sommar_i_p1_20050713_1300_277ceee.

mp3
Speaker1: [00:00:39] Det borde vara varje människas rättighet att någon gång då och
då får lätta med fötterna från jorden och sväva en stund i luften. Lite skönare, lite ballare
än resten av mänskligheten. Jag gick med det speciellt i lurarna och hade solglasögon
en riktigt varm sommardag i grönvitt linne och norra Europas tuffaste skinnväst och
hade den där känslan av bara möjligheter och medvind i hela kroppen. Det här var sent
80 tal, eller möjligtvis tidigt nittiotal och årets första riktiga sommardag när det faktiskt
var befogat att bära solglasögon. Jag sneddade över Götgatsbacken och liksom
svävade ner mot Slussen. Match på Söderstadion. Men först en öl vid Gullmarsplan. Väl
innanför dörrarna på tunnelbanestationen så märkte jag att det var lite för mörkt för att
bära solglasögon. Det blev lite svårt att se, men jag ville inte kliva ur den här sköna
världen. Jag tänkte att det gäller att passa på, för hur ofta känns det så? Hur ofta får
man chansen att verkligen känna sig som en kung? Så jag lät de sitta. Jag hade bra
driv i steget. Gled ner för trapporna och helt i linje med den här fulländade stämningen
så kommer det in ett tåg i precis rätt ögonblick. Dörrarna öppnas för mig och jag kan
rinna in i vagnen, liksom i steget. Med perfekt tajming nästan i takt med musiken. Där
inne är det ännu mörkare.

Speaker1: [00:02:38] Jag ser knappt någonting alls. Men jag känner den matta
stämningen i vagnen. Jag känner den lutherska atmosfären. Jonte, anden, sväva där
inne. Jag känner blickarna från de nedtryckta tunnelbane resenären. Jag hör frågan
som ligger i luften Vem fan tror han att han är? Och varför har han solglasögon på sig
härinne? Men jag bjuder på det. Just idag är jag stark. Just i dag mår jag bra. Dessutom
har jag åkt tunnelbana hur många gånger som helst. Jag behöver inte se så mycket.
Jag vet ändå hur det ser ut. Jag är hellre tuff, hellre skön. Ett snäpp vassare än mina
medresenärer. Alla som någon gång har åkt tunnelbana i Stockholm vet att det står en
plast klädd järn stolpen mitt i gången på varje vagn. Det borde jag också vetat. Men
nocken var total. Glasögonen sprack. Jag fick en duktig smäll rätt i ansiktet, så hårt att
jag snubblade baklänges och kände hur näsblodet började rinna för hakan. Min frys till
ramlade i golvet, speciellt for ur mina öron. Jag har för mig att den gick sönder. Men till
alla er som satt i den där vagnen och såg mitt hastiga fall från rockstjärnestatus till
golvslipare, till er som satt där och smålog och tänkte ja, ja, så går det om man inte har
fötterna på jorden. Till alla er som måste ha sett hela händelsen och tänkt att det var rätt
åt mig att se där.
Speaker1: [00:04:33] Han fick ett par sekunder i den där vagnen när han var super tuff.
Sen föll han platt till marken. Till er vill jag bara säga det var det värt. Och får jag
någonsin tillfället igen att försätta mig i det där förhöjda men sårbara tillståndet så gör
jag om det utan att tveka. Det här programmet heter Sommar. Jag heter Jonas
Karlsson. Jag är skådespelare. Jag tycker väldigt mycket om mitt yrke och nästan varje
dag funderar jag på att sluta och börja något nytt. Jag kan vara ganska impulsiv och
tråkig. Ofta är jag ganska tråkig. Är impulsivt tråkig. Det slog mig för ett tag sedan att jag
ofta är häpnadsväckande tråkig. Men det är rätt okej. Det funkar bra. De flesta märker
det inte förrän de kommer väldigt nära och då är det oftast för sent. Så står de där och
tänker dig att man kan ta så fel. Han såg så rolig ut på avstånd. Men jag är väldigt rolig
också. Förvånansvärt rolig i de mest otippade situationer. Jag får ofta bromsa min
obstinata humor som tenderar att ta över, göra det flamsigt och heter okoncentrerat.
Jag är mycket musikintresserad. Lyssnar intensivt och länge på olika artister, lär mig
saker om dem. Tar reda på skillnaden mellan inspelningar, olika dirigenter och solister
och Reims. Bäst tycker jag kanske ändå om musiken av typen dunka dunka.

Speaker1: [00:06:51] Men det varierar. Jag prenumererar på en massa olika

musiktidningar, en del för att de är bra och andra för att jag inte riktigt vet hur man gör
när man slutar. Jag tycker att de spelar för mycket låtar på sportradion. Jag tycker bäst
om caféer utan musik. Jag är stolt och generad. Jag lever i det här gränslandet mellan
omnipotent och mindervärdeskomplex. Jag är en obotlig romantiker och en krass
cyniker i en och samma person. Jag är ambassadör för RBU och försöker hålla isär mitt
yrke och min privatperson. Jag drar mig för att uppträda offentligt och gör det om och
om igen. Ibland flera kvällar i veckan. Jag är en mycket orolig person. Jag oroar mig för
allra minsta. Mycket lugn till sinnet. Ta det lugnt med saker. Jag låter var sak har sin tid.
Blandar ihop dem allihop. Känner mig hotad och älskad. Jag är folkskygg och
översocial. I en olycklig kombination av avvaktande och påträngande. Jag vill alltid ha
folk omkring mig och behöver vara för mig själv långa stunder för att kunna tänka. Jag
tror att jag är någon. Jag skulle gärna ha båda fötterna på jorden om det inte var så
tråkigt. Jag är väldigt ung till sinnet och har så länge jag kan minnas haft en liten farbror
i mig. En gammal farbror med svart rock och kavaj och en liten anteckningsbok i fickan.

Speaker1: [00:08:45] Jag har alltid gillat lite barnsliga kläder av sköna material, typ
munkjacka. Uppskattar en snygg kostym och gärna slips och smoking om det går. Vill
alltid ha snygga kläder på mig och skryter om att jag är helt ointresserad av mode.
Nästan kokettera med det. Jag har varit medlem i samtliga riksdagspartiers
ungdomsförbund utom KD. Känner mig som en hippie. Lever som en Svensson. Tror att
jag är en rockstjärna. Har hört folk säga att jag är en filmstjärna. Vill gärna vara
författare och skådespelare och regissör och konstnär och trädgårdsmästare om det
går. Tack! Jag skulle så gärna vilja vara en kompromisslös skådespelare som alltid går
mina egna vägar, tar mina egna beslut, bara följer min inre röst och inte väjer för något.
Och så vill jag vara en i maskineriet och böja mig för den kollektiva konstformen. En
lagspelare, smidig, formbar, ombytlig. Jag tror inte att det är oförenligt. Jag drömmer om
en framtid i lugn och ro, på en enslig plats med bara min fru och mina barn. Mina allra
närmaste omkring mig. En stuga kanske vid havet med ständigt liv och rörelse omkring
mig. Nya ansikten varje dag. Flygplatser, kaffebarer och resor runt om i världen.
Framför allt har jag det här motståndet mot att definiera mig själv. Jag vill hela tiden
vara ny.

Speaker2: [00:10:48] Om man.

[00:10:54] Han du. Här finns. Var. Har. Don't have any. God.

Speaker1: [00:11:29] Jag har alltid avundats dem med ett tydligt genuint ursprung. Folk
med bakgrunder som ger dem en odiskutabel och självklar identitet. Arbetarklass till
exempel. Lyssna på det. Arbetarklassbakgrund. Jag med min arbetarklassbakgrund.
Eller invandrare? Andra generationens invandrare. Vi syrianer. Vi brukar alltid ha
mycket folk på våra middagar. Eller mitt judiska ursprung tillåter inte att jag. Och så
vidare. Och så vidare. Det verkar så trevligt att ha det där i bakgrunden. Både en
gemenskap och en särställning. Både vi och bara jag vet hur det är att vara cirkus barn.
Jag har inte ens ett spännande namn. Just min namn kombination är väl en av de
vanligaste man kan ha i det här landet. Själv kom jag från en sådan där alldeles jämn,
grumlig svensk medelklass bakgrund som jag delar med hundratusentals, kanske till
och med miljoner andra svenskar. Och vi är för många för att känna oss så där riktigt,
riktigt speciella. Vi gör allt vi kan för att göra oss speciella på andra områden, men det
är svårt att riktigt komma i kapp. Jag har jobbat hårt och länge på att bli en riktig, riktig
Hammarbyare. Min pappas släkt är Hammarbyare och har varit det länge så där finns ju
något att ta av. Men det är som om det inte riktigt smäller lika högt som indian eller
adlig. Jag har verkligen slitit med att skaffa mig en kulturell identitet. Han där. Vem är
han? Jomen, han är en sån där kulturpersonlighet.

Speaker1: [00:13:29] Han håller på med kultur, har gjort det länge. Han kommer från
Stockholm och är tydligen Hammarbyare i rakt nedstigande led. Och honom måste vi
snacka med. Jag vet inte. Det har inte hänt än. På fredagarna i min skola var det
klassens timme. Då fick man uppträda för varann, berätta en rolig historia, sjunga nån
sång eller kanske spela en sketch. Det brukade vara några tjejer som mimade med
hopprep till ABBA eller fröken som läste en saga. Och så var det jag och min kompis
Per som spelade en sketch. Den hette Pappan och barnet och gick ut på att pappan
försökte läsa en saga för sin son som hela tiden avbröt och ville ändra i handlingen. Jag
spelade pappan och min kompis Per som var lite kortare än jag spelade Barnet. Det här
pågick i stort sett hela låg och mellanstadiet. Varje fredag körde vi samma sketch om
och om och om igen, men på ett ungefär samma handling i sex år. Det var en succé.
Våra klasskamrater vred sig av skratt och jag har fortfarande i dag svårt att se vad det
var förutom själva upprepningen som var så roligt. Som jag minns det så tvekade vi
aldrig om vi skulle spela den där varje fredag. Det blev som en vana. När det var fredag
så körde vi den bara på nytt. Vi improviserade lite kring innehållet i sagan, men själva
formen var densamma om och om igen.

Speaker1: [00:15:54] Varje fredag. Jag vet att olika fröknar vid olika tillfällen försökte
bryta den här monstruösa upprepningen med mer eller mindre finkänsliga metoder.
Någon gång hade vi möte om hur den här fria timmen skulle användas med lite
försiktiga kommentarer om att alla gärna fick vara delaktiga och att olika förslag var
välkomna. En annan fröken sa rent ut att nu är det roliga timmen och ni får göra vad ni
vill utom Jonas och Per. Men hur det än var så slutade det alltid med att vi spelade den
där sketchen i alla fall. Och som jag minns det var det ingen i klassen som invände. Vi
var inga så där särskilt poppis killar annars, varken Per eller jag. Vi var inte roligare än
någon annan i klassen, men det var någonting med den där historien som liksom aldrig
tog slut. Och kanske är det inte konstigare än att vi behöver upprepningen. Vi behöver
få känna igen oss, känna oss smarta. När vi spelar klassikerna. Idag så vet ju de flesta i
publiken hur det ska gå i pjäsen. Men det är ju inte det vi längtar efter. Vi längtar efter
att få uppleva det på nytt, kanske på ett lite annorlunda sätt. Och är det bra så låter vi
oss luras med historien som om vi inte hade en aning om hur det skulle gå. För finns
det något skönare än att låta sig luras?
Speaker2: [00:17:49] Kontot ballar ur.

Speaker1: [00:17:58] Rosenmetoden. Nånstans anade jag ju att det inte var riktigt okej.
Jag var väl 178 år bara. Men även 178 åring har ju nån slags känsla för var gränsen
går. Ändå kunde jag inte låta bli. Kanske hade jag hoppats på ett annorlunda
mottagande. Kanske hade jag tänkt mig att de skulle ta det på ett annat sätt och se det
mer som en totalupplevelse. Min kompis och jag brukade hålla konserter på hans
föräldrars uteplats. De hade en sån här altan med träpanel och en spaljé i ena änden.
Och där hade vi som en liten scen. Man kunde komma fram bakom någon slags figur,
klippt buxbom, ek och stå framför spaljén och sjunga och spela på tennisracketar. Eller
rättare sagt, jag sjöng och gjorde gitarrljud med munnen och min kompis bankade och
upp och nervända plast baljor. Det brukade vara rätt uppskattat de där små
framträdandena. Vi brukade passa på att uppträda där i ena hörnet medan hans
föräldrar satt och fikade och de tyckte väl att det var lite gulligt. Det här var precis när
Sex Pistols var som störst och även vi hade hört talas om dem. Men framför allt min
kompis, fem år äldre bror som kunde berätta alla möjliga historier, som till exempel att
Johnny Rotten än en gång hade spytt på scenen. Den här dagen körde vi anarkin mjuk
och jag var Johnny Rotten och på något sätt var det väldigt härligt att vara honom.

Speaker1: [00:19:58] Och hoppa runt och skrika och dansa. Svinga med tennisracket.
Min kompis föräldrar tyckte väl redan från början att just det här framträdandet var så
där. De hade finbesök och tänkte väl kanske att vi skulle ha hållit oss lite mer inom
ramarna. De satt och nickade med lite halv trötta så där och hoppades väl mest på att
det skulle ta slut. Men jag hade sparat det bästa till sist. Bakom den där figur klippta
buxbom häcken så hade jag gjort i ordning ett glas med kräk blandning. Fil, knäckebröd
blandat med juice och när stämningen är som högst och vi pumpar på som bäst och
bara det där lilla extra saknas så sticker jag in huvudet bakom busken, tar en ordentlig
portion i munnen, hoppar fram på scenen och få till ett sånt där riktigt sving med
huvudet så jag sprutar ut den här blandningen över rabatterna. Rader av penséer upp
på trätrall, klarna upp på bordet och sommar duken. Och om jag inte minns fel även en
del på publiken själva lördags gästerna. Det var inte okej. Så fort det var gjort förstod
jag att jag hade gått över en gräns och att det skulle bli problem. Och det blev det. Men
det var så skönt att vara Johnny Rotten. Och efter den dagen så såg min kompis
föräldrar på mig på ett helt annat sätt. Med respekt.
[00:21:54] Jag har valt taxi, tog en taxi och gick på.

Speaker2: [00:22:00] Disco och drack en Frisco. Ja, hela.

Speaker1: [00:22:14] Jag spelade klarinett. Jag ville spela saxofon för det hade jag sett
folk göra på tv och det stämde så bra med den tidens ideal att spela saxofon. Det där
blanka, böjda instrumentet som trakasserades företrädelsevis av en man, kanske i
midjekort, marinblå dubbelknäppt kavaj, gärna mot en solnedgång i skärgården. Så där
lite Johan Stengård mässigt. Jag menar, det var inte fråga om jazz. Det var fråga om ett
kort instrumentalt parti i en poplåt eller något solo i rock sammanhang. I ett skede av
den här låten, när allt det viktiga var sagt, när refrängen redan hade gått några gånger
och inga ord längre kunde uttrycka det som artisten ville säga med sin låt. Då klev
saxofonisten fram, böjde bakkroppen, lyfte upp saxofonen, lät den blanka mässingen
glimma i ljuset från den här solnedgången eller vad det nu var. Kanske som en silhuett
och väste fram tonerna så där hest. Och jag fattade ju redan då att om det var
någonting i den här portvakten som gjorde intryck på tjejer så måste det ju var den här
snubben som nästan hela låten liksom stod helt lugn i ett hörn med sitt instrument, sin
mässings pjäs hängande på magen och bara avvaktade. För han visste att när tiden var
mogen, när de hade tjatat ut vers och refräng några gånger så skulle han till sist kliva
fram och liksom definitivt befästa kompositionen. Hans innersta väsen med sina genialt
enkla saxofon toner som ingen kunde värja sig mot som en kung, som bandets extra
växel och bara blåsa ut alla våra drömmar om känslor och kvinnor och blanka prylar och
pengar och sex.

Speaker1: [00:24:34] Allt det där som liksom var den tiden. Allt rymdes i saxofonen, så
jag ville spela saxofon. Men jag fick nöja mig med Clarinett. Klarinett. Det är inte riktigt
samma sak. Det är lite likt saxofonen på det sättet att det är samma blås teknik med rör
och så, och på ett ungefär samma fingersättning. De är uppbyggda på ungefär samma
sätt, men där slutar också likheterna. Klarinetten har ju inte riktigt samma sex appeal.
Klarinetten har väl mer hemma hos den här karaktären som i amerikanska college film
brukar kallas för nörden. Jag vet inte om ni någon gång har sett en klarinett väska. Det
är ingen kul syn. I alla fall inte för en 13:14 åring som desperat försöker klänga sig upp
på popularitetstävling i högstadiet, eller i alla fall se till så att han inte för gott halkar ner
från den trygga gråa grund plattformen där han kunnat gömma sig bland tillräckligt
många andra som liksom varken var för tuffa eller för töntiga för att sticka ut något
vidare. En klarinett väska i det läget när man liksom bara försöker driva med strömmen,
det kan verkligen ställa till det. Jag hade klarinett väska, en liten skinn klädd dokument
portfölj liknande väska med små rundade hörn och det syns på den att antingen så är
det träben där inne eller så är det något riktigt perverst instrument. Det fanns egentligen
bara en väska som var töntigare och det var flöjt väskan. Men det var ju nästan bara
tjejer som hade och de kom ju undan med det på ett helt annat sätt.

Speaker1: [00:26:39] Det kunde ju till och med vara lite gulligt så där. Men Clarinett
väskan befinner sig i ett hopplöst ingenmansland mellan inte särskilt stor och inte
tillräckligt liten. Den gick ju inte att gömma i ryggsäcken till exempel. I Salomon
ryggsäcken. Alla tuffa killar hade trumpet väska om de nu huvud taget hade något
blåsinstrument. De allra tuffaste hade elgitarr. Kajsa. Hon sket fullständigt i det där med
blåsinstrument. De absolut tuffaste hade ju naturligtvis inga instrument väskor alls. De
hade hockey vägar och sket i musik över huvud taget. Eller de gillade Brynäs dem så.
Twisted sisters och sådär. Det är ungefär samma sak. Sen fanns det de som
kombinerade hockeyvärlden med trumpet väskan som hade trumpet i väskan i
hockeyvärlden. Men inte jag. Jag hade klarinett väska. Jag provade alla möjliga
varianter och bära den där väskan så det skulle verka lite tufft. Men det ville sig inte.
Hur jag än försökte slänga den över axeln eller till och med ha den upp och ner. Som att
jaha, är det här killen en väska jag bär så här? Så fick jag aldrig in den där riktigt
nonchalanta stilen. Därför att en klarinett väska blir en fälla i sin alldeles för tydliga
konstruktion. Det är en portfölj med ett handtag som man ska hålla i och att då inte hålla
i det där handtaget. När du nu sitter just där för det ändamålet. Jag har bara bärandet
ännu fånigare. Vad fan håller han inte i handtaget för?

Speaker2: [00:28:35] Unga Daisy var.

[00:28:38] Inte bara barn. Nu.

Speaker1: [00:28:55] Men jag framhärdade. Jag tänkte på den dagen när jag skulle få
övergå till saxofonen och liksom förvandlas från den där fula, finniga klarinett ungen till
en saxofon svan. Jag hade en bra lärare. Han fick mig att tycka att det var roligt att lira
och behärska instrumentet. Vi spelade svårare och svårare grejer. Och så fick jag
komma med i blåsorkestern, en stor 70 manna orkester som drevs av en ungersk
eldsjäl. Man brukar ju prata om det där att kommunala musikskolan ligger bakom stora
internationella musik framgångar. Och det kanske dom gör. Men det var inte det som
var grejen. Vad som var grejen var att vi 70 fick vara del i någonting som var på allvar.
Vi fick ansvar och utrymme för att åstadkomma nånting som gick ett snäpp utanför det
förväntade. Vi fick åka på resor till USA och Kanada Spanien och blev inbjudna till alla
möjliga olika festivaler runt om i världen. Och även om inte alla tänkte att de skulle bli
musiker så var ändå leken på ett stort allvar och drömmen fanns där om de riktigt stora
sammanhangen. Och när tiden var mogen för mig att byta upp mig till saxofonen så
upptäckte jag till min förvåning att jag inte längre var särskilt intresserad av att göra det
skiftet.