för läsaren, är dock att direkt sätta ut på vilken sida den aktuella passagen
i källan slutar (t.ex. s. 172–176). (Ibland ser man skrivningen s. 172–6 i betydelsen s. 172–176. Det är
tveksamt om det utrymme en sådan skrivning sparar uppväger förlusten i tydlighet.)
Generellt gäller att uppgifter om författarnamn och utgivningsår ska anges i referenser enligt
Harvardsystemet. För böcker och tidskriftsartiklar innebär det sällan något större bekymmer att avgöra
vem som är författaren eller vilket år texten är utgiven. Det finns emellertid en mängd andra källor
som kan användas i vetenskapliga arbeten och där dessa uppgifter inte alltid är uppenbara eller som
på andra sätt vållar huvudbry för uppsatsförfattaren. I avsnitten 3.5.1–3.5.12 nedan ges anvisningar om
hur man refererar till sådana källor. Här ges också anvisningar om hur man ställer upp sina källor i en
referensförteckning.
Hänvisningarna inne i texten är första steget till att läsaren ska kunna identifiera och hitta de källor
som ligger till grund för framställningen. Andra steget är en förteckning över samtliga använda källor
i uppsatsen. Syftet med en referensförteckning är att läsaren ska kunna hitta den referens som man
hänvisar till. Referensförteckningen ska därför omfatta alla källor som åberopas eller citeras i uppsatsen –
men inga andra – och förses med sådana bibliografiska uppgifter att läsaren ska kunna hitta var och en
av källorna, t.ex. i en bibliotekskatalog.
Källorna ordnas alfabetiskt efter första författarnamn, eller annat uppslagsord om författarnamn saknas.
Under samma författarnamn (eller uppslagsord) ordnas källorna kronologiskt, med det äldsta först.
Efternamn som föregås av exempelvis ”von” eller ”af ” ordnas efter själva efternamnet. Förkortningen
”m.fl.”, eller ”et al.”, används inte i referenslistan; alla författarna ska alltid skrivas ut.
Om referensförteckningen är lång, kan det ibland vara befogat att med hjälp av underrubriker dela in
den i olika delar för exempelvis primärmaterial och sekundärmaterial. Sådana indelningar kan ge upphov
till besvärliga gränsdragningsfall och bör enbart användas när det är befogat, dvs. när det kan underlätta
för läsaren att hitta rätt. Böcker och tidskrifter ska emellertid aldrig delas upp.
61
När det gäller övriga anvisningar för referensförteckningar finns det en stor variation i den akademiska
världen. Utformningen styrs ofta av regler som används av ledande forskningstidskrifter inom området.
Man får alltså vara beredd att anpassa sig efter den aktuella situationen när man gör sin förteckning.
3.5.1 Böcker och tidskrifter
Som vi redogör för ovan, hänvisar man enligt Harvardsystemet till sina källor i den löpande genom att
inom parentes skriva författarens efternamn följt av utgivningsår och sidnummer:
EXEMPEL: HÄNVISNING I TEXTEN

Vetenskapen har beskrivits som en verksamhet som är både offentlig och reserverad för en elit
(Brown 2009, s. 55).
Samtidigt som både den medievetenskapliga och den statsvetenskapliga forskningen har
uppfattningen att medierna har stor makt i politiken, har man ”i ganska liten utsträckning” studerat
mediernas roll i demokratiska styrningsprocesser (Djerf-Pierre 2008, s. 369).
Instead of asking who is responsible for bringing a bad stuation about, the central point is who is
”best placed to put it right?” (Miller 2001, s. 460).

I referensförteckningen är huvudprincipen är att följande uppgifter ska anges för böcker: författarnamn,
utgivningsår, titel (kursiverad), ort och förlag:
EXEMPEL: REFERENSFÖRTECKNING
Brown, Mark B., 2009. Science in Democracy: Expertise, Institutions, and Representation.
Cambridge, Massachusetts: The MIT Press.
För tidskriftsartiklar anges författarnamn, utgivningsår, artikelns titel (inom citationstecken), tidskriftens
namn (kursiverad), volym, eventuellt nummer samt uppgift om på vilka sidor texten finns:
Djerf-Pierre, Monika, 2008. ”Governance, medierna och makten: Föreställningar om mediemakt i
regeringskansliet”, Statsvetenskaplig tidskrift, vol. 110, nr 4, s. 369–384.
Miller, David, 2001. ”Distributing Responsibilities”, The Journal of Political Philosophy, vol. 9, nr 4,
s. 453–471.
Man ser ofta även att uppgifterna om volym, nummer och sidor skrivs på nedanstående sätt:
regeringskansliet”, Statsvetenskaplig tidskrift 110(4): 369–384.
Miller, David, 2001. “Distributing Responsibilities”, The Journal of Political Philosophy 9(4): 453–471.
Oavsett vilken modell man väljer, är det viktigt att man är konsekvent i hela texten.
Exemplen så här långt avser böcker och tidskriftsartiklar med en författare, den vanligaste typen av
källor för statsvetenskapliga forskare och uppsatsförfattare. Nedan följer anvisningar med exempel om
vad som gäller för andra typer källor, dels när det gäller hänvisningar i den löpande texten, dels när det
gäller hur de ska förtecknas i referenslistan.
3.5.2 Flera författare eller författare saknas
Om en källa har två författare, anger man i parentesnoten båda författarnas efternamn med tankstreck
eller et-tecken (&) emellan, följt av årtal och sidhänvisning:

Sedan början av 1990-talet har användandet av regimteori ökat dramatiskt och den har kommit att
bli det dominerande paradigmet inom amerikansk statsvetenskaplig urbanforskning (Mossberger –
Stoker 2001, s. 810).
Utökade resurser till det ena policyområdet innebär inte nödvändigtvis minskade resurser till det
andra (Hall & Hubbard 1996, s. 155).
63
I referensförteckningen ska båda författarna inkluderas, samt uppgifter om utgivningsår, titel, ort, förlag
och eventuella sidnummer:
Mossberger, Karen – Gerry Stoker, 2001. ”The Evolution of Urban Regime Theory: The Challenge of
Conceptualization”, Urban Affairs Review, vol. 36, nr 6, s. 810–835.
Hall, Tim & Phil Hubbard, 1996. “The entrepreneurial city: new urban politics, new urban
geographies?”, Progress in Human Geography, vol. 20, nr 2, s. 153–174.
Eftersom den första författarens efternamn utgör uppslagsordet, ska detta stå först. Det andra
författarnamnet skrivs däremot med förnamnet först. Man åtskiljer författarnamnen med tankstreck
eller med &-tecken. Det viktiga är att man är konsekvent.
I hänvisningar till källor som har tre eller flera författare skriver man namnet på den författare som
nämns först, följt av m.fl. eller eventuellt den latinska förkortningen et al., samt utgivningsår och
sidhänvisning.

King, Keohane och Verba framhåller att logiska slutledningar om orsakssammanhang inte är möjligt
utifrån enbart en observation (King m.fl. 1994, s. 209–211).
I studien Nätverk söker förankring: Öresundsregionen i ett demokratiteoretiskt perspektiv

undersöks graden av demokrati i regionala projekt inom ramen för den framväxande politiken i
Öresundsregionen (Hall m.fl. 2005).
Goldstone m.fl. (2010) har utvecklat en modell för att förutsäga vilka länder som kan komma att
drabbas av våldsamma inbördeskrig och en tillbakagång från nyligen uppnådd demokrati.
I det första exemplet ovan, pekar sidhänvisningen på det avsnitt i den aktuella texten där författarna
hävdar det som sägs i texten. I sådana fall, liksom vid citat, måste sidhänvisning alltid finnas med. De
två sista exemplen saknar sidhänvisning, eftersom texten syftar på hela boken respektive artikeln, och
inte på någon specifik sida.
64
Alla författare ska räknas upp i referensförteckningen, den första med efternamnet först, övriga med
förnamnet först. Antingen sätter man tankstreck mellan de olika författarnamnen, eller så skiljer man
dem åt med kommatecken tills man kommer till de två sista namnen, mellan vilka man sätter &-tecken:
King, Gary – Robert O. Keohane – Sidney Verba, 1994. Designing Social Inquiry: Scientific Inference in
Qualitative Research. Princeton, N.J.: Princeton University Press.
Hall, Patrik, Kristian Sjövik & Ylva Stubbergaard 2005. Nätverk söker förankring: Öresundsregionen i
ett demokratiperspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Goldstone, Jack A., Robert H Bates, David L. Epstein, Ted Robert Gurr, Michael B. Lustik, Monty G.
Marshall, Jay Ulfelder & Mark Woodward, 2010. “A Global Model for Forecasting Political Instability”,
American Journal of Political Science vol. 54, nr 1, s. 190–208.
När up gift om författare saknas, hänvisar man istället till titel och årtal. När man anger titeln som
ersättning för saknat författarnamn ska denna vara kursiverad, såvida det inte handlar om en artikel
eller ett bokkapitel, då titeln ska sättas inom citationstecken:

Staffing issues is highly relevant to ”present day problems and to job satisfaction or the lack therof
in our daily practice” (”How do we find a solution to staffing issues?”, 2010).

Om det uttryckligen framgår att författaren är anonym, skriver man ”anonym” i referenslistan:
”How do we find a solution to staffing issues?”, 2010. Anonym. Critical Care Nurse vol. 30, nr 1,
s. 14–15.
För anvisningar om hänvisningar till osignerade artiklar i uppslagsverk, se avsnitt 3.5.5.
3.5.3 Organisation som författare
Finns ingen personlig författare identifierad och en organisation står bakom utgivningen, ska
organisationen anges som författare:

Under fältförsök som genomförts i Tyskland förekom oavsiktlig återväxt av genmodifierad potatis på
över en tredjedel av de kontrollerade hektaren (Greenpeace 2010).
Det blir då också organisationen som fungerar som uppslagsord i referensförteckningen:
Greenpeace 2010. Bakgrund till BASF:s genmanipulerade potatis Amflora. Greenpeace Nordic, mars
2010. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.greenpeace.org/sweden/rapporter-ochdokument?
page=2. Hämtdatum 2010-09-15.
(I detta exempel är dokumentet hämtat från organisationens hemsida. För vidare anvisningar om att
referera till elektroniska källor, se avsnitt 3.5.8.)

Sverige stödjer särskilt OSSE – Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa – som är det
enda säkerhetspolitiska samarbetsorgan i Europa där alla europeiska stater, liksom USA, Kanada
och länderna i Centralasien, deltar på lika villkor.
Sverige är medlem i världshandelsorganisationen World Trade Organisation (WTO), där världens

länder förhandlar om villkoren för internationell handel.
Det väsentliga är att läsaren inte ska behöva gissa. Detta gäller även i referensförteckningen. Om man i
texten hänvisar till en källa från en organisation med ett långt namn, t.ex. Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa, är det ofta smidigt att kunna använda förkortningen i hänvisningen. För att
underlätta för läsaren, bör man i referensförteckningen låta förkortningen utgöra uppslagsordet, följt av
likhetstecken och organisationens fullständiga namn. Därefter anger man uppgifterna om det aktuella
dokumentet (se även avsnitt 3.5.6 om offentliga dokument):
66
OSSE = Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, 2010. Astana Declaration, CIO./
GAL/111/10, 30 juni 2010.
Om många förkortningar förekommer i texten bör man, för att ytterligare underlätta för läsaren, förteckna
dessa i en förkortningslista (se avsnitt 4.1.2).
3.5.4 Flera årtal eller årtal saknas
För texter som översatts eller blivit utgivna i en ny utgåva ska både originalutgåvans årtal och årtalet för
den aktuella utgåvan anges i referensen, detta för att sätta referensen i sitt rätta historiska sammanhang.
Det finns olika principer för hur de båda årtalen ska presenteras. Antingen sätter man det aktuella verkets
årtal före originalutgåvans utgivningsår, eller så gör man tvärtom, och sätter originalutgåvans utgivningsår
först. En annan variant är att i referensen i den löpande texten skriva ut den aktuella utgåvans årtal, och
att enbart i referensförteckningen ange originalutgåvans årtal inom hakparentes. Det viktigaste är, som
alltid, att man är konsekvent genom hela sin text. I exemplen nedan visas hänvisningar skrivna enligt
var och en av dessa principer:

Om en princip, en lag eller ett handlingssätt ska kunna godtas, måste det ske utifrån alla berördas
synvinkel (Benhabib 2004/2002, s. 181).
För en genomgång över olika sätt att teoretisera kring makt, se Clegg (1989/2002).
Rather than concentrate on simplistic single variable system-level analysis, the best work will
continue to investigate (1) multiple determinants within the state actors and (2) interactions
between these factors and identified features of the external setting” (Allison & Zelikow 1999,
s. 404).
Analogt med de olika principerna för att ange flera årtal skulle ovanstående källor ställas upp på
nedanstående sätt i referensförteckningen:
Benhabib, Seyla, 2004/2002. Jämlikhet och mångfald: Demokrati och medborgarskap i en global
tidsålder. The Claims of Culture: Equality and Diversity in the Global Era. Övers. Sven-Erik Torhell.
Göteborg: Daidalos.
Clegg, Stewart, 1989/2002. Frameworks of Power. London: Sage.
Allison, Graham & Philip Zelikow, 1999 [1971]. Essence of Decision: Explaining the Cuban Missile
Crisis. New York: Longman.
67
Huvudprincipen när det gäller referenser till de klassiska verken, som de gamla grekerna eller Bibeln, är
att man inte anger årtal eller sidhänvisning ens för direkta citat, men att man ger så noggrann information
som möjligt om det avsnitt man hänvisar till:

Aristoteles behandlade också frågan om filosofins värde i Den Nichomakiska etiken, där han skrev:
”Det finns inga hedersbetygelser som uppväger filosofernas insatser, utan troligen får det anses
vara tillfyllest, om man belönar dem så gott man kan och beter sig mot dem på samma sätt som
mot gudarna och ens föräldrar” (Aristoteles, nionde boken, avsnitt 1).
Har man använt ett nytryck eller en samlingsutgåva, bör man dessutom ge sådan information att denna
är möjlig att hitta för läsaren. Det är dock tillräckligt att denna information ges i referensförteckningen:
Aristoteles, 2009 [350 f.Kr]. ”Den nichomachiska etiken” i Hallberg, Peter – Maria Jansson – Ulf
Mörkenstam (red.), Tretton texter i politisk teori, 2 uppl. Malmö: Liber, s. 29–45.
Challenge the way we run
EXPERIENCE THE POWER OF

FULL ENGAGEMENT…
RUN FASTER.
RUN LONGER.. READ MORE & PRE-ORDER TODAY
RUN EASIER… WWW.GAITEYE.COM
1349906_A6_4+0.indd 1 22-08-2014 12:56:57

3.5.5 Antologier och uppslagsverk
Antologier är samlingsvolymer med en eller flera redaktörer, och kapitel skrivna av olika författare.
När man refererar till ett kapitel i en antologi, ska man i referensen i den löpande texten ange namnet
på den författare som skrivit kapitlet följt av antologins utgivningsår och den eller de sidor som
hänvisningen gäller:

De ”remarcably few alternatives actually under debate” kan vara sådana som passar väl in i
samhällets kulturella värderingar (Bosso 1994, s. 184–188, 199).
Texten av Bosso, som det hänvisas till i exemplet ovan, ingår som ett av flera kapitel i en antologi redigerad
av David A. Rochefort och Roger W. Cobb. I referensförteckningen är det uppgifter om Bossos text
som ska anges, dvs. författarnamn, årtal och textens titel inom citationstecken. Efter denna information
skriver man ”i”, följt av uppgifter om den antologi som den ingår i – namn på redaktören eller, som här,
redaktörerna, följt av förkortningen ”red.” inom parentes, titel, samt uppgifter om utgivningsort och
förlag. Sist anger man på vilka sidor i antologin kapitlet återfinns:
Bosso, Christopher J., 1994. ”The Contextual Basis of Problem Definition” i David A. Rochefort
& Roger W. Cobb (red.) The Politics of Problem Definition. Lawrence, Kansas: University Press of
Kansas, s. 182–203.
Artiklar i uppslagsverk med författare angiven hanteras som artiklar i antologier. Det innebär att man
i texten hänvisar till författaren av artikeln:

”Social konstruktivism innebär att de begrepp och klassifikationer som konstituerar verkligheten
som en vetbar ordning är resultat av de sociala konventioner som uttrycks i och genom språkligt
beteende, och att verkligheten därför ytterst är betingad av dessa konventioner” (Bartelson 1997).
Antisemitiska tankesätt var ganska utbredda i 1920- och 1930-talens Sverige, men de flesta försök
att bilda antisemitiska partier blev kortlivade (Illman 2010).
Om inget årtal finns angivet i anslutning till artikeln, anges uppslagsverkets utgivningsår.
I referensförteckningen anger man uppgifter om texten följt av uppgifter om uppslagsverket på samma

sätt som för artiklar i antologier. På motsvarande sätt som titeln på en antologiartikel, sätts uppslagsordet
inom citationstecken efter författarnamn och årtal. Här är det dock inte meningsfullt att ange sidnummer:
Bartelson, Jens, 1997. ”Konstruktivism” i Kjell Goldmann – Mogens N. Pederson – Øyvind Østerud
(red.), Statsvetenskapligt lexikon. Stockholm: Universitetsforlaget.
69
Har man använt ett elektroniskt uppslagsverk, anger man därutöver webbadressen och datum för
nedladdning:
Illman, Karl-Johan, 2010. ”Antisemitism” i Nationalencyklopedin. Tillgänglig:
http://www.ne.se/lang/antisemitism?i_whole_article=true. Hämtdatum: 2010-09-15.
(För uppslagsverk på Internet, som Nationalencyklopedin i exemplet ovan, har ofta olika redaktörer ansvar
under olika tidsperioder och för olika delar. I sådana fall kan det vara svårt att veta vilken den aktuella
redaktören är, och den uppgiften kan i sådana fall utelämnas.)
När en artikel i ett uppslagsverk saknar namngiven författare, refererar man istället till uppslagsverket
och uppslagsordet:

Normativ etik, moralvetenskap och metaetik är olika problemområden inom etiken, den gren av
filosofin som behandlar frågor angående moraliska fenomen (Filosofilexikonet, ”etik”).
Rättshaveri kan definieras som en ”onyanserad och överdriven strävan att till varje pris utkräva sin
rätt i stort och smått” (Nationalencyklopedin 1995, ”rättshaveri”).
I referenslistan inkluderas uppgifter om uppslagsverkets titel, utgivningsår, uppslagsord, redaktör (om

denna är känd), förlagsort och förlag:
Filosofilexikonet, 1988, ”etik”. Poul Lübcke (red.). Stockholm: Bokförlaget Forum.
Nationalencyklopedin 1995, ”rättshaveri”. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB.
3.5.6 Offentliga dokument

Offentliga dokument såsom lagar, lagförslag, utredningsdirektiv, betänkanden och rapporter av olika
slag, utgivna av riksdagen, regeringen, statliga myndigheter och andra offentliga organ, är något som
statsvetare ofta har anledning att referera till. Huvudregeln när det gäller sådana dokument är att man
refererar till typen av dokument och den beteckning eller löpnummer, som gör det möjligt att identifiera
rätt dokument. De betänkanden som publiceras inom ramen för Statens offentliga utredningar, förkortat
SOU, och de direktiv som regeringen ger till dessa utredningar, hänvisar man lämpligen till enligt
denna princip. I nedanstående exempel hänvisas till Genteknikberedningens betänkande Genteknik – en
utmaning, med beteckningen SOU 1992:82:
70

Våren 1990 tillsatte justitiedepartementet en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra
en samlad översyn över genteknikens användning (dir. 1990:16). Det betänkande som kom två
år senare berörde emellertid bara i föregående gentekniska tillämpningar på människa. Detta
eftersom man ansåg att frågor kring användningen av genteknik på människor redan utretts med
anledning av ny lagstiftning på området (SOU 1992:82, s. 185).
I referensförteckningen ställs dessa dokument upp på följande sätt:
Dir. 1990:16. Frågor med anknytning till användning av genteknik. Justitiedepartementets
kommittédirektiv.
SOU 1992:82. Genteknik – en utmaning. Genteknikberedningens betänkande.
This e-book
is made with SETASIGN
SetaPDF
PDF components for PHP developers
www.setasign.com

Ett alternativt sätt att hänvisa till kommittébetänkanden är att istället hänvisa till den kommitté som står
bakom betänkandet. På motsvarande sätt kan man hänvisa till kommittédirektivet genom att hänvisa
till avsändaren, dvs. det departement som skrivit direktivet. Då skulle ovanstående exempel istället se
ut så här i den löpande texten:

Våren 1990 tillsatte justitiedepartementet en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en
samlad översyn över genteknikens användning (Justitiedepartementet 1990), men det betänkande
som kom två år senare, handlade företrädesvis om genteknik på djur och växter och berörde bara i
föregående gentekniska tillämpningar på människa (Genteknikberedningen 1992).
I referensförteckningen sätter man då departementets respektive kommitténs namn som sökord:
Justitiedepartementet, 1990. Frågor med anknytning till användningen av genteknik. Dir. 1990:16.
Kommittédirektiv.
Genteknikberedningen, 1992. Genteknik – en utmaning. SOU 1992:82. Kommittébetänkande.
Båda dessa sätt att hänvisa signalerar att det rör sig om dokument i en offentlig utredning och inte en
forskningsrapport, men det första exemplet har också fördelen att direkt i texten informera om den
beteckning som gör det möjligt att hitta rätt dokument; ett departement ger ut åtskilliga dokument, och
en kommitté ger ofta ut flera betänkanden under den tid som utredningsarbetet pågår. För den läsare
som också konsulterar referensförteckningen spelar detta mindre roll, då tillräckliga uppgifter som gör
det möjligt att identifiera rätt dokument alltid ska inkluderas där. Uppställningen i referenslistan ser dock
olika ut, beroende på vilken hänvisningsmodell man väljer, eftersom sökordet i referenslistan alltid ska
vara identiskt med hänvisningsordet i texten. Det är emellertid en god tumregel att alltid göra det så
enkelt som möjligt för läsaren, och vi rekommenderar därför att hänvisningar till offentliga utredningar
konstrueras enligt det första exemplet.
Lagar har alltid ett namn, till exempel Offentlighets- och sekretesslagen, Högskolelagen eller Lagen om
genetisk integritet. Därutöver förses lagar med ett löpnummer i Svensk författningssamling (SFS), vilket
föregås av årtalet för lagens tillkomst, till exempel SFS 2006:351. När man i sin text hänvisar till en lag,
är det detta SFS-nummer som ska anges:

Våren 2006 röstade riksdagen igenom den nya lagen om genetisk integritet (SFS 2006:351).
I referenslistan blir SFS-numret sökord, följt av lagens namn:
SFS 2006:351. Lag om genetisk integritet m.m.
72
Propositioner betecknas med det riksdagsår under vilka de tillkommit plus ett löpnummer. I hänvisningar
till propositioner anges denna beteckning plus eventuellt sidnummer:

Regeringen hänvisar också till Sveriges undertecknande av Europarådskonventionen och att en
ratificering av denna konvention kräver ”rättslig reglering av den forskningsetiska granskningen”
(prop. 2002/03:50, s. 87–88).
I referenslistan anger man propositionens beteckning som sökord, följt av titeln:

Regeringen hänvisar också till Sveriges undertecknande av Europarådskonventionen och att en
ratificering av denna konvention kräver ”rättslig reglering av den forskningsetiska granskningen”
(prop. 2002/03:50, s. 87–88).
På motsvarande sätt gör man med motioner, där bokstavskombinationen före löpnumret anger vilket
utskott den aktuella frågan tillhör:

Det är en oroande utveckling, menar ledamöter från Folkpartiet, att ”barn kan komma att uppleva att
de fötts med avsikten att fungera som donator för en annan individ” (mot. 2005/06:So21, s. 2).
Centerpartiet, som drabbades av ett katastrofalt valresultat i september 1998, lade under den
allmänna motionstiden för första gången en motion om s.k. digital allemansrätt (mot. 1998/99:T808).
Observera att följdmotioner på propositioner och motioner skrivna under den allmänna motionstiden
förtecknas på olika sätt i referenslistan:
Motion 2005/06:So21 med anledning av prop. 2005/06:64 Genetisk integritet. Erik Ullenhag m.fl. (fp).
Motion 1998/99: T808. En digital allemansrätt.
Det första av exemplen ovan avser en följdmotion, det andra exemplet en motion skriven under den
allmänna motionstiden.
Skrivelser, yttranden, utskottsbetänkanden och övriga slag av offentliga dokument från riksdag och
regering hänvisar man också till genom att ange dokumentets beteckning, som vanligen består av en
förkortning av dokumentslaget följt av årtal och löpnummer och i förekommande fall utskottstillhörighet.
Här följer exempel på ett utskottsbetänkande (bet.), en departementsskrivelse (Ds) och ett
riksdagsprotokoll (prot.):
73

Efter att frågan hade behandlats av utbildningsutskottet (bet. 2002/03:UbU18), beslutade riksdagen
att en lag om etikprövning av forskning som avser människor skulle träda i kraft 1 januari 2004.
All sådan forskning måste enligt regeringens förslag granskas av en regional etikprövningsnämnd,
utsedd av regeringen, innan den får lov att starta (Ds 2001:62, s. 6).
Även moderaten Bertil Persson framhöll i debatten att det var ”nödvändigt att ändra lagen”, något
som han menade att alla är eniga om (prot. 1996/97:77, 1§, anf. 5).
I det första exemplet anges inget sidnummer, då hänvisningen gäller det faktum att frågan har behandlats
av utbildningsutskottet och inte någon enskild formulering i betänkandet. I det andra exemplet hänvisas
till den sida i departementsskrivelsen där regeringens förslag står att läsa. I det tredje exemplet hänvisas
till den paragraf i riksdagsprotokollet där frågan behandlades och till anförandenummer.
I referensförteckningen låter man dokumentens beteckning utgöra uppslagsord:
Bet. 2002/03: UbU18. Etikprövning av forskning. Utbildningsutskottets betänkande.
Ds 2001:62. Etikprövning av forskning som avser människor. Utbildningsdepartementets promemoria.
Prot. 1996/97:77. Riksdagens protokoll 12 mars 1997.
Free eBook on
Learning & Development
By the Chief Learning Officer of McKinsey
Download Now

Även när det gäller offentliga dokument från andra länder och från Europeiska Unionen, är
huvudprincipen att man i referensen i den löpande texten refererar till avsändaren, t.ex. EU-kommissionen,
årtal och eventuellt sidnummer. Precis som för svenska offentliga dokument, gäller att den specifika
referenssituationen som får avgöra om man ska hänvisa till avsändaren eller dokumentbeteckningen.
Här följer exempel på referenser till dokument från EU-kommissionen respektive EU-parlamentet:

The aim of the initial Commission proposal was clearly to increase legitimacy and transparency in the
decision-making process (EC 2000/0032(COD)).
The appointed Rapporteur, the Swedish Member of Parliament Maj-Lis Lööw, made an important
contribution to the openness discussion with her initiative on transparency and freedom of
information (EP 1998, A4-0476/98).
EU-kommissionen har beskrivit experter som “key actors of governance” (EU-kommissionen 2001:2).
Oavsett vilken modell man väljer, gäller det att vara konsekvent så att uppslagsordet i referensförteckningen
exakt motsvarar hänvisningen i texten:
EC 2000/0032 (COD) = European Commission, 2000. ”Proposal for a regulation of the European
Parliament and of the Council regarding public access to European Parliament, Council and
Commission documents”. Brussels: European Commission.
EP A4-0476/98 = European Parliament, 1998.”Preliminary report on openness and citizens’ access to

EU documentation”, the Institutional Affairs Committee. Author: Maj-Liis Lööw.
EU-kommissionen, 2001. ”Report of the Working Group ‘Democratising Expertise and stablishing
Scientific Reference Systems’ ”. Bryssel: Europeiska kommissionen.
Offentliga dokument är ofta tillgängliga elektroniskt på Internet och många undrar om man i dessa fall
ska hänvisa till webbadressen. Möjligen kan man i referensförteckningen även redogöra för webbadressen
från vilken man hämtat dokumentet (och i sådana fall ange hämtdatum). Detta fyller emellertid ingen
funktion, om inte uppgifter om dokumentbeteckningen anges, eftersom det är dessa som gör dokumentet
möjligt att identifiera. Webbadressen, däremot, pekar på en databas. Att enbart hänvisa till webbadressen
kan liknas vid att hänvisa till att ett dokument finns tillgängligt på ett visst bibliotek eller i en viss
bibliotekshylla. Dessutom kan webbadresser snabbt bli inaktuella.
3.5.7 Tidningar
Hänvisningar till artiklar i dagstidningar och annan press handlar i huvudsak om två olika typer av texter, dels
nyhetsartiklar, reportage och liknande, dels opinionsbildande texter såsom ledare, debattartiklar och insändare.
Huvudregeln är att man hänvisar till avsändaren, som kan vara antingen en namngiven skribent eller, om
sådan saknas, tidningen, samt tidpunkt för publiceringen. Vanligen är årtal tillräckligt, men har man många
hänvisningar till samma referens, kan det vara lämpligt att ange datum. Den specifika situationen får avgöra.
I exemplen nedan hänvisas dels till en nyhetsartikel utan namngiven författare, dels till en signerad ledare:
75

Enligt en artikel i Dagens Nyheter, har många utländska bärplockare dubbla kontrakt: ett som
garanterar dem minimilön, ett annat som innebär att de avsäger sig garantilönen
(Dagens Nyheter 2010).
”Förtryckarna i George Orwells storebrorssamhälle 1984 skulle ha jublat”, skriver Dagens Nyheter på
ledarplats med anledning av den mängd av all information om oss alla som finns lätt tillgänglig på
Internet (Wolodarski 2010).
Ovanstående gäller även om artikeln är hämtad på Internet. Källan är fortfarande tidningen, och
webbadresser kan snabbt bli inaktuella. Däremot ska det i referensförteckningen anges om hänvisningen
avser en artikel på Internet:
Dagens Nyheter, 2010. “Bärbolag gör stora vinster”. Nyhetsartikel. 2010-08-14. [Elektronisk]
http://www.presstext.se/online/display.php?set=S1&xid=DN201008140237059775. Hämtdatum
2010-09-24.
Wolodarski, Peter, 2010. ”Förföljd av digitala fotspår”. Dagens Nyheter. Ledare. 2010-08-15.
Det bör också framgå i referensförteckningen vilken typ av artikel referensen avser.
3.5.8 Internetkällor
Principen för hänvisningar till elektroniskt överförd information som hämtas från Internet är densamma
som för övriga källor: avsändaren ska kunna identifieras och innehållet i referensen ska återfinnas i
identisk form i referensförteckningen. Avsändaren är den organisation som står bakom webbplatsen,
t.ex. en myndighet eller ett parti, och det är namnet på denna organisation som ska stå i parentesen.
Hänvisar man till olika sidor på samma webbplats, särskiljer man lämpligen sina referenser genom att
numrera dem eller genom att markera dem med a, b, c osv. Exempel:

En av riskerna med sociala medier är att möjligheterna till kartläggning av information om individer
kan missbrukas av människor som ägnar sig åt ”skandalisering, förföljelse och identitetsstölder”
(Datainspektionen 1).
Om etikettsreglerna för hur man ska uppträda på sociala medier bryts, kan man vända sig till
webbplatsen och klaga (Datainspektionen 2).
Även när det gäller referensförteckningen, ska samma information anges som för övriga källor, dvs.
författarnamn, publiceringsår och titel.
76
Dessutom ska Internetadressen till dokumentet anges. Normalt innebär detta att man anger dokumentets
URL-adress, dvs en direktlänk som gör det möjligt att ta fram det aktuella dokumentet. Om dokumentet
befinner sig långt ned i en filhierarki, kan sådana adresser emellertid bli flera rader långa. När så är fallet
kan det därför vara mer praktiskt att ange en kortare domänadress, dvs adressen till den huvudsida
varifrån man kan leta sig fram till dokumentet.
Ett problem med URL-adresser är att de ibland kan vara temporära: dokument kan flyttas inom en
webbplats och därigenom få en ny adress. Även detta talar för att det ibland kan vara bättre att ange
webbplatsens portaladress. Här finns således ett moment där uppsatsförfattaren måste lita till sitt eget
omdöme. Den vägledande principen ska dock alltid vara att göra det så enkelt som möjligt för läsaren
att ta fram det aktuella dokumentet.
Eftersom material som publiceras på Internet ofta är färskvara, måste man, till skillnad från när det
gäller böcker, artiklar och annat tryckt material, utöver årtalet också ange det datum då dokumentet
fanns tillgängligt.
www.sylvania.com
We do not reinvent
the wheel we reinvent
light.
Fascinating lighting offers an infinite spectrum of
possibilities: Innovative technologies and new
markets provide both opportunities and challenges.
An environment in which your expertise is in high
demand. Enjoy the supportive working atmosphere
within our global group and benefit from international
career paths. Implement sustainable ideas in close
cooperation with other specialists and contribute to
influencing our future. Come and join us in reinventing
light every day.
Light is OSRAM

Exemplen ovan kan förtecknas på nedanstående sätt i referensförteckningen:
Datainspektionen 1 = Datainspektionens webbplats, Frågor och svar om sociala nätverk på webben.
[Elektronisk] Tillgänglig: http://www.datainspektionen.se/fragor-och-svar/sociala-natverk-pawebben/
vilka-ar-riskerna1/. Hämtdatum: 2010-09-24.
Datainspektionen 2 = Datainspektionens webbplats. Frågor och svar om sociala nätverk på webben.

[Elektronisk] Tillgänglig: http://www.datainspektionen.se/fragor-och-svar/sociala-natverk-pa-webben/
hurskyddas- min-personliga-integritet-pa-en-social-natverkssajt1/. Hämtdatum: 2010-09-24.
En del material som finns på Internet publiceras också i tryckt form. Det gäller t.ex. tidskrifter och
officiellt tryck från regeringar, parlament och myndigheter. I dessa fall är det i första hand den tryckta
källan som ska anges (se avsnitt 3.5.6).
För tidskriftsartiklar som publiceras både elektroniskt och i tryckt form (vilket för närvarande är fallet
för flertalet av de tidskrifter som finns tillgängliga i olika databaser) gäller i första hand att uppgifterna
om den tryckta versionen anges (se avsnitt 3.5.1). Ett skäl till detta är att webbadressen kan ändras,
exempelvis om ett nytt förlag tar hand om utgivningen av tidskriften. Om webbadressen anges (vilket
alltså inte är nödvändigt), måste uppgift om nedladdningsdatum inkluderas.
För artiklar i tidskrifter som enbart publiceras elektroniskt, hänvisas till artikelförfattare, årtal och
eventuellt sidnummer (eller annat platsangivelse) på motsvarande sätt som vid hänvisningar till böcker
och tryckta tidskrifter.

“Dreyfus and Dreyfus have offered a model of professional expertise that plots an individual’s
progression through a series of five levels: novice, advanced beginner, competent, proficient, and
expert” (Peña 2010, s. 1).
Skillnaden mellan elektroniska och tryckta tidskrifter märks således i regel först i referensförteckningen:
Peña, Adolfo, 2010. ”The Dreyfus model of clinical problem-solving skills acquisition: a critical
perspective”, Medical Education Online, vol. 15, s. 1–11. [Elektronisk]. http://med-edonline. net/index.
php/meo/article/view/4846/pdf_3. Hämtdatum: 2010-09-24.
78
3.5.9 Muntliga källor
När man hänvisar till muntliga källor, t.ex. intervjupersoner, ska man i parentesen ange personens
efternamn och tidpunkt för kommunikationen. Om det inte av den omgivande texten framgår att det
rör sig om en intervju, kan man skriva också detta i parentesen:

Tillbaka till arbetet från pappaledigheten fick han veta att han blivit omplacerad, vilket han upplevde
som en bestraffning. Törnman menar att man ville markera att en riktig gruvarbetare inte ska byta
blöjor på bebisar. Där, berättar han, började hans första kamp mot etablissemanget, en kamp som han
dessutom vann när han fick tillbaka sin ordinarie tjänst (Törnman 2003, intervju).
Riksdagsledamoten Barbro Westerholm (fp) säger i en intervju att Vetenskapsrådets synpunkter

om stamcellsforskning var mycket väl underbyggda och hade avgörande betydelse för beslutet
(Westerholm 2006).
Den muntliga källans efternamn fungerar som uppslagsord i referensförteckningen, där mer detaljerade
uppgifter om intervjupersonen och intervjusituationen ska inkluderas. Man bör också precisera
kommunikationssituationen, och skriva att det handlar om en telefonintervju, ett föredrag eller vilken
annan form av muntlig kommunikation som är aktuell. I vilken egenskap (t.ex. befattning) personen har
lämnat uppgifterna och eventuell titel ska anges, liksom den tidpunkt när informationen förmedlades:
Törnman, Lars, 2003. Initiativtagare och grundare av Kirunapartiet i Kiruna kommun. Intervju
28 mars 2003.
Westerholm, Barbro (fp). Riksdagsledamot 1988–1999, 2006–. Ledamot i socialutskottet 1994–1998,

2006–. Ordförande i kommittén om forskningsetik. Ledamot i Statens medicinsk-etiska råd 2006–.
Telefonintervju 20 juni 2006.
Hur mycket information som ska inkluderas om den man har intervjuat får man avgöra utifrån vad
som är relevant i sammanhanget.
Ibland vill intervjupersonen vara anonym, vilket givetvis måste respekteras. Här finns olika varianter. Om
intervjupersonen inte vill figurera med namn i texten och på så sätt kopplas ihop med vissa uttalanden,
måste man formulera sin text så att det inte är möjligt att identifiera vederbörande:

Ett bra beslut, som en av kommunpolitikerna uttrycker det, ”det är ju när det blir som folk vill”, oavsett
hur det har tillkommit (intervju).
79
I denna variant påverkas inte utformningen av referensförteckningen, utan man sätter upp den på samma
sätt som beskrivits ovan. Är det totala antalet intervjuer få, finns förstås möjligheten att den initierade
ändå kan dra slutsatser om vem som kan ha gjort ett visst uttalande. Detta är svårt att helt undvika, men
skribenten bör i möjligaste mån sträva efter att försvåra sådan identifikation.
En annan variant är att intervjupersonen överhuvudtaget inte vill figurera med sitt namn i uppsatsen.
Det kan handla om personer som gett känslig information, som man som författare inte kunnat få på
annat sätt. Detta måste alltid vägas mot den försämrade intersubjektivitet som blir fallet när man inte
kan ange sina källor. Om man trots detta bedömer att man vill använda sig av information som man fått
från en källa som vill vara helt anonym, gäller att man dels måste vara ännu mer omsorgsfull med hur
man formulerar sig i texten, dels måste ta hänsyn till kraven på anonymitet även i referensförteckningen.
I extrema fall kanske man inte kan uppteckna intervjupersonerna överhuvudtaget.
360°
thinking .
360°
thinking . 360°
thinking .
Discover the truth at www.deloitte.ca/careers Dis
Discover the truth at www.deloitte.ca/careers © Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.
Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.
Discover the truth

80 at www.deloitte.ca/careers
Click on the ad to read more

Vanligare är att personen går med på att stå med i referensförteckningen utan namn, men med angivande
av roll (t.ex. tjänsteman) eller befattning (t.ex. chef). Ett sätt att lösa detta kan vara att man numrerar
sina intervjupersoner och i texten hänvisar till intervju 1, intervju 2 osv. Uppteckningen av dessa
intervjupersoner i referensförteckningen kan till exempel se ut så här:
Intervju 1 = Tjänsteman på kommunen i mellanstor svensk stad. Intervju 17 maj 2007.
Intervju 2 = Chefstjänsteman på statlig myndighet. Telefonintervju 19 maj 2007.
3.5.10 Teve, radio och film
Ibland kan vara aktuellt att i referera till vad som har sagts i teve- eller radioprogram. I hänvisningen i
texten anger man då programmets titel (kursiverad), följt av årtal:

Vanskötseln i äldrevården blev föremål för en omfattande debatt, och diskuterades bland annat
i Kalla fakta (1999).
I en radiodebatt om privatisering av vården lyfte deltagarna fram starka skäl både för och emot
privata sjukhus (Studio ett, 2004).
Om man har flera referenser till sändningar i en programserie, anger man också datum i hänvisningen
i texten, för att kunna skilja hänvisningarna åt.
I referensförteckningen anges programmets titel (kursiverad) och årtal (samt eventuellt datum), följt
av teve- eller radiokanalen. Om man inte redan angett datum i ingången till referensen, skriver man
sändningsdatumet sist:
Kalla fakta, 1999. ”Vanskötsel i äldrevården”. TV4, 14 oktober.
Studio ett, 2004. ”Privata sjukhus”. Sveriges Radio, 11 februari.
Det kan ibland vara aktuellt att refererat till filmer. Även här är det titeln som ska stå i hänvisningen i
texten, följt av årtal:

Kay Pollacks film Så som i himmelen (2004) oscarsnominerades i kategorin bästa utländska film,
men tilldelades aldrig någon Oscar.
Om man som i detta exempel nämner filmens titel i texten, behöver man inte inte upprepa den i
parentesen.
81
I referensförteckningen är filmens titel (kursiverad) och årtal uppslagsord, följt av uppgiften att det rör
sig om en film. Därefter anger man regissör, utgivningsland och filmbolag:
Så som i himmelen, 2004 [film]. Regi: Kay Pollack. Sverige: GF Studios.
3.6 Andrahandsreferenser
Ibland har man anledning att referera i andra hand, dvs. man har inte själv läst den källa man refererar
till, utan referar till vad någon annan sagt om källan ifråga. När man hänvisar till en källa i andra hand,
dvs. hänvisar till vad någon annan har citerat eller refererat, är det den text man själv har läst som man
ska referera till. I referensen i den löpande texten syns detta genom att man talar om vem det är som
har citerat eller refererat källan i fråga. I exemplet nedan har skribenten läst en text av Steven Lukes,
som i sin tur har citerat Robert Dahl:

Dahl menar att det är ”ett anmärkningsvärt, ja häpnadsväckande faktum att varken professor Mills
eller professor Hunter har gjort sig besväret att genomföra ett antal fallstudier för att pröva sina
hypoteser” (Dahl citerad av Lukes 2008).
I referensförteckningen, vars syfte är att läsaren ska kunna hitta och kontrollera den källa skribenten
har använt, ska följaktligen enbart den källa man själv har läst anges. I exemplet med ovan, är det alltså
Steven Lukes som är källan. I referensförteckningen är det följaktligen texten av Lukes som ska anges:
EXEMPEL
Lukes, Steven, 2008 [2004]. Maktens ansikten. Orig. titel Power: A Radical View, övers. Henrik
Gundenäs. Göteborg: Daidalos.
Det finns åtminstone två skäl till denna ordning. Dels handlar det om vetenskaplig hederlighet – man
får bara referera till källor som man verkligen har läst. Dels handlar det om att inte bli ansvarig för
eventuella fel i den källa som man har tagit del av.
3.5.12 Andra typer av dokument
Det finns flera olika typer av dokument som inte täcks in av exemplen ovan. Generellt gäller att man
i hänvisningen i den löpande texten ska ange den information som behövs för att läsaren enkelt ska
kunna hitta källan i referensförteckningen, och att man i referensförteckningen ger tillräckligt med
information för att läsaren ska kunna identifiera och hitta själva källan. Det är således mycket viktigt att
hänvisningen i texten korrelerar med uppslagsordet i referensförteckningen, så att läsaren kan identifiera
rätt källa. För vissa typer av dokument kan det emellertid ibland vara svårt att veta exakt vilka uppgifter
som ska inkluderas. Om man är tveksam, är det därför bättre att inkludera för mycket än för litet. Här
följer avslutningsvis anvisningar för vad som gäller för några speciella typer av dokument som kan vara
aktuella i statsvetenskapliga forskningsprodukter.
82
Att en bok är en doktorsavhandling eller ett konferenstryck är viktiga uppgifter för läsaren. Det berättar om
innehållets nivå, aktualitet, tillförlitlighet och kvalitet men också om möjligheten att få tag i dokumentet.
Det är därför viktigt att sådana uppgifter finns med i referenserna. Doktorsavhandlingar och licentiats
avhandlingar ska ha uppgift om universitet där examen är avlagd. Du använder förkortningen diss. för
doktorsavhandling och lic.-avh. för licentiatsavhandling.
EXEMPEL
Erlingsson, Gissur Ó, 2005. Varför bildas nya partier? Om kollektivt handlande och
partientreprenörer. Diss. Lund: Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.
Nilsson, Joakim, 2004. Offentlighetens tribunal: Drevkarlar och demokrati. Lic.-avh. Lund:
Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.
Konferenstryck (proceedings) är samlingsverk, ofta i bokform, där föredrag på konferenser och

seminarier publiceras. För att kunna identifiera rätt konferens ska platsen och tidpunkten för konferensen
inkluderas, liksom utgivningsår och konferensår. När man refererar till ett konferensbidrag refererar
man till en del i en bok, och behandlas då som antologibidrag (se avsnitt 3.5.5). Ibland publiceras
sådana bidrag i tidskrifter och behandlas då som en vanlig tidskriftsartikel. I det fallet är uppgiften om
konferensort och konferensår en service till din läsare och inte nödvändig för att hitta rätt publikation:
We will turn your CV into

an opportunity of a lifetime
Do you like cars? Would you like to be a part of a successful brand? Send us your CV on
We will appreciate and reward both your enthusiasm and talent. www.employerforlife.com
Send us your CV. You will be surprised where it can take you.

EXEMPEL
Herget, Josef, 1992. “Towards a dynamic approach to information marketing” i Teknologi och
kompetens, Proceedings of the 8th Nordic Conference on information and documentation, 19–21
maj 1992, Helsingborg, s. 163–168.
Watson, Ian, 1998. “Internet, intranet, extranet: the hype and the hope”. Baserad på bidrag vid TLS
höstkonferens 1997. Tidskrift för dokumentation, vol. 53, nummer 1, s. 1–7.
Rapporter ingår nästan alltid i en rapportserie. Det är viktigt att serieuppgiften kommer med:
EXEMPEL
Karlsson, Boris, 1996. Begreppsmodellering: ett stöd vid perspektivförändring. Borås studies in
information systems: 6. Borås: Högskolan, institutionen för data- och affärsvetenskap.
Pettersson, Rune, 2001. Trovärdiga bilder. Rapport från styrelsen för psykologiskt försvar: 180.
Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar.
Det finns två typer av opublicerade verk. Företag, organisationer, myndigheter och föreningar ger ofta
ut interna rapporter, kompendier, uppsatser etc. avsedda enbart för internt bruk. Sådana dokument får
frasen Opublicerat manuskript efter titeln. Den andra typen dokument är manuskript som ännu inte
har kommit ut men som är under tryckning. I de fallen används termen Under tryckning.
EXEMPEL
Selme, Anna, 1998. Databaser – sökteknik – referenser: en lathund från biblioteket. Opublicerat
manuskript. Borås: Högskolan, biblioteket.
Björkdahl, Annika (under tryckning). “Building Peace – Normative and Military Power in EU
Peace Operations” i Richard Whitman (red.) Normative Power Europe: Empirical and Theoretical
Perspectives. London: Routledge.
Avslutningsvis några ord om användningen av bilder i uppsatser. Det är inte så vanligt med bilder
i statsvetenskapliga uppsatser, men ibland kan man vilja illustrera sitt resonemang eller av annat
skäl ha med en bild i sin uppsats. Här är det viktigt att man kontrollerar att bilden verkligen får
användas på detta sätt, annars kan man som uppsatsförfattare bli skadeståndsskyldig. Det enklaste är
att använda bilder från webbsajter som upplåter bilder fria för nedladdning, t.ex. Wikipedia Commons
(http://commons.wikimedia.org/).
84
Konsten att skriva och tala Uppsatsens utformning
4 Uppsatsens utformning
Detta kapitel innehåller anvisningar om uppsatsens beståndsdelar och dess yttre form – typografi. Arbetet
med att åstadkomma en välgjord text kan i vissa avseenden liknas vid arbetet att bygga ett hus. I bägge
fallen måste man börja med att göra klart för sig vad det är för sorts produkt som ska skapas, vad den
ska användas till och vem som ska använda den. Detta inledande arbetsmoment och dess stora betydelse
för hela skrivprocessen har vi redan behandlat. Själva byggandet består sedan i att utforma en ritning,
att välja ut lämpligt material och att ge detta en sådan form att den färdiga produkten blir så tilltalande
och funktionsduglig som möjligt.
I fråga om uppsatsers typografi finns olika alternativ som kan vara likvärdiga funktionellt sett. Samtidigt
har både skrivare och läsare glädje av att en standard på området etableras. Det är skälet till att t.ex.
tidskrifter ger mycket precisa anvisningar om den typografiska utformningen av de bidrag som ska
publiceras. Anvisningar är regler som måste följas av uppsatsförfattaren. Anvisningarna nedan är en
anpassning till det förhållandet, och ska ses som en normerad standard för uppsatser vid statsvetenskapliga
institutionen i Lund. Studenter vid andra institutioner och/eller lärosäten bör rådfråga uppsatsansvariga
så att instruktionerna här inte kommer i konflikt med lokala föreskrifter.
Ett enkelt sätt att försäkra sig om att uppsatsen blir konsekvent och korrekt utformad är att arbeta med
statsvetenskapliga institutionens dokumentmall för uppsatsförfattare. Uppsatsmallen är baserad på en
formatmall i Word och innehåller förinställningar som följer de typografiska riktlinjer som presenteras
nedan. Vi rekommenderar därför uppsatsförfattare att ladda ned uppsatsmallen från institutionens
hemsida och skriva sin uppsatstext inom ramen för denna. Det läromedel som du just nu läser är utskrivet
efter dessa anvisningar och kan därför tjäna som typografiskt föredöme.
4.1 Uppsatsens beståndsdelar

Här redogör vi för de olika delar som en uppsats består av, dels själva texten och vad den ska innehålla,
dels de beståndsdelar som gör texten till en uppsats. Det handlar om sådant som titel, referensförteckning,
abstract och en hel del annat, som sammantaget bidrar till att göra texten till något mer än en text vilken
som helst.
85
4.1.1 Texten
Uppsatsens huvudtext ska redovisa arbetets förutsättningar, genomförande och resultat. Detta ska göras
på ett sådant sätt att läsarna dels får klart för sig hur arbetet förhåller sig till tidigare statsvetenskaplig
forskning, dels ges möjlighet att kontrollera det arbete som utförts. För att kunna uppfylla dessa
grundläggande krav ska en uppsatsförfattare:
• presentera det statsvetenskapliga problem som ska undersökas

• redovisa tidigare forskning om problemet
• precisera syftet med uppsatsen, dvs. vilka aspekter på problemet som den aktuella uppsatsen
ska behandla (vilka frågor som ska besvaras)
• presentera den eller de statsvetenskapliga teorier som utgör utgångspunkten för arbetet
• redovisa metoder samt motivera dessa
• redovisa principer för materialinsamling
• redovisa och analysera insamlat material samt presentera undersökningens resultat
• dra slutsatser och diskutera dem
• presentera förslag till fortsatt forskning inom området

Listan ovan ska dock inte följas slaviskt. Forskningsuppgifter inom ämnet statsvetenskap kan vara av högst
olika karaktär, och därför går det inte att ge generella rekommendationer om obligatoriska beståndsdelar.
Hur man lägger upp en uppsats och vilka beståndsdelar den ska innehålla beror på ämnets art och
uppgiftens karaktär. Den omdömesgille författaren gallrar bort sådant i listan ovan som inte är relevant
för den aktuella situationen och måste kanske lägga till annat som visar sig nödvändigt för att uppfylla
de grundläggande kraven på uppsatsen.
Enligt den tradition som har utvecklats för den vetenskapliga uppsatsen presenteras de olika
beståndsdelarna i stort sett i den ordning som återges ovan. Under senare år har det dock kommit en del
kritik mot denna disposition. Kritiker har menat att forskaren gömmer textens godbitar, dvs. resultaten
av undersökningen, till sist, och tröttar ut läsaren med omständliga redovisningar av sådant som inte
är speciellt intressant. De har i stället rekommenderat en disposition enligt den s.k. löpsedelsmodellen.
Den innebär att man precis som journalisten börjar med det intressantaste och låter resten komma i
ordning efter avtagande intresse.
Det kan naturligtvis ligga en del i denna kritik i så måtto att det aldrig är bra att trötta ut sina läsare. Men
ett par invändningar kan ändå göras. Den hävdvunna dispositionen är i princip kronologiskt uppbyggd
och kan på det sättet sägas vara enkel att följa och hitta i. Om denna disposition markeras tydligt kan
därigenom läsarna själva söka sig fram till de partier som de finner mest intressanta. Vilka dessa är har
de kunnat skaffa sig en bild av redan i uppsatsens sammanfattande abstract (se nedan).
Vad uppsatsförfattaren däremot gärna kan fundera över och ägna en del tid åt är att göra uppsatsens
inledning tilltalande för läsaren. Konsultera därvid gärna statsvetaren Leif Johanssons skrift Forskare
möter läsare. Den innehåller en lång rad exempel på olika sätt att börja en vetenskaplig framställning
grupperade som 21 olika spelöppningar.
Dispositionen av en uppsats måste anpassas till den konkreta situationen. Vad uppsatsförfattaren dock
alltid måste vinnlägga sig om är att uppsatsens beståndsdelar hänger ihop på ett logiskt sätt. Syftet måste
vara kopplat till det problem som har formulerats. Teorier, metoder och materialinsamlingsprinciper
måste kunna användas för att uppfylla syftet. Resultatet slutligen måste vara sådant att syftet uppfylls
och att det problem som formulerades i början av uppsatsen blir belyst.
Det inledande kapitlet är en viktig del av uppsatsen. Där ska författaren dels väcka läsarens intresse för
ämnet, dels presentera vad arbetet syftar till och hur det är upplagt. En välstrukturerad och välskriven
inledning är inte bara till för läsarens skull utan kan också vara till stor nytta för författaren själv under
arbetets gång. Det är ju det som sägs i inledningen som ska styra det fortsatta arbetet. I bilaga 4 återges
några goda exempel på inledningar till uppsatser.
87
En lika viktig del av uppsatsen är det avslutande kapitlet. Här ska författaren dra ihop trådarna
från uppsatsens olika analysdelar och presentera ett samlat svar på den inledningsvis formulerade
problemställningen eller frågeställningarna. Förutom att dra slutsatser bör författaren diskutera och
problematisera analysresultaten i ett bredare perspektiv. Det kan t.ex. handla om förslag till fortsatt
forskning inom området eller en diskussion om möjligheterna att generalisera utifrån uppsatsens resultat.
Här ställs det naturligtvis betydligt högre krav på förmågan att diskutera och problematisera slutsatserna
i en uppsats på högre studienivå än i en på lägre nivå.
4.1.2 Beståndsdelar som gör texten till en uppsats
För att texten ska bli något mer än en text vilken som helst eller, med andra ord, för att göra
texten till en uppsats, behövs ett antal beståndsdelar utöver själva texten. Efter huvudtexten följer
en referensförteckning, dvs. en förteckning över de vetenskapliga arbeten och annat material som
författaren hänvisat till inne i huvudtexten. Det finns en mängd olika principer för utformning av sådana
förteckningar, och en uppsatsförfattare får alltid vara beredd att anpassa sig till de normer som gäller för
den aktuella situationen. De anvisningar som gäller för uppsatser i statsvetenskap vid Lunds universitet
presenteras närmare i kapitel 3.
Som inledning till den egentliga uppsatstexten ska det finnas en innehållsförteckning. Dess uppgift är
att ge läsarna en överblick av rubriksystemet i texten och därmed också upplysning om hur texten är
uppbyggd. Den ska vara utformad så att den gör det lätt för läsarna att hitta det som de söker i texten.
Förteckningen ska uppta alla rubriker i den fortsatta uppsatsen (alltså även förteckning över referenser
och eventuella bilagor) och dessutom ange på vilken sida de finns. Kontrollera noga innan du lämnar
ifrån dig din uppsats att du har fått med alla rubriker, att sidnumren stämmer och att rubrikerna i
förteckningen och rubrikerna inne i texten är helt identiska till sin språkliga utformning. Innehålls
förteckningens typografi ska vara sådan att läsaren lätt inser hur de olika rubrikerna förhåller sig till
varandra. För närmare resonemang om detta och om utformning av rubriker, se avdelning 2.3 om
rubrikers språkliga utformning och avdelning 4.2 om deras typografi.
Uppsatsens titel ska vara formulerad så det tydligt framgår vad uppsatsen handlar om. Ett vanligt sätt
att utforma titeln är att ha en kort huvudtitel och en längre, beskrivande undertitel. Titeln fungerar som
ett sållningsverktyg för potentiella läsare, och oavsett om man väljer att ha en undertitel eller inte, är
det viktigt att tänka på att titeln ska vara begriplig även för den som inte har läst uppsatsen och enbart
ser titeln, t.ex. i en databas.
I avdelning 4.2 framgår hur uppsatsens titelsida ska utformas. Exempel på titelsida finns i bilaga 1.
88
Omedelbart efter titelsidan följer en sida med ett s.k. abstract (kort sammanfattning) av uppsatsens
innehåll. Denna sammanfattning är en mycket viktig del av uppsatsen. Det är den text som läsaren först
möter, och det är den som i många fall avgör om resten ska bli läst eller inte. Själva syftet med ett abstract
är att de som får uppsatsen i sin hand snabbt ska kunna avgöra om den är av intresse för dem. Ett bra
abstract ska därför sammanfatta all väsentlig information om den aktuella undersökningen. Läsaren vill
veta hur problemställningen ser ut, vilka teorier, metoder och materialtyper som har använts, och framför
allt vilka resultat uppsatsförfattaren anser sig ha kommit fram till. Att presentera detta på ett distinkt sätt
kräver en hel del tankearbete. Det duger inte att redigera ihop några meningar från uppsatsens huvudtext,
utan texten i abstract måste formuleras utifrån sina egna förutsättningar. Observera att karaktären på
detta inledande abstract avsevärt skiljer sig från den sammanfattning av uppsatsens resultat som normalt
ska finnas i uppsatsens slutkapitel (se avdelning 4.5).
Förutom dessa obligatoriska beståndsdelar kan en uppsats innehålla också andra inslag, som den konkreta
situationen speciellt kräver. Det kan ibland vara motiverat att ha t.ex. förteckningar över förkortningar
som används i uppsatsen eller över tabeller o.d. Dessa ska i så fall placeras mellan innehållsförteckning
och huvudtext. Detta gäller lämpligen även för kartor.
AXA Global
Graduate Program
Find out more and apply

I bilagor kan ges sådan dokumentation av arbetet som är för detaljerad eller utrymmeskrävande för att
lämnas i huvudtexten men som ändå behövs för att redovisningen ska bli fullständig. Bilagorna numreras,
och deras sidor numreras, helst i löpande följd med den övriga uppsatsen. En huvudregel är också att
det alltid ska finnas en hänvisning till varje bilaga någonstans inne i huvudtexten (annars riskerar ju
läsaren att helt missa att det finns en bilaga). Bilagor placeras sist i uppsatsen ska inte kapitelnumreras.
I akademiska avhandlingar är det mycket vanligt med ett förord. Detta är placerat före den egentliga
texten (dvs. omedelbart efter innehållsförteckningen). Det skrivs i första hand för att tacka personer
som varit till speciellt stor hjälp i arbetet och är den enda text i en vetenskaplig text där författaren har
möjlighet att beröra personliga förhållanden. I uppsatser fyller förord dock knappast någon uppgift.
Eventuella tack kan i stället placeras i en fotnot på huvudtextens första sida.
4.2 Markering av de innehållsliga byggstenarna

En uppsats är i allmänhet en innehållsligt ganska krävande text för läsaren. De personer som texten
vänder sig till är visserligen både vana läsare och kunniga fackmän, men de är samtidigt ofta personer
som har ont om tid. Vill man ha framgång hos dessa läsare bör man därför utforma texten så att de
snabbt och utan ansträngning kan orientera sig i texten och lätt hitta det som de söker.
Den välbyggda texten består av en rad innehållsliga byggstenar av olika storlek, och den anger vilka dessa
är med tydliga typografiska signaler. Den minsta innehållsliga byggstenen är den grafiska meningen,
dvs. det textparti som inleds av stor bokstav och avslutas med stort skiljetecken (punkt, frågetecken eller
utropstecken). Meningen är en viktig enhet när vi läser. Vi utgår då från att varje mening innehåller en
avslutad tanke och att något nytt innehåll börjar där en ny mening börjar. När detta mönster bryts, störs
läsningen. (Se även avsnitt 2.3.5 om meningsbyggnad.)
Nästa enhet på den innehållsliga skalan är stycket. Det består normalt av flera meningar som alla har ett
innehåll gemensamt. Stycken kan markeras på två olika sätt, antingen med blankrad eller med ett indrag
från vänstermarginalen. Vi rekommenderar att du använder indrag från vänstermarginalen. Framför allt:
blanda aldrig dessa två principer i texten! Rekommendationer om stycken i statsvetenskapliga uppsatser
kan sammanfattas så här:
• Dela in din text i stycken för att tala om för läsaren hur meningarna hänger ihop med varandra.
• Tänk på att meningen är en typ av innehållslig enhet och att stycket är en annan. Det är
därför bara i undantagsfall motiverat att låta en enda mening också utgöra ett stycke.
• Markera nytt stycke med indrag. Börja aldrig enbart på ny rad. Om föregående mening
råkar fylla hela föregående rad syns det ju då inte att nytt stycke börjar.
• Indraget ska vara så stort att det bildar en tom kvadrat i början av raden på minst 0,5 cm.
Efter rubriker, tabeller, exempel och uppställningar av olika slag, där ju texten föregås av
blankrad, ska indrag aldrig göras.
• Ett för läsaren tilltalande sätt att utforma stycken är att låta någon av meningarna
sammanfatta styckets innehåll (ofta den första eller möjligen den sista meningen i stycket). I
följande stycke fungerar inledningsmeningen just så:
90
EXEMPEL
Endast en liten del av den information som massmedierna och journalisterna använder sig av
grundar sig på deras egna direkta närvaro och observation av de händelser eller förhållanden som
de väljer att uppmärksamma (Hvitfelt – Mattson 1992, s. 137). För de flesta medier är det de olika
nyhetsbyråerna som är de vanligaste förmedlarna av de internationella nyheterna (Hadenius –
Weibull 1993, s. 249). Ett annat sätt som pressen använder sig av för att täcka de internationella
händelserna är utrikeskorrespondenter. Ett ytterligare sätt för bland annat pressen att skaffa sig
information är att utnyttja den artikeltjänst som bland annat de stora kvalitetstidningarna i USA
och Storbritannien erbjuder. Denna artikelförmedling fungerar även internationellt och kan således
utnyttjas av den svenska pressen.
Närmast högre enhet på den innehållsliga skalan kan vi kalla avsnitt. Ett avsnitt består normalt av flera
stycken och kan markeras typografiskt på olika sätt. I vetenskapliga uppsatser är det vanligt att man
använder mellanrubriker, dvs. rubriker som placeras på en rad för sig mellan stycken i löptexten. När
man skriver längre texter kan man behöva ännu större byggbitar än avsnittet: avdelningar och kapitel.
Dessa förses i så fall också med mellanrubriker. Detta innebär att en text kan ha rubriker på olika nivåer.
För att det ska vara någon mening med en mellanrubrik måste det finnas fler än en rubrik på samma
nivå. Så här får det alltså inte se ut (exemplet hämtat från en faktisk innehållsförteckning):
EXEMPEL
2. Det internationella televisionsflödet
2.1. Import och export av TV-program
2.1.1 Filmer och fiktionsprogram på TV
2.2. Varför är flödet obalanserat?
2.3 TV-flödets effekter på kulturen
2.3.1 Olika inriktningar på effektstudier
Av innehållsförteckningen att döma är rubrikerna 2.1.1 och 2.3.1 helt onödiga. Deras innehåll förefaller
ju täckas av rubrikerna 2.1 respektive 2.3, eftersom ingen annan underrubrik finns i dessa avdelningar.
Vad författaren kan göra här är att antingen lägga till ytterligare underrubriker på den lägsta nivån, eller
att slopa rubrikerna på den lägsta nivån:
FÖRSLAG
2.1. Import och export av TV-program
2.1.1 Filmer och fiktionsprogram på TV
2.1.2 TV-tittande i Sverige och andra länder
2.3.1 Olika inriktningar på effektstudier
2.3.2 Effekter i olika delar av världen

2.1 Import och export av TV-program
91
Vilket alternativ som är lämpligt i varje enskilt fall måste avgöras utifrån vad som faktiskt står i texten.
En uppsats bör alltså förses med ett system av mellanrubriker på upp till tre rubriknivåer. Dessa kan
utformas enligt det s.k. decimalsystemet med en siffra vid kapitelrubriker, två siffror vid avdelningsrubriker
och tre vid avsnittsrubriker. Eftersom rubriker skrivs med olika storlek beroende på nivå, kan siffrorna
vid avdelningsrubriker och avsnittsrubriker utelämnas utan att tydligheten går förlorad. När brödtexten
skrivs i 12 punkter (som här) kan man lämpligen använda följande stilstorlekar på de olika rubrikerna:
kapitelrubrik 24 punkter, avdelningsrubrik 18 punkter, avsnittsrubrik 14 punkter.
I statsvetenskapliga institutionens formatmall för uppsatsförfattare finns tre förinställda rubriknivåer. Om

du arbetar med denna kan du således enkelt ordna uppsatsens rubriksättning på ett konsekvent sätt. (De
förinställda rubrikerna gör det dessutom möjligt att automatiskt skapa en korrekt innehållsförteckning
för uppsatsen.)
Kapitel ska alltid börja på ny sida, och kapitelrubriken följs av fem blankrader. Övriga rubriker föregås
av två blankrader och följs av en blankrad. Alla blankrader ska ha samma radavstånd som brödtexten,
dvs. 15 punkter. Efter mellanrubriker ska man inte ha några skiljetecken – inte punkt, inte kolon. Det
enda undantaget är om rubriken är formulerad som en fråga. Då avslutas den med ett frågetecken.
Dessa rekommendationer om rubriktypografi gäller rubriker inne i texten. När man återger rubriksystemet i
innehållsförteckningen kan man förenkla typografin och i stället markera de olika rubriknivåerna genom
indragning. I bilaga 3 finns exempel på en typografiskt tilltalande innehållsförteckning. Se även inne
hållsförteckningen till detta häfte. I statsvetenskapliga institutionens uppsatsmall finns förinställningar
som gör det enkelt att producera en korrekt och välstrukturerad innehållsförteckning.
Ett allmänt varningsord slutligen om de byggstenar vi nu talat om: Gör dem inte alltför små! Det är
sant att en text med genomgående långa meningar, långa stycken osv. är svår för läsaren att tränga in
i. En del skribenter drar därav slutsatsen att ju kortare meningar man skriver och ju kortare stycken
man skapar, desto bättre bli texten. Så är dock inte fallet. Korta enheter styckar sönder innehållet alltför
mycket och gör det svårt att få flyt i läsningen. Samma problem uppstår om styckena är korta och om
rubriker snubblar på varandra i texten. I inledningar till uppsatser ser man ibland mycket korta avstånd
mellan rubriker, beroende på att uppsatsförfattaren sätter en ny rubrik för varje punkt i sin innehållsmall
som avverkats (t.ex. syfte, frågeställningar, avgränsningar). Texten vinner på att man undviker sådan
fragmentisering av ett innehåll som hör samman. Om man vill undvika allför täta rubriker men ändå
tydliggöra för läsaren att framställningen har flera olika beståndsdelar, kan man markera nyckelord
i brödtexten på något sätt. Så är det t.ex. gjort i denna avdelning där nyckelord har skrivits i fetstil,
exempelvis mening, stycke och avsnitt.
92
4.3 Textens typografi

Det första intrycket av en text är viktigt. Redan innan mottagarna har börjat läsa har textens typografiska
utformning gett signaler som styr deras uppfattning om texten och därmed också om författaren. Före
datoriseringens tidevarv fanns det inom de flesta yrkesområden skickliga sekreterare som såg till att ge
en prydlig och tilltalande form även åt risiga manus. Den tiden är nu förbi, och även statsvetare får vara
beredda att ta det typografiska ansvaret för sina texter.
Anvisningarna är i vissa fall relativt allmänna och får därför anpassas till det ordbehandlingsprogram
som du använder:
• Stilstorleken ska vara 12 punkter i typsnittet Times eller motsvarande. (Var medveten om
att stilstorleken kan vara olika i olika typsnitt – 12 punkters New Century Schoolbook
motsvarar t.ex. 14 punkters Times.)
• Sidmarginalerna ska vara ungefär lika stora och ca 3,5 cm vardera.
• Radavståndet ska vara typsnittsgraden + 20%, dvs. i det här fallet 15 punkter. Det korrekta
radavståndet finns förinställt i Statsvetenskapliga institutionens uppsatsmall. (Om du
inte arbetar med denna måste du själv ställa in radavståndet till just 15 punkter. De
snabbvalsalternativ som finns i ordbehandlingsprogram ger inte rätt radavstånd).
• Ovanför och under texten ska det vara ett tomrum på ca 2,5 cm.
• Sidnummer ska placeras i sidfoten och centreras. Sidnumreringen börjar på första bladet efter
omslaget, men man brukar inte sätta ut sidnummer förrän den egentliga brödtexten börjar.
• Brödtexten ska ha rak högermarginal (använd ordbehandlingsprogrammets snabb-
valsalternativ för rak vänster- och högermarginal). Detta innebär att du måste avstava
texten, annars blir resultatet inte bra.
I moderna ordbehandlingsprogram finns en lång rad typografiska finesser att tillgå för att markera
något som man vill framhäva i en text. Men man bör inte blanda olika tekniker, det ger ett fult och
rörigt intryck. Här är enkelhet och konsekvens en dygd. Man ska i första hand använda kursivstil för att
markera enskilda ord i texten. (Om man behöver använda två olika sätt för att markera ord i texten kan
man komplettera med fetstil.) Det är mycket olämpligt att använda understrykningar och versaler
(stora bokstäver). Understrykningar blir oestetiska i de flesta typsnitt, och i motsats till vad man kan
tro, är versaltexter mer svårlästa än texter med små bokstäver. Genom att alla versaler är lika stora – det
finns ju inga staplar som går ovanför eller nedanför raden (som t.ex. i de små bokstäverna b, d, k, t och
g, j och p) – så blir de enskilda orden svårare att snabbt uppfatta för läsaren. Dessutom syns det inte
heller så tydligt var en ny mening börjar.
93
4.4 Tabeller, diagram och figurer

Tabeller och diagram kan fylla både en pedagogisk och en analytisk funktion i uppsatsen. Att presentera
en lång rad sifferuppgifter i löpande text är inte bra – läsaren förlorar snabbt orienteringen. Om man
vill redovisa uppgifter om t.ex. de olika etniska folkgruppernas storlek i de fem nya stater i Centralasien
som bildades efter Sovjetunionens fall eller den svenska u-hjälpens storlek 1990–2000, är tabellen eller
diagrammet ett utmärkt pedagogiskt hjälpmedel. Där får läsaren en fullständig redovisning av data
samtidigt som uppsatsförfattaren i texten bara behöver framhålla och kommentera de uppgifter som är
betydelsefulla för analysen. Om uppsatsen bygger på ett kvantitativt primärmaterial, t.ex. enkäter eller
tidningsartiklar som författaren själv samlat in och analyserat, är tabeller och diagram också ett medel
för att dokumentera och redovisa nya empiriska data.
Användningen av figurer i uppsatsen har huvudsakligen en pedagogisk funktion. Författaren kan

underlätta mycket för läsaren (och för sig själv) genom att med en figur illustrera exempelvis en teoretisk
modell eller en organisationsstruktur.
Alla moderna ordbehandlingsprogram har tilläggsfunktioner med vars hjälp man kan skapa enklare
tabeller, diagram och figurer direkt i texten.
En allmän regel är att tabeller, diagram och figurer aldrig är självförklarande. De måste alltid kompletteras
med beskrivningar, kommentarer och analyser i den löpande texten.
�e Graduate Programme
I joined MITAS because for Engineers and Geoscientists
I wanted real responsibili� www.discovermitas.com
Maersk.com/Mitas �e G
I joined MITAS because for Engine
I wanted real responsibili� Ma
Month 16
I was a construction Mo
supervisor ina const
I was
the North Sea super
advising and the No
Real work he
helping foremen advis
International
al opportunities
Internationa
�ree wo
work
or placements ssolve problems
Real work he
helping fo
International
Internationaal opportunities
�ree wo
work
or placements ssolve pr

Tabeller, diagram och figurer ska alltid klart avskiljas från den löpande texten i uppsatsen. Här följer
anvisningar för hur de ska utformas:
• Tabeller, diagram och figurer ska alltid förses med nummer (gärna ordnade kapitelvis, t.ex.
Figur 1.1, 1.2, 2.1, 2.2 osv.) och ordentliga förklarande rubriker:
EXEMPEL
Tabell 1.1 Kvinnlig representation i Sveriges riksdag 1950–2010 (procent)
• Om du hämtat uppgifterna till en tabell, ett diagram eller en figur från något annat
verk måste källan alltid anges. Detta gäller även om du själv bearbetat den ursprungliga
informationen. Referensen anges direkt under tabellen, diagrammet eller figuren:
EXEMPEL
Källa: Sannerstedt 1994, s. 76.
(Se kapitel 3 för en mer ingående beskrivning av hur man använder referenser i vetenskapliga
framställningar.)
• Som typsnitt i tabeller, diagram och figurer kan du antingen använda samma som i texten
i övrigt eller ett s.k. linjärt typsnitt (t.ex. Helvetica eller Avant Garde). I bägge fallen bör
stilstorleken vara mindre än i brödtexten.
• För att tydligt skilja tabeller, figurer och diagram från den löpande texten ska de alltid
föregås av en blankrad och efterföljas av en blankrad. (Man kan dessutom med fördel ha en
heldragen linje ovanför och nedanför varje tabell.)
I bilaga 5 hittar du några bra exempel på hur tabeller, diagram och figurer kan utformas i uppsatsen.
95
4.5 Titelsida
Uppsatsen ska förses med en titelsida. Denna ska innehålla dels uppgifter om var och i vilket sammanhang
texten är producerad, dels uppgifter om själva texten. Dessa uppgifter placeras på följande sätt (exempel
från statsvetenskapliga institutionen i Lund):
EXEMPEL
Lunds universitet Kurs (t.ex. STVA21)
Statsvetenskapliga institutionen Termin (t.e.x ht 2010)
Handledare: Namn
Uppsatstitel
Författare
I bilaga 1 ges exempel på en titelsida som följer dessa anvisningar.
93%
OF MIM STUDENTS ARE
WORKING IN THEIR SECTOR 3 MONTHS
FOLLOWING GRADUATION
• STUDY IN THE CENTER OF MADRID AND TAKE ADVANTAGE OF THE UNIQUE OPPORTUNITIES
Length: 1O MONTHS
THAT THE CAPITAL OF SPAIN OFFERS
Av. Experience: 1 YEAR
• PROPEL YOUR EDUCATION BY EARNING A DOUBLE DEGREE THAT BEST SUITS YOUR
Language: ENGLISH / SPANISH
PROFESSIONAL GOALS
Format: FULL-TIME
• STUDY A SEMESTER ABROAD AND BECOME A GLOBAL CITIZEN WITH THE BEYOND BORDERS
Intakes: SEPT / FEB
EXPERIENCE
5 Specializations #10 WORLDWIDE 55 Nationalities

Personalize your program FINANCIAL TIMES
in class
www.ie.edu/master-management mim.admissions@ie.edu Follow us on IE MIM Experience

4.6 Abstract
Följande riktlinjer gäller för abstract i olika typer av uppsatser. I uppsatser på fortsättningskursen
(grundivån) ska abstractet vara på 100–150 ord. Den skrivs på samma språk som uppsatsen i övrigt (dvs.
normalt på svenska). Uppsatser högre nivåer förses med ett engelskt abstract på 150–200 ord. I bilaga
2 ges exempel på abstracts från uppsatser på olika nivåer.
I anslutning till abstract ska fem nyckelord redovisas. Nyckelorden gör det möjligt att söka uppsatsen i
databasen LUP. Det är därför viktigt att de täcker uppsatsens innehåll väl. På raden under nyckelorden
anges uppsatsens längd uttryckt i antal ord.
4.7 Uppsatsens längd

Hur lång en uppsats behöver vara beror naturligtvis delvis på hur omfattande och komplicerad
forskningsuppgiften är. Samtidigt måste det starkt betonas att kvaliteten på en uppsats inte anges av
antalet sidor utan av vad som står på sidorna.
Det finns flera skäl till att begränsa längden på uppsatser. För det första är förmågan till begränsning ett
kvalitetskriterium. Alla som någon gång försökt skriva ett referat, en insändare eller en uppsats vet att
det är mycket lättare att skriva långt än att skriva kort. Skillnaden mellan uppsatser på olika nivåer gäller
heller inte längden, utan kvaliteten på innehållet: på högre nivåer ställs t.ex. högre krav på självständig
analysförmåga och teorianknytning.
För det andra är begränsningen viktig med hänsyn till situationen i uppsatsseminariet. Varken examinator
eller kurskamraterna kan förväntas ha hur mycket tid som helst till sitt förfogande då uppsatserna ska
seminariebehandlas och bedömas.
För det tredje är det en anpassning till verkligheten utanför grundutbildningen. De flesta som skriver
i sitt yrke möter liknande begränsningsregler. Inte ens den etablerade forskaren kan komma med ett
femtiosidigt manuskript till en tidskrift och tro att det ska bli publicerat; de flesta statsvetenskapliga
tidskrifter accepterar inte bidrag över 25 sidor.
97
Med utgångspunkt från de anvisningar om textens typografi som tidigare angetts, kan reglerna för uppsatsens
längd sammanfattas i ett högsta antal tillåtna ord och motsvarande antal textsidor. Anvisningarna beror
givetvis på vilken institution eller vid vilket lärosäte du studerar. Vid statsvetenskapliga institutionen i
Lund är den övre gränsen 10.000 ord, vilket motsvarar ca 25 sidor. Någon motsvarande undre gräns finns
inte, men generellt gäller att man som uppsatsförfattare ska ha goda skäl att inte utnyttja tillåtet utrymme.
Konsultera vid behov din uppsatsansvarige eller din egen institutions regler för att få exakta anvisningar.
En textsida kan schablonmässigt sägas innehålla ungefär 400 ord. En uppsats på 25 textsidor innehåller
alltså i normalfallet 10.000 ord. (Detta kan variera något beroende på hur många rubriker, tabeller och
figurer det finns i texten.) Det enklaste och bästa sättet att beräkna uppsatstextens längd är att använda
de ord- och teckenräkningsfunktioner som finns i moderna ordbehandlingsprogram. Då kan du vara
helt säker på att du hamnat rätt. En mer ungefärlig metod är att manuellt räkna antalet hela textsidor i
uppsatsmanuskriptet. (Räkna bort blanka delar av sidor vid nytt kapitel.)

Konsten att skriva och tala Konsten att tala
5 Konsten att tala

När man talar inför en publik finns det vissa förutsättningar som är speciella för just den sortens situation
och som påverkar hur man förbereder sig och hur man utformar sitt anförande. Att hålla tal innebär
inte att man tar sin uppsats och läser upp den – gör man det ska det mycket till för att åhörarna ska
hänga med och hålla sig vakna! Skillnaden mellan att uttrycka sig i tal och att uttrycka sig i text beror
framför allt på att vi människor och vårt minne fungerar annorlunda när vi läser än när vi lyssnar.
Förutsättningarna är olika.
När vi lyssnar på någon som berättar något eller håller tal lyssnar vi på en akustisk signal. Är den signalen
inte stark nog, kan det leda till att vi inte uppfattar allt som sägs. Talar man för snabbt eller för långsamt
kan även det påverka hur innehållet uppfattas. Dessutom är signalen, till skillnad från skriven text, flyktig.
Det innebär att när något väl är sagt så är det borta. Skulle något visa sig vara svårt att förstå när vi läser
en uppsats kan vi alltid gå tillbaka och läsa om eller ta en paus för att fundera över innehållet. Publiken
som lyssnar kan ställa frågor först när anförandet är över och kan dessutom inte själva bestämma över
tempo. Inte heller kan de gå iväg för att slå upp något som är oklart.
En muntlig presentation ställer med andra ord en helt annan sorts krav på disposition, klarhet och
tydlighet eftersom de begränsningar som sätts upp av tid och rum gör att åhöraren inte kan påverka sin
förståelse av innehållet på samma sätt som vid läsning.
5.1 Förberedelser
Förberedelserna inför ett muntligt framträdande skiljer sig inte stort från förberedelserna inför ett
skrivprojekt. Precis som när man förbereder en text behöver man fundera över kommunikationssituationen,
vem säger vad till vem, varför, när, var och hur. Dessutom behöver man disponera sin tid och undersöka
hur lokalen där man ska tala ser ut.
5.1.2 Avsändaren och mottagaren
När man förbereder ett muntligt framförande är det oftast publiken man arbetar på att identifiera. Vilka
kommer att sitta i publiken, vad har de för förkunskaper, på vilken språklig nivå kan talaren röra sig?
Det är viktiga frågor som kräver svar för att anförandet ska bli lyckat. Lägger man å ena sidan stoff och
ordval på en nivå över vad publiken behärskar kommer poängen att gå förlorad. Skulle man å andra
sidan presentera sitt budskap på ett sätt som är alltför lätt i förhållande till publikens förförståelse, riskerar
talaren att trivialisera sitt budskap och undervärdera sin publik. Man behöver med andra ord fråga sig
om publiken utgörs av nybörjare eller av experter. Man bör även fråga sig om de är intresserade av ämnet
redan från början eller om man måste vinna deras uppmärksamhet.
99
Även avsändarens roll behöver analyseras. I vilken roll är talaren där? Snart sagt alla har mer än en roll:
man är någons barn, partner, syskon, vän, kursare, granne. Kanske är man också expert på vissa saker
och nybörjare på annat. Den som ska tala inför publik måste reda ut i vilken roll den gör det, och hur
den rollen förhåller sig till publikens.
5.1.3 Disponera stoff och tid
Det finns en rad olika dispositionsprinciper för både tal och skrift. Skriver man uppsats finns det som
regel en strikt disposition man ska hålla sig till – det här häftet presenterar en sådan. Även för muntliga
anförande finns det förstås rekommendationer av olika slag. Man sammanfatta grunderna genom devisen
”säg vad du ska säga – säg det – säg vad du har sagt”. Mer utförligt kan det se ut så här:
100
Inledning I inledningen ger talaren ett exempel eller ett smakprov på det som anförandet ska handla om för att ge
publiken en uppfattning om vad de ska få uppleva. Här vill man också fånga publikens intresse. Det gör
man t.ex. genom att berätta något som entusiasmerar, berör eller anknyter till publikens egna upplevelser.
Exempel
• Ska du tala om brott mot mänskliga rättigheter kan du inleda med att ge ansikte och ord åt ett
enskilt fall genom att visa en bild och berätta om någons livsöde.
• Talar du om den bristande säkerheten i nöjesparker kan du inleda med att anknyta till de senaste
årens rapporter i media om t.ex. Lisebergsbesökare som fastnar högst upp i berg- och dalbanan.
En sådan inledning kan formuleras: ”Kommer ni ihåg förra året, att det stod i tidningen om…”.
Inledningen avslutas med att talaren explicit talar om vad han eller hon har berättat. Publiken ska inte
behöva gissa sig till vad inledningen ska illustrera.
Exempel
• ”Detta är bara ett av de många brott som begås mot mänskliga rättigheter varje dag.”
• ”I själva verket är det bara ett fåtal av alla nöjesparksincidenter som når allmänhetens kännedom.”
Syfte Efter det inledande exemplet är det bra att berätta vad man är där för att tala om. Det viktigaste resultatet,
tesen eller en kort innehållsförteckning passar här.
Exempel
• ”Jag är här för att tala om brott mot människorätten. Vi kommer att titta på global statistik och
diskutera några av de värsta oroshärdarna just nu. Vi kommer att se att de riktigt grova brotten
har ökat de senaste åren, men att rapporteringen i media under samma period har minskat.”
• ”Jag ska tala om tre saker idag. Inledningsvis ska jag visa statistik över olycksfallsrapporter från
svenska nöjesfält. Därefter ska jag diskutera vad som definieras som olycksfall. Slutligen kommer
jag att säga något om vad detta betyder för säkerheten på nöjesfält idag.”
Tveka inte att avslöja tesen eller det viktigaste resultatet redan här. Det kan låta som om man avslöjar för
mycket för tidigt, som om mördaren så att säga avslöjas redan på första sidan. Det är onekligen så att man
genom att föregripa sin rapportering tar bort något av spänningen. I gengäld vet publiken vad den kan
förvänta sig och får lättare att förstå varför du säger det du säger. Talar man om tidigt för publiken vad
anförandet syftar till motverkar man alltså en del av problematiken med att interaktionen sker i realtid.
Redovisning Detta bör vara den mest omfattande delen av anförandet. Det är här talaren får en chans att lägga ut
orden och förmedla sitt budskap.
• I ett vetenskapligt anförande bör du nämna teori, metod och material, men lejonparten av
utrymmet ägnas åt de fynd du har gjort.
• Är anförandet istället argumenterande presenterar du dina argument. Först det näst starkaste
argumentet, därefter det svagaste och slutligen det starkaste argumentet.
Samman I sammanfattningen nämner talaren återigen vad syftet med anförandet var, samt de viktigaste resultaten
fattning eller de starkaste argumenten.
Nästan alltid när man ska presentera muntligt finns det någon sorts tidsbegränsning att hålla sig till.
Därför kan det vara svårt att hinna med allt man skulle vilja säga om sitt ämne. Det gör att arbetet med
disposition och sovring blir en central del av förberedelsearbetet. Försök att avgöra vilka som är de allra
viktigaste punkterna och vad som är mer perifer information. Väljer man ut tre huvudpunkter som man
fokuserar på är det oftast tillräckligt. Kom ihåg att det inte bara är tiden som kan ta slut: även publikens
uppmärksamhet är begränsad!
101
Det kan vara svårt att avgöra hur mycket stoff man kommer att hinna med och det finns heller ingen
tumregel som anger hur många ord man hinner per minut; varje talare har sitt individuella taltempo.
Vill man dessutom använda pauser för att framhäva något eller låta publiken få ett ögonblick för att
betrakta en illustrerande bild kan det bli ännu svårare att beräkna tidsåtgången. Det enda säkra sättet
att testa hur lång tid ett framförande tar är att träna på att hålla det. Man kan ställa sig framför spegeln
eller be vänner och familj att vara publik.
5.1.4 Lokalen
Förberedelserna tar inte slut i och med att man skrivit ihop sitt tal. När man väl är på plats och det börjar
bli dags att hålla anförandet finns en viktig detalj kvar: lokalen. Hur väl man än förberett sig kan det hela
komma av sig om det visar sig att man har förberett en presentation som kräver datorprojektor, men en
sådan saknas i lokalen. Även detaljer som att man ska tala från ett podium som nås via en trappa kan bli
problematiska om man för dagen valt en kjol som är snäv kring knäna. Är lokalen så stor att det krävs
mikrofon är det viktigt att i god tid undersöka att batterierna är laddade.
Har man inte själv möjlighet att besöka lokalen i god tid före anförandet kan man kontakta ansvariga
för lokalen. På så vis kan man lämna önskemål om teknik och även få reda på hur lokalen är uppbyggd.
In the past 5 years we have drilled around
95,000 km
—that’s more than twice around the world.
Who are we?

We are the world’s leading provider of reservoir characterization,
drilling, production, and processing technologies to the oil and
gas industry.
Who are we looking for?

We offer countless opportunities in the following domains:
n Operations
n Research, Engineering, and Manufacturing
n Geoscience and Petrotechnical
n Commercial and Business
We’re looking for high-energy, self-motivated graduates

with vision and integrity to join our team. What will you be?
careers.slb.com

5.2 Framförandet
Framförandet består av flera delar. Dels består det förstås i att talaren håller sitt anförande. Men det
består även i att lära sig sitt tal och att välja om man ska använda visuella hjälpmedel.
5.2.1 Blickar, gester och nervositet
Många tycker att det är obehagligt att tala offentligt. Det finns till och med undersökningar som visar
att det är det svenska folket är mest rädda för. Inte ens döden skrämmer mer.
Är man nervös över att stå framför en publik är det lätt att man hamnar i fällan att man vill göra sig så
liten som möjligt så att ingen ska se en. Man drar upp axlarna, man ställer sig långt ifrån publiken, man
talar med svag stämma och undviker att möta publikens blickar. Oavsett hur mycket man anstränger
sig blir man självklart inte osynlig med de här metoderna. Det enda som händer är att ens nervositet
blir synlig och att man förlorar publikkontakten.
Några tips för att slappna av och för att upprätta kontakt med publiken:
• Var på plats i god tid. Ska du tala inför en stor publik blir den mindre skrämmande om du ser
hur folk anländer en och en än om du kliver in i en fullsatt lokal där alla tittar på dig samtidigt.
• Andas djupt. Innan du börjar tala, tillåt dig ett par sekunder när du samlar dig och låter
publiken tystna innan du börjar tala.
• Sträck på dig och låt axlarna sjunka. Drar man upp axlarna till öronen spänner man sig och
ser stressad ut.
• Fördela kroppsvikten jämt mellan benen och ha fötterna ungefär 30 cm isär. Det är oftast
bättre att stå upp än att sitta ner; det ser mer engagerat ut. Är lokalen väldigt liten kan det
emellertid se hotfullt ut – då är det bättre att sitta.
• Svep med ögonen över publiken. Undvik inte att möta åhörarnas blickar och titta inte heller
på väggen bakom dem. Du vill ha ögonkontakt inte bara för publikens skull, utan även för
din egen. Om du inte kan se hur dina lyssnare reagerar, hur ska du då kunna veta om de
förstår vad du har sagt? I nära nog varje publik finns det någon som har en dålig dag eller
som hellre vill vara någon annanstans. Det är meningslöst att försöka fånga den personens
blick eller att försöka få ett godkännande därifrån. Det är just inför sådana personers
blickar man blir nervös. Välj istället redan innan du börjar prata ut två till tre personer på
olika platser i lokalen som du tycker ser sympatiska ut. Använd dem som stöd under ditt
anförande och låt blicken återvända till dem.
• Kom ihåg att det är du som är expert på ditt ämne. Just du har förberett ditt anförande och
har arbetat med ämnet under en längre tid. Inte publiken. Du har något att lära dem.
• Öva. Öva, öva och öva igen. På tid, tonfall och gester. Be någon kommentera och tala om
ifall du gör saker som kan dra uppmärksamheten från det du vill förmedla, som att avsluta
varje mening med ”alltså”, bläddra högt i manuspapperen eller pilla med håret.
103
Tycker man att det är obehagligt att framträda inför publik finns det egentligen bara en sak man kan
göra för att minska sin oro: förbereda sig väl. Ju mer man förbereder, och ju mer man faktiskt talar inför
publik, desto säkrare blir man i situationen. Man skaffar sig kontroll över sitt framträdande genom att
exempelvis mäta hur lång tid det tar att hålla det och genom att se till att man verkligen vet vad man
talar om. Det viktigaste är att man är sig själv och använder de resurser man själv har!
5.2.2 Stolpar och manus
En praktisk aspekt av framförandet är valet mellan att tala fritt eller att tala utifrån manus. Det finns för-
och nackdelar med båda metoderna. Väljer man att tala fritt eller med bara stolpar som stöd kommer
man visserligen att låta otvungen och spontan, men man riskerar att få problem om man skulle tappa
bort sig. Väljer man istället att tala utifrån ett manus riskerar man att bli bunden av det man har skrivit
och att låta skriftspråklig, men å andra sidan har man alla detaljer framför sig om man skulle bli nervös.
Stolpar • Kan ge ett spontant intryck.

• Naturligare talspråk.
• Går snabbt att förbereda.
• Kräver mer instudering eftersom talaren måste hålla mer i huvudet.
Manus • Man blir lätt bunden av det skriftspråkliga; det kan vara svårt att skriva så att det låter
talspråkligt.
• Tar längre tid att förbereda.
• Allt man vill säga kommer med, vilket ger en större säkerhet.
Vilken metod man väljer beror nästan helt på individuella preferenser. Vissa talare föredrar manus, medan
andra föredrar stolpar. En del vill gärna ha löpande text på A4-ark, medan andra sätter ihop manuskort
i A5-storlek. Oavsett vad man väljer, är det bra att tänka på följande:
• Är du nervös och darrar på handen är det lätt att det låter mycket från papper som man
håller i. Vet du med dig att du darrar är det bättre att du lägger ifrån dig papperen på bordet
framför dig eller använder manuskort uppklistrade på styv kartong.
• Så snart manus eller stolpar kräver mer än ett ark: paginera. Skulle du råka få oordning på
dina papper måste det gå snabbt att få ordning igen.
• Markera viktiga ord och uttryck med överstrykningspenna.
• Läs inte innantill. Man behöver öva på att läsa från manus så att alla betoningar låter
naturliga och så att man inte låter alltför skriftspråklig. Tänk på att meningar i talat språk är
mycket kortare och mindre komplicerade än i skrift.
• Har du ett manus och dessutom använder OH-bilder eller datorprojektor är det bra att
markera noga i manus var du ska byta bild.
• Tappar du bort dig och behöver konsultera manus eller stolpar med mer än en blick, ska du
ta den tid du behöver för att hitta tillbaka. Bäst är att sluta prata och titta ner i manus utan att
säga något mer, tills du har hittat var du var. Talar du medan du letar är risken stor att du låter
förvirrad och drar uppmärksamheten till att du tappat bort dig. Även om du själv tycker att
det tar en evighet, tar det vanligen inte mer än någon sekund att komma tillbaka på rätt spår.
104
5.2.3 Hjälpmedel
Ett sätt att underlätta för publiken att följa med och att uppfatta de viktigaste punkterna i en presentation
kan vara att ha visuella hjälpmedel. Väljer man att använda hjälpmedel är det viktigt att man först funderar
över vilka behov man har och vilka möjligheter som står till buds. Har man förberett sig på att kunna
använda en sådan skrivtavla som finns i de flesta lektionssalar, men det visar sig att man bara har tillgång
till ett litet blädderblock, kan man bli tvungen att improvisera, vilket kan leda till ökad nervositet. När
man funderar över vilka hjälpmedel man vill använda bör man ställa sig frågan: ”Behöver jag detta?”.
Det är inget självändamål att använda hjälpmedel. Ett anförande blir inte snyggare eller proffsigare för
att man använder datorprojektor eller har ett väldisponerat stödpapper. Man bör använda det man har
behov av och som gör ens presentation tydligare och tillgängligare, ingenting annat.
Här följer en genomgång av några av de vanligaste hjälpmedlen och vad man bör tänka på när man
använder dem.
Stödpapper • Fördelen med stödpapper är att publiken kan ta det med sig.
• Nackdelen är att det kan dra publikens blickar ner mot papperet istället för mot
presentatören.
• På ett stödpapper bör dina kontaktuppgifter finnas med.
• Använd stödpapperet för att sammanfatta dina viktigaste poänger och för att återge
tabeller eller grafer som är tidsödande att presentera i tal.
• Ett stödpapper ska inte vara en uppsats.
Skrivtavla • Använd skrivtavla för att skriva upp ord, uttryck och platser som är centrala för din
presentation.
• Undvik att prata samtidigt som du skriver. Det kan vara svårt att skriva utan att vända
sig mot tavlan och är man vänd mot tavlan kan det vara svårt för publiken att höra vad
man säger.
• Skriv bara upp enstaka ord, inte längre texter – det tar för lång tid.
Datorprojektor • Begränsa mängden bilder till ett minimum.

(”PowerPoint”) • Skriv inte löpande text utan i punktform. Använd punkterna för att lyfta fram de viktigaste
ledorden och poängerna – bilden ska inte vara som ett manus som du läser ifrån.
• Ha inte för många punkter på varje bild och se till att det finns ett tematiskt samband
mellan dem.
• Undvik i möjligaste mån stora textsjok.
• Använd gärna de möjligheter som mjukvaran erbjuder för att framhäva viktiga ord och
påståenden, men undvik animationer i form av saker som flyger, studsar och brummar
fram över presentationen. Det distraherar bara från innehållet. Bara för att det går att
göra betyder det inte att man bör göra det.
• Välj färger som gör det lätt att läsa. Vitt på svart botten eller svart på vit botten fungerar
bra, medan kontrastfärger som rött mot grönt är nästan omöjligt att se.
• Du bör sträva efter att hålla dig vänd mot publiken under presentationen.
Datorprojektor tenderar att locka talaren att vända sig om och prata mot väggen.
Du kan lita på att publiken ser samma sak som du själv ser på datorskärmens
presentationsläge. Ett undantag finns dock: läser du upp ett citat är det bra att göra
det halvt vänd mot den projicerade bilden. På så sätt undviker du att titta ner på
datorskärmen alltför länge, och läser istället bilden tillsammans med publiken. Du
markerar också för publiken att detta är något som inte är ditt eget påfund, utan någon
annans tankegods.
105
5.3 Efteråt
Arbetet med framförandet är inte slut i och med att man kliver ner från scenen. För att man ska lära sig
något av sin insats behöver man gå igenom hur de val man gjorde när man utformade sitt tal fungerade.
Använde du tekniken rätt? Skrattade publiken på rätt ställe? Verkade de förstå? Hörde dem dig? Det som
fungerade kan man använda igen, det som fungerade sämre behöver man kanske revidera till nästa gång.
Excellent Economics and Business programmes at:
“The perfect start

of a successful,
international career.”
CLICK HERE
to discover why both socially
and academically the University
of Groningen is one of the best
places for a student to be
www.rug.nl/feb/education

Konsten att skriva och tala Opposition och annan kritisk gransknin
6 Opposition och annan

kritisk granskning
Den kritiska granskningen och värderingen av forskningsrapporter är ett nödvändigt inslag i den
vetenskapliga verksamheten. Doktorsavhandlingar försvaras vid offentlig disputation. Böcker recenseras.
Forskare får sin produktion sakkunniggranskad vid tjänstetillsättningar. Kritisk granskning av uppsatser
utgör den dominerande verksamheten vid statsvetenskapliga kongresser – nationellt, nordiskt, europeiskt
och globalt. Eftersom kumulativitet är ett krav på den vetenskapliga verksamheten är det normalt att
vetenskapliga rapporter också innehåller redogörelser för forskningsläget: kritisk värdering är ett viktigt
inslag i sådana översikter. Överhuvudtaget är ett kritiskt förhållningssätt självklart vid läsningen av varje
vetenskaplig text (jfr Lundquist 1993, s. 134–140).
De texter du som student skriver under dina studier i statsvetenskap kommer också att granskas kritiskt,
inte bara av examinator vid betygsättningen, utan också vid seminarier. Uppsatser seminariebehandlas
alltid, detsamma gäller inte sällan också kurspapper. Sådana seminarier förekommer redan under första
terminens studier i statsvetenskap. Seminariebehandlingen innebär att kurskamraterna läst den aktuella
texten i förväg och att en eller ett par opponenter fått uppdraget som huvudsaklig granskare. (För
uppsatser är två opponenter regel.) Opponenterna har en huvudroll vid seminariet, men samtliga
seminariedeltagare förväntas aktivt deltaga i diskussionen.
Inför ett seminarium ska de utsedda opponenterna kritiskt granska alla aspekter av det arbete som
uppsatsen (eller motsvarande – i det följande talas för enkelhetens skulle enbart om uppsatser)
representerar. Hela denna granskning behöver emellertid inte redovisas vid seminariet. Diskussionen
ska först och främst inriktas på väsentligheter. Det viktigaste i uppsatsen är hur författaren genomfört
sin forskningsuppgift. En uppläggning av oppositionen som ofta fungerar bra är att ordna diskussionen
kring en granskning av de olika momenten i forskningsprocessen. Här finns en lång rad frågor att ta
ställning till, exempelvis: Hur har författaren löst uppgiften att formulera ett problem, anknyta till teori,
motivera metodval, relatera till tidigare forskning, samla in material, analysera materialet och ge svar på
de frågor som ställs? I vilken mån är resultaten beroende av de teoretiska och metodologiska val som
görs? Är uppsatsen välskriven, väl disponerad och lätt att följa (röd tråd)?
107
Konsten att skriva och tala Opposition och annan kritisk gransknin
Någon generell regel finns dock inte. När det gäller vissa texter kan det vara mer fruktbart att gå tillväga
på annat vis. Under alla omständigheter bör opponenterna emellertid undvika att bläddra sig igenom
texten sida för sida och ge osystematiska kommentarer kring stort och smått. För att författare och övriga
seminariedeltagare lättare ska kunna följa med i diskussionen ska opponenterna alltid inleda med att
berätta hur de tänkt lägga upp sin opposition. Varje text har sina brister och förtjänster. Opponenterna
får inte glömma bort att lyfta fram sådant som är välgjort i uppsatsen. Tänk på att positiv kritik – liksom
negativ kritik – alltid måste motiveras på ett tydligt sätt. Varför är det bra? Likväl ska diskussionen i
huvudsak inriktas på sådant som opponenterna uppfattar som problematiskt i uppsatsen. Det akademiska
seminariet är något av ett rollspel där det är opponenternas plikt att just opponera. På motsvarande sätt är
det författarens plikt att försvara den skrivna texten. Något krav på att parterna ska komma överens finns
således inte. Tanken är tvärtom att seminariet ska utvecklas till en konstruktiv och belysande diskussion
just genom att parterna strävar efter att försvara sina positioner med hjälp av bästa tänkbara argument.
I opponentrollen ingår också att väga samman svagheter och förtjänster i den granskade uppsatsen till
ett sammanfattande helhetsomdöme. Detta kan göras i början eller i slutet av diskussionen.
Opponentens roll kan vara särskilt svår om den granskade uppsatsen är ovanligt bra eller ovanligt svag.
Om man som opponent fått en riktigt bra uppsats att granska, finns risken att man tycker att man har
föga att säga. I det läget måste man under sina förberedelser anstränga sig litet hårdare för att finna
intressanta frågor att ta upp. Sådana finns alltid. Även bra uppsatser är nämligen diskutabla – låt vara i
positiv mening. Man kan exempelvis be författaren att motivera sina val av teoretiska och metodologiska
utgångspunkter, man kan initera en diskussion om uppsatsens resultat och deras vidare implikationer,
och man kan söka utveckla egna tolkningar av författarens material.
Om man som opponent istället fått en svag uppsats med många brister att granska, är det viktigt att komma
ihåg att seminariediskussionen alltid bör präglas av respekt för författaren och dennes ansträngningar.
Även en i sak hård kritik bör framföras på ett vänligt och konstruktivt sätt. Ett uppsatsseminarium som
får karaktären av slakt är ett misslyckat seminarium.
108
Konsten att skriva och tala Litteratur
7 Litteratur
Johansson, Leif, 1985. Forskare möter läsare. Lund: Statsvetenskapliga institutionen
Lundquist, Lennart, 1993. Det vetenskapliga studiet av politik. Lund: Studentlitteratur.
SOU 1999:4. God sed i forskningen. Stockholm: Allmänna förlaget.
Stjernquist, nils, 1983 nog är det värt att satsa på god forskning och utbildning. Lund: föredrag vid
tetradagarna.
Sveriges universitets- och högskoleförbund, 1997. Riktlinjer för hanteringen vid universitet och högskolor
av frågor om vetenskaplig ohederlighet. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.suhf.se/web/Riktlinjer_fo_
rhantering_vid_universitet_och_hogskolor_av_fragor_om_vetenskaplig_ohederlighet.aspx
American online
LIGS University
is currently enrolling in the
Interactive Online BBA, MBA, MSc,
DBA and PhD programs:
▶▶ enroll by September 30th, 2014 and

▶▶ save up to 16% on the tuition!
▶▶ pay in 10 installments / 2 years
▶▶ Interactive Online education
▶▶ visit www.ligsuniversity.com to
find out more!
Note: LIGS University is not accredited by any

nationally recognized accrediting agency listed
by the US Secretary of Education.
More info here.

Konsten att skriva och tala Handböcker
8 Handböcker
De flesta av de här handböckerna nämns i häftet. Jämställt språk nämns däremot inte, men de förslag
som ges där genomsyrar skrivinstruktionerna i det här häftet, i synnerhet avsnittet om pronomen.
Abelin, Åsa & Sture Allén (red.), 1999. Svensk ordbok: [100.000 ord och fraser]. 3., rev. uppl. Stockholm:
Norstedts ordbok.
Johannisson, Ture & Karl Gustav Ljunggren (red.), 1999. Svensk handordbok: konstruktioner och fraseologi.
13. Stockholm: Norstedts ordbok.
Milles, Karin, 2008. Jämställt språk: en handbok i att skriva och tala jämställt. 1. uppl. Stockholm: Norstedts
akademiska förlag.
Nationalencyklopedins ordbok. (1995–1996). Höganäs: Bra böcker.
Språkriktighetsboken, 2005. Stockholm: Norstedts akademiska förlag.
Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, 2009. Stockholm: Norstedt.
Svenska akademiens ordlista över svenska språket (SAOL), 2006. 13. uppl. Stockholm: Svenska akademien.
Tillgänglig på Internet: www.svenskaakademien.se/ordlista
Svenska skrivregler, 2008. 3. utg. Stockholm: Liber.
Handböcker för skrivande i det offentliga
Arbetar man vid en myndighet eller i offentlig förvaltning finns det särskilda hänsyn man
måste ta när man producerar text. Därför finns det särskilda skrivinstruktioner för skribenter i
offentlig verksamhet.
Myndigheternas skrivregler, 2009. 7. uppl. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Tillgänglig på

Internet: http://www.regeringen.se/content/1/c6/13/15/83/7be35768.pdf
Svarta listan: ord och fraser som kan ersättas i författningsspråk, 2004. 3. uppl. Stockholm:
Statsrådsberedningen. Tillgänglig på Internet:
http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/97/75/e28ebb27.pdf
110
Konsten att skriva och tala Handböcker
Handböcker om att skriva uppsats
Det finns förstås en hel uppsjö av böcker som behandlar uppsatsskrivande och hur man utformar sin
text så att den blir sammanhängande och välformulerad. De här är utvalda för att de ger handfasta tips
och inte är skrivna med någon särskild studieinriktning i åtanke.
Jarrick, Arne & Olle Josephson, 1996. Från tanke till text: en språkhandbok för uppsatsskrivande studenter.
2. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Strömquist, Siv, 2006. Uppsatshandboken: råd och regler för utformningen av examensarbeten och
vetenskapliga uppsatser. 4. uppl. Uppsala: Hallgren & Fallgren.
Nätresurser
Nationalencyklopediens ordbok: www.ne.se
Språkrådet: www.sprakradet.se
Tekniska nomenklaturcentralens hemsida: www.tnc.se
Urkunds hemsida: www.urkund.se
Wikimedia Commons: http://commons.wikimedia.org/
111
Konsten att skriva och tala Bilaga 1 Exempel på titelsida
Bilaga 1 Exempel på titelsida

Lunds universitet STVA21
Statsvetenskapliga institutionen vt 2009
Handledare: Sara Kalm
Anpasslighet eller konsekvens?

Svensk neutralitetspolitik i teoretisk belysning
Fredrik Reinfeldt
112
Konsten att skriva och tala Bilaga 2 Exempel på abstract
Bilaga 2 Exempel på abstract

Abstract (grundnivå, fortsättningskurs)
1992 störtades den kommunistiska regimen i Afghanistan och ett inbördeskrig bröt ut. En av anledningarna
till att kriget pågår än idag är det politiskt instabila läge som råder i landet. Vi har identifierat fem orsaker
till politisk instabilitet som vi tycker är betydelsefulla i just vårt sammanhang: historiska och strukturella
faktorer, konflikt mellan region och centrum, konflikt mellan etniska grupperingar, konflikt inom den
politiska eliten samt internationella aktörers påverkan.
Den politiska eliten betonar starkt sin etniska och sociala bakgrund, vilket medför svårigheter att
samarbeta. Dessutom har inget parti något brett folkligt stöd.
Landet är uppslittrat geografiskt och etniskt vilket har lett till att etniska grupperingar kunnat behållas
intakta, vilket utgjort en grogrund för etniska konflikter. Kommunikationen mellan huvudstaden och
landsbygden är mycket dålig. Landet är starkt decentraliserat och de beslut som fattas i centrum har
ingen legitimitet på landsbygden. Detta försvårar implementeringen av politiska beslut.
Historiska, strukturella och religiösa faktorer som tradition, sedan nationalstatsbildning och långa krig,
får också ett högt förklaringsvärde. Slutligen påverkar också internationella aktörer. Genom att stödja
olika partier för att vinna egna fördelar bidrar de till fragmentering och vapenspridning.
Nyckelord: Afghanistan, fragmentering, etnicitet, internationella aktörer, traditionalism

Antal ord: 9902
113
Konsten att skriva och tala Bilaga 2 Exempel på abstract
Abstract (högre nivåer)

Women in the Third World are subordinated in society as well as in the family. The aim of this thesis is
to examine women’s organisations and their possibilities to empower women. Our object of study is two
women’s organisations, Organozaçao da Mulher Moçambiciana (OMM) and Amai apa Banda (Amai). We
have made a Minor Field Study in Mozambique, where we conducted interviews with women from the
organisations. We use feminist empowerment theories to measure the women’s empowerment. To analyse
empowerment we use a model with indicators such as welfare, access, conscientiasation, participation,
and control. When studying the organisations’s activities, we meausre if they strive to change women’s
practical and strategic gender needs. We compare the organisations to see if there are any differences
between their empowering and transformatory potential. We find that the women in OMM have enhanced
more empowerment than the women in Amai, since they have gained more consciousness and knowledge
than the Amai women. OMM’s activities are mainly strategic, while Amai’s are practical oriented. OMM
has more empowering potential than Amai, as they through their activities strive to change gender
subordination. The organisations lack transformatory potential as netiher of them addresses practical
as well as strategic gender needs.
Keywords: Moçambique, Women’s Organisations, Empowerment, Practical and Strategic Gender

Needs, Feminism
Words: 9958

Konsten att skriva och tala Bilaga 3 Exempel på innehållsförteckning
Bilaga 3 Exempel på
innehållsförteckning
Innehåll
1 Inledning.......................................................................................................................1
1.1 Syfte och frågeställning..............................................................................................................1
1.2 Teori.............................................................................................................................................1
1.3 Metod och material....................................................................................................................2
2 Bakgrund.......................................................................................................................4
3 Historiskt perspektiv och strukturella förutsättningar...............................................6

3.1 Teori.............................................................................................................................................6
3.2 Beskrivning och analys..............................................................................................................7
4 Konflikt mellan region och centrum............................................................................9

4.1 Teori.............................................................................................................................................9
4.2 Beskrivning och analys............................................................................................................10
5 Konflikt mellan etniska grupper................................................................................12

5.1 Teori...........................................................................................................................................12
6 Problem i den politiska eliten.....................................................................................15

6.1 Teori...........................................................................................................................................15
7 Internationella aktörer................................................................................................18
7.1 Teori...........................................................................................................................................18
8 Resultat........................................................................................................................22
Litteratur.....................................................................................................................25
115
Konsten att skriva och tala Bilaga 4 Exempel på inledning
Bilaga 4 Exempel på inledning

1 Inledning
Vi har i många veckor arbetat på vår uppsats om Afghanistan och de politiska problem som landet
brottas med. När man läser om krig och förstörelse i så stora mängder stänger man till slut av hjärnan
för att överhuvudtaget orka arbeta vidare. Våra teorier och våra problemmodeller blev efter ett tag lika
torra som pappret vi skrev dem på. För ett tag sedan hann verkligheten ifatt oss då vi såg reportage
om landet i ett nyhetsprogram (Aktuellt 8/12 1998). Barn som grät hjärtskärande över en nyss förlorad
mamma, en blodig man som grävdes fram ur ruinerna av huset som bombades stunden innan, ett sårat
folk, ett sårat land. Varför så mycket krig och varför så litet krig?
1.1 Syfte och frågeställning
Vi har valt en empirisk frågeställning, eftersom vi är intresserade av att analysera vårt problem utifrån
hur det är, snarare än hur det bör vara. Att försöka förklara verkligheten är naturligtvis alltid vanskligt
och vi är medvetna om att vi inte kommer att kunna få fram några helt objektiva resultat och det är
inte heller vår strävan. Vårt syfte är att med hjälp av olika teorier belysa konflikten i Afghanistan och att
komma fram till en förklaring till varför situationen ser ut som den gör. Vi tror inte att landets problem
är unika på så sätt att de bara skulle kunna uppstå i Afghanistan, utan vi tror oss kunna få fram en
förklaringsmodell som även går att applicera på andra fall. Detta innebär inte att vi är ute efter någon
universell allmängiltig teori, utan vår målsättning är att lyfta Afghanistanfrågan till en högre analysnivå.
Vi utgår från att konflikten är bara är kulturellt betingad utan dess komponenter kan återfinnas även på
andra håll i världen. I vårt syfte finns en ambition att få fram en övergripande modell. Detta gör att vi
inte grundligt kommer att gå in på alla små detaljer i konflikten.
Vår frågeställning är följande:
• Varför har den politiska eliten i Afghanistan inte kunnat åstadkomma någon politisk
stabilitet i landet efter kommunistregimens fall 1992?
Med stabilitet menar vi ett tillstånd som man kan förvänta sig bestå över en längre tid utan att några
mer omvälvande förändringar inträffar.
116
1.2 Teori
Vi tror inte att det finns något enkelt svar på frågan varför krisen i Afghanistan ser ut som den gör
och vår ambition med detta arbete är inte att plocka fram den perfekta lösningen. Afghanistan är ett
komplext samhälle och det är många olika komponenter som spelar in och därför finns det inte heller
bara en förklaringsfaktor av betydelse. Vi har identifierat fem områden som vi anser vara relevanta
för att förklara den politiska instabiliteten. Vi grunder vårt urval på Michael E. Browns (1996, s. 577)
uppdelning av vad han anser vara de underliggande anledningarna till varför en intern konflikt bryter
ut. Han tar upp ekonomiska, strukturella, politiska och kulturella faktorer. Utöver detta väljer vi även
att se på vilken betydelse internationella aktörer har i sammanhanget.
De fem områdena hänger ihop och kan egentligen inte separeras från varandra. Det är dessutom väldigt
svårt att avgöra vilken faktor som orsakar vilken, men vi vill ändå göra en indelning för att strukturera
upp uppsatsen och på så sätt underlätta analysen. De fem områdena är följande:
• Historiskt perspektiv och strukturella förutsättningar

• Konflikt mellan region och centrum
• Konflikt i den politiska eliten
• Internationella aktörer

Vår tes är att dessa punkter försvårar en politisk stabilitet och hämmar en utveckling mot legitimitet
och effektivitet.
Uppsatsen är upplagd på följande sätt. De fem områdena kommer at tas upp i tur och ordning och under
dem kommer vi att presentera olika teorier som sedan används för att belysa och förklara problemen.
Vårt syfte med detta upplägg är att underlätta läsningen eftersom vi använder oss av så många olika
teorier. Vi tror att det blir lättare att följa vårt resonemang om de aktuella teorierna beskrivs i anslutning
till analysen där de används.
Vi antar ett uppifrånperspektiv och kommer därför att koncentrera oss på makteliten och vad som pågår
i Afghanistan utifrån den synvinkeln. De civila som har lidit och lider mest av konflikten kommer här
endast att beröras indirekt.
Vår utgångspunkt är ett kombinerat aktörs- och strukturperspektiv eftersom vi anser att enskilda aktörer
spelar en viktig roll men att de påverkas av den miljö där de agerar. I alla politiska och sociala sammanhang
ser vi diverse prov på aktörers komplexa och sofistikerade handlande. Dessa är i allmänhet en produkt
av ett avsiktligt övervägande som baserar sig på kunskap om den aktuella strukturen som sätter scenen
för handlande (Hay 1995, s. 190).
1.3 Metod och material
Vi har gjort en tolkande fallstudie eftersom motivet till vår uppsats baseras på ett intresse för landet
Afghanistan. De teorier vi refererar till används för att analysera och tolka situationen där. Det är inte
frågan om någon teoriprövning, men däremot ämnar vi försöka oss på ett teoribygge. Det sker genom
att vi kombinerar ihop olika faktorer för att hitta en relevant förklaringsmodell.
Vi har i grunden utfört en kumulativ forskning genom att utgå från sekundära källor. Vi började med
att läsa in oss på själva landet och har då använt oss av handböcker och historiebeskrivningar. Därefter
satte vi oss in djupare i samhällets problem och konflikter med hjälp av bl.a. vetenskapliga tidskrifter.
Det material vi samlat in och använt oss av har varit mer eller mindre objektivt. Eftersom vi inte har haft
några större kunskaper om Afghanistan innan eller besökt landet har vi varit i händerna på materialet.
Vissa böckers och artiklars objektivitet kan dock även vi ifrågasätta. Många författare är ense om
väldigt mycket angående konflikternas ursprung och händelseförlopp, men vi har även uppfattat en del
meningsskiljaktigheter. De böcker som den SIDA-stödda Svenska Afghanistan-kommittén har gett ut
bör läsas med viss reservation. Vi har använt deras handböcker till fakta om olika folkgrupper, politiska
partier och landets struktur m.m. och anser att de är pålitliga källor i dessa avseenden, men att de gärna
kastar ett romantiskt skimmer över historien.
118
Det är också intressant att notera författarnas olika uppfattningar om talibanerna. Det skiljer sig både
beroende på när texten är skriven och vilket land författare kommer ifrån. I början av 1996 sågs talibanerna
som en relativt ofarlig aktör som kunde bidra till att öka säkerheten i byarna, men redan i slutet av samma
år, när Kabul intagits, omskrevs de som farliga och avgörande aktörer (Davidsson 1996, s. 18ff; Gunnarsson
1996a, s. 22; Gunnarsson 1996b, s. 6f). Ett år senare skrev Ben R. Goldsmith (1997) en artikel som tydligt
visade på den amerikanska ståndpunkten till talibanerna. Han ansåg att de var en positiv kraft som kunde
verka stabiliserande och ena Afghanistan politiskt. Detta vore bra för då kunde de bygga en kalifornisk
gasledning som skulle leda till ekonomiska fördelar. Det är svårt att veta om artikelförfattaren syftar på
ekonomisk vinst för Afghanistan eller USA. Vi kommer att referera till denna artikel i avsnitt 3.5.2.
En annan åsiktsskillnad är den om huruvida Afghanistans gamla institutioner kan användas vid
återuppbyggandet av den afghanska staten. Detta kommer vi att beskriva i avsnitt 3.1.2.
Vi har inte haft så mycket material att tillgå som handlar om det aktuella läget i Afghanistan. Vi tycker ändå
att vi kommer att kunna ge en heltäckande bild eftersom det mesta som har förändrats är var exakt fronterna
ligger. Enligt en del artiklar pågår kriget framför allt i huvudstaden och landsbygden har det relativt fredligt
(Goodson 1998, s. 480; Karlsson 1998, s. 8), men när vi såg på ovan nämnda nyhetsprogram fick man
uppfattningen att kriget finns överallt och att det för tillfället krigas på sex olika fronter. Det är svårt att veta
hur det verkligen förhåller sig, men vi tror att i och med talibanernas seger över Kabul har stridigheterna
på landsbygden ökat eftersom det är dit talibanernas motståndare, som tidigare hade makten i Kabul, flytt.
Join the best at Top master’s programmes

• 3
3rd place Financial Times worldwide ranking: MSc
the Maastricht University International Business
• 1st place: MSc International Business
School of Business and • 1st place: MSc Financial Economics
• 2nd place: MSc Management of Learning
Economics! • 2nd place: MSc Economics

• 2nd place: MSc Econometrics and Operations Research
• 2nd place: MSc Global Supply Chain Management and
Change
Sources: Keuzegids Master ranking 2013; Elsevier ‘Beste Studies’ ranking 2012;
Financial Times Global Masters in Management ranking 2012
Maastricht
University is
the best specialist
university in the
Visit us and find out why we are the best! Netherlands
(Elsevier)
Master’s Open Day: 22 February 2014
www.mastersopenday.nl

Konsten att skriva och tala Bilaga 5 Exempel på tabeller, diagram och figurer
Bilaga 5 Exempel på tabeller,

diagram och figurer
120
Konsten att skriva och tala Bilaga 5 Exempel på tabeller, diagram och figurer
121
Konsten att skriva och tala Bilaga 6 Exempel på referensförteckning
Bilaga 6 Exempel på
referensförteckning
Referenser
Allison, Graham & Philip Zelikow, 1999 [1971]. Essence of Decision: Explaining the Cuban Missile Crisis.
New York: Longman.
Aristoteles, 2009 [350 f.Kr]. ”Den nichomachiska etiken” i Hallberg, Peter – Maria Jansson – Ulf
Mörkenstam (red.), Tretton texter i politisk teori, 2 uppl. Malmö: Liber, s. 29–45.
Baldersheim, Harald, 2005. ”Lokalmaktsdebatten – fra nessekonger till nettverksstyre” i Baldersheim,

Harald & Lawrence E. Rose (red.), Det kommunale laboratorium: Teoretiske perspektiver på lokal politikk
og organisering, s. 87–111.
Bartelson, Jens, 1997. ”Konstruktivism” i Kjell Goldmann – Mogens N. Pederson – Øyvind Østerud
(red.), Statsvetenskapligt lexikon. Stockholm: Universitetsforlaget.

Benhabib, Seyla, 2004/2002. Jämlikhet och mångfald: Demokrati och medborgarskap i en global
tidsålder. The Claims of Culture: Equality and Diversity in the Global Era. Övers. Sven-Erik Torhell.
Bet. 2002/03: UbU18. Etikprövning av forskning. Utbildningsutskottets betänkande.
Björkdahl, Annika (under tryckning). “Building Peace – Normative and Military Power in EU Peace
Operations” i Richard Whitman (red.) Normative Power Europe: Empirical and Theoretical Perspectives.
London: Routledge.
Bosso, Christopher J., 1994. ”The Contextual Basis of Problem Definition” i David A. Rochefort & Roger
W. Cobb (red.) The Politics of Problem Definition. Lawrence, Kansas: University Press of Kansas, s. 182–203.
Brown, Mark B., 2009. Science in Democracy: Expertise, Institutions, and Representation. Cambridge,
MA: The MIT Press.
Clegg, Stewart, 1989/2002. Frameworks of Power. London: Sage.
Dagens Nyheter 2010-08-14. “Bärbolag gör stora vinster”. Nyhetsartikel. [Elektronisk] Tillgänglig:
http://www.presstext.se/online/display.php?set=S1&xid=DN201008140237059775.
Hämtdatum 2010-09-24.
Dahl, Robert A., 1961. Who Governs? Democracy and Power in an American City. New Haven, CT: Yale
Studies in Political Science.
Datainspektionen 1 = Datainspektionens webbplats, Frågor och svar om sociala nätverk på webben.

vilka-ar-riskerna1/. Hämtdatum: 2010-09-24.
Datainspektionen 2 = Datainspektionens webbplats. Frågor och svar om sociala nätverk på webben.

hur-skyddas-min-personliga-integritet-pa-en-social-natverkssajt1/. Hämtdatum: 2010-09-24.
Dir. 1990:16. Frågor med anknytning till användning av genteknik. Justitiedepartementets kommittédirektiv.

regeringskansliet”, Statsvetenskaplig tidskrift, vol. 110, nr 4, s. 369–384.
Ds 2001:62. Etikprövning av forskning som avser människor. Utbildningsdepartementets promemoria.
123
EC 2000/0032 (COD) = European Commission, 2000. ”Proposal for a regulation of the European
Parliament and of the Council regarding public access to European Parliament, Council and Commission
documents”. Brussels: European Commission.
EP A4-0476/98 = European Parliament, 1998.”Preliminary report on openness and citizens’ access to

EU documentation”, the Institutional Affairs Committee. Author: Maj-Liis Lööw.
Erlingsson, Gissur Ó, 2005. Varför bildas nya partier? Om kollektivt handlande och partientreprenörer.
Diss. Lund: Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.
EU-kommissionen, 2001. ”Report of the Working Group ‘Democratising Expertise and Establishing
Scientific Reference Systems’ ”. Bryssel: Europeiska kommissionen.
Filosofilexikonet, 1988, ”etik”. Poul Lübcke (red.). Stockholm: Bokförlaget Forum.
Genteknikberedningen, 1992. Genteknik – en utmaning. SOU 1992:82. Kommittébetänkande.
Goldstone, Jack A., Robert H Bates, David L. Epstein, Ted Robert Gurr, Michael B. Lustik, Monty G.
Marshall, Jay Ulfelder & Mark Woodward, 2010. “A Global Model for Forecasting Political Instability”,
American Journal of Political Science vol. 54, nr 1, s. 190–208.
Greenpeace 2010. Bakgrund till BASF:s genmanipulerade potatis Amflora. Greenpeace Nordic, mars
2010. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.greenpeace.org/sweden/rapporter-och-dokument?page=2.
Hämtdatum 2010-09-15.
Hall, Patrik, Kristian Sjövik & Ylva Stubbergaard 2005. Nätverk söker förankring: Öresundsregionen i ett
demokratiperspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Hall, Tim & Phil Hubbard, 1996. “The entrepreneurial city: new urban politics, new urban geographies?”,
Progress in Human Geography, vol. 20, nr 2, s. 153–174.
Herget, Josef, 1992. “Towards a dynamic approach to information marketing” i Teknologi och kompetens,
Proceedings of the 8th Nordic Conference on information and documentation, 19–21 maj 1992,
Helsingborg, s. 163–168.
”How do we find a solution to staffing issues?”, 2010. Anonym. Critical Care Nurse vol. 30, nr 1, s. 14–15.
Hunter, Floyd, 1953. Community Power Structure: A Study of Decision Makers. Chapel Hill: University
of North Carolina.
124
Illman, Karl-Johan, 2010. ”Antisemitism” i Nationalencyklopedin. Tillgänglig: http://www.ne.se/lang/

antisemitism?i_whole_article=true. Hämtdatum: 2010-09-15.
Intervju 1 = Tjänsteman på kommunen i mellanstor svensk stad. Intervju 17 maj 2007.
Intervju 2 = Chefstjänsteman på statlig myndighet. Telefonintervju 19 maj 2007.
Judge, David – Gerry Stoker – Harol Wolman, ”Urban Politics and Theory: An Introduction” i David
Judge – Gerry Stoker – Harold Wolman (red.), Theories of Urban Politics, 1995, s. 1–12.
Justitiedepartementet, 1990. Frågor med anknytning till användningen av genteknik. Dir. 1990:16.
Kommittédirektiv.
Kalla fakta, 1999. ”Vanskötsel i äldrevården”. TV4, 14 oktober.
Karlsson, Boris, 1996. Begreppsmodellering: ett stöd vid perspektivförändring. Borås studies in information
systems: 6. Borås: Högskolan, institutionen för data- och affärsvetenskap.
King, Gary – Robert O. Keohane – Sidney Verba, 1994. Designing Social Inquiry: Scientific Inference in
Qualitative Research. Princeton, N.J.: Princeton University Press.
Need help with your

dissertation?
Get in-depth feedback & advice from experts in your
topic area. Find out what you can do to improve
the quality of your dissertation!
Get Help Now
Go to www.helpmyassignment.co.uk for more info

Lukes, Steven, 2008 [2004]. Maktens ansikten. Orig. titel Power: A Radical View, övers. Henrik Gundenäs.
Manin, Bernard, 2002 [1997]. Den representativa demokratins principer. The Principles of Representative
Government. Övers. Per Nyqvist. Stockholm: SNS.
Miller, David, 2001. ”Distributing Responsibilities”, The Journal of Political Philosophy, vol. 9, nr 4, s.
453–471.
Mossberger, Karen – Gerry Stoker, 2001. ”The Evolution of Urban Regime Theory: The Challenge of
Conceptualization”, Urban Affairs Review, vol. 36, nr 6, s. 810–835.
Motion 1998/99: T808. En digital allemansrätt.
Motion 2005/06:So21 med anledning av prop. 2005/06:64 Genetisk integritet. Erik Ullenhag m.fl. (fp).
Nationalencyklopedin 1995, ”rättshaveri”. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB.
Nilsson, Joakim, 2004. Offentlighetens tribunal: Drevkarlar och demokrati. Lic.-avh. Lund: Statsvetenskapliga
institutionen, Lunds universitet.
OSSE = Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, 2010. Astana Declaration, CIO./GAL/111/10,
30 juni 2010.
Peña, Adolfo, 2010. ”The Dreyfus model of clinical problem-solving skills acquisition: a critical
perspective”, Medical Education Online, vol. 15, s. 1–11. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://med-ed-online.
net/index.php/meo/article/view/4846/pdf_3. Hämtdatum: 2010-09-24.
Pettersson, Rune, 2001. Trovärdiga bilder. Rapport från styrelsen för psykologiskt försvar: 180. Stockholm:
Styrelsen för psykologiskt försvar.
Prop. 2002/03:50. Etikprövning av forskning.
Prot. 1996/97:77. Riksdagens protokoll 12 mars 1997.
Selme, Anna, 1998. Databaser – sökteknik – referenser: en lathund från biblioteket. Opublicerat manuskript.
Borås: Högskolan, biblioteket.
SFS 2006:351. Lag om genetisk integritet m.m.
126
SOU 1992:82. Genteknik – en utmaning. Genteknikberedningens betänkande.
Studio ett, 2004. ”Privata sjukhus”. Sveriges Radio, 11 februari.
Stoker, Gerry, 1995. “Regime Theory and Urban Politics” i David Judge (red.), Theories of Urban Politics.
London: Sage, s. 54–71.
Så som i himmelen, 2004 [film]. Regi: Kay Pollack. Sverige: GF Studios.
Törnman, Lars, 2003. Initiativtagare och grundare av Kirunapartiet i Kiruna kommun. Intervju
28 mars 2003.
Watson, Ian, 1998. “Internet, intranet, extranet: the hype and the hope”. Baserad på bidrag vid TLS
höstkonferens 1997. Tidskrift för dokumentation, vol. 53, nummer 1, s. 1–7.
Westerholm, Barbro (fp). Riksdagsledamot 1988–1999, 2006–. Ledamot i socialutskottet 1994–1998,

2006–. Ordförande i kommittén om forskningsetik. Ledamot i Statens medicinsk-etiska råd 2006–.
Telefonintervju 20 juni 2006.
Wolodarski, Peter, 2010-08-15. ”Förföljd av digitala fotspår”. Dagens Nyheter. Ledare.
Brain power By 2020, wind could provide one-tenth of our planet’s

electricity needs. Already today, SKF’s innovative know-
how is crucial to running a large proportion of the
world’s wind turbines.
Up to 25 % of the generating costs relate to mainte-
nance. These can be reduced dramatically thanks to our
systems for on-line condition monitoring and automatic
lubrication. We help make it more economical to create
cleaner, cheaper energy out of thin air.
By sharing our experience, expertise, and creativity,
industries can boost performance beyond expectations.
Therefore we need the best employees who can
meet this challenge!
The Power of Knowledge Engineering
Plug into The Power of Knowledge Engineering.

Visit us at www.skf.com/knowledge

Konsten att skriva och tala Endnotes
Endnotes
1. Den engelska beteckningen paper och den svenska direktöversättningen papper används
parallellt. I denna text används fortsättningsvis beteckningen kurspapper.
128

Konsten Att Skriva Och Tala

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Konsten Att Skriva Och Tala

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Jakob Gustavsson; Maria Hedlund

Konsten att skriva och tala

Konsten att skriva och tala

2 Konsten att skriva en text 18

4 Click on the ad to read more

3 Konsten att skriva en vetenskaplig text 49

5 Click on the ad to read more

5 Konsten att tala 99

6 Opposition och annan kritisk granskning 107

Bilaga 1 Exempel på titelsida 112

© Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.

Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.

Discover the truth

© Deloitte & Touche LLP and affiliated entities.

Bilaga 4 Exempel på inledning 116

We will turn your CV into

7 Click on the ad to read more

Jakob Gustavsson och Maria Hedlund

Observera att anvisningarna i kapitel 4 om utformningen av uppsatser vid stats­vetenskapliga institutionen

1.2 Olika slag av skrivande

• Låt skrivandet utgöra en del av ditt arbete redan från början!

1.3 Hur åstadkommer man en bra text?

• Vem vänder sig texten till – vilken är målgruppen?

• bestämma uppgiften, dvs. precisera kommunikationssituationen och avgränsa ämnet

13 Click on the ad to read more

1.4 Att skriva i grupp

• bestämma uppgiften och avgränsa ämnet

16 Click on the ad to read more

1.6 Värderingskriterier vid examination

Är dispositionen lättöverskådlig och konsekvent? Bygger uppsatsen på ett tillfreds­ställande material,

2 Konsten att skriva en text

19 Click on the ad to read more

2.2 Fint och fult

2.2.1 Fackspråk och främmande ord

2.2.2 Privat stil

5 Specializations #10 WORLDWIDE 55 Nationalities

www.ie.edu/master-management mim.admissions@ie.edu Follow us on IE MIM Experience

22 Click on the ad to read more

2.2.3 Formell stil

2.3 Bra och dåligt

2.3.1 Kapitelinledning och -avslutning

26 Click on the ad to read more

In the past 5 years we have drilled around

Who are we?

Who are we looking for?

We’re looking for high-energy, self-motivated graduates

29 Click on the ad to read more

Så här till exempel:

Menghistu förespråkade jämställdhet, värdeorientering, att upphäva klasskillnader, kulturella

Så här bör det se ut i stället:

-- utbildning på både grund- och högskolenivå

Excellent Economics and Business programmes at:

“The perfect start

32 Click on the ad to read more

Så här hade det blivit mycket bättre:

• EU tillämpar ett ekonomiskt tänkesätt i stället för ett kulturellt.

En liknande ändring kan göras i följande exempel:

▶▶ enroll by September 30th, 2014 and

Note: LIGS University is not accredited by any

35 Click on the ad to read more

2.4 Rätt och fel

• Ords stavning och böjning: Svenska Akademiens ordlista (SAOL) (2006)

38 Click on the ad to read more

• Språkriktighet: Myndigheternas skrivregler (2009)

3 Konsten att skriva en vetenskaplig text 49

6 Opposition och annan kritisk granskning 107

Observera att anvisningarna i kapitel 4 om utformningen av uppsatser vid statsvetenskapliga institutionen

Är dispositionen lättöverskådlig och konsekvent? Bygger uppsatsen på ett tillfredsställande material,

3 Konsten att skriva en

Det blir då också organisationen som fungerar som uppslagsord i referensförteckningen:

I referenslistan inkluderas uppgifter om uppslagsverkets titel, utgivningsår, uppslagsord, redaktör (om