2: Tentamen - ORG - FPRA12 - 5 Religiosfilosofi Och Estetik-2

Tentamen - FPRA12:5
Religiosfilosofi och estetik

Frits frågor
Side note:
På fråga två har jag valt att inte ta med Kant. Orsaken är att, även om Kants redogörelser om
“rena” skönhetsupplevelser” och beroende skönhet (möjligtvis subilima) ibland tolkas som en
karaktärisering av estetiska upplevelser, tycks han inte ha talat om estetiska upplevelser, utan en
karaktärisering om estestiska omdömen. Jag var således osäker på om de bör tolkas som en del
av karaktäriseringen av estetiska upplevelser, eller om hans teori istället bör ses ha satt en slags
grund för debatten: Att den bör ses ha förtjänsten att fånga många av de komplexa tankegångar
som växte fram i slutet av 1700-talet, och därmed ha satt villkoren för att teoretisera kring
estetiska erfarenheter, snarare än att vara en del av utvärderingen av den fenemenologiska
ansatsens för- och nackdelar.
Fråga 1
Jag tror att ingen strategi har bäst utsikter att lyckas; varje definitionsförsök har sina respektive
för- och nackdelar och vissa kan möjligtvis ha bättre utsikter än andra, men varje enskild strategi
verkar misslyckats att garantera universell framgång: De allra äldsta konsteorierna förkastas som
ens försök att definiera konst efter en nutida standard.1 De enkelt funktionalistiska (simple
functionalism2) kommer generellt nackelarna3 att de inte täcker hela konstens extension, och har
svårigheter med att utesluta förekomster av icke-konst, samt att ta hänsyn till möjligheten av
“dålig konst”. Många definitionsförsök har således blivit för breda eller snäva (eller både och)4,
1
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction. esthetics and the Philosophy of Art: An
Introduction. Upplaga 2. Rowman & Littlefield, 2010, 98, 99.
2
Här syftast till de teorier som setts som mest inflytelserika; expressivistiska, formalistiska och estetiska. (Stecker,
Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 99)
3
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 98-99, 105.
4
Exempelvis Beardleys (1983), estetiska, definition som tycks utesluta naturliga föremål, men samtidigt innehålla
flera artefakter (vilket gör de för bred), som skapats med estetiskt tilltalande egenskaper, men som inte nödvändigvis
är konstverk. Exempelvis skapas ofta produkter av komersiell design eller vackert designade bilar med ändamålet att
bli föremål för estetisk uppfattning, men ofta ses de inte som konstverk för det (Stecker, Robert. Aesthetics and the
Philosophy of Art: An Introduction, 100, 105).
Eller Collingwoods (1938) expressivistiska definition som tycks utesluta vissa verk som normalt ses konstverk,
exempelvis Shakespears pjäser (Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 100, 105.)
eller fått cirkularitetsproblem5.6 Dantos definitionsförsök, som stor utsträckning liknar mönstret
av traditionella enkla funktionalistiska definitionerna av konst, verkar falla för liknande kritik
(även om det sista villkoret7 skiljer den åt en aning).8
Konventionalistiska, institutionella definitionsförsök, såsom Dickies9 båda versioner (1974 och

1984) möter signifikanta problem med både ofullständighet och cirkularitet10 (108-110).
Definitionen tar inte heller hänsyn till möjlighten att konst kan skapas utanför vilken institution
som helst samt att konstvärlden, likt andra instutioner, verkar kunna ha fel.11 12
Andra konventionalistiska, historiska definitionsförsök (bla. Levinson, 1989) faller ofta för
kritiken att de tycks kräva, men saknar, någon informativ karakterisering av konsttraditioner.
Såleds ett sätt att informativt skilja dessa från icke-konsttraditioner. I samband med det tycks
generellt sätt främmande konst, icke-västerländsk konst, eller autonom konst av annat slag,
utgöra ett problem för vissa historiska åsikter13. Vidare tycks dessa strategier inte helt ge en
tillfredställande redogörelse för de första konstverken. (113, artikeln
Att säga vilken av dessa strategier som har bättre utsikter än andra är ungefär att försöka avgöra
vilka defekter som är skulle kunna vara minst allvarliga (vilket det inte finns rum för här), men
5
Exempelvis Clive Bells (1914) formalistiska definition som tycks förutsätta att både form och “signifikant form”
kan identifieras, där hans försök medför interdefinition av två tekniska termer och således blir cirkulär (och även om
“signifikant form” kan definieras är definitionen inte tillfredställande; tanken om siginifikant form utesluter
möjligheten till dålig konst. Att välja ut en viktig egenskap som vi värdesätter för konst medför även att många verk
som ses som storartade konstverk utesluts (Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction.
102, 103.)
6
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 99-105.
7
8
9
Som bland annat också kritiserade Beardsleys uppfattning (Dickie 1965)
10
Definitionens cikularitet erkänns inte som ett problem av Dickie själv, men anses av kritiker vara problematisk.
Kritiker pekar även på att definitionen, med dess interdefinition av nyckelbegreppen konstverk, konstvärldssysstem,
konsstnär och konstvärldspublik, saknar ett informativt sätt att särsskilja systemen av konstinstiutioner från andra
sociala (och strukturellt lika) instiutioner.
(Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 109, 110) och t.ex: (D. Davies 2004, s.
248–249; både konstvärlden och “handelsvärlden” verkar falla under den definitionen)
11
Adajian, Thomas, The Definition of Art, The Stanford Encyclopedia of Philosophy. 2022.
<https://plato.stanford.edu/archives/spr2022/entries/art-definition/> (Hämtad: 2023-05-20)
12
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 110.
13
generellt är också argument på en sådan nivå svåra att komma med. Alla försöken har sina
problem.
Jag tror också att debatten kanske är allt för öppen och subjektiv för att en universellt giltig
definition ska kunna hittas. Som jag ser det har den moderna konstens framväxt, framförallt
postmodernismen - med dess utmanande av traditionella föreställningar om konst, förespråkande
av individuell erfarenhet, omfattande av komplexa och ofta motsägelsefulla lager av mening och
introducerandet av exempelvis konceptuellt konst - också gjort definitionen än mer svårfångad,
nyanserad och kontextuell. Antiauktoritär till sin natur har postmodernismens också introducerat
en mer direkt vägran att erkänna auktoriteten hos någon enskild stil eller definition av vad konst
borde vara.
Delvis med bakgrund av detta, har således konsensus sakta utvecklats kring att en definition inte
endast kan ta hänsyn till en faktor. Det skulle kunna ge en anledning till förkasta de enkelt
funktionalistiska14, till fördel för de mer samtida definitionsförsöken. För att ta hänsyn till alla
förändringar och samtidigt finna en universillt accepterad definition så verkar, som konstaterat,
dock inte heller de samtida defintionsförsöken komma hela vägen. En alternativ lösning skulle
därmed kunna vara att helt enkelt se konsten mer som ett komplex av praktiker som
oupphörligen förändras, och istället försöka ge mer specifika defintioner för de olika
konstformerna. Något som tycks få en skjuts i vår samtid där en trend kring ökade studier av det
säregna med vissa enskilda verk och konstformer utvecklats. Det kan således ge ett tydligare sätt
att se hur teorierna ska implementeras och att det abstrakta i diskussioner lättar en aning.15
Samtidigt implicerar inte heller definitionsförsökens misslyckanden inte att det överhuvudtaget
inte är meningsfullt att definiera konst; definitionsförsöken för ständigt konstdebatten framåt,
och kan vara eftertraktad av flera praktiska skäl; exempelvis för att ge klarhet och förståelse om
vad vi anser vara konst, vilket kan hjälpa oss att identifiera, kategorisera och diskutera konst mer
effektivt samt göra ibland viktiga (då mer stipulativa) distinktioner mellan konstverk och
14
Som med fokus på en funktion också kan motbevisas med enkla motexempel (Stecker, Robert. Aesthetics and the
Philosophy of Art: An Introduction, s.120.
15
Föreläsning 23/5
icke-konstverk. En definition av konst hjälper även till att placera konstnärliga praktiker i deras
kulturella och historiska sammanhang, underlättar kommunikation och diskurs om konstnärliga
praktiker, rörelser och verk och kan ge information om estetisk utvärdering och bedömning.
Fråga 2
Hur det estetiska bör karaktäriseras och domänet bör avgränsas beror på vilken ansats som
tillämpas, vilket i sin tur påverkar synen på hur det tänks att estetiska erfarenheter och
egenskaper skiljer sig från andra erfarenheter och egenskaper. De två standaransatserna är den
fenemenologiska ansatsen, exempelvis “Intresselöst förlorande av jaget (Shopenhauer, Bell,
Goldman)16, och den objektsfokuserade ansatsen; som tillämpas av bl.a “objektsoriterad sinnlig
njutning”, “två-nivå teorin”, minimala teorin, och innehålls-egenskapsfokuserade teorin.17
För att dessa karaktäriseringar ska ge fördelaktiga avgränsningar om vad som särskiljer det
estetiska krävs det enligt mig en ansats som täcker estetiskens omfång och samtidigt ger en
sammanhängande redogörelse för något som förenar alla estetiska erfarenheter eller egenskaper.
“Intresselöst förlorande av jaget” har fördelen att fungera bra med avseende på konst, men tycks
inte kunna täcka hela estetikens omfång; intensiva erfarenheter fångas, men inte alla estetiska
erfarenheter, och vi kan förlora oss själva i många icke-estetiska aktiviteter.18 Jämförelsevis har
“Objektoritenterad sinnlig njutning” fördelen att fungera bättre för uppskattande upplevelser av
icke-konstföremål, såsom naturen och vardagliga artefakter. Däremot tycks den få en svårighet
att identifiera estetiska erfarenheter som kan komma av narrativa konstformer, och inte heller
uppfylla kravet om omfång.19
Därav skulle “två-nivå teorin” kunna vara att föredra iställlet; teorin tycks fånga fördelar av både
“Intresselöst förlorande av jaget” och "Objektorienterad sinnlig njutning”. Nackdelen med teorin
16
17
18
19
är att den har en komplexitet som anses överflödig, och det kan ifrågasättas om alla estetiska
erfarenheter har en strukturell bas. Om inte uppkommer problem med omfång även här.20
Till följd av dessa problem menar Stecker att endast de två andra teorierna rimligen kan göra
anspråk på att täcka hela det spektrum av erfarenheter vi är benägna att klassificera som
estetiska: den minimala synen och den innehållsorienterade synen. I jämförelse med varandra
menar Stecker att den minimala uppfattningen är att föredra, eftersom den, till skillnad från den
innehållsorienterade metoden, fångar tanken att estetiska upplevelser värderas för sin egen skull
(gör även de andra teorierna).21 Den minimala synen riskerar dock att bli för minimal och behöva
kompletteras. Det kan medföra att definitionen blir för konstorienterad och få problem med
omfång.22
Det kan också ifrågsättas om en upplevelse verkligen måste uppskattas för sin egen skull. Något
Noël Carroll23 (innehållsorienterade förhållningssättet) argumenterar för: a specimen of
experience is aesthetic if it involves the apprehension/comprehension by an informed subject in
the ways mandated (by the tradition, the object, and/ or the artist) of the formal structures,
aesthetic and/or expressive properties of the object, and/or the emergence of those features from
the base properties of the work and/or of the manner in which those features interact with each
other and/ or address the cognitive, perceptual, emotive, and/or imaginative powers of the
subject. (Carroll, 2016, )24
Vidare tycks det finnas flera ansatser för att avgränsa domänet i termer av egenskaper (om de
existerar). Ett förslag är att, om man som Stecker menar att en sådan klassificering inte kan göras
oberoende av estetiska erfarenheter, göra det i termer av vilken roll en given egenskap spelar i
estetisk utvärdering. Steckers förslag är således att använda en av uppfattningarna om
20
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 51, 52.
21
22
Gåvertsson, Frits. Estetik Handout 2. 2022-05-17.
23
Carroll hävdar att ’att värdera en upplevelse för sin egen skull inte är ett nödvändigt villkor för att klassificera en
upplevelse som estetisk’. Hans förslag är det innehållsorienterade förhållningssättet till karaktäriseringen av estetisk
upplevelse.
24
Durà-Vilà, Víctor. Attending to Works of Art for Their Own Sake in Art Evaluation and Analysis: Carroll and
Stecker on Aesthetic Experience. The British Journal of Aesthetics, Volym 56, nr. 1, 2016: 83–99,
https://doi.org/10.1093/aesthj/ayv033
erfarenheter för att definiera inte bara den relevanta erfarenheten utan också de relevanta
utvärderingarna och egenskaperna.25 Om förslaget antas kan det exempelvis göras i termer av
ovanstående presenterade teorier.26 Däremot utesluts innehålls- eller egenskapfokuserade teorin.27
Relationen måste dock specificeras om estetiska egenskaper ska identifieras så.28 Ett förslag är
att inta en direkt förnekelse av den responsberoende karaktären hos estetiska egenskaper;
estetiska egenskaper är inneboende egenskaper hos objektet, därmed icke-relationella
egenskaper, således icke-responsberoende (Eaton 2001)29; ha en blandad inställning; vissa
estetiska egenskaper är responsberoende, medan andra inte är det (Levinson 2005), acceptera
responsberoendet men förespråka olika redogörelser för vad det består av (Goldman 1995,
Levinson 1994, Zangwill 2001)30, eller förneka att estetiska egenskaper existerar (antirealism),
och således förneka responsberoende (Bender 1996).31
De två standardansatserna ger även olika syn på avgränsningen mellan estetik och konstfilosofi.32
Personligen tror jag att en distinktion, av både praktiska och teoretiska syften, ibland är
nödvändig; det tycks som att estetik är ett bredare fält, medan konstfilosofin är en mer specifik
gren av filosofin. Med det följer olika frågeställningar, utmaningar, och studiet blir annorlunda.
Men samtidigt som konst inte behöver beskrivas i estetiska termer33, och andra saker vid sidan av
konst kan behandlas av estetiken, tycks det svårt att helt lämna frågor om det estetiska och
estetiskt värde utanför debatten om konst och konstnärligt värde.34 Således anser jag att man bör
vara mer partikulär i frågan om en distinktion; ibland är den gynnsam, ibland inte.
25
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 69,70, 72, 73.
26
Om man som Stecker förlitar sig på den minimala synen “ kan man då säga att estetisk upplevelse är erfarenhet vi
värdesätter för dess egen skull i kraft av att vara inriktad på formen, kvaliteterna (förnufliga egenskaper) eller
betydelseegenskaper av ett föremål; estetiska egenskaper är egenskaperna hos föremål som är lämpligt relaterade till
den upplevelse vi värdesätter för dess egen skull; och estetiska utvärderingar är utvärderingar av ett objekts förmåga
att leverera sådana upplevelser när det är korrekt uppfattat och korrekt förstås (Stecker, Robert. Aesthetics and the
Philosophy of Art: An Introduction, 70.).
27
28
29
30
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 73-79
31
32
33
Se fråga 1.
34
Fråga 3
Det verkar råda enighet om att estetiskt värde är en typ av värde som värdesätts för sin egen
skull, och således att det inte kan reduceras till någon annan värdetyp.35 En vanlig uppfattning är
även att estetiskt värde relaterar till konstnärligt värde. Generellt ser en sådan ansats konst som
den primära bäraren av estetiskt värde, och att konstverk är de mest karaktäristiska exemplen på
objekt som innehar estetiskt värde. Bla. Stecker hävdar således att många konstverk har etiska
aspekter, därmed att ett verks etiska värde ibland kan vara en del av dess övergripande
konstnärliga värde. Således tycks debatten om hur estetiskt och etiskt värde relaterar till och
interagerar med etiskt värde ofta exemplifieras genom konst och konstnärligt värde, såsom
nedan.36
I debatten om interaktionen av estetiskt och etiskt värde finns tre generella ansatser.
Autonomism; etisk-konstnärlig interaktion förekommer aldrig. Det etiska värdet av ett verk har
ingen betydelse för dess estetiska värde. Ethicism; en etisk-estetisk interaktion kan ibland uppstå.
Huruvida detta sker är beroende av verkets övriga egenskaper och när interaktionen uppstår gör
den alltid det på samma sätt: etiska meriter förhöjer alltid och etiska nackdelar förringar alltid det
estetiska värdet. Immoralism; ibland kan etiska deffekter göra ett verk estetiskt bättre och ibland
kan etiska meriter göra det estetiskt sämre. Ofta sammanförs immoralism dock med en större
position - den partikularistiska och anti-teoretiska synen.37
Hur det konstnärliga värdet definieras kan även påverka synen på hur dessa värden interagerar
med etiskt värde. Om konstnärligt värde syftar till de värdefulla egenskaper som bör
uppmärksammas när ett konstverk utvärderas så kan det ge upphov till två synsätt; det
essentialistiska och det anti-essentialistiska synsättet. Eftersom essentialistiska synsättet (i sin
mest extrema form) hävdar att konstnärligt värde är ett slags enhetligt värde, unikt för konsten,
och som delas av alla värdefulla konstverk - och som gör konsten värdefull i sig - så är det
vanligt att tänka att etiska överväganden aldrig kan påverka det konstnärliga eller estetiska
värdet, och därför inta ett autonomistiskt synsätt. Anti-essentialister å andra sidan, som (i sin
35
Mot detta finns dock utmaningar som handlar om hur vi värderar föremål för estetiska bedömningar.
36
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 3, 4-6, 225-236.
37
mest extrema form) förnekar att samtliga essentialistiska påståenden är sanna, skulle man kunna
tänka sig exempelvis kan inta en immoralistisk eller ethicistisk ställning, beroende på vad som
förnekas.38
Detta kan ge åtskillnader om vilken ontologisk kateogori det anses att värdet tillhör (således
finns en fråga om detta värdes objektivitet). Essentialisten menar att de egenskaper som gör
något till ett konvstverk är epistemologiskt tillgänliga a priori, samt att de är oföränderliga.39
Detta, i kombination med det autonomistiska, kan leda till en form av realism i synen på estetiska
egenskaper. Bör vi vara realister?
Om realism skulle vara den enda teorin om egenskaper som var sann (egenskaperna universella,
objektiva) skulle det ge en objektiv, universell grund som skulle kunna ge en bra vägledning för
definitionsförsök av konst, kritisk utvärdering, jämförelse, och diskurs om konst. Men frågan är
beroende av de andra ontologiska teoriers framgång. Exempelvis Eatons realistiska synsätt (se
fråga 2) där det grundläggande kriteriet av att vara en inneboende egenskap är epistemiskt, inte
nödvändigtvis tycks utesluta att egenskaperna generellt är relationella eller i synnerhet
reponsberoende. På så sätt kan hennes teori komma att bli beroende av Levinsons (2005)
framgång, som i kontrast till Eaton avancerar synen att estetiska egenskaper är oföränderligt
responsberoende.40
Frågan är också beroende av den frågan om sådana egenskaper är tillgängliga a priori, vilket
bland annat Stecker ifrågasätter. Vidare är den även beroende av den metafysiska frågan om
estetiska egenskaper överhuvudtaget existerar. Om det visar sig att estetiska egenskaper inte
existerar skulle alternativet vara ett anti-realistiskt synsätt. Ett sådant synsätt kan dock istället få
problem med att det inte fångar den normativa karaktären av estetiska omdömen tillräckligt bra
och att det ger upphov till oändligt med omdömen som alla är sanna (sådan kritik kan dock
ifrågasättas och tycks ”beg the question”, vem som har rätt är problemet). Om anti-realism är
38
39
40
sann, så behöver man dock fråga sig vilken version som borde föredras, vilket kan leda till
ytterligare komplikationer.41
Slutsatsen från detta är det inte tycks finnas ett enhetligt svar på frågan om vi bör vara realister;
samtliga tycks falla för svår kritik och när de granskas i abstrakta termer är det för svårt att veta
var sanningen ligger för att hitta en avgörande grunder för båda ståndpunkterna.
41
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction, 76-87, 86.
Henriks frågor
Fråga 3
Antal ord exklusive citat: xxx. Antal ord inklusive citat: xxx.
Det kosmologiska Gudsbeviset framställs genom förespråkande av Demea, som inledningvis

framför att argument för det kosmologiska gudsbeviset tes42: Det som existerar måste ha en
orsak eller anledning till sin existens eftersom det är fullkomligt omöjligt för någonting att alstra
sig själv eller vara orsak till sin egen existens. När vi därför tar oss vidare från verkningar till
orsaker måste vi antingen fortsätta spåra en oändlig följd utan att nå en yttersta orsak, eller till
slut tillgripa en yttersta orsak som existerar av nödvändighet. (Hume, 2020 [1779]: 115-116)43
Demea kommer alltså fram till att eftersom det inte kan finnas en oändlig följd av orsaker och
verkningar utan en yttersta orsak till universums ursprung, och denna yttersta orsak måste vara:
en nödvändigt existerande Varelse som bär på skälet till sin existens i sig själv, och som inte kan
antas inte existra utan uttrycklig motsägelse. Följdaktligen finns det en sådan Varelse - det vill
säga, det finns en Gudom. (Hume, 2020 [1779]: 116)
I Dialoger kommer främst kritiken mot Demeas argument från Kleanthes, som framför tre
motargument. Det första tycks röra en motsägelse att det skulle finnas nödvändig existens i
allmänhet (m.a.o. alla priori-argument) och göra uttryck för Kleanthes empirism: det är en
uppenbar orimlighet att våga sig på att bevisa ett faktum eller att bevisa det med några
argument a priori. (Hume, 2020 [1779]: 117). Hans argument presenteras på diverse sätt, bl.a:
Ingenting kan bevisas om inte motsatsen innebär en motsägelse. Ingenting som är uttryckligen
fattbart innebär en motsägelse. Vadhelst vi kan tänka oss som existerande kan vi också tänka oss
som icke-existerande. Därför finns det ingen varelse vars icke-existens medför en motsägelse.
Följaktligen finns det ingen varelse vars existens är demonstrativt bevisbar.(Hume, 2020 [1779]:
117) Han tycks således vara slutsatsen: Orden nödvändig existens har därför ingen innebörd
eller, vilket är samma sak, ingen motsägelsefri innebörd. (Hume, 2020 [1779]: 118)
42
Tesen; det finns en varelse som existerar av nödvändighet (som det första ledet i en kedja av betingelser).
43
Hume, David. Dialoger om naturlig religion: Nora: Nya Doxa, 2020[1779], 115-121.
I hans andra mottargumt ifrågasätter han var nödvändigheten finns; varför kan inte den
materiella universum vara den nödvändigt existrande varelsen, enligt denna föregivna förklaring
av nödvändighet? Han menar att det endast finns ett argument för att bevisa att den nödvändigt
existerande Varelsen inte är den materiella världen, och menar; det tycks mig som stor
subjektivitet att inse att inte samma argument i lika hög grad gäller Gudomen, (...) och det finns
ingen anledning att dessa egenskaper inte också kan finnas hos materien. Eftersom de är
alltigenom okända och ofatbara kan de inte bevisas vara oförenliga med den. (Hume, 2020
[1779]: 118)
I hans tredje mottargument ifrågasätter han varför det finns något istället för inget, och
disskuterar helheten av universums orsak-verkan samband. Han tycks påstå att allt som verkligen
existerar är individuella beståndsdelar som vanligtvis är relaterade, snarare än någon hel
uppsättning av händelser eller varelser. När varje enskild deel har förklarats, har således helheten
förklarats, det krävs ingen yttre orsak: Var finns då svårigheten? Men helheten, säger du, kräver
en orsak. Jag svarar att förenandet av dessa delar till en helhet, likt förenande av (...), flera
organ till en kropp, sker blott genom en godtycklig handling i hjärnan och har ingen inverkan på
sakernas tillstånd. (...) Den är tillräckligt förklarad genom förklaringen av orsaken till delarna.
(Hume, 2020 [1779]: 119)
Det kosmologiska gudsbeviset tycks (uppställt i sin enklaste, modernare form;

kalaam-argumentet44) vara ett giltigt deduktivt argument. Om premisserna skulle vara sanna
skulle det kosmologiska gudsbeviset därmed hålla. Men premissernas sanning kan ifrågasättas
och presenterade “bevis” tycks vara för svaga och för få (ytterligare invädningar utöver
Kleanthes ovan).
Bevisen framställda av Demea tycks bland annat vila på kausalitetsprincipen och principen att
ingen verkan kan åstadkomma större fullkomlighet än dess orsak, vilka kan motsägas.
44
Ungefär:
P1. Allt som börjar har en orsak till existens.
P2. Universum började existera.
C. Därför har universum en orsak till existens.
Exempelvis med Humes orsakteori i Treatise, som pekar mot att det är fullständigt möjligt att
föreställa sig att något börjar existera utan orsak. Med Humes kritik blir det även tydligt att
argumentet tycks förutsätta vad som ska bevisas (att det finns en yttersta orsak). Invändningen
innebär ingen motsägelse eller absurditet och därmed tycks kausalitetsprincipen inte intuitivt
eller bevisligen oemotsäglig, således tycks invändningen hålla bra.45
Vidare tycks resonemanget; Att ingenting existerat i evighet är inte heller mera orimligt än den
orsakskedja som konstituerar universum. Vad var det då som bestämde att någonting skulle
existera istället för ingenting, och skänkte vara åt en specifik möjlighet och uteslöt alla andra?
Yttre orsaker antas det inte finnas. Slumpen är ett ord utan innebörd. Var det ingenting? Men det
kan inte allstra någonting. Vi måste därför tillgripa en nödvändig existerande Varelse (...). sakna
premisser. Argumentet förklarar inte nog utförligt varför just denna orsakskedja existerat sedan
begynnelsen och inte någon annan orsaks kedja (eller ingen alls, se ovan).
Därmed saknar argumentet anledning till bl.a. varför den första orsaken är en Gud, och varför det
skulle vara en allsmäktig, allgod, allsvetande Gud (saknade premisserna ger en lucka mellan den
transcendenta orsaken och den personliga Guden).46
Invändningen är rimlig (se fråga 5) och tycks kunna underbyggas med ny vetenskap om
universum, rymden och jorden (tex. kvantumfysiken, atomfysik, etc.). Den tycks också gå i linje
med en allt mer sekulariserad värld där det är mer essentiellt att underbygga sådana resonemang
med vetenskap istället för endast Gud.47
45
46
https://medium.com/@michaelpuleo2/kalam-cosmological-argument-all-objections-responses-d955fa9009cf
47
https://medium.com/@michaelpuleo2/kalam-cosmological-argument-all-objections-responses-d955fa9009cf
Fråga 4
Antal ord exklusive citat: 643. Antal ord inklusive citat: 988.
Ondskans problem framställs som ett argument emot den teologiska hypotesen, (som i Dialoger
försvaras av Kleanthes) att Gud har moraliska egenskapen av att vara fullkomligt god. I Dialoger
tycks invändningen bestå av en starkare48 och en svagare version49.50
Inledningsvis framställs ondskans problem med genom en disskusion mellan Philo och Demea
om bevisen för ondskans existens i världen.51 52 Exempelvis i naturen. Demea; hela jorden är
förbannad och fördärvad. Ett evigt krig råder mellan alla levande varelser. och Philo; lägg också
märke till (...), naturens märkliga påfund att förbittra livet för varje levande varelse (Hume,
2020 [1779]: 123).
Enligt Philo också i samhället och mellan människor; Det är sant att människan genom
sammanslutning kan övervinna alla sina verkliga fiender och blir herre över hela djurvärlden,
men ställer hon inte genast upp inbillade fiender, (...) och själva det samhälle med vars hjälp vi
övervinner de vilda djuren, våra naturliga fiender, vilka nya fiender framkallar det inte åt oss!
(...) Människan är människans värsta fiende (Hume, 2020 [1779]: 124). Och enligt Demea också
inom människan; fastän dessa yttre kränkningar (...) är de ingenting i jämförelse med dem som
uppstår inom oss själva genom själens och kroppens sjukliga tillstånd. (Hume, 2020 [1779]: 125)
Kleanthes svarar motstridande; Jag kan märka något av det du nämner hos en del andra (...),
men jag känner mycket lite eller inget alls av det hos mig själv, och jag hoppas att det inte är så
vanligt som du framställer det (Hume, 2020 [1779]: 127)
48
Med syftet att visa att ondskans existens är bevis mot hypotesen (Hume, 2020 [1779]: 19).
49
Med syftet att vi inte har någon grund att sluta oss till att Gud är en moraliskt fullkomlig varelse när vi
konfronteras med “vittgående” bevis på ondska i världen” (Hume, 2020 [1779]: 19).
50
Hume, David. Dialoger om naturlig religion: Nora: Nya Doxa, 2020[1779], 19.
51
52
Detta ger även den stipulativa definitionen av ondska som används i argumentet; det kan omfatta både moralisk
ondska (orsakad av fria mänskliga handlingar) och naturlig ondska (orsakad av naturfenomen som sjukdomar,
jordbävningar och översvämningar (Sherry, Patrick. Problem of evil. Encyclopaedia Britannica, 1998, senast
uppdaterad: 2023. https://www.britannica.com/topic/problem-of-evil (Hämtad: 2023-05-28)
Varav Philo, med bakgrund från diskussionen om bevisen för ondskan, presenterar den “starkare”
versionen av argumentet mot Kleanthes teleologiska hypotes. Argumentet framförs i form av
“Epikuros gamla fråga” (vilken Philo fortfarande anser är “obesvarad”; Vill han förhindra
ondskan, men kan inte? Då är han maktlös. Kan han men vill inte? Då är han illvillig. Om han
både vill och kan, varifrån kommer då ondskan? (Hume, 2020 [1779]: 131). Demea tycks ställa
sig bakom Philo.53
En möjlig lösning till problemet tas då upp genom Kleanthes menar att Philos och Demeas
antaganden är godtyckliga (“de bygger bara på en annan hypotes”), samt “i strid oomtvistade och
synliga fakta”; att bygga en hypotes på en annan är att bygga i tomma luften och det mesta vi
någonsin uppnår med hjälp av dessa gissningar och fantasier är att konstatera att vår åsikt är
möjligt, men vi kan aldrig på dessa grunder fastslå att de är sanna (Hume, 2020 [1779]: 131).
Således kommer Kleanthes fram till lösningen att; Den enda metoden att bestyrka Gudomlig
välvilja (...) är att fullständigt förneka elände och ondska. (...). Det understöder han sedan genom
att säga; dina melonkoliska synpunkter huvudsakligen påhittade; dina slutsatser i strid med fakta
och erfarenhet. Hälsa är vanligare än sjukdom; välbehag vanligare än smärta (...) (Hume, 2020
[1779]: 132).
En möjlig lösning på problemet som inte diskuteras här är att som teist tillhandahålla en slags
teodicé; exempelvis genom att säga att ondskans existens är nödvändig för det helas godhet.
Eller som Leibniz hävdade; ondska är en nödvändig konsekvens av synd så detta är den "bästa av
alla möjliga världar”. En annan lösning (som är långt ifrån Kleanthes som förnekar förekomsten
av ondska) är att försöka visa att förekomsten av åtminstone något ont i världen är logiskt
förenligt med Guds godhet, makt och visdom.54
Philo, som invänder mot Kleanthes lösning, menar först att även om det vore sant så är ondska
mer långvarig och intensiv. Vidare påpekar han (detta tycks vara den “svagare” versionen) att allt
53
54
Sherry, Patrick. Problem of evil. Encyclopaedia Britannica, 1998, senast uppdaterad: 2023.
https://www.britannica.com/topic/problem-of-evil (Hämtad: 2023-05-28)
som egentligen behövs göras av skeptikern är att visa att teisten inte, utifrån hur vi observerar
skapelsen, är kapabel att bevisa Guds egenskaper av fullkomlig godhet och allsmäktighet.55
Således drar han slutsatsen att vi inte heller har anledning att, när vi möts av “vittgående bevis”
av ondskan i världen, att sluta oss till att Gud är en moraliskt fullkomlig varelse. Philo
konstaterar; alla invädningar framstår som spesfundigheter och sofismer (vilket jag också tror
att de är). Inte heller kan vi då förstå hur det någonsin var möjligt för oss att fästa någon vikt vid
dem. Men det finns inget sätt att betrakta människolivet eller mänsklighetens tillstånd utifrån
vilket vi kan, utan största vål, sluta oss till lde moraliska attributen eller förstå den oändliga
välviljan, förenad med oinskänkt makt och onändlig vishet som vi måste upptäcka med hjälp av
trons ögon.56
Detta medför implicit att Philos slutsats blir att det inte ens finns något behov att vända sig till
den starkare versionen, utan att den svagare version räcker för att försvara den skeptiska
slutsatsen.57
Paul Rusell påpekar dock att det svagare argumentet misslyckas att kategoriskt (dogmatiskt)
förneka Guds existens. Argumentet visar endast att ondskans existens är förenlig med Guds
existens. Således att det inte existerar en fullkomligt god och oändligt mäktig Gud. Men om det
är ett nödvändigt villkor att bevisa att Gud har vissa relevanta egenskaper för att fastslå Guds
existens, och om man inte fastslår just egenskaperna som anses motbevisade skulle resultatet
kunna bli annorlunda.58
Jag är slutsatsen att Philos har en poäng. I kontrast till Kleanthes tycks hans argument bättre
underbyggda och således även hans slutsats. Däremot tycks ondskans problem som ett lite för
enkelt argument då det inte erkänner fall där ondskans existens exempelvis medför något gott
tillstånd som moraliskt uppväger det eller där elimineringen av något ont orsakar något annat ont
att uppstå. Det kan även finnas logiska gränser för vad en allsmäktig varelse kan eller inte kan
55
56
57
58
göra. Därför kanske slutsatsen istället bör vara att ondskans existens är ett bevis på att Guds
existens (med de specifika egenskaperna)59 är osannnolik snarare än omöjlig. Däremot förutästter
även den slutsatsen att ondska existerar och kan definieras, vilket kan ifrågasättas.
Som sagt tycks det dock mestadels rikta sig mot de egenskaper hos Gud som de traditionella
teistiska religionerna måste erkänna. I andra religioner, exempelvis Hinduism, personifierar
gudar och gudinnor istället olika kosmiska krafter. även om dessa är en del av Brahman
(allsmäktiga skaparen) så har exempelvis Shiva endast egenskapen av att bevara och Shiva av att
förstöra. Det skulle också kunna existera (och det hävdar Hume väl själv tillslut) en gudomlig
designer av världen, men som är moraliskt neutral.
59
Om argumentet nu visar att Gud inte existerar.
Fråga 5
Inom religion (uppenbarad religion) har mirakel en fundamental roll; det ses som en källa till
bevis för Guds existens och kunskap om Gud. Inom de tre abrahamitiska religionerna är mirakel
således en essentiell doktrin, vars redogörelser ofta skildras i heliga skrifter och anses ”bekräfta”
profeternas och skrifternas äkthet och autencitet. I den filosofiska debatten har frågan om mirakel
sedan både fått en semantisk roll60 och en epistemologisk roll61 62 63. Hume, skeptisk till
förekomsten av oerfarna krafter, försöker svara på dessa frågor64 med en kritisk ståndpunkt mot
rationaliteten i tron på underverk.65
Semantiska svaret
Humes definitions av underverk är en händelse som a) är orsakad av Gud (antingen indirekt
genom en “osynlig kraft”, eller direkt genom “en särskild viljeyttring hos gudomen” (citera
boken s. 23), och b) ett överskridande av en naturlag66.67
Epistemologiska svaret
Här tillämpas definitionen i ett kritiskt argument, med huvudfrågan om vi överhuvudtaget,
utifrån vittnesbörd, har skäl att tro att en naturlag överskridits. Humes slutsats är att det aldrig är
rimligt att tro att ett underverk har inträffat68. Huvudargumentet presenteras ungefär:69 70
Premise 1: Reasonable people always proportion their beliefs to the strength of their evidence.
Premise 2: Every law of nature is such that the evidence that it has never been violated is
stronger than the evidence that it has been violated.
Premise 3: If a miracle has occurred, it is a violation of a law of nature.
60
Semantiska frågan fomuleras ofta; vad menar vi med "mirakel"? (Taylor. 2007, 611-624)
61
Semantiska frågan fomuleras ofta; är det rimligt att tro att mirakel inträffar? (Taylor. 2007, 611-624)
62
Eftersom filosofer också tycks relativt ense om att svaret på den semantiska frågan är “en händelse orsakad av
Gud”, så sammanknyts den epistemologiska frågan ofta till metafysiska frågor (mest fundamental: existerar Gud?).
(Taylor. 2007, 611-624)
63
Taylor, James E. Hume on Miracles: Interpretation and Criticism. Philosophy Compass. Vol. 2, 2007: 611-624.
64
Och vissa menar att Enquiry också förutsätter ett svar på den metafysiska frågan. (Taylor. 2007, 611-624)
65
Hume, David. Enquiry Concerning Human Understanding. 2004 [1748]. E-bok.
https://earlymoderntexts.com/assets/pdfs/hume1748_3.pdf (Hämtad 2023-05-31), 55-68.
66
“Ett brott” mot en naturlag. (Taylor. 2007, 611-624)
67
Hume, David. Enquiry Concerning Human Understanding, 55-68.
68
Framförallt inte de som ortodox religion baserar sig på. (Hume, 2020 [1779]).
69
Taylor, James E. Hume on Miracles: Interpretation and Criticism. Philosophy Compass. Vol. 2, 2007: 611-624.
70
Conclusion: Consequently, reasonable people will never believe that a miracle has occurred.
(Taylor. 2007, 611-624)
P1: Det tycks som att tillämpningen för denna epistemologiska princip gäller tillämpningen på
(empiriska) övertygelser om faktum (”matter of fact”)71. Dessa inkluderar olika typer av
empiriska föreställningar om händelser72. Hume menar att vissa händelser är oföränderligt
sammanfogade med andra typer av händelser, medan andra typer av “händelse-kombinationer” är
varierande73. Med bakgrund till kommer förnuftiga människor sedan att avpassa sina
övertygelser till styrkan av bevisen de har för dem: I vissa fall pekar erfarenheten på att vissa
händelser konstant har sammanfogats utan ett enda undantag. I sådana fall kommer förnuftiga
människor kunna vara maximalt försäkrade att händelserna kommer sammanfogas på samma sätt
när de uppstår igen.74 75
Men i de fall där vår erfarenhet inte är sådan, utan varierande, är bevisen som tillhandahålls av
vår erfarenhet svagare. Således stöder bevisen endast en partikulär förväntning med någon grad
av sannolikhet. När ett bevis för ett förväntat resultat endast gör det mer troligt än säkert kommer
förnuftiga människor vara mer försiktiga i sina förväntningar, och deras grad av försiktighet är
korrelerad med den relativa styrkan av deras bevis.76
P2 (P3): Dessa berör naturlagen, som Hume menar är beskrivningar av generella kausala
relationer mellan händelser. Naturlagen konstrueras som kontigent sanna univerisiella
generaliseringar relaterat till två olika händelser77. Om en sådan universell generalisering är
71
Hume skulle nog dock troligtvis säga att den epistemologiska principen i premissen är tillämpbar på alla
övertygelser.
72
“Föreställningar om särskilda händelse”och “föreställningar om generaliseringar om förhållandet mellan typer av
händelser” (Händelser som alltid är sammanfogade med vissa händelser). Som Humes exempel visar (bla.
brödexempelet) inkluderar dock ”bevisen” för vissa av våra särskilda övertygelser om händelser ofta generella
övertygelser om relationen mellan olika händelser (Hume, David. Enquiry Concerning Human Understanding,
55-68.)
73
Och pekar på att även om vissa av sådana generaliseringar ofta är sanna, så är de ibland falska, de som tror att de
är sanna misstar sig
74
Därmed ger sådana bevis det starkaste möjliga erfarenhetsbaserade bevisen för övertygelsen, och det är därför
rimligt att människor har den starkaste graden av förtroende för att förväntningarna är sanna (Hume, David. Enquiry
Concerning Human Understanding, 55-68.)
75
76
77
Alltså påståenden med formen alla X är Y, där X och Y. I fallet av naturlagen relaterar X och Y till olika händelser.
(Hume, David. Enquiry Concerning Human Understanding, 55-68.)
sann78 är det en naturlag. Att säga att en naturlag har överträdts är därmed att säga att det har
funnits ett X som inte varit ett Y.79
Således tycks det för varje påstående som uttrycker en naturlag finnas ett påstående som
uttrycker en överträdelse av den naturlagen, dessa påståenden är logiskt kontradiktoriska,80 vilket
följer att bevis för en är bevis mot den andra. Men eftersom förnuftiga människor (enligt Hume)
kommer avpassa sina övertygelser som de har för dem, så beror påståendenas sanning på om
något erfarenhetsbaserat bevis (samt det induktiva stödet) för respektive är starkare för det ena än
för det andra. Hume hävdar då själva premiss 2 (ovan), och att förnuftiga människor således
aldrig kommer ha en berättigad tro att en naturlag överträdts (mirakel inträffat).81
Jag är kritisk mot att lägga någon vikt vid mirakel, men framförallt mot deras centrala roll i
religionen. Det finns viktiga invändningar mot Humes argument (tex. Campbell 1839, Earman
2000), men det tycks införliva ytterligare komplikationer att påstå att ett mirakel inte bara är en
överträdelse av en naturlag (Hume), utan även att det onaturliga tillskrives ingripande av
gudomliga. Det tycks svårt för teister att helt styrka varför just Gud ligger bakom universums
mirakel (framförallt inför icke-religiösa personer). Försöken får ofta problem som de liknande en
cirkulär definition; det förutsätter att Guds existens måste bevisas och att han beviserligen har de
nödvändiga egenskaperna för att en överträdelse ska inträffa (tex. vara allsmäktig). Det kommer
med ytterligare komplikationer och invändningar (tex. fråga 3).
Om det är sant att de inte kan bevisas, följer även att det är orimligt att ge det en sådan central
roll i uppenbarad religion; framförallt kan inte anses ”bekräfta” profeternas och skrifternas äkthet
och autencitet. Om mirakel inte är möjliga, och de anses bekräfta Guds existens, stänger det
isåfall också ute Gud existens; således skulle religionen helt kunna förkastas och plötsligt inte ha
78
Den är kontinent sann om och endast om det faktiskt är men inte nödvändigtvis är sant (i en metafysisk eller
logisk mening) att varje X också är ett Y. När det relaterar till händelser är påståendet sant om de två typer händelser
den relaterar är enhetligt, oföränderligt och konstant sammanfogade. (Hume, David. Enquiry Concerning Human
Understanding, 55-68.)
79
80
Därmed är ett naturlagspåstående är sant om och endast om påståendet som uttrycker dess (möjliga) kränkning är
falskt. (Hume, David. Enquiry Concerning Human Understanding, 55-68.)
81
någon roll alls i vårt samhälle. Samtidigt kan inte mirakel förkastas på detta sätt; bevisen emot är
inte heller helt giltiga, och invädningarna inte helt konklusiva. Inte heller behöver mirakel
kanske ens nödvändigtvis definieras som överträdelser av naturlagar, och om det finns en sann
alternativ förståelse av mirakel, är även Humes premiss tre falsk.
Referenser
Stecker, Robert. Aesthetics and the Philosophy of Art: An Introduction. Upplaga 2. Rowman &
Littlefield, 2010.
Hume, David. Dialoger om naturlig religion: i översättning av Jan Landgren och med ett förord av Paul
Russell. Nora: Bokförlaget Nya Doxa, 2020[1779].
Hume, David. Enquiry Concerning Human Understanding. 2004 [1748]. E-bok.

https://earlymoderntexts.com/assets/pdfs/hume1748_3.pdf (Hämtad 2023-05-31).
Durà-Vilà, Víctor. Attending to Works of Art for Their Own Sake in Art Evaluation and
Analysis: Carroll and Stecker on Aesthetic Experience. The British Journal of Aesthetics, Vol.
56, nr. 1, 2016: 83–99, https://doi.org/10.1093/aesthj/ayv033
Sherry, Patrick. Problem of evil. Encyclopaedia Britannica, 1998, senast uppdaterad: 2023.
https://www.britannica.com/topic/problem-of-evil (Hämtad: 2023-05-28)
Taylor, James E. Hume on Miracles: Interpretation and Criticism. Philosophy Compass. Vol. 2,
2007: 611-624.
Adajian, Thomas, The Definition of Art, The Stanford Encyclopedia of Philosophy. 2022.
<https://plato.stanford.edu/archives/spr2022/entries/art-definition/> (Hämtad: 2023-05-20)

2: Tentamen - ORG - FPRA12 - 5 Religiosfilosofi Och Estetik-2

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

2: Tentamen - ORG - FPRA12 - 5 Religiosfilosofi Och Estetik-2

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Tentamen - FPRA12:5

Religiosfilosofi och estetik

Konventionalistiska, institutionella definitionsförsök, såsom Dickies9 båda versioner (1974 och

Det kosmologiska Gudsbeviset framställs genom förespråkande av Demea, som inledningvis

Det kosmologiska gudsbeviset tycks (uppställt i sin enklaste, modernare form;

Hume, David. Enquiry Concerning Human Understanding. 2004 [1748]. E-bok.

Gåvertsson, Frits. Estetik Handout 2. 2022-05-17.

You might also like