Rättsfallskompendium

Utvidgad juridisk introduktionskurs

Innehållsförteckning
NJA 1951 s. 1 ........................................................................................................................................................................3
Sammanfattning ............................................................................................................................................................3
Referat ...............................................................................................................................................................................3
NJA 1981 s. 323 ...................................................................................................................................................................7
Sammanfattning ............................................................................................................................................................7
Referat ...............................................................................................................................................................................7
NJA 2001 s. 177 ................................................................................................................................................................ 10
Sammanfattning ......................................................................................................................................................... 10
Referat ............................................................................................................................................................................ 10
Hovrätten över Skåne och Blekinge, 2008-06-16.............................................................................................. 14

Rättsfallen från Högsta domstolen är hämtade från databasen Zeteo.

2
NJA 1951 s. 1

Sammanfattning
A har åtagit sig att åt B uppföra ett bostadshus. Sedan A, under uppgift att priset icke blivit i
avtalet bestämt, av B fordrat betalning enligt räkning, däri A påfört B vissa belopp för material
och arbete, har B genmält, att bestämt (lägre) pris avtalats. A har ansetts bevisskyldig för sin
uppgift att priset icke blivit bestämt.

Referat
(Målet avgjort av H. D. i dess helhet och antecknat i H. D:s minnesbok.) (Se 1939 s. 198. Jfr även
1875 s. 573, 1879 s. 17, 1880 s. 36, 1902 s. 553, 1905 s. 325, 1907 s. 396, 1909 s. 259 och 553,
1910 s. 570, 1911 s. 232, 1913 s. 339, 1915 s. 70, 1916 s. 375, 1923 s. 519, 1927 s. 219, 1937 s.
565 samt 1948 s. 554 ävensom Svensk juristtidning 1938 rf. s. 36.)

Gunhild K. såsom innehavare av Mönsterås byggnadsfirma, Gunhild K. yrkade efter stämning vid
Norra Möre och Stranda domsagas H.R., att maskinarbetaren E. S. måtte förpliktas att till henne
utgiva återstående betalning för det firman under år 1947 uppfört ett bostadshus åt E. S.

Till utredning om kravet åberopade Gunhild K. en d. 25 nov. 1947 utställd räkning. I denna hade
E. S. för byggnadskostnader i skilda poster påförts 19 454 kr. 62 öre samt gottskrivits ett kontant
avbetalat belopp av 14 576 kr. Räkningen visade således ett saldo Gunhild K. till godo å 4 878 kr.
62 öre.

Under rättegången vid H.R:n nedsatte Gunhild K. vissa E. S. i räkningen påförda poster och
yrkade slutligen allenast 4 053 kr. 38 öre jämte 5 % ränta därå fr. o. m. d. 1 jan. 1948.

E. S. genmälde: Parterna hade avtalat, att firman skulle uppföra huset för högst det pris till vilket
kostnaderna för byggnadsföretaget uppginge enligt av firman upprättad kostnadsberäkning,
som för erhållande av bostadsanskaffnings- och tilläggslån ingivits till statens byggnadslånebyrå.
I denna kostnadsberäkning hade byggnadskostnaden upptagits till 15 280 kr., varav för
schaktning 700 kr., och kostnaden för elektriska anläggningar till 950 kr. E. S. hade emellertid
själv utfört schaktningen, och kostnaden för de elektriska anläggningarna hade enligt den av
Gunhild K. åberopade räkningen stannat vid 860 kr. E. S. hade således haft att betala 15 440 kr.,
varav han erlagt 14 576 kr. Han medgåve sig följaktligen häfta i skuld till Gunhild K. med 864 kr.

Gunhild K. bestred, att firman åtagit sig att uppföra huset för visst pris.

H.R:n (ordf. häradshövdingen Lundström) utlät sig enligt dom d. 14 juni 1949: Domskäl. I målet
är ostridigt att Gunhild K:s. man byggnadssnickaren Hjalmar K. å hennes vägnar med E. S. träffat
avtal om uppförande åt E. S. av ett bostadshus i Kronobäck inom Mönsterås köping, att Hjalmar
K. för byggnadskostnaderna uppgjort en kostnadsberäkning, vilken undertecknats av E. S. d. 1
okt. 1946 samt för erhållande av bostadsanskaffnings- och tilläggslån insänts till lånebyrån, att i
kostnadsberäkningen -- såvitt nu är ifråga -- angivits byggnadskostnader till ett belopp av 15
280 kr., däri ingått för schaktning 700 kr., vilken utförts av E. S., samt kostnad för elektriska
anläggningar till ett belopp av 950 kr., vilket belopp i verkligheten stannat å 860 kr., och att
husbygget påbörjats i juni 1947 samt varit avslutat d. 24 sept. s. å.

Gunhild K. har till stöd för sitt påstående att avtalet mellan parterna slutits utan att priset blivit
bestämt och att hon således vore berättigad till skälig ersättning för byggnadskostnaderna
åberopat en av Hjalmar K. avgiven vittnesberättelse, där Hjalmar K. bekräftat Gunhild K:s.
påstående.

3
E. S., som hörts under sanningsförsäkran, har bekräftat sin invändning att firman i avtalet åtagit
sig att uppföra byggnaden för ett belopp vilket högst skulle uppgå till den summa som angivits i
förut berörda kostnadsberäkning.

Vittnena N. M., T. P. och H. S. hava intygat, att envar av dem med firman träffat avtal om
uppförande av bostadshus på enahanda villkor som dem vilka enligt E. S. avtalats mellan
parterna och att de hört E. S. säga att firman åtagit sig att uppföra huset för det belopp som
angivits i kostnadsberäkningen till lånebyrån.

Vid övervägande av den bevisning som sålunda förekommit i målet finner H.R:n icke ådagalagt
annat än E. S. uppgivit eller att priset för husbyggnaden skulle utgöra högst det belopp till vilket
kostnaderna för dess uppförande uppgått enligt ifrågavarande till lånebyrån ingivna
kostnadsberäkning.

E. S. häftar förty i omstämda hänseende i skuld till Gunhild K. med allenast 864 kr.

Domslut.H.R:n bifaller allenast på det sätt Gunhild K:s. talan att H.R:n förpliktar E. S. att i
omstämda hänseende till Gunhild K. gälda 864 kr. jämte 5 % ränta därå från dagen för målets
anhängiggörande d. 13 april 1949 till dess betalning sker.

Gunhild K. sökte ändring: E. S. hade d. 21juni 1949 till henne erlagt av H.R:n utdömda 864 kr.
jämte 5 % ränta därå från d. 13 april 1949 till betalningsdagen. Hon yrkade, att E. S. måtte varda,
med ändring av H.R:ns dom, förpliktad att till henne utgiva 3 189 kr. 38 öre jämte 5 % ränta å 4
053 kr. 38 öre fr. o. m. d. 1 jan. 1948 t. o. m. d. 13 april 1949 och å 3 189 kr. 38 öre från
sistnämnda dag tills betalning skedde.

Göta HovR. (hrr Lundin, Walberg, Ahlbom och Granger, referent,) yttrade i dom d. 5 nov. 1949:
Domskäl. I målet är ostridigt, att Hjalmar K. ägt att å Gunhild K:s. vägnar ingå avtal om utförande
av arbeten i hennes rörelse.

Gunhild K. har i HovR:n hörts under sanningsförsäkran och därvid uppgivit: Någon gång i okt.
1946 hade E. S. kommit till firmans kontor, som då var inrymt i makarna K:s. vardagsrum, och
bett om hjälp med upprättandet av erforderliga ansökningshandlingar till ett
bostadsanskaffningslån för eget hem. Hjalmar K. hade då tagit fram och visat E. S. ritningarna till
vittnet P:s. hus. Hjalmar K. hade nämnt, att han kostnadsberäknat nämnda hus till något över 21
000 kr. och att statens byggnadslånebyrå godkänt denna beräkning, samt hade föreslagit E. S. att
låta bygga ett liknande hus. Vid detta tillfälle hade ingenting avtalats. Gunhild K. hade varit
närvarande i rummet under samtalet. På våren 1947 hade E. S. kommit tillbaka för att tala med
Hjalmar K. om bygget. E. S:s. lån hade då redan beviljats, och schaktningen hade varit utförd. E. S.
hade sagt till Hjalmar K., att bygget kunde påbörjas. Hjalmar K. hade svarat: »Vi kunde ju
upprätta kontrakt, men det är lika bra att det går på löpande räkning, så kan du göra en del
arbeten själv.» E. S. hade gått med på detta. Mellan E. S. och Hjalmar K. hade dessförinnan icke
avtalats, att firman skulle uppföra huset åt E. S.. Gunhild K. hade under sistnämnda samtal
uppehållit sig i samma rum som E. S. och Hjalmar K. men icke deltagit i samtalet.

E. S., som i HovR:n ånyo hörts under sanningsförsäkran, har uppgivit: Hjalmar K. hade en dag i
okt. 1946 - - troligen d. 1 -- innan E. S:s. ansökningshandlingar s. d. skrivits ut åtagit sig att bygga
huset för det pris som angivits i en vid tillfället uppgjord kostnadsberäkning. E. S. vore absolut
säker på att Gunhild K. under förhandlingarna sagda dag icke befunnit sig i samma rum som E. S.
och Hjalmar K.. Ingen ändring hade sedermera gjorts i vad som sålunda avtalats. Det hade över
huvud taget ej varit på tal att arbetet skulle utföras på löpande räkning.

Hjalmar K. har som vittne inför HovR:n uppgivit: E. S. hade åtminstone vid två tillfällen hösten
1946 talat med Hjalmar K. om sina planer på att bygga. En skiss hade uppgjorts på firmans

4
kontor, och Hjalmar K. hade kostnadsberäknat bygget på grundval av skissen. Vid ett senare
tillfälle 1946 hade lånehandlingar ifyllts å firmans kontor. Hjalmar K. trodde, att Gunhild K.
utskrivit låneansökningen. Det hade icke vid något av dessa tillfällen antytts, att arbetet med
bygget skulle anförtros åt firman. E. S. hade vid ett tillfälle våren 1947 sökt upp Hjalmar K. i
makarna K:s. bostad och anmodat Hjalmar K. att bygga huset. Hjalmar K. hade därvid föreslagit,
att huset skulle byggas på löpande räkning. E. S. hade gått med härpå. Hjalmar K. kunde icke
minnas, om Gunhild K. varit närvarande vid detta tillfälle.

Enligt anteckning i H.R:ns protokoll vid fortsatt förberedelse i målet d. 4 juni 1949 ha makarna
K. var för sig inför H.R:n förklarat, att Gunhild K. icke varit närvarande vid det tillfälle då avtalet
mellan E. S. och Hjalmar K. slöts, i samband varmed Hjalmar K. uppgivit, att avtalet ingicks på
våren 1947.

E. S:s. ombud, advokaten K. Strümpel, har i HovR:n uppgivit, att Gunhild K. vid förberedelsen, på
direkt fråga av Strümpel om hon varit närvarande då avtalet träffades mellan E. S. och Hjalmar
K., svarat att hon »icke var med».

Gunhild K:s ombud, advokaten M. Hörsne, har genmält, att han icke kunde erinra sig Strümpels
fråga och att anteckningen i protokollet måste bero på något missförstånd.

HovR:n anser sig ha anledning antaga, att Gunhild K. i denna del ändrat sina uppgifter, och
finner, att tilltron till hennes uppgifter förringas av denna omständighet.

Med hänsyn till vad ovan anförts -- sammanställt med vad i målet förekommit beträffande frågan
huruvida Gunhild K. varit närvarande då liknande avtal slutits med T. P., N. M. och H. S. -- finner
HovR:n, att det troligast förhåller sig så att Gunhild K., då slutgiltigt avtal mellan E. S. och
Hjalmar K. slutits, icke närvarit under sådana förhållanden att hon varit i stånd att säkert
uppfatta vad därvid avtalats. Vid sådant förhållande kan HovR:n icke godtaga vare sig hennes
uppgifter om tidpunkten för nämnda avtals ingående eller om dess innebörd.

Vid bedömandet av det bevisvärde som bör tillmätas Hjalmar K:s. vittnesutsaga finner HovR:n
böra beaktas -- frånsett Hjalmar K:s. uppenbara intresse i målet och hans enligt egen uppgift
dåliga minne -- att han inför HovR:n dels lämnat missvisande uppgifter om sin ställning i firman
och dels på direkt fråga -- uppenbarligen mot bättre vetande -- förnekat, att han av
distriktschefen K. Plerne mottagit pengar i anledning av att han anskaffat köpare av Myresjöhus.

Sven C. har såsom vittne inför HovR:n uppgivit: Han, som vore bror till Hjalmar K., hade tidvis
varit anställd i Gunhild K:s. firma. Vid E. S:s. bygge hade Sven C. varit verkmästare. Innan bygget
påbörjades hade Hjalmar K. på fråga av Sven C. uppgivit, att huset skulle byggas på löpande
räkning. Sedan Sven C., medan bygget pågick, under en måltidsrast yttrat till E. S. att det vore
dyrt att bygga, hade E. S. svarat att, om E. S. icke kunde klara bygget, »dispen» (disponenten i det
företag där E. S. vore anställd) finge giva honom mer. Vid ett tillfälle, då Sven C. på uppdrag från
byggnadsfirman till E. S. överlämnat räkning med anmodan till E. S. att godkänna denna och att
skriva på en av Sven C. samtidigt överlämnad växel å det belopp Gunhild K. ansett sig ha att
fordra, hade E. S. svarat, att han icke kunde skriva på växeln förrän han sett över räkningen.

E. S. har under sanningsförsäkran bestritt, att han fällt yttrandet om hjälp av disponenten, och
har angående omständigheterna vid räkningens och växelns överlämnande uppgivit dels att E. S.
till Sven C. sagt, att E. S. icke förstode sig på räkningen och att han avtalat om fast pris med
Hjalmar K., och dels att E. S. icke lovat skriva på växeln.

Även om E. S. skulle ha fällt yttranden av den ungefärliga innebörd Sven C. uppgivit, finner
HovR:n icke, att nämnda yttranden behöva tolkas som om de innebure ett med givande av E. S.
att arbetet skulle utföras på löpande räkning. Det måste vidare beaktas, att Sven C. sannolikt på

5
förhand haft samma uppfattning om avtalets innehåll som makarna K. i målet velat göra
gällande.

Av Gunhild K. i övrigt förebragt utredning kan icke anses stödja hennes uppgift angående
innehållet i E. S:s. avtal med Hjalmar K.

E. S. har icke beslagits med någon oriktig uppgift, och E. S:s. uppgifter vinna visst stöd av vad
vittnena K. L., T. P. och H. S. uppgivit därom att E. S., innan huset färdigställts, till dem sagt att
firman skulle bygga huset efter kostnadsberäkningen.

Med hänsyn till vad ovan upptagits och till den bevisning som i övrigt i målet förebragts finner
HovR:n annat icke ådagalagt än E. S. uppgivit eller att priset för husbyggnaden skulle utgöra det
belopp till vilket kostnaderna för dess uppförande uppgått enligt kostnadsberäkningen.

Om den del av nämnda belopp som vid målets anhängiggörande återstod att gälda, 864 kr., och
om ränta därå från sistnämnda tidpunkt är numera icke fråga.

Gunhild K. har icke förebragt någon omständighet på grund varav ränta å beloppet 864 kr. bör
utgå för tid före målets anhängiggörande.

Domslut. HovR:n fastställer H.R:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Gunhild K. sökte revision och hemställde därvid om bifall till sitt i HovR:n gjorda yrkande, dock
att hon bestämde yrkandet om ränta till att avse endast 5 % ränta å 3 189 kr. 38 öre från d. 13
april 1949 tills betalning skedde.

Efter det huvudförhandling hållits, förordnade d. 12 sept. 1950 H. D. (Just.R:n Afzelius, E. Lind,
Strandberg, Karlgren, referent, och Sjöwall), att målet skulle hänskjutas till avgörande av H. D. i
dess helhet.

Målet föredrogs d. 8 dec. 1950 inför H. D. i dess helhet 1; 1 (Fotnot 1: Just.R. Eriksson var av
sjukdom hindrad att tjänstgöra i H.D., varjämte ett justitierådsämbete var vakant.) varvid H. D:s
flesta ledamöter (Just.R:n Geijer, Forssman, Alsén, E. Lind, Gyllenswärd, Sterzel, Ekberg, Santesson,
Nissen, Hellquist, Lech, Walin, Beckman och Söderlund) prövade rättvist fastställa Hov R:ns dom.

Referenten, Just.R. Karlgren, med vilken Just.R:n Afzelius, Strandberg, Ljunggren, Sjöwall, Regner,
G. Lind och Lindell förenade sig, yttrade: E. S. har icke mot Gunhild K:s bestridande styrkt, att
byggnadsfirman åtagit sig att till det av E. S. uppgivna bestämda priset uppföra det ifrågavarande
bostadshuset.

Vid sådant förhållande och då, enligt vad E. S. medgivit, det av Gunhild K. för byggnadsarbetet
slutligen fordrade beloppet icke kan anses oskäligt är E. S. skyldig att ersätta Gunhild K. med
nämnda belopp.

Jag prövar förty rättvist att, med ändring av HovR:ns dom, förplikta E. S. att till Gunhild K. gälda
ytterligare 3 189 kr. 38 öre jämte 5 % ränta därå från d. 13 april 1949 tills betalning sker.

K. M:s dom meddelades d. 4 jan. 1951.

6
NJA 1981 s. 323

Sammanfattning
Krav på avgift för uppställning av fordon i strid mot villkoren för användning av privat
parkeringsplats har i visst fall ogillats eftersom det inte framgått att villkoren omfattat även
uppställning under kortare tid för pålastning av gods.

Referat
Instans 1
Aktiebolaget Parkab yrkade vid Stockholms TR, sedan ansökan om betalningsföreläggande
hänskjutits till rättegång, förpliktande för författaren Dieter S att till bolaget utge 55 kr. Bolaget
anförde: Dieter S har d 6 maj 1978 parkerat sin bil CFO 357 på tomtmark vid Edingebacken i
Spånga. Bilen var kl 1234 uppställd på en avgiftsbelagd parkeringsplats där utan att avgift var
erlagd. Vid infarten till parkeringsområdet fanns en skylt uppsatt väl synlig, där det bl a stod:
"Parkering inom området innebär att avtal slutits med AB PARKAB enligt nedan: ... Avgift enligt
taxa på P-automat. Överträds någon av dessa bestämmelser uttages en extra avgift av 55 kr per
påbörjat kalenderdygn". Genom att parkera sitt fordon på nämnda plats har Dieter S godtagit de
skyltade parkeringsvillkoren varigenom ett avtal i enlighet med dessa kommit till stånd mellan
parterna. Då fordonet parkerats i strid mot parkeringsvillkoren, har Dieter S därigenom
förbundit sig att betala i målet fordrad parkeringsavgift.
Dieter S bestred käromålet. Han anförde: Det är riktigt att han ställt sin bil på sätt och under tid
bolaget påstått. Det är också riktigt att det fanns en avtalsskylt vid infarten till området med den
text bolaget påstått. Dieter S har dock endast uppställt sin bil en kortare tid för pålastning och
således ej parkerat. Han körde fram och tillbaka flera gånger denna dag. Han hjälpte en god vän
med flyttning från en lägenhet i huset intill. På grund av att en grind var låst kunde han inte köra
bilen ända fram till porten utan fick lov att ställa den på parkeringsplatsen. Enär det ej var fråga
om parkering i vanlig mening, kan avtalsskyltens bestämmelser inte göras gällande gentemot
honom.

Bolaget genmälde: Ställer man sin bil på en parkeringsplats med parkeringsmätare är det
parkering, och uppställning utan betalning berättigar bolaget att uttaga den extra avgiften om 55
kr i enlighet med avtalsskylten.

TR:n (tingsnotarien Glans) anförde i dom d 15 maj 1979 efter att ha redovisat vad parterna
anfört:

Domskäl
Enligt definitionen i 2 § vägtrafikkungörelsen är parkering "Uppställning av fordon med eller
utan förare dock ej uppställning under kortare tid för på- eller avstigning eller på- eller
avlastning av gods".

Trots att definitionen endast anger vad som skall förstås som parkering vid tillämpning av
kungörelsen måste definitionen också få betydelse vid tolkning av vad som skall förstås som
parkering i ett avtal som det förevarande. En bilförare som kör in i ett parkeringsområde och
därvid passerar en skylt som den i målet åberopade kan ej förväntas ha någon annan
uppfattning om vad som skall anses vara parkering än vad definitionen i vägtrafikkungörelsen
anger. Begreppet parkering kan därför enligt TR:ns mening ej ha ett vidare innehåll vid dylika
parkeringsavtal.

I förevarande fall har Dieter S:s påstående att uppställningen endast varit under kortare tid för
pålastning lämnats obemött av bolaget och måste därför tas för god.

7
TR:n finner därför att Dieter S ej parkerat sitt fordon och enligt avtalsskyltens text då ej heller
ingått något avtal med bolaget. Käromålet kan därför ej vinna bifall.

Domslut
Käromålet ogillas.

Instans 2
Bolaget fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Dieter S bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Rudholm, hovrättslagmannen Holmguist, hovrättsrådet

Gyllenswärd, referent, samt adjungerade ledamöterna Ivarsson och Kjellkvist) anförde i dom d 19
okt 1979:

Domskäl
Vardera parten har i HovR:n vidhållit sin talan i enlighet med vad som framgår av TR:ns dom.

Texten å den i målet åberopade skylten har den lydelse som framgår av bilaga till domen.
Bilagans lydelse:

FÖRHYRDA-P, BESÖKS-P

Parkering inom området innebär att avtal slutits med AB PARKAB enligt nedan:

P på förhyrda P-platser för hyresgäster och för besökare till dessa på avgiftsbelagd P-plats.

Avgift enligt taxa på P-automat.

P endast inom markerad plats.

Anvisning av P-vakt eller skylt skall följas.

Överträds någon av dessa bestämmelser uttages en extra avgift av 55 kronor per påbörjat
kalenderdygn.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att den i 2 § vägtrafikkungörelsen angivna betydelsen av

beteckningen parkering skall anses äga giltighet även beträffande uppställning av bil inom
sådant område som avses med skylten i fråga. Emellertid har Dieter S ställt sin bil på en för
besökare avsedd, särskilt markerad plats. Han har härigenom antagit bolagets genom skylten
gjorda anbud att, oavsett vad han själv haft för syfte med uppställningen, använda platsen för
parkering och han har därmed blivit skyldig att betala för nyttjandet i enlighet med de av bolaget
uppställda villkoren. Dieter S har dock inte erlagt någon avgift och är därför skyldig att i enlighet
med avtalet erlägga den extra avgiften om 55 kr. Käromålet skall därför bifallas.

Domslut
Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n Dieter S att till bolaget utge 55 kr.

Instans 3
Dieter S sökte revision och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns dom måtte ogilla bolagets
talan.
Bolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

8
Föredraganden, RevSekr Leena Henrikson, hemställde i betänkande att HD måtte besluta dom
enligt följande: Domskäl. Den skylt, som funnits uppsatt vid infarten till ifrågavarande
parkeringsområde, reglerar enligt skylttexten endast parkering. Med parkering får här - såsom
domstolarna uttalat - förstås uppställning av fordon med eller utan förare, dock ej uppställning
under kortare tid för på- eller avstigning eller på- eller avlastning av gods (2 §
vägtrafikkungörelsen (1972:603) i dess före d 1 febr 1981 gällande lydelse). Anledning saknas
att inte tillämpa nu angivna parkeringsbegrepp för området i dess helhet, således även för
markerade platser.

Dieter S:s påstående, att den uppställning, varom i målet är fråga, avsett pålastning och varat
under kortare tid, får, såsom TR:n funnit, tagas för gott. Då alltså uppställningen av Dieter S:s
fordon icke varit av den art att den är att anse som parkering, har inte avtal med av bolaget
påstått innehåll kommit till stånd. Bolagets talan skall därför ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Fredlund, Ulveson, Sven Nyman, Bengtsson och Jermsten, referent) beslöt följande
dom:

Domskäl
Systemet med avtalsgrundade parkeringsavgifter bygger på tanken att bilföraren genom att
utnyttja parkeringsplatsen accepterar de villkor och bestämmelser som är anslagna där, t ex
villkoret om en extra avgift för det fall att parkeringsbestämmelserna överträds. Denna
konstruktion har godtagits i rättspraxis (se bl a NJA 1958 s 177 och SvJT 1974 rf s 79). För att ett
avtal av visst innehåll skall anses ingånget på detta sätt, genom en persons faktiska handlande,
bör det emellertid krävas, att de anslagna avtalsvillkoren är så tydligt utformade att de inte
rimligen kan missförstås.

Den skylt som i förevarande fall var uppsatt vid infarten till parkeringsområdet angav att
parkering inom området innebar att avtal slutits, bl a om avgift enligt taxa på parkeringsautomat
och om en extra avgift av 55 kr vid överträdelse av bestämmelserna. Dieter S har förklarat, att
han uppfattade skylten så att han inte behövde betala någon avgift, eftersom det inte var fråga
om att parkera bilen utan endast om att ha den uppställd under kortare tid för lastning av
flyttsaker. Hans påstående att uppställningen var av detta slag har lämnats utan erinran av
bolaget. Emellertid har bolaget i HD vidhållit att Dieter S genom att passera avtalsskylten och
ställa bilen på parkeringsplatsen slutit ett avtal med bolaget och genom att använda en
avgiftsbelagd besöksplats utan att betala handlat i strid med de på skylten stipulerade
avtalsvillkoren.

Enligt 2 § vägtrafikkungörelsen i dess vid den aktuella tiden gällande lydelse hänfördes till
parkering inte uppställning av fordon under kortare tid för bl a på- eller avlastning av gods. Även
om denna bestämning av parkeringsbegreppet i och för sig var avsedd att gälla endast inom
kungörelsens tillämpningsområde, eller alltså i fråga om trafik på väg, kunde det ligga nära till
hands för en bilförare att uppfatta den som allmängiltig och tillämplig även i ett fall som det
förevarande. Skyltens text har i varje fall inte gett besked om att med parkering här skulle avses
varje uppställning av fordon inom området eller varje utnyttjande av markerad plats.

På dessa skäl kan något avtal med det av bolaget påstådda innehållet inte anses ha kommit till
stånd. Bolagets talan skall alltså lämnas utan bifall.

Domslut
Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

9
NJA 2001 s. 177

Sammanfattning
Vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattas av 1990 års köplag har
huvudregeln ansetts vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om
beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående.

Referat
Instans 1
Byggpunkt Produktion AB träffade i februari 1992 ett entreprenadavtal angående
elinstallationer i vissa fastigheter i Stockholm med ett bolag, vars namn senare ändrades till
Elektrounion Mellansverige AB. Byggherre var Riksbyggen Brf Stockholmshus nr 3. Sedan
Byggpunkt försatts i konkurs i januari 1993 ingick Riksbyggen avtal med BTH Bygg AB om
slutförande av arbetena. I samband härmed kontaktade arbetschefen vid BTH Roger Norberg
per telefon Dick Nilsson på Elektrounion för att diskutera om Elektrounion ville åta sig att
färdigställa elentreprenaden. Elektrounion förklarade sig villigt att slutföra entreprenaden och
påbörjade färdigställandet i februari 1993. Elektrounion försattes i konkurs d. 3 mars 1993 och
konkursboet överlät bl.a. konkursboets kundfordringar och pågående entreprenader till
Elektrobyrån AB. I samband därmed övertog Elektrobyrån slutförandet av elentreprenaden och
fordringarna gentemot BTH. Slutbesiktning ägde rum d. 30 mars och d. 7 april 1993 varvid
entreprenaden godkändes. Den 28 mars 1995 erlade BTH betalning till Elektrobyrån med 335
626 kr. Senare betalade BTH ytterligare 10 000 kr jämte mervärdesskatt.
Elektrobyrån väckte härefter talan mot BTH vid Stockholms TR och yrkade att TR:n skulle
förplikta BTH att till Elektrobyrån utge 513 291 kr jämte ränta.

BTH bestred Elektrobyråns talan och förklarade sig inte kunna vitsorda något belopp som
skäligt i och för sig.

Till grund för sin talan anförde Elektrobyrån bl.a. att Elektrounion genom Dick Nilsson och BTH
genom Roger Norberg hade träffat ett muntligt avtal om färdigställande av elentreprenaden, att
någon överenskommelse om fast pris inte hade träffats och att detta innebar att arbetet utfördes
på löpande räkning.

BTH gjorde gällande att det vid telefonsamtal mellan Roger Norberg och Dick Nilsson hade
överenskommits att Elektrounion skulle slutföra elentreprenaden till ett fast pris om 243 000 kr
exklusive mervärdesskatt, vilket motsvarade den ännu ej fakturerade delen av det med
Byggpunkt avtalade priset. Eftersom detta belopp redan hade betalats hade Elektrobyrån enligt
BTH inte någon fordran på ytterligare ersättning.

TR:n (chefsrådmannen Björkegren samt rådmännen Lundin och Jansson) anförde i dom d. 16 maj
1997 under rubriken:

Domskäl
Det är ostridigt att Elektrobyrån slutfört elentreprenaden och att bolaget därvid tillhandahållit
erforderligt material samt att arbetet inte varit behäftat med några brister. Det är vidare
ostridigt att endast muntligt avtal träffades om att Elektrounion skulle slutföra elentreprenaden.
Parterna är oense om efter vilka principer ersättning skall utgå. Elektrobyrån har hävdat att
parterna inte har överenskommit något om vare sig pris eller säkerhet och att därför uppdraget
skett på löpande räkning. BTH har däremot hävdat att fast pris avtalats. För det fall uppdraget
skett på löpande räkning är vidare tvist om arbetets omfattning, tids- och materialåtgång,
prissättningen av tid och material samt i viss utsträckning om tiden för ränteberäkningen.

10
Härefter behandlade TR:n frågan om fast pris i enlighet med tidigare lyftplan hade avtalats. Efter
en genomgång av utredningen i denna del förklarade sig TR:n vid en sammanvägning av
omständigheterna finna klarlagt att fast pris hade avtalats på sätt BTH hävdat.

Domslut
TR:n lämnade Elektrobyråns talan utan bifall bortsett från ett av BTH medgivet räntebelopp.

Instans 2
Elektrobyrån överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan, med den
ändringen att kapitalbeloppet nedsattes till 494 041 kr.

BTH bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsråden Boutz och Forss samt hovrättsassessorn

Åkerdahl, referent) anförde i dom d. 12 nov. 1998:

Domskäl
Den första frågan HovR:n har att ta ställning till är om någon av parterna styrkt sitt påstående i
frågan om fast pris avtalats eller inte. Utredningen i denna del utgörs främst av förhören med
Roger Norberg och Dick Nilsson. Som TR:n konstaterat är deras uppgifter oförenliga. Det saknas
anledning att sätta större tilltro till någon av deras berättelser i sig. Av den övriga utredningen i
målet kan inte dras några bestämda slutsatser om vad som sades vid Roger Norbergs och Dick
Nilssons telefonsamtal vid vilket avtalet om att Elektrobyrån skulle slutföra arbetet ostridigt
träffades mellan parterna. HovR:n finner mot bakgrund av det nu sagda att det i målet inte
kunnat klarläggas om fast pris har avtalats som BTH har påstått eller om priset lämnats
obestämt som Elektrobyrån gjort gällande.

HovR:n har därför att pröva vilken av parterna som har bevisbördan för sitt påstående. I
pleniavgörandet NJA 1951 s. 1 ansågs den som åtagit sig att uppföra ett hus bevisskyldig för sin
uppgift att priset inte blivit bestämt. Av fallet kan inte utläsas att frågan om parternas
styrkeförhållanden inbördes tillmätts någon betydelse. Frågor om konsumentskydd i
avtalsförhållanden hade för övrigt vid den tiden inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet.
I rättsfallet NJA 1975 s. 280 som gällde entreprenadavtal om uppförande av en villa, ingånget
mellan en entreprenör/företagare och en beställare/konsument ansågs entreprenören
bevisskyldig för sina uppgifter om avtalets innehåll beträffande priset. I HD:s skäl framhålls att
den rättsgrundsats som kommit till uttryck i 1951 års pleniavgörande kritiserats i den juridiska
litteraturen men att den fråga domstolen hade att ta ställning till kunde begränsas till ett
entreprenadavtal där en entreprenör/företagare står mot en beställare/konsument.
Konsumentskyddsintresset ansågs motivera att bevisbördan placerades på samma sätt som i
pleniavgörandet. I rättsfallet NJA 1989 s. 215 ansågs en beställare av bokföringsuppdrag ha
bevisbördan för att fast pris avtalats. HD, som hänvisade till 1951 års fall utan några särskilda
kommentarer, yttrade att avtal om bokföringsuppdrag skilde sig från många andra typer av avtal
om köp eller arbetsprestationer såtillvida som ett fast pris normalt inte avtalas. På detta område
borde därför, om inte särskilda konsumenthänsyn framträdde, ankomma på en beställare som
gör gällande fast pris att styrka att sådant avtalats.

Denna genomgång av rättspraxis torde visa att man har fog för att anse att den regel som
uppställdes i 1951 års pleniavgörande fortfarande gäller även i sådana entreprenadförhållanden
där särskilda konsumenthänsyn inte framträder. Förevarande mål rör ett sådant förhållande och
bevisbördan för att fast pris inte avtalats bör därför läggas på entreprenören Elektrobyrån.
Elektrobyrån har inte förmått styrka att priset lämnats obestämt. Elektrobyråns överklagande
skall därför lämnas utan bifall vad avser kapitalbeloppet.

11
Domslut
HovR:n gjorde ingen annan ändring i TR:ns domslut än att BTH ålades att utge ytterligare vissa
räntebelopp.

Instans 3
Elektrobyrån (ombud advokaterna Hans-Christian Löth och Eva Westberg Persson) överklagade
och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.
BTH (ombud advokaten Susanne Ekberg-Carlsson) bestred ändring.

Elektrobyrån åberopade ett utlåtande av professor Jan Kleineman.

Vid föredragning av målet beslöt HD att detta skulle avgöras av HD i dess helhet.

HD (JustR:n Gregow, Magnusson, Nyström, Svensson, Munck, Danelius, Lennander, Westlander,

Thorsson, Regner, Victor, Blomstrand, Pripp, Håstad, referent, och Lundius) beslöt följande dom:

Domskäl
HovR:n har funnit att det inte kunnat klarläggas om fast pris har avtalats, som BTH påstått, eller
om priset lämnats obestämt, som Elektrobyrån gjort gällande. HD finner att det inte föreligger
skäl att frångå HovR:ns bevisvärdering.

Frågan blir därmed vilken part som har bevisbördan för sitt påstående.

I plenimålet NJA 1951 s. 1, som HovR:n lagt till grund för sitt avgörande, ansågs en entreprenör
ha bevisbördan för sitt påstående att bestämt pris inte avtalats. Skälen för denna ståndpunkt
angavs inte i domen. Stöd torde emellertid ha hämtats dels i vissa uttalanden i samband med
tillkomsten av 1905 års köplag (NJA II 1906 nr 1 s. 12 ff.) och i Alméns köplagskommentar (4
uppl. 1960 s. 74 ff.), dels i det förhållandet att man redan år 1951 kunde se tillbaka på en
omkring fyrtioårig rättspraxis av innebörd att säljaren var bevisskyldig för att visst pris ej
avtalats (se Lech och Beckman i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1952 s. 444 f.).

1905 års köplag innehöll en bestämmelse (5 §) om att, när köp var slutet utan att priset blivit
bestämt, köparen hade att erlägga vad säljaren fordrade, om det inte kunde anses oskäligt. I
samband med riksdagsbehandlingen förutsatte Lagutskottet att bestämmelsen inte kunde
komma till tillämpning i annat fall än då det var ostridigt eller styrkt att överenskommelse
angående priset inte hade träffats. Även Almén rekommenderade denna placering av
bevisbördan. Han framhöll särskilt att köpavtal utan bestämt pris var statistiskt sett ojämförligt
mindre ofta förekommande än sådana där överenskommelse om priset hade träffats.

Den rättsgrundsats som bekräftades i plenimålet hade långt tidigare utsatts för kritik i den
juridiska litteraturen (se Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930 s. 80 f.
och 175 ff.). Kritiken har fortsatt även efter 1951 års rättsfall (se exempelvis Karlgren,
Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972 s. 92 not 38, Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 102 f., SOU
1976:66 s. 211 och Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 158 ff.).

Bakom kritiken ligger bl.a. uppfattningen att det är lättare för en part att säkra bevisning
rörande en omständighet som har inträffat, såsom avtal om bestämt pris eller om
beräkningsgrunder för priset, än för motparten att säkra bevisning om att något inte har
inträffat, såsom att prisfrågan inte berörts vid avtalets ingående. Det har också framhållits att,
även om det i fråga om vissa slags köp eller entreprenader är vanligare att ett fast pris avtalas än
att priset lämnas öppet, det därmed inte är sagt att just det av köparen eller beställaren hävdade
priset avtalats. Tillämpas rättsgrundsatsen i 1951 års avgörande innebär det emellertid att, om
säljaren eller entreprenören inte lyckas motbevisa ett påstående från köparen eller beställaren
om att ett visst pris överenskommits, han blir tvungen att nöja sig med det påstådda priset.

12
När det gäller rättspraxis efter år 1951 är framför allt NJA 1975 s. 280 och 1989 s. 215 av
intresse. I det förstnämnda fallet uttalade HD att det inte syntes påkallat att ta ställning till om
man beträffande köp och arbetsbeting allmänt sett borde i sista hand tillämpa en
bevisbörderegel av den ena eller andra innebörden eller om bevisfrågan i vissa fall kunde vara
att lösa på annat sätt. Frågan kunde lämpligen begränsas till entreprenadavtal där - som i det
aktuella fallet - en entreprenör-företagare stod mot en beställare-konsument. På detta område
framstod det som motiverat att lägga bevisbördan på entreprenören redan av det skälet att det
kunde anses lämpligt och rimligt att det fick ankomma på honom att säkerställa bevisning i
prisfrågan. Det måste enligt HD antas att man därigenom främjade bruket att upprätta avtalet i
skriftlig form, vilket var ägnat att skapa klarhet om avtalets innehåll och därmed också stod i
samklang med strävandena att upprätthålla regler som skyddade konsumenterna.

I rättsfallet NJA 1989 s. 215 ansågs däremot beställaren av en bokföringstjänst ha bevisbördan

för att ett fast pris avtalats. HD framhöll att det vid uppdrag av detta slag ofta saknades
möjligheter att i förväg bedöma hur omfattande och komplicerat arbetet skulle komma att bli.
HD fäste också vikt vid att, enligt vad Kommerskollegium hade upplyst i målet, det endast i
undantagsfall förekom att ett fast pris avtalades för bokföringsuppdrag.

Efter 1989 års rättsfall har en ny köplag införts. Om köparen åläggs bevisbördan men inte
förmår styrka sitt påstående att bestämt pris eller vissa beräkningsgrunder för priset avtalats,
riskerar han numera inte att tvingas erlägga vad säljaren begär om det inte är oskäligt utan han
behöver enligt 45 § i 1990 års köplag betala endast vad som är skäligt. Genom införandet av
denna bestämmelse, som får anses analogt tillämplig i bl.a. entreprenadförhållanden, har ett
viktigt argument för 1951 års avgörande fallit bort (jfr Hellner och Ramberg, Speciell avtalsrätt I,
2 uppl. 1991 s. 99 ff. samt Ramberg, Köplagen, 1995 s. 118).

Övervägande skäl får anses tala för att man nu lämnar den princip som slogs fast i 1951 års
avgörande. Vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattas av 1990 års köplag bör
huvudregeln vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om
beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående. I det nu aktuella målet finns det
inte anledning att göra undantag från denna huvudregel.

Eftersom BTH inte förmått styrka att Elektrounion gått med på att slutföra entreprenaden för
243 000 kr, skall BTH betala vad som är skäligt.

Vad som är skäligt pris för slutförandet av entreprenaden bör inte prövas av HD som första
instans. Målet skall därför i den delen återförvisas till HovR:n.

Domslut
Med upphävande av HovR:ns dom fastställer HD att bestämt pris för slutförandet av
entreprenaden inte skall anses överenskommet mellan BTH och Elektrobyrån.
HD återförvisar målet i återstående delar till HovR:n för fortsatt behandling.

JustR Lars K. Beckman var skiljaktig och anförde: Pleniavgörandet NJA 1951 s. 1, som innebar att
en entreprenör ansågs ha bevisbördan för sitt påstående att bestämt pris inte avtalats,
grundades bl.a. på en omkring fyrtioårig rättspraxis av innebörd att säljaren var bevisskyldig för
att visst pris ej avtalats. Vid tillkomsten av köplagen (1990:931) togs inte avstånd från 1951 års
pleniavgörande. Den rättsgrundsats som bekräftades i pleniavgörandet har alltså gällt i
ytterligare femtio år. Även om avgörandet utsatts för en omfattande kritik i den juridiska
litteraturen kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl att nu ändra den princip som slogs fast
1951.

HD:s dom meddelades d. 27 mars 2001 (mål nr T 5001-98).

13
Hovrätten över Skåne och Blekinge, 2008-06-16

14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24