Seminarium - förvaltningsrätt

Innehållsförteckning
Allmän förvaltningsrätt................................................................................................................................ 1

Migrationsrätt.............................................................................................................................................. 6

Tvångsvård................................................................................................................................................. 14

Offentlighet och sekretess........................................................................................................................... 15

Sekretess..................................................................................................................................................... 16

Speciell förvaltningsrätt – hälso – och sjukvård.........................................................................................17

Allmän förvaltningsrätt
Uppgift 1a
Gina och Moa studerar på universitetet. De beklagar sig över att det är så svårt att finna information till en
promemoria som ska skrivas under vårterminen. Ginas och Moas vän, Sofie, säger att de säkert kan finna svar genom
att fråga Myndigheten. Gina och Moa blir väldigt tacksamma för rådet och beslutar sig för att omedelbart besöka
Myndigheten. När de kommer fram till Myndigheten sitter det en lapp på entrén. På lappen står det att Myndigheten
håller stängt för tillfället men att allmänheten kan kontakta dem per telefon. Vännerna går hemåt för att ladda
mobilerna och ringer sedan upp Myndigheten.

Den person på Myndigheten som tar emot Ginas samtal tycker att Gina låter som en rättshaverist. Personen förklarar
att den information Gina söker finns på Myndighetens hemsida och lägger sedan på. När vännerna inte hittar
informationen på Myndighetens hemsida bestämmer sig Moa för att ringa upp Myndigheten på nytt. Personen som
svarar tycker att Moa verkar trevlig och besvarar utförligt Moas frågor. Under vårterminen ringer Gina och Moa
Myndigheten flera gånger i veckan, de begär också att få ta del av en stor mängd handlingar.

Situationen på myndigheten är ansträngd och de anställda har börjat tröttna på Gina och Moa. De bestämmer sig
därför för att sluta besvara deras telefonsamtal och hänvisar vännerna till Myndighetens reception. Gina och Moa
tycker att Myndigheten brister ur servicehänseende, vad anser du? Kommentera fallet ur ett förvaltningsrättsligt-
och grundlagsskyddat perspektiv.

Det framgår av frågan att det gäller en förvaltning, således är förvaltningslag (2017:900) tillämplig enligt 1 § FL.

Gällande lappen på dörren:

Det framgår av frågan att det finns en lapp på entrén som anger att det är stängt för tillfället men att de går att kontakta dem
på telefon. Den tidigare förvaltningslagen (1986:223) angav att en myndighet ska ha öppet under minst två timmar varje
helgfri måndag – fredag. I den nu gällande förvaltningslagen finns inget minimikrav på öppethållande, men av 7 § FL
framgår att en myndighet ska vara tillgänglig för kontakter med enskilda och informera om hur och när sådana kan tas.
- Prop. 2016:180 s. 68  regleringen ska hållas neutral i förhållande till den digitala förvaltningen. Bör alltså vara
okej att inte hålla öppet?
Man kan inte bara stänga en myndighet hur som helst. 2 kap TF, om rätten att ta den av allmänna handlingar. En myndighet
måste vara öppen fysiskt för att man ska kunna ta del av allmänna handlingar. Man har rätt att gå till myndigheten för att
kunna ta del av handlingar på plats. Det kostar att ta ut kopior, men gratis på plats. 7 § i FL hänvisar till 2 kap TF, i 2 kap 1 §
TF anges att var och en har rätt att ta del av allmänna handlingar

Svårt att hitta information på hemsidan:

Att det är svårt att hitta den informationen de behöver för sin promemoria på Myndighetens hemsida, detta kan anses gå emot
att kontakten med enskilda från Myndighetens håll ska bara smidig och enkel enligt 6 § 1 st. FL. Av 9 § FL ska
handläggningen vara snabbt, enkelt och kostnadseffektivt.

Bemötandet:
Serviceskyldigheten framgår av 6 § FL, myndigheten ska se till att kontakterna med den enskilda blir smidiga och enkla
enligt 1 st. Att Myndigheten var otrevlig och inte hjälpte till när Gina ringde upp kan anses gå emot serviceskyldigheten
eftersom de inte lämnar sådan hjälp att hon kan ta tillvara sina intressen, detta enligt 2 st. Att myndigheten sedan behandlar
Moa bättre bör också kunna angripas på något sätt. Det kan kanske anses bryta mot att en myndighet i sin verksamhet ska
agera sakligt och opartiskt enligt 5 § 2 st. FL. Här bör även allas likhet inför lagen beaktas, detta framgår av 1 kap 9 § RF.

Brister i servicehänseendet:
Att Myndigheten slutar vara i telefon när Gina och Moa ringer kan anses brista i tillgängligheten. Tillgängligheten behandlas
i 7 § FL. Detta bryter mot serviceskyldigheten i 6 §. Är det samma upprepande frågor är man inte skyldig att ge en utförlig
förklaring varje gång. Situationen är ansträngd  man får inte hänvisa till resursbrist för att inte svara.

Uppgift 1b
Serviceskyldigheten i 6 § förvaltningslag (2017:900) är inte obegränsad. Ange två eller flerexempel där en myndighet
bör eller kan avstå från att hjälpa en enskild som kontaktat myndigheten.
- En myndighet bör ej ge rådgivning av sådant slag som privata ombud med juridiska specialkompetens, man ska
alltså inte svara på frågor som kräver omfattande rättsutredning.
- Serviceplikten gäller bara frågor som gäller myndighetens verksamhetsområde.

Uppgift 2a
Vilka sakprövningsförutsättningar måste den som önskar anhängiggöra ett ärende hos en förvaltningsmyndighet
uppfylla?

Sakprövningsförutsättningar är det som krävs för att en myndighet ska göra en prövning i sak. Detta förutsättningar är att
man har vänt sig till rätt myndighet, initiativtagaren måste ha varit saklegitimerad. För att vara saklegitimerad måste ärendet
angå han eller henne. Det finns vissa krav finns på framställningen, 19 § anger vad framställningen ska innehålla. Samma
fråga får inte vara under behandling på samma instans. Får inte sedan tidigare vara rättskraftigt avgjort.

19 § FL:
o Rätt person  Dela att saken ska berör den. Eller att man har processbehörighet. Har man en förmyndare
är det den som ska föra talan, vid barn är det oftast vårdnadshavaren, man kan ha en ställföreträdare. Man
kan även ha ombud eller biträde.
o Rätt myndighet  vad händer om man skickar till fel myndighet? Man ska enligt serviceskyldigheten i 6
§ FL hänvisa och skicka handlingarna till rätt myndighet.
o Formkrav  skriftligt, yrkandet: vad man önskar få gjort. Vad man vill att beslutet ska innebära.
Kontaktuppgifter.
o Rätt tid 

Vad innebär det för myndigheten om man uppfyller dessa förutsättningar? Man får ett utredningsansvar. Myndigheten är
skyldig att fatta ett beslut. Man ska pröva det materiellt.

När ska man bekosta ombud själv:

- Ska man göra något enligt FL så får man själv bekosta kostnaderna själv.
- När man har rätt enligt lag enligt ombud, då är detta något som rätten utser och något som staten bekostar. Tex.
psykiatrisk tvångsvård.

Uppgift 2b
Nils och Samir är grannar sedan flera år tillbaka. En dag när Nils och Samir träffas för att fika säger Nils att han
skulle behöva hjälp med de vardagliga sysslorna i hemmet eftersom han börjar bli till åren. Samir har dessvärre inte
själv möjlighet att hjälpa Nils i den utsträckningen som skulle krävas eftersom han driver ett framgångsrikt företag
och arbetar sju dagar i veckan.

Samir vet om att Nils inte är särskilt handlingskraftig och bestämmer sig därför för att hjälpa Nils genom att
kontakta myndigheterna åt honom. Eftersom Samir inte vet exakt vad Nils behöver hjälp med lämnar han önskan
relativt öppen, han är dock noggrann med att poängtera att Nils behöver mycket hjälp. Samir är inte heller säker på
vart ansökan ska skickas men resonerar som så att myndigheten antagligen skickar ansökningen vidare om den mot
förmodan skulle skickats fel.

Du arbetar som handläggare på den myndighet dit ansökan har adresserats. Hur hanterar du ärendet?

Inom serviceskyldigheten som framgår av 6 § FL framgår att om man kommer till fel myndighet, har myndigheten som
ärendet kommit till skyldighet att hänvisa rätt och skicka handlingarna till rätt myndighet. Så hade ärendet kommit till fel
myndighet hade jag hänvisat rätt och skickat handlingarna till den myndighet dit de ska.

Samir är inte saklegitimerad och kan därför inte vinna materiell anhängighet. Men myndigheten kan pröva ärendet ex officio.
Myndigheten tar upp ärendet av sig själv och vinner publik anhängighet.
Ombud och biträde behandlas i 14 – 15 § § FL. Som Myndighet har man rätt att begära att ett ombud styrker sin behörighet, i
detta fall Samir. Vad en fullmakt ska innehålla och föreläggande om fullmakt föreskrivs i 15 1 st. § FL. Den ska innehålla
uppgift om ombudets namn och uppdragets omfattning. Som handläggare hade jag enligt 14 – 15 § § IL begärt att se en
fullmakt. Ett ombud kan enligt 15 § 1 st. styrka sin behörighet antingen muntligt eller skriftligt.

Om Nils inte vill att Samir ska vara ombud. Vad händer då? Samir har inte saklegitimation. Då får man avskriva ärendet,
eller fatta beslut att det inte finns fullmakt, inte sökt osv. Nils personliga medverkan måste ju även inkluderas eftersom vi
bara kommer åt informationen genom Nils.

- 20 § - åtgärder för att rätta till brister i en framställning  begära att framställningen kompletteras.

Uppgift 3a
Eskil har förlorat sin anställning. I väntan på att få en ny tjänst bestämmer sig Eskil för att se över om han kan ha
rätt till något bidrag som skulle kunna underlätta i den ekonomiska knipa han befinner sig i. Eskil blir lättad när han
ser att det finns vissa bidrag som skulle kunna hjälpa honom. Eskil skickar omedelbart in en ansökan.

Några dagar senare får Eskil ett brev. I brevet står det att det saknas information i ärendet och att Eskil måste
återkomma med denna för att myndigheten ska kunna pröva ansökningen. Eskil har inte tillgång till internet och kan
därför inte skicka den efterfrågade informationen per mejl. Att ta sig till biblioteket för att skriva ut informationen
och sedan skicka den med posten skulle ta flera dagar. Eskil inser att det bästa alternativet är att ringa upp
myndigheten och muntligt redogöra för den information som saknats.

Handläggaren som besvarar Eskils samtal förklarar att de inte under några omständigheter kan ta emot muntlig
information och att Eskil får anstränga sig lite mer om han vill ha ekonomisk hjälp. Efter samtalet med handläggaren
bestämmer sig Eskil för att åka in till stadens bibliotek i slutet av veckan för att skriva ut de papper handläggaren
behöver. Eskils inplanerade besök till biblioteket blir däremot aldrig av eftersom det dagen efter telefonsamtalet
kommer ett brev där det står att ärendet inte ska tas upp till prövning. Utred ärendet ur ett förvaltningsrättsligt
perspektiv. Kan en ansökan avvisas med anledning av att det saknas underlag? Bör myndigheten eller den enskilde
förse myndigheten med underlag?

19 § FL anger vad en sakframställan ska innehålla. Om en framställning är ofullständig eller oklar ska man enligt 20 § FL i
första hand hjälpa den enskilde att göra rätt till inom ramen för den allmänna serviceskyldigheten som framgår av 6 § 2 st.
FL. Av 20 § 2 st. FL framgår att man kan förelägga komplettering eller förtydligande av sin framställning. Detta har
myndigheten begärt från Eskil. Men ansökan avslås sedan eftersom Eskil inte tillåts lämna uppgifter muntligt, och inte hinner
skicka in kompletteringen per post. Man får anta att det är omfattande saker som Eskil ska inkomma med.

Muntliga uppgifter:
9 § 2 st. anger att huvudregeln är att handläggningen ska vara skriftlig, men myndigheten får besluta om att handläggningen
helt eller delvis ska vara muntlig om det inte är olämpligt. 24 § FL anger när en enskild part får lämna uppgifter muntligt,
myndigheten ska ge parten tillfälle till det om det inte framstår som obehövligt. Lämnar man en uppgift muntligt och denna
uppgift är av betydelse ska det i sin tur dokumenteras enligt 27 § FL. Det bör nämnas gällande ekonomiskt bistånd att man
ofta behöver handlingar i skriftlig form.

Att beslutet avslås

När man skickar ut en kompletteringsbegäran ska det specificeras vad man behöver, man ska även sätta en tidsgräns
(vanligtvis 3 veckor), man ska även ange vad som sker om man inte inkommer med dessa saker. Denna tidsgräns framgår
inte av lagtext  det är generellt sätt så.

Innan en myndighet fattar beslut i ett ärende ska myndigheten enligt 25 § FL underrätta den som är part i ärendet. Hur
underrättelsen av beslutet ska se ut framgår av 33 § FL. (Delgivning enligt delgivningslag 2010:1032).

En ansökan får inte avslås på grund av att det saknas material, detta är inom serviceskyldigheten som framgår av 6 § FL.
Myndigheten har brustit i sin serviceskyldighet.

Uppgift 3b
Vilka utredningsmedel kan myndigheterna använda sig av? Hade något speciellt utredningsmedel kunnat användas i
uppgift 3a?

Man kan begära yttrande eller remiss enligt 26 § FL från en annan myndighet eller en enskild, även upplysningar från andra
myndigheter. Detta är normalt endast vägledande och inte bindande. Man kan även vidta andra åtgärden som att göra tillsyn,
besiktning och hembesök.

Vad som är ett lämpligt utredningsmedel i uppgift 3 a skulle kunna vara att kontakta Skatteverket för att kontrollera tex.
inkomst.
 - Kontakta andra myndigheter  det finns sekretess mellan myndigheterna. Men man kan få ett samtycke från
Eskil. Detta måste man skriva in  måste finnas en handling att Eskil har samtyckt.
- Hembesök  man hade kunnat åka hem till Eskil. Kolla på förmögenhet på så sätt?

Uppgift 4a
Nelson arbetar som handläggare på en myndighet. Det är måndag morgon och Nelson slår sig ned vid
sammanträdesbordet för att lyssna på föredragningen av dagens ärenden. Föredragningen brukar vara under
ungefär en timme och Nelson gör sitt bästa för att vara på alerten. Plötsligt stelnar Nelson till, han förstår att ett av de
ärenden man ska fatta beslut i gäller en av hans grannar.

Nelson och grannen har ingen närmare kontakt och Nelson var inte medveten om att grannen sökt hjälp hos
myndigheten. Grannen vet däremot mycket väl att Nelson arbetar där. Nelson förstår att grannen kommer att bli
mycket besviken om ansökan inte beviljas. Eftersom grannarnas kontakt är mycket sporadiskt, förutom den
obligatoriska grillningen som äger rum på Nelsons tomt varje vår, bestämmer sig Nelson för att han kan vara med
under handläggningen av ärendet. Nelson nämner ingenting om att ärendet gäller hans granne eftersom det är
bråttom att gå igenom den stora mängden av ärenden som inkommit till myndigheten.

Anser du att Nelson är jävig? Vad krävs för att en person ska anses jävig? Borde Nelson lämnat sammanträdet? Kan
allmänhetens förtroende för myndigheten skadas om Nelson inte lämnarsammanträdet?

Frågan aktualiserar jäv. Jäv behandlas i 16 – 18 § § FL. Det framgår av 1 kap 9 § RF att förvaltningsmyndigheter ska vara
sakliga och opartiska. Den som är jävig får inte ta del av handläggningen av ärendet och inte heller närvara när ärendet
avgöras.
Undantag: Däremot får man som jävig utföra handläggningen om ingen annan kan utföra handläggningen utan att den
försenas avsevärt. Har man en särskild sakkunskap kan man också få vara delaktig. Denna bestämmelse är dock mycket
restriktiv och ska nog inte i detta fall tillämpas. Dock, är man i en liten kommun och man inte kan bli beslutsför om inte
Nelson är med så bör han kunna vara med.

Nelson har enligt 18 § 1 st. en skyldighet att själv anmäla jäv omedelbart. Enligt 18 § 2 st. FL ska en myndighet pröva
jävsfrågan omedelbart.

Det är i detta fall fråga om delikatessjäv enligt 16 § 4 p. FL. Detta eftersom Nelson känner grannen och uppenbarligen
kommer vara opartisk (det nämns att Nelson fattar att grannen kommer bli mycket besviken om ansökan inte beviljas) och då
kanske Nelson kommer handlägga ärendet så att grannen blir nöjd. Man kollar hur det ser ut utåt sått, det handlar om
allmänhetens förtroende. Även om man inte är jävig så ser det inte bra ut utåt sett.

Bestämmelsen i 16 § 4 p. FL tillämpas inte vid handläggning av ärenden hos myndigheter i kommuner och regioner där
beslutet kan laglighetsprövas genom överklagande enligt 13 kap kommunallagen (2017:725), se 2 § FL. Är det en kommun
ska således kommunallagen tillämpas i stället, detta enligt 2 § FL.

Uppgift 4b
Vilka typer av jäv finns och vad innebär dem? Varför är det viktigt att förvaltningsmyndigheterna arbetar objektivt
och opartiskt?

- Partsjälv – ex beslutsfattaren sökt för förmån/tjänst själv

- Intressejäv – faktiska intresset i saken – ex. handläggare/beslutsfattare äger större aktiepost i bolag som är part i
ärendet
- Närståendejäv – när närstående till beslutsfattare/handläggare som berörs av ärendet. Makar, sambor, partner, barn,
syskon, föräldrar
- Ställföreträdare eller ombudsjälv – när den som ska handlägga ett ärende eller någon närstående har varit
förmyndare, god man eller förvaltare för den som är part i ärendet
- Tåvåinstansjälv – handläggare/beslutsfattare jävig om delaktigt slutligt beslutsfattande i en annan myndighet – o
därmed redan tagit ställning i sak i överinstans
- Delikatessjäv – en generalklausul. Omfattas ej direkt av jävsgrunderna men det finns annan särskild omständighet
som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas. Tex om man är vän eller ovän, ekonomiskt
beroende.

Det är viktigt att myndighet arbetar objektivt och opartiskt för att öka förtroende för myndigheterna.

Uppgift 5a
Linn har precis flyttat till sin första egna studentlägenhet. Linn har hört av sina studiekamrater att det finns ett
bostadsbidrag som studenterna kan söka. Linn bestämmer sig för att skicka in en ansökan eftersom hennes
boendekostnad är ganska hög.
Några dagar senare får Linn ett brev. Brevet innehåller beslutet angående hennes ansökan om bostadsbidrag. I brevet
står det att Lills ansökan om bidrag inte kommer att beviljas eftersom vissa obligatoriska rekvisit inte är uppfyllda.
Det står även att myndigheten fått väldigt många ansökningar i liknande ärenden och att det därför inte är möjligt att
bevilja alla ansökningar.

Linn, som vet om att flera av hennes studiekamrater fått sin ansökan om bostadsbidrag beviljad, blir besviken. Linn
visar upp beslutet för en av sina studiekamrater. Kamraten säger att beslutet ser konstigt ut men kan inte riktigt sätta
fingret på vad det är som är fel.

Linn ringer till dig eftersom hon vet att du är duktig på förvaltningsrätt. Hjälp henne genom att göra en
rättsutredning av situationen. Besvara (exempelvis) frågor så som om Linn kan begära rättelse av beslutet och om
beslutet är motiverat på ett riktigt vis.

Här bör utredningsskyldigheten behandlas, Officialprincipen framgår av 23 § FL, detta är myndighetens utredningsansvar.
Detta innebär att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.

Att de anger att många ansökningar har givits in:

Likhetsprincipen bör även noteras, denna innebär att alla är lika inför lagen och att lika fall ska bli behandlade lika. Enligt 1
kap 9 § RF anges att förvaltningsmyndigheter ska behandla alla lika. Kan man grunda ett beslut på detta? Är det lagligt? Nej,
detta står inte i lagtexten så man kan inte ha detta som grund för ett beslut. En myndighet får aldrig vid beslutsfattande grunda
ett beslut på annat hänseende än vad lagstiftningen säger.

Det ska framgå tydligt varför man avslår ett beslut enligt 32 §, detta verkar inte ha gjorts eftersom hennes kompis inte kunde
sätta fingret på vad felet vad med beslutet. Det är således inte en bra motivering. Innan en myndighet fattar beslut i ett ärende
ska myndigheten enligt 25 § FL underrätta den som är part i ärendet. Hur underrättelsen av beslutet ska se ut framgår av 33 §
FL. (Delgivning enligt delgivningslag 2010:1032).

Kan hon begära rättelse av detta beslut? Varför/varför inte?

- 36 § anger om det tex är ett skrivfel, inte tillämplig  inte aktuellt i detta fall. Detta är en motivering och inte ett
enkelt förbiseendefel.
- 37 §, en myndighet får ändra beslutet, men de måste inte  möjligtvis aktuell.
- 38 § anger att en myndighet måste ändra beslutet som de har meddelat om de anser att beslutet är uppenbart
felaktigt  möjligtvis aktuellt i detta fall.
- 39 §  kan inte bli aktuell, mer aktuellt om beslutet har överklagats.

Uppgift 5b
Förklara vad bestämmelserna 36 §, 37 § och 38 § förvaltningslag (2017:900) (hädanefter kallad FL) innebär. Vilka är
skillnaderna och finns några likheter?

- Rättelse och ändring av beslut 36 §, Ett beslut som innehåller en uppenbar felaktighet till följd av myndighetens
eller någon annans skrivfel, räknefel eller något annat liknande förbiseende får rättas av den myndighet som har
meddelat beslut. Man får inte ändra till nackdel vid förbiseendefel. Negativ rättskraft råder inte vid förbiseendefel.
Expediering, själva proceduren när man skickar ut det. Koll författningskommentaren.

- Möjlighet att ompröva enligt 37 §, en myndighet får ändra beslut om det är felaktigt på grund av att det
tillkommit nya omständigheter. Huvudregeln är att det inte får ändras till den enskildes nackdel eller återkallas,
men finns undantag, det får ändras till den enskildes nackdel endast om:
o Det framgår av beslutet eller föreskrifter som det grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får
återkallas
o Tvingande säkerhetsskäl
o Felaktigen beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter

- Skyldigheten att ändra ett beslut 38 §, en myndighet ska ändra ett beslut som den har meddelat som första instans
om
1. den anser att beslutet är uppenbart felaktigt i något väsentligt hänseende på grund av att det har
tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning, och
2. beslutet kan ändras snabbt och enkelt och utan att det blir tillnackdel för någon enskild part.
o Myndigheten ska ändra beslutet (men endast i positiv riktning) om:
 Uppenbar felaktighet (bedömningsfel),
 I väsentligt hänseende,
 Snabbt och enkelt att självrätta och,
 Inte till nackdel för part.
Alla dessa kan åberopas om beslutet har vunnit laga kraft.
36 § och 37 § innebär att myndigheten får, vid tillämpning av 38 § innebär det att myndigheten måste.

Uppgift 6a
Den svenska sommaren är fantastisk! Rosa som bor på kusten bestämmer sig för att öppna en bubbelrestaurang.
Restaurangen ligger precis intill havet, det är därför möjligt att titta på bubblorna när havet slår mot klipporna och
njuta av champagnens bubblor på en och samma gång. Eftersom Rosa är ivrig på att bjuda gästerna på en bubblig
upplevelse skickar hon in en ansökan om att servera alkohol på restaurangen.

En tid senare besvaras Rosas ansökan, hon har inte fått tillstånd att servera sin bubbliga dryck. Rosa förstår inte
varför hon inte beviljades tillståndet och bestämmer sig för att överklagabeslutet.

Hur ska Rosa gå till väga för att överklaga beslutet? Rosas kamrater som hade bestämt sig för att spendera hela
sommaren på restaurangen är också mycket besvikna. Kan kompisarna också överklaga? Besvara frågan med hjälp
av relevanta bestämmelser i FL.

Motivering:
32 § anger att motivering ska ges vid beslut detta verkar inte ha gjorts. 33 § 2 st. anger att om part får överklaga ett beslut ska
denne underrättas hur detta går till, detta verkar inte heller ha gjorts.

Överklagande:
Överklaganden ska ske till allmän förvaltningsdomstol enligt 40 § FL, 41 § FL anger vilka beslut som får överklagas. Rosa
har besvärsrätt och saklegitimation och får därför överklaga. Ett beslut får överklagas av den som beslutet angår enligt 42 §
FL om det har gått denne emot. Denna bestämmelse ska tolkas generöst (se prop. 2016/17:180 s. 333). Kan kompisarna
överklaga? Antagligen inte eftersom beslutet inte angår dem. Rosa har besvärsrätt och saklegitimation. Har man ett erkänt
intresse kan man ha rätt att överklaga. Den som har intagit en partsställning är den som i regel som har rätt att överklaga.

Hur man överklagar framgår av 43 § FL, ett överklagande av ett beslut ska göras skriftligen till den högre instans som ska
pröva överklagandet (överinstansen). Överklagandet också ges in till den myndighet som har meddelat beslutet
(beslutsmyndigheten). Man ställer det till förvaltningsdomstolen, men praktiskt så skickar man det till
beslutandemyndigheten. Varför gör man på detta vis? Man vill titta huruvida man gjort fel. Man vill ha beslutet så långt ner
som möjligt. Man har tre veckor på sig, man ska rättidspröva enligt 44 § - 45 § FL.
- Kolla 38 § och 39 § FL.

I överklagandet ska den som överklagar ange vilket beslut som överklagas och på vilket sätt han eller hon vill att beslutet ska
ändras. Men här är man oftast generös, det räcker ofta att man bara skriver att man vill överklaga.

44 § FL anger överklagande tiden, det ska ha kommit till myndigheten inom tre veckor från den dagen då den som överklagar
fick del av beslutet. Det framgår av 45 § FL att om beslutet är för sent kommer det att avvisas (finns två undantag).

46 § FL anger att om överklagandet inte avvisas ska beslutsmyndigheten skyndsamt överlämna överklagandet och övriga
handlingar i ärendet till överinstansen.

Uppgift 6b
Den handläggare som tar emot ansökan (i fråga 6a) är nyanställd. Han undrar vad som ingår inom ramen för
prövningen. Hjälp handläggaren genom att hänvisa till relevanta bestämmelser.

Grunderna för god förvaltning anges i 5 – 9 § § FL.

Anledningen till att ett överklagande ska ges in till beslutsmyndigheten är att denna ska ges möjlighet att kunna ändra sitt
beslut, tex om det blivit uppenbart felaktigt.
- Beslutsmyndigheten ska sedan pröva om överklagandet kommit in i rätt tid, det hindrar inte att myndigheten trots
att överklagandet inkommit för sent, 45 § FL.
- Om en myndighet vid sin rättstidsprövning finner att ett överklagande har kommit in i rätt tid ska den skyndsamt
överlämna överklagandet och övriga handlingar i ärendet till överinstansen enligt 46 § FL. Skyndsamhetskravet
innebär att överlämnandet regelmässigt bör ske inom en vecka från det att överklagandet kom in.

Migrationsrätt
Uppgift 1 Begrepp
a) Konvention
En konvention är en överenskommelse mellan länder. Konventioner är alltid internationella. Finns ingen juridisk definition.
I Sverige: RF  vad betyder internationella överenskommelser? Gå till en specifik konvention, se vad Sverige förpliktigas
att göra.
- Artiklar i konventioner är ofta breda och vaga.

b) Direktiv
En bindande rättsakt som kan antas av Europeiska unionens intuitioner. Ett direktiv är bindande för unionens medlemsstater
med avseende på det resultat som ska uppnås, men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och
tillvägagångssätt för genomförandet. (= resultatbindande).

Ett EU-direktiv har som mål att harmonisera medlemsländers nationella lagstiftning på något område.

Skillnad på EU – förordning och EU – direktiv. En förordning behöver inte inkorporeras, men ett EU – direktiv behöver
inkorporeras?

c) Asyl
Innebär i utlänningslagens mening ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han eller hon är flykting eller
skyddsbehövande (1 kap 3 § Utlänningslag 2005:716). När en person söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov
kallas det att söka asyl.

Rätten till asyl, till skydd utan förföljelse är en grundläggande mänsklig rättighet, detta uttrycks i artikel 14.1 i FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 som att ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från
förföljelse”. Denna rättighet innebär inte en absolut rätt att beviljas asyl, utan är en rätt att söka, och om uppställda kriterier är
uppfyllda, har rätt att erhålla skydd.

Asyl = rätten till att söka uppehållstillstånd?

d) Flykting
En flyktning är, enligt 4 kap 1 § utlänningslagen:
- En utlänning
- Som befinner sig utanför det land hen är medborgare i
- Därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse
- På grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan
tillhörighet till viss samhällsgrupp och
- Som på grund av sin fruktan inte kan, eller inte vill, söka skydd utan förföljelsen i hemlandet

Det finns även en definition av flyktningar enligt artikel 1A(2) flyktningskonventionen, samt grunddirektivets artikel 2 d.

e) Migrant
Det finns ingen erkänd juridisk definition av en migrant. Det är en person som vistas utanför sitt hemland, som inte är
asylsökande eller en flykting.
- Även flykting och alternativt skyddsbehövande.
- Alla som flyttat, frivilligt eller ofrivilligt.

Varför finns inget lagrum på detta? För att hålla begreppet tillräckligt brett så är det ett samlingsbegrepp.

f) Exkluderingsgrunder
Enligt 4 kap 2 b – c § § Utlänningslag, flyktingar som:
- Begår krigsbrott eller liknande (4 kap 2b § p. 1)
- Grovt icke politiskt brott utanför Sverige (4 kap 2b § p. 2)
- Gärningar som strider mot FN:s grundsatser (4 kap 2b § p. 3)

I lagtext använder man sig av ”uteslutande” och inte exkludering.

g) Non-refoulement
Innebär att en stat inte får återsända en person till, eller till gränsen till, ett område där hans eller hennes liv eller frihet hotas
eller där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr och liknande behandling. En person kan inte heller skickas till ett land där
det finns en risk att han eller hon skickas vidare till ett tredje land där sådan risk för personen föreligger. I
flyktingkonventionen uttrycks principen i artikel 33. Principen finns även uttryckt i tortyrkonventionens artikel 3. I svensk
rätt ingår non-refoulement i principen i utlänningslagens 4 kap 2 § 1 st. p. 1 första ledet samt 12 kap 1 – 3 § §.

MIG 2012:20  hur vid med hjälp av tolkningsprincip använder verkställighet och hur vi oftast använder oss av non –
refoulementprincipen.

Uppgift 2 EU-medborgare
Kan en EU-medborgare anses som flykting i Sverige?
Alla har enligt 1 kap 3 § UtlL rätt att ansöka.
Om det är en EU – medborgare ska det finnas någon typ av ID.

Dublinförordningen  alla tredjelandsmedborgare ska kunna identifieras  så man vet vilket land personen först hade
ankomst i? Identifikationen sker genom fingertryck.

Amsterdamfördraget  meddela europarådet?

- Säkra ursprungsländer?

Hur ska en asylansökan från en EU-medborgare behandlas? Läs exempelvis MIG 2013:8
MIG 2013:8
Bakgrund:
Sökanden B, och hennes barn, C och D (härefter familjen A) från Ryssland sökte asyl i Sverige i augusti 2011. De åberopade
skyddsskäl gentemot Ryssland som grundade sig dels i B:s makes politiska verksamhet, dels i att B inte kunde påräkna
myndigheternas skydd från B:s make som under lång tid utsatt henne för misshandel. Under Migrationsverkets handläggning
framkommer att familjen A beviljats uppehållstillstånd och flyktingstatusförklaring i Tjeckien. Även B:s make hade beviljats
uppehållstillstånd vid samma tillfälle. Familjen A åberopade då att de hade skyddsskäl mot såväl Ryssland som Tjeckien.
Som skyddsskäl mot Tjeckien anförde B att hennes make under många års tid misshandlat henne och för det fall hon skulle
tvingas återvända till Tjeckien skulle hon misshandlas på nytt och hon kan inte påräkna skydd, varken från myndigheter eller
frivilligorganisationer i Tjeckien.

Migrationsverket beslutade i april 2012 att med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL (som bygger på artikel 25.2 a
Asylprocedurdirektivet) avvisa familjens ansökningar om uppehållstillstånd och utvisa dem ur Sverige till Tjeckien.

Familjen A överklagade beslutet till migrationsdomstolen som beslutade att upphäva och återförvisa målet för fortsatt
handläggning. Domstolen uttalade att eftersom klagandena ansökt om internationellt skydd gentemot ett land där de beviljats
asyl blir 5 kap. 1 b§ utlänningslagen inte tillämplig. Den omständigheten att prövningsförfarandet vanligen är förenklat när
det rör en medlemsstat i EU innebär inte att en ansökan inte ska prövas i sak.

Beslut och överväganden:

Migrationsverket överklagade beslutet till Migrationsöverdomstolen som biföll överklagandet. Som skäl anförde
Migrationsöverdomstolen bl.a. följande. Principen om non-refoulement omfattar inte bara flyktingar utan även andra
skyddsbehövande. Inom unionsrätten har principen fastslagits i flera sammanhang.

I svensk nationell rätt återspeglas principen om non-refoulement även i 12 kap. 1 § och 2 § UtlL. Principen om non-
refoulement har fått stort genomslag när det gäller den rättsliga regleringen inom migrationsområdet. Det innebär dock inte
att varje ansökan om asyl som ges in till svenska myndigheter ska prövas i sak i Sverige (jfr MIG 2012:9 och MIG 2012:20).
Familjen A är endast medborgare i Ryssland och kan redan av denna anledning inte beviljas asyl i förhållande till Tjeckien
(jfr MIG 2012:20). Deras ansökningar ska därför ses som asylansökningar gentemot Ryssland. De omständigheter som enligt
familjen A utgör skyddsbehov gentemot Tjeckien kan – eftersom de åberopas mot ett annat land än det där familjen är
medborgare – inte ses som asylskäl i utlänningslagens mening. Däremot kan omständigheterna aktualisera 5 kap. 6 § UtlL,
dvs. synnerligen ömmande skäl vilka inte relaterar till ett skyddsbehov.

Enligt ordalydelsen i 5 kap. 1 b § 1 stycket UtlL är det asylansökan som får avvisas om den enskilde har flyktingstatus i en
annan EU-stat. Det är dock en grundläggande princip i svensk utlänningsrätt att sökanden ska få frågan om uppehållstillstånd
(oavsett tillståndsgrund) prövad i en och samma process (jfr MIG 2007:31). 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL bör därför
tolkas så att en ansökan om uppehållstillstånd får avvisas om sökanden har beviljats flyktingstatus i en annan EU-stat. Den
aktuella bestämmelsen är fakultativ, vilket innebär att det finns utrymme för att pröva en sådan ansökan i sak i Sverige även
om sökanden har beviljats flyktingstatus av ett annat EU-land.

Familjen A:s ansökningar om uppehållstillstånd kan inte avvisas om en utvisning av dem till Tjeckien skulle bedömas strida
mot principen om non-refoulement. Migrationsverket har dock gjort bedömningen att familjen A är skyddad mot förföljelse i
Tjeckien och att familjen inte heller riskerar att sändas därifrån till hemlandet eller till något annat land där de inte ges
motsvarande skydd. Enligt Migrationsverket ska familjens ansökningar om asyl därför inte prövas i Sverige utan avvisas.
Det har, enligt domstolens mening, inte framkommit något som ger anledning att hysa allvarliga farhågor för att Tjeckien inte
skulle uppfylla sina förpliktelser i detta avseende. Mot denna bakgrund finns det inte skäl att göra någon annan bedömning än
den som Migrationsverket har gjort beträffande familjens skyddsbehov och möjligheter till skydd i Tjeckien.

Vidare kan de omständigheter som familjen A åberopar till stöd för uppehållstillstånd föranleda en prövning inom ramen för
humanitära skäl enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen. Fråga att bedöma är därför om dessa omständigheter skulle kunna utgöra
tillräckliga skäl för att underlåta att tillämpa 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL. Enligt svensk rätt ska ett beslut om överföring
enligt Dublinförordningen leda till att en asylansökan ska avvisas. I MIG 2007:32 framhöll Migrationsöverdomstolen att det
krävs starka humanitära skäl för att underlåta att tillämpa Dublinförordningen.

Migrationsöverdomstolen anser att ett liknande synsätt bör råda även vid tolkningen av 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL.
Enbart det förhållandet att familjen A har åberopat omständigheter som kan omfattas av bestämmelsen i 5 kap. 6 § UtlL
medför därför inte att deras ansökningar om uppehållstillstånd ska prövas i sak i Sverige. Det har inte kommit fram några
omständigheter i familjen A:s fall som gör att det kan betraktas som stötande ur ett humanitärt perspektiv att avvisa
ansökningarna. Migrationsverket kan därför, enligt Migrationsöverdomstolen, anses ha haft fog för sitt beslut att med stöd av
5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen avvisa familjen A:s ansökningar om uppehållstillstånd och att utvisa dem ur
Sverige.

Uppgift 3 Rättsfall/beslut
a.) Förföljelse - trovärdighetsbedömning MIG 2013:25
Redogör för bakgrunden i målet och beskriv den faktiska situationen.
En man från Nigeria dömdes i allmän domstol till fängelse och utvisning. Innan domen vunnit laga kraft ansökte han om asyl
i Sverige och angav att han riskerade skyddsgrundande behandling pga. sin sexuella läggning. Enligt då gällande
bestämmelser lämnades ärendet över till migrationsdomstolen med ett yttrande från Migrationsverket. Migrationsdomstolen
lät företa en ambassadutredning avseende artiklar som mannen lämnat in. Ambassadutredningen kunde inte verifiera
artiklarna och domstolen ifrågasatte att de publicerats på så sätt som mannen angett. Domstolen ansåg att det även fanns
andra skäl att ifrågasatta mannens trovärdighet och att han inte gjort sannolikt att han hade behov av skydd. Hans ansökan
avslogs därför. Mannen överklagade till Migrationsöverdomstolen där det i denna typ av ärenden inte krävdes
prövningstillstånd.

Migrationsöverdomstolen konstaterade inledningsvis att det är den sökande som ska göra sannolikt att han tillhör en grupp
som riskerar förföljelse pga. sin sexuella läggning. Migrationsöverdomstolen ansåg att det fanns anledning att ifrågasatta
delar av den skriftliga bevisningen och att han genom den inte gjort sannolikt att han är homosexuell och därmed riskerar
skyddsgrundande behandling. Migrationsöverdomstolen prövar därefter om han genom sin berättelse gjort detta sannolikt.
Domstolen noterar att han inte i nämnvärd utsträckning kunnat svara på allmänna frågor om sin sexuella läggning och hur
den har påverkat hans liv.

Han hade även i övrigt under processen lämnat påfallande vaga uppgifter om sin personliga uppfattning om och sina känslor
relaterade till sin sexuella läggning, vilket framstår som märkligt då den sexuella läggningen måste anses vara en
grundläggande egenskap hos en individ. I detta fall är det särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av vad han anfört om
inställningen till homosexuella personer i Nigeria. Mannen har i stället i huvudsak redogjort för de övergrepp som han uppger
att han har blivit utsatt för på grund av att han är homosexuell. I detta hänseende har han under processen lämnat motstridiga
uppgifter på ett flertal punkter.

Mannen har dessutom väntat med att söka asyl till dess hovrätten fastställde hans utvisningsbeslut och hade då vistats i
Sverige i drygt sex månader. Hans förklaring att han inväntade ett lagförslag om kriminalisering i hemlandet är inte rimlig.
Den medför dessutom ytterligare en brist i hans trovärdighet då homosexuella handlingar har varit kriminaliserade i Nigeria
sedan länge vilket han borde känt till om han som han uppgivit varit aktiv för att främja homosexuellas rättigheter i
hemlandet. Att han väntat med att söka asyl talar emot att han skulle känna välgrundad fruktan vid ett återvändande.
Ytterligare en omständighet som ger anledning att tvivla på hans berättelse är att han vid ett flertal tillfällen lämnat olika
uppgifter om sin familjesituation och när hans barn är födda. Detta föranleder domstolen att ifrågasätta mannens allmänna
trovärdighet. Vid en samlad bedömning anser Migrationsöverdomstolen att A inte gjort sannolikt att han är homosexuell eller
att han i hemlandet tillskrivits en sådan läggning. Domstolen tar därför inte ställning till om situationen för homosexuella i
Nigeria är sådan att det föreligger risk för förföljelse där.

Vad är rättsfrågan? Fråga om utlänningen har gjort sannolikt att han tillhör en grupp som riskerar förföljelse på grund av
sin sexuella läggning. Även metod för prövning av fråga om förföljelse på grund av sexuell läggning.
Vilka rättskällor använder sig domstolen av? I domskälen hänvisar Migrationsöverdomstolen till UNHCR:s handbok och
riktlinjer rörande bedömningen av påståenden om förföljelse baserad på sexuell läggning, Migrationsverkets rättschefs
rättsliga ställningstagande RCI 03/2011, Europadomstolens avgörande i M.K.N. mot Sverige och EU-domstolens dom i
Minister voor Immigratie en Asiel. Och lag.
Hur ser domstolen på statens folkrättsliga åtaganden och ansvar?
Hur ser domstolen på mannens berättelse? De ansåg att det fanns flera omständigheter i berättelsen som gav anledning att
ifrågasätta trovärdigheten. Han har lämnat flera olika uppgifter som hans familjesituation.
Hur bedöms hans trovärdighet? Den anses som bristfällig.
Bör rättspraxis ändras? I sådant fall hur? Man måste utreda det, känsligt ämne.

b.) Alternativt skyddsbehövande –väpnad konflikt- och internt flyktalternativ MIG 2011:4
Redogör för bakgrunden i målet och beskriv den faktiska situationen.
A sökte asyl i Sverige. Som skäl anförde han att han vid ett återvändande till Somalia riskerade att dödas av klanmedlemmar
ut en annan klan än den han tillhörde. Han hade tidigare blivit attackerad i sitt hem av samma personer som mördat två av
hans bröder. Han åberopade också den allmänna situationen i Mogadishu, som var staden han kom ifrån, amt övriga Somalia.
Migrationsverket och Migrationsdomstolen avslog ansökan. A överklagade därefter till Migrationsöverdomstolen.

Domstolen redogjorde inledningsvis för aktuell lagstiftning och de krav som gäller för alternativt skyddsbehövande. Det
redogjordes sedan för Elgafaji-målet och dess utgång, samt kommer fram till att förhållandena som gällde i MIG 2009:27
fortfarande gäller. De tre punkterna som ska vara uppfyllda för att inre väpnad konflikt var, enligt domstolen, att de svåra
motsättningarna är utdragna och alltjämt pågående. Att stridigheterna går utöver vad som kan klassas som inre oroligheter
eller vad som utgör sporadiska eller isolerade våldshandlingar och slutligen att civilbefolkningens situation präglas av våld
som är så allvarligt och urskillningslöst att det finns grundad anledning att anta att en person endast genom sin närvaro
riskerar att utsättas för hot mot liv och lem. Migrationsöverdomstolen kom således fram till att dessa kriterier var uppfyllda
och att A skulle beviljas asyl så som alternativ flyktning.

Vad är rättsfrågan? När någon kan anses vara alternativt skyddsbehövande.

Vilka rättskällor använder sig domstolen av? 4 kap 2 § 1 st. andra ledset utlänningslagen. (Motsvarar art. 15 s i
skyddsgrundsdirektivet). De hänvisar även till MIG 2009:27 och Elgafaji-målet.
Hur ser domstolen på statens folkrättsliga/EU-rättsliga åtaganden och ansvar?
Hur ser domstolen på möjligheten till internt flyktalternativ? För att ett internt flyktalternativ ska kunna anses föreligga
måste det vara fråga om ett relevant alternativ. Den enskilde ska på annan ort eller inom ett annat område ha tillgång till ett
effektivt skydd. Migrationsverket har bevisbördan för att ett internt flyktalternativ föreligger och det ankommer företrädesvis
migrationsverket att identifiera det område i helandet som skulle kunna utgöra ett internt flyktalternativ i det enskilda fallet.
Och på exkluderingsgrunderna?

c.) Överföring enligt Dublinförordningen & förenlighet med EKMR -verkställighetshinder MSS v. Belgium and
Greece Application No. 30696/09 och se MIG 2014:29

MIG 2014:29

Redogör för bakgrunden i målet och beskriv den faktiska situationen.

Vad är rättsfrågan? Vilka rättigheter berörs för respektive svarande land?

Hur ser domstolen på staternas EU-rättsliga åtaganden och ansvar?
Hur ser domstolen på den belgiska Dublin-processen?
Hur ser domstolen på den grekiska asylprocessen och förhållandena i mottagande/förvar?
Vad är det prejudicerande i domen och utvidgar domstolen med detta fall principen om non-refoulement?

d.) Brottmålsdom som inte fått laga kraft MIG 2024:1

NN ansökte om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige med stöd av 5 kap. 15 a § utlänningslagen (2005:716).
Migrationsverket avslog ansökan med motiveringen att han av tingsrätt dömts för misshandel till villkorlig dom och
samhällstjänst.

NN överklagade Migrationsverkets beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen, som avslog

överklagandet med följande motivering. Bestämmelsen i 5 kap. 15 a § utlänningslagen är fakultativ. Det finns således inte en
ovillkorlig rätt för en utländsk medborgare att beviljas uppehållstillstånd enligt bestämmelsen. Enligt domstolens mening är
tillståndsgrunden som sådan en relativt svag tillståndsgrund. Migrationsdomstolen konstaterar att misshandel är brott av
allvarligt slag och att fängelse finns i straffskalan. Misshandelsbrott talar därför enskilt mot att bevilja uppehållstillstånd.
Även med beaktande av vad som anförts i överklagandet om att klaganden inte har dömts till fängelse och brottmålsdomen
inte fått laga kraft, att det inte finns någon återfallsrisk för brott och att han i övrigt lever ett skötsamt och ordnat liv, finner
domstolen att omständigheterna sammantaget inte medför någon annan bedömning än den som Migrationsverket gjort.

NN överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att han skulle beviljas uppehålls- och arbetstillstånd. Han förde fram
följande. Han är inte dömd för någon brottslighet genom en dom som fått laga kraft utan har överklagat tingsrättens dom till
hovrätten som ännu inte avgjort målet. Det finns därför inte grund för att avslå hans ansökan om uppehålls- och
arbetstillstånd.

Migrationsverket ansåg att överklagandet skulle avslås och förde fram följande. NN har dömts för misshandel av tingsrätten.
Gärningen utgör ett sådant brott som med styrka talar för att aktuellt uppehållstillstånd ska kunna nekas då det avser brott mot
liv och hälsa. Det finns anledning att beakta även detta inom ramen för aktuell prövning, trots att domen ännu inte fått laga
kraft.

Rättsfråga: Kan en brottsmålsdom som unte fått laga kraft beaktas vid en prövning enligt 5 kap. 17 § första stycket
utlänningslagen.

Rättslig regerlering: Av 5 kap. 17 § första stycket utlänningslagen följer att det vid prövningen av en ansökan om
uppehållstånd enligt bl.a. 5 kap. 15 a § särskilt ska beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brott eller brott i förening
med annan misskötsamhet.

Av förarbetena till bestämmelsens nu aktuella lydelse (prop. 2021/22:224 s. 120) framgår bl.a. följande. Bestämmelsen
innebär att en utlänning som i övrigt uppfyller förutsättningarna för att beviljas uppehållstillstånd kan nekas ett sådant
tillstånd om han eller hon har gjort sig skyldig till brott. Både lagakraftvunna domar och andra lagföringar, såsom godkända
strafförelägganden, kan beaktas vid prövningen. Även en överklagad dom kan – åtminstone för tillfället – beaktas.

Migrationsöverdomstolens bedömning
Migrationsöverdomstolen bedömer att Migrationsverket och migrationsdomstolarna vid tillämpningen av 5 kap. 17 § första
stycket utlänningslagen, i dess nya lydelse, kan ta hänsyn till en brottmålsdom som inte fått laga kraft.

Av MIG 2019:23 framgår att ju svagare den aktuella tillståndsgrunden är, desto lägre grad av brottslighet och misskötsamhet
krävs för att uppehållstillstånd ska kunna vägras. I det nu aktuella målet är det fråga om uppehållstillstånd för arbete med stöd
av 5 kap. 15 a § utlänningslagen, dvs. en förhållandevis svag tillståndsgrund. Av utredningen framgår att NN är dömd för
misshandel av normalgraden och att denna dom är överklagad till hovrätten.

Migrationsöverdomstolen anser, i likhet med migrationsdomstolen, att misshandel av normalgraden utgör skäl för att med
stöd av 5 kap. 17 § första stycket utlänningslagen avslå en ansökan om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 a §. Överklagandet
ska därför avslås.

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.

e.) Försörjningskrav MIG 2023:18

SG har sedan augusti 2017 haft tidsbegränsade uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till sin make. Hon ansökte
om förlängning av sitt uppehållstillstånd och permanent uppehållstillstånd i juli 2021. SG är anställd som doktorand vid
Sveriges lantbruksuniversitet sedan maj 2019.

Migrationsverket beslutade den 15 november 2022 att bevilja SG ett fortsatt tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av
anknytningen till maken. Hennes ansökan om permanent uppehållstillstånd avslogs. Som skäl för att inte bevilja henne
permanent uppehållstillstånd förde Migrationsverket fram bl.a. följande. För att beviljas permanent uppehållstillstånd enligt 5
kap. 7 § 1 utlänningslagen (2005:716) krävs att SG har en försörjningsförmåga med viss varaktighet. Försörjningsförmågan
bör i vart fall sträcka sig 18 månader framåt från prövningstillfället. Eftersom hennes doktorandanställning inte kommer att
pågå i 18 månader, har hon inte gjort sannolikt att hennes försörjningsförmåga har sådan varaktighet som krävs. SG uppfyller
därmed inte försörjningskravet och kan inte beviljas permanent uppehållstillstånd.

SG överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Luleå, migrationsdomstolen (2023-01-30, ordförande Hansen Ölmedal), som
biföll överklagandet och beviljade henne permanent uppehållstillstånd. Migrationsdomstolen bedömde att SG hade gjort
sannolikt att hennes försörjningsförmåga var av tillräcklig omfattning och varaktighet för att uppfylla försörjningskravet.
Som skäl för avgörandet förde migrationsdomstolen fram följande. Av utredningen i målet framgår att SG varit anställd av
Sveriges lantbruksuniversitet som doktorand sedan den 15 maj 2019 och att hennes anställningskontrakt årligen förnyats. Av
åberopade intyg framgår att universitetet med hänvisning till bestämmelser i högskoleförordningen (1993:100) inte kan
anställa henne för hela doktorandtiden men att hon kommer att vara anställd till och med den
1 september 2024 och kommer att erhålla månadslön under hela perioden, samt att universitetet årligen förnyar doktoranders
anställningar. Av intyg samt lönespecifikationer framgår att hon erhåller månadslön som efter avdrag för preliminär skatt
överstiger det s.k. förbehållsbeloppet. Migrationsdomstolen bedömer mot denna bakgrund att det framstår som sannolikt att
SG kommer att vara anställd vid universitetet och erhålla tillräcklig lön från anställningen till och med 1 september 2024.
Migrationsverket överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen med ändring av migrationsdomstolens dom
skulle fastställa verkets beslut samt förde fram bl.a. följande. Kravet på att försörjningsförmågan ska ha viss varaktighet är
uppfyllt när försörjningsförmågan sträcker sig i vart fall 18 månader från prövningstillfället. SG:s nuvarande anställning
understiger enligt hennes anställningsavtal denna tid och har därför inte sådan varaktighet som krävs. En
doktorandanställning är förenad med utbildning och möjligheten till fortsatt anställning är avhängig att studieplanen
genomförs. Ett intyg om att SG:s anställning kommer att sträcka sig en längre tid än den faktiska anställningstiden kan inte
läggas till grund för bedömningen av om försörjningskravet är uppfyllt.

SG ansåg att överklagandet skulle avslås och förde fram bl.a. följande. Det är enligt högskoleförordningen inte möjligt för
henne att få ett anställningsavtal som omfattar hela tjänstgöringstiden som doktorand. Hennes anställning har nu förnyats för
tredje gången i enlighet med de intyg som hon har gett in. Detta tyder på att hennes anställning kommer att fortsätta att
förlängas fram tills doktorandtjänstgöringen är avslutad. Det är inte sannolikt att hennes anställning kommer att sägas upp
innan dess. En doktorandanställning är dessutom generellt svårare att avsluta jämfört med andra anställningar. Hon ansökte
om permanent uppehållstillstånd tillsammans med sin make som beviljades permanent uppehållstillstånd. Hon har en
tillräcklig lön för att kunna försörja sig och hon uppfyller alla övriga krav för att beviljas permanent uppehållstillstånd.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2023-12-13, Fridström, Reimers, skiljaktig, och Berselius, referent /
föredragande Paul), yttrade:

Rättsfråga: Fråga om SG uppfyller kravet på att hon ska kunna försörja sig för att beviljas permanent uppehållstillstånd.
Rättslig reglering m.m: Av 5 kap. 3 g § fjärde stycket utlänningslagen framgår att en ansökan om permanent
uppehållstillstånd får beviljas om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för
uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda.

Ett särskilt krav för att beviljas permanent uppehållstillstånd är att utlänningen kan försörja sig (5 kap. 7 § 1 utlänningslagen).
I förarbetena till 5 kap. 7 § utlänningslagen anges att ett permanent uppehållstillstånd innebär flera fördelar jämfört med
tidsbegränsade uppehållstillstånd och kan enbart återkallas i särskilda fall, t.ex. om personen har begått ett allvarligt brott
(prop. 2020/21:191 s. 67).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har bemyndigats att meddela föreskrifter om
försörjningsförmågan enligt 5 kap. 7 § 1 utlänningslagen (5 kap. 24 § utlänningslagen). Av 4 kap. 4 e §
utlänningsförordningen (2006:97) framgår att kravet att kunna försörja sig är uppfyllt om lönen efter avdrag för preliminär
skatt uppgår till förbehållsbeloppet vid utmätning av lön enligt 7 kap. 5 § utsökningsbalken och att försörjningsförmågan har
en viss varaktighet. Beräkningen ska endast göras med beaktande av vad som behövs för försörjning av utlänningen själv och
inte eventuella familjemedlemmar.

Migrationsöverdomstolens bedömning
Av Migrationsverkets beslut att avslå SG:s ansökan om permanent uppehållstillstånd framgår att hon genom beslutet beviljats
ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin make. Det står således klart att hon uppfyller kraven för att
beviljas ett sådant uppehållstillstånd.
SG har en lön som efter avdrag för preliminär skatt uppgår till förbehållsbeloppet vid utmätning av lön. Hon har alltså en
försörjningsförmåga. Det Migrationsöverdomstolen ska ta ställning till är om hennes försörjningsförmåga uppfyller
varaktighetskravet för permanent uppehållstillstånd enligt 4 kap. 4 e § utlänningsförordningen. Det är ostridigt att hon
uppfyller övriga krav för att beviljas permanent uppehållstillstånd i 5 kap. 7 § utlänningslagen.

Innebörden av varaktighetskravet för permanent uppehållstillstånd behandlas inte i förarbetena och praxis saknas. När det
gäller försörjningskravet vid anhöriginvandring anges det i förarbeten att anknytningspersonens försörjningsförmåga måste
ha viss varaktighet för att kravet ska kunna vara uppfyllt. Bedömningen av försörjningsförmågan ska vara framåtsyftande
eftersom syftet är att anknytningspersonen ska arbeta och kunna försörja sig vid familjemedlemmens ankomst till Sverige
(prop. 2009/10:77 s. 19, 20 och 31). Migrationsöverdomstolen har i MIG 2019:12, som gällde tidsbegränsat
uppehållstillstånd på grund av anknytning, uttalat att det ställda kravet kan uppfyllas om anknytningspersonen vid
prövningstillfället antingen har en tillräckligt stor arbetsrelaterad inkomst under minst ett år framöver eller om det vid en
prognos framstår som sannolikt att han eller hon kommer att ha en sådan inkomst i vart fall ett år framöver. Sammantaget
efter en konkret och individuell prövning bedömdes det som sannolikt att anknytningspersonen skulle ha tillräckliga
arbetsrelaterade inkomster med viss varaktighet.

Permanent uppehållstillstånd ger en starkare ställning i det svenska samhället än ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. För att
en person ska beviljas permanent uppehållstillstånd finns vid sidan av försörjningskravet även andra särskilda krav som inte
ställs när det gäller tidsbegränsade uppehållstillstånd. Bland annat krävs det i princip, oberoende av på vilken grund personen
har vistats i Sverige, en flerårig vistelsetid här med uppehållstillstånd. Mot bakgrund av detta finns det inte skäl att ge
begreppet ”viss varaktighet” vid permanent uppehållstillstånd en annan och striktare innebörd än den som följer av praxis
avseende anknytningsmål. Det är också rimligast att samma begrepp har samma innebörd även om det återfinns på olika
ställen i en författning eller i dess förarbeten. Att begreppet viss varaktighet har samma innebörd innebär att
tillämpningssvårigheter kan undvikas. Tillämpningen måste alltid inrymma viss flexibilitet och det får inte handla om en
slentrianmässig fast tidsgräns.
En sammantagen bedömning av de konkreta och individuella omständigheterna måste i stället göras.

Vid tillsvidareanställningar finns det en presumtion för att en sådan anställning uppfyller kravet på viss varaktighet. Även en
tidsbegränsad anställning som löper under ett år eller kortare kan uppfylla kravet på viss varaktighet. Det är naturligt att
prövningen inför permanent uppehållstillstånd ofta kan göras utifrån ett mer fylligt beslutsunderlag än den vid tidsbegränsat
uppehållstillstånd eftersom personen normalt har varit i Sverige fler år. Detta leder i sin tur till att en tillförlitligare prognos
för personens försörjningsförmåga bör kunna göras. Det är därför rimligt att beakta om utlänningen har haft en tillräcklig och
kontinuerlig försörjningsförmåga under en längre tid innan prövningstillfället.

Av utredningen i målet framgår att SG som doktorand har ett tidsbegränsat anställningsavtal som löper under ett år. Hon har
däremot varit anställd som doktorand i mer än fyra år. Under denna period har hon fått ett förnyat tidsbegränsat
anställningsavtal i samband med att det föregående har löpt ut. Hon har alltså haft en tillräcklig och kontinuerlig
försörjningsförmåga under en längre tid. Enligt det senaste anställningsbeslutet är hon anställd till den
14 maj 2024. Det saknas anledning att ifrågasätta SG:s uppgift om att hennes anställningsavtal kommer att förnyas igen. Vid
en sammantagen bedömning av de konkreta och individuella omständigheterna har SG gjort sannolikt att hon kommer att
kunna försörja sig även i framtiden. Hennes försörjningsförmåga har därför en sådan varaktighet som krävs för att uppfylla
försörjningskravet i 5 kap. 7 § 1 utlänningslagen.

Eftersom samtliga förutsättningar för att SG ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd är uppfyllda ska
Migrationsverkets överklagande avslås.
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.
Skiljaktig mening: (Reimers)
Jag är ense med majoriteten när det gäller innehållet i de två första styckena under Migrationsöverdomstolens bedömning.
Därefter anser jag att avgörandet borde ha haft följande innehåll.
Det kan konstateras att det varken av bestämmelserna om de särskilda kraven för permanent uppehållstillstånd eller dess
förarbeten framgår vad som avses med kravet på att försörjningsförmågan ska ha en viss varaktighet. I
MIG 2019:12 har Migrationsöverdomstolen uttalat att kravet på försörjningsförmåga för en anknytningsperson kan uppfyllas
genom att han eller hon vid prövningstillfället antingen kommer att ha tillräcklig arbetsrelaterad inkomst under minst ett år
framöver, eller om det vid en prognos framstår som sannolikt att han eller hon kommer att ha en sådan inkomst i vart fall ett
år framöver. Förhållandena i rättsfallet skiljer sig från de som nu är aktuella. Målet gällde om ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd på grund av anknytning skulle beviljas, bl.a. med hänvisning till de EU-rättsliga reglerna om
familjeåterförening. Att förutsättningarna för ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning är uppfyllda står i nu
aktuellt mål klart och sökanden bor med sin familj i Sverige. Det som ska prövas är om sökanden uppfyller de särskilda
kraven för att beviljas ett permanent tillstånd i stället för ett tidsbegränsat. Det är därvid hennes egen och inte
anknytningspersonens försörjningsförmåga som ska bedömas. En annan skillnad är att i MIG 2019:12 kunde ersättning från
arbetslöshetsförsäkring eller annan liknande arbetsrelaterad ersättning jämställas med lön vid bedömning av
försörjningsförmågan. När det gäller försörjningskravet för permanent uppehållstillstånd får inte inkomst från subventionerad
anställning, ersättning från arbetslöshetsförsäkring eller aktivitetsstöd beaktas och inte heller andra ersättningar med
anledning av arbetslöshet (se 4 kap. 4 e § utlänningsförordningen). Mot denna bakgrund kan MIG 2019:12 tjäna till ledning
för bedömningen av om SG uppfyller försörjningskravet endast i så måtto att hennes förmåga att försörja sig i vart fall inte
får understiga den tid som anges, dvs. ett år.

Den fråga som därefter ska prövas är om det, i enlighet med vad Migrationsverket för fram, krävs att försörjningsförmåga kan
bedömas finnas framöver under längre tid än ett år.
Den omständigheten att särskilda krav för att kunna beviljas permanent uppehållstillstånd har införts innebär att det vid
bedömningen av försörjningskravets innehåll finns anledning att beakta att permanent tillstånd har andra rättsverkningar än
ett tidsbegränsat tillstånd när det gäller rätten att uppehålla sig i landet. Detta i sig talar för att högre krav ställs. Av
bestämmelsen om försörjningskrav för permanent uppehållstillstånd i 4 kap.
4 e § utlänningsförordningen och regeringens uttalanden om försörjningskravet i förarbetena till 5 kap. 7 § utlänningslagen
(prop. 2020/21:191 s. 68) framgår vidare att endast inkomster som härrör från en pågående anställning ska beaktas vid
bedömningen av försörjningsförmågan. Detta innebär ett starkare krav på etablering på arbetsmarknaden än vad som är fallet
då ansökan gäller tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning. Det finns anledning att ha samma synsätt när det
gäller vilken varaktighet som försörjningsförmågan ska ha för att permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas, dvs. det
bör även här krävas en högre grad av etablering på arbetsmarknaden än vid tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Försörjningsförmågan ska därför kunna bedömas bestå under längre tid än ett år för att ha en sådan varaktighet som avses i 4
kap. 4 e § utlänningsförordningen.

SG har antagits till forskarutbildning vid Sveriges lantbruksuniversitet och anställts som doktorand för att genomföra
utbildningen. En anställning som doktorand ska gälla tills vidare, dock längst till en viss tidpunkt och aldrig för längre tid än
ett år efter avlagd doktorsexamen. Den första anställningen får gälla högst ett år och anställningen får förnyas med högst två
år i taget (5 kap. 7 § högskoleförordningen [1993:100]). SG:s första anställning som doktorand påbörjades i maj 2019 och
varade under ett år. Detsamma gäller de anställningar som följt därefter och även den nuvarande anställningen. Enligt
anställningsbeslut gäller den tills vidare fr.o.m. 15 maj 2023, dock längst t.o.m. 14 maj 2024. Hon har alltså inte inkomster
från en anställning som pågår under längre tid än ett år. Anställningen ger henne därför inte den varaktighet i
försörjningsförmågan som krävs enligt 4 kap. 4 e § utlänningsförordningen för att hon ska kunna beviljas permanent
uppehållstillstånd. Formerna för anställning under forskarutbildning innebär inte tillräckliga skäl för att göra någon annan
bedömning och inte heller åberopat intyg från universitetets personaldirektör att SG kommer att vara anställd som doktorand
t.o.m. 1 september 2024. Migrationsverkets överklagande ska därför bifallas och migrationsdomstolens dom upphävas. Det
innebär att Migrationsverkets beslut att avslå ansökan om permanent uppehållstillstånd ska stå fast.
Tvångsvård

Tema 1 – Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

- Identifiera att det är fysisk eller psykisk misshandel

- Koppla till kvalificerat vårdbehov, påtaglig risk att den unges hälsa skadad
- Ska inte finnas samtycke.
- Samma system om man använder 3 §

1. Förklara innebörden av följande rekvisit i 2 § LVU (miljöfallen), 0 – 18 år:

 fysisk eller psykisk misshandel

o Fysik misshandel: De straffrättsliga begreppsbestämningarna kan bilda den
yttre ramen kring LVU:s misshandelsrekvisit i objektivt hänseende (se 3 kap. 5
och 6 § §). Det ska röra sig om tillfogande av kroppskada, sjukdom eller
smärta eller försättande av den unge i vanmakt. Det saknas anledning att
resonera kring gärningsmannens avsikter, det är den unges konkreta
risksituation som är avgörande för ingripandet.
o Psykisk misshandel: Svårare att definiera. Det ska inte vara fråga om enskilda
händelser, utan om en relation och ett förhållningssätt som bland annat hindrar
utvecklingen av en positiv självbild hos barnet. Kan handla om barn som
ständigt blir känslomässigt avvisade, barn som kränks, hotas med att bli
övergivna och som terroriseras. Även barn som växer upp i hem där det
förekommer våld mellan föräldrarna. (Socialstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd om våld i nära relationer SOFS 2014:4). Kan också handla om
barn som växer upp under hot från sin familj, flickor som växer upp i familjer
med starkt patriarkala värderingar.
 otillbörligt utnyttjande – Syftas i första hans till sexuellt utnyttjande (se 6 kap BrB).
Kan också handla om att barnet utnyttjas i pornografiskt syfte av föräldrarna, tvingas
utföra alltför ansträngande kroppsarbete eller åläggs ett tyngande ansvar för övriga
familjemedlemmar.
 brister i omsorgen – Handlar om att barnet utsätts för vanvård. Hit hör till misskötsel i
fråga om hygien, kläder och mat samt underlåtenhet att ge barnet behövlig sjukvård
eller behandling. Kan även handla om att barnets behov av känslomässig trygghet
eftersätts. Att låta barnet vistas i en skadlig miljö kan även göra en omsorgsbrist. Inte
ha rätt kläder för rätt årstid.
 något annat förhållande i hemmet – Kan bero på att en sambo till vårdnadshavaren
eller att denne ”inte alls knyter an till sitt barn” eller ”lever i en sjuklig symbios med
barnet”. Med ”hemmet” avses inte endast avses inte endast föräldrahemmet, utan även
annat hem där den unge stadigvarande vistas.

2. Förklara innebörden av följande rekvisit i 3 § LVU (beteendefallen) upp till 21

år:

o missbruk av beroendeframkallande medel – Omfattar inte endast alkohol och

narkotiska utan även tekniska preparat såsom thinner och vissa andra
läkemedel. ”Missbruk” förutsätter i princip att konsumtionen ska ha uppnått
 viss intensitet och varighet samt redan har orsakat eller kan medföra påtaglig
risk för skadeverkningar.
o brottslig verksamhet – Ligger ett visst intensitets – viktighets – kontinuitets –
och aktualitetskrav. Uttrycket ”brottslig verksamhet” åsyftar upprepade brott
av icke bagatellarbetad natur.
o något annat socialt nedbrytande beteende – Som exempel anges enstaka
allvarliga brott, prostitution, uppträdande, uppträdande på ”sexklubb” eller
vistande i missbruksmiljö.

3. Vad avses med rekvisitet ”påtaglig risk”?

Det ska föreligga ett kvalificerat vårdbehov till följd av 2, 3 § §. Kvalificerat vårdbehov
uttrycks genom en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Hälsan handlar
både om den psykiska och den fysiska hälsan. Utvecklingen handlar om den sociala
utvecklingen. En påtaglig risk ör en klar och konkret risk, den ska vara allvarlig, dvs ej
obetydlig oklar avlägsen. Konkreta omständigheter och förhållanden som talar för skada. Det
får inte byggas på subjektiva antaganden eller allmänna samhällsvärderingar.

Ser man en risk gör man en vårdplan för att undgå denna risk. Man ska minimera risken,
genomföra vårdplanen med tvång.

4. Studera 1 § LVU och klargör för de förutsättningar som krävs för att tvång ska
kunna aktualiseras. Fokusera särskilt på innebörden av formuleringen ’[ ] antas
att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har
vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fullt 15 år, av honom
eller henne själv”.

Om det inte bedöms som sannolikt att behövlig vård kan genomföras på frivillig väg ska LVU
tillämpas. Den vård som inte kan utförs i samförstånd med vårdnadshavaren, och i tillämpliga
fall med den unge som fyllt 15 år, får det i ställer under vissa förutsättningar ske med stöd av
LVU. Alla barn under 18 år kan, om rekvisiten i 2 och 3 § är uppfyllda, beredas vård enligt
LVU, om det inte kan ges utan samtycke från den unga eller de som har vårdnaden.

Vårdplan görs, vårdnadshavaren går med på halva vårdplanen. Man måste samtycka helt.
Varför? Ligger i yrkesutövningen att man identifierar vad som måste göras.

5. Studera regleringen kring omedelbart omhändertagande och resonera kring

förutsättningarna för att socialnämnden ska kunna fatta ett sådant beslut. Hur
ser beslutsgången ut jämfört med när det är en ansökan om vård?

Från Socialstyrelsen: ”Om situationen är så akut att det inte går att vänta på ett
domstolsbeslut kan en representant för socialnämnden besluta att ett barn ska omhändertas
omedelbart. Ett sådant beslut skickas till domstolen för godkännande. Domstolen avgör om
det var rätt eller inte att omhänderta barnet omedelbart. Socialnämnden har fyra veckor på
sig att ansöka hos domstolen om fortsatt vård enligt LVU. De fyra veckorna räknas från
omhändertagandet.”

Omedelbart omhändertagande behandlas i 6 – 9 § § LVU. I vissa situationer behöver den

unge omhändertas innan en ansökan om vård har hunnit prövas av domstol. Det krävs att det
är sannolikt att den unge behöver beredas vård enligt LVU, rättens beslut kan inte avvaktas
med hänsyn till risken för den unges hälsa och utveckling, eller till att den fortsatta
utredningen allvarligt försvåras, eller att vidare åtgärder hindras. Beslut om omedelbart
omhändertagande gäller omedelbart enligt 40 § LVU.

Beslutet ska underställas förvaltningsrätt inom en vecka enligt 7 § 1 st. LVU och rätten ska
pröva beslutet så snart det kan ske enligt 7 § 2 st, detta ska ske inom en vecka om inte
synnerliga skäl finns. Om beslutet inte underställs förvaltningsrätten inom föreskriven tid
upphör omhändertagandet enligt 7 § 3 st.

Om förvaltningsrätten fastställer beslut om omedelbart omhändertagande ska socialnämnden

inom fyra veckor enligt 8 § 1 st. En förlängd utredningstid kan meddelas av rätten om särskild
omständighet finns enligt 8 § 2 st.

Ett omedelbart omhändertagande upphör om en ansökan om vård inte inkommer enligt 9 § 1

st. 1 p., eller när rätten avgör frågan om vård enligt 9 § 2 st. 2 p LVU. Då upphör beslutet per
automatik.

Ansöka om tvångsvård – 4 § (en vanlig ansökan)  tillämpa 4 §. Finns lista om vad man ska
ha med i en sådan ansökan.

- Ofta börjar man med omedelbart, sedan blir det en ansökan.

Tema 2 – Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

1. Förklara innebörden av följande rekvisit i 4 § LVM. Tvångsvård skall beslutas

om:

 - någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga
lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk, - ”Fortgående
missbruk” förutsätter att den intolerabla konsumtionen utmärks av en viss varaktighet,
kontinuitet och aktualitet. Kontinuitetskravet tycks uppfyllas även vid periodiskt
missbruk, som återkommer regelbundet och med inte alltför avlägsna tidsintervaller.
”Vårdbehov” innebär ett konstaterande av att det fortgående missbruket har uppnått
sådan intensitet och varaktighet att det inte längre kan tolereras, att vårdens sålunda är
erforderlig samt att den enskilde är mottaglig för densamma.
 - vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) – HD har i RÅ
1990 ref. 10 funnit att förutsättning för tvångsvård inte kunde anses föreligga, när
missbrukaren förklarat sig villig att genomgå behövlig vård och ej beretts tillfälle att
samtycka till konkreta och planlagda åtgärder för vård enligt SoL eller på något annat
sätt. Detta konstateras även i RÅ 1991 ref. 47.

Finns inget samtycke – missbrukaren vägrar ta emot insatser, kan inte tillgodoses på frivillig
väg.

han eller hon till följd av missbruket

 - utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara – Förutsätter en mera
påtaglig, konkret hälsofara.
  - löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv – Åsyftas att missbrukaren är på väg att
helt slås ut från arbetsmarknad eller utbildning, att förlora möjligheterna till ett
normalt boende och att inte längre kunna upprätta normala sociala relationer.
 - kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående – Avses
dels självmordsrisk, dels risk för misshandel av närstående.

2. Studera bland annat 1 kap. 1, 3 §§ SoL och inledande bestämmelser i LVM och
redogör för förhållandet mellan SoL och LVM. Vad menas med att LVM är en
kompletterande lag?

- 1 kap 1 § och 3 § SoL: 1 kap 1 § SoL anger övergripande mål och grundläggande
värderingar för socialtjänsten, vägledning för socialtjänstens inriktning, formerna för
verksamhetens bedrivande. Paragrafen anger även att socialtjänsten ska främja
människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor, aktiva
deltagande i samhällslivet. Verksamheten ska bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet. 1 kap 3 § SoL hänvisar till LVM och LVU.
- Inledande bestämmelser i LVM: Stadgar målen och vad vården ska syfta till.
- Förhållandet mellan SoL och LVM: Huvudregeln är frivillighet enligt både 1 § LVM
och 1 kap 1 § SoL.
- Vad menas med att LVM är en kompletterande lag? Innebär att LVM reglerar
förutsättningar att frångå frivilligprincipen i 2 § LVM. Det innebär att vård oberoende
av samtycke endast kan beredas enligt de förutsättningar som anges i lagen.
Vårdinsatsernas innehåll och utformning regleras i SoL även när det sker enligt tvång.

Om en missbrukare säger att man vill ha tvångsvård enligt LVM så går LVM inte att tillämpa
eftersom det då är samtycke.

Rättsfall som ska läsas inför seminariet. Rättsfallen är till hjälp för att besvara
ovanstående instuderingsfrågor:

LVU
RÅ 2005 ref. 66
Fallet rör D.W och hennes dotter P där P efter omhändertagande med stöd av 2 § LVU på
grund av brister i omsorgen inte önskar att ha umgänge med modern. Frågan är således om en
myndighet får “förordna om umgänge mot en 12-årings vilja.” Det aktuella målet prövades
efter att P varit omhändertagen med stöd av LVU sedan 2000. I samband med att
socialnämnden i Tidaholms kommun beslutade att vården skulle fortlöpa, prövade länsrätten
(LR) om umgängesbegränsningen kunde ändras till fler umgängestillfällen mellan D.W och P.
Det blev aktuellt efter att D.W överklagade socialnämndens beslut 2003. LR avslog
överklagandet men KR biföll det senare och beslutade om umgänge till en gång per månad i
stället för total umgängesbegränsning som tidigare varit aktuellt. HFD meddelade inte
prövningstillstånd i målet.

Under 2004 beslutade socialnämnden ännu en gång i fallet om att P:s vilja om totalt
umgängesförbud med modern skulle bifallas. Detta efter att D.W inkommit med hot gentemot
P via två brev och ett vykort, vilka orsakade att P mådde psykiskt dåligt. Mot bakgrund av det
beslutade socialnämnden ännu en gång om totalt umgängesförbud med stöd i P:s allvarliga
reaktioner. Socialnämnden anförde att P tar mycket illa vid sig vid kontakt med D.W och att
umgängesförbud är nödvändig för P:s fortsatta utveckling och hälsa. Socialnämnden nämner
också att D.W inte har möjlighet eller förmåga att ge P den omsorg som krävs för att uppfylla
kraven på god hälsa och utveckling. LR i Mariestad prövade ytterligare en gång målet men
undanröjde ändå socialnämndens beslut och bestämde umgänget till en gång per månad
eftersom LR ansåg att ansvaret att ensamt bestämma om umgänge är ett för stort ansvar för P
som tolvåring.

Målet överklagades till KR i Jönköping som beviljade prövningstillstånd och prövade om

umgänge kunde ske mot P:s vilja, men KR fastställde LR:s dom.

HFD meddelade prövningstillstånd i målet och anförde att barnet bästa och den egna viljan
skall tillmätas stor betydelse. Efter en individuell bedömning av P:s vilja och ett utlåtande från
en överläkare samt en barnläkare som kommit till slutsatsen att P anses vara “normalt
utvecklad”. Mot bakgrund av det skall P:s uttryckta vilja tillmätas en stor betydelse. HFD
finner därför, efter att P konsekvent och varaktigt påtalat att hon inte vill ha umgänge med
D.W, att umgänget inte skall verkställas mot P:s vilja, oberoende vad som orsakar hennes
inställning till umgänget. P:s egen vilja skall anses vara det bästa för P varför HFD beslutade
om total umgängesbegränsning.

RÅ 2009 ref. 64

I rättsfallet RÅ 2009 ref. 64 uttalade sig HFD om riskrekvisitet vid brister i omsorgen. I fallet
hade socialnämnden ansökt om familjehemsplacering för ett barn vars moder, som var ensam
vårdnadshavare, led av en lindrig utvecklingsstörning. Denna utvecklingsstörning medförde
enligt socialnämnden att modern inte kunde ge adekvat omsorg till barnet, varför
socialnämnden ansåg att vård utanför hemmet var nödvändigt för att förhindra att barnets
utveckling och hälsa inte skulle ta skada.

Modern vitsordade nämndens uppfattning om hennes brist att till kunna ge barnet fullgod
omsorg, men motsatte sig förordnandet om vård utanför hemmet. Hon uppgav därvid att hon
avsåg att flytta in med barnet hos barnets mormor och dennes sambo och var beredd att ta
emot stödinsatser från socialtjänsten i det gemensamma boendet, vilket hon ansåg skulle
kompensera för hennes brist i omsorgsförmåga. Underinstanserna samt HFD fann alla att det
inte fanns utrymme för en annan bedömning än att barnet skulle tillförsäkras nödvändig vård
och omsorg på det sättet.

Kammarrätten fann emellertid att eventuella framtida händelser skulle kunna innebära en
påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling, och att tvångsomhändertagande enligt LVU
därför var motiverat. Därvid ansåg man att det var osäkert om mormodern och dennes sambo
med hänsyn till deras ålder – sett över tid – skulle orka ta sin del av ansvaret för barnet, samt
att det inte kunde uteslutas att modern i framtiden vill skaffa en egen familj och tillsammans
med barnet flytta ifrån det gemensamma boendet. Dessa riskfaktorer ansågs emellertid av
HFD vara alltför oklara och hypotetiska för att kunna ligga till grund för tvångsvård.

HFD betonar i domskälen allvaret i tvångsomhändertagande som åtgärd, och att ett sådant inte
får ske utan tungt vägande skäl. Utgångspunkten i bedömningen ska vara barnets aktuella
situation och en närliggande eller klart förutsebar utveckling av denna. Hypotetiska
resonemang om framtida händelser kan således inte ligga till grund för tvångsvård. Liknande
resonemang.

HFD 2015 ref. 7 (Socialt nedbrytande beteende)

Målet behandlar varför den unge inte anses uppvisa ett socialt nedbrytande beteende och den
har ansetts vara relevant för att även kunna se i vilka situationer det inte anses vara ett socialt
nedbrytande beteende. Rättsfallet anses vara relevant i förhållande till uppsatsens syfte för att
undersöka vilka beteenden som inte faller under rekvisitet för att möjligtvis göra en
gränsdragning.

Bakgrund och parternas inställning

Det är fråga om en flicka som vårdas med stöd av 2 § LVU. Hon har utsatts för misshandel,
hot och kränkande behandling i hemmet och vistas därför på hemlig ort. Flickan ansågs ha ett
socialt nedbrytande beteende enligt i 3 § LVU på grund av att hon riskerade att röja
vistelseorten. Hon har vid flera tillfällen avvikit från det hem där hon varit placerad och
befunnit sig i städer där släktingar till henne bor och dessutom har hon umgåtts med
ungdomar som kan tänkas ha koppling till hennes släkt. Flickan har även haft kontakt med sin
familj. Socialnämnden framför i sin talan att flickans agerande å ena sidan kan ha inneburit att
hon röjt sin adress och å andra sidan att hon utsätter sig själv för fara.

Domskäl

Förvaltningsrätten anser inte att flickans handlingar utgör ett socialt nedbrytande beteende i
lagens mening och avslår därmed socialnämndens ansökan.

Dessutom kommenterade förvaltningsrätten att: “Flickan har vid den muntliga förhandlingen
beskrivit sin situation på ett adekvat sätt och har gett uttryck för både insikt och mognad när
hon redogjort för sina önskemål”

Socialnämnden bestred ändring hos kammarrätten. Kammarrätten ansåg att rekvisitet socialt
nedbrytande beteende var uppfyllt och beslutade därmed om omedelbart omhändertagande
enligt 3 och 6 §§ LVU.

Enligt kammarrätten;

“Grunden för att flickan uppvisar ett socialt nedbrytande beteende är en rad olika beteenden
som sammantaget demonstrerar en oförmåga att inte utsätta sig för riskfyllda situationer och
att ha ett adekvat förhållningssätt till sin omgivning. Hon uppvisar ett avvikande beteende
som innebär en påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skadas.”

Högsta förvaltningsdomstolen bedömer emellertid att förutsättningar för att bereda vård enligt
3 § LVU saknas. Det som ligger till grund för HFD:s bedömning är att flickans beteende inte
är tillräckligt allvarligt för att hon ska beredas vård enligt 3 § LVU. ” Enbart det förhållandet
att den unge utsätter sig för en risk innebär inte att det föreligger ett beteende som kan
betecknas som socialt nedbrytande beteende”

Dessutom anförde HFD att : “Flickans agerande kan visserligen ha inneburit att hon röjt sin
vistelseort och att hon därmed utsätts för fara. Beteendet framstår som emellertid snarast
som ett obetänksamt handlande av en ung människa och inte som ett sådant socialt
nedbrytande beteende som avses i LVU” Därför upphävs kammarrättens dom av Högsta
förvaltningsdomstolen och förvaltningsrättens domslut fastställs.

Sammanfattning
Förvaltningsrätten ansåg inte att beteendet var ett socialt nedbrytande beteende. Domen
ändrades hos kammarrätten i samband med socialnämndens överklagande. Kammarrätten
gjorde dock samma bedömning som förvaltningsrätten och av den anledningen överklagade
den unge hos Högsta förvaltningsdomstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen inledde sin argumentation med en redogörelse för de rättsliga
förutsättningarna för att beredas vård enligt 3 § LVU, ett citat från förarbetena som exempel
på beteenden som anses vara socialt nedbrytande beteende, en praxis som exempel på hur
liknande fall har bedömts samt en slutlig bedömning där domstolen kommer fram till att den
unges beteende inte är ett socialt nedbrytande beteende. Utifrån dessa redogörelser fann HFD
att rekvisitet inte var uppfyllt, på grund av att den unges beteende i sig är inte ett socialt
nedbrytande beteende utan enbart ett “obetänksamt handlande”

HFD 2017 ref. 42

En 5-årig flicka vid namn Z påstod att både hon och hennes syskon hade blivit utsatta för
fysiskt våld av sina föräldrar. Förskolan rapporterade händelsen till socialtjänsten, vilket ledde
till en utredning av individ- och familjeomsorgsnämnden. Under utredningen berättade Z att
hon hade blivit slagen av båda föräldrarna och att hon brukade gömma sig för att undvika
misshandel. Hon påstod även att även hennes syskon blev misshandlade, men senare ändrade
hon sin historia och pekade endast ut mamman som våldsutövare. Föräldrarna och syskonen
förnekade alla påståenden om våld i hemmet. Socialnämnden ansökte om vård enligt LVU
och fick bifall av förvaltningsrätten.

Beslutet överklagades till Kammarrätten som ansåg att Z:s uppgifter var trovärdiga, men att
det var svårt att bevisa att missförhållanden verkligen förelåg i hemmet. Kammarrätten
upphävde därför domen. Individ- och familjeomsorgsnämnden överklagade beslutet till HFD
och framhöll att Z:s uppgifter var tillförlitliga, särskilt med tanke på hennes ålder, detaljerade
berättelser och önskan att inte flytta hem förrän våldet upphört. Trots att Z ändrade sina
uppgifter vid vissa tillfällen ansåg rätten att hennes berättelser var tillförlitliga. Även om
läkarundersökningen inte bekräftade fysiskt våld ansågs tillförlitligheten i Z:s egna upplevelse
vara avgörande vid beslutet om vård enligt LVU. Syskonens förnekanden påverkade inte
bedömningen, och skälen för omhändertagande ansågs vara uppfyllda

HFD 2018 ref. 6

Rättsfallet handlar om en pojke som var 7 månader när det 2016 fördes till sjukhus med svåra
skador. Sjukhuspersonalen gjorde en orosanmälan till socialnämnden eftersom de ansåg att
pojkens skador var livshotande och att de med stor sannolikhet hade orsakats av yttre våld.
Socialnämnden startade en utredning om pojkens tillstånd och de beslutade att pojken
omedelbart skulle beredas vård med stöd av 1 § 2 st och 2 § LVU. Utöver det kontrollerar
socialnämnden om vårdnadshavarna kunde säkerhetsställa pojkens behov enligt 6 kap. 2 §
FB.124 Socialnämnden fann att vårdnadshavarna inte klarade av att tillgodose pojkens behov
och beslutade det att pojken omedelbart skulle omhändertas, enligt 6 § LVU. Socialnämndens
beslut fördes vidare till förvaltningsrätten (FR) som ansåg att den skulle gälla trots att FR
ansåg att det saknades bevis för hur skadorna uppkommit. För att beslutet skulle bli bindande
behövde socialnämndens beslut fastställas av FR. Vårdnadshavarna överklagade
förvaltningsrätten beslut till kammarrätten (KamR) som bedömde att pojkens skador med stor
sannolikhet hade orsakats av vårdnadshavarna och att pojken behövde skyddas från dessa.
KamR avslog därför vårdnadshavarnas överklagan.

Vårdnadshavarna överklagade KamR beslut till högsta förvaltningsdomstolen (HFD),

bedömningen som gjordes var att högsta förvaltningsdomstolen valde att utgå från FR och
KamR bevis och HFD ansåg att KamR i sin prövning inte hade bevisat att pojkens skador
hade orsakats av vårdnadshavarna. I och med att bristen på bevis ansågs vara avgörande fann
HFD att det inte fanns någon grund för att pojken enligt LVU 6 § fortsatt skulle vara
omhändertagen. HFD ansåg att KamR. borde bifallit vårdnadshavarnas överklagande och
beviljat prövning för att avgöra hur pojkens skador hade uppkommit. Beslutet blev att
omhändertagandet av pojken omedelbart skulle upphävas och han skulle återvända till
vårdnadshavarna.

LVM
RÅ 1990 ref. 10
Länsstyrelsen i Stockholms län ansökte om att en kvinna skulle beredas tvångsvård med stöd
av LVM. Som grund för ansökningen åberopades kvinnan till följd av fortgående missbruk av
narkotika var i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och att vårdbehovet inte kunde
tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt. Det åberopades också att kvinnan till
följd av missbruket utsatte sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara.

Domstolen fann att kvinnan vid ansökan om tvångsvård till följd av sitt missbruk utsatt sin
fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara. Kvinnan hade dock inte vid den aktuella tiden
erbjudits någon frivillig vård av socialnämnden. Hade kvinnan blivit erbjuden att genomgå
vård, hade hon kunnat förklara sig villig att göra det varpå tvångsvård inte skulle blivit
aktuellt. Domstolen fastslog därför att förutsättningar för tvångsvård inte förelåg.

Samband med SoL och LVM.

RÅ 1990 ref. 16

Regeringsrätten ansåg att det förelåg förutsättningar för tvångsvård. I det aktuella fallet kunde
konstateras att alkoholmissbruket dominerade individens livsföring utan att det för den skulle
hade orsakat honom några påvisbara medicinska skador. Alkoholmissbruket bedömdes dock
allvarligt äventyra hans möjligheter att leva ett människovärdigt liv.

Skiljaktig mening: tolkningen av rekvisiten.

RÅ 1991 ref. 47

Handlar om den reella vårdtiden. I fallet hade en 29-årig man tvångsvårdats enligt LVM under
sex månader fram till den 23 september 1990. Påföljande dag blev han omedelbart
omhändertagen enligt LVM, varefter länsstyrelsen återigen ansökte om att mannen skulle
beredas vård enligt LVM. Såväl länsrätten som kammarrätten biföll länsstyrelsens ansökan.
Högsta förvaltningsdomstolen upphävde emellertid beslutet. Domstolen hänvisade till att
syftet med LVM-vården var att motivera missbrukaren att frivilligt medverka till fortsatt
behandling. Vården fick pågå i högst sex månader. I lagförarbetena uttalades att även om
syftet inte hade uppnåtts fick vårdtiden inte förlängas. Mot bakgrund av lagtext och
motivuttalanden, stod det därför klart att hinder fanns mot fortsatt tvångsvård i direkt
anslutning till att sexmånadersperioden för ett tidigare beslut om tvångsvård gått ut. Mannen
skulle i stället ha erbjudits stöd och behandling i frivilliga former. Först om han genom
ytterligare återfall visat att han inte kunde övervinna sitt missbruk på frivillig väg kunde
frågan om tvångsvård återigen aktualiseras.

20 § LVM  i 6 månader får man tvångsomhänderta någon.

Offentlighet och sekretess

Seminarium I, OSL
1. Ska en socialnämnd tillämpa reglerna i tryckfrihetsförordningens (TF) andra kapitel om
allmänna handlingar?

- Ja, se 2 kap. 1 § TF: ”Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning
och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar”.
- 1 kap 1 § RF
- 2 kap 4 § TF
- 1 kap RF, kommunal förvaltningsmyndighet

2. Hur lång tid har en myndighet på sig att efter en begäran lämna ut en allmän handling?

Att ta del av allmän handling på stället: 2 kap 15 § TF hanterar rätten att få ta del av allmänna
handlingar. Den som begär ut en allmän handling som får lämnas ut ska genast eller så snart det är
möjligt få ta del av handlingen.

Att begära ut en kopia: 2 kap 16 § TF, här kan man råka ut för en avgift (ofta 11 kopian och uppåt).
Att få hemskickade kopior är idag mycket vanligare än 2 kap 15 § TF.

Skyndsamhetskravet 2 kap 15 § TF: genast. Högt ställt krav.

3 dagar ansågs vara för länge (enligt JO´s praxis).
Om man behöver göra en sekretessprövning  då får det ta 1 – 2 dygn. Finns ingen sekretess ska detta
ges ut direkt.

Får en myndighet efterforska identiteten på sökanden och dennes syfte med begäran?

Nej, som huvudregel gäller att den som begär att få ta del av en allmän handling behöver i princip inte
uppge sitt namn eller skället till att han eller hon begär handlingen enligt 2 kap 18 § TF.

Det följer av praxis att om det rör sig om en offentlig allmän handling så råder efterforskningsförbudet
i 2 kap 18 §  myndigheten får inte kräva att du anger uppgifter. Blir ett tjänstefel.

Förbud mot kameraövervakning in entrén. (Att ta bilder strider mot efterforskningsförbudet i 2 kap 18
§). Har varit ett problem, man har av säkerhetsskäl kameror. Men detta är inte ok. (I praktiken struntar
man nog ofta i detta). Regelverket är svårt att tillämpa i praktiken, att befinna sig på myndigheten är
ok med film, men inte när man begär ut handlingar.

Dock finns det undantag: Om det är uppgifter reglerade med omvänt skaderekvisit så gäller inte 2 kap
18 § TF. Är uppgifterna reglerade med rakt skaderekvisit får man inte fråga vad man ska ha det.
Blandas rakt och omvänt gäller inte efterforskningsförbud?

3. Ska en socialnämnd tillämpa reglerna i offentlighets- och sekretesslagen (OSL)?

Ja, se 26 kap 1 § OSL, anger att sekretess gäller inom socialtjänsten. Se även, 2 kap 1 § OSL, anger
också att myndigheter ska tillämpa sekretess.

4. Kan en socialnämnd uppställa sekretess vad avser en utredning som ligger till grund för
ett beslut om omedelbart omhändertagande av ett barn?
Ja, enligt 26 kap 1 § OSL, omvänt skaderekvisit gäller.

(Bry dig inte om 26 kap 1 a §, gäller annat).

5. Kan en socialnämnd uppställa sekretess vad avser innehållet i ett beslut om omedelbart
omhändertagande av ett barn?

Nej, enligt 26 kap 7 § 1 p ska inte sekretessen som framkommer i 26 kap 1 § tillämpas, då det rör sig
om ett beslut om omhändertagande av enskild.

Varför finns della regel? Staten ska inte kunna ta ett barn och sedan sekretessbelägga beslutet. Man
säger att risken vid maktövergrepp måste dessa känsliga beslut vara offentliga. Rättsstatlig presumtion.

6. Gäller sekretess för en förvaltningsrätts dom vad avser omhändertagande av barn enligt
LVU?

Nej, enligt 26 kap 7 § p. 2 OSL gäller inte sekretess vid en förvaltningsrätts dom vad avser
omhändertagande av barn inom LVU.

(P. 2 gäller beslut om vård utan samtycke, gäller förvaltningsrättens beslut).

Om förvaltningsrättens dom i stället avser prövning av överklagat avslagsbeslut avseende

försörjningsstöd, gäller sekretess då?

Ja, enligt 26 kap 1 § OSL då enskild kan lida ”men” då det handlar om enskild persons ställning och
ekonomiska förhållande. Avslagsbeslutet blir således sekretessbelagt. Annars kommer man avslöja att
personens varit i kontakt med förvaltningsrätten.

7. En kvinna kommer in på socialnämndens kontor och klargör att hon sett något
upprörande. Hon lämnar över en detaljerad skriftlig anmälan om hur en grannpappa
hotat och förnedrat sin son vid åtskilliga tillfällen i samband med hockeyträning på
granntomten. Vid ett tillfälle lät pappan puckmaskinen gå för fullt trots att sonen
uppenbart inte ville fortsätta träningen. När socialnämnden kontaktar pappan och
meddelar honom innehållet i anmälan, vill han veta vem som anmält honom.

När blir anmälan en allmän handling?

Checklistan:
Definition av om det är en allmän handling 2 kap 1 § TF,
- 2 kap 3 § TF – ”framställning i skrift”  kvinnan har gjort en framställning i skrift.
- 2 kap 4 § TF – En handling är allmän om ”förvaras hos en myndighet” och 9 eller 10 §§ är att
anse som inkommen till eller upprättad hos en myndighet. Se även 2 kap 6 § TF.
- 2 kap 9 §  så fort den kommit till myndigheten.

2 kap 10 § TF kan inte bli tillämplig i detta fall.

Kan nämnden hemlighålla anmälarens identitet? (Det kan tilläggas, att kvinnan vill vara
anonym med hänsyn till risk för puck i pannan.)

Den som är part i ärendet har rätt till insyn enligt 10 § FL. Inga regler i OSL anger partsinsyn. Borde
innebära att pappan ska få reda på identiteten.

Vilka är parter? Anmälare är inte en del av parterna  kvinnan är således inte part. Pappan är part i
ärendet (vårdnadshavare), part precis som barnet.
26 kap 5 § OSL, innebär skydd för anmälare. Eftersom hon riskerar att få en puck i pannan kan det
innebära en risk för henne  riskerar att utsättas för våld eller lida annat allvarligt men om uppgiften
röjs. Det är rakt skaderekvisit i 26 kap 5 § OSL, dessutom är det kvalificerat. Ett tungt skaderekvisit.

Socialnämnden ska göra en utredning efter uppgifterna man har, kommer hon att utsättas för våld eller
annat allvarligt men? Troligen inte.

Hon får nog inte vara anonym med tanke på bakgrunden. Det är endast att kvinnan är rädd för
puckmaskinen, bara för att man är rädd innebär det inte en konkret omständighet. Det måste finnas
något mer konkret.

Regeln finns för att motverka okynnesanmälan. (Skulle man vara anonym skulle det komma in flera
grova anklagelser). Om den som anmäler kan behöva visa sin identitet så tänker man över detta en
gång till.

Om en journalist får nys på det inträffade och vill ta del av anmälan, kan sekretess uppställas?

26 kap 1 § OSL anger att sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgifter om enskildas förhållanden
om det är så att uppgiften kommer att röja utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider
men. Utredningen pågår fortfarande och det är mycket känslig information.

Meddelarfriheten gäller inte alls inom socialnämnden då detta anses för känsligt.

Viktigt inför tentamen!

8. En 16-årig flicka som bor ensam med sin pappa (vårdnadshavare) har i kontakter med
en socialnämnd hävdat att en jämnårig pojke utsatt henne för sexuella övergrepp. Har
pappan i egenskap av vårdnadshavare rätt att ta del av dotterns uppgifter hos
socialnämnden.

26 kap 1 § OSL, det är ett sådant ärendet att det kan förekomma sekretess.

12 kap 3 § OSL behandlar sekretess i förhållande med vårdnadshavare.  sekretess gäller enligt
första meningen till skydd för en enskild som är underårig även gentemot vårdnadshavaren. 12 kap 3 §
OSL hänvisar till 6 kap 11 § FB, när vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor
som rör den underåriges personliga angelägenheter.

Inte så mycket information i frågan  i takt med ålder och mognad, hänsyn ska tas till frågans art,
komplexitet och konsekvenser. Handlar mycket om i detta fall, flickans ålder och mognad.

Borde denna flicka enligt socialnämndens bedömning ha full kol på konsekvenserna? Då finns mycket
som talar för att sekretess gäller.

Svaret är således mycket beroende på flickans mognad. Detta bedömer man utifrån tex samtal.

9. En socialnämnd misstänker att en sjuårig flicka misshandlats en längre tid av sin far.
Socialnämnden beslutar sig för ett omedelbart omhändertagande av barnet. Ärendet
uppmärksammas mycket i de lokala tidningarna. Vissa journalister hävdar att
socialnämnden helt saknar bevis för att pappan misshandlat flickan och att det hela rör
sig om ett grovt rättsövergrepp. Justitieombudsmannen (JO) läser om det inträffade och
bestämmer sig för att utreda frågan. Han tar kontakt med socialnämnden i fråga och
begär in nämndens beslutsunderlag.
Besvara följande frågor: När blir socialnämndens utredning en allmän handling och får denna
lämnas ut till journalister om de begär att få ta del av den?

Checklistan:
Definition av handling 2 kap 1 § TF,
2 kap 3 § TF – ”framställning i skrift”  i detta fall teknisk framställning.
2 kap 4 § TF – En handling är allmän om ”förvaras hos en myndighet” och 9 eller 10 §§ är att anse
som inkommen till eller upprättad hos en myndighet.  den är upprättad hos.
2 kap 9 § och 2 kap 10 § TF den ska ha expedierats eller ärendet ska ha avslutats hos myndigheten.

Får journalister ta del av den? Ja, om det är en allmän handling och den inte är sekretessbelagd. I detta
fall blir det en allmän handling när den är klar. Men, det föreligger sekretess enligt 26 kap 1 § OSL.
Således får journalisten inte ta del av handlingarna.

21 kap 1 § OSL, tillämplig för situationer där man inte redan har ett bra skydd  i denna situation inte
tillämplig.

Får JO ta del av utredningen eller gäller sekretess?

13 kap 6 § RF  framgår att JO, likväl som många tillsynsmyndighet har rätt att ta del av handlingar
(spelar ingen roll vilken handling).

De skulle få svårt att kontrollera, de måste få ta del av detta.

(Kolla 10 kap 28 § OSL?)

10. När blir en sjukjournal allmän handling och får den lämnas ut till olika sökande?

Först måste checklistan göras, är detta en handling? När blir det som förs in i handlingen en allmän
handling? Journalen är en allmän handling när den är färdigställd enligt 2 kap 10 § 2 st. 1 p. TF  för
journaler som uppdateras fortlöpande.

Får man lämna ut det? Nej, sekretess gäller enligt 25 kap 1 § OSL  man kan alltså inte lämna ut. Om
inte patientens har eftergivit sekretess. Viktigt att man har samtycke.
Sekretess
TF:s begrepp ”allmänna handlingar” i praxis m.m.

1.
Hur bör grundlag (TF) tolkas?
TF är en grundlag, men dess innehåll skiljer sig från vanlig grundlag. TF är i sin karaktär en
konstitutionell strafflag. Detta innebär att inskränkningar av tryckfriheten förutsätter
ändringar av grundlag.

Finns det skillnader hur vi tolkar författningar på olika hierarkiska nivåer?

Den första och viktigaste tolkningen?  Logisk grammatisk tolkning (ordalydelsetolkning),

det som står är det som gäller.
- Teleologiska metoden – ändamålstolkning. Vad är ändamålet bakom?
- Analogisk tolkning
- Extensiv tolkning  innebär att man konstaterar att regeln är tillämplig på ett visst
”kärnområde”, men att man tillämpar regeln även på frågor som inte direkt faller inom
detta område. Innebär att en rättsregeln tillämpas på situationer som tillämpas på
ordalydelsen. Man lämnar aldrig ordalydelsen. När ska denna tolkning användas?
- Renskriv tolkning  motsatsen till en extensiv tolkning, man tillämpar regeln på ett
mer avgränsat område än vad som omedelbart kan följa av dess ordalydelse. Inom
straffrätten tillämpas en restriktiv tolkning på så vis att om gärningen helt klar faller
inom det område som framgår av lagtexten, så ska man frias. Även skatterätt.

Påtvingat kroppsligt ingrepp?  blodprov, utandningsprov. I verkligheten  skolor har fått

för sig att ta urinprov på sina skolelever. Är inte detta kroppsligt påtvingat ingrepp? Måste
finnas stöd i lag. Inte ett kroppsligt ingrepp då detta inte nämns i förarbetena. Finns således en
restriktiv tolkning.

Vi diskuterar vilka regler för tolkning och tillämpning som gäller för grundlagar och
ställer detta ikontrast till hur författningar i övrigt tolkas och tillämpas. Vilken
betydelse har t.ex. förarbeten för tolkningar av förordningar och allmänna föreskrifter?
Förordningar förtydligar och preciserar det som står i lagarna.
Förarbetena anger syftet bakom lagen.

2. Prejudikat om begreppet ”allmän handling”. Ni ska redogöra för

nedanstående rättsfall. Att redogöra innebär att ni klargör vad som har
hänt, yrkanden och utgången i olika instanser samt vilken prejudicerande
regel som kan utläsas.

Notisfall kan vara minst lika viktiga som ett ref. – fall.

Redogör för:
RÅ 1991 ref 50
Begäran om att få ta del av ”dagens post” har inte ansetts uppfylla nödvändiga krav på
specifikation av de efterfrågade handlingarna i det fall den förvarande myndigheten inte har
rutiner för att samla alla handlingar som inkommit eller expedierats en viss dag för läsning i
ett sammanhang.

En journalist begärde varje dag att få möjlighet att ta del av en myndighets post. Myndigheten
har nekat begäran med hänvisning till att det för många handläggningar föreligger sekretess
och att det inte är möjligt att sekretesspröva alla handlingar som kommer in med post.

Domstolen ansåg att en begäran att få ta del av dagens post kan vara klar och entydig ifall då
myndigheten har som rutin att samla alla inkommande och upprättade handlingar på ett ställe.
Det krävs en viss typ av precisering från sökandes sida, myndigheten kan inte behöva
sammanställa en massa handlingar eller leta efter något ospecifikt. I detta fall ansågs dagens
post inte uppfylla nödvändiga krav på specifikation av de efterfrågade handlingarna.

HFD mål nr 3446-20

Bakgrund och yrkande
En person skickade ett brev till Partibidragsnämnden och bifogade en DVD-skiva som
innehöll ett datorspel som personen ansåg att nämnden borde låta sig inspireras av vid beslut
om partistöd. Sedan begärde L.J att få en kopia eller avskrift av det inlämnade
datorprogrammet.

Partibidragsnämnden avslog begäran med hänvisning till att de saknade tillgång till teknisk
utrustning för att öppna och läsa DVD-skivan. Därför ansåg de inte att innehållet på skivan
var en allmän handling.

L.J överklagade besluten till Högsta förvaltningsdomstolen, som upphävde dem och
hänvisade målet tillbaka till Partibidragsnämnden för ny prövning. Domstolen påpekade att
nämnden måste beakta om datorprogrammet är tillgängligt för dem genom det tekniska stöd
de har tillgång till via en överenskommelse med Riksdagsförvaltningen.

Partibidragsnämnden avslog sedan på nytt Janssons begäran med hänvisning till att de inte
hade tillgång till nödvändig teknisk utrustning för att öppna och läsa DVD-skivan, varför de
ansåg att den inte utgjorde en allmän handling

Utgång
HFD
1. Enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen innefattar begreppet
"handling" även en upptagning som kräver tekniska hjälpmedel för att läsas, avlyssnas
eller uppfattas på annat sätt.
2. En handling betraktas som allmän om den är förvarad hos en myndighet enligt de
specificerade bestämmelserna enligt 4 §.
3. Enligt 6 § anses en upptagning vara förvarad hos en myndighet om den är tillgänglig
för myndigheten med tekniska hjälpmedel som myndigheten själv använder för att
överföra den i en form som möjliggör läsning, avlyssning eller annan uppfattning.

Partibidragsnämnden har uppgett att nämnden inte har tillgång till något tekniskt hjälpmedel
för att läsa, avlyssna eller på annat sätt uppfatta innehållet på DVD-skivan. Den upptagning
som eventuellt finns på DVD-skivan är därmed inte att anse som förvarad hos nämnden och
utgör således inte en allmän handling. L.J överklagande ska därför avslås.

Prejudicerande regel
En upptagning betraktas som en allmän handling endast om den är tillgänglig för
myndigheten genom användning av tekniska hjälpmedel som de själva använder för att läsa,
lyssna eller på annat sätt uppfatta innehållet. Det innebär att tillgängligheten för dessa
tekniska hjälpmedel är avgörande för att avgöra om upptagningen klassificeras som en allmän
handling eller inte.

RÅ 1984 2:49
En kontrolldagbok upprättades mellan Ale kommun och Svenska Riksbyggen.

G begärde att få ta del av kontrolldagboken, men kommunstyrelsen i Ale kommun beslöt att
meddela G att handlingen inte fanns tillgänglig hos kommunstyrelsen och att denna därför
inte kunde delges.

Yrkanden och grunder:

G yrkade att kammarrätten med stöd av sekretesslagen och TF skulle upphäva
kommunstyrelsens beslut. Han yrkade vidare att kammarrätten:
- Ålägga kommunstyrelse att vidta åtgärder så att han kunde få del av kontrolldagboken
- Att informera honom om vem han borde kontakta för att få besked om var och när han
kunde få läsa kontrolldagboken.
- Att ge honom fullmakt så att han kunde få läsa handlingen om det av någon anledning
var svårt at flytta det till kommunens lokaler
- Att underrätta honom i klartext om den handlingen han begärt aldrig existerat.

Kammarrätten: yttrade att dessa handlingar som G vill begära ut inte finns förvarade hos
kommunstyrelsen.

Regeringsrätten:
Frågan i målet gäller i första hand om denna dagbok är att anse som en allmän handling enligt
TF trots att det inte finns förvarad hos kommunen.

Avtalet reglerar den insyn som tillkommer kommunen i dess egenskap av uppdragsgivare för
kontrollarbetet. Det måste pga. detta anses ligga i sakens natur att samtliga handlingar som
ska upprättas vis kontrollarbetet enligt avtalet tillhör kommunen.

Omständigheten att kontrolldagboken finns hos Riksbyggen kan därför inte frånta dagboken
dess karaktär av handling som är tillgänglig för myndighet, detta leder till att den utgör en
allmän handling enligt TF.

Således åligger det kommunen att med anledning av G:s ansökan att få tillgång till
kontrolldagboken, begära in den från riksbyggen för att utvärdera om, och i vilken uträckning
G har rätt att ta del av den.

Sammanfattat: HFD:s bedömning av förvaringskriteriet var det avgörande det ingångna

avtalet. Den omständigheten att dagboken fanns hos Riksbyggen kunde inte frånta den dess
karaktär av handling som var ”tillgänglig för myndigheten” varför den ansågs var allmän
handling enligt TF.
Hur har man tolkat TF:s 2 kap? Man hittar på ett tillhörighetsrekvisit och
tillgänglighetsrekvisit. Detta finns ju inte ens? Är knappast en tolkning, snarare ett påhitt av
nya regler.

RÅ 1996 ref 25
Prejudicerande: Handlingar som är ”tillgängliga”, eller tillhör myndigheten kan vara allmänna
reda då de befinner sig hos ett privat företag, vilket myndighet samverkar enligt avtal.

Bakgrund:
Martin S. begärde hos Gävle kommun att få ta del av intresseanmälningar som lämnats i
anledning av kommunens pågående rekrytering av kommundirektör, begäran avslogs.
Motiveringen till detta var följande: "Ifrågavarande handlingar inhämtas av fristående
konsult, vilken anlitas av kommunen för beredning av ett rekryteringsärende. Detta kommer
senare att handläggas av kommunen som ett sedvanligt tjänstetillsättningsärende efter
annonsering och ansökningsförfarande. Begäran att få del av intresseanmälningarna avslås
med hänvisning till att handlingarna förvaras hos konsulten och inte hos kommunen, varför
de inte utgör allmänna handlingar."

Yrande och grund: Martins S. överklagade och yrkade att kommunen skulle åläggas att lämna
ut de begärda handlingarna. Han ansåg att offentlighetsprincipen kringgicks. Tillsättandet av
tjänsten som kommundirektör var en fråga som berörde alla kommuninvånare.

Kammarrätten:
Enligt 2 kap 3 § TF, är en handling att anse som allmän om den förvaras hos en myndighet,
och enligt 6 § eller 7 § är att anse som inkommen till ett upprättad hos en myndighet. 6 §
anger att en handling anses inkommen till myndigheten när den anlänt till myndigheten eller
kommit behörig befattningshavare till handa.

Av en annons i dagbladet framgick att kommunen söker en ny kommundirektör. Det angavs

b.la. att intresseanmälningar skulle sändas in till SIMS AB i Gävle, intresseanmälningarna
skulle behandlas konfidentiellt. Det har framkommit att det inte gäller ett
tillsättningsförfarande, ett rekryteringsföretag har endast fått i uppdrag av kommunen att
mottaga och bearbeta intresseanmälningar för ett kommande tillsättningsförfarande.

Kammarrätten avslår överklagandet.

Regeringsrätten:
Gävle kommun anförde att de hade en muntlig överenskommelse med konsultföretaget hur de
skulle delta i ett första intressesonderande rekryteringssteg.

Intresseanmälningarna och tillhörande handlingar skulle förvaras hos konsulten. Kommunens

representanter skulle få ta del av innehållet i handlingarna hos konsulten.
Intresseanmälningarna har inte överlämnats till kommunen.

Konsulten skickade tillbaka handlingar till de intressenter som begärt, annars har de blivit
kvar hos konsulten förframtida rekryteringar enligt överenskommelse. Bolaget måste ha
ansetts ha mottagit och förvarat handlingarna för kommunens räkning. På grund av detta har
de varit att anse som allmänna handlingar.

Borde således ses som allmänna handlingar enligt TF.

RÅ 1999 ref 18
Klagande hade hos en kommun begärt att få ta del av kommunalrådens cookie – filer
(datalagrade meddelande). En cookie är en datafil som kan översändas till en dator, då denna
via internet får kontakt med en hemsida, som lagras i annan dator. När denna dator återsänder
den efterfrågade informationen, skickar samtidigt med cookien. HFD fann att en cookie-fil i
TF:s mening är att betrakta som en hos myndigheten förvarad handling som inkommit dit.

Cookies är inkomna handlingar och historikfiler kan jämställas med en sådan löpande
förteckning som blir allmän så snart den färdigställs för anteckning eller införing.

Filen är att se som en allmän handling och ska lämnas ut om inte sekretess föreligger.
Speciell förvaltningsrätt – hälso – och sjukvård
RÅ 1999 ref. 64
En kvinna vårdades enligt HSL vid en psykiatrisk klinik. Chefsöverläkaren på kliniken
beslutade att kvinnan skulle beredas vård enligt 11§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, LPT, s.k. konvertering.

Rättsfråga: Frågan handlade om huruvida en patient, som samtyckt till vård på en

sjukvårdsinrättning, haft förmåga att ge uttryck för sitt ställningstagande i vårdfrågan.

Rekvisitet ”oundgängligt behov av vård” 3 § 1 st. 1 p. LPT.

För att vård ska komma i fråga krävs alltså att det finns ett kvalificerat vårdbehov och att det
efter noggrann utredning står klart att det ”inte finns någon annan lösning att tillgå för att på
ett rimligt sätt hjälpa patienten.”

“Av utredningen i målet framgår att X under den i målet aktuella tidsperioden led av en
allvarlig psykisk störning och att X till följd av sitt psykiska tillstånd var i oundgängligt behov
av psykiatrisk heldygnsvård på̊ sjukhus. Vidare framgår att X vid konverteringstillfället
motsatte sig vård och att X kunde befaras allvarligt skada sig själv. Förutsättningar för
konvertering förelåg således vilket X. vitsordat. Frågan i målet är om förutsättningar för
fortsatt vård saknades på̊ grund av att X. hade samtyckt till den behövliga vården.”

Med anledning av vad Ann-Jeanette F. anfört vill Regeringsrätten erinra om att reglerna i 7 §
första stycket LPT inte är tillämpliga i konverteringsfall. Om tvångsvård kommer till stånd
med stöd av 11 § upphör denna vård om inte en ansökan om fortsatt tvångsvård görs inom
fyra dagar. Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten skäl att på grund av överklagandet
pröva om förutsättningar för fortsatt tvångsvård förelåg vid tiden för länsrättens prövning.

Beträffande villkoret enligt 3 § första stycket 3 visar utredningen att Ann-Jeanette F. inte
motsatte sig att undergå erforderlig vård utan uttryckligen förklarade sig villig att stanna kvar
frivilligt på den vårdavdelning där hon vistades. Avgörande blir därmed om Ann-Jeanette F.
till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknade förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan om vård.

HFD 2015 ref. 64

HFD fastslog att medicinering med syfte att förebygga framtida försämring, under vissa
förutsättningar, kan anses utgöra nödvändig psykiatrisk vård. De fastslog att vis bedömningen
måste hänsyn tas till hela patientens situation tillsammans ed en proportionalitetsbedömning.
Behovet av behandling ska vägas mot intrånget i den personens självbestämmanderätt och
integritet. Patientens förutsättningar att göra ett övervägt ställningstagande till den aktuella
behandlingen måste beaktas samt även behovet av behandlingen mot bakgrund av exempelvis
hur den psykiska störningen yttrar sig och vad avbruten behandling kan innebära. Domen
utgör ett visst förtydligande i vilka situationer som omfattas av begreppet.

Rättsfråga: Behandlar frågan om särskilda villkor vid öppen psykiatrisk tvångsvård.

En av de vitala frågorna i målet var huruvida domstolen skulle se på hennes samtycke i

förhållande till chefsöverläkarens begäran om öppen psykiatrisk tvångsvård.
Helhetsbedömningen som gjordes tog in enskilda omständigheter, som att hon hade avbrutit
ordinerad medicinering tidigare, och bedömdes tillsammans med hennes sjukdomsbild.
Proportionalitetsbedömningen blev att syftet med åtgärden, det vill säga att hon skulle vårdas
genom en sjukvårdsinrättning för att kunna må bättre, övervägde den åtgärd som avsågs att
göras, det vill säga tvångsvården och medicineringen.

HFD 2017 ref. 61

Bakgrund: En kvinna togs in för sluten psykiatrisk tvångsvård i maj 2013. Chefsöverläkaren
ansökte i april 2017 hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt sluten psykiatrisk
tvångsvård. I ansökan anförde han att patienten har en allvarlig psykisk störning och ett
oundgängligt behov av medicinering för att inte försämras i sin sjukdom. Kvinnan saknar
sjukdomsinsikt och är negativ till medicineringen och det är uteslutet att hon skulle acceptera
villkor för tvångsvård i öppen form.

Hennes tillstånd är emellertid sådant att hon kan vara långtidspermitterad i hemmet och få
sina injektioner där eftersom hon trots allt är medveten om att hon kommer att föras tillbaka
till kliniken av polisen om hon vägrar att ta emot medicinen.

Rättsfrågan: Frågan i målet är om det finns förutsättningar för fortsatt sluten psykiatrisk
tvångsvård när en patient har haft långvarig permission från sjukvårdsinrättningen och får
behandling i hemmet i form av depåinjektioner av medicin.

Under de tidigare sex månader kvinnan varit vårdad hade hon haft permission under drygt
fem av dem.

HFD diskuterar ifall kvinnan har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan
tillgodoses på annat sätt än genom att hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad
psykiatrisk dygnetruntvård, vilket är en förutsättning för att hon ska kunna beredas sluten
psykiatrisk tvångsvård. HFD menar att det är utrett att kvinnan lider av en allvarlig psykisk
störning i den mening som avses i 3 § LPT och att hon är i behov av vård för att hennes
tillstånd inte ska försämras.

HFD konstaterade att beslut om förlängning av tvångsvård i och för sig kan fattas även i
sådana fall där patienten har beviljats permission i form av vistelse utanför
sjukvårdsinrättningen.

HFD menar att det är uppenbart att lagstiftningen inte ger utrymme för att en person som är
intagen på en sjukvårdsinrättning för sluten psykiatrisk tvångsvård beviljas permissioner - och
därmed i realiteten vistas utanför vårdinrättningen - i den omfattning som har skett.

Det har inte kommit fram att kvinnans tillstånd i dagsläget är sådant att hon har behov av vård
på en sjukvårdsinrättning. Den omständigheten att det finns en överhängande risk för att hon
slutar att ta emot den behandling som hon behöver om den slutna tvångsvården upphör, vilket
i sin tur kan antas leda till att hennes psykiska tillstånd allvarligt försämras, medför inte att det
finns laglig grund för att besluta om fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård.

Den omständigheten att det kan förväntas att en patient inte kommer att acceptera de villkor i
form av t.ex. medicinering som föreskrivs för den öppna psykiatriska tvångsvården utgör
således i sig inte grund för att besluta om sluten psykiatrisk tvångsvård, när förutsättningarna
för sådan vård inte är uppfyllda.
Förutsättningarna för fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård är således inte uppfyllda och
chefsöverläkarens ansökan ska därför avslås. Detta innebär att den slutna psykiatriska
tvångsvården omedelbart ska upphöra.

Kammarrätten och förvaltningsrättens avgöranden

Båda instanserna medgav att tvångsvården skulle få fortsätta

HFD 2021 ref. 20

Bakgrund: I december 2019 ansökte chefsöverläkaren hos Förvaltningsrätten i Malmö om
medgivande till fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård av en kvinna. Någon samordnad
vårdplan och någon uppföljning av en sådan plan gavs inte in till förvaltningsrätten.

Rättsfrågan: Frågan i målet är vilken betydelse det har att en samordnad vårdplan saknas vid
prövning av chefsöverläkarens ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård.

Kvinnan yrkade att tvångsvården skulle upphöra då hon inte lider av en allvarlig psykisk
störning. Vidare anförde hon att chefsöverläkarens ansökan var ofullständig eftersom någon
samordnad vårdplan och någon uppföljning av en sådan plan inte getts in till rätten.

Av förarbetena (prop. 2007/08:70) framgår att lagstiftaren har avsett att en samordnad
vårdplan alltid ska bifogas en ansökan om öppen tvångsvård.

Det anges i förarbetena att vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård bör ta tillvara de
förutsättningar till återhämtning och utveckling som ett liv utanför sjukhuset kan ge varje
person och som vård på en sjukvårdsinrättning inte kan tillgodose. Detta förutsätter att
kommunen medverkar aktivt och att det sociala stödet anpassas till personens funktionshinder
och behov i övrigt. Vårdformen är inte avsedd att användas som en möjlighet att
slentrianmässigt ge patienten långtidsmedicinering utanför sjukvårdsinrättningen utan tvärtom
förutsätts det att både hälso- och sjukvård och socialtjänst bedriver ett aktivt
rehabiliteringsarbete med utgångspunkt i patientens behov. Vårdformen förutsätter
samordning och planering mellan berörda sjukvårdande och sociala insatser kring varje
enskild patient i syfte att utreda patientens behov av vård, stöd och service och hur dessa kan
tillgodoses. Den genomförda vårdplaneringen ska dokumenteras i en samordnad vårdplan. (A.
prop. s. 76 f.)

Fråga 1.
En dag söker Bengt, 42 år, upp psykiatrin. Han är djupt deprimerad och ångestfylld samt
upplever tillvaron som outhärdlig och meningslös. Bengt framför att han har planer på att ta
sitt liv. Orsaken till hans hälsotillstånd beror bl.a. på att hans hustru lämnande honom för tre
år sedan. Hans f.d. hustru och deras gemensamma dotter bor nu i en annan stad, i norra
Sverige. Bengt får träffa både en läkare och en psykolog. De båda ser allvarligt på Bengts
situation och rekommenderar Bengt att låta lägga in sig för en tid. Bengt, som mest bara
gråter, går uppgivet med på detta. Efter att ha vårdats två dagar på psykiatriavdelningen
upplever Bengt att sjukhusvistelsen framstår om möjligt som ännu mera meningslös än
tillvaron utanför. Bengt är negativt inställd till medicinering, i synnerhet psykofarmaka,
eftersom han vid en tidigare depression prövat sådan medicin utan någon påtaglig nytta. Han
skulle eventuellt kunna tänka sig att gå med på samtalsterapi, men på detta område är
sjukhusets resurser mycket begränsade. Den tredje dagen kräver Bengt att få bli utskriven.
Han vill hem till sin lägenhet. Chefsöverläkaren Stina har då ett längre samtal med Bengt och
förklarar att Bengt ”omöjligt kan bli utskriven redan nu och ditt tillstånd är alldeles för dåligt
för att detta ska vara försvarligt”. Stina berättar vidare att om Bengt inte stannar kvar frivilligt
måste vården genomföras med tvång, enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Bengt ser
då inget annat råd än att gå med på att stanna kvar på den psykiatriska avdelningen. Att bli
föremål för tvångsvård skulle han uppleva som en oerhörd kränkning. Bengt förklarar att han
stannar kvar endast under förutsättning att ingen medicinering med psykofarmaka ska ske.
Stina är emellertid av uppfattningen att det är nödvändigt med viss medicinering för att Bengt
ska kunna bli bättre. När Bengt vidhåller sin vägran att gå med på den behandlingsplan som
Stina lägger fram förklarar hon att han då kommer att bli ”LPT:ad”, dvs. få psykiatrisk
tvångsvård med stöd av LPT.

a) Klargör huruvida förutsättningarna för att tillgripa LPT är uppfyllda eller ej.
Vilka är förutsättningarna för att besluta om psykiatrisk tvångsvård enligt 3 §
LPT?

Är förutsättningarna för att tillgripa LPT uppfyllda eller inte?

Konverteringsregeln i 11 § LPT

3 § LPT

För att kunna tillgripa LPT ska patienten lida av en allvarlig psykisk störning enligt 3§. Det
framgår att Bengt är djupt deprimerad. Depression är inte alltid allvarlig till sin art men kan
vara allvarlig till sin grad. Det framgår att Bengt vill ta sitt liv, således bör det kunna räknas
som att den är allvarlig till sin grad. Han bör således anses lida av en allvarlig psykisk
störning.

Bengt bör anses ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Det föreligger risk för hans liv
eller hälsa om inte vård kommer till stånd eftersom det framgår att han vill ta sitt liv. Det ska
finnas ett kvalificerat vårdbehov, det ska föreligga risk för patientens liv och hälsa.

Patienten ska inte heller samtycka till vården för att man ska kunna tillgripa LPT. Det framgår
att Bengt kräver att bli utskriven, men när läkaren berättar för honom att han kan bli föremål
för tvångsvård om han inte stannar kvar på den psykiatriska avdelningen säger han att han
stannar kvar så länge ingen medicinering med psykofarmaka sker. Det framgår av
lagkommentaren att om patienten i och för sig accepterar intagningen men motsätter sig den
psykiatriska vård som ges där, och denna är oundgängligen nödvändig för patienten så kan det
bli aktuellt att besluta om tvångsvård med stöd av LPT. Detta bör således kunna räknas som
att Bengt motsätter sig vården eftersom chefsöverläkaren har bestämt att medicineringen ska
ske och Bengt inte vill ha medicineringen.

Förutsättningarna för att tillgripa LPT bör vara uppfyllda.

Hur går reglerna för konvertering till?

Förvaltningsrätten ska besluta om konvertering. Beslutet fattas av chefsöverläkaren rent

konkret. Men förvaltningsrätten måste kika på om det fanns fog för beslutet.

Hur man gör detta framgår av 11 § 2 st. LPT:

 - Vårdintyg för Bengt. Läkare 1 argumenterar att det är sannolikt att han kommer bli
konverterad.
- Inom 24 timmar ska beslut om vård beslutas.
- 12 §  senast dagen efter beslutet underställs förvaltningsrättens prövning.

Förutsättningarna för att besluta om psykiatrisk tvångsvård enligt 3 § LPT:

”Tvångsvård får ges endast om patienten lider av en allvarlig psykisk störning och på
grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrig har ett
oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom
att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk
dygnetruntvård (sluten psykiatrisk tvångsvård), eller behöver iaktta särskilda villkor för att
kunna ges nödvändig psykiatrisk vård (öppen psykiatrisk tvångsvård).”

- Vad är en allvarlig psykisk störning? Den psykiska störningen är av allvarlig art så

länge påtaglig risk föreligger för att de psykiska symtomen återkommer, om
behandlingsinsatserna avbryts. Det finns en lista i propositionen över allvarliga
psykiska störningar, denna är dock inte uttömmande (Prop. 1990/91:58 s. 86).
- Vad är oundgängligt behov av psykiatrisk vård? Avgörande är om det föreligger
omedelbar risk för patientens liv eller hälsa om inte vård kommer till stånd genom
intagning på en sjukvårdsinrättning.
- Inte kan tillgodoses på annat sätt ?

”En förutsättning för vård enligt denna lag är att patienten motsätter sig sådan vård som
sägs i första stycket, eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad
anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke.”

- Patienten ska således inte samtycka till vården.

- Det finns ett undantag till detta, om det är så att patienten på grund av sin psykiska
störning inte kan uttala någon uppfattning i frågan kan man besluta om tvångsvård
trots att patienten inte motsätter sig vården. Om det finns grundad anledning att anta
att en patient kort tid efter påbörjande av vården kommer att avbryta vården om den
ges frivilligt kan man också besluta om tvångsvård.  restriktiv bestämmelse

”Tvångsvård får inte ges om patientens psykiska störning enligt första stycket utgör enbart
en utvecklingsstörning.”

- Personer med enbart en utvecklingsstörning uppfyller inte förutsättningarna för

tvångsvård.
- Däremot kan förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård föreligga om en person
samtidigt med en utvecklingsstörning lider av en annan kvalificerad psykisk
störning.

”Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket ska det även beaktas, om patienten till
följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller
psykiska hälsa”.
 - Avser skyddet för närstående och andra i omgivningen.
- Med uttrycket personlig säkerhet avses dennes kroppsliga integritet.
- Fara kan avse såväl den fysiska som den psykiska hälsan

b) På vilket sätt beaktas kravet gällande rättssäkerhet inom LPT?

Utgångspunkten är HSL och PL  ska man frångå detta behövs stöd i lag.
- Utgångpunkten 3 kap 1 § HSL  respektera självbestämmande och integritet.

- 5 kap 1 § HSL respektera individers självbestämmande.

- 4 kap PL  självbestämmande

Gällande konvertering & rättssäkerhet:

- 12 §

I regler om beslutsförfarandet säkras rättssäkerheten. Bland annat så kräver en intagning att

ett vårdintyg har utfärdats, 4 § LPT. En undersökning för vårdintyg får endast vidtas om det
föreligger skälig anledning. Det ska framgå att det finns sannolika skäl för att
förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård av patienten är uppfyllda.

Eftersom det kan handla om svåra bedömningar föreskriver lagen en bedömning från två olika
läkare, 6 b § 2 st. En läkare utfärdar själva vårdintyget och en annan beslutar om själva
intagningen. Meningen med lagen är således att två läkare ska göra självständiga
bedömningar.

I fall vårdbehovet överstiger fyra veckor ska chefsöverläkare ansöka om medgivande till
fortsatt tvångsvård hos förvaltningsrätten, 7 § LPT och det finns regler kring vad den ansökan
ska innehålla.

Tvångsvård får dessutom inte pågå hur länge som helst, bifalles ansökan om fortsatt
tvångsvård av förvaltningsrätten får vården pågå i högst 4 månader enligt 8 § LPT. Det kan
föreligga ytterligare förlängning av vårdtiden vilket regleras i 9 § LPT och en patient kan då
vårdas i 6 månader åt gången.

Ifall en ansökan avslås eller om ansökan inkommer till förvaltningsrätten för sent ska vården
upphöra omedelbart, 28 § LPT. Regler om tidsfrister är viktiga att hålla, förfarandet ska ske
skyndsamt.

Efter intagning ska en vårdplan upprättas i, om det är möjligt, samråd med patienten och
anhöriga vilket ger möjlighet till insyn och självbestämmande, 7 a §.

Offentligt biträde utses enligt 38 a § LPT. Patienten kan överklaga beslut till
förvaltningsrätten, 32 § LPT. Förvaltningsbesvär.

- Skyndsamma beslut

Proportionalitetsprincipen 2 a § LPT

27 §  ska prövas fortlöpande

Rätt till biträde

Fråga 2.

a. Vilka är avvägningarna som ska göras vid beslut om öppen tvångsvård?

I fråga 1, kan Bengt få öppen tvångsvård som ett alternativ?

Öppen tvångsvård ska alltid föregås av sluten tvångsvård, skillnaden mellan öppen och sluten
är att vårdbehovsrekvisitet i 3 § har en lägre tröskel.

Det är aldrig ett alternativ att inleda med öppen tvångsvård, man kan endast använda den efter
att man använt sluten tvångsvård.

Förutsättningar för öppen tvångsvård är att den enskilda lider av en allvarlig psykisk störning,
det krävs också att den enskilde till följd av dess tillstånd, eller sina personliga förhållanden i
övrigt “behöver iaktta särskilda villkor” för att kunna ges nödvändig vård.

Öppen tvångsvård behandlas i 26 § LPT:

- Tvånget avser särskilda villkor jml. LPT 26 §:
- Skyldighet att underkasta sig medicinering eller annan vård/behandling
- Skyldighet att hålla kontakt med viss person
- Skyldighet att vistas på ett hem/annan institution för vård/behandling eller att besöka
en vårdcentral eller anlita socialtjänst
- Vistelseort, bostad eller arbete
- Förbud mot att använda berusningsmedel
- Förbud mot att vistas på en viss plats eller att träffa / ta kontakt med en viss person
- Ej uttömmande lista – patientens vårdbehov styr

b. Vilket är syftet bakom s.k. öppen tvångsvård? Vilka argument lyfter

domstolen rörande respekten för individens för självbestämmande,
integritet och värdighet i HFD 2015 ref. 64?

Syftet bakom öppen tvångvård?

Tvångsvården ges i öppen form när personen i fråga inte har ett oundgängligt behov av
dygnetruntvård, utan snarare behöver iaktta vissa särskilda villkor för att kunna ges nödvändig
psykiatrisk våd.

Öppen tvångsvård, ger bättre förutsättningar för en bättre individanpassad utslussning och
rehabilitering utanför sjukvårdsinrättningen och komma ifrån det bruk av permissioner i strid
med lagstiftningen som det varit i fråga om tidigare.

HFD 2015 ref. 64

Behovet av behandling ska vägas mot intrånget i den personens självbestämmanderätt och
integritet. Patientens förutsättningar att göra ett övervägt ställningstagande till den aktuella
behandlingen måste beaktas samt även behovet av behandlingen mot bakgrund av exempelvis
hur den psykiska störningen yttrar sig och vad avbruten behandling kan innebära.
Plenumavgörande  alla justitieråd har varit med i detta rättsfall och denna dom. Har
avgjorts av domstolen i sin helhet.

c. En förutsättning för att vård enligt LPT ska kunna beslutas är att
samtycke saknas. RÅ 1999 ref. 64 rör frågan om en individs förmåga
att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i vårdfrågan. Hur
resonerar domstolen i målet?

I överklagan yrkar patienten att hon först och främst inte motsätter sig någon vård, vilka är ett
av de viktigaste kriterierna som ska vara uppfyllda när man beslutar om tvångsvård och att
vården skall ha ett behandlingsinnehåll, och att hon anser att ansökan om tvångsvård kommit
till genom viljan att bestraffa henne.

Kammarrätten  kvinnan kunde ge grundat ställningstagande i vårdfrågan när hon var lugn.

d. En samordnad vårdplan ska alltid bifogas chefsöverläkarens ansökan

om öppen tvångsvård. Vad är en samordnad vårdplan? Vad ska en
sådan vårdplan innehålla? Vilka problem/svårigheter kan identifieras?

HFD 2021. Ref. 20

Vad är en samordnad vårdplan? En samordnad vårdplan upprättas i samband med utskrivning

från slutenvård till öppen rättspsykiatrisk vård. Vårdplanen skall så allsidigt som möjligt
belysa patientens behov av insatser och avsikten är att uppnå en samordnad planering av de
insatser som kan vara aktuella.

Man måste bifoga en sådan till en ansökan, i alla typer av ärenden.

Vad ska en sådan vårdplan innehålla? Det som framgår av 7 a §. Vårdplanen ska så långt som
möjligt utformas i samråd med patienten, och om det inte är olämpligt, med dennes
närstående.

Vilka problem/svårigheter kan identifieras?

Att man får tvångsvårdas i en månad utan att rätten lägger sig i.

--
Kan man använda tvångsmedel för att få till dessa åtgärder i den öppna vården? Nej. Man får
inte använda tvång i den öppna vården. Det skiljer sig. Framgår ej av lagtext  framgår av
praxis.

Vad blir konsekvenserna om man missköter detta?

Har man en öppen tvångsvård och inte sköter villkoren  går att föra över till tvång per
automatik. Ska man föra över till sluten vård, återintag. Är rekvisiten i 3 § uppfyllda? Man
måste uppfylla alla rekvisiten som krävs.

Alltså, ska man in i slutenvården måste samtliga rekvisit vara uppfyllda. Chefsöverläkare
måste, 26 a § LPT  återintag.