Jag hoppas av bussen som jag gjort tusen gånger förut.

Ett litet skutt ner på trottoaren och

några snabba steg fram för att låta den framvällande folksamlingen ta sig förbi. Det var ingen
ändhållplats men det var den sista knutpunkten innan stadens utkanter började krypa sig
närmare så det blev ofta tomt på bussen här. En snabb titt till höger och till vänster för att
undvika livsfarliga cyklister och så in i den naturliga gången.

Det kändes lite annorlunda att hoppa av idag. Jag kände liksom en närvaro som svällde och
gjorde rummet mindre, och varmare… trots att himmeln var blå och oändlig. Jag fortsatte
framåt för att ställa mig vid rödljuset. Bilarna flög förbi, en tacksam vindpust i den heta luften.
Hur varmt kan det egentligen vara? Det är bara tidig juni… Då var det som om min
uppmärksamhet fokuserades utan att jag själv ställt in skärpan. En ryggtavla som rörde sig
på andra sidan gatan, bortåt. Det var som om mina ben sjlva började röra sig framåt som av
en osynlig magnetisk kraft och jag började gå efter ryggtavlan med raska steg, i motsatt
riktning till mitt hem.

Först gick jag utan att tänka. Men efter en stund blev jag varse om vad jag höll på med.
Varför följer jag efter en främmande människa? Det är ju creepy. Gå hem med dig…

Mannen framför mig var reslig men gick med något böjd rygg. Han tog långa långsamma
steg som fick mig att behöva anstränga mig för att hänga med. Hans jacka var av slitet läder,
hans byxor gråaktiga, kanske en gång svarta liksom jackan antagligen varit. Mellan hans
ben hängde en kedja som gick från bältesrem till bältesrem. Den gungade liksom hypnotiskt
fram och tillbaka där jag följde den med blicken på ett lite lagom avstånd för att inte vara för
creepy. Var det var som hade fångat mig med just denna man var svårt att säga. Jag hade
fortfarande inte sett hans ansikte men det var något motsägande med honom. Den breda
ryggtavlan utstrålade en trygghet och det ovårdat ruffsiga håret i omodern längd var fylligt
och påminde om ett lejons man. Samtidigt hade han något ursäktande över sig, sättet hans
höfter svängde påminde om en ödlas krälande gång. Jag kom längre och längre bort från
mitt hem och längre och längre bort från rusningstrafiken och de fulla trottoarerna vid
busshållplatserna.

Jag ubndrade varken vem han var eller varför han var tilldragande, det enda jag kunde göra
var att följa mina fötter, den ena efter den andra på ett ihållande avstånd till honom. En blixt
for igenom mig när hans hand snabbt for upp från sidan till hans högra jackficka och fiskade
obetänksamt upp ett ciggpaket. I en rörelse öppnade han paketet, fångade upp en ciggarett
med läppen och stoppade tillbaka den i fickan. I samma veva hade han även fiskat upp och
vände sig mot husväggen. I hans profil såg jag ett fårat ansikte, ett ovackert ansikte utan
varken höga kindben, rak näsa eller vältrimmat skägg. Då han såg en port tog han ett steg in
för att sedan stanna upp helt och på några få sekunder tända sin cigarett. Nar han böjde på
nacken förr tända slängde han en kort blick mot mitt håll. EN flyktig blick som fick blixten jag
tidigare känt av att se honom ta fram ciggpaketet att framstå som en fjuttig ilning. Hans ögon
var isblåa, små men kunde på det långa avståndet kasta en sådan skärpa på mig att jag
med ens kände mig avklädd och helt blottad. Vad var detta för man? Min nyfikenhet var helt
drivande och trots att jag nu kommit ikapp till ett oartigt litet avstånd fortsatte jag mitt
förföljande i hans takt. Cigarettrök slingrade i pulser över hans huvud och nådde mig som en
varm dimma. Lukten, som jag alltid avskytt, kändes välkomnande och hemtrevlig. Vi var nu
helt för oss själva en bra bit butiksgatan. Vägen vi gick längst kantade industriområdet och
det var troligtvis bara de som bodde här som tog denna väg. Glest planterade träd på en
ovårdad, nerskräpad gräsmatta seglade förbi oss. Vi närmade oss en nerklottrad byggnad
troligen full av kommunens elskåp. Mannen svängde plötsligt in på en liten gång bakom
byggnaden och jag stannade för första gången upp för att överväga vad jag egentligen höll
på med. Detta var ett typiskt ställe där hemlösa eller knarkare skulle kunna finna sitt tillhåll
för en natt eller två… Utan att tänka mer på konsekvenserna svängde jag efter honom. Här
hade många ungdomar ritat grafitti ocg spreyburkar låg spridda på marken.

Jag svängde runt hörnet för att komma in bakom byggnaden. Där satt han. På två tjocka
soffkuddar staplade direkt på marken, med armarna vilandes på låren och ciggaretten
mellan tummen och pekfingret. Trots att hans stälning var bredbent och respektingivande var
hans ögon enbart undrande, ja till och med oskuldsfulla. Jag hade ingen förklaring varför jag
hade trängt mig på i hans tillfälliga hem så jag jag gjorde heller ingen antydan till försök att
förklara mig. Framifrån var hans ansikte mycket behagligt, ett snällt ansikte med djupa
bekymmersrynkor, aningen blek, med en ganska liten högt sittande näsa som gav honom ett
lekfullt, pojkigt utseende. Hans haka var liten och inte speciellt framträdande, hans läppar
fylliga med rök singlande ur glipan imitten.

-Tja, läget?

Hans röst var inte ifrågasättande. Han hade ingen ton av missnöje. Hans tilltal fick mig att
känna en stark männsklig närvaro som jag inte känt på hela dagen. Varken ensam, eller på
jobbet, eller under pendlingen till och från. Hans ögon vek inte från mina och värmen jag
tidigare trott varit vädret tilltog, fast jag insåg att det kommit från mitt inre.

-Jodå det är bra, eh… Ursäkta om jag tränger mig på.

-Nädå det är lugnt. Kan jag hjälpa dig med något?

-Nej alltså… jag såg dig borta vid torget och sen… ALltså detta är skitkonstigt, jag har aldrig
sett dig förut. Men jag följde efter dig hit… Förlåt igen om jag…

-Det är verkligen lugnt.

Han gav till ett litet skratt som fick mig att mjukna och skammen över mitt underliga
beteende att försvinna.

-Varför följde du efter mig då?

-Jag vet inte… Jag bara… Jag vet verkligen inte.

-Vad heter du?

-Marie.

-Zack. Välkommen hem till mig.

Han gav till ett skratt igen.

-Kan jag bjuda på något?

Han tog fram en vattenflaska ur ryggsäcken och och såg urskuldande på mig. Sedan tog
han fram cigarettpaketet och sträckte fram det. Jag rökte bara väldigt sällan på någon fest
då och då, men tvekade inte en sekund på att gå fram och ta emot vad som erbjöds.

-Tack.

Han sträckte fram tändaren och jag förde cigaretten mot läpparna. Den fastnade som med
lim mot mina torra läppar. Jag tog ut den en gång, fuktade läpparna, och stoppade sedan
tillbaka den. Han tände elden, jag kunde känna dess värme mot min hud då jag drog in luft.

-Det var så lite. Vill du sitta?

Jag såg mig omkring och insåg att den enda sittplatsen var en låda bredvid hans kuddar.
Jag slog mig ner och hamnade rätt lågt och obekvämt.

-Tack.

-Ja, Marie. Ursäkta röran. Jag brukar inte få besök så ofta. Vem är du?

Jag blev helt ställd av frågan och kunde inte få fram ett ljud. Det kändes som den svåraste
frågan jag någonsin fått.

-Jag skojar, jag vill itne vara dryg mot dig. Det kanske är lite skitsamma vilka vi är, tror du
inte?

Jag kunde inte annat än att nicka och suga in rök från min cigarett. Han hade bara sagt två
meningar till mig men jag fick en underlig känsla av att han utplånat sig själv för länge sedan
och att han nu var fri att fylla sitt inre med vilken annan människa som ghelst. Och nu var
hans inre helt fyllt av mig. Det var liksom som att se in i mina egna ögon när jag sneglade in i
hans. Han släppte min blick och såg sig runt på de nedklottrade väggarna. Färgerna var
starka och klara. Han drog några bloss på sin cigarett tills den var rökt ned till filtret sedan
stoppade han varsamt ned fimpen i en liten metallask han hade i bröstfickan.

-Detta kanske inte är ett drömboende men jag tycker ändå det funkar.

-Jag gilalr väggarna.

-Jo de är fina faktiskt…

Jag kunde inte förstå att det var en hemlös man som satt framför mig, det var som om jag
såg honom i fel ljus och att om jag bara ställt mig i en annan vinkel hade synvillan försvunnit
och han hade istället suttit på en kungatron redo att ge order till sina undersåtar. Jag kände
hur mina läppar särades och jag talade utan att veta vad det var för ord som smet ut.

-Jag kunde verklgien inte låta bli att följa efter dig, det var typ någon dragkraft som…
-Jaså. Fan vad skumt.

-Jag blev bara nyfiken på vem du var.

-Ja då är jag ledsen att behöva göra dig besviken. Jag är ingen. Zack är inte ens mitt riktiga
namn. Jag har bara blivit kallad det så ävla länge nu. Sen började jag presentera mig som
det och nu…

-Vad heter du egentligen då?

-Det minns jag faktiskt inte.

Jag undanslapp mig ett kort skratt men när jag insåg att han inte skojade ströp jag genast av
det.

-Men vadå minns du inte?

-Nä… alltså det kanske inte kommer som en chock men jag är en pundare, Marie. Alltså jag
bor här för jag lägger mina pengar på fucking… drugs.

-Ah… shit.

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ju mina fördomar om vad knarkare var kapabla
till för att få pengar till sitt missbruk, men av någon anledning kunde jag för allt i världen inte
föreställa mig att Zack skulle skada någon.

-Ja alltså, tyck inte synd om mig. Det är ju jag som hamnat här på grund av allt skit jag gjort i
mitt liv.

-Ja men du förtjänar ju inte det…

Han log ett mycket vänligt leende.

-Hur vet fröken detta om jag får fråga?

Jag blev aningen tagen av att ha blivit kallad fröken. Det hade jag säkert inte blivit sedan
femte klass av någon lite smått opassande gympalärare i femtioårsåldern. Men här var det
bara roligt och jag skrattade till. Han hade fortfarande glimten i ögat men sa med fejkad
besvikelse.

-Är jag så patetisk?

-Nej verkligen inte. Jag tycker bara du verkar som en fin människa.

-Tack. Men vad är din deal egetligen? Tänkte du bara komma hit och försöka vända mitt liv
rätt med en komplimang eller två eller?

-Nej verkligen inte. Eller det hade ju varit trevligt om jag hade kunnat göra det. Jag, jag…
Plötsligt blev jag väldigt generad då jag insåg vad jag egentligen hade kommit hit för. Han
snappade troligen upp mitt kroppspråk och tog snabbt till orda för att jag inte skulle bli mer
obekväm.

-Du måste inte berätta! Man gör ju en jävla massa skit utan en bra anledning hela tiden…

Jag tittade ner och nickade, tacksam för att han räddat mig från att svara.

-Vad gör du då?

-Du menar vad jag jobbar med?

-Njae… allmänt. Vad är din livssituation typ.

Jag blev åter ställd av hans direkta fråga. Jag hade varit så fast i min vardag och mina
rutiner ett bra tag så jag hade inte uppmörksammat den underliggande känsla av tristess
som börjat krypa in som ett grått tidvatten.

-Eh jo… alltså jag har ju inget att klaga på.

-Det har inte jag heller och kålla hur piss jag har det.

-Det kanske är sant…

-Har du det piss eller?

Jag blev tyst ett tag men svarade sedan med solklar säkerhet.

-Det är väl det. Jag har nog börjat tycka att allt är sjukt ävla tråkigt. Bara en dag som
överllappar den förra tills du har ett helt år som bara flyter ihop och man undrar vad fan man
hade för sig egentligen…

-Jag känner igen det…

Det var så märkligt. Att jag kunde känna mig så sedd av en människa jag nyss träffat. Hans
blick kändes som en kärleksfull klapp på ryggen.

-Alltså jag har ju ett hem och en familj som älskar mig. Jag leker med mina barn varje dag,
jag kysser min make varje dag. Men jag känner liksom att jag inte är där.

-Den är jävligt bull… Ibland kan det gå veckor isträck och jag undrar var fan jag varit
egentligen.

-Mm…

-Blev det jobbigt nu? Vi behöver inte prata om det om du inte vill.

Egentligen hade jag inte alls lust att prata längre.

-Ska vi säga såhär då, Marie. Vi är båda olyckliga och nu sitter vi här och är olyckliga
tillsammans, och det är fine…

-Låter bra…

-Ska du ha en till?

Jag skakade på huvudet och han tog åter i en enda rörelse ciggen till läpparna och tände
med en tändare som verkat dyka upp ur tomma intet. Röken ringlade sakta uppåt i den
sillastående luften mellan husväggarna. Jag började känna en rastlöshet i kroppen, jag
visste ju att dragningen jag kännt till denna man var fysisk. Det gjorde nästan ont i mig att
inte sträcka ut armen för att röra honom. Det var som att han kände min frustration och
tittade lite smått frågade på mig i några sekunder innan han liksom tog sats, tittade ner i
marken och sedan reste sig upp.

-Här.

Han räckte ut en hand till mig med ciggen i mungipan. Som hypnotiserad ställde jag mig upp
och såg ner på hans hand. Jag la min hand när och kände nästan en särtsam elektricitet
fara gnom armen, genom mitt hjärta, ner mot mina öfter och underliv. Han fortsatte titta på
mig i en frågande blick, inte för att be om tillåtelse, snarare för att se så att jag kunde tillåta
mig själv. Ciggen han hade i mungipan hängde löst kvar, och han tittade utforskande ner på
min hand. Han höll den otroligt varsamt och vred på den några gånger för att se den ur alla
vinklar. Han förde sedan sitt finger längst min handflata upp på min handled. Jag hade aldrig
kunnat sluta om jag ens hade velat, det var som om all moral jag någonsin lärt mig under
mitt fjuttiga liv var som raderat, det enda som betydde något var att vi var två människor som
faktsikt såg varandra. Det var som om hans beröring öppnade upp mig helt och hållet
känslomässigt, på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Det var som om hans finger väckte känslor
som rymde allt mellan himmel och jord. Oändliga känslor, utan början eller slut. Han tog tag i
min underarm och drog med minimalt tryck den till sig, min kropp följde automatiskt efter. Vi
hade redan stått nära varande mellan de smala väggarna men nu stog jag så nära att mina
lår nuddade vid hans. Värmen som tidigare kännts tryckande spred liksom ut sig jämt mellan
våra kroppar och jag kände att mina muskler släppte taget och slappande av. Han trog
långsamt och stadigt uppför min arm och tog tag om min bara överarm. Ett sista frågande
ögonblick och han vände sig bort för att spotta ut ciggen. Rök singlade upp mellan oss när
han böjde sig ner mot mitt ansikte. Värmen, eller electriciteten, stömmade nu som en löpeld
genom mina avslappnade kropp. I min mage rörde sig vågor av ren sensation, det var inte
som någon upphetsning jag någonsin känt förut, det var bara som en fruktansvärt påtaglig
närvaro. Han lät sin kind nudda vid min, jag kände hans doft som var som att hålla tusen
timmar med samtal för att försöka förstå varandra, så som det tidigare kändes att han hade
uppslukat min person, kunde jag helt och fullt uppsluka honom. Hans läppar stannade precis
intill mitt öra och han sa med lågmäld röst som utlöste ett så kraftigt energirus att jag trodde
att min kropp skulle brista och att jag skulle flyga ut åt alla håll.

-Vakna.