En dalahäst blir till

Den röda dalahästen är en välkänd symbol för såväl Sverige som Dalarna. Än
idag tillverkas originalet i byn Nusnäs utanför Mora. Häng med till Nils Olsson
Dalahästar där du kan besöka dalahästfabriken och på nära håll se hur tillverk-
ningen går till. Här är hantverket och traditionen ständigt levande, när varje
dalahäst täljs och målas för hand.

Det är full fart på gårdsplanen utanför den faluröda träbyggnaden. En busslast räknar precis in
sina sista deltagare och med väskorna fyllda av dalahästar rullar de sedan iväg mot nästa stopp
på programmet. Barn kanar nedför den dalahästinspirerade rutschkanan eller försöker ta sig upp
på dalagrisen i trä. Den stora röda dalahästen är dock den solklara favoriten och fotosugna
besökare avlöser varandra på dess rygg.

– Intresset verkar aldrig ta slut, konstaterar Gösta Helldal, där han står innanför entrédörren till
tillverkningen och tittar ut på vimlet.

Han väntar på att få välkomna nästa buss fylld med besökare som ska guidas på resan från träbit
till färdigmålad häst.

– När det var som allra mest intensivt för ett par år sedan kunde jag ha 10–12 bussar per dag och
innan pandemin hade vi runt 200 000 besökare per år. Vi är inte tillbaka på de nivåerna än, men
det tar sig.

Efter många år på Nils Olsson, bland annat som täljare, har han egentligen gått i pension. Fast de
guidade turerna håller han i.

– Det är roligt att träffa folk.

Britt Grannas är född och uppvuxen i Nusnäs, byn där i stort sett alla har någon koppling till
dalahästen och dess tillverkning.

Varje häst är unik

Gösta må ha täljt ett stort antal hästar i sina dagar, men på frågan hur många han har målat bara
skrattar han. Sådant gör han inte ens på skoj. När Britt Grannas får samma fråga – den om antalet
målade hästar – himlar hon med ögonen.

– Det undrar alla! Och det är alltid lika svårt att svara på, för det beror på storlek, färg och
mönster. Vi brukar säga att 40–50 hästar är standard på en dag, men det beror förstås på hur ofta
jag blir avbruten, tillägger hon med ett skratt och en menande blick på den hop av nyfikna
åskådare som samlats bredvid hennes arbetsbord.

Besökare rör sig i strid ström genom Nils Olssons tillverkning, men stoppet blir ofta extra långt
inne hos Britt och hennes krusmålande kollegor. Det är lätt att förstå varför. Det är trollbindande
att se hästen komma till färgglatt liv.

– Många undrar om hästarna måste torka innan jag tar en ny färg, men nej, det skulle inte funka.
Det är tre dagars torktid på de här färgerna.

Hon sveper vant med penslarna över hästarnas ryggar. Tar upp ny färg från sin palett och formar
de böljande mönster som blivit så karaktäristiska och omtyckta. Det är som att betrakta en väl
inövad koreografi, varje liten rörelse utförs med van och säker hand. För ett otränat öga kan
resultatet te sig identiskt när hästarna står uppradade på rummets hyllor.

– Det syns så tydligt vem av oss som har målat vilken häst. Det är ungefär som en namnteckning,
alla skriver ju på sitt sätt. Vi målar och använder penseln olika, jag har min krok och mina streck.
En världskändis i New York
Britt är född och uppvuxen i Nusnäs, byn där i stort sett alla har någon koppling till dalahästen och
dess tillverkning. Hennes pappa var täljare och kvinnorna i släkten satt hemma och målade. Det
var så hon som 12-åring lärde sig måla, av sin faster.

– Jag har jobbat här länge, första vändan var för 40 år sedan. Efter en period i vården kom jag
tillbaka för sex år sedan. Nog skulle jag kunna räkna hur många hästar jag målat genom åren, alla
böcker med listor finns kvar. Men det skulle ta en jäkla tid.

En kvalificerad gissning säger ändå att majoriteten hästar varit röda, den mest välkända färgen.

– Fast den röda hästen var inte först. Man vet inte helt säkert, det var ju 300–400 år sedan, men
det lutar mer åt att de första målade hästarna var vita. Sen gjorde världsutställningen i New York
1939 den röda så känd att alla tror att det är originalet.

Ja, 1939 var sannerligen dalahästens år. Då åkte en röd, 2,8 meter hög dalahäst över Atlanten
och rönte stor uppmärksamhet där den stod utanför den svenska paviljongen. Resten är, som det
brukar heta, historia.
Inte bara röda hästar
Det röda idealet till trots finns det många fler färger och modeller att välja mellan.

– Folk ser den röda framför sig när de kommer hit och sen får de en liten aha-upplevelse när de
ser allt annat vi har, säger Maria Dahlén, som arbetar med butiken, order och ekonomi.

Förutom den röda finns blå, vita och svarta hästar alltid i standardsortimentet. Sen finns ett antal
specialvarianter. ”Kärlekshästen” med sitt hjärta på sadeln togs fram när Kronprinsessan Viktoria
och prins Daniel gifte sig 2010. ”Dalstugu” har en mörkare röd färg med krusning i vitt och blått,
färgsatt för att återspegla de klassiska dalastugorna med vita knutar och en blå dörr. De rosa och
blå dophästarna är väldigt populära och även ”Juni” går åt dophållet, vit med rosa krusning.

– Vi säljer mycket till dop, bröllop, födelsedagar, student och skolavslutning. Det är inte bara
dalfolk och i Sverige, vi skickar till hela världen. Ofta vill man ha text på hästarna också, så den blir
mer personlig. Det är nog en rolig gåva både att ge och få.

Strömmen av besökare fortsätter att pulsera genom lokalerna och i butiken ringlar sig kassakön
lång. Många vill ha ett minne med sig hem. Det är ett gediget arbete och skickligt hantverk som
ligger bakom varje häst som lämnar Nusnäs.

– Hästarna täljs och målas för hand, även det en aha-upplevelse för många som kommer hit och
ser tillverkningen. Förr i tiden spacklade man hästarna så mycket att man inte såg täljdragen. Det
har vi försökt gå ifrån. Vi vill att man ska kunna se hantverket under färgen, avslutar Maria.
Fakta om dalahästar
7 steg till färdig dalahäst

1. Furuvirket hämtas i skogarna runt Siljan.

2. Det lokala sågverket väljer vilka furor som ska förädlas till dalahästar.
3. Träbitarna hyvlas och stämplas med en mall.
4. Hästarnas form sågas ut, först grovt och sedan på fri hand i bandsågen.
5. Täljare ger hästen sin slutliga form med hjälp av en Morakniv.
6. Hästen doppas i färgbad för att få sin grundfärg.
7. Hästen krusmålas på fri hand, varefter de lackas.

När dalahästen blev röd

 Redan under 1700-talet började människor i byarna runt Mora tälja trähästar. Då var det
främst en aktivitet som fick tiden att gå under kvällarna i timmerstugorna i skogen.
 Under 1830-talet började hästarna målas och få det idag ikoniska kurbitsmönstret. Man vet
inte exakt vilken färg de första målade hästarna hade, men det lutar åt vitt.
 Bröderna Nils och Jannes Olsson från Nusnäs var bara 13 och 15 år gamla när de 1929 tog
ett lån på 400 riksdaler för att köpa en bandsåg – och den första dalahästfabriken såg sitt
ljus.
 En stor röd dalahäst stod vid entrén till Sveriges paviljong vid världsutställningen i New York
1939. Genomslaget var omedelbart och just den röda hästen hade därmed fått sin inter-
nationella status som Sverigesymbol.

Världens största dalahästsamling

På Dalarnas museum i Falun finns världens största samling av dalahästar. Här står en permanent
utställning som visar alltifrån de äldsta varianterna till dagens friare tolkningar av fenomenet
dalahäst.
Världens största dalahäst står i Avesta.
Världens största dalahäst

Världens största dalahäst finns förstås i Dalarna, närmare bestämt i Avesta. Den är 13 meter hög
och 12,8 meter lång, med en totalvikt på hela 66,7 ton. Den är dock inte tillverkad i trä, utan har en
stomme av stål med ett skal av sprutbetong. Den traditionella röda färgen och krusmålningen är
däremot desamma.

Nils Olsson Dalahästar är en del av Kulturresan, en unik resa genom Dalarna med stopp vid nio
kulturhistoriska besöksmål. Upptäck kulturella sevärdheter och nationella skatter, besök
konstnärshem, trädgårdar och historiska industrimiljöer och låt dig omfamnas av de levande
berättelserna om Dalarna.