<h1>AISOPOS’

FABLER</h1>

<img></img>
<h1>AISOPOS’
FABLER</h1>

NY • ÖVERSÄTTNING
AV • ERIK • HEDÉN
MED • ILLUSTRATIONER •
AV • ARTHUR • RACKHAM

• STOCKHOLM •
SVENSKA • ANDELSFÖRLAGET
1919
<i>1—2,000 ex.</i>

STOCKHOLM
<i><sp>1919</sp></i>
TRYCKERI A.-B. THULE
<i>Till
<big>Anna-Greta</big>
av
hennes farbror
översättaren</i>

<chapter name="Företal">
<h2>FÖRETAL</h2>

(Icke för Anna-Greta utan snarare för hennes pappa och mamma
och eventuellt lärarinna.)

<i>Aisopos</i> — namnet uttalas Ajs<i>å</i>pos — delar med Homeros

ödet att å ena sidan vara en av världslitteraturens kulturellt
inflytelserikaste och mest frejdade storheter, men å andra sidan
vara högst omstridd till sin existens både som människa och
som författare. Vad man säkert vet om honom är jämt
precis detta: Herodotos, historiens fader, omtalar att på hans tid
(medlet av 400-talet f. Kr.) eller strax förut oraklet i Delphoi
låtit förkunna, att delphierna omkring hundra år tidigare
ihjälslagit fabeldiktaren Aisopos, och att det nu vore villigt att ur
tempelskatten erlägga bot för detta dåd. Som rätter man att
uppbära boten anmälde sig då en Iadmon från ön Samos, vilken
uppgav att Aisopos varit slav åt hans likanämnde farfar. Dennes
krav godkändes också av oraklet.

Därav skulle man alltså kunna sluta att Aisopos levat i

början eller mitten av 500-talet före Kristus, att han bott på
Samos, att han varit slav, att hans herre burit namnet Iadmon,
och att han blivit ihjälslagen under ett besök vid det delphiska
oraklet. Man har egentligen intet skäl att tvivla på sanningen
av dessa fakta, ehuru det icke kan nekas att Herodotos
förtäljer dem med en viss tveksamhet i tonfallet. Sedan
omhändertogs emellertid Aisopos’ gestalt både av folkfantasien och
av de lärdes fantasi, och ju längre avlägsnad man var från alla
säkra underrättelser om honom, dess mer visste både folket och
de lärde att förtälja. Man berättade att han varit av utländsk
— eller, som hellenerna sade, barbarisk — börd, vilket ju ofta
var händelsen med slavar; de flesta uppgåvo att han var från
Phrygien i Mindre Asien. Man påstod att han stått i stor gunst
hos den rike konung Kroisos eller Kroesus i Lydien och av
denne rent av använts i diplomatiska uppdrag. Man påstod att
han sammanträffat med den dock tydligen äldre Solon och
med denne fört visa och kvicka samtal. Man lät honom
överhuvud uppträda på alla möjliga orter och i regeln överallt
förtälja en fabel, vanligen för att rädda sig eller någon annan ur
en klämma. Man sökte på olika sätt förklara hans död i
Delphoi. Somliga påstodo att delphierna dräpt honom, därför att
han sagt sanningen om deras girighet. Andra berättade att
man smugglat in en dyrbar pokal i hans packning, när han
lämnade Delphoi; sedan hade man tagit fast honom, genomsökt
packningen, funnit pokalen och avrättat honom för stöld därav.
I senare tid gjorde man ock bilder av Aisopos, varvid man —
antagligen för att understryka hans tarvliga börd —
framställde honom såsom puckelryggig.

Framför allt hade man emellertid för vana att tillskriva

Aisopos alla möjliga fabler och liknande skämtsamma historier. I
själva verket vet man icke alls vilka fabler som härstamma från
den verklige Aisopos. Att denne diktat eller berättat fabler är
troligt; att han icke nedskrivit någon är sannolikt; att vi icke
äga några fabler kvar i den form han givit dem är säkert. Av
de aisopiska fabelsamlingar, som bevarats till vår tid, äro de
två äldsta avfattade på vers; den ena, skriven på grekiska, har
till upphovsman <sp>Babrios</sp>, vilken levde under något av de
första århundradena efter Kristus; den andra, skriven på latin,
är författad av en frigiven slav vid namn <sp>Phædrus</sp>, vilken
levde under de förste romerske kejsarne, alltså vid tiden
omkring eller strax efter Kristi födelse. Vidare äga vi några
samlingar prosafabler, vilka först under nutiden hopfogats till
en enda bok. Dessa fabler ha tydligen, i den mån de ej
hämtats ur någon antik skriftställare som i förbigående omtalat
dem, ofta nog fått sin slutliga form först under sen tid,
under medeltiden eller den äldre kristna tiden; språkliga
egenheter, enstaka anspelningar och den religiösa karaktären hos de
sedelärande tillämpningarne antyda detta.

Om alltså de aisopiska fablerna till sin form äro avgjort

yngre än Aisopos, så äro många och troligen just de mest
karakteristiska av dem till sitt innehåll äldre än han. Djurfabeln
är mycket gammal; den är i vart fall äldre än historien. Den
är vidare internationell, den har liksom andra folksagor vandrat
från land till land, och dess typiska motiv kunna uppträda
under de mest skilda luftstreck och omständigheter. Men det
finns onekligen vissa drag hos fabeln som måste göra den
särskilt passande till att upptagas och omdiktas av hellenerna. Det
är heller ingen tillfällighet att dess uppkomsttid i Hellas
förlägges till 500-talet f. Kr., och att man anser en slav vara dess
upphovsman.

Icke alla aisopiska fabler äro djurfabler. Vissa av dem handla

om växter, andra om människor, åter andra om gudar eller om
övernaturliga sagogestalter, vissa slutligen rent av om abstrakta
begrepp. Men djurfigurerna äro ej blott fabelns vanligaste;
de giva den dess färg. De övriga figurerna omtalas ofta
endast i sitt förhållande till djuren, och det finns inga skarpa
gränser mellan dem och djuren: djur, växter, människor, gudar
m. fl. uppträda som jämnställda. I allmänhet kunna de alla
tala och tala samma spräk. Ett lejon friar till en flicka, ett
träd håller en straffpredikan för ett par vägfarande o. s. v.
Detta härrör icke blott därav att fabeln stammar från en tid
då människan varken var övertygad om sin överlägsenhet över
djurvärlden eller om det gudomligas upphöjdhet över såväl
henne som djuren, utan ock därav att för fabeln det individuella
är någonting underordnat: den avser ej att skildra det eller det
särskilda livsödet. Den vill giva typiska, allmängiltiga
livsiakttagelser eller lärdomar. Men den vill — och detta utgör
framför allt fabelns egenart — giva dessa allmänna satser i
livsbildens åskådliga form. Den är med andra ord allegorisk.
Varje djur, som uppträder i fablerna, är därför blott en
representant för sin art, och varje djurart har en i stort sett
oföränderlig karaktär. På samma sätt nämnas de människor, som där
uppträda, aldrig med namn — i fall ej namnets bärare i
folktraditionen blivit en typ, en representant för något
allmänmänskligt — utan de omtalas endast som företrädesmän för ett
yrke, en klass, en levnadsställning, eller för någon viss
egenskap. Fabelns händelser och samtal innebära därför uppgörelser
icke mellan enskilda varelser utan mellan livsprinciper, allmänna
idéer. Dessa uppgörelser ha alltid fått en tillspetsad, ofta
överraskande, ännu oftare skämtsam eller åtminstone ironisk form.

Många av dessa drag äro äkta helleniska: så förkärleken för

det typiska, för tvist och tävlan, för dispyter och dräpande svar,
för det sinnrika och det ironiska. Den helleniska fantasien
tilltalades av fabelns fantastiska form, det helleniska
verklighetssinnet av dess kärva livsvisdom. Särskilt passade
emellertid fabeln det helleniska lynnet på 500-talet. Ty denna tid var
tiden för den grekiska filosofiens uppkomst. Men filosofien
hade ännu ej tagit vetenskaplig form, utan den yttrade sig mest
uti fristående, ur livets erfarenheter direkt härledda satser;
den avsåg också snarare att meddela praktisk livsvisdom än
teoretisk världsförklaring. En dylik för-filosofi kunde utan
svårighet använda fabeln som litterär uttrycksform.

Aisopos’ fabler röja också tydliga spår av 500-talets sociala

förhållanden. Denna tid var en brytningstid. De
motsättningar mellan maktägande och förtryckta, mellan rika och fattiga,
som mognat till utbrott redan under 600-talet, fortlevde då
alltjämt och fyllde tiden med skarpa brytningar, ja, ej sällan
blodiga inbördesstrider. Redan hos Hesiodos, vilken antagligen
levde under 600-talet, har den sociala meningsbrytningen
använt fabeln som agitationsmedel. I dennes <sp>Verk och
dagar</sp> berättas om en hök, som hade fångat en näktergal, och
när denne klagade över våldet, ropade till den: ”Vad käbblar
du för? Du lär i alla fall få följa med varthän jag för dig.
Jag kan äta upp dig när jag vill, ty jag är starkare än du.”
Maktfilosofien har gamla anor, som synes. Hesiodos
tillämpar denna fabel på de maktägande adelsmännens förhållande
till de fria men maktlösa bönderna. Aisopos, som icke ens var
fattig och fri utan en slav, hade ännu större anledning att
filosofera över maktens innebörd och dess ringa lust att paras med
rätten.
I själva verket röja de aisopiska fablerna i stor utsträckning
just de lynnesdrag man skulle vänta av en diktande slav. De
inpränta ständigt den erfarenheten att det är styrkan och makten
som rår. Den svage må hava aldrig så rätt, han må aldrig så
oemotsägligt vädja till förnuftet, den starke gör ändå vad han
vill. Så är det, och så blir det, menar fabeldiktaren. Att hoppas
på en de förtrycktas resning, vilken skulle införa rättens rike,
ligger honom alldeles fjärran. Tvärtom hånar han flera gånger
de svagas otympliga försök att skaffa sig rätt. Vad det gäller är,
enligt honom, att se livet sådant det är och taga livet sådant det
är, i medvetandet att det icke kan ändras. Bäst är att taga det
muntert och, om man ej kan undvika olyckan, åtminstone göra
den lättare med ett skämt. Dessutom — ett vapen har i alla fall
den svage: listen. Med dess hjälp går det verkligen ibland att
reda sig mot den starke. Slutligen är ju även den starke endast
relativt stark, han är stark gentemot de svage men svag
gentemot de starkare och ofta även mot livet självt. Lyckans
omskiftelser gälla även honom, ja han är i viss mån mer utsatt för
dem än den svage, och om därför denne lugnt avbidar världens
gång, får han ofta se ödet hämnas hans lidanden, eller han
kanske rentav får ett tillfälle att själv hämnas.

Det är en viktig del av den helleniska anden som saknas i

denna fabelns livsåskådning. Där finns ej dess filosofiska idealism,
icke dess ivriga strävan efter ett bättre samhälle, icke dess
gentlemannaideal, icke dess tapperhet, icke dess trots mot ödet
och de mäktige; där finns intet eller blott föga av dess
skönhetslidelse. Men den illusionslösa synen på tillvaron, motviljan mot
att våga det omöjliga, känslan av sitt eget väsens gränser,
böjelsen för list, hämndlusten och för övrigt även maktfilosofien voro,
också de, äkta helleniska drag. Troligen hade den fabeldiktande
slaven i dessa fall lyckats anslå besläktade strängar i sina
åhörande herrars själar, och det var nog ej minst därpå hans
framgång berodde. Men sin fortvarande, över tid och rum
triumferande segergång har den helleniska fabeln, den må nu vara
diktad av Aisopos eller någon annan, främst fotat på sin
allmänmänsklighet. Ytterst beror nog överhuvud den helleniska
kulturens enastående erövringskraft på dess förmåga att
renodla det allmänmänskliga. Den röjde denna sin förmåga även
i fråga om fabeln, vilken dock tydligen ej räknades till de
högsta och finaste konstarterna utan snarare som ett
muntrationsstycke eller ett praktiskt hjälpmedel för talare och andra
folkförare eller folkförförare. Enligt arvsägnen skapad av en slav,
ansågs tydligen fabeln som något jämförelsevis underklassigt,
vilket ju ingalunda hindrade att man både kunde värdera och,
framför allt, älska den. Av den senare antikens rhetorer (d. v.
s. lärare i vältalighet) uppskattades och användes fabeln
särskilt ivrigt, dock mest vid skolundervisningen.

Till följd härav ikläddes aldrig de aisopiska prosafablerna,

och strängt taget icke heller de versifierade, någon klassiskt
fulländad form. Vid deras tolkning på svenska tjänar det därför
ingenting till att söka översätta dem med den trohet som eljes
vid tolkningar av klassiska diktverk är påkallad. Å andra sidan
äga dock fablerna en bestämd stil, framför allt utmärkt (med
mycket få undantag) av sin frasfrihet och korthet. Denna
stilens allmänna karaktär får icke övergivas, ty då bliva fablerna ej
längre aisopiska. Märkas bör emellertid att de sedolärande
tillämpningarne ej ursprungligen medföljt fablerna. Phædrus låter
visserligen några fabler utmynna i praktiska lärdomar, men
ännu Babrios har icke eller åtminstone ej genomgående några
sådana. De som finnas i samlingarne av prosafabler, liksom
de oäkta prosasentenser vilka vidhängts Babrios’ dikter, äro
tydligen skrivna av munkar. Dock höra även dessa till de
aisopiska fablerna, sådana de under tidernas lopp utgestaltats;
det är nämligen tydligt att dessa fabler aldrig lika grundligt
som Hellas’ stora diktverk begravts i klostrens gömmor, utan
de ha varit levande och påverkat livet även under medeltiden.
Man kan icke i fråga om Aisopos, som i fråga om Hellas’ stora
diktverk utskilja en tid, då den levande tillägnelsen slutade
och den lärda bearbetningen tog vid. Alltså böra ej de
vidhängda lärdomarne uteslutas från fablerna. Men då de äro
utslag av en alltjämt levande tradition, är man ej bunden att taga
dem oförändrade utan bör hava full rätt att fritt omstuva dem.
Så har skett här, och så har överhuvud skett i de moderna
bearbetningar som upptagit dem, exempelvis i den engelska
tolkning av Vernon Jones, vilken åtföljes av Rackhams teckningar,
och vilken vid utarbetandet av här föreliggande tolkning varit
till stor nytta. Tre av de fabler vilka for illustrationernas
skull medtagits ur den Jones-Rackhamska boken (Träden och
yxan, Den stolte hästen och åsnan, Mjölnaren, gossen och
åsnan) återfinnas mig veterligt ej i någon antik samling.

<tab><i>Ek Hn</i>.
</chapter>
<chapter name="Register">
<h2>REGISTER</h2>
(i alfabetisk ordning)

<table o>
<td 2r>Sid.

<td>APAN OCH DELFINEN <td r>148

<td>APAN OCH HENNES UNGE <td r>20

<td>APAN OCH DELFINEN <td r>151

<td>APAN OCH KAMELEN <td r>146

<td>APAN OCH RÄVEN <td r>3

<td>ARABEN OCH KAMELEN <td r>79

<td>BIET OCH ZEUS <td r>121

<td>BISKÖTAREN OCH BINA <td r>102

<td>BJÖRNEN OCH RÄVEN <td r>62

<td>BJÖRNEN OCH VANDRARNE <td r>84

<td>BOCKEN OCH VINRANKAN <td r>7

<td>BONDEN OCH HANS SÖNER <td r>26

<td>BONDEN OCH KVINNAN <td r>159

<td>BONDEN OCH LYCKAN <td r>22

<td>BONDEN OCH RÄVEN <td r>144

<td>BONDEN OCH STORKEN <td r>54

<td>BONDEN OCH ÄPPELTRÄDET <td r>152

<td>BONDEN OCH ÖRNEN <td r>110

<td>BOSKAPSHERDEN OCH LEJONET <td r>134

<td>DE BÅDA DÖTTRARNE <td r>145

<td>DE BÅDA TUPPARNA OCH ÖRNEN <td r>60

<td>DE HUNGRIGA HUNDARNE <td r>36

<td>DELFINERNA, VALARNE OCH SPIGGEN <td r>31

<td>DE OENIGA BRÖDERNA <td r>101

<td>DEN BADANDE GOSSEN <td r>49

<td>DEN BLINDE OCH VARGUNGEN <td r>3

<td>DEN FÅFÄNGA KAJAN <td r>158

<td>DEN FÅNGNA ÖRNEN <td r>14

</table>
<table o>
<td>DEN FÅNGNE TRUMPETAREN <td r>34

<td>DEN FÖRVANDLADE KATTEN <td r>70

<td>DEN GAMLE HÄSTEN OCH MJÖLNAREN <td r>135

<td>DEN GAMLE MANNEN OCH DÖDEN <td r>65

<td>DEN GIRIGE <td r>82

<td>DEN NYKÖPTA ÅSNAN <td r>110

<td>DEN RIKE MANNEN OCH GARVAREN <td r>55

<td>DEN SJÄLVKÄRE VARGEN <td r>138

<td>DEN SJUKA HJORTEN <td r>48

<td>DEN SJUKE OCH LÄKAREN <td r>61

<td>DEN SKALLIGE OCH FLUGAN <td r>100

<td>DEN SKEPPSBRUTNE OCH HAVET <td r>49

<td>DEN STOLTE HÄSTEN OCH ÅSNAN <td r>120

<td>DEN TAMA ÅSNAN OCH VILDÅSNAN <td r>69

<td>DEN UNGA KRABBAN OCH HENNES MODER <td r>32

<td>DET FÖRÄLSKADE LEJONET <td r>72

<td>DET GAMLA LEJONET OCH RÄVEN <td r>154

<td>DE TVÅ GRODORNA <td r>81

<td>DE TVÅ HUNDARNE <td r>91

<td>DE TVÅ KRUKORNA <td r>90

<td>DRAGOXARNA OCH VAGNSAXELN <td r>16

<td>EKEN OCH VASSRÖREN <td r>2

<td>FADERN, SONEN OCH LEJONET <td r>137

<td>FISKAREN OCH STRÖMMINGEN <td r>26

<td>FISKAREN SOM BLÅSTE FLÖJT <td r>106

<td>FISKARNE OCH NÄTET <td r>95

<td>FLODERNA OCH HAVET <td r>70

<td>FORMANNEN OCH HERAKLES <td r>60

<td>FRUN OCH TJÄNARINNORNA <td r>79

<td>FRÖJDERNA OCH SORGERNA <td r>10

<td>FÅGELFÄNGAREN OCH LÄRKAN <td r>69

</table>
<table o>
<td>FÅREN OCH HUNDEN <td r>71

<td>GETHERDEN OCH DE OLIKA GETFLOCKARNE <td r>93

<td>GETHERDEN OCH GETEN <td r>130

<td>GETINGEN OCH ORMEN <td r>74

<td>GRANEN OCH BJÖRNBÄRSBUSKEN <td r>22

<td>GRISEN OCH FÅREN <td r>92

<td>GRODAN SOM KVACKSALVARE <td r>40

<td>GRODORNA OCH BRUNNEN <td r>154

<td>GRODORNA OCH SOLEN <td r>27

<td>GRODORNA SOM VILLE HAVA EN KONUNG <td r>46

<td>GUMMAN OCH LÄKAREN <td r>45

<td>HARARNE OCH GRODORNA <td r>157

<td>HARARNE, ÖRNARNE OCH RÄVARNE <td r>76

<td>HAREN OCH HUNDEN <td r>52

<td>HAREN OCH SKÖLDPADDAN <td r>144

<td>HERAKLES OCH RIKEDOMENS GUD <td r>113

<td>HERDEN OCH VARGUNGEN <td r>99

<td>HERMES OCH SKOMAKAREN <td r>39

<td>HINDEN OCH HENNES KALV <td r>13

<td>HJORTEN SOM SPEGLADE SIG <td r>117

<td>HUNDEN I KRUBBAN <td r>43

<td>HUNDEN, LEJONET OCH RÄVEN <td r>53

<td>HUNDEN OCH HANS HUSBONDE <td r>14

<td>HUNDEN OCH HAREN <td r>83

<td>HUNDEN OCH KÖTTSTYCKET <td r>56

<td>HUNDEN OCH VARGEN <td r>137

<td>HUNDEN SOM BRUKADE BITAS <td r>19

<td>HUNDEN SOM SKULLE PÅ KALAS <td r>94

<td>HUNDEN, TUPPEN OCH RÄVEN <td r>139

<td>HÄSTEN OCH HJORTEN <td r>66

<td>HÄSTEN OCH STALLDRÄNGEN <td r>25

</table>
<table o>
<td>HÄSTEN OCH ÅSNAN <td r>141

<td>HÖNAN SOM VÄRPTE GULDÄGG <td r>23

<td>JÄGAREN OCH RYTTAREN <td r>114

<td>JÄGAREN OCH VEDHUGGAREN <td r>143

<td>KAJAN OCH DUVORNA <td r>160

<td>KAJAN SOM LYCKATS FLY <td r>98

<td>KATTEN OCH FÅGLARNE <td r>10

<td>KATTEN OCH RÅTTORNA <td r>93

<td>KATTEN OCH TUPPEN <td r>76

<td>KILLINGEN OCH VARGEN <td r>112

<td>KLIPPAN PÅ RHODOS OCH DEN SKRYTSAMME HOPPAREN <td r>33

<td>KOLAREN OCH LINNEVÄVAREN <td r>19

<td>KORPEN OCH RÄVEN <td r>4

<td>KRABBAN OCH RÄVEN <td r>71

<td>KVIGAN OCH OXEN <td r>41

<td>KVINNAN OCH DEN SUPIGE MANNEN <td r>146

<td>KVINNAN OCH HÖNAN <td r>91

<td>LAMPAN <td r>28

<td>LANTRÅTTAN OCH STADSRÅTTAN <td r>44

<td>LEJONEN OCH HARARNE <td r>86

<td>LEJONET OCH ELEFANTEN <td r>80

<td>LEJONET, BJÖRNEN OCH RÄVEN <td r>15

<td>LEJONET OCH MUSEN <td r>122

<td>LEJONET OCH TJUREN <td r>127

<td>LEJONET OCH VILDÅSNAN <td r>50

<td>LEJONET, RÅTTAN OCH RÄVEN <td r>38

<td>LEJONET, RÄVEN OCH HJORTEN <td r>118

<td>LEJONETS KUNGLIGA PÅBUD <td r>116

<td>LEJONET, VARGEN OCH RÄVEN <td r>98

<td>LEJONET, ÅSNAN OCH RÄVEN <td r>32

<td>LEJONINNAN OCH RÄVHONAN <td r>33

</table>
<table o>
<td>LOPPAN OCH MANNEN <td r>28

<td>LÄDERLAPPEN OCH VESSLORNA <td r>24

<td>LÄKAREN OCH DEN SJUKE <td r>130

<td>LÄRKAN OCH JORDBRUKAREN <td r>62

<td>MAGEN OCH FÖTTERNA <td r>89

<td>MANNEN OCH GUDABILDEN <td r>56

<td>MANNEN OCH DE TVÅ KVINNORNA <td r>61

<td>MANNEN OCH LEJONET <td r>90

<td>MANNEN OCH ORMEN <td r>38

<td>MANNEN OCH SATYREN <td r>72

<td>MANNEN SOM BLEV BITEN AV EN MYRA <td r>140

<td>MJÖLNAREN, GOSSEN OCH ÅSNAN <td r>161

<td>MODERN OCH VARGEN <td r>55

<td>MULÅSNAN <td r>136

<td>MYGGAN OCH LEJONET <td r>104

<td>MYGGAN OCH TJUREN <td r>25

<td>MÅNEN OCH HANS MODER <td r>8

<td>MÅSEN, LÄDERLAPPEN OCH TÖRNBUSKEN <td r>128

<td>NORDANVINDEN OCH SOLEN <td r>16

<td>NÄKTERGALEN OCH HÖKEN <td r>2

<td>OLIVTRÄDET OCH FIKONTRÄDET <td r>23

<td>ORMEN SOM MAN TRAMPADE PÅ <td r>123

<td>ORMEN OCH FILEN <td r>37

<td>OXARNE OCH SLAKTARNE <td r>115

<td>OXEN OCH PADDAN <td r>66

<td>PÅFÅGELN OCH TRANAN <td r>34

<td>ROSEN OCH ETERNELLEN <td r>54

<td>RYTTAREN OCH LÖSHÅRET <td r>109

<td>RÅTTAN OCH GRODAN <td r>105

<td>RÅTTAN OCH TJUREN <td r>37

<td>RÅTTORNA OCH VESSLORNA <td r>114

</table>
<table o>
<td>RÄVEN MED TJOCKA MAGEN <td r>8

<td>RÄVEN OCH BOCKEN <td r>148

<td>RÄVEN OCH DET FÅNGNA LEJONET <td r>43

<td>RÄVEN OCH DRUVORNA <td r>1

<td>RÄVEN OCH LEJONET <td r>52

<td>RÄVEN OCH LEOPARDEN <td r>4

<td>RÄVEN OCH STORKEN <td r>21

<td>RÄVEN UTAN SVANS <td r>51

<td>SKÖLDPADDAN OCH ÖRNEN <td r>9

<td>SLAKTAREN OCH TJUVARNE <td r>36

<td>SLÖSAREN OCH SVALAN <td r>27

<td>SMEDEN OCH HANS HUND <td r>13

<td>SOLDATEN OCH HANS HÄST <td r>85

<td>SPÅMANNEN <td r>109

<td>STJÄRNKIKAREN <td r>68

<td>SVANESÅNGEN <td r>65

<td>SVANSEN OCH HUVUDET <td r>111

<td>SVARTINGEN <td r>59

<td>SYRSAN OCH MYRORNA <td r>153

<td>SÅNGFÅGELN OCH LÄDERLAPPEN <td r>68

<td>TJUVARNE OCH TUPPEN <td r>35

<td>TONFISKEN OCH DELFINEN <td r>46

<td>TRÄDEN OCH YXAN <td r>92

<td>TRÄDGÅRDSMÄSTAREN OCH HANS HUND <td r>81

<td>UGGLAN OCH DE ANDRA FÅGLARNE <td r>133

<td>VALLGOSSEN OCH VARGEN <td r>103

<td>VALNÖTSTRÄDET <td r>15

<td>VALPARNE OCH SMÅGRISARNE <td r>34

<td>VANDRARNE OCH PLATANTRÄDET <td r>140

<td>VARGARNE, FÅREN OCH HUNDARNE <td r>122

<td>VARGEN I FÅRAKLÄDER <td r>31

</table>
<table o>
<td>VARGEN OCH FÅRET <td r>41

<td>VARGEN OCH GETEN <td r>124

<td>VARGEN OCH GOSSEN <td r>84

<td>VARGEN OCH HERDARNE <td r>95

<td>VARGEN OCH HERDEN <td r>134

<td>VARGARNE OCH HUNDARNE <td r>42

<td>VARGEN OCH HÄSTEN <td r>74

<td>VARGEN OCH LAMMET <td r>158

<td>VARGEN OCH LEJONET <td r>48

<td>VARGEN OCH TRANAN <td r>86

<td>VARGEN, RÄVEN OCH APAN <td r>96

<td>VARGEN SOM LAGSTIFTARE <td r>124

<td>VEDHUGGAREN OCH GUDEN HERMES <td r>142

<td>VILDSVINET OCH RÄVEN <td r>9

<td>VILDÅSNAN OCH LASTÅSNAN <td r>75

<td>YNGLINGEN OCH HÄSTEN <td r>42

<td>ZEUS OCH SKÖLDPADDAN <td r>20

<td>ÅSNAN I LEJONHUDEN <td r>39

<td>ÅSNAN, TUPPEN OCH LEJONET <td r>127

<td>ÅSNAN OCH DESS BÖRDA <td r>7

<td>ÅSNAN OCH GRODORNA <td r>129

<td>ÅSNAN OCH GUDABILDEN <td r>75

<td>ÅSNAN OCH KNÄKUNDEN <td r>147

<td>ÅSNAN OCH VARGEN <td r>102

<td>ÅSNAN OCH ÅSNEDRIVAREN <td r>129

<td>ÅSNANS SKUGGA <td r>40

<td>ÄPPELTRÄDET, GRANATTRÄDET OCH TÖRNBUSKEN <td r>50

<td>ÖRNEN, KAJAN OCH HERDEN <td r>89

<td>ÖRNEN OCH PILEN <td r>47

<td>ÖRNEN OCH RÄVEN <td r>97

</table>
</chapter>

<chapter name="Planscher i färgtryck">

<h2>PLANSCHER I FÄRGTRYCK</h2>

<table o>
<td>HAREN OCH SKÖLDPADDAN <td r>Titelplansch

<td>MÅNEN OCH HANS MODER <td r>Till sida 8

<td>GRANEN OCH BJÖRNBÄRSBUSKEN <td r>» » 22

<td>DEN UNGA KRABBAN OCH HENNES MODER <td r>» » 32

<td>GRODAN SOM KVACKSALVARE <td r>» » 40

<td>DEN SKEPPSBRUTNE OCH HAVET <td r>» » 49

<td>SVARTINGEN <td r>» » 59

<td>DEN FÖRVANDLADE KATTEN <td r>» » 70

<td>LEJONET OCH ELEFANTEN <td r>» » 80

<td>DE TVÅ KRUKORNA <td r>» » 90

<td>TRÄDEN OCH YXAN <td r>» » 92

<td>MYGGAN OCH LEJONET <td r>» » 104

<td>VANDRARNE OCH PLANTANTRÄDET <td r>» » 140

</table>
</chapter>

<chapter name="Räven och druvorna">

<h1>Aisopos’ Fabler</h1>

<img></img>

<h2>RÄVEN OCH DRUVORNA</h2>

En hungrig räv fick se några druvor hängande på en

vinstock, vilken slingrade sig kring ett högt träd.
Han ville gärna komma åt dem och försökte flera
gånger men förgäves.

Då vände han dem föraktfullt ryggen och sade till

sig själv: ”De äro alldeles säkert sura ännu.”

Det är icke utan att åtskilliga människor göra på

samma sätt i liknande fall.

<img></img>
</chapter>
<chapter name="Näktergalen och höken">
<h2>NÄKTERGALEN OCH HÖKEN</h2>

En näktergal satt i ett träd och sjöng så vackert,

som bara en näktergal kan göra. Då fick en
hungrig hök syn på honom och grep honom i sina klor. I sin
nöd bad näktergalen höken att han ej skulle äta upp
honom. Ty icke kunde väl den, som var så liten, räcka
till att fylla hökens stora mage. Om höken var
hungrig, vore det väl bättre att han sökte få tag i en större
fågel, sade näktergalen. Men höken svarade kärvt:
”Jag vore väl tokig, om jag släppte en liten stek som
jag har i mina klor, för att jaga efter en stor som jag
inte ser skymten av.”

De starke veta bäst vad som gagnar dem själva —

och skadar de svaga.
</chapter>

<chapter name="Eken och vassrören">

<h2>EKEN OCH VASSRÖREN</h2>

En ek som stod vid randen av en flod hade ryckts

upp med rötterna av vinden och vräkts omkull
bland vassen. Förvånad frågade den vassrören: ”Hur
kommer det sig, att ni, som är så bräckliga och svaga,
ej ryckas upp med rötterna av den hårda vinden, som
jag ej kunde stå emot, fast jag är så stark?” ”Jo”,
svarade vassrören, ”det kommer sig av att ni starka
ekar sätta er till motvärn och strida mot vinden, medan
vi böja oss undan för den. Därigenom ryckas ni upp
med rötterna, men vi bärga oss oskadda.”

Det kan vara bättre att ibland böja undan för

människors vrede än att sätta hårt mot hårt.
</chapter>
DEN BLINDE OCH VARGUNGEN

En blind man hade så fin känsel att när helst han

fick beröra någonting med sina fingrar, kunde han
säga vad det var. En gång hade man tagit en
vargunge och lagt i hans sköte. Han trevade länge med
händerna kring denna och sade till sist tveksamt: "Om
det här är fött av en varg eller av en räv eller av någon
annan levande varelse kan jag icke säga. Men det vet
jag, att icke är det lämpligt att släppa ett sådant här
djur in i fårahjorden."

Vad ont är kan anas om det också icke ses.

APAN OCH RÄVEN

Apan och räven voro en gång ute och vandrade och

kommo därvid i tvist om vem som var av finaste
börd. Var och en sökte på bästa vis förhärliga sina
förfäder. Medan de tvistade, gingo de förbi en
kyrkogård. Då tittade apan upp mot himlen och suckade
djupt. Räven frågade varför hon gjorde så. "Jo",
sade apan, "se på alla de där gravvårdarne! Under
var och en av dem ligger en av mina förfäders slavar
eller tjänare. Så mycket tjänstfolk hade de." "Ljug
du tryggt, hur mycket du vill", svarade räven, "ty ingen
av de döda lär stå upp för att vederlägga dig."

Det är lätt att skryta, när ingen kan pröva

sanningen av vad man säger.

3RÄVEN OCH LEOPARDEN

En räv och en leopard tvistade om vem som var

finast. Leoparden visade på sin brokiga, glänsande
kropp och framhöll hur fin den var; där fanns icke en
fläck, som icke var vacker. Icke vågade väl räven
säga detsamma om sin kropp ? "Nej, visst icke",
medgav räven, "men jag har något som är finare än allt
vad du har: mitt förstånd."

Bättre att vara överlägsen till själen än till kroppen.

KORPEN OCH RÄVEN

En korp hade stulit en ost och satt sig på en gren

med den i näbben. Då fick en räv se honom och
kände strax en varm längtan efter osten. Han började
då säga artigheter åt korpen, talade om hur välväxt och
vacker han var och försäkrade till sist att han mer än
någon annan förtjänte väljas till fåglarnes konung,
och utan tvivel också skulle bli väld därtill, om han
bara kunde sjunga. Korpen ville då strax visa räven
att han också kunde sjunga, och stämde upp en låt med
full hals — och tappade osten. Strax sprang räven
fram och nappade tag i osten. "Min bäste korp", sade
han, "jag ser nu att du har alla goda färdigheter och
egenskaper — utom förstånd".

En historia som mången enfaldig människa kan hava

gott av att höra!

4ÅSNAN OCH DESS BÖRDA

En åsna, som bar en stor säck med salt på ryggen,

skulle gå över en flod. Därvid råkade hon halka,
och saltet kom i vattnet. Då saltet blev vått, smälte det
bort, så att när åsnan väl kom upp ur floden, var
hennes börda långt lättare än förut. Detta gjorde åsnan
mycket glad. Så där, tänkte hon, skall jag göra var
gång jag är ute och bär något; då kommer bördan att
bli mycket lättare. Nästa gång hon skulle ut, fick hon
en säck med tvättsvampar att bära på ryggen. När
hon så kom till floden, halkade hon med avsikt och föll
i vattnet. Men den bördan vart visst icke lättare.
Tvärtom sögo svamparne in så mycket vatten, att de
blevo tunga som bly, och åsnan kunde icke resa sig upp
utan drunknade.

Vad som hjälper mot ett hjälper icke mot allting.

BOCKEN OCH VINRANKAN

En bock hade listat sig in i en vinplantering och

fann en vinstock, på vilken druvorna just skulle
till att mogna. Okynnig som alltid började bocken
mumsa på de gröna bladen. "Varför gör du mig illa ?"
frågade vinrankan. "Varför nöjer du dig ej med
gräset på marken ? Men du skall få ditt straff. Snart
skall man slakta dig till offer åt gudarne, och då blir
det vin ur mina druvor som man gjuter över dig."

Vad ont man gör, det får man umgälla i sinom tid.
7RÄVEN MED TJOCKA MAGEN

En svulten räv hade fått syn på en stor korg med

bröd och kött, som några herdar gömt inne i en
ihålig trädstam. Glad kröp han in dit och åt upp
alltsammans. Men när han skulle ut igen, hade han fått
magen så uppspänd och tjock av all maten att han
omöjligen kunde komma igenom den trånga öppningen.
Han började då gnälla och klaga. En annan räv, som
hörde detta, gick fram till hålet och frågade hur det
var fatt. Räven därinne talade om vad som skett och
undrade hur han skulle bära sig åt att komma ut. "Jag
vet ingen annan råd", svarade den andre räven, "än
att du får stanna därinne, tills du blir lika mager som
du var, när du kröp in."

Handlar man obetänksamt, får man bära sitt straff

med tålamod.

MÅNEN OCH HANS MODER

Månen bad en gång sin moder att hon skulle sy

honom en dräkt som passade honom. "Hur skulle jag
kunna göra det?" svarade modern. "Hur skulle jag
kunna sy en dräkt som passar dig? Ena stunden är du
ju en stor fullmåne, andra stunden en liten nymåne och
tredje stunden någonting mitt emellan."

Den som är ombytlig har svårt att få något som

passar honom.

8SKÖLDPADDAN OCH ÖRNEN

En sköldpadda, som fått syn på en örn, tyckte det

var bittert att hon jämt skulle nödgas krypa
långsamt utefter marken, medan örnen flög så högt och
snabbt genom rymden. Hon bad därför örnen lära
henne flyga. Örnen försäkrade henne att det kunde
hon aldrig lära sig. Det var alldeles emot hennes
natur. Men sköldpaddan ville ej lyssna till hans
varningar utan bad blott allt ivrigare att han skulle låta
henne flyga. "Nå, som du vill då", svarade till sist
örnen, tog henne i sina klor och flög högt upp i luften.
"Flyg nu", sade han och släppte henne. Men
sköldpaddan föll som en sten till marken och slog ihjäl sig.

Blind ärelystnad bringar endast fördärv.

VILDSVINET OCH RÄVEN

Ett vildsvin stod vid ett träd och vässade sina betar.
Då kom en räv och fick se vad det gjorde. "Men
hör du", sade räven, "vad gör du så där för ? Du har
ju ingen användning för dina betar, ty här finns ingen
jägare i närheten, och icke hotar någon annan fara
heller." "Jag vet vad jag gör", svarade vildsvinet.
"När faran hotar, då är det så dags att vässa betarne;
men nu har jag dem vassa och färdiga, när faran
nalkas."

Uppskjut ej till i morgon vad du kan göra i dag.

/ 9FRÖJDERNA OCH SORGERNA

En gång i tiden fanns det lika många fröjder som

sorger på jorden. Men så råkade fröjderna och
sorgerna i krig. Sorgerna voro de starkare. De drevo
fröjderna på flykten och förföljde dem över hela
jorden. Fröjderna måste fly till himlen. Där bådo de
'Zeus, den högste guden, att de ej längre skulle vara
tvungna att bo på jorden hos människorna; ty där fingo
de aldrig vara i fred. Zeus svarade, att de ej finge
alldeles övergiva människorna. Men han ville ej tvinga
dem att gå dit ner alla på en gång. Det vore nog om
de besökte människorna en och en. Men sorgerna de
voro alla kvar på jorden. Så kommer det sig att män-,
niskan alltid har många sorger att dragas med, men
fröjderna de gästa henne blott sparsamt.

KATTEN OCH FÅGLARNE

En katt hade fått höra, att några fåglar, som bodde

tillsammans, voro sjuka. Strax förklädde han sig
till läkare och utrustade sig mycket omsorgsfullt med
allt vad till yrket hörer. Därpå tågade han i väg till
fågelhuset, knackade på dörren och frågade hur det
stod till. "Jo tack", blev svaret, "det är ingen fara med
oss, om bara du ger dig i väg så snart som möjligt".

De illasinnade må förskapa sig hur mycket som helst

— de kloka se ändå vad de gå för.
ioSMEDEN OCH HANS HUND

En smed hade en liten hund. Medan smeden stod

och smidde, brukade denne ligga i smedjan och
sova, men så fort smeden höll middagsrast, var han
framme och ville ha litet med av maten. Smeden brukade
också ge honom ett eller annat gott ben. Men en gång,
när han slängt åt honom benen, kunde smeden ej låta
bli att utbrista: "Nog är det eget med din sömn. Medan
jag dunkar och dundrar med släggan på städet, sover
du som en stock. Men så fort jag gör det minsta lilla
ljud med tänderna, är du genast klarvaken."

Då det gäller ens fördel, är man otroligt påpasslig.

HINDEN OCH HENNES KALV

Det var en gång en hind som kallade till sig sin

kalv och sade till denne: "Min käre son, jag har
ett allvarsord att säga dig. Det finns ingenting så
tarvligt som feghet. Du, som av naturen utrustats
med så präktiga horn, och som är så stor och högväxt
till kroppen, du har sannerligen ej det allra minsta skäl
att taga till benen, när hundarne komma." Knappt
hade hon talat ut, förrän hundskall hördes i fjärran.
Genast började hinden darra av skräck, och utan att
alls minnas vad hon nyss sagt till sitt barn, tog hon
själv till bens det fortaste hon kunde.

Gott exempel är bättre än goda lärdomar.

13HUNDEN OCH HANS HUSBONDE

En man som just skulle gå ut och gå, sade till sin

hund: "Vad står du där och gapar för? Skynda dig
nu och gör dig färdig att följa mig, ty jag skall just
ut och gå." "Käre herre", svarade hunden och
viftade lätt på svansen, "jag har redan varit färdig en
lång stund. Jag har bara stått och väntat på dig."

Skyll ej på andra, när felet ligger hos dig själv.

DEN FÅNGNA ÖRNEN

Det var en gång en man som hade lyckats fånga

en örn. För att ej denne skulle flyga bort, klippte
han vingarne på honom och lät honom gå bland
hönorna i hönsgården. Örnen blygdes över sin förnedring och
satt hela dagen hopkrupen i ett hörn och sörjde.
Lyckligtvis vart han snart såld till en annan man. Denne
lät hans vingar växa ut igen, och örnen fröjdades när
han åter kunde sväva fritt i rymden. Full av
tacksamhet mot sin välgörare,'fångade han en hare och bar
till denne. Detta fick en räv se och sade hånfullt till
örnen: "Varför skall du ge skänker åt den där, som
är god emot dig i alla fall? Giv dem i stället åt den
som först fångade dig, eljest kanske han fångar dig
på nytt och klipper dina vingar."

Den ädle ger gåvor åt sin välgörare för att tacka

honom; den listige ger gåvor åt sin fiende för att muta
honom.

14
LEJONET, BJÖRNEN OCH RÄVEN

Ett lejon och en björn hade tillsammans tagit en

hjortkalv men kommo i gräl om bytet. Inom kort
voro de stadda i fullt slagsmål, men då de voro nästan
jämnstarka, lyckades ingen besegra den andra, hur
våldsamt de än tilltygade varandra. Till sist blevo de
båda så utmattade att det svartnade för deras ögon, och
de sjönko till marken, där de lågo oförmögna att röra
en lem. Då fick en räv syn på dem. Han gick först i
ring runtomkring dem för att se efter om de verkligen
icke förmådde röra sig. Nej, det kunde de icke, det såg
han tydligt. Strax störtade räven fram, grep
hjortkalven och sprang bort med den. De andra sågo vad som
skedde men kunde ej hindra det. "O ve", sade de, "att
räven skulle rå på oss båda."

Slagskämpar komma lätt till korta för en listigare.

VALNÖTSTRÄDET
Ett valnötsträd stod vid kanten av en allmän
landsväg och bar fullt med rötter på sina grenar. De
som gingo förbi på vägen ville gärna smaka på
nötterna, och för att få ner dem slogo de med käppar på
trädet eller kastade sten på det. Då suckade
valnötsträdet och sade till sig självt: "Jag olyckliga, jag låter
dem njuta av mina frukter, och till tack misshandla de
mig så där hänsynslöst."

Otack är världens lön.

NORDANVINDEN OCH SOLEN

Nordanvinden och solen tvistade en gång om vern av

dem som var starkast. Medan de trätte, fingo de
syn på en man, som gick på vägen, och kommo överens
om att den som först kunde få mannen att taga av sig
alla sina kläder, den skulle erkännas som starkast.
Först fick nordanvinden försöka, och han tog i med
all sin kraft; han rev och slet allt vildare och vildare i
manteln, som mannen hade på sig. Men ju mer
mannen frös i den hårda blåsten, dess hårdare drog han
manteln omkring sig. Till sist tröttnade nordanvinden,
och nu var det solens tur att försöka. Den lät först
sina strålar falla helt lätt på mannen, och strax tog
denne av sig kappan. Därefter sken solen allt
varmare och varmare, och inom kort stod mannen ej ut
med hettan längre utan kastade av sig alla kläder och
hoppade ner i en flod för att bada.

Det är bättre att övertyga människor med goda ord

än att tvinga dem med våld.

DRAGOXARNE OCH VAGNSAXELN

Två oxar drogo en vagn. Vagnen var tungt lastad,

och axeln gnisslade fruktansvärt. Till sist
ledsnade en av oxarne på olåten, vände på huvudet och sade
till axeln: "Hör du, vad stönar du för? Det är inte
du utan vi som dra vagnen."

Mången låter andra dra, medan han själv stånkar.

16Aisopos' fabler 2HUNDEN SOM BRUKADE BITAS

Det var en gång en falsk hund, som brukade

överfalla folk bakifrån och bita dem utan anledning.
Hans herre tog därför och hängde en bjällra på honom,
så att folk skulle förstå hur farlig han var. Hunden
trodde emellertid att det var mycket fint att bära
bjällra och sprang strax ut på torget och dinglade med
bjällran, för att alla skulle se hur fin han var. Men
en gammal hynda sade till honom: "Var lagom morsk,
du! Ty det är icke som något sorts hederstecken du
har fått den där bjällran, utan tvärtom för att alla
skola förstå vad du är för en slyngel."

Att vara beryktad är icke detsamma som att vara

ryktbar.
KOLAREN OCH LINNEVÄVAREN

En kolare bodde för sig själv i närheten av sin mila.

En dag fick han se att en linnevävare tänkte bygga

sig ett hus alldeles bredvid hans eget. Han gick då
till denne och föreslog, att de skulle bo tillsammans.
Ty det bleve mycket billigare på det viset, och mycket
trevligare skulle de hava, och så skulle de därigenom
bliva till mycket större hjälp åt varandra. "Nej tack
du", avbröt linnevävaren hans utläggning, "det går
jag aldrig med på. Så snart jag vävt en vit duk
kommer du att svärta ner den med din kolstybb."

Lika trives endast med lika.

19ZEUS OCH SKÖLDPADDAN

En gång skulle Zeus, den högste guden, hålla

bröllop och inbjöd för att fira detta alla djuren till ett
stort gästabud. De skyndade alla att infinna sig. Bara
sköldpaddan kom för sent. Det tyckte Zeus var
underligt och han frågade henne dagen efter kalaset om
skälet därtill. "Man har det ändå bäst i sitt eget hus",
svarade sköldpaddan. Det tyckte Zeus just icke var
hövligt sagt och svarade därför: "Gott, jag skall laga att
du alltid får vara i ditt eget kära hus". Och så
befallde han att sköldpaddan alltid hädanefter skulle bära
sitt hus på ryggen.

APAN OCH HENNES UNGE

Zeus, den högste guden, utlyste en gång en stor

tävling. Alla djur skulle få deltaga i den, och det
djur skulle få priset, som hade fött den vackraste
avkomman. Alla djuren trädde i tur och ordning fram
för Zeus, där han satt på högsätet mitt i
gudaförsamlingen, och visade sina ungar, av vilka många voro
mycket vackra. Till sist kom också apan och sträckte
moderstolt fram sin ättling, en liten hårlös, trubbnäst
fuling. Vid den synen brusto alla gudarne ut i skratt.
Men apan sade: "Zeus är den som avgör, vem priset
tillkommer. Men för mig är det där lilla kräket det
vackraste i världen."

Varje mor tycker bäst om sina barn.

20RÄVEN OCH STORKEN

Räven bjöd en gång storken på middag. Men

middagen bestod bara av en tunn gröt, som räven slagit
ut på ett platt stenfat, och varav storken, hur mycket

han än under rävens

hånskratt försökte, ej
kunde få ner det
minsta i sin smala näbb.
En tid efter bjöd
emellertid storken i sin tur
räven på middag och
serverade maten i en
flaska med smal och
lång hals. Följaktligen
kunde han själv med lätthet sticka ner näbben och äta
upp vad som fanns i flaskan, men räven kunde icke
komma åt maten alls
utan fick det kalas han
förtjänade.

På samma sätt går

det ofta till, när folk
disputerar. Somliga
tala så platt att de
andra icke idas höra på.
De andra åter tala så
lärt, att de förra
ingenting begripa.

21BONDEN OCH LYCKAN

En bonde, som grävde i sin trädgård, fann en stor

skatt; en hel mängd guldmynt följde med, när han
drog spaden upp ur jorden. Glad över det oväntade
fyndet, uppsände bonden tacksamma böner till Jordens
gudinna och nedlade var dag en krans i hennes tempel.
Men Lyckans gudinna sade till honom: "Varför ger
du Jorden dessa gåvor, som egentligen borde
tillkomma mig? Ty hade ej Lyckan varit dig nådig, hade du
aldrig blivit så rik. Men om det skulle gå dig illa och
guldet skulle råka i andra händer än dina, då kommer
du sannerligen att klaga högljutt över Lyckans
svekfullhet!"

Var tacksam mot den som tacksamhet förtjänar!

GRANEN OCH BJÖRNBÄRSBUSKEN

En gran, som stod bredvid en björnbärsbuske, sade

skrytsamt till denne: "Du är då inte nyttig till
någonting, men se på mig, av mig gör man hus och alla
möjliga byggnader." "Stackars du", svarade
björnbärsbusken, "du får väl röna hur det känns, när
människorna komma med sina yxor och sågar, för att göra
byggnadsvirke av dig. Då skulle du mycket hellre vilja
vara en liten buske än en stor gran."

Bättre är att vara ringa och leva i ro än att vara

stor och leva i ångest och fara.

22OLIVTRÄDET OCH FIKONTRÄDET

Ett olivträd hånade ett fikonträd, därför att det

fäller sina löv på hösten och står naket en del av
året. Självt stode det däremot grönt och vackert året
om. Det var annat det, tyckte olivträdet. Plötsligt
utbröt en våldsam snöstorm, ty det var vintertid. Snön
yrde ned över träden. Oliven, som hade sina blad kvar,
fick så väldiga snömassor hopade på sina grenar att den
sviktade för bördan, och när stormen tog tag i den,
bröts den tvärt av. Fikonträdet däremot fick ej alls
så mycket snö på sig, utan den gled ner längs dess
nakna grenar till marken. Så stod det oskatt kvar,
medan oliven låg stympad på marken med all sin vackra
lövskrud.

Skönhet utan blygsamhet bringar endast fördärv.

HÖNAN SOM VÄRPTE GULDÄGG

Det var en gång en man, som hade en höna som

värpte guldägg. En dag tänkte mannen för sig
själv: "När det kommer så mycket guld ur hönan, hur
mycket mera guld måste det då ej finnas inne i den.
Så slaktade han hönan och skar och skar i henne för
att få tag i guldgruvan. Men där fanns ingenting.
Hon såg ut precis som alla andra hönor inuti. Så gick
han icke blott miste om allt guldet han hoppades finna
utan ock om det som han hade förut.

Förnöjsamhet är bättre än rikedomsbegär.

23LÄDERLAPPEN OCH VESSLORNA

En läderlapp hade råkat falla ner på marken och

blivit fångad av en vessla, som tänkte äta upp
honom. Han bad för sitt liv. Men vesslan förklarade
att hon icke kunde släppa honom, ty det låg i hennes
natur att föra krig mot alla fåglar. "Men jag är icke
någon fågel", sade läderlappen, "ser du nogare efter,
så finner du att jag är en mus som har vingar." Ja,
det måste vesslan medgiva, och så släppte hon honom.
Litet senare råkade läderlappen återigen falla till
marken och blev fångad av en annan vessla. Han bad då
denna att icke äta upp honom. Men vesslan
förklarade att det måste hon göra, ty hon avskydde alla
möss. "Men jag är icke någon mus", sade läderlappen,
"det kan du väl se, eftersom jag har vingar." Ja,
vesslan trodde honom, och så slapp han lös för andra
gången.

Den läderlappen förstod att vända kappan efter

vinden.

VALPARNE OCH SMÅGRISARNE

En hynda och en so tvistade om sina ungar, ty var

och en tyckte att hennes voro så utmärkta. "Intet
fyrfota djur föder så vackra ungar som jag", utropade
hyndan. "Ja men", genmälde svinet, "kom ihåg att du
föder dem blinda."

Var och en har något fel; ingen är fullkomlig.

24MYGGAN OCH TJUREN

En mygga hade slagit sig ner på spetsen av en tjurs

ena horn. När hon suttit där en lång stund och
skulle till att flyga bort, frågade hon tjuren:
"Kanske du vill att jag skall ge mig iväg nu." "Å",

svarade tjuren,
"eftersom jag inte märkte,
när du kom och satte
dig där, lär jag väl
icke känna någon
skillnad, när du flyger
bort heller."

Ett litet kräk

skall ej göra sig
viktigt.

HÄSTEN OCH STALLDRÄNGEN

Det var en gång en stalldräng som brukade stjäla

bort en del av havren och sälja den för sin egen
räkning i stället för att giva alltsammans åt hästen.
Däremot ryktade och kammade han hästen mycket noga
var morgon, för att denne skulle se fin och välmående
ut. Men förgäves. "Vill du verkligen att jag skall se
fin ut", sade hästen till honom, "då måste du först och
främst låta mig behålla min havre, ty man kan
omöjligen bli vacker, om man icke får äta sig mätt."

Fjäsk är billigare än mat, men mat är bättre.

25BONDEN OCH HANS SÖNER

En bonde hade flera söner, men dessa voro ganska

ovilliga att gräva i jorden. När då fadern låg på
sin dödsbädd, kallade han till sig sina söner och sade
till dem: "Kära barn, jag skall nu snart skiljas hädan.
Men det vill jag säga er, innan jag gått bort. Gräv
länge och flitigt i vår vingård, och ni skola finna något."
Sönerna trodde att fadern talade om en skatt, som låg
nedgrävd i vingården, och så snart han dött, började de
gräva av alla krafter. Så grävde de upp vingården
från den ena ändan till den andra, men ingen skatt
funno de. Men i stället funno de att vingården gav
vackrare skördar än någonsin förr, sedan den blivit så
grundligt uppgrävd.

Fliten är människans bästa skatt.

FISKAREN OCH STRÖMMINGEN

En fiskare kastade sitt nät i havet, men när han drog

upp det, fanns det bara en enda liten strömming
däri, och den bad för sitt liv. "Kasta mig tillbaka i
havet igen", sade den. "Jag är ju så liten nu. Men
när jag vuxit och
blivit större, kan du fånga mig igen,
och då blir jag dig till mycket större gagn." "A", sade
fiskaren, "du vill att jag skall kasta bort en liten
matbit som jag har i handen, och i stället hoppas på en
större, som jag kanske aldrig får. Så dum är jag icke."
Bättre liten och säker vinst än stor och osäker.

26SLÖSAREN OCH SVALAN

En slösaktig yngling hade gjort av med hela sitt

fadersarv, så att han till slut bara hade ett enda
ytterplagg kvar. Då fick han se en svala komma
flygande, den första på det året. Å, tänkte han, nu är
sommaren här, nu behöver man inga ytterplagg längre.
Och så sålde han sitt sista varma plagg och gick ut och
kalasade för pengarne. Men det var ännu långt till
sommaren. Vintern kom igen med storm och köld, och
en dag hittade han svalan ihjälfrusen ute på marken.
"Ack", sade han och skakade av köld i sin tunna
dräkt, "du har visst tagit döden på mig också."

En svala gör ingen sommar.

GRODORNA OCH SOLEN

En gång lät solen kungöra att den tänkte hålla

bröllop. Däröver blevo alla levande varelser
mycket glada och firade en stor fest till solens ära, ty den
var ju deras störste välgörare. Även grodorna
fröjdade sig högeligen. Men en av dem, som var klokare
än de andra, sade till dessa: "Dåraktiga varelser,
varför glädjens I? Sen I ej att fast vi nu bara ha en enda
sol, så är den så het att den mäktar uttorka hela sjöar
och skogar. Tänk då om solen får en son, så att vi få
två solar — då komma vi ju alla att dö av hetta."

Bäst att tänka sig för, innan man prisar sig lycklig.

2 7LOPPAN OCH MANNEN

En loppa hade slagit sig ner på en man och bet

honom gång efter annan på ett mycket otrevligt sätt.
Till sist lyckades mannen få tag i henne. "Vem är du",
sade han då eller snarare skrek, så ond var han, "vem
är du, som äter och äter på alla mina lemmar ända tills
du alldeles gör kål på mig utan skäl och utan
ceremonier?" "Å käre", ropade loppan i dödsångest, "skona
mig, döda mig icke! Ty icke kan väl jag göra dig
någon stor förtret, jag som är så liten." Men mannen
log och svarade: "Jo var lugn att jag ej släpper dig
levande ur mina händer. Ty du må vara hur liten som
helst, du är i alla fall bara till förtret, och det'till den
grad att du aldrig bort födas."

Man bör icke hava överseende med något ont, även

om det är aldrig så litet.

LAMPAN

En lampa, som var väl fylld med olja, stod och brann
med hög låga. Den tyckte den lyste så klart att
den sade till sig själv, att icke ens solen kunde lysa
klarare. Just i detsamma kom en vindfläkt och släckte
lampan. En av dem som voro inne i rummet tog och
tände den igen men sade samtidigt: "Brinn, lampa,
men skryt icke! Ty solens ljus kan ingen vind släcka."
Skryt ej, när det går dig väl; lyckan är flyktig.

28DELFINERNA, VALARNE OCH SPIGGEN

Delfincrna och valarne hade råkat i krig. Medan

striden var som hetast,kom en spigg händelsevis
till stridsplatsen och tyckte det var sorgligt att se hur
djuren förödde varandra. Den erbjöd sig därför till'
skiljedomare åt de stridande. Men en av delfinerna
snäste strax av spiggen med orden: "Hellre slåss vi
tills vi alla, både valar och delfiner, äro döda, än vi
välja en sådan som dig till skiljedomare."

När storfolk slåss, kan småfolk intet bättre göra än

hålla sig undan.

VARGEN I FÅRAKLÄDER

En varg hade räknat ut att han mycket lättare skulle

komma åt fåren, om han själv förskapade sig till
ett får. Han klädde sig därför i ett fårs hud och gav
sig in i fårflocken. Han var så väl förklädd att herden
tog honom för ett får och lät honom följa med de
andra in i fårfållan om natten. Där lade han sig att sova
bland hjorden för att ej väcka misstankar, medan
herden stängde grinden och såg till att det ej fanns något
hål i stängslet. Men händelsevis behövde herden ett
stycke fårstek till kvällsvard. Han tog därför en lång
kniv och gick in att slakta ett får. Det första djur han
stötte på var vargen, och så fann denne sin egen död
i stället för att bringa död åt fåren.

Den som gräver en grop åt andra faller själv däri.

31LEJONET, ÅSNAN OCH RÄVEN

Ett lejon, en åsna och en räv hade slagit följe och

givit sig ut på jakt. Ett stort byte fingo de. När
de tyckte sig ha fått nog, tillsade lejonet åsnan att
fördela bytet mellan de tre jägarne. Åsnan delade det i
tre lika stora delar och bad de två kamraterna välja
var sin del. Men lejonet blev så uppbragt över detta
sätt att dela att det tog och åt upp åsnan i en
handvändning. Därpå befallde det räven att dela bytet.
Räven delade det så att han lade alltsammans i en stor
hög åt lejonet, utom en liten, liten bit som han sparde
åt sig själv. "Käre vän", sade lejonet helt förnöjt,
"vem har lärt dig att dela så där bra?" "Åsnans öde,
ers nåd", svarade räven.

Bäst att taga lärdom av andras olyckor.

DEN UNGA KRABBAN OCH HENNES MODER

Det var en gång en krabbmamma som sade till sin

dotter: "Men, kära barn, varför går du alltid på
snedden? Det är väl mycket bättre att gå sin väg rakt
fram." "Kära mor", svarade krabbdottern, "vill du
blott vara snäll och själv gå vägen rakt fram, så skall
jag genast följa efter dig." Ja, modern försökte gå
rakt framåt, men det gick icke alls, och så stod hon där
med skammen inför sin dotter.

Det är lättare att giva sköna lärdomar än att själv

leva efter dem.

32LEJONINNAN OCH RÄVHONAN

Det hände en gång, att alla fyrfotadjuren kommo i

tvist om vem som var duktigast att föda ungar.
"Se på mig", sade rävhonan till lejoninnan, "hur
många ungar jag föder vartenda år. Men du, du föder
under hela ditt liv blott en." "Ja", svarade lejoninnan,
"en, men ett lejon."

Det är ej på mängden det beror utan på värdet.

KLIPPAN PÄ RHODOS OCH DEN

SKRYTSAMME HOPPAREN

En idrottsman, vilken just ej hörde till de styvare,

hade varit ute på långresa. När han kom hem,
berättade han vitt och brett om alla idrottssegrar han
hade vunnit. Framför allt skröt han över att han
hoppat ner från en klippa på ön Rhodos, ett hopp så svårt
att ingen i mannaminne hade vågat göra det. Om den
saken kunde många vittna, sade han, ty en hel hop
folk hade sett när han hoppat; men tyvärr var ingen
av dem närvarande. "Å", inföll då en av hans
landsmän, "du behöver icke alls åberopa några vittnen. Vi
tro dig ändå, bara du vill vara snäll och hoppa ner från
den där klippan, som vi ha härhemma. Den är
visserligen ej så hög som klippan på Rhodos, men rätt svår
i alla fall. Tänk du så här bara: Här är Rhodos, här
kan jag göra språnget!"

Gärningar äro bättre än stora ord.

Aisopos' fabltr 3 33DEN FÅNGNE TRUMPETAREN

Det var en gång en krigshär, som hade blivit slagen

och tagit till flykten. Fienderna förföljde och
dödade så många de hunno fatt. Bland andra lyckades de
få tag i en trumpetare. Denne bad dem enträget att ej
döda honom. "Jag har ju ej gjort er något ont", sade
han, "jag bär ju intet mordvapen. Den här trumpeten
är det enda jag har." Men fienderna svarade: "Desto
större skäl ha vi att döda dig. Ty med den där
trumpeten gör du oss större skada än med något mordvapen.
När du blåser i den, eggar du alla de andra till att slå
ihjäl oss."

Det som verkar på själen är starkare än det som

verkar på kroppen.

PÅFÅGELN OCH TRANAN

Påfågeln skröt en gång över hur mycket grannare
han var än traiian, som ju, dock är en vacker fågel.
"Se på mina vingar", sade påfågeln, "hur de glänsa av
guld och purpur! Vad du ser tarvlig ut i jämförelse
med mig." "Må vara", svarade tranan, "men mina
vingar kunna när som helst bära mig högt upp i
rymden, så att jag kan flyga solen till mötes och hälsa den
med mitt rop. Du däremot, du får liksom tuppen hålla
dig nere vid jorden, dina granna vingar duga icke att
flyga med."

Bättre vara fattig och duktig än rik och trög.

34TJUVARNE OCH TUPPEN

Några tjuvar hade brutit sig in i en gård, men funno

där ingenting utom en tupp; den togo de alltså och
gingo sin väg. När de så skulle till att slakta tuppen,
bad denne att få slippa. "Jag är till sådan nytta för
människorna", sade han, "jag väcker dem, medan det
ännu är mörkt, för att de skola gå till sitt arbete." Men
tjuvarne svarade: "Så mycket större skäl för oss att
slakta dig! Ty genom att du väcker folket, gör du det
omöjligt för oss fattiga tjuvar att livnära oss med
vårt yrke."

Ju nyttigare man är för hederliga människor, dess

mer hatad blir man av de ohederliga.

35SLAKTAREN OCH TJUVARNE

Två unga män hade gått in i en slaktarbod. Medan

slaktaren ett ögonblick måste gå bort, passade den
ene på och tog ett stycke kött, som han lät den andre
gömma under sin dräkt. När slaktaren kom åter till
disken och fann köttet borta, misstänkte han strax de
båda ynglingarne och frågade om de stulit det. Men
den som tagit köttet svor på att han icke hade det. Och
den som hade köttet under sin dräkt svor på att han
icke tagit det. Slaktaren förstod dock att icke allt stod
rätt till och sade till ynglingarne: "Även om ni kunna
lura mig, så kunna ni dock icke lura gudarne."

Vad som är sant efter orden kan i verkligheten vara

en stor lögn.

DE HUNGRIGA HUNDARNE

Några hundar, som voro mycket hungriga, fingo en

gång se några djurhudar nere i en flod, där de
lagts för att beredas till garvning. Dessa syntes dem
ätbara, men de kunde ej komma åt dem. Då kommo de
på den idén att de skulle dricka upp vattnet i floden, så
kunde de sedan lätt få tag i hudarne. Ja, de drucko
och drucko, men vattnet ville icke minskas. Trots detta
drucko de, mer och mer, och till sist blevo deras magar
så fulla av vatten att de sprucko.
Man bara förstör sig själv genom att jaga efter det
oupphinneliga.

36ORMEN OCH FILEN

En orm hade krupit in i en timmermans verkstad

och frågade verktygen i tur och ordning, om de
hade något att giva den. . Till sist kom den också till
filen och ställde samma fråga till denna. "Du är då
något till dum", svarade filen, "som tror att du kan få
något av mig. Ty jag har icke för vana att giva något
åt dem jag har att göra med, utan snarare att skrapa
åt mig något av dem."

Det var icke värt att begära något av girigbukar.

RÅTTAN
OCH TJUREN

En råtta passade en gång på och bet en tjur i nosen,

innan denne fått syn på henne. Tjuren vart
rasande och satte efter råttan, men hon kilade genast
ned i ett hål. Förgäves sökte tjuren bända upp hålet,
så att han kunde sticka in sitt huvud däri. Hur han
stötte och slet med hornen, vann han intet annat än att
han till sist av utmattning segnade ned på sina knän.
Då stack råttan ut huvudet och bet honom andra
gången. Tjuren vart så ursinnig, att han hoppade och
dansade av vrede, men han kunde ingenting göra. Då
hörde han nerifrån hålet en pipande råttstämma, som
sade: "Var lagom morsk en annan gång! Du tycker
du är oerhört stor och stark. Men ibland kan det rentav
vara bättre att vara liten och klen."

37LEJONET, RÅTTAN OCH RÄVEN.

Ett lejon låg en gäng, medan dagen var som hetast,

och vilade sig i en håla. Då kom en liten råtta
kilande över dess kropp och började krafsa det i
manen. Vredgat reste sig lejonet och började se sig om
efter råttan åt alla håll. En räv, som stod och såg på,
tyckte sig för en gångs skull ha fått ett gott tillfälle
att håna lejonet och sade skrattande: "Det var mig ett
dåligt lejon, som blir förskräckt för en råtta!" "Tror
du det är råttan jag fruktar?" svarade lejonet lugnt.
"Å nej. Det är bara fräckhet och okynne, som jag inte
fördrar av någon som helst."

Litet ofog bör kvävas, eljest kan det följas av stort.

MANNEN OCH ORMEN

En gammal man fann en vinterdag, då han var ute

och gick, en huggorm liggande halvt ihj älf rusen
på vägen. Han rördes över dess olycka, tog upp den
från marken och lade den vid sin barm, för att den
skulle bli varm och frisk igen. Ormen kvicknade snart
till av värmen, men så snart den kunde röra sin hals,
högg den sin välgörare i bröstet. Giftet var dödligt.
När då gubben kände sin sista stund komma, sade han:
"Jag har fått vad jag förtjänat! Varför skulle jag
rädda detta djurs liv, vilket jag snarare bort döda, om
jag ej funnit det dödssjukt?"

Med otack löna de onda välgärningar.

38ÅSNAN I LEJONHUDEN

En åsna hade fått tag i en lejonhud och skyndat att

sätta den på sig. Därpå gick hon omkring och
spelade lejon och skrämde de oförnuftiga djuren alldeles
förfärligt. Till sist mötte hon räven och sökte strax
även skrämma denne. Men räven log och sade: "Å nej,
vill du skrämma mig, så akta dig för att skrika. Hade
du ej gjort det, så hade säkert även jag blivit rädd, men
så fort du skrek, förstod jag vad du är för en åsna."

På samma sätt kunna många människor synas

beundransvärda — så länge de tiga.

39ÅSNANS SKUGGA

En man hade hyrt en åsna för att bära hans

packning under en resa. Åsnedrivaren, som ägde
djuret, var också med på färden. Det vart en het färd,
ty det var mitt i sommaren, solen sken och brände
alldeles förskräckligt. Den enda skugga som fanns var
den som åsnan kastade. Mannen som hyrt henne ville
gå i den skuggan, men där gick djurets ägare redan
förut, och skuggan var för liten för att rymma två
personer. "Hör", sade då den förre, "låt mig gå i
skuggan; ty jag har ju hyrt åsnan." "Nej, pass du",
svarade åsnedrivaren, "det blir ingenting av med den
saken; ty åsnan har du visserligen hyrt men icke
hennes skugga."

. Man får ej allt för pengar.

GRODAN SOM KVACKSALVARE

En groda hade fått för sig, att hon var en mäkta stor
läkare. Hon bad alla djuren komma till hennes
hem i träsket och förkunnade för dem med hög röst:
"Jag är en lärd doktor, som känner till all världens
läkemedel." "Men hur kommer det sig", sporde räven
som var med i djurskocken, "att du, som kan böta alla
andra, icke kan böta dina egna ben utan hoppar
omkring som en lam och ofärdig?"
Därav ordspråket: läkare, hjälp dig själv!

4°VARGEN OCH FÅRET

En varg hade blivit så illa biten av hundarne, att han

låg kullslagen på marken och icke kunde röra sig.
Han fruktade redan att svälta ihjäl, då han fick syn
på ett får, som hade gått avsides från hjorden. Strax
tog han på sig en mycket mild och undergiven min och
bad fåret att giva honom en dryck vatten ur floden,
som rann strax bredvid. "Får jag bara litet att dricka",
sade han, "kan jag nog sedan skaffa mig föda själv."
"Det tror jag nog", svarade fåret, "och därför får du
heller inte något vatten av mig; ty kommer jag till dig
med vatten, förstår jag mycket bra vem du tänker ta
till föda."

Var ej för lättrogen mot de falska!

KVIGAN OCH OXEN

En kviga såg en oxe gå och draga plogen under stor

svett och möda. Hon gick fram till honom och
förehöll honom hur olycklig han var, som fick arbeta
så strängt, medan hon fick gå lös och ledig. Men kort
efteråt, då det stundade till högtid, slapp oxen arbeta,
men kvigan togo de och slaktade. "Stackars kviga",
sade då oxen småleende för sig själv, "nu har du fått
erfara, varför det var som de läto dig gå lös och ledig."

Det är farligt att glädjas över att man har det bättre
än andra.

41YNGLINGEN OCH HÄSTEN

En yngling hade i ungdomligt överdåd stigit upp på

en bångstyrig häst. Strax satte hästen i sken och
for i väg med ynglingen, som varken kunde stiga av
eller hejda hästen. En man, som kom gående på
vägen, vart häpen över den vilda ritten och ropade åt
ynglingen: "Vart skall det bära av ?" "Inte vet jag",
svarade ynglingen, "fråga hästen!"

Mången som synes leda är själv ledd.

VARGARNE OCH HUNDARNE

Vargarne sade en gång till hundarne: "Varför

skola vi egentligen föra krig mot varandra? Vore
det ej bättre, att vi höllo ihop? Vi äro ju nära släkt och
likna varandra i allting utom däri, att ni ha blivit bättre
upplärda. Men vi njuta vår fulla frihet. Ni måste
däremot slava under människorna, kusja för dem och
tåla slag och bära halsband och vakta deras hjordar;
och er lön blir bara att när de äta, kasta de benen åt
er. Lyd vårt råd och följ oss, så äta vi upp hjordarne
gemensamt och leva sedan tillsammans i fröjd och
välmåga." Hundarne läto övertala sig och gjorde vad
vargarne sade. Men när de sedan följde vargarne till
deras håla, kastade sig vargarne oväntat över dem och
beto ihjäl dem på fläcken.

Sådan är den lön, som förrädare skörda.

A*HUNDEN I KRUBBAN

I en krubba full av mjukt och saftigt hö hade en

hund slagit sig ner, och lät icke korna äta det minsta
av höet. "Det var mig ett skönt djur", sade korna,
"själv kan han icke äta av höet, men oss som tycka
om att äta hö unnar han icke att göra det."

Avunden är icke bara ful utan också dum.

RÄVEN OCH DET FÅNGNA LEJONET

En gång hade ett lejon råkat fastna i ett jägarnät.

En räv fick se detta, och strax gick han fram och

började håna lejonet på det grövsta. Lugnt svarade
lejonet: "Det är icke du som har rätt att triumfera över
mig utan den olycka vari jag råkat."

Det är lätt för de svaga att håna de starka, när dessa

råkat i olycka.

43LANTRÄTTAN OCH STADSRÅTTAN

Två råttor, av vilka den ena bodde på landet och

den andra i staden, hade blivit goda vänner och
börjat umgås med varandra. Först bjöd lantråttan
stadsråttan, till sig och dukade upp för sin gäst allt
vad ett ringa lanthus förmår, nämligen säd och rötter
nyss tagna ur jorden. Men stadsråttan bara rynkade
på näsan och sade: "Du lever som en myra, stackars
vän. Följ med mig till staden i stället, skall du få se.
Jag har något till läckerheter att bjuda på. Jag bor i
ett ymnighetshorn jämfört med dig." Ja då,
lantråttan följde med, och stadsråttan förde in sin gäst
i en rik stadsherres skafferi. Där fanns socker, bröd
och fint vetemjöl, alla möjliga ärter och bönor samt
honung och fikon och dadlar och en utsökt ost, som
stadsråttan släpade fram ur en korg. Aldrig hade
lantråttan sett maken. "Var så god och tag för dig
bara", sade stadsråttan och vinkade förnämt med
tassen. Nå, de skulle just börja kalaset. Men strax
öppnades dörren till skafferiet. Förskräckta störtade
råttorna in i ett trångt hål, där de kivades om utrymmet
och trampade varandra på benen. Sent omsider vågade
de sig fram igen och började knapra på ett torrt fikon.
Men strax kom åter någon in i skafferiet för att hämta
något, och råttorna måste tillbaka i hålet igen. "Nej
du", sade då lantråttan, "behåll du dina läckerheter
för dig själv. Du lever kräsligen, men du lever i stän-

44dig livs fara. Jag däremot får visserligen bara äta

örter och rötter, men jag njuter min enkla måltid i
lugn och ro."

Bättre hava en måttlig bärgning i frid än frossa i

rikedom under skräck och oro.

GUMMAN OCH LÄKAREN

En gammal gumma hade fått ont i ögonen och blivit

nästan blind. Hon kom då överens med en läkare
att han skulle söka böta henne, och om det lyckades,
skulle han få hederligt betalt. Läkaren kom och smorde
salva på gummans båda ögon och knöt en bindel över
dem. När sålunda den gamla alls ingenting såg,
passade han på och tog med sig en av hennes saker, då
han gick. Så gjorde han var gång, ända tills huset var
tomt. Strax efter hade gumman blivit bra, och läkaren
fordrade den överenskomna betalningen. Men
gumman ville icke giva honom den. Då drog han henne
inför rätta. Domaren frågade gumman, vad hon hade
att säga till sitt försvar. "Jag hade lovat honom
betalning", svarade den gamla, "om han gåve mig min syn
igen. Men nu ser jag sämre än förr. Ty förr kunde
jag se fullt med saker hemma i mitt hus, men nu ser
jag ej en enda."

De penninghungrige bör man lära att hålla sig på

mattan.

45TONFISKEN OCH DELFINEN

En tonfisk hade en gång anfallits av en delfin och

förföljdes av denne med en sådan fart, att vattnet
forsade om dem båda. Delfinen kom alltjämt närmare
sitt offer, och i sin ångest såg ej tonfisken, att han
styrde rätt på en sandbank, utan slungades av farten
högt upp på denna och kunde ej komma ner i vattnet
igen. Han förstod då att han måste förgås däruppe
på banken. Men även delfinen hade kört med sådan
fart mot stranden, att han slagit sig fördärvad och
just låg i dödsryckningarna. När tonfisken såg detta,
sade han: "Nu dör jag gladare, ty jag ser, att den som
drev mig till döden också själv är dödsdömd."

GRODORNA SOM VILLE HAVA EN KONUNG

Grodorna började en vacker dag tycka, att de icke

levde i
något ordnat samhälle, vilket gjorde dem
mycket ledsna. De skickade därför sändebud till den
högste guden, Zeus, och bådo honom om en konung.
Zeus, som märkte hur dumma de voro, kastade ned en
trädstock åt dem i träsket; den kunde de hava till
konung. När grodorna hörde hur förfärligt det
plaskade, då trädstocken föll ned i vattnet, blevo de
mycket förskräckta och gömde sig nere vid bottnen av
träsket. Men då de märkte att stocken låg stilla och
icke gjorde någon för när, kröpo de upp igen och
tittade på den, och snart intogos de av ett sådant för-

46akt för stocken, att de klevo upp på och satte sig på den.
Men det tyckte de var en dålig konung som lät sådant
ske. Förtörnade gingo de ånyo till Zeus och bådo
honom om en ny konung, ty den förre var ju en ren
slöfock. Men då vart Zeus vred på dem och gav dem
storken till konung. Och han visade sig vara en
konung med kraft i, ty han har hållit på och ätit upp sina
undersåtar ända till denna dag.

ÖRNEN OCH PILEN

En örn, som satt högt uppe på en klippa och spejade
efter en hare, träffades av en jägares pil. Pilens
spets trängde in i hans kropp, men pilskaftet och dess
fjädrar stannade utanför såret. När örnen kände sig
träffad, vände han på huvudet och såg på pilen.
"Dubbelt bittert", sade han, "blir det nu att dö, då jag ser,
att pilens vingar gjorts av örnfjädrar."

47DEN SJUKA HJORTEN

En hjort, som brukade beta på en jämn och bördig

äng, hade blivit sjuk. Han hade emellertid många
goda vänner bland djuren, vilka kommo och sågo till
honom. När de besökte den sjuke, tyckte de dock att de
skulle hava något för sitt besvär och därför åto de
duktigt av det sköna gräset. Omsider vart hjorten åter
frisk, men när han då åter skulle börja beta, fann han
hela ängen alldeles avbetad av vännerna. Då han var
för svag att uppsöka en ny betesplats, omkom han av
hunger.

Tanklös vänskap är icke bättre än fiendskap.

VARGEN OCH LEJONET

En varg hade varit och stulit ett får ur en herdes

hjord och bar just hem det till sin lya, då ett lejon
kom framstörtande och tog fåret ifrån honom.
Vargen vågade ej göra motstånd, men när lejonet drog i
väg med bytet, sade han, i det han höll sig på lämpligt
avstånd, förebrående: "Är det rätt, herre, att ta ifrån
mig min egendom på det där sättet? Du, som är
djurens konung, bör väl minnas rättvisans bud." Men
lejonet bara skrattade: "Har du då fått det här på
rätt sätt?" sade det. "Kanske du vill inbilla mig, att
du fått det till skänks av en god vän till exempel ?"

En rövare råkar alltid till sist ut för en värre rövare.

48]

i
I

i
i

IDEN BADANDE GOSSEN

En gosse hade gått ner och badat i en flod, men

råkat komma ut på djupt vatten och var nära att
drunkna. Lyckligtvis gick just en man förbi, och
gossen ropade åt denne att hjälpa honom. "Men hur
kunde du", utropade mannen, "vara så oförvägen att
bada på en sådan plats, när du icke kan simma 1" "Det
kan nog så vara", svarade gossen i sin tur, "men var
nu snäll och hjälp mig först och gräla sedan."

En god regel lyder: hjälp mer och förmana mindre!

DEN SKEPPSBRUTNE OCH HAVET

Vid ett skeppsbrott hade en man med möda lyckats

uppnå stranden och utmattad fallit i sömn. När
han vaknade, blickade han vredgad ut över havet och
ropade till detta: "Så falskt du bär dig åt! Du ligger
där med spegelblänk yta och lockar människorna ut på
seglats, men så fort de anförtrott sig åt dig, sätter du
alla dina vågor i rörelse och dränker människorna i
deras svall." Då reste sig ur vattnet en kvinnogestalt
— det var havets ande — och svarade mannen: "Hör
du, klandra icke mig utan vindarne. Ty jag vilar lika
slätt och lugnt som jorden, när jag får vara mig själv.
Men plötsligt störta sig vindarne över mig, och då blir
jag alltigenom skum och vilda vågor."

Döm ej efter skenet: mången som synes skyldig till

ett brott, kan ofta vara skuldlös.

Aisopos' fabler 4

49ÄPPELTRÄDET, GRANATTRÄDET OCH

TÖRNBUSKEN

Ett äppelträd och ett granatträd tvistade om vern

som bar de vackraste frukterna. Tvisten blev het,
och härda ord växlades. När den pågått en god stund,
stack en ful törnbuske upp sitt huvud och sade med
viktig min: "Men mina vänner, ha vi nu inte snart
grälat nog?"

Mången småtting vill gärna räknas bland storfolk,

även när dessa bära sig illa åt.

LEJONET OCH VILDÅSNAN

Ett lejon och en vildåsna hade gått ut på jakt

tillsammans och hjälptes åt mycket bra. Så fort de
fått syn på ett djur, som de ville taga, sprang åsnan
i fatt det med sina snabba ben och höll det fast, tills
lejonet hann fram och slog ned det med sin överlägsna
styrka. Då de tyckte sig ha jagat länge nog, tog
lejonet hand om bytet och delade det i tre delar. "Den
första av dessa delar", sade det till åsnan, "tillkommer
mig, därför att jag är djurens konung. Den andra
delen är också min, ty eftersom vi äro två, har jag rätt
till hälften av vad som är kvar. Vad den tredje angår,
så vill jag bara säga, att om du understår dig äta upp
"den, så lär du bittert få ångra det."

Sådan är den rättvisa, som de stora skipa åt de små.

SORÄVEN UTAN SVANS

En räv hade råkat fastna i en rävsax och endast

lyckats rädda sig ur den genom att lämna svansen
i sticket. Detta gjorde honom mycket sorgsen. Han
skämdes så starkt över sitt förstörda utseende, att han
icke fann livet värt att leva, om han skulle leva det
svanslös. Men så fann han på råd. Om han bara
kunde få alla andra rävar att kapa av sina svansar,
så skulle ju ingen fästa sig vid att han gick utan svans.
Därför samlade han de andra rävarne omkring sig och
uppmanade dem i vältaliga ordalag att låta hugga av
sig svansarne. Därmed skulle de visst icke skada sin
skönhet, sade han. Tvärtom skulle det vara en ren
fördel att mista en lem, som strängt taget vore alldeles
överflödig. De andra rävarne åhörde hans tal under
tystnad. Men till sist var det en som upplät sin mun
och svarade: "Min gode vän, vill du verkligen inbilla
oss att du skulle uppmana oss så ivrigt till det där,
om du icke själv skulle få en sådan fördel därav?"

Samma svar kan givas till många vältaliga

mänskliga rådgivare.

SiHAREN OCH HUNDEN

En hund hade drivit upp en hare från hans

gömställe i busksnåret och förföljde honom av alla
krafter. Men fast hunden var en duktig jakthund,
sprang haren fortare än han och lyckades undkomma.
En herde, som åsett jakten, hånade hunden, därför
att haren visat sig vara den bäste snabblöparen av de
två. "Å det var väl icke underligt", svarade hunden,
"ty den som springer för livet springer alltid bättre
än den som bara springer för ett mål mat."

RÄVEN OCH LEJONET

En räv som aldrig förr hade sett ett lejon, fick

plötsligen syn på ett sådant. Han vart så förskräckt,
att han så när hade dött på fläcken. En tid därefter
fick han åter syn på ett lejon. Även nu vart han rädd

52

men icke alls så mycket som första gången. Och när

han sedan för tredje gången fick se ett lejon, hade han
redan blivit så morsk att han gick fram och språkade
med det.

Vanans makt är stor.

HUNDEN, LEJONET OCH RÄVEN

En hund, som trodde sig vara en särdeles duktig

jakthund, fick en gång se ett lejon och började
genast förfölja detta. Ett tu tre vände sig lejonet om och
började ryta. Strax upphörde hunden med förföljelsen
och tog till benen det fortaste han kunde. En räv, som
såg detta, ropade till hunden: "Och du trodde dig vara
starkare än lejonet som icke ens står ut med att höra
det ryta!"

Det går an att vara morsk, när fienden ser ofarlig ut.
SOBONDEN OCH STORKEN

En bonde hade funnit att en massa tranor brukade

fördärva hans säd, i det de åto upp sädeskornen,
så snart de blivit sådda. Han satte därför ut snaror
på åkern. När han en morgon var ute och vittjade
dessa, fann han att flera tranor fastnat i dessa, men
också en stork. Denne bad honom att få slippa lös och
ej bliva ihjälslagen. "Jag är ingen trana", sade han,
"det kan du se på färgen; den är helt olik deras. Jag
är ett gott djur, som aldrig gör människan minsta
skada." Men bonden svarade: "Prata vad du vill,
men dö skall du. Ty jag vet icke annat om dig, än att
du var i lag med de där skadedjuren, som åto upp
säden för mig."

Den som ger sig i dåligt sällskap får stå sitt kast.

ROSEN OCH ETERNELLEN

En eternell, som växte i en trädgård vid sidan av en

ros, sade till denna: "Vilken härlig blomma du är,
älskad både av gudar och människor! Jag prisar dig
lycklig och avundas dig både för din skönhets skull och
för din vällukts." Men rosen svarade: "O eternell,
min lycka varar icke länge. Snart vissnar jag, även
om ingen plockar mig. Men du blommar året om och
förblir hela ditt liv sådan du var i ungdomen."

Det skönaste är städse mest förgängligt.

SOMODERN OCH VARGEN

En hungrig varg var ute för att skaffa sig föda.

Då han gick förbi en stuga i skogen, hörde han
hur en liten gosse grät därinne och hur modern hotade
gossen och sade: "Om du inte hör upp att gråta, så
ger jag dig åt vargen." Det var just något för mig,
tänkte vargen och lade sig att vänta utanför stugan.
När kvällen kom, började gossen gråta igen och sade,
att han var rädd för vargen. "Gråt inte, min lilla pys",
sade då modern, "om vargen bara vågar sig hit, så
ska vi strax slå ihjäl honom." Men då vargen hörde
det, tog han genast till benen och sade för sig själv;
"Det kan då ingen lita på vad folk säger i det här huset."

Bäst att icke taga allt för kontant som folk säger.

DEN RIKE MANNEN OCH GARVAREN

En rik man hade fått en garvare till nära granne,

och då han var van att hava allting fint och
angenämt, var han mycket missnöjd med lukten från
garveriet. Han bad därför garvaren att flytta, ty han
kunde omöjligen uthärda lukten längre. Garvaren
lovade också att flytta men bad om ett litet uppskov för
att hinna ordna för sig. Den rike stötte på honom ett
par gånger till, och garvaren svarade på samma sätt.
Så gick tiden, och hur det var, blev den rike så van vid
lukten, att han snart ej ens märkte den mera.

Månget bekymmer är ej så svårt som det först ser. ut.

SSMANNEN OCH GUDABILDEN.

En fattig
man hade en gudabild, till vilken han
dagligen brukade bedja om hjälp i nöden. Men ingen
hjälp kom, utan han vart fattigare och fattigare. Till
sist miste han tålamodet, tog bilden i benet och slängde
den i väggen. Därvid föll huvudet av bilden, och
strax ramlade en hel massa guld fram ur hålet.
Förtjust skyndade mannen fram och plockade upp guldet,
men till bilden sade han: "Du är då verkligen det
märkvärdigaste och tokigaste ting jag sett. När jag
dyrkade dig, då gav du mig ingenting. Men när jag slog
dig i väggen, då gjorde du mig rik på fläcken."

Avgudar tjäna en bäst, när man övergiver dem.

HUNDEN OCH KÖTTSTYCKET

En hund gick på en spång över en ström med ett

stycke kött i munnen. Då såg han sin egen
spegelbild i vattnet och trodde att det var en annan hund, som
också hade ett köttstycke i munnen, men ett mycket
större, tyckte han, än hans eget. Strax släppte han sitt
stycke för att nappa till sig den andres. Men hur gick
det? Jo, han miste båda, ty hans eget köttstycke flöt
bort med strömmen, och det andra stycket, det fanns ju
bara i hans inbillning.

Den som gapar efter mycket, mister ofta hela

stycket.

56HERMES OCH SKOMAKAREN

Zeus, överguden, tillsade en gång guden Hermes

att giva varje hantverkare en viss portion
lögnaktighet. Hermes samlade också ihop en stor massa
lögnaktighet och gav varje hantverkare en lika stor del
därav. Men när alla hade fått vad de skulle hava utom
skomakaren, fann Hermes att det var mycket mer kvar
än han hade beräknat. Han gav emellertid hela
återstoden åt skomakaren. Så kommer det sig att alla
hantverkare ljuga, men skomakaren allra värst.

Det där var i forntiden, det...

SVARTINGEN

En man hade köpt sig en negerslav. Han tyckte

nog att denne såg bra svart ut, men det kom sig
väl av, tänkte han, att slaven ej blivit ordentligt
tvättad på länge. Jag skall nog få honom vit, mente han.
Så ställde han slaven i en stor balja och hällde över
honom det ena ämbaret vatten efter det andra och
gnodde honom över hela kroppen med alla möjliga
tvålsorter. Men hur mycket än ägaren gnodde, blev
slaven lika svart som förr; allt vad han vann var att
negern vart så förkyld av det kalla vattnet, att han måste
lägga sig till sängs och ej kunde göra något arbete på
flera dagar.

Naturen ändrar sig ej hur mycket än människorna

sträva.

SODE BADA TUPPARNA OCH ÖRNEN

Två tuppar hade råkat i strid om en höna och

slogos så fjädrarna rykte; till sist segrade en av dem
över den andre. Den slagne kröp skamsen undan, så att
ingen såg honom, men segraren satte sig högst uppe på
hönshusets tak och gol ljudeligen, full av fröjd och
övermod. Då fick en örn syn på denne och sköt rakt
ned på honom. Förblindad av segerglädje såg tuppen
ingenting, innan han redan fastnat i örnens klor. Men
den slagne tuppen undgick örnen nere i sitt gömställe
och härskade sedan oomstritt över hönorna.

Skryt fördärvar framgången.

FORMANNEN OCH HERAKLES

En forman var ute och åkte efter två oxar på en

gyttjig och gropig väg. Ett tu tre fastnade ett av
vagnens hjul i en grop, och oxarne ville icke gå längre.
Då ställde sig formannen vid vägkanten och bad till
guden Herakles, vilken han dyrkade mest bland alla
gudar. "Hjälp mig, o starke gud", bad han, "och lyft
upp vagnshjulet ur gropen 1" Men guden svarade
honom: "Tag du själv i och lyft hjulet och slå på oxarne;
när du gjort vad du kunnat, bed då din gud om hjälp.
Men begär icke att jag skall möda mig med det som
du icke själv ids göra."

Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud I

SODEN SJUKE OCH LÄKAREN

En sjuk man klagade en dag för sin läkare, att han

led av så stark svettning. "Det är bara gott", sade
doktorn. En annan dag omtalade han däremot, att han
led av så stark frossa, att han skakade i hela kroppen.
"Det är också bara gott", sade läkaren. Tredje dagen
befanns det återigen, att den sjuke led av vattusot,
men läkaren försäkrade att det var bara gott, det också.
Kort efter kom en vän till den sjuke och frågade, hur
det stod till. "Jo tack", svarade denne, "jag har så
mycket som är gott i kroppen, att jag snart dör av allt
det goda."

Misstro dem som bara säga vad de tro dig vilja höra!

MANNEN OCH DE TVÄ KVINNORNA.

En medelålders man, som redan fått en del grå hår

på hjässan, tyckte om två kvinnor på en gång.
Den ena av dessa var gammal, den andra ung. Den
gamla tyckte det var tråkigt, att mannen skulle se
yngre ut än hon själv. När mannen var hos henne,
brukade hon därför rycka ut de mörka hårstråna från
hjässan, så att han skulle bli helt gråhårig. Den unga
tyckte i sin tur, att mannen såg för gammal ut för
henne, och brukade därför rycka ut de grå hårstråna.
Följden blev, att mannen inom kort var alldeles skallig.

Man bör aldrig älska två på en gång.

SOLÄRKAN OCH JORDBRUKAREN

En lärka hade byggt sitt bo på ett sädesfält; i boet

var fullt med ungar, som just hade fått fjädrar
men ännu icke kunde flyga. Emellertid hade säden
börjat gulna, och när sädesfältets ägare en kväll gick
där förbi, sade han för sig själv: "Nu är skördetiden
inne, jag skall be mina vänner komma och hjälpa mig
skära." En av de små lärkungarna hade hört detta
och sade till sin moder, att nu finge de lov att flytta,
ty ägaren tänkte kalla dit sina vänner för att skära
säden. "Då kunna vi lugnt bo kvar", sade lärkan, "ty
om man litar på sina vänner, får man aldrig någonting
gjort." Några dagar efteråt kom ägaren åter till åkern
och såg att säden nu var så övermogen, att kornen
började falla ur axen. "Å", sade han, "jag ser att jag i
morgon dag måste tinga mig folk, som skär säden, och
betala dem bra." Då sade lärkmamman till sina ungar-:
"Nu måste vi genast flytta, ty nu litar han ej längre
på vännerna utan på sig själv."

BJÖRNEN OCH RÄVËN

En björn stod en gång och skröt ljudeligen över att

han var människovänligare än något annat djur.
Ty björnen har rykte om sig att aldrig äta någon död
människa. Men räven som stod och hörde på det stolta
talet, inföll leende: "Det vore bättre, om du åte de döda
människorna och läte de levande vara i fred."SVANESÄNGEN

Det säges att svanarne sjunga härligt i dödsstunden.

En gång hade en man köpt en svan och en gås, den
förre för nöjes skull men den senare för att få en god
stek vid tillfälle. När det så blev tid att slakta gåsen,
gick mannen ut en kväll och skulle sticka honom men
råkade få fatt i svanen i stället. Svanen förstod att
hans sista stund var kommen och stämde därför upp
sin härliga dödssång. Men då förstod mannen att han
tagit orätt fågel och släppte strax svanen, som han alls
icke ville döda.

Sångens makt är stor.

DEN GAMLE MANNEN OCH DÖDEN

En gammal man hade varit och huggit ved i skogen

och bar hem ett stort vedfång på sina axlar.
Bördan var tung och vägen lång. Till sist tyckte sig
gubben alldeles digna av trötthet. Han kastade då ner
bördan på vägen, klagade högljutt över sitt olyckliga liv
och önskade att Döden strax måtte komma. Mycket
riktigt kom också genast Döden och frågade vad han
ville honom. "Jag ville bara", svarade gubben helt
stillsamt, "att du skulle hjälpa mig få upp den där
vedbördan på ryggen igen."

Livet är människan kärt, även när det förefaller

bittert.

Alsopos1 fabUr 5HÄSTEN OCH HJORTEN

Det var en tid då hästen ännu ej blivit tämd av

människan utan levde i frihet. Han betade det sköna
gräset på skogsängarne och drack källornas klara
vatten. Då kom en hjort och började äta upp gräset för
honom och grumla vattnet i källorna. Däröver vart
hästen mycket vred, men han kunde ej göra något åt
hjorten, ty denne var snabbare än han. Därför bad
han människan om hjälp. "Ja", sade människan, "jag
skall hjälpa dig, om du låter mig lägga ett betsel i din
mun och bestiga din rygg. Då skall jag jaga hjorten
och döda honom med mitt kastspjut." Hästen lydde
och lät människan betsla och sadla sig. Men när sedan
hästen ville bli fri från sin ryttare igen, vägrade denne
att släppa honom, och hästen hade ju fått betslet i sin
mun och var ohjälpligt fången.

Det hände en gång att en härskare bad folket

upprätta en stark här åt honom, för att. han, som han
sade, skulle kunna kriga mot folkets fiender. Då
berättade en vis man folket denna fabel.

OXEN OCH PADDAN

Då en oxe en gång var nere vid ett träsk för att

dricka, råkade han trampa, ihjäl en liten padda.
Strax efter kom dennas moder dit öch frågade hennes
bröder var hon fanns. "Ack", svarade dessa, "hon

SOär död; ett stort fyrfotadjur har krossat henne under

sina klövar!" "Hur stort var egentligen det där
djuret", sporde modern, "var det .så Stort som så?" och
hon började blåsa upp sig. "Ä, mycket större",
svarade de små paddorna. "Var det så stort som så då ?"
sporde modern igen och blåste upp sig ännu mer.
"Nej,- ännu mycket större", blev svaret. Då blev den
gamla paddan förtörnad och började blåsa upp sig så
våldsamt att de små ropade med en mun: "Kära
mamma, låt bli, låt bli, ty långt innan du kan bli så
stor som oxen, spricker du mitt itu!"

• Det är farligt för de små att försöka likna de stora.

SOSTJÄRNKIKAREN

En stjärnkunnig man brukade varje afton gå ut för

att kika på stjärnorna. En kväll hade han gått
långt utanför staden, där han bodde, utan att han
märkte det, ty han tänkte bara på sina stjärnor. Medan
han nu alltjämt gick med blicken lyftad mot himmelen,
råkade han plötsligt ramla i en brunn. Förtvivlad
ropade han på hjälp. En man kom fram till
brunnskanten, och när han fick se vem som låg i brunnen, sade
han: "Å, är det du, som tittar så ivrigt på himmelen,
att du ej ser var du går på jorden?"

Vad ovanefter är kan ingen nå,

som ej har fäste för sin fot på jorden.

SÄNGFÅGELN OCH LÄDERLAPPEN

En sångfågel satt i sin bur och sjöng vackert men

endast om natten. En läderlapp som flög förbi
frågade, varför den gjorde så. Det vore väl större
skäl att sjunga om dagen. "Ack, det gjorde jag också
förr", sade sångfågeln, "men det var därigenom som
jag blev tagen och satt i bur. Nu har jag blivit visare
och sjunger endast om natten." "Det är så dags att
vara vis nu", svarade
läderlappen, "då du icke längre
har något gagn av det. Du borde ha varit så där vis,
medan du ännu var fri."

Det är för sent att ångra sig, sedan olyckan är skedd.

SOFÅGELFÄNGAREN OCH LÄRKAN

Medan en fågelfängare höll på att utlägga sina

snaror, flög en lärka förbi och frågade vad han
gjorde. "Jag grundlägger en stad", svarade fågelfängaren
och gick därpå och gömde sig. Lärkan, som trodde
honom och icke anade någon fara, flög ned till marken
och började äta av det utlagda lockbetet. Strax
fastnade hon i snaran och fågelfängaren sprang fram och
grep henne. "Är det på det viset du grundlägger en
stad", sade lärkan, "lär du icke få många som vilja
bo däri."

Våldet förstör men uppbygger icke.

DEN TAMA ÅSNAN OCH VILDÅSNAN

En vildåsna stod en gång och såg på hur en tam

åsna gick och bar på en tung börda. Hon började
då håna denna: "Du lever ett slavliv", sade hon, "men
jag är lycklig som har min frihet och aldrig måste bära
några bördor. Jag söker mig själv min föda uppe på
bergen, efter eget behag, men du måste taga din mat
ur andras händer och bära träldomens ok och ständigt
tåla slag." Just i detsamma uppenbarade sig ett stort
lejon som var ute för att söka sig föda. Det vågade ej
angripa den tama åsnan, ty hon var åtföljd av en
åsne-drivare, men vildåsnan, som var ensam, kastade det sig
över och fick sig ett gott mål på henne.
Friheten är ljuv men farlig.

SOFLODERNA OCH HAVET

Floderna sammangaddade sig en gång och började

tvista med havet. "Hur kommer det sig", sporde
de havet försmädligt, "att vårt vatten är gott och
drickbart så länge vi rinna genom landet, men blir
salt och odrickbart, så snart vi flyta ner i dig?" Helt
lugnt svarade havet: "Låt bli att flyta ner i mig, så blir
ert vatten inte salt."

Råkar du illa ut, så sök skulden först hos dig själv!

DEN FÖRVANDLADE KATTEN

Det var en gång en katt som hade gripits av kärlek

till en vacker gosse. Hon ville nödvändigt gifta
sig med denne och bad fördenskull kärlekens gudinna
Aphrodite att omskapa henne till en flicka. Ja,
Aphrodite tyckte alltid synd om dem som ledo av olycklig
kärlek och skapade därför om katten till en ung,
vacker flicka. Så fick hon gossen. När de just blivit gifta
och lågo i sin sängkammare, fick Aphrodite lust att
veta, om katten också blivit omskapad till sitt sinne,
när den fick en mänsklig gestalt. Hon sände därför in
en liten råtta i sängkammaren. Så fort flickan fick
se denna, glömde hon vad hon var, störtade upp ur
sängen och började förfölja råttan för att äta upp den.
Men då vart gudinnan vred och gjorde strax om henne
till en katt igen.

Det är lättare att ändra sitt utseende än sin själ.

SOKRABBAN OCH RÄVEN

En krabba hade lämnat sitt hem i havet och klivit

upp på land. Medan hon strövade omkring på
landbacken, fick emellertid en hungrig räv syn på
henne och störtade genast fram och grep henne. När
krabban förstod att hon skulle bli uppäten, utropade hon:
"Det sker mig bara rätt, ty varför skulle jag, som är
ett vattendjur, giva mig till att leva på landbacken?"

Bäst att leva det liv som passar en och icke jaga efter
något annat.

FÅREN OCH HUNDEN

På den tiden då alla djuren kunde tala, sade en gång

fåren till sin herre: "Nog är det eget att vi, som
ge dig ull och lamm och mjölk att göra ost av, aldrig
få någon god mat av dig utan måste själva söka vår
föda ute på marken. Men hunden, som icke alls ger
dig något nyttigt, han får jämt alla möjliga
läckerbitar från ditt eget bord?" Hunden, som hört vad
de sade, svarade dem: "Det gör er herre sannerligen
klokt i. Ty jag är den som skyddar er både mot
tjuvaktiga människor och mot rovlystna vargar. Om jag
icke vore, skulle ni icke få någon föda alls utan själva
bli uppätna av andra." Då tego fåren och klandrade
aldrig mer att hunden hade det bättre än de själva.

Pocka ej på större gunst än du förtjänar!

71DET FÖRÄLSKADE LEJONET

Ett lejon hade en gång blivit förälskat i en lantmans

dotter och bad att få henne till maka.
Lantmannen ville naturligtvis ej lämna bort sin dotter till ett
vilddjur, men vågade å andra sidan ej säga nej till en
så stark och farlig friare som lejonet. Därför fann
han på följande utväg: Då lejonet nästa gång kom och
enträget framställde sin begäran, svarade han, att det
skulle få flickan, men på ett villkor: det måste låta
rycka ur alla sina klor och alla sina tänder; ty flickan
var så förfärligt rädd för dessa. Ja, lejonet offrade
gärna allt för sin kärleks skull och lät rycka ut både
klorna och tänderna. Men när det sedan kom tillbaka
och ville hämta flickan, skrattade lantmannen åt
djuret, som nu ej längre var farligt, och drev bort det
med hugg och slag från sin gård.

Kärleken gör blind.

MANNEN OCH SATYREN

Det var en gång en man som träffade en satyr,en

av de där vilda varelserna som hava bockfötter,
bockhorn och bockskägg men eljes se ut som människor.
De två kommo överens att bliva goda vänner. Så
voro de ute och gingo en kall vinterdag. Mannen
började då blåsa på sina händer. "Varför gör du så
där?" frågade satyren. "För att värma händerna
naturligtvis", svarade mannen. Så kommo de hem tillmannen, och fingo sig var sitt
fat med varm gröt, för
att de riktigt skulle få kölden ur kroppen. Men gröten
var alldeles för varm för att ätas, och därför snörpte
mannen ihop munnen och började blåsa på den. "Vad
blåser du nu för då?" sporde satyren. "För att få
gröten kall naturligtvis", sade mannen. "Vad",
utbrast satyren, "kan du blåsa både varm och kall luft ur
en och samma mun? Hur kan du tänka dig, att jag
skulle våga vara vän med en sådan?"

Det är dumt att övergiva sina vänner, i fall man

någon gång icke rätt förstår vad de göra.

73GETINGEN OCH ORMEN

En geting hade slagit sig ner på en orms huvud och

stack den gång på gång med sin gadd utan att
tröttna. Ormen led förfärligt därav men kunde ej
på något sätt bli kvitt sin fiende eller värja sig mot
dess stygn. Då kom en tung lastvagn körande, och
i sin förtvivlan lade ormen huvudet på vägen för att
låta vagnshjulen krossa detta och getingen på samma
gång. "Jag dör själv på detta sätt", sade den, "men
■min fiende dör också."

VARGEN OCH HÄSTEN

En varg, som var ute och strövade på marken,

råkade på ett vackert havrefält. Men vargen kan
ju icke äta havre, och därför hade han ingenting annat
att göra än gå sin väg. Just då mötte han en häst.
"Se", sade han åt denne, "se all denna vackra havren!
Den har jag upptäckt, men jag har icke ätit upp den
utan spart den åt dig, öch nu skall det bliva mig ett
nöje att stå här och se på hur munnen går på dig".
Men hästen avbröt hans granna tal och sade: "Å, min
bäste, om bara vargar kunde äta havre, så skulle det
sannerligen icke blivit dina ögon utan din måge, som
du unnat det nöje du talar om."

Det är måttligt ädelt att bjuda andra på det som

man icke kan använda själv.

SOVILDÅSNAN OCH LASTÅSNAN

En vildåsna fick en gång se en tam åsna som låg

och solade sig på en grön äng och tuggade på det
sköna gräset. "Hur lycklig är inte du mot mig!"
utbrast hon då. "Välfödd ser du ut, och riklig föda får
du." Men strax efter fick vildåsnan se den tama åsnan
komma släpande på en tung börda, och åsnedrivaren
gick efter och slog henne med piskan, när hon icke gick
fort nog. "Jag tror sannerligen", sade då vildåsnan,
"att jag inte har någon anledning att avundas dig.
Ty jag ser nu hur dyrt du får umgälla din goda
för-plägnad."

Bättre frihet och fattigdom än välmåga och slaveri!

ÅSNAN OCH GUDABILDEN

En åsna gick på en väg och bar en gudabild på

ryggen. Alla människor som hon mötte under
färden stannade, när de sågo gudabilden, och bugade sig
djupt inför den. Åsnan trodde att det var för henne
de bugade sig. Stolt och förtjust däröver, stannade
hon tvärt och ville icke gå längre. Ty, tyckte hon, en
som var så fin att alla bugade sig för henne behövde
icke gå och släpa på tunga bördor. "Ånej", sade
åsnedrivaren och gav henne ett rapp med piskan, "så långt
har det ändå inte gått att människor buga sig för en
åsna."

Tag icke åt dig själv den ära som ägnas andra!

SOKATTEN OCH TUPPEN

En katt hade fångat en tupp men han ville icke äta

upp honom, innan han hittat på någon god
förevändning därför. Följaktligen sade han att tuppen bara
var till förtret för människorna, då han ju gav hals mitt
i natten och ej lät dem sova i fred. Då tuppen genmälde
att detta var till stor nytta för människorna, eftersom
de kunde komma upp i tid och göra sina sysslor, hittade
katten på en annan förevändning, nämligen att tuppen
förde ett dåligt liv, då han ju hade sin mor och sina
systrar till fruar. När då tuppen förklarade att han
även därmed var sitt herrskap till nytta, eftersom de
fingo mycket flera ägg på det viset, så utbrast katten:
"Nej, du må komma med hur många skenfagra svar
som helst, jag tänker i alla fall inte svälta längre"; och
så åt han upp honom.

Kan en illasinnad icke hitta på någon god

förevändning för sitt dåd, så gör han dådet utan någon
förevändning.

HARARNE, ÖRNARNE OCH RÄVARNE

Hararne hade en gång börjat krig mot örnarne. De

uppmanade rävarne att bliva deras
bundsförvanter. "Det skulle vi gärna ha blivit", svarade dessa,
"om vi inte händelsevis hade vetat, vilka som äro era
fiender och hurudana ni själva äro som krigare."

De svaga äro ej eftertrådda som bundsförvanter.

SOFRUN OCH TJÄNARINNORNA

En kvinna, som var änka, höll sina tjänarinnor i

mycket strängt arbete. Tidigt var morgon, så
fort som tuppen gol, väckte hon dem och satte dem till
deras sysslor. Tjänarinnorna blevo alldeles
förtvivlade över det rastlösa arbetet och tyckte till sist att de
finge lov att:döda tuppen, ty det var ju den som väckte
deras fru så där tidigt. V ore bara tuppen borta, tänkte
de, så funnes det ingen som kunde väcka frun, och då
kunde icke heller hon väcka dem. Ja, de dödade
tuppen. Men vad blev följden? Det gick icke alls som
de hade tänkt sig. De fingo det mycket värre än förr.
.Ty så länge frun hade tuppen, gick hon aldrig upp,
innan han gol. Men nu, då hon icke längre visste
vad
tiden var liden, gick hon upp mycket tidigare än förr
och väckte tjänarinnorna mitt i natten.

Med knep vinner man intet, man bara skadar sig

själv.

ARABEN OCH KAMELEN

En arab frågade sin kamel, vilken han just lastat,

om han tyckte bäst om den väg som sluttar uppför
eller den som sluttar utför. "Varför glömmer du att
fråga mig om den jämna vägen?" svarade kamelen.

Många människor äro så intresserade av'konstiga'

ting att de glömma bort de enkla.

SOLEJONET OCH ELEFANTEN

Lejonet gick en gång och kände sig alldeles
förtvivlat. Stort var det och skönt och vassa tänder
hade det i käken och vassa klor på fötterna, och det
var starkare än något annat djur. Men det hade ett
fel. Hur väldigt det var, så vart det alldeles förskräckt,
så snart det hörde en tupp gala. Detta gjorde lejonet
så förtvivlat, att det smädade den som skapat det
sålunda och kallade sig sj älvt ett fegt kräk och önskade
sig döden för att få slut på sin skam. Medan det gick
omkring och sörjde på det där sättet, mötte det
elefanten. Det hälsade vänligt på denne och ställde sig och
språkade med honom. Under samtalets gång märkte
det att elefanten hela tiden stod och vickade med
öronen. "Vad är det åt dig?" sporde lejonet, "varför kan
du ej hålla örat stilla en enda minut?" Elefanten
kastade en ängslig blick på en mygga som just for förbi
och svarade: "Ser du det där lilla djuret som surrar
så förskräckligt? Om det lyckas krypa in i
hörselgången på mig, är jag dödens." "A", utropade lejonet,
"vad jag var dum som önskade mig döden! Alltid har
jag det bättre ställt än elefanten. Han är ändå
räddare av sig än jag, ty en tupp är dock för mer än en
mygga."

Man skall aldrig tro sig själv vara den olyckligaste

i världen.

SODE TVÄ GRODORNA

Två grodor voro grannar. Men den ena bodde i en

skön djup pöl, där det aldrig saknades vatten, och
där ingen störde henne. Den andra däremot levde i en
liten vattenpuss mitt på vägen. Grodan i pölen
brukade jämt förehålla sin granne, att hon borde lämna sin
osäkra boplats på vägen och i stället komma och leva
hos henne i den rara pölen. Men grodan på vägen
svarade, att hon trivdes där hon var och ingalunda ville
ändra sina vanor. Allt ombyte var tråkigt och
bedrövligt, tyckte hon. Ja, hon stannade, och inom kort
låg hon krossad på vägen, överkörd av ett vagnshjul.

Var ej slav under vanan!

TRÄDGÅRDSMÄSTAREN OCH HANS HUND

En trädgårdsmästare hade en hund som råkat falla

i en brunn. Trädgårdsmästaren ville hjälpa upp
honom därur och kiev för den skull själv ner i
brunnen. Men hunden trodde att husbonden tänkte
knuffa honom ännu längre ner och högg därför sina
tänder i denne. Vred och blödande måste
trädgårdsmästaren klättra upp ur brunnen igen. "Det gick mig
som jag förtjänade", sade han, "ty varför skulle jag
försöka rädda en som tydligen ville taga död på sig
själv?"

De oförståndiga misskänna och angripa ofta sina

hjälpare.
Aisopos' fabler 6

81DEN GIRIGE

En girig man hade utbytt allt vad han ägde mot

guld, och guldet smälte han ihop till en stor klump,
som han begrov i sin trädgård. Och det var som hade
han begravt sin själ och sitt förstånd på samma gång
som guldet. Var dag gick han bort och grävde upp
klumpen för att vara viss på att den fanns kvar. En
gång fick en av hans tjänare syn på honom, medan
han stod där och grävde, och förstod strax vad det var
han höll på med. Så snart den girige gått bort,
passade tjänaren på och grävde upp guldklumpen och
tog den med sig. När den girige nästa dag kom för
att se efter sin skatt, var skatten borta. Bara ett tomt
hål visade var den legat. Då började han gråta och
riva sitt hår i förtvivlan. En man, som gick förbi,
undrade vad som stod på. Den girige talade om att
han fått sin kära guldklump bortstulen. "Å, var det
ingenting annat", sade mannen, "då har du intet skäl
att sörja. Ty ditt guld var i verkligheten aldrig
riktigt ditt. Tag en gråsten och lägg i gropen i stället
och inbilla dig att den är guldklumpen! Du kommer
att hava lika stor glädje och nytta av den. Ty jag hör
ju, att medan guldet var kvar i din ägo, vågade du
aldrig göra något bruk därav."

En saks värde beror icke på den själv utan på det

bruk vi göra därav.

82HUNDEN OCH HAREN

En hund fick en gång syn på en hare och började

strax jaga denne. Han lyckades ock få fatt i
haren, men när detta väl var gjort, visste han icke
vad han skulle taga sig till med sitt byte. Ena stunden
bet han haren, andra stunden slickade han honom
under ideliga svansviftningar. "Men käre du", sade till
sist haren, "vad är egentligen meningen med det här?
Om du vill mig väl, varför biter du mig? Och om du
vill mig ont, varför viftar du på svansen?"
, Bättre en ärlig fiende än en tvetydig vän.

83BJÖRNEN OCH VANDRARNE

Två vänner voro ute och vandrade. Plötsligt fingo

de syn på en stor björn, som kom springande rakt
emot dem. Den ene tog då genast till benen och sprang
in i en skog, där han gömde sig. Den andre lyckades ej
komma undan så fort utan förstod att björnen skulle
hinna upp honom. Han kastade sig då ned på marken
och låtsade sig vara död. När björnen kom fram och
nosade på honom, höll han andan, ty det säges att
björnen äter aldrig lik. Björnen bet honom icke heller
utan gick sin väg. Den andre vandraren, som sett men
icke förstått vad som hänt, vågade sig då fram ur
skogen och frågade sin kamrat hur han kunnat förmå
björnen att gå sin väg utan att skada honom. Hade han
månne viskat något i örat på björnen? "Ja, det gjorde
jag", svarade den andre, "jag viskade så här: giv dig
aldrig ut på vandring med en vän som springer ifrån
dig i farans stund!"

I nöden prövas vännen.

VARGEN OCH GOSSEN

En varg överrumplade en gång en gosse, som låg

och drog sig i gräset, men då vargen redan var
mätt, föll det honom in att skämta med gossen i stället
för att strax äta upp honom. Han sade därför åt
gossen, att om han kunde svara honom absolut sannfärdigt
på tre frågor, så skulle han släppa honom. Därpå

84frågade han gossen: "Är du glad att se mig?" "Nej,

alldeles tvärt om!" svarade gossen. "Tycker du att
du burit dig klokt åt?" frågade vargen vidare. "Nej,
mycket dumt, eftersom jag lät dig få tag i mig", blev
svaret. "Vad tycker du om vargar?" ljöd vargens
tredje fråga. "Jag önskar, att de alla måtte ömkligen
förgås", sade gossen rent ut, "eftersom de göra oss
människor mycket ont, utan att vi gjort något ont åt
dem." "Jag ser, att du verkligen törs tala sanning",
sade vargen och lät gossen gå utan att skada honom.

Sanningen är bästa vapnet, även mot fiender.

SOLDATEN OCH HANS HÄST

En soldat, som tjänade vid rytteriet, hade en bra

ridhäst. Så länge det var krig, gav han denne gott
och rikligt foder, och hästen hjälpte honom väl i alla
faror. Men när kriget tog slut, då lät han hästen gå i
strängt arbete och bära tunga bördor utan någon vila
samt gav honom endast agnar att äta. Så kom det bud
att kriget hade brutit ut igen, och soldaten skyndade
sig att betsla sin häst och själv kläda sig till strid. Men
när han hoppade upp i sadeln för att rida till hären,
sjönk hästen, kraftlös och utpinad, till marken. "Du
får gå med fotfolket hädanefter", sade han till sin
herre, "ty mig, din häst, har du gjort till en åsna, och
nu lär det ej bli lätt för dig att göra om mig från åsna
till häst igen."

85LEJONEN OCH HARARNE

Hararne höllo èn gång ett stort möte och beslöto

att hädanefter skulle ej de starka djuren få roffa
åt sig hur mycket de ville, utan allt skulle delas lika
mellan alla djuren. De framförde dessa sina krav till
djurens herrar, lejonen. "Era förslag kunna nog vara
bra"', svarade dessa, "men de sakna någonting,
nämligen klor och tänder. Detta ha däremot vi. Därför
blir allt vid det gamla."

I nödfall måste man kunna sätta makt bakom rätten.

VARGEN OCH TRANAN

En varg hade fått ett ben i strupen och kunde icke

få ut det. I sin nöd bad han tranan sticka in
sin långa' näbb i hans hals och draga ut benet; gjorde
hon dèt, skulle hon få en vacker vedergällning. Ja,
tranan drog ut benet. Men så snart vargen blivit
fri från sitt onda, gjorde han min av att utan vidare
gå sin väg. "Än vedergällningen då?" frågade
tranan. "Vedergällningen?" svarade vargen
hånskrattande 'och visade samtidigt sina tänder på ett menande
sätt. ' "Är det ej vedergällning nog att du haft ditt
huvud, inne i vargens gap och fått draga ut det
helskinnat?"

Det finns sådana, sorri tycka sig ha gjort sin iiästa ert
stor tjänst, när de ej lönat välgärningar méd hugg
och slag.

86MAGEN OCH FÖTTERNA

Magen och fötterna råkade en gång i tvist.

Fötterna förklarade att de voro mycket starkare
än magen; bästa beviset därpå var att de icke endast
kunde röra sig själva utan gingo och buro på magen
till på köpet. "Men kära ni", svarade magen, "om inte
jag gåve er näring, så skulle ni varken kunna bära mig
eller röra er själva."

Den som ger oss mat är värd att aktas.

ÖRNEN, KAJAN OCH HERDEN

En örn flög en gång ilsnabbt ned från en klippspets

och grep ett får i sina klor. Detta såg en kaja
och tänkte för sig själv: Det där var styvt gjort, det
får jag också lov att göra. Strax flög hon ned med
stort buller och bång och satte tårna i ullen på ett
får. Naturligtvis rådde hon ej lyfta detta, men i
stället trasslade hon in sina fötter i ullen, så att hon
ej kunde komma lös. Herden, som hörde hur hon
skrek och fåret bräkte, kom springande och tog fast
henne, klippte av hennes vingspetsar, så att hon ej
skulle flyga bort, och gav henne åt sina barn. "Vad är
det här för en fågel, far?" frågade barnen. "Det är en
kaja", sade fadern, "men den vill gälla för en örn."

Vill man gälla för mer än man är, skördar man både
skam och skada.

89DE TVÄ KRUKORNA

Två krukor, den ena av lera men den andra av

koppar, hade blivit tappade i en flod, och strömmen
förde dem med sig. Medan de alltså flöto sida vid
sida på vattnet och därvid råkade komma nära
varandra, sade lerkrukan till kopparkrukan: "Håll dig längre
bort från mig, är du snäll! Du hör till dem som jag
helst beundrar på avstånd.
 Det behövs nämligen bara
att du en enda gång vidrör mig litet vårdslöst för att
jag skall springa i tusen bitar."

Mången kan vara farlig utan att vilja något ont.

MANNEN OCH LEJONET

En man och ett lejon hade blivit vänner och voro

ute och gingo tillsammans. Under sin vandring
fingo de syn på ett bildhuggarverk, som stod vid sidan
av vägen, och vilket föreställde en man dödande ett
lejon. De började samtala om bilden, och marinen
sade helt stolt: "Se hur mannen besegrar lejonet!
Så mycket starkare äro vi män än ni lejon." "Men",
svarade lejonet, "så är det också en man som gjort
bildverket. Om vi lejon kunde hugga bilder i sten, skulle
vi nog låta dem visa hur lejonen'besegra männen." !

Tro ingen som skryter över sina egna segrar. Fråga

först motparten hur han anser att det gick!'

90KVINNAN OCH HÖNAN

En kvinna, sora var änka, hade en höna, vilken

värpte ett ägg var dag. Kvinnan kom emellertid
på den tanken att om hon gödde hönan riktigt
grundligt, så skulle kanske denna värpa två ägg om dagen.
Hon gav därför hönan så mycket mat som denna
någonsin orkade äta, ja ännu mer. Följden blev att
hönan vart så fet och trög att hon icke lade några ägg alls.

Snålheten bedrar visheten.

DE TVÅ HUNDARNE

En man hade två hundar. Av dessa använde han

den ena till jakthund, medan han hade den andra
bara som sällskapshund. När jakthunden hade
fångat något byte, gav alltid husbonden även den andra
hunden en stor bit med därav. Detta förtröt
jakthunden. "Jag får ständigt springa i skogen", sade han,
"och jaga djur med svett och möda, men du gör
ingenting, utan ligger bara och äter dig fet av det byte jag
fångar." "Må så vara", svarade sällskapshunden, "men
felet är inte mitt utan vår husbondes, som inte lärde
mig något nyttigt utan bara att njuta frukten av
andras mödor." ■1
Mången som synes orättrådig är själv utan skuld;
omständigheterna hava skulden;

9iGRISEN OCH FÅREN

En herde hade köpt en gris, och i brist på svinstia

lät han denne vistas i fårhuset tillsammans med
fåren. En dag kom herden in i fårhuset och högg grisen
i nackskinnet för att taga honom med sig. Då började
denne skrika och spjärna emot av alla krafter. "Vad
skriker du för?" sade fåren förebrående. "Inte föra
vi ett sådant där väsen, när vår husbonde kommer och
tar med sig någon av oss." "Nej, det tror jag det",
svarade grisen, "ty när han kommer och tar någon av
er, så gör han det för att klippa av er ullen eller för att
mjölka er. Men när han kommer och tar mig, så är
det för att slakta mig, och det är en annan sak det."

Man kan ej alltid döma andra efter sig själv.

TRÄDEN OCH YXAN

En fattig vedhuggare hade råkat bryta sönder

skaftet på sin yxa. Han bad då träden i skogen att de
skulle skänka honom virke till ett nytt skaft. De stora
träden, som härskade över de andra, tyckte att detta
var en blygsam begäran och läto honom taga stammen
av en ung ask till yxskaft. Men så fort vedhuggaren
fått sin yxa färdig, började han hugga ner det ena
stora trädet efter det andra. "Ve oss", utropade då
träden, "vår givmildhet har blivit oss till fördärv. Men
varför skulle vi också uppoffra den stackars asken?"

Man bör nog vara givmild, men med förstånd.

92KATTEN OCI-I RÅTTORNA

Det var en gång ett hus som var alldeles överfullt

med råttor. Till sist fick en katt höra talas
därom och gav sig strax dit. Då vart det annat av.
Katten tog den ena råttan efter den andra och åt upp
henne. Men när råttorna sågo hur de gingo åt den
ena efter den andra, kröpo de ner i sina hål och vågade
sig aldrig upp mera. Katten förstod då att här
krävdes list för att komma åt råttorna. Därför klättrade
han upp till en spik på väggen och hängde sig på den,
så att det såg ut som han vore död. När råttorna ej
hörde något vidare av katten, vågade till sist en av
dem titta fram ur hålet och fick se hur katten hängde
där. Men hon stannade där hon var. "Nej min bäste",
sade hon till katten, "även om du omskapar dig till en
gammal påse, så akta vi oss nog för att komma i din
närhet."

Den kloke aktar sig för den som en gång lurat

honom, även om denne tager på sig en aldrig så oskyldig
min.

GETHERDEN OCH DE OLIKA

GETFLOC-KARNE

En getherde, som varit ute och vallat sina getter

uppe på bergen, fann vid hemkomsten om kvällen
att en flock vilda getter sällat sig till hans hjord.
Däröver vart han mycket glad. Då det sedan vart oväder

93flera dagar i sträck, så att han ej kunde låta getterna

beta ute på marken, gav han sina egna getter bara
jämnt så mycket foder som de behövde för att
uppehålla livet, men de främmande getterna gav han av
sitt bästa foder så mycket de ville hava. Ty han tänkte
att på det viset skulle han locka dem att stanna kvar
hos honom för alltid. Men när det åter blev vackert
väder och han släppte ut alla getterna i det fria,
sprungo vildgetterna strax sin väg igen. Getherden ropade
efter dem och förebrådde dem deras otacksamhet: de
övergåvo ju honom, fast de hade fått bättre mat än
hans egna getter! Men vildgetterna ropade tillbaka:
"Just därför lämna vi dig. Ty liksom du nu
försummat dina egna getter för att hylla oss, så kommer du
en gång att försumma oss, sedan vi blivit dina, för
att hylla nya främmande getter."

Så går det, när man försummar sina egna för att

ställa sig in hos främmande.

HUNDEN SOM SKULLE PÅ KALAS

En hund hade blivit bjuden på kalas av en aniian

hund, vilkens herre skulle göra en fest för några
vänner. Han dröjde ej att efterkomma inbjudningen.
När han alltså stod i köket och såg vilken storartad
måltid man höll på att tillrusta, sade han till sig själv:
"O vad det där skall smaka gott! Här kommer jag att
bli så proppmätt att jag ej behöver äta en bit på hela

94dagen i morgon." Men då kocken såg hur den

främmande hunden stod där och viftade med svansen i glad
förväntan, tog han honom ögonblickligen i bakbenen
och kastade ut honom. När hunden snopen och
gnällande gick därifrån, mötte han några andra hundar,
vilka förut hört talas om det stora kalaset och nu ville
höra hurdant det varit. "Jo", svarade hunden och
tog på sig en belåten min, "där var så mycket att äta
och framför allt så mycket att dricka att jag
sannerligen icke kan säga på vad sätt jag till sist kom ut
genom dörren."

Bäst att hålla god min i elakt spel.

VARGEN OCH HERDARNE

En varg gick förbi en fårfålla, där några herdar

sutto och åto ett nyss slaktat får. "A", sade den,
"de ha dödat ett får. Men om jag hade gjort det, vad
de då skulle ha fört för ett väsen!"

FISKARNE OCH NÄTET

En fiskare kastade ut sitt nät i havet, på ett ställe

där det var fullt med både stora och små fiskar.
Men när han dragit det i land och undersökte sin
fångst, fann han att bara stora fiskar fastnat däri.
De små fiskarne hade nämligen lyckats undkomma
genom maskorna i nätet.

Det kan vara bra att vara liten och farligt att vara
stor ibland.
95VARGEN, RÄVEN OCH APAN

En varg anklagade en gång en räv för att ha

bestulit honom på ett värderikt föremål. Räven nekade
emellertid till stölden. Då drog vargen honom inför
rätta. En apa tjänstgjorde som domare. Seda'n de båda
parterna en lång stund tvistat med varandra,
avkunnade slutligen apan följande utslag: "Jag tror ej att du,
varg, blivit bestulen på något föremål, fast du påstår

96det. Men jag tror att du, räv, ändå är en tjuv, fast
du nekar så fint."

En skälm är alltid en skälm, även om han någon

gång blir orättvist anklagad.

ÖRNEN OCH RÄVEN

En örn och en räv hade ingått fostbrödralag och

flyttat i närheten av varandra för att få vara så
mycket som möjligt tillsammans. Men en dag när
räven var ute och strövade, fick örnen se att han hade
en massa ungar i sin lya. Örnen, som just var ute och
letade efter mat åt sina egna ungar, tog rävungarne i
sina klor och bar dem hem till sitt bo, där de snart
voro uppätna. När räven kom hem och såg vad som
skett, harmades han djupt både över förlusten av
ungarne och över örnens svek, som han icke kunde
hämnas. Ty örnen var ju oåtkomlig däruppe i sitt näste.
Men straffets dag kom fortare än han väntat. En tid
efteråt rövade örnen ett stycke kött, som låg över en
eld för att stekas. Ett par glödande kol råkade följa
med köttstycket till boet, utan att örnen märkte det.
Boet tog eld och brann upp, varvid alla örnungarne
ramlade ned på marken. Strax rusade räven fram och
åt upp dem, och så vart örnens svek till fördärv för
honom själv.

Aisopos' fabler. 7 Q7KAJAN SOM LYCKATS FLY

En man hade fångat en kaja och givit den åt sina

barn att leka med, sedan han först bundit ett snöre
vid hennes fot. Kajan vantrivdes i fångenskapen hos
människorna, och en dag, då hon redan blivit så tam,
att man lät henne gå fritt omkring, passade hon på och
flög tillbaka till sitt bo. Men när hon strax efter skulle
flyga ut och skaffa sig mat, fastnade snöret, som ännu
satt kvar på foten, vid en gren. Hon kunde ej komma
loss och förstod snart, att hon måste dö av svält. "Ve
mig", utropade hon då, "när jag nu äntligen lyckades
fly från träldomen hos människorna, då miste jag livet,
på samma gång som jag vann friheten."

LEJONET, VARGEN OCH RÄVEN

Lejonet, djurens konung, hade blivit gammalt och

låg sjukt i sin håla. Alla djur kommo dit för att
höra efter hur det stod till med konungen utom räven.
Då passade vargen på och förtalade räven hos
lejonet. Han framhöll vilken vanvördnad denne visat sin
store konung, när han ej ens kom för att efterhöra dess
hälsotillstånd. Av en händelse kom räven just då och
råkade höra vad vargen sade. När lejonet rytande
sporde varför räven uteblivit så länge, svarade denne:
"Ingen av dem som äro här har varit så intresserad
för din välfärd som jag. Ty jag har gått omkring

98överallt för att finna en läkare som kunde säga hur

du skall bära dig åt för att bli frisk." "Nå, har du fått
veta hur jag skall bära mig åt?" frågade lejonet. "Ja",
sade räven, "jag vet ett osvikligt medel. Du skall
strax ta och flå vargen och svepa om dig hans varma
skinn." Därtill var lejonet genast villig, och vargen
fick låta sitt liv på
fläcken. "Se på dennes öde", sade
då räven till de andra djuren, "och lär därav att en
konung bör man ej mana till vrede utan till mildhet."

Den illfundige fastnar lätt i sin egen snara.

HERDEN OCH VARGUNGEN

En herde hade en gång hittat en nyfödd vargunge

och tagit denne med sig hem samt låtit den växa
upp tillsammans med hundvalparne. Han tänkte att
den som fullväxt skulle göra lika god tjänst som en
hund. Och så visade det sig att när någon
främmande varg kom och ville röva ett får hjälpte den tama
vargen hundarne att mota bort denne. Ja, det hände
rent av att den gav sig i kast med vargar som icke
hundarne vågade sig på och övermannade dessa. Men så
småningom upptäckte herden att får ändå kommo bort,
fast ingen främmande varg tagit dem. Det befanns
snart att det var den tama vargen som själv tog för sig
de byten han ej unnade andra. Så måste herden genast
döda honom.

Den som är född varg förblir alltid varg.

99DEN SKALLIGE OCH FLUGAN

En skallig man blev en gång mycket besvärad av

en fluga som spatserade omkring på hans hårlösa
hjässa. Till sist miste han tålamodet och mättade ett
hårt slag med handen för att döda henne. Men flugan
flög undan, och han träffade bara sitt eget huvud, så
att det sved. Flugan hånade honom därför: "Du ville
slå.ihjäl mig, lilla djur", sade hon, "men skadade bara
dig själv. Fråga ditt svidande huvud om det tycker
att du gjort klokt!" "Jag tror icke huvudet är för-

iooargat på mig", sade mannen,

"det förstår nog att jag icke
gjort det illa med avsikt. Men
det förargliga var att jag icke
träffade dig. Hade du bara fått
vad du förtjänar, så hade
huvudet gärna fått svida dubbelt så
mycket."

DE OENIGA BRÖDERNA

En lantman hade flera söner, vilka ideligen tvistade

med varandra. Fadern förmanade dem ständigt
och jämt till enighet, men de ville icke lyssna till
honom. Till sist beslöt han att lära dem sammanhållning
med handling, eftersom det icke gick med ord. Han
visade dem en knippa av hårt sammanbundna spön och
bad dem bryta sönder denna. Alla sönerna försökte,
den ene efter den andre, men fast de togo i med all
sin kraft och bröto och bände så att svetten lackade,
gick det icke alls. Då upplöste fadern banden som höllo
ihop knippan och bad dem sönderbryta spöna ett och
ett. Ja, det kunde de alla, det gick så lätt som en dans.
Då sade fadern: "På samma sätt är det med er, söner.
Så länge ni äro eniga, kan ingen övervinna er. Men om
ni söndra er inbördes, duka ni lätt under för förste
bäste fiende."

Enighet giver styrka.

IOIBISKÖTAREN OCH BINA

En man som idkade biskötsel märkte en dag att

några tjuvar varit och tagit bort all honungen ur
hans bikupor. Bedrövad stod han framför de tomma
kuporna och undrade vart honungen tagit vägen. Då
kommo bina, som varit ute och flugit, på en gång hem,
och när de funno kuporna tomma och sin herre stående
framför dem, trodde de att det var han som tagit bort
honungen och började stinga honom med sina gaddar.
"Ni enfaldiga djur", skrek den illa tilltygade
bisköta-ren, "tjuven som tog honungen läto ni gå ostraffad sin
väg, men mig, er vårdare, bita ni fördärvad!"

Mången hederlig människa har av misstag fått lida

för skälmars gärningar.

ÅSNAN OCH VARGEN

En åsna hade fått en stor sticka i foten och gick och

haltade. Plötsligt såg hon till sin stora
förskräckelse en varg nalkas. Nu voro goda råd dyra, ty halt
som hon var, kunde hon icke undkomma vargen. Hon
! väntade därför lugnt, tills vargen kom fram, och sade
då till honom: "Min gode varg, jag vet mycket väl, att
du tänker äta upp mig, och när allt kommer omkring
unnar jag hellre dig att få mig till middag, än jag vill
bli uppäten av gamar och korpar. Men gör mig en
tjänst, innan jag dör: drag ut den där stickan ur foten.
På detta sätt gör du också dig själv en tjänst, ty eljest

102får du lätt stickan i halsen, när du äter upp mig."

Vargen fann detta klokt talat, grep tag i stickan med sina
vassa tänder och började draga ut den. Men just som
han fått den loss, gav åsnan honom en spark mitt i
huvudet, så att skinnet skrapades av nosen och tänderna
föllo ur munnen. Därpå sprang hon sin väg på friska
ben. "Det var rätt åt mig", sade vargen, "ty varför
skulle jag, som är född till slaktare, slå mig på
djur-läkarvrket?"

VALLGOSSEN OCH VARGEN

En herdegosse gick i vall med sin hjord strax

utanför en by. En dag fick han lust att driva gyckel
med folket i byn. Ett tu tre började han skrika med full
hals: "Vargen kommer, vargen kommer!" Strax kom
folket springande, så fort benen kunde bära dem, för
att slå ihjäl vargen. Men där var ingen varg, utan
gossen bara skrattade åt dem. Strax efter gjorde
gossen om samma gyckel igen och så ännu en gång. Men
så hände det sig en dag att vargen verkligen kom.
Förfärad började gossen skrika: "Vargen, vargen är här,
kom och hjälp mig!" Men folket i byn tänkte: å nej,
han vill bara lura oss nu som så många gånger förut; >
han får stå där och ropa. Så fick gossen ingen hjälp ,
utan måste se på hur vargen i lugn och ro åt upp hela
hjorden för honom.

Den som ljugit i ett blir misstrodd i allt.

103MYGGAN OCH LEJONET

"lag är icke det minsta rädd för dig", sade en mygga

U till ett lejon; "du kan icke alls mäta dig med mig.
Eller tror du kanske det? Vad är det då du förmår?
Du kan klösa med klorna och bita med tänderna. Men
det kan en käring också, som träter med sin man. Jag
är faktiskt mycket starkare än du. Vill du kanske att
vi skola pröva en dust?" Sagt och gjort.
Uppstämmande ett gny som vore hon en trumpet, flög myggan
rakt på lejonet och satte sig och bet det framme vid
nosen där lejonets hud icke är hårbeväxt. Lejonet
slog och rev efter henne med tassen men lyckades blott

104klösa sönder sig självt. Till sist ledsnade det därpå och
gav upp striden. Myggan hade alltså segrat över
lejonet. Utom sig av stolthet trumpetade hon ännu värre
än förut och flög bort, under avsjungande av en
segersång. Men mitt under sången fastnade hon i ett
spindelnät och kunde icke komma loss utan vart uppäten
av spindeln. "O ve", sade hon när hon såg sin sista
stund kommen, "att jag som har besegrat den största,
farligaste fiende skall falla offer för ett sådant litet
kräk till djur som spindeln!"

Yvs ej över segern, även om den är stor!

RÅTTAN OCH GRODAN

En råtta och en groda hade ingått fostbrödralag.

Men det hade skett i en olycklig stund. Grodan

hade nämligen fallit på den förflugna idén att binda
fast sin fot vid råttans fot, så att de aldrig skulle kunna
bli skilda från varandra. Så länge de gingo omkring
och sökte sig föda på fasta landet, gick allt ganska bra.
Men så kommo de till stranden av en pöl, som grodan
nödvändigt ville ner i. Råttan stretade emot av alla
krafter, ty hon kunde ej tåla vatten, men grodan drog
henne oemotståndligt med sig ner i pölen, där hon
hoppade och plaskade och ropade: "brekekekex, koax,
koax" av bara glädje. Men den stackars råttan, som
icke kunde simma, kom under vattnet och kvävdes.
Hon hängde emellertid alltjämt fast vid grodans fot,

105ty bandet var så hårt knutet att det ej kunde lossas.

När då hennes lik flöt på vattnet, fick en hök se det;
strax sköt han ner, grep det i sina klor och flög bort
med sitt byte. Grodan, som ju var fastbunden vid
råttan, måste följa med, och så föll även hon i hökens
våld och vart uppäten.

Olika par bli sällan lyckliga.

FISKAREN SOM BLÅSTE FLÖJT

En fiskare som kunde blåsa flöjt mycket bra gick en

gång ned till havsstranden med flöjten i ena
handen och ett nät i den andra. Han ställde sig på en
utskjutande klippa, lade ifrån sig nätet och började blåsa
flöjt för fiskarne, i hopp att de godvilligt skulle komma
upp ur havet för att lyssna till den vackra musiken.
Men fast han blåste och blåste i timtal, hade han
ingenting för sitt besvär. Icke en enda fisk kom upp. Till
sist lade han förargad ifrän sig flöjten, tog nätet och
kastade ut det i vattnet. Då han drog upp det, var det
fullt med fiskar. Fiskaren plockade ut dessa ur nätet
och kastade dem på stranden. När de nu lågo där och
sprattlade, ropade han vred till dem: "Ni eländiga djur,
när jag spelade för er, ville ni icke dansa. Men nu,
när jag längesedan slutat spela, dansa ni av alla
krafter."

Det man icke vill göra i tid måste man ofta göra
i otid.

106SPÅMANNEN

En spåman satt på torget och spådde folk vad som

skulle hända dem. Många människor samlades
kring honom för att få veta sitt framtida öde. Men
plötsligt kommer någon springande och ropar åt
spåmannen att tjuvar brutit sig in i hans hus. Alla
dörrar stodo på vid gavel och allt vad som fanns därinne
av värde var borttaget! Spåmannen störtade upp och
sprang hem det fortaste han kunde, under högljudda
klagorop. "Men hör du", ropade en ur folkhopen
efter honom, "hur kommer det sig att du, som förutsäger
andras öden så tvärsäkert, icke hade en aning om vad
som skulle hända dig själv?"

Sådana äro alla spåmän och dylika kvacksalvare.

RYTTAREN OCH LÖSHÅRET

En man, som var ute och red mycket, hade mist sitt
hår och måst skaffa sig löshår. En dag
överraskades han under en ritt av en häftig storm. Den kom
över honom med sådan fart att den slet hatten av hans
huvud och löshåret till på köpet. Några personer, som
sågo detta, började gapskratta åt den stackars mannen.
Men denne sade helt lugnt: "Det var väl ingenting
märkvärdigt att det där håret ej ville sitta kvar på mitt
huvud, när det ej ens ville sitta kvar på dens huvud
som hade det av naturen!"

Ett snarfyndigt svar räddar ur mången klämma.

109BONDEN OCH ÖRNEN

En örn hade fastnat i en fågelfängares snara.

Händelsevis gick en bonde förbi, och han tyckte så
synd om den ståtliga fågeln att han släppte honom lös.
Örnen ville gärna visa sig tacksam därför. En dag
fick han se bonden sitta nedanför en mur, som var så
fallfärdig att den kunde ramla vilket ögonblick som
helst. Men bonden, som vände ryggen mot muren,
anade intet. Då ilade örnen fram, grep bondens hatt
i sina klor och flög bort med denna. Förargad
störtade bonden fram för att om möjligt
fånga tjuven.
När de kommit ett lagom stycke bort, släppte örnen
hatten ned på marken. I detsamma hördes ett
fruktansvärt brak, och när bonden vände sig om, fann han
att muren ramlat ned just över den plats där han
suttit.

Tacksamheten finner alltid utvägar att löna en

välgörare.

DEN NYKÖPTA ÅSNAN

En man hade köpt en åsna men bara på prov, ty

han hade fått löfte att lämna tillbaka henne, om
hon icke visade sig vara bra. Han förde henne till sitt
åsnestall och släppte in henne bland de andra åsnorna.
Den nya åsnan gick då genast och ställde sig bredvid
den lataste och glupskaste bland de gamla. Strax tog

110ägaren henne och förde henne tillbaka till den, som

sålt henne. "Men hur i all världen", sade denne, "kan
du redan veta att åsnan icke är bra? Du kan ju icke
ha hunnit anställa något prov med henne." "Här
behövs intet prov", svarade den andre, "ty jag förstår att
hon måste vara likadan som den åsna hon
ögonblickligen utsökte till sällskap åt sig."

Säg mig med vem du umgås, och jag skall säga dig
vem du är.

SVANSEN OCH HUVUDET

Svansen på en orm klagade en gång över att den
alltid måste gå sist och bara finge släpa efter den
övriga kroppen. Nu hade den ledsnat därpå, sade den,
nu tänkte den gå först hädanefter. Huvudet svarade
att den kroppsdel där ögon och näsa sutto borde väl gå
först på ormen liksom på de andra djuren. Men
svansen gav sig icke, och tack vare sin envishet fick den
till sist råda. Den tog alltså ledningen och satte genast
i väg, men blind som den var ringlade den fram över
de mest oländiga ställen och störtade till sist sig och
hela ormen ner i en avgrund, där den slog sig
förfärligt. Svansen kunde omöjligen taga sig upp därifrån.
Då började den smeka huvudet och sade till detta:
"Ack, kära du, rädda mig bara härifrån, så skall jag
aldrig sätta mig upp mot dig mera!"

Låt förnuftet styra och icke kroppens begär!KILLINGEN OCH VARGEN

En liten getabock hade gått ut och strövat på egen

hand fjärran från den övriga hjorden. Då fick
en varg se honom och satte efter honom. Den lilla
bocken såg att den ej kunde komma undan, varför den
stannade och sade till vargen: "Jag förstår att du
tänker äta upp mig, och det är ingenting att göra åt den
saken. Men låt mig åtminstone få dö en vacker död.

112Tag och spela ett stycke på flöjt så att jag får mig en
sista dans här i livet!" En så rörande bön kunde icke
ens vargen avslå. Han satte sig att spela, och killingen
dansade. Men när vallhundarne, som ej voro långt
borta, hörde musiken, kommo de springande för att
se vad som stod på. Vargen måste taga till benen för
att rädda sig från hundarne och fick icke någon
killing-stek den gången. "Det har gått mig efter förtjänst"*
sade han till sig själv, "ty varför skulle jag, som är
född till slaktare, försöka uppträda som musikant?"

HERAKLES OCH RIKEDOMENS GUD

Herakles var den starkaste hjälte som någonsin

vandrat på jorden. Han dödade lejon, ormar och
vildsvin, tuktade rövare och gjorde många andra
underbara bragder. Därför blev han efter döden
upptagen bland gudarne. Zeus, den högste guden, införde
honom i gudarnes boning, och han hälsade glatt alla
gudarne. Men litet senare inträdde Plutos, rikedomens
gud, i sälen. Då blickade Herakles ner mot golvet och
låtsades ej se denne. Zeus frågade varför han icke
ville hälsa på Plutos, när han så vänligt hälsat alla de
andra. "Jo därför", svarade Herakles, "att jag
märkte, medan jag vandrade på jorden, att den där
guden, Rikedomens, helst höll sig till de dåliga
människorna."

Aisopos' fabler. 8

113JÄGAREN OCH RYTTAREN

En jägare hade skjutit en hare och kom vandrande
vägen fram med haren på ryggen. Då mötte han
en ryttare, som stannade och började språka med
honom om haren, vilken han sade sig vilja köpa. Men
plötsligt ryckte han till sig haren och red sin väg med
denna utan att betala. Jägaren sprang efter så fort
han förmådde för att taga fast tjuven, men han kunde
ju icke springa lika fort som hästen. Till sist såg han
att han omöjligen kunde hinna upp ryttaren. "Hör
du", ropade han då till denne, "jag har bara sprungit
efter dig för att säga att du slipper betala haren. Det
var från början min mening att ge dig den till skänks."

Det kostar ingenting att vara ädel, när man är

maktlös.

RÄTTORNA OCH VESSLORNA

Råttorna och vesslorna lågo i krig. Råttorna blevo

ständigt och jämt besegrade. Förtretade häröver
började de fundera på något sätt att hjälpa upp saken
och kommo slutligen till den övertygelsen att om de
bara skaffade sig officerare, vilket de hittills saknat,
så skulle kriget gå mycket bättre. De valde också
genast några framstående råttor till officerare. Dessa
blevo mycket stolta över sin nya rang, och för att alla

114skulle se vilka stormän de voro, satte de stora horn på

sina huvuden. Så ryckte råttorna ut till strid igen.
Men det gick lika illa som förut. De blevo strax slagna
och måste fly in i sina hål. Alla lyckades också
undkomma utom officerarne. Ty när dessa skulle krypa
ner i hålen, togo hornen emot, och så blevo de uppätna
av vesslorna.

Fåfängan är olyckans moder.

OXARNE OCH SLAKTARNE

Oxarna höllo en gång rådplägning och beslöto att

taga död på alla slaktare. Ty de tyckte sig ha lidit
nog av det slags folket och hade ingen lust att falla
längre, en efter annan, för deras knivar. Redan
vässade de hornen under våldsamt bölande för att gå till
strid. Men då sade en gammal oxe, som dragit upp
många plogfåror i sina dagar: "Tänk er för ett
ögonblick. Om ni nu döda slaktarne, vad händer då ? Tro
ni, att våra liv äro trygga för alltid? Inbilla er icke
det! Alltid finns det folk, som dödar oss oxar. Enda
skillnaden blir, att i stället för slaktarne, som döda oss
snabbt och smärtfritt, kommer oerfaret folk och
misshandlar oss förfärligt vid slakten."

De tanklösa byta ofta ut ett mindre ont mot ett

större.

115LEJONETS KUNGLIGA PÅBUD

Det var en gång ett lejon, som var konung över alla
djuren, och som icke var argsint och vilt och rått
utan milt och rättvist som den bästa och ädlaste
människa. Under sin regering lät det lejonet kalla samman
alla djuren och befallde dem att leva under lag och
rätt inbördes samt hålla frid och vänskap, vargen med
lammet, leoparden med killingen, tigern med hjorten
och hunden med haren. "O", utropade haren, "det

ri6var just något för mig! Hur länge har jag icke längtat
efter den dagen, då de starka skulle bli förbjudna att
göra ont mot de svaga!"

Många små folk i nutiden kunna säga detsamma.

HJORTEN SOM SPEGLADE SIG

En törstig hjort hade gått fram till en källa för att

dricka. När han lutade sig ner över vattnet, fick
han se sin bild däri. Först fick han se sina störa,
ståtliga horn och gladdes mycket över dem. Men när han
sedan fick se sina ben, skämdes han över dem, därför
ätt de voro så smala och spinkiga. Medan han ännu
stod och grubblade över sitt utseende, fick han se ett
lejon störta fram emot honom! Strax tog han till
flykten det fortaste han kunde. Så länge de voro Ute på
slät mark, lyckades han också få gott försprång tack
vare sina snabba ben. Men just som de kommo in i
skogen, där hjorten tänkte finna skydd, fastnade han
med hornen i ett träds nedhängande grenar och
lyckades ej komma lös, innan lejonet upphünnit'honom.
"Ve mig, dåraktige", utropade han, när han kände
lejonets klor i sin kropp; "benen, som kunde blivit min
räddning, dem föraktade jag. Men hornen, som
jag-var så stolt över, de blevo min olycka."

Döm ingenting efter skenet!

117LEJONET, RÄVEN OCH HJORTEN

Ett lejon låg sjukt i sin håla. När dess vän räven
kom för att höra hur det stod till, bad lejonet denne
skaffa hem något gott att äta, ty eljes kunde det
omöjligen komma sig; räven borde därför med förledande
ord locka en stor präktig hjort, som gick omkring och
strövade i skogen, till hålan. Ja, räven gav sig i väg
och fann hjorten. "Min käre vän", sade han till denne,
"jag kommer med en stor och god nyhet. Lejonet,
djurens konung, ligger för döden. Det har allvarligt
övertänkt, vilket djur det skulle utse till sin
efterträdare. Det fann svinet för rått, björnen för trögtänkt,
leoparden för vildsint, tigern för falsk. Därför
stannade det med sitt val vid dig, som är så högväxt, lever
så länge och har så fruktansvärda horn. Följ nu bara
med mig hem till lejonet och stanna vid sjuklägret
under dess sista stunder, så gör det dig säkert till djurens
konung." Den enfaldige hjorten trodde vad räven
sade och följde honom till hålan. Knappt hade den
kommit in där förrän lejonet kastade sig över den.
Hjorten lyckades dock med ett snabbt språng
undandraga sig dess ramar och rädda sig; blott dess ena öra
fick en skråma av lejonets klo. Lejonet röt av vrede
över att det gäckats på sitt byte, och hungern plågade
det svårligen. Det bad därför räven att med
uppbjudande av all sin list locka hjorten för andra gången
till hålan. "Det blir mycket svårt, det", sade räven,

1x8"men för din skull skall jag ändå försöka." Han

uppspårade alltså för andra gången hjorten, som just stod
och hämtade sig efter sin förskräckelse och mottog
räven med vreda ord. Men den skamlöse räven lät sig
intet bekomma utan började i sin tur gräla på hjorten:
"Hur feg och lättskrämd du är!" sade han. "Hur
kan du tro oss, dina vänner, om ont! När lejonet tog
dig i örat med tassen, så var det bara för att tillviska
dig några hemligheter, vilka du som djurens blivande
konung måste känna. Men du tål ju ej ens att man
petar på dig! Nu är lejonet högst uppbragt på dig och
tänker i stället göra vargen till konung. Det blir just
en skön konung! Kom därför tillbaka ännu en gång
till hålan och uppför dig så fromt som ett lam, så
kanske lejonet tar dig till nåder igen. Jag svär dig vid
alla världens ting att det ej skall vederfaras dig något
ont." På detta sätt lyckades verkligen räven få den
stackars hjorten att för andra gången följa sig. Men
när denne då kom in i hålan, passade lejonet bättre på
och dödade genast hjorten. Det fick sig sedan ett
kräs-ligt kalas på dess kött och
inälvor. Räven stod och såg
på. Den lyckades emellertid att smussla undan
hjortens hjärna för sin räkning. När lejonet ätit upp allt
det andra, frågade det var hjärnan fanns. "Hjärnan?"
svarade räven, "det fanns ingen sådan. Hur kan du
tänka dig att ett djur som två gånger lät sig lockas
in i lejonets håla skulle ha haft någon hjärna?"

119Den stolte hästen och åsnan

En häst, vackert växt och klädd i fint seltyg,

sprängde fram på vägen och mötte en åsna, som
gick och bar på en tung börda. "Vik åt sidan, du
tarvliga djur", ropade han till denna, "och gå ej i
vägen för en så förnäm varelse som mig!" Åsnan
gick tyst åt sidan och sade intet. Men kort efter sålde
hästens herre honom till en fattig lantman, vilken
spände honom för gödselkärran. En dag, när han med svett

>120och möda gick och drog denna, mötte han åter åsnan.
"Å", sade denna, "har det nu gått så långt utför med
dig, som var så stolt? Det trodde du ej, när vi senast
möttes."

Högmod går före fallet.

BIET OCH ZEUS

De första bin som funnos i världen bodde på berget

Hyméttos i det gamla Grekland. Där
hopsamlade de den kostligaste honung. En gång flög visen
anda upp till himlen, medförande honung som gåva åt
gudarne. Dessa gladdes så mycket åt honungen, att
överguden Zeus lovade biet att det skulle få vad helst
det begärde. "O höge gud", sade då biet, "giv mig
ep gadd, så att jag kan stinga de människor som
komma och vilja taga min honung. Men gör den så giftig
att de dö av stynget!" Zeus vredgades över denna
begäran, ty han älskade människorna. Men han hade ju
lovat biet att bifalla dess begäran. "Du skall få en
gadd, eftersom du önskar det", sade han därför, "men
den skall bliva till större fördärv för dig själv än för
människorna. Ty när du stinger en människa, skall
du lämna gadden kvar i såret, och i och med gadderi
skall du mista ditt liv."

Är man ivrig att göra sina fiender ont, skadar man

sig själv mer än dem.

121LEJONET OCH MUSEN

Medan ett lejon låg och sov, råkade en liten mus

springa över dess nos och väcka det. Lejonet vart
förtörnat, tog fatt i musen och tänkte äta upp den.
Men musen bad: "Ät icke upp mig, utan släpp mig lös,
så kanske jag en gång kan göra dig en återtjänst."
"Jo, det skulle jag just vilja se", sade lejonet, "vad
tjänst en sådan som du kan göra mig! Men löpa kan
du få i alla fall."

Kort efter råkade lejonet i en fälla och vart

tillfångataget av några män, som bundo det vid ett träd, medan
de gingo hem och hämtade vapen att döda det med.
Lejonet trodde att dess sista stund var kommen. Men
musen hade hört dess stönande och skyndade strax
till hjälp. I ett nu hade den gnagt sönder repet och
lejonet var fritt. "Ser du", sade musen, "du skrattade
åt mig, när jag lovade hjälpa dig. Men nu ser du, att
också en mus kan visa tacksamhet mot ett lejon."

Förakta ej de ringa och fattiga! Utan dem skulle

t. o. m. de stora ofta vara hjälplösa.

VARGARNE, FÅREN OCH HUNDARNE

Vargarne gingo jämt och samt och lurade på fåren

men kunde icke komma åt dem för hundarnes
skull. Till sist beslöto de att skaffa bort hundarne
medels list. De skickade därför sändebud till fåren och

122beklagade livligt det långa krig som rått mellan får

och vargar. Det var, förklarade de, hundarne som
ensamma vore orsaken till kriget. Komme bara de bort,
skulle frid och endräkt råda. Därför ville de nu sluta
fred på villkor att fåren utlämnade hundarne åt
vargarne. Fåren trodde i sin enfald vad vargarne sade
och voro just i färd med att utlämna hundarne. Men
då sade en gammal gumse: "Tror ni jag törs leva kvar
en enda dag hos er, om ni göra på det viset? Det är ju
med nätt nöd vi kunna klara oss för vargarne nu, när
hundarne skydda oss; hur skall det inte då bli, när
hundarne äro borta?"

Man bör giva angriparne skulden, om det uppstår

krig, men icke försvararne.

ORMEN SOM MAN TRAMPADE PÄ

En orm klagade en gång hos Zeus att alla

människor trampade på den. Varför skulle just den
bland alla djuren vara dömd till en så hård lott? Zeus
svarade: "Du skulle ha straffat den förste som
trampade dig. Då hade ingen annan vågat trampa på dig
sedan!"

Den som en gång låtit förnedra sig, blir sedan alltid

föraktad.

123VARGEN SOM LAGSTIFTARE

En varg, som valts till hövding av de andra

vargarne, utfärdade en gång en mycket viktig lag,
som skulle bringa ordning i vargsamhället. Vargarne
finge icke själva sluka det byte de toge, utan allt bytet
skulle samlas på en gemensam plats och sedan delas
lika mellan alla. Händelsevis stod det en åsna och
hörde på. "Det där låter ju mycket bra, o hövding",
sade hön, "men" — och hon skakade betänksamt på
sin man — "hur kommer det sig då att du själv icke
utlämnar dét byte du senast tog till fördelning bland
alla utan har gömt det undan för din egen räkning?"
— Varghövdingen upphävde genast den nya lagen.

Det är trevligare att stifta lagar för andra än att

själv lyda dem.

VARGEN OCH GETEN

En varg såg en get stå högt upp på en klippa och

beta. Han ville mycket gärna hava tag i henne men
kunde icke komma ditupp. Då började han be henne
så vackert att stiga ner till honom, ty däruppe kunde
l^on så lätt falla ner och slå ihjäl sig, sade han, och det
yore mycket bättre bete där han var, och gräset
mycket friskare. Men geten svarade: "Nej du, du ber mig
icke komma ner för att jag skall få gott bete, utan för
att du själv skall få dig en god stek."
Den kloke genomskådar en falsk väns lockelser.

124ÅSNAN, TUPPEN OCH LEJONET

En åsna och en tupp vistades i samma boskapsfålla.

Ett lejon strök omkring i trakten och ville gärna
komma åt åsnan, men så fort det närmade sig, satte
tuppen till att gala med full hals, och då flydde lejonet.
Ty det påstås att lejonet, så modigt det än är, blir
förskräckt, då det hör en tupp gala. Men när åsnan
såg lejonet fly, trodde hon fullt och fast, att det var
för henne det vart så förskräckt. Därför tog hon sig
en dag före att springa efter lejonet för att klappa om
det riktigt. Men så fort de kommit utom hörhåll från
tuppen, stannade lejonet, slog med lätthet åsnan till
marken och åt upp henne.

Den som är född fredlig, bör ej söka utmärka sig i

strid.

LEJONET OCH TJUREN

Ett lejon hade fått syn på en stor och präktig tjur

och gripits av ett starkt begär att äta upp denne.
Men han fann tjuren väl stor och stark för att ge sig
i kast med. Han fann därför list lämpligare än strid.
Alltså lät han hälsa tjuren, att han just skulle slakta
ett får och med anledning därav gärna ville se tjuren
hos sig på en festmåltid. Han tänkte nämligen passa
på att överfalla denne, medan han satt till bords.
Tjuren kom också och fann, att lejonet hade gjort en
väldig massa tillrustningar till måltiden, men intet får såg

127han till. Då gick han sin väg utan att säga ett ord.
Lejonet förebrådde honom detta och frågade, vad han
hade för skäl att gå, innan måltiden börjat. "Jag hade
allt möjligt skäl", svarade tjuren, "ty jag såg, att du
icke hade gjort dig till reds att äta ett får utan en
tjur."

Det finns kalas, som gästen själv får bestå.

MÅSEN, LÄDERLAPPEN OCH TÖRNBUSKEN

En mås, en läderlapp och en törnbuske hade bildat

bolag för att frakta varor på ett skepp och driva
handel med främmande länder. Måsen bestod
skeppet, läderlappen lånade ihop de pengar som behövdes
för affärerna, och törnbusken skaffade en massa vackra
kläder. När de kommo ut på havet, uppstod
emellertid en våldsam storm och skeppet sjönk med pengar
och kläder och allt. De resande räddade med nätt nöd
sig själva. Efter den dagen flyger måsen ständigt tätt
efter vattenytan för att om möjligt få syn på sitt
skepp där nere på havsbottnen. Läderlappen, som ej
kunnat betala igen sina lånta pengar, vågar sig aldrig
ut om dagen av fruktan för fordringsägarne utan fly-*
ger endast omkring på natten. Törnbusken slutligen
sätter sina taggar i folks kläder för att på det viset
skaffa sig andra kläder i stället för dem som den
förlorat.

128ÄSNAN OCH ÄSNEDRIVAREN

En åsna, som var ute på färd med sin drivare, ville

ej hålla sig på släta marken utan sprang upp i
bergen. Icke nog därmed; strax efter ville hon springa
utför en bergvägg så brant, att hon ofelbart måste slå
ihjäl sig på kuppen. Åsnedrivaren, som begrep detta
bättre än åsnan, sökte hejda henne och drog henne allt
vad han orkade i svansen. Men åsnan gav sig ej, utan
satte i väg så hårt, att mannen till sist ej mäktade hålla
henne tillbaka längre. "Så får du väl rå då", sade han,
i det han släppte svansen, "men inte lär du få mycken
glädje av att du rådde."

Den råd lyder är vis, men den som är envis, lyder

inga råd.

ÄSNAN OCH GRODORNA

En åsna, som vadade över ett träsk med en tung

börda på ryggen, råkade halka och falla omkull
i vattnet. Då hon icke förmådde resa sig, började hon
klaga och jämra sig. När grodorna, som bodde i
träsket, hörde detta, sade de förebrående till åsnan: "Hör
du, hur kan du ge dig till och tjuta så rysligt, för att du
får ligga i vattnet en liten stund. Se på oss, vi leva
i vattnet år ut och år in och klaga aldrig någonsin
över den saken!"

Många tro att alla andra måste kunna det som de

själva lärt sig under hela sitt liv.

Aisopos'fabler. 9 120LÄKAREN OCH DEN SJUKE

E n läkare, som var ute och gick, mötte ett liktåg.

Han frågade vem den döde var och fann att; det
var en bekant till honom. "Å den", sade han då, "den
han skulle bara ha avhållit sig från starka drycker och
tagit några ordentliga laxativ, så hade han levat ännu."
"Det där tycker jag verkligen", sade en av
begravningsföljet, "att du kunde ha sagt medan han levde,
och icke först nu när han är död."
Det är lätt att vara vis efteråt.

GETHERDEN OCH GETEN

En gång hade en get sprungit bort från de andra

djuren och gick och strövade för sig själv.
Getherden sökte på alla sätt få henne tillbaka till flocken.
Men hur han än ropade och visslade, kom han ingen
vart med henne. Till sist förlorade han tålamodet
och tog en sten och slängde den på henne. Stenen
träffade getens ena horn och bröt det tvärt av. Då
vart getherden helt
förskräckt. Han tänkte på vad
hans herre skulle säga, om han finge veta vad som
skett. Han bad därför geten att icke tala om det för
hans herre. "Vad du är enfaldig", svarade geten,
"även om jag tiger, skall hornet högt utropa vad du
gjort."

Har man gjort en stor dumhet, är det ej värt att

söka dölja den.

130UGGLAN OCH DE ANDRA FÅGLARNE

Ugglan var den visaste av alla fåglar. När den

första eken spirade upp ur marken, rådde hon de
andra fåglarne att ej låta detta ske utan ögonblickligen
förstöra den späda telningen. Ty ur eken skulle
framväxa ett olycksmedel, som komme att bringa fåglarne
säkert fördärv, nämligen limmet. På samma sätt, när
människorna först sådde linet, uppmanade ugglan
fåglarne att plocka upp alla fröna; ty av linet (varav man
gör snaror och nät) hade de intet gott att vänta. Så ock
slutligen, när hon för första gången såg en människa
skjuta med båge, sade hon till fåglarne, att den där
mannen komma ni ej att kunna undfly med era vingar,
ty fast han själv går till fots, sänder han vingade skott
efter er. Men fåglarne tvivlade på allt vad ugglan
sade och ansågo henne enfaldig. Ja, hon var rentav
virrig, försäkrade de.

Men längre fram fingo de pröva på allt det där, för

vilket hon varnat dem. Då häpnade de och insågo, att
ugglan verkligen varit vis. Sedan den dagen skockas
de alltid kring ugglan, så snart de få syn på henne, och
bedja henne om råd, eftersom hon ju förstår allting
bäst. Men ugglan ger dem aldrig några råd mera utan
endast sörjer över dem.

133VARGEN OCH HERDEN

En varg hölls under flera dagar i närheten av en

fårahjord, men sökte aldrig göra fåren något för
när; han såg nämligen, att herden var närvarande.
Herden, som å sin sida fått syn på vargen, var till en
början mycket misstrogen och övervakade honom noga.
Men när vargen aldrig gjorde något ont, tänkte han
att detta är nog en hygglig varg, som icke vill förgöra
hjorden utan snarare är som en vaktare för den. Trygg
i denna tanke lämnade han strax efter hjorden och gav
sig in till staden, dit han hade ett ärende.
Ögonblickligen passade vargen på och åt upp en hel mängd av
fåren. När herden kom tillbaka och fick se vad som
hänt, blev han alldeles förtvivlad. "Men det är rätt åt
mig", sade han, "eftersom jag överlät åt vargen att
vakta min hjord."

Skenet bedrager, isynnerhet de lättsinniga.

BOSKAPSHERDEN OCH LEJONET

En boskapsherde hade fått en ung, präktig tjur,

bortstulen. Han letade efter den överallt, men
förgäves. Då bad han Zeus, den högste guden, att visa
honom tjuven; till tack därför ville han offra honom
en kalv. Strax efteråt kom han till ett busksnår, och

134inne i detta upptäckte han sin tjur, liggande död, samt

även tjuven — ett stort, vilt
vart han blek av förfäran. "O
sträckte händerna mot himlen,
dig en kalv, om du visade mig
offra dig en oxe, om du låter
från tjuven igen."
lejon. När han såg detta,
Zeus", ropade han och
"jag lovade att offra
tjuven. Nu lovar jag att
mig slippa helskinnad bort
Det kan vara riskabelt att bli bönhörd ibland.

DEN GAMLE HÄSTEN OCH MJÖLNAREN

En häst, som i sin1 ungdom varit en stolt stridshäst,

blev på sin ålderdom såld till en mjölnare och fick
gå och draga kvarnstenen runt runt runt. Detta var
ledsamt och tungt och helt olikt det han var van vid.
En dag, då han tänkt särskilt mycket över sin hårda
lott, sade han till mjölnaren: "Hur olycklig har jag
icke blivit! Förr fick jag spränga fram på ärans fält,
iklädd en grann krigsmundering, och hade en ridknekt
som skötte och putsade mig varje afton. Vad har jag
väl gjort, att jag nu måste försaka allt detta och i
stället gå och draga en tung kvarnsten?" "Grubbla ej
därpå", svarade mjölnaren, "sådan är världens gång.
Ödet är ombytligt, och efter lycka följer ofta olycka."

Man måste taga dagen som den kommer.

135MULÅSN

En mulåsna fick alltid mycket och gott foder,

vilket gjorde henne glad och morsk. Ett tu tre
började hon hoppa och dansa och ropade, så alla hörde
det: "Se på mig, min fader är hästen, världens
snabbaste springare, och jag brås på honom, jag är lika god
som han!" Strax vart hon tagen på orden. Ty då
hennes ägare en gång icke hade någon häst ledig, tog
han henne i stället och tvang henne springa alldeles
förfärligt. När hon äntligen dödstrött kom hem
igen, blickade mulåsnan dyster ned mot marken och

sade: "När jag tänker

rätt efter, var nog min
far ändå en åsna."

Man bör icke giva

sig ut för att vara
bättre än man är, även
om man är aldrig så
uppspelt.

136HUNDEN OCH VARGEN

En hund låg en gång och sov ett stycke utanför sin

herres gård. Då kom en varg smygande och grep
fatt i honom och tänkte strax äta upp honom. Men
hunden bad vargen vänta litet. "Nu är jag tunn och
mager", sade han, "men om en tid skall min husbonde
hålla bröllop, och då får även jag så mycket gott att
äta att jag blir tjock och fet! Vänta till dess, och jag
blir dig en mycket smakligare stek!" Detta tyckte
vargen vara förnuftigt talat, så att han släppte
hunden och gick sin väg. En tid efter gick han åter till
gården och fann hunden ligga och sova uppe på taket,
där han icke kunde komma åt honom. "Du minns väl
vår överenskommelse?" sade han då. "Kom strax ner,
så att jag får äta upp dig!" "Nej tack", svarade
hunden, "men jag skall ge dig ett gott råd: Skulle du få
tag i mig en gång till, så ät upp mig strax och vänta
icke på något bröllop."

Till och med en rövare kan bli lurad, om man vädjar

till hans girighet.

FADERN, SONEN OCH LEJONET

En man hade endast en men en mycket lovande

son, vilken var mycket road av jakt. Men en natt
drömde fadern att sonen blev dödad av ett lejon.
Förskräckt däröver ville han på allt sätt undgå att bli
sanndrömmad. Han byggde därför ett särskilt hus

137med en stor sal högt uppe i vädret, vari han stängde

in sonen. För att skaffa denne litet glädje i
instängdheten lät han måla allehanda djurbilder på väggarne,
däribland ock ett lejon. Men sonen sörjde bara, när
han såg djuren, som han icke längre fick jaga, och då
han fick syn på lejonet, utbrast han: "Du eländiga
djur, vilken olycka har du ej dragit över mig med den
falska drömmen! Hur skall jag kunna hämnas på dig?"
Sägande så slog han till lejonbilden med handen. Men
därvid råkade han såra sig på en utskjutande spik.
Handen svullnade upp, det blev kallbrand i såret, snart
spred sig svullnaden över hela kroppen, och gossen
insjuknade i en häftig feber, vari han inom kort avled.
Så bragte ändå lejonet sonen om livet, trots alla
faderns försiktighetsmått.

För mycken försiktighet skadar mer än djärvhet.

DEN SJÄLVKÄRE VARGEN

En varg, som var större och starkare än vargar

eljes bruka vara, åtnjöt stor beundran bland sina
medvargar. De förklarade att han var så god som
ett lejon. Däröver blev han så uppblåst att han
beslöt lämna vargarnes sällskap och giva sig i lag med
lejonen i stället. Då sade räven till honom: "Måtte
jag aldrig få umgälla någon dumhet så som du snart

138får umgälla din! Ty bland vargarne gäller du som

ett stort lejon. Men bland lejonen kommer du att
anses för en ringa varg."

Den som lyckas med det lätta skall ej därför tro att
han kan lyckas med det svåra.

HUNDEN, TUPPEN OCH RÄVEN

En hund och en tupp hade slagit följe och dragit ut

på vandring tillsammans. Då kvällen kom, flög
tuppen opp och satte sig i ett träd för att övernatta,
men hunden kröp in under en av trädets rötter, där
det fanns en ihålighet passande till liggplats. När det
blev morgon, gol tuppen som vanligt. Detta hörde en
räv och tänkte: "Å, det finns en tupp här i skogen!
Det skall det bli gott att kalasa på." Alltså gick han
fram till trädet och hälsade på tuppen och bad denne
komma ner. Ty han kände ett sådant behov, sade han,
att omfamna och tacka en varelse som gol så vackert.
Tuppen svarade att det var ju mycket bra, men först
måste räven väcka dörrvaktaren som sov där nere
under trädroten. Innan denne öppnat dörren, kunde
tuppen ej komma ner. Ja, räven till att krafsa och gläfsa
utanför hundens lya. Strax vaknade hunden och
störtade ut och bet räven, så att han aldrig åt vare sig
tuppstek eller något annat hädanefter.

När man färdas där bovar bo, bör man skaffa sig
pålitligt sällskap.

139VANDRARNE OCH PLATANTRÄDET

Två människor voro ute och vandrade mitt i

högsommaren. Vid middagstiden blev det
fruktansvärt hett. Då de voro nära att digna av matthet,
upptäckte de ett träd. Strax skyndade de dit och lade sig till
vila i dess skugga. Sedan de vilat en stund, började de
se efter vad slags träd det var, som de lågo under, och
när de funno, att det var en platan, sade de till
varandra, att det var ett onyttigt träd, eftersom det icke bar
någon frukt, som människorna kunde äta. Då avbröt
dem platanen: "Otacksamma varelser", sade den, "ni
ha njutit gott av min sköna skugga och nu löna ni mig
genom att kalla mig onyttig och ofruktsam."

Hur lätt hava ej människorna att finna fel hos sina

välgörare!

MANNEN SOM BLEV BITEN AV EN MYRA

En man stod en gång på stranden och såg på hur

ett stort skepp gick under med man och allt ute på
havet. Han började då klandra gudarnes
världsstyrelse och kalla den orättfärdig. "Kanske finns det en
enda syndare på det där skeppet", sade han, "och för
dennes skull låta gudarne alla de rättrådiga, som
finnas där, gå under". Av en händelse var det fullt med
myror på den plats där han stod, och en av dem bet
honom i foten. Däröver blev mannen så vred att han ru-

140sade rakt på myrstacken, sparkade kull den och

trampade ihjäl så många myror han kunde. I detsamma
fick han se guden Hermes stå mitt framför sig. "Jaså",
sade guden och slog till honom med sin stav, "du kallar
gudarne orättvisa, men hur pass rättvis är du själv
mot myrorna?"

Bättre att själv vara rättvis än att klaga över livets

orättvisa.

HÄSTEN OCH ÅSNAN

Det var en gång en man, som hade en häst och en

åsna. En dag lade han en tung börda på både
hästen och åsnan, och drev dem framför sig på vägen.
Åsnan, som var mycket svagare än hästen, orkade ej
med sin börda och bad därför
hästen taga en del därav
på sin rygg, eljest bleve det snart slut med henne. Men
hästen ville icke höra på det örat. Det gick som åsnan
sagt: strax efter föll hon död ner. Då tog djurens
ägare och flådde åsnan samt lade därefter både
åsnehuden och åsnans forna börda på hästens rygg. Hästen
våndades under den tunga lasten och sade gråtande till
sig själv: "Ve mig! Det har gått mig efter förtjänst.
Därför att jag ej ville övertaga en del av åsnans börda,
får jag nu bära hela bördan och åsnehuden därtill."

Obarmhärtigheten går ofta ut över den

obarmhärtige.

141VEDHUGGAREN OCH GUDEN HERMES

En fattig man som stod och högg ved bredvid en

flod råkade tappa sin yxa i floden. Förtvivlad
satte han sig på stranden och grät; ty utan yxa kunde
han icke försörja sig. Då märkte guden Hermes hans
olycka och tyckte synd om honom. Strax dök han ned
i floden och kom upp igen med en yxa av guld. "Är
detta din yxa?" frågade han. "Nej, visst icke, min är
icke så fin", svarade vedhuggaren. Återigen dök
guden ned i floden och kom upp med en yxa av silver.
Men vedhuggaren sade att icke heller den var den
rätta, och så dök guden ned för tredje gången och tog
upp en yxa, vilken vedhuggaren kände igen som sin
och tacksamt mottog. Hermes, som tyckte om
mannen för hans ärlighet, lät honom emellertid behålla
alla tre yxorna.

När vedhuggaren sedan träffade några kamrater,

talade han om för dem vad som hänt. Strax tänkte en
av dem: Något sådant där skulle också jag vilja vara
med om! Så tog han nästa dag, när han högg ved
vid flodstranden, sin yxa och kastade den med flit i
floden, varpå han satte sig vid stranden och grät.
Hermes uppenbarade sig även för honom och dök ned
i floden och kom upp med en guldyxa. "Var det den
som du tappade?" frågade han vedhuggaren. "Ja
tack, det var det visst det", svarade denne förtjust.
Men då vart guden vred över hans fräckhet och släng-

142de yxan tillbaka i floden o.ch lät. honom icke heller få

igen sin egen. ,

ärlighet varar längst.

JÄGAREN OCH VEDHUGGAREN

En herre, som var ute på jakt, stötte på en

vedhuggare. "Har du sett några lejonspår?" sporde
han denne. "Visa mig dem då och säg mig även var
lejonet har sin kula." "Jag skall icke blott visa dig
spåren", svarade vedhuggaren, "utan också lejonet
självt. Det var här alldeles nyss." Men då vart
jägaren blek som ett lik, och tänderna började skallra
i munnen. "Nej, nej", utbrast han, "det är bara spåren
jag söker, icke lejonet."

Det går nog an att vara morsk, när faran är fjärran.

143HAREN OCH SKÖLDPADDAN

En hare skröt en gång för sköldpaddan över sina

snabba fötter och hånade henne, därför att hon
var så långsam. "Skryt lagom du", sade sköldpaddan,
"jag skall gärna springa i kapp med dig, om du vill."
"Ja, det kan du försöka", sade haren gapskrattande.
De kommo alltså överens om målet och startade
samtidigt. Haren skuttade i väg med förfärlig fart, men
när han redan var så gott som framme, tänkte han att
det var då icke värt att möda sig för mycket;
sköldpaddan hunne icke fram på länge i alla fall. Så lade
han sig att sova vid vägkanten. Men sköldpaddan hon
gick oförtrutet på utan minsta rast, och när haren
vaknade, fick han hélt snopen se sköldpaddan redan stå
framme vid målet. "Sakta kommer också fram, som
du ser", sade hon försmädligt.

Bättre god flit än vårdslösade anlag.

BONDEN OCH RÄVEN

En bonde hade lidit mycket förtret av en räv, som

strök omkring i närheten av hans gård. Omsider
lyckades han få tag i räven och tänkte: Nu skall jag
hämnas ordentligt för allt ont han gjort mig. Därför
tog han ett knippe torr hampa, som han gjort eldfängd
genom att doppa den i olja, och band den vid rävens
svans. Därpå tände han eld på den och släppte så
räven för att låta denne räddningslöst brinna upp. Rä-

144

Iven vart förskräckt, när han hörde elden spraka bakom

sig, och satte i väg för att gömma sig någonstädes. Av
en slump kom han in på bondens egen åker, där säden
just stod hög och skördemogen. Strax satte den
brinnande rävsvansen eld på säden, och hela skörden brann
upp inför bondens ögon.

Hämnd skadar ofta mest hämnaren.

DE BÅDA DÖTTRARNE

En man hade två döttrar, av vilka den ena vart

bortgift med en trädgårdsmästare, den andra med
en krukmakare. En tid efter bröllopet for fadern och
hälsade på den dottern, som var gift med
trädgårdsmästaren. Då han frågade henne hur hon hade det,
svarade dottern: "Mycket bra., bara vi snart få
duktigt med regn; ty eljes torka alla våra grönsaker bort
för oss. Hjälp mig att bedja himlen om väta!" Strax
efter for fadern och hälsade på den andra dottern, som
var gift med krukmakaren. Han frågade också henne
hur hon hade det. "Mycket bra", blev svaret, "bara
det blir vackert väder och starkt solsken, så att leran
snart blir torr i våra nya krukor. Hjälp mig att bedja
himlen om torka!" "Du vill jag skall bedja om torka",
utbrast fadern, "och din syster vill jag skall bedja om
regn! Vad skall då jag stackare göra?"

Den enas nöd är den andras bröd.

Aisepot1 fabhr. 10 145APAN OCH KAMELEN

Det hände en gång, att alla djuren voro samlade

till ett festligt lag. För att roa sällskapet
uppträdde apan och dansade. Hon dansade så fint, att
alla grepos av beundran och applåderade våldsamt.
Men kamelen, som stod bland åskådarne, kände sig
mycket avundsjuk. Han ville också vinna beundran
och applåder. Så stod också han upp och började
dansa. Men när han klumpade runt på golvet, såg
han så dum och vidrig ut, att alla djuren störtade upp
och drevo honom ut ur salen med hugg och slag.

Avunden är farligast för en själv.

KVINNAN OCH DEN SUPIGE MANNEN

En kvinna hade en man som söp alldeles förfärligt.

Hon grubblade ständigt över hur hon skulle böta
honom därför och beslöt till sist att skrämma honom
duktigt. En gång när han druckit sig alldeles redlös

146och icke alls visste till sig, släpade hon honom till ett
gravvalv och stängde in honom där. När hon antog
att han hunnit nyktra till, gick hon dit igen och
klappade på dörren. "Vem klappar?" frågade mannen.
"Jag är den", svarade kvinnan med gravlik stämma,
"som kommer med mat till de döda i underjorden."
"Å", genmälde mannen, "jag bryr mig icke alls om
någon mat. Men kan du icke skaffa mig något starkt
att dricka?"

En riktig drinkare är svår att rädda.

ÄSNAN OCH KNÄHUNDEN

Det var en gång en man som hade en knähund och

en åsna. Åsnan brydde han sig icke om, men med
hunden kelade han ständigt. Denne fick sitta hos
honom vid måltiderna och smaka på alla rätterna, och när
husbonden var borta på middag, tog han alltid med sig
en läckerbit för att giva hunden, vilken hoppade upp
på honom och fägnade honom och viftade på svansen,
så fort han kom hem. Åsnan såg det där och kände
stark avund mot hunden. Varför skulle icke jag kunna
göra på samma sätt, tänkte hon, så får jag också något
gott. Strax sprang hon fram till husbonden och
började hoppa och krumbukta och göra sig till på alla
sätt. Men klumpig som hon var, ville det sig icke
bättre än att hon kom att sparka till husbonden, så att
denne nästan ramlade i backen. Ond och förargad

147tillsade husbonden sina tjänare att taga bort åsnan och

binda henne säkert vid krubban och giva henne
duktigt med stryk i stället för läckerbitar.

Olika falla ödets lotter här i världen.

RÄVEN OCH BOCKEN

En räv och en bock voro båda törstiga och gingo ned

i en brunn för att dricka. När de så druckit sig
otörstiga, började bocken se sig om och fundera på
hur han väl skulle komma upp ur brunnen igen. Det
såg icke lätt ut. Men räven tröstade honom. "Var
du bara lugn", sade han, "jag vet ett utmärkt sätt,
som skall rädda oss båda. Ställ dig på bakbenen, sätt
framfötterna så långt upp mot brunnsväggen du
någonsin når och böj hornen framåt. Sedan springer
jag upp längs din rygg och dina horn, och när jag
lyckligen kommit upp ur brunnen, skall jag draga upp dig
också." Detta tyckte bocken var vist talat och gjorde
söm räven sagt. Alltså kilade räven upp längs hans
rygg och hoppade gladeligen ut ur brunnen. Men
bocken lät han stå där han stod. Bocken vart ond och
förebrådde räven för att han svikit
överenskommelsen. "Kära du", svarade räven, "om du hade lika
mycket förstånd i din hjärna som hår i ditt skägg,
skulle du akta dig att gå ner i en brunn, innan du visste
hur du skulle komma upp igen."

Bäst att se sig för vart man tar vägen — särskilt när
man är i rävaktigt sällskap.
148APAN OCH DELFINEN

De som äro ute på sjöresor bruka ofta hava med

sig knähundar eller apor för att roa sig med
under färden. På ett skepp som var på väg hem till
Grekland hade man en apa med sig. När skeppet kom
i närheten av Sunion, halvön Ättikas yttersta udde,
utbröt helt plötsligt en våldsam storm. Skeppet vräktes
ikull av blåsten och alla ombordvarande måste söka
rädda sig simmande. Även apan hade naturligtvis
ramlat i vattnet. En delfin, som fick se henne och
trodde henne vara en människa, tog henne på sin rygg
och tänkte bära henne i land. När de redan kunde
skönja Peiraieus*, Athens hamnstad, frågade delfinen
apan, om hon vore från Athen. Jo det var hon visst,
svarade apan, och av cn mycket fin familj till på köpet.
Då frågade delfinen ytterligare om hon kände till
Peiraieus. Apan förstod icke bättre än att Peiraieus
måste vara en människa och svarade därför strax att
det var en av hennes bästa och käraste vänner. Men
då märkte delfinen att hon bara satt och ljög för
honom, och vredgad däröver dök han ned under vattnet
och lät apan ömkligen drunkna.
Genom lögn klarar man sig icke ur fara.

* Uttalas Pejrajévs.BONDEN OCH ÄPPELTRÄDET

En bonde hade i sin trädgård ett äppelträd som icke

bar någon frukt utan endast tjänade som

tillflyktsort för en mängd fåglar och syrsor, vilka ständigt sutto
och kvittrade eller spelade på dess grenar. När
bonden fann att det icke kunde bära någon frukt, tänkte
han hugga ned det. Han hade redan givit det ett
skarpt hugg med yxan, då småfåglarne och syrsorna
bådo honom att ej förstöra deras tillflyktsort. Finge
trädet vara i fred,
skulle de ej blott själva kunna njuta
trevnad utan ock glädja honom med sin musik. Men
han brydde sig ej om deras böner utan gav trädet ett
andra och ett tredje hugg. Knappt hade han
emellertid hunnit hugga hål i stammen, förrän han märkte
att en bisvärm slagit sig ned i trädet, så att där var
fullt med honung. Strax kastade han bort yxan och
ville icke alls hugga ned trädet utan höll det tvärtom
hädanefter för sitt bästa träd och vårdade det på allt
sätt.

Det som är vackert och fint, det bryr sig folk icke
om, men det som är matnyttigt, det kunna de ej nog
hylla.

>152SYRSAN OCH MYRORNA

En vacker vinterdag höllo några myror på att torka

sitt sädesförråd, vilket hade blivit vått. Man
måste ju vara rädd om matbitarne på vintern, då det alltid
är knappt med födan. En hungrig syrsa fick se vad de
höllo på med och bad dem om litet mat. "Men varför
har du då icke samlat dig något matförråd under
sommaren?" sporde myrorna henne. "Det har jag ej haft
tid till", sade syrsan, "ty jag har spelat och sjungit hela
sommaren." "Nå", sade myrorna, "har du spelat och
sjungit under sommaren, så kan du dansa om vintern.
Det värmer lika bra som mat." Och de skrattade
åt henne.

Man bör icke bara leka i ungdomens vår utan ock

samla till ålderns dagar.

153GRODORNA OCH BRUNNEN

Två grodor bodde i ett träsk. Under en varm

sommar vart emellertid träsket alldeles uttorkat, så
att grodorna måste ut och leta efter någon annan våt
boningsplats. Omsider fingo de syn på en djup brunn,
alldeles full med vatten. Helt förtjust sade den ena
till den andra: "Den där hoppa vi strax ner i, eller
hur?" "Men", svarade den andra eftertänksamt,
"antag att vattnet torkar ut i den där också; hur vill du
då att vi skola komma upp igen?"
Tänk först, handla sedan!

DET GAMLA LEJONET OCH RÄVEN

Ett lejon hade blivit gammalt och var så svagt att

det ej längre kunde gå ut och jaga. Det började
därför få knappt om föda. Men, tänkte det, om icke
kraften längre räcker till att skaffa mig byte, så får
jag väl försöka med list. Därför lade det sig stilla
i sin håla och låtsade sig vara sjukt. Då ryktet därom
kom ut, skyndade djuren till hålan, glada att utan fara
kunna nalkas sin fruktade konung, och gingo in ett och
ett för att fråga hur lejonet mådde. Men så fort ett
djur kom in, åt lejonet upp det. Till sist kom även
räven till hålan, men han nöjde sig med att stanna
utanför och ropa in till lejonet: "Hur står det till?"
"Illa", svarade lejonet. "Men kom in, så får du höra
närmare besked." "Tack", svarade räven, "jag skulle

154gärna göra det eljes. Men här utanför ser jag en

mängd spår som leda in i hålan, däremot icke ett enda
som leder ut igen."

Mången kan se oskyldig ut; men ser man efter de

spår som hans gärningar efterlämnat, måste man säga:
spåren förskräcka.

HARARNE OCH GRODORNA

Hararne höllo en gång ett stort möte och rådslogo

om sin sorgliga lott. Överallt voro de omvärvda av
faror. Människorna, hundarne, rovfåglarne, alla
förföljde dem, och de voro alldeles för svaga och för
rädda för att kunna värja sig mot dem. Hellre än att
gå i ständig dödsångest borde de allesammans beröva
sig livet med ens, tyckte de. Detta vart också mötets
beslut och alla hararne gåvo sig i väg till en sjö för
att dränka sig. Vid stranden av sjön sutto några
grodor i ring och funderade. När de hörde härarnes
fotsteg, blevo de ytterst förskräckta och störtade sig
huvudstupa i sjön för att undfly faran. Men när hararne
sågo det, sade en av dem: "När allt kommer omkring,
ha vi ändå intet skäl att dränka oss. Ty vi se ju att det
finns djur, som äro ändå svagare och räddare än vi."

Man bör aldrig låta nedslå sig av olyckan. Alltid

finns det varelser som äro olyckligare än en själv.

157VARGEN OCH LAMMET

En varg hade fått tag i ett vilsekommet lamm, men

åt icke genast upp det utan ville först söka bevisa
att den var i sin goda rätt, när den slök det. Därför
sade den till lammet: "Du förolämpade mig i fjol".
"Ack, det är icke möjligt", ropade lammet gråtande,
"ty i fjol var jag ännu icke född." "Men du har
tjuv-betat på mina marker", sade då vargen. "Nej, visst
icke", svarade lammet, "ty jag kan ännu icke äta gräs."
"Nå, men då har du druckit ur min källa", utbrast
vargen, alltmer förargad. "O nej, herre", sade lammet,
"jag har varken ätit eller druckit annat än min moders
mjölk." Då avbröt vargen ordskiftet och högg sina
tänder i lammet. "Du må prata emot så mycket du vill",
sade den, "jag tänker ha dig till middag i alla fall."

Mot en våldsverkare lönar det sig icke att vädja till

sanningen.

DEN FÅFÄNGA KAJAN

Zeus tänkte en gång giva fåglarne en konung, och

han fann det vara riktigast att den skönaste fågeln
skulle härska över de andra. Därför utlyste han en
stor tävlan. På en viss dag skulle alla fåglar samlas
hos honom, så att han finge se vem som vore
vackrast. Fåglarne gåvo sig alltså i väg. När de under
färden passerade en flod, satte de sig vid stranden och

158speglade sig i vattnet, medan de snyggade upp sig så

bra som möjligt. Alla överflödiga fjädrar plockade de
av sig med näbbarne. Då tänkte kajan, som just
suttit och sörjt över sin fulhet, att här borde hon passa
på. Strax började hon plocka upp de andra fåglarnes
bortkastade fjädrar och satte dem på sig. När hon
kom fram till tävlingsplatsen, var hon också den
grannaste av dem alla, och det var på ett hår när att Zeus
gjort henne till konung. Men då de andra fåglarne
förstodo hur det var fatt, rusade alla på henne och ryckte
av henne alla de falska fjädrarne. Så blev kajan
återigen kaja och måste med skam utgå ur tävlingen.

Det lönar sig ej att lysa med lånta fjädrar.

BONDEN OCH KVINNAN

En hustru, som nyss mist sin man, hade gått till

dennes grav för att sörja. En bonde, som plöjde
i närheten, fick se kvinnan och fann henne så vacker
att han ville gifta sig med henne. Han lämnade därför
sin plog och sina oxar på åkern och gick upp på
kyrkogården, där han satte sig och grät bitterligen. När
kvinnan frågade varför han grät så förfärligt, sade
han att han nyss mist en god hustru. Han fick då
höra att kvinnan nyss mist sin man och började strax
tala om att de två, som båda hade sorg, borde gifta sig
för att trösta varandra. Men medan han höll på att

159tala med kvinnan, kom en tjuv och stal hans oxar. Då

han fick se detta, började han åter gråta bittert. "Vad
gråter du för nu igen?" frågade kvinnan. "Ack",
svarade bonden, "förra gången grät jag falska tårar,
men nu gråter jag på allvar."

Hyckla icke sorg! Spar dina tårar tills den verkliga

sorgen kommer! Den brukar icke länge låta vänta
på sig.

KAJAN OCH DUVORNA

En kaja fick en gång se hur utmärkt några duvor
hade det i sitt duvslag. God mat fingo de, och det
så mycket de någonsin orkade äta. Det ville kajan
vara med om. Därför färgade hon sig så vit som en
duva och smög sig in i duvslaget. Så länge hon höll
sig tyst gick allt bra. På grund av hennes färg trodde
duvorna henne vara en av dem. Men en gång glömde
hon sig och skrek, och strax förstodo duvorna vad hon
var för en och drevo ut henne ur duvslaget med näbbar
och ben. Då hon alltså ej lyckades bli upptagen av
duvorna, ville hon återvända till sitt eget folk igen och
åter vara en kaja. Men när de andra kajorna sågo
henne, ville de ej kännas vid henne. Ingen kaja var
ju så där vit som hon. Så vart hon även fördriven
från kajornas sällskap.

Den som föraktar sina närmaste och söker finare

sällskap blir föraktad både av de fina och av sina
närmaste.
160MJÖLNAREN, GOSSEN OCH ÅSNAN

En mjölnare begav sig en gång, åtföljd av sin son,

till staden för att sälja en åsna. Både fader och
son gingo bredvid åsnan
och ledde henne med ett
rep. Då mötte de några
människor, som sade:
"Det var då ett par
tok-stollar, som låta åsnan
gå lös och ledig i stället för att rida på henne." Då lät
fadern gossen sätta sig upp på åsnan och gick själv
ensam bredvid. Strax efter mötte de några andra
människor. "Skäms du inte", sade dessa till gossen, "att sitta
och rida så där bekvämt, du
som är så ung, och låta din far
traska och gå på sina gamla
ben!" Då lät fadern gossen
stiga av åsnan och satte sig
själv och red på henne. Inom

Aisopos' fabler. ii 161kort mötte de återigen

några människor. "Fy
skam", sade dessa,
"stora, starka karlen sitter
och rider men låter sin
stackars lille son gå!" Då
tog strax fadern sonen
upp till sig, och de redo båda på åsnan. Men det
dröjde icke länge förrän de återigen mötte folk.
"Sådana djurplågare", utropade dessa, "som sitta
två stycken och rida på den stackars åsnan. Hon
dignar väl snart av trötthet!"
"Sannerligen jag vet", sade då
fadern till sin son, "hur vi
skola bära oss åt för att göra alla
till lags. Det blir väl ingen
annan råd än att vi få binda ihop
fötterna på åsnan och bära
henne på en stång emellan oss!" Ja, de gjorde så,
fast det var mycket tungt och besvärligt. Men
då började alla människor springa efter dem och

peka finger åt dem och

kalla dem dårhushjon.
Åsnan blev så skrämd
därav att hon tog sig till
att sparka och krångla,
just som de gingo över

162en bro. Stången brast itu, och åsnan föll i vattnet

och drunknade.

Den som alltid rättar sig efter vad folk säger, får
det mödosamt i livet.

<img></img>
</chapter>