Lektion 51

Hemläxa:
https://www.transparent.com/learn-swedish/proficiency-test.html
Har du hört uttrycket ”högmod går före fall?” Det är inte så vanligt att man säger så
längre, och många vet nog inte att högmod betyder något i stil med ”överskattning av
sin egen förmåga”. Den som är högmodig tycker med andra ord att den är bättre än
andra. Det är inte alltid så bra att tänka så …

Berättelsen om haren och sköldpaddan är en fabel – en djursaga – som är minst ett

par tusen år gammal. Det sägs att det var den grekiska författaren Aisopos som var
först med att skriva ner den. Hur länge historien har berättats muntligt är det ingen
som vet.
Det var en kall och blåsig aprildag. Vinden ven genom träden, grep tag om
blommorna och spred deras kronblad överallt. Haren stod ett ögonblick på kullen
och vädrade i vinden. Sedan satte han av över fältet, studsande och hoppande, lika
snabb och vild som vinden själv. I utkanten av fältet stod några djur och såg på när
haren kom skuttande mot dem.

”Vad fort han springer”, sa mullvaden.

”Så snabbfotad han är!” ropade åkersorken.
”Och så graciös”, viskade ekorren.
”Jag önskar att jag kunde springa lika snabbt som du”, ropade mullvaden till haren
med beundran i rösten.

Haren blåste upp sig och såg stolt ut.

”Eller hur”, sa han och joggade på stället. ”Ingen är snabbare än jag.”

Någon skrockade hest bakom dem.
”Vem vågar skratta?” fräste haren. Alla vände sig om och fick syn på sköldpaddan, som
långsamt kom kravlande mot dem.
”Du skulle aldrig kunna slå mig!”, sa haren och det ryckte upprört i hans morrhår.
”Jag kan ju alltid försöka”, sa sköldpaddan.
Haren blev stum av förvåning.
”Då säger vi väl det”, sa han till sist med en liten suck.
”Vi ses på exakt samma ställe nästa tisdag. Så får du lite tid på dig att träna. Jag vill ju
trots allt ge dig en chans. Sedan springer vi ikapp över fältet och tillbaka.”

Sköldpaddan skakade på sitt rynkiga huvud. ”Låt oss göra loppet lite längre”, föreslog
han. ”Vi skulle kunna springa genom skogen och längs den slingrande floden, hela
vägen till den stora eken på kullen.”
”Ha!” sa haren. ”Du kommer inte att se röken av mig. Vi ses, sölkorv.” Han sprätte till med
bakbenen och i nästa ögonblick hade han försvunnit bort i det höga gräset.
De andra djuren såg medlidsamt på sköldpaddan och skakade på sina huvuden.
”Din gamla tokstolle”, muttrade de. ”Vad i all världen tänkte du på?”
”Det ska nog ordna sig”, sa sköldpaddan oberört. ”Vänta bara.”

En vecka senare var det dags. Det var en solig och varm dag och alla skogens djur hade
vågat sig fram ur sina gömställen. Nu stod de och trängdes runt startlinjen. Fåglarna
kvittrade glatt i träden och alla kaninungar och ekorrar pep och tjöt när de försökte tränga
sig fram för att få en få en skymt av tävlingsdeltagarna.

Sköldpaddan väntade tålmodigt på att kapplöpningen skulle börja, men haren kunde inte
låta bli att spexa lite för publiken. Han slog volter i luften, studsade hit och dit och visade
förtjust upp sina konster.

En uggla klev fram och höjde ena vingen. ”Nu börjar jag räkna ner”, hoade hon och
försökte göra sig hörd över oväsendet.
”När jag sänker vingen kan tävlingen börja. Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett … ”

Alla djuren hjälpte till med att räkna ner, och när ugglan sänkte vingen sköt haren iväg i ett
moln av damm. Sköldpaddan kravlade framåt några steg, stannade, hostade och fortsatte
sedan långsamt framåt igen.

”Heja sköldpaddan” ropade alla skogens djur. De tyckte så synd om honom. Haren var redan
på väg mot skogen och syntes bara som en liten svart prick i fjärran.

”Jag ska vinna! Jag ska vinna!” sjöng haren där han skuttade fram längs stigen. Vinden
svepte genom hans päls och han kände sig som ett med skogen och vinden och våren, och
det drev honom att springa ännu fortare. Framför honom låg den slingrande floden och på
andra sidan, på kullens krön, stod den stora eken. Haren kastade en blick över axeln, men
sköldpaddan syntes inte till.

”Det här är ju ingen kapplöpning”, fnös han.

”Sköldpaddan har inte en chans. Vad är det för roligt med det?”

Haren saktade ned och slutade springa.

I stället skuttade han fram längs floden en stund.
Han sniffade lättjefullt runt den friska vårluften
och tog in doften av floden och vildblommorna.
Han gäspade och sträckte på sig.

”Jag tar en liten tupplur”, tänkte haren.

”Det kommer trots allt att dröja flera timmar innan sköldpaddan är här. Då kan jag
åtminstone springa ikapp med honom över mållinjen.”

Haren letade upp en skön, varm plats intill stigen, slöt ögonen och dåsade bort i en
behaglig slummer. Och sedan drömde han om alla tävlingar han någonsin hade vunnit och
alla tävlingar han tänkte vinna i framtiden. Under tiden traskade sköldpaddan vidare. Det
gick väldigt långsamt med de korta benen och det tunga skalet, men han fortsatte tålmodigt.
När han kom ut ur skogen var det redan eftermiddag och solen hade börjat sjunka bakom
träden. När han tog sig fram längs den slingrande floden började dagsljuset försvinna. En
underbar solnedgång bredde ut sig över himlen.

”Heja sköldpaddan!” ropade alla djuren framme vid mållinjen. ”Du klarar det!”

Sköldpaddan kostade på sig ett litet leende och började mödosamt ta sig uppför den lilla
kullen.

”Vi förstår inte”, sa mullvadarna och åkersorkarna i kör. ”Var är haren? Vad i hela världen kan
ha hänt med honom?”

”Vem vet?” pep mössen.

”Vi vill att sköldpaddan ska vinna!” ropade kaninerna.
”Se som han kämpar.” Och de tjöt av förtjusning och manade på sköldpaddan.
Åskådarnas rop kom svävande med vinden hela vägen fram till harens öron. De ryckte till.
Haren öppnade ögonen, hoppade upp och såg sig omkring.

”Åh nej!” ropade han. ”Det är ju nästan kväll. Jag har försovit mig. Kapplöpningen!”
Han satte av mot mållinjen och såg till sin förskräckelse att sköldpaddan nästan var framme.
”NEJ!” ropade haren. ”Han får inte vinna. Det får inte ske …”

Haren sprang snabbare än han någonsin gjort i hela sitt liv. Han rusade uppför kullen med
öronen tätt mot huvudet, fast besluten att vinna över sköldpaddan till varje pris. Långsamt,
långsamt närmade sig sköldpaddan mållinjen. Omkring sig hörde han de andra djuren ropa.

”Du är snart framme, sköldpaddan!” och ”Du klarar det!”

Sköldpaddan var redan på väg över mållinjen, sakta men säkert. Det var knäpptyst en lång
stund. Sedan jublade alla djuren och dansade och trängdes runt sköldpaddan. De klappade
honom på skalet och tjöt av glädje.

”Vem hade trott det? Vilken dag! Sköldpaddan vann över haren. Hurra! Hurra!”
Trägen vinner.