Lagerlöf Teosofi

SAMLAREN
Tidskriftför
svensk litteraturhistorisk
forskning
ÅRGÅNG 8l i 9 6 0
Svenska Litteratursällskapet
UPPSALA
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa
en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
A lm q v ist <& W iksells
BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
U PPSALA 1961
S IG V A R D A. L IN D Q V IS T
Om Selma Lagerlöfs förhållande till

spiritism och teosofi
1947 publicerades Guy Michauds stora arbete Message poétique du symbolisme,

i vilket han bl. a. underströk den franska symbolismens beroende av sweden-
borgska och andra mystiskt-religiösa idéer, en faktor som tidigare forskare, t. ex.
Pierre Martino, endast snuddat vid. I Sverige var Gunnar Brandell den förste,
som på allvar uppmärksammade Michauds insats. I Strindbergs Infernokris
(1950), där bl. a. Strindbergs kontakt med fransk ockultism granskades, kallades
fransmannen symbolismens »senaste och mest inträngande granskare» (s. 204).
Michauds resultat bekräftar på ett intressant sätt riktigheten i Johan Morten-
sens uppfattning om symbolismens förutsättningar, uttryckt sålunda i Från Röda
rummet till sekelskiftet II, 1919 (s. 5): »Mystiken vann åter herravälde över
sinnena. Hypnotismens fenomen, som vetenskapen nu på allvar upptog till be
handling, satte fantasien i rörelse, och det tycktes plötsligt, som om dessa kunde
lyfta en flik av förlåten ut mot det stora okända. Paris vimlade under seklets
sista år av mager och charlataner, som fördjupade sig i Svedenborg, kabbala och
all österländsk visdom och som drevo svart och vit magi under hemlighetsfulla
och exotiska former. Spiritism och teosofi florerade.»
I sin avhandling Hjärnornas kamp med underrubriken Psykologiska idéer och
motiv i Strindbergs åttiotalsdiktning (1952) breddade Hans Lindström fråge
ställningen till att gälla inte endast olika former av ockultism utan även utveck
lingen inom psykiatri, psykologi och »den vetenskapliga mystiken». Som fram
går av underrubriken överskrider Lindström inte gränsen till 1890-talet, men
hans översikter av diverse fenomen, t. ex. spiritismens utveckling i Sverige, har
röjt väg också för nittiotalsforskningen.
Strindbergs kontakt med olika former av mystik kan alltså sägas vara väl
kartlagd. Av övriga svenska åttiotalister är det huvudsakligen Ola Hansson, som
blivit föremål för liknande undersökningar. Ekelund, Levander och Holm har
alla betonat ockultisten du Prels roll. Av nittiotalisterna blev Frödings kontakt
med teosofin belagd av Olle Holmberg i Frödings mystik (1921). Georg Bran
dell och John Landquist har i sina Frödingböcker grundligare studerat frågan.
Här redovisade studie av Selma Lagerlöfs kontakt med spiritism och teosofi
är att betrakta som en skiss, där uppmärksamheten endast i ringa mån har rik
tats mot författarinnans beroende av samtida psykologi och »vetenskaplig mys
tik», inspirationskällor som dock mer eller mindre hör samman med sekelslutets
allmänna tendens till mystik. Undersökningen går fram till åren närmast efter
sekelskiftet.
Selma Lagerlöfs förhållande till spiritism och teosofi 37
Michaud talar i sitt arbete om »une véritable vague mystique» (s. 465) för
att beskriva den andliga utvecklingen under det franska 1890-talet. Även i de
skandinaviska länderna är det berättigat att använda uttrycket »en våg av mystik».
Den registrerades också på många sätt av samtiden. I Aftonbladet fanns 19.4.
1893 en artikel om Sar Peladans religiöst-ockulta orden Rose-Croix, och där
sades bl. a.:
D e n u tg ö r i a lla h ä n d e lse r e tt e g e n d o m lig t u tsla g a f d en d ra g n in g till d et m ystiska,
som u tm ä rk e r v å rt å rh u n d ra d e s a fto n , lik so m d et u tm ä rk te slu te t p å 1 7 0 0 -talet.
Och Georg Brändes skrev 23.12.1893 till Ellen Key1 på tal om den unga littera
turen:
H e r o g i N o rg e ry k k er ip v rig t en U n g d o m fre m b ag en S k jo ld b o rg a f d ansende
B orde, fo r h v em S p iritism e o g M y stik er d en sande A lvor.
Heidenstam talar i Modern barbarism (1894) om:

[--------------- ] d en relig iö sa m ystik, som p lö tslig e n erö v ra t d ik tn in g och konst. (SV 18,
s. 4 7 )
Litteraturhistorikern Fredrik Vetterlund hade 1894 en artikel i Svensk tidskrift

under rubriken Romantisk mystik, där han bl. a. i inledningen yttrade:
N u lig g e r o rd e t ’m y stik ’ å nyo p å dagens tu n g a. G e n o m E uropas re lig io n sfilo so fi och
k o n st lö p a m ystiska och kvasim ystiska strö m n in g a r m e d u n d e rlig a n a m n — ockultism ,
sym bolism o. s. v. [---------------].
Och likartat är förhållandet under de följande åren. 1895 gick genom pressen
ett »Upprop till den skandinaviska allmänheten», betitlat »Om syner och varsel»
och undertecknat av en rad docenter från de nordiska universiteten, med köpen
hamnaren Alfred Lehmann som första namn. Bland de svenska märkes Bror
Gadelius och Axel Herr lin.2 Det började så:
D e t stä n d ig t v äx an d e in tresset fö r h y p n o sen och d ä rm e d i vissa afseen d en besläktade
fen o m e n , såsom sp iritism , ta n k e ö fv e rfö rin g och clairvoyence, fö ra n le d d e i E n g la n d b il
d a n d e t a f d e t stora ’Society fo r P sychical R esearch ’ [--------------- ]. S ederm era hafv a själf-
stä n d ig a sam fu n d m e d lik a rta d t syfte u p p s tå tt i A m e rik a , F ra n k rik e och T y sk lan d ; och
n u m e ra o m fattas dessa frå g o r m ed liflig t intresse i de flesta lä n d e r, d ä r n å g o n h ä rd
fin n e s fö r v eten sk ap lig a fram steg.
Av uppropet framgår klart, att undertecknarna inte hyser »förutfattad mening»

eller »tro på någon som hälst i människonaturen inneboende ’öfvernaturlig’
kraft». Deras syfte är att samla material angående »de s. k. telepatiska feno
menen, dvs. den mänskliga tankens förmåga af fjärrvärkan på en annan mänsklig
tanke».
1 G eorg och Edv. Brändes brevvä x lin g m ed 2 Samtliga citat u r detta upprop gjorda ur
svenska och fin sk a författare och veten skaps G H T , 17.4.95 (B-uppl.). O m G adelius’ och
m än, 2, s. 147. H an torde bl. a. ha G arborgs H errlins intresse också för teosofin och Spiri
Trcette M cend (1891) i tankarna, en bok som tism en se den förres berättelse i F estskrift till
ger en god provkarta på olika form er av A x e l H errlin , 1935, s. 13 ff.
mystik. I D anm ark fanns kretsen kring Taar-
net.
38 SIGVARD LINDQVIST
S kulle n å g o n m ed den o v e te n s k a p lig a skepticism ens ax e lry c k n in g a ffä rd a d e tta fo rsk

n in g so m rå d e , m å h a n besin n a, a tt d e n ’m y sticism ’, som u n d e r sk ild a fo rm e r väcker
h an s bek y m m er elle r förargelse, fö r d en san n a v e ten sk ap en m å vara en sp o rre a tt k ritisk t
u n d e rsö k a de företeelser, h v a ru r ö fv e rtro n a lltjä m t suger sin n ä rin g . M e n sk u lle dessa
fe n o m e n e n v ä rk lig e n h v ila p å fak tisk g ru n d , då ega de förvisso intresse fö r fysiologen
och fysikern, ej m in d re än fö r p sy k o lo g en och filosofen.
Även själva frågorna, som ställdes till allmänheten, är av intresse:

1) H a r N i n å g o n sin i fu llt v aket tillstå n d h a ft en ty d lig fö rn im m e lse af a tt s e elle r
k ä n n a e tt m ä n sk lig t väsen, a tt h ö r a en rö st e ller e tt lju d som vore d et v ä rk lig h e t,
fast N i ej k u n n a t fö rk la ra det, sa m tid ig t m ed a tt N i fa tta t d e t som e tt ’v a rse l’, som N i
stä lt i sam m a n h a n g m ed E dra egna e ller a n d ra p erso n ers öden?
2) E ller h a r N i h a ft d r ö m m a r , som le d t till u p p d a g a n d e a f d ittills a b so lu t o k ä n d a
fö rh å lla n d e n , e ller e fte r n å g o n tid p å e t t s ä r d e l e s p å f a l l a n d e o c h n o g
g r a n t d e t a l j e r a d t s ä t t fu n n it m o tsv a rig h e t i en e lle r a n n a n o b e rä k n e lig ti l l
dragelse?
I Tilskueren 1897 anmäldes under rubriken Möderne Magi ett stort verk av
ovannämnde Alfred Lehmann, Övertro og Troldom, 1-4 Bd, 1893-96. Troligen
hade i den sista delen inarbetats det material, som insänts efter härovan citerade
upprop. Anmälaren skrev, att denna bok
g iv e r os d en m ö d e rn e P sykologis R e su lta te r a f U n d e rsp g e lse r over saa a lm e n in te re s-
sante og a k tu e lle Sager som d e n m e n n e sk e lig e Iag ttag else og dens Fejl, T ankelaesning
og T a n k e o v e rfp rin g , Spvn og D rp m , A n elser og V arsler, Illu sio n e r og H a llu c in a tio n e r,
S uggestion, H y p n o se og H y ste ri, a lt m e d saerligt H e n sy n til saad an n e psykofysiske
F asnom ener og V irk n in g e r, d e r v e d lig e h o ld e r T ro e n p a a m ag isk e K raH ter og V irk n in g e r,
d e t v il sige saadanne, d er ik k e synes a t k u n n e k o m m e i S tand ved Sjaslelivets og N a tu re n s
k en d te Love. (s. 6 6 0 )
Ännu 1902 heter det i en artikel om Modern öfvertro i Ord och Bild:
S p iritism e n h a r b lifv it e tt h ö g rö sta t fa k tu m hos oss ju st nu. M id t u p p e i v eten sk ap en s
sto rh etstid g å r d et v ä ld ig a strö m m a r a f ö fv e rtro g e n o m v ä rld e n ; o ck u ltism en s lä rju n g a r
b lifv a a llt flera för h v a rje d ag som g å r [---------------}.
Även erkända vetenskapsmän vågade sig långt ut på osäker mark. Den berömde
amerikanske psykologen William James skriver i sin år 1898 till svenska över
satta bok Själslifvets mystik:
Ja g h a r själf, i eg en sk ap a f o m b u d fö r sta tistik e n i A m e rik a , sa m lat h u n d ra d e ta ls fall
af h a llu c in a tio n e r hos frisk a p erso n er. R e su lta te t k o m m e r m ig a tt tro , a tt vi alla h a fv a —
å tm in sto n e såsom a n la g — e tt u n d e r m e d v e ta n d e ts trö sk e l ex iste ra n d e jag, h v ilk e t n ä r
som h e lst k an b ry ta sig in i v å rt d a g lig a lif. I sin läg sta g ra d är d e t e n d a st e tt fö rv a rin g s
ru m för våra g lö m d a m in n e n , i sin h ö g sta u tv e c k lin g veta vi icke alls, h v ad d e t är.
(s. 22 f.)
Det finns ett stort material, som visar på att frågor av här berört slag i hög
grad lade beslag på människors intresse under sekelslutet. Men en större anhop
ning av belägg skulle inte förändra bilden och är därför inte behövlig. Av be
hovet påkallad är däremot en närmare beskrivning av de fenomen, som benäm
nes spiritism och teosofi.
Om man studerar utgivningen av hithörande litteratur i Sverige (översätt
ningar och originalarbeten), blir resultatet en tabell av bifogade slag. Syftet med
denna är att visa dels styrkan i olika strömningar, dels tiden för deras inträdande.
Utöver spiritism, teosofi och »hypnotism», dvs. hypnotiska fenomen studerade

oberoende av spiritismens tankesystem, inplaceras de två psykologerna du Prel
och Ribot i tidsschemat. Översikten är byggd på Svensk bokkatalog 1876-1905.
H yp- du
Spiritism Teosofi notism Prel R ibot
1876 II ( 3)3
77 1 (2)
78 (3)
79 II ( 4)
1880 IIIII (9)
81 I (3)
82 (2) 1
83 (7)
84 I (2)
1885 (6)
86 III (4)
87 (3) II 1
88 I (6) IIII 1
89 III (8) IIII II
1890 IIII (9) II II II 11
91 II (6) 1
92 (9) IIIII 1
93 (8) II I
94 (3) III I
1895 I (3) m in
96 I (7)
97 (6) um
98 (11) III
99 (6) III
1900 IIII (9) IIII I
01 III (9) IIIII I
02 II III
°3 II
04 II II
I 9°5 II T
Av tabellen framgår tydligt, att Spiritismen är en gammal företeelse. På 1850-

talet hade den flammat upp i en »modern» form, inspirerad från Amerika. Hyp-
notismens fenomen, även de av äldre ursprung, började i slutet av 1880-talet
att behandlas — isolerade från Spiritismen — i ett flertal skrifter. Teosofiska
samfundets svenska gren bildades i början av år 1889, men redan två år tidigare
hade ett par av Sinnetts arbeten översatts. Under de följande femton åren domi
nerades marknaden av teosofiska skrifter, även om prinsessan Karadja omkring
år 1900 gav Spiritismen ny aktualitet.
0 Av C. A. Carlssons F örteckning ö fver l it är viktigt att påpeka, att det under 1890-talet
teratu r angående sp iritism , 1902, fram går, att ibland inte är m öjligt att dra någon skarp
från 1815 knappast ett enda år gått, utan att gräns m ellan spiritism och teosofi, i varje fall
någon spiritistisk skrift utgivits i Sverige. Hans inte efter enbart ett studium av titlar på böc
uppgifter har här placerats inom parentes. ker. D ärför kunde någon av de i ovanstående
M ånga broschyrer och böcker tycks ha spritts tabell upptagna teosofiska skrifterna likaväl
på andra vägar än genom bokhandeln. — D et ha tillskrivits spiritism en.
Du Prel, som i sina böcker samordnade spiritistiska, teosofiska, hypnotiska

och psykologiska idéer, översattes 1888-91. Ribot, som representerade den fysio
logiska vetenskapens syn på frågor av psykologisk natur, uppträdde i Sverige i
översättning 1890-92. Av övriga franska forskare var endast Richet översatt,
dock först 1905 i här berörda frågor. Smärre uppsatser publicerades också, 1892
förekom två uppsatser av Binet i Ute och hemma, och året därefter en av Charcot
i samma publikation. — Till senare hälften av 1880-talet hörde den mycket
kände tyske psykologen Krafft-Ebings Om friska och sjuka nerver (1885) och
Mantegazzas Vårt nervösa århundrade (1888).
Åren 1885-1890 tycks alltså utgöra den period, då ett allmännare intresse
för »psykologiska» frågor börjar göra sig gällande. Detta stämmer väl med vad
man vet om exempelvis Strindbergs och Ola Hanssons utveckling under samma
tid. Man vågar till och med anta, att denna intresseinriktning är en av de väsent
liga förutsättningarna för »nittitalet», detta mycket obestämda begrepp -
*
Det torde vara lämpligt att till en början försöka bestämma, vad som gick
under namnet spiritism, respektive teosofi. Det förra visar sig nämligen vid en
undersökning inte alls kunna begränsas till det sedvanliga, »kontakt med avlidnas
andar», utan innehåller dessutom något av en hel livsåskådning. Hellre än att
kompilera material från en rad olika källor, låter jag en samtida kännare komma
till tals. I Nordisk familjebok, i:a upplagan, 1891, skrev en lektor A. E. Törne-
bohm bl. a. följande under uppslagsordet »spiritism»:
» [---------------] P å g ru n d af de slutsatser m a n an sett sig k u n n a drag a af de sp iritistisk a
fen o m en en och dels af in n e h å lle t i a n d e m e d d e la n d e n a h a r b la n d sp iritiste rn a en för dem
i viss m å n e g e n d o m lig v erld såsk åd n in g u tb ild a t sig. E n lig t d e n n a består m e n n isk a n af:
1) d en in te llig e n ta , im m a te rie lla p rin c ip e n , e ller själen ; 2) en h a lfm a te rie l, eterisk k ro p p ,
p e risp rie n e ller a stra lk ro p p e n , och 3) den m a te rie lla k ro p p e n . U n d e r jo rd e lifv e t äro alla
tre förenade, och a stra lk ro p p e n tje n a r då såsom den fö rm e d la n d e lä n k e n m e lla n själen
och d e n m a te rie la k ro p p en . N ä r d e n n a dör, frig ö r sig själen m ed sin a stra lk ro p p och
ö fv erg år såsom ett an deväsende till a n d ev erld en , h v ilk e n sp iritis te rn a tä n k a sig såsom
n å g o t i viss m å n m ate rie lt, m e n bestående af en i jem fö re lse m ed vår o ä n d lig t fö rfin a d
m aterie. [---------------]
Synd och b ro tt b eg ån g n a u n d e r jo rd e lifv e t följas af lid a n d e n i an d ev erld en , såsom
orsaker följas af sina v e rk n in g a r; m e n lid a n d e n a äro ej eviga, och äfven den lägst
stående renas e fter h a n d och stiger till h ö g re och h ö g re sferer.
R ö ra n d e m e d le n för u tv e c k lin g e n u n d e r de läg re stad iern a h ersk a tv ä n n e o lik a åsigter
b la n d sp iritiste rn a . E n del anser, a tt d et n u v a ra n d e jo rd e lifv e t b lo tt är en lä n k i en
serie af sådana, som fo rtg å r tills in d iv id e n n å tt den g ra d af fram åtsk rid an d e, som jo rd e n
är egnad a tt lem na. [— ---------] M o t d e n n a u p p fa ttn in g , » re in k a rn a tio n ste o rie n » , som
fö rn ä m lig a st hyllas af de franske sp iritiste rn a , [--------------- ] ställer d en m o tsatta sidan —
och till d en h ö r fle rta le t af de engelske och am erik an sk e sp iritis te rn a — den åsigten,
a tt en h v ar ej h a r a tt g en o m g å m e r än e tt en d a jo rd e lif, och a tt d en fo rtsatta u tv e c k lin g e n
sker a n tin g e n p å a n d ra m a te rie la v e rld a r eller en d ast i an d ev erld en . G em en sam för alla
sp iritiste r är tro n p å e tt n ä ra sam band m e lla n a n d e v e rld e n och den m a te rie la verlden. D e n
senares u tv e c k lin g ledes frå n d en förra, och h v a rje m e n n isk a h a r sin skyddsande. [------------- }
S p iritistern as valsp råk är [---------------]: ’U ta n b a rm h e rtig h e t in g e n frä lsn in g .’»
Under senare hälften av 1800-talet är också buddhismen en faktor att räkna

med i Europas andliga liv. Ursprunget till tendensen att studera »primitiva» folks
Selma Lagerlöfs förhållande till spiritism och teosofi 4i
religion och poesi i förening är givetvis avsevärt äldre — Herder och den tyska
filologin — men först ett gott stycke in på 1800-talet skjuter rörelsen fart.
Pierre Martino redogör i Parnasse et Symbolisme (s. 41) för dess utveckling i
Frankrike. 1845 kom Bournoufs berömda Introduction å 1’histoire du bouddhisme,
och under de följande åren översattes en rad sanskrittexter, bl. a. Rig-Veda 1861.
Religionshistorikernas sökande efter »origines» fick här nya områden att bear
beta. Och poesin berikades med en hel värld av nya motiv. Martino menar, att
namn som Krishna, Vishnu och Baghavat efter några år var lika kända som
Afrodite, Apollon och Zeus. Leconte de Lisle, parnassens mästare, var bland de
första som utnyttjade uppslagen.
Man behöver inte studera Schopenhauer och Hartmann särskilt grundligt
för att förstå, vilken grundläggande betydelse den indiska filosofin — illusionen
— haft för dem.4 Direkt från de buddhistiska skrifterna och indirekt genom
dessa båda filosofer kom alltså pessimismens (och dekadansens) författare att
hämta lösningar på livsgåtan, att låta Buddhas »nirvana» bli vägen till befrielse
ur positivismens och determinismens mekaniska värld.
Att buddhismen också för en naturalistisk författare kunde föra till en ny
orientering, framgår bäst av Flauberts La tentation de S:t Antoine (1874), där
Buddhas läror ges en omfattande presentation. Världen är för buddhisten en
dröm, och från den utgångspunkten förstår man både den logiska formens spräng
ning i detta verk och det faktum, att det blev en helig skrift för symbolisterna.
Även i Norden spelade boken en roll. Den var bl. a. diktverket framför andra för
Levertin.5
I England — som ju bland de europeiska länderna hade den intensivaste kon
takten med Indien — sysslade vetenskapen likaså med de gamla religionsurkun-
derna. Bland de mera kända forskarna märkes James Frazer (The Golden Bough,
1890). Också den bokläsande allmänheten visade stor mottaglighet. När Edwin
Arnold 1879 utgav The Light of Asia, en berättelse på vers om Buddhas liv och
lära, trycktes den på kort tid i ett häpnadsväckande antal upplagor. Senare skulle
Kipling överta rollen som popularisator, så t. ex. i den populära Kim (1901).
1888 utkom en svensk tolkning (från 39:e engelska upplagan!) av Arnolds bok,
försedd med företal av ingen mindre än Viktor Rydberg.
Redan tio år tidigare hade fö* övrigt Rig-Veda överflyttats till svenska.6 Det
kan också vara skäl att nämna, att Edvard Brändes 1879 disputerade i indisk
filologi och att han även översatte ett par indiska skådespel.
»Nybuddhaismen» (Rydbergs term) kan ses som en direkt parallellföreteelse
till den moderna spiritismen och teosofin, och dessa sistnämnda fenomen bygger
till stor del just på buddhismen. Teosofen A. P. Sinnetts stora arbete heter
Esoteric Buddhism (1883, sv. De invigdes lära, 1887). I fråga om båda rörelserna
är det inte minst själavandringsläran, som förbinder dem med buddhismen. Ofta
* Båda hyste f. ö. ett visst intresse för ockul- klarar de spiritistiska fenom enen såsom hallu
tismen. Schopenhauer skrev: cinationer.
»Den, som nu för tiden betviflar den ani- 5 »Verldens åttonde underverk» kallade han
inala magnetismens och klarseendets fakta, bör den i brev till Edv. Brändes 1887, och en hög
icke kallas otrogen, utan okunnig.» Citatet är uppskattning kom m er till uttryck också senare.
taget u r du Prel, D e t do ld a själslifvet, 1890, 6 A. Z. Collin, O m och ur R ig-V eda, 1877
1, s. 144. H artm ann utgav en bok, betitlad - 78 .
Spiritism en , sv. övers. 1886, i vilken han för
kombinerades denna gamla tro på livets kretslopp på ett fantastiskt sätt med
darwinismen, ibland för att vederlägga den, ibland för att erhålla dess stöd.
Mot denna bakgrund är det också lättare att förstå teosofins innehåll, den
med stor fantasi genomförda sammanjämkningen av diverse religionsformer
och mytiska symboler i den inte obegåvade Madame Blavatskys The Secret
Doctrine (1888-97, sv. 1893-98) — »den tilltalar mig i hög grad både poetiskt
och logiskt», skrev Fröding 1891.
I förordet till den mer än 1 600 sidor långa avhandlingen säger författarinnan:
d e t b ö r m å h ä n d a u ttry c k lig e n fram h ållas, a tt de lä ro r som u tg ö ra in n e h å lle t i dessa v o ly
m er, om de än äro fra g m e n ta risk a och o fu llstä n d ig a , dock ej tillh ö ra u te slu ta n d e vare
sig den h in d u isk a , elle r zoroastriska, e ller kaldeiska, elle r eg y p tisk a re lig io n sfo rm e n , elle r
k u n n a k a rak teriseras såsom u te slu ta n d e b u d d h ism elle r islam ism , e lle r ju d e n d o m e ller
k riste n d o m . D e n H e m lig a L äran u tg ö r d e t v äsen tlig a hos a lla dessa religionssystem er.
F rån h e n n e h a fv a de frå n b ö rja n u tg å tt, och till h e n n e är d e t d ä rfö r som de n u ledas
tillb a k a [---------------].
Medan spiritismen främst kan ses som en rörelse, vars medlemmar experimen
terade med övernaturliga ting, är teosofin huvudsakligen ett försök till världs-
och livsförklaring, en i långa stycken idealistisk troslära. Liksom buddhismen
är den djupast sett ateistisk, med »sanningen» som en ersättning för Gudsbe-
greppet. Detta förhindrade dock inte, att enskilda människor kunde kombinera
väsentliga element ur den med en från kristendomen kvardröjande Gudstro.
Om rörelsens yttre organisation ger Nordisk familjebok (i:a upplagan, 1892)
en del upplysningar. Uppslagsordet är Teosofiska samfundet. Detta bildades i
New York 1875 av den ryskfödda Madame Blavatsky tillsammans med en
amerikansk överste. 1877 kom Blavatskys första bok, Isis Unveiled. Anslutningen
blev emellertid ringa, och 1879 flyttade de två stiftarna till Indien, där intresset
var större. En gren hade redan 1878 bildats i London, och 1880 grundades tio
i Indien. 1883 hade Sinnetts ovan nämnda bok utkommit, vilken ledde till rörel
sens genombrott i Europa. 1887 flyttade fru Blavatsky till London, och nu var
hon ledare för en världsrörelse. 1888 började The Secret Doctrine utkomma, den
bok som blev rörelsens bibel. 1892 var högkvarteret fortfarande förlagt till
Adyar i Indien, och dess formellt högste styresman var en överste Olcott, som
1891 besökte Sverige. (Samma år hade Madame Blavatsky avlidit.)
D e t i stä n d ig tillv ä x t v ara n d e sa m fu n d e t b estår (M aj 1 8 9 1 ) af 2 3 5 g re n a r (2 3 i
E u ro p a, 56 i A m e rik a , 153 i A sien och 3 i A u stra lie n ) [--------------- ]. D e n svenska g re n e n
k o n stitu e ra d e sig i S tockholm d. 10 F ebr. 1 8 8 9 , eger n u 155 m e d le m m a r, h a r till try ck et
b e fo rd ra t e tt a n ta l b roschyrer a n g åen d e d e n m o d e rn a te o so fie n och u tg ifv e r sedan 1891
T e o s o fis k tid s k rift’.
Några år efter Blavatskys död splittrades rörelsen under två andra kvinnor.
Annie Besant tog ledningen över en västerländsk-indisk grupp och Katherine
Tingley över en annan, amerikansk-europeisk organisation. Båda gjorde upp
märksammade besök i Sverige, den förra 1894, den senare 1907. 1913 slutligen
bröt sig tysken Rudolf Steiner med ett ansenligt antal anhängare ut och bildade
det antroposofiska samfundet.
För att rätt förstå Selma Lagerlöfs inställning i här berörda frågor är det
nödvändigt att påminna om två tidigare författare, vilka båda bidragit till att
skapa den strömning av religiös idealism, som för henne onekligen var en vä
sentlig faktor, en inflytelserik tradition, nämligen Fredrika Bremer och Viktor
Rydberg.
Selma Lagerlöfs beskyddarinna Sophie Adlersparre (»Esselde») avled 1895.
Året därefter utgavs den utförliga biografi över Fredrika Bremer, varåt hon
ägnat de sista åren av sitt liv. Esselde hade sannolikt förmedlat material till
Selma Lagerlöf, som ju 1891 skrev sin bekanta novell Mamsell Fredrika för
Esseldes och kvinnorörelsens tidskrift Dagny. Överhuvud torde Fredrika Bre-
mers bild ha hållits levande i den miljö, där Selma Lagerlöf levde, lärarinne
seminariet, flickskolan och kvinnoföreningarna.
Sophie Adlersparre berättar i biografin, att Fredrika Bremer redan under ung
domen lärde känna Swedenborgs läror, och att spiritismen från och med 1850-
talet alltmer intresserade henne, dock mer som livsåskådning än som experiment.
Till detta kan man lägga, att det tydligen var i Amerika hon lärde känna
den spiritistiska rörelsen. I Hemmen i Den nya världen7 beskriver hon, hur hon
själv deltog i en sådan seance med en ung flicka som medium. »Vi satte oss
(vid pass tjugo personer) omkring ett bord, alla bildande en kedja genom hän
dernas beröring med hvarandra; andliga sånger uppstämdes på lifliga melodier.
Efter en stund bleknade den unga flickan hastigt, hennes hufvud sjönk ned och
dragen blefvo bleka och stela, nästan som i döden.» Därefter besvarade mediet
frågor, som framställdes, genom att fara med fingrarna på ett stort framför
henne liggande alfabet. »[------------] de svar, hon afgaf, visade tydligt att anden,
med hvilken hon stod i rapport, ej var mycket klokare än vi stackars frågande,
sökande dödliga», konstaterar den intresserade men skeptiska resenären.
Däremot blev Fredrika Bremer övertygad om clairvoyancens realitet. I Boston
hade hon träffat en kvinna, som var »clairvoyante utan att söfvas, och säger
brefs innehåll eller deras skrifvares karakterer och tillstånd blott genom att
hålla breven slutna i sin hand eller mot sin panna. Jag ville icke tro på denna
slags clairvoyance, men jag måste tro på den, sedan jag gifvit ett bref från dig
på svenska i hennes hand, utan att hon förut kände hvem som skrifvit brefvet eller
något om dig.»8 Som en sammanfattning av sin inställning till fenomenet skrev
hon, att clairvoyanten »ser vissa saker med underbar klarsynthet, men misstager
sig på andra». Dock är hon djupt övertygad om att »själen äger organer och
sinnen inom de kroppsliga, oberoende af dem, att den andliga lekamen är före
den naturliga, och att denna sednare är blott den förras naturliga medium.»9
Genom närståendes dödsfall och inför den egna ålderdomen kom den djupt
religiösa författarinnan att börja reflektera över det eviga livets konkreta ge
staltning. 1864 skrev hon till Böklin:
O fta i sk y m n in g en s tim m e g å r jag och n ä m n e r h ö g t m in a k ä ra b o rtg å n g n a s n a m n —
de äro n u m ånga. T ystnad! T y stn ad är en d a svar. A f ’k la p p a n d a rn a ’ h a r jag a ld rig ön sk at
något. H u ru b esy n n erlig a de m a n ife sta tio n e r än äro, som stu n d o m fram lockas psyko-
g ra fe n m . fl. a n d eb esv ärjare, så h a r jag in g e n böjelse a tt tag a dem p å a llv ar och skulle
fö r in te t p ris v ilja fråg a dem om de älskade väsen, som jag h a r i d et tysta, h e m lig h e ts
7 D el 3, s. 486. 0 Ib., s. 487 f.

8 Ib., s. 424.
fu lla. M e n a tt in g a fö rn im m e lse r af h ö g re a rt n å g o n g å n g k o m m a till m ig frå n d em ,

d et u n d ra r jag på. D o c k — i d rö m m e n h a r jag p å senare år h a ft e tt p a r sköna, u n d e r
b a ra fö rn im m e lse r af m in syster H e d d a — en g å n g i d en a llra h ä rlig a ste m u sik , en
a n n a n g å n g g e n o m en o m fa m n in g , som lyste u p p m ö rk re t ru n d t o m k rin g .
Brevet är här citerat efter den ovan omtalade biografin (s. 353 f.), som alltså
utkom 1896, mitt i en tid då teosofi och spiritism var ett allmänt samtalsämne.
När det gäller Viktor Rydbergs förhållande till magnetism, spiritism och teo
sofi, är det inte möjligt att här mer än antyda, vilken central faktor detta in
tresse utgjorde för hans författarskap. Victor Svanberg har påpekat Singoallas
samband med magnetismen.1 Denna novell kom 1857, och året därefter skrev
Rydberg i GHT ett par längre artiklar, där han mycket bestämt uppträder mot
vissa vetenskapsmän, Comte, Büchner och Moleschott, som betraktar de spiri-
tistiska företeelserna som humbug. Andra vetenskapsmän, t. ex. Carus, som un
dersökt klapp-ande-fenomenet, har inte förnekat dess existens, även om de
ö fv e re n sstä m m a d e ru ti, a tt d e t icke är en frä m m a n d e an d e, u ta n en o m e d v e te n själisk
k ra ft hos en elle r flere af de v id e x p e rim e n te t n ä rv a ra n d e m e n n isk o rn a , som åsta d k o m
m e r fe n o m e n e t.12
Artiklarna slutar med en anklagelse mot materialismen, som på lösa grunder

»vill förneka det öfversinnligas och andligas närvaro»!
Hur Spiritismen på ett epidemiliknande sätt kunde fånga människors upp
märksamhet, belyses av en annan Rydberg-artikel i GHT ett år senare,3 som refe
reras av Svanberg och senare ur filosofisk synpunkt har granskats av Alf Nyman.
(Nord. tidskrift 1954.) Uttrycket »vad vi själva bevittnat» anger författarens
utgångsläge. Han är visserligen den tvivlande iakttagaren — svaren från »för
menta andar» kommer från medierna själva — men man slås av hans positiva
inställning, hans avståndstagande från »ironien och löjet». Samtidigt ger Ryd
berg en längre programförklaring, som är av stort intresse:
S jälen b ö r ej fö rb la n d a s m ed m ed v e ta n d e t, v ilk et, fö r a tt tala b ild lig t, e n d ast är dess
yta, v a ru n d e r d ö lje r sig e tt d ju p av o m ed v eten h et, u r v ilk e t m a n ju st h a r a tt u p p h ä m ta
n y ck eln till k u n sk a p e n om d e t m ed v e tn a själslivet. D e t m e d v e tn a och o m e d v e tn a ä ro
p o le r av sam m a o d e lb a ra väsen; d et senare är d et fö rst e x istera n d e, u r v ilk e t d e t fö rra
u tv e c k la r sig, och lik so m ro te n , g e n o m v ilk e n d en tä n k a n d e a n d e n är fö re n a d m e d och
a lltjä m t e m o tta g e r im p u lse r u r d e t a llm ä n n a , av g u d d o m lig a , h a rm o n isk t sk ap an d e k ra f
te r g e n o m trä n g d a n a tu rliv e t. D e t o m ed v etn a u p p ta g e r o tv iv e la k tig t största o m rå d e t av
själslivets sfär; [--------------- } E n m å h ä n d a o fa ttlig rik e d o m av a n d lig fö rm å g a slu m ra r i
dess o m e d v e te n h e ts d ju p , a v v ak ta n d e e tt a n n a t liv sstad iu m , a n d ra och ä d la re o rg a n e r
fö r a tt fra m trä d a . [--------------- }
In s tin k te n , a n in g e n (vi p å m in n a om S okrates’ d e m o n ), sam v etet ä ro såsom o rd oss
v ä lb e k a n ta , m e n såsom fö reteelser e n d ast fö rk la rlig a g e n o m en h ä n v is n in g till d etta,
som v i k a lla t själens rot. [--------------- } D e n relig iö sa k ä n sla n in trä n g e r i m e d v e ta n d e t u r
sam m a d ju p . [---------------].
P å ta g lig a s t ä r d e t o m e d v e tn a s och d e t m e d v e tn a s v ä x e lv e r k a n och ö v e r g å e n d e i v a r
a n d ra i d e t m a g n e tis k a tills tå n d e t, d å en viss frå n d en v a n lig a a v v ik a n d e s tä m n in g i
o rg a n ism e n lå te r ö v e r ra sk a n d e k r a fte r h o s m ä n n is k o a n d e n (t. ex. k la r s e e n d e t) fra m trä d a ,
v ilk a a n n a rs ä ro fö rd o ld a. (K urs. h ä r.)
D e t o m e d v e tn a fra m trä d e r v id a re i d et fen o m e n , som kallas second sig h t, och i d et
1 R yd b erg s Singoalla, s. 69. rad över Rydbergs syn p å S p ir it is m e n , u t e s lö t

2 D etta citat är taget u r G H T , 27 mars en stor del därav i Sami. skrifter.
1858. W arburg, som tydligen känt sig gene- 8 Sam lade skrifter, 19 2 0 -2 1 , 13, s. 145 ff.
ex tatisk a tillstå n d e t — vi e rin ra oss n y p la to n ik e rn a ! — i v ilk e t m e d v e ta n d e t g en o m

e n v ilje k ra ft likasom ned d y k er i d e t om edvetnas d ju p eller, såsom P lo tin o s u ttry ck te sig,
ö v e rsp rin g e r frå n d e t lilla c e n tru m till det stora fö r a tt skåda dess fö rb o rg a d e rik e d o m ,
fö r a tt ’sän k a sig i d et g u d o m lig a ’. D e t fra m trä d e r y tte rlig a re icke b lo tt i dessa g u d o m lig a
tillstå n d , u ta n även i d en veten sk ap lig a, p o e tisk a och k o n stn ä rlig a v erksam heten.
Denna tidningsartikel från år 1859 skulle inte här ha givits så stort utrymme,
om den inte stode i ett större sammanhang. För det första hade mycket lik
artade tankar tre veckor tidigare presenterats i tidningens just pågående följe
tong, Den siste athenaren — tre dagar efter artikeln behandlades de på nytt däri
— och för det andra nådde artikeln en avsevärt större läsekrets, då den år 18994
trycktes i den första utgåvan av Rydbergs samlade skrifter, del 14. Då kom
den att i vida kretsar ge en viss sanktion åt ett positivt intresse för spiritism och
teosofi.
Namnet Plotinos och hänvisningen till nyplatonikernas uppfattning av exta
sen för tankarna till Krysanteus och hans dotter Hermione i Den siste athenaren.
Tvivlet födde oro, säger Rydberg där på tal om de senantika tänkarna, och oron
en längtan efter sanningen.
H o n [ = sanningen} fin n es endast, sade G re k la n d s sista filo so fer, o van sin n e v ä rld e n s
fö rv irra n d e sken, ovan fö rstå n d sk u n sk a p e n och a lla b eg rep p s b e stä m n in g a r, i d et b egrepps-
och form lösa, d ä r v ä rld sa n d e n in strö m m a r i d e n en sk ild e m ä n n isk o a n d e n .
D e tta tillstå n d , var själen icke lä n g re lever sitt eg et liv, u ta n v ärld san d en s, v ä rld s
fö rn u fte ts, och i sig u p p ta g e r dess vishet, dess fö ru tseen d e, dess o b u n d e n h e t av tid och
ru m , p å sam m a sätt som m a g n e te n g en o m strö m m as icke av sin egen, u ta n en a llm ä n k o s
m isk k ra ft — d etta tillstå n d är e tt av h ö g sta h än fö re lse : extasens (SS V s. 8 0 ).
H u ru m ä rk v ä rd ig t! F em to n å rh u n d ra d e n hav a v a n d ra t över d e n siste h elle n isk e filo
sofens g ra f [--------------- } m e n d e n dag, som i d ag är, står tä n k a re n åter fra m fö r sam m a
företeelse [---------------}. (s. 81 f.)
I det gamla delfiska orakeltemplet »sökte Hermione samla sitt medvetande».

H e rm io n e s v ilja k ä m p a d e en ny, ä n tlig e n seg errik strid m e d sinnena. [— — — }
Ö g o n lo ck en m ed sina m ö rk a fran sar lågo stelnade, b lå v ita och o g e n o m sk in lig a över sina
ljus. L em m ar ne v o ro styvnade som e tt liks, h e la o rg a n ism e n d öd fö r d en y ttre v ärld en .
M en in o m d e t fö rsten ad e skalet levde e tt m e d v etan d e, som tro g e t och e fte rtä n k sa m t
fö ljd e sk ifte n a in o m sig själv. D e tta är eget fö r d e t tills tå n d s o m fö rg å r e x ta sen [-------------- }
och såd an t d e t u p p e n b a ra r sig i d e n n ä r sk y ld a m a g n e tisk a sö m n e n , likasom n å g o n g å n g
i sk e n d ö d e n , (s. 83 f. K urs. h ä r)
Sammanställningen av nyplatonismens extas och 1850-talets magnetism är här

otvetydig. Skildringen av Hermiones tillstånd under extasen och talet om sken
döden erinrar om en besläktad episod i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen,
Ingrids skendöd.
Under åren efter Den siste athenaren kom Rydberg som bekant att ge -sig in i
en religionsfilosofisk strid av stora mått. Men även om Bibelns lära om Kristus
inte saknar anknytningspunkter till här betonade sida av Rydbergs tankevärld,
är denna översikt inte rätta platsen för en diskussion därav. Däremot har det ett
direkt intresse att konstatera, att med den tredje upplagan (1868) följde skriften
»Om människans föruttillvaro» och med den fjärde upplagan (1880) avhand
4 Enligt Svensk B okh an delstidn in g utkom tid då Selma Lagerlöf arbetade på En herr-
denna del 16-22.2. 1899, för övrigt just den gårdssägen.
lingen »Till läran om de yttersta tingen». Med utgångspunkt från den judisk
alexandrinska teosofien ville Rydberg i den första skriften visa, att läran om
preexistensen hade anhängare bland Jesu lärjungar, inte minst Paulus. (SS, X
s. 329, 333 och passim.) I den senare sökte han bevisa, att »nya testamentet för
kunnar ett mellantillstånd efter döden» (s. 425), dit »alla avlidnas själar» till
en början kommer (s. 439). — Utan att ge sig in på en närmare analys av dessa
skrifter kan man påpeka, hur alltså hos Rydberg tankar var aktuella, som på
ett naturligt sätt anknöt till spiritismens och den moderna teosofins uppfattning.
I Sanningssökaren publicerades 1880 ett brev från Rydberg där han klargör
sin ställning till spiritismen.
V a d de sp iritistisk a fe n o m e n e n v id k o m m e r, g ä lle r d e t fö rst a tt h ö ja själv a deras
tillv a ro över a llt tvivel, d ä re fte r a tt fin n a en m e to d fö r deras u n d e rsö k n in g . D e t fö rra
synes re d a n h ava skett. D e t senare återstå r. (SS, X III, s. 152)°
I detta brev talar Rydberg för första gången om »de bedrägerier, vilka antagligen
alltför ofta varit med i spelet». Men hans förståelse är stor.
[---------------] jag fö r m in d el ser i sp iritis m e n å tsk illig t, som b å d a r g o tt fö r fra m tid e n ,
e h u ru m in k ritisk a n a tu r fö rb ju d e r m ig a tt ställa m ig b la n d d en nya b e k ä n n e lse n s tro s
v ittn e n . (SS, X III, s. 15 4 )
Trots den allmänna välviljan märker man här distansen, som Rydberg uppehål
ler. Han är inte längre särskilt intresserad av experiment — som 1858 med
psykografen — men han känner en viss sympati för den spiritistiska rörelsen
från filosofiska synpunkter.
F ör egen d el b e tv iv la r jag icke v e rk lig h e te n av d e n fö rb in d e lse e m e lla n d e n an d e sfä r,
v ari vi leva, och a n d ra a tm o sfä re r; m e n d e n n a fö rb in d e lse är, m e n a r jag, en n o rm a l,
o a v b ru te n och o av b ry tlig , och g e r sig till k ä n n a i u tv e c k lin g e n av v åra rä ttslig a , re lig iö sa
och sedliga idéer. (s. 1 52)
O m sp iritis m e n v e rk lig e n är k alla d a tt spela en ro ll i re lig io n sh is to rie n , så synes d et
m ig o tv iv e la k tig t, a tt h a n m åste tillä g n a sig d en sto ra psy k o lo g isk a u p p e n b a re lse n K ristu s-
idealet. (s. 1 5 4 )
Efter 1884, då Rydberg tillträdde professuren i Stockholm, kom han också i

beröring med de första svenska företrädarna för den moderna teosofin. Hans
vän Carl von Bergen hade 1885 besökt amerikanskan Helena Petrovna Blavatsky
i rörelsens indiska huvudkvarter56 och höll efter hemkomsten en rad föredrag om
bl. a. spiritismen och »den från Indien utgångna, hos oss ännu okända ’teosofiska'
rörelsen».7 En av de första proselyterna var Thorsten Hedlund, vilken som bekant
kom att få en icke oväsentlig betydelse för Strindberg. Strax efter sekelskiftet
stod han i brevkontakt med Selma Lagerlöf.
Såsom förut visats, var »nybuddhaismen» aktuell. 1888 utkom Arnolds The
Light of Asia i svensk översättning. Till denna versifierade framställning av
Buddhas liv och lära skrev Viktor Rydberg ett längre företal. Tonen är genom
gående varm och uppskattande. Rydberg betraktar Buddha som en föregångare
till den store Maitreya, Kristus. Företalet slutar med följande ord, som kan anses
representativa för Rydbergs synkretistiska syn:
5 Jfr även Lindström , H järnornas kam p, 0 Osvald Sirén, V ik to r R yd b erg och teoso-
1952, s. 215. fien s fram trädan de i Sverige, 1942, s. 22.
7 Se Lindström , a. a., s. 227.
L äran om k a rm a h a r u p p v u x it u r rä ttfä rd ig h e te n s d ju p , som också är sanningens.

In g e n u n d k o m m e r fö ljd e n av sina g e rn in g a r. Ä r d itt h je rta o ro lig t d erö fv er, så g å den
v äg de fö rsak an d e g å tt och gå till H o n o m , som icke lä k e r m e d eld en , om d u tillå te r
H o n o m a tt läk a m ed n åd en , och säg till H o n o m h v a d en a f d in kyrkas fä d e r sagt: ’D u
h a r d a n a t oss till D ig , och o ro lig t är v å rt h je rta , in n a n d et får h v ila i D ig .’
D e t är n irv an a. D e r lyftes slö jan m e lla n sin n e sfö rn im m e lse rn a s v erld och an d en s.8
I oktober 1888 inbjöd Rydberg »några personer, som han visste vara intresse
rade i teosofi» till sitt hem, och enligt Sirén var detta upptakten till bildandet
av ett teosofiskt samfund i Sverige, vilket skedde fyra månader senare.9 Hur
hållbar denna uppgift är har inte prövats; orimlig är den givetvis inte. När Ryd
berg 1889 fick inbjudan till medlemskap i samfundet, tackade han emellertid
nej med hänvisning främst till tvivel angående fru Blavatskys vederhäftighet.
Enligt Sirén skulle han 1890 ha läst hennes arbete The Secret Doctrine och då
fått en mer positiv syn på kapaciteten hos rörelsens ledarinna,10 men något per
sonligt engagemang blev det aldrig tal om från hans sida. Däremot skall han ha
varit medlem av Svenska samfundet för psykisk forskning, grundat av von Ber
gen 1890,1 men detta hade ingen konfessionell prägel.
Men ännu på 1890-talet sysslade diktaren Rydbergs fantasi med »magnetis
mens» problem. Hypnotismen var som tidigare visats i högsta grad på modet,
när Vapensmeden kom till (1891). Einar Hammarlund har pekat på skildringen
av Slättes magiska förmåga att betvinga Lars.2 Redan innan det gått till hand
gripligheter, har kampen börjat.
[--------------- ] g u b b e n slöt d e t en a ög at och b e tra k ta d e Lars m ed d et a n d ra som sam lat
i sig bådas skärpa. [--------------- } L ars k än d e, a tt h ä r b ö rja t en b ro ttn in g m e d osynliga
a rm a r m e lla n h o n o m och den gam le. (SS, V II, s. 2 2 5 )
Hammarlund har även bland de bevarade manuskripten funnit en anteckning:

»Lars hos Slätte. Den hemliga kraften.»
När det gäller spiritismens yttre manifestationer tycker man sig kunna iaktta
en långsam reträtt från Rydbergs sida. När Singoalla 1894 utkom i en fjärde
upplaga, var det huvudsakligen ett fenomen som återstod, hypnotismen. I ett brev
till dansken Otto Borchsenius från januari 1895 skriver Rydberg.
D e n stä m n in g af m ystik och sym bolism , som jag så a tt säga om ed v etet och d rifv e n af
e tt in re b e h o f in lad e i d e n n a m in u n g d o m ssk ap else, h a r n u åter v u n n it sym patisk a n k la n g
in o m d en läsan d e v ärld en . T ill och m ed den s. k. fysiologiska skolan in o m litte ra tu re n
h a r få tt en a n k n y tn in g sp u n k t m ed S in g o alla i m in sk ild rin g a f d en h e m lig a k ra fte n ,
hy p n o sen , h vars stad ier och v e rk n in g a r (m ä rk sä rsk ild t d u b b e lp e rso n lig h e te n hos E r
la n d !) jag p å g ru n d a f e tt slags in tu itio n h a r, e n lig t h v ad m a n p åp ek at, ex ak t b e sk rifv it
tju g u år före C h arco t och B inet.
Det kan vara av intresse för föreliggande undersökning att veta, att ovanstående
stod att läsa i Warburgs biografi redan år 1900 (del 2, s. 409).
Viktor Rydberg var — såsom Bengt Ek i sin avhandling Selma Lagerlöf efter
8 Edwin A rnold, A sien s ljus, 1888, s. 9 Sirén, a. a., s. 24.
X X X IV .Boken finns med i Selma Lagerlöfs 10 Ib., s. 23.
Falubibliotek. D en har givits av m odern som 1 Lindström , a. a., s. 230.
julklapp till systern G erda, m en dedikationen 2 V apensm eden och den h em liga kraften,
är av allt att döm a gjord med författarinnans i: G H T , 15.1. 1927. (Art. av Einar H am m ar
hand. T roligen är det också hon som föresla lund.)
g it m odern att ge en sådan bok.
Gösta Berlings saga visar — den stora auktoriteten i religiösa och filosofiska
frågor för den unga författarinnan, och man kan därför efter ovanstående ge
nomgång av Rydbergs förhållande till spiritism och teosofi med skäl påstå, att
Selma Lagerlöf var så att säga predestinerad till ett positivt intresse för dessa
andliga rörelser. Därmed är också sagt att hon står i en idealistisk-religiös tradi
tion, som utgår från den tysk-svenska romantikens välkända intresse för bl. a.
den äldre teosofin och den animala magnetismen. De uttryck för t. ex. preexi-
stens, som finns i Gösta Berlings saga, gör också intryck av litterärt arv från
förslagsvis Atterbom mer än av genomtänkt personlig uppfattning.
Frågan om Selma Lagerlöfs förhållande till spiritism och teosofi har tidigare
behandlats av Erik Eliasson,3 men då dels tyngdpunkten av hans arbete ligger
på tiden efter 1920 och dels undersökningen — i vad den avser tiden före sekel
skiftet — göres utan klar distinktion mellan de två rörelserna, är dess värde
mycket begränsat för denna framställning.
Eliasson visar, att några av Selma Lagerlöfs kollegor vid Landskrona flickskola
i sina brev till henne använde uttryck, som hör samman med ockultismens tanke
värld. Främst gäller detta Anna Oom, som stod henne mycket nära. Men intet
av de belägg som framlägges binder henne — såsom Eliasson menar — vid
teosofin. 18.2. 1891 skrev Anna Oom till Selma Lagerlöf, som befann sig på
Rocklunda i arbete med Gösta Berlings saga, och berättade att hon besökt vänin
nans bostad i Landskrona. Den var ödslig och tom. »Jag kommer ihåg, hvad du
sagt om andarna och undrade, om de flyttat med dig.» Eliassons påstående att
Selma Lagerlöfs tal om »andarna» skulle visa, att hon haft kännedom om teo
sofin, torde vara helt felaktigt, eftersom sådana begrepp inte är typiska för
teosofin, medan de är grundläggande för spiritismen.4
Andra belägg, främst gällande Selma Lagerlöfs användning av idéer såsom
preexistens och reinkarnation, skall diskuteras senare. Här skall endast nämnas,
att Eliasson också anför ett brev till Stella Rydholm 17.9. 1923, i vilket Selma
Lagerlöf talar om »de teosofiska lärorna sådana som jag för en tretio år sedan
hörde dem förkunnas efter Blavatski». Detta stämmer bra med hans eget med
delande, att lokalpressen i Landskrona under 1880-talets senare hälft ofta annon
serade föredrag om hypnotism och spiritism, medan det första teosofiska före
draget (i Lund) nämnes 1893. Året därefter kallar han teosofins »genombrottsår»
i Landskrona. Någon lokalavdelning grundades dock inte. Uttrycket »hörde
[-------------] förkunnas» tyder närmast på föredrag. Dock hade Madame Bla-
vatskys Nyckel till teosofien utkommit redan 1889. Hennes Den hemliga läran
började däremot publiceras först 1893 (i häften), och första delen var som helhet
tillgänglig på svenska först 1895 och den andra 1898.
Av sitt material drar Eliasson den slutsatsen, att Selma Lagerlöf »redan i
Landskrona lärde känna teosofien». Som ovan påpekats tycks Eliasson samla
högst disparata element under begreppet »teosofi», vilket skapar onödig oklar
3 O m Selm a Lagerlöf och teosofien, i: O rd Fri Forskning. D ennes uppsats handlade dock
och B ild, 1951. inte om ockultism i någon form . Eliassons på-
4 Eliasson m eddelar vidare, att A nna O om stående, att »H an kom m er teosofien ganska
i brev 1886 citerar Carl von Bergens tidskrift nära», är alltså oförklarligt.
het. Tidsbestämningen »redan i Landskrona» säger i grund och botten mycket

litet. Selma Lagerlöf bodde där 1885-1897, och i varje fall efter något år in på
1890-talet lärde varje läsande svensk känna spiritism och teosofi — mer eller
mindre.
I själva verket kan Selma Lagerlöfs kontakt med den teosofiska rörelsen nog
grant bestämmas. I hennes Falubibliotek finns ett exemplar av Teosofisk tid
skrift, maj 1891, och på detta står en tillägnan: »Till Selma Lagerlöf vänl. från
C. S.» Tidningen innehåller bl. a. ett genmäle av samma signatur till Wirséns
anmälan av Blavatskys Nyckel till teosofien. Studier i några årgångar av tid
ningen visar, att ingen annan än fru Carin Scholander kan dölja sig bakom ini
tialerna. Hon var vid denna tid i sextioårsåldern och änka efter en känd arkitekt.
I egenskap av medlem av redaktionskommittén för Teosofisk tidskrift och efter
den teosofiska rörelsens sprängning 1896 styrelseledamot i den svenska grupp,
som anslöt sig till Katherine Tingley, var hon under hela 1890-talet en för
grundsfigur bland teosoferna, givetvis i första hand i Stockholm. I Tingley-frak-
tionens organ Theosophia (startat 1896) medarbetade hon ofta.
Bland fru Carin Scholanders efterlämnade papper5 finns också två brev från
Selma Lagerlöf, som här citeras:
B rå ru d S u n n e 2 2 / 5 1891.
P rofessorskan K a rin S cholander!
Stockholm .
P å sam m a g å n g jag å te rsä n d e r b ö ck ern a b er jag E r m o tta g a m in tacksägelse fö r Er
g o d h e t a tt sätta m ig i tillfä lle a tt g ö ra b e k an tsk ap m ed teosofien. D e t är e tt in tre ssa n t
stu d iu m , m e n ju st in te så lätt. Ja g får b e d ja om u rs ä k t a tt jag fö r den sk u ll b e h å llit
b ö ckerna så länge. D e t fan n s i dem m ycket a tt tag a vara p å och m ycket som var svårt
a tt sätta sig in i.
Ä n n u så lä n g e h ö r jag till de fo rsk an d e och sökande och h v a r k en m in k a ra k te r e ller
m itt o m d ö m e äro så stadgade a tt jag k an h å lla fast vid n å g o n ny re lig io n . M en jag
h o p p a s a tt d en strä n g a lä ra n om K a rm a och teosofiens fo rd ra n p å a ltru ism ej skola
h afv a v a rit fö rlo ra d e e rfa re n h e te r fö r m ig. D e t fo rd ras m ycket stor e rfa re n h e t i själs-
lifv e t och p sy k o lo g ien fö r a tt k u n n a d ö m a om d et ö frig a och jag skall v äl a k ta m ig
d ä rfö r, ty jag är som N i v et b a ra en stackars n ybörjare.
r------}
T ö rs jag b e d ja p ro fesso rsk an m ed e tt p a r o rd låta m ig veta om b ö ck ern a n å tt sin
b estäm m elseort.
M ed största tacksam het
Selm a L agerlöf.
R o c k lu n d a K a n to rp 3 /7 18 9 1 .
M in g o d a professorska!
H jä rtlig tack fö r E rt v ä n lig a lö fte a tt sän d a m ig T . S.s tid sk rift. Ja g tä n k e r k o m m a
och p å m in n a E r d ä ro m fra m å t hö sten , n u a rb e ta r jag som en slaf p å fö rfa tta rsk a p och
h a r ej en se k u n d le d ig fö r an n at. T ro ej a tt jag är rä d d fö r d et svårlästa. Ja g v ille b ara
fö rk la ra h v a rfö r jag b e h ö ll b ö ck ern a så länge.
D e t var m ig e tt m ycket in tre ssa n t stu d iu m a tt se h u r N i b em ö tte C. D . W . M en d et
h jä lp e r v äl in g e n tin g p å h o n o m . H a n är a lltid lik a h ä tsk n ä r d e t rö r fru n tim m e r.
Ja g vågar ej tro m ig vara m o tta g lig fastän jag g er n a v ill stu d era v id a re i teosofien.
O m jag k u n d e få n å g ra p ra k tisk a e rfa re n h e te r vore det en a n n a n sak.
E r m ycket tacksam m a
Selm a L ag erlö f
5 Scholander-arkivet, KB. Breven presenterades i en artikel i G H T , 22.2. 1961.

4 -6 1 1 5 4 0 3 7 Samlaren 1960
Det intryck dessa brev ger är väl främst, att Selma Lagerlöf ställde sig av
vaktande, nästan skeptisk, inför de teosofiska lärorna — så när som på en punkt.
Med stor diplomati avböjer hon fru Scholanders löfte att sända Teosofisk tid
skrift. Hon skall själv göra sig påmind »framåt hösten». Inget brev av senare
datum finns i Scholander-arkivet, och intet tyder på en fortsatt kontakt. Detta
utesluter givetvis inte, att den nitiska teosofen kan ha sänt författarinnan tid
ningen trots vinken. — Outredd är också frågan om hur Selma Lagerlöf kommit
i förbindelse med stockholmskan fru Scholander.
Av breven framgår att Selma Lagerlöf på en punkt ansluter sig till teosofiens
uppfattning, nämligen läran om Karma. Nu säger emellertid breven inte, att
denna 1891 var en nyhet för henne. Tvärtom tycks den redan ett par, tre år tidi
gare ha studerats av henne.
I Falubiblioteket ingår nämligen, såsom Eliasson nämner, bl. a. ett par böcker
av den ledande spiritisten Oscar Adolph Busch, en fortifikationsofficer, som se
nare blev känd som bl. a. byggnadschef för Operan och Stadshuset. Han var
också Oscar II:s förtrogne i »de stora lifsfrågorna och därmed ej minst proble
met om de öfversinnliga tingen».6 I slutet av 1870-talet hade han blivit intresse
rad av spiritismen och ingått i Spiritistiska litteraturföreningen, vars tidskrift
Efteråt han redigerade från starten 1891 till sin död 1916.
Under pseudonymen Emanuel gav han ut Genom dolda verldar (1888) och
Hvad vill spiritismen (1889), vilka alltså båda ägdes av Selma Lagerlöf. Det
märkliga är, att den första är försedd med dedikation (»Fröken Selma Lagerlöf
ödmjukast från Emanuel»). Och i Ströftåg i verldsrymden (1893, utan pseudo
nym) står det: »Fröken Selma Lagerlöf med vänskap och tacksamhet från förf.»
Redan under seminarietiden hade emellertid Selma Lagerlöf lärt känna de
spiritistiska lärorna — mer eller mindre. Hennes lärare i kristendom, lektor
Gustaf Keijser, berörde fenomenet i sin undervisning i kyrkohistoria, där han
placerade spiritismen bland de moderna fritänkareriktningarna, tillsammans med
socialismen, positivismen och mormonismen. Detta framgår av ett handskrivet
kompendium, som finns kvar bland klasskamraten Matilda Widegrens efterläm
nade papper.7 Anteckningen lyder:
4 ) S p ir itis m e n
dels relig . företeelse
dels vetensk. företeelse
U p p k o m i A m e rik a , 1 8 4 0 -ta le t.
R elig. företeelse (fran sk , R iv a il, d e n fö rn ä m ste (p se u d o n y m e n A lla n K a rd e c )). N y a
u p p e n b a re lse r, som k o m p le tte ra och k o rrig e ra K ris ti och A p o stla rn a s lä ro r, g e n o m
l e k a m lig t u m g ä n g e m e d an d ar. (S o m lig a sp iritis te r o rto d o x a.) S om liga ra tio n a liste r, e r
k ä n n e r k riste n d o m e n som d e n h ö g sta re lig io n e n . S o m lig a sätta sp iritis m e n som en a n n a n ,
h ö g re re lig io n än d e n k ristn a.
N a tu rv e te n sk . företeelse: fak ta, som visa a tt a n d e v e rld e n och sin n e v e rld e n stå i le k a m
lig b e rö rin g m ed h v a ra n d ra (frå g a n om 4 d im e n sio n e r; om a g g re g a tio n s tills tå n d (ett
» strålan d e » )).
Keijser hade möjlighet att få informationer på nära håll. Hans fru var nämligen
släkt med nyssnämnda O. A. Busch. Att detta inte var enbart ett formellt band,
6 Sign. G. H. L. i art. Oscar Busch i m em o- 7 Äges av f. lärarinnan G reta Stendahl,

riam , S v .D ., 12.11. 1916. Stockholm.
Selma Lagerlöfs förhållande till spiritism och teosofi 5i
bevisas av att Keijser stod fadder åt familjen Buschs samtliga barn (1878—1892).8
Den som förmedlade Selma Lagerlöfs kontakt med Busch var utan tvivel
seminariekamraten Matilda Widegren. Hon umgicks ofta i familjen.0 Huruvida
Selma Lagerlöf sammanträffat med Busch redan under seminarietiden torde inte
säkert kunna fastställas, förrän breven till väninnan 1990 blir tillgängliga, om
ens då, och frågan är för övrigt knappast av större betydelse.
Vad som däremot kan konstateras är att hon under den tid hon arbetade med
Gösta Berlings saga blev inbjuden till det buschska hemmet, där hon läste upp
en del av sitt manus. Händelsen, som refererats av yngsta dottern i familjen,
utgör sannolikt bakgrunden till några rader från Selma Lagerlöf till fru Anna
Busch, som skrivit och lyckönskat på författarinnans 5o-årsdag (1908):
Tack för det rörande brevet från sjuksängen. Jag glömmer aldrig det sympatiska
mottagande, som mötte mig i ditt hem, och som var till stor uppmuntran för mig. D in
Selma Lagerlöf.1
Tyvärr tycks major Buschs papper och brevväxling till stor del ha skingrats
efter hans död,2 men två dedicerade böcker finns dock kvar i släktens ägo. Den
första är Osynliga länkar (1894), där tillägnan lyder: »Kapten Oscar Busch
med varm tacksamhet från förf.», och den andra är Körkarlen (1912) med
dedikationen: »Major Oscar Busch med fru förbindligast från Selma Lagerlöf.»3
Det enda bevarade meddelandet från Selma Lagerlöf till Busch finns på bak
sidan av ett nyårskort med poststämpeln 5.1.07 på kuvertet.
Bäste Major Busch!
Jag har haft den oturen att öfverfallas af influenza och kan därför blott med ett par
ord svara på Ert vänliga bref och tacka för att N i så vänligt upptog mina oförbehåll
samma yttranden. N i rör Er på områden,, där allt förstånd kommer till korta och därför
förefaller min kritik så dum och snusförnuftig, men jag kan inte bättre. Jag blef så
glad åt att N i var nöjd med min bok och likaså gladde mig Er hustrus helsning. Hennes
bror var mig en kär vän. Jag skulle gärna en gång vilja komma och tala om honom.4
1906 hade Busch sänt En amulett till Selma Lagerlöf, men boken är uppsprättad
endast 4-5 sidor. Detsamma gäller skriften från 1893, som till stora delar är en
astronomisk lärobok. Däremot bär särskilt Hvad vill spiritismen (1889) tydliga
spår av att vara flitigt studerad. Dock måste man göra den reservationen, att
detta till stor del kan ha skett på 1910- och 1920-talen, då Selma Lagerlöf bevis
ligen ägnade mycket intresse åt bl. a. spiritismen.5
Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att Selma Lagerlöf på seminariet
fått en presentation av den samtida spiritismen, att hon möjligen redan vid
denna tid kommit i kontakt med den ledande spiritisten Busch, att hon troligen
8 U ppgiften läm nad av Buschs enda nu le 3 Böckerna äges av fru Inga Skogsborg,
vande barn, fru K arin K nutsson, Stockholm. Stocksund.
0 Tidigaste belägg är några brev från barnen 4 Brevet tillhör tandläkare Sven Rosenbaum ,
Busch till föräldrarna som m aren 1888, där Stockholm. Samtliga dokum ent ang. Selma
hälsningar sändes till »Tant M atilda» och Lagerlöfs kontakt med Busch presenterades i
»Tant V idegren». Breven äges av tandläkare en artikel i Falu-Kuriren, 8.4.61.
Sven Rosenbaum , Stockholm. 5 Se därom bl. a. Stella Rydholm , Sannings-
1 U ppgiften kom m er från fru Knutsson, sökerskan Selm a Lagerlöf, i: M år hacka och
som fått den av sin mor. Fru K nutsson äger Ö vralid 2 samt Erik Eliassons ovannäm nda
brevet. uppsats.
2 H an skilde sig och gifte 1899 om sig
m ed Charlotte Tavaststjerna, syster till skalden.
1888 fått hans första bok i ämnet med dedikation, att hon — sannolikt våren
1891 — varit inbjuden i hans hem och därvid läst upp ett parti ur Gösta Ber-
lings saga, samt att hon därefter genom utbyte av böcker och brev stått i kon
takt med Busch i varje fall fram till 1912. Något engagemang i den spiritistiska
rörelsen har det dock aldrig varit tal om. Tvärtom tycks Selma Lagerlöf ha ställt
sig i hög grad avvaktande. Man måste också ta med i beräkningen, att Busch,
som var en mångsidig man, hyste starka konstnärliga intressen och stod i relativt
nära kontakt med Carl Larsson, Liljefors och Zorn. 1891 kan det alltså ha varit
en verklig »uppmuntran» för den unga författarinnan att få komma till en
uppläsningsafton i hans hem. Fru Anna Busch drog sig dessutom på ett tidigt
stadium tillbaka från spiritismens läror, och fanatiker tycks Busch icke ha varit.
Men faktum kvarstår: Selma Lagerlöfs egentliga kunskap om spiritismen synes
ha kommit genom Busch.
Buschs framställning av spiritismen var ägnad att göra vägen lätt för den
som utgick från en allmänt kristlig religiositet. Gud, Kristus, himmel och fräls
ning är ord som ofta återkommer, och talrika hänvisningar till bibeln för
stärker den religiösa stilen. Spiritismens religiösa ställning i samtidens andliga
liv skildras sålunda:
H u ru ser d et u t p å d et relig iö sa o m rå d e t b la n d d e t sto ra fle rta le t a f vår tid s m e n n isk o r?
E n krass m a te ria listisk v e rld så sk å d n in g m ed sin a o u n d v ik lig a fö ljeslag are a f stegrad
sjelfv isk h et och v in n in g sly stn a d h a r p å e tt fru k ta n sv ä rd t sätt g rip it o m k rin g sig. In d iffe -
re n tism e n h a r ö fv erg ått till a n d lig n ih ilism . M ö rk e r o m tö c k n a r de stö rsta sn ille n lik a
v äl som d en o k u n n ig a m assan. M a n v ill icke veta a f n å g o n G u d , m a n h a r n o g a f a tt
fö rg u d a sitt eget o m tö ck n ad e fö rstån d . M a n b rö sta r sig ö fv er a tt ej tro p å n å g o t ’ö fv e r-
n a tu rlig t’, n å g o t obevisadt. G u d k a n ej bevisas, o d ö d lig h e te n k a n ej bevisas, a lltså får
icke den, som v ill gå och g ä lla fö r a tt h a e tt u p p ly s t fö rstå n d , tro p å h v a rk e n G u d elle r
o d ö d lig h et. (H v a d v ill sp iritism e n , s. 1.)
Tron på Gud och på människans odödlighet är alltså kärnpunkterna. Detta

visar en stor överensstämmelse med Selma Lagerlöfs syn på religionen. Under
vitt skilda tider är de två punkterna — i förening — de enda som hon nämner
som centrala, när hon diskuterar religiösa spörsmål. 1896 talar hon om »Gud
och vårt lif efter detta» (Brev till Mim Rydberg 18.9. 86), 1913 om »Gud och
odödlighet» (Brev till Elisabeth Grundtvig 23.12. 13), 1923 skriver hon att
»Gudstro och odödlighetstro, det är vår dyrbaraste egendom» (Brev till Stella
Rydholm 17.9.23, Mårbacka och Övralid, 2, s. 79), och 1933 heter det »Gud
och Evigheten». (Brev till Stellan Arvidsson 10.4. 33, Mårbacka och Övralid, 1,
s. 242.)
Från tiden omkring sekelskiftet saknas liknande belägg, men samma trospunk-
ter är de som betonas i hennes uttalanden. Till nyblivna katoliken Helena Ny
blom skrev Selma Lagerlöf på tal om Ellen Keys Tankebilder:
[--------------- } så e lä n d ig t to m t d e t m å n g a g å n g e r k ä n n s i b o k e n a tt h o n ej v ågar lyfta
b lick en u p p å t till e tt lif efter d etta. (2 3 .1 2 .9 8 )
Ett år senare ger hon sin vän Elise Malmros följande förtroende:
Ja g tro r p å G u d m e r än jag n åg o n sin g jo rt [--------------- ]. (1 .1 1 . 9 9 )
Busch betonar spiritismens roll i kampen mot materialismen:

H o n ( = sp iritism e n ) v ill g ö ra d e tta m ed de vapen, som äro m est strid sd u g lig a , g en o m

a tt fra m lä g g a o jä fa k tig a bevis fö r själens o d ö d lig h e t och a n d ev erld en s in fly ta n d e öfver
oss, sam t g e n o m a tt e rb ju d a en fö rn u fte t och k ä n sla n m era tillfre d sstä lla n d e lö sn in g
(än kyrkans) af m e n sk lig h e te n s v ig tig aste frågor, (s. 5)
Troligen var det till stor del dessa spiritismens anspråk på att framlägga »ojäf
aktiga bevis för själens odödlighet», som kom Selma Lagerlöf att lystra.
Buschs Genom dolda verldar (1888) utgöres av skisser skildrande olika män
niskors »tillstånd närmast efter döden» (s. 3). Uppläggningen är i stort sett den
samma som Dantes, dvs. först »Mörkrets verld», sedan »Skymningens verld»
och slutligen »Ljusets verld». Det första avsnittet börjar:
F örst stiga vi u tfö r b ra n ta stalp er d ju p t ned i m ö rk re ts rike. [---------------]
V i u p p sö k a en af dessa olyckliga. [--------------- } står h a n der, d e n n e stackare, som icke
tro d d e sig k u n n a b ä ra d en jo rd isk a b o jan , och stirra r n u m e d a f fasa fö rv rid n a a n le ts
d ra g p å sitt eget b lo d ig a lik. E n boja, som h a n icke ta g it m ed i b e rä k n in g e n , och som
h a n icke m ä g ta t slita, b in d e r h o n o m ä n n u vid h an s k ro p p sh y d d a — v äl icke d en m a
te rie lla k ro p p e n , m e n en fö ra n d lig a d b ild deraf, som fö r a n d e n är lik a så v e rk lig , som
d en m a te rie la k ro p p e n skulle vara fö r jo rd isk a ögon. P å d e tta sätt fastlän k a d , m åste h a n
dväljas så län g e, som lifv e t skulle h afv a räckt, om h a n icke m ed egen h a n d fö rk o rta t det.
(s. 10)
D e n n e m a n h a r, d rifv e n af sina otyglade p assion er, b e g å tt e tt svårt b ro tt. H a n h a r
m ö rd a t sin egen h u s tru och sedan, d å h an s illb ra g d var p å v äg a tt u p p täck a s, sk ju tit sig
fö r p a n n a n , fö r a tt u n d g å d en jo rd isk a rättv isan . A ck, d e n g u d o m lig a k an h a n icke
u n d k o m m a , och d e n n a d ra b b a r h o n o m n u ic k e so m e tt u tifr å n k o m m a n d e stra ff, u ta n
a lle n a st so m d e n n ö d v ä n d ig a f ö ljd e n a f h an s eg n a g e rn in g a r. J u s t d etta fasan sfu lla något,
som h a n v elat u n d fly , m ö te r h o n o m h ä r i en ä n n u h em sk are form . D e lagens tjen are,
som h a n så m ycket fru k ta t, tycker h an sig n u se in trä d a fö r a tt ö fv e rle m n a h o n o m i r ä t t
visans h ä n d e r. H a n kastas i fängelse, h a n ställes in fö r d o m aren s skrank. D e t p in sa m m a
fö rh ö re t beg y n n er. H a n söker slin g ra sig u n d a n , m e n snärjes i sina e g n a ord. H a n
n ek ar fräckt. D å trä d e r d e n m ö rd ad es b lek a skugga u p p em o t h o n o m . H a n u tstö te r ett
skri och faller v a n m ä g tig ned.
E h u ru h a n v e t a tt d e tta d ra m a e n d a st ä r e tt fo s te r a f han s sju k a fa n ta si, g r ip e r d e t
h o n o m m e d v e r k lig h e te n s h e la fasa. O ch d e n n a fö rfä rlig a b ild u p p re p a r sig o u p p h ö rlig t;
om och om ig en m åste h a n u tstå d en lifd ö m d es rysliga qval. F ör h o n o m skulle d et vara
en h im m e lsk balsam a tt i v e rk lig h e te n få u tstå just det, som h a n h ä r i in b illn in g e n lider,
(s. 11 f., kurs. h ä r)
I sa n n in g , h v ad d u h ä r h a r sett är e tt helvete, och d et är ej u n d e rlig t, om m e n n isk o rn a ,
o fö rm ö g n a a tt sk ild ra d et p å e tt v e rk lig h e te n fu llt m o tsv aran d e sätt, u tm å la t d e t m ed
sv afv elån g o r och eld fla m m o r. D e t är ju e n d ast en b ild , m e n d en är in g a lu n d a fö r stark.
D e tta h e lv ete är dock icke evigt. D å a n d e n tö m t lid an d ets k a lk till b o tte n , k o m m e r
en tid af dvala. D e t rä, som vore k ra fte n a tt lid a u ttö m d . A n d e n d o m n a r af och får e tt
slags frid , som n ä rm a st k a n lik n as v id en d rö m lö s söm n, u r h v ilk e n h a n efter lä n g re
e ller k o rta re tid u p p v a k n a r i en n å g o t lju sare verld. D e t är m o rg o n g ry n in g e n e fte r en
lå n g och q v a lfu ll n att. H ä r får d en olycklige en v ä lb e h ö v lig vila, k o m m e r u n d e r en
v ä n lig andes le d n in g och får d en u n d e rv isn in g h a n behöfver. S konsam t och m ild t före-
lägges h o n o m h an s fö rflu tn a lifs h isto ria. H a n lä r sig inse sin skuld, ö d m ju k a r sig in fö r
H e rre n och å n g ra r sin a fel. N u lju sn a r d e t a lltm e r o m k rin g h o n o m . H a n får frid och
tillg ift, m e n h a n är d e rfö r icke b ered d a tt in trä d a i de re n a a n d a rn e s saliga b o n in g a r.
D e t o n d a, som v id lå d e r h o n o m , är ej u p p ry c k t m e d ro te n , e h u ru sk u ld en är afly fta d
fö r de sista y ttrin g a rn a a f d etta onda. N y a p rö fn in g a r förestå och m e d h v a rje p ro f, som
se g e rrik t g en o m k ä m p a s, tag er a n d e n e tt steg u p p å t m o t lju sare h ö jd e r, (s. 14 f.)
Som framgår av detta extrema exempel är spiritismen strängt moralisk. »Hvad

menniskan sår, det skall hon ock uppskära» är ett bibelcitat, som står som motto
för »Mörkrets verld». Det är läran om Karma, även om namnet inte användes.
Samtidigt har den en optimistisk syn på människan. Ett slags religiös utvecklings-
Iära kunde man kalla den.
En vigtig häfstång för framåtskridandet är andens efter längre eller kortare mellan
tider ofta återkommande inkarnationer i materiela verldar. Det jordelif du lefver, är
ingalunda det enda, din ande har att genomgå. Det är säkerligen icke ditt första och
blir måhända icke ditt sista. Det fria tillståndet är andens normala, men tid efter annan
skickas han på högre bud ned i sinneverlden, för att genomgå ett lif i köttet (s. 66).
N är anden så fullgjort det pensum, som är honom förelagdt på denna jord, får han
f-------------} flytta till en lyckligare verld, där inkarnationens boja ej är så tryckande, där
frid och sällhet råda. Detta är i korta drag, hvad jag så här i förbigående velat säga dig
om re in k a r n a tio n e n , denna betydelsefulla sanning, som redan hos de gamla österländska
folken tog sig ett om än dunkelt och förvänt uttryck i tron på en själavandring, men
som i våra dagar äfven bland vesterns folk börjar vakna till lif i en sannare och renare
form. (s. 68 f.)
I fråga om konfession var spiritismen helt generös.

Den religiösa kult, till hvilken menniskan under sitt jordelif bekänt sig, utgör icke i
och för sig något vare sig vilkor eller hinder för hennes inträde i denna sköna verld
[ = Ljusets verld]. De kristna sekternas hela mångskiftande skara är här representerad;
katoliker och lutheraner, qväkare och reformerta, methodister och baptister, här mötas
de alla och få tillfälle att i ett högre ljus skärskåda sina svaga, bristfälliga föreställningar.
Ja äfven sådana, som aldrig lärt känna Kristus, hafva här fått belöningen för sin trohet
på den post, der H erren stält dem: judar, muhamedaner, buddhaister förekomma här
lika väl, om också ej så talrikt, som den kristna kyrkans bekännare. (s. 6o)
Busch ger dock kristendomen ett klart företräde.

Den högsta föreställning, vi på vår närvarande ståndpunkt ega om Gud, är den, som
Kristus skänkt oss, han som, sänd af Fadren, i viljans helighet är ett med Honom. Kristus
har så som ingen före eller efter honom i jordens mörka dal tändt en fackla af himmelsk
glans att lysa och ledade mot hemmet sig trefvande menniskobarnen och derigenom för
alla tider beredt en väg till frigörelse, till frälsning från syndens herravälde, (s. 63)
Frälsningen består alltså i att Kristus visar vägen, inte i att han genom sin
korsdöd försonar människornas synder.
Men spiritismens huvudintresse rörde andarnas liv efter döden. En skiss som
denna är typisk för Busch:
Den sista lifsgnistan är utsläckt och a n d e n s v ä fv a r f r ig jo r d ö f v e r d e t lä g er, d e r d e n
Förunderligt! han ser, han hör, han känner likasom
l i f lö sa k r o p p s h y d d a n lig g e r u tstr ä c k t.
förr och tydligare än förr och likväl är han död. (s. 54, kurs. här)
Detta intresse delades också av Selma Lagerlöf under snart sagt hela hennes liv
som författare. I Gösta Berlings saga skrev hon:
Vänner, människors barn, när jag dör, får jag säkert vila i kyrkogårdens mitt, i mina
fäders grav. [------------ ] Inte ens kommer man [-------------] med fiol och stråke till graven,
för att m in a n d e , s o m irra r k r in g d e t m u ltn a n d e s to fte t, måtte vagga i tonernas ström
som en svan i glittrande vågor. (s. 301, kurs. här)
Kulmen nås som bekant i Körkarlen (1912), men så sent som i (den posthuma)
novellen Själen (Från skilda tider, I, s. 367 ff.) spinner författarinnan kring
samma motiv.
Levande människors kontakt med de döda är ett besläktat motiv. I den i hög
grad självbiografiska novellen Upprättelse (Dagny 1888) finns följande passus

i den för övrigt relativt realistiska berättelsen:
[----------------] m in b ä n k p la ts i k y rk an [----------------]. D e t var d it m in m o r fö rd e m ig
fö rsta g å n g e n h o n to g m ig m e d i k y rk an , och n u tyckte jag a lltid , a tt jag h a d e h e n n e
b re d v id m ig då jag satt der, och jag h ö rd e så ty d lig t h u r h en n es m ild a g a m la rö st b la n
dade sig i psalm sån g en , a tt jag m åste v ä n d a m ig om fö r a tt se, a tt h o n v e rk lig e n ej satt
d är. (s. 8 )6
Man erinrar sig Elin Wägners uppgift om att Selma Lagerlöf »under lärarinne
tiden» skrev:
M in g a m la fa rm o r som är dö d och b o rta
Skall sitta v id m in sida och fö rtä lja
V a r g å n g m itt m in n e k o m m a v ill till korta.
Ja g skall ej ord ej ta n k a r v älja,
D e t g ö r m in fa rm o r som är d öd och borta.
(E lin W ä g n e r, I, s. 19.)
Inledningsscenen i Jerusalem I, som innehåller Ingmars samtal med den döde

fadern, kan ju också betraktas som en spiritistisk uppenbarelse, målad med dal-
målningsteknik och dito färger. I Herr Arnes penningar (1903) ingriper både
Herr Arne och hans döda dotter aktivt i människornas liv. Efter Körkarlen ger
breven till Ida Bäckmann exempel på hur djupt Selma Lagerlöfs intresse för en
sådan förbindelse var. Frödings porträtt talar till henne, och hon besöker för
äldrarnas grav, innan hon skall fatta ett viktigt beslut. Elin Wägner återger också
några rader ur ett brev till Valborg Olander, som beskriver en upplevelse märk
ligt lik den som förekom i novellen från år 1888. Selma Lagerlöf hade varit
bortrest den dag, då hennes mor avled, och grämde sig mycket däröver. Under
gudstjänsten före begravningen tyckte hon sig se modern i en vision. Till skep
tikern Valborg Olander skrev hon:
Ja g v ä n ta d e in g e n tin g . D e t k om o v ä n ta t och lju v lig t a tt h o n var n ä rv a ra n d e och h ad e
d e t h ä rlig t. H o n var fri och lycksaligt å te rstä lld efter den lå n g a få n g e n sk a p e n i d en gam la
u ts litn a k ro p p e n . I detsam m a h ad e jag en fö rn im m e lse av m ig och a lla o m k rin g m ig
såsom v e rk lig a lev an d e själar, h ö ra n d e h e m m a a n n o rstäd es och h ä r b ara u tfö ra n d e e tt
tillfä llig t n a rrsp e l var och en i sin ro ll m e n som ä n d å m åste föras till slut. D e tta var
d e t o v erk lig a och d e t som m a m m a v ar in n e i d e t verkliga. Ja g k ä n d e då en o v ä n ta d ta c k
sam h et d ä rfö r a tt h o n k o m m it till m ig. (E lin W ä g n e r, 2, s. 138.)
— Buschs nästa bok, Hvad vill spiritismen (1889), var av en annan karaktär
än den nu refererade. Han börjar med en översikt av spiritismens historia, över
går sedan till dess »fenomen» och ägnar största delen av utrymmet åt dess etik.
Historiken sveper över stora områden. Författaren börjar med en rad bibel
citat och fortsätter på ett sätt, som erinrar om bl. a. Rydberg:
M e lla n de g rek isk a o rak len , m ed e ltid e n s h e x o r, In d ie n s fa k ire r och våra dagars sp iri-
tistisk a m e d ie r fin n a s icke så få a n k n y tn in g sp u n k te r, och sä rsk ild t kastar sp iritis m e n e tt
n y tt ljus ö fver h e x v ä se n d e t [---------------]. (s. 11)
Swedenborg presenteras därefter och likaså några av de mest bekanta samtida

medierna. Därvid ges också en översikt över den moderna spiritismens utveckling
i Amerika och Europa.
6 Jfr Eliasson i H erth as julnum m er, i955,s. 39.
Utvecklingstron skymtar i bakgrunden: »Ännu är det endast ett fåtal men-

niskor, som ega denna mediala kraft så utvecklad, att de kunna tjena andar ne
som medier [-------------] Ju mera menskligheten förandligas, desto mer torde
denna mediala kraft utvecklas [------------].» Ja, snart kan en korrespondens med
andevärldens innevånare kanske betraktas som »en mycket vanlig och naturlig
företeelse» (s. 32).
»Andevärlden» var för spiritisterna en högst konkret verklighet.
J o rd e n om gifves a f en an d esfer, som i m o ra lisk t h ä n se e n d e står p å sam m a n iv å som
jo rd en s m e n sk lig h e t. A tt så m åste vara fö rh å lla n d e t, är h e lt n a tu rlig t, ty de and ev äsen -
d en , som o m g ifv a v år p la n e t, äro sådana som fö r sin u tv e c k lin g ä ro b u n d n a v id d e n
sam m a. D e h afv a lefv at h ä r p å jo rd e n och skola m å h ä n d a h it å terv än d a. [— — — ]
D e n n a v år a n d lig a o m g ifn in g u tö fv a r p å oss i sto rt och sm ått, i g o d t som o n d t e tt
in fly ta n d e , h v a ro m vi k n a p p a st k u n n a g ö ra oss en rik tig fö re stä lln in g . D e a n d a r, som
stå oss n ä ra , tillh v isk a oss ta n k a r, väcka hos oss k ä n slo r och g ifv a oss im p u lse r, h v ilk as
u rs p ru n g vi icke ana. (s. 188 f.)
Det är med säkerhet denna föreställning, som för Selma Lagerlöf hade aktuali
serat motivet med de dödas andar i novellen Gamla Agneta. Redan i maj 1890
hade hon skrivit en första version av berättelsen om den gamla kvinnan, som
låter sin dörr stå öppen, för att »gletschernas andehär» skall få del av värmen i
hennes hem.
[-------------- ] u te p å isfä lte n
g in g o frid lö sa a n d a r i stä n d ig v a n d rin g
u ta n ro, u ta n v ärm e, u ta n tillfly k t,
frysande, tra m p a n d e o jä m n is m ed sårade fö tter.
(M årb ack a o. Ö v ra lid , I, s. 36.)
1899 hade motivet utvecklats, sannolikt under påverkan från Dante:

D e d ö d a v a n d ra d e d ä r u p p e i o ä n d lig p in a och ångest. D e flesta v o ro in sv e p ta i
n å g o t lå n g t v itt, m e n a lla had e de n a k n a fö tte r och o b etäc k ta h u v u d e n .
D ä r fan n s en o rä k n e lig m assa av dem . F lera och fle ra k o m m o fram , ju lä n g re h o n
såg. S om liga g in g o stolta och h ö g resta, a n d ra k o m m o svävande, som om de dan sad e över
isfälten , m e n h o n såg h u r de en a som de a n d ra sk u ro sina fö tte r b lo d ig a p å ta g g a r och
iskanter. (L egender, s. 13)
Ämnet är stiliserat som legend, och författarinnan gör reservationer i uttryck

som: »Det var alldeles som i sagorna» (s. 13), men intresset för »de dödas liv»
är onekligen grunden för ämnesvalet.
Läsaren av Buschs bok får vidare veta, att till »de fysiska fenomenen» hör
»att möbler och andra tunga föremål förflyttas i rummet, att lättare föremål
kringkastas eller sväfva i luften [etc.]» (s. 32). Denna vanliga spiritistiska före
ställning använde Selma Lagerlöf i Antikrists mirakler (1897), där ett helgon
på så sätt meddelar sig med människorna.
G a m la m o r S araedda i R an d azzo satt v id sin d o tte rs sju k b ä d d en n a tt och som nade.
M e n d o tte rn låg m edvetslös och var n ä ra a tt dö, och in g e n k u n d e u n d e rrä tta p rä ste rn a .
H u r b le v då m o d e rn v äckt i tid ? [--------------- ] In te av n å g o t a n n a t än d ärav , a tt en stol
b ö rja d e vagga fra m och tillb a k a och k n a k a och k n a rra , till dess a tt h o n v ak nade. O ch
d e t var San P asquale, som g jo rd e det. (s. 8 4 )
Liksom andra ockultister talar Busch om ett »4:de aggregationstillstånd», som

kallas »strålmateria» (s. 39), ett försök till vetenskaplig förklaring av perispriten
(eller astralkroppen) samt de s. k. materialisationerna, då en ande visar sig för

deltagarna i en seans. Av intresse är då att notera, att andarna säges kunna
materialiseras inte enbart i form av mänskliga gestalter i kroppsstorlek, utan att
ibland endast en kroppsdel, t. ex. en hand, framträder (s. 43).7
Motivet utnyttjades nämligen av Selma Lagerlöf i novellen Spökhanden
(1898). En ung kvinna är uppvuxen i ett hus, där man skämtar om »spökhan
den», som visar sig varje gång någon försökt spela falskt i kortspel. Nu sitter
hon och skall skriva till sin fästman, som hon bundit sig vid mindre av kärlek
än en längtan till frihet från hemmet. Hon tvekar inför ordet »Älskade» som
överskrift men beslutar till sist använda det.
M e n då i sam m a stu n d , i sam m a stu n d , som jag had e b ö rja t skriva o rd et, var h a n d e n
där. D e n k o m u p p g lid a n d e över b o rd k a n te n , och jag tro r jag satt och stirra d e p å den
e tt p a r sek u n d er, in n a n jag fö rsto d vad d e t var. {-------------- ] så lade den sig över p a p p e re t
och p e k a d e m e d de k ro k ig a fin g ra rn a p å d et d ä r ordet. [--------------- ] D e t var falsk t spel
[---------------]. ( F rån s k ild a tid e r , 1, s. 2 0 7 .)
Legendstämningen i Antikrists mirakler krävde inga kommentarer till det över

naturliga skeendet, men i novellens näraliggande, mera realistiska miljö var
detta inte längre möjligt. Läkaren (fästmannen) förklarar också saken som en
»samvetshallucination».
Bland »psykiska fenomen» räknar Busch också »andeskrift», antingen den
sker med hjälp av psykograf eller helt enkelt en penna, som mediet viljelöst
håller i sin hand (s. 52). Han medger, att »intuitionen» kan komma till hjälp
och att »inspirationen» kan helt onödiggöra mekanisk påverkan från andens
sida. Vidare talar han om »s. k. somnambuler eller trance-medier», men tillägger
att »såsom den högsta arten af spiritistiskt mediumskap torde böra betecknas det
visionära, varvid mediets ande i ett slags halft medveten hänryckning lyftes upp
till andeverldens ljusare rymder» (s. 65). Fortsättningen påminner om hur nära
den litterära symbolismens idéer ligger ockultismens:
L ifv et d e ru p p e är h e lt och h å lle t a n d lig t och m åste för a tt af v isio n ä re n k u n n a u p p
fattas fram ställas g e n o m sym boliska b ild e r, (s. 6 5 )
I detta sammanhang kommer Busch också in på »klarseende» och »fjerrskåd-

ning» (s. 65). Man erinrar sig därvid sibyllan i inledningen till Antikrists mirak
ler. »Hon var bortförd i anden till ett fjärran land [------------ ]» (s. 7), heter
det i skildringen av hennes vision.
#
Under rubriken »Några med Spiritismen beslägtade företeelser» tar Busch

med bl. a. tankeläsning, hypnotism och telepati, alla mycket omdiskuterade un
der sekelslutet.8
T e le p a ti k a lla r m a n d en in g a lu n d a sällsynta starka v ex elverkan, som eger ru m m e lla n
b efry n d ad e själar, h v ilk e n g ö r a tt t. ex. en m e n n isk a i n å g o t k ritisk t ö g o n b lic k af sitt
7 Samma uppgift har E fraim Briem i Spiri- två sekunder åter försvann.» — Ang. ev. sam
tism en s historia, s. 308, där u r redogörelsen band med m untliga Landskronatradition se
för en seans citeras följande: » [--------------] vi Eliasson i Sam laren, 1950, s. 56.
sade sig plötsligt på bordskanten tätt fram för 8 Enbart under Selma Lagerlöfs sista semi-
W . W eber och synligt för oss alla en liten narieår (18 8 4 -1 8 8 5 ) uppträdde i Stockholm
rödbrun hand, som livligt rörde sig och efter tre fram stående m agnetisörer och tankeläsare.
liv , v id d ö d sfara e lle r d y lik t, h a r fö rm å g a n a tt lö sg ö ra sin a n d e fö r a tt i sam m a stu n d

p å e tt e lle r a n n a t sätt g ifv a sig tillk ä n n a , ja, stu n d o m fu llt fö rn im b a rt u p p e n b a ra sig fö r
n å g o n v ä n e lle r n ä ra a n fö r v a n d t p å k anske h u n d ra ta ls m ils a f stån d d er ifrå n . T e le p a tin
är således en företeelse p å d et n ä rm a ste b esläg tad m e d d e t tillstå n d , sp iritis m e n kallas
trance, m e n h ä r fö rm e d la d g e n o m en an d a rn e s sym pati, (s. 6 9 )
Denna karakteristik täcker exakt de fenomen, som i En herrgårdssägen skapar

den psykologiska mystiken mitt i en för övrigt realistisk skildring.9 »Det kom
bud i drömmar om natten, och det kom bud i syner om dagen» (s. 82). Och
Selma Lagerlöf försöker t. o. m. att i ord gripa synerna. Om Ingrids ankomst
till den gamla herrgården i Västerdalarna läser man:
I sam m a stu n d h o n satte fo te n p å b ro n , h a d e h o n m ä rk t, a tt de in te b a ra v o ro tv å
(--= den g a m la k v in n a n och h o n ), som g in g o d ä r, u ta n tre.
D e t v ar n åg o n , som h ad e k o m m it em o t h e n n e d ä r och sedan v ä n t om och fö ljt h e n n e .
In g rid h ö rd e in g a steg, m e n d en d är, som fö ljd e dem , skym tade fra m alld eles b re d v id
h e n n e . H o n k u n d e se, a tt d ä r v ar n ågon.
H o n b lev fö rfä rlig t sk räm d , äm n a d e b e d ja m o r A n n a S tin a v ä n d a , ä m n a d e säga, a tt
h ä r v ar a lltin g så fö rtro lla t, a tt h o n in te v ågade g å vid are. M e n in n a n h o n h a n n säga
n åg o t, k o m d e n d ä r frä m m a n d e alldeles in till h e n n e , och h o n k ä n d e ig e n o m h o n o m .
H a n h a d e sk y m tat fra m h e lt o ty d lig t fö ru t, n u b lev h a n så synbar, a tt h o n k u n d e se,
a tt d e t var h a n , h a n stu d en ten .
D å var d et in te m e r sp ö k a k tig t och h e m sk t fö r h e n n e , a tt h a n g ick d är. D e t v a r b ara
h ä rlig t och h ö g tid lig t, a tt h a n k o m och m ö tte h e n n e . D e t var, som h ad e h a n v a rit d en ,
som h a d e fö rt h it h e n n e och n u h ad e v elat visa h e n n e d e tta g e n o m a tt k o m m a och h älsa
p å h en n e.
H a n g ick m e d h e n n e över b ro n , g e n o m a llé n och ä n d a u p p till b o n in g sh u se t.
H o n k u n d e in te låta b li a tt o u p p h ö rlig t v ä n d a h u v u d e t å t v ä n ste r sida. D ä r v ar det,
som h o n såg h an s an sik te skym ta fram , alldeles b re d v id h e n n e s k in d . H o n såg k n a p p t
e tt an sik te h e lle r, b a ra e tt o u tsä g lig t vack ert leen d e , som k o m sm ek sam t n ä ra h e n n e .
M e n v ä n d e h o n h u v u d e t h e lt och h å lle t m o t d e t fö r a tt se rik tig t, så fa n n s d e t d ä r inte.
N e j, d e t v ar in g e n tin g , som k u n d e lå ta sig se så d ä r ty d lig t. M e n så sn a rt h o n såg ra k t
fra m ig e n , skym tade d e t fram , alldeles b re d v id h en n e.
H a n , som fö ljd e h e n n e , ta la d e in te. H a n g jo rd e in g e n tin g a n n a t ä n log, m e n d e t var
n o g fö r h e n n e . D e t v ar v ä l alldeles n o g fö r a tt visa h e n n e , a tt d e t fa n n s en i v ä rld e n ,
som h ö ll fast v id h e n n e m ed om k ärlek.
H o n k ä n d e h an s n ä rv a ro som n å g o t så v e rk lig t, a tt d e n alld eles ö v ertygade h e n n e om
a tt h a n beskyddade h e n n e och vakade över h e n n e . O ch fö r d e tta lju v a m e d v e ta n d e vek
a ll d e n fö rtv iv la n , som h en n es fo sterm o rs h å rd a o rd h a d e v äck t hos h e n n e .
In g rid k ä n d e sig åte rg iv e n å t liv e t p å nytt. H o n h a d e r ä tt a tt leva, efte rso m n å g o n
älsk ad e h e n n e . (s. 50 f.)
Och i den förfallna, halvt igenvuxna trädgården med dess gamla bänkar och
paviljonger kom »studenten» henne särskilt nära.
H ä r k o m d e t d ä r a n sik te t m ed le e n d e t till h en n e. H ä r k u n d e h o n g å och tack a h o n o m ,
stu d e n te n , d ä rfö r a tt h a n h a d e lå tit h e n n e k o m m a h it, d ä r h o n v ar så ly ck lig [--------------- ]
D e t e n d a h o n u n d ra d e över var n ä r h a n själv sk u lle k o m m a, ty k o m m a sk u lle h a n nog.
D e t v ar in g e n m ö jlig h e t, a tt h a n in te sk u lle k o m m a h it. I de h ä r a llé e rn a h a d e h a n
g lö m t k v ar en d el av sin själ. (s. 57)
När hon så får höra, att sonen i huset är att vänta hem, tar hon för givet att
han är identisk med hennes student, som en gång räddat hennes liv. I stället
kommer »dåren» — gårdfarihandlaren.
Ä ven den tidigare näm nda scenen i Jeru- sig till en annan stad för att varna en person,
salem , 2, där Ingm ars »astralkropp» förflyttar bör givetvis räknas som telepati.
D e n d ä r G etab o ck en , h a n var u n g a h e rrn . M en till h e n n e skulle in g e n k o m m a, in g e n

had e fö rt h e n n e , in g e n h ad e v ä n ta t h en n e. D e t v ar d rö m m a r, h u g sk o tt, synvilla, (s. 59)
Och efter att ha sett honom och hört honom berätta för pigorna i huset, uthär
dar hon inte längre. »Han var henne vedervärdig.» Hon flyr från platsen.
H o n h a d e in te k o m m it lä n g re än i tra p p a n , fö rrä n h o n k ä n d e sam vetskval p å nytt.
[— --------- ] F ör a tt få m a k t m ed m o tv ilja n sökte h o n i ta n k e n fö rv a n d la H e d e till en
h e rre m a n . H u r såg h a n u t fö rr i fin a k läd er, m ed b a k å tstru k e t hår? H o n b lu n d a d e e tt
ö g o n b lic k och tä n k te efter. N e j, d et var o m ö jlig t. H o n k u n d e in te se h o n o m som n å g o n
a n n a n än d en h a n var.
I sam m a ö g o n b lic k h ad e h o n k o n tu re rn a av e tt älsk at an sik te n ä ra sig. D e t svävade
fra m p å v än ster sida, u n d e rb a rt ty d lig t. D e n n a g å n g lo g in te ansiktet. L ä p p a rn a skälvde
i sm ärta, och e tt fö rfä rlig t lid a n d e var in rista t i sk arp a lin je r v id m u n v in k la rn a .
In g rid stod stilla m itt i tra p p a n och såg p å det. D e t var d ä r, fla d d ra n d e och lä tt, in te
m e r till a tt fatta och g rip a än en solfläck, som faller frå n e tt slip a t glas i en lju sk ro n a ,
m e n lik a synbart, lik a v erk lig t. H o n tä n k te p å den in b illn in g ssy n h o n nyss h ad e h aft,
m e n d e tta v ar in te t sådant. D e tta var v e rk lig h et.
N ä r h o n h a d e sett p å a n sik te t en stu n d , b ö rja d e d et rö ra lä p p a rn a , d e t talade, m e n h o n
h ö rd e in te e tt lju d . D å fö rsö k te h o n se vad d et sade, fö rsö k te läsa o rd e n frå n lä p p a rn a ,
som döva g ö ra, och d et lyckades h enne.
— L åt m ig in te gå! sade lä p p a rn a . L åt m ig in te gå!
O ch d e n ångest, v arm ed d e tta sades! O m n å g o n h ad e leg at fö r h en n es fö tte r och b e tt
h e n n e om livet, h ad e d et in te k u n n a t g rip a h e n n e d ju p a re . H o n b lev så u p p rö rd , a tt
h o n d arrade. D e t var d et m est h j ä rtslita n d e h o n h ad e fö rn u m m it i h e la sitt liv. A ld rig
h a d e h o n tro tt, a tt n å g o n k u n d e b ed ja m ed en sådan o h y g g lig ångest. G å n g p å g å n g
b å d o lä p p a rn a :
— L ät m ig in te gå! O ch fö r v arje g å n g b lev ån g esten stark are och starkare. In g rid
fö rsto d in g e n tin g , stod e n d ast stilla, g rip e n av e tt o b e sk riv lig t m ed lid an d e.
H o n tyckte, a tt d et m å tte g ä lla m e r än liv e t fö r den, som b ad så, m å tte g ä lla själva
själen s rä d d n in g .
L ä p p a rn a rö rd e sig in te m er, de stodo h a lv ö p p n a i slapp fö rtv iv lan .
N ä r de to g o d e tta u ttry c k av slöhet, gav h o n till e tt u tro p , tu m la d e e tt p a r steg n e rå t
tra p p a n . H o n k ä n d e ig en d åren s an sik te, ju st såd an t h o n nyss h ad e sett det.
— N e j, n ej, nej! sade ho n . D e t k a n in te vara så, d et får in te, d e t k a n inte. D e t är in te
m ö jlig t a tt d e t är han.
I sam m a stu n d v ar a n sik te t borta.
H o n satt k anske en h e l tim m e i d e n k alla tra p p a n och g rä t i h o p p lö s fö rtv iv lan . M en
till sist k o m dock h o p p till h e n n e , lju st, u p p ly fta n d e h o p p .
A llt som h a d e h ä n t, tydde p å a tt h o n skulle k o m m a a tt rä d d a h o n o m . H o n v ar d itfö rd
fö rd e n sk u ll. H o n sk u lle få d e n stora, stora lyckan a tt rä d d a h o n o m . (s. 66 ff.)
Och när Ingrid lyckats föra Gunnar Hede ett stycke på vägen till hälsa, gör
hon ett besök i sitt fosterhem och kvarhålles där. Under tiden insjuknar Hede
igen, varför hon på de oländiga vägarna ger sig iväg till hans hjälp.
[--------------- } så sn a rt h o n tä n k te p å a tt v ända, såg h o n H ed es an sik te tä tt b re d v id sin
k in d , såsom h o n h ad e sett d et o fta fö rr. D å fick h o n n y tt h o p p , tro d d e , a tt h a n k a llad e
p å h e n n e , fick en stark visshet och fö rtrö sta n om a tt h o n n o g sk u lle k u n n a b o ta h o
nom . (s. 8 7 )
Selma Lagerlöf talar om Ingrids och Gunnar Hedes inbördes förhållande som
»ett hemligt samförstånd, som hade legat så djupt under medvetandet, att intet
människoförstånd kunde nå fram till det» (s. 85). Det torde ganska nära svara
till vad Busch m. fl. kallade telepati.
6o SIGVARD LINDQVIST
Ola Hansson berättar i Kåserier i mystik (1897) om liknande upplevelser,

om hur man under tillståndet alldeles före insomnandet »inunder de slutna
ögonlocken» kan se framför sig »ett ansikte, som tillhör någon af våra forna
eller nuvarande umgängesvänner» (s. 27). En annan gång kan det hända, att
man medan man går på gatan tänker på någon, och att »tanken på denna män
niska [------------ } lämnar oss icke; den förtätar sig tvärtom, blir till något som
kännes i luften omkring oss, blir till något rent fysiskt, som våra sinnen röna
inverkan af, blir kropp, bild, blir till ansiktsdrag, som sväfva hit och dit omkring
oss [------------ } blir till ett helt utprägladt ansikte, en bestämd individs ansikte
{------------].» (s. 25) — Skillnaden mellan de två författarnas sätt att ta på sa
ken är dock stor, inte enbart beroende på att Ola Hanssons framställning vill
vara vetenskapligt generaliserande utan sammanhang med någon individuell
gestalt. Han låter visionerna av ansiktena följas av utvecklingar, som ter sig mer
eller mindre konstruerade. I det första fallet inträffar ett slags personlighetsför-
dubbling, i det senare dyker personen i fråga också i verkligheten upp — bakom
närmaste gathörn. Selma Lagerlöf eftersträvar inte en falsk vetenskaplighet, hon
bara berättar på ett sådant sätt, att händelsen ter sig som den naturligaste sak i
världen.
*
Tidigare har plöjningsscenen i inledningen till Jerusalem I berörts. Här kan

vara lämpligt att för jämförelsens skull citera ett par rader:
P lö ja re n g ick ocb rö rd e lä p p a rn a . H a n var så b o rta i sin a ta n k a r, a tt alld eles ty c k te s ig
se fad ern s an sik te fra m fö r sig. (s. 6, kurs. h ä r)
I En herrgårdssägen »såg» Ingrid ansiktet, i Jerusalem säges alltså, att Ingmar

»tyckte sig se» det. För att kunna skildra en övernaturlig kontakt mellan en
levande människa och en död som en faktisk realitet — i En herrgårdssägen
gäller det en telepatisk förbindelse mellan två levande — tillgrep Selma Lagerlöf
utvägen att förlägga händelserna långt tillbaka i tiden.
Herr Arnes penningar spelar som bekant på 1500-talet. Denna novell tryck
tes första gången 1903, och det skulle dröja ytterligare nio år, innan förfat
tarinnan var beredd att förlägga ett spiritistiskt motiv till sin egen samtid. Det
sker i Körkarlen (1912). Om den förra berättelsen skrev hon 17.11.1903 till
Karl Warburg: »Där handlas om mord och hämnd, som äro historiska och om
en mängd spökerier, som äro af egen uppfinning.»
Apropå »spökerier» kan det vara skäl att erinra om att detta begrepp till
hörde den litterära debatten under sekelslutet. Heidenstam och Levertin hade in
lett med att i Pepitas bröllop (1890) chockera åttitalisterna genom att prokla
mera: »[------------ ] hellre en individuellt berättad spökhistoria än en träartat
programfast sannsaga utan den personliga stilens sanning [------------ }.» (SS 22,
s. 170.) Ola Hansson fortsatte med att i Materialismen i skönlitteraturen (1892)
försvara förekomsten av en »vålnad» i ett modernt litterärt verk: »[------------ ]
är det ett allfartvägsfaktum, att en fysisk förnimmelse och en själslig rörelse
kunna taga kroppslig form. Detta vederfares var människa i drömmen; och fe
nomenet är heller icke i vakna tillståndet ett abnormt. Den tanke, som vi gå och
bära på, kan bli en konkret syn inför oss; samvetskvalet kan bli en konkret syn;
ångesten sammalunda. Dessa bilder äga ingen objektiv verklighet, utan blott en
subjektiv; men den är därför icke mindre en verklighet [-------------}.» (SS 2,
s. 317.) I Kåserier i mystik utvecklar han temat vidare i kapitlet Moderna spöken.
Också Selma Lagerlöf hade sagt sin mening. I Gösta Berlings saga, kapitlet
Spökhistorier, heter det som bekant avslutningsvis: »Jag begär ju inte, att någon
skall sätta tro till dessa gamla historier. De kunna inte vara annat än lögn och
dikt. Men ångern, som vaggar fram och åter över hjärtat, till dess det jämrar
sig, som golfplankorna i Sintrams sal jämrade sig under den vaggande meden,
men tvivlet, som ringer för öronen, såsom bjällrorna ringde för Anna Stjern-
höök i den öde skogen, när bli de till lögn och dikt?» (s. 175) Om »samvets-
hallucinationen» i novellen Spökhanden har redan talats.
»Spökerier» behandlas av Busch i följande ordalag:
Till de gröfre fysiska fenomenen höra äfven de företeelser, man kallar spökeri. [—
--------} Det händer [-------------], att någon ande ännu är så jordbunden och hans perisprit
derför jemförelsevis så tung och grof, att han endast behöfver låna den ringa mediala
kraft, som finnes hos hvarje menniska, för att i någon mån göra sig förnimbar, der han
går omkring i sitt gamla hem, rufvande öfver vare sig sina hopade skatter eller något
oupptäckt brott, som icke lemnar honom någon ro. Det lindrar hans qval och utfyller
tomheten omkring honom, att på något sätt få gifva sig tillkänna. Gårdsfolket hör hans
suckar, igenkänner hans steg i den knarrande vindstrappan, ja, ser honom kanske för ett
ögonblick sitta på sin vanliga plats i fönstersmygen, och så säger man ganska riktigt:
»han går igen», men de vise le åt den enfaldiga och vidskepliga folktron. {Hvad vill
spiritismen, s. 37.)
Beskrivningen passar som synes inte så dåligt på Herr Arne, även om skiljaktig
heter föreligger. Och den döda flickans uppträdande bland de levande sker ju
på dennes bud.
Det finns i novellen flera scener, där de döda söker nå kontakt med de le
vande.1 Fiskhandlaren Torarin ser och talar med den döde Herr Arne, och han
1 I denna novell kan m an också fästa u p p författad av M. V. Odenius. H an utgår från

m ärksam heten på ett annat övernaturligt in ett skotskt arbete om »W itchcraft & Second
slag. M änniskorna upplever »varsel». »Just Sight» och redogör sedan för egna upplevel
som T orarin satt med dessa tankar, såg han ser. »Enligt den skotska folktron ägde äfven
den gam la husm odern sätta upp handen till hästar och hundar i ännu högre grad än m än
örat för att höra bättre. D ärpå vände hon sig niskan en sådan förm åga af ’second sight’.
till H err A rne och frågade honom : — V arför Äfven hos oss hörde m an ju berättas, att h u n
slipar de knivar på Branehög?» (s. 7). En lik dar tjutit ihållande före ett dödsfall i huset
artad scen förekom m er i M aeterlincks L’intruse [— — — ]» (s. 104). Författaren, som var
(1890, översatt till danska 1891), där fam il medicine professor i Lund, talade med anspråk
jen som väntar utanför husm oderns sjukrum , på vetenskaplig auktoritet, när han gjorde föl
tycker sig höra en lie vässas utan att m an ser jande uttalanden, som vid eventuell läsning i
någon m änniska i närheten. Och i första scenen hög grad skulle ha intresserat Selma Lagerlöf:
i H err Arnes penningar förekom m er ett annat »Att helt enkelt förneka ifrågavarande feno
varsel: »— Eftersom vi far förbi Solberga m en eller att förklara dem vara blott ’skrock
prästgård, sade T orarin, ska jag ändå ta in och inbillning’ kan väl num era icke sättas i
där [--------------}. T orarin hade sagt detta med fråga; därtill äro vittnesbörden för m ånga och
låg röst utan att tänka på om hunden hörde för trovärdiga. Alldeles påtagligt äga de ett
honom eller inte. M en knappt voro orden faktiskt underlag; m en i hvad m ån den m o
sagda, förrän hunden reste sig på lasset och derna vetenskapen lyckats kom m a detta fak
upphävde ett förfärligt tjut» (s. 4). M an jäm- tiska underlag på spåren är m ig obekant; i
före läm pligen detta m ed en artikel i N o rd isk alla händelser har den infört ett nam n därför:
tid sk rift, 2:a häftet, 1903 (obs. tiden), vilken telepati» (s. 105).
hade rubriken: »I syne» och varsel och var
ser under sin färd över isen, hur Sir Archie följes av en »skugga», som vill säga
honom något.
H a n såg n åg o t, som var lå n g t och tu n t och g rå tt, och som svävade fra m över m a rk e n
u ta n a tt sätta fo tsp år p å v äg en och u ta n a tt k o m m a d en v ita sn ö n a tt k n a rra . [--------------- }
d en g rå a sk u g g an g le d fra m b ak o m h o n o m så n ära, a tt d e t tycktes, som om d e n v ille viska
n å g o t i h an s öra. [---------------} T o ra rin såg ty d lig t, a tt bak o m sir A rc h ie sm ög sig en u n g
ju n g fru i sid, g rå k lä d n a d , m e n sir A rch ie såg h e n n e in te. (s. 29 f.)
En som däremot känner igen den döda och talar med henne är Elsalill.
M ittu n d e r a rb e te t k ä n d e h o n e tt lä tt d rag , lik so m om en k a ll v in d h ad e s tru k it ö ver
h e n n e s p a n n a . H o n b lick ad e u p p och såg då, a tt h e n n e s d ö d a fostersyster stod fra m fö r
h e n n e p å g o lv e t (s. 4 2 ).
Ibland är kontakten med den döda reducerad till ett tecken.

A llt var stilla en stu n d , m e n så k ä n d e h o n e tt svagt d ra g över p a n n a n [----------------].
H o n fö rsto d vad d et var, som h a d e k än ts som en svag v in d över h e n n e s p a n n a , och sade
fö r sig själv:
— M in d ö d a fostersyster h a r kysst m in p a n n a , in n a n h o n skildes frå n m ig . (s. 4 4 )
Slutet blir som bekant, att kärleken till den döda besegrar kärleken till den
levande.
Andarnas sympati och kärlek är ju också grundtemat i Körkarlen. Det förra
gäller främst förhållandet mellan David Holm och Georges, det senare slum
systern Ediths kärlek till David Holm. Om hennes sägs det:
— D e t b a n d e t, som b in d e r h e n n e v id D a v id H o lm , är så stark t, så a tt jag tro r, a tt
h o n h a r k u n n a t skaffa sig k u n sk a p om det, som rö r h o n o m , p å a n d ra v ä g a r ä n de v a n
liga. (s. 57)
David Holm är hårdhjärtad, han påverkas inte av de syner Georges låter honom
se, för att han skall ångra sig. Det är först en upplevelse av »andarnas kärlek»,
som får honom på knä.
D a v id H o lm lig g e r å te r n e d v rä k t p å d ö d sk ä rra n s b o tte n f--------------- ].
O ch i sam m a ö g o n b lick , som h a n e rfa r d e n n a ä n g slan , h ö r h a n g e n o m a llt k ä rra n s
o b esk riv lig a gn issel och sk ra m m e l lju d e t av ta la n d e rö ste r b ak o m sig. H a n h ö je r h u v u d e t
fö r a tt lyssna.
D e t är G eorges, som är i sam tal m e d n åg o n , som tycks åka m e d d em i k ä rra n , en
passagerare, som h a n in te h a r m ä rk t fö rrä n nu.
— N u få r jag in te fö lja m ed lä n g re , säger en m ild rö st, som är så fö rk v ä v d av sorg
och sm ärta, a tt d en är n ä tt och jä m n t h ö rb a r. J a g h a d e så m ycket a tt säga h o n o m , m e n
h a n lig g e r h ä r vred och o n d , och jag k a n v a rk e n g ö ra m ig sedd elle r h ö rd av h o n o m .
D u får v ä l b ä ra till h o n o m m in h ä ls n in g , a tt jag h a r v a rit h ä r fö r a tt rå k a h o n o m , m e n
frå n d e n n a stu n d tas jag b o rt och får in te m e r visa m ig fö r h o n o m , som jag n u är.
— M e n om h a n g ö r b ä ttrin g och å n g ra r sig? säger G eorges.
— D u h a r själv sagt, a tt h a n in g e n b ä ttrin g k a n g ö ra , säger rö ste n m e d sk ä lv a n d e
sorg. D u ska h älsa h o n o m frå n m ig , a tt jag tro d d e , a tt vi e v ig t sk u lle h ö ra sam m an , m e n
n u , frå n d e n n a stu n d , får h a n a ld rig se m ig m er.
— M e n om h a n k a n fö rso n a sin a o n d a g ä rn in g a r? säger G eorges.
— D u v ill h älsa h o n o m frå n m ig , a tt lä n g re ä n h it fick jag in te fö lja h o n o m , k la g a r
rö sten , och b ju d a h o n o m m itt farväl.
— M e n om h a n k a n o m sk ap a sig och b li en a n n a n ? säger G eorges.
— D u m å h älsa h o n o m , a tt jag a lltid ska älska h o n o m , säger rö ste n m e d en k la n g
av än stö rre vem o d än fö ru t, n å g o t a n n a t h o p p h a r jag in te a tt ge h o n o m .
D a v id H o lm h a r rest sig p å k n ä p å k ä rrb o ttn e n . V id dessa o rd g ö r h a n e tt h ä ftig t

b e m ö d an d e och står d ä r p lö ts lig t u p p re s t till sin fu lla län g d . H a n g rip e r e fter n ågot,
som fla d d ra r b o rt m e lla n h an s b u n d n a h ä n d e rs osäkra g re p p . H a n h a r in te h u n n it a tt
k la rt u rs k ilja det, m e n d et lä m n a r efter sig e tt in try ck av n å g o t sk im ra n d e ljust, av a ld rig
an ad skönhet.
H a n v ille slita sig lös och skynda efter d en flyende, m e n n u h in d ra s h a n d ä rifrå n av
n åg o t, som lam slår h o n o m m e r än b o jo r och band.
D e t är k ä rle k e n , an d a rn a s k ärlek , den, av v ilk e n jo rd isk a m ä n n isk o rs k ä rle k en d ast
är en svag e fte rlik n in g , som n u ig en , lik so m nyss fö ru t v id d ö d sb äd d en , ö v erv äld ig ar
h o n o m . D e n h a r lå n g sa m t g e n o m g lö d g a t h o n o m , liksom en eld, som är u n d e r a n tä n d
n in g , lå n g sa m t g e n o m g lö d g a r veden. K n a p p a st vet m a n om dess verk, m e n d e n sän d er
d ock u t en h a stig fla m m a en och a n n a n g å n g fö r a tt visa, a tt d e n är p å v äg a tt fö rsätta
a lltsam m an s i fu ll låga. E n sådan snabb flam m a är det, som n u h a r strå la t u p p in o m
h o n o m . In te lyser d e n m e d fu ll k la rh e t, m e n dess lju s är tillrä c k lig t, fö r a tt h a n ska
se d e n älskade så h ä rlig , a tt h a n m åste sju n k a n er, slagen av m a k tlö sh et, k ä n n a n d e a tt
h a n in te vågar, in te u th ä rd a r a tt n ä rm a sig h en n e. (s. 76 f.)
Efter denna upplevelse av den stora »andliga» kärleken får David Holm vilja
att återvända till livet, in i sin kroppsliga tillvaro, för att försöka sona sina
brott.
H a n lä m n a d e d e t stö d ja n d e trä d e t och to g n å g ra steg fram åt, m e n h a n var så ö m k lig e n
svag, a tt h a n sjö n k n e r p å knä.
D å, i d e tta ö v erg iv e n h e te n s ögo n b lick , k ä n d e h a n n å g o t v id rö ra sin p a n n a . H a n visste
in te om d et v ar en h a n d elle r e tt p a r lä p p a r eller kanske en flik av en d en lättaste
k lä d n a d , m e n d et var n o g fö r a tt h ela h an s varelse skulle g en o m ilas av salighet.
— H o n h a r k o m m it tillb a k a till m ig! ju b la d e han. H o n är m ig n ä ra återig en . H o n
skyddar m ig.
H a n sträck te h ä n d e rn a u p p å t i h ä n fö re lse över a tt d en älskades k ä rle k o m gav h o n o m ,
i h ä n fö re lse över a tt k ä rle k e n till den älskade fyllde h an s h jä rta m ed sin lju v h e t, även
n u , då h a n å te r in trä tt i d et jordiska, (s. 1 08)
Han får kraft att stappla hem för att rädda hustru och barn, men medan han
släpar sig uppför husets trappa, griper honom kraftlösheten, misstron.
M e d a n h a n v ar n ä ra a tt sju n k a n e r p å tra p p ste g e n i m a ttig h e t och m issm od, k ä n d e
h a n å te r d e n lä tta sm e k n in g e n över p a n n a n . [--------------- } O ch h a n fick k ra ft a tt arbeta
sig u p p till översta tra p p ste g e t, (s. 1 10)
Och när han lyckats avvärja den katastrof, som hotade barnen genom hustruns
förtvivlan, sjunker han samman. Vad har han nu att leva för?
I d etsam m a k ä n d e D a v id H o lm åter d et lilla kyliga d ra g e t över p a n n a n . H a n s tå ra r
u p p h ö rd e och fö rb y ttes i e tt in å tv ä n t, h e m lig h e tsfu llt leende, (s. 112)
Uttrycken »ett lätt drag», »en kall vind», »ett svagt drag», »en svag vind»,
alla »över pannan» påminner i hög grad om liknande i Dantes Purgatorio, där
det kan heta: »Så kände jag en vindfläkt fara öfver min panna» (XXIV: 148 i
Edvard Lidforss’ översättning, 1902). Ett liknande exempel finns i XVII: 67. I
båda fallen är det fråga om ett tecken från änglarnas värld, en uppmuntran att
gå vidare, helt parallellt med andan i Selma Lagerlöfs berättelser. Likartade mo
tiv förekommer för övrigt också i svensk romantisk poesi, t. ex. Franzéns Det
nya Eden och Atterboms Minnesrunor.
Det finns märkliga överensstämmelser mellan dessa avsnitt ur En herrgårds
sägen, Herr Arnes penningar och Körkarlen. I alla tre fallen är det kontakten
med en »ande», som kommer huvudgestalten att fatta det avgörande, själv-
övervinnande beslutet. Det gäller också skildringen av hur en människa upp
lever en frånvarande såsom andligen närvarande. Det vaga ansiktet med leen
det, den svala vinden, det kyliga draget betecknar en linje, vars slutpunkt kan
sägas utgöras av ett efterlämnat utkast, som Elin Wägner återger (II, s. 139 f.).
Det gäller vad som hände Selma Lagerlöf på moderns begravning 1915.
H o n had e flu g it fram till m ig och d rö jd e n u v id m in h ö g ra sk u ld ra in v id m itt öra.
Ja g såg h e n n e inte. H o n var ej n åg o t k ro p p slig t. H o n var in g e n tin g , och jag sade till
m ig själv i sam m a ögonblick: D e t är en in b illn in g . M en jag fö rn a m vad h o n v ille säga,
a tt h o n var lycklig över a tt vara löst frå n d en tu n g a jo rd isk a k ro p p e n . A tt h o n var ju b
lan d e glad över a tt vara en ande, över a tt in te m e r vara b u n d en .
D e t v arad e bara e tt ögonblick. H o n flö g v id are u t g en o m v ä n stra väg g en [---------------].
[---------------■] tv ek ar jag in te a tt säga än i d ag a tt d e t är sanning.
M in m a m m a had e fö rstå tt h u r olycklig jag var. H o n v ille trö sta m ig. O ch jag tackar
h en n e.
Motivets återkomst under olika tider och i så pass likartade former gör det
svårt att tala om enbart ett slags »litterär påverkan» från spiritistiska skrifter.
Under de sista tjugo åren av författarinnans liv har man måhända rätt att tala
om något av personlig tro på de skildrade fenomenen hos henne, men det är
svårt att förklara motivets frekvens under tidigare år.
Det finns emellertid en uppgift från Selma Lagerlöfs egen sida, som kan
bidraga till en lösning av gåtan. I Valborg Öländers anteckningar om Selma
Lagerlöf finns följande passus apropå »studenten» i Dagbok:
U n d e r v å rt sam tal om d e n n a stu d e n t sade S. L - f : ’Se, jag skall b e rä tta d ig, a tt jag
u n d e r (hela) m in b a rn d o m och u n g d o m h a d e b re d v id m ig en d rö m fig u r, en sagofigur.
H a n levde, h a n u tfö rd e storverk, h a n blev k rö n t m e d ära och fram g ån g . H a n rä d d a d e
lid an d e, h a n var en h jälte. O ch d etta är u rb ild e n fö r G ö sta B erling. D e t var h a n , som
blev G ö sta B erling.
N u had e h o n b eslu tat a tt an v ä n d a d e n n a stu d e n t som en sym bol fö r d e n n a d rö m fig u r,
som fö ljd e h en n e. N a tu rlig tv is var h o n b ered d , a tt v ä rld e n skulle to lk a m o tiv e t som
ero tik , m e n h o n tyckte inte, a tt d et var o rä tt a tt p å d etta sätt sym bolisera d en lä n g ta n ,
som h e la liv e t fy llt h en n e, g en o m a tt ge den k o n k re t g estalt såsom n u i stu d en ten , (s. 128)
Man kan kombinera dessa uppgifter med andra, som hon ger i brev till Elisabeth
Grundtvig 30.10. 1932. Hon har just slutfört sin Dagbok, som skildrar hennes
vinter i Stockholm såsom fj or tonårig flicka.
U n d e r d e n n a S to ck h o lm sv in ter, då jag k ä n d e m ig så ensam och rä k n a d e d a g a rn a till
m in h e m fä rd , b ö rjad e fa n ta siliv e t v akna in o m m ig. D e t ena u p p sla g e t fö ljd e d et an d ra,
och så m ycket av vad jag sedan skrivit, sköt då de fö rsta ovissa tre v a rn a u t u r fröet.
D å lades v e rk lig e n g ru n d e n både till G östa, G u n n a r H e d e och K a rl-A rtu r E kenstedt.
Det är för psykologerna inget okänt fenomen, att barn ibland kompenserar sin
isolering genom att skapa fantasifigurer, med vilka de talar och vilka de på
olika sätt föreställer sig som verkliga. Denna egenhet, som vanligen försvinner
efter barnaåren, kan hos Selma Lagerlöf ha dröjt kvar långt fram i livet. »Denna
drömfigur som följde henne», kan så att säga ha blivit bärare av de »andar»,
vilkas existens spiritismen förkunnade och vilka författarinnan prövade på att
gestalta i dikt.
I fråga om hypnotismen, dvs. hypnosens användning, var Selma Lagerlöf som

hela samtiden välorienterad. I hennes Falubibliotek ingår Fredrik Björnströms
Hypnotism en..., 1887, och även om intet enskilt avsnitt i boken kan anknytas
till något speciellt av hennes litterära verk, finns det belägg för att ämnet in
tresserat henne även ur litterär synpunkt. Vivi Edström har pekat på den väl
kända balkongscenen i Gösta Berlings saga, där Gösta Berlings ögon »fasthöllo
den sköna Marianne», som böjde sig ner och kysste Gösta Berling. »Hon visste
inte varför, hon måste» (s. 72).3
För Strindberg, som lätt suggestionen bli ett vapen i maktkampen, fick feno
menet nästan uteslutande tjäna ett nedbrytande syfte. Hos Selma Lagerlöf där
emot användes det på ett läkande, uppbyggande sätt. Man kan exempelvis jäm
föra slutscenen i Selma Lagerlöfs berättelse Fru Fasta och Petter Nord (1894)
med motsvarande avsnitt ur Strindbergs Tschandala (1897). Medan Strindberg
låter den svagare suggereras till att tro sig vara en hund — och på så sätt möta
döden — blir Edith i Selma Lagerlöfs novell den skygge, omtöcknade Petter
Nords räddare.
M en så blossade en stor, h e lig k än sla u p p in o m h en n e. [--------------- ] F lickan stannade
kvar. H o n vek ej ett steg tillb a k a u ta n lä t h o n o m lå n g sam t v ä n ja sig vid a tt se h enne.
M en all m a k t h o n h ad e lade h o n i blicken. H o n d ro g m a n n e n d är b o rta till sig m ed
h e la k ra fte n av d en v ilja, som besegrat sju k d o m e n in o m h e n n e själv. O ch h a n kom fram
u r sin vrå, blek, fö rv ild ad , ovårdad. [--------------- } H a n såg u t, som om h a n vore tju sad
av ett v ild d ju r [--------------- ] h o n k än d e, a tt h o n k uvade h o n o m m ed sina blickar. (Från
s k ild a tid e r , 2, s. 2 7 9 f.)
Efter att förgäves ha sökt tala honom tillrätta kysser hon honom. »Äntligen
började han gråta.» Därmed är han också räddad till psykisk hälsa. — Men
dessa exempel är undantag. I stort sett stannar Selma Lagerlöf vid att skildra
ett allmänt hypnosliknande tillstånd — utan utifrån verkande hypnotisör.
Carl du Prels skrifter i »vetenskaplig mystik» medtogs i den översikt cver
utkomna böcker, som gavs i början av denna uppsats. Han försökte att i veten
skapliga termer uttrycka ockultismens »erfarenheter» av det hinsides. Därvid
sammanställdes de med det omedvetna själslivets många okontrollerbara feno
men för att få ett slags vetenskaplig sanktion. Man vet, att han för Strindberg
och Ola Hansson fick stor betydelse,45och utan att man på något sätt kan belägga
Selma Lagerlöfs beläsenhet i hans Det dolda själslifvet eller Mystikens filosofi
(sv. övers. 1890), har det sitt intresse att sammanställa vissa partier däri med
hennes litterära utformning av besläktade motiv.
Enligt du Prel är de två motpolerna i människans själsliv det empiriska med
vetandet och det »transcendentala». Det förra upptar endast ett ytskikt, men med-
vetandeströskeln kan under vissa förutsättningar sänkas långt därunder. Från
det empiriska medvetandet räknat kommer sömnen, hypnosen, skendöden, vilket
sistnämnda tillstånd alltså står den högsta formen av mänskligt medvetande
närmast. Skendöden fick därför ett oerhört värde som forskningsobjekt. Medan
Rydberg, såsom ovan visats, i Den siste athenaren sammanställer Hermiones
extas i Delfitemplet med skendöden, låter Selma Lagerlöf Ingrid i En herrgårds
3 Vivi Edström, Livets stigar, 1960, s. 191. dell, Strindbergs Infem okris, och Ingvar Holm,
4 Se Hans Lindström, a. a., Gunnar Bran- Ola Hansson.
5- 61154037 Samlaren 1960
sägen direkt uppleva ett sådant tillstånd. »Hon hade varken sans eller sitt
vanliga medvetande. Det var endast den delen av själen som drömmer drömmar
om nätterna, som levde inom henne» (s. 22). Du Prel talar bl. a. om »en nio
dagars skendöd» och fortsätter med att »skendöda iakttaga, som bekant är, alla
förberedelserna till deras begrafning utan att dock hafva några sinliga förnim
melser» (del 1, s. 42). Om Ingrid i Selma Lagerlöfs novell heter det:
[------------- ] hon blev stel och kall i hela sin kropp, och det föll en tung dvala över
henne. {------------- ] Men det underliga var, att hon inte alldeles förlorade medvetandet.
H on visste om, att hon låg som död, visste om, att de svepte henne och lade ner henne
i kistan. [-------------] Vad hon kände oro för var, att de skulle upptäcka, att hon inte var
annat än skendöd, (s. 21)
Det är frestande att här tänka sig direkt påverkan från du Prel, men samtidigt
måste man hålla i minnet, att bl. a. Poe och Zola5 tidigare använt motivet. Dock
skiljer sig Selma Lagerlöfs version från deras på ett mycket bestämt sätt. Deras
personer fylles av skräck vid upptäckten, att de inte kan göra sig förstådda av
omgivningen och bli räddade. Ingrid längtar bort till en annan tillvaro.
Telepatin behandlas givetvis också av du Prel. Han berättar bl. a. om en
somnambul, som på en annans begäran andligen förflyttade sig till en för henne
obekant stad och där »besökte» en sjuk kvinna för att ta reda på hennes tillstånd
åt sin uppdragsgivare. Hennes besked stämde givetvis till punkt och pricka vid
en senare kontroll. Denna astralkroppens utflykt till en annan ort påminner om
Ingmar Ingmarssons upplevelse i Jerusalem II (kap. I armodets dagar), när han
är på väg till Jaffa för att varna kolonins föreståndarinna, Mrs. Gordon, för
ett planerat attentat mot kolonin. Han förlorar sin häst, skadar därefter sitt knä
och måste lägga sig ned vid vägkanten. I ett drömliknande tillstånd förs han
på övernaturligt sätt till Jaffa och kan nå föreståndarinnan i tid. Kolonin
räddas.56
Sekelslutets försök till i vår mening vetenskaplig psykologi rörde sig med
förkärlek på områden, som ligger »den vetenskapliga mystiken» nära. Sedan
Charcot i början av 1880-talet uttalat, att hysterins orsaker även är psykiska,
kom denna sjukdom på modet också inom litteraturen. Särskilt den hysteriska
förlamningen kom i blickpunkten. Och Selma Lagerlöf följde med sin tid. I
Antikrists mirakler skildras hur en kvinna, vars man mördats, får en psykogen
förlamning (s. 239).
Och i Jerusalem I berättas utförligt om hur Karin Ingmarsdotter blir förlamad
och hur hon botas. Efter en ond dröm om sin förre, försupne man vaknar hon
5 Poe har i U n derliga h istorier, 2, 1881, Skildringen av Ingm ars färd m ed den mys
novellen »Lefvande begrafven», och av Zola tiska vagnen i Jerusalem , 2, sam m anhänger
publicerades i N y illu strerad tid n in g , 1895, otvivelaktigt m ed ett reseäventyr, som Selma
berättelsen »Skendöd ». Lagerlöf var m ed om i Palestina. (Se m in art.
6 »Den mystiska vagnen», som här för Ing M ed S elm a L agerlöf i Jerusalem , i: F alu-K uri-
mar till Jaffa, är ett motiv som tydligen attra rens julnum m er 1958.) En annan inspirations
herat Selma Lagerlöf. Jämför hennes hälta! källa kan ha varit Tassos D e t befriade Jerusa
Man behöver endast nämna Kevenhiillers »själv lem , där också en mystisk vagn på övernatur
gående vagn» i Gösta Berlings saga och »döds lig väg förflyttar ett p ar av de agerande. (Sv.
kärran» i Körkarlen. En resa i fantasin, ett övers, i8 6 0 , s. 236 f.)
barndomsminne, skildras i en berättelse, som
de Vrieze återger. (Fact and Fiction, 1958,
s. 305 ff·)
av ett fruktansvärt oväder, »som om det vore morgonen till den yttersta dagen».
Stormen krossar en fönsterruta i hennes rum, och samtidigt hör hon ett skratt
alldeles invid sitt öra.
K a rin tro d d e , a tt h o n sk u lle dö. Så stark skräck had e h o n a ld rig erfarit. H jä rta t sta n
nade, och h e la k ro p p e n blev k a ll och stel som is. O v äsen d et av to g rä tt h a stig t, och
K a rin å te rk o m till liv. D e n k alla n a ttlu fte n svepte g en o m k am m a re n , och om en stu n d
beslöt h o n sig fö r a tt g å u p p och sto p p a ig en h å le t i ru ta n . M e n n ä r h o n steg u r sängen,
veko sig b e n e n u n d e r h e n n e , och h o n m ä rk te , a tt h o n in te k u n d e gå. (s. 104)
Trots läkarbehandling kvarstår förlamningen. Ett halvår senare uppträder predi

kanten Hellgum i socknen, och han förklarar sig kunna bota sjuka, som tro på
honom. Karin får besök och upplever någon av hans andliga kraft men avvisar
honom förnärmad över hans påflugenhet. »Jag säger dig, jag, att i dag ska detta
hus salighet vederfaras», är den trosvisse kolportörens avskedsord. Medan Karin
ligger och tänker på dem, märker hon, att hennes lilla dotter, som lekt i rummet
hela tiden, fått syn på elden i spisen och är på väg att klättra upp i den.
Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner
ur brasan och föll på hennes gula kolt. Med detsamma stod Karin upprätt på golvet,
sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet. Inte förrän hon hade fått skaka bort
alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vaa
som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå fortfarande,
(s. 119)
Denna bekanta skildring verkar vara direkt hämtad ur Viljans sjukdomar (sv.
övers. 1890) av Théodule Ribot, vars många korta och lättillgängliga arbeten i
inte obetydlig utsträckning torde ha påverkat det europeiska sekelslutet. Apropå
hysteri skriver han:
D e hy sterisk a beherskas stu n d o m af en fix o ö fv e rv in n e lig idé. E n v ä g ra r a tt äta,
en annan tala, en tredje se [-------------]. Ännu oftare träffas det slags paralysi, som kallas
psykisk’ elle r ’id e e l’. D e n h y ste risk a f ö r b lif v e r lig g a n d e t i l l sä n g s h e la v e c k o r, m å n a d e r,
ja år och tr o r s ig o fö r m ö g e n a tt stå e lle r gå. E n m o ra lisk sk a k n in g e ller h e lt e n k e lt i n
f ly ta n d e t frå n en p e rso n , s o m v u n n it d e n hysteriskas fö rtro e n d e elle r u p p tr ä d e r m e d m y n
d ig h e t, åsta d k o m m e r tillfrisk n a n d e t. E n b ö rja r g å v id u n d e r rä tte lse n , a tt e ld e n ä r lö s,
en a n n a n stig er u p p och g å r em o t en b ro d er, som lä n g e v a rit b o rta, en tre d je b eslu ter
sig fö r a tt äta af fru k ta n fö r läk aren , (s. 120, kurs. h ä r)
På detta sätt upptog Selma Lagerlöf tankar ur samtida psykologi, men de faller
mestadels utom ramen för denna undersökning.
Ett exempel på hur folklig magi helt plötsligt kunde upphöjas till rang av
psykologiskt faktum är en notis i Utkiken (en Landskronatidning) 24.4. 1893,
vilken alltså kan ha lästs av Selma Lagerlöf. Den rubriceras som »Sista upptäck
ten på hypnotismens område» och förtäljer följande:
F ör ej lä n g e sedan g jo rd e som b e k a n t d ire k tö re n fö r p o ly tek n isk a in s titu te t i P aris,
h r de R ochas, d en u p p tä c k te n , a tt e tt k ä n slo flu d iu m u tströ m m a d e frå n m ä n n isk a n , a tt
d etta flu d iu m k a n u p p sa m la s och ö fverföras p å en b ild af p e rso n e n ifrå g a och att, om
m an tillfo g a r d e n n a b ild t. ex. e tt dolkstygn, o rig in a le t e rfa r sm ä rta n af stygnet.
Man jämföre denna notis med skildringen av Gertruds dröm om hur hon i sin
bitterhet lockas av »Finn Marit» att sticka ut ögonen på en bild av Ingmar.
Ockultisten de Rochas i Paris har måhända bidragit till att uppväcka intresse
för svensk folktro!
Reinkarnationsläran och den därmed i någon mån sammanhängande tron på

preexistensen tycks ha spelat en väsentlig roll för Selma Lagerlöf. 6.5. 1921 skrev
hon till teosofen Stella Rydholm:
D e t var som en u p p e n b a re lse fö r m ig , då jag fö rsta g å n g e n h ö rd e talas o m re in k a rn a
tio n e n , och jag h a r a llt sedan dess tr o tt p å d e n n a lära. D e n e n d a som lä m n a r en tillfre d s
stä lla n d e fö rk la rin g över tillstå n d e t i v ä rld e n . (C ite ra t e fte r E liasson.)
För denna undersökning vore detta sena uttalande föga bindande, om det inte
kunde kompletteras med andra belägg. I sitt exemplar av spiritisten Buschs Hvad
vill spiritismen, som utkom 1889, har Selma Lagerlöf streckat för ett avsnitt
(s. 135), där författaren säger, att »de flesta spörsmålen på det mest tillfreds
ställande sätt» löses genom denna lära. Eliasson använder detta som ett argument
i diskussionen om tidpunkten för författarinnans första kontakt med vad han
kallar »teosofien». Det finns emellertid två invändningar mot detta resonemang.
För det första var tron på reinkarnationen gemensam för spiritister och teosofer
och kan alltså inte bevisa något om kontakt med just teosofin. Boken är ju
dessutom skriven av en spiritist som delvis kritiserar teosofin. För det andra finns
det ingen garanti för att förstreckningen har tillkommit 1889. Den kan ha till
kommit långt senare. Boken bär spår av flitig läsning.
Men även om man tar hänsyn till dessa invändningar, kan man konstatera
att varje läsare av Buschs bok måste ha förstått vad reinkarnation innebär och
att denna lära är grundläggande för spiritismens syn på människolivet. — Inget
hindrar givetvis, att Selma Lagerlöf mött denna lära långt tidigare.
Spiritisternas åsikter om själavandringen var emellertid långt ifrån entydiga.
Rörelsens franska gren stod närmast buddhismen genom sin tro på en serie av
jordeliv för den enskilda människan, medan den engelsk-amerikanska förkun
nade ett jordeliv, följt av andra existenser antingen i andevärlden eller på andra
planeter.
Eliasson menar, att det i Gösta Berlings saga inte finns något spår av rein
karnationsläran, men riktigt så enkelt förhåller det sig inte. Förutom uttryck för
en folklig variant av den österländska själavandringsläran: »Skogen är full av
oheliga djur, besatta av onda trollpackors och mordlystna skojarens själar»
(s. 101), möter man i en dikt av Gösta Berling följande:
Tro dock ej, att själarna bort till avlägsna rymder fara!
Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är!
In i en älskad m ä n n isk a s själ skall m in h em lö sa an d e sm yga,
och jag v ill k o m m a och bo hos dig. (s. 19 2 )
Denna sista tolkning kunde kallas en helt lagerlöfsk variant, eftersom det rör en
död själs »vistelse» hos en levande.
I kapitlet Döden befriaren målar den gamla kaptenskan upp färgrika scener
från livet på andra sidan för sin döende son. »Och tänk på dessa långa resor
genom rymden från värld till värld!» (s. 314)7
7 Erland Lagerroth, Landskap och natur i galar m. m .), m en Flam m arions Urania (1890),
G östa B erlin gs saga och N ils H olgersson , som ingår i författarinnans bibliotek, torde
1958, s. 61, talar om teosofisk eller sweden- ligga närm are till hands, speciellt m ed hänsyn
borgsk inspiration bakom »de frigjorda an till andarnas »rym dfärder».
darnas salighet» (skildring av gaseller, näkter
Redan här skall bestämt sägas ifrån, att dessa poetiska bilder bevisar någon
ting endast om författarinnans kunskaper i ämnet själavandring, inte om hen
nes personliga tro vid denna tid.
I novellen En fallen kung (1893) är reinkarnationsläran helt klart uttryckt.
Om huvudpersonen heter det:
K an sk e h an s an d e fo rd o m h ad e g ästat d e n n a v ä rld av dö d och v ä x lin g ? K an sk e h a n
då h ad e v a rit en m ä k tig skald, lä rd a tt spela p å h jä rta ts strän g ar? M e n fö r svåra b ro tt
hade h a n d ö m ts a tt åter b ö rja sitt jo rd eliv , a tt leva av sina h ä n d e rs arb ete, o b e k a n t m ed
sin andes m akt. ( Osynliga länkar, s. 153.)
Eliasson anmärker med rätta, att förutom tron på reinkarnationen också Karma-
läran här tydligt framställes. Den ingick också i både spiritismens och teosofins
tankevärld.
Läran om preexistensen var tidigt bekant för Selma Lagerlöf. Den livströtte
Gösta Berling talar i inledningskapitlet om att »återge sin själ friheten» (s. 16).
Eliasson har också dragit fram några oanvända rader i ett av manuskripten till
Gcsta Berlings saga:
G östa, jag h a r o fta u n d ra t öfver själarna. H v a d tro r d u d et m å n d e vara, som lockar
dem ned u r de fria, h ä rlig a ry m d e rn a fö r a tt ik lä d a sig jo rd isk t stoft? H v a r för svinga de
a lltjä m t h it n ed fö r a tt in trä d a i skaran af jo rd en s v a n d rin g sm ä n ? (G u llb e rg , Stil- och
manuskriptstudier i Gösta Berlings saga, s. m . )
Däremot har Eliasson tydligen inte observerat att den gamla romantiska tanken
är uttryckt också i den slutgiltiga versionen, där grevinnan Elisabeth kallas »den
skönaste själ, som hade iklätt sig jordiskt stoft» (s. 336).
Från år 1901 — året för Jerusalem I — finns flera andra belägg. 3.2. 1901
skrev hon till Landskronaväninnan Elise Malmros om en skrift hon läst, som
sammanställde den moderna cell-läran med den kristna uppfattningen om
själen.
För ö frig t är b o k e n in tressan t, d ä r fin n es u tm ä rk t b ra saker, m e n in g e n k an n u g ö ra
n ågot för m ig , om h a n ej u p p ta r till b esvarande och u tre d n in g frå g a n om de o lik a
anlag e n , de o lik a le fn a d sstä lln in g a rn a , b ro ttslig h e te n , m ed e tt o rd a llt d e tta som p e k a r
h ä n p å föruttillvaron. (K u rs. h ä r.)
I samma brev har hon berättat, att boken talar om cellerna, som »bygga upp en
ny människa i den andra världen». (Boken var tydligen ett försök att »veten
skapligt» förklara den kristna himmelstron.) Till detta fogade Selma Lagerlöf
följande anmärkning:
O ch h v a rfö r skola de [ = c e llern a] fo rtsä tta i en a n n a n v ä rld , k an m a n ej lik a g ä rn a
tän k a, a tt de a rb e ta u p p en ny elle r sam m a m ä n n isk a p å n åg o t a n n a t ställe i d e n n a
v ärlden.
Här rör det sig alltså om tanken på en serie jordiska existenser som själavand
ringens form.
I Elise Malmros’ utdrag ur brev m. m. finns en anteckning från ett samtal
med Selma Lagerlöf inpassad mellan brev 3.2 och 6.12. 1901. (De två vännerna
hade då senast sammanträffat i juni 1900.)
Ja g tro r p å preexistens lik av isst som p å e v ig t lif. T . ex. L o n d o n b a rn e n frå n östra
staden, de passa h v a r k en i h im m e l e ller h elvete. H v a r v ill d u p lace ra dem ? L åt de d ä r
b a rn e n k o m m a h it ig en d ä r de passa. (K urs. h ä r.)
Slutligen finns i författarinnans Falubibliotek bevarat ett nummer av tidskrif

ten Theosophia (april 1901). I detta nummer citeras Viktor Rydbergs uttalande
om »föruttillvaron»:
N ek as k an ej, a tt frå n d en a llm ä n n a preex iste n sen s (fö ru ttillv a ro n s) sy n p u n k t de ny-
te sta m e n tlig a lä ro b e g re p p e n fram stå i en ö fv errask an d e fö ljd rik tig h e t och sy m m etri.s
Av Rydbergscitatet framgår inte, hur han menade, att Nya testamentets läror
skulle förklaras av läran om preexistensen. Det kan därför vara av visst intresse
att här göra ett utdrag ur ett långt senare brev, där Selma Lagerlöf visar, hur
reinkarnationen av henne relaterades till kristendomens föreställningar. Brevet
skrevs 2.1. 25 till Stella Rydholm och är avtryckt i Mårbacka och Övralid, del II,
s. 80:
N a tu rlig tv is h a r d u rä tt i a tt d et största o ffre t fö r K ristu s bestod i a tt h a n lä t sig
födas. D e t d ä r a tt h a n skulle h a fö rso n a t våra synder h a r jag a ld rig fö rstå tt.9
Selma Lagerlöf fann det svårt att tala öppet om denna sin mening, då »det
verkligen ges människor», som bygger sitt liv på den tro hon inte delade.
V isst skulle jag önska, a tt de i stä lle t h ad e re in k a rn a tio n e n a tt try g g a sig till, m e n det
d rö je r nog, in n a n d e t b lir en a llm ä n tro.
*
Med reinkarnationen sammanhänger nära läran om Karma, spiritismens och

teosofins från buddhismen övertagna tro att människan i detta liv genomgår
lidanden m. m. för att försona vad hon i föregående existenser brutit. På varje
brott följer alltså ett motsvarande straff. Något alternativ gives icke, såsom
Guds förlåtelse eller Kristi försoningsdöd. Guds nåd består i att straffet aldrig
blir den straffade övermäktig. Människan kan alltid rena sig själv, försona sina
brott genom lidande och barmhärtighet gentemot andra människor. Detta stora
tankekomplex, som är av central betydelse för Selma Lagerlöfs författarskap,
kan här endast antydas.
Parallellen med den tro på en straffande och styrande Gud, som präglar
Selma Lagerlöfs arbeten från Gösta Berlings saga till Jerusalem, är slående.
I själva verket kan man med allt skäl säga, att författarinnan står buddhismens
lära om Karma avsevärt närmare än Nya testamentets försoningslära. I kravet
på människokärlek, barmhärtighet, mötes dock de två.
Selma Lagerlöfs intresse för Karma-läran har tidigare belagts genom hennes
brev till Carin Scholander 22.5. 1891, där författarinnan säger sig hoppas, att
»den stränga läran om Karma och teosofiens fordran på altruism ej skola hafva
varit förlorade erfarenheter» för henne. Vidare pekar det ovan citerade utdraget
ur En fallen kung mot att författarinnan sammankopplat reinkarnationen med
Karma.
Betty Warburg skrev till Sophie Elkan följande om Selma Lagerlöfs tro:
8 Också för Strindberg fick själavandrings- 9 Till Valborg Olander skrev Selma Lager
tanken aktualitet. I I n f e r n o heter det (s. 150): löf 10.3. 1928: »Jag tror inte alls, att Jesus
»Vad reinkarnationen angår, är det en kristen försonade världens synder [-------------].»
lära, som prästerskapet skjutit i skuggan. Jesus
Kristus påstår att Johannes Döparen, var en
reinkarnation av Elias.»
Selm as teosofiske system tro r jeg p a a saalan g t som d e n n e T ilv a erelse raskker a t alt
det gode og ’fre m a d sk rid a n d e t’ b rin g e r lö n n e n m ed sig baade fo r en selv, o g som e x e m
p e l for an d ra, m e n a t taenke sig et fo rtsa t liv, u d a n m in d e o m elle r belaering a f et
foreg aaen d e m e n m ed stra f elle r b e lö n in g hasngende over en, d et k a n jeg ikke tro paa.
D e t er en let m aad e at h u g g e over d en v an sk elig e k n u d e som h e d e r urastfaerdighet h e r i
v erden, a lt er k u n ens egen v e rk h v orledes m a n h a r det e ller er stille t her. (1 2 .7 .0 0 )
Ju mer medveten denna författarinnans syn på livets villkor enligt läran om

Karma blivit, desto starkare måste den ha influerat på hennes världsåskådning
i stort. Man kan studera detta förhållande i en fråga, som till att börja med var
rent personlig för Selma Lagerlöf. Efter familjen Lagerlöfs ekonomiska bankrutt
och Mårbackas försäljning stod den unga Landskronalärarinnan med en lön av
tusen kronor om året och försörjningsplikt gentemot mor och faster. Samtidigt
kände hon inom sig kallelsen att bli författare. Kvinnliga beskyddare hjälpte
henne till en tids tjänstledighet, men Gösta Berlings saga blev inte det genom
brott hon tänkt sig, och hon måste återgå till sin skoltjänst. Situationen kan inte
ha varit ägnad att skapa optimism för framtiden. I detta läge blir Guds straff
ett vanligt tema. Såsom framgår av novellen Gustaf Adolfs dröm (1894), tycks
författarinnan emellertid inspirerad av vänskapen med Sophie Elkan ha upplevt
möjligheten av att förvandla »straffet» till en »uppgift», uppgiften att återupp
rätta faderns namn. Denna tanke torde ha utvecklats under de följande åren.
När hon i En herrgårdssägen skildrade Gunnar Hedes upplevelse av en i hög
grad likartad situation, familjens ekonomiska ruin m. m., hette det trots allt om
hans tankar under fiolspelet — konstutövandet:
H a n s stråke h ad e b ö rja t flyga över strä n g a rn a . D e n sade h o n o m , a tt det lig g er lycka
i a tt strid a och erövra. D e n v ille n ä sta n p risa h o n o m lycklig över a tt a llt stod p å spel för
h o n o m . (s. 10)
Och året därefter fick Selma Lagerlöf ett brev från en av de ledande kvinnorna
i Fredrika Bremer-förbundet, som tydligen skrev några uppskattade rader om
hennes författarskap i uppbyggandets tjänst. I sitt svar skrev hon:
[---------------} d ä rv id la g äger jag in g e n fö rtjä n st, d et är bara en lycka a tt vara en a f de
u p p rä tth å lla n d e k ra fte rn a , de ned slåen d e m åste också fin n as och g ö ra sitt v erk .1
Och 1902 hade tanken vidgats till något av en historiesyn. Hon skrev till en av
sina bästa Landskrona-vänner:
Ja g fö rd e m ed m ig frå n Ö ste rla n d e t en m e r h a rm o n isk v ä rld så sk å d n in g än fö rr fastän
ju st ej g la d kanske. Ja g såg ty d lig t a tt de d ä r g a m la lä n d e rn a och fo lk e n h ad e m åst falla
fö r a tt vi i vår o rd n in g skulle få g en o m g å u tv eck lin g en s p ro f och g läd je. Ja g tycker ej
m e r a tt det fin n s n å g o t o n d t i v ärld en , u ta n b ara såd an t som g ö r sin n y tta g en o m a tt
fö rstö ra och ödelägga. O m in g e n tin g g in g e u n d e r, h v ad h ad e då de nya g e n e ra tio n e rn a
a tt verka och lefva för. V å ra u p p tä c k te r skola v äl g lö m m as fö r a tt a n d ra fo lk skall få
gö ra om dem . T y detta är d et v äsen tlig a a tt få arb eta, u tfö ra h v a d ens in te llig e n s fö rm år,
gen o m g å lifv e t m ed e tt ord. F örstörelsen, d et o nda, h v a d d u m å k a lla det, fin n s bara
till för a tt vi m å k u n n a få n ju ta af a tt bygga u p p , fin n a u p p , m ed e tt ord få g en o m g å
sam m a h isto ria som den ö frig a m ä n sk lig h e te n . M e n g la d a k u n n a vi vara, vi, åt h v ilk a
G u d g a f u p p g ifte n a tt bev ara och u p p rä tta och ej a tt fö rstö ra [--------------- }.2
Brev till Gertrud Adelborg 1.10. 1900. 2 Brev till Elise Malmros 18.11. 02.
Ulla-Britta Lagerroth, som presenterat samlingen av brev från Selma Lagerlöf

till Elise Malmros, har lagt märke till hur nära dessa tankar står Ingmar Ing-
marssons i andra delen av Jerusalem. (Lagerlöfsstudier, 1958, s. 44.)
[--------------- } ja g k u n d e in te lå ta b li a tt u n d ra v a rfö r d e tta och så m ycket a n n a t, som
h a d e v a rit sto rt och p rä k tig t, h a d e b liv it fö rstö rt. [--------------- ] o m a llt d e tta h ad e fu n n its
k v ar, så h a d e vi, som n u levde, in g e n tin g a tt ta oss till, fö r då behövdes in te v å rt arbete.
O ch d e t är en m ä n n isk a s största lycka a tt få bygga u p p vad h o n själv b eh ö v er och visa
vad h o n d u g e r till, och d ä rfö r m åste d et g a m la b o rt. O ch så tyckte jag m ig fö rstå v a rfö r
V å r H e rre lå te r rik e n falla och städ er krossas och m ä n n isk o v e rk b o rtso p as som löv fö r
v in d en . D e t får lo v a tt vara så, fö r a tt m ä n n isk o rn a a lltid ska h a n å g o t n y tt a tt bygga
u p p och få visa vad de förm å. H a n v ill in te , a tt vi ska g å till ärv d a g å rd a r och u p p rö jd a
he m m a n , u ta n h a n v ill, a tt vi ska v in n a åt oss p å n y tt det, som skall v ara vårt. { ---------------}
om jag h a d e få tt ärv a In g m a r sgården, sådan d en stod, n ä r fa r dog, och h a d e få tt h an s
an seen d e m e d p å k ö p et, så h ad e d et v äl in te v a rit b ra fö r m ig . J a g v et in te vad jag sk u lle
h a h a ft a tt göra. D å h ad e jag ju k u n n a t g å och sova h e la livet. Ja g h a r v a rit u p p ro ris k
i m itt h jä rta m å n g a g å n g e r, m e n n u k a n jag tacka G u d fö r a tt h a n slog m in lycka i
sp illro r, så a tt jag själv fick vara m e d om a tt foga ih o p den. — Ja, d et g å r a n fö r d en ,
som d et lyckas för, sade B arbro, (s. 3 5 6 ff.)
Väsentlig är då iakttagelsen, att ovan citerade ord intogs först i den omarbetade
upplagan av år 1909. Så lång tid tog det alltså, innan Selma Lagerlöfs person
liga uppfattning fann diktens uttryck. »Ja, det går an för den, som det lyckas
för», är Barbros kommentar till Ingmars ord, och denna är väsentlig. 1909 var
Selma Lagerlöfs situation den, att hon redan återköpt gården Mårbacka. I detta
läge var det förhållandevis lätt att så att säga officiellt förklara sig tro på det
goda i att ha stora svårigheter att övervinna. — Ur en synpunkt kan denna
Selma Lagerlöfs livsfilosofi sägas vara en rationalisering av hennes egen livs
situation.
Denna undersökning av de ockulta inslagen i Selma Lagerlöfs tankevärld har

alltså givit till resultat, att tron på kontakt med de avlidnas andar, läran om
preexistens och reinkamation samt den från buddhismen härrörande Karma-
läran utgör väsentliga element däri. När det gäller den första punkten finns
det knappast anledning anta, att författarinnan verkligen på 1890-talet hyste
en personlig tro på saken. Sannolikt rörde det sig mer om poetiska tankeexperi
ment. När det däremot gäller de andra punkterna, torde man med någon säker
het kunna säga, att de verkligen också ingick i Selma Lagerlöfs privata livsåskåd
ning, i varje fall åren omkring sekelskiftet.
I den mindre viktiga frågan om vilken av de två rörelserna, spiritism och
teosofi, som levererade dessa åskådningar, kan man konstatera, att alla punkterna
ingick i spiritismens program, medan teosofin inte trodde på möjligheten av kon
takt med de avlidnas andar. Dessutom kan man påpeka, att de för teosofin
mycket väsentliga religionshistoriska teorierna inte kan beläggas hos Selma
Lagerlöf. Man kan m. a. o. säga, att hennes ovan belagda intresse för andarnas
liv, för preexistens och reinkamation samt för Karma-läran i stort överensstäm
mer med spiritismens program, medan det delvis sammanfaller med och delvis
strider mot teosofins. De yttre omständigheterna pekar dessutom på avsevärt tidi
gare kontakt med spiritismen än med teosofin.
Efter breven till Carin Scholander 1891 finns endast ett belägg på Selma
Lagerlöfs förbindelse med teosofin. I brev till Sophie Elkan 12.7. 1899 talar
Betty W arburg om »Selmas teosofiske system», men som ovan visats menar
brevskrivaren därmed läran om reinkarnationen och Karma, som alltså lika väl
kan hänföras till spiritismen. Förklaringen kan helt enkelt vara den, att teosofin
hade en bättre social klang än spiritismen och att Betty Warburg mest hört talas
om denna riktning.
17.11.1899 skrev Selma Lagerlöf själv till Elise Malmros:
Ja g h a r in g e n tin g em o t re lig io n su n d e rv isn in g , fo rsk n in g och strid. D e t rö r sig ju om
o m rå d e n och tin g , som vi a lla stå m ed tö rstan d e stru p a r och trå n a efter a tt få taga
d ju p a drycker u r. B ara n u en sådan o b ety d lig m ä n n isk a som K arad sja b ö rja r lyfta p å
d e n n a slöja, så b lifv a ju fo lk som g a ln a af intresse.
Spiritisten Mary Karadja sände regelbundet sina skrifter till Selma Lagerlöf.
Skildringen i Jerusalem I av Ingmars samtal med den döde fadern kan ur en
synpunkt jämföras med en spiritistisk uppenbarelse, och i Herr Arnes penningar
är kontakten med de döda ett dominerande inslag. Det verk, som kan betecknas
som Selma Lagerlöfs mest ockulta, Körkarlen, hade troligen alltsedan 1904 varit i
författarinnans tankar.3 Det fullbordades 1912. Där beskrives som bekant, hur
den (sken)döde David Holms ande (astralkropp) osynlig besöker den döende
slumsystern, hustrun och barnen m. fl.
Med utgångspunkt från analysen av Selma Lagerlöfs religiösa syn och från
påpekandet av förekomsten av spiritistiska motiv samt från författarinnans tro
på preexistens, reinkarnation och Karma är det motiverat att ställa frågan: Var
Selma Lagerlöf spiritist (eller teosof)?
Innan något försök göres att besvara frågan, bör författarinnan själv få
komma till tals. Någon gång på 1920-talet skrev hon till en ivrig teosof:
Ja g h a d e v äl v a rit teo so f e ller sp iritist för län g e sedan, om jag h ad e h a ft n å g ra e rfa re n
h eter, n å g ra b e k a n tsk a p e r m ed H ö g re V ä rld a r, m e n d et enda, som jag säk ert h a r e rfa rit,
h a r v a rit d en p o e tisk a in tu itio n e n , som h a r k o m m it över m ig m ed en k ra ft och en styrka,
a tt jag alls icke v åg at tro , a tt d en k om frå n m ig själv.4
Vad detta uttalande egentligen innebär är inte alldeles klart, men man vågar
kanske påstå, att det inte funnits något tankemässigt hinder för ett personligt
engagemang i dessa rörelser. Säkrast torde vara att uttrycka saken så, att Selma
Lagerlöfs tankevärld stod öppen för spiritistiska och teosofiska idéer, vilket inne
bar att hennes fantasi — såsom sker i t. ex. Körkarlen — kunde spela fritt med
dem. Men något tvång till definitivt ställningstagande inför samtidens organi
serade ockultism förelåg alltså inte.
Körkarlens värde som belägg för Selma Lagerlöfs tro reduceras för övrigt
väsentligt, då man finner, att författarinnan övertagit uppläggningen av berät
telsen från Dickens. Såsom Johan Mortensen antyder5 och Selma Lagerlöf själv
i brev till Bonnier 27.10. 1912 påpekar, har den engelske författarens »Christmas
books» givit henne uppslaget. Utan tvekan rör det sig om A Christmas Carol,
som hon uppger sig ha läst på engelska redan i sin ungdom.6 Julaftonen i
3 Se min artikel Apropå Körkarlen, Valu- 0 Brev till Gurli Linder, publicerat i SLT,
31.12. 58.
K u rir en 1942. Bonnier-brevet nämnes av Ulla Britta
4 Brev till Stella Rydholm, odaterat, publi- Lagerroth i Lagerlöf stu dier 1958, s. 191.
cerat i M århacka och Ö vralid, 2, s. 79.
5 Vrån R ö d a ru m m et till sekelskiftet, 2, s.
230 f.
Dickens’ bok motsvarar nyårsaftonen i Körkarlen. Scrooge och hans döde kom
panjon Marley står mot David Holm och Georges. Båda paren uppträder som
osynliga andar och upplever scener, som får den hårdhjärtade Scrooge, respek
tive David Holm, att ångra sin hårdhet och vilja börja ett nytt liv. Visst är skill
naden i utförandet stor, men grundtemat är detsamma.7
— Denna undersökning, som i huvudsak stannar vid åren strax efter sekel
skiftet, har givetvis inte på långt när uttömt ämnet. Spiritism och teosofi tycks
under 1910- och 192o-talen ha spelat en allt större roll för Selma Lagerlöf, och
denna fas kräver en egen undersökning. En annan sak är att Karma-lärans be
tydelse för människosynen i exempelvis Jerusalem här endast kunnat antydas.
Den torde för övrigt bäst granskas i samband med frågan om författarinnans
ställning till den kristna tron. Och om den psykologiska mystiken i En herr
gårdssägen återstår mycket att säga.
Avsikten har här närmast varit att bidra till en kartläggning av den andliga
miljön under sekelslutet. Strindbergs, Frödings och Selma Lagerlöfs utveckling
har onekligen vissa gemensamma drag.
7 U töver i texten angivna handskriftssam beth G rundtvig, K ungl. biblioteket, Sthm , till
lingar har följande använts: Elise M almros, K ungl. biblioteket, Sthm, till
V alborg Öländers anteckningar om Selma H elena N yblom , U ppsala universitetsbibliotek,
Lagerlöf, M årbackastiftelsens sam lingar, K ungl. till M im Rydberg, K ungl. biblioteket, Sthm,
biblioteket, Sthm. till K arl W arburg, K ungl. biblioteket, Sthm.
Selma Lagerlöfs brev till G ertrud A delborg, Betty W arburgs brev till Sophie Elkan, fru
Fr. Brem erförbundets arkiv, Sthm, till Elisa- M aud Hyltén-Cavallius, Sthm.

Lagerlöf Teosofi

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Lagerlöf Teosofi

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

SAMLAREN

Om Selma Lagerlöfs förhållande till

1947 publicerades Guy Michauds stora arbete Message poétique du symbolisme,

Heidenstam talar i Modern barbarism (1894) om:

Litteraturhistorikern Fredrik Vetterlund hade 1894 en artikel i Svensk tidskrift

Av uppropet framgår klart, att undertecknarna inte hyser »förutfattad mening»

S kulle n å g o n m ed den o v e te n s k a p lig a skepticism ens ax e lry c k n in g a ffä rd a d e tta fo rsk ­

Även själva frågorna, som ställdes till allmänheten, är av intresse:

Utöver spiritism, teosofi och »hypnotism», dvs. hypnotiska fenomen studerade

Av tabellen framgår tydligt, att Spiritismen är en gammal företeelse. På 1850-

Du Prel, som i sina böcker samordnade spiritistiska, teosofiska, hypnotiska

Under senare hälften av 1800-talet är också buddhismen en faktor att räkna

7 D el 3, s. 486. 0 Ib., s. 487 f.

fu lla. M e n a tt in g a fö rn im m e lse r af h ö g re a rt n å g o n g å n g k o m m a till m ig frå n d em ,

Artiklarna slutar med en anklagelse mot materialismen, som på lösa grunder

1 R yd b erg s Singoalla, s. 69. rad över Rydbergs syn p å S p ir it is m e n , u t e s lö t

ex tatisk a tillstå n d e t — vi e rin ra oss n y p la to n ik e rn a ! — i v ilk e t m e d v e ta n d e t g en o m

I det gamla delfiska orakeltemplet »sökte Hermione samla sitt medvetande».

Sammanställningen av nyplatonismens extas och 1850-talets magnetism är här

Efter 1884, då Rydberg tillträdde professuren i Stockholm, kom han också i

L äran om k a rm a h a r u p p v u x it u r rä ttfä rd ig h e te n s d ju p , som också är sanningens.

Hammarlund har även bland de bevarade manuskripten funnit en anteckning:

het. Tidsbestämningen »redan i Landskrona» säger i grund och botten mycket

5 Scholander-arkivet, KB. Breven presenterades i en artikel i G H T , 22.2. 1961.

6 Sign. G. H. L. i art. Oscar Busch i m em o- 7 Äges av f. lärarinnan G reta Stendahl,

Tron på Gud och på människans odödlighet är alltså kärnpunkterna. Detta

Busch betonar spiritismens roll i kampen mot materialismen:

H o n ( = sp iritism e n ) v ill g ö ra d e tta m ed de vapen, som äro m est strid sd u g lig a , g en o m

Som framgår av detta extrema exempel är spiritismen strängt moralisk. »Hvad

I fråga om konfession var spiritismen helt generös.

Busch ger dock kristendomen ett klart företräde.

grad självbiografiska novellen Upprättelse (Dagny 1888) finns följande passus

Inledningsscenen i Jerusalem I, som innehåller Ingmars samtal med den döde

Swedenborg presenteras därefter och likaså några av de mest bekanta samtida

Utvecklingstron skymtar i bakgrunden: »Ännu är det endast ett fåtal men-

1899 hade motivet utvecklats, sannolikt under påverkan från Dante:

Ämnet är stiliserat som legend, och författarinnan gör reservationer i uttryck

Liksom andra ockultister talar Busch om ett »4:de aggregationstillstånd», som

(eller astralkroppen) samt de s. k. materialisationerna, då en ande visar sig för

Legendstämningen i Antikrists mirakler krävde inga kommentarer till det över­

I detta sammanhang kommer Busch också in på »klarseende» och »fjerrskåd-

Under rubriken »Några med Spiritismen beslägtade företeelser» tar Busch

liv , v id d ö d sfara e lle r d y lik t, h a r fö rm å g a n a tt lö sg ö ra sin a n d e fö r a tt i sam m a stu n d

Denna karakteristik täcker exakt de fenomen, som i En herrgårdssägen skapar

D e n d ä r G etab o ck en , h a n var u n g a h e rrn . M en till h e n n e skulle in g e n k o m m a, in g e n

Ola Hansson berättar i Kåserier i mystik (1897) om liknande upplevelser,

Tidigare har plöjningsscenen i inledningen till Jerusalem I berörts. Här kan

I En herrgårdssägen »såg» Ingrid ansiktet, i Jerusalem säges alltså, att Ingmar

1 I denna novell kan m an också fästa u p p ­ författad av M. V. Odenius. H an utgår från

Ibland är kontakten med den döda reducerad till ett tecken.

D a v id H o lm h a r rest sig p å k n ä p å k ä rrb o ttn e n . V id dessa o rd g ö r h a n e tt h ä ftig t

I fråga om hypnotismen, dvs. hypnosens användning, var Selma Lagerlöf som

Trots läkarbehandling kvarstår förlamningen. Ett halvår senare uppträder predi­

Reinkarnationsläran och den därmed i någon mån sammanhängande tron på

Slutligen finns i författarinnans Falubibliotek bevarat ett nummer av tidskrif­

Med reinkarnationen sammanhänger nära läran om Karma, spiritismens och

Ju mer medveten denna författarinnans syn på livets villkor enligt läran om

Ulla-Britta Lagerroth, som presenterat samlingen av brev från Selma Lagerlöf

Denna undersökning av de ockulta inslagen i Selma Lagerlöfs tankevärld har

You might also like

S kulle n å g o n m ed den o v e te n s k a p lig a skepticism ens ax e lry c k n in g a ffä rd a d e tta fo rsk

Legendstämningen i Antikrists mirakler krävde inga kommentarer till det över

1 I denna novell kan m an också fästa u p p författad av M. V. Odenius. H an utgår från

Trots läkarbehandling kvarstår förlamningen. Ett halvår senare uppträder predi

Slutligen finns i författarinnans Falubibliotek bevarat ett nummer av tidskrif