3000 ord.

DEL 1

Klockan var 09:52 när mannen som förändrade mitt namn klev in genom dörren, han
var runt 180 centimeter med kort grått hår och en liten grå mustasch. När han satte
sin svarta och bländande rena sko in i kontoret spreds en sådan känsla man inte
riktigt kan förklara, men vem som helst fattade att den inte var positiv. Jag betraktade
honom med stora nyfikna ögon, han såg inte ut som en vanlig människa, nej, denna
man var viktig på ett eller annat sätt. Han hade på sig en gul skjorta med svarta
ränder och ett par gråa byxor. Han luktade sprit blandat med extremt stark och
mycket parfym. Jag kunde inte höra vad han sa till Sarah men han verkade mycket
uppspelt, han dinglade en burk med piller framför hennes ögon medan han pratade.
Till slut pekade Sarah på mig och sa något i stil med ”han kan hjälpa dig”

Mannen kom in i mitt rum och stängde dörren efter sig, han var helt tyst och hade
blicken fastklistrad på mig, jag pekade på stolen för att tyda på att han kunde sätta
sig ned, mannen nickade och drog ut stolen. ”Han är död” viskade han, ”Vem då?”
svarade jag, ”Min bror, Franco Gavinelli”. Det namnet hade förstås alla som bodde i
New York under denna tid reagerat på, hans namn stod i tidningen oftare än
presidentens. Han hade jobbat för maffian och var inblandad i fler mord än vad jag
kan räkna till. ”Låt mig gissa, du vill att jag ska ta reda på vem som mördade
honom?” ”Vem bryr sig om vem som mördade honom, han hade ett dussin män efter
honom, nej jag vill att du ska ta reda på vad Franco upptäckte dagen innan han dog”,
nu var jag extremt nyfiken, detta var inget vanligt, hitta mördaren, fall, nej, detta var
något annorlunda. ”Förklara” svarade jag. ”I förrgår kväll ringde Franco mig, han var
extremt rädd för någon eller något, detta är inte likt min bror, han försöker alltid vara
så macho och orädd han kan, men nu var det något som till och med skrämde
honom. Han inledde samtalet med att säga ”imorgon min bror, imorgon är jag död”
.Jag frågade förstås vad han var inblandad i men han svarade inte, det var nästan
som att han inte hörde mig, eller var intresserad av vad jag hade att säga. ”Öppna
kassaskåpet i min källare, koden är 6192, där hittar du vad du behöver”, jag frågade
återigen vad han menade och att han skrämde mig, ”Du m-måste, du måste” sa han
med gråten i rösten, jag kunde höra att han var nära på att börja gråta, Franco gråter
aldrig. Efter det hörde jag en smäll och samtalet avslutades, i kassaskåpet hittade
jag dessa piller med ditt namn på. Jag vet inte vad för betydelse detta har men jag
hoppades att du kunde försöka lösa vad min bror upptäckt”

Detta var såklart mycket att ta in, mannen ställde sig plötsligt upp, han hade blivit
helt blek, som om han hade sett något ur fönstret bakom mig, men detta var extremt
ologiskt då vi var på den 37 våningen och det enda man såg ur fönstret var himmeln.
Han mumlade något och föll till marken, ”är allt okej?” frågade jag, han svarade inte
utan började krypa bakåt, han ställde sig upp, slet upp dörren och sprang ut. Han
hade lämnat burken med piller på bordet. Först nu slog det mig att jag aldrig fått
mannens namn, jag skulle inte kunna leta upp honom för mer information. Sarah
kom in och frågade om allting var okej, jag nickade och svarade att mannen
förmodligen var galen, men fallet intresserade mig extremt mycket. Jag bestämde
mig för att lägga allt annat åt sidan och fokusera på dessa piller och vad Franco
egentligen upptäckt. Mitt första stopp var min gode vän Josh som var en doktor på
ett litet sjukhus 10 minuter bort. Jag stoppade ned burken i min ficka och skyndade
mig till min bil. Klockan var strax efter 10 så det var såklart fullt med köer. Jag
passade på att inspektera den burk piller jag blivit anförtrodd. Precis som mannen
sagt satt det en lapp med mitt namn på, ”Reymond Kallstro” stod med blå text, det
såg ut som det blivit skrivit snabbt då den såg flummig ut. Jag lade ned burken igen
och försökte fokusera på vägen, men något distraherade mig. Jag tyckte att jag
hörde viskningar komma från bilen, jag stannade för att kolla vad det var som lät, jag
inspekterade hela bilen men hittade ingenting.

Josh var inte till hjälp, han kollade, krossade och tog tester på pillrena men sa tillslut
att de bara var helt vanliga huvudvärkstabletter. Varför skulle huvudvärkstabletter
vara orsaken till en mans död? Jag tog tabletterna och satte mig i bilen, det hade
inte ens gått två minuter innan jag började höra viskningarna igen. Denna gång var
de högre, starkare, jag tyckte att jag kunde urskilja ett ord “svälj”. Min blick vändes
mot tabletterna, skulle jag verkligen svälja en tablett som en död man hittat. Jag
bestämde mig för att det var en dum ide och körde istället tillbaka till mitt kontor.

Efter att försökt hitta ledtrådar hela natten hade jag fastnat. Ingen visste något om
varken pillerna eller om Francos död. Jag hade läst all information om tabletter och
ringt runt till ett dussintal doktorer för att försöka få reda på vad som låg i burken,
men allt var förgäves. Enda sättet för mig att göra framsteg i fallet var att förstå
tabletterna, de var min enda ledtråd. Efter mycket argumentation mot mig själv hade
jag bestämt mig för att svälja en av dem.