Endokrina organ

9 ENDOKRINA ORGAN

Många av kroppens funktioner regleras av

hormoner. Det endokrina systemet är därmed
tillsammans med nervsystemet kroppens viktigaste
styrsystem. Detta kapitel behandlar endast det
“klassiska” endokrina systemet, d v s de makroskopiskt
synliga endokrina körtlarna (figur 9-1): hypofysen
(hypophysis eller glandula pituitaria), sköldkörteln
(glandula thyroidea), bisköldkörtlarna (glandulae
parathyroideae), den endokrina delen av
bukspottkörtel (pancreas) och binjurarna
(glandulae pararenales). Även epifysen (corpus
pineale eller glandula pinealis) som anatomiskt är
en del av hjärnan räknas funktionellt till det endokrina
systemet Dessa körtlar utsöndrar de hormoner som
de producerar till blodet. Numera vet man att de
makroskopiskt synliga körtlarna endast är en del av
det endokrina systemet. I många organ förekommer
enstaka endokrina celler eller små grupper av
endokrina celler (ibland kallat det “diffusa” endokrina
systemet). Dessa strukturer, som endast kan ses med
ett mikroskop, utsöndrar hormoner som direkt (alltså
inte via blodet) påverkar granncellerna. Detta kallas
för parakrin sekretion. Ett antal av de hormoner
som utsöndras på detta sätt hittar vi också i det
autonoma nervsystemet. Det finns ingen klar
avgränsning mellan neuropeptider och peptidhormoner. Figur 9-1. Översikt över det endokrina systemet.
Man talar i detta sammanhang därför ibland om det
neuro-endokrina systemet.
(neurohypofysen).
I adenohypofysen produceras följande hormo-
Hypofysen
ner (se också tabell 9-1):
• somatotropin (tillväxthormon)
Hypofysen (hypophysis, glandula pituitaria)
• thyrotrop hormon (TSH),
är en endokrin körtel som är något av det endokrina
• gonadotropa hormoner: luteiniserings-
systemets ”central”. Den finns i kilbenets sella turcica
hormon (LH) och follikel-stimulerende
(figur 9-2), och består utav en främre lob (lobus
hormon (FSH)
anterior) som kan betraktas som hypofysens körteldel
• adrenocorticotrop hormon (ACTH)
(adenohypofysen) och en bakre lob (lobus posterior)
• prolactin
som egentligen tillhör nervsystemet
• melanocytstimulerande hormon, MSH.

81
 Endokrina organ

Figur 9-2. Hypofysen och hypothalamus, med venöst rete mirabile som för signalsubstanser från hypothalamus
till hypofysen. Genom hypofysstjälken (infundibulum) förs också oxytocin och vasopressin till hypothalamus.

Adenohypofysens funktion kontrolleras i stor ut- Sköldkörteln

sträckning av hypothalamus. Detta sker genom ett
venöst rete mirabile. Hypothalamus producerar
signalproteiner som reglerar hypofysens tillverkning av
hormoner; dessa proteiner förs till hypofysen genom
det venösa avflödet från hypothalamus. Detta venösa
avflöde bildar ett kapillärnät för att fördela
regleringsfaktorerna över hypofysen.
Neurohypofysen lagrar oxytocin och vasopres-
sin (som produceras i hypothalamus).
Den struktur som kopplar samman hypofysen
med hypothalamus kallas hypofysstjälken
(infundibulum). Genom hypofysstjälken går nerver
(från hypothalamus till neurohypofysen) och kärl (från
hypothalamus till adenohypofysen).
Sköldkörteln (glandula thyroidea) (figur 9-
3A) väger 18-60 g och består av två lober förenad
genom en mellandel (isthmus). Hos 50% av befolk-
ningen finns dessutom en pyramidlob (lobus pyrami-
dalis) av varierande storlek från isthmus och uppåt;
ibland kan den sträcka sig till tungbenet.
Sköldkörteln producerar två typer av hormoner,
å ena sidan thyroxin (T4) och trijodthyronin (T3)
(som stimulerar cellmetabolismen och tillväxt) och å
andra sidan kalcitonin (som sänker kalciumhalten i
blodet genom att hämma osteoclasternas benned-
brytande aktivitet). Sköldkörteln består av follikler
som omger en kolloid som innehåller hormonet
thyroxin bundet till globulin (thyroglobulin). Thyroxin
produceras av de celler som omger kolloiden och

82
 Endokrina organ

Figur 9-3. (A) Sköldkörtlarna, (B) Sköldkörtlarnas baksida med bisköldkörtlarna.

hormonet transporteras i första hand till kolloiden. När

körteln utsöndrar thyroxin sker detta genom att det
lagrade thyroxinet förs från kolloiden genom cellerna
till blodet. Spridda bland folliklarna ligger parafollikulära
C-celler (”clear” cells) som producerar kalcitonin.
Man kan fråga sig varför denna körtel producerar två
hormoner som inte har något funktionellt gemensamt.
C-celler tillhör embryologiskt sett egentligen
nervsystemet och har “förirrat” sig i sköldkörteln.
Bisköldkörtlarna
Bisköldkörtlarna (gll. parathyroideae) är
oftast 4 stycken, små (8 mm, 30-50 mg) mörkbruna
körtlar som ligger vid gl. thyroideas övre resp. nedre
pol på baksidan (figur 9-3B). Dessa körtlar upptäcktes
1880 av Ivar Sandström i Uppsala. Bisköldkörtlarna
producerar PTH (parathormon) som ökar

83
 Endokrina organ
Figur 9-4. Binjure
kalciumhalten i blodet genom nedbrytning av ben-
vävnad. Läget av de två nedre körtlar är variabel; de
är associerade med brässen och följer den nedåt under
den embryonala utvecklingen men kan ”släppa” vid
olika tidpunkter och då hamna så långt ner som i
bröstkorgen. Detta kan vara relevant vid kirurgiska
ingrepp i sköldkörtlarna där kirurgen måste försäkra
sig om att bisköldkörtlarna inte tas bort av misstag.
Mycket sällan finns ytterligare två accessoriska
bisköldkörtlar, glandulae parathyroideae
accessoriae.
Binjurarna
Varje binjure (glandula pararenalis) (Figur
9-4) består egentligen ur två skilda endokrina körtlar
med olika embryologiska ursprung och funktioner: bi-
njurebarken (cortex) och binjuremärgen
(medulla). Binjurarna väger omkring 5 g och finns
ovanför njurarnas övre pol. Barken utgör 90% av
körteln och producerar:
• mineralcorticoider, huvudsakligen aldosteron
(som reglerar vatten- och salthushållningen);
• glucocorticoider, huvudsakligen cortisol som
påverkar glukos- och proteinmetabolismen,
• androgener (“manliga” hormoner; dessa
produceras dock även hos kvinnor). Hos mannen
omvandlas androgenerna till testosteron, men detta
84
hormon produceras också, och i större kvantiteter
i testiklarna. Hos kvinnor befrämjar dessa
hormoner hårväxten i axillen och blygdregionen.
Märgen tillhör utvecklingsbiologiskt egentligen
nervsystemet och är uppbyggd av sympatiska nerv-
celler. Märgen innehåller bl a adrenalin, noradrenalin,
endorfiner, samt peptidhormonerna/ neuropeptiderna
substans P och VIP (vasoactive intestinal peptide).
Bukspottkörteln
Bukspottkörteln (pancreas) har både en
exokrin funktion (se kapitel 6) och en endokrin funktion.
Langerhanska öar (insulae pancreaticae) (0,5-1,5
miljoner, utgör drygt 1% av hela organets massa) ligger
utspridda i den exokrina pankreasvävnaden och bildar
cellgrupper (figur 13-6) med huvudsakligen följande
celltyper: alfa-celler (omkring 20-25%) som produ-
cerar hormonet glukagon (stimulerar glykogenned-
brytningen i levern och höjer därmed blodets glukoshalt)
och beta-celler (omkring 70%) som producerar
hormonet insulin (sänker blodets glukoshalt genom
att stimulera upptag av glukos i cellerna). Dessutom
förekommer ytterligare celltyper, bl a några procent
delta-celler som producerar somatostatin.
Somatostatin hämmar utsöndring av både insulin och
glukagon, och fungerar sannolikt som ett parakrint
hormon för att reglera alfa- och betacellernas respons
på intag av föda. Dessutom förekommer ett fåtal PP-
celler som producerar pankreaspolypeptid.
Vid typ 1 diabetes (ungdomsdiabetes) förstörs
betacellerna av ännu okända orsaker. Vid typ 2 diabetes
(åldersdiabetes) reagerar inte målcellerna tillräckligt
på hormonet och reagerar beta-cellerna inte tillräckligt
snabbt på en höjning av blodsockerhalten.
Testiklarna
Hormonet testosteron produceras
huvudsakligen i Leydigcellerna i testiklarna, även om
lite av detta hormon också produceras av binjuren.
Produktionen av testosteron sker under inverkan av
LH. Produktionen av testosteron varierar under dagen
och är större på morgonen än på kvällen.
Leydigcellernas testosteronproduktion varierar också
mycket under mannens livstid. Produktionen är hög
under den del av embryonalperioden där embryot
genomgår könsdifferentiering. Produktionen är låg hos
 Endokrina organ
Figur 9-5. Exokrin och endokrin pankreas.
barn, men ökar dramatiskt vid puberteten, och börjar
avklinga vid omkring 60 år.
Äggstocken
I äggstocken produceras östrogen (östradiol)
och progesteron. Östrogen produceras huvudsakligen
av den dominanta follikeln (d v s den follikel som ska
mogna till en Graafs follikel). Hormonet inhiberar
utvecklingen av de övriga folliklarna och förbereder
äggledare och livmoderväggen för befruktningen.
Progesteron produceras huvudsakligen av
gulkroppen (corpus luteum), och inriktar
livmoderväggen på att ta emot ett befuktat embryo.
Produktionen av östrogen och progesteron regleras av
FSH och LH.
Epifysen (Tallkottkörteln)
Epifysen eller tallkottkörteln (corpus
pineale, glandula pinealis) ligger i tredje hjärnven-
trikelns tak, bakom mitthjärnan (se kapitel 4) Körteln
85
producerar hormonet melatonin som tycks kunna
påverka produktionen av könshormoner. Körteln är
genom nervförbindelser med synnerven känslig för ljus
och melatoninproduktionen följer dygnsrytmen (hög
produktion under natten och låg under dagen). Det
finns teorier om att tallkottkörteln är inblandad i
”vinterdepressioner”.
Tabell 9-1
Några viktiga hormoner
adrenocorticotrop hormon (ACTH) stimulerar
binjurebarken till tillväxt och hormonproduktion
aldosteron verkar på njurtubuli; hormonet stimulerar
återupptag av Na +-joner från primärurinen och
stimulerar utsöndring av K+-joner i urinen..
cortisol och andra glucocorticoider påverkar glukos-
metabolismen, ökar glukoshalten i blodet, har en anti-
inflammatorisk verkan genom hämning av vita
blodcellers aktivitet
 Endokrina organ

follikel-stimulerande hormon (FSH) stimulerar

utvecklingen av äggstockens folliklar och produktionen
av östrogen hos kvinnor och utveckling av sädesceller
hos män.

kalcitonin minskar kalciumkoncentrationen i blodet

genom att hämma bennedbrytningen

luteotrop hormon (LTH) stimulerar mognads-

processen i äggstockens folliklar, stimulerar
ägglossningen och utvecklingen av gulkroppen; hos
mannen kallas detta hormon ibland för interstitialcell-
stimulerande hormon (ICSH) som stimulerar
Leydigcellerna i testis till produktion av testosteron

melanocytstimulerande hormon (MSH) stimulerar

syntesen av pigmentet melanin i hudceller

melatonin kan motverka FSH och LH, kan ha

någonting att göra med dygnsrytmen

oxytocin stimulerar sammandragningen av livmodern

vid förlossningen och sammandragningen av
muskelcellerna i mjölkkörtlarna

parathormon (PTH) ökar kalciumkoncentrationen i

blodet genom att stimulera bennedbrytningen

prolactin stimulerar utvecklingen av brösten och

mjölkproduktionen

somatotropin (STH, tillväxthormon) stimulerar tillväxt

av brosk, ben och muskler, ökar glukoskoncentrationen
i blodet (genom hämning av insulins verkan). Hormonet
påverkar vävnaden inte direkt, utan via ett annat
hormon, somatomedin, som produceras i levern.

testosteron stimulerar utvecklingen av manliga

könskaraktäristiker

thyrotrop hormon (TSH) stimulerar sköldkörtlarnas

tillväxt och hormonproduktion

thyroxin och trijodothyronin stimulerar cellernas

energimetabolism

vasopressin (antidiuretiskt hormon, ADH) motverkar

vattenutsöndring i njurarna

86