Hur har experiment visat på interaktioner mellan mentala bilder och perception?

Goldstein och van Hooff skildrar ett experimentupplägg i vilket experimentdeltagarna

instruerades att ”projicera” visuella bilder av givna föremål på en skärm, samtidigt som
experimentledaren projicierade i princip omärkliga bilder av samma föremål på skärmen.
Trots att deltagarna intygade att de inte hade såg bilderna som projicerades av
experimentledaren överensstämde beskrivningarna av deras mentala bilder med de så gott
som omärkbara bilderna på skärmen, vilket indikerar att deltagarna hade svårt att skilja
mellan de faktiska bilderna och de mentala bilder som de ombads fokusera på. Resultatet – att
synintryck kan påverka hur mentala bilder konstrueras – kan indikera att systemen har tillgång
till samma mekanismer (Goldstein 307–308).

Vissa av de neurofysiologiska resultaten visar paralleller mellan mentala bilder och

perception, och vissa resultat gör det inte. Hur kan dessa motsägelsefulla resultat
förklaras?
Goldstein och van Hooff beskriver fall med dissociationer som går ”i båda riktningar”, det vill
säga fall där lesioner både har resulterat i försämrad perceptionsförmåga och försämrad
förmåga när det gäller att skapa mentala bilder. Samtidigt föreligger det exempel som kan
beskrivas som dubbla dissociationer, det vill säga fall där neurologiska skador har resulterat i
försämrad perceptionsförmåga men bibehållen förmåga att skapa mentala bilder, och tvärt
om; fall där patienter har försämrad förmåga att skapa visuella bilder men med intakt
perceptionsförmåga. (Goldstein et al. 315–16).
Med hänvisning till Behrmann med flera menar Goldstein och van Hooff att detta
skulle kunna förklaras med att mekanismerna är delvis överlappande.
Perceptionsmekanismerna är distribuerade över både lägre – det vill säga visuella kortex –
och högre visuella områden, medan mekanismerna för visuella bilder i huvudsak är
lokaliserade i de högre visuella områdena. Med utgångspunkt i en sådan funktionell
uppdelning blir iakttagelserna som pekar på dubbel dissociation begriplig: skador på lägre
respektive högre visuella områden bör i huvudsak påverka den ena eller andra mekanismen,
med delvis bibehållen funktion för den mekanism vars ”huvudområde” inte är direkt drabbat.
Goldstein och van Hooff påpekar samtidigt att de fall där lesioner har resulterat i att båda
mekanismerna påverkas inte kan förklaras utifrån en sådan modell, och betonar att det krävs
mer forskning för att kunna tolka resultaten mer definitivt (Goldstein et al. 317).

Vad är några skillnader mellan mentala bilder och perception? Vad har de flesta
psykologer kommit fram till om sambandet mellan mentala bilder och perception?

Med utgångspunkt i det förra svaret går det att göra en åtskillnad mellan perceptions- och
bildmekanismerna med utgångspunkt i de processtyper och -riktningar som de tar i anspråk.
Medan perceptionsmekanismen utgår från bottom up-processer som samverkar med top
down-processer (representationen skapas i synkortex för att därefter tolkas i högre visuella
områden) är mekanismerna som är involverade när mentala bilder skapas i grunden top down-
processer (Goldstein et al. 317). Vidare är det tydligt att mentala bilder och perception skiljer
sig åt när det gäller vilka subjektiva upplevelser de resulterar i – medan perception är
automatiskt och stabilt så länge vi betraktar någonting kräver mentala bilder i regel mer av
personen, samtidigt som intrycken är flyktiga. Även om vissa fenomen som sagt är svåra att
förklara råder det ändå någon slags konsensus om att mentala bilder och perception baseras på
samma typ av spatiala mekanismer (318).

Nämn flera anledningar till varför mentala bilder har så kraftfulla emotionella
konsekvenser? Hur kan denna kunskap användas i behandlingen av kliniska diagnoser
såsom PTSD, fobi och depression?
Perceptionssignalerna är tämligen direkta – snarare än att gå via högre regioner, som har med
exekutiva förmågor att göra, som tolkar och bearbetar intrycken, går signaler direkt till
områden som hanterar motivation och emotionell respons. I och med den nära kopplingen
mellan mentala bilder och perception är det rimligt att vi kan ha starka emotionella reaktioner
på dessa också, i jämförelse med exempelvis symboliska eller språkbaserade representationer
(323).
De kan upplevas som mer levande än andra bilder, vilket får dem att kännas verkliga
och trovärdiga. När något känns verkligt dras uppmärksamhet till emotionen, på bekostnad av
andra aspekter som skulle kunna diskriminera. Trots att man kanske vet att det inte är verkligt
är det svårt att inte uppfatta det så i stunden.
En möjlig behandlingsmetod är att konkurrera med bilderna, genom att skapa andra
bilder genom visuospatiala uppgifter. Retroaktiv interferens. Att återaktivera minnen och
genom olika uppgifter störa hur de återkonsolideras. Imagery rescripting. Att återkalla bild
för att därefter förändra den till en positiv form.

Vad är speciellt med mänskligt språk? Reflektera kring varför mänskligt språk är unikt och
vad det används för.
Goldstein och van Hooff utgår från en språkdefinition där språkets kommunikativa aspekter
står i centrum. De fastslår samtidigt att en sådan utgångspunkt riskerar att bli för snäv – även
djur använder läten och andra beteenden för att uttrycka olika inre tillstånd och erfarenheter.
Att mänskligt språk så tydligt skiljer sig från hur andra varelsers kommunicerar med varandra
beror på flera faktorer. Medan andra varelser tycks ha tämligen begränsade
kommunikationsrepertoarer är mänskligt språk oändligt kreativt, på så sätt att språket kan
anpassas för att uttrycka i princip vad som helst. I sammanhanget betonar Goldstein och van
Hooff språkets hierarkiska och regelstyrda struktur, det vill säga att språkets
grundkomponenter kan kombineras för att bilda större enheter, samtidigt som närvaron av
gemensamma språkregler fungerar strukturerande, på så sätt att det möjliggör tolkning och
förståelse (329). Språk utan regler – utan syntax, Brocas afasi (341).
Vidare fastslår Goldstein och van Hooff att behovet av språklig kommunikation tycks
vara universell. Några talande exemplen på detta är att barns språkutveckling är snarlik
mellan kulturer, att döva barn som inte får lära sig ett existerande teckenspråk utvecklar ett
eget kommunikationssystem med tecken, samt att alla språk – även om de skiljer sig
beträffande språkljud och regler – delar flera funktionella grundkomponenter (330).
Kulturbärande – att förmedla idéer, antingen muntligt eller skriftligt. Kontinuitet över
generationer.

Vad är ordöverlägsenhets-effekten? Hur har den demonstrerats?

Ordöverlägsenhetseffekten indikerar att det är enklare att känna igen bokstäver när de
förekommer i ord än när de är ensamma eller i vad Goldstein och van Hooff benämner som
icke-ord. Ordöverlägsenhetseffekten har åskådliggjorts genom experiment där deltagarna har i
uppgift att meddela vilken av två bokstäver de har sett på en viss plats i ett ord, i ett icke-ord,
eller på egen hand. Då bearbetningstiden visade sig vara kortare för betingelsen med riktiga
ord – samtidigt som deltagarna gjorde färre fel – är en rimlig slutsats att bokstäverna inte
bearbetas var för sig, utan att de snarare påverkas av det sammanhang som de framträder i
(333–334).

Vad är semantik? Vad är syntax? Beskriv hur dessa två aspekter av språket har studerats
med hjälp av (a) neurovetenskap och (b) händelserelaterade potentialer.
Semantik syftar till meningars och enskilda ords betydelse, medan syntax är det system som
fastslår regler för hur ord kombineras till meningar (340). Båda aspekterna har undersökts
neuropsykologiskt genom studier av patienter med lesioner i hjärnregioner som är relevanta
för språkproduktion och -förståelse, samt genom olika typer av ERP-studier.
Goldstein och van Hooff skildrar hur Paul Broca och Carl Wernicke under andra
halvan av 1800-talet identifierade hjärnregioner som svarar mot syntaxrelaterade respektive
semantiska förmågor. Det område i frontalloben som sedermera kom att kallas Brocas area
tycks vara kopplat till meningars struktur, till syntaxförmågor. Patienter med skador på
området får svårt att konstruera sammanhängande meningar, samtidigt som de också har svårt
att tolka meningar i vilka ordföljden ger flertydiga tolkningsmöjligheter. Det område i
temporalloben som kallas Wernickes area tycks vara kopplat till förståelse av meningar och
enskilda ord, till semantiska förmågor, vilket resulterar i att patienter med skador på området
får stora svårigheter både med att producera begripliga ord och meningar, men också med att
förstå både tal och skrift (341).
Vid ERP-studier har forskare identifierat olika sorters respons när experimentdeltagare
utsätts för språkliga anomalier, närmare bestämt vid brott mot antingen semantiska eller
syntaxrelaterade regler. Goldstein och van Hooff konstaterar att det faktum att semantiska och
syntaxrelaterade konstigheter ger olika typer av utslag passar väl in med de
neuropsykologiska observationerna, och redogör för en studie som har observerat att patienter
med skador på frontal- respektive temporallobsområden också påvisar lägre aktivering av
associerad ERP-respons (341–342). Med andra ord visar de neuropsykologiska försöken och
ERP-studierna att semantik och syntax bearbetas på olika platser i hjärnan, samt att denna
bearbetning sker på olika sätt (350).
Eysenck: Språkförståelse, arbetsminne som förutsättning: hålla ord aktiva för syntax- och
semantisk analys (E: 124).

Vad är Sapir-Whorf-hypotesen? Beskriv experimentet om färguppfattning som stödjer

denna hypotes. Beskriv även bevisen som tyder på att hypotesen kanske bara gäller för
ena sidan av synfältet.

Enligt Sapir-Whorf-hypotesen kan språk påverka hur människor tänker, det vill säga att
kulturella skillnader i språkuppbyggnad och -struktur får effekter på kognitiv nivå. Goldstein
och van Hooff konstaterar att evidensläget för hypotesen var svagt när den först presenterades
under 1950-talet men att olika experimentresultat har förändrat detta.
Premissen för en av de studier som har genomförts för att testa hypotesen är att det
ryska språket har olika benämningar för vad som i det engelska språket benämns som olika
blå nyanser. Det som i det engelska språket definieras som färger på samma skala (ljus-
respektive mörkblått) definieras på ryska som olika färger (goluboy respektive siniy). Utifrån
detta testades rysk- respektive engelskspråkiga deltagares färguppfattning, i ett experiment där
deltagarna fick i uppgift att indikera vilken av två blåfärgade fyrkanter som matchade färgen
på en tredje fyrkant. De ryskspråkiga deltagarnas reaktionstid var snabbare i de fall där
testfyrkanternas färg tillhörde olika språkliga kategorier, jämfört med de fall där de
klassificerades likadant. Motsvarande skillnad i reaktionstid återfanns inte bland de
engelsktalande deltagarna, vilket kan tolkas som att det är mer sannolikt att stimuli uppfattas
som olika om de tillhör olika språkliga kategorier (Goldstein et al. s. 361–362).
I en annan studie utgick forskarna från att det är möjligt att det finns en skillnad i hur
hjärnhalvorna bearbetar färg, mot bakgrund av att språkbearbetning är lokaliserat till regioner
i hjärnans vänstra sida. I och med att hemisfärerna tar emot och bearbetar visuell input från
det motsatta synfältet är det därmed tänkbart att det finns en högre känslighet för
kategoriskillnader som presenteras i den högra delen av synfältet, gentemot det vänstra.
Forskarna undersökte detta genom att presentera färgstimuli i olika delar av synfältet och
identifierade genom detta en skillnad som var i linje med deras alternativhypotes:
reaktionstiden var snabbare för kategoriskillnader när de presenterades i höger synfält, och
därmed bearbetades av vänster hjärnhalva (Goldstein et al. 363-364).

Vad är den grundläggande principen bakom gestaltpsykologins syn på problemlösning?

Beskriv hur följande problem illustrerar denna princip, och vad dessa problem även visar
om problemlösning: cirkel (radie)-problemet; stearinljusproblemet; två-snöre-problemet;
vattenkanne-problemet.
Gestaltpsykologins syn på problemlösning utgår från en princip om att människor skapar inre
representationer av det problem som de försöker lösa, och att själva
problemlösningsprocessen därefter involverar omorganisering eller -strukturering av
problemrepresentationen. I och med att alla personer inte representerar problem likadant, och
då omorganiseringen av den initiala representationen kan ske på oändligt många olika sätt,
kan våra problemlösningsstrategier och -förmågor skilja sig åt i flera avseenden (369).
Cirkelproblemet exemplifierar betydelsen av representation och omstrukturering av
problem för vår förmåga att nå möjliga lösningar. Såsom problemet är presenterat är det
enkelt att representera den kritiska formen i figuren som en triangel: om den i stället
representeras som del av en rektangel framgår det tydligt att rektangelns diagonal är
densamma som cirkelns radie, vilket ger lösningen på problemet. Genom att omstrukturera
representationen, genom att uppfatta objektet på ett nytt sätt, kan vi med andra ord komma
fram till en lösning (370).
Stearinljusproblemet exemplifierar ett potentiellt hinder i problemlösningsprocessen,
som gestaltpsykologerna benämner funktionell fixering: vår tendens att uteslutande fokusera
på hur ett objekt vanligtvis används eller fungerar. I experimentet instruerades deltagarna att
fästa ett stearinljus på en anslagstavla, så att det kan brinna utan att det droppar stearin på
golvet. Utöver stearinljus blev deltagarna tilldelade häftstift och tändstickor. Den ena av två
grupper fick sitt material i en liten låda, medan den andra gruppen fick materialet presenterat
separerat från lådan. Den första gruppen hade svårare att lösa problemet än den andra
gruppen, vilket kan förklaras utifrån teorin om funktionell fixering: när lådan presenterades
som en behållare krävdes det mer för att komma fram till att den också kunde användas som
ljushållare (375).
Två-snöre-problemet illustrerar på ett liknande sätt hur funktionell fixering kan
uttryckas. Deltagarna fick i uppgift att knyta ihop två snören som hängde från taket, på
tillräckligt stort avstånd för att det skulle vara omöjligt genom att bara sträcka sig från den ena
positionen till den andra. Till sin hjälp hade de en tång, som för att lösa problemet behövde
användas som en tyngd för att skapa en pendel av det ena snöret. Att deltagarna hade svårt att
komma fram till lösningen kan förklaras utifrån deras uppfattningar om vad ett lämpligt
användningsområde för en tång kan tänkas vara, vilket premierar vissa tillvägagångssätt
framför andra (376).
Sådana på erfarenhetsbaserade tillvägagångssätt benämns i sammanhanget som
”mental sets”. I vattenkanneproblemet framgår det att det går att utveckla sådana vanemässiga
strategier i själva problemlösningssituationen. I experimentet som illustrerar detta får
experimentgruppen öva på att utföra en viss typ av problemlösningsmetod, som är tillämpbar
på medelsvåra överföringsuppgifter. När de efter ett antal sådana uppgifter presenteras för
enklare uppgifter, i vilka tillvägagångssättet är onödigt krångligt, tenderar de att ändå använda
den inövade metoden. Kontrollgruppen, som inte utför de första uppgifterna, tenderar i stället
att lösa de enklare uppgifterna med en mer direkt metod, som inte kräver omotiverade
mellansteg. Experimentgruppens inövade problemlösningsstrategi, deras ”mental set”, blev
med andra ord kontraproduktivt i sammanhanget, vilket tillsammans med de tidigare
exemplen illustrerar hur framgångsrik problemlösning kräver ett visst mått av kognitiv
flexibilitet (378).
Vad är insikt, och vilka bevis finns det för att insikt faktiskt inträffar när människor löser
ett problem?
Flera av de ovanstående exemplen illustrerar en annan huvudkomponent i hur
gestaltpsykologer förhåller sig till problemlösning. De menar att omstruktureringsprocessen
involverar insikt, det vill säga en plötslig förståelse av hur ett problem bör lösas (370). I
relation till cirkelproblemet kan omstruktureringen (att se formen som en rektangel i stället för
en triangel) medföra insikt; i två-snöre-problemet kan försöksledarens intervention (när denne
medvetet sätter det ena snöret i rörelse) ögonblickligen få deltagaren att se lösningen framför
sig.
Om insikt är ett reellt fenomen är vissa prediktioner rimliga: i uppgiftstyper som ger
tydliga lösningar om problemrepresentationen omstruktureras borde deltagarnas känsla av att
närma sig en lösning vara icke-linjärt, medan deltagarnas känsla av att närma sig en lösning
borde vara mer linjärt i uppgifter som kräver ett mer metodiskt tillvägagångsätt. Experiment
där deltagarna vid jämna intervall fick skatta hur nära de är att lösa ett aktuellt problem har
indikerat just detta – att de vid vissa uppgiftstyper drabbades av en plötslig förståelse av hur
problemet borde lösas (372).
I ett annat experiment fick deltagarna skatta olika uppgiftsbeståndsdelar, utifrån hur
viktiga de uppfattade att beståndsdelarna var för att lösa uppgiften. Deltagarna var indelade i
olika grupper, där ena gruppen fick implicita ledtrådar angående vilka beståndsdelar som var
viktiga, medan den andra gruppen inte fick några sådana ledtrådar. Resultatet var i linje med
prediktionen: gruppen som fick implicita ledtrådar närmade sig uppgiftslösningen på ett mer
linjärt sätt än den andra gruppen, som snarare påvisade den typen av plötsliga insikt som
teorin predicerar (373).

Vad är den grundläggande idén bakom analog problemlösning?

Analog problemlösning handlar om att applicera erfarenheter från en tidigare
problemlösningssituation på ett nytt problem. För att tillvägagångssättet ska vara tillämpbart
måste det därmed finnas tillräcklig överförbarhet mellan källproblemet (”source problem”, det
tidigare problemet) och målproblemet (”target problem”, det nuvarande problemet) vad gäller
problemens strukturella egenskaper, det vill säga de underliggande principer som styr vilka
lösningar som är ändamålsenliga (385-390).

Vad är en expert? Vad är några skillnader mellan hur experter och icke-experter går
tillväga för att lösa problem?
Goldstein och van Hooff definierar experter som personer som – efter lång träning och
mycket praktisk erfarenhet – är socialt erkända att ha mycket goda kunskaper eller förmågor
inom ett visst fält. Utöver, eller som en konsekvens av att experter har omfattande kunskap
inom sina respektive fält tycks det också vara så att expertkunskapen dessutom är strukturerad
annorlunda, i jämförelse med den kunskap som nybörjare inom ett fält har tillägnat sig.
Goldstein och van Hooff redogör för en studie i vilken fysikprofessorer och nya
fysikstudenter fick i uppgift att gruppera problem, med utgångspunkt i deras likheter. Medan
experterna baserade sina kategoriseringar på vilka underliggande principer som de enskilda
problemen utgick ifrån gjorde studenterna sina indelningar utifrån mer ytliga egenskaper.
Som nybörjare inom ett fält har man med andra ord relativt osammanhängande och löst
sammansatta kunskapsscheman. Som expert närmar man sig i stället stora, sammanhängande
kunskapsmängder, som organiseras med utgångspunkt i de olika delarnas underliggande och
överlappande principer (393-394).

Beskriv hur följande kan orsaka fel i resonemang: tillgänglighetsheuristik; illusionära

korrelationer; representativitetsheuristik.
Tillgänglighetsheuristisk är människors tendens att utgå från att uppgifter och händelser som
det är enkelt att erinra sig om också är mer sannolika, i jämförelse med företeelser som inte är
lika tillgängliga i minnet. Mekanismen kan exempelvis få oss att övervärdera händelser och
fenomen som har hög exponeringsgrad i sociala medier eller på TV (410).
Illusionära korrelationer är en form av tillgänglighetsheuristik varigenom människor
överskattar styrkan på en korrelation, eller uppfattar att det föreligger en korrelation mellan
två fenomen när det i själva verket inte gör det. Mekanismen kan bidra till utformandet av
stereotypa uppfattningar, på så sätt att vår selektiva uppmärksamhet tillgängliggör vissa
karaktärsdrag eller beteenden på bekostnad av andra, varför vi då också tenderar att betrakta
dem som mer sannolika och i förlängningen representativa (411–412).
Representativitetsheuristik är en bedömningsgenväg varigenom sannolikheten för en
händelse eller uppgift bedöms utifrån hur väl den påminner om en annan händelse eller
uppgift. Mekanismen kan bli problematisk då den riskerar att få oss att bortse från annan
information, såsom frekvensfördelningar av egenskaper på populationsnivå, och därmed
basera omdömen på stereotypa idéer och förutfattade meningar (412-413).

Vad är konjunktionsregeln? Beskriv experimentet som involverar Linda bankkassörskan

och ange hur det relaterar både till representativitetsheuristiken och konjunktionsregeln.
Konjunktionsregeln fastslår att sannolikheten för två sammansatta händelser inte kan vara
högre än sannolikheten för någon av händelsens enskilda delar. I exemplet som rör
bankkassörskan beskrivs Linda i termer som får läsaren att associera henne med socialt
engagemang och politisk aktivism, varefter läsaren får i uppgift att avgöra om det är mer
sannolikt att hon arbetar som bankkassörska, eller om det är mer sannolikt att hon arbetar som
bankkassörska och är aktiv feminist. I sammanhanget är lätt hänt att bryta mot
konjunktionsregeln och begå ett representativitetsheuristiskt felslut: utifrån beskrivningen
ligger det nära till hands att tänka att Linda är aktiv feminist och därmed utgå från att den
sammansatta profilen är mest sannolik. Den sammansatta profilen bankkassörska+feminist
kan dock inte – utifrån konjunktionsregeln – vara mer sannolik än den enskilda profilen, där
Linda enbart klassificeras som bankkassörska (413).

Vad är övertygelsebias? Hur har detta undersökts i sammanhanget av deduktivt

resonemang?
Övertygelsebias är människors benägenhet att uppfatta syllogismer, logiska slutledningar,
som giltiga om de har trovärdiga slutsatser. En trovärdig slutsats kan med andra ord få oss att
bortse från logiska felslut (419). Goldstein och van Hooff redogör för ett experiment i vilket
deltagarna fick ta ställning till om slutledningar, som antingen hade trovärdiga eller föga
trovärdiga slutsatser, var giltiga eller inte. Resultatet kan sägas illustrera fenomenet på två
olika sätt. Dels hade deltagarna svårare att kategorisera giltiga slutledningar som giltiga, om
slutsatserna inte var trovärdiga i jämförelse med om de var det: trots att slutsatsen följde
logiskt från premisserna svarade en betydande andel av deltagarna att slutledningen inte var
giltig. Dels tenderade deltagarna att i hög utsträckning felaktigt kategorisera ogiltiga
slutledningar som giltiga, om slutsatserna var trovärdiga, samtidigt som bara ett fåtal ogiltiga
slutledningar kategoriserades som giltiga, om de hade slutsatser som inte var trovärdiga (419).
Vad visar resultaten av experiment som har använt ”verkliga” versioner av Wasontestet
med fyrkortsproblemet om hur kunskap om regler och tillståndsscheman kan vara
inblandade i att lösa detta problem?
Deltagare som utsätts för mer naturalistiska versioner av Wasontestet presterar i regel bättre
än de som utsattes för den ursprungliga, mer abstrakta uppgiftsdesignen. Goldstein och van
Hooff återger några olika förslag på hur diskrepansen kan tolkas. En möjlighet är att vi tänker
med utgångspunkt i ”pragmatiska scheman”, det vill säga att kunskap om olika regelsystem
hjälper oss att strukturera våra tankar och handlingar. I sammanhanget kan
”tillståndsscheman” som kopplar samman handlingar med specifika villkor vara vägledande:
testdeltagaren kan, beroende på hur uppgiften är utformad, utgå från kunskap om verkliga
situationer och har därmed enklare att fokusera på de delkomponenter som är relevanta för att
falsifiera det aktuella påståendet (426).
I en av de studier som Goldstein och van Hooff hänvisar till försökte forskarna
synliggöra den effekt som borde följa om tillståndsscheman hjälper oss att lösa den här typen
av problem. Genom att ge olika instruktioner till deltagargrupperna – den ena gruppen
behövde avgöra om särskilda ord var listade, medan den andra gruppen utförde samma
uppgift, men med utgångspunkt i att de utfärdade fiktiva tillstånd – aktiverade de den andra
gruppens regelföljande tillståndsscheman, vilket resulterade i en markant skillnad vad gäller
hur väl de löste uppgiften (426).

Vad är det grundläggande antagandet för teorin om förväntad nytta till beslutsfattande?
Vilka är några exempel på situationer där människor inte beter sig för att maximera
utfallet, som teorin om förväntad nytta föreslår?
Teorins grundläggande antagande är att människor – förutsatt att all relevant information är
tillgänglig – fattar beslut som maximerar den förväntade nyttan. Vi antas med andra ord välja
de utfall som är linje med våra målsättningar, utifrån övervägningar där olika
preferensbaserade väntevärdesberäkningar ställs mot varandra (429).
Goldstein och van Hooff redogör för flera exempel som indikerar att vi inte alltid beter
oss i linje med teorin om förväntad nytta. Flera studier pekar på att människor är relativt
dåliga på att bedöma sannolikheter, och att vi därmed har uppenbara brister när det kommer
till att beräkna den förväntade nyttan i en given situation. Ett konkret exempel på detta är den
studie som utfördes av Denis-Raj och Epstein. Deltagarna fick veta att de vann pengar om de
lyckades dra en röd godisböna ur en skål. Den ena skålen innehöll tio bönor, med en
vinstchans på 10 %, medan den andra skålen innehöll hundra bönor, med en vinstchans på 7
%. Trots att deltagarna kände till sannolikhetsfördelningen valde många det andra alternativet,
vilket de förklarade med att det kändes som att de hade bättre chans att vinna när de såg fler
röda bönor, än när de såg färre (430).
Det är med andra ord tydligt att vi påverkas av mer än bara sannolikhetsberäkningar
och nyttouppskattningar när vi fattar beslut. Ett ytterligare exempel på detta tar Goldstein och
van Hooff från TV-programmet Deal or No Deal, där analyser av deltagarnas spelbeteenden
har visat att graden av risktagande påverkas av hur bra det går i spelet. Deltagare som har
uteslutit dåliga alternativ och som därmed har relativt stor chans att få en stor vinst tenderar
att spela mer försiktigt än deltagare som har uteslutit höga spelsummor och som därmed har
oddsen emot sig. En möjlig tolkning är att deltagarnas emotionella reaktioner påverkar deras
spelbeteende: för att undvika de negativa känslor som följer av att förlora (på TV…) är
deltagarna benägna att ta risker som inte är ekonomiskt rationella (432).

Vad är förväntade känslor? Beskriv hur förväntade känslor är relaterade till riskaversion.
Beskriv experimentet av Kermer et al. (2006) (inklusive resultat) där deltagare bedömde sin
förväntade lycka före hasardspel och deras faktiska lycka efter att resultaten var kända.

Förväntade känslor är de emotioner vi förväntar oss att vi kommer att uppleva som följd av ett
visst utfall. Det ovanstående exemplet med spelbeteenden är ett tydligt exempel på detta, där
vi kan utgå från att deltagarna i TV-programmet gör bedömningar av hur de positiva
känslorna som de kan känna i en vinstsituation står i relation till de negativa känslorna som de
kan känna i en förlustsituation (433).
Goldstein och van Hooff beskriver hur förväntade känslor spelar in i hur benägna
människor är att undvika risker. De återger ett experiment i vilket deltagarna tilldelades 5
dollar och därefter hade 50 % chans att vinna ytterligare 5 dollar, men också 50 % risk att
förlora 3 dollar. Deltagarna fick därefter skatta sin upplevda glädje och förutse hur deras
sinnestillstånd skulle förändras om de vann eller förlorade. Resultatet indikerade att de
överskattade den negativa effekten av att förlora, medan den förväntade effekten av att vinna
ungefär var i linje med deltagarnas prediktioner. Goldstein och van Hooff menar att en möjlig
förklaring till detta är att deltagarna på förhand inte tog hänsyn till att en förlustsituation kan
aktivera olika copingstrategier, vilket i sammanhanget skulle kunna innefatta att fokusera på
de trots allt har fått en nettovinst på 2 dollar (434).

Vad bestämmer riskaversion och risktagande, och hur är detta associerat med
framingeffekten?
Tversky och Kahneman menar att människor i regel använder sig av riskaversionsstrategier
när det kommer till beslut som presenteras i termer av vinst eller förtjänst, medan risktagande
strategier är vanligare i relation till beslut som presenteras i termer av förlust. Det exempel
som presenteras är formulerat som en hypotetisk policystrategi, där parvis presenterade
alternativ är identiska men där inramningen (hur många människoliv som kommer att räddas
respektive hur många människor kommer att dö) skiljer sig åt, vilket resulterar i en skillnad i
svarsfördelning och därmed i riskbenägenhet (439–440).
 Fenomenet – att inramningen påverkar beslutsprocessen – beskrivs som
framingeffekten: beroende på hur en beslutssituation är presenterad framhävs vissa aspekter på
bekostnad av andra, vilket inverkar på vilka beslutsstrategier som är uppfattas som tillämpliga
i en given situation (440).

Vad är det tvåsystemssättet perspektiv på tänkande? Se till att du förstår egenskaperna hos
System 1 och System 2 och hur deras funktion relaterar till de olika fenomen som har
beskrivits i detta kapitel.
Perspektivet tar fasta på att människors tänkande tycks kunna sammanfattas i enlighet med två
olika system: dels ett automatiskt, snabbt och intuitivt system; dels ett långsammare, mer
reflekterande och viljestyrt system. Det första systemet, ”system 1”, bearbetar mycket av de
intryck och sköter mycket av den beslutsfattning som är vardaglig och mer eller mindre
automatisk. Den intuitiva bearbetningen kan med andra ord sägas vara en förutsättning för att
vi inte ska bli kognitivt överbelastade: vi behöver inte kontrollera alla enskilda tankar och
handlingar men har samtidigt möjlighet att övergå till det andra systemet, ”system 2”, i
situationer som kräver mer fokuserad uppmärksamhet (442).
Flera av de kognitiva genvägar som har diskuterats tidigare – såsom
tillgänglighetsheuristik, illusionära korrelationer, representativitetsheuristik och
övertygelsebias – kan beskrivas som följder av system 1-bearbetning, det vill säga
sammanhang där tumregler och tidigare erfarenhet ger intuitiva svar eller automatiska
värderingar, som visserligen vara tillämpbara i vissa sammanhang, men som i andra lägen kan
resultera i logiska felslut och förutfattade meningar (443)