Institutionen för svenska språket

Göteborgs universitet

Textbindning
Vad är det och hur fungerar det?
Karin Helgesson

Kurskompendium
Textproduktion och textanalys

1
Innehåll
1. Inledning: s. 3
2. Referensbindningar s. 4
3. Ledfamiljer s. 5
4. Tematisk binding s. 7
5. Konnektivbindning s. 9
Referenser s. 12
Analys av referensbindningar i Alfonstext s. 13
Analys av konnektivbindningar i Alfonstext s. 14
Analys av textbindning i elevtext s. 15
Textbindningsövning: Rådjur s. 16
Textbindningsövning: Skräddare s. 17
Lathund för notation s. 18

2
1. Inledning
Texter är något som möter oss dagligen. Texten på mjölpaketet, tidningsnotisen, reklamaffi-
schen på spårvagnen, skylten på dörren som säger ”Tryck”, kompendiet du just håller i, Gösta
Berlings saga, alla är de exempel på texter vi möter mer eller mindre ofta.
Ibland vidgar man även textbegreppet till att innehålla talade texter. Med den synen är
även t.ex. samtal och föreläsningar att betrakta som texter. Men vad är det som gör en text till
en text? Räcker det med några slumpmässigt valda ord och meningar för att vi ska se på en
ordmassa som text? Fundera över meningarna i exemplet nedan. Bildar de verkligen en text?

Den lilla flickan skulle snart fylla fem år. Kaffe är gott. Den ekonomiska politiken riskerar att föra landet till
ruinens brant. Sverige blir allt mer flerspråkigt.

En grammatisk analys av meningarna visar att de är skrivna på korrekt svenska. Ingen mening
bryter mot de grammatiska konventioner vi har. Ändå bildar de ingen text. Orsaken till det är
förstås att det inte finns något sammanhang, någon gemensam kontext för texterna, åtmin-
stone inte någon som går att utläsa i texten. Vad det finns för samband mellan flerspråkighet,
ekonomisk politik, smaken på kaffe och flickans förestående femårsdag är omöjligt att utläsa.
För att ett antal meningar ska kunna betraktas som en text behövs alltså ett sammanhang som
en läsare tydligt kan utläsa. Textbindning är det i en text som gör att läsaren ser samman-
hangen och förstår hur det hänger ihop.
En egenskap hos god textbindning är att den egentligen inte märks förrän den saknas. En
väl bunden text hjälper läsaren att förstå sammanhang och samband så smidigt att denne inte
behöver anstränga sig för att förstå dem. Det är när textbindningen inte fungerar så väl som vi
tvingas reflektera över den. Någon gång har vi alla tampats med texter där vi visserligen för-
står orden, och där meningarna syntaktiskt sett är korrekta, men där vi inte förstår samman-
hangen och därför har svårt att hänga med. Ibland kan vår fantasi och vår erfarenhet hjälpa oss
att förstå sammanhangen även i dåligt bundna texter. Ibland tror vi att vi förstår hur texten ska
tolkas, men textbindningen fungerar så dåligt att vi är osäkra på om vi har förstått det rätt. Ett
sätt att lära sig se hur texter fungerar, och hur de i vissa fall kan fungera bättre, är att analysera
textbindningen.
I det här kompendiet kommer vi att gå igenom tre olika typer av textbindning; referens-
bindningar, tematisk bindning och konnektivbindningar.

2. Referensbindningar
Boken Osynligt med Alfons Åberg av Gunilla Bergström börjar så här:

Här är Alfons Åberg, snart sex år. Han och Viktor ska leka. Men pappa är stenhård. Han har vårstädat. Det
är så vårstädat att man inte känner sig hemma, här hemma. Varenda sak på plats. ”Inte en leksak får tas
fram!” säger han när han ska iväg och handla. ”Ni får ha småbilarna – enbart, bara småbilarna. Men inga
borg-bitar och spelkulor och lego-plock får ligga framme och drälla när jag kommer tillbaka. Bara, en-
bart småbilarna. Alla andra leksaker är FÖRBJUDET!””Bra”, säger Alfons och Viktor. ”För vi ska ha just
bilarna, vi ska bygga en ny värld.” ”Ett rike!”

Vad handlar det lilla textstycket om? I stora drag kan man säga att det handlar om Alfons,
Pappa Åberg och Viktor, och om att Pappa Åberg har städat, och därför inte vill att Alfons
och Viktor ska stöka till det med några leksaker när han är och handlar. Hur benämns då de

3
olika personerna och företeelserna i texten? Börjar vi med att titta på Alfons ser vi att han
första gången kallas ”Alfons Åberg”, nästa gång ”han”, tredje gången ”Ni” (när pappan tillta-
lar honom och Viktor på samma gång”, fjärde gången ”Alfons” och de två sista gångerna ”vi”
(när Alfons och Viktor talar om vad de ska göra tillsammans). Trots att han benämns med
olika ord i texten är det tydligt att det är en och samma Alfons det handlar om alla gångerna.
Man kan säga att Alfons är referenten, den företeelse i verkligheten1 eller världen utanför
texten som texten beskriver. Referenten Alfons kan dock omnämnas på en rad olika sätt. Det
allra tydligaste sättet att få läsaren att förstå att det rör sig om en och samma referent är att
upprepa sig och t.ex. skriva ”Alfons Åberg” varje gång han omnämns. Denna sorts referens-
bindning kallas identitet. Det säger sig dock självt att en text där man hela tiden upprepar
samma ord för en och samma referent skulle bli ganska tjatig. För att variera texten kan man
till exempel, som Gunilla Bergström gjort, använda ett pronomen nästa gång och kalla Alfons
för ”han”. Denna typ av referensbindning kallas pronominalisering. Både identitet och pro-
nominalisering ingår i den första stora gruppen av referensbindningar, som kallas för identi-
tetsbindningar. Det gemensamma för denna grupp är att alla har samma referent, som kan
omnämnas på olika sätt i texten, men där det ändå är klart att det rör sig om en och samma
referent. 2
Det finns emellertid referensbindningar av andra slag också. Nästa stora grupp är de så
kallade semantiska bindningarna, där de olika företeelserna i texten uppvisar något slags se-
mantiskt släktskap som vi som läsare känner till. Som läsare förstår vi till exempel att leksa-
ker, småbilar, borgbitar, spelkulor och legoplock i Alfons-texten ovan på något sätt hör ihop.
Småbilarna, borgbitarna, spelkulorna och legoplocket är alla exempel på leksaker. ”Leksaker”
är då det överordnade begreppet, hyperonymen, och de övriga är alla underavdelningar till
detta, så kallade hyponymer. Vill man se vilken bindning de olika sorternas leksaker i texten
har till varandra kan man se att de är co-hyponymer till varandra. Ibland kan det förekomma
co-hyponymer i en text utan att hyperonymen, det överordnade begreppet, är utsatt.
Det finns även andra typer av semantiska bindningar, där man får tänka sig att den gemen-
samma referenten är någon slags abstrakt företeelse. Bindningen antonym, (även kallad kon-
trast) bygger på att vi vet att det finns ett motsatsförhållande mellan ordens betydelse, som i
exempet ” Klokt folk har föga att säga till om. Det är dumbommarna som erövrar ämbetsver-
ken.” Sambandet mellan klokt folk och dumbommar är att orden står i motsats till varandra,
och man kan möjligen tänka sig någon slags överordnat begrepp ,”intelligenskvot” eller dy-
likt, som de båda orden är underavdelningar till. Bindningen komparation bygger på att vi vet
att det finns en möjlighet att jämföra, komparera, orden. I exemplet ”Eva är lång, men Stina är
längre” kan man alltså tänka sig något slags överordnat begrepp ”längd” som de båda orden
förhåller sig till.
Den sista stora gruppen av referensbindningar, inferensbindningar, innehåller bara en enda
bindning. Inferensbindningen bygger på att läsaren genom sin erfarenhet om omvärlden kan
förstå att orden har ett samband trots att de inte har samma referent eller något semantiskt
släktskap. I exemplet: ”Vi satt nära elden. Röken sved i ögonen”, behöver vi alltså ha erfaren-
het av eld och veta att det kommer rök från eldar för att förstå sambandet. Inferensbindningen
bygger alltså på associationer, och kräver en del erfarenhet för att kunna tolkas rätt.
Nedan följer en uppställning av vanliga referensbindningar:

1
Med verklighet menar jag då det som existerar utanför den beskrivna texten. Alfons finns visserligen inte i
verkligheten utan snarare i Gunilla Bergströms fantasi, men där verkar han leva ett högst självständigt liv även
när han inte deltar i just den här texten.
2
Referenten behöver dock inte vara en fysisk person. Det kan lika gärna vara en sak, en abstrakt företeelse eller
en handling som omnämns på olika sätt.

4
IDENTITETSBINDNINGAR
Identitet (upprepning) en pojke = pojken, han = honom
Ni får ha småbilarna – enbart, bara småbilarna
Han har vårstädat.. Det är så vårstädat att man inte känner sig hemma, här hemma.
Modifierad identitet
Ordklassväxling: Pappa har vårstädat. Vårstädningen pågick i flera dagar.
Variation: Ni får ha småbilarna – enbart, bara småbilarna.[…] Bra”, säger Alfons och
Viktor. För vi ska ha just bilarna.

Utbyte
Pronominalisering
Men pappa är stenhård. Han har vårstädat
Antecedent: ”Dom är väl som vanligt…” säger han och tar på sig. ”Vad menar du? Blöta?
frågar pappa igen.
Pronomenväxling: ”Ni får ha småbilarna – enbart, bara småbilarna”.[…] ”Bra”, säger Alfons
och Viktor. ”För vi ska ha just bilarna”
Adverbialsyftning: Pappa gick till affären. Där var det fullt av folk.
Ellips
Vad ska vi göra? [...] Ta katten i svansen och köra.
Synonymi
Ska du inte följa med till New York? ”The Big Apple” sover aldrig.

SEMANTISKA BINDNINGAR
Antonymi (kontrast)
Klokt folk har föga att säga till om. Det är dumbommarna som erövrar ämbetsverken.
(Strindberg)
Komparation
Alfons var lång, men inte längre än Viktor.
Hyperonymi/hyponymi/co-hyponymi
Det fanns gott om leksaker. Småbilar,spelkulor och legobitar.
Nalle är min bästa leksak.
Småbilar, spelkulor och legobitar.
Generalisering/specificering/co-specificering
Liknar hyponymi/hyperonymi/co-hyponymi, men här handlar det om att den mindre delen
inte kan frigöras från den större eller när två delar är oskiljbara delar från en och samma större
mängd.
Boken höll på att falla sönder. Flera av sidorna hade hundöron och en del hade lossnat från
pärmen.
Mitt huvud är tungt och benen är trötta. Vad händer med min kropp?

INFERENSBINDNING
Jag satt nära elden. Röken sved i mina ögon.

5
3. Ledfamiljer
När man har analyserat referensbindningarna i en text kan man se att de bildar en slags kedjor
i texten. En och samma referent dyker upp gång på gång i texten under olika benämningar.
För att kunna bilda en kedja måste en referent ha förekommit flera gånger i texten. Dessa
kedjor kallas ledfamiljer. De olika leden i kedjorna kallas för sambandsled. I texten om Al-
fons kan man urskilja följande stora ledfamiljer: Alfons och Viktor, Pappa Åberg, vårstädning
och leksaker. För att tydliggöra dessa ledfamiljer kan man ställa upp ett schema och under-
söka i vilka meningar3 de förekommer.

Mening nr Alfons och Pappa Åberg Vårstäda Leksaker

Viktor4
1 Alfons
2 Han och
Viktor
3 Pappa
4 Han vårstädat
5 vårstädat
6 varenda sak
på plats
7 han leksak
8 Ni småbilarna
9 jag ligga framme Borgbitar,
och drälla spelkulor,
legoplock
10 småbilarna
11 leksaker
12 Alfons och
Viktor
13 vi bilarna
14 vi
15

Ser vi närmare till exempel på ledfamiljen Pappa Åberg ser vi alltså att sambandsleden är
”pappa”, ”han”, ”han” och ”jag”. Vi ser också att ledfamiljen pappa Åberg förekommer i me-
ningarna tre till nio, att ledfamiljen Alfons och Viktor förekommer utspridd över hela texten,
och att ledfamiljerna vårtstäda och leksaker närmast avlöser varandra i mitten av texten. Att
analysera ledfamiljerna och var de förekommer är alltså ett sätt att se vilka teman som är
verkligt viktiga och var och hur de uppträder i texten.

3
Indelningen av texten i meningar är egentligen snarare grafisk än grammatisk, och för en fullständig analys
vore det bättre att dela in texten i antingen satser eller så kallade makrosyntagmer, det vill säga huvudsatser med
tillhörande bisatser, men för enkelhetens skull utgår jag här från grafiska meningar när jag analyserar textens
ledfamiljer.
4
Det hade även varit möjligt att betrakta Alfons och Viktor som två separata ledfamiljer, som förekommer dels
var för sig, dels på samma ställe i texten.

6
4. Tematisk bindning
Hur hänger informationen i en text ihop? Hur visar skribenten hur den nya informationen hör
samman med gammal information? För att undersöka det kan man analysera den tematiska
bindningen. Man utgår då från att det i en mening finns ett tema, det man talar om, och ett
rema, det man talar om. Temat är utgångspunkten för utsagan medan däremot remat är det
som meningen går vidare till och vill göra läsaren uppmärksam på. Temat kan alltså liknas vid
den scen på vilket något – remat – utspelar sig. I exemplet Kalle har en ny lägenhet är det
Kalle som är temat, alltså det vi talar om, och har en ny lägenhet är remat, det vi berättar om
Kalle, alltså det vi talar om. 5
I regel står det kända, temat, tidigt i satsen (på fundamentsplats) och det nya, remat, senare.
Temat är många gånger subjekt och utgörs ofta av en nominalfras i bestämd form. Den
bestämda formen signalerar till läsaren att det rör sig om redan etablerad information. Remat
däremot, som är den nya information vi för in i texten, står som regel till höger i meningen,
och om det utgörs av en nominalfras står den som regel i obestämd form, för att signalera att
det rör sig om ny information. Att vi gärna vill ha ny information till höger i satsen har gett
upphov till den s.k. presenteringskonstruktionen med formellt och egentligt subjekt (Vi säger
helst: Det sitter en katt på trappan, och inte gärna: En katt sitter på trappan.). I nyhetsspråk
kan den nya informationen ofta komma tidigare än i annat språk (En våldsam brand utbröt på
torsdagskvällen i Lisebergs huvudrestaurang.)
För att kunna se vad som är tema eller rema i en sats måste vi ha någon typ av
sammanhang – kontext. I en lösryckt sats som i exemplet nedan om Kalle och Lisa går det
alltså inte direkt att säga vad som är tema och rema. Man måste först se i vilket sammanhang
meningen står. Vi kan experimentera med meningen genom att ställa två olika frågor, som
båda kan ha meningen som svar, och som alltså båda kan utgöra kontexten till meningen:

Kalle gav Lisa en glass.

Vad var det som Kalle gav till Lisa? Vad gjorde Kalle?
Två möjliga svar: Två möjliga svar:
Kalle gav Lisa en glass. Kalle gav Lisa en glass.
En glass. Gav Lisa en glass.

Det du kan stryka – det du redan känner till – är temat. Det som måste finnas med i svaret är
den nya informationen – remat. Beroende på sammanhanget, i det här fallet alltså vilken fråga
du ställer, blir temat och remat olika i de två exemplen.
En bok eller en annan skönlitterär text kan börja med att författaren bygger upp ett tema
(som när Snobben börjar sin bok med Det var en mörk och stormig natt...) eller börja in
medias res mitt in i handlingen (som när Selma Lagerlöf börjar Gösta Berlings saga såhär:
Äntligen stod prästen i predikstolen...) Ett vanligt sätt att börja en berättande text är att på
något sätt placera handlingen i tid eller rum. Den klassiska sagan börjar som bekant med ”Det
5
En liten anmärkning om tema och rema
Det är mycket omdiskuterat vad begreppen tema och rema ska stå för. Vissa anser som ovan att tema är den
kända eller givna informationen och rema den okända eller nya, andra säger att begreppen tema och rema står
för platser i satsen: början av satsen kallas tema och slutet av satsen kallas rema och att man kan placera känd
och okänd information på dessa platser. Jag har här anslutit oss till den förstnämnda teorin, eftersom platserna i
satsen har andra beteckningar, som vi kan använda oss av, t.ex. fundament som står för den del av en huvudsats
som föregår det finita verbet.

7
var en gång”, och andra vanliga sätt att börja en berättelse kan vara att skriva något om när
eller var berättelsen äger rum. Novellen Vårvisan av Tove Jansson börjar till exempel så här:
”En lugn och molnfri kväll i slutet av april kom Snusmumriken så långt norrut att
snöfläckarna låg kvar på nordsidan.” (Jansson 1962: 7).
I Alfons-exemplet ovan börjar texten med en slags platsangivelse: Här är Alfons Åberg,
snart sex år. Texten tar så att säga sin utgångspunkt i det tänkta rum där både läsaren och
karaktärerna befinner sig, och presenterar därefter en av textens huvudrollsinnehavare. När
Alfons väl är presenterad och etablerad för läsaren kan skribenten fortsätta med att i nästa
mening berätta något om honom: Han och Viktor ska leka. Alfons, som presenterades för oss i
remat i förra meningen, är nu etablerad information och kan därför stå som tema i nästa
mening. När remat i en mening bildar tema i nästa kallas bindningen för temaprogression. Det
är ett effektivt sätt att föra in ny information i texten och att föra handlingen framåt. Man kan
emellertid också låta temat i en mening vara tema även i nästa. I exemplet nedan från sagan
Pippi Långstrump firar jul ser vi exempel på den bindning som kallas temaupprepning:

Har du hört talas om Pippi Långstrump, den starkaste flickan i världen?

Hon, som bor alldeles ensam i Villa Villekulla med bara en häst och en apa?
Hon, som har en hel kappsäck full med gullpengar?

Den första meningen börjar med ett personligt tilltal, där Lindgren så att säga etablerar ett
gemensamt rum för skribent och läsare. Det är som om Lindgren och läsaren satt i samma rum
och läsaren kunde lyssna till Lindgren. Därefter introducerar hon Pippi Långstrump för
läsaren. När Pippi väl är presenterad förekommer Pippi (omnämnd som hon) på temaplats i
två på varandra följande meningar, som sedan båda tillför ny information om Pippi; att hon
bor ensam i Villa Villekulla med en häst och en apa, och att hon har en hel kappsäck full med
pengar. Att på det här sättet upprepa temat i mening efter mening kan vara ett effektivt sätt att
etablera information som är viktig för texten i läsarens minne, och det är också vanligt med
temaupprepning i början av texter. När skribenten ”hamrat in” en viktig information kan
denne fortsätta att föra handlingen framåt med hjälp av temaprogression. Texter som till stor
del innehåller temaupprepning ger ofta ett statiskt och stillastående intryck, det blir fråga om
en slags marsch på stället. En text med mycket temaprogression blir däremot dynamisk.
Läsaren förs obönhörligen framåt genom att ny information introduceras för att redan i nästa
mening tas som självklar och känd.

Temaupprepning
Exempel: Hon, som bor alldeles ensam i Villa Villekulla med bara en häst och en apa?
Hon, som har en hel kappsäck full med gullpengar?

Temaprogression
Exempel: På hästen satt Pippi. Och på Pippi satt en julgran. Den satt i håret på henne.

8
5. Konnektivbindningar
Den tredje stora typen av textbindning är konnektivbindningen, eller satskonnektionerna. Med
hjälp av konnektivbindningen visas hur satserna hänger ihop på ett ytligt plan i texten, till
exempel hur de hänger ihop tidsmässigt eller om informationsinnehållet i den ena satsen är ett
tillägg eller står i motsats till innehållet i den andra. Fundera över satserna nedan:

Det var mörkt i huset. Ingen var hemma.

Hur ska man tolka sambandet mellan dem? Beroende på vilken konnektiv vi väljer att sätta ut
tolkar vi sambandet mellan satserna på olika sätt. Vi kan välja att markera ett tilläggssamband
med en så kallad additiv konnektiv: Det var mörkt i huset och ingen var hemma.
Tolkningen av texten blir en annan om vi i stället markerar ett tidssamband med en så
kallad temporal konnektiv: Det var mörkt i huset när ingen var hemma.
Väljer vi i stället att markera ett motsatssamband med en adversativ konnektiv blir
betydelsen inte riktigt det samma: Det var mörkt i huset men ingen var hemma.
Åter en annan tolkning gäller om vi i stället markerar ett orsakssamband med en så kallad
kausal konnektiv: Det var mörkt i huset eftersom ingen var hemma.
Konnektiverna fungerar alltså som en slags sambandssignaler, som hjälper läsaren att
förstå hur satserna hänger samman och hur skribenten vill att de ska tolkas. Det är ofta
konjunktioner, subjunktioner och adverb som fungerar som konnektiver, men även hela
uttryck kan fungera konnektivt. (Se exemplen i uppställningen på sid. 9.)
Inte minst argumenterande eller förklarande texter behöver ofta explicita konnektiver för
att läsaren ska få möjlighet att tolka dem rätt, som till exempel texten nedan:

Nyare forskning tyder på att alkohol inte tar kål på hjärncellerna. Alkoholen påverkar å andra sidan hjärnan
kemiskt, eftersom samarbetet mellan de olika cellerna hämmas, i takt med att alkholhalten i blodet stiger.
Vid lång tids överkonsumtion är det risk för hjärnskador i form av demens, men tydligen bara om man även
lider av vitaminbrist. Är man gravid kan alkohol skada forstret.
Från: www.illustreradvetenskap.com. Hämtad 2004-03-21

Även i Alfonstexten förekommer konnektiver:

Här är Alfons Åberg, snart sex år. Han och Viktor ska leka. Men pappa är stenhård. Han har vårstädat. Det
är så vårstädat att man inte känner sig hemma, här hemma. Varenda sak på plats. ”Inte en leksak får tas
fram!” säger han när han ska iväg och handla. ”Ni får ha småbilarna – enbart, bara småbilarna. Men inga
borg-bitar och spelkulor och lego-plock får ligga framme och drälla när jag kommer tillbaka. Bara, enbart
småbilarna. Alla andra leksaker är FÖRBJUDET!” ”Bra”, säger Alfons och Viktor. ”För vi ska ha just
bilarna, vi ska bygga en ny värld.” ”Ett rike!”

Den första konnektiven signalerar ett motsatsförhållande mellan det faktum att Alfons och
Viktor ska leka och pappas inställning. Orsaken till att pappa är stenhård, att han har
vårstädat, uttrycks utan hjälp av någon explicit konnektiv, även om vi hade kunnat tänka oss
till exempel ett för innan Han har vårstädat. Att den stenhårda inställningen är en följd av
vårstädningen förstår vi ändå. Detta visar att samband inte alltid behöver markeras med
konnektiver. Ibland kan sambanden i stället vara underförstådda, implicita, i en text. Nästa
konnektiv så…att, visar också på en slags orsakssamband, nämligen att det är vårstädningen
som gör att man inte känner sig hemma därhemma. Lite längre fram i texten anger den
temporala konnektiven när tidpunkten för hans uttalande; det är just när han ska i väg och
handla som han säger att de inte får ta fram några leksaker. Ännu ett adversativt men anger

9
sedan motsatsen mellan de leksaker de får ta fram och de leksaker de inte får ta fram.
Slutligen visar ett kausalt för sambandet mellan Alfons och Viktors utsaga att de är bra att
de bara får ta fram småbilarna och att det just är småbilarna de vill leka med. Utan de
explicita konnektiverna hade det varit svårt att se hur informationen hängde samman; varför
pappa var stenhård, varför man inte känner sig hemma därhemma, varför Alfons och Viktor
tycker att de är bra att bara få ta fram småbilarna osv.
De fem stora grupperna konnektiver är de additiva, som uttrycker tilläggssamband, de
temporala, som uttrycker tidssamband, de komparativa, som uttrycker jämförelsesamband,
de adversativa, som uttrycker motsatssamband och de kausala, som uttrycker
orsakssamband.
I berättande texter, och inte minst då i texter skrivna av barn, är det vanligt med temporala
konnektiver. Skoluppsatser skrivna av yngre barn har ofta gott om först och inte minst sen. En
del elever kan behöva hjälp variera sitt skrivande med andra konnektiver. Kanske behöver
eleven också upptäcka att man ibland inte behöver sätta ut en temporal konnektiv, eftersom
den kronologiska ordningen i sig anger underförstådda tidssamband. I förklarande och
utredande texter är det vanligt med kausala konnektiver, och i argumentativa texter är det
vanligt med adversativa konnektiver.
När man analyserar konnektiver gäller det, liksom i all analys av textbindning, att man ser
till helheten och inte stirrar sig blind på enskilda ord och uttryck som kan fungera som
konnektiver och sedan letar efter dem i texten utan att fundera på var de uppträder och hur de
fungerar. Ett ord som och, till exempel, behöver inte nödvändigtvis vara en konnektiv även
om det är det ibland. Om ett och binder samman olika satsled i en och samma sats, som i
exemplet: Sofia och Johanna leker hos Astrid och Arvid, är det inte fråga om en konnektiv.
Konnektiv blir det först om det binder samman satser6 eller ännu större textenheter, till
exempel stycken. (Ett dock eller ett men kan ju ibland fungera som en invändning mot ett helt
resonemang som förts i ett tidigare stycke.)
På nästa sida följer en uppställning med exempel på olika konnektiver:

6
Ibland kallas konnektiver också för satskonnektiver.

10
TILLÄGGSSAMBAND – additiv konnektion7
Markeras ofta med konjunktioner. och, eller, samt, även, också, dessutom m.fl. Även uttryck
som till detta kom, dels...dels och ordningsuttryck som för det första..., för det andra... funge-
rar additivt.

Jag är trött i dag och jag har inte fått något kaffe.
Jag är trött i dag, dessutom har jag inte fått något kaffe.
Jag är trött i dag, Till detta kommer att jag inte har fått något kaffe.
Dels är jag trött, dels har jag inte fått något kaffe.
För det första är jag trött, för det andra har jag inte fått något kaffe.

Alternativ konnektion
Jag kan lida av sömnbrist, eller så är jag helt enkelt kaffeberoende.
Å ena sidan kan jag lida av sömbrist, å andra sidan kan jag ha blivit kaffeberoende.

TIDSSAMBAND – temporal konnektion

Markeras ofta med adverb eller adverbiella uttryck: sedan, sen, innan, under tiden, tre veckor
senare, tisdagen efter m.fl., men också bisatsinledare som efter det att, före det att, under
tiden som m.fl.

Jag är alltid trött på vintern då morgnarna är mörka.

Jag vaknar trött. Sen går jag upp och sätter på kaffet.
Jag är alltid trött innan jag fått i mig mitt morgonkaffe.

JÄMFÖRELSESAMBAND – komparativ konnektion

Markeras ofta med så...som, än, ju...desto m.fl.

Jag är så trött som jag bara är när jag inte fått mitt morgonkaffe.
Jag är tröttare än jag någonsin varit.
Ju tröttare jag känner mig desto mer längtar jag efter en kopp kaffe.

MOTSATSSAMBAND -adversativ konnektion

Markeras med men, trots (detta), emellertid, dock.

Jag är trött idag trots att jag redan druckit kaffe.

Jag är trött i förmiddags, men piggnade till efter en kopp kaffe.

ORSAKSSAMBAND – kausal konnektion

Uttrycker orsak och följd. Markeras vanligen med eftersom, på grund av, därför att, om ...så
eller frågeformade konditionalsatser. Följd eller resultat kan också markeras med alltså

Jag är trött idag eftersom jag inte hunnit dricka kaffe.

Om jag inte får mitt morgonkaffe, så är jag trött hela förmiddagen
Om jag inte får mitt morgonkaffe, är jag trött hela förmiddagen.
Får jag inget morgonkaffe (så) är jag trött hela förmiddagen.
Jag är trött idag, alltså har jag inte fått något morgonkaffe.

7
Bindningen, alltså själva sambandet, kallas konnektion, och det ord eller uttryck som markerar bindningen
kallas konnektiv.

11
 Referenser:

Hellspong, Lennart och Per Ledin 1997: Vägar genom texten. Handbok i brukstextanalys.
Studentlitteratur
Lundqvist, Aina: Kompendium i textlingvistik. Institutionen för svenska språket, Göteborgs
universitet
Nyström, Catharina 2001: Hur hänger det ihop? En bok om textbindning. Hallgren Fall-
gren.

Läs också:

Josephson, Olle, Lars Melin & Tomas Oliv 1990: Elevtext. Analyser av skoluppsatser från
åk 1 till åk 9, kap 3. Studentlitteratur

Textexemplen är hämtade från:8

Bergström, Gunilla 1998: Osynligt med Alfons. Rabén & Sjögren

Lindgren, Astrid: Pippi Långstrump firar jul. Publicerad i Göteborgs-Posten 2002-12-04

Hjärnans mysterier. Från: www.illustreradvetenskap.com. Hämtad 2004-03-21

8
En del av exemplen i uppställningarna över referensbindningar och konnektiver är hämtade från dessa källor,
men flera är konstruerade för detta häfte.

12
Analys av referensbindningar i Alfonstext

1. Här är Alfons Åberg, snart sex år.

NY
2. Han och Viktor ska leka.
Pr (1) NY
3. Men pappa är stenhård.
NY
4. Han har vårstädat.
PR (3) NY
5. Det är så vårstädat
ID (4)
5.b att man inte känner sig hemma, här hemma.
MI (2)
6. Varenda sak på plats.
SY(5)/INF (5)
7 a. ”Inte en leksak får tas fram!” säger han
NY ID (4)
7.b när han ska iväg och handla.
ID (7 a) NY
8.”Ni får ha småbilarna – enbart, bara småbilarna.
PR (2) HO (7a) HO (7a)
9. Men inga borg-bitar och spelkulor och lego-plock får ligga framme och drälla
CH (() CH (8) CH (8) KN (6)
9. b när jag kommer tillbaka.
PR7B)* KN (7 B)
10. Bara, enbart småbilarna.
CH (9)
11. Alla andra leksaker är FÖRBJUDET!”
HN (10)
12. ”Bra”, säger Alfons och Viktor.
AN (8)
13. ”För vi ska ha just bilarna,
PR (12) HO (11)/MI (10)
14. vi ska bygga en ny värld.”
ID (13) NY
15 ”Ett rike!”
SY (14)

Ur: Osynligt med Alfons av Gunilla Bergström

Jag har förberett texten för analys genom att dela upp den i huvudsatser med tillhörande
bisatser. Därefter har jag markerat varje bindning med notationssystemet från Lathunden
längst bak i kompendiet, och markerat i vilken närmast föregående sats jag funnit den
konstituent (analysenhet) som den aktuella konstituenten binder till.
* Här är det fråga om pronomenväxling, som liksom adverbialsyftning kan räknas som en sorts pronominalise-
ring och noteras med samma förkortning.

13
Analys av konnektivbindningar i Alfonstext

1. Här är Alfons Åberg, snart sex år.

2. Han och Viktor ska leka.

3. Men pappa är stenhård. adversativ konnektiv, motsatssamband

4. Han har vårstädat.

5. Det är så vårstädat

5.b att man inte känner sig hemma, här hemma. kausal konnektiv, orsakssamband

6. Varenda sak på plats.

7. ”Inte en leksak får tas fram!” säger han

7.b när han ska iväg och handla. temporal konnektiv, tidssamband

8.”Ni får ha småbilarna – enbart, bara småbilarna.

9. Men inga borg-bitar och spelkulor och adversativ konnektiv, motsatssamband

lego-plock får ligga framme och drälla

9. b när jag kommer tillbaka. temporal konnektiv, tiddsamband

10. Bara, enbart småbilarna.

11. Alla andra leksaker är FÖRBJUDET!”

12. ”Bra”, säger Alfons och Viktor.

13. ”För vi ska ha just bilarna, kausal konnektiv, orsakssamband

14. vi ska bygga en ny värld.”

14 ”Ett rike!”

Ur: Osynligt med Alfons av Gunilla Bergström

14
Analys av textbindning i elevtext

”I söndags var det Tråkigt väder Men jag var ute ändå. Pappa och Farfar och farmor och jag
krattade på ängen. vi krattade upp stora högar med gräs och vass. sen hittade vi Några grejer
som växte på vass. och DOM Plockade jag och PaPPa. och sen lackade vi dom när dom hade
torkat.”

Flicka år 3

1. I söndags var det Tråkigt väder

2. Men jag var ute ändå

NY
3. Pappa och Farfar och farmor och jag krattade på ängen.
NY id (2) NY
4. vi krattade upp stora högar med gräs och vass.
PR (3) ID (3) NY ny
5. sen hittade vi Några grejer som växte på vass.
ID (4) NY id (4)
6. och DOM Plockade jag och PaPPa
PR (5) MI (5)
7. och sen lackade vi dom
PR (6) ID (6)
8. när dom hade torkat.
ID (7)
Konnektiver: men=adversativ
sen = temporal
och = additiv
när=temporal

De viktigaste ledfamiljerna i texten skulle kunna vara vi, dvs. flickan, hennes pappa och hen-
nes farföräldrar, växter och möjligen aktiviteter, t.ex. att kratta. Eleven binder texten med
hjälp av både identitet, modifierad identitet och pronominalisering.
I texten förekommer både temaupprepning mellan satserna nr. 3 och nr. 4, och temapro-
gression mellan satserna nr. 4 och 5 och mellan nr 7 och 8. Eleven använder konnektiver för
att visa på motsatssamband, tilläggssamband och tidssamband, och gör det på ett relativt vari-
erat sätt.

15
Textbindningsövning: Rådjur
[R] Rådjur hotas av massdöd

[1] Den kalla och snörika vintern kan leda till massdöd

bland många vilda djur som har svårt att finna föda.

[2] Dödligheten hos rådjur en hård vinter kan bli upp till

40 procent av stammen.

[3] Främst är dödligheten hög hos kid, ettåriga djur och

djur äldre än åtta år.

[4] Den här vintern kan 150 000 rådjur stryka med om

de inte får stödutfodring.

[5] Statens veterinärmedicinska anstalt vädjar nu om

hjälp till överlevnad bland vilt och fåglar

16
Textbindningsövning: Skräddare

R 1. Skräddare ror över vattnet.

R 2. Höghastighetskamera avslöjar att insekt använder sina håriga ben som åror.

1. Skräddaren går på vattnet precis som Jesus,

2. men hittills har det varit en gåta hur den lilla insekten bär sig åt.

3. Nu har amerikanska forskare lurat av skräddaren dess hemlighet;

4. den använder benen som åror.

5. Att ytspänningen hindrar insekten från att sjunka genom vattenytan är allmänt känt,

6. men hittills har man endast kunnat gissa sig till hur det lilla djuret rör sig framåt

7. Teorin var att insektens tunna ben på vattenytan skapar små vågor som den kan rida på

8. Forskningen visar nu att förklaringen är en helt annan.

9. Genom att spruta blå färg på vattenytan och filma skräddaren med en höghastighetska-
mera

10. har man avslöjat att insekten använder ett av sina behårade benpar som åror.

11. Rodden orsakar en U-formad strömvirvel under vattenytan precis bakom foten,

12. .och det är den virveln som för insekten framåt med upp till 150 centimeter i sekunden.

13. För att bekräfta sina resultat har forskarna konstruerat en mekanisk skräddare.

14. Den är gjord av en läskburk, en stålvajer, en trissa och ett gummiband.

15. Trots att den är större än sin levande förebild och knappast lika graciös,

16. kan den gå på vattnet med hjälp av strömvirvlarna.

ur: Illustrerad vetenskap 16/2003

17
Lathund över vanliga referens- och konnektivbindningar

REFERENSBINDNINGAR

1. Identitet (id)
2. Modifierad identitet (mi)
3. Pronominalisering (pr) – Antecedent (an)
4. Synonymi (sy)
5. Kontrast (kn)
6. Hypernymi (hn) – Hyponymi (ho) – Co-hyponymi (ch)
7. Generalisering (ge) - Specificering (sp) - Co-specificering (cs)
8. Inferens (in)

KONNEKTIVBINDNINGAR

1. Additiv konnektion
2. Temporal konnektion
3. Komparativ konnektion
4. Adversativ konnektion
5. Kausal (eller konditional) konnektion

18