Monica Zak

Alex
Dogboy

Opal
© Monica Zak 2002
Bokförlaget Opal AB
E-boksproduktion Elib AB 2013
ISBN 978-91-7299-452-2
 Kapitel 1

SAMTAL MED HUNDAR

Pojken som kallades Dogboy satt på slänten till stadens illaluktande flod.
Ett svart, ostyrigt hår stack fram under en röd basebollkeps, byxorna var
smutsiga och tröjan för stor. Att han var barfota berodde på att ett annat
gatubarn hade stulit hans gympaskor under natten.
I knät hade pojken en liten gulvit hund med svarta fläckar som han
långsamt strök över ryggen.
En annan, en brun och större och lurvigare hund låg framför honom. Den
stora hunden tittade oavbrutet upp mot pojkens ansikte. Då och då viftade
hunden på svansen, den yviga svansen smällde rytmiskt mot den torra
marken.
Dogboy talade.
Han talade högt med sina hundar.
Det brukade han göra när ingen hörde på.
En gång till berättade han för sina hundar om den dagen han gav sig av ut
på gatorna. Den dagen han inte orkade vänta längre.

– Jag hade fått nog, sade han och böjde sig framåt så han kom åt att klia den
större hunden bakom öronen. Jag orkade inte vänta längre. Moster stod och
lagade mat och märkte inte att jag smög in i hennes sovrum och drog ut en
av lådorna i hennes byrå. Jag grävde i byrålådan tills jag hittade det jag var
ute efter. Fotografierna. Jag hittade dom två fotografierna som fanns av min
mamma och det enda fotot som fanns av min pappa, det var ett passfoto.
Jag stoppade dom tre fotografierna innanför tröjan och gick ut på gården.
Vet ni vad jag gjorde då? Kan ni gissa? Ja, det vet ni för det här har jag
berättat förut. Jo, jag tände en brasa och eldade upp dom två fotografierna
av min mamma och det där lilla fotografiet av pappa. Jag grät när jag gjorde
det, men jag hade fått nog, jag orkade inte vänta på dom längre.
Även om jag grät kändes det skönt att elda upp fotografierna. Jag såg
deras ansikten krulla ihop sig och bli kolsvarta och till slut bara bli lite grå
aska som föll ner i elden.
 Nu finns dom inte mer, tänkte jag. Nu är jag fri.
Jag brände upp mina skolbetyg och mitt födelsecertifikat också.
När den lilla elden som jag tänt ute på gården brunnit ut reste jag mig upp
och gick bort från mosters hus.
Det är ett litet grönmålat hus som ligger borta i Pedregal, nära
flygplatsen. Först gick jag ganska långsamt, sen började jag springa. Jag
minns att jag helt plötsligt kände mig fruktansvärt glad.
Nu skulle jag börja ett nytt liv.
Jag skulle bli gatubarn.
Och jag skulle aldrig någonsin tänka på min mamma eller pappa igen.
 Kapitel 2

ÄLSKADE MAMMA

Pojken som så småningom kom att leva med hundar föddes i en liten stad
vid havet.
Kvinnan som födde honom hade redan fött flera barn, trots det tog
förlossningen lång tid.
När barnmorskan äntligen kunde lyfta upp en liten röd och skrikande
unge sade hon:
– Det blev en pojke. Han ser fin ut, fast …
Sen avbröt hon sig och teg.
Mamman tittade med oroliga ögon på sin nyfödde. Han gallskrek precis
som han skulle, och vid första ögonkastet såg han ut som de andra barnen
hon hade fött, han hade både fingrar och tår och en liten rolig näsa, men sen
såg modern det.
Öronen.
Det var något fel på öronen.
Barnet hade långa, svarta hår på öronen. Den nyfödde pojken hade tofsar
på öronen. En svart tofs på vardera örat.
– Han har ju hundöron, viskade mamman med iskall fasa i rösten.
– Nej, nej, inte hundöron, skyndande sig barnmorskan att säga. Håriga
öron är inget ovanligt på nyfödda. Jag har sett andra ungar som fötts med
tofsar på öronen. Dom där långa, svarta håren trillar av efter ett tag. Blev du
skrämd av en hund när du var gravid?
– Ja, viskade mamman.
– Där har du förklaringen.

Pojken som med tiden kom att kallas Dogboy och leva med hundar döptes
till Alex. Hårtofsarna på öronen föll mycket riktigt av redan efter en vecka,
men så länge han bodde kvar hemma fick han höra att han var född med
hundöron. Alla visste det och hans äldre syskon och grannbarnen tyckte om
att reta honom och skrika Hundöra efter honom. Han avskydde att kallas
Hundöra, fast hundar tyckte han om.
 Eftersom han var yngsta barnet hade han alltid fått sitta i sin mammas
knä. Hon hade runda, varma armar och kramade honom alltid när han satt i
hennes knä. Hon hade svart, glänsande hår och örhängen av guld. Hans
mamma brukade mata honom med en liten sked. Och när han trillade lyfte
hon upp honom och borstade av honom och kysste honom först på
kinderna, sen på munnen. Och om han slog sig blåste hon alltid på stället
där det gjorde ont.
I alla fall tänkte han sig att det hade varit så, långt senare när han levde
med sina hundar. Men om sanningen ska fram kom han inte ihåg sin
mamma från sina första år vid havet.
Sin pappa kom han däremot ihåg. Och syskonen. Och han kom ihåg
deras hund Blondie. Och han kom ihåg hönsen. Och han mindes att havet
hade många ansikten. Vissa dagar var det stilla och glimmande ljusblått,
andra dagar kastade det ilskna vågor högt upp på stranden. Han kom ihåg
att han fick följa med ner till hamnen där hans pappa arbetade. Han stod på
en pir och såg på när hans pappa bar bananstockar ombord på en båt.
Men varför kom han inte ihåg sin mamma?
Han var ändå fyra år gammal när hans mamma gav sig av.
Borde han inte komma ihåg henne? Några minnen borde han väl ändå
ha? Nej, det var tomt. Kanske var det för att det gjorde för ont att komma
ihåg. Kanske var det bra att han inte ens kom ihåg den där dagen hon gav
sig av.
Som hans mamma försvann.
Nej, det var fel ord, försvann gjorde hon inte riktigt heller.
Som hon övergav familjen.

Alex minns att hans storebror Hugo brukade säga att vår mamma har åkt till
Amerika. Hon bor i USA nu, brukade han säga. Hon reste dit för att tjäna
pengar, men hon kommer tillbaka. En dag kommer hon tillbaka och hämtar
oss, för det lovade hon. En dag kommer hon in genom den där dörren för att
ta oss med till USA.

Alex väntade. Det första han gjorde varje morgon när han vaknade var att
titta mot dörren, det var ju där hon skulle komma in.
 Varje eftermiddag gick han bort till busshållplatsen. Han visste att där
stannade långfärdsbussen och där klev alla av som varit riktigt långt borta.
Han tittade på alla kvinnorna som steg ur den stora, silverfärgade bussen.
Var det där hans mamma? Eller hon där?
Han berättade inte för någon varför han alltid gick bort och väntade på
eftermiddagsbussen. Den enda som visste om att han väntade på att hans
mamma skulle kliva av bussen var hunden Blondie. Blondie följde alltid
med. De väntade tillsammans.
Hur tror du hon ser ut, brukade han säga till Blondie. Är hon lång, eller är
hon tjock som grannens fru? Eller liknar hon någon av mina systrar?

Det kom aldrig någon okänd mamma och klev av bussen.

Hans längtan efter mamma försvann inte, tvärtom växte den, den blev till
ett moln som alltid fanns någonstans ovanför hans huvud. Ibland tyckte han
det var vitt och fluffigt som sockervadd, andra dagar var det svart och
hotfullt.

Han började skolan. En dag satt han vid köksbordet och gjorde sina läxor,
han gick i första klass och satt och skrev siffran tre på en rad i räkneboken
när en taxi stannade utanför och en okänd kvinna steg ur. Hon stannade ute
på gatan, log och bredde ut armarna och alla syskonen rusade mot henne
och skrek:
– Mamma! Mamma!
Hans mamma hade kommit.
Äntligen hade hans mamma kommit tillbaka.
Alex trodde han skulle sprängas av glädje, han skrattade och hoppade
runt henne och tog i henne. Hans mamma var här. Hans älskade mamma
hade kommit tillbaka. Han kunde inte ta ögonen från henne. Nu äntligen
visste han hur hon såg ut. Hon hade långt, brunt hår i hästsvans och
örhängen och armband och kläder i många färger och hon hade vita
sandaler med hög klack. Hon skrattade mycket och hon hade resväskor med
sig och hon kom ihåg vad han hette för hon sade:
– Alex, min lilla Alex, så stor du har blivit.
 Hans mamma gjorde allt det som han hade tänkt sig att hans mamma
skulle göra när hon kom tillbaka. Hon kramade och kysste honom och
rufsade honom i håret. Och hon öppnade en av resväskorna och tog fram
presenter. Hon hade presenter med till alla. Själv fick han en Batmantröja
och en leksaksbil.
Han lekte med bilen och följde sin mamma överallt. Han släppte henne
aldrig ur sikte. Gick hon in i rummet eller ut på gården eller in till en granne
följde han med. Han var aldrig mer än en meter ifrån henne.

Efter ett tag förstod han att hans mamma inte tänkte stanna. Hon hade bara
kommit för att sälja mark som hon ägde och för att hämta sina barn. De
skulle få följa med henne tillbaka till USA. Alex förstod att det var ett annat
land. Själv bodde han i ett land som hette Honduras, det visste han. Att det
låg i Centralamerika hade han fått lära sig i skolan. Hans mamma skulle ta
dem med till ett mycket större land som hette USA och som låg längre
norrut. Hans mamma bodde där i en stad som hette Los Angeles. Dit skulle
de flytta.

Hans mamma tog med sig alla barnen när hon reste.

Utom honom.

Alex tror att han var sex år när det hemska hände, händelsen som förblev ett
öppet och varande sår. Under resten av hans liv skulle orden, hans egen
mammas ord, dåna inuti huvudet på honom:
– Du får inte följa med.
Han grät och skrek och försökte klamra sig fast, men hans mamma, hans
älskade mamma gick ut genom dörren tillsammans med hans fyra syskon.
Det hjälpte inte hur mycket han grät och gallskrek, han fick ändå inte följa
med.
 Kapitel 3

VAR ÄR PAPPA?

Staden Tela låg vid den dånande Atlanten. Från det lilla huset av plankor
där Alex bodde med sin pappa kunde han inte se havet, men han kunde höra
det ibland. Han var lite rädd för havet, badade gjorde han i floden San Juan.
Nu var det bara pappa och han. Och hunden Blondie. Han fick mycket
bananer att äta. I närheten fanns det stora plantager och bananer var det
billigaste. Han blev mycket trött på bananer.
Ibland när pappa inte arbetade lånade de en båt och de körde med
utombordsmotor ut på havet för att fiska. En gång fick de en hink full med
fiskar på några minuter. Alex betade en ny krok och kastade ut linan. För
resten av sitt liv skulle han komma ihåg det här som sitt lyckligaste
barndomsminne förutom det när mamma kom tillbaka. Han kastade ut linan
och kände hugget med en gång. Det ilade av upphetsning genom kroppen
för han kände att det var en stor fisk som huggit, han kände hur den
kämpade långt där nere under den mörka ytan, än simmade den åt det ena
hållet, än åt det andra.
– Nu kan du börja dra in linan, sade pappa, men gör det försiktigt så
fisken inte släpper.
Den osynliga fisken kämpade emot när han började dra in på linan. Han
såg mot sin pappa som log uppmuntrande mot honom och sade:
– Ta det bara lugnt, du kommer att klara det.
En bit i taget drog han in linan, den skar in i händerna på honom, det
gjorde ont, men han slutade ändå inte att dra. Fisken kämpade vilt emot
under vattenytan. Fortfarande såg han den inte, men den kändes stor och
tung. Han ställde sig upp i båten och virade linan runt handen och drog in
på den, en bit i taget, decimeter för decimeter, hela tiden kände han fisken,
den måste vara enorm. Då plötsligt exploderade en stor, silverfärgad fisk
upp ur vattnet i ett moln av vattenstänk och han föll baklänges i båten.
Den stora silverfärgade fisken hamnade ovanpå honom.
– Fantastiskt. Det är en dorado, en guldmakrill, sade pappan. Vad duktig
du är. Du har fångat en jättestor guldmakrill.
Fisken var så stor att den räckte till mat under en hel vecka. Stekt
guldmakrill var det godaste Alex någonsin hade ätit.

I skolan slogs han ofta. Alex tyckte om att slåss. En dag och helt oväntat
lämnade pappa honom hos en farbror i norra delen av landet. Här fick han
inte gå i skolan, han skulle arbeta. Farbrodern körde buss. Alex fick tvätta
bussar och lasta in bagage och stå vid busstationen och skrika: Till
Guatemalas gräns! Till Guatemalas gräns!
En dag krockade hans farbror med bussen och dog. Det var väl i och för
sig sorgligt, men det som var bra var att hans pappa kom och hämtade
honom och han fick komma hem igen. Blondie var så glad över att se
honom.
– Vi ska flytta, sade pappa en dag när han som vanligt kom tillbaka från
hamnen med en bananstock på axeln. Vi ska flytta till din moster i
Tegucigalpa.
– Vad är det?
– Det är Honduras huvudstad, du kommer att tycka om det.
Blondie fick inte följa med. När Alex frågade var Blondie var någonstans
sade pappa att han hade gett bort hunden till en granne.
De flyttade in hos moster Ana Lucia. Hon hade redan många barn. Alex
började skolan. En dag, när han gick i trean, var hans pappas säng tom när
han vaknade.
– Var är pappa? frågade han sin moster.
– Han har rest.
– Vart då?
– Till USA. Han ska försöka ta sig in illegalt i USA och skaffa sig jobb.
Bara han fått ett jobb har han lovat skicka pengar.
– Har han åkt till mamma?
– Nej. Hon har en ny man nu.

Varken mamma eller pappa hörde av sig.

Alex blev mer och mer tyst, på nätterna grät han ofta.
 Kapitel 4

ÄR DET NÅGON SOM HAR RINGT?

En dag när Alex var ensam i huset bestämde han sig för att gå in i mosters
rum där hon sov tillsammans med sina döttrar. Där inne fanns det något
som han ville se, bredvid en av sängarna hängde husets enda stora spegel.
Nu skulle han se sig själv i helfigur.
Han ville med egna ögon se vad det var för fel på honom. Han ville förstå
varför hans mamma och pappa hade lämnat honom. Varför han inte dög.
Det var klart att det var något fel på honom, det förstod han.
Hans mamma hade ju tagit med sig hans syskon, men lämnat honom
kvar. Nu ville han förstå varför. Var han för ful? Eller var han för dum i
huvudet? Eller hade han gjort något dumt? Men hur mycket han än
grubblade kunde han inte komma ihåg att han gjort något dumt eller varit
busigare än sina syskon.
Han stirrade på pojken i spegeln. Han tyckte inte att han såg så konstig
ut, han såg väl ut som pojkar gör mest. Han tittade på det svarta ostyriga
håret, de mörka ögonen, munnen som egentligen ville skratta, men som såg
mycket allvarlig ut just nu med mungipor som bara ville nedåt.
Han hade ett svagt minne av att hans syskon brukade kalla honom för
Hundöra, då för hundra år sen när de bodde vid havet. Han lyfte undan
håret och tittade på öronen. Inte hade han några hundöron, kanske stod de ut
lite, men de såg helt vanliga ut.
Han hörde ytterdörren öppnas och slank tyst ut ur sovrummet.

Livet i mosters hus var en ständig väntan.

Kom de inte snart? Han tittade ut på gatan många gånger varje dag, han
väntade på att mamma skulle stiga ur en taxi utanför och att hans pappa
skulle komma tillbaka. Han visste att hans mamma hittat en ny man i Los
Angeles i det där landet som hette USA. Hans pappa hade sagt att han
skulle försöka ta sig till en helt annan del av USA. Han skulle försöka ta sig
till Houston hade han sagt till moster. Ändå tänkte sig Alex att de skulle
komma tillbaka tillsammans för att hämta honom. Han hade en film i
huvudet som han spelade upp gång på gång. En taxi stannar utanför, ur
kliver hans mamma och hans pappa, de är glada över att se honom, de
håller om honom båda två och säger att de har längtat efter honom. Han får
presenter. Hans mamma ger honom kläder och av sin pappa får han en
fotboll och riktiga fotbollsskor och de tar honom med sig. De åker taxi till
flygplatsen där de stiger på ett plan. Där brukade filmen sluta. Han kunde
inte riktigt föreställa sig deras gemensamma liv där borta i USA.

Hos moster fick han gå i skolan. Han gick i tredje klass. Lärarinnan tyckte
om honom och sade att han var duktig.

Moster var det egentligen inget fel på, hon slog honom inte, ändå började
han hålla sig undan. Han hade svårt att stå ut med hennes stora familj.
Mosters man, hans morbror, arbetade på en verkstad och kom hem från
arbetet varje kväll och satte sig ner och åt med sin fru och alla sina barn.
Han pratade med dem och skrattade. Han försökte få med Alex i samtalen,
men Alex satt oftast tyst. Han klämde alltid in sig i hörnet, kastade i sig
maten och lämnade matbordet före alla andra.
För det här var inte hans familj.
Han ville inte att det skulle vara hans familj. Han hade ju en egen familj.
Det var med sin egen familj han ville vara.
Varje gång de satte sig ner för att äta tänkte han: De måste komma och
hämta mig, nu måste de komma …
Mosters yngsta barn Martin var ett år yngre än Alex. Alex kände ett djupt
och glödande hat mot Martin. Han vägrade ha sällskap med Martin till
skolan och försökte alltid knuffa honom eller sparka honom på benen när de
spelade fotboll. En dag slog han sönder Martins finaste leksak, en brandbil.

Varje dag när Alex kom från skolan frågade han med hopp i rösten:
– Är det någon som har ringt?
Det var aldrig någon som hade ringt, i alla fall ingen som hade frågat
efter honom.

Alex ville inte vara i mosters hus och försökte hålla sig borta så mycket
som möjligt. Han började gå till marknaden i närheten där man sålde frukt
och grönsaker. Ibland fick han hjälpa till, han körde bort sopor med en tung
kärra, skalade lök, lade upp apelsiner i staplar. Ibland fick han något att äta
som tack, ibland fick han pengar. Varje gång han fick pengar köpte han
godis eller spelade bort pengarna på spelmaskiner. Han berättade aldrig för
moster att han tjänade pengar då och då, han tänkte verkligen inte ge henne
några av sina pengar.
Men varje gång han kom tillbaka till mosters hus frågade han igen:
– Är det någon som har ringt?

En dag orkade han inte vänta längre. En stor ilska hade flutit upp till ytan,
han ville få ut ilskan på något. Han ville slå sönder saker, han ville se eld
som brann. Tänk om han skulle sätta eld på huset? Hans moster stod vid
spisen och rörde i en stor gryta med bönor. Han gick in i hennes sovrum och
drog ilsket ut lådan där hon förvarade sina fotografier. Han bläddrade
igenom bunten av fotografier och hittade dem han ville åt. Han hittade de
två fotona som fanns på hans mamma. Bilderna hade blivit tagna när hans
mamma kom tillbaka till dem, på det ena fotot var hon ensam och stod
framför en buske med röda hibiskusblommor. På det andra hade hon alla
sina barn omkring sig. Han själv stod längst fram. De här fotona hade han
tummat på så många gånger att de såg nötta och lite smutsiga ut. Han
hittade också den lilla passbilden på sin pappa. Han tittade inte ens på den
bilden. I en annan låda hittade han sitt födelsecertifikat och sina skolbetyg.
Moster stod kvar vid spisen med ryggen åt honom. Han snappade till sig
en tändsticksask och gick ut på gården. I ett hörn hittade han några
tidningssidor som han knölade ihop. Ovanpå tidningspappret lade han
pinnar och torrt gräs, till slut hade han tillräckligt för att göra en brasa.
Lågorna flammade upp och hettade.
Sen tände han en tändsticka till. Först brände han de två fotona av sin
mamma. Sen det lilla fotot av pappa. Sen lade han födelsecertifikatet och
sitt skolbetyg på elden.
Han grät när han gjorde det.
När det bara fanns en liten sotig hög kvar reste han sig upp och gick sin
väg.
– Adjö, ropade han högt rätt ut i luften och började springa, han sprang
nerför gatan bort från sin mosters lilla gröna hus. Medan han sprang kom
glädjen, en vildsint och galen glädje. Han rusade bort från det gröna huset.
Nu skulle han börja ett helt nytt liv. När han nådde hörnet där han skulle
vika av ut på stora vägen som gick ner till centrum vände han sig om och
skrek igen. Den här gången skrek han:
– Jag kommer aldrig mer tillbaka!
 Kapitel 5

ETT FETT LIV

Nu börjar livet, tänkte Alex. Nu börjar det riktiga livet.

Själva idén hade han fått av gatubarnet Råttan. Han var det första och
enda gatubarn han någonsin talat med. De hade träffats borta på marknaden
där Råttan, en ärrig och gänglig pojke, kommit fram till honom och sagt:
– Jag känner igen dig. Bor inte du borta i Pedregal?
– Jo, hade han svarat, avvaktande.
Han hade blivit rädd så fort han sett Råttan för han hade hört att gatubarn
var farliga och plötsligt kunde dra kniv och sticka ner en.
– Jag bodde också i Pedregal, hade Råttan sagt, jag växte upp där, hos
min farmor. Men jag stack. Jag flyttade ut på gatan. Det är fint att leva på
gatan. Man behöver inte arbeta, man tigger bara. Alla ger en pengar, det är
lätt. Men det bästa är att ingen bestämmer över en. Ingen tjatar. Ingen säger:
Nu måste du gå till skolan. Ingen säger att man ska hjälpa till. Ingen tjatar
och säger att man måste borsta tänderna. Ingen bestämmer när man ska gå
och lägga sig.
Det är ett fett liv, hade Råttan sagt innan han slank iväg och försvann
bland alla människorna på marknaden.

Det var dit Alex var på väg nu. Till ett fett liv på gatorna. Han kände sig
upphetsat glad. Eftersom han inte hade några pengar till buss gick han hela
vägen in till huvudstadens centrum. Han gick med långa förväntansfulla
steg och svängde med armarna, han visslade.
Vandringen blev lång.
När han äntligen kom till en av broarna som gick över floden Choluteca
visste han att han hade nått sitt mål, han hade kommit till centrum, det var
här han skulle leva sitt nya liv. Men den långa vandringen hade gjort honom
trött, tröjan klibbade vid ryggen, fötterna värkte och han var fruktansvärt
törstig. Hungrig var han också och han ångrade att han inte ätit någon
frukost hemma hos moster innan han gav sig av för att börja sitt liv som
gatubarn.
 Törsten var ändå det värsta. Munnen var så torr att han hade svårt att
svälja. Han undrade var gatubarn drack nånstans? Var fanns det vatten att
dricka, hemma hos moster var det ju bara att vrida på en kran. Jo, floden
förstås. Han stannade mitt på bron, lutade sig över räcket och tittade ner
mot floden Choluteca.
Brunsvart vatten, kväljande lukt, stinkande avfall på stränderna. Hans
blick fastnade vid ett uppsvällt hundlik som långsamt guppade förbi under
honom. Stanken och den döda hunden fick honom att skynda sig därifrån.
Han förstod att vattnet i floden var det nog bäst att inte dricka, men hur
skulle han släcka törsten? Fanns det vattenkranar på gatorna? Hur gjorde
gatubarnen egentligen?
Han såg inga vattenkranar.
Alex vandrade in i gyttret som var stans absoluta centrum. Tutande bilar,
trängsel på trottoarerna, försäljare som skrek ut sina varor, allt gjorde
honom förvirrad och orolig. Känslan av tillförsikt höll på att lösas upp.
Missmodet grep tag i honom som en bläckfisk med långa armar. Hur skulle
han klara sig?
Utanför en restaurang såg han några gatubarn sitta ner med ryggarna mot
en vägg, att de var gatubarn gick inte att missta sig på. Det syntes på
kläderna som var alldeles för stora och på burkarna med lim som de med
jämna mellanrum förde till munnen och näsan. När han såg att Råttan inte
fanns bland dem gick han över till andra sidan trottoaren. Gatubarn skrämde
honom, ändå visste han att han måste ta kontakt med dem. På något sätt
skulle han bli en av dem.

Ett fett liv, hade Råttan sagt. Det är lätt att tigga, alla ger en, hade han sagt.
Men hur gjorde man när man tiggde?
Han kom till Centralparken och såg den stora grå katedralen torna upp
sig. På trappan till kyrkan satt några hopsjunkna tiggare, det var inga barn
utan en handfull mycket gamla människor i trasiga kläder och med bara
fötter. Han iakttog dem en stund. Ingen av dem sade något, men de sträckte
ut en vädjande och klolik hand mot varje person som kom uppför trappan
för att gå in i katedralen. Alex såg att det fungerade, då och då fick någon
av de gamla en slant i sin utsträckta hand.
Hungern och törsten fick Alex att våga.
 Han gick uppför trappan och slog sig ner en bit från de åldriga tiggarna,
också han sträckte ut sin högra hand mot alla som kom. Gamlingarna
stirrade på honom med ogillande ansikten, men ingen av dem sade något.
Inte en enda människa på väg in i kyrkan lade något i hans utsträckta
hand.
Ändå satt han kvar och sträckte fram handen mot alla som närmade sig.
Nedanför trappan där han satt växte gigantiska träd. Någonstans inne i
deras lummiga trädkronor fanns det fåglar, han såg dem inte för de gömde
sig inne i det täta lövverket, men han hörde deras gnisslande skrik. Det lät
fult och skrämmande och här på trappan till katedralen försvann den sista
känslan av äventyr. Kvar fanns bara det gnagande hålet av hunger i magen,
törsten och en tung, grå sorg.

Till slut gav Alex upp, reste sig och gick tungt nerför kyrktrappan och
började kryssa fram bland alla människorna på torget. Han visste att han
måste göra något. Till moster tänkte han aldrig någonsin återvända. Därför
måste han lära sig att tigga.
Han måste börja nu.
Ändå vågade han inte försöka här bland alla människorna.
Att gå just här var en pina, allt som såldes på torget gick att äta. En
glassförsäljare sköt sin glassvagn framför sig och pinglade i en bjällra för
att locka till sig kunder. För att slippa se glassförsäljaren tittade Alex bort.
Då föll hans blickar på ett stånd med röda jordgubbar. Jordgubbar hade han
ätit bara en enda gång i sitt liv. Den läckra smaken av söta jordgubbar skulle
han aldrig glömma. Skulle han någonsin få äta jordgubbar igen? Håglöst
knuffade han sig vidare. Överallt fanns bara stånd med sånt som gick att
äta. Godis. Chipspåsar. Chokladkakor. Iskall läsk. Lakritsremmar. Några
kvinnor sålde baleadas, vetepannkakor fyllda med bönor, många hade redan
köpt av dem och satt på muren i skuggan under träden och tuggade i sig
knubbiga baleadas och drack läsk ur immiga burkar.
Alex tittade bort för att slippa se.
Ändå var doften av mat det allra värsta. Fem kvinnor sålde lunchmat, de
öste upp stora portioner med ris och stekt kött på papptallrikar. Köttet
doftade så vansinnigt gott att han ville gråta och han försökte låta bli att
tänka på mosters goda baleadas och stekt kött.
 Nej, han måste rycka upp sig.
Han måste börja tigga.
NU.
Eftersom han inte stod ut med alla de goda dofterna från maten som
fanns på torget skyndade han sig över en trafikerad gata, men på andra
sidan gatan blev det ännu värre. Här låg McDonald’s. Utanför på trottoaren
sålde man glass. Mjukglass. Den söta doften av mjukglass med vaniljsmak
fick honom att stanna och andas in djupt och länge.
Doften som trängde in genom näsan fyllde varje por i kroppen med
längtan. En gång hade han varit här med moster och hennes barn. 5 lempira
kostade en strut med vaniljglass visste han, 6 lempira kostade en strut med
både vaniljglass och chokladglass. Han stod som paralyserad och mindes
smaken av sin favoritglass, den med hälften choklad och hälften vanilj och
han mindes hur det kändes att dra tungan över den ljuvliga, iskalla
mjukglassen. Kön fram till ståndet var lång och doften av vanilj höll honom
kvar. Förmodligen var det vaniljdoften som gjorde honom modig för
plötsligt gick han och ställde sig längst fram, han tittade på dem som
betalade och som fick en glass i handen. Han tittade vädjande på var och en
och lade huvudet på sned. De som köpte måste väl förstå att här stod ett
vansinnigt hungrigt gatubarn som mer än något annat i livet ville ha en
mjukglass, helst en med både vanilj och choklad.
En efter en betalade, fick sin strut insvept i en vit servett och gick. Ingen
verkade inse hur hungrig han var.
Folk tittade inte ens på honom.
Det var som om han inte syntes.

Hungern fick honom att ändra taktik.

Nu skulle han helt enkelt sträcka fram handen just när en kund skulle ta
sin strut med mjukglass.
Det måste väl få någon att förstå hur hungrig han var och ge honom
glassen.

I det ögonblicket såg han två pojkar som målmedvetet gick mot honom. Två
stora pojkar, strimmiga i ansiktet av smuts och med byxor som hängde ner
över skorna och släpade i marken. Båda hade trasiga, alldeles för stora
tröjor och varsin limpåse i näven. De gick rakt mot honom.
– Stick hem till morsan, skrek de med hesa gatubarnröster.
Han sprang.

Det är lätt att tigga, alla ger en, hade Råttan sagt. Men hur gjorde man?
Kanske såg han för ren ut. Han speglade sig i ett skyltfönster och trodde att
han förstod. Han såg inte ut som ett gatubarn. Han hade satt på sig ett par
rena jeans i morse och en blå tröja och sina Adidas och det var inte länge
sedan han hade varit hos frisören och blivit klippt.
Det var naturligtvis det som var felet.
Han såg inte ut som ett gatubarn.

Planlöst drev han runt. Den översvallande glädjen från i morse kom han inte
ens ihåg. Långsamt släpade han sig genom en gågata där försäljarna av CD-
skivor försökte överrösta varandra med musik. Salsa, hårdrock och rap
blandades till ett stort dån. Han vek av från gågatan och kom till ett
stillsamt torg kantat av små blå och gröna trähus. Alla de små trähusen var
restauranger. Kunderna satt på bänkar utanför och åt. Alex såg att tre
personer just reste sig upp och gick, de lämnade tre halvfulla flaskor med
Pepsi kvar på disken.
Alex ökade på stegen. Han gick fram till disken och drack snabbt ur den
ena flaskan och ställde den tillbaka efter sig.
Sen drack han ur den andra.
Och den tredje.
Ingen skrek. Ingen grep tag i honom. Snabbt gick han därifrån. Han
kände hur glädjen kom tillbaka. Det här skulle gå bra. Han hade lärt sig det
första knepet.
För första gången hade han druckit sig otörstig på gatan.

I ena änden av torget fanns den urgamla Los Doloreskyrkan med en fasad i
vitt och grönt och små hyllor där det satt hundratals duvor och kuttrade.
Framför kyrkan stod grönsaksförsäljare i rader. Var och en hade en
skottkärra fylld med de vackraste grönsaker han någonsin hade sett.
Broccoli. Rödbetor. Vitlökar i knippen. Svällande tomater. Gigantiska
morötter. Svartglänsande auberginer. Röda, gröna och gula paprikor. Då och
då stänkte försäljarna vatten över grönsakerna för att de skulle glänsa och
locka ännu mer.
Alex gick förbi raden av skottkärror. Han gick stelt medan han sneglade
åt sidan. Då såg han dem. Två försäljare som stod och pratade med
varandra. Snabbt böjde hans sig ner och vred loss en stor morot från ett av
knippena och sprang.
Han sprang för livet.
Han sprang genom en flock av duvor som pickade på torget framför
kyrkan, hela flocken lyfte förskräckt och flaxade bort från honom.
– Ursäkta, det var inte meningen, mumlade han medan han sprang och
han försökte springa fortare än han någonsin hade gjort. Moroten stoppade
han innanför den blå tröjan och han sprang med bultande hjärta. Först när
han sprungit förbi kyrkan och över en trafikerad gata vågade han vrida på
huvudet och titta efter. Inga ilskna grönsaksförsäljare kom springande efter
honom och inga poliser med dragna pistoler.
Han stannade, andades ut och stack moroten i munnen och började tugga.
 Kapitel 6

FRYSRUMMET

Pepsin och den stora moroten gav honom hans goda humör tillbaka. Det här
skulle gå. Det här skulle gå bra.
Sin första natt på gatan tillbringade han på en trottoar hopkrupen som en
liten boll mot kylan. Två gånger vaknade han av mardrömmar. En handlade
om den dagen mamma gav sig av med hans fyra syskon. Han vaknade med
orden: ”Du får inte följa med” dånande i huvudet. Hjärtat rusade och han
hade svårt att andas. Nästa gång han vaknade hörde han pappa säga till
moster att han skulle flytta till USA. ”Men grabben kan inte följa med. Han
är för ful. Man får inte komma in i USA med en sån ful pojke.”
Han vaknade tidigt, stelfrusen och hungrig. Ändå kände han sig glad.
Han hade ju lämnat det gamla hopplösa livet bakom sig även om det
förföljde honom i drömmarna. Han reste sig upp och började jogga utmed
gatan för att få upp värmen. Efter ett tag slutade hans tänder att skallra och
han kunde gå i normal takt.
I dag ska jag lära mig hur man skaffar mat, tänkte han.
När jag har lärt mig det ska jag leta reda på Råttan.

Den dagen han skulle lära sig att skaffa mat på gatan blev lång. Han
vandrade på måfå. Timme efter timme. Han såg att han kommit in i de
finare delarna av staden. Han tänkte att i går drack jag tre Pepsi och åt en
morot. I dag behöver jag mera mat. Han tänkte på den där guldmakrillen
som han hade fångat och som han och hans pappa ätit av en hel vecka. Han
tänkte på mosters stekta kyckling. Och han tänkte på godis. Han tänkte på
pajer. Han tänkte bara på mat. För den som är riktigt hungrig existerar inga
andra tankar.
Men hur skulle han få något att äta? Skulle han försöka tigga igen? Eller
skulle han fortsätta att stjäla? Då kom han ihåg vad hans morbror brukade
säga: ”I det här landet finns det folk som är så rika att dom inte äter upp
maten när dom går på restaurang. Dom går på fina restauranger och
beställer in alla möjliga dyra rätter, men dom lämnar hälften kvar på
tallrikarna, så rika är dom.”
Han undrade om det verkligen var sant.

Fötterna sved inne i hans Adidas, törsten brann och han försökte låta bli att
tänka på mat, men det var alldeles omöjligt. Utanför en restaurang blev han
stående och stirrade hungrigt in genom ett av de stora fönstren. Han såg
bord med vita dukar och finklädda människor som satt och åt. Ett par reste
sig just upp och började gå mot dörren och då såg han att det var precis som
hans morbror hade sagt. På bordet stod deras tallrikar kvar med mat på,
glasen var halvfulla av någon röd dryck.
Här hade han sin chans.
När paret gick ut genom dörren slank han in. Han skyndade fram till
deras bord, drack ur det som fanns kvar i ett av glasen, det smakade illa,
förmodligen var det vin, något som han hört talas om men aldrig druckit,
samtidigt stack han ut höger hand mot en av tallrikarna och grabbade tag i
en köttbit och stoppade den i munnen. Han tuggade så fort han kunde, ändå
hann han känna att det smakade gott, köttet nästan smälte i munnen. Hans
hand var redan på väg för att gripa tag i en ny köttbit när han kände en arm
runt halsen och kastades omkull på golvet.
Panikslagen såg han upp i ett ilsket ansikte med svart mustasch och han
såg att mannen med mustaschen som lutade sig över honom hade uniform
och från bältet dinglade både en pistol och en batong.
Mannen stirrade ner på honom ett kort ögonblick innan han sparkade till
honom i sidan. Alex skrek och försökte kravla sig upp, men mannen i
uniformen var snabbare, han grep tag i hans fötter och släpade honom på
rygg tvärs genom hela restaurangen. Alex uppfattade att restauranggästerna
stirrade på honom, men ingen sade något. Han uppfattade också att vakten
sparkade upp en dörr och när de var innanför dörren slet vakten upp honom
på fötter.
Alex såg att han var inne i restaurangens kök. Personal i vita kläder stod
orörliga och stirrade på honom.
– Han försökte äta från en tallrik, sade mannen i uniformen. Ska jag klå
upp han?
 Frågan verkade han ställa till en man som inte var klädd i vita kläder utan
hade kostym och slips och blanka skor.
– Nej, sade mannen i kostym, det räcker inte. Lås in honom i frysrummet
i stället.

Frysrum? Frysrum, vad var det? Kylskåp visste han vad det var, det hade
hans moster och en granne hade en liten frys, men frysrum hade han aldrig
hört talas om. Och hur kunde det vara värre än att få stryk?
Den uniformerade mannen tog tag i en spak på en järndörr och öppnade.
Kylan kastade sig mot Alex och han skymtade lådor med djupfrysta
kycklingar där inne och från krokar i taket hängde skinkor, köttstycken och
korvar.
– Minus 20 grader, håll till godo, sade vakten och skrattade till. Det var
det sista Alex hörde innan han blev knuffad in i frysrummet. Han föll på
knä och tog emot sig med händerna medan han hörde dörren slå igen bakom
sig med en hård smäll och allt blev svart för det fanns inget ljus där inne.
Händerna fastnade mot det isande kalla golvet och han fick dra loss dem.
Kylan förlamade. Alex som levt hela sitt liv i ett tropiskt land visste inte att
det fanns en sån kyla.
Han kom snabbt på fötter, paniken kramade honom och hans ångestskrik
ekade inne i det mörka rummet.
Han bultade på järndörren.
Han sparkade mot den.
Han skrek högre och högre.
Kylan, den fruktansvärda kylan, bet i kinderna och i händerna. Han frös
så han skakade. Ändå, mitt i paniken, fanns hungern kvar och han trevade
sig fram i mörkret och kände att han rörde vid något. Det var djupfrysta
korvar. Han slet loss en av de isande kalla korvarna från kroken och
stoppade den i munnen. Men den var stenhård och så kall att den brände på
tungan, han fick fort ut korven ur munnen och stoppade den i fickan. Han
tog en korv till och stoppade i den andra fickan.
Att stoppa en djupfryst korv i en ficka var en optimistisk handling, en
framtidshandling.
Men hade han som var inlåst i ett frysrum någon framtid? Han kom ihåg
ett uttryck han hört en gång, dödens väntrum. Det här måste vara dödens
väntrum.
Frosskakningarna ökade. Han bultade igen. Paniken var så stor nu att han
inte orkade skrika längre.
Han bultade och bultade.
Men ingen öppnade.
Alex föll ihop på det iskalla golvet. Han försökte skrika igen, men orken
räckte inte till några fler skrik. En svart dimma drog honom baklänges,
neråt, bort, djupare och djupare ner och han orkade inte spjärna emot. Innan
han förlorade medvetandet hann han undra om hans moster skulle få veta
att han dött i ett frysrum. Och om han dog här, vem skulle sköta
begravningen? Skulle han över huvud taget bli begravd? Och hans mamma
och hans pappa hur skulle de någonsin få veta att deras yngste son hade
dött?
 Kapitel 7

BURGER KING BLUES

Järndörren for upp och den uniformerade vakten som låst in pojken i
frysrummet såg att han låg hopkrupen på golvet alldeles innanför dörren.
Pojkens ögon var slutna och han var blek som en död i ansiktet. Det hjälpte
inte att vakten skrek: STICK! och gav honom en lätt spark i magen, pojken
låg ändå kvar på cementgolvet, orörlig. Under ett kort fladdrande ögonblick
blev vakten rädd för vad han gjort. Då såg han häftiga frossbrytningar dra
genom pojkkroppen på golvet och han kunde andas ut, ungen levde. Han
lyfte upp pojken i famnen och bar ut honom genom köket. En av kockarna
höll upp bakdörren och vakten bar ut pojken på bakgården och satte ner
honom på marken med ryggen mot en av soptunnorna och gick in igen.
Alex hörde dörren slå igen bakom sig.
Han öppnade ögonen och visste inte var han var, men han var inte i
frysrummet i alla fall. Att han var utomhus var tydligt. Var han död? Nej,
han kunde nog inte vara i himlen för när han såg sig omkring märkte han att
han satt lutad mot en stinkande soptunna. I himlen fanns det väl ändå inga
soptunnor. Nej, han hade nog överlevt och satt nånstans på en bakgård.
Ovanför honom såg han blå himmel. Fanns det himmel i himlen, det hade
han inte tänkt på förut. Men han var redan övertygad om att han var kvar på
jorden och att han hade överlevt kylrummet. Han borde vara stormande
glad, men han kände absolut ingenting. Tänderna skallrade och fötterna och
händerna kändes som iskalla klumpar, han kunde inte röra på dem. Men
solskenet vräkte ner över honom och snart började det spränga i händerna
och fötterna och han kunde inte låta bli att gråta över smärtan och allt annat
som hänt honom. Då kom han ihåg korvarna. Han stack ner en värkande
hand i fickan, men korven var fortfarande stenhård och isande kall.
När han till slut kunde resa sig upp började han gå ner mot stadens slitna
och skabbiga centrum där han visste att han hörde hemma. Han tänkte bara
på en enda sak: korv. Bara korvarna tinar ska jag äta upp dem.
Han satte sig på en grön bänk i den lilla parken som hette La Merced.
Hungern slet i magen, men korvarna var fortfarande frusna. Han lade dem
bredvid sig på den gröna bänken mitt i ett överväldigande solflöde. Efter en
lång och hungrig väntan hade korvarna tinat tillräckligt och han kunde ta
den första tuggan.
Han skrattade till. Mmm. Han tyckte att han aldrig hade ätit något så gott.
Han försökte tvinga sig till att tugga långsamt för att de två korvarna skulle
räcka riktigt, riktigt länge. Just när han stoppade in den allra sista korvbiten
i munnen hörde han en röst som sade:
– Vad käkar du på?
Det var Råttan. Gatubarnet Råttan som gett honom själva idén att flytta ut
på gatorna. Nu stod Råttan framför honom, mager och skranglig, ansiktet
fullt av ärr och med ett par alldeles för stora kängor på fötterna.
– Korv, sade Alex inte utan stolthet. Jag snodde dom i ett frysrum. Dom
stängde in mig där, men jag tog några korvar som jag fick med mig när dom
släppte ut mig.
– Gick du in på en restaurang?
– Ja, någonstans i någon finare stadsdel, jag vet inte vad den heter, men
det finns bankpalats där.
– Du är inte klok. Vet du inte att alla restauranger har beväpnade vakter?
Om man tar sig förbi vakterna och tigger inne på restaurangen eller tar mat
från tallrikarna råkar man illa ut. Dom kan slå ihjäl en eller skjuta en. Fattar
du det, sånt gör man bara inte. Inga gatubarn vågar göra det längre. Ska du
hem till Pedregal nu?
Alex skakade energiskt på huvudet.
– Nä, nä, nä, jag bor på gatan nu.
– Då kan du hänga med till Burger King.

Den här dagen fick Alex sin första lektion i konsten att överleva på gatan.
För det första måste man se ut som ett gatubarn påstod Råttan. Än så länge
var Alex för snyggt klädd, men byxorna hade blivit flottiga av korvarna och
efter sin första natt på gatan började han i alla fall bli lite smutsig i ansiktet.
– Men det där behöver du inte oroa dig för, sade Råttan. Det kommer att
lösa sig. Om tre dar ser du ut som vi.
För det andra får man aldrig gå in på en restaurang.
Utanför Burger King satt det redan tre pojkar. De satt med ryggarna mot
väggen och blickarna riktade mot dörren. De såg alla ut att vara lite äldre än
Alex. Ingen presenterade sig, de stirrade bara misstroget på honom, men
Råttan sade:
– Det här är Alex, han är en kompis, han är ny.
De andra hade tomma barnmatsburkar fyllda med lim. Burkarna hade de
innanför tröjorna eller i de stora fickorna utanpå byxorna. Med jämna
mellanrum tog de fram burkarna, gläntade på locket och drog in
limångorna. En efter en räckte fram sin burk till Alex men han skakade på
huvudet, han tyckte inte om den fräna lukten.
Allt annat som Råttan och hans gäng gjorde försökte Alex efterlikna. De
reste sig upp då och då och såg in genom fönstret på Burger King. När de
lyckades fånga någons blick skrynklade de ihop ansiktet och försökte se
lidande och hungriga ut. Då och då gjorde de en gest mot munnen för att
visa att de gärna ville ha något att äta. Varje gång Alex reste sig såg han en
jättestor bild av en Whopper på väggen inne i restaurangen och tänkte på att
under två dagar var det enda han ätit en morot, en liten bit kött och två
korvar. Hungern började växa.

Pojkarna underhöll Alex med historier om folk som kommit ut och gett dem
en halv Whopper och en hel påse med pommes frites.
– Förra året kom det ut en tjockis och sade: Ska jag köpa något till dig.
Vad vill du ha?
Alex lyssnade och sög i sig. Vilka fantastiska historier. Snart skulle det
komma ut någon och fråga honom vad han ville ha.
Han skulle säga en dubbel Whopper med ost och största portionen fries.
Och en stor Fanta. Och en milkshake med banansmak.
Varje gång dörren öppnades och någon lämnade restaurangen strömmade
lukten av hamburgare och pommes frites mot dem och alla fem pojkarna
såg med förväntan på den som klev ut från restaurangen.
Som på nästan alla restauranger fanns det en beväpnad vakt här också.
Den här hade pistol och ett bälte med skott i och en batong som hängde ner
från bältet. Men vakten stod innanför dörren och gjorde inga försök att köra
bort dem. När de såg att han gick ifrån en stund bultade de på fönstret för
att dra till sig restauranggästernas uppmärksamhet. Men ingen kom ut och
gav dem något att äta.
 Sent på eftermiddagen hade de bara fått en Pepsi att dela på och några
småmynt.

Alex tänkte på Råttans ord om ett fett liv, han skulle just till att säga något
om det när en man stannade framför dem. En lång man tornade upp sig
framför dem, inte ung, håret var gråsprängt. Så fort han öppnade munnen
förstod de att mannen var en utlänning, en gringo, han pratade spanska men
uttalet var konstigt.
– Inte ska ni sitta här, pojkar, sade han och log mot dem med vita jämna
tänder. Tycker ni om maten på Burger King?
Alla fem pojkarna nickade ivrigt. Nu hade turen vänt. Den här karlen
skulle gå in och köpa vad de ville ha. Innan Alex hann säga att det var en
dubbel Whopper med fries och Fanta han ville ha, sa utlänningen:
– Burger King säljer bara skräpmat. Det skulle aldrig falla mig in att äta
här. Jag har ett hus lite utanför stan och en duktig kokerska, ni kan få följa
med mig hem så ska jag bjuda på bättre mat. Vill ni följa med?
 Kapitel 8

PARADISET

Mannen ledde dem till sin bil. Trafiken var fortfarande tät när han körde ut
ur staden, men mörkret kom snabbt och medan bilen letade sig uppför de
slingrande vägarna i bergen utanför Tegucigalpa såg de ljusen tändas
nedanför dem. Staden lyste och blinkade, det var som att stirra ner på en
stjärnhimmel. Alex tyckte att det var mycket vackert så han knuffade Råttan
i sidan och sade:
– Skitsnyggt, va?
Annars satt de fem pojkarna tysta, de hade aldrig någonsin varit med om
något liknande. En snäll utlänning, en gringo, som bodde i ett stort hus
utanför stan och hade kokerska och ville bjuda dem på mat. Kunde livet
bjuda på något bättre eller mer upphetsande.
Huset låg innanför en hög mur, det var stort och vitt och låg inbäddat i en
lummig trädgård. Mannen som sade att han hette George tog fram en
kamera ur bilens handskfack och fotograferade dem en efter en, sen
öppnade han den massiva snidade dörren och föste in pojkarna i huset
samtidigt som han ropade:
– Lupe, Lupe. Vi har fått gäster. Laga nu till något riktigt gott för dom
här pojkarna är väldigt hungriga.
Han ledde dem förbi två stora rum med svällande soffor och fåtöljer och
in i en korridor. Han öppnade dörr efter dörr och sade:
– Ni får var sitt rum.
Alex gick in i sitt, det hade inte cementväggar med lite blå färg på som
hemma hos moster, det här rummet hade tapeter med blommor på och en
säng med prickigt överkast och prickiga kuddar, ett skrivbord med en stol
framför och ett runt bord och en fåtölj. På sängen låg det tre gosedjur.
– Tycker du om dom? frågade George. Dom är dina. Du kan sova med
dom i natt. Men först ska du bada.
Alex blev ledd till ett badrum, storögd såg han sig omkring, rosa kakel,
blänkande handfat och där intill väggen ett badkar. Det var första gången
Alex såg ett badkar. Hemma hos moster fanns det en dusch ute på gården
där alla i familjen kunde duscha gömda bakom ett litet tygstycke, nu påstod
främlingen att det där tråget var ett badkar och där skulle han bada. Mannen
vred på kranarna och tappade upp vatten i badkaret. Från en flaska
droppade han i en grön vätska som fick vattnet att förvandlas till vitt skum.
Det luktade gott i hela badrummet.
– Ta av dig kläderna, sade George. Jag ska gå nu. Där har du tvål och
schampo. Och den gröna frottéhandduken är din.
Alex klädde av sig och kände på vattnet. Det var varmt, underbart varmt.
Det var första gången i hela sitt liv han tvättat sig i varmt vatten. Han klev
ner och satte sig i badkaret, vilken härlig känsla, han lyfte upp ena foten och
såg på sina egna tår när de stack upp ur det vita skummet. Han kunde inte
låta bli att le brett för sig själv. Leendet såg han i spegeln som var infälld i
kaklet ovanför badkaret. Alex njöt. Så här ville han alltid ha det. Måtte det
aldrig, aldrig ta slut, tänkte han. Och i det ögonblicket var det som om allt
det gamla slutade existera, mamma som gav sig av med hans fyra syskon
och lämnade honom kvar och pappa som stack till Houston utan att ens säga
adjö. Det fanns inte längre. Det var utsuddat. Nu bodde han i ett stort hus
med trädgård, han badade i ett badkar med varmt vatten och efteråt torkade
han sig med en handduk som var så mjuk och len mot kroppen att det var
som att torka sig med ett moln.
När alla pojkarna badat i varmvatten i badkaret blev de förda in i
matsalen. Där stod ett bord dukat med sex tallrikar och kokerskan, hon som
hette Lupe, kom in med grillad kyckling och sallader och ris och literflaskor
med Coca-Cola.
Pojkarna såg på varandra.
– Paradiset, viskade Råttan och fnissade. Jag som trodde att det låg i
himlen, nu vet jag att det var fel, det ligger för helvete här på jorden.
De fick chokladglass och skivor av färsk mango till dessert. George reste
sig från bordet och sade:
– Sitt kvar ni. Jag ska bara gå och ringa några samtal.
Så fort han lämnat rummet kom kokerskan Lupe in från köket. Det var en
rund kvinna, allting på henne var runt och svällande och vänligt på något
sätt. Men ansiktet var allvarligt. Hon böjde sig ner över Råttan och öppnade
munnen och började säga något, men just då kom George tillbaka och
kokerskan rätade på sig och började duka ut.
 Främlingen ledde Alex till hans rum, tog av kuddarna och drog av
överkastet. Han rufsade till honom i håret och gav honom en liten hastig
kram innan han gick ut ur rummet. Alex lade kramdjuren omkring sig i
sängen, han log fortfarande när han somnade.
 Kapitel 9

FEM SÅLDA POJKAR

Alex vaknade utsövd, han hade inte vaknat en enda gång under natten. Vid
frukosten sade George att i dag ska vi åka ner till stan och handla.
– Ni behöver nya kläder, sade han. Ni vill väl ha nya kläder?
– Jo, javisst, absolut, sade pojkarna i kör.
Annars var det mest Alex som talade under frukosten, de andra var tysta
och nervösa. Den snälle främlingen hade tagit ifrån dem deras burkar med
lim i går kväll och nu började suget efter drogerna märkas. De hade alla
svårt att sitta stilla, de vickade på fötterna och trummade med fingrarna mot
den vita bordduken. Men utsikten att få nya kläder gjorde att de fick lite av
sitt gamla lugn tillbaka.
Mitt under den rikliga frukosten, som bestod av ett överflöd av
färskostar, stekta bananer, bönor, bacon, ägg, nybakat bröd, färskpressad
apelsinjuice och skålar med cornflakes och mjölk, reste sig George och sade
att han måste gå och ringa. Så fort han lämnat rummet kom kokerskan, den
runda Lupe in och började tala till dem.
– Ni måste ge er av, sade hon. Fattar ni det? Ni har kommit till en ond
man. Han kommer att ta er med utomlands. Smit ifrån honom nu när han tar
er med till stan för att köpa kläder.
Råttan skrattade till, ett hest och rått skratt.
De andra stämde in. Var hon knäpp eller? Råttan och de andra pojkarna
och Alex tittade medlidsamt på henne. Vad pratade hon om egentligen? De
hade ju äntligen fått ett hem, det hade George sagt. Det här är ert nya hem,
hade han sagt i går kväll. Jag ska ta hand om er. Kunde det vara bättre?

De klättrade in i främlingens bil, en van, en tung, stålgrå Grand Cherokee.

Han bad Alex, den yngste, att sätta sig på sätet närmast honom. Den stora
bilen gled nedför berget, nu såg de staden nedanför i dagsljus, ingen av dem
hade anat att staden var så stor. Det här området var okända trakter för dem.
När de kom ner till staden körde George in på en oändligt lång och bred
gata.
 – Boulevard Morazan, sade han. Har ni varit här förut?
Det hade ingen av dem. Den här delen av staden kände de inte till.
Bankpalats i glas, upplysta vackra affärer och en gata som var så bred att
bilarna kunde parkera med nosen inåt och baken ut åt gatan. Till och med
bilarna var främmande för dem. Det var täta rader av bilar utan bucklor och
med lack som lyste och blänkte i solskenet. Många var stadsjeepar med
breda däck. Alex såg att nästan alla bilarna som stod parkerade på
Boulevard Morazan hade mörka rutor utan att han tänkte närmare på det.
Långt senare skulle han lära sig att vara rädd för bilar med mörka rutor.
George lät sin tunga bil glida in på en parkering utanför shoppingcentrum
Kastanjen.
– Följ med nu.
Alex följde efter utan att tänka så mycket, han var ny som gatubarn och
visste inte att det här var ett shoppingcenter och att shoppingcenter är
absolut förbjudet område för gatubarn. Men han hörde att de andra pojkarna
svor tyst och envist när George ledde dem uppför en marmortrappa och in i
en galleria. De hade inte mer än kommit in i gallerian förrän en av vakterna
kom emot dem med en batong i handen. Alex blev iskall. Ett kort ögonblick
fick han för sig att vakten kommit för att hämta honom. Den plötsliga
rädslan fick honom att huttra och svettas samtidigt. De andra pojkarna
stelnade också till när de såg vakten och de tittade bort för att han inte
skulle se deras ansikten. Just när de gick förbi vakten lade George en
beskyddande arm runt Alex axlar och kramade honom lätt och Alex tänkte
att han behövde inte vara rädd. Han var ju här med George, han var här med
deras beskyddare George, med en rik utlänning, därför behövde han inte
vara rädd.
De gick förbi affärer med damhattar, affärer med möbler i vitt och guld,
affärer med gnistrande smycken och en hel affär som bara sålde konstgjorda
blommor. George höll fortfarande en arm runt axlarna på Alex, som tyckte
mycket om det och låtsades att här går jag med min pappa. Han har kommit
tillbaka från Houston för att träffa mig och nu ska han ta mig till en affär för
han vill att jag ska ha nya kläder.
George ledde in dem i en klädaffär, men det var som om han ville göra
besöket så snabbt som möjligt. Han föste in dem i varsin provhytt och
plockade till sig jeans och tröjor och kepsar och skor, de fick välja märke
och Alex sade att han helst ville ha Nike.
George kom in i hytten till var och en med famnen full av kläder. När de
provat färdigt och valt lade han ner deras gamla kläder i plastpåsar som han
tog med sig.
När de steg ut från provhytterna såg de fem pojkarna på varandra och
började gapskratta högt och lyckligt. De såg så annorlunda ut i sina nya
kläder. När de klev ut ur affären tyckte de nästan att de passade in här. De
kunde inte låta bli att spegla sig i varje skyltfönster och spegel de såg. Nu
kände de att de inte behövde vara rädda längre och de sög i sig allt i den
ovana omgivningen. De såg de små barerna, de hörde den mjuka musiken
som strömmade ur osynliga högtalare och de lade märke till att
människorna och tempot var annorlunda än i den del av staden de var vana
vid. Deras centrum var de fattigas centrum med trängsel och hets. Här var
alla människor vackert klädda och allting var så stillsamt, alla rörde sig
långsamt och värdigt och knuffade sig inte fram som människorna i deras
värld.
– Jag tänkte vi skulle köpa en fotboll också, sade George. Eller vill ni
hellre spela basket? Jag har bollar hemma, men dom är lite slitna. Vilket vill
ni helst ha?
– Fotboll, svarade pojkarna i mun på varandra för fotboll var deras
passion.
George gick före dem in i en enorm sportaffär som gjorde pojkarna
stumma. Längs en hel vägg stod hyllor från golv till tak och varje hylla var
fylld med fotbollar. En annan vägg var full av fotbollsskor. Mitt i butiken
stod ställ med fotbollströjor.
George plockade till sig en fotboll och höll upp den.
– Duger den?
Pojkarna nickade stumt, de var fortfarande förbluffade över sin enorma
tur.
George visste att gatubarn måste man locka med något för att hålla dem
kvar. Därför sade han:
– Nästa gång vi kommer till stan ska jag köpa er riktiga fotbollsskor. Och
fotbollströjor. Här finns det många att välja på. Vad vill ni ha?
 Han pekade på raderna av fotbollströjor, här fanns allt från Manchester
United till de lokala fotbollslagens tröjor.
– En landslagströja, sade Råttan. De andra pojkarna nickade med lysande
ögon. De ville alla ha det honduranska landslagets blåvita tröjor.
– Vilket nummer? sade George.
– Nummer 10 för mig, sade Alex snabbt. Och så ska det stå Pavon på
den.
De andra ville också att det stod 10 och Pavon på deras tröjor.
– Då ska ni få det, sade George. Det köper vi i morgon. Men varför just
nummer 10. Och vem är Pavon?
Det var då de förstod att George inte bara var utlänning, han var ny här
också, ingen som bott i Honduras någon längre tid kunde vara så okunnig.
Nu talade de i mun på varandra.
– Carlos Pavon är Honduras bästa fotbollsspelare. Han har nummer 10.
Han spelar i landslaget, men han bor inte här. Han spelar i Italien.
De var ivriga när de berättade. Ögonen lyste på dem. Som alla andra
pojkar i Honduras bar de på hemliga drömmar om att en dag bli en ny
Carlos Pavon.
Det konstiga var att George såg likgiltig ut. Han verkade inte vara
intresserad av fotboll. De försökte prata lite med honom om italienska
fotbollslag, om Inter och Roma, men inte ens det verkade intressera honom.
Och Real Madrid verkade han inte ens ha hört talas om.
På vägen tillbaka stannade han bilen utanför en frisör och de blev alla
klippta. Nu var de verkligen förvandlade. Alla fem var rena, klädda i
moderna kläder och mycket kortklippta.

Tillbaka i det stora vita huset började de genast sparka den nya fotbollen till
varandra. De höll till på den stora gräsmattan bakom huset. Eftersom det
inte fanns några riktiga fotbollsmål ställde de upp några krukväxter till
målstolpar. Men ingen ville vara målvakt. George stod och tittade på. De
försökte övertala honom att hoppa in och stå i mål men han verkade
fortfarande lika ointresserad av fotboll.
– Spela ni, sade han. Jag ska gå in till Lupe och be henne laga till något
riktigt gott till lunch. Jag vill att ni äter ordentligt.
När maten var klar kom de in i matsalen trötta och svettiga och mycket,
mycket lyckliga. George hade tydligen åkt tillbaka till stan, men vad gjorde
det. TV:n stod på i ett av de stora rummen och de tänkte att efter maten
skulle de se på TV.
Lupe hade gjort pupusas, salvadoranska pannkakor. En del var fyllda
med ost, andra med kryddstark köttfärsröra eller mosade bönor. Alex
lyckades äta nio pupusas, efter den nionde var han så tvärmätt att han
knappt orkade resa sig. Med ett glatt grin i ansiktet stapplade han ut i det
stora rummet och sjönk ner i en av de mjuka sofforna och såg som i ett
töcken bilder som flimrade förbi på TV-rutan. De andra pojkarna var där
också. Då kom Lupe in. Hon tog fjärrkontrollen och stängde av TV:n.
– Vad i helvete, sade Råttan upprört.
– Jag har något jag vill visa er, sade Lupe och satte sig mitt i den
svällande soffan. Hon hade ett stort gult kuvert i handen. Hon drog fram en
bunt fotografier ur kuvertet och lade dem i rad på soffbordet.
Först en rad foton som föreställde pojkar som var lika skabbiga och
magra och trasklädda som de hade varit i går.
Under dem lade hon en ny rad fotografier. De här pojkarna var prydligt
klädda, kortklippta, de såg välfödda ut och log på bilderna.
Råttan och de tre andra gatpojkarna studerade ivrigt fotografierna. De
lyfte upp dem, granskade dem, lade ner dem på bordet.
– Jag känner allihop, sade Råttan.
Det gjorde de andra tre pojkarna också. De kände igen fem gatubarn. De
visste väl inte riktigt vad alla hette, men deras öknamn kände de väl till. Det
var Chino, Corazon, Flaco, Panza och Chillon, de var magra och strimmiga
av smuts i ansiktet och klädda i trasiga och alldeles för stora kläder.
– Men det är ju dom på dom andra bilderna också, sade Råttan med
förvåning i rösten.
På bilderna i den undre rader såg de fem pojkarna helt förändrade ut.
– Jag kände allihop när dom bodde på gatan, förklarade Råttan för
kokerskan. Dom försvann för ett tag sen. Men sånt händer. Chino var min
kompis. Ibland har jag väl undrat vart Chino tog vägen egentligen. Men det
är ganska vanligt att gatubarn försvinner. Jag trodde han var död, jag visste
inte att han hade fått det bra.
 – Han fick det inte bra, sade kokerskan. Det här är bilder på förra
omgången pojkar som Don George plockade upp på gatan. Dom fick bo här
och jag gödde upp dom. När dom såg friska och välgödda ut tog han dom
med sig. Pojkarna försvann.
– Vad hände med dom? undrade Alex.
– Han sålde dom, fattar ni inte det. Han sålde dom utomlands. Samma
sak kommer att hända med er.
 Kapitel 10

VAD TÄNKER HAN GÖRA MED OSS?

Skriket hördes genom väggen in till Alex rum. Det var gällt och högt och
följdes av tunga dunsar. Alex knäppte händerna där han satt på sängen med
det gröna överkastet. När det blev fullkomligt tyst i rummet intill sträckte
han ut handen och tog ett av kramdjuren, det var en panda. Han höll pandan
i famnen och kramade den.
Han visste att rummet intill var Råttans rum.
Han satt orörlig kvar på sängen.
Det var fortfarande dödstyst, han hörde inga flera skrik och dunsar
inifrån Råttans rum. Till slut orkade han resa sig upp, gå fram till dörren
och öppna den. Hjärtat hamrade och hamrade. Han stod rådlös ute i
korridoren. Vart skulle han ta vägen? Ett svagt mumlande inifrån Råttans
rum drog honom dit som en magnet. Långsamt öppnade han dörren och
stålsatte sig mot det otäcka han skulle få se.

Råttan själv stod mitt i rummet, de andra pojkarna satt på sängen. George
var inte där och ingen annan vuxen heller. Råttan höll en trasig tavelram i
handen, på golvet låg själva tavlan, den hade föreställt en sportbil, nu var
den söndersliten. En av de andra pojkarna höll ena handen för vänster öga.
– Du är inte klok, mumlade pojken som höll handen för ögat. Ska du
slåss nu? Vi har annat att tänka på. Vi måste ju ta oss härifrån.
– Sorry, sade Råttan. Jag blev som tokig. Det är abstinensen. När jag inte
får nåt lim vill jag bara slåss och skrika och ha sönder nåt.
En av de andra pojkarna klappade på sängen och Alex trängde sig ner
bredvid dem.
– Det är likadant för oss, sade en av de andra pojkarna. Men vi dunkar
inte huvudet i väggen och slår sönder inredningen och börjar slåss med våra
kompisar. Du är en jävla kloakråtta.
Råttan lade långsamt ifrån sig den trasiga tavelramen på skrivbordet och
sjönk ner i fåtöljen.
– Varför ska han sälja oss? sade Alex.
 Nu fick Alex en ny lektion i allt det som kan drabba ett gatubarn, allt det
som är frihetens pris.
Barn försvinner, spårlöst. Det är mycket vanligt, berättade pojkarna för
honom. Det kände han inte till.
– Men har du inte sett fotografierna i tidningarna. Små fotografier som
föreställer ungar. ”Maria Helena, 5 år, försvann när hon lekte på gatan
utanför sitt hus. Cesar, 4, blev kidnappad av en kvinna som lyfte upp honom
och sprang iväg med honom.” Men man läser aldrig om att något barn
kommit tillbaka.
– Vad händer med dom?
– Ingen vet. Kanske blir dom sålda till någon som vill adoptera ett barn.
Då får dom i alla fall en ny familj. Andra säger att dom blir sålda till någon
som vill ha deras organ. Man dödar dom för att kunna sälja deras njurar och
hornhinnor. Men folk säger att när gatubarn försvinner är det en annan sak.
Vi är för gamla, ingen vill adoptera oss. Och ingen vill använda våra organ
för dom tror att vi inte är tillräckligt friska eftersom vi sniffat lim och
använt andra droger.
– Men vem vill köpa oss då? sade Alex.
– Det är just det, sade Råttan. Vem vill betala för oss? Det blir säkert
något ännu värre.
– Kanske är det män som gillar pojkar som vill ha oss, sade pojken som
fått en knytnäve mot ögat. Det höll på att svullna igen nu.
– Eller också vill dom köpa oss för att fotografera oss, sade en annan. För
att ta pornografiska bilder. Eller göra porrfilmer. Eller snuff-movies. Det är
det allra värsta. Jag vet inte om det är sant men det påstås att man filmar när
någon blir torterad till döds på riktigt. Det är det som är en snuff-movie.
Mer hann han inte säga för de hörde steg utanför och alla pojkarna vred
sina ansikten mot dörren. Det var gringon George som kom in och såg den
sönderslagna tavlan och fem förskräckta ansikten. Konstigt nog blev han
inte arg, han bara log mot dem med sina jämna vita tänder.
– Jag ser att ni mår dåligt pojkar, sade han. Jag vet att det är svårt att sluta
med limmet, jag ska hämta lite tabletter till er. Dom får er att må bättre och
känna er lugna.
Han kom tillbaka med en burk med små, vita tabletter.
 – Ta tre tabletter nu och skölj ner dom med vatten. Sen tar ni tre till i
kväll innan ni går och lägger er.
När dörren slog igen bakom George sträckte en av pojkarna ut handen
mot burken med tabletterna, men innan han hann gripa tag i burken slog
Råttan till hans hand.
– Låt bli. Det kan vara sömntabletter. Eller gift.
Han tog burken, skruvade av locket, gick in i badrummet och skakade ner
alla tabletterna i toaletten och spolade. De andra gatpojkarna svor ilsket, de
hade velat äta tabletterna, men de försökte inte hindra honom.
Alex hade inga åsikter.
Han var stum i kroppen och tom i huvudet.

– Mår ni bättre nu? undrade George när de satt ner vid matbordet för att äta
middag. Ni tog väl tabletterna?
Pojkarna nickade, de fyra limsniffarna försökte låta bli att röra på
händerna och benen och fötterna och visa hur nervösa de var. Alla fyra
mådde illa och hade haft diarré under dagen. Alex var den ende av dem som
åt ordentligt.
– Ni kanske är sömniga, sade George och tittade på pojkarna som satt och
petade i maten.
– Ja, sade Råttan. Jag tror vi lägger oss tidigt i kväll.
– Det låter bra, sade George. I morgon ska vi köpa era fotbollströjor. Och
ni ska få varsitt armbandsur också. Det vill ni väl ha? Men innan ni går och
lägger er i kväll vill jag att ni träffar två vänner till mig. Dom vill gärna titta
på er.

Pojkarna badade och kammade sig och klädde på sig igen. Lupe kom och
hämtade dem.
Medan de gick genom den långa korridoren hann hon säga:
– Ni är inlåsta. Ovanpå muren runt huset är det taggtråd, den innehåller
starkström. Om ni försöker klättra över muren kommer ni inte att överleva.
Ni blir grillade. Men när Don George har gått och lagt sig i kväll ska jag
låsa upp ytterdörren och dörren i muren också. Ge er av. Stick i kväll. Men
lova att aldrig nämna mitt namn, ni får inte berätta att det var jag som låste
upp.
 Mer hann hon inte säga för nu hade de nått de två stora rummen. Tre män
satt nedsjunkna i de mjuka fåtöljerna, George var en av dem. Han reste sig
upp så fort pojkarna släpptes in i rummet och Lupe försvann ut mot köket.

– Här ser ni pojkarna som bor hos mig. Den minsta är Alex. Han är ny på
gatan och har inte börjat sniffa. Den långe smale kallas för Råttan, men
heter Emilio. Den där kallas Manuel Ballong. Det är hans öknamn. Hos oss
använder vi inte öknamn. Vi säger bara Manuel. Dom två andra heter José
och Walter. Dom har alla levt länge på gatan och har sniffat lim under flera
år. Att dom ser bleka och oroliga ut nu beror på att dom försöker sluta med
limmet. Men dom är pigga och friska. Ni skulle ha sett dom spela fotboll på
eftermiddagen.
De två andra männen tog inte pojkarna i hand eller hälsade.
De bara tittade.
De tittade granskande och länge på pojkarna utan att säga något.
– Nu kan ni gå och lägga er, sade gringon George.
 Kapitel 11

FÖRSÖKA FLY

Mörkret var kompakt nu. Cikadorna ute i trädgården hade tystnat. Dofter
från trädgårdens jasminbuskar och änglatrumpeter letade sig in genom det
öppna fönstret i Råttans rum.
Fyra pojkar gick oroligt fram och tillbaka inne i det lilla rummet, fram
och tillbaka, fram och tillbaka.
Varje gång de gick förbi varandra gav de varandra en ilsken knuff.
På sängen låg Alex med de senaste dagarnas händelser svischande runt i
hjärnan som i en tvättmaskin, den snälla utlänningen, den goda maten,
fotbollen, den första känslan av trygghet som förbyttes i besvikelse och
osäkerhet när Lupe visade dem fotografierna på de försvunna pojkarna som
Råttan och de andra gatubarnen kände igen. Alex förstod inte vad George
ville dem. Kan man verkligen sälja barn? Och vad skulle de användas till?
Rädslan fick honom att huttra trots att kvällen var ovanligt varm. Gång
på gång kom han tillbaka till Lupes varningar. Don George är en ond
människa. Och gång på gång kom han tillbaka till hennes löfte: ”När Don
George har lagt sig i kväll ska jag gå låsa upp ytterdörren och dörren i
muren. Ge er av! Stick i kväll! Men om ni kommer undan får ni lova att
aldrig någonsin nämna mitt namn och berätta att det var jag som låste upp.”
De hörde att den stora porten i muren öppnades och ljudet från en
bilmotor som startade. Råttan släckte ljuset i rummet och alla fem trängdes
vid fönstret för att se vad som hände där nere. Tre små lampor hade tänts i
trädgården och de såg att det inte var Georges bil som körde ut genom den
öppna porten i muren, det var hans två gäster som gav sig av. De såg
järnporten stängas och George gå tillbaka mot huset.
Så fort han försvann in genom dörren släcktes de tre lamporna,
trädgården låg en gång till i djupaste mörker.
De fyra pojkarna återgick till sin nervösa vandring fram och tillbaka i
rummet.

Ingen av dem hade någon klocka. Hur lång tid hade gått?
 Hade George somnat?
Var det dags att försöka fly nu?
Och hade Lupe hållit sitt löfte och låst upp ytterdörren till huset och
dörren i muren?

– Nu orkar jag inte vänta längre, viskade Råttan till slut. Vi sticker.
– Vi lämnar skorna, om vi är barfota går vi tystare, sade den storvuxne
och äldste pojken, han som kallades Manuel Ballong.
– Är du tokig? Lämna nya skor, sade de andra ilsket.
– Det är en bra idé, sade Råttan. Vi tar av oss skorna men bär dom med
oss.
Alla fem pojkarna tog av sig sina nya gympaskor och band ihop snörena
och hängde dem runt halsen. Sen öppnade de dörren och började ta sig
genom korridoren, långsamt och ett steg i taget.
De vågade inte tända ljuset utan trevade sig fram i mörker.

Ytterdörren var verkligen olåst. Dörren gick att öppna ljudlöst. De stod
orörliga utanför och lyssnade inåt huset.
Ett ljud inifrån fick nerverna att ställa sig på ända och alla fem sprang i
panik. Alex snubblade över en kvarglömd kratta och föll handlöst framåt på
trädgårdsgången. Han slog knät och munnen i stenläggningen, smärtan
ökade på hans panik, nu hörde han ett rop bakom sig, en mansröst. När han
lyfte på huvudet såg han att de andra pojkarna redan var framme vid porten
i muren som de öppnade. Alex reste sig upp på alla fyra för att försöka
springa ifatt. Då såg han en mörk figur komma tillbaka, springande. Det var
den storvuxne pojken, det var Manuel Ballong. Alex kom upp på fötter
samtidigt som han hörde att någon kom springande bakom honom och han
hörde Georges ilskna röst skrika något i mörkret.
Nu var den stora pojken framme hos honom.
Alex kände hur Manuel Ballong lyfte upp honom och kastade honom
över axeln och sprang med honom.
De sprang utefter trädgårdsgången ut genom dörren i muren. Manuel
Ballong rusade tvärs över vägen. Alex hängde fortfarande över hans axel,
han hörde inte George längre, det enda han hörde var Manuel Ballongs
tunga flåsanden. Den storvuxne pojken sprang tvärs igenom en annan
kolmörk trädgård, till slut satte han ner Alex.
– Du får försöka springa själv nu, flämtade han. Jag håller dig i handen.

Resten av den natten kunde Alex inte redogöra för, när han blivit Dogboy
och försökte berätta om den för sina hundar. Det enda han mindes var att de
satte på sig skorna och sprang hand i hand så länge de orkade, sen gick de,
häftigt flåsande. De kom ut på obebodda kullar med stickiga buskar som rev
dem, de tog sig fram genom svår terräng. Först fram på morgonsidan kom
de in i staden med alla dess hus. När de nådde floden som delade staden i
två halvor sade Manuel Ballong:
– Det är nog bäst att vi skiljs åt här. Jag tänker lämna stan ett tag. Det
tycker jag du också ska göra.
Ballong sprang ut på gatan mitt i den täta morgontrafiken och tog sig
skickligt över till andra sidan. Alex såg honom försvinna. Han hade inte ens
fått en chans att tacka honom. Senare när han berättade det här för sina
hundar sade han:
– Den där Manuel Ballong var schysst, ingen hade någonsin gjort nåt sånt
för mig förut. Tänk er att när han såg att jag trillade sprang han tillbaka för
att hjälpa mig. Han var jättestark. Han slängde upp mig på axeln och
lyckades springa ifrån den där otäcke George. Han räddade mig, det är jag
övertygad om.

Ett myrtåg av människor vandrade över Den Andra Bron – en av broarna

över floden i Tegucigalpas centrum. Alex började gå mot strömmen av
människor. Rädslan satt fortfarande kvar och han kunde inte låta bli att se
sig om då och då. Men han såg ingen utlänning, han såg bara det välkända,
vanliga fattiga människor på väg någonstans och vägbanan full av buckliga
och tutande bilar. På bron bjöd gatuförsäljarna ut sin varor, rakhyvlar,
fällknivar, hårborstar, tandkräm, hänglås, väckarklockor, mediciner mot
utslag, galgar och två sorters t-tröjor, en med en bild av Jesus, den andra
med Nalle Puh.
Försäljarna skrek ut vad de hade att sälja; Väckarklockor! Nalle Puh-
tröjor! Alla skrek i olika röstlägen och deras röster blev till en märklig kör.
Stanken från floden kändes välkomnande, i varje fall välbekant.
 Ändå gick han som i ett töcken. För han måste ju hitta ett sätt att försörja
sig på. Manuel Ballong hade uppmanat honom att lämna staden.
Men vart skulle han ta vägen?

På andra sidan bron fanns en rondell, en ö i havet av trafik, mitt på ön fanns

ett stort träd och under trädet satt en mycket liten och krum gammal kvinna
med en stickad rosa toppluva på huvudet. Gumman satt på en trasig blå
plaststol och runt om henne fanns ett berg av pappkartonger och plastpåsar
och säckar fyllda med okänt innehåll.
Den som ändå hade haft en mormor eller farmor att åka till, for det
genom Alex huvud när han såg henne, men han hade varken mormor eller
farmor.
Den magra, krokiga gumman vinkade åt honom. Alex tog sig tvärs
igenom strömmen av trafik och kom helskinnad över till gummans ö.
Hon sträckte ut en klolik hand mot Alex, hennes hand var liten och tunn,
men mycket varm.
– Jag heter Doña Cecilia. Vad heter du?
– Alex, sade Alex.
– Välkommen till mitt rike, sade den gamla och släppte hans hand och
pekade på berget av skräp. Jag sover som en hund på marken och jag har
ingen filt. Jag har mycket svårt att gå, men varje dag släpar jag mig över
gatan och letar igenom soporna som dom tömmer på flodstranden. Jag
samlar tomma barnmatsburkar och plastburkar som jag sköljer ur och säljer.
Titta.
Hon pekade stolt på en liten trälåda där det stod två tomma
barnmatsburkar, tre plastflaskor och en tom Coca-colaflaska.
– Jag kan förtjäna mitt levebröd, sade hon. Jag behöver inte tigga.
För en stund fick Alex för sig att han skulle stanna hos den gamla. Hon
sov säkert på marken med några gamla säckar över sig och han kunde
hjälpa henne att leta burkar. Det skulle vara som att ha en mormor. Sen kom
han att tänka på utlänningen, på George. Den som bodde här syntes på långt
håll. Här skulle han lätt bli hittad. Nej, det gick inte. Han måste bort från
stan.
Han satte sig ner på den hårda, bara marken nära den gamla.
De småpratade.
 Den gamla kvinnan fick honom att skratta.
Till slut vågade han be den gamla om råd.
– Åk till soptippen, sade hon. Den ligger långt utanför stan och är jättelik.
Jag arbetade där innan jag skadade höften och fick svårt att gå. På soptippen
har man det bra för där tjänar man mycket pengar.
 Kapitel 12

EN FLICKA MED RÖD KLÄNNING

OCH 20 HUNDAR

Den röda bussen stannade med ett gnisslande och trots att Alex stod en bit
ifrån, uppe på trottoaren, hörde han rapmusiken som dånade ut från den
öppna bussdörren. Chauffören vred upp volymen på bilradion tills det
skorrade, han satt på förarsätet och klappade takten mot ratten.
Bussen skulle gå ända bort till Cerro Grande och soptippen, hade Alex
tagit reda på.
Det är långt till soptippen hade den gamla kvinnan sagt. Åk buss, för om
du försöker gå dit kommer det att ta en hel dag.
Just när bussen hade stannat och han skulle kliva på kom han ihåg att han
inte hade några pengar, han kunde inte betala för en biljett till soptippen.
När han insåg det kom skräcken från i natt tillbaka. Han var rädd nu och
dödstrött, han hade ju gått hela natten och inte fått en minuts sömn. Kanske
körde George runt just nu i sin stora bil och letade efter honom och de andra
pojkarna. Alex tittade ängsligt på varje bil som kom körande på gatan.
Nej, det här gick inte, han måste helt enkelt bort från stan.
Visst kunde han gå till fots till soptippen även om han var väldigt trött
och sömnig. Men om han gick på landsvägen skulle han vara mycket lätt att
upptäckta för den som körde runt i bil och letade. Han undrade vad George
skulle göra med honom om han fick tag i honom. Nej, det ville han inte
tänka på.
Bussen startade och dörrarna stängdes. Då mindes Alex att han sett
gatubarn klänga sig fast bakpå bussar. Han sprang mot bussen just när den
började röra sig och lyckades klamra sig fast där bak, utanpå bussen.
Alex ångrade sig omedelbart. Det här skulle inte sluta bra. Bussen ökade
farten och letade sig ut ur stan och dundrade snart fram på en landsväg. Han
hängde utanpå bussen. Det enda han kunde tänka var, jag får inte tappa
taget, jag får inte tappa taget. Värken i armarna tilltog, han försökte låta bli
att titta ner mot asfalten som rusade förbi under honom i svindlande fart. Nu
var armarna alldeles förlamade. Jag måste orka, jag får inte tappa taget och
trilla. Han såg sig själv ligga på asfalten mitt i en pöl av blod. Nej, han
måste försöka tänka på något annat, något fint. Han skulle tänka på Blondie,
hunden de hade haft när han var liten. Det fungerade. Minnena av hunden
Blondie lurade bort hans tankar från blod och en för tidig död.
Till slut stannade bussen och alla passagerarna vällde ur. Så fort bussen
stannat kände Alex en frän lukt i näsan och såg svarta gamar rita cirklar på
den blå himlen.
Han förstod att han var framme.
Han hade klarat det.
Han hade kommit till soptippen.
Han släppte greppet om bussen och hamnade på alla fyra på landsvägen.
Armarna och benen värkte, fötterna var så bortdomnade att han vacklade
omkring en stund innan han kunde börja gå bort mot målet, Honduras allra
största soptipp.
Han följde efter alla dem som åkt inne i bussen. Eftersom de hade säckar
i händerna och de flesta också bar på stora käppar gissade han att de också
var på väg till soptippen. Ännu syntes den inte, han kände bara stanken och
såg vit rök som steg upp bakom träden. Människorna med säckarna och
käpparna vek in på en röd stig, Alex följde efter. Han var mycket trött nu
och orkade inte gå i samma takt som de vuxna, han gäspade oavbrutet.
Helst av allt ville han sova.
Plötsligt blev Alex stående och stirrade. Nedanför sig hade han en … Ja,
vad var det? Var det en förtrollad skog? Eller var det bara en massa
plastpåsar?
I den lilla dalgången nedanför hans fötter fanns höga buskar och träd och
från alla buskarna och träden hängde plastpåsar, röda, vita, blå, gula, lila,
randiga, genomskinliga plastpåsar. Tusentals plastpåsar hade fastnat på
buskarnas taggar och trädens grenar, en del var tomma, andra fyllda av luft.
Men alla gnistrade och lyste. Det var fortfarande tidigt och daggen på alla
plastpåsarna glittrade och glimmade i morgonljuset. Alex tyckte att det var
mycket vackert.
Här vill jag sova, tänkte han.
Han lämnade den röda stigen och lade sig ner bakom en sten med
huvudet på sin böjda arm. Snart sov han djupt i De Tusen Plastpåsarnas
Skog.
Hettan och hungern väckte honom. Den röda stigen ledde honom vidare.
Bortom Plastpåsarnas Skog såg han vit rök som steg mot himlen och löstes
upp. Ju närmre den vita röken han kom, desto starkare blev den fräna
lukten. En stor svart slätt bredde ut sig framför honom, sot på marken, här
och där några sönderslitna kartonger, men inte en människa. Han gick över
bränd mark och var glad över att ha skor på fötterna för överallt låg det
vassa föremål, spikar, glasbitar, ett huvud av en docka, en trasig kastrull,
men några människor såg han inte till. Det enda som rörde sig var några
plastpåsar som revs upp av vinden och flög högt upp i luften tillsammans
med de svarta gamarna en stund innan de dalade ner till marken igen.
Ett kort ögonblick kände han sig förvirrad, här skulle han väl inte kunna
försörja sig. Då såg han en syn som han skulle minnas under resten av sitt
liv. En flicka klädd i kort och knallröd klänning kom gående över den sotiga
slätten tillsammans med en hel flock med hundar. Flickan gick mitt i
flocken som sprang runt omkring henne, det var hundar av alla storlekar
och färger och de trängdes för att komma nära henne. De skuttade lekfullt
omkring och de flesta av dem tittade upp mot henne.
Hundarna såg glada ut.
Det gjorde flickan också.

Alex började springa mot flickan. Ju närmare han kom desto värre blev
stanken. Men plötsligt var flickan och hundarna som bortblåsta. Den svarta
slätten måste fortsätta i en sluttning. När Alex nådde kanten av slätten blev
han stående och stirrade. Han såg flickan nedanför sig. Den röda klänningen
lyste, hon gick ensam nu på en stig som slingrade sig nerför sluttningen.
Hundarna hade lämnat henne, galopperade i hög fart bort mot landets
största soptipp som måste vara stället som Doña Cecilia talat om, stället där
det skulle vara lätt att tjäna pengar.
Hundratals människor rörde sig där nere, den ena sopbilen dånade in
efter den andra. Så fort en började spy ut sitt innehåll var sopletarna där.
Det var vuxna och det var barn, men Alex såg också hundar och kor som
letade efter något att äta bland soporna. Men mest av allt var det stora,
svarta gamar med fransiga vingar som satt överallt på avfallet och då och då
lyfte och flög i cirklar högt ovanför soptippen innan de sjönk ner igen och
började leta och hacka med sina kraftiga näbbar.
 Stanken var så stark här att den stack i näsan och det gjorde ont att andas.
Allt var insvept i damm och rök och stora moln av flugor.
Flickan syntes inte till.
Alex närmade sig tveksamt en av sopbilarna som just tömde ut sitt
innehåll. Sopletarna kastade sig över berget av sopor som bilen spydde ut.
De slet sönder svarta sopsäckar, och grävde med pinnar i avfallet, barnen
satt högt uppe på högarna och grävde med händerna i geggan. Alex stod
orörlig och såg på.
Hur skulle han kunna försörja sig här? Det enda han såg var apelsinskal,
ruttna tomater, avgnagda ben, smutsiga trasor, en emaljerad stekpanna.
Stekpannan blev snabbt uppsnappad av en äldre man som stoppade ner den
i sin säck. En pojke i Alex egen ålder drog fram en t-tröja som han höll upp
och drog på sig. De andra grävde och grävde.
De svarta gamarna var helt orädda, de flög ner och satte sig bredvid
människorna och hackade och letade tillsammans med dem. Hundarna var
mer försiktiga, likaså korna. Alla, människorna och djuren, verkade ha
bråttom. Snart förstod Alex varför. Här gällde det att vara snabb och hinna
leta igenom de nya soporna som tippats av, för hela tiden körde det en stor
bulldozer omkring och sköt sopberget framför sig. Barnen, de vuxna,
hundarna och korna hoppade ner från berget av sopor just innan soporna
skjutsades över en kant och störtade ner i dalen nedanför. Där nere tände
man tydligen på soporna för det var därifrån molnen av frän vit rök steg
upp.
Då såg han flickan igen.
Hon hade en pinne i handen och hade knutit en halsduk för munnen. Nu
gjorde Alex det mest vågade han någonsin hade gjort i sitt liv. Han kände
sig blyg, men ändå gick han fram till henne och sade:
– Hej. Hur gör man?
– Är du ny? sade flickan i den korta röda klänningen sedan hon tagit bort
halsduken hon hade knutit för ansiktet.
– Ja.
– Först måste du leta reda på en säck eller en stor plastpåse att stoppa ner
sakerna i som du hittar. Sen får du bestämma dig.
– Bestämma mig?
 – Ja, vad du ska samla. Jag samlar genomskinliga plastpåsar och burkar.
Den lilla flickan där borta letar skosulor och hennes mormor glasflaskor.
Grabben där med kaptensmössan och solglasögonen letar gamla kläder.
Farbrorn med skägget letar saker av aluminium. Alla här har en specialitet.
– Vilket är bäst?
– Jag vet inte. Jag tjänar 200 lempira om dagen, ibland 250. Om du vill
kan du hjälpa mig i dag så lär du dig.
– Men vad gör du med plastpåsarna och burkarna?
– På eftermiddagen kommer det uppköpare. Man får betalt efter vikt.

Flickan hade en pinne som hon grävde i geggan med. När hon hittade en ny
pinne gav hon den till Alex och sade liksom i förbigående att hon hette
Margarita. Alex kom sig inte för att säga sitt namn, men varje gång han
hittade en genomskinlig plastpåse eller en aluminiumburk stoppade han ner
den i hennes sopsäck.
De arbetade länge sida vid sida.
Ingen sade något. Men det var något som Alex ville fråga om och till slut
kom det:
– Jag såg dig med en massa hundar. Är dom dina?
– Ja. Jag har 20 stycken. Alla är mina. Det började när jag var jätteliten.
Jag följde med min pappa och arbetade på soptippen varje dag. En dag
hittade jag en hundvalp bland soporna. Hon var så otroligt söt. Vit med
svarta tassar. Det var en flickhund. Hon var så tjock och söt, jag fattar inte
att någon kunnat kasta bort en sån fin hund. Men jag blev glad. Jag tog med
valpen hem och började kalla henne Lobo. Hon följde med mig till
soptippen varje dag. Sen fick hon valpar. Nu har vi 20 stycken hundar. Och
Lobo ska snart ha valpar igen.
– Var bor du?
– Nedanför soptippen. Min mamma och min bror och hundarna bor där.
Pappa har stuckit. Det var länge sen. Han bor med en annan kvinna nu. Alla
andra som bor där vi bor är rädda för tjuvar. Men inte vi. Hundarna sover
runt vårt hus på nätterna och så fort någon närmar sig skäller dom ilsket. Vi
har aldrig haft inbrott och på morgnarna följer alla 20 med mig till
soptippen. Men så fort vi kommer hit springer dom åt olika håll för att leta
efter något att äta. Så fort dom ätit sig mätta springer dom hem igen.
 – Så ni behöver inte ge dom någon mat då?
– Nä. Förresten nu kommer våran mat.

Ett högt gemensamt tjut av glädje steg upp mot den blå himlen med alla de
cirklande gamarna. Tjutet kom från barnen som arbetade på soptippen.
– McDonald's kommer! skrek de.
– Pizza Hut!!
– Burger King!!!
Glädjetjutande började alla soptippsbarnen springa mot en av de gula
sopbilarna. Margarita sprang också och Alex kom älgande efter genom det
mjuka avskrädet.
Nu fick Alex lära sig att det fanns en speciell sopbil som alla barnen
väntade på, den som kom med sopor från Pizza Hut, McDonald's och
Burger King. De flesta barn fick ingen mat med sig hemifrån när de gick till
sitt arbete på soptippen på morgnarna. Mat fick de gräva fram ur soporna.
Men för det mesta väntade soptippsbarnen tills just den här bilen kom.
Barnen kom springande från alla håll och klättrade upp på det som
sopbilen tömde ur sig. De kravlade upp på det lilla sopberget. De knuffade
varandra och slogs, men stämningen var inte aggressiv utan glad och
uppsluppen. Barnen skrattade. De som gjorde ett fynd höll gärna upp vad de
hittat. En bit pizza. En halv hamburgare. En påse med pommes frites. Alex
såg en bit hamburgare som han snabbt slet till sig innan någon annan tog
den. Han tryckte in den i munnen och tuggade. Han undrade om det var det
som var en Whopper.
 Kapitel 13

ETT OPLANERAT AVSLÖJANDE

Under dagen fick Alex lära sig hur han skulle överleva på soptippen.
– Han den tjocke med dom stora öronen ska du akta dig för. Han är farlig.
Ser du männen som sitter där borta. Dom är limsniffare. Dom är farliga
också. Dom rånar folk, fast dom är mest farliga för flickor. En kompis till
mig, Ana, blev våldtagen av en av dom. Hon var tio. Det var mitt på dagen.
Det var många som såg på men igen försökte hindra det för alla är rädda för
dom. Mamma vill inte att jag ska gå hit ensam. Jag brukar alltid arbeta
tillsammans med min bror, men han är hemma och är sjuk. Men jag är inte
rädd så länge hundarna är kvar.
– Hur då?
– Dom försvarar mig. Kolla.
Margarita nöp med tummen och pekfingret om underläppen och
åstadkom en gäll busvissling. En hund kom galopperande mot henne, en
stor brun hund med vita tassar och en stor vit fläck över ryggen. Han sprang
fram mot henne med viftande svans och hon klappade honom över huvudet
och ryggen.
– Det här är Hector. Om någon försöker göra mig något så försvarar han
mig.
Alex tyckte att han aldrig hört något så underbart.

Sent på eftermiddagen kom uppköparna och Margarita sålde plastpåsarna

och burkarna de grävt fram ur soporna under dagen. Hon fick 210 lempira.
Alex fick 100 av henne. Så mycket pengar hade han aldrig någonsin haft.
Margarita busvisslade igen, men ingen hund dök upp den här gången.
– Då måste dom vara hemma. Dom springer hem igen när dom ätit sig
mätta. Jag måste sticka nu. Mamma blir så orolig när jag är här ensam. Ses
vi i morgon?
– Absolut.
Han såg Margarita i den röda klänningen gå med bestämda steg nerför
stigen. Så fort Margarita försvunnit såg Alex molnen av flugorna och kände
stanken igen. Han såg på sina händer. Och sina nya skor. Och sina nya
byxor. Alltihop var fruktansvärt smutsigt.
På soptippen fanns inget vatten till alla dem som arbetade här. Men
nedanför vid landsvägen fanns en kran hade Margarita sagt. Till slut hittade
han kranen och drack sig otörstig. Han tvättade av händerna, men de blev
inte rena. Han försökte skölja bort den mesta geggan från sina Nikeskor.
Det hjälpte inte, han blev tvungen att ta en pinne för att försöka peta bort
det värsta som fastnat under sulorna. Det stank om skorna. Det gick faktiskt
inte att se att de här skorna köpts i en av Tegucigalpas finaste affärer bara
för några dagar sedan.

Gör dig ett hus av pappkartonger, det gör alla som sover på soptippen, hade
Margarita sagt.

De flesta som arbetade på soptippen drog iväg framåt kvällen. En del

vandrade stigen som Margarita hade gått, andra gick bort till
busshållplatsen för att åka tillbaka till Tegucigalpas fattigförstäder där de
bodde. Men en del sov på själva tippen. Alex visste inte om de bodde där
jämt eller om de bara bodde där tillfälligt. Han hittade två stora och bra
kartonger som han släpade med sig bort mot den lilla byn av kartonghus.
Men han visste inte om han skulle söka sig dit. Eller om han skulle undvika
dem. Ingen verkade visa honom något intresse, men han var rädd för
limsniffarna, de som rånade och gjorde flickor illa. Därför gick han en bit
bort, rev sönder en kartong att ligga på och lade den andra helt enkelt över
sig. Nu låg han som i ett litet hus. När ingen kunde se honom tog han fram
sedeln på 100 lempira och tittade på den. Han luktade på den. Han måste
gömma sedeln för att den inte skulle bli stulen. Fickan var nog inget bra
ställe, om han lade sedeln i kalsongerna kanske han tappade den. Till slut
lade han sedeln under pappen som han sov på. Där skulle väl ingen kunna ta
den ifrån honom.
Kylan kom snabbt. Han frös, men höll sig varm genom att tänka på allt
han kunde köpa för sin sedel. Vad hade det stått på Burger King, en
Whopper kostade visst 18 lempira. För den här sedeln som han tjänat på en
enda dag skulle han kunna köpa fem Whoppers. Det var helt otroligt. En
dag ska jag gå in på Burger King och köpa mat och sitta ner vid ett bord och
äta, tänkte han där han låg inne i sin kartong.
 Natten blev orolig. Gång på gång vaknade han och lyssnade. Var det steg
som närmade sig hans lilla kartonghus? Eftersom han ägde en sedel på 100
lempira var han rädd för att bli rånad.
Det dånade fortfarande på soptippen trots att natten var sen och han lyfte
undan kartongen och tittade ut. Sopbilarna kom fortfarande fast det var natt.
De var inte så många som under dagen men han såg sopletare som var
igång. De letade bland soporna med ficklampor i händerna. Han drog
kartongen över sig och försökte somna igen.
Han somnade, vaknade, somnade, vaknade.
Tidigt på morgonen satte han sig upp, lyfte på kartongbitarna han haft
under sig under natten, sedeln låg fortfarande kvar. Men där kunde den ju
inte ligga. Han vek ihop den och lade den i ena byxfickan. Sen började
väntan på Margarita. Han satte sig att vänta på en plats där han såg stigen
där hon försvunnit. Hon kom inte. När en kvinna kom uppför stigen med en
korg med varma, nygrädda majspannkakor på huvudet och en termos med
kaffe kunde han inte låta bli att handla för en del av sedeln. Han satte sig
ner på samma ställe och försökte äta och dricka långsamt. Hon kommer
innan jag ätit färdigt, tänkte han.

Det fungerade, hon kom innan han tagit den sista tuggan och trots att han
väntat på henne blev synen lika överraskande som i går. En barbent flicka i
röd klänning mitt i en flock av spralliga hundar. Hon såg honom på långt
håll och vinkade. Så fort hon stannade skingrades hundarna och rusade upp
mot tippen där bilarna dånade in i en aldrig sinande ström.
– Du ser glad ut, sade Alex.
– Jag är glad, sade Margarita och satte sig ner bredvid honom. Man är
glad på morgonen när man jobbar här. Man tänker på allt man kan hitta. Jag
hittade en guldkedja en gång, den sålde jag. Och jag har hittat en rockring
som jag tog med mig hem. Min storebror har hittat en dödskallering som
han alltid har på sig. Och jag har hittat tre barbiedockor. Dom har jag
hemma och leker med på kvällarna.
– Varje morgon tänker jag: I dag kommer jag att hitta ett dyrbart
armband. Eller en diamantring. Eller pengar. Förra året var det en gammal
tant som hittade en plastpåse full med sedlar. 100.000 lempira. Hon har en
son som också jobbar här, hon ville inte att han skulle se pengarna för hon
trodde att han skulle ta pengarna ifrån henne. Därför gömde hon påsen med
sedlarna bland soporna. Men sen kom en bulldozer och började skjutsa iväg
just den högen och hon började skrika: Stopp. Sluta. Knuffa inte den där
högen över kanten för i den har jag gömt en plastpåse full med pengar. Han
som körde bulldozern hörde vad hon skrek så han stannade, men då var en
massa sopletare där, som en flock asgamar. Dom hade också hört vad den
gamla skrek. Dom hann före den gamla och en av karlarna hittade påsen
och sade: Den är min, jag hittade den ju.
– Vad orättvist, sade Alex.
– Här finns ingen rättvisa. Den som är starkast vinner. Du, jag har en idé.
Min storebror är fortfarande sjuk, så länge han är sjuk kan du samla det han
brukar samla. Han samlar såna där tjocka plastpåsar som man köper vatten
i. Du vet, såna som det står Salvavida på. Det är inte lika lätt att hitta dem
som vanliga plastpåsar, men uppköparna betalar bättre.

Hela den dagen och dagarna som följde arbetade de tillsammans. När Alex
hittade vanliga genomskinliga plastpåsar räckte han dem till Margarita och
hon pekade varje gång hon såg en påse av tjockare plast som det stod
Salvavida på. De gick alltid till uppköparen tillsammans och när de fått
betalt satt de alltid ner en stund och pratade.

När de kände varandra lite bättre vågade Alex fråga:

– Vad vill du helst av allt?
– Gå på McDonald's. Eller Burger King. Eller Pizza Hut. Jag har varit
inne i Tegucigalpa två gånger med mamma, men när jag sade till mamma
att varför går vi inte in på Burger King och äter blev hon arg.
– Jag vill också gå dit, sade Alex, en dag ska jag gå in på Burger King
och äta. Det ska jag. Är det något annat som du vill? frågade Alex för han
hade en plan med sin utfrågning.
– Gå i skolan, sade Margarita och suckade. Min pappa arbetade här på
soptippen och jag och brorsan följde med honom. Men jag fick börja ettan.
Jag älskade att gå i skolan. Min fröken sade att jag var duktig. Jag behövde
bara arbeta på soptippen på eftermiddagarna och på lördag och söndag.
Men min pappa stack. Han försvann bara och flyttade ihop med en annan
kvinna. Jag vet inte var han bor nu. I alla fall arbetar han inte här längre.
När pappa stack hade mamma inte råd att låta mig gå i skolan längre. Sen
dess arbetar jag hela dagarna. Alla dar i veckan. Pengarna jag tjänar ger jag
till mamma. För dom köper hon mat och kläder och betalar hyran.
Sen kom den där frågan som Alex hoppats på:
– Du då, vad vill du helst av allt?
Alex satt tyst trots att det var den frågan han väntat på.
– Gå i skolan?
– Nej, sade Alex. Helst av allt vill jag att min mamma och pappa kommer
och hämtar mig.
Det där hade han inte tänkt att säga. Han hade tänkt säga att helst av allt
skulle jag vilja ha en hund. Då trodde han att Margarita skulle säga att du
kan få en av mina, jag har ju så många. Men just när han skulle säga det där
om en hund som han planerat hela dagen vällde hans innersta drömmar upp
ur djupet. Och när han sagt det blev sorgen så akut att han reste sig upp och
sprang.

Han grät hela natten, i alla fall kändes det som han gråtit hela natten när han
steg upp på morgonen.
 Kapitel 14

KARTONGEN

Första tiden kände han den fräna stanken i näsborrarna både dag och natt
och han kunde inte låta bli att må lite illa när han såg allt det äckliga som
vällde ut ur sopbilarna: bajsblöjor, döda katter, begagnade sprutor, ruttna
apelsiner där maskarna krälade och benknotor och stinkande kohuvuden
från slakteriet.
Men han vande sig.
Snart kände han samma förväntan som Margarita varje morgon när de
sprang med sina säckar och pinnar mot den dagens första sopbil. Varje gång
han gjorde ett spännande fynd höll han upp det.
Kolla, ett par jeans. Den här väskan behåller jag. Titta, jag hittade ett
örhänge. Vill du ha det?
Margarita satte örhänget i ena örat, det var en blå sten som hängde i en
silvertråd. Hon log mot honom och Alex bestämde sig för att försöka hitta
två örhängen nästa gång.
Varje eftermiddag sålde de sina plastpåsar och burkar. Alex hade lytt
Margaritas råd och specialiserat sig på de ljusblå plastpåsarna som det stod
Salvavida på. Varje dag fick han pengar. Han tjänade så mycket att han
kunde spara. På kvällarna lade han sedlarna under sin madrass, det vill säga
den sönderrivna kartongen. På morgonen lade han några sedlar i varje sko,
resten hade han i fickorna.
Han började kunna soptippens regler nu. Han hade lärt sig att hoppa
undan i tid när en bulldozer började skjuta högen han just letade igenom
mot avgrunden och tippa den över kanten. Barn hade följt med och blivit
begravda, sade Margarita. Vuxna med. Och kor. De enda som aldrig råkade
illa ut var hundarna och de stora svarta gamarna. Hundarna hoppade undan i
tid när en bulldozer kom, men gamarna satt kvar i ensamt majestät på högen
och lät bulldozern knuffa soporna över kanten. Först när soporna föll ner
mot de brinnande sophögarna bredde de stora fåglarna ut sina fransiga
vingar och flög tillbaka upp.
 Alex lärde sig att hålla sig borta från de farliga männen. De som hade
knivar i bältet eller de som sniffade lim eller drack sig fulla på billig sprit.
Vilka de farligaste var hade Margarita pekat ut för honom. Bäst tyckte han
om de gamla gummorna.
En av dem brukade han tala med. Tant Inez. Hon kom varje morgon i
spetsen för sina sex barnbarn. Den yngsta var 3 år trodde hon, den äldsta
såg ut att vara 10.
– Jag har två döttrar. De har stuckit till USA, de har inte hört av sig, men
innan de gav sig av lämnade de sina barn hos mig. Min man är död. Jag
måste ensam försöka försörja mina sex barnbarn. Det är inte lätt för mig.
Men visst är dom fina?
Alex nickade och såg med avund på de sex smutsiga barnbarnen som
blyga trängdes runt sin mormor. De kom med buss varje morgon och letade
efter tidningar och papper som de sålde innan de gav sig hem sent på
eftermiddagarna.
Han var avundsjuk på dem för att de hade en mormor som tog hand om
dem och som sade att de var fina. Barnens mormor påstod dessutom att Gud
var med henne. Han hade skickat en skyddsängel till henne som gick
bredvid henne.
– Ser du inte ängeln? Den står ju alldeles bredvid mig.
Alex tittade ordentligt, men såg ingen ängel, så han skakade på huvudet
och märkte att Tant Inez blev lite besviken.
– Nästan ingen ser min skyddsängel, sade hon. Men den är här. Jag lovar.
Just nu står den här till vänster om mig. Den ser till att barnen inte får ett
lass sopor över sig eller gör sig illa på något vasst när de letar i soporna.
Och mina barnbarn är aldrig sjuka. Alla säger ju att man blir sjuk av att
arbeta på soptippen, men mina barnbarn har inte varit sjuka en enda dag
sedan vi började arbeta här. Det är skyddsängelns förtjänst.

Den natten när Alex som vanligt låg under sin kartong och lyssnade efter
ljud och var rädd, försökte han tänka fram en skyddsängel till sig själv. Det
gick inte. Han trodde inte att han hade någon.

Morgonen därpå förändrades hans liv.

Att slita sönder en svart sopsäck för att se vad som vällde ur den var alltid
lika spännande. Men ännu mer spännande var när det kom en hel kartong.
Det påstods att någon hade hittat en kartong med en alldeles ny mobil en
gång. Den här kartongen var halvstor och det var snören knutna runt den.
Alex fick syn på just den kartongen när den vällde ut ur sopbilens käftar
tillsammans med en massa annat skräp. Så fort han såg kartongen var det
som om den ropat till honom så han skyndade sig att klättra upp på
skräphögen för att vara först. Två andra, en äldre man och en halvvuxen
pojke, hade också fått syn på samma kartong och klättrade mot den, men
Alex hann först. Eftersom han inte ville slåss om kartongen med två som
var mycket större än han själv tog han kartongen i famnen, hoppade ner
från högen av sopor och sprang bort med den. Medan han sprang kände han
att det fanns något ganska tungt inne i kartongen som halkade fram och
tillbaka.

Först bakom de små skjulen av kartonger stannade han och slet av snörena.

Inuti låg en hundvalp.

Men synen av valpen sköt inga glädjeblixtar genom honom, i stället blev
han rädd. Valpen låg orörlig inne i kartongen. Alex lyfte upp den magra lilla
kroppen och höll den mot kinden. Den kändes varm i alla fall och när han
lade handen på bröstkorgen kände han att hunden andades. Försiktigt,
försiktigt bar han hunden i händerna nerför kullen med soptippen, ner till
kranen. Han fyllde ena handen med vatten och doppade hundens nos i
vattnet. Hunden slog upp ögonen och såg på honom med små runda, blanka,
bruna ögon. Samtidigt lapade den i sig av vattnet.
Först då vågade Alex titta ordentligt på hunden. Den var inte rund och go
och tjock som Margaritas valp hade varit, det var en ynklig liten sak. Gulvit
med tre stora svarta fläckar och spetsiga öron, men så mager att revbenen
lyste genom det tunna skinnet. Eftersom han redan stoppat ner tröjan
innanför sina jeans, kunde han stoppa ner hunden innanför tröjan. Den låg
där som en liten varm klump mot magen medan Alex började leta efter mat
till hunden.
Han hittade en torr gammal majspannkaka. Han satte sig ner på marken,
tog fram valpen och lade den i knät och matade den med en munsbit i taget.
Efter tre munsbitar sjönk valpens huvud ner mot hans knä och kroppen
kändes slapp. Den vägrade äta mer. Alex envisades. Han strök valpen över
ryggen, pratade med den och försökte låta lugn på rösten, fast inuti sig var
han förtvivlad.
Till slut tog han en bit av den torra majskakan och tuggade den mjuk
innan han tog den mellan fingrarna och höll den framför nosen på valpen.
Då öppnade valpen munnen och åt. Alex kände den lilla varma tungan
mot sitt finger. Sen åt valpen en bit till.
Och en till.
När valpen plötsligt viftade på sin lilla svans skrattade Alex så högt och
glatt att alla de andra sopletarna som höll till i närheten stannade upp och
stirrade på honom. På natten låg han inuti sin kartong med hunden tryckt
intill sig.
 Kapitel 15

DOGBOY

Vaknade gjorde Alex med ett ryck, iskall av morgonkyla och skräck.
Hunden låg fortfarande mot hans mage, men kändes inte lika varm längre.
Den hade verkat svag kvällen innan när han hade lagt sig, den fick inte dö,
nej, det fick den inte.
Alex hade hittat flera döda katter och många döda hundar i soporna. Han
ville inte att hans egen valp skulle hamna där, i avskrädet.
Han lyfte undan kartongen och kröp ut med valpen i det svaga
morgonljuset. Valpen hängde slapp i hans händer, men genom skinnet
kände han att hjärtat i alla fall slog. Alex stod länge och höll valpen mot
kinden. Sen stoppade han den lilla hunden innanför tröjan för att ge den av
sin egen värme och gav sig ut på jakt efter mat.

Det mesta går att hitta på en soptipp. Men innan han hittade något till
valpen att äta, hittade han mirakulöst nog en riktig hundskål. Han skyndade
sig ner från sopberget bort till kranen vid landsvägen och fyllde hundskålen
med vatten. Valpen drack av vattnet och orkade lyfta lite på huvudet nu.
Med hunden innanför tröjan balanserade han hundskålen fylld med vatten
tillbaka till kartongen som han brukade sova under. Han ställde ner
hundskålen utanför kartongen och tog några steg tillbaka och betraktade sitt
verk. Det började se ut som ett riktigt hem.
Att Alex själv var hungrig struntade han i, han måste snabbt hitta något
som valpen kunde äta. Solen höll på att höja sig över de barrskogstäckta
kullarna, morgonens första sopbilar dånade in på tippen, men det var
fortfarande så tidigt att det var glest med sopletare. Snart skulle han nog
hitta något som valpen kunde äta.
Nu inträffade dagens andra mirakel. När han drog sönder dagens allra
första svarta sopsäck och petade runt i innehållet med sin käpp hittade han
ett halvt paket med hundmat. Doggy, stavade han sig till på påsen. Alex
visste inte att det fanns speciell mat för hundar. Men eftersom det var en
bild av en hund utanpå som åt av de små runda kulorna som fanns i påsen
förstod han att det var mat just till hundar.
Han tog en av kulorna ur påsen och lade den på handflatan och höll den
under nosen på hunden. Men varför blundade hunden och varför rörde den
sig inte? Den höll väl inte på att dö? Nej, den fick inte dö! Men det såg så
ut, valpen hängde livlös i hans högra hand. Alex rörde lite försiktigt på
handen med hundmaten. Då såg han en svag rörelse, valpen såg ut att andas
igen. Ja, den sniffade på kulan, nös en gång och åt upp den.
Alex log brett.
Han gav hunden en kula till, som han åt upp. När valpen åt den tredje
kulan viftade han på svansen.
Först nu kom Alex på att se efter om hunden verkligen var en han.
Det var den inte.
Det var en hon.
Det var en flickhund.
Något namn vågade han inte ge henne än, för om han inte fick behålla
henne skulle det bli dubbelt så smärtsamt om hon hade ett namn. Än så
länge tänkte han på valpen bara som Valpen eller Hunden och möjligtvis
Min Valp.

Nu ville han visa Valpen för Margarita, men hon hade inte kommit dagen
innan. Hon kom inte i dag heller. Alex väntade och kikade efter henne och
undrade om hennes hundar skulle vara arga på Valpen. Men hon kom inte.

Efter en vecka bar han inte Valpen innanför tröjan längre. Valpen gick själv,
hon tultade efter honom överallt. Det var nu Alex fick sitt nya namn.
Dogboy. Det var något kvickhuvud bland sopletarna som sade:
– Kolla gubbar. Där kommer Dogboy.
Namnet fastnade. Snart började folk känna igen honom.
– Tjäna Dogboy!
– Läget Dogboy?

Varje morgon satt Alex och väntade på Margarita. Han hoppades få se

henne komma uppför stigen med sin röda klänning och alla sina hundar.
Han ville ju så gärna visa henne Valpen. Hon hade hittat på så bra namn till
alla sina tjugo hundar att han hade tänkte be henne hitta på ett namn till
hans hund också, för nu var valpen så stark och åt så bra att han vågade ge
henne ett namn. Men Margarita kom inte. Eftersom Alex inte visste var hon
bodde bestämde han sig för att hitta på ett namn själv. Han grubblade och
provade, till slut visste han vad Valpen hette.
Hon hette Emmy.
– Emmy, Emmy, sade han oavbrutet och han satte ner henne på marken
och gick en bit ifrån och ropade namnet och så fort valpen hörde namnet
tittade hon upp och sprang emot honom.
– Det är en otroligt intelligent hund, sade han till den gamla sopleterskan
Inez, hon som var övertygad om att hon hade en skyddsängel som följde
henne överallt på soptippen.
– Hon är så intelligent att hon förstod på en gång att hon heter Emmy.
Gamla Inez sex barnbarn ville klappa Emmy. Alex höll fram valpen
medan de klappade, men han lät dem inte leka med Emmy. Han var rädd att
de skulle vara hårdhänta mot henne. Ingen skulle få vara elak mot hans
Emmy.

Dagarna gick, Emmy växte till sig och blev allt rundare om magen och
började få mera päls. Margarita dök inte upp, men då och då såg han hennes
hundar gräva efter mat bland soporna. De var lätta att känna igen. Eftersom
den allra första hunden, Lobo, hade varit vit med lite svarta fläckar hade
hennes avkomma alltid några vita fläckar på sig. Men ingen Margarita dök
som sagt upp.
Alex ägnade sig i alla fall åt att följa hennes råd, han ägnade sig helt åt att
samla de tjocka ljusblå plastpåsarna som det stod Salvavida på. Han hade
lärt sig vilka bilar som aldrig hade såna plastpåsar, det var de som kom från
restaurangerna och affärerna. Han letade när det kom bilar med vanliga
hushållssopor. Där brukade han ha större tur. Sent varje eftermiddag hade
han alltid så många plastpåsar att sälja att han faktiskt hade råd att köpa mat
från en av matförsäljerskorna som gick runt på soptippen. Maten delade han
med Emmy och pengarna som blev över sparade han. På nätterna hade han
pengarna under sig, på dagarna bar han dem i fickorna, de stora sedlarna
lade han alltid i skorna.
Men nu visste han dessutom vad han sparade till.
På kvällarna när han lade sig ner på sina sönderrivna pappkartonger och
drog kartongen över sig som ett litet hus höll han Emmy i famnen. Ibland
ville hon ligga tätt intill hans ena sida, oftast kröp hon upp på hans mage.
Eftersom Alex märkte att valpen tyckte bäst om att sova på hans mage
försökte han ligga på rygg. Varje kväll innan han somnade pratade han med
Emmy. Här inne i kartonghuset fanns det ingen som såg eller hörde honom
eller tyckte att han var konstig som talade med en hund.
– Jag har fått en idé, sade han en kväll. När vi bodde vid havet, ja vi
bodde i en stad som hette Tela, då hade vi hund. Blondie hette han. Han var
svart med vita tassar och hängande krusiga öron. Han var så len och snäll.
Jag vill att du ska få träffa Blondie. Min pappa sade att när vi flyttade gav
han bort Blondie till en granne. Vi ska åka dit. Men först måste jag tjäna lite
mera pengar för det är långt till havet och man måste åka buss i många
timmar.

Tanken på att resa till havet med Emmy gjorde att Alex kände att han hade
en framtid. Han hade något att se fram emot. Men innan han gav sig av ville
han att Margarita skulle se hans hund.

Varje morgon satt han och väntade med valpen bredvid sig. En morgon kom
hon verkligen vandrande uppför den röda vägen mitt i sin flock av hundar
och Dogboy blev blossande het om kinderna av att se henne. Margarita var
inte ensam. Bredvid henne gick en äldre pojke, lång, klädd i grova kängor
och vida svarta byxor.
Alex hade rest sig upp och höll valpen Emmy i famnen när hon närmade
sig.
– Hej, ropade han. Titta vad jag hittat i soporna, han var så ivrig att orden
snubblade över varandra. Hon låg i en kartong. Hon heter Emmy.
Det enda Margarita gjorde var att peka på den större och äldre pojken och
säga:
– Det är min brorsa.
– Stick, sade den äldre pojken till Margarita.
Margarita stod orörlig en stund, det var som om hon krympte. När hon
gick sin väg upp mot sopberget gick hon hopkurad med nedböjt huvud. De
tjugo hundarna försvann med henne, men de hoppade inte glatt omkring
henne som de brukade göra.
– Jaså, det är du som har snott mitt jobb, det är jag som samlar Salvavida-
påsar.
– Du har ju inte varit här, sade Alex och kände att han höll på att bli rädd.
Jag kan samla nåt annat.
Slaget kom ändå oväntat. Det första träffade hans högra öga och Alex
släppte valpen och slog båda händerna för det värkande ögat. Då kom första
sparken. En grov känga träffade honom i magen och han föll omkull, han
försökte skydda sig mot sparkarna som kom efter. Kängorna träffade gång
på gång och skickade blixtar av smärta genom kroppen.
Alex låg hopkrupen på marken och jämrade sig svagt, men han hade inte
förlorat medvetandet för han kände att den stora pojken, Margaritas bror,
rotade igenom hans fickor. Sen drog han av honom skorna också.
Den stora pojken tog alla hans sedlar och försvann upp mot soptippen.
 Kapitel 16

MOT HAVET

Alex rullade fram och tillbaka med händerna mot magen.

– Mamma, viskade han, mamma …
Han slutade inte förrän han kände två tassar mot armen och en sträv
tunga som slickade honom i ansiktet. Då kramade han hunden och viskade:
– Emmy, lilla Emmy, vad du är fin.
Han ställde sig upp på darriga ben och kände efter i fickorna. Alla
pengarna som han lagt i fickorna i morse var borta. Margaritas bror hade
dragit av honom skorna också. Skorna låg kvar på marken. I skorna hade
han ju gömt sedlarna. När han kikade in i skorna var de också tomma.

Där på den dammiga stigen och insvept i vit rök från brinnande sopor
bestämde han sig för att lämna soptippen. Sparkapitalet var borta, här på
soptippen kunde han visserligen tjäna pengar, men han visste att här fanns
Margaritas bror. Hade han slagit och rånat honom en gång kunde han göra
det igen.
Alex haltade upp till sin kartong, under den hade han lagt en stor
axelväska som han hittat och fyllt med allt han grävt fram som han ville ha
kvar: två par jeans, tre t-tröjor och en hårborste. Sedan han låtit Emmy
dricka ur vattnet i hundskålen lade han ner den i väskan också.
– Kom Emmy, sade han.
När han kom ner till uppköparnas skjul nedanför soptippen frågade han åt
vilket håll havet låg. Efter tre timmars väntan stannade en pickup och han
och Emmy kunde hoppa upp på flaket.
– Nu åker vi mot havet, viskade han ner i Emmys päls.
Men sina innersta och hemligaste fantasier anförtrodde han inte ens
hunden. Medan han satt där på flaket i den heta solen och med fartvind i
håret såg han allting framför sig. Han kommer tillbaka till deras gamla hus,
i det huset där han bodde när han var mycket liten. Mamma står i dörren.
De blev avsläppta mitt ute på landet. Sedan de druckit sig otörstiga i en
bäck började de vandra utefter landsvägen. Alex undrade om han gick åt
rätt håll. Utanför ett litet hus under ett gigantiskt mangoträd stod en gammal
man och klöv ved med sin machete.
– Goddag, ropade Alex artigt. Jag ska till havet, till Tela. Är det här rätt
väg?
– Jodå, sade den gamle som hade kortklippt grått hår och små lysande
ögon. Hur ska du ta dig dit då?
– Vi ska gå dit, jag och Emmy, sade han och nickade åt valpen som stod
orörlig bredvid honom och såg ut som hon lyssnade på varje ord.
– Det är långt. Ni kommer inte fram före kvällen i alla fall. Är ni
hungriga? Min fru håller på att laga mondongo. Du kanske tycker om
mondongo?
Alex, som var otroligt hungrig vid det här laget för han hade inte ätit
något under hela dagen, vågade inte ens svara, han nickade bara ivrigt.

De satt i köket. Framme vid spisen stod en äldre kvinna och rörde i en stor
gryta.
– Soppan är inte färdig än, sade hon utan att titta på dem eller hälsa. Ni
får allt ge er till tåls en stund. Soppan måste koka åtminstone en halvtimme
till.

Pojken och hunden satt vid bordet och väntade. Det gjorde den gamle
mannen också. Dofterna som steg upp från grytan fick dem att oavbrutet
stirra mot kvinnan och den kokande grytan. Till slut började den gamle tala
med långsam, knarrande röst.
– När jag var liten hörde jag en saga om en pojke som liknar dig väldigt
mycket och om en liten hund som nog liknar din Emmy, sade den gamle.
Vill du höra sagan?
Det ville Alex, ingen hade någonsin berättat en saga för honom, ja han
visste egentligen inte vad en saga var.
– Det var alltså en pojke, sade den gamle, pojken hette Emilio. Han var
kanske inte riktigt som du för han gick i skolan. Han bodde hos sin mamma.
Dom bodde på landet i ett litet hus som nog var ganska likt mitt hus. Han
mamma var fattig och hade ingen man, hon försörjde sig och sonen genom
att tvätta kläder åt andra. Varje dag efter skolan gick Emilio omkring i
skogen med sin slangbella. Med den sköt han ödlor och leguaner och duvor
och alla möjliga andra små djur som han tog hem och gav till sin mamma
och allt som han kom hem med lagade hon soppa på.
Hans lärare visste att han tillbringade alla eftermiddagar i skogen så varje
dag sade han:
– Läxan då, Emilio? Kan du läxan?
Det kunde Emilio.
Han hade ett otroligt bra minne och behövde bara läsa igenom läxan en
enda gång för att komma ihåg nästan allt.
Egentligen ville Emilio sluta skolan men hans mamma sade att om du går
kvar i skolan och går ut sjätte klass lovar jag att ge dig ett gevär. Jag ska
tvätta riktigt mycket och spara så mycket pengar jag kan. Då kanske jag har
råd att köpa dig ett gevär. Så Emilio gick kvar i skolan. Den dag han slutade
sexan fick han mycket riktigt ett gevär av sin mamma.
Nu när han hade ett riktigt gevär kunde han skjuta rådjur också och han
och hans mamma åt bättre mat än dom någonsin hade gjort tidigare. Mer
pengar hade dom också för en del av köttet sålde hans mamma i den
närmaste byn och inne i stan.
En dag när Emilio var ute för att jaga gick han i många timmar utan att se
ett enda rådjur. Då skjuter jag väl en fågel i stället, tänkte han, jag vill ju ha
något byte med mig hem till min lilla mamma. Till slut fick han syn på en
vacker fågel, men varje gång han höjde geväret för att sikta på fågeln lyfte
den och flög och satte sig på en annan gren lite längre bort. På det här sättet
kom han långt hemifrån, men han ville inte ge upp, han var fast besluten att
skjuta den besvärliga fågeln. Då hörde han en grov röst, han hörde en man
som sade:
– Jag ska ta henne först.
– Nej, jag är chef, jag ska bli den som gör det först, hördes en annan grov
röst.
Vad var det där?
Emilio smög sig närmare och när han kikade genom några täta buskar
såg han en flicka som stod mitt i en flock av storvuxna, fula och smutsiga
män. Vad Emilio inte visste var att flickan var landets prinsessa, det var
prinsessan Rosalí som rövats bort av en flock smutsiga rövare. Emilio höjde
geväret och sköt i luften, när männen hörde skotten trodde dom att det var
kungens soldater som kommit ifatt dom så dom sprang därifrån så fort dom
någonsin kunde.
Kvar i gläntan stod Rosalí.
Emilio frågade om Rosalí ville följa med honom hem. Det ville hon.
Det var långt att gå och det hade hunnit bli natt innan dom var framme.
– Hoho, ropade Emilio till sin mamma när han närmade sig huset.
– Men varför kommer du så sent pojke, svarade hans mamma som varit
mycket orolig.
– Kliv upp ur sängen så får du se, jag har en överraskning med mig till
dig.
Hans gamla mamma klev upp ur sängen och gick ut på trappan. Hon blev
mycket förvånad när hon såg att hennes son hade en ung och söt flicka med
sig. Emilio hade en hund. Det var en liten tik som faktiskt hette … Emmy.
Hunden Emmy blev alldeles till sig av glädje. Men hon sprang inte fram till
Emilio som hon brukade utan hoppade rätt upp i flickans famn och slickade
henne i ansiktet.
Både mamman och Emilios hund älskade flickan från första stund.
Och det gjorde Emilio också.
Men Rosalí berättade inte att hon var dotter till landets kung och alltså en
riktig prinsessa.
Man skulle kunna tro att en riktig prinsessa inte skulle trivas hos en fattig
tvätterska på landet, men det gjorde hon. Hon var mycket lycklig både med
Emilio, hans mamma och den lilla hunden.
En dag när Emilio skulle in till stan bad Rosalí honom köpa ett vackert
tyg.
– Jag är faktiskt bra på att brodera, sade hon.
När hon fick tyget sydde hon en klänning till sin svärmor och broderade
den full med de vackraste slingor av blommor och fåglar. Ingen i byn hade
sett maken till vacker klänning.

Rosalis pappa, kungen, vägrade att tro att hans dotter var död, han var
övertygad om att hon blivit bortrövad och levde instängd någonstans i
någon avlägsen del av landet. Därför kallade han till sig ett sällskap med
akrobater. Han sade till dom att dom skulle resa runt överallt i landet och
uppträda gratis för folk. Men innan dom gav sig av fick alla akrobaterna
gevär av kungen och han visade dom prov på sånt som Rosalí hade
broderat, för hennes pappa var övertygad om att ingen kunde brodera så
vackert och originellt som hans dotter.
– Om ni ser ett plagg som är broderat på det här sättet, då vet ni att min
dotter finns i närheten och då ska ni gripa henne. Och om du kommer
tillbaka med min dotter, sade han och vände sig till akrobaternas ledare,
lovar jag att du ska få gifta dig med henne.
– Är det säkert det? undrade akrobaten.
– Det får du mitt kungsord på, sade kungen

Emilios mamma fick höra att det skulle komma akrobater till byn som låg i
närheten och att dom skulle uppträda gratis, för dom betalades av kungen
själv. Hon satte på sig det finaste hon hade, klänningen som Rosalí hade sytt
och broderat åt henne. Rosalí själv ville inte följa med. Hon stannade kvar i
huset tillsammans med den lilla hunden. Emilio var inte hemma, han var ute
och jagade och skulle inte komma hem förrän sent på kvällen.
När den gamla kom till byn såg akrobaterna genast att hon var klädd i en
klänning som var broderad av den försvunna prinsessan.

Emilio kom tillbaka samma kväll. När han närmade sig huset såg han att
hans mamma stod i dörren och vred sina händer. Hon såg alldeles förtvivlad
ut och sade:
– Kan du tänka dig att Rosalí är sjuk. Du måste genast ge dig iväg och
hämta prästen. Hon säger att hon tror att hon ska dö och vill bikta sig.
Emilio blev förtvivlad och skyndade sig iväg i mörkret. Det var en
ovanligt svart natt och när han äntligen nådde prästens hus och lyckades
väcka honom vägrade prästen att följa med. Det är alldeles för mörkt, sade
han, vi får vänta till i morgon bitti. Dom kom iväg först nästa dag. När dom
nådde Emilios hus stod hans mamma i dörren och grät och sade:
– Kan ni tänka er att Rosalí är död och hon är redan begravd.
Emilio skickade tillbaka prästen och bad sin mamma att visa honom
Rosalís grav. Han grät, han var otröstlig, han visste inte om han skulle orka
leva längre. Men han ville se sin älskade en sista gång. Därför började han
gräva. Han grävde och grävde, men han hittade ingen död flicka, i graven
låg det bara en nedgrävd hink.
Emilio, som förstod att han blivit lurad av sin egen mamma, blev mycket
arg. På vägen hem bestämde han sig för att döda henne, men innan han
hann göra något dumt avslöjade hon vad som verkligen hade hänt.
Akrobaterna hade sett hennes vackra klänning och följt efter henne hem,
dom hade klivit in i huset och sagt att dom var där för att hämta flickan som
sytt klänningen. Männen hade hotat både henne och Rosalí med sina gevär
och dom hade tvingat flickan att följa med.
– Jag hittade på det där med att hon var död bara för att du inte skulle ge
dig av efter dom och slåss med akrobaterna. Dom är minst tjugo stycken.
Men innan Rosalí gav sig av lämnade hon kvar några ringar som hon sade
att hon fått av sin far. Hon sade att hon ville att vi skulle ha ringarna som ett
minne av henne. Själv tog hon hunden med sig. Hon sade att hon ville ha
Emmy som ett minne av dig.

– Ge mig din välsignelse mor, för jag följer efter dom, sade Emilio. Jag kan
inte leva utan Rosalí.
Han slängde en filt över axlarna, tog geväret i handen och gav sig av.
Men vart skulle han gå? Han visste ju inte var Rosalí bodde.
Han tog sig över ett berg och kom ut på en slätt. Där hittade han en död
man. Någon hade huggit av honom hans armar. Emilio hittade några grenar
och med hjälp av dom grävde han en djup grop där han begravde mannen.
Han gjorde ett kors av några pinnar som han satte på graven och han lade
några stora stenar ovanpå för att rävarna och prärievargarna inte skulle
gräva upp den döde.
När det var klart fortsatte han sin vandring. Snart kom han till ett verkligt
högt berg. Han klättrade upp för det höga berget, hela tiden höll han skarp
utkik för här fanns pumor och jaguarer och den där farliga giftormen som
heter buskmästare. Men det värsta var att han inte visste åt vilket håll han
skulle gå för att leta efter sin älskade Rosalí.
Han klättrade ner på andra sidan och gick på måfå och nådde till slut ett
hav. Ute på det oändliga havet såg han en svart fläck. Fläcken växte och
växte och han såg att det var en skeppsbåt. I skeppsbåten satt karlar och
rodde, men i fören satt Rosalí.
 Rosalí kände genast igen Emilio som stod på stranden med sitt gevär
över axeln.
Till sjömännens förvåning kastade hon sig i vattnet och började simma
mot stranden. Men sjömännen kastade sig i dom också och fångade både
Rosalí och Emilio och förde dom till fartyget som låg och väntade lite
längre ut i havet.
Ombord fanns akrobaterna och akrobaternas ledare. Dom var på väg
tillbaka till kungen med hans infångade dotter. Men snart såg akrobaternas
ledare, han som räknade med att få gifta sig med prinsessan, hur förälskade
Emilio och Rosalí var. Dom höll varandra i hand, såg varandra i ögonen och
viskade saker i varandras öron. Akrobaternas chef blev mycket svartsjuk
och bestämde sig för att göra sig av med Emilio.
– Jag hör att du tycker om att jaga, sade han. Det gör jag med. Och nu är
det så att vi har ont om mat ombord. Vill du följa med oss iland och jaga?
– Gör det inte, viskade Rosalí, det kan vara farligt.
– Men jag har ju lovat, sade Emilio och gav sig av. Dom rodde iland i
skeppsbåten och alla männen gick åt olika håll för att leta efter rådjur. När
Emilio kom tillbaka var skeppsbåten försvunnen och fartyget hade seglat
sin väg. Han förstod att han blivit lurad. Men jag såg Rosalí, tänkte han, jag
rörde vid henne, jag vet att hon lever. Jag fortsätter till fots.
Han tog sig mödosamt över ännu fler höga berg.
En dag när solen just gått ner såg han ljuset från en eld nere i en dal. Ju
mörkare det blev, desto större och klarar blev ljuset. När han kom fram till
slut såg han en man sitta bredvid den flammande brasan och spela klarinett.
– Välkommen Emilio, kom fram till elden, sade den okände. Emilio blev
förvånad, hur kunde mannen veta vad han hette?
– Kom in i huset och ät, sade den okände, men du måste skynda dig för
jag har bråttom. Jag ska leda orkestern som ska spela vid prinsessan Rosalís
bröllop.
Vid det här laget hade Emilio förstått att hans älskade inte var någon
vanlig flicka utan dotter till kungen själv.
– Tag mig med till bröllopet, sade Emilio. Jag har inga pengar att betala
er med, jag kan bara betala med mitt liv.
– Det är bra, sade den okände, men vi måste ge oss av med en gång.
Dom nådde slottet där bröllopet skulle äga rum. Överallt stod det vakter.
Men när den första vakten såg orkesterledaren sade han till dom andra:
– Det här är musikerna som ska spela på bröllopet, släpp in dom.
Dom kom in i en stor sal där tusentals ljus var tända och gästerna redan
hade slagit sig ner på bänkar.
– Nu lämnar jag dig, sade mannen, för jag måste gå bort till orkestern, vi
ska snart börja spela. Bröllopet börjar vilken minut som helst.
Där stod Emilio bland alla dom finklädda bröllopsgästerna, en del av
dom sneglade på honom. Vad gjorde han här som var klädd i en vanlig
bondes slitna kläder? I samma ögonblick kom prinsessan Rosalí in i salen.
Hon var klädd i en vit skimrande klänning och i famnen hade hon hunden,
hans hund Emmy. Emilio ville tala om för Rosalí att han fanns här, att han
hade kommit, men det gick inte att ta sig igenom folkmassan. Därför
kallade han på hunden:
– Emmy, ropade han tyst och hoppades att hunden skulle höra honom.
Det gjorde inte hunden.
Men en av vakterna hörde det och gick fram till honom och grep honom
hårt i ena armen. Då sade, som tur var, en av dom andra vakterna:
– Släpp honom. Han kom med orkesterledaren, han är säkert en av
musikerna. Men släpp honom då!
Det gjorde vakten. Men han hade inte mer än vänt ryggen till förrän
Emilio ropade på sin hund en gång till, den här gången ropade han högre.
Och hunden hörde honom och tog ett skutt ner från prinsessans armar och
sprang skällande in i den väntande folkmassan, tog sig ända fram till Emilio
och tog ett skutt upp i hans armar och slickade honom i ansiktet.

Prinsessan lämnade platsen där prästen alldeles strax skulle viga henne och
gick fram till den unge mannen med dom slitna kläderna men som stod där
med hennes hund i famnen. Hon tog honom i handen och ledde honom
tillbaka.
– Det här, pappa, är mannen som jag vill gifta mig med. Det var han som
räddade mig när jag blivit bortrövad. Det är Emilio som jag berättat så
mycket om och som räddade mitt liv. Jag älskar honom, pappa. Och hunden
Emmy är hans hund. Jag tog henne med mig för jag ville ha ett minne av
min stora kärlek. Men nu har den gudomliga försynen fört honom till mig.
 Kungen drog sig i skägget och rynkade ögonbrynen, han tänkte, det var
dödstyst i den stora salen. Till slut sade han:
– Då är det lika bra att du gifter dig med honom, men för att akrobaternas
ledare inte ska bli för besviken får han bli gudfar till era barn. Nu sätter vi
igång med bröllopet, ropade kungen. Får vi be om musik.

Musiken spelade och Emilio och Rosalí blev gifta med varandra. Alla åt
och dansade ända till klockan fem på morgonen. Hunden Emmy var med
hela tiden, hon fick dom läckraste bitarna från matbordet och sprang runt
bland alla som dansade. När festen var slut och musikerna skulle gå gick
Emilio fram till orkesterledaren. Han tackade honom för att han tagit
honom med till bröllopet.
– Lyssna Emilio, sade orkesterledaren när ingen annan kunde höra
honom. Jag är inte den du tror. Jag är ingen levande människa. Jag är den
mördade mannen som du hittade med avhuggna armar, den som du
begravde. Du gjorde till och med ett kors och satte på min grav och lade
stora stenar ovanpå för att inga vilda djur skulle gräva upp graven och äta
upp mig. Du gjorde mig en tjänst. Därför gjorde jag dig en tjänst. Så enkelt
är det. Den som gör en god gärning får den alltid tillbaka någon gång senare
i livet, för godhet smittar. Tänk på det nu när du blivit prins.
Här tystnade den gamle.

– Hur såg hunden ut, det sade du inget om, sade Alex.
– Den var, den var liten som sagt, sade den gamle. Jag tror att den kanske
såg ut som din Emmy. Den var nog vit, jo, det var den, det var en liten
gulvit hund med svarta fläckar och spetsiga öron.
– Var bor dom nu?
– Det vet jag inte, det här är nog inte sant. Det är en saga förstår du, du
vet väl vad en saga är? Har inte din mamma berättat sagor för dig?
– Nej.
– En saga är något påhittat.

Medan den gamle berättade hade den gamla kvinnan ställt fram tre djupa
tallrikar på bordet. Nu ställde hon fram den doftande grytan mitt på bordet
också och fyllde Alex tallrik till bredden med mondongo. Första tallriken åt
han fort och utan att tänka, sen skämdes han och undrade om han fick ge
lite till hunden också. Han drog fram hundskålen ur sin väska och visade
stolt upp den för det gamla paret. Kvinnan fyllde hundskålen och bar ut den
på gården. Och hon fiskade upp ett av de stora köttbenen ur soppan och lade
på marken bredvid. Emmy tyckte det var så gott att hon morrade lite när
hon åt.
Andra portionen åt Alex långsammare. Han försökte identifiera alla
ingredienserna. Det var stora köttben och komage, pumpa, yuca, lök,
tomater, äggplanta, små majskolvar, grön paprika, ayote, vitlök och persilja.
Han tyckte att han aldrig hade ätit något så gudomligt gott och satte i sig en
tallrik till. Den gamla kvinnan såg mycket belåten ut. Och hennes man
skrockade och sade:
– Jag gifte mig med henne för hon var så bra på att laga mondongo.
Efteråt satte den gamla kvinnan fram tre sängar i köket och sade att Alex
kunde stanna över natten, men hunden fick sova utanför för hon ville inte
ha loppor i huset. Alex hörde att Emmy gnydde lite när den gamle stängt
dörren och de lagt sig. Han låg ett tag i sängen och lyssnade efter ljud från
Emmy, hon gnydde inte längre och han tänkte på historien som den gamle
berättat. Den var påhittad, hade den gamle sagt. Han, Dogboy, ville att den
skulle vara sann. Han ville träffa Emilio och flickan och deras lilla vita
hund som liknade Emmy. Kanske bodde de vid havet nu.

När han hörde lätta snarkningar från det gamla paret smög han upp ur
sängen och släppte in Emmy. Tidigt på morgonen steg det gamla paret upp
som vanligt och lyfte undan sina sängar. De såg att pojken sov med
hundvalpen i famnen, men de sade inget om det när han vaknade.
 Kapitel 17

RÖD VARNING FÖR ORKAN

Det gamla paret hade inte TV, deras radio hade gått sönder och det var långt
till närmaste granne, därför hörde de inte varningen som gick över hela
landet den morgonen.
”Röd Varning! Maximal Varning!” ropade man ut i radion och i alla TV-
kanalerna.
”Orkanen Mitch är på väg mot Honduras! Det är en av de värsta
orkanerna på hundra år! Orkanen Mitch har dragit fram över Mexiko och
Belize och förorsakat mycket svåra skador. Nu rör den sig söderut med
ökande hastighet och närmar sig Honduras.
Röd Varning! Maximal Varning!”

Alex fick frukost innan han gav sig av. Emmy fick ett köttigt ben som hon
gnagde på ute på gården. När Alex sade att nu måste jag och Emmy gå
vidare, vi ska ju till havet, fick han färdkost med sig, en tjock bunt med
majspannkakor och tre köttben inlindade i en plastpåse till hunden.
– En dag när jag fått en flickvän kommer jag hit och hälsar på, sade han
till avsked. Jag kommer hit med henne så hon får lära sig laga världens
godaste mondongo.
Den gamla kvinnan skrattade, tyst och tandlöst.

Han gick den slingrande stigen upp mot stora vägen. Turen verkade vara
med honom den här dagen för han hade inte mer än kommit upp på vägen
förrän en lastbil stannade och han kunde klättra upp på flaket. Han satte sig
till rätta med ryggen mot förarhytten och Emmy i knät. Lastbilschauffören
hade sagt att han skulle till Tela. Visst hade han en nästan osannolik tur i
dag. Det var ju dit han ville. Det var där han var född och hade bott med sin
mamma och pappa i ett hus nära havet.
– Snart ska du få träffa Blondie, sade han högt rätt ut i luften.
Alex kände sig översvallande glad. Han visslade. Han sjöng. När de
första vindstötarna kom och de första regndropparna träffade honom i
ansiktet hade han försvunnit in i en skimrande framtidsfantasi. Han och
Emmy är i staden Tela. De går utefter havet kantat av höga palmer. Havet
ligger alldeles stilla och turkosfärgat. De närmar sig huset där han bodde
när han var liten. Hibiskusbusken blommar med glödande röda blommor.
Dörren står öppen, han stiger in. Borta vid spisen står en kvinna med ryggen
mot honom, hon vänder sig om – hans mamma! Hon är vacker, ansiktet
lyser och hon ropar: ”Alex. Jag kom tillbaka för att hämta dig men du var
borta. Jag har letat överallt. Jag bad polisen om hjälp, men ingen hittade
dig. Därför bestämde jag mig för att vänta på dig här i vårt gamla hus. Jag
har väntat på dig så länge.”

Vindstötarna blev kraftigare och regnet var inte längre enstaka droppar.
Kläderna var redan genomdränkta, men det hindrade inte Alex från att köra
filmen han hade i huvudet i repris efter repris. Han slutade alltid med att
mamma sade att hon väntat på honom så länge.

Över hela Honduras gick varningarna för orkanen Mitch ut. I staden vid
havet dit Alex var på väg körde brandsoldater runt med alla brandbilar som
fanns, de hade högtalare på taket och brandsoldaterna ropade ut att en
kraftig orkan närmade sig.
– Ni måste lämna era hus och ta er till närmaste skola. Skolorna är
iordningställda som härbärgen. Där finns madrasser och mat.
– Ni i Las Brisas, El Paraiso och San José måste omedelbart lämna era
hus.
En del av brandbilarna körde i hög fart ner till de hus som låg nära havet
och förklarade för folk att de måste springa från husen och ta sig upp på
högre mark. Orkanen Mitch var snart över dem och havet skulle stiga och
det var stor risk att deras hus skulle spolas bort.
När skyfallet började stängde alla affärer och banker och nu började de
flesta att lyda brandmännens uppmaningar. De sprang genom regnet med
bylten på huvudet och barn i famnen. En del bar på fågelburar, kattungar,
höns, hundvalpar, marsvin. Och paniken spred sig i takt med att regnet
ökade.

Regnet var så kraftigt att Alex slutade fantisera, nu gällde det att kunna
andas. Han böjde sig över valpen för att skydda henne med sin egen kropp,
han böjde ner huvudet för att slippa få det piskande regnet i ansiktet.
Lastbilen stannade och chauffören bultade på bakrutan och han såg en
hand som vinkade inbjudande genom vattnet som strömmade nerför glaset.
Alex tumlade ner från flaket och kravlade in i den torra förarhytten.
Chauffören startade bilen igen. Alex’ tänder skallrade, allt han hade på sig
var genomblött. En stark lukt av våt hund steg upp från Emmy som också
frös så hon darrade. Alex hoppades att chauffören inte skulle klaga över att
det luktade hund.
– Vilket helvetes jävla helvetes regn.
Chauffören hade kört sedan i natt och hade ingen radio i bilen. Han visste
inte att Honduras just hade nåtts av orkanens första vindar och häftiga
skyfall. Orkanen Mitch kom norrifrån och kastade sig över landet Honduras
med vitglödgad ilska. Orkanvindarna slet kronorna av träden och fick hönor
och grisar och tak att virvla iväg och försvinna. Men mest förödelse
förorsakade skyfallen. Vattenmassorna slet med sig hus och broar, spolade
bort kaffeplantager och fick jorden att tappa fästet på bergen och rutscha ner
i floderna.
Mannen i lastbilen visste inget om katastrofen som drabbat landet, men
han körde mycket långsamt nu och satt framåtlutad över ratten och kisade
med ögonen för att försöka se något. Det var nästan omöjligt. Vattnet
strömmade nerför rutorna och vindrutetorkarna orkade inte hålla vattnet
borta. Vindstötar pressade lastbilen ut mot vägkanten, men de höll sig
fortfarande kvar på vägen.
Plötsligt stannade chauffören bilen med en kraftig inbromsning, fick upp
dörren och hoppade ut i regnet. Alex såg att han sprang nedhukad innan han
försvann ur sikte. När han kom tillbaka var han drypande våt och
uppskakad.
– Heliga Guds Moder, vilken tur vi hade. Jag fick för mig att det var
något framför bilen och tvärbromsade. Hade jag inte kastat mig på bromsen
hade vi kört rätt ner i en jättelik grop. Vägbanan är borta här, det är bara ett
stort hål framför bilen. Det går inte att köra vidare. Och inte kan jag vända.
Jag tror det bästa är att stanna i bilen. Om du vill kan du stanna också.
Alex ville inte stanna i bilen även om skyfallet utanför såg skrämmande
ut. Han ville vidare, han skulle ju till havet. Ett kort ögonblick tänkte han att
jag måste till vårt gamla hus för mamma kanske behöver hjälp. Sen
skämdes han, det där var ju bara påhitt, det var ju bara … vad hade han, den
gamle mannen, kallat sånt? Jo, just det, det var bara en saga. Men han ville
väldigt gärna se huset de hade bott i en gång. Och han ville leta rätt på deras
gamla hund Blondie. Han ville att Emmy och Blondie skulle träffas.
– Jag tror jag fortsätter i alla fall, sade han. Är det långt kvar till Tela?
– Inte alls, någon mil bara.
Alex hoppade ner från bilen, regnet kastade sig över honom, fötterna
sjönk ner i lervälling. Valpen höll han i ett stadigt grepp i famnen. Vattnet
piskade i ansiktet och gjorde det svårt att se något, men när han tagit sig en
liten bit bort från lastbilen vände han sig om och såg hur det som var kvar
av vägen plötsligt gav vika. Lastbilen tippade långsamt åt sidan, den
halkade ner en bit, välte och den stora blå lastbilen började rulla runt nerför
den branta sluttningen. Regnet gjorde att han inte såg mer. Men innan han
hann bestämma sig för vad han skulle göra hörde han en kraftig explosion
och han såg under några skrämmande sekunder flammande eldslågor som
trängde sig genom det strömmande regnet.
Alex spydde.
När han rätade på ryggen och torkade bort kräkset med ärmen tänkte han
att det finns inget jag kan göra. Chauffören kan inte ha klarat sig. Jag kan
inte göra något. Det är ingen idé att jag försöker klättra nerför branten och
titta efter. Jag kan ingenting göra …
Vinden slet i honom.
Grenar, avslitna löv, sand och små stenar kastades mot honom. De slog
mot honom, gjorde honom illa. En sten träffade Emmy som skällde till av
smärta.
Alex hukade sig mot vinden, hunden höll han i famnen, axelväskan hade
han fortfarande på axeln. Han fick upp blixtlåset och kastade kläderna från
soptippen på marken, nu var väskan tillräckligt stor för att skydda Emmy.
Han satte ner valpen i väskan och drog igen dragkedjan. Det var bara
huvudet som stack ut. Hunden gnällde oavbrutet när Alex fortsatte genom
orkanen.
Och vinden verkade bara öka.
Ett helt bananträd kom flygande. Och fler grenar. Det här var för farligt,
han måste hitta något skydd mot vinden. Och mot vattnet, för plötsligt
vällde vatten fram över marken och forsade och bubblade runt hans fötter.
Alex ville springa, men det gick inte, snart tvingades han vada fram i
lervälling och vattnet verkade bara stiga. Nu nådde lervällingen honom upp
till knäna och han kunde bara förflytta sig mycket långsamt.
Då skymtade han något mörkt genom det ihärdiga regnet. Han lyfte
handen och höll den ovanför ögonen för att kunna se. Visst såg det ut som
ett hus. Valpen skällde olyckligt, men själv fick han krafterna tillbaka. Han
vadade vidare genom det bubblande vattnet och leran utan att trilla och kom
mycket riktigt fram till ett hus. Han knuffade upp en dörr. Golvet i köket
innanför var täckt av lera och vatten. Leran och vattnet nådde upp till knäna
här också, han såg sig omkring och såg ett grönt skåp. Han vadade fram till
skåpet och klättrade upp på det. Väskan satte han ner bredvid sig. Han
klappade den darrande valpen som låg kvar i väskan och ropade:
– Hallå, är det någon hemma?
– Är det någon här?
Ingen svarade.
Han hörde inga människoröster. Det enda han hörde var ljudet av
orkanvindarna som ylade utanför och slet i taket och i träden. Då och då
rycktes en mango eller en trädgren loss och dunsade mot taket.
Och vattnet och leran inne i huset steg.
 Kapitel 18

OCH VATTNET OCH LERAN STEG

Vad gör man när man sitter på ett skåp och inte har något annat att göra än
att lyssna på regnets dånande mot ett plåttak och okända föremål som kastas
mot taket och husväggarna av en ylande vind?
Alex kom inte på något att göra.
Han sjöng inte, han visslade inte, han talade inte med hunden. Han bara
stirrade på vattnet som strömmade in från ett hål i taket borta i ena hörnet
av köket, och vattnet och leran som gurglande tog sig in genom springorna
mellan väggplankorna och under dörren. Han var tom i huvudet och
paralyserad.
Först när Emmy gnällde och krafsade på väskan förstod han att hon var
hungrig och han kom ihåg att äta lite själv. Han tuggade långsamt i sig en
av majspannkakorna och gav en andra majspannkaka till Emmy medan
vattnet och leran steg.
När han kom in i huset hade vattnet nått upp på halva stolsbenen.
Nu hade det nått stolsitsarna.
Nu syntes inte stolsitsarna längre.
När ingen av sitsarna på kökets tre stolar syntes längre förstod han att han
måste ta sig ut för annars blev de dränkta inne i huset. Men utanför var
vattnet lika högt. Genom fönstret som bara var en öppen glugg såg han
virvlande, brunt vatten. Förmodligen låg det en flod alldeles intill huset och
floden hade svämmat över.
Eftersom huset var ett enkelt litet plankhus utan övervåning kunde han
inte fly en trappa upp heller.
Vart skulle de ta vägen?
– Jag är ledsen, sade han till valpen. Jag är jätteledsen.
Han lyfte upp hunden, gav henne en puss på den kalla nosen och
stoppade ner henne med huvud och allt i väskan och drog igen hela
blixtlåset. Hundens kvävda skällanden hördes inifrån väskan och det gjorde
ont i Alex.
 – Jag är tvungen, sade han ynkligt.
Sen tog han väskan på huvudet och hoppade ner från skåpet. Med den
ena handen höll han väskan kvar på huvudet, med den andra höll han sig
kvar i skåpet. Långsamt sjönk hans fötter ner i lergeggan på golvet, han
försökte lyfta fötterna, det gick inte, leran höll honom fast och lergeggan
nådde över knäna. Det kändes som om han sögs fast, sögs neråt. Med sina
samlade krafter lyckades han få upp ett ben ur lervällingen, lyfta det och
sätta ner det en bit längre fram. Sen kom turen till nästa ben. Det satt också
fast, men han fick upp det också och tog ett steg till i riktning mot
fönstergluggen.
Utmattad och på darrande ben nådde han gluggen. På något oförklarligt
sätt lyckades han häva sig upp i det öppna fönstret och få väskan med sig,
inifrån väskan hördes inte ett ljud. Tänk om han kvävt valpen? Han vågade
inte titta efter, i stället lade han väskans remmar runt halsen och började
klättra uppåt med väskan hängande på ryggen som en ryggsäck. Regnet öste
fortfarande ner när han klängde ut genom fönstret och sprattlade och
kravlade tills han kom upp på det nästan platta plåttaket.
Han sjönk ner på knä, ställde ner väskan framför sig, med utmattade
fingrar fick han upp blixtlåset. Han såg att den gulvita valpen rörde på sig.
Hon var inte kvävd, hon var inte död, hon levde! Men Emmy tittade inte
ens på honom, hon hade lyckats slita sönder plastpåsen som den gamla
kvinnan gett honom och var i full färd med att gnaga på ett av köttbenen.
Huttrande och våt reste Alex sig upp. Vinden var inte lika hård längre
utan han kunde stå upprätt i vinden, men regnet vräkte ner lika
obarmhärtigt. Han såg sig omkring, men såg inte mycket. Det höll på att
skymma och det enda han såg var söndertrasade träd som stack upp ur
virvlande, strömmande, brunt vatten.
– Hjälp! ropade han. Jag sitter på taket!
Han väntade och lyssnade, allt som hördes var vinden och vattnet. Men
det stigande vattnet porlade och forsade och lurade honom att det var
människoröster han hörde, människor som kom för att hjälpa.
– Jag sitter på taket, ropade han gång på gång, till och med sedan det
blivit mörkt.
Han måste ha somnat i alla fall, han vaknade till med ett ryck. Något hade
förändrats, han låg fortfarande på det våta plåttaket med hunden i väskan
bredvid sig, men regnet hade upphört och under sig hörde han att huset
knakade och jämrade sig, det vaggade lite från sida till sida. Sen inträffade
något som var fasansfullt och underbart på samma gång. Huset slets loss av
vattenmassorna och började långsamt glida bort med strömmen. Alex satt
på taket och höll väskan med hunden i knät. Det var omöjligt att se något,
mörkret var kompakt, men han kände att huset rörde sig mjukt och vaggade
fram under honom.
Alex skrattade till. Huset hade blivit en båt och de var på väg mot havet,
men när han kände att huset började luta kraftigt förvandlades glädjen till
vit fasa. Han drog igen blixtlåset på väskan med valpen och lade remmarna
runt halsen en gång till. Han försökte hålla sig fast i taket. Lutningen blev
kraftigare. Snart, mycket snart skulle de hamna i vattnet. Om han ändå hade
lärt sig simma lite bättre. Plötsligt dök ett barndomsminne upp, ett minne
som han helst inte ville komma ihåg. Han hade lärt sig simma lite grann och
var och badade i San Juanfloden. Han härmade de stora pojkarna och
försökte simma under vattnet, men han fastnade på en gren och kom inte
upp. Huvudet var under vattnet och han kunde inte andas. Hans pappa var
med, han var på stranden någonstans. Varför kom inte hans pappa och drog
loss honom. Allt inom honom var bottenlöst svart, men han lyckades få
fäste mot något med fötterna och sparkade sig loss.
När han flämtande kom upp till ytan såg han att pappa stod med ryggen
mot honom och pratade med någon.
Sen dess hade han vägrat att följa med och bada i floden. Sen dess hade
han aldrig simmat, så hur skulle det gå om han och Emmy hamnade i
vattnet?
Huset lutade ännu mer och det hade sjunkit djupare. Nu var det bara en
halvmeter mellan taket och det forsande vattnet.
Då stannade huset upp, vred sig, det snurrade långsamt runt och Alex såg
att huset stoppats upp av ett enormt träd. En av grenarna slog till honom och
han grep tag i grenen och hängde sig över den. Han blev liggande på magen
över den kraftiga grenen, vattnet gurglade och bubblade runt omkring
honom, väskan hade han fortfarande runt halsen. Han försökte känna efter
genom tyget om valpen rörde sig och han kände att valpen nafsade honom
lite i fingret. Han borde vara glad, men kände ingenting.
Plötsligt började det fruktansvärda regnet piska igen mot hans utmattade
kropp där han hängde över grenen, medan huset drogs bort från trädet av
strömmen och försvann i den kolsvarta natten.
 Kapitel 19

POJKEN I TRÄDET

Alex såg inget på grund av vattnet som rann nerför hans ansikte och det
fasansfulla mörkret. Men han förstod att han hamnat på en gren i ett träd.
Han lyckades sätta sig upp gränsle över den grova grenen. Väskan med
valpen som han hade runt halsen tyngde. Han svängde den runt så den
hängde på ryggen och han kunde röra sig lite friare. Han tyckte att han såg
något större och kompaktare inne i mörkret.
Det måste vara trädstammen
Han hoppades det.
Dit måste han ta sig.
Han satt med benen på vardera sidan av grenen och försökte ta sig
framåt, händerna lade han mot trädgrenen. Centimeter för centimeter hasade
han sig framåt. Han försökte låta bli att tänka på att under honom rusade
vattnet fram. Han såg det inte, men han hörde det och ljuden var
fasansfulla, det forsade och porlade och dunsade när något träffade trädet
han satt i.
Inuti väskan på hans rygg hördes Emmys dova skällanden. Trots att hon
var instängd i väskan lät hennes skällanden gälla och panikslagna. Men han
kunde inte öppna väskan och försöka trösta henne. Han måste ta sig framåt.
Hunden fortsatte sitt hysteriska skällande medan han kasade framåt,
centimeter för centimeter. Han fick inte trilla nu. Han fick inte falla i vattnet
för då var det slut med dem båda, det visste han.

Till slut nådde han fram till stammen, hans trötta händer trevade efter den
grova barken, han försökte slå armarna runt stammen, men det gick inte.
Trädet var alldeles för stort. Och det var inte ett träd som slitits loss av
vattenmassorna, det kände han. Det var ett enormt träd som fortfarande stod
stadigt med rötterna nere i marken.
Då dök en bild upp i hans huvud. En ensam man som satt i ett träd och
sov. När han ännu gick i skolan hade hans lärare haft med sig en bok till
skolan en dag. Robinson Kruse hette den visst. Läraren hade läst boken
högt och visat bilderna. Det han mindes tydligast var Robinson Kruse som
klättrade upp i ett träd för att sova för han var rädd för vilda djur. Men hur
var det i boken, visst hade han fallit ner från trädet när han somnat?
Alex var så matt nu att han darrade, han darrade av kyla och för att han
var blöt, men mest var det av rädsla och utmattning. Ändå fick tanken på
Robinson Kruse honom att rycka upp sig. Mannen i boken hade ändå klarat
sig. Och han tänkte inte trilla ner från trädet. Eftersom han var rädd att
vattnet skulle stiga ytterligare försökte han klättra högre upp. Mörkret var
tätt som ett svart tyg, att klättra uppför var som att plötsligt ha blivit blind.
Han såg inget. Inför varje liten rörelse måste han treva sig fram, känna sig
för med händerna.
Till slut hade han tagit sig uppför två stora grenar till. Då gjorde han som
han mindes att Robinson Kruse hade gjort, han satte sig i klykan med
ryggen mot trädstammen, väskan med hunden hade han i knät. Men han
ville inte trilla ner som Robinson Kruse hade gjort. Därför drog han av sig
livremmen och band den runt handleden, genom handtagen på väskan och
runt grenen han satt på. Om han somnade och trillade skulle han bli
hängande i ena armen och väskan med hunden skulle hänga under grenen
utan att trilla ner i vattnet.
Konstigt nog somnade han och sov resten av natten. I gryningen vaknade
han av att han frös. Inifrån väskan hördes inte ett ljud. Tankar började fara
runt som sumpråttor inne i hans skalle och han fumlade för att få upp
blixtlåset. Varför var hon så tyst? Varför hade han inte tittat på henne i natt.
Först hade hon skällt och skällt och sen tystnat. Ändå hade han inte öppnat
blixtlåset och tittat efter.
Med skakande händer fick han upp blixtlåset en bit och stack ner handen.
Handen stötte på en len och varm päls och han trevade över huvudet ner
över nosen och en varm hundtunga slickade hans hand.
– Du och jag Emmy, sade han högt. Kan du tänka dig vad som hänt? Jo,
vi bor i ett träd.
De delade den sista majspannkakan. När den var slut höll han i det sista
köttbenet och lät Emmy äta. När han tyckte att hon ätit hälften tog han det
ifrån henne och gnagde i sig det sista själv.
Morgonen var grå, vinden var normal igen och regnet var bara ett svagt
duggregn. Men under dem vräkte vattenmassorna sig fram. Hela träd flöt
förbi. Kaffebuskar med skinande blanka blad. Plankbitar. En bit av en
träbåt. En bit av ett hus. En död katt. Två döda kor …
– Snart kommer det någon och räddar oss, sade han högt till Emmy och
försökte låta optimistisk.

De kunde inte röra sig och tiden släpade sig fram. De såg inte en människa.
Allt eftersom timmarna kröp fram blev Alex allt hungrigare. Han började
fantisera om den där mondongo-soppan han fått av den gamla kvinnan. Han
såg den framför sig. Han kände doften av den. Han rörde på käkarna och
låtsades att han åt av soppan. Nu tuggade han på den där svampigt härliga
komagen, nu tuggade han på bitar av pumpa och bönor och tomater, nu
hade han kommit till ett stort och härligt och köttigt ben …
På eftermiddagen var han övertygad om att han aldrig längtat efter någon
maträtt så mycket i hela sitt liv. Snart stod han inte ut längre, han stängde in
Emmy i väskan, hängde upp den på en gren och klättrade upp till toppen av
trädet och skrek:
– Mondongo!
– Mondongo!
– Mondongo!
Någon borde väl höra honom.
Någon borde väl förstå att i det här trädet satt det en hungrig pojke och
hans hungriga hund.
Men ingen kom.
Han klättrade ner till väskan med hunden igen.
Vid det här laget var han otroligt törstig. Det enda av allt han hittat på
soptippen som fanns kvar var hundskålen. Han tog fram den ur väskan,
drog igen blixtlåset om hunden och klättrade ner tills han nådde det
brungråa vattnet.
Han fyllde hundskålen med vatten och drack girigt ur alltihop, fyllde den
igen, drack, fyllde igen och klättrade upp till valpen, som också fick dricka
sig otörstig.
Strax efteråt kom magknipen och diarrén. Att ha diarré i ett träd har vissa
fördelar, det är bara att dra ner byxorna och låta det rinna. Toaletten fanns
nedanför. Eftersom ingen kunde se honom tog han av sig byxorna, hängde
dem på en gren och klättrade ner och satte ner rumpan i det rinnande
vattnet.
– Vi har vattentoalett, hojtade han upp till hunden.
Men när han upptäckte att Emmy haft diarré i väskan var det inte lika
roligt längre.

Ljudet från ett flygplan och knattret från en helikopter fick honom att
klättra upp i den yttersta toppen på trädet igen. Han slet av sig tröjan och
vinkade med den.
– Hallå! Här är vi!
Han såg varken flygplanet eller helikoptern, men han hörde ljuden från
dem, han hörde att de avlägsnade sig och han hörde den oändliga tystnaden
efter dem.
Ändå kunde han inte låta bli att fortsätta skrika:
– Hallå! Kom hit!
Han tystnade och lyssnade. Men han hörde inga fler ljud av motorer.
Han stannade kvar där uppe och spejade åt alla håll. Det enda han såg var
vatten och träd.
När en flock vita hägrar kom flygande mot trädet, slog sig ner en stund
och flög vidare kunde han inte hålla tårarna borta, han snorade och torkade
av sig på ärmen medan han långsamt klättrade ner till hunden i väskan.
Alex var hungrig och fullkomligt tom både i huvudet och magen. När
Emmy började gnälla tyst för sig själv kom han att tänka på den där
historien som den gamle hade berättat för honom, vad var det han kallade
det? Jo, saga var det.
– Vill du höra en saga, frågade han Emmy. Valpen stack upp huvudet ur
väskan med spetsade öron, Emmy såg på honom.
– Nicka då, om du vill höra.
Emmy nickade inte.
Alex blev tvungen att ta hennes huvud i händerna och nicka med det.
– Så ja, du vill höra en saga.
Jo förstår du, det var en pojke som hette Alex, han hade en mamma som
var tvätterska. De bodde på landet. Och så hade han en hundvalp, en tik,
hon var jättesöt och hette Emmy. Sen hade Alex en slangbella och varje
eftermiddag efter skolan, för han gick i skolan och han var jätteduktig.
Varje eftermiddag alltså gick han ut i skogen med sin slangbella och sköt
ödlor och småfåglar. Du vet väl vad en slangbella är?
Emmy stirrade på honom.
– Men skaka på huvudet då.
En gång till tog han hundens huvud i sina händer och skakade det fram
och tillbaka.
– Jaså, vet du inte vad en slangbella är. Vänta ska jag visa dig.
Alex drog för säkerhets skull igen blixtlåset för han var rädd att valpen
skulle försöka kravla sig ur väskan när han vände ryggen till och han
klättrade längst ut på den tjockaste grenen för att bryta av en klyka och visa
hunden.
Just när han såg en bra klyka och sträckte sig för att bryta av den fick han
syn på något stort och vitt och fyrkantigt som kom flytande i vattnet.

Först trodde han att han såg fel.

Men det som kom flytande rätt mot trädet var ett kylskåp.
 Kapitel 20

EN HEL BURK MED MAJONNÄS

Kylskåpet guppade långsamt upp och ner i det gråbruna vattnet. Alex
klättrade ner till de allra lägsta grenarna av trädet. Han kröp ihop på en gren
som låg precis i vattenytan och stirrade på det vita skåpet som långsamt
kom allt närmare.
Han tänkte på sin mosters kylskåp och på hur alla i hennes familj brukade
stirra på henne när hon öppnade kylskåpsdörren och tog fram det hon tänkte
laga till, ägg ibland och korv ibland och ibland kött. Det kunde finnas mat i
det där kylskåpet som kom flytande, han måste helt enkelt få tag i det. Fast
det var klart, det kunde lika gärna vara fullt av vatten.
Han satte sig på huk på grenen och väntade spänt.
Plötsligt fastnade kylskåpet i en vattenvirvel och snurrade runt, runt
några meter från trädet. Ett tag fick han för sig att han skulle hoppa i och
försöka bogsera kylskåpet fram till trädet, men han vågade inte. Han
simmade för dåligt och var alldeles för rädd för det strömmande vattnet. I
stället bröt han av en bit av grenen och sträckte den mot kylskåpet. Det
hjälpte inte. Då bröt han av en av kvistarna på grenen så att han hade en stor
gren med en hake. En gång till sträckte han den avbrutna grenen mot
kylskåpsdörren. Ett underverk inträffade, den avbrutna kvisten fastnade i
kylskåpsdörren och han lyckades dra kylskåpet fram till trädet utan att
kylskåpet öppnades.
Att han orkade lyfta upp kylskåpet och ställa det på den lägsta grenen var
dagens andra underverk. Han kilade in det mellan en gren och stammen, det
stod ganska stadigt, sen öppnade han kylskåpsdörren. Alex hade väntat sig
att vatten skulle strömma ut, men det fanns inget vatten inne i kylskåpet. I
stället såg han en stor burk med majonnäs, ett paket mjölk, en plastpåse
med en ostbit i och när han drog ut den nedre lådan hittade han tolv
apelsiner och tre gula paprikor.

Hunden hade haft diarré i väskan. Väskans botten var täckt av en gulgrön
slemmig soppa. Den stank fruktansvärt, det gjorde hunden med. I stället för
att äta något från kylskåpet måste Alex ta valpen under ena armen och
klättra ner till den lägsta grenen, där doppade han hunden gång på gång i
vattnet. Efteråt höll han henne inklämd under vänster arm medan han
sköljde ur väskan.
Det luktade så vidrigt att han mådde illa.
När allt var klart satte han ner den våta valpen i den våta väskan. Först
efter en lång stund hade han glömt diarréstanken och kunde börja äta av
maten. Han tog burken med majonnäs med sig upp till toppen av trädet där
han band fast hundens väska igen och slog sig ner bredvid. Majonnäsen
smakade som himmelriket själv. Han hade lagt locket ifrån sig i väskan och
stack gång på gång ner fingret i burken och slickade. Ena gången slickade
han fingret själv, andra gången lät han hunden slicka.

När de somnade den natten satt de fortfarande kvar i trädet, men de var
mätta. Tre gånger vaknade Alex under natten med magknip och diarré. Men
på morgonen hade i alla fall hunden inte bajsat i väskan igen.

Livet i trädet var lättare nu när de hade kylskåpet. Alex lärde sig att hunden
inte ville ha apelsiner, fast gul paprika åt hon. Majonnäs älskade hon lika
mycket som han själv gjorde, mjölken likaså, han hällde upp mjölk i
hundskålen och lät henne lapa i sig. Osten var det allra godaste. Han bröt
sönder osten i små bitar inne i plastpåsen och bestämde att de fick varsin bit
till frukost, en mitt på dagen och en bit till kvällsmat. På det sättet skulle
osten räcka i många dagar.

Det enda glädjande var att regnet hade upphört och att vattnet slutat stiga.
Men det gråbruna vattnet virvlade fortfarande förbi och de såg träd och
plankbitar och buskar och en gång ett helt utedass glida förbi och försvinna.
Men varför kom det inga människor?
Tänk om han var den enda som överlevt?
Ett tag fick han för sig att han var den enda människan kvar på jorden.
Hur var den där historien i bibeln om Noa? Visst handlade den om en stor
översvämning och en gubbe som byggde sig en båt och tog med sig en
massa djur ombord. Om gubben och djuren klarade sig kom han inte ihåg.
Men han ville inte vara den sista människan kvar på jorden. Nej, det fick
inte vara så.
 Därför lyssnade han efter ljud och tittade på valpen. Varje gång han lät
henne sitta upp i väskan med huvudet utanför vred och vände hon på
huvudet. Han hade för sig att hundar hörde bättre än människor, kanske
skulle Emmy höra före honom om det var människor i närheten. Därför
tittade han och lyssnade extra noga när Emmy spetsade öronen och tittade
åt något bestämt håll. Mestadels var det fåglar hon hörde. En del slog sig
ner i deras träd och då skällde Emmy högt och ilsket.
Det var som om hon tyckte att det här var hennes träd och här var det hon
som var drottning.

Just när det började skymma såg han en flock pelikaner komma flygande i
rad strax ovanför vattenytan. Han kom ihåg pelikaner från när han var liten.
De brukade komma flygande nära havsytan i skymningen och fortsätta inåt
land. Hans pappa brukade säga att nu är de på väg till sitt sovträd. De här
pelikanerna styrde rätt mot hans träd och de stora, gråa fåglarna satte sig
klumpigt på grenarna runt omkring honom. Men då började Emmy skälla
hysteriskt och fåglarna flaxade till med vingarna och flög sin väg.
Då blev Alex för första gången arg på valpen.
– Dumma hund, sade han ilsket. Varför skulle du skrämma bort dom?
De var ensamma igen.
Och nattens mörker närmade sig.
Han stängde in Emmy i väskan och gjorde dagens sista expedition ner till
kylskåpet. Det stod fortfarande kvar stadigt och vattnet hade inte stigit. Han
tog ut två ostbitar och klättrade upp till hunden. De åt varsin ostbit till
kvällsmat.

Då hörde han ljudet. Det starka knattrande ljudet från en helikopter. Han
slet av sig skjortan, tog hunden under armen och klättrade högt upp i trädet.
Nu såg han den, han såg helikoptern och viftade häftigt med skjortan och
skrek. Han lyfte upp valpen ovanför huvudet och skrek igen. Då ändrade
helikoptern kurs och styrde mot trädet. Den cirklade runt det och Alex
kände den starka vinden från propellern som slet blad från trädet.
I fönstren såg han vita ansikten som stirrade på honom.
Och kameralinser.
 Två varv flög helikoptern runt trädet med Alex och valpen innan den
försvann bort över trädtopparna.

Den natten grät Alex sig till sömns.

Ett ihållande ljud väckte honom. Till sin förvåning insåg han att han sovit
hela natten och att det redan var ljust. Kunde det vara …? Visst lät det
starka ljudet som knattrandet från helikoptern i går.
Han fick av sig skjortan igen och klättrade högt upp i trädet och stirrade
mot himlen. Det var en helikopter. Ljudet kom först. Sen syntes helikoptern
över trädtopparna. Han vinkade och vinkade med skjortan.
Glädje började sjunga högt inom honom, helikoptern måste ha sett
honom för den styrde rätt mot trädet. Glädjen förbyttes lika snabbt i
förtvivlan, den här helikoptern flög alldeles för högt, den skulle passera
högt ovanför hans huvud.
Alex böjde huvudet bakåt och nu såg han helikoptern underifrån, men
den flög inte vidare, den stod stilla i luften, den hängde ovanför trädet utan
att röra sig. Oväsendet var olidligt. Då såg han att en dörr öppnades och att
en man firades ner från helikoptern. Tio meter, tjugo meter, trettio meter.
Framför sig hade mannen en vajer med en sele.
– Kom närmare, skrek mannen. Jag ska spänna fast dig.
Då försvann Alex in i den ymniga trädkronan, männen i helikoptern såg
inte pojken längre. Hade han blivit rädd och gömt sig? Det hade de varit
med om tidigare under dagen. Men snart såg de att pojken stod på en av
grenarna uppe i toppen. Han hade en väska hängande runt halsen.
– Kom närmare, skrek mannen som hängde och dinglade fram och
tillbaka i vajern.
Alex flyttade sig längre ut på grenen.
Där nådde mannen honom.
Mannen spände snabbt fast en sele under hans armar och Alex kände hur
han och väskan med valpen lyftes upp i luften, de svävade. Mannen som
kommit ner för att hjälpa honom hade en liknande sele under armarna och
tillsammans dinglade de två, ansikte mot ansikte under helikoptern. Mannen
sade något till honom. Vad han sade hörde inte Alex, men han kunde inte
låta bli att skratta högt för det kittlade så skönt i magen medan de långsamt
lyftes upp mot helikoptern där en dörr var öppen och en man stod färdig att
ta emot dem.
Först då vågade Alex titta neråt.
Han fick svindel, det ilade i magen, men han kunde inte låta bli att titta
ändå. Han såg ett vidsträckt översvämmat område och här och där träd som
stack upp. När han blivit inlyft stängdes dörren och helikoptern lade sig lite
lätt på sidan och gled iväg. Alex skyndade sig att titta ut, han ville se sitt
träd en sista gång. Han såg både det och något vitt längst nere vid
vattenytan.
– Mitt kylskåp, skrek han till en av männen och pekade.
Han såg att en av dem gjorde den där snurrande gesten med fingret mot
tinningen som han och hans kompisar brukade använda när de ville tala om
att någon var tokig eller dum i huvudet.
– Grabben är väl chockad, hörde han mannen säga.
 Kapitel 21

BARNDOMSHEMMET

Med näsan tryckt mot glaset stirrade Alex oavbrutet ut. På sätena framför
honom satt tre andra personer som också räddats undan översvämningen, en
mamma och hennes två små barn. Mamman vände sig om och skrek över
helikopterbullret att de hade räddats från ett hustak. Alex nickade bara, han
ville inte tala.
Han ville bara se.
Helikoptern svängde ut över havet, vinden och regnet hade slutat nu, men
vattnet i havet var inte alls som han kom ihåg det, det var inte blått eller
turkosfärgat. Havet var brungrått och dystert, palmerna som kantat
stränderna hade knäckts som tändstickor, han såg kala stammar som stack
upp här och där, varenda palmkrona var borta. Helikoptern vände in mot
land igen och nu flög de över en stadsgata. Vattnet stod högt, han såg taket
på några bilar sticka upp ur vattnet, spillror som flög omkring och
människor som tog sig fram i båtar på gatorna.
– Vad är det här för en plats? skrek han över helikopterdånet till mannen
som hjälpt honom upp från trädet.
Mannen skrek tillbaka:
– Det är Tela.
Tela, det var ju där han var född. Där han hade tillbringat sin tidigaste
barndom.
Men han kände inte igen sig.

Helikoptern landade på en hög kulle utanför staden. Alex och kvinnan med
barnen blev hjälpta ut ur helikoptern, de sprang nedhukade bort från den
snurrande propellern. Så fort de kom några meter ifrån lyfte helikoptern
igen och försvann tillbaka mot de översvämmade områdena söderut.
Framför sig hade han en skolbyggnad. Skolbänkarna hade lyfts ut och
stod staplade ovanpå varandra mot skolhusets vita väggar. Genom de öppna
dörrarna såg Alex människor, vuxna, gamla, barn, alla satt på madrasser på
golvet och det enda som hördes var en lågmäld gråt.
 Utanför skolhuset satt några kvinnor och en flicka på huk vid små eldar
och lagade mat. Alex såg att flickan hade bönor i sin gryta, hon skalade en
lök, skar försiktigt sönder bitarna mot handflatan och lät dem droppa ner i
den kokande bönsoppan.
Då tittade flickan upp. Hon var ungefär lika gammal som Alex, håret var
svart och lockigt och hängde okammat runt huvudet, ögonen allvarliga, men
hela ansiktet lyste upp när hon fick se Emmy i armarna på pojken framför
sig.
– Gud, så söt, sade hon och bad Alex komma närmare så hon kunde
klappa valpen medan hon fortfarande rörde i grytan. Hon klappade på
marken och Alex slog sig ner och flickan som hette Carla berättade att
hennes mamma låg där inne på en madrass. Hon hade blivit sjuk, hon hade
fallit ihop på golvet och skakat i hela kroppen.
– Jag trodde hon skulle dö. Som pappa.
– Drunknade han?
– Nej, sade flickan, han blev nog dödad av ett tak. Har du någon som har
dött?
– Inte vad jag vet, sade han och plötsligt kom han att tänka på det gamla
paret som varit så snälla mot honom och gett honom mondongo-soppa och
låtit honom sova över. Undrar hur det gått med dem?
– Är det många som dött?
– Det är därför dom gråter, sade flickan och nickade med huvudet in mot
skolan.
Carla drog fram ett paket med majspannkakor ur förklädsfickan och
räckte två till Alex. Medan han delade majspannkakorna med Emmy
lyssnade han på Carla.
– Vi visste att orkanen Mitch var på väg. Alla visste. Regnet öste ner,
vinden ylade, vi satt hopkrupna inne i huset och lyssnade på ljuden, regnet
trummade mot plåttaket så hårt att vi knappt kunde prata med varandra.
Utanför hörde vi kraschanden, vad det var visste vi inte, kanske var det träd
som blåste omkull. Hela tiden tittade vi upp mot taket, vi fick för oss att det
skulle blåsa bort. Eftersom man inte kunde tala på grund av oljudet skrek
pappa: ”Det är yttersta domen. Nu blir hela världen översvämmad. Det är
yttersta domen …”
Vi sjöng psalmer och bad till Gud fast det knappt hördes över dånet.
 Någon bankade på dörren och skrek att vi måste lämna huset. Fort, fort.
Vi steg ut i mörkret, utanför hade vägen blivit en flod. Det var mörkt då. Vi
tog madrasser och tallrikar och kläder med oss. Jag tog inte med mig några
leksaker för jag hade inga. Vattnet nådde till knäna, mamma bar på två av
mina småsyskon, pappa bar på min bror som är tre år yngre än jag. Jag gick
bakom pappa och jag minns att jag gick och önskade att han kunde väl bära
mig också. Just då kom taket. Det var ett plåttak som kom virvlande genom
luften och träffade pappa. Jag skrek och mamma vände sig om och kom
tillbaka. Vi stod i det strömmande vattnet och försökte lyfta undan taket.
Det gick inte, det var för tungt, vi kastade allt som vi burit med oss i vattnet
och det försvann med strömmen och vi försökte att lyfta taket igen, det gick
inte nu heller. Mamma vägrade gå därifrån, hon stod i vattnet och mörkret
och gallskrek och till slut kom det två brandmän som hjälpte oss. Dom fick
undan taket. Pappa var död, men lillebror levde. Mamma ville fortfarande
inte gå därifrån, men brandmännen tog tag i oss och tvingade oss därifrån
för vattnet steg och saker kom flygande genom luften.
Dom hjälpte oss hit. Vi fick madrasser och filtar och bröd. I morse kom
dom och delade ut tändstickor och ris och bönor och lök och sade att regnet
hade slutat så alla kvinnor kunde gå ut på gården och göra upp eld och laga
mat.
Men mamma orkar inte. Hon bara gråter.

Alex och valpen fick en tallrik bönor som Carla lagat.

När skymningen föll fick Alex en madrass han också, han trängde ner sin
madrass nära de två madrasserna där Carla och hennes mamma och tre
syskon höll till. Han lade sig ner med valpen på magen när mannen från
Röda Korset som verkade bestämma i skolan sade till honom att omedelbart
ta ut hunden. Han fick inte ha någon hund här inne. Det hjälpte inte att Alex
sade att Emmy ju bara är en valp.
– Ut! väste mannen.
Alex hittade ett snöre som han band om halsen på Emmy, den andra
änden knöt han fast i ett träd. När han gick tillbaka in i skolhuset vände han
sig om och mötte valpens oförstående ögon. Länge hade han valpens
sorgsna gnällande i öronen och hans hjärta blödde.
På morgonen rusade han ut ur skolbyggnaden, tänk om Emmy var borta,
men han såg genast att valpen låg och sov under trädet. Emmy for upp och
skällde glatt så fort han kom ut genom dörren.

Carla satt redan på huk vid elden och gräddade majspannkakor och värmde
kaffe. Alex satte sig ner på huk bredvid henne och frågade hur det gått med
deras hus.
– Borta, svarade hon. Röda Korset säger att vi hade tur som hann undan i
tid, alla husen på vår gata föll ihop och rasade nerför en brant och spolades
bort av vattnet.
Alex försökte tänka på sitt hus, på barndomshuset. I sitt inre såg han det
lika tydligt som på ett fotografi. Ett hus av plankor, vitmålat, men med
bananträd på bakgården som stack upp ovanför hustaket och flera
mangoträd och en hibiskusbuske med stora djupröda blommor. Dit ville han
nu. Även om hans mamma och pappa och hans syskon inte bodde där
längre var väl huset hans. Han skulle flytta in där och han skulle gå till
grannen och be att få tillbaka hunden Blondie och sen skulle han bo där
med sina två hundar. Han kanske kunde jobba lite i hamnen med att bära
saker precis som hans pappa gjort.
– Vi har ett hus här i Tela, sade han till Carla. Jag har fått ärva det. Jag
och Emmy ska bor där nu. Bara vi fått i ordning huset kommer jag hit och
hälsar på.

De gav sig av efter frukost. Valpen hade fått mat och var lekfull, hon sprang
bredvid honom och stannade och nosade på det mesta som kom i hennes
väg. När hon inte nosade bet hon sig fast i hans skosnören. Till slut blev han
tvungen att bära henne.
De såg en flod som svämmat över sina bräddar. Kanske var det här San
Juanfloden där han hade badat när han var liten. Men Alex var inte säker.
Den här floden var bred och vild. Bron över floden hade spolats bort av
vattenmassorna, men det fanns ett rep som var spänt över floden. På Alex
sida stod en ung kvinna och hennes lilla barn, på andra sidan floden stod
hennes man. Mannen klev ner i vattnet och började ta sig över floden
genom att dra sig fram i repet, men vattnet slet i honom och mitt i floden
orkade han inte längre utan tappade taget och fördes nerför floden. Alex
gallskrek och alla andra som tittade på gallskrek också. Den unga kvinnan
föll på knä och grät och bad högt:
– Heliga Guds Moder, rädda min man.
Alla började springa utefter flodstranden. Alex också, valpen hade han
stoppat i axelväskan. Den unge mannen fördes av strömmen mot stranden
och någon kilometer längre ner kunde de dra upp honom ur vattnet,
levande.

Alex gick vidare.

De passerade en kyrkogård. Var det här hans farmor och farfar och mormor
och morfar låg begravda? Han hade ett svagt minne av en begravning och
minnen av att de besökt gravar och lagt blommor. Nu var korsen borta,
gravstenar välta, en del gravar var öppna och skelettdelar låg utströdda i
leran. När Emmy stannade och började bita i ett ben lyfte Alex upp henne
och sprang i panik.

Till slut nådde han sin barndoms stad. Vattnet höll på att sjunka undan, men
stanken var vedervärdig. Överallt var det människor som röjde och letade
efter döda och skadade. De som höll på att röja bland ruinerna hade
halsdukar för ansiktet. Alex som inte hade något att binda för ansiktet
spydde flera gånger. Ändå fortsatte han sin vandring genom den förstörda
staden, hus hade rasat eller helt enkelt spolats bort, de som fanns kvar var
fyllda av flera meter lera.
Han tog sig förbi döda hundar, bilar som krossats av nedfallande träd, en
buss halvfylld av lera.
Alex bar valpen, vadade fram genom svart sörja. Han rörde sig långsamt
genom den förödda staden i flera dagar och letade.
Men han återfann ingenting som han kände igen.
Han hittade inte grannens hus eller barndomshunden Blondie.
Och han återfann inte sitt barndomshem.
Efter tre dagar orkade han inte leta längre. Men vart skulle han ta vägen?
Den enda släkting han kände till var moster. Men till moster ville han inte.
Och mamma eller pappa visste han inte var de fanns. Till slut hade han
bestämt sig. Han skulle ta sig tillbaka till huvudstaden. Den måste ändå
finnas kvar. Och alla gatorna.
När han började gå bort från det som en gång varit hans barndomsstad
kände han att nu var en del av hans liv över.
Han ville inte vara Alex Alberto Mendoza Martinez längre.
Från och med nu skulle han bara vara gatubarnet Dogboy.
 Kapitel 22

TVÅ POLISER OCH EN CELL

Hur lång tid hade gått sedan han återvände till huvudstaden från havet? Tre
år? Mer? Mindre? Dogboy visste inte och brydde sig inte heller. På gatan
spelade tiden ingen roll.
Han satt på slänten av floden Choluteca och talade högt med sina hundar
medan han tittade på sina bara fötter och vickade lite på tårna. Någon hade
stulit hans skor i natt. Den lilla vita och svartfläckiga hunden Emmy låg i
hans knä, den större bruna och lurviga Canelo låg vid hans fötter. Han hade
just berättat om den gången han brände fotografierna av sin mamma och
pappa och lämnade sin mosters hus och gav sig av, ut på gatorna.
– Ledsen att jag berättar det där, sade han till sina två hundar, ni har ju
hört det förut. Men jag drömde om mamma i natt och vaknade av att jag
grät.
Då kom han ihåg att när han vaknade hade både Emmy och Canelo
tröstat honom. Canelo hade lagt sig tätt intill honom och Emmy hade slickat
i sig hans tårar. Han lyfte upp henne i luften, log och gav henne en puss på
den fuktiga nosen.
– Du är snäll du Emmy. Men jag fattar inte varför jag inte kan få glömma
den där skiten. Jag vill inte tänka på min mamma och pappa och moster
eller på något som hände innan jag blev Dogboy. Jag vill att det gamla ska
vara borta. Jag fattar inte varför dom inte lämnar mig i fred. Det är ni som
är min mamma och pappa.
Dogboy for upp och letade reda på en pinne som han kastade och
hundarna skuttade efter. De lekte bland skräpet på stranden, bland trasiga
bildäck och plankbitar. Hundarna skuttade och skällde och slogs med
varandra om pinnen tills en av dem vann och kom rusande mot honom med
pinnen i munnen. Alex, som inte ville bli kallad Alex längre utan bara
Dogboy, skrattade högt och hans skratt hördes lång väg.

Leken avbröts av att han skar sig. Han hade skurit sig på en vass plåtbit och
satte sig ner på marken och svor. Skåran i foten var först vit, sen fylldes den
med rött blod som sipprade ut. Han svor högt och länge och hans hundar
tittade ängsligt på honom.
Han visste vems felet var. I går hade han haft ett par gympaskor,
visserligen lite för stora, men vad gjorde det. Som alla andra nätter hade han
och gänget sovit med kläderna på, skorna tog de aldrig av sig. Men när han
vaknade i morse var gänget borta och skorna försvunna. Han visste att
skorna måste ha stulits av någon i hans gäng som han sov tillsammans med.
Ingen annan kunde närma sig honom när hans sov utan att hans hundar
började skälla och gick till attack. Eftersom hundarna inte hade reagerat
måste någon av de andra gatubarnen, en av hans så kallade vänner, ha stulit
hans skor.
Man kan inte ha en vän-vän bland gatubarnen, tänkte han. De sviker en
alltid till slut. Någon i hans eget gäng hade snott hans skor i natt,
förmodligen för att sälja dem och köpa lim. Fast visst hade han svikit själv
ibland, han hade slagits med sina kompisar och stulit från dem för att få
pengar till droger eller mat.

Han gjorde ett tecken med handen och hundarna galopperade bort mot en
sopbil som just stannade och började tömma ut sin last på flodstranden.
Hundarna rusade dit och grävde ivrigt i soporna och han såg att de krafsat
fram något som de kunde äta. Själv grävde Dogboy lite med en käpp tills
han hittade två tomma glasflaskor, han plockade upp dem och gick och
sköljde ur dem i den smutsiga floden. Sen gick han tvärs över gatan och gav
dem till Doña Cecilia, den gamla kvinnan som bodde under ett träd mitt på
en rondell. Gumman ställde glasflaskorna på en låda och visade sin enda
tand i ett leende.
– Nu har jag något jag kan sälja i dag också, sade hon.

Så fort hundarna ätit sig mätta rusade de tillbaka mot honom med viftande
svansar.

Dogboy började gå bort från floden in bland husen. Hans hundar svassade
efter, mätta och belåtna. Själv var han hungrig, men han behövde inte tänka
på att skaffa sig mat riktigt än. Han hade en burk med klister kvar sen igår.
Det var en burk som det varit barnmat i, nu var den full av gult
skomakarlim. Han tog upp den ur fickan och lyfte på locket och andades in
limmet. Det var fortfarande styrka kvar i det. Han satte på locket igen och
gick utefter Calle Real. Egentligen hade han tänkt att gå bort till parken
med Obelisken, men suget efter lim blev för starkt. Han sjönk ner med
ryggen mot en vägg. Den lilla hunden kravlade upp i hans knä som vanligt
och den stora bruna hunden lade sig framför honom.
Han tog upp burken igen, tog av locket och andades in. Det bästa med
limruset var att han långsamt gled bort och in i en annan värld. I den
världen blev han aldrig hemsökt av sitt förflutna. Där fanns inte någon
mamma som gav sig av och ingen pappa som aldrig hörde av sig. Han drog
in limmet gång på gång. Nu var han inte hungrig längre. Han tyckte att han
lyfte lite från marken och flög. Han flög genom ett landskap av färger och
dånet från trafiken förvandlades också till någon sorts musik, till något
behagligt och vackert. I den här världen, i limvärlden, var han trygg. Med
jämna mellanrum förde han burken mot munnen och näsan och drog in
ångorna och resan fortsatte.
En röst trängde in till honom som flög genom ett hav av pulserande
färger.
– Hallå, sade rösten. Var har du dina kompisar, var är gänget?
Med en kraftansträngning kom han tillbaka till gatan. Framför honom
stod en man, honom kände han igen. Det var René. Han arbetade för en
organisation som försökte få barn bort från gatan.
– Hej. Hur är det? Om du reser dig upp och följer med ska vi leta reda på
dina kompisar. Jag har ett spel med mig i ryggsäcken. Jag tänkte vi skulle
spela spel och prata lite.
– Och om man spelar spel får man en smörgås efteråt? sade Dogboy.
– Just det, sade René och såg glad ut.
– Vill inte ha någon smörgås, sade Dogboy, han talade långsamt och
släpigt för limmet hade gjort honom trött. Jag vet nog vad du vill. Du vill att
jag ska följa med tillbaka till erat barnhem. Men jag vill inte dit. Jag vill
inte bli inlåst. Och jag vill inte sjunga psalmer.
– Så är det inte alls. Du kommer att få åka på utflykter. Och få
undervisning. Vi har alldeles nyss fått datorer. Vore det inte roligt att lära
sig att sköta en dator?
– Får man ha hundar med sig?
 – Det är inte tillåtet, det vet du. Vad heter dina hundar nu igen, det har jag
glömt.
– Canelo heter den stora, sade Dogboy, Emmy är hans fru.
Vid det här laget hade Dogboy tröttnat på samtalet, han ville fortsätta att
andas in limmet och se om han skulle lyckas uppleva att han flög en gång
till, så han blev arg och skrek:
– Stick. Jag vill inte prata med dig. Stick!
Så fort han höjde rösten reste sig den stora hunden Canelo långsamt upp,
visade tänderna och morrade hotfullt mot René.

Snart flög Dogboy igen. Han visste att andra gatubarn brukade uppleva
hemska saker under limruset. Men inte han. Bara en enda gång när han
hallucinerade upplevde han något skrämmande, han fick för sig att han
jagades av poliser och började springa. Han sprang och sprang och störtade
nerför en brant vid floden och bröt armen. Annars var hans hallucinationer
märkliga flygfärder över vackra, okända landskap som bytte färger hela
tiden.
Det bästa med limmet ansåg Dogboy var att det gjorde att han inte kände
att han var hungrig och att det fick allt det gamla att försvinna. Och till slut
fick det honom alltid att somna.
Det måste han ha gjort nu.
Han vaknade upp av en hård spark. Två poliser stod lutade över honom.
Han trodde först att det var limmet som fick honom att se syner. En av dem
ryckte limburken ur handen på honom och slet upp honom på fötter. Emmy
skällde hysteriskt och Canelo morrade och gick till anfall med blottade
tänder. Polisen sparkade till den stora hunden. Dogboy hörde hundens
gnällanden, men han var så pass omtöcknad av limmet att han inte gjorde
speciellt mycket motstånd utan följde med ganska beskedligt. Poliserna
slängde in honom i baksätet på en polisbil och körde iväg.

Var det här verkligt eller satt han kvar på trottoaren och hallucinerade?
Dogboy tittade ut genom bilfönstret. De var på väg genom trånga gator med
mycket trafik, det såg mycket verkligt ut.
– Vart ska vi? lyckades han fråga.
– Fyran förstås, svarade polisen som körde.
 Fyran, det var öknamnet på den mest ökända polisstationen i stan. Var
han verkligen på väg dit? Dogboy koncentrerade sig för att vakna upp. Men
han vaknade inte upp sittande på trottoaren med ryggen mot en vägg på
Calle Real med sina hundar omkring sig. Hur mycket han än ansträngde sig
var han kvar i baksätet i en polisbil.

De nådde Fyran, den fjärde polisstationen. Dogboy ryste. Han blev bryskt
ledd genom en korridor och bort till ett hus fyllt av celler. Framför sig såg
han järnstänger och ansikten som skymtade fram bakom stängerna. Han
hörde det hemska rasslandet av nycklar och blev knuffad in i en av cellerna.
Rummet var inte stort. Tre väggar hade inga fönster, den fjärde var en dörr
med järnstänger. Golv av cement. Inte en brits. Inte en stol. Inte ett bord.
Bara en flock män som stirrade ilsket på honom.
– Inte en till, skrek en av männen till poliserna. Vi är 19 i cellen redan.
Det är så trångt att man inte kan ligga ner på golvet och sova. Vi fick sitta
hopkrupna allihop i natt. Vi vill inte ha en till. Släpp ut oss i stället.
Dogboy kände hatet från de andra fångarna och gjorde sig så liten som
möjligt. Han flög inte längre, han visste att det här inte var en hallucination,
han hade förts till Fyran på riktigt, den mest ökända polisstationen i stan.
Det var hit man förde dem som fanns allra längst ner på polisens
värdeskala, gatubarnen, medlemmarna av slumförorternas ligor, tjuvarna, de
utslagna, de prostituerade, tiggarna och de mycket fattiga som råkat bli fulla
eller våldsamma … Dogboy hade aldrig varit här förut, men han hade hört
historierna.
Han sjönk ner på cementgolvet med armarna om knäna och huvudet
sänkt. Han försökte göra sig så liten som möjligt för att inte synas. Han
hoppades att han skulle ta mindre plats då och slippa bli misshandlad av de
andra fångarna.
Förutom rädslan för de vuxna medfångarna var oron för hundarna det
som for runt i hans hjärna.
Blev Canelo skadad av den där sparken? Hundens ynkliga gnällande efter
sparken ringde fortfarande i öronen på honom. Tänk om poliserna skjutit
ihjäl hundarna. Men han kunde inte minnas att han hört några skott, bara
ljudet av Canelo som gnällde högt och gällt.
 Kapitel 23

MANUEL BALLONG

– Tjäna lillgrabben.
En stor hand tog honom milt om armen och skakade honom. Dogboy
tittade upp och såg in i ett ansikte som han vagt kände igen.
– Manuel Ballong, viskade den storvuxne unge mannen som satt på huk
bredvid honom. Men nämn inte det namnet här. Lova det. Jag har sagt att
jag heter Hugo Sanchez.
– Jag minns dig, sade Dogboy och hans dystra ansikte lyste upp. Det var
du som räddade mig från den där utlänningen som hade låst in oss.
Kokerskan hade öppnat åt oss och vi sprang därifrån, men jag trillade. Då
sprang du tillbaka och lyfte upp mig på axeln och sprang. Jag klarade mig
tack vare dig. Du räddade mig.
Manuel Ballong ryckte på axlarna.
Efter en lång paus sade han:
– Varför är du här?
– Jag vet inte, sade Dogboy. Jag satt bara och sniffade lite lim när dom
kom. Dom sparkade min hund Canelo. Hur länge måste man vara här?
– Oftast bara några dagar. Om det inte blir rättegång förstås och man blir
dömd till fängelse. Då för dom en till ett riktigt fängelse.
– Är det här inget riktigt fängelse?
– Det här är bara en polisstation. I riktiga fängelser får man mat. Här får
man inget att äta eller dricka. Det ska ens familj hålla en med. Men jag har
ingen som vet att jag finns här så ingen kommer hit och ger mig något att
äta och dricka. Du då?
Dogboy hade ingen han heller.
Ingen visste att han fanns här.
Dessutom kände han ingen vuxen som brydde sig tillräckligt mycket om
honom för att komma hit. Och kompisarna, gatubarnen i hans gäng, skulle
aldrig våga sig till en polisstation.
– Varför tog dom dig? frågade han Manuel Ballong.
 – Tatueringen.
Dogboy förstod. Om man blev medlem i en mara, en ungdomsliga måste
man tatuera sig för att visa att man var medlem. Därför grep poliser
ungdomar med tatueringar.
– Få se.
Manuel Ballong vred sig så Dogboy kunde se hans högra axel. Där hade
någon gjort ett hjärta, inuti stod det Elenor.
– Har du inga fler?
– Nej, bara den här. Jag hade en tröja med ärm på för att tatueringen inte
skulle synas, men i går kom jag och gick över Första Bron när två poliser
hoppade på mig bakifrån och drog av mig tröjan. Dom såg tatueringen och
drog in mig på en ödetomt och slog mig. Dom sparkade och slog med
batongerna. Jag tror dom var ute för att döda. Men det kom en tredje polis
som skrek att nu räcker det. Vi kör honom till Fyran i stället.
Dogboy såg att den unge mannen bredvid honom var full av blåmärken.
Men historien var inte märkvärdig, han hade hört liknande historier så
många gånger att det inte var värt att slösa ord på det. De försjönk i tystnad
men stirrade lystet på alla dem som hörde sina namn ropas upp och fick
vatten eller läsk och paket med mat.
Ingen delade med sig.

Dogboy behövde gå på toaletten och reste sig upp och såg sig omkring. Det
gick inte att se något, cellen var som en sardinburk full av män som stod
upp och trängdes eller satt hopkrupna på cementgolvet. Någon hade sagt att
i fängelseceller fanns det en toalett inne i cellen där alla fick göra ifrån sig.
Han tyckte inte om att göra ifrån sig när andra såg på. En del gatubarn satte
sig ner på trottoaren bara, men inte han, han gick alltid bort någonstans på
en ödetomt eller nere vid floden. Framför allt ville han vara ensam när han
gjorde det.
– Jag behöver gå på toaletten, viskade han till Manuel Ballong. Men jag
ser ingen toalett.
– Du måste gå ut, sade Manuel Ballong.
Sen skrek Manuel Ballong med hög röst:
– Öppna. Någon här behöver pissa.
 Inget hände. Inget hände på länge. Men plötsligt var det rörelse utanför
gallret, en vakt skymtade utanför och gallergrinden for upp.
Dogboy reste sig upp och trängde sig fram förbi de andra fångarna och
stod plötsligt utanför cellen. Han såg andra liknande gallergrindar där
fångar kramade gallret och tittade ut. De tjoade till honom. När han fick syn
på toaletten blev han stående och stirrade. Den stod mitt ute i korridoren.
Från alla cellerna kunde man se den som satt på toaletten. Det fanns också
en gallergrind ut mot gården. Alla som befann sig ute på polishusets gård
kunde också se den som satt på toaletten. Det här var det mest pinsamma
han varit med om. Men det var bråttom nu så han blev tvungen att dra fram
den och kissa ner i toaletten. Från de andra cellerna hördes skrik.
– Den där var inte stor den.
– Titta på lillsnoppen.
– Gud så gullig, hörde han från cellen där det satt kvinnor och flickor.
Dogboy kände hur det hettade i kinderna och hoppades att han skulle
slippa sitta ner och bajsa. Nu kunde han i alla fall vände ryggen åt alla som
tittade på honom.
Då kände han att bajset trängde på. Det gick inte att undvika. Han blev
tvungen att dra ner byxorna och sätta sig. En vakt tittade nyfiket på. Han
såg ut på gården där folk gick fram och tillbaka. Från cellerna fortsatte
fångarna att skrika åt honom.
Han försökte skynda sig för att bli färdig så fort som möjligt. Det fanns
inget papper.

På vägen tillbaka in i cellen såg han en vattenkran, rusade mot den, vred på
kranen och satte ansiktet under den. Vatten forsade ner i hans mun och han
svalde så fort han kunde. Vakten slet bort honom från kranen och stängde
den. Men Dogboy hade i alla fall hunnit dricka sig nästan otörstig.

Inne i cellen sjönk han ner på cementgolvet igen tätt intill Manuel Ballong
och blundade. Så fort han blundade kom han att tänka på sina hundar och
grät lite. Han såg dem framför sig. Emmy skjuten, hon låg orörlig på sidan,
huvudet sönderskjutet, rött blod på trottoaren. Canelo låg bredvid, han
gnällde för han hade ont efter polisens sparkar. Hunden var ensam och
döende och förstod inte varför hans ägare, hans husse hade övergivit
honom.
Hans ynkliga gnällanden ekade i huvudet på Dogboy.
Han försökte intala sig att alltihop bara var inbillning, hans hundar fanns
kvar någonstans där ute, men så fort han blundade såg han den hemska
synen igen. För att slippa öppnade han ögonen och sade till Manuel
Ballong:
– Berätta om Elenor.
 Kapitel 24

MORD PÅ TVÅ POJKAR

Manuel Ballong tittade på sin tatuering där namnet Elenor var inristat med
ojämna fula bokstäver.
– Jag blev kär i henne i första klass. Hon satt snett framför mig i
klassrummet. Jag tittade på henne och en dag tittade hon tillbaka på mig.
Det var då jag blev kär. Men jag vågade aldrig prata med henne.
Jag hade två bästa kompisar. Oscar och José Louis. Vi bodde nära
varandra i Policarpo, det är ett bostadsområde utanför Progreso, en stad som
ligger i norra Honduras.
Vi slutade skolan i femte klass alla tre. Oscar började jobba hos sin
morbror som var skräddare. José Louis började jobba med sina föräldrar.
Dom sålde juice och kakor utanför sjukhuset inne i stan. Jag jobbade med
min mamma, vi sålde frukt och grönsaker.
Nu gick Oscar och José Louis med i katolska kyrkans ungdomsförening,
dom gick i kyrkan varje söndag och träffade ungdomsgruppen på kvällarna
och gjorde utflykter med dom. Jag var inte lika religiös, så jag gick inte
med. Men vi träffades på eftermiddagarna i alla fall och spelade basket på
planen som finns i vårt bostadsområde. Vi var inte med i något lag eller så,
vi lirade bara för att det vad kul.

Elenor gick kvar i skolan. Oscar var också kär i en flicka. En kväll tatuerade
vi oss. Vi hade en nål och svart bläck. Jag tatuerade Oscar och han tatuerade
mig. Jag gjorde ett hjärta på hans högra arm och skrev namnet på flickan
han var kär i. Han tatuerade Elenor på min axel. Det gjorde skitont, men det
var det värt. Vi hade tänkt oss att när flickorna såg att vi hade tatuerat in
deras namn skulle dom förstå att vi älskade dom.
Jag förmodar att Elenor fick veta att jag hade hennes namn tatuerat på
axeln, ändå stannade hon aldrig och pratade med mig när jag mötte henne.
Och jag vågade aldrig börja prata med henne.
– Den andra killen, den där José Louis, tatuerade han sig inte? undrade
Dogboy.
 – Nej, för han sade att han inte var kär i någon speciell. Men jag och
Oscar hade ju varit kära i dom där flickorna i åratal.
Vi tre kompisar hade en annan dröm också. Alla tre ville ha cyklar.
Jag var nog inte mer än åtta när jag sade det första gången. Mamma, jag
vill ha en cykel, sade jag. Min mamma blev arg. Hon sade:
– Inte nog med att jag arbetar och sliter för att du ska kunna gå i skolan,
nu vill du ha en cykel också.
Det var likadant med mina två kompisar. Att vi slutade skolan i femman
berodde på den där cykeldrömmen.
Oscar tjänade bättre än vi andra så han kunde köpa cykel först. Jag
glömmer aldrig när jag såg honom komma cyklande med den där flickan på
pakethållaren. Dom blev ihop. Jag och José Louis var mycket avundsjuka
både på det där med cykeln och att han fått en flickvän.
Att jag sparade och lade undan pengar till en cykel sade jag inte till
någon. Det fanns en mara, en kriminell ungdomsliga, där vi bodde. Om
dom fick veta att jag hade pengar skulle dom komma och råna mig. Jag
gömde pengarna hemma, under en lös golvplanka.
José Louis och jag tävlade om vem som skulle få en cykel först. José
Louis vann. Han hade också sparat, men till slut fick han pengarna som
fattades av sin pappa. Det var en söndag. Han köpte en begagnad BMX. Jag
var inte med när han hämtade cykeln, men alla berättade att så fort han fått
den cyklade han hem till Oscar för att visa den. Han var jätteglad. Nu
kommer jag aldrig att gå till fots mer, sade han. Han visste inte hur rätt han
skulle få.
Oscar hjälpte honom att dekorera cykeln med plastband och sen cyklade
dom in till stan. José Louis ville visa sin cykel för alla i kyrkans
ungdomsgrupp och hans storasyster sade att han gick in i kyrkan också och
tackade Jungfru Maria och sitt favorithelgon för att han äntligen fått en
cykel.
Vid sextiden på kvällen cyklade han och Oscar tillbaka. Jag hade ju hört
att José Louis hade fått sin efterlängtade cykel, jag väntade på att dom
skulle komma tillbaka. Men dom kom inte. När klockan var så där halv sju
på kvällen och det var kolmörkt gick jag ut på stora vägen. Där kom dom.
José Louis var så stolt, jag fick sitta på pakethållaren på hans nya cykel. Vi
tjoade och skrattade. Oscar cyklade först.
 Alldeles vid fotbollsstadion kom en bil, en blå pickup och körde om oss
och tvärbromsade. Ut hoppade två män, en hade ett gevär i händerna. Dom
grep tag i Oscar och släpade in honom i bilen och slängde upp hans cykel
på flaket. Vi stod som paralyserade. När mannen med geväret rusade mot
José Louis skrek han:
– Ta inte mig. Jag har ingenting gjort.
Då slog mannen till honom med gevärskolven. Jag hann se att han högg
tag i José Louis och att det var en kraftig man med mustasch. Då sprang jag.
Jag vred på huvudet och det sista jag såg var att dom tvingade in José Louis
i bilen också och att dom slängde upp hans cykel på flaket.
Jag sprang genom mörkret hem till Oscars familj och berättade.
Dom har ingen bil, men en granne med bil skjutsade dom. Dom åkte till
polisstationen och där sade man att vi tar inte emot någon anmälan i dag för
det är söndag. Föräldrarna var förtvivlade.
– Men vad ska vi göra? frågade dom polisen.
Ni kan ju alltid leta i sockerrörsfälten, var det enda svar dom fick. Runt
om vår stad finns det stora sockerrörsfält, där brukar man hitta dom som
blivit misshandlade. Eller våldtagna. Eller mördade.
Efter några dagar hittade man Oscar och José Louis. Dom låg mycket
riktigt i ett sockerrörsfält. Nakna. Fruktansvärt torterade. Händerna var
krossade på en av dom, han hade väl gjort motstånd. Till slut hade dom fått
varsin kula genom huvudet.

Jag var enda vittnet. Jag berättade för polisen vad jag sett. Men jag kände
inte igen någon av männen. Och bilmärket var jag inte säker på. Något
bilnummer hade jag inte lagt märke till. Det enda jag kunde säga var att en
av männen hade mustasch och gevär och att bilen var en blå pickup. Men
jag sade att om jag såg männen igen skulle jag känna igen dom.
Jag gick på mina kompisars likvaka. Oscar låg i en öppen kista hemma
hos sig för att alla skulle kunna ta farväl. Familjen och alla grannarna stod
runt kistan. Det var hemskt. Det var blommor och tända ljus överallt och
alla grät. Jag grät också väldigt mycket. När jag kom ut från Oscars hus den
kvällen alldeles söndergråten kom en man mot mig i mörkret. Han var
storvuxen, det kunde jag ana mig till, men det var så mörkt att jag inte såg
hans ansikte. När han började tala förstod jag att det var en av männen som
mördat mina vänner.
Han sade att han skulle döda mig också. Mer hörde jag inte för jag
sprang. Jag såg inte om han hade något gevär eller en kniv i handen, det var
ju så mörkt. Men jag kom undan.
Jag vågade inte gå hem den natten utan sov under några buskar vid
basketplanen.

Två veckor efter morden dog José Louis pappa. Hjärtinfarkt sade dom.
Hans mamma och syskon var så rädda att dom också skulle råka illa ut att
dom sålde allt dom ägde och lämnade landet. Jag berättade för min mamma
om mannen som sagt att han skulle döda mig. Min mamma grät och sade:
– Manuel, du vet att jag älskar dig. Men ge dig av. Du är ju den enda som
har sett mördarnas ansikten, dom kommer inte att ge sig förrän dom dödat
dig också.
– Stack du då?
– Ja.
– Saknar du din mamma?
– Mycket. Men vad ska jag göra? Jag kan inte bo hos henne längre. Min
mamma är snäll. När jag var liten kom hon hem med en ballong en gång,
det var en ballong som var fylld med gas och flög, den riktigt dansade i
änden på ett snöre. Ingen annan i hela Policarpo hade en sån ballong. Jag
var så stolt över ballongen att jag marscherade runt på alla gatorna i hela
bostadsområdet. Det var då jag fick öknamnet Manuel Ballong.
Dogboy satt tyst länge och tänkte på Manuels mamma som köpt honom
en riktig gasballong. Han önskade att hans mamma hade köpt honom en
ballong när han var liten. Nej, såna tankar fick han inte ha. Han skulle ju
inte tänka på sin jävla idiotmamma.
– Varför blev dina kompisar mördade? frågade Dogboy, mest för att leda
bort tankarna från sin mamma. Var dom med i någon liga?
– Nej, det vet jag att dom inte var. Men det fanns ju en liga som härjade i
vårt bostadsområde. Alla var rädda för dom, vi också.
– Var det poliser som dödade dina kompisar?
– Har jag inte en aning om. Ingen vet ju vem som mördar alla ungdomar.
Det enda man vet är att en massa ungdomar blir dödade. Kanske var dom
betalda mördare. Alla vet ju att det finns såna som får betalt för varje
ligamedlem dom tar livet av. Men det sägs att en del struntar i att ta reda på
om dom är med i någon liga, dom skjuter bara första bästa person som är
ung.
– Och för det får dom betalt?
– Ja, för det får dom betalt.

Här tystnade Manuel Ballong.

– Var det efter det här du blev gatubarn?
– Jag blev aldrig nåt riktigt gatubarn. Jag gav mig av hemifrån. Jag kom
till huvudstaden och hade väl inte levt på gatan mer än någon månad när jag
träffade dig och vi satt utanför Burger King och den där läskiga utlänningen
kom och tog oss med till sitt hus.
– Jag tyckte han var snäll.
– Det var falsk snällhet. Han ville bara lura oss.
– Vad gjorde du efteråt?
– Jag stack ut till kusten och fick jobb på en bananplantage. Jag är ju stor
och stark och arbetar bra. Jag hyr ett hus nu och har precis fått fast
anställning, jag har inte bara arbete under skördetiden utan hela året om. Jag
är på väg hem för att hämta min mamma och mina två småsystrar. Dom vet
inte att jag lever. Jag har aldrig skrivit. Men jag vill att dom flyttar med mig
till kusten. Men innan dess ska jag göra något.
– Vad då?
– Det är hemligt, sade Manuel Ballong och tystnade tvärt.

Dogboy fick för sig att den storvuxne Manuel Ballong hade hittat sina
kompisars mördare. Kanske skulle han hämnas. Kanske var det så att han i
sin tur tänkte mörda dem som mördat hans bästa vänner.
Men hur mycket han än frågade vägrade Manuel Ballong säga något mer.

Tack vare sina samtal fick de den långa dagen att gå.

Dogboy berättade inget om sina föräldrar, men desto mer om sina hundar.
– Dom sover bredvid mig, sade han. Och dom försvarar mig. Och dom
älskar mig.
 När han hade sagt det blev han ledsen.
Till slut avslöjade Dogboy för Manuel Ballong att han var rädd för att det
inte bara var hans kompisar som var mördade.
Han trodde att hans hundar också var det.
 Kapitel 25

TIDIGT PÅ MORGONEN DEN FJÄRDE DAGEN

De fick inget att äta under hela dagen, de fick bara några plåtmuggar vatten.
Några fångar hade fått lämna cellen under dagen men när mörkret föll fanns
det fortfarande inte tillräckligt med plats för dem att ligga ner. Alla satt
hopkrupna. Kolmörkt var det också eftersom det inte fanns någon lampa
inne i cellen. Dogboy gjorde sig så liten som möjligt. Han satt hopkrupen i
mörkret med ryggen mot väggen och armarna runt knäna. Han var glad över
att sitta tätt intill Manuel Ballong, han såg så stor och så stark ut. De var de
enda pojkarna. Resten i cellen var vuxna, en del var fulla, några drogade.
Under dagen hade det utbrutit flera slagsmål. Någon hade spytt i cellen och
stanken fick honom att må illa.
Just innan han somnade hörde han högljudda ylanden.
Var det någon som blivit tokig och tjöt inifrån någon annan cell?
Eller var det hundar?
Han hade hört talas om att polisen hade hundar, schäfrar. Kanske var det
polisens schäfrar som ylade. Han undrade om de var så farliga som alla
påstod.

Dag igen. Tiden släpade sig fram. Hungern ökade. Ännu värre var
abstinensen. Suget efter lim gjorde att Dogboy frös, mådde illa, ville slå
huvudet i väggen, ville skrika. För att få bort tankarna sade han till Manuel
Ballong:
– Du har inte sagt något om Elenor.
– Det blev inget. Jag var för blyg. Jag vågade aldrig gå fram och visa
henne tatueringen. Men nu när jag åker hem ska jag gå till henne. Jag ska
säga att jag och mamma och mina två små systrar ska flytta till kusten där
jag har fått fast arbete på en bananplantage. Du kan få följa med, om du vill.
Hans planer avbröts av vakten som ropade:
– Hugo Sanchez, det var Manuel Ballongs falska namn.
Manuel Ballong steg upp, knuffade sig fram till gallergrinden som
öppnades och han släpptes ut. Det gick så fort att de inte ens hann säga hej
då.
– Men jag då, skrek Dogboy. Ska jag ruttna här?

Han var inte lika rädd för de andra fångarna längre, men han visste att det
bästa var att hålla tyst, att försöka göra sig osynlig. En man utklädd till
kvinna knuffades in i cellen, den röda blusen var sönderriven, ansiktet
igensvullet, läpparna spräckta. Dogboy såg det utsmetade läppstiftet,
mascaran som runnit nerför kinderna, stelnat blod under näsan. Han kände
igen mannen. Han brukade sälja sex till män borta i en park och var mest
känd under namnet Lady Oscar. Vakten stack in ett matpaket till honom
genom gallret:
– Det är från din mormor. Fast egentligen skulle jag inte ge dig paketet,
en bög förtjänar inte att äta.
Lady Oscar stod och vacklade en stund mitt i cellen och tryckte paketet
mot bröstet innan han sjönk ihop i en hög på golvet. Där låg han nu, ingen i
cellen sade något eller försökte hjälpa honom upp. Kanske hade han
svimmat, men efter en stund öppnade Lady Oscar sina svullna ögon
tillräckligt mycket för att få syn på Dogboy, han räckte honom paketet och
sade:
– Jag kan ändå inte äta. Jag är alldeles för öm i munnen.

Dogboy åt glupskt och girigt utan att försöka dela med sig till de andra.

Tre nätter i rad hörde han höga, ylande ljud. Det lät som polishundar. Han
undrade om polishundar var tränade att bita alla. Han trodde det. Han
funderade på hur det skulle gå om en polis bussade en polishund på honom,
skulle hunden känna på sig att han var en hundvän? Han visste inte.

Tidigt på morgonen den fjärde dagen hörde Dogboy en ilsken mansröst

utanför som sade:
– Ni får inte hålla minderåriga inlåsta i mer än åtta timmar.
Gallergrinden for upp och han tumlade ut i korridoren med toalettstolen,
ut genom nästa grind och ut i det bländande solskenet ute på gården.
– Stick, sade vakten. Du kan gå. Fattar du inte? Gå! Du är fri.
För att komma ut måste han tränga sig igenom en gång i polisstationen
fylld av poliser och folk som väntade på sin tur att få komma in till
kommissarierna. Han kände skräcken växa och knuffade sig i panik förbi
alla tills han kom ut på gatan.
Utanför i solskenet satt det två hundar och väntade.
HANS HUNDAR.
De började skälla vilt så fort de såg honom. De galopperade mot honom,
viftande på svansarna. Emmy hoppade upp i hans famn och Canelo slickade
hans hand medan svansen gick som en propeller. Att hans hundar var
överlyckliga över att se honom kunde han inte missta sig på.

En polis stod och hängde i dörren och rökte en cigarett.

– Ta dom där hundjävlarna med dig härifrån när du går, skrek han. Dom
har suttit utanför polisstationen och ylat i tre nätter.
 Kapitel 26

KÄR

Vilken dag. Vilken underbar dag. Han var fri. Visserligen var han hungrig
och hade inga skor på fötterna, men vad gjorde det. Han var fri!
Dogboy började gå den långa vägen tillbaka till Calle Real med hundarna
dansande omkring sig.
Han och hundarna gick ända bort till en av stans många marknader, där
stannade han plötsligt, höll upp ena handen mot hundarna och sade ”vänta”
med ledsen röst. Hundarna satte sig omedelbart ner, de visste att när han
använde den där ledsna rösten fick de inte följa med. Dogboy började
snabbt gå bort från sina hundar, när han vände sig om såg han att de satt
kvar på samma fläck, de satt hopsjunkna och stirrade sorgset efter honom.
Den stora hunden slokade med öronen och gnydde lite.
Dogboy ville mest gråta över sig själv, men det här måste han göra, det
fanns ingen annan utväg. Om han tog hundarna med sig kunde han bli
igenkänd. Kom han utan hundarna såg han ut som vilket barfota, smutsigt
och trasigt gatubarn som helst.
Stånden stod tätt inne på marknaden med trånga gångar emellan. Kött.
Kryddor. Blusar. Blommor. När han gick förbi ett stånd med skor ryckte han
till sig två par och sprang. Han hörde att någon sprang efter honom och
skrek, men han lyckades ta sig undan. Ett par skor satte han på sig. Det
andra paret sålde han.
Med pengar i fickan gick han tillbaka till hundarna. De satt kvar vid
samma hörn, ledsnaden försvann så fort de fick syn på honom. Nu skulle
han skaffa det han drömt om under dagarna i poliscellen: Lim. Han träffade
på ett gatubarn han kände och köpte en påse med lim av honom. Han sög
girigt i sig lite limångor. Hungerkänslorna försvann efter bara två djupa
andetag. Sen gjorde han det han aldrig någonsin brukade göra. Han gick
över Första Bron med sina hundar. Alla gatubarn har sina revir, hans revir
var på den ena sidan av floden, på den andra sidan floden låg centrum. Dit
gick han aldrig. Där höll andra gäng gatubarn till. Det var lätt att råka illa ut
om man gick utanför sitt eget revir.
 Men i cellen på polisstationen hade han tänkt på mjukglass. Timme efter
timme hade han suttit där och tänkt på mjukglass. Han hade till och med
drömt om mjukglass. I drömmen hade luften varit full av flygande
mjukglassar, de hade haft små vingar som sparvar och flaxat omkring runt
huvudet på honom. Han hade försökt fånga några av de flygande glassarna
men de hade alltid flaxat utom räckhåll. Nu hade han pengar och gick i
spetsen för sina hundar bort till McDonald’s. I handen kramade han en stor
sedel och några mynt.

– Två strutar, blandade, choklad och vanilj, sade han när det blev hans tur.
Den första glassen åt han alldeles för fort. Den andra glasstruten tog han
med sig och gick tvärs över gatan och satte sig på en mur i solen i
Centralparken. Han tog en slick på glassen, sen räckte han den till Emmy.
Han hade trott att hon skulle glufsa i sig den omedelbart, men hon tog bara
en enda liten slick, sen höll han glassen mot Canelo som också bara
slickade en enda gång. Nu var det hans egen tur. Han slickade långsamt och
nu kände han den härliga smaken och njöt av kylan mot tungan när en
skugga föll över dem.
– Jag har aldrig sett hundar äta glass förut, sade en flickröst. Får jag
klappa dom?
Medan han räckte glasstruten mot Emmy en gång till såg han upp mot
flickan som stod framför honom. Hon var i hans egen ålder, smal, kort
mörkt hår med rak lugg, rena jeans, en gul t-tröja, armbandsur. Ansiktet såg
han inte för hon hade satt sig ner på huk och klappade hans hundar. Han
stirrade ner på hennes blanka kortklippta hår när hon plötsligt lyfte på
huvudet och deras blickar möttes. Efteråt när han försökte prata med sina
hundar om det här ögonblicket sade han, att det kändes som om det
blixtrade till inne i mig och jag visste att jag blivit förälskad.
Han försökte hålla kvar flickans blick, men hon tittade ner igen och
fortsatte att klappa Emmy och Canelo som viftade på svansarna och vickade
på bakarna av förtjusning.
Det var då han såg att flickan hade lagt en kasse med skor bredvid sig på
marken. Hon såg värderande på hans nystulna skor.
– Reebok walker, dom säljer vi också, sade hon. Min mamma och pappa
har ett stånd och säljer skor.
 – Var då? sade Dogboy med bävan i rösten. Tänk om han stulit skorna
från hennes pappas stånd och det var hennes pappa som sprungit efter
honom en bit.
– Inte på marknaden, sade flickan. Det finns några få stånd på den här
sidan Första Bron, där säljer vi.
Dogboy andades ut. Då var det i alla fall inte från hennes pappa han stulit
sina skor. För att hålla henne kvar började han febrilt fråga om påsen med
skor hon hade med sig. Flickan sade att de hade sålt ovanligt bra i dag och
hennes pappa hade skickat hem henne för att hämta fler skor. De hade ett
litet lager i huset där de bodde. Varje gång de behövde mer av någon sort
tog hon bussen hem och hämtade fler. Hon hette Alicia. När Dogboy skulle
tala om vad han hette sade han Alex. Det namnet hade han inte använt
sedan han bestämde sig för att kalla sig för Dogboy och glömma sitt
förflutna. Sen dess hade han levt på gatorna inom ett begränsat område i
huvudstaden.

Den här flickan tillhörde den andra världen.

Den världen där folk bodde i hus, hade familjer och arbeten och tjänade
pengar.
Han ville prata mer med henne, men han visste inte hur man pratade med
en flicka som var från den andra världen.
Därför teg han.
Alicia reste sig upp och sade hej då och började gå bort med den stora
påsen med skor i handen. Dogboy stod handfallen, vad skulle han göra.
Hundarna valde åt honom. De började springa efter flickan, han började gå
strax bakom henne. Han fick inte släppa henne ur sikte. Han var ju kär. Men
han visste att hon som var från den andra världen inte skulle vilja prata med
en sån som han.
Canelo sprang fram och rörde med nosen vid flickans hand. När hon vred
på huvudet såg hon både hundarna och honom. Hennes leende kunde ha
slagit honom till marken.
– Du, sade hon, mina föräldrar har förbjudit mig att prata med gatubarn.
Det finns ett gäng som håller till i närheten av vårt stånd. Jag får inte prata
med dom. Men klockan ett går mina föräldrar alltid till den vegetariska
restaurangen runt hörnet och äter. Då är jag ensam i ståndet. Då kan vi
prata.
Dogboy hade ingen klocka, han gick runt på gatorna i den här delen av
stan som inte var hans revir och han kände sig glad och orolig på samma
gång. Glad för att han skulle få prata med Alicia. Orolig för att gänget av
gatpojkar som härskade på den här sidan floden skulle upptäcka honom.
Orolig för att han skulle missa tiden. Gång på gång stoppade han folk på
gatan och frågade: Vad är klockan? De flesta tittade på honom, såg att han
var ett gatubarn och svarade inte ens, bara några få svarade. Till slut fick
han höra det han ville höra – klockan var ett.

Alicia stod i ståndet. Doften av nya skor omgav henne. Nu skulle han prata
med henne men visste fortfarande inte vad han skulle prata om.
– Kom innanför och sätt dig, sade flickan. Dogboy gick runt och satte sig
på en stol, Emmy hoppade upp och lade sig i hans knä, Canelo lutade sig
mot honom.
Medan Dogboy febrilt försökte tänkta ut något att säga och låta bli att ta
fram limpåsen som han hade innanför tröjan och ta sig några djupa härliga
andetag sade Alicia:
– Varför bor du på gatan? Har du inga föräldrar?
– Mamma är död, sade Dogboy.
– Din pappa då.
– Han är död han med. Han dog i USA, han var i World Trade Center när
dom där flygplanen körde in i skyskraporna.
– Hur var din mamma?
– Snäll. Jättesnäll. Jag fick en ballong en gång av henne. En gasballong.
Jag var så stolt över min ballong att jag sprang runt med den överallt på
gatorna. Det var innan hon dog.
– Hur länge har du bott på gatorna då?
– Vet inte. Åratal i alla fall.
– Hur fick du tag i den lilla hunden, i Emmy?
Dogboy tänkte efter, nu ville han inte ljuga längre. Så han berättade om
soptippen och valpen han hittade i kartongen och om orkanen och hur han
och Emmy blev räddade från trädet av en helikopter.
– Den stora hunden då?
 – Honom stal jag. Jag fick syn på honom inne på en verkstad och blev
alldeles kär i honom. Så jag snodde honom. Sen dess är vi tillsammans, alla
tre.
– Vad är det värsta som hänt dig på gatan?
Vad skulle han berätta? Dogboy grävde bland alla sina skrämmande
minnen från gatan och tog fram det allra värsta som hänt honom.
– Det var valparna. Emmy har fått valpar två gånger. Första gången fick
hon fem, andra gången sex. Canelo var pappan. Dom sov med mig och mitt
gäng på gatan. Men alla valparna blev stulna. Nu tror jag att hon ska ha
valpar igen. Det är därför hon är så tjock.
Flickan klappade Emmy och kände henne försiktigt på magen.
– Heliga Jungfru Maria, jag tror att jag känner valparna, sade hon.
Berätta nåt mer.
– En gång sov jag i en park där bögar brukar hålla till. Det var natt. Jag
vaknade av att två män var där och bråkade med bögarna så jag reste mig
upp för att gå därifrån. Då rusade en av männen mot mig och högg mig i
ryggen och i huvudet med en kniv. Det gick så fort att hundarna inte hann
försvara mig. Jag föll ihop och vaknade upp på sjukhuset. Doktorn sade att
jag haft sagolik tur som överlevt. Och …

Längre kom inte Dogboy. Nu ville han verkligen berätta för henne, men hon
tog honom i armen och sade:
– Mina föräldrar kommer. Du måste gå nu. Fort. Dom får inte se att jag
pratar med en pojke som lever på gatan.
 Kapitel 27

ÄLSKADE ALICIA

Veckorna efter mötet med Alicia levde Dogboy som i ett rus och det var
inte ett rus skapat av lim eller marijuana eller kokain utan ett riktigt, äkta
glädjerus. Han gick och log för sig själv hela tiden och kramade och kysste
sina hundar mer än vanligt.
Sov gjorde han inte tillsammans med gänget längre utan han sov ensam
på en trottoar med hundarna tätt intill sig. Innan han somnade lät han
tankarna glida iväg och fylla honom med de mest underbara fantasier. Till
slut hade han skapat en ny film inne i huvudet, filmen om Alicia, och den
spelade han upp varje kväll innan han skulle somna.
I filmen är han inte smutsig som nu, i filmen är han ren, han är snyggt
klippt och har rena, fina, nya kläder. I filmen slutar han sniffa lim.
Så en dag när han slutat använda lim får Alicias mamma och pappa syn
på honom när han står och pratar med deras dotter och de tycker om honom
med en gång. Redan första dagen erbjuder de honom jobb. De säger att de
vill sluta arbeta, skulle han kunna tänka sig att sköta skoaffären tillsammans
med Alicia? Hennes föräldrar tycker till och med så mycket om honom att
de ber honom flytta hem till dem.
På dagarna sköter han och Alicia skoaffären. De har hundarna med sig.
Alicias pappa har bil. Varje eftermiddag kommer han och hämtar dem med
bilen och kör dem hem. Bilen är stor, det är en van, en stor röd van.
Hundarna sitter i baksätet. Emmy har fått valpar. Hon har sju valpar.
Valparna är också med i bilen. När de kommer hem har Alicias mamma
maten klar. Ibland är det stekt kyckling, ibland är det mondongo. På natten
sover han och Alicia i samma säng.
Där slutade filmen. Något mer kunde han inte komma på.

Varje dag mitt på dagen gick Dogboy mot Den Första Bron och Alicias
stånd och förälskelsen sjöng högt i honom. Varje dag stod han kvar och
väntade på bron tills han såg att hennes föräldrar lämnade ståndet för att gå
och äta. Då gick han och hundarna fram. Han kunde inte låta bli att le över
hela ansiktet när han närmade sig den smala flickan med den tvära, mörka
luggen.
– Tur dom inte såg dig, sade Alicia första gången han kom fram till
henne. Mina föräldrar hatar gatubarn. Dom skulle bli fruktansvärt arga om
dom såg att jag pratade med dig. Jag har inget emot att prata med dig, men
jag tycker att du luktar illa.
Dogboy blev iskall.
– Det är väl limmet, fortsatte Alicia.
Dogboy bestämde sig för att försöka låta bli att sniffa så mycket, ja han
till och med tänkte sluta med limmet eftersom Alicia inte tyckte om det.
Men han visste att det inte bara var limmet som gjorde att han luktade
illa.
Ett gatubarn kände man igen på att han var smutsig, därför gjorde
Dogboy något han aldrig hade gjort förut, han bestämde sig för att han
skulle tvätta sig varje dag. Fram till nu hade han tvättat sig i floden då och
då, men vattnet var smutsigt och stank illa. Nu ville han tvätta sig i rent
vatten. Frågan var bara var? Den heta förälskelsen gjorde att han började
göra saker han aldrig hade gjort förut. Han gick exempelvis in i en
videobutik där han såg att expediten var en ung pojke. Han började prata
med expediten. Mario Lopez hette han. Dogboy erbjöd sig att sopa och
skura affären mot att han fick tvätta sig där.
Mario sade ja och visade att det fanns en dusch inne på lagret. Där fanns
också en toalett och en tvättho. Dogboy gick dit varje eftermiddag och
städade affären, han fick till och med lite betalt för sitt arbete. För pengarna
köpte han en tvål, en flaska schampo, deodorant, en kam och ett paket
tvättpulver. Efter det att han städat affären brukade han duscha och ibland
tvättade han sina smutsiga kläder.
Han gjorde en ny raid på marknaden och lyckades stjäla ett par jeans och
en långärmad skjorta som nästan var rätt storlek. Nu hade han kläder att
byta om med när han tvättade sina vanliga byxor och tröja. Kläderna fick
han ha kvar inne i videobutikens lager. Han hade en speciell hylla där det
låg ett par rentvättade byxor och en rentvättad tröja och där han alltid
ställde sitt schampo, sin tvål, sin deodorant och sin hårborste i en prydlig
rad. Han undrade om det fanns ett enda gatubarn i Honduras som hade en
egen hylla. Och ett ombyte kläder. Och ett ställe att duscha på.
 Eftersom Alicia sagt att hon tyckte att han luktade illa av limmet försökte
han låta bli att sniffa.
För hennes skull försökte han sluta.
Det var inte lätt, men kärleken fick honom att sniffa mindre.
Han köpte bara en barnmatsburk med lim om dagen i stället för två. Och
han sniffade aldrig på mornarna för han ville inte lukta illa när han träffade
sin älskade Alicia, det var så han kallade henne i sina tankar och när han
talade om henne med hundarna.
Varje dag, mitt på dagen, gick han förväntansfullt över floden, hundarna
var med honom och han visste att han inte behövde skämmas över att han
var smutsig längre. För han luktade gott av tvål och deodorant och han hade
en rentvättad skjorta på sig. Men ändå vågade han inte visa sig för Alicias
föräldrar, först när han såg att de gick bort mot den vegetariska restaurangen
för att äta lunch gick han fram till Alicia.
De talade oavbrutet. De skrattade. Och Alicia lyfte alltid upp Emmy och
klämde henne på magen och sade:
– När får hon valpar?
– Jag vet inte. Men snart. Vill du ha en valp?
– Ja, gärna.

En dag när Alicia hade en ljusblå tröja med vita prickar och ljusblå kjol och
ljusblå sandaler på sig och Dogboy tyckte hon var oerhört vacker sade hon:
– I dag har vi sålt ovanligt bra. Jag måste åka hem för att hämta mera
skor från lagret. Om du vill får du följa med.
Eftersom de skulle åka buss blev Dogboy tvungen att leta reda på Noel,
ett av gatubarnen i gänget han tillhört länge och be honom ta hand om
hundarna ett tag.
– Jag ska åka buss med en tjej, förklarade han för Noel. Man får ju inte
ha hundar med sig på bussen.
Canelo och Emmy såg totalt oförstående och djupt sorgsna ut när han
lämnade dem hos Noel. Det kändes som ett svek, men sina sorgsna hundar
glömde Dogboy så fort han klev på bussen. Han och Alicia satte sig ner
bredvid varandra på samma säte, de kunde inte prata för varje ord dränktes i
salsamusiken från bussens radio. Men vad gjorde det. Dogboy var lycklig.
De satt tätt intill varandra och han låtsades att han inte var gatubarnet
Dogboy längre, han var Alex, Alex Alberto Mendoza Martinez.
Hon tar mig med hem till sig, tänkte han. Hon och föräldrarna bor i ett
hus. Hon har säkert en egen säng, kanske ett eget rum och på huset finns det
en dörr som de kan låsa varje natt.
Bussen svängde in på en gropig väg utan asfalt, torrt damm steg upp från
vägen och molnen av damm trängde in genom de öppna bussfönstren och
fick alla att hosta. Alicia och Alex hostade och skrattade.
– Villa Nueva, sade Alicia. Här ska vi av.
Alicias hus var inte ett hus byggt av plankor som hans hus varit nere vid
havet, det var byggt av cementblock. Och det var blåmålat. Utanför fanns
det en rabatt med blommor han inte kunde namnen på. Lagret med skor låg
i en liten utbyggnad på baksidan. Alicia såg sig om och öppnade hastigt
med nyckeln hon hade runt halsen och gjorde tecken åt Dogboy att komma
in. Hon stängde dörren snabbt efter dem. En stark doft av skor omslöt dem,
en härlig lukt av läder och gummi. När Dogboy tänkte på Alicia fick han
alltid lukten av skor i näsborrarna, från och med den dagen han träffade
Alicia fanns det ingen lukt han tyckte bättre om.
De stod tätt intill varandra i halvdunklet inne på lagret, orörliga, och som
av sig själv letade sig hans armar runt hennes smala kropp och de kysstes.
Vår första kyss, tänkte han. Det kändes mjukt och varmt. Från och med nu
skulle han alltid förknippa lukten av skor med kyssar.
Han bestämde sig för att varje gång de gick in hit på lagret skulle han
kyssa henne, även när hon var gammal och fyllt 53.
Alicia drog sig undan och sade:
– Vi måste skynda oss. Det finns många som är med i Liga 18 här i Villa
Nueva. Dom har rånat oss två gånger. En gång bröt dom sig in på lagret och
tog alla skor. Den andra gången kom dom på kvällen när vi var hemma.
Dom bultade på dörren tills vi öppnade. Dom hade knivar i händerna. Jag
kände igen allihop, två hade gått i min klass. Dom låste in oss i köket, sen
tog dom med sig teven och videon och radion och vaserna. När dom gick
tände dom på pappas bil.
– Är dom i fängelse nu?
– Nej, vi anmälde dom inte. Det vågade vi inte.
– Är du rädd när du är här?
 – Ja, alltid.

De vandrade bort från Alicias hus kånkande på två stora nylonkassar fyllda
med skor. Dogboy var så förbluffad att han inte kom sig för att fråga mer.
Han som trott att rädsla var sånt som man bara upplevde när man bodde på
gatan, han hade trott att den som bodde i ett hus med dörr som gick att låsa
aldrig behövde vara rädd.
En tutning fick Alicia att stanna.
– Det är bokbussen, ropade hon och började springa bort mot
fotbollsplanen där en liten buss med glada, barnsliga målningar på sidorna
svängde ut på den dammiga planen. Från alla håll kom barn springande, en
massa barfota och snoriga ungar. Ur bokbussen klev en man ut, bredde ut
vassmattor på marken och lade en driva av färgglada bilderböcker på
mattorna. Barnen rusade mot bilderböckerna, grep tag i dem, luktade på
dem, satte sig ner och slog upp dem och försjönk i bilderna. Dogboy såg en
bok han kände igen. Hans och Greta. Den boken hade funnits i hans skola.
Den hade han läst. Snabbt ryckte han till sig Hans och Greta innan någon
annan fick tag i den, slog sig ner på vassmattan och slog upp första sidan
för att läsa.
Det gick inte.
Bokstäverna blev inga ord längre. Utan några böcker att läsa i hade han
glömt konsten att läsa.
Han lade boken långsamt ifrån sig och sade:
– Jag vill gå nu.
Han ville inte säga till Alicia att han inte kunde läsa längre. Han skämdes
så.
Medan de gick bort över den enorma, dammiga fotbollsplanen sade
mannen från bokbussen till alla barnen att lägga ifrån sig sina böcker för nu
skulle han läsa en av böckerna högt för dem.

Regnet väckte honom under natten. Dogboy och hundarna blev dyblöta
innan de hann springa in under ett utskjutande tak. Huttrande och frusna satt
de tre tillsammans och lyssnade till vattnet som forsade fram i rännstenen.
Nätter när det regnade var de värsta på gatan. Då var det för kallt för att
sova. Han och hundarna satt kvar under taket ända till gryningen. Morgonen
var olustig och dyster, trots att han bestämt sig för att sluta droga sig drog
han fram burken med lim han hade innanför tröjan och började andas in
limmet redan innan morgontrafiken kommit igång på gatorna.

Han tänkte på Alicias föräldrar. Han hade fortfarande inte vågat visa sig för
hennes föräldrar. Han vågade inte göra det i dag heller utan väntade tills de
försvunnit. När han gick den sista biten över Den Första Bron den här
dystert regniga dagen slutade det plötsligt regna, en liten solstrimma letade
sig fram mellan de tunga molnen och han tänkte på deras kyss inne på
lagret i går. När jag har flyttat hem till Alicia, tänkte han, ska jag kyssa
henne varje gång vi kommer dit, jag ska göra det varje dag under resten av
vårt liv.
När han stod framför Alicias stånd och drog in den svaga doften av skor
och sträckte ut handen för att röra vid henne såg han hur glädjen förbyttes
till skräck i hennes ögon. Hon måste ha fått syn på något bakom honom.
Hastigt vände han sig om och såg Chanchos gäng komma stormande mot
dem. Chancho och hans kompisar var flocken med gatubarn som härskade
över det här hörnet av staden. De hade stenar i händerna.
– Vad gör du här? Du ska inte visa dig på den här sidan av floden. Det här
är vårt område.
De kastade sina stenar.
Bara en träffade. Den träffade honom på käken med en ihålig duns. I
nästa stund låg han på marken och hörde Alicia skrika och hundarna skälla.
När han lyfte lite på huvudet såg han blod, sitt eget röda blod rinna ut på
trottoaren. En tand var lös och föll ut när han spottade.
 Kapitel 28

MASSOR MED LIM OCH MÖTE MED FRU LETI

Dogboy stannade och speglade sig i ett skyltfönster. Ena kinden hade
svullnat till en stor, röd bulle och så fort han öppnade munnen såg man att
det fattades en framtand. Han tyckte att han såg otroligt ful ut. Hur skulle
han kunna visa sig för Alicia? Och hur skulle hennes föräldrar kunna
acceptera honom nu, han som blivit attackerad vid deras stånd av ett helt
gäng med gatubarn.
En vecka gick innan han vågade gå dit igen. Det var klart att han var rädd
för Chanchos gäng av halvvuxna gatpojkar, men det värsta var att han var
så ful, att han blivit av med en tand och att kinden fortfarande var svullen.
När en vecka hade gått orkade han inte vänta längre, han måste få träffa
henne.
Han vandrade över Den Första Bron över den illaluktande floden och
blev stående.
Alicias stånd var borta.
– Har dom inte kommit i dag, frågade han mannen som hade ståndet vid
sidan om och sålde väskor.
– Dom kommer inte tillbaka.
– Va?
– Nej. Dom blev ju rånade i sitt hus i Villa Nueva, två gånger. Det var då
dom bestämde sig för att emigrera. Dom kom och sade adjö till alla för tre
dar sen. Dom är i Miami i USA nu. Dom har flyttat till sin son som bor där.
Övergiven.
Övergiven nu igen.
Skulle det aldrig ta slut. Först hans mamma. Sen hans pappa. Nu Alicia
också. Varför hade Alicia inte sagt något. Varför hade hon inte varnat
honom. Varför hade hon inte stannat hos honom, även om föräldrarna
flyttade.

Han flydde den tunga verkligheten med hjälp av limmet. Tre burkar lim om
dagen fick honom att glömma det mesta och fick honom att sova djupt och
länge. Dagarna flöt bort. När han inte hade något lim dök de förbjudna
tankarna upp. Alicia, varför sade du inget? Mamma, varför kommer du inte
och hämtar mig? Har jag inte väntat nog nu. Allt limmet gjorde honom så
trött att han låg och sov djupt på dagtid på olika ställen på trottoaren på
gatan som hette Calle Real. Hans enda tröst var hundarna, de slickade hans
händer och kinder och Emmy sov alltid framför hans mage, Canelo låg
mestadels tätt bakom hans rygg.

En dag fick en grov morrning från Canelo och några gälla skall från Emmy
honom att vakna och sätta sig upp. Ögonen var tunga och hjärnan fungerade
inte särskilt snabbt, men han såg en kvinna som satt på huk framför honom
på trottoaren. Dogboy märkte att det var ljust och fullt av trafik ute på
gatan. Han måste ha sovit till långt fram på förmiddagen.
– Det är jag som säljer grillat kött borta i hörnet, sade kvinnan. Jag har
sett dig många gånger med hundarna. Jag behöver lite hjälp med ståndet,
om du hjälper mig lite får både du och hundarna mat.
Det var så deras bekantskap började, eller snarare vänskap.
För från och med nu hade Dogboy både ett arbete och en vuxen vän.

Kvinnan hette Leticia men kallades allmänt för fru Leti. Varje morgon kom
hon med sina kassar med kött och sallad och majskakor. Om Dogboy inte
var där och väntade på henne redan, gick hon och letade på stället där han
låg och sov och väckte honom. Hundarna skällde och morrade inte längre
när hon kom utan rusade henne i stället till mötes med vispande svansar.
Dogboy tyckte om att bli väckt av fru Leti. Hon väckte honom alltid med en
mild skakning i armen och ett leende. Han reste sig alltid och gick bort till
ett lager och hämtade allt det som hon förvarade där till sitt stånd, bänkarna,
bordet, grillen och påsarna med grillkol och tygtaket. Hundarna svansade
efter och såg glada ut för de visste att fru Leti betydde mat. Dogboy och fru
Leti hjälptes åt att sätta upp ståndet och grillen och när allt var klart tog hon
fram en termos med kaffe och de satte sig på bänken och drack kaffe
tillsammans. När grillen var igång och hon grillat den första omgången kött
för dagen var det Dogboy som fick äta allra först; grillat kött, sallad,
majskakor och en läsk. Benen som blev över fick hundarna.
Det kom många kunder till fru Letis lilla stånd under dagen, alla åt grillat
kött och alla köttben som blev kvar sparade fru Leti till Emmy och Canelo.
Från början var det meningen att Dogboy bara skulle hjälpa henne att sätta
upp ståndet på morgonen i utbyte mot lite mat. Men Dogboy kunde inte
slita sig från fru Leti, han höll sig kvar i närheten av ståndet, snart sprang
han ärenden åt henne, han gick bort och växlade stora sedlar och han satt på
bänken mot väggen och pratade med alla kunderna som kom för att äta. Det
var här han började förstå att han var en människa. För de flesta kunderna
som kom och åt och som han pratat med, var han inte ett avskum, en ohyra,
någon som borde skjutas eller åtminstone sitta i fängelse. För dem hade han
blivit fru Letis medhjälpare, en riktig människa.
– Han är bra, Alex, hörde han henne säga till en del kunder, för hon
vägrade att kalla honom Dogboy. Alex är duktig och hjälpsam. Och ärlig.
Jag kan skicka pengar med honom för att handla. Han kommer alltid
tillbaka och han behåller inget själv.
Det var fullkomligt sant. Dogboy, som överlevt sina år på gatan genom
att tigga och stjäla, stal aldrig från fru Leti. Hon var ju hans vän, en riktig
vän, hans livs allra första vän.
– Och från en vän stjäl man inte, sa han högt till hundarna när ingen
hörde på.

– Jag älskar dig, sade fru Leti en dag och när Dogboy hörde det fick han
hjärtklappning. De där tre orden hade ingen någonsin sagt till honom förut.
Jag älskar dig, sade hon, men jag älskar inte vad du gör. Försök att sluta
med limmet, det är inte bra. Det förstör hjärnan. Jag vet att det är svårt att
sluta, men försök i alla fall att trappa ner.
Dogboy försökte trappa ner.
Hans liv hade blivit så annorlunda. Förut hade han försökt hålla sig vaken
på nätterna, för nätterna var den farligaste tiden för den som levde på gatan.
Men han och alla andra gatubarn höll sig vakna på nätterna också för att då
var det lättast att stjäla. Det allra enklaste sättet att överleva på gatan var att
råna berusade män när de kom ut från krogarna på nätterna eller män som
var så fulla att de somnat på gatan. Nu när han hade arbete och skulle upp
tidigt på mornarna gick han och lade sig tidigt i stället. Och eftersom han
stannade runt fru Letis stånd under dagarna var det han som plockade ner
och bar allt till lagret och låste om det på eftermiddagen.
 Innan fru Leti tog bussen hem till sin man och sina egna fyra barn gav
hon honom lite pengar.
– Köp mat för pengarna, sade hon. Försök att låta bli att köpa mera lim.
Dogboy försökte. Han försökte verkligen. Men det var inte alltid han
lyckades.
När fru Leti såg att han i alla fall försökte sade hon:
– Det var min mamma som började med det här ståndet. Hon hjälpte tre
gatubarn. Hon gav dom arbete. Dom fick hjälpa henne med ståndet. Hon
fick dom att sluta använda lim. Alla tre slutade med droger och lämnade
gatan och skaffade sig vanliga arbeten. Alla tre bor i hus och har fru och
barn i dag. Min mamma är gammal nu och har slutat arbeta, men dom där
pojkarna kommer och hälsar på henne ibland.
Dogboy blev arg.
Han blev rasande.
Han förstod att hon hittade på den där historien om de tre gatubarnen för
att få honom att sluta sniffa. Men hennes berättelse gick han inte på. Den
var ren lögn. Var man gatubarn var man det för hela livet, ingen kom
någonsin bort från gatan. Antingen blev man mördad som ung, eller också
överlevde man och blev en utslagen vuxen, en smutsig, stinkande
uteliggare.
Drömmen för alla gatubarn var att få bli medlem i en av de kriminella
ligorna, i Liga 18 eller i ligan som hette MS, men gatubarn blev nästan
aldrig accepterade som medlemmar. De ansågs opålitliga, för dumma i
huvudet, för beroende av droger.
Dogboy ville inte höra några påhittade historier, det var därför han blev
arg. Han visslade till sig sina hundar och gick iväg med dom, med långa,
arga steg.

Morgonen därpå stod han inte och väntade på fru Leti när hon kom. När
hon letade efter honom låg han inte och sov på sitt vanliga ställe. Han höll
sig borta i två dagar, sen var han tillbaka.
– Vad hände, frågade hon. Jag såg att du blev arg.
– Jag blev så in i helvete förbannad för att du hittade på det där om
gatubarnen som har vanliga arbeten i dag och fru och barn och som bor i
hus och brukar hälsa på din gamla mamma. Det är elakt att hitta på sånt.
Alla som är gatubarn vet att vi inte är något värda, vi är bara avfall, när man
en gång valt gatorna kommer man aldrig bort från gatorna. Så är det bara.

Några dagar senare kom en ung man med sin unga fru och deras två små
barn och slog sig ner på bänken framför ståndet. De verkade vara vänner till
fru Leti för innan de slog sig ner kysste de henne på båda kinderna, barnen
gjorde det också.
– Det här är Teófilo Vargas, förr hette han Chino, sade fru Leti.
– Jag var gatubarn, jag bodde på gatan i fem år, sade Teófilo, men fru
Leti och hennes mamma gav mig jobb. Dom skällde ut mig när jag sniffade
lim och rökte marijuana. En gång fick jag en örfil av fru Letis mamma. Till
slut lyckades jag sluta med drogerna och fick jobb hos en bilmekaniker. Där
jobbar jag kvar i dag. Jag är specialist på att reparera japanska bilar.
Dogboy sade inte ett ord.
– Titta så ren Alex är, sade fru Leti. Han får duscha inne i videobutiken.
Han kan tvätta sina kläder där också, fast ibland glömmer han att tvätta
kläderna och börjar se smutsig ut igen, då tar jag med mig hans smutskläder
hem och tvättar dom åt honom.
– Det gjorde du åt mig också, sade Teófilo Vargas.

Det mest underbara med fru Leti tyckte Dogboy var att hon oroade sig för
honom. Livet hade blivit farligare för gatubarn i Honduras och för alla som
var unga. Det pågick ett krig där fienden verkade vara alla som var unga.
En morgon uppenbarade sig Dogboys gamla gäng vid ståndet.
– Har ni sett Noel?
– Nej, sade Dogboy.
– Han kom inte och sov med oss i natt.
De var redan drogade alla fem och knuffade lite på bordet och tiggde mat
av fru Leti. Hon gav dem varsin majskaka. Medan de stod där och tuggade
kom ett annat gatubarn springande och skrek:
– Det ligger en skjuten kille under bron.
Dogboy sprang och hundarna sprang och alla i hans gamla gäng sprang.
Det är väl Noel, for det genom huvudet på Dogboy. En gång hade de varit
kompisar och Noel hade alltid varit snäll mot hundarna. Han var den ende
som han vågat lämna sina hundar hos.
 När de nått bron lutade de sig över räcket och såg att det låg en död pojke
på marken under brofästet. Pojken låg i en märklig förvriden ställning.
Polisen var redan där och de hörde att en polis sade:
– Han blev skjuten med nio skott i huvudet.
Dogboy och de andra knuffade varandra i sidan och skrattade, de
skrattade för de var lättade, de skrattade för att det inte var en av dem, det
var inte deras kompis Noel. Den här pojken kände de inte igen, att det inte
var ett gatubarn syntes på kläderna. Han hade rena blå jeans, vit skjorta och
läderskor på fötterna.

Dagen därpå läste fru Leti högt ur tidningen. Den mördade pojken var 16 år
gammal. Han kom från landet, och hade åkt in till staden för att börja
arbeta. Han skulle bo hos släktingar. Han hade kommit med bussen från
landet samma dag som han blev skjuten. Det var inte ett rånmord stod det i
tidningen för den döde pojken hade haft 200 lempira kvar i fickan.
– Ett ungdomsmord till, sade fru Leti. En avrättning. Någon, vem det nu
kan vara, skjuter alla som är unga i tron att alla unga är kriminella och
farliga. Dom har visst mördat 800 unga människor under de senaste åren
och det verkar bara bli värre. Jag är orolig för dig Alex. Du börjar bli
tillräckligt gammal för att bli dödad du också.
Alex kunde inte låta bli att le när hon sade det. Innan han träffade henne
hade ingen vuxen brytt sig om ifall han levde eller var död.
– Jag tycker du ska sluta att sova på gatan.
– Men var ska jag sova då hade ni tänkt?
– Hemma hos mig är det för trångt, jag har fyra barn och vi får knappt
plats själva, annars hade du fått flytta hem till mig. Kan du inte försöka hitta
nånstans så du kan sova inomhus?
Det var Dogboy inte intresserad av, men han var uppskrämd. Han hade
bilden av den skjutne pojken innanför ögonlocken.
Och varför hade hans kompis Noel, han som tyckte om hans hundar, inte
kommit tillbaka?

Sent den eftermiddagen började hundarna skälla och sätta av utefter gatan.
De for in mellan benen på alla dem som gick på trottoaren och försvann ur
sikte. Dogboy stod kvar, så där brukade inte hans hundar bete sig. Han
visste inte om han skulle springa efter dem eller inte. Då såg han dem igen,
hans hundar, den stora bruna Canelo och den lilla vitfläckiga Emmy kom
gående tillbaka. De gick mycket långsamt på varsin sida om en varelse som
släpade sig fram på trottoaren. Först när varelsen kom ända fram till ståndet
insåg Dogboy vem det var. Det var hans kompis, gatubarnet Noel. Han
blödde från huvudet och näsan, han var misshandlad nästan till
oigenkännlighet.
– Jag ringer efter en ambulans, sade fru Leti.
 Kapitel 29

EN SPÖKBIL
OCH EN SKRATTANDE TAXICHAUFFÖR

De satt på en trappa, Dogboy och de fem pojkarna i hans gamla gäng av

gatubarn. Nedanför trappan låg Dogboys hundar och sov, Canelo snarkade
högljutt.
Pojkarna däremot var klarvakna och följde varje bil som körde förbi ute
på gatan med blicken. Vit bil. Blå bil. Vit. Röd. Vit.
– Nu kommer det en grå!
Pojkarna stelnade till och stirrade på den grå bilen som gled förbi. Men
de sprang inte för den här grå bilen hade inte mörka rutor och de kunde se
den som körde bilen klart och tydligt. Som alla gatubarn var de rädda för
grå bilar. Det påstods nämligen att de flesta som mördades blev mördade av
någon som satt i en grå bil med mörka rutor. De hade alla sett en bil där
rutorna långsamt gled ner och en gevärspipa stacks ut. Två av de sex
pojkarna på trappan hade sett någon som blivit skjuten från en bil.
Samtalet gled in på el carro fantasma, spökbilen. Medan alla vuxna
diskuterade om det var poliser eller betalda mördare eller militärer som
mördade ungdomar, var alla stans gatubarn övertygade om att de som
mördade inte var levande människor utan spöken.
Spökbilen var grå och hade mörka rutor så man inte kunde se spöket som
körde, påstod gatubarnen.
– Men eftersom det är en spökbil kan den ändra färg också, sade Erik.
Och om polisen skjuter på den blir kulhålen i bilen lagade av sig själva.
– Vet ni om det var spökbilen som tog Noel?
Alla teg, för ingen hade sett något. De hade bara sett hur han kom
tillbaka svårt misshandlad och blev upplyft på en bår och bortkörd i
ambulans.
– Det tror jag inte, sade Dogboy. Från en spökbil skjuter dom ju. Och
Noel blev inte skjuten, bara misshandlad. Och han överlevde, ingen
överlever ett anfall från den grå spökbilen.
De var uppskrämda nu och tittade noga på varje bil som körde förbi.
 – Vilka är det som misshandlar gatubarn egentligen? sade en av pojkarna.
– Det kan vara vem som helst, sade Dogboy.
– Det kan vara en snut, sade en annan.
– Det kan vara en rik, sade Erik. En gång när jag låg just på den här
trappan och var ganska borta av lim kom det en stor, svart, blank bil och
stannade på gatan och en karl hoppade ut och sparkade mig i huvudet. Sen
körde han bara vidare.
– Det var väl någon som gillar att misshandla. Dom drog nog in Noel i en
bil och körde nånstans till en ödetomt och gav honom en omgång.
Alla höll med om att det nog var så det gått till. Det hade alla fem i det
gamla gänget varit med om.
– Men inte jag, sade Dogboy. Bara den gången polisen tog mig och körde
mig till Fyran. Men alla andra gånger någon försökt dra in mig i en bil har
hundarna försvarat mig. Fast jag har råkat ut för en polis som grep mig på
gatan och tvingade mig att lägga händerna på ett kafébord. Han drämde till
med batongen.
Dogboy höll upp sina två händer i luften och alla kunde se att lillfingret
på vänster hand var krokigt.
– Det går inte att räta ut.
– Jävla typ.
– Tror ni att ambulansen körde Noel till Skolsjukhuset?
– Säkert, sade Erik. Där har vi väl alla varit, när vi blivit knivskurna eller
så. Det är dom fattigas sjukhus.
– Tänk om vi skulle hälsa på honom?
– Dumskalle, sade Erik. Det vet du väl, att vi aldrig blir insläppta.

I det ögonblicket såg Dogboy mot solen och bedömde att det var dags att
gå. Han hade ju ett arbete att sköta. Snart skulle fru Leti sluta för dagen och
då måste han vara där och montera ner ståndet och bära allt till lagret.
Hundarna sov fortfarande, men han behövde inte vissla på dem, de var
klarvakna så fort han reste sig upp och började gå. Emmy gick klumpigt.
Vilken dag som helst skulle hon valpa. Det gjorde Dogboy mycket nervös.
Två gånger hade hon fått valpar. Två gånger hade alla valparna blivit stulna.
Det fick inte hända en gång till. Den här gången tänkte han bevaka dem
varje minut och inte släppa dem ur sikte.
 Det satt en taxichaufför som åt grillat kött och skrattade på bänken vid
fru Letis stånd. Hans vita taxi stod parkerad utanför på gatan. Han skrattade
mycket och såg snäll ut. När Dogboy slog sig ner på bänken bredvid honom
och lyfte upp Emmy i knät och strök henne över hennes svullna mage,
klappade taxichauffören både Canelo och Emmy.
– Dina älsklingar ser jag, sade han. Det ser ut som den lilla ska ha valpar
vilken dag som helst.
– Pojken är orolig för dom, lade sig fru Leti i samtalet för så var det alltid
vid hennes stånd. Alla som kom hit talade med alla.
– Förra gången blev alla valparna stulna, fortsatte hon. Det var väl någon
tjuv som tog dom och sålde dom borta i Centralparken.
– Det är inte så lätt att se till dom när man lever på gatan. När valparna
börjar springa hit och dit på trottoaren är det lätt för en tjuv att sno dom,
sade Dogboy för han kände förtroende för mannen. Annars brukade han
inte berätta för folk som kom hit att han levde på gatan. Eftersom han
tvättade sig nästan varje dag och hade rena kläder kunde man inte på en
gång se att han var ett gatubarn. Ofta låtsades han att han var en helt vanlig
pojke i röd basebollkeps, ibland låtsades han att han var fru Letis son.
– Om du vill kan jag ta med mig hunden hem till mig, sade
taxichauffören och log brett. Där kan hon valpa. Sen får du tillbaka
mamman och en valp, resten av valparna behåller jag som betalning för att
hon får bo hos mig och får mat. Jag tycker mycket om hundar. Jag ska inte
sälja valparna utan ha kvar dom själv.

Allt gick så fort.

Den skrattande taxichauffören tog Emmy och lyfte in henne i bilen och
körde sin väg.
– Var det en vän till dig? frågade Dogboy fru Leti.
– Nej. Jag har aldrig sett honom förr.
– Vad heter han?
– Har inte en aning.
– Såg du numret på hans taxi?
– Nej.
Den natten for blixtar mellan tunga moln och följdes av störtregn. Dogboy
hukade sig under ett utskjutande tak och satt där med armarna runt stora,
varma Canelo. Dogboy grät i hans päls.
– Men taxichauffören såg så snäll ut, sade han till hunden. Han kan väl
inte ha lurat mig. Han måste väl komma tillbaka med Emmy och valpen
som han lovade.
Först fram på morgonsidan somnade han. När han vaknade var Canelo
också borta.
 Kapitel 30

JAGAD

– Canelo! Emmy!
Dogboy sprang utefter hela långa Calle Real där han gått så många
gånger med sina hundar. Han ropade hundarnas namn medan han sprang.
Han sprang genom marknaden och ropade och över Den Första Bron in
till centrum, förbi Don Pepes restaurang och Centralparken och katedralen
och ministerierna och gågatorna. Han sprang tills det sprängde i bröstet och
han trodde att något skulle gå sönder inne i honom, men han gav inte upp,
han sprängde smärtgränsen och kom ut på andra sidan. Nu gjorde det inte
ont längre.
Så han fortsatte att springa.
Och han fortsatte att ropa.
Han trängdes och knuffade sig fram bland alla andra som gick på
trottoarerna.
Så fort han såg en vit taxi stirrade han på föraren. Men alla taxibilar i den
här delen av stan var vita och buckliga precis som bilen som kört bort med
Emmy. Plötsligt kom han ihåg alla döda hundar han sett flyta förbi i floden
och kände en fruktansvärd skräck komma över sig. Han slutade springa och
slutade stirra på varje vit och bucklig taxibil som kom förbi på gatan, i
stället lomade han trött tillbaka ner mot floden.
Han blev stående mitt på Den Första Bron över floden och stirrade ner i
vattnet. Han såg inga döda hundar. Det enda han såg flyta förbi var några
blåa plastpåsar.
Men visst satt det ovanligt många svarta gamar i trädet på andra sidan
floden och runt innehållet som en sopbil just tömde ut. Krafterna kom
tillbaka när han såg det och han sprang ner för att se vad gamarna samlades
kring. Det var slaktavfall från marknaden, inte en älskad men död hund.

I flera dagar letade han, han åt inget, bara frukt som han tiggde sig till av
fruktförsäljarna eller som han ryckte till sig när han sprang förbi. Han
hittade inte sina hundar och ingen han frågade hade sett varken Emmy eller
Canelo.

Utan sina hundar var han en hemlös och olycklig pojke utan mål och
mening i livet. Efter tre dagars letande gick han bort till fru Letis stånd. Hon
sken upp när han kom, hon kramade om honom och talade fort och snabbt
ner i hans hår medan hon höll om honom. Hon sade att hon varit så rädd att
något hade hänt honom. Det stod i tidningen att den nya presidenten startat
Operation Nolltolerans. 8.000 poliser och 7.000 militärer var ute på gatorna.
– Det skiter jag i, sade Dogboy. Först stack den där taxichauffören med
Emmy. Och nu är Canelo borta.
Fru Leti lade nya köttbitar på grillen och stod snart omgiven av ett moln
av rök. Hon sade att bara köttet var grillat skulle han få något att äta.
– Jag är orolig för din skull, Alex. Dom tar såna som dig nu.
– Jag är inte rädd för människor, sade Dogboy. I den här stan går alla runt
och är rädda. Rädda för polisen. Rädda för kriminella gäng. Rädda för
militärer. Rädda för spökbilen. Alla tjatar om det där, ni med. Är du inte
rädd att hamna i fängelse brukar ni säga. Är du inte rädd att bli överkörd av
en bil när du är drogad? Är du inte rädd att bli mördad? Jag är inte rädd.
Men jag tror att om man är rädd drar man till sig människor som vill en ont.
När man inte är rädd går man runt med en osynlig skyddsmur omkring sig.
Dessutom är det Gud som bestämmer när man ska dö. Jag oroar mig inte.
– Men jag oroar mig, sade fru Leti och lade upp två nygrillade köttbitar
och sallad på en papptallrik och sköt över mot pojken som sjunkit ner på
bänken. Dogboy åt tyst och hungrigt. Han vräkte i sig maten, stoppade ner
benen i en plastpåse och reste sig upp och sade:
– Jag måste fortsätta leta.

Först skulle han föröka hitta sitt gamla gäng. De kanske visste något.
Gänget satt på trappan där han suttit tillsammans med dem många hundra
gånger, men nu var varken Noel eller hundarna med. Annars såg allt ut som
det brukade. Pojkarna hade burkar med lim i händerna, men de måste just
ha börjat sniffa för de var inte trötta än utan skrattiga och högljudda. Ljudet
av gnisslande bromsar fick Dogboy och de andra pojkarna att rycka till, en
grå lastbil stannade framför dem på gatan, på flaket satt militärer med
vapnen beredda. Redan innan lastbilen hunnit stanna hoppade soldaterna
ner på gatan och sprang mot klungan av gatubarn på trappan.
Dogboy som inte sniffat på flera dagar reagerade snabbare än de andra.
Han sprang. Och han sprang fort. Han hörde skrik bakom sig, han vred på
huvudet medan han sprang och såg att pojkarna som suttit på trappan blev
gripna och släpade bort mot lastbilen, men en av soldaterna fick syn på
Dogboy och började springa efter honom.
Dogboy hörde soldaten närma sig. Hårda dunsar av kängor mot
trottoaren. Soldaten var alldeles bakom honom nu. Dogboy försökte springa
ännu fortare. Långt där framme såg han trädet i rondellen och under trädet
satt den lilla gumman som bodde där med allt sitt bråte. Hon satt på huk och
kissade och hade sin gamla vanliga rosa toppluva på huvudet. Dogboy
tänkte att han skulle aldrig ha sagt det där om att han aldrig var rädd. Det
var fel. Nu var han rädd. Han var mycket rädd. Han sprang rätt ut i trafiken
samtidigt som han vred på huvudet. Bakom honom sprang soldaten, geväret
höll han korsat över bröstet så där som han sett soldater hålla gevären i
krigsfilmer. En bil passerade och skymde sikten just som han kom över till
doña Cecilias lilla ö under trädet. Hon satt fortfarande på huk och kissade,
men lyfte på några säckar och gjorde en gest med sin lilla kloliknande hand.
Dogboy slängde sig ner på alla fyra och kravlade in under säckarna.
Han skulle aldrig ha sagt det där om att han aldrig var rädd, det här var
straffet. Rädslan fick varje nervända i kroppen att pirra, hjärtat dunkade,
han lyssnade och försökte låta bli att flåsa för mycket. Han försökte ligga så
orörlig han någonsin kunde. Han försökte låta bli att nysa. Men visst hörde
han militärkängor som klampade över gatan.
Lukten från mögliga säckar stack i näsan och han kunde inte hålla
tillbaka nysningen lägre, han försökte kväva nysningen med handflatan.
Då hörde han ett fasansfullt ljud.
Ljudet av en mansröst alldeles utanför säckarna.
– Ser ni inte att jag kissar, skrek doña Cecilia. Stick! Är ni pervers, va?
Sen tystnad.
Bara ljudet av trafiken och hjärtat som fortfarande bankade.

Till slut lyftes säckarna upp och ljus strömmade in, men det var inte
soldatens ansikte han såg, det var doña Cecilias tandlösa gumansikte som
kikade ner på honom.
– Han har försvunnit. Alla soldaterna har åkt nu.

Hon linkade bort till sin blå plaststol och slog sig ner.
– Det är den nya presidenten som försöker visa sig stöddig genom att
rensa upp. Hela morgonen har det kört lastbilar förbi med beväpnade
soldater på flaken. Dom har stannat överallt och tagit med sig alla gatubarn
dom hittat. Och utslagna vuxna. Och tiggare. Fast dom har inte tagit mig,
inte än i alla fall.
– Vart kör dom? Jag tror att dom tog mina kompisar.
– Ingen vet vart soldaterna kör iväg med folk. Till uppfostringsanstalter
kanske. Eller fängelser, inte vet jag.
– Tack för hjälpen i alla fall, sade Dogboy och borstade av byxorna.
– Men är det inte du med hundarna? Var har du dom?
– Borta, sade Dogboy och sorgen kom tillbaka med all sin styrka. Den
lilla blev stulen av en taxichaufför och den stora är bara borta.
– Det är svåra tider för oss som är allra fattigast. Jag önskar att jag hade
en bild av Jungfrun av Suyapa, hon ger bra skydd, det säger alla.
Dogboy som aldrig hade ägt en helgonbild och aldrig velat ha någon
heller nickade och tog några steg ut i gatan.
– Håll dig borta från gatorna några dagar, sade den gamla när han gick.
Just när Dogboy lyckats ta sig igenom strömmen av bilar och nått
trottoaren vände han sig om och tittade på den lilla gumman som satt under
sitt träd mitt i ett berg av bråte.
Han vinkade och hon skrek tillbaka:
– Gå till ruinerna på Första Avenyn. Det finns ett trasigt hus med
grästovor på taket. Göm dig där ett tag.
Gömma sig. Löjligt. Det hade Dogboy inga som helst planer på att göra,
han skulle fortsätta att vandra genom stan och leta efter sina hundar.
Något fick honom att ändra sig. Han såg fem unga soldater komma emot
honom, de ledde en mycket gammal, haltande man mellan sig bort mot en
parkerad militärlastbil. Gamlingen kände Dogboy igen. En tiggare. Han
hade stora sår på benen och brukade sitta och tigga borta vid kyrkan.
Militärerna lyfte upp den gamle på flaket och såg sig om efter fler att gripa.
 Det var då Dogboy insåg att det faktiskt var för farligt att vistas på
gatorna, just nu i alla fall. Rädslan kastade sig över honom igen. Han
började springa utefter Första Avenyn, alla husen här var ruiner, en gång
hade det varit fina stenhus i flera våningar, men alla hade blivit förstörda av
orkanen Mitch. En lastbil med militärer på flaket dånade mot honom, han
hukade bakom en hög med stenar och hörde bilen försvinna. Han sprang
vidare. En ny lastbil närmade sig, då såg han att en av ruinerna hade en bit
av taket kvar och där fanns några tovor av gult gräs. Han slank in i en gång
och såg en dörr av några hopspikade brädor. En tredje lastbil närmade sig.
Han bankade vilt på dörren med båda nävarna.
 Kapitel 31

RUINEN

Dörren öppnades några centimeter och han såg ett magert kvinnoansikte.
När hon granskat honom en stund genom springan öppnade hon dörren
tillräckligt mycket för att han skulle kunna slinka in. Så fort han var
innanför slog hon igen dörren med ett brak och satte för en kedja och trädde
ett hänglås genom den rasslande kedjan som hon stängde med ett klick.
Dogboy stod orörlig och andades häftigt med varje muskel på helspänn.
Vem var kvinnan?
Varför låste hon in honom?
Han var som ett djur färdig till flykt. Åren på gatan hade lärt honom att
vänta sig det värsta, att aldrig någonsin lita på en okänd människa.
Då vred kvinnan ansiktet mot honom och log, han såg att hon nästan inte
hade några tänder kvar, hon var säkert inte gammal, men hon såg gammal ut
med sin mycket magra kropp.
Utan att säga ett ord tog hon honom i handen och ledde honom ut i ett
stort rum utan tak, mitt i rummet brann en eld, ovanpå elden fanns en
bubblande gryta, en man i kjol och med läppstift stod upp och rörde i
grytan.
– Det är Lady Oscar, sade kvinnan. Det är mestadels han som lagar maten
här. Kom och träffa de andra.
Sedan den gången Dogboy blev instängd i ett kylrum och den gången
utlänningen låste in honom i sitt fina hus tyckte han inte om att vara inne i
hus. Det gav honom ångest. Han älskade gatans frihet, han ville kunna se åt
alla håll. Den magra, okända kvinnan och ruinen och den låsta dörren
gjorde honom orolig. Kvinnan sade inget men höll kvar sitt grepp om hans
hand och ledde in honom i ett mörkt kyffe. När ögonen vant sig vid mörkret
såg han att det låg folk och sov på skumgummimadrasser på det spruckna
cementgolvet. Ingen vaknade av att han kom in.
Längst in fanns en bred säng. På sängen låg en knubbig man och sov på
rygg med den runda nakna magen rätt upp i vädret. Runt om honom låg tre
hundar, en vit med många små svarta fläckar, en brun och vanlig och en
liten svart valp. Den magra kvinnan sjönk ner på sängen bredvid den
sovande mannen och lade armarna runt hundarna.
Då försvann ångesten. Två vuxna som sov med hundar. Det hade han
aldrig sett förut. Visserligen var det inte hans hundar, men hundar var det i
alla fall och för första gången på flera dagar log han sitt breda, smittsamma
leende.
Kvinnan klappade på sängen och Dogboy satte sig ner på den yttersta
änden av sängen, men han kunde inte låta bli att dra valpen till sig och kela
med honom.
– Jag heter Rosa, sade kvinnan. Han som ligger på sängen och sover
heter Carlos. Du får bo här om du vill. Det är alltid jag som öppnar dörren.
Om det är polisen som kommer skriker jag stick med hög röst så att alla
som är inne i ruinen hör det. Då sticker dom. Det finns en öppning på
baksidan av ruinen, tar man sig igenom den kommer man ner till floden.
Fattar du?
Dogboy nickade.
Det satt en spegelbit på väggen. När han sträckte på sig såg han sitt eget
svarta okammade hår, kepsen hade han tappat när han sprang. Han höll ihop
munnen för att slippa se att en framtand fattades.
– Sniffar du?
Dogboy nickade igen.
– Ibland, sade han. Fast nu har jag inte sniffat på tre dar.
– Det är bra. Jag vill inte att du sniffar när du är här inne. Vad du gör
utanför ruinen lägger jag mig inte i, men här inne använder vi inte lim. Jag
vill inte bli frestad. Jag är narkoman, eller jag har varit narkoman. Jag
började knarka när jag var yngre än du är nu. Jag använde allt jag kom över,
lim, marijuana, kokain. Jag sålde min kropp för att få pengar till knarket.
Jag fick två flickor. Det är många som skickar ut sina ungar på gatan för att
tigga, men det gjorde aldrig jag. Jag låste in dom i stället när jag skulle ut
och arbeta och knarka. Jag fattade ju att det inte var något bra liv för dom,
så till slut lämnade jag bort mina flickor till några nunnor. Nunnorna sade
att dom skulle få bo på deras barnhem och gå i skolan. Det var det svåraste
jag någonsin har gjort, men jag visste att om flickorna stannade hos mig
skulle de bli gatubarn och limsniffare och prostituerade dom också. I dag är
dom 11 och 12 år. Jag hälsar på dom ibland. Dom går i skolan och spelar
basket. Det jag tycker mest om av allt är att se mina flickor spela basket.
I dag knarkar jag inte. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta, men
för fyra år sen träffade jag Carlos. Vi flyttade ihop. Carlos är en bra man för
han använder inte droger. Det är klart han dricker sprit ibland och blir
bråkig, men han använder inte knark. Vi hyrde ett hus, det spolades bort av
orkanen Mitch. Och Carlos blev påkörd av en buss och förlorade jobbet.
Det var då vi flyttade in i den här ruinen. Jag knarkade när vi flyttade ihop,
men Carlos blev så förbannad på mig när jag gjorde det. Jag ville inte mista
honom så jag försökte sluta. Men det är inte lätt. Det går inte på en gång.
Det orkar ingen. Men jag minskade och minskade. I dag använder jag
ingenting. Jag låter alla som är riktigt utstötta komma hit och bo hos oss,
men ingen får använda droger.
Du får sova här om du vill, men sniffar du här kör jag ut dig.
Dogboy lät blicken glida över de sovande figurerna på golvet, över en
bänk med kantstötta plåttallrikar och muggar, en hög med kläder i ett hörn.
Den tjocke Carlos snarkade högljutt och Rosa fortsatte sin monolog.
– Varje gång jag träffar mina flickor säger jag: börja aldrig med knark. Ni
förstår inte hur det är, det är som en bläckfisk som håller en fast med tjugo
armar och man kommer inte loss. Se på mig, se på er mor som ett
avskräckande exempel, säger jag. Det var för att ni inte skulle bli som jag
som jag lämnade in er här. Jag gjorde det för att jag älskar er, det hoppas jag
ni fattar. Titta så rena och fina ni är nu och ni går i skolan och allt. Ni måste
förstå att jag lämnade in er här för att ni skulle överleva …
Dogboy hade slutat lyssna för länge sen. Han var inte rädd längre. Han
undrade om Rosa visste något om hans hundar.
När Rosa tystnade frågade han.
– Nej, jag har inte sett dom, sade hon. Men jag kommer ihåg att jag har
sett dig och hundarna. Du brukade kasta pinnar till dom nere på
flodstranden.

Hon sade att han kunde sova på en av skumgummimadrasserna.

– Taket är trasigt, men man sover bra här så länge det inte regnar. Vi är 7
personer som bor i den här ruinen just nu. Vi är alla utan arbete. Men vi
försöker dela på det lilla vi får in på något sätt. Nästan varje dag finns det
något att äta. Du får träffa alla i kväll. Men du har väl inget lim på dig?
Dogboy reste sig upp från sängen, vände ut och in på sina fickor för att
övertyga henne och drog upp tröjan för att visa att han inte hade någon
limburk där heller.
– Om du vill kan du sova en stund.
Dogboy kände sig plötsligt fruktansvärt trött. Han lade sig ner på den
lediga skumgummimadrassen, han visslade tyst och den lilla svarta valpen
kom fram till honom och nosade, efter en stund lade den sig ner med
huvudet på hans arm.

Dogboy väcktes av höga röster och blev iskall. Runt omkring var det
beckmörkt, han for upp och trevade i mörkret för att ta sig mot utgången,
den som ledde ner till floden. Men innan han hittade utgången hörde han att
det var vänliga röster. Att någon skrattade. Han trevade sig fram i riktning
mot skrattet och kom ut på gården där det brann en stor eld. På en låda
bredvid elden såg han Rosa, hennes magra ben stack fram under den korta
kjolen. Hennes knubbiga man Carlos satt på en annan låda. De tre hundarna
syntes inte till. Carlos reste sig upp och tog Dogboy i hand och sade till de
andra att vi har en ny pojke här. Han ska bo hos oss nu.
Dogboy såg sig tvekande omkring. Senare när han skulle berätta om den
här dagen berättade han det alltid på samma sätt. Jag tror aldrig jag blivit så
förvånad, brukade han säga. Först kommer jag in i en ruin och hittar två
vuxna som sover med hundar i sängen. Sånt trodde jag det bara var jag som
gjorde. Rosa och Carlos hette dom. Jag tyckte om dom på en gång. Sen när
det var mörkt och jag gick ut på gården såg jag sju personer som satt runt en
stor eld. Alla sju kände jag igen. Det var Rosa och Carlos, dom med
hundarna. Och så var det Lady Oscar, honom hade jag sett i cellen på
polisstationen. Sen var det Manuel Ballong, vi hade ju blivit bortförda av
mannen med det fina huset och sen hade vi träffats i cellen på
polisstationen. Och så var det Råttan. Det var ju han som sa till mig att livet
som gatubarn var ett fett liv. Honom hade jag inte sett sen den gången vi
rymde från den rike mannen. Och så det största miraklet av allt, vid elden
satt två flickor, båda kände jag igen. Den ena var Margarita, flickan som
hade tjugo hundar och arbetade på soptippen. Den andra var Carla, henne
brukade jag kalla för Orkanflickan i mina tankar. Henne träffade jag efter
orkanen i en skola, hon var där med sina småsyskon och sin mamma som
var sjuk. Hon gav mig bönsoppa.
– Men där är ju Alex, sade alla för alla verkade känna igen honom också.
Kul. Vad roligt och se dig.
– Sitt ner så får du soppa, sade Lady Oscar. Det är kycklingsoppa med
grönsaker.

De åt från buckliga plåttallrikar och ur tomma konservburkar. Men smaken

var mycket god, alla sade det och Lady Oscar såg nöjd ut och fladdrade
lyckligt med sina lösögonfransar.
När maten var slut och alla skrapat sina tallrikar och konservburkar
tystnade samtalet och alla tittade på den nye pojken. De ville att han skulle
berätta. Allt. De påstod att det gjorde alla nya som kom hit.
– Vi har hela natten på oss att lyssna.
Då gjorde Dogboy något som han aldrig gjort tidigare sedan han blivit
gatubarn. Han berättade allt det som han bara brukade berätta för sina
hundar. Han berättade om mamman. Och om pappan. Och om den rike
mannen. Och arbetet på soptippen och orkanen och om livet med hundarna.
Han berättade om de gånger han blivit knivskuren och misshandlad. Han
berättade om sin första stora kärlek som bara gav sig av till USA. Och han
berättade om hur hundarna försvann.
Han var inte färdig förrän brasan brunnit ner. Då satt alla mycket tysta i
mörkret. Han såg att Margarita torkade sig i ögonen på ärmen och snorade
lite.

Den natten kunde Dogboy inte sova, alla minnen jagade honom som vilda
vargar, hans mamma dök ständigt upp i hans tankar, när han tänkte på henne
såg han inte hur hon såg ut. Han verkade ha glömt hennes ansikte. Han
kastade sig fram och tillbaka på madrassen. Han ville resa sig upp och gå ut
på gatan och bort till La Isla där man alltid kunde få tag i lim. Men han
tänkte på Rosa och lät bli.
 Kapitel 32

LIVVAKT

– Vi kan inte lämna ruinen, sade Rosa. Fattar ni inte. Det är soldater och
poliser överallt ute på gatorna. Dom tar alla som dom tycker ser kriminella
ut och för bort dom. Gud vet vart dom för dom. Vi måste stanna här inne. Vi
kan inte gå ut.
– Jag har faktiskt ett jobb att sköta, sade Dogboy inte utan stolthet i
rösten.
När han slog igen dörren bakom sig hörde han Rosas ängsliga röst bakom
sig som ropade:
– Gå inte, Dogboy! Kom tillbaka!

Dogboy såg sig omkring när han gick bort från ruinen. Allting kändes
annorlunda. Gatorna var så öde. När han kikade in i en av tvärgatorna såg
han tre poliser komma marscherande. Han ökade på stegen. Men han ville
inte svika fru Leti. Hela tiden såg han sig omkring. Han såg sig om efter
hundarna. Och han såg sig om efter poliser och soldater. Han såg varken
hundar eller fler män i uniform. Han nådde hörnet och väntade på fru Leti.
När hon kom blev allt som vanligt igen. De hjälptes åt att sätta upp ståndet,
de drack kaffe ur termosen. Sen satte fru Leti igång att grilla kött. Den
första portionen fick Dogboy.
– Jag är så glad att du är tillbaka Alex. Jag har en skjorta med till dig och
ett par nya jeans. Du ser hemsk ut, du är väldigt smutsig. Gå in och duscha i
videobutiken och tvätta håret och kamma dig ordentligt. Det är viktigt att du
inte ser ut som ett gatubarn, för poliserna och militärerna verkar ta alla
gatubarn just nu. Dom tog dina kompisar och dom har inte kommit tillbaka.
Dogboy gick in i videobutiken. Till sin glädje såg han att alla hans
ägodelar, alla hans skatter, låg kvar på hyllan, extratröjan, byxorna,
schampot, tvålen, kammen och deodoranten. Han duschade och tvättade
håret och satte på sig de nya kläderna som fru Leti haft med till honom. När
han var färdig tog han itu med att sopa i butiken, det gjorde han varje
morgon. Det fanns ännu inga kunder och expediten satt och såg på en
videofilm.
– Kom och sätt dig och titta, sade han.
Dogboy behövde bara kasta ett öga på skärmen för att veta att den där
videon ville han inte se. En man hoppade fram bakom en bil och sköt en
annan med pistol.
– Jag vill inte se filmer med vapen och folk som dödar varann, sade han.
Det finns för mycket av sånt i verkligheten.
– Du vill ju bara se tecknade filmer. Och filmer om djur.
– Just det, sade Dogboy som brukade få se videofilmer här inne när
expediten var på gott humör och tyckte att han städat ordentligt. Allra helst
ville han se filmer om djur som kom bort eller blev sålda men kom tillbaka
på slutet.
– Jag ska se om jag hittar någon bra film till dig, sade expediten och lät
blicken glida över sina 2.500 videokassetter som alla stod i oordning. Det är
synd att du inte kan läsa för då kunde du hjälpa mig att få ordning på alla
kassetterna. Nånstans har jag flera Lassiefilmer som du inte har sett.

Dogboy sov från och med nu i ruinen varje natt. Flickorna Margarita och
Orkanflickan Carla hade försvunnit, ingen visste vart. Men det var ändå
som om han fått ett hem. Arbete hade han ju också. Varje morgon stod han
punktligt och väntade på fru Leti när hon kom. När det inte var något att
göra satt han på bänken vid väggen och stirrade på alla vita taxibilar. Han
hoppades få se mannen som kört bort med Emmy. Och han tittade utefter
trottoaren där han hoppades få se stora, lurviga Canelo komma springande.
Men ingen taxichaufför kom med en liten vit och svartfläckig hund och
ingen Canelo kom springande med glada, flaxande öron.
Han stannade mestadels kvar hos fru Leti tills hon slog igen för dagen, då
bar han hennes grejer till lagret och fick lite betalt. Du köper väl inte lim,
var det sista fru Leti brukade säga. Ändå smet han över floden till
träkåkarna som klängde på sluttningen och där vuxna sålde lim till
gatubarn. Han köpte sig en påse eller en hel burk ibland som han sniffade
slut på innan han gick bort till ruinen.
Trots att han hade nånstans att sova och nästan hade fått en familj kände
han sig alltid nedstämd. Livsglädjen hade försvunnit med hundarna.
Dessutom grubblade han mycket över flickorna, vart hade de tagit vägen?
Han visste att det var vanligt att flickor som levde på gatan försvann
spårlöst. Han saknade sina hundar och han saknade Margarita och
Orkanflickan. Och han ångrade djupt att han berättat om sin mamma och
sin pappa den där första kvällen i ruinen. Nu kunde han inte sluta prata om
dem. Han berättade för fru Leti också. Och för gamla Cecilia under trädet.
Och för expediten i videoaffären. Men sorgen han bar på blev inte mindre
av att han började släppa fram sin besvikelse, tvärtom, den kändes bara
större.

En dag när han satt på bänken vid fru Letis stånd stod Råttan och Manuel
Ballong framför honom.
Dogboy tyckte de såg uppskrämda ut.
– Vi ska åka bort till Pedregal. Vi har fått tid på prästens klinik. Vi ska ta
bort våra tatueringar. Ska du med?
– Jag har inga tatueringar, sade Dogboy.
– Vi vet. Därför vill vi att du ska följa med. Vi vill att du blir vår livvakt.
Den sorgsna Dogboy kunde inte låta bli att skratta, det var hans första
riktiga skratt på länge. Han tyckte det var otroligt komiskt att han som var
så kort och så smal skulle vara livvakt åt de här stora och starka och så
mycket äldre pojkarna.
– Jo, vi hade tänkt att det vore bra om du var med om vi blir gripna på
vägen.
– Varför skulle ni bli gripna? lade sig fru Leti i samtalet.
– Vi har tatueringar båda två, det räcker för att man ska bli gripen.
Polisen anser att alla som har en tatuering är kriminella och ska gripas. Vi
vill att Dogboy följer med som vittne ifall vi bli tagna. Han kan anmäla.
– Men vart anmäler man då? sade Dogboy.
– Du ska gå till Amnesty eller Casa Alianza eller Compartir eller De Små
Bröderna. Du ska gå till några av dom organisationerna och berätta ifall
polisen eller militären tar oss, sade Råttan. Lova det.

Utanför kyrkans klinik var det lång kö. Råttan och Manuel Ballong fick var
sitt nummer och de gick lite åt sidan och satte sig på marken i skuggan
under ett träd. De var rädda att bli gripna innan tatueringarna var borta, men
just nu var de ändå mer rädda för att det skulle göra väldigt ont att ta bort en
tatuering.
Manuel Ballong drog upp ärmen och visade tatueringen han hade på
höger arm. Ett klumpigt inristat hjärta och inuti namnet Elenor.
– Så fort den är borta ska jag resa hem till min mamma i Policarpo. Jag
ska försöka få henne och mina småsystrar att följa med mig till
bananplantagen där jag har jobb och hyr ett hus. Jag vill ju att vi bor ihop.
– Jag ska också åka hem till min mamma, sade Råttan. Jag har varit så
förbannad på henne för att hon lämnade mig hos min farmor när jag var
liten. Förra månaden sökte jag upp henne. Hon bor utanför Texiguat. På
landet. Min pappa är död och hon har en liten bondgård som hon försöker
klara själv. Bara jag blir av med tatueringen åker jag dit. Jag sade: Jag
kommer hem mamma och hjälper dig med gården.
Dogboy ville komma bort från allt talet om mammor så han sade:
– Vad har du för tatuering då?
Råttan drog upp tröjan och vände ryggen mot dem. Han hade en tatuerad
drake på ryggen.
– Den där är väl gjord av en riktig tatuerare, sade Miguel Ballong. Min
gjorde min bästa kompis, han som blev mördad.
Då berättade Råttan något som han aldrig berättat under deras
gemensamma kvällar i ruinen. Han som var ett gatubarn hade nästan lyckats
bli accepterad av en kriminell liga i ett av fattigområdena. Som alla andra
som ville vara med hade han gått på prov i ett år och när ligans ledare ansåg
att han dög skulle han utföra slutprovet. Hans liga ingick i den stora
gruppen som heter Liga 18. Inträdesprovet var att slåss mot två
ligamedlemmar i 18 sekunder. Det fanns regler för hur det skulle gå till. Inte
slå mot ansiktet, magen eller könsorganen. Inte använda några tillhyggen.
– Dom som jag slogs mot var mycket större än jag, tyngre, men jag stod
ut och orkade med det i 18 sekunder utan att börja grina och skrika: Sluta!
Det var på natten bakom Los Doloreskyrkan. Sen kom två gängmedlemmar
fram och sade att nu är du medlem och som tecken på det ska vi tatuera dig,
vi ska tatuera ”Liga 18” på varje arm. Och vi ska tatuera in bokstäverna
”MK” på varje finger också.
”MK” betydde Mortal Killer, Dödlig Mördare, det var namnet på vår
grupp.
 Redan då hade jag börjat ångra mig. När man är gatubarn snor man, man
snor från något stånd och springer, eller man kan sno ur en öppen
handväska. Men när man är med i en liga är det något helt annat. En liga
överfaller och rånar. Jag tyckte så synd om dom vi rånade och skadade att
när dom skulle inviga mig genom att tatuera mig med ligans namn ville jag
inte vara med, jag bara stack. Jag sprang därifrån. Nu har jag hört att dom
letar efter mig.
Dogboy och Manuel Ballong förstod hur allvarligt det var. Alla visste att
det bara fanns två sätt att lämna en liga. Genom att dö. Eller genom att gå
med i en frireligiös kyrka. Att vara vanlig katolik och gå i mässan varje
söndag dög inte. Man måste vara med i en frikyrka.
– Minns ni Wilfredo, sade Råttan. Alla tre hade hört talas om Wilfredo.
Han blev ligamedlem men fick tillåtelse att lämna ligan eftersom han blivit
religiös. Han gick i kyrkan tre dagar i veckan och gick alltid runt med en
bibel under armen. Men för inte så länge sedan såg några i hans gamla liga
att han satt på en krog och drack öl. Det får man inte göra om man är med i
en frikyrka. Dom väntade på honom utanför.
– Han blev dödad med fem knivhugg, sade Råttan.
– Jag hörde att dom skar halsen av honom, sade Dogboy.
– Därför är jag skitskraj, sade Råttan. Man får inte lämna en liga. Jag vet
att dom i min liga letar efter mig nu. Men i Texiguat hos min mamma hittar
dom mig aldrig.

– Nummer 21 och 22, ropade någon bortifrån dörren.

Manuel Ballong och Råttan reste sig upp, det var deras nummer. De såg
bleka ut, de visste att där inne väntade en man som skulle bränna bort deras
tatueringar med laser. De hade hört att det gjorde mycket ont. Dogboy valde
att stanna utanför, han ville inte med in.
En kvinna i 30-årsåldern började prata med honom. Hon hade sålt
kokain, det var en överste som skaffat henne kokainet. Som knarkförsäljare
hade hon tjänat lika mycket på en enda dag som hennes pappa tjänade på en
hel månad.
– Men jag har sluta sälja kokain nu, viskade hon till Dogboy. Bara jag
fått bort mina tatueringar som visar att jag tillhör den kriminella världen ska
jag flytta hem till min mamma. Jag har en dotter. Hon är 9 år. Jag vill bo
med min dotter och min mamma och leva ett helt vanligt liv. Även om det
blir fattigt.
Kvinnan tystnade och Dogboy sade inte ett ord. Han kände ilskan stiga
inom sig. Mammor. Måste alla prata om sina mammor.
Dogboy satt kvar, tyst och hopsjunken och trumpen.
Till slut kom Råttan och Manuel Ballong ut. De hade bandage över de
bortbrända tatueringarna. De såg mycket nöjda ut. De skulle lämna stan
samma dag. Manuel Ballong för att hämta sin mamma. Råttan för att flytta
hem till sin mammas gård utanför Texiguat.
De såg så glada ut att Dogboy inte orkade med dem längre.
Han reste sig upp och sprang.
Han sa inte ens adjö till dem.

Kliniken låg i Pedregal, det var i den stadsdelen han bott hos sin moster och
gått i skolan tills han hoppade av i tredje klass. Han gick bort till mosters
lilla gröna hus. Det såg precis ut som han kom ihåg det. Dörren var stängd
men han ringde på klockan och plötsligt stod hans moster i dörröppningen,
liten och rund och med det långa gråa håret utslaget.
– Nej men Alex, sade hon. Jag som tänkt försöka leta rätt på dig. Din
mamma ringde för två dagar sedan.
 Kapitel 33

MAMMA, JAG VILL SE DITT ANSIKTE

– Här är hennes telefonnummer, sade Dogboy till fru Leti.

Fru Leti tog lappen.
Hon såg att pojken framför henne inte kunde stå stilla, han var så ivrig att
han hoppade där han stod. Glädjetårar fick ögonen att glittra och lysa.
Orden bubblade fram.
– Hon bor i Los Angeles, det är väl i USA.
– Ja, sade fru Leti.
– Moster sade att hon sagt att hon bodde ihop med en man från Mexiko
och att hon har fått tre barn till. Hon har haft flera arbeten, hon har arbetat
som städare på flygplatsen, sen har hon varit sjukvårdsbiträde. Moster sade
att det var första gången hennes syster, min mamma, hört av sig på sju år.
– Hur känner du dig? sade fru Leti som inte kunde ta ögonen från pojken
som bara stod och hoppade framför henne.
– Jag känner mig lycklig.
Leti såg att pojken framför henne var ovanligt smutsig i dag. Håret var
okammat och tovigt, den röda tröjan han hade på sig hade stora hål.
– Gå in i videobutiken och duscha och byt kläder och kamma dig
ordentligt. Sen går vi till telefonstationen och ringer till din mamma. Och ge
mig limpåsen, du ska inte vara drogad när du pratar med din mamma.

Dogboy hade aldrig duschat så länge, han skrubbade sig över hela kroppen,
schamponerade håret två gånger, sen stod han framför spegeln och försökte
kamma sitt ostyriga svarta hår i bena. Han visslade högt och gällt. Till slut
steg han ut i solskenet till fru Leti, en ren pojke, håret vattenkammat, en
rentvättad blå tröja och i handen en röd basebollkeps han just fått av
expediten i videobutiken. Han klämde ner kepsen på huvudet med skärmen
bakåt och sade:
– Då går vi då.
Han var både mycket glad och mycket, mycket rädd.
Inne på telefonstationen betalade fru Leti för sex minuters samtal till Los
Angeles, ett personligt samtal till Dogboys mamma. Dogboy blev tillsagd
att sitta ner och vänta. När hans namn ropades ut skulle han gå in i en
telefonhytt och lyfta på luren där inne.
– Lugna ner dig, sitt ner, sade fru Leti. Men Dogboy kunde inte sitta ner.
Han gick som en björn i bur fram och tillbaka. Han tyckte att han aldrig
upplevt en värre och längre väntan.
– Alex Martinez, samtal i hytt 3.
Han sprang mot hytten och snubblade halvvägs. Där inne på väggen satt
en telefonlur och han grep den och ropade:
– Hej mamma, det är jag, Alex … Mamma, jag vill se ditt ansikte. Det är
så länge sen jag såg dig att jag inte kommer ihåg hur du ser ut. Mamma, jag
vill lära känna dig … Nej, jag bor inte hos moster, men jag har arbete, jag
hjälper en fru som har ett stånd och jag sopar i en videobutik … Jodå, jag
mår bra, men jag vill se dig, jag vill lära känna dig, jag har väntat så länge,
jag har väntat länge nog nu … Kan jag inte få komma …? Jag kan väl få
komma och bo hos dig …

När samtalet bröts kände han att han var alldeles darrig i benen, han torkade
svetten ur pannan och sjönk ner på bänken bredvid fru Leti.
– Vad sade hon?
– Hon blev väl chockad när jag ringde, men hon sade att hon blev glad
över att höra min röst. Hon sade att hon haft problem, hon blev av med sitt
jobb och vräkt, men nu har hon en bostad igen. Området där hon bor är
farligt, det finns ligor där, mina äldre bröder har varit med i någon liga och
suttit i fängelse, sen sade hon att hon fått tre barn till, hon lever inte med
deras pappa utan med en mexikan. Det är klart att jag vill se dig, sade hon.
Jag vill lära känna dig också, jag har längtat efter dig något otroligt under
alla åren. Jag vill att du kommer hit, jag ska ordna så du kan komma, men
ha tålamod, sade hon, det kan ta lite tid. Jag vill se hur du ser ut och lära
känna dig.

På vägen tillbaka sjöng det i huvudet på Dogboy, jag har en mamma, jag
har pratat med min mamma. Det här var en alldeles speciell dag. Han måste
visa det på något sätt. Han gjorde det genom att dra upp plastpåsen med lim
han hade i ytterfickan på sina svarta byxor. Påsen slängde han långt ut i
körbanan mitt framför en bil som körde över den. Nu när han hittat sin
mamma skulle han inte sniffa mer.
Glädjen var överväldigande.
– Jag ska resa till min mamma, sade han till alla han träffade, han sade
det till och med till okända han mötte på gatan.
Men alla sade att om han skulle resa till USA måste han ha pass och
visum och en flygbiljett. Det var en kalldusch. Hur skulle han kunna
åstadkomma det?
– Om jag kunde skulle jag hjälpa dig, sade fru Leti. Men jag har inte
pengar att köpa varken pass eller flygbiljett för. Du får be din mamma om
pengar.
– Det vill jag inte. Jag ska ordna allt själv. Sen ska jag bara ringa en dag
till min mamma och säga att nu kommer jag. Du kan hämta mig på
flygplatsen.
Dogboy hade redan skapat en ny film inne i huvudet som han spelade
upp gång på gång på gång. Han sitter i ett flygplan. Planet landar i Los
Angeles. När han stiger ur står hans mamma där och väntar på honom. Hon
är ung och vacker och har en bukett rosor som hon ger honom samtidigt
som hon kramar och kysser honom och säger: Alex, min lille Alex. Så stor
du blivit.

Men hur skulle han få pengar till biljetten? Han gick in på en resebyrå. En
enkel till Los Angeles kostade 5.000 kronor. Det var en svindlande summa,
en oöverkomlig, omöjlig summa. De enda han hört talas om som haft så
mycket pengar var bankrånare. Han trodde inte han skulle klara av att råna
en bank.
Han gick till passmyndigheten.
Där fick han veta att för att få ett pass måste han ha båda sina föräldrars
underskrift.
– Men min pappa vet jag inte var han finns. Han finns nånstans i USA,
min mamma har inte hört från honom på flera år. Men min mammas
underskrift kan jag säkert få, räcker inte det?
– Nej. Eftersom du är minderårig måste du ha båda dina föräldrars
underskrift.
 – Men jag sa ju att min pappa är försvunnen, nu skrek Dogboy.
– Enda sättet att ordna det då är att du skaffar dig en advokat, sade
tjänstemannen och slängde igen luckan framför honom.
En advokat.
Skulle han, ett gatubarn, skaffa sig en advokat? En advokat måste man ju
betala, hur skulle han kunna göra det?
Luckan for upp igen och tjänstemannen sade att när du fått ditt pass
måste du ansöka om visum till USA, det tar tid och det är många papper
som ska fyllas i.
Dogboy kastades ner i djup förtvivlan.
Inte skulle han som varken kunde läsa eller skriva längre kunna fylla i en
massa papper.

Den kvällen släpade han sig bort till ruinen. I går hade han berättat för alla
att han pratat med sin mamma och sagt att han skulle resa för att bo hos
henne. I kväll orkade han inte prata med någon.
Rosa satte sig tätt intill honom och lockade ur honom det som hänt. Att
han inte hade pengar till biljetten. Att han måste ha pass och visum. Och att
han måste få tag i en advokat.
De förlösande orden kom från Rosa:
– Gå till Casa Alianza. Dom har en advokat som hjälper gatubarn. Och
det är gratis.

Den natten hade Dogboy svårt att sova, han frös och mådde illa eftersom
han slutat med limmet. Oroliga tankar höll honom dessutom vaken. Men
nästa dag, efter det att han hjälpt fru Leti som vanligt, gick han bort till
Casa Alianzas kontor. Till hans stora förvåning ordnade man snabbt ett
möte för att han, en pojke som levat på gatan i många år, kom och bad om
hjälp. Han blev visad in i ett rum och snart satt det fem vuxna där inne,
direktören, advokaten, en doktor, de två andra visste han inte riktigt vad de
gjorde men alla lyssnade intensivt på hans berättelse.
– Vi kan hjälpa dig, sade direktören när han tystnat. Vi kan ordna pass
och visum och flygbiljett till dig. Men först måste du skriva in dig och bo
på vårt barnhem. Det kan ta tid att ordna allt. Och du måste visa att du kan
sköta dig.
 – Men jag sköter mig, skyndade sig Dogboy att säga. Jag har slutat med
limmet. Det gjorde jag den dag jag talade med min mamma i telefon.
– Det är bra, sade direktören. Men vi måste ta ansvar för dig. Här får du
en säng att sova i och du får kamrater och mat varje dag och du kan börja
skolan. Och du ska få en ordentlig läkarundersökning. I Los Angeles talar
man engelska. Kan du engelska?
Dogboy skakade på huvudet.
– Här kan du få lära dig lite engelska. Och vi ska ta kontakt med din
mamma. Vi har ett kontor i Los Angeles så vi skickar en person hem till
mamma och pratar med henne. Gå över till barnhemmet, det är i andra
delen av huset. Skriv in dig. Sen får du duscha. Du är ganska smutsig och
ser sömnig ut.
Någon tog Dogboy i armen och ledde honom till den halvan av det stora
huset som var barnhem för gatubarn och misshandlade barn.
Han borde vara sjungande glad men han bar på en tung hemlighet,
dessutom sköljde ett häftigt illamående över honom. Han blev tvungen att
hålla sig i väggen, han kallsvettades och svalde gång på gång för att inte spy
på golvet. Jag får inte spy här. Jag får inte göra bort mig så. Till slut var
anfallet över och han kunde ta ner händerna från väggen. När han tittade på
sina händer såg han att de darrade.
– Det är abstinensen, sade en röst som han kände igen. När han såg vem
det var kunde han inte låta bli att känna en liten våg av glädje, det var
Margarita, hon som hade arbetat på soptippen och haft 20 hundar. Hon stod
där och log. Bakom henne var Orkanflickan Carla.
– Ni försvann ju bara från ruinen, sade Dogboy. Ni gick ut en dag och
kom inte tillbaka. Alla blev oroliga. Vi trodde att dom tagit er till en bordell.
Eller att polisen tagit er. Eller att ni blivit mördade.
– Vi blev övertalade av René att flytta hit. Han såg att vi höll till på
gatorna hela dagarna och sniffade och tiggde. Så fort han såg oss kom han
fram och pratade. Det är för farligt för flickor att leva på gatorna, sade han
alltid, det är dubbelt så farligt för flickor som för pojkar. Till slut följde vi
med honom.
– Första dagarna på barnhemmet är värst, sade Margarita.
– Fast vi har kommit över det nu, sade Orkanflickan. Första veckan här
skrek jag ibland eller grät eller slog huvudet i väggen. Jag ville bara ut och
ha lim igen. Nu är det över, jag känner mig lugn.
– Jag saknar det inte, sade Margarita. Jag har fått börja skolan. Och jag
ska få bli lärling på ett bageri. När jag lämnat barnhemmet och fått ett
riktigt jobb på ett bageri och skaffat mig bostad ska jag ta hit några av mina
hundar. Har du hittat dina?
– Nej, dom är fortfarande borta, sade Dogboy. Men jag har fått tag i min
mamma. Hon bor i Los Angeles. Jag ska åka dit. Casa Alianza ska hjälpa
mig med att orda pass och visum och flygbiljett. Men jag måste stanna här
tills allt blir klart.
Nu när han sade allt det här kom den vilda glädjen tillbaka, han log sitt
breda leende mot flickorna och inne i huvet gick filmen igång igen, filmen
med mamma som väntade på honom på flygplatsen i Los Angeles.

Lunchdags, alla före detta gatubarn köade och knuffades för att få sin mat.
Slammer, skrik. Allting här inne i matsalen ekade. Dogboy kom att tänka på
en fängelsefilm han sett. Hela stället var fyllt av fängelseljud. Maten var det
inget fel på, men han visste att han var instängd, de fick inte lämna
barnhemmet. De två dörrarna bevakades av vakter. Dogboy fick svårt att
andas. Allting här påminde om frysrummet där han blivit instängd en gång.

– Mår du dåligt igen, sade Margarita som satt mitt emot honom vid bordet.
– Det är det att jag inte står ut med att vara instängd. Det här är som ett
fängelse. Men maten är god.
Han åt två jättelass med stekt kött och ris och slickade tallriken efteråt.
När han lämnat ifrån sig sin skinande rena tallrik tog Margarita och
Orkanflickan honom under varsin arm och gick fram till en gallergrind och
skrek åt vakten att öppna. Till slut kom någon med en rasslande
nyckelknippa och låste upp. Flickorna ledde ut honom på en bakgård. Det
första han såg var muren. Det fanns en hög mur runt bakgården. Några stora
pojkar spelade fotboll. Flera av pojkarna kända han igen.
– Spela fotboll så mår du bättre, sa flickorna och släppte honom.

Efter två dagar stod Dogboy inte ut längre, han klättrade över barnhemmets
mur och försvann.
 Kapitel 34

DET STORA BESLUTET

Alla skällde på honom när han kom tillbaka. Du har en chans, ta den. Casa
Alianza vill hjälpa dig. Men de vill inte hjälpa dig om du inte bor på
barnhemmet. Alla drömmer om att åka till USA, du får chansen, ta den.
Tänk så besviken din mamma blir om du inte kommer. Hon sade ju att hon
längtat efter dig under alla åren. Du får inte missa chansen. Gör henne inte
besviken.

Alla var på honom. Fru Leti. Rosa. Lady Oscar. Expediten i videobutiken.
Okända kom fram på gatan och pratade.
– Men jag har slutat sniffa, jag kommer att klara det, men jag vill inte bo
på barnhemmet. Jag står inte ut med att vara instängd. Jag vill bo i ruinen.
Dom kan väl ordna mina papper ändå.
– Det fattar du väl att dom inte gör, sade fru Leti. Jag kommer att sakna
dig när du är borta, men jag vill inte vara egoistisk. Jag vill ju att du ska få
det bra och bo hos din mamma. Jag kan ordna något annat gatubarn som
hjälper mig med ståndet. Gå tillbaka till barnhemmet nu. Det är din enda
chans. Du vill väl se din mamma?

Han gick tillbaka till barnhemmet. Många pojkar som sov i samma rum var
ilskna och högljudda och en del av dem var han livrädd för. Därför höll han
sig tyst för det mesta och gömde sig i sina fantasier. Nu var det inte bara
fantasin om hur han blev mött på flygplatsen av sin mamma, nu handlade
det om hans rum i Los Angeles också. Där sover han inte i något logement
med nerkissade barnhemsmadrasser. Nej, i Los Angeles har han ett eget
rum. Tapeterna är gröna. Det finns ett bord och en fåtölj i hans rum och en
garderob där han kan låsa in alla sina saker som han får av sin mamma. Han
har tavlor och affischer på fotbollsspelare på väggen. Och en egen cykel
som han cyklar runt med i en stor park.
I de här fantasierna hade han inga syskon.
 Han ville inte ens tänka på att hans mamma tydligen hade fått tre barn
till.
En annan favoritfantasi var att hans mamma ringer till moster och frågar
efter honom. Har du sett Alex? Hur mår han? Nej, vad glad jag blir, får han
hjälp att komma hit till mig. När kommer han då? Du måste ringa och tala
om med vilket flyg han kommer så jag kan vara där och möta honom. Har
du något foto av honom? Snälla, kan du inte skicka ett foto av honom, jag
vill så gärna se hur han ser ut. Jag måste ju kunna känna igen min egen son
när han kommer.

Kanske var det den här fantasin som fick honom att rymma en andra gång
från barnhemmet. Han tog bussen till mosters hus i Pedregal. Huset var fyllt
av hennes barn och barnbarn. Ute på gården stod moster och tvättade.
– Är det någon som har ringt, ropade han.
– Nej.
– Har inte min mamma ringt en gång till och frågat efter mig?
– Nej.
– Då när hon ringde sade hon inte att hon ville ha ett foto av mig?
– Nej.

Han gick utan att säga adjö. Eftersom han inte hade pengar till bussen
började han gå tillbaka mot centrum. En gång tidigare hade han gått vägen
från mosters hus in till centrum. När hade det varit? Tre år sen? Fyra? Han
kom inte ihåg. Kanske var det mer. Det var i alla fall den dagen för länge
sen som han hade eldat upp fotografierna av sina föräldrar och lämnat sin
mosters hus för att ge sig av till ett okänt liv som gatubarn. Han kom ihåg
att han varit så barnsligt förväntansfull den gången. Han hade sprungit
första biten.
I dag gick han tungt.
Hans mamma hade inte ringt. Hon hade inte frågat efter honom. Hon
ville inte ha något fotografi av honom.
Det var bara sånt han hittat på.

Håret klibbade vid tinningarna när han såg barnhemmets blå väggar, den
svettiga t-tröjan satt klistrad mot ryggen, han släpade sig fram. Långsamt
gick han fram mot den svarta järndörren och höjde handen för att banka på.
Bara han bankade tillräckligt högt skulle vakten komma och öppna och
släppa in honom. Men han bankade aldrig, i stället lät han handen falla ner
och vände om och började släpa sig tungt och långsamt ner mot floden.

Han stannade till framför ett stånd som sålde helgonbilder. Han såg en
lagom stor bild av den Helig Jungfrun av Suyapa. Bilden hade en vacker vit
ram. När försäljaren tittade bort snappade han till sig bilden och stoppade
den snabbt innanför tröjan. Åren på gatan hade lärt honom en viss
fingerfärdighet. Han fortsatte sin tunga vandring. Det enda som gjorde
honom lite gladare var tanken på gamla doña Cecilia. Helgonbilden av Den
Heliga Jungfrun var till henne. Han närmade sig Den Andra Bron, det var
hans bro, på andra sidan började fattigområdet Comoyagua som var hans
rike. Det var där han hade levt så länge. Det var där han kände varenda gata
och väldigt många människor.

Men inget var sig likt.

Försäljarna som alltid trängts sida vid sida på bron var borta. Ingen ropade
ut sina rakblad och mirakelmediciner och t-tröjor när han gick förbi. Allt
var tystnad. Då föll hans blick på trädet. I slutet av bron såg han doña
Cecilias stora träd, men under trädet satt inte någon liten gumma med rosa
stickad mössa och berget av bråte var borta. Det var helt tomt under trädet.
När han var framme var det enda han såg rensopad och hårdtrampad mark.
– Hon blev bortförd, sade en skoputsare som Dogboy kände. Det var den
nya borgmästaren som kom. Han sade till doña Cecilia att hon inte fick bo
under trädet. Det var för farligt för en gammal människa att bo mitt i
trafiken. Det är ovärdigt, sade han. Hon skulle bort. Doña Cecilia grät och
skrek och försökte hålla sig fast vid trädet men dom lyfte upp henne och bar
henne in i en bil och körde bort med henne. Det hade samlats mycket folk
som såg på och den nya borgmästaren sade att dom skulle köra henne till ett
ålderdomshem.
Samtidigt kom det karlar som skyfflade bort hennes ägodelar, allt det
som hon samlat på sig under årens lopp och stoppat ner i säckar och
kartonger slängde dom upp på en lastbil och körde till soptippen.
– Men jag har ju en helgonbild till henne, sade Dogboy lamt.
 Han var förvirrad, hela hans värld höll på att spricka.
Inget var sig likt.
Hans förfärade blick föll på en hel lång rad gula bulldozers. Med ilskna
motorer gick de till attack mot husen som låg i ruiner utefter hela Första
Avenyn.
– Den nya borgmästaren låter förstöra alla ruinerna på Första Avenyn,
sade skoputsaren. Det påstås att han tänker bygga en ny marknad här.
Mer ville Dogboy inte höra, men han kunde inte låta bli att titta. Han såg
stora högar av grus och stenar där det tidigare hade stått en rad av
orkanskadade hus. Hur gick det med hans ruin? De kunde väl inte förstöra
hans ruin för det var ju ett hem, där bodde han med Rosa och Carlos och de
andra. Han sprang mellan tunga maskiner och män som skyfflade
ruinmassor upp på lastbilsflak. Han sparkade ilsket till en gul bulldozer som
just angrep en vägg.
Än var han inte framme vid sin ruin. De kan inte förstöra den ruinen,
tänkte han förtvivlat. Den är ju ett hem. Den är mitt hem.
Han blev stående med gapande mun.
Allt var borta, kvar fanns bara en grushög.

Som i ett grått töcken gick han runt och tittade efter Rosa och Carlos och
Lady Oscar och gatubarnen som brukade sova i ruinen med honom, men
alla var försvunna.
Men fru Leti då?
Han började springa. Medan han sprang fick han för sig att det måste vila
en förbannelse över honom för alla han tyckt om hade övergivit honom.
Eller bara försvunnit som hundarna och Rosa och alla de andra i ruinen.
Det gick tungt att springa, men han tvingade sig. Han svängde in på en
tvärgata och kom upp på den oändligt långa Calle Real. Benen kändes tunga
som cement nu och värkte, ändå sprang han vidare. Hon hade säkert
övergivit honom. Hon har säkert hitta ett annat gatubarn som fick hjälpa
henne nu.
Han fick krafterna tillbaka när han såg hennes stånd långt där borta på
den vänstra trottoaren. Fru Leti hade i alla fall inte försvunnit. Hon stod där
precis om vanligt vid sitt lilla stånd och portionerade ut grillat kött och lade
upp sallad på papptallrikarna. Flåsande och svettig blev han stående framför
ståndet. Han såg inget annat gatubarn i närheten.
– Har jag jobbet kvar?
Hon sade inget utan ställde ner papptallriken med mat och kom runt till
honom. Hon slog armarna om honom:
– Det är klart. Ingen gör det så bra som du. Men ska du inte till Los
Angeles? Ska du inte åka till din mamma?
– Jag tänker inte åka till Los Angeles.

När arbetsdagen var slut och Dogboy låst in allt i lagret fick han några
sedlar.
– Du kommer väl i morgon också? ropade fru Leti efter honom. Lova att
du kommer i morgon.

Med pengar i fickan kunde han köpa kvällsmat, ja han kunde till och med
gå på McDonald's och äta hamburgare för han var så snyggt klädd och ren
efter vistelsen på barnhemmet att han säkert skulle bli insläppt. Nej, han
skulle inte göra av med pengarna. Om han bara hittade Rosa skulle han ge
henne pengarna som vanligt så hon kunde gå och handla och laga mat till
allihop. Men var fanns hon? Var fanns de andra? Tänk om hon och Carlos
och de andra blev gripna och bortförda när deras ruin förstördes. Nej, det
fick inte vara sant. Han började gå på måfå runt på gatorna, han tittade efter
Rosa och Carlos. Och han tittade efter hundarna. Det var under den här
oändliga vandringen över välkända trottoarer i ett envist duggregn som han
tog fram sin smärtsamma hemlighet och vände och vred på den, vred och
vände. Till slut hade han bestämt sig.
Det var sant det där han sagt till fru Leti. Han skulle inte resa till Los
Angeles, han skulle stanna här.
Visserligen var hans ruin borta, men han fick väl börja sova på gatan
igen. Han såg sig prövande om efter en lämplig trottoar. Hans gamla gäng
var borta, ingen visste vart de blivit förda, till ett ungdomsfängelse kanske,
eller en uppfostringsanstalt, ingen visste. Han gick på måfå. När mörkret
föll slutade det regna som tur var.
– Dogboy!
Någon ropade hans namn.
 Det var Rosa!
– Doña Rosa!
Hon stod där mager och skrattande i dörren till ett mycket fallfärdigt hus.
– Titta. Det här är en annan ruin. Jag har pratat med ägarinnan. Hon säger
att vi kan bo här. Kom in och titta. Det är skitigt, men flera av rummen har
tak, det är bättre än det gamla stället.
– Hur gick det med era grejer?
– Det kom en massa bulldozers och lastbilar och soldater med gevär. Vi
fick order att ge oss av omedelbart. Det enda vi fick med oss var sängen.
Carlos och jag kånkade iväg med den. Soldaterna hindrade oss inte. Men
allt det andra blev begravt under stenmassorna.
Ändå skrattade Rosa.
Dogboy förstod att hon tyckte det var fantastiskt att hon haft sån tur, att
hon hade lyckats hitta en ny ruin till dem. Och att hon lyckats rädda sängen.

De arbetade hårt den kvällen. Det fanns ingen elektricitet i ruinen men det
var månsken och det gjorde att de kunde börja i rummen som inte hade
något tak. De arbetade hårt. Rosa, den haltande Carlos, Lady Oscar som
struntat i att sminka sig den här dagen, tre gatubarn och Dogboy. Det här
huset hade använts som toalett av många, de skyfflade bort skiten som låg i
decimetertjocka lager på golven, de hämtade vatten på en tomt i närheten
och bar hinkarna dit och hällde ut på golven och skrubbade.
Rosas tre hundar var där och for mellan benen på dem. Till slut var det så
rent att de kunde sova i ett av rummen. Rosa och Carlos sov på sin räddade
säng. Dogboy och de andra sov direkt på golvet.
Innan han somnade tänkte Dogboy att han måste leta reda på
ålderdomshemmet dit doña Cecilia blivit förd. Hon måste ju få sin
helgonbild. Men mest av allt tänkte han på Margarita, flickan som haft tjugo
hundar när hon arbetade på soptippen. Han som bestämt sig för att han
aldrig någonsin skulle bli kär igen misstänkte att han höll på att bli det för
han kunde inte låta bli att tänka på henne. Så fort han blundade såg han
henne framför sig. Han började till och med göra en ny film i huvudet. Den
här handlade inte om hans mamma eller om ett rum i Los Angeles. Den
handlade om Margarita.
 Tidigt nästa morgon gick han till fru Leti. Nu skulle han börja arbeta hos
henne på riktigt och aldrig smita mer. Han gav henne en hastig puss på
kinden när han kom, han kunde bara inte låta bli.
– Jag har något åt dig, sade hon. Det kommer någon hit med dom på
eftermiddagen.
– Dom? Vilka dom? sade Dogboy.

På eftermiddagen stannade en vit och bucklig taxi utanför fru Letis stånd
och ut klev en skrattande taxichaufför med en brun och vitfläckig valp i
famnen. Efter skuttade Emmy.
– Jag lovade ju att komma tillbaka med tiken och med en valp, sade
chauffören. Men jag har haft en annan hund hos mig också. En stor och
brun en, han dök upp bara några dagar efter det Emmy fått valpar, han har
stannat utanför vårt hus sen dess. Dom verkar vara bekanta.
– Canelo, sade Dogboy, det måste vara min hund Canelo.
– Jag misstänkte det, sade taxichauffören. Titta i baksätet.
Där satt Canelo på sätet. Han satt alldeles rak och stirrade rakt fram. Men
så fort Dogboy tryckte ansiktet mot bilrutan och bankade med båda nävarna
fick han syn på Dogboy och skällde hetsigt ända tills taxichauffören
öppnade dörren och släppte ut honom.
Dogboy kramade och pussade hundarna och sen pussade han fru Leti för
andra gången den dagen med hundarna dansande omkring sig och sen
kunde han inte hålla sig, han måste visa hundarna för alla. Han gick in med
hundarna i videoaffären och visade dem, han visade dem för
tidningsförsäljarna och skoputsarna och fruktförsäljarna och Jorge, polisen
som var snäll och brukade prata med honom ibland. Och han sprang med
hundarna bort till den nya ruinen för att visa dem för Rosa och Carlos och
alla de andra.

Den kvällen satt han i månskenet på slänten till den stinkande floden
Choluteca, en gatpojke klädd i en röd basebollkeps över det ostyriga svarta
håret. Han hade valpen i knät, bredvid på hans ena sidan låg den stolta vit-
och svartfläckiga Emmy, på den andra den stora och lurviga och bruna
hunden Canelo. Valpen var ljusbrun med vita fläckar över ryggen, det var
en pojkhund som fått Emmys spetsiga öron och Canelos yviga svans.
– Nu ska ni få höra min hemlighet, sade Dogboy för han hade återgått till
sin vana att tala högt med sina hundar när ingen hörde på. Jag ljög för alla.
Jag sade att min mamma sade i telefon att hon var jätteglad över att höra
min röst, att hon alltid hade längtat efter mig och att hon ville att jag skulle
åka till henne i Los Angeles. Det sade hon aldrig. När jag frågade om jag
fick komma sade hon, det går inte. Och hon ringde aldrig till min moster
någon mer gång och frågade efter mig. Hon sade aldrig att hon ville ha mitt
fotografi. Det vara bara något jag hittat på för jag ville att det skulle vara så.
Jag bryr mig inte om henne mer. Jag skiter i min mamma, hon har ju aldrig
brytt sig om mig. Jag har en mamma här, jag har flera mammor förresten.
Fru Leti och Rosa är mina mammor. Dom älskar mig, det vet jag. Dom är
snälla och säger alltid till mig att jag ska tvätta mig och ha rena kläder. Det
är väl sånt som riktiga mammor gör. Jag ska stanna här. Jag ska stanna hos
dom. Och hos er.
Han lyfte upp den lilla knubbiga valpen och tittade på honom. Den lilla
hunden hade inget namn än. Vad skulle han heta? Plötsligt kom han på vad
han skulle göra. Han skulle gå bort till barnhemmet och tala om att han inte
ville ha någon hjälp med att resa till Los Angeles. Samtidigt skulle han se
till att han fick prata med Margarita, hon som hittat på bra namn till 20
hundar redan. Hon skulle säkert kunna hitta på ett bra namn till hans valp
också.

Dogboy reste sig upp och kastade en pinne som alla tre hundarna rusade
efter lyckligt skällande.

Vill du veta mer om Dogboy? Gå in på Opals hemsida:

www.opal.se och klicka på Alex, Dogboy.