Arzu Karimzade, 19970306-3561

CTRD03 — Efter metoo – kamp för erkännande i historia och nutid

”Han våldtar, förnedrar och misshandlar mig. Han är beroende av porr och vill testa det han
ser på mig. En gång berättade jag till en släkting för att jag var desperat och så nere. Jag
trodde att hon skulle hjälpa mig, men jag blev utskälld. Hon sa att det här var en
familjeangelägenhet och att mannen har rätt till sin frus kropp. Att bara ouppfostrade kvinnor
snackar skit om sina män och skvallrar om sina sexliv!” (SVT Nyheter 2017).

Detta är en av många anonyma berättelser från det mindre kända metoo-uppropet #underytan,
startat av Galaxia Elias – en svensk journalist med ursprung i Syrien. Vittnen är framför allt
hedersförtryckta kvinnor med en annan kulturell bakgrund än den svenska, som dagligen
utsätts för olika typer av ofredande, våld och övergrepp från sina manliga familjemedlemmar.
En del lever dessutom i ett tvångsäktenskap (Ibid.).

Jag har valt att analysera detta fall och detta upprop av flera anledningar. För det första anser
jag att de bäst av andra belyser hur problematisk den kulturella strukturen dessa kvinnor lever
i är. Utöver det faktum att strukturen är konstruerad och organiserad på ett sätt som dels
kategoriskt förvägrar kvinnor något som helst erkännande, dels systematiskt skam- och
skuldbelägger dem för männens alla synder, bevarar makthavarna – d.v.s. män – den rådande
ordningen. Med andra ord synliggör fallet och uppropet de viktiga för kursen begreppen och
aspekterna, vilket är min andra anledning till att ha valt just dem. För det tredje tycker jag att
ämnet ’kulturellt hedersförtryck’ med religion som sin stora kärna allmänt sett passar väl med
en kurs som ges vid Centrum för teologi och religionsvetenskap. Och sist men inte minst, i
tillägg till dessa mer eller mindre formella skäl har jag generellt ett intresse av att fördjupa
mig i en helt annan livsstil kvinnor som bor i samma land som jag har. En livsstil där kvinnor
kränks, förtrycks och våldtas på en kulturellt ”legitimerad” grund.

Enligt den tyske filosofen Axel Honneth är erkännande ett grundläggande mänskligt behov,
likt det att andas, äta, dricka vatten eller sova. Utan att bli erkända kommer vi inte att lyckas
med den så viktiga för oss personliga identitetsutvecklingen och i längden även
självförverkligandet. Enligt Honneth är människan framför allt en social varelse, och därför
behöver hon både sociala beroenderelationer med andra människor och deras erkännande för
att utvecklas (Honneth, ss. 7-8). I sin teori framlägger filosofen tre olika former av
erkännande som alla är nödvändiga för att en människa ska ha en positiv självrelation. Den
första grundläggande formen – ’kärlek’ – kan man få i nära relationer, av t.ex.
familjemedlemmar och/eller vänner, där man förväntas att vara älskad, omtyckt och
accepterad för den man är, utan att individualiteten behöver offras eller ändras. Den andra
formen – ’rätt’ – är rättsligt, formellt erkännande, som innebär att man är lika värd och lika
erkänd samt att man juridiskt sett är lika behandlad som alla andra. Den tredje formen –
’solidaritet’ – handlar om att få erkännande i form av social uppskattning av medlemmar av
samma värdegemenskap som en själv. Detta fås vanligtvis för något större betydelsefullt
positivt bidrag till gemenskapen (Ibid., ss. 11, 106). De här tre olika formerna av erkännande
kontrasterar Honneth även mot tre olika former av förvägrat erkännande, var och en av vilka
såväl separat som i kombination resulterar i att man har en negativ självrelation. Den första
formen är en fysisk, kroppslig kränkning. Hit hör bl.a. våldtäkter, övergrepp och tortyrer.
Filosofen poängterar att det inte är den fysiska smärtan som är farligast, utan upplevelsen av
att vara försvarslös och felbehandlad, likaså erfarenheten av att inte ha fått erkännande för den
man är (Ibid., s. 98). Den andra formen kännetecknas av antingen bristande eller totalt
förvägrat rättsligt erkännande, undanhållna fri- och rättigheter, vilket leder till att man
utvecklar en dålig självuppfattning och tappar självrespekt. Den tredje formen av förvägrat
erkännande är brist på gemenskapens respekt och uppskattning, eller aktiv nedvärdering av
ens levnadssätt och -vanor, som får en att känna sig liten, oviktig och obetydelsefull (Ibid., ss.
102-103).

Sett genom Honneths glasögon lever kvinnan i det ovanciterade fallet, likaså alla andra
kulturellt hedersförtryckta kvinnor vars vittnesmål utgör metoo-uppropet #underytan, ett
fruktansvärt liv med noll chans att uppnå någon som helst personlig utveckling. Hennes
vardag präglas klart nog av den fysiska, kroppsliga kränkningen – Honneths första form av
förvägrat erkännande – från makens sida, vilket rent mänskligt måste vara en mycket
smärtsammare upplevelse än den man kan få om man fysiskt kränks av en utomstående eller
en främling. Kvinnan lever i ett äktenskap – en relation som per definition borde vara full av
ömsesidig kärlek och omsorg – som inte bara tyder på bristande sådana, utan även ger uttryck
för missaktning. När det kommer till Honneths andra form av erkännande, det rättsliga,
förvägras kvinnan i fallet det också. Även om man kan argumentera för att hon som sverigebo
juridiskt sett har formella fri- och rättigheter, saknar hon dessa i praktiken, då den kulturellt
sociala kontexten hon lever i gör det omöjligt för henne att dra nytta av dem. Släktingens
reaktion på kvinnans berättelse är ett bevis på detta. Den här familjen lever i enlighet med en
helt annan lagstiftning, där ”mannen har rätt till sin frus kropp”. Även den tredje formen av
erkännande undanhålls denna hedersförtryckta kvinna. I den gemenskapen hon lever i visas
hon som kvinna varken respekt eller uppskattning, vilket anses vara en helt naturlig ordning.
En ordning där mannen får allt, inklusive kvinnan, och kvinnan får inget.

Denna ordning med en definitiv manlig dominans har ett historiskt underlag, som, för att göra
det tydligare, kan jämföras med hushållsståndet i 1700-talets Sverige, där klass, ålder och kön
var primära kategoriseringsmarkörer utifrån vilka människor delades in i över- respektive
underordnade (Rydström & Tjeder, s. 24). Makan var i detta samhälle alltid underordnad sin
make, ”ty mannen är hustruns hufvud” (Ibid., s. 25). Eftersom mannen ansågs ha det kvinnan
inte hade, nämligen förnuft, fick han all makt att bestämma över såväl sig själv som henne
(Ibid.). Länge tänktes förnuftet vara en exklusivt manlig dygd, som dessutom var helt
avgörande när det kom till hur maktrelationerna mellan könen skulle se ut. Inte heller
upplysningens liberala tankeströmmar om alla människors lik- och jämlikhet lyckades göra
upp med idén om kvinnans naturliga underordning gentemot mannen. Tvärtemot, i slutet av
1700- och början av 1800-talet uteslöt européer, inklusive svenskar, helt kvinnor från det
nyetablerade medborgarbegreppet, då man ansåg att kvinnor – impulsiva och känslostyrda
varelser – inte var kapabla till deltagande i det politiska, det intellektuellt svåra (Ibid., ss. 39-
40). Även det intima präglades länge av en kompromisslös manlig överordning, vilket hade
sitt stöd i antagandet att kvinnans sexualitet var betydligt svagare än mannens. Sexet var
därmed endast för mannens njutning och tillfredsställelse, och dessa hade kvinnan som plikt
att garantera (Ibid., ss. 68-69).

Lyckligtvis kunde kvinnor i Väst slutligen emanciperas, men i många delar av världen förblir
kvinnor männens skuggor. Detta är även fallet med kvinnan vars vittnesmål jag citerat ovan. I
några länder saknar kvinnor fortfarande formella rättigheter i vissa frågor, i synnerhet
maktfrågor, då man håller sig till uppfattningen om att kvinnor och män av naturen är olika
och därför ska verka i olika tydligt avgränsade sfärer. Likaså anser man att kvinnans sexualitet
inte är viktig att ta hänsyn till, att hennes kropp och könsorgan endast är till för att
tillfredsställa mannen. Oftast motiveras detta med biologiska, könsbundna skillnader, sanna
som mytiska. T.ex. menar en del fortfarande att mannen och kvinnan har olika starka sexuella
drifter, och därför ska kvinnan tålmodigt tillfredsställa mannens alla sexuella önskemål.
Religiösa skrifter som också bygger på en könshierarki, särskilt inom en familj, är ytterligare
en aspekt av det hela. Vissa skrifter lämnar mindre plats för tolkning än andra och hävdar,
precis som kvinnans släkting, att ”mannen har rätt till sin frus kropp”.
Det ovannämnda var inte den enda intressanta kommentaren släktingen hade efter att ha hört
kvinnans berättelse. Hon tilla även att ”bara ouppfostrade kvinnor snackar skit om sina män
och skvallrar om sina sexliv” och med denna mening la över all skam och skuld på den
drabbade kvinnan, på offret, i hopp om att få henne att vara tyst om det i framtiden. Resultatet
blev att offret dubbelstraffades – genom kontinuerliga fysiska kränkningar förvägrades hon
systematiskt erkännande och som en följd av det hade en dålig självrelation samtidigt som
hon tvingades att uppleva sin bön om hjälp som ett skämmigt beteende för att det gick emot
en etablerad ordning. Släktingens kommentar kan jämföras med den religiöse
filosofiprofessorn Vitalis Norströms uttalanden om Ellen Key. Key var en svensk författare
och kvinnorättskämpe med alltför revolutionära för hennes samtid verk. Fler av hennes tankar
och idéer kring kvinnoställningen fann Norström kontroversiella, framför allt för att dessa
skulle vända den länge existerande välfungerande ordningen alla var vana vid upp och ner
(Stafseng, s. 6). Norström uppmanade till att sätta plikten över lyckan, vilket även släktingen i
detta metoo-fall gjorde och vilket de flesta vittnen i uppropet #underytan säger att de dagligen
tvingas att göra. Att sätta sin kvinnoplikt – d.v.s. att vara en lydig hustru, god moder och
undergiven älskarinna – över egen lycka och glädje samt att inte prata om det för att inte
skämma ut sig – detta är ett liv många lever. På tal om skam, det är också intressant att
kontrastera hur bra verktyg skamkänslan är och hur väl det används av makthavarna,
oberoende av den kulturella kontexten. I den svenska mer eller mindre sekulära kulturen
skambelägger man våldtäktsoffret för att ha varit för lätt klädd, för vulgärt sminkad, för
berusad o.s.v. (Vetlesen1), medan i kulturer kvinnor i metoo-uppropet #underytan har sina
bakgrunder i skambelägger man våldtäktsoffret för att överhuvudtaget prata om sitt sexuella
liv. Kontrasten illustrerar även de två olika typer av skam – den klassiska och den moderna.
När man i utländska kulturer skambelägger någon använder man sig oftare av den klassiska
typen, vilket innebär att människor skammas för att ha gått emot kollektivet och de rådande i
det normerna. Med andra ord sätts kollektivets rykte och intressen före individens. Den
västerländska kulturen är annorlunda. Här brukar individen i de flesta fall sättas före
kollektivet (Wyller, ss. 2-3). Det är dock lika svårt att få det erkännande man som individ
behöver efter att man blivit skammad, vilket gör att skamkänslan som verktyg inte tappat sin
styrka och effektivitet (Frønes, ss. 10-11).

1
Sidnummer i Vetlesens artikel saknas
Mitt valda metoo-fall visar hur djuprotad problematiken med maktrelationer mellan könen i
vissa kulturer fortfarande är, och hur stora konsekvenser detta kan få. Trots att kvinnor från
uppropet #underytan bor i Sverige – en del är kanske till och med födda här – har de en helt
annan livsstil, präglad av hedersrelaterade våld och förtryck. Eftersom en av förklaringarna
definitivt är dålig, fruktlös integrationsprocess måste man ställa högre krav på offentliga
myndigheter, bl.a. skolan. Den svenska skolan har länge haft väldigt ambitiösa mål vad gäller
förebyggande och åtgärdande av all diskriminering, inte minst genusrelaterade kränkningar
och trakasserier, vilket Skolverkets text av 2014 är ett bra bevis på. Men för att verkligen
lyckas med att sätta stop på något så storskaligt som hederskulturen behöver skolans
normkritiska strategier förbättras. Kanske ska toleranspedagogiken inte tala om den/det andra
i dessa termer utan, för att undvika skapande av ”vi”-och-”dom”-känslan, välja en mjukare
terminologi (Bromseth & Darj, ss. 66-67). Man behöver även vara noga med att främja
närvaro på undervisningar i sådana viktiga ämnen, eftersom kunskap är det mest effektiva
maktmedlet mot all diskriminering, inklusive könsdiskriminering. Ungdomar bör så tidigt
som möjligt lära sig vara normkritiska, ifrågasättande och kunskapstörstiga (Ibid., ss. 79, 82).

Uppropet #underytan är utan tvivel intressant till sin natur. Med kulturellt hedersförtryckta
kvinnor som sina främsta berättare visar det att vissa grupper trots sin långvariga bosättning i
Sverige fortfarande inte är integrerade. Likt andra kvinnor som under metoo-kampanjen
delade med sig av sina erfarenheter av sexuella trakasserier, våld och övergrepp förvägrades
kvinnor från #underytan erkännande. Dessutom kränktes de fysiskt av män som står de nära,
som är deras familjemedlemmar, vilket kan vara en mer traumatisk upplevelse. Dessa kvinnor
lever i en ordning där det råder kvinnokränkande normer; där män med stöd i biologi och/eller
religion hävdar att kvinnan av naturen har ett lägre värde; där kvinnan skam- och
skuldbeläggs för att prata om sitt sexuella liv, ha en stark sexualitet och egna sexuella
preferenser. Med tanke på att många av kvinnor från uppropet #underytan är födda i Sverige
och/eller har makar som är det, anser jag att skolan inte gjort ett tillräckligt bra jobb för att
motverka den typen av problem. Alla frågor som uppstod under uppsatsskrivandets gång och
som hade med detta konkreta metoo-fall att göra försökte jag besvara i uppsatsen. Det hade
dock varit intressant att även titta på andra metoo-upprop och -fall med all den kunskap
kursen gett mig.

Referenser:
Bromseth, J. & Darj, F. (red.) (2010). Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier
för förändring. Uppsala: Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.
https://drive.google.com/file/d/1xupgCWYCM6EoGaAdKJX1megWuywVBEcQ/view?usp=
drivesdk [2020-08-14]

Honneth, A. (2003). Erkännande: praktisk-filosofiska studier (översättning från tyskan av

Carl-Göran Heidegren). Göteborg: Daidalos.

Rydström, J. & Tjeder, D. (2009). Kvinnor, män och alla andra. En svensk genushistoria.
Lund: Studentlitteratur.

Skolverket (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda: Hur skolan kan arbeta mot
trakasserier och kränkningar.
https://www.skolverket.se/download/18.6bfaca41169863e6a65b4ce/1553965948666/pdf3375.
pdf [2020-08-14]

SVT Nyheter (2017). ”Jag är livrädd!” – nu vittnar 133 hedersförtryckta kvinnor om sin
utsatthet i #underytan. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/me-too-fortsatter-ge-rost-at-utsatta-
grupper-nu-vittnar-hedersfortrycka-kvinnor [2020-08-13]

Stafseng, O., Vetlesen, A. J. & Frønes, I. i Wyller, T. (red.) (2001). Skam. Perspektiver på
Skam ære og skamløshet i det moderne. Bergen: Fagbokforlaget.