Musikvetenskap HT 2009 Fem verk på orkesterrepertoaren

Inlämningsuppgift för delmoment A

Jean Sibelius: Violinkonsert d-moll op. 47

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

3. Vilka kompositoriska förebilder har Sibelius violinkonsert? Vad betyder det för
verkets form, orkestration, motivisk-tematiska struktur och solopartiet?

För att svara på denna fråga har jag delat upp den i olika avdelningar. Jag går i tur och
ordning igenom de kompositoriska förebilderna, form, orkestrering, motivisk och tematisk
struktur samt solopartiet. Källorna till mina påståenden kommer dels från Erik Tawaststjernas
”Jean Sibelius. Åren 1893-1904” (Atlantis förlag 1993, tryckt i Keuru) och följande fem
artiklar från det välkända uppslagsverket Grove Music Online: James Hepokoski, ”Sibelius,
Jean [Johan] (Christian Julius). 4. 1898-1904: first international success and local politics.”;
Michael Talbot, ”Concerto. 2. The instrumental concerto: origins to 1750.”; Cliff Eisen,
“Concerto. 3. The Classical period.”; Leon Botstein, “Concerto. 4. The 19th century.”; Robin
Stowell, ”Violin. I. The instrument, its technique and its repertory. 5. Since 1820. (ii)
Repertory. (a) The solo concerto after Beethoven.”

a) De kompositoriska förebilderna

Den instrumentala konserten uppstod som genre mot slutet av 1600-talet, och det var mer
formen än vilket instrument som valdes som soloinstrument som utmärkte verk i denna
genre.1 Vivaldi, Johann Sebastian Bach och Mozart komponerade viktiga violinkonserter,
men det var med Beethoven som den romantiska violinkonserten föddes. Den blev visserligen
ingen framgång när den framfördes för första gången 1806, men återupplivades av
romantikerna 1844 med Felix Mendelssohn som dirigent. Det som utmärker Beethovens
konsert är att den är musikaliskt seriös – violinen har en underordnad roll, det är verkets
nästan symfoniska framåtrörelse som är det centrala. Den första satsen är också väldigt lång –
Beethoven vågade ta stor tid i anspråk för att utveckla sina idéer, han förföll inte åt billig
underhållning.

Under första delen av 1800-talet gjorde virtuoser som Paganini succé över Europa. En schism
mellan violinspel som lutade mer åt ren teknisk uppvisning å ena sidan, och mellan verk som
hade mer allvar och tyng å andra sida, växte fram.2 Felix Mendelssohn förenade de två genom
sin violinkonsert i e moll från 1845. Den lyckades både ge utrymme för virtuost solospel, men
samtidigt var verket kompositoriskt intressant. Kadensen var utskriven, som för att göra
verket statiskt och ”färdigt”, ett sätt att understryka att det var den intelligente tonsättaren

1
Michael Talbot, ”Concerto. 2. The instrumental concerto: origins to 1750” i Grove Music Online, 2009-10-20
2
Cliff Eisen, ”Concerto. 4. The 19th century. (ii) The place of virtuosity” i Grove Music Online, 2009-10-20

1
snarare än den snabbfingrade musikanten som stod i centrum – men samtidigt var denna
kadens halsbrytande virtuos, och tillkom med hjälp av stjärnviolonisten Ferdinand David.3

Andra exempel på den balans eller ömsesidigt tillfredsställande överenskommelse mellan

solist och orkester som Mendelssohn uppnådde med denna violinkonsert är att soloviolinen
kommer in väldigt tidigt, redan i andra takten. Detta, liksom faktumet att kadensen placerats
före istället för efter rekapitulationen i första satsen, understryker att solisten är viktig.
Samtidigt understryker Mendelssohn att verket är en sammanhållen enhet, och mer än
summan av tre skilda satser, genom att länka samman de tre satserna. En basunnot avslutar
den första satsen och fortsätter klinga in i den andra satsen, vilket ger sken av att det är en och
samma sats som transformeras snarare än avslutas och ersätts.

Mendelssohns violinkonsert i e moll blev en succé och inspirerade andra berömda romantiska
violinkonserter, som Max Bruchs i g moll (1868; hans första av tre), Tjajkovskijs och Brahms
(båda 1878).4 Sibelius måste ha varit väl förtrogna med dessa – dels för att han själv var
violinist, dels för att han beundrade den bastanta tyska absoluta musiken (även Tjajkovskij
hör dit, eftersom han delade den preferensen på sin tid). En intressant detalj är att Sibelius
1915 skrev i sin dagbok att han drömt att han var ”tolf år och virtuos.”5 – det för tankarna till
1800-talets violinstjärna Joseph Joachim, som tolv år gammal var solist under det framförande
av Beethovens violinkonsert som lanserade detta då bortglömda verk på repertoaren. Den
unge violinisten Sibelius beundrade sannolikt Joachim lika mycket som den vuxne tonsättaren
Sibelius beundrade Beethoven.

Det är möjligt att Sibelius även hade hört danskarna Nils Gades och Rued Langegaards
respektive violinkonserter, även om dessa kvalitets- och innovationsmässigt varken når upp
till Sibelius eller hans berömda förebilders försök i genren.

b) Föregångarnas inflytande på Sibeliuskonsertens form

Sibelius violinkonsert är i traditionell form: tre satser, där yttersatserna är snabba och
mittensatsen långsam. Denna tradition går tillbaka till 1600-talet.6 Att ge den första satsen en
tydlig struktur av sonatform och göra den andra satsen lyrisk och sångliknande är andra
traditionella inslag. Även principen att göra en konsert i en molltonart, som slutar i dur – fast
detta är ett grepp som inte är ensamt för violinkonserter; samma fenomen är vanligt
förekommande exempelvis i symfonier i moll.

Sibelius främsta avvikelser från föregångarnas former är att han ersätter genomföringen i
förstasatsens sonatschema med en lång kadens för soloviolinen – detta avsnitt får stå för
bryggan mellan inledningen och rekapitulationen. Detta är en utveckling av det som kan sägas
börja med Mendelssohns violinkonsert i e moll, eftersom Mendelssohn satte kadensen före
rekapitulationen och därmed markerade att kadensen kunde användas som en byggsten i
själva sonatformen – denna byggsten har blivit ännu viktigare i Sibelius konsert.7

3
Cliff Eisen, ”Concerto. 4. The 19th century. (v) The violin.” i Grove Music Online, 2009-10-20
4
ibid.
5
Tawaststjerna, s. 212
6
Michael Talbot, ”Concerto. 2. The instrumental concerto: origins to 1750” i Grove Music Online, 2009-10-20
7
James Hepokoski, ”Sibelius, Jean [Johan] (Christian Julius). 4. 1898-1904: first international success and local
politics.” 2009-10-20 och Tawaststejrna s. 214-215

2
 c) Föregångarnas inflytande på Sibeliuskonsertens orkestrering

Likt Debussy, Rimskij-Korsakov och Mahler var Sibelius en sådan tonsättare mitt emellan
romantiken och modernismen som vågade expandera och experimentera med den
orkesterpalett som hade varit standard under romantiken. Hans violinkonsert tar mer risker än
vad 1800-talets klassiska konserter gjorde, om man säger så. Inledningen är väldigt speciell,
med en viskande, dallrande bädd av violiner som blir ett tunt underlag när den råa
soloviolinen kommer in med sina kompromisslösa tonsprång.8

Överlag tillhör orkestreringen de delar av violinkonserten som skiljer mest mellan Sibelius
och hans föregångare. Han vågar göra en violinkonsert som verkligen är vad den utlovar: ett
verk för soloviolin och orkester. Resan från Beethovens konsert, där soloviolinen var väldigt
integrerad i resten av orkestern, till Sibelius är lång. I långa partier i första satsen är
soloviolinen helt ensam, och i andra är orkestern närvarande men högst passiv, den undviker
att ta över. Man får intrycket av att orkestern lyssnar mer till soloviolinen än vice versa.9

d) Föregångarnas inflytande på Sibeliuskonsertens motiviska/tematiska struktur

Brahms violinkonsert är en av repertoarens stora, och Sibelius har en likhet med Brahms i det
att han är en intelligent tonsättare: det motiviska materialet som presenteras i början behandlas
och utvecklas progressivt på ett systematiskt och subtilt sätt. Framförallt gäller detta
förstasatsen.10 Men även om Sibelius metod har vissa likheter med Brahms så skiljer han sig
både från Brahms och de andra föregångarna genom att använda sig av högst originella
melodier – själva motiven. Sibelius melodier är kärva och kompromisslösa – och ändå så
starka och minnesvärda! – vilket av vissa beskrevs som primitivsim eller naturromantik.11

e) Föregångarnas inflytande på solopartiet i Sibeliuskonserten

Solopartiet i första satsen av Sibelius violinkonsert är kanske det som sticker ut mest jämfört
med tidigare violinkonserter. Beethoven hade varit tillräckligt ointresserad av kadensen för att
överlåta den till den framförande musikern. Mendelssohn hade delvis tillmötesgått sin tids
krav på virtuositet. Brahms och Tjajkovskij hade skrivit kadenser som var svåra att spela, inte
för att det rymdes så mycket i dem, utan snarare för att tonsättarna inte var violinister själva.

Sibelius kadens är däremot unik – den är krävande men full av mening. Tawaststjerna
beskriver den såhär: ”Den bygger på tematiskt arbete över a- och b-motiven som omgestaltas
till sällsamma rop, påminnande om fågelläten. Genom hela kadensen ljuder dessa röster som
ekon från det undermedvetna. A-motivets kanoniska imitation klingar melankolisk och vilse,
passagerna har något ångestfullt i i sin bravur. I stället för virtuosformler ger Sibelius här ett
psykologiskt dokument.”12 Något mer personligt och oförfalskat känsloladdat än detta skulle
inte höras i en violinkonsert förrän Alban Bergs komponerade sin konsert 1935.

8
Tawaststjerna, s. 216
9
Tawasstjerna, s. 214
10
se diverse notexempel i Tawaststejrna, s. 216-220
11
James Hepokoski, ”Sibelius, Jean [Johan] (Christian Julius). 4. 1898-1904: first international success and local
politics.” 2009-10-20
12
Tawaststjerna, s. 219