Eller sjunk i havet

Förord
För sjuttio år sedan tvingades min morfar fly till Sverige över ett stormigt Östersjön.
Hans barndomsgård
hade bränts ned och hans far deportera Romaner, noveller och lyrik om krig och
lidande
hjälper oss att förstå något annat än det vi kan läsa
om i historieböckerna. De erbjuder en existentiell,
psykologisk och känslomässig dimension. Att glänta
på en dörr och plötsligt vara där, vara närvarande
och leva sig in.
Vi tror att litteraturens dörr är något vi behöver nu
mer än någonsin. Det är därför Hallpressen tillsammans med förlaget Novellix har
tagit initiativ till
denna novellserie. Fyra berättelser om flykten till
Sverige och det nya livet här, skildringar som sträcker
sig från andra världskriget till idag. Fyra generationer
av flykt genom fyra olika röster, som knyts samman
av sina gemensamma erfarenheter. För även om det
individuella ödet alltid är unikt, så är flykt också nå-
got universellt.
Anders Rydell
Författare och kulturchef på Hallpressen EN TAXI STÅR Utanför byggnaden och
väntar. Klockan
är tio på kvällen.
"Är det du som är Daoud?" frågar chauffören.
"Ja, det är jag."
"Hoppa in!"
I bilen ber jag till Gud att jag inte ska dö under resan.
Jag vill återse min bror. Jag försöker sova men det går
inte, jag tänker på tusen olika saker.
Klockan tolv ringer Ali. Han talar om att han inte hittat
någon smugglare i Urmia.
"Du måste själv få tagit en. Det finns jättemånga där."
"Hur ska jag hitta en smugglare?"
"Jag vet inte. Du får fråga dig fram. Men var försiktig.
Det finns mảnga tjuvar i Urmia."
"Det här är helt galet. Hur vet jag att den jag frågar
inte rapporterar mig till polisen?"
Jag vågar inte prata så mycket. Jag är rädd att taxi-
chauffören kanske kör mig direkt till polisstationen. Vid femtiden på morgonen
kommer vi fram till Urmia
centrum och jag betalar en liten summa till chauffören.
Det är fortfarande mörkt, men jag rör mig ända försiktigt. Polisen får inte upptäcka
mig.
Jag går bara runt på gatorna. Jag ser flera personer som
också verkar rådda för något. Pả en lång gata upptäcker
jag en person som kommer väldigt snabbt mot mig. Han
ser sig omkring hela tiden. Jag vill försöka prata med
honom. När det ljusnar försvinner alla smugglare, de är
också rädda för polisen.
"Hej, kan du ..." Jag är inte säker på om det är en
smugglare och vågar inte säga något mer. Han fortsätter
förbi utan att svara. Jag springer efter honom. Då vänder
han sig om och slår hårt i mitt ansikte. Jag stannar upp
och hör hur det susar i mitt ena öra.
"Följ inte efter mig!" säger han hotfullt och går vidare.
"Förlåt! Vet du någon som kan ta mig till Van?"
Han vänder sig om och börjar gå tillbaka mot mig.
Jag blir rädd och tänker att han ska döda mig. Jag
backar några steg, men han säger åt mig att stanna.
Jag vågar inte, du kommer att döda mig."
"Nej, stanna! Vill du till Van?"
Ja."
"Stanna så jag får prata med dig"
Kanske är det ändå en smugglare. Om bara en timme
Ljusnar det och skulle någon se mig, en liten kille med en
väska i handen, skulle de rapportera mig för polisen. Jag
stannar upp. ”vilken idiot du är, som letar efter en smugglare mitt
på gatan!"
"Förlåt, jag visste inte hur jag skulle göra."
"Urmia ligger på gränsen mellan Iran och Turkiet. Det
finns poliser överallt, här köper och säljer folk olagliga
saker varje dag och polisen är mycket hård. Har du pengar
att betala med, om du vill ta dig till Van?"
"Nej, men min bror kan betala."
"Var är din bror?'"
"Han bor i Sverige."
Han tar min telefon och kollar min kontaktlista. Jag
har bara tre personer i listan.
Han ringer min bror. Ali svarar inte först och jag säger:
"Ring igen, han kanske sover."
Den här gången svarar han.
"Jag är smugglare och kan ta din bror till Van", säger
smugglaren. "Betalar du mig när han kommit fram till Van?"
Jag vet inte vad Ali svarar, men smugglaren vill att
jag ska följa med honom.
I Urmia är det vinter och jättekallt. Det ligger lite snö
på marken. Smugglaren tar med mig till ett häststall
utan fönster. Det kommer in väldigt kall luft utifrån
och jag fryser.
I stallet sitter tre andra personer och smugglaren säger
åt mig att sätta mig hos dem. Jag fryser så att jag skakar.
Ingen säger något, men smugglaren går för att hämta
ett element. Efter ett tag börjar de prata. En av dem är från Afghanistan, de tvả andra
från Iran. Alla är på väg till Turkiet.
De är vuxna och jag känner dem inte, så jag vågar inte
prata med dem.
Smugglaren kommer med ett litet element.
Vägen till Van är nästan helt stängd", berättar han.
"Det är poliser överallt, och det är svårt att ta sig över
gränsen"
Jag tänker att han menar att vi måste vänta några dagar
i stallet. Det känns omöjligt. Det är svinkallt och jag har
inte så mycket kläder, för i Teheran var det inte så kallt.
När dagen har gått fryser jag så mycket att jag får ont
i magen. Smugglaren ser hur dåligt jag mår och tar med
mig till sitt hus. Där är det varmt. Han har tvả döttrar
och en son, och jag känner mig trygg. Jag bodde tre år
helt sjöliven källare och nu är jag i en familj. Dottern är
ungefär lika gammal som jag och jag tänker att alla har
en pappa, en mamma och syskon utom jag. Man lever
inte flera liv, så det går inte att tänka att det är lugnt om
jag inte har föräldrafri det här livet, att jag kanske får det
i nästa. Man lever bara en gång.
Smugglarens fru gör en brasa och jag värmer mina
händer.
"Hur gammal är du?" frågar hon.
Tretton."
"Var är dina föräldrar?" undrar mannen.
Jag svarar inte. Efter några timmar mår jag lite bättre. Jag vill inte gå
tillbaka till stallet, jag vill stanna här tills vi ska ge oss
av. Men jag bestämmer inte.
Jag tittar på när de andra barnen leker med varandra.
Ibland bråkar de och går till mamman och klagar. Jag tänker
på mig själv, en gång hade jag också föräldrar och syskon.
Det blir väldigt känsligt för mig och tårar rinner från mina
ögon. Jag säger ingenting, kollar bara på när de leker.
Vid elva på kvällen säger smugglaren att jag måste gå
tillbaka till stallet. Där ligger de andra och sover. De
har mycket kläder på sig, jag har bara en tunn jacka. Jag
frågar smugglaren om han har något mer jag kan ha på
mig. Han ger mig ett hästtäcke och lämnar stallet. Jag
går bort till det ställe där man ger hästarna mat, samlar
ihop lite hö och lägger mig. Jag drar hästtäcket över
mig och somnar direkt.
På morgonen väcker smugglaren mig.
"Smart av dig. Du hittade det varmaste stället, precis
som hunden brukar göra", säger han och skrattar.
Han har med sig bröd och juice till oss.
"Ikväll kanske vi ska ge oss av, var beredda", säger
han. Jag får tillbaka min telefon med uppmaningen om
att inte ringa någon annan än min bror. Han har raderat
de båda andra numren.
På eftermiddagen öppnar smugglaren dörren till stallet. Utanför är en pickup
framkörd. Vi hoppar upp på flaket.
Lastbilen saknar tak och vi måste ligga ner allihop för
att ingen ska se oss. Efter tjugo minuter stannar bilen.
Vikliver av och befinner oss vid nederkanten av ett berg.
En ny smugglare tar över och leder oss i tio minuter fram
till ett litet hus. När vi kommer in i huset ser jag att det
ar mer än tjugo personer där. Jag som trodde att det bara
var jag som skulle till Turkiet.
2
I två dagar stannar vi i huset. Jag känner ingen och jag
brukar inte prata så mycket med personer Som jag inte
känner. Alla andra pratar väldigt mycket och med höga
röster. Mảnga talar ett annat språk. Jag sitter i ett hörn
och äter lite nötter som jag haft med mig.
Under eftermiddagen den tredje dagen ger vi oss av.
Det har snöat väldigt mycket. Mina dåliga skor blir
snabbt genomblöta.
Vi går upp på berget och ju högre upp vi kommer,
desto mer snö finns det. Det är molnigt, kallt och blåsigt.
Jag har ingen bra känsla inför resan. Jag går nästan sist
och i de andras fotspår.
Snart har vi gått en timme. Alla är redan trötta och
Smugglarna säger att vi ska ta en paus. Det är snö
Överallt och vi sitter i snön och vilar.
"Vi kan inte stanna länge", säger snart en av smugglarna. ”Vi måste fortsätta. ”Det är
mörkt nu och vi går snett uppåt. Ingen får
prata högt, hosta eller skrika. Vi måste vara tysta.
Tre timmar senare är vi någonstans mitt på berget.
Klockan är elva på kvällen. Det är väldigt tät dimma och
blåser galet mycket. Vi pulsar i nästan åttio centimeter
djup snö. Kommer man längre bort än tio meter från
gruppen så hittar man aldrig de andra igen.
Vi går på rad. Jag har en handduk virad över munnen
för att kunna andas i den hårda blåsten. Vid ettiden pả
natten är mảnga så trötta att de ramlar omkull i snön.
Någon spyr. Alla är hungriga. Smugglarna säger att det
bara är en liten bit kvar till toppen. Men jag har svårt att
lita på dem, de ljuger hela tiden för oss.
Vi går ganska sakta. Mannen framför mig är stor och
tjock. Han talar ett språk som jag inte förstår. Kanske är
han från Pakistan. Han ramlar hela tiden och till slut blir
han liggande med ansiktet mot snön. Han orkar inte ta
sig upp. Jag försöker hjälpa honom, men han är för tung.
Smugglarna säger att någon måste hjälpa mannen. Han
ligger i snön utan att röra sig, Tvả män vänder pả honom
och säger att han inte kan prata. Vi väntar i tio minuter
på att han kanske ska börja röra sig igen, men han ligger
bara kvar i snön.
"Vi kan inte vänta längre nu. Snart fryser vi ihjäl
allihop. Vi måste fortsätta", säger en av smugglarna. De
kommer ta hand om mannen, förklarar han.
Alla börjar gå. Om tio minuter kommer mannen att
ligga helt under snön. Jag är rädd, ingen kan överlevan natt här. Jag tänker på
honom och gråter. Ibland
vänder jag mig om och tittar bakåt, kanske han ändå
kommer efter oss. Skulle han göra det så skulle jag ge
honom alla mina nötter. Det är det enda jag kan göra
för honom. Men han kommer inte efter oss.
Jag vet inte om klockan är tvả eller tre när vi något toppen
av berget. Nu börjar vi gå nerför och det är lite bättre. Det
blåser inte lika mycket, men det är fortfarande jättemycket
snö. Jag är väldigt trött och ramlar flera gånger. Jag säger
till en av smugglarna att jag måste vila lite.
"Vi har inte tid. Vi måste fortsätta", säger han och ger
mig en spark där jag ligger i snön. Sedan tar han min
hand och börjar dra mig. Det är tur att jag klarade att gå
uppför berget, neråt behöver de inte bära, bara dra. Det
är rätt skönt, snön är mjuk. Efter en liten stund stannar
alla. Jag ligger kvar snön. Jag är törstig och äter lite snö.
Vi sitter ner och vilar i kanske 20 minuter, sedan mår jag
bättre och vi kan fortsätta.
"Snart kommer vi fram till ett hus där Yi kan äta och
värma oss. Då har vi nästan klarat av berget", säger en av
smugglarna.
Nu har jag lite hopp igen, kanske kommer jag överleva.
Klockan fyra på morgonen närmar vi oss en by. Vi har
blivit indelade i tre grupper. Den första gruppen ska
följa med till huset, de tvả andra stannar. Jag är i andra
gruppen. En smugglare väntar med oss. Det tar nästan en
I4halvtimme innan vi får gå bort till huset. När vi kommer
in ser jag att det inte finns någonting där. Ingen mat,
ingen eld, ingenting, Smugglarna säger att vi måste elda
själva. Vi samlar ihop det vi har och lyckas tända en brasa
Vi är jättemånga och alla vill sitta runt elden. Det blir
bråk. Jag sitter längst bak, det finns inte plats för mig.
En timme senare försöker jag ta av mig skorna, men
det går inte. Både skor och strumpor har frusit fast. Jag
går fram och frågar en av dem som sitter nära elden om
jag kan få värma mig lite för att försöka få av mig skorna.
Till slut ger han mig sin plats. Jag värmer fötterna och
isen smälter. När jag fått av mig skorna ser jag att
fötterna är mörkblå. De värker när de tinar upp.
Smugglarna kommer med bröd, ost och vatten. Det
är inte så mycket, men det smakar väldigt gott, även
om jag inte tycker så mycket om ost.
"Imorgon skickar vier till Van. Idag är det för många
poliser på vägen", säger de.
Mina fötter gör jätteont och jag kan inte ens nudda
golvet. De svullnar så mycket att skorna blir för små.
3
Efter ett dygn i stugan kommer smugglarna tillbaka.
De har delat in alla utom mig i två grupper. ro
gruppen går ut, och sedan också den andra.
Du kan inte följa med, din bror har inte betalat för
dig", säger en av smugglarna. Det är nära att jag får en hjärtattack.
"Det är omöjligt. Jag kan inte stanna här", säger jag.
"Du får stanna här tills din bror har betalat."
Nu gråter jag. Jag försöker gå ut ändå, men smugglaren
sparkar tillbaka mig in och låser dörren. Jag är helt
ensam i stugan. Jag är rädd och ledsen.
Jag försöker ringa min bror, men ingen signal hörs. Jag
behöver ett annat minneskort. Vi är nära den turkiska
sidan och det iranska minneskortet fungerar inte här.
Jag har iranska pengar, men det har jag inte sagt till
smugglarna. Jag trodde att min bror betalat för mig. Jag
gråter och gråter och gråter. Jag är helt säker på att de
kommer att döda mig.
På kvällen hör jag hur någon öppnar dörren. Det är en
av smugglarna.
"Här har du bröd och ost. Jag kommer inte hit i mor-
gon, så du får klara dig utan mat."
Jag gråter och säger att jag har egna pengar att betala
med.
"Det är iranska pengar. Vill du ha dem?" frågar jag.
Han mumlar något. "Hur mycket har du?"
Jag ger honom alla pengar jag har i fickan. Det är ända
ganska mycket. Jag säger att det är allt jag har och han
kommer och känner igenom mina fickor. Jag hade gömt
lite i kalsongerna, men de hittar han inte.
Han stoppar på sig pengarna. ”Det är för lite, men jag kommer att skicka dig ända."
Tack", säger jag.
"Det är för sent idag och det finns ingen bil heller.
Kanske kan du åka morgon."
Han går sin vàg och låser dörren på nytt, trots att jag
gav honom pengar. Jag mår ändå lite bättre efter att han
sa att jag kanske kunde åka i morgon. Annars skulle jag
inte klara natten. Jag har jätteont i fötterna och stugan är
väldigt kall och det känns som att natten aldrig ska ta slut.
Först klockan elva nästa dag kommer en smugglare.
"Kom nu! Bilen väntar där ute."
Jag har svårt att gå och han hjälper mig in i bilen.
"Varför ska du till Van?" frågar smugglaren.
"Nej, jag ska till Istanbul", svarar jag.
"Stannar du i Istanbul eller ska du vidare till
Grekland"
Jag säger att jag tror att jag ska till Grekland, men att
jag inte riktigt vet.
"Min kusin hjälper människor från Istanbul till Grek-
land. Om du vill kan jag ge dig hans telefonnummer.
Ring honom när du är i Istanbul så hämtar han dig pả
busstationen."
Jag får kusinens nummer. Vi är nästan framme i Van
och smugglaren varnar mig för alla civilpoliser. Han
släpper av mig mitt i stan och försvinner.
Jag går mitt på vägen utan att veta vad jag ska göra. Till slursätter jag mig ner vid
vägkanten och tar fram de gömda
pengarna. På något sätt måste jag hitta en busstation eller
tågstation. Jag ser kvinnor gå på gatan utan burka. Det är
första gången jag ser det och jag tycker det ser jättekonstigt
ut Jag vill fråga någon var busstationen ligger, men jag vet
inte vilket språk jag ska fråga på.
Framför mig går en gammal man. Jag går fram till
honom och säger på persiska: "Buss Istanbul, buss
Istanbul." Jag försöker förklara med händerna.
"Pratar du persiska?" frågar han.
Ja', svarar jag. "Hur kan du persiska?"
Han säger att nästan alla här kan prata persiska. Själv
är han kurd och kurder kan lite persiska. Jag blir glad
över att höra att vi kan förstå varandra.
Mannen ska också till busstationen och vi går tillsammans. Han får iranska pengar av
mig och köper en
biljett till Istanbul för sina turkiska.
Medan vi väntar på vår buss frågar han varför jag
Teser ensam.
"Var är dina föräldrar?"
Jag ljuger och säger att mina föräldrar är i Istanbul.
Vi bor dagar. Jag har varit med min storebror i Iran."
Jag är dålig på att ljuga och jag tror att mannen förstår att
jag bara hittar på. Men han är gammal och mycket snäll.
Jag kliver av på busstationen i Istanbul. Det är ett fint
ställe med rena gator och finklädda människor. Jag kan inte ringa smugglarens kusin
från min tele-
fon och jag har bara iranska pengar. Jag går runt och
frågar folk om jag får låna deras telefon, men ingen för-
står mig. Det känns som att de tror att jag är galen.
Jag blir trött och hungrig och efter en timme sätter
jag mig till slut ner på marken. En kvinna går förbi och
ger mig lite turkiska pengar. Tröttheten och hela min
situation kommer över mig. Jag springer i fatt henne
och kastar pengarna i hennes ansikte och säger på per-
siska: "Jag är ingen tiggare, okej?"
Hon svarar någonting på turkiska och tar upp sina
pengar från marken. Jag sätter mig igen och börjar gråta.
En manilång, svart, turkisk rock kommer fram till mig.
Han säger något på turkiska som jag inte förstår. Men jag
förstår att han vill hjälpa mig och tar fram telefonnumret son jag fått av smugglaren.
Mannen ringer numret
och säger någonting på turkiska. Sedan ger han mig
telefonen.
"Hallå!"
Vem är du?"
Jag berättar att jag fått telefonnumret av hans kusin
och att kusinen var min smugglare från Iran till Van.
Jag vill komma till Grekland."
"Okej, vänta där. Jag kommer om tio minuter."
Det var tur att jag fick ringa gratis. Annars hade det
inte gått.
Kusinen kommer efter en stund och vi går till hans bil. Det är väldigt kallt. Det snöar i
Istanbul också. Jag
sitter i den nya smugglarens bil. Han pratar persiska
och säger att han kommer från Iran, men att han nu
bor i Turkiet. Han kör mig till en källarlokal och säger
att jag ska vänta där.
Efter en timme är han tillbaka.
"Vem ska betala för att du ska skickas till Grekland"
frågar han.
"Min bror kan betala", svarar jag och ger honom Alis
telefonnummer.
"Du får köpa och laga mat själv."
Smugglaren visar var jag kan växla pengar. Jag får tvả
hundra euro och hundra turkiska pengar för mina iranska.
Innan smugglaren kommer pả morgonen gömmer jag
eurosedlarna i mina kläder. De turkiska pengarna ska jag
ha att handla för.
Vid tio är smugglaren tillbaka.
"Har du ringt min bror?"
Ja, jag ringde till honom."
"Vad sa han där"
"Var inte orolig, han betalar för dig."
Får jag prata med min bror?"
Jag har inga pengar på telefonen", svarar smugglaren.
Jag sitter helt själv i källaren. Går jag ut kan polisen ta
mig och skicka mig tillbaka till Afghanistan. När det bli-
vit mörkt vågar jag gå och handla lite bröd och ost. Det
ska räcka som mat för tjugofyra timmar. Jag måste spara
20mina pengar. Jag har inte hört från Ali sedan jag vari Iran.
Det är inte säkert att han kommer skicka pengar till mig.
Jag ligger på golvet och tittar upp i taket. Vilket liv jag har,
tänker jag. Nu bor jag i en källare, i Iran var jag tvungen
att bo i en källare, i Turkiet bodde jag också i en källare. Jag
kommer säkert bo i en källare även i Grekland.
Jag är trött på mitt liv. Hur länge till ska jag orka ha det
så här, hur länge kommer jag att överleva? Jag somnar på
golvet. Det finns inget att ligga pả och inget att ha över sig.
Jag vaknar flera gånger av att det är kallt och att golvet är
hårt. Men jag har inget val, man måste anpassa sig.
Efter femton dagar i källaren känns det som att jag bott
där ett helt år. Då kommer singularen och säger att jag
ska åka samma natt. Jag packar ner mina extrastrumpor
och en tröja. Jag äter lite ost, brödet är slut.
På kvällen tar smugglaren med mig till en bil. När jag
kliver in ser jag att bilen redan är full med människor.
Chauffören har väldigt bråttom. Han kör i väg, Man kan
se rädsla i allas ansikten. Alla sitter tysta och alla har
samma mål: att ta sig över till andra sidan, till Grekland.
Efter två timmar stannar vi i en liten skog. Vi kliver
ur. Chauffören lyfter ur en gummibåt med två paddlar.
"Gå tio minuter rakt fram så kommer ni till havets till ett arbets-
läger - varifrån han aldrig skulle återvända. Morfar
tillhörde en liten estnisk-Svensk minoritet som bara
var en av mảnga små minoriteter som krossades mellan Stalins hammare och Hitlers
stövel.
Idag flyr åter hundratusentals människor hit, de flyr
precis som han gjorde undan krig och förföljelse. Mảnga
har tagit sig hit med risk för sitt eget liv, på flykt undan
något ännu värre.
Min morfar byggde ett nytt hem här i Sverige. Det
gjordes inte i en handvändning. Ett hem tar tid att finna;
känslan av att känna sig hemma, att bli accepterad, ännu
längre. Ett hem kan ta generationer att bygga, men bara
en minut att förlora. Den största flyktingkatastrofen Europa sedan andra
världskriget har till stor del bemötts med motstånd,
murar och en åtstramad flyktingpolitik. Men också av
individuella insatser av medmänsklighet och kärlek.
Det är närmast omöjligt att förstå vidden av det som
pågår nu. Människor som flyr förvandlas till siffror.
Invandring blir statistik. Tragedier handlingsnummer
hos en myndighet. Men genom nyhetsflödet skymtar
då och då ett ansikte. En berättelse, om krig, flykt, för-
virning och rädsla. Om mord, splittrade familjer och
en desperat resa över hav och gränser.
Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi
förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss
har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlem-
mar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land
långt bort där både språk och kultur är annorlunda.
Det är svårt att sätta ord på något sådant - Sorgen,
smärtan, främlingskapet.
Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journal-
listige gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de
drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra
sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vi
föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur.
Flykten som tema är inte något främmande i skön-
litteraturen. Det är snarare ett av de äldsta litterära termin
vi har. Sedan skriftspråkets tillblivelse har krigets, flyktens
och exilens vedermödor skildrats, från Homeros till Nelly
Sachs. Där får ni blåsa upp båten och sedan paddla till Grek-
land", säger han.
Medan vi står där kommer en bil till. Nu är vi säkert
tjugofem personer. Bland oss finns en familj med en liten
baby. Det är kallt och blåser hårt. Barnet gråter hela tiden.
Vi börjar gå. Vi går genom lera, vatten och snö. Babyns
gråt blandas med den hårda blåsten. Till slut kommer vi
fram till kusten. Där ligger Medelhavet.
Smugglaren hade sagt att båten var väldigt stor och
skulle räcka för oss. När vi pumpat upp den ser vi att den
är för max tolv personer. Vi är tjugofem. Hälften sätter
sigi båten. Nu finns det ingen mer plats. Vi sätter oss pả
varandra. Vi är så mảnga att båten knappt syns.
Det är första gången i mitt liv som jag sitter i en bät
och det är första gảngen jag ser så mycket vatten. Vi är
en sandkornsö i ett jättehav. Jag kan inte simma ens tio
centimeter.
Vi har bara två paddlar, inga flytvästar. De tvả längst
fram börjar paddla. Jag sitter på kanten, ungefär i mit-
ten av båten. Det blåser rakt mot oss och det är jätte-
svårt att paddla.
När vi paddlat i nästan en timme vänder jag mig om.
Viär tjugo meter från land.
Vi paddlar, paddlar och paddlar. Vi kommer en bit
frarnåt, men så kommer en stor vàg och sköljersjunker vi. Alla vill flytta sig mot
kanten för att ha något
att hälla sig i. Kvinnan med balbyn har förfrusit sina
fötter och kan inte röra på sig. Hon sitter till hälften i
vatten. I början hörde man babyn gråta, men sedan en
timme tillbaka är barnet helt tyst.
Vimåste bestämma om vi ska fortsätta framåt eller vända
tillbaka. Snart ljusnar det och polisen kan upptäcka oss.
Vi kommer inte framåt, utan är tvungna att återvända
till den turkiska sidan. Alla kliver ur båten, utom kyin-
någon med barnet. Hon kan inte gå på fötterna och tre personer lyfter henne i land.
De säger att polisen kommer
och hjälper henne och att vi måste gå för att inte bli tagna. Vi lämnar kvinnan och
springer in i skogen. Därifrån
ser vi polisen komma. De som lyfte henne i land säger att
barnet redan var dött.
Det är jättekallt. Det snöar och blåser. Jag är genomblöt
ända upp till knäna. De andra säger att vi måste åka
tillbaka till Istanbul. Jag måste följa med dem. Folk
ringer sina smugglare, men de svarar inte. Klockan är
fyra på morgonen.
När vi kommer ut ur skogen ser vi att det lyser långt
borta. Det måste vara en stad. Vi börjar gå mot ljusen.
När vi kommer fram till den lilla staden går vi runt och
letar efter en buss som kan ta oss till Istanbul. Vi är bara
tolv av tjugofem kvar. Vi är fem från Afghanistan, resten
är från andra länder.
Klockan sex på morgonen hittar vi en buss. Chauffören släpper först inte på oss. En
av oss kan engelska. Han säger
att chauffören inte vill låta oss gå på för att vi har smutsiga
kläder. Vi är alla alldeles leriga och blöta. Till slut sitter
vii alla fall i bussen och väntar på att den ska åka. Men
när chauffören får veta att vi inte har några pengar till
biljetten tar han upp sin telefon och ger oss tvả val.
"Gå av bussen eller betala nu! Annars ringer jag polisen."
Alla skyndar sig att säga att de har pengar. Vi måste
betala 120 euro för en biljett till Istanbul, tre timmar
bort. I vanliga fall kostar det kanske femton euro. Vi vet
alla att chauffören tar för mycket pengar av Oss, men vi
har inget val. Om vi inte tar bussen kanske polisen tar
OSs och det är mycket värre.
På bussen tar jag av mig mina strumpor. Fötterna
ser ut som gamla potatisar. Jag får låna en telefon och
ringer min smugglare. Jag säger att vi inte kunde åka
över och att vi är på väg tillbaka till Istanbul. Han säger
att han ska hämta mig.
När vi klivit av bussen försvinner alla väg åt olika håll,
utom de fyra andra från Afghanistan. De har inte fått tag
på sina smugglare och ska följa med mig nu. Min
lare blir glad, han kan tjäna fyra gånger så mycket pengar.
Vi är nu fem afghaner i den lilla källaren. Två
av de andra är 16 år, en 19 och en är en gammal man,
väldigt gammal. Jag förstår inte hur han kunde klara
sig över berget mellan Iran och Turkiet, men kanske
de gick en annan väg. På kvällen ber de till Gud. Den gamle mannen säger
att jag också måste be, även om jag bara är tretton år.
Vi kommer från olika städer, några kommer direkt
från Afghanistan och några från Iran. Alla pratar om
sina problem. När vi är mảnga går tiden fortare. Alla
pratar mycket och har roliga saker att berätta som vi
kan skratta åt.
På morgonen kommer smugglaren. Han säger att vägen
till kusten är mycket dålig, det är lerigt och snöar. Igår
sjönk en båt med åtta personer. Vi måste vänta några dagar.
Den här gången garanterar jag att ni kommer fram
till Grekland", säger smugglaren.
"Du sa samma sak förra gången', vågar jag säga nu
när vi är flera i källaren.
"Då var du ensam och jag skickade dig med en annan
smugglare. Nu är ni en grupp och jag kommer själv
skicka er till Grekland."
Efter en vecka i källaren är mina turkiska pengar slut. De
andra har inte heller några pengar kvar, eller säger att de
inte har. Mina åttio euro måste jag spara till Grekland, så
att jag har några pengar där de första dagarna.
När smugglaren kommer säger jag att mina pengar är slut.
Då ger han mig trettio turkiska. Det är väldigt ovanligt att
Smugglare ger bort pengar. Plötsligt händer det något bra för
mig, Kanske smugglaren är jättesnäll, tänker jag,
Nu har jag varit ytterligare nio dagar i Istanbul och det känns som en månad. På
kvällen öppnar smugglaren
dörren och säger att vi ska skynda oss ut till bilen.
Smugglaren kör.
"Din bror vill tala med dig, säger han. "Men prata
kort, jag har inget batteri."
Jag tar telefonen.
"Lever du?" frågar Ali.
"Ja, jag lever."
"Ring mig när du kommer till Grekland."
Smugglaren tar tillbaka telefonen. Jag hinner inte
ens säga hej då.
Vi åker i tvả timmar och sedan är vi framme vid havet.
Smugglaren hjälper oss att pumpa upp båten. Den är
liten, men vi är bara fem personer den här gången.
Kanske får vi plats.
"Var försiktiga så att inte buskar river sönder den",
säger smugglaren.
Jag tar pumpen och paddlarna och de andra båten.
Vi går ner mot vattnet. Vi går i vatten upp till knäna
och överallt är det snår. Båten måste bäras över våra
huvuden. En gång tappar en av oss sitt tag och båten
ramlar ner i snåret. På andra sidan en klippa ser vi det
stora havet igen.,
När vi lägger i båten i vattnet märker vi snabbt att
det är mindre luft i den. Det måste ha blivit ett hal
någonstans när vi tappade den. Alla är tysta för att
kunna höra om det pyser ut luft. Vi hittar ett litet hål på sidan. Nu måste en av oss
sitta med fingret i hålet
hela tiden, samtidigt som en annan måste pumpa.
"Vi kan inte vända tillbaka. Vi måste paddla framåt
eller sjunka i havet. säger den gamle mannen.
Vi sitter på rad i båten. Jag sitter längst fram och ska
sköta paddlandet. Jag tappade en av paddlarna i vattnet
och vi kunde inte hitta den i mörkret, så nu har vi bara
en kvar. De ger mig den andra paddeln och säger att
jag måste paddla.
Jag kan inte", säger jag. "Jag har aldrig paddlat förut."
Men ingen av oss vet hur man gör. Den gamle sitter
längst bak och pumpar, en annan täpper igen hålet, så
vi tre andra får dela på paddlingen.
Jag börjar paddla. Allt är väldigt stressigt. Båten går
bara runt, runt. Efter en kvart har vi inte kommit en
meter, eftersom jag paddlar på samma sida hela tiden.
Jag provar att paddla på andra sidan. Då går båten runt,
runt åt andra hållet. Så byter jag sida några gånger och ser
Snart att båten åker lite framåt. Jag säger till honom som
sitter bakom mig att han ska slå på när påminn axel när jag paddlat
tvả tag pả ena sidan, så ska jag byta till andra sidan. Efter
ett tag märker vi att vi har kommit ganska långt.
Den gamle mannen börjar bli trött och byter med
någon. När det gått en timme är vi mitt ute på havet. Jag
är jättetrött och orkar inte längre. Men båten är liten, vi
kan inte byta plats. Farten sjunker, och vart hopp också.
"Vi kan inte vända nu. Fortsätter vi inte framåt så
dör vi", säger den gamle mannen. Nu paddlar jag väldigt sakta. Jag har inte ätit så
mycket
och är jättehungrig. Han som har fingret i hålet gråter.
"Mitt finger har förfrusit. Någon måste byta med mig.
Men ingen kan byta plats. Båten är alldeles för liten.
Varje extra rörelse kan sänka oss i havet.
"Nu är det inte långt kvar tills vi dör" säger han
bakom mig. I panik börjar han paddla med ena handen.
Vattnet är svart och kallt. Jag har inte så mycket hopp
om att överleva kvar. Ingen av oss har flytväst och
ingen kan simma. Vi vet alla att det är slut med oss om
vi ramlar. Ute till havs är närmaste land havsbotten.
I två och en halv timme tror ingen av oss att vi ska nå
fram. Hålet i sidan har blivit större och båten kan börja
sjunka när som helst. Nu paddlar alla med händerna.
Jag använder paddeln, mina armar är helt slut.
När det är runt 30 meter kvar börjar båten ta in vatten.
Jag paddlar som en galning. Båten rör sig ganska fort
framåt. Det känns som att mina armmuskler slits sönder.
Till slut börjar jag gråta och skriker att jag inte vill dö.
De andra säger till mig att vara tyst. Men jag bryr
mig inte, jag orkar inte mer.
"Det är inte så mycket kvar", säger han bakom mig.
Vi är väldigt nära land nu, bara några meter ifrån.
En av oss kastar pumpen i vattnet. Jag måste stiga ur båten
först, eftersom jag sitter längst fram. Vågor slår mot den
branta stenhällen och det är svårt att ta sig ur. Jag får tag
i en buske och drar mig upp. Med paddeln drar jag sedan
upp nästa person medan jag håller mig i busken. När fjärde mannen ska klättra ur,
sparkar han sam-
tidigt båten bakåt och den hamnar utom räckhåll för
min paddel. Den gamle mannen är kvar i båten. Han når
inte paddeln som vi sträcker ut mot honom. Båten driver
utåt och vi kan bara se på hur den fortsätter ta in vatten.
Mannen ropar på hjälp, men vi kan inte göra något. Vi
måste fortsätta. Han är kvar ute i havet medan vi tar oss
in i skogen. Vi gråter alla över den gamle mannens öde.
Ingen av oss vet var vi är. Smugglaren hade sagt att där, på
den sidan är Grekland. Jag vet inte, kanske är vi i Grekland,
eller kanske har vi åkt fel och är kvar i Turkiet?
I skogen är det fullt av is och vatten. Isen krasar
när vi går på den och det låter jättemycket. Klockan
är ungefär ett pả natten när vi kommer fram till en
järnväg. Nu är det inte lika isigt längre och lättare att
gå. Men alla kläder är genomblöta och vi är hungriga.
Klockan tre ser vi ljusen från en liten by. Den verkar
tom, och någon tycker att det ser ut som att vi är i
Grekland. Jag fryser och mina fötter gör ont. Vi börjar
springa genom byn för att få upp värmen.
Jag är glad för att äntligen vara i Grekland, efter
mer än en månads resa från Iran. Men samtidigt är jag
också ledsen när jag tänker på den gamle mannen. Vi
springer fram och tillbaka på gatan och ropar roliga
saker till varandra och skrattar.
Plötsligt öppnas en dörr och en man kommer mot
oss med ett basebollträ i handen. ”Fly, annars slår han ihjäl oss!" skriker en av oss.
Vi börjar springa och mannen springer efter. Han
jagar oss länge, men han får inte tag på oss. Till slut
ropar han något till oss på grekiska och vänder om.
Vi sätter oss ner utanför byn, trötta och rädda.
"Varför jagade han oss?" frågar någon.
"Kanske vi väckte honom när vi sprang på gatan"
säger jag.
Vi funderar en stund på varför han gjorde det. Sedan
börjar vi skratta och kallar varandra för fega.
5
På morgonen vet vi inte riktigt vad vi ska göra. Vi är
fortfarande lite rädda för mannen och fortsätter vidare till
nästa by. Där ser vi att det finns ganska mycket folk från
andra länder. Vi blir en stor grupp, kanske trettio personer.
Vi bestämmer oss för att leta upp en polisstation.
På vägen möter vi en polisbil. Vi måste sätta oss
på den kalla marken. Efter en halvtimme kommer
ytterligare tre polisbilar. De kör oss till polisstationen.
Klockan är fyra på eftermiddagen. Vi får stå på rad
och vänta på att registrera oss. Det tar lång tid och jag
är hungrig. Till slut får vi ett papper skrivet på grekiska.
Tolken säger att papperet bara gäller en månad.
Nära polisstationen finns ett fängelse. Alla ska dit.
Det gör mig rädd och orolig. Varför ska vi sättas fängelse? Det är första gången jag
får se hur det ser ut inuti
30ett fängelse. Det här är jättestort och väldigt smutsigt
Det luktar illa.
Klockan elva dagen efter släpper polisen ut oss till er
buss som ska köra oss till en tågstation. I bussen är alla
glada. Vi skrattar åt roliga skämt och dansar.
Bussen tar oss till tåget mot Aten. Alla utom jag går
för att köpa biljett. Mina åttio euro är för lite. Jag vet
inte hur jag ska göra. Till sist kliver jag på tåget ändå
Jag sätter mig på en plats och ser mig hela tiden om för
att se från vilket håll kontrollanterna kommer. När jag
ser dem går jag på toaletten och stannar där i en kvart.
Två gånger knackar någon på dörren, men jag bara
hostar lite och då försvinner de. När jag kommer ut är
kontrollanterna borta. Jag går tillbaka till min plats och
sover sedan resten av resan.
Jag vaknar till när vi närmar oss Aten och tittar ut.
Det ser väldigt fint ut. Jag tänker att jag kommit till ett
bra ställe.