Min kletiga ryggsäck

Jag går stigen fram. Det är ljummet men friskt. Löven omsluter mig från alla sidor. Till höger
buktar det in i buskaget. Vid första anblick ser du det inte, men tittar du närmare ser du att
buskarna glesnar i mitten av halvcirkeln nedåt marken. Du böjer dig ner och ser att om du tar
dig förbi de yttersta grenarna kan du bockandes ta dig in i buskaget. Du för grenarna åt
sidan och går hukad längre in. Du behöver kanske bara ta dig en och en halv meter innan du
når andra sidan buskaget. En ny gång, denna gången gräsbetäckt istället för grusad som
den offentliga promenadslingan. Men det finns någon som kontinuerligt vårdar denna korta
stig. Gräset är trimmat och längs stigen ligger rundade stenplattor. Gräset tittar upp mellan
plattorna, trimmat ända in till stenkanten. Plattorna är av perfekt storlek för att ställa foten på
dem. Jag räknar plattorna medan jag går 1, 2 ,3 ,4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16,
17, 18, 19, 20, 21… Jag når ett valv i det nya buskaget, det är ljust på andra sidan, för ljust.
Jag måste ta klivet genom valvet för att kunna se vad som finns på andra sidan. Det är en ny
skogsglänta, belysningen är fantastiskt vacker. Små regbågar strålar som från ett osynligt
prisma. I gläntan vilar en stor stenbumling som ser bekväm ut. Jag går över gläntan och
svänger av åt höger. Gläntan blir här mörkare, växtligheten dör ut, det är vinter istället för
sommar. Det är hit jag har kommit för att göra mig av med det jag ska göra mig av med, det
som hänger på min rygg.

Jag är 2, snart 3, år gammal. Jag har varit hemma hos en familjevän med en äldre dotter. Vi
har lekt flera timmar och hon har lånat mig en film på VHS. Filmen är tecknad och handlar
om en gul björn eller liknande som bor i djungeln. Jag ser fram emot att se den så fort jag
kommer hem. Jag tjatar om att få se filmen hela vägen hem och mamma går med på att jag
kan titta lite fast det är sent. Jag sätter mig på golvet eller en liten stol framför tv:n. Jag njuter
av något jag har valt att titta på själv. Jag känner att jag får styra mitt eget liv. Känslan är
kortvarig. Mamma kommer in och säger att det är läggdags. Jag vill inte. Med min nyfunna
självständighet vill jag uttrycka min vilja. Mamma är inte van vid att jag säger emot då jag
nyligen lärt mig prata, så hon är oförberedd på detta dilemma så sent på kvällen. Hon blir
snart irriterad på min trots och börjar gräla på mig. Jag fortsätter att stå upp för mig själv, jag
tänker inte ge med mig, jag fick bara se några minuter, det är inte rättvist! Mamma tappar
tålamodet. Hon gormar att om jag inte tänker lyssna på henne kan jag klara mig själv från
och med nu. Hon släcker lampan i vardagsrummet. I köket. I hallen. På toaletten. Hon går in
i sovrummet och lägger sig och släcker lamporna även där. Mörker. Budskapet är tydligt.
Om jag inte är min mamma till lags finns ingen trygghet. Om jag uttrycker min åsikt finns
ingen trygghet. Mörkret är hotfullt och paralyserar mig. Jag vågar inte ens ropa på hjälp.
Mamma hade lika gärna kunnat vara borta för alltid.

Men mamma är inte borta. Faktum är att hon i denna stunden la över en stor vikt på den lilla
flickan. Hon la skam och skuld över den lillas axlar. Hon hängde en del av sig själv där, en
del av sig själv som styrt henne själv hela livet, men som hade blivit för tung för henne att
bära på egen hand. Mamman kände att hon inte skulle orka ta ett steg till i livet med
skammen och skulden som motvikt, för den hade växt sig större och tyngre ju mer hon
avfärdat den och försökt leva kring den. Den enda utvägen var att lägga över lite på den lilla
flickan, för om hon skulle orka ta hand om den lilla flickan var hon tvungen att göra sig av
med sitt lass. Så den lilla flickan fick en tjock, lealös vuxenkropp, som ingen annan kunde
se, inte ens hon själv, hängandes över sina axlar. Den var svullen och tyngre än vad flickan
trodde att hennes ben klarade av. Där låg sedan kroppen kvar. År efter år. Den mumlade
med slö röst och intalade flickan att hon var ovälkommen om hon inte gjorde de andra i
rummet till lags. Den mumlade att hon borde skämmas om hon inte lyckades ta platsen i ett
rum och synas, men om hon gjorde det mumlade kroppen girigt att hon skulle hålla det kort,
ingen brydde sig ändå om vad hon hade att säga. Men flickan hade tur, även om kroppen åt
av flickans ork, åt den ännu mer av sig själv, för flickan var stark. Kroppen blev allt tunnare
och svagare med åren. När flickan var vuxen och fått två egna barn var kroppen bara en
svart kletig ryggsäck. En sjukdom utan ben eller muskler. Men kroppens röst hade blivit allt
livligare, det var som om den visste att den levde på sina sista krafter. Huvudet kastade sig
av och an med ryckiga rörelser, den gormade och spottade med djupa fåror när den förvred
sig i upphetsade ansiktsuttryck. Den var döende. Men än hade den stor påverkan på den
vuxna flickan. När huvudet gormade, kände hon skuld och skam och visste inte om hon
skulle orka ta ett enda steg till i livet.

Men jag bestämmer mig ändå för att ta ett steg inåt och tillbaka i tiden. Det är numera bara
ett minne, så jag bestämmer mig som vuxen att gå in i rummet med den gamla tjockskärm
tv:n och den lilla rädda flickan. Jag går in och tänder lampan. Flickan sitter där livrädd, utan
en trygg punkt i livet, hon har precis förstått att hennes åsikter inte betyder något. Jag går
fram till henne och försöker säga några vänliga ord, men känner att en hostil kraft kommer
från den dörrfria karmen jag trädde in genom. Det kommer från mammas sovrum. Det är
fortfarande mörkt där och en vild illvillig kraft vill jaga ut mig från minnet. Jag inser att jag har
kontrollen över mitt eget minne och skapar en genomskinlig barriär i dörrkarmen. Jag inser
att jag inte vill att den lilla flickan ska skrämmas av vad som finns på andra sidan och jag
immar barriären. Nu ser vi bara mörker där ute. Jag sätter mig hos flickan och tar henne i
knät. Hon är förvånansvärt lik min egen dotter fast med en tjock pottfrilla istället för page.
Jag frågar flickan vad filmen handlar om och berättar ivrigt om den gula björnen. Hennes
röst är skarp och klar, hon talar lika väl som min dotter som är mycket intelligent för sin
ålder. Jag känner samma kärlek för denna flicka som jag känner för min egen dotter, på
något sätt är de samma person. Eller hade åtminstonde kunnat bli samma person. Jag inser
att om jag inte varit stark nog hade kroppen på mig växt istället för krympt, precis som den
gjort på min mamma. Jag ryser av tanken på att behöva lägga denna börda på min egen
dotter. Jag tittar åter på flickan i mitt knä, hon börjar bli trött men tittar med koncentrerad min
klart på hela filmen. Jag stryker över hennes panna och pussar den några gånger. När
eftertexterna börjar rulla tittar jag på henne och hon ler ett stort och stolt leende. Hon tog ett
beslut och hon fullföljde det. Jag känner hela tiden ett tryckande hot mot barriären jag satt
upp och jag undrar hur länge den kommer hålla. Jag skyndar mig att berätta för flickan allt
det jag tycker hon förtjänar att höra.

-Du är fantastisk, stark, vacker, cool och smart. Allt du säger är viktigt och inga tankar du har
är fula. Din kropp är fantastisk, du är en del av naturen, du är lika vacker som skogen och
ingenting som kommer från något så vackert kan vara skamligt eller skuldbelagt. Du
bestämmer själv vad som är rätt och fel, du är smart nog att förstå allt runt omkring dig! Du
klarar vad du än tar dig för, och jag vet att du kommer vilja mycket för du har en otrolig
fantasi. Alla dina känslor är blommor på ett fält, var och en är vacker för sig, men
tillsammans skapar de en fantastisk helhet som ingen konstnär hade kunnat kopiera.

Jag känner hur barriären börjar ge vika. Jag känner hotet på andra sidan dunka frenetiskt
och jag känner hur min puls ökar och hur kallsvetten börjar tränga fram över hela kroppen.
Jag är rädd för vad hotet hade kunnat göra mot mig och flickan om den lyckades ta sig
igenom så jag skyndar mig att säga några sista ord.

-Jag älskar dig, hela jorden, hela rymden, till månen och tillbaka. Jag älskar dig föralltid,
förevigt, och det lovar jag.

Barriären kommer falla vilken sekund som helst av den övermänskliga kraften hos “hotet”.
Jag säger “hotet”, men jag vet, trots att det tar emot att erkänna det, att det stora hotet är
min egen mamma. Utan att dröja kvar längre tar jag flickan på höften och flyr åt motsatt håll
genom vardagsrummet och ut på balkongen. Jag och flickan är lättare än luft och vi flyger
med ett kliv på balkongräcket uti natten. Vi svävar i rask takt långt från den trånga
lägenheten, som inte längre kändes som vårt hem, ut över staden, ut på landet, in i skogen
och landar i den vackra gläntan med regnbågarna.

Här är vi säkra. Men det är något jag måste göra. Jag går fram till den stora stenbumlingen
och sätter den lilla flickan där uppe. Hennes ben dinglar i luften och hon är otroligt fin. Jag
tar fram en sak som jag hann stoppa ner i fickan borta i lägenheten. Det är VHS filmen med
den gula björnen. Flickan piper förtjust och jag stoppar in filmen i en liknande VHS spelare
och tjock-tv jag skapat i gläntan. Hon hoppar på stället där hon sitter och ser om filmen igen
från början. Jag säger att jag snart kommer tillbaka, men flickan hör inte mig. Jag går till
höger och går mot den mörka delen av gläntan. Det är en sänka jag stiger ner i, fullt med
förmultnade blad över hela marken. Om jag tittar upp möts jag av ett trängande naket
grenverk. I mitten av sänkan rinner en bäck. Jag är glad att det rinner vatten där, för jag vet
att bäcken vid ett tidigare tillfälle då jag besökt platsen var helt uttorkad. Jag vet också att
bäcken symboliserar relationen till min mamma. Den välvda bron som går över bäcken, som
tidigare varit stabil byggd av robusta träplankor, är nu helt fallfärdig. Den är genomrutten och
faller sönder vid lätt beröring. Jag känner att det är något jag vill kasta i bäcken nu när här
finns vatten. På min rygg hänger fortfarande en tanig kropp. Den andas knappt, huvudet
orkar inte hålla upp sig själv, än mindre prata. När jag enkelt tar den av ryggen hänger den
bara som en svart, livlös sörja i mina händer. Jag lägger smeten, utan att säga ett ord och
utan att känna en känsla i den kalla bäcken. Först ser jag det svarta flyta uppströms och
försvinna över kullen, men sedan kommer den tillbaka nedströms. Den flyter förbi mina
fötter, alltmedan den bryts sönder till mindre delar. Tillslut är den helt beblandad med vattnet
som rinner förbi mellan två kullar längre bort och vidare förbi en krök mot annat land. Jag
känner en viss lättnad, jag städar bort de förmultnade löven från hela marken i sänkan. Där
under ligger näringsrik jord som till våren skulle kunna hysa vackra växter. Jag ser att
grunden på den gamla bron fortfarande är intakt. Jag rycker av de mögliga partierna och
hämtar nya vackra träplankor jag spikar fast i en ny spännande formation. När jag är färdig
ser jag mig förnöjt runt och konstaterar att detta kan bli en frodig plats, om den bara får
chansen. Jag vänder mig om och går, men vet att jag kommer komma tillbaka hit vid ett
senare tillfälle.

Jag går tillbaka till flickan. Flickan som är jag som liten. Det är dags för mig att gå men jag
bestämmer mig för att lämna henne här. Här får hon vara trygg, här behöver aldrig den
tunga kroppen läggas över hennes axlar. Här kan hon känna sig lycklig och trygg i sig själv,
och finna stöd i skogen runt omkring henne. Skogen som påminner henne om en sedan
länge förlorad far. En far som symboliserar de naturliga känslorna, i kontrast till mamma som
har fått symbolisera de konstgjorda känslorna, känslorna som fått i uppgift att maskera
sorgen över alla svek. Maskera smärtan som gång på gång blivit för stor för dotter efter
dotter att bära. Jag ser allt väldigt klart nu, och jag känner inget hot. Jag ser en glad flicka
som kan trösta sig själv vid behov. Jag omfamnar henne, länge och hårt. Jag kastar upp
henne i luften och fångar henne i min famn några gånger. Hennes skratt låter som porlande
vatten. Jag lovar att komma tillbaka och säger att hon får göra vad hon vill tills jag kommer
tillbaka. Hon springer i cirklar gräset och ser ut att vilja göra alla rörelser på en och samma
gång. Hon skulle varit fri från första början. Det skulle alla. Jag har svårt att lämna flickan här
i gläntan som nu vuxit och blivit ett öppet landskap fullt med gröna kullar och en enorm blå
sommarhimmel. Jag är inte orolig för att hon inte klarar sig själv, det vet jag att hon gör. Jag
vill bara fortsätta titta på henne där hon njuter av solen och vinden och alla friska dofter. Men
jag inser att jag komemr kunna se henne när som helst. Det är bara att se mig själv i
spegeln. Så jag vänder mig om och går. Måste se mig om en sista gång, hon ler stort från en
kulle långt borta och vinkar med hela kroppen. Jag vinkar tillbaka.

Nu går jag.

Jag går tillbaka på stenplattorna, räknar dem baklänges.

21
20
19
18
17
16
15
14
13
12
11
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1