LÖSA BITAR SEMANTIK

hopsamlade av

Björn Haglund och Dag Westerståhl

Göteborgs Universitet
reviderad upplaga
2001

1
Innehåll

1 Syntax, semantik, pragmatik 3

2 Språkets produktivitet 4

3 Lite semantisk terminologi 4

3.1 Teckentyp — teckenindivid (type — token) . . . . . . . . . . . . 4
3.2 Distinktionen mellan ’use’ och ’mention’ . . . . . . . . . . . . . 5
3.3 Flertydighet (ambiguitet) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6
3.4 Vaghet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
3.5 Porositet, ’open texture’ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
3.6 Satser och påståenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
3.6.1 Uttryck och innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
3.6.2 Kontextberoende . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9
3.7 Synonymi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10
3.8 Sanning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10
3.9 Referens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11
3.10 Analytiska och syntetiska satser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11
3.11 Påståendesatser som inte uttrycker påståenden . . . . . . . . . . 12

4 Teorier om mening 13
4.1 Namnteorin om mening . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
4.2 Freges teori om Sinn och Bedeutung . . . . . . . . . . . . . . . . 15
4.3 Intensionala kontexter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
4.4 Varianter av Freges teori . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17
4.5 Andra meningsteorier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18

5 Referensproblemet för bestämda beskrivningar 19

6 Semantiska paradoxer 21
6.1 Russells paradox . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
6.2 Lögnarparadoxen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22
6.3 Den semantiska typteorin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
6.4 Objektspråk och metaspråk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24

7 Om filosofisk pragmatik 26
7.1 Presuppositioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26
7.2 Implikatur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28
7.3 Talakter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30

2
Semantik är relevant för många discipliner: kunskapsteori, språkfilosofi, ve-
tenskapsfilosofi, etik, lingvistik, m m. Följande (lätt omarbetade och utvidga-
de) text är inte en introduktion till semantiken. Den är snarare en kortfattad
— ibland mycket kortfattad, i uppslagsordsform — presentation av vissa se-
mantiska nyckelbegrepp, vissa vanliga semantiska teorier, viss grundläggan-
de semantisk terminologi. Förhoppningsvis kan den komplettera ett inledande
studium i filosofi eller lingvistik. Förhoppningsvis besvarar den en del frågor,
men reser ännu fler, vilket i bästa fall blir ett incitament att leta vidare efter
svaren, i andra och mer omfattande texter eller läroböcker.
Vi börjar med en avgränsning av själva ämnesområdet.

1. Syntax, semantik, pragmatik

En klassisk indelning av språkstudiets fält är följande:
• Syntax: Studerar språkliga uttrycks form. Grundbegrepp: grammatikalitet
(välformadhet).
• Semantik: Studerar relationer mellan språk och värld. Grundbegrepp:
mening (betydelse), referens.
• Pragmatik: Studerar vad människor gör med språket. Ett grundbegrepp
är talakt.
Antag att A säger ”Det står en tjur därborta.” till B. Att detta är en sats på
svenska, medan t ex ”Tjur står en det därborta” inte är det, utgör ett syntaktiskt
faktum. Att den yttrade satsen uttrycker ett välbestämt påstående, som kan för-
stås av svensktalande personer som A och B, är ett semantiskt faktum. Likaså
att vissa ord i satsen refererar till objekt i världen (”därborta”, t ex, refererar
i situationen till en viss rumslig plats), och att satsen uttrycker ett påstående
som är sant om det faktiskt står en tjur på platsen ifråga. Men att A inte bara
avser att göra detta påstående utan också att varna B för tjuren är något som
tillhör pragmatiken.
Indelningen syntax/semantik/pragmatik är varken oproblematisk eller oom-
stridd. Men den gör några grova distinktioner som ofta är användbara. Spe-
ciellt säger den något om vad detta kompendium skall handla om (se dock
avsnitt 7).

Övning 1.1
Betrakta följande dialog:
A: Vet du vad klockan är?
B: Ja.
A: Kan du säga mig vad klockan är?
B: Javisst kan jag det.
A: Jag skulle vilja veta vad klockan är!
B: Jag förstår det.
A: Men skulle du då vilja vara så snäll och säga mig vad klockan är?

3
 B: Det skulle jag gärna.
...
Beskriv B’s beteende här i termer av distinktionen semantik/pragmatik!

2. Språkets produktivitet
Följande drag verkar fundamentala i människans språkförmåga:
• Produktivitet. Vi kan förstå och konstruera satser vi aldrig hört eller sett
förut. Ett exempel (från John Haugeland) som de flesta av det här kom-
pendiets läsare troligen inte sett tidigare är
(1) Tibetanska ödlor avskyr stark ost.
Trots det förstår vi omedelbart vad denna sats betyder.
• Inlärbarhet. Vi kommer i kontakt med ett relativt litet antal satser under
den period vi lär oss ett språk, medan språket innehåller ett obegränsat
antal satser.

Övning 2.1
Tänk igenom det sista påståendet! Hur kan språket innehålla oändligt många
satser om det bara finns ett ändligt antal ord?

• Systematicitet. Förståelse av vissa satser verkar implicera förståelse av

andra satser. Exempel: Om man förstår ”Kalle älskar Lisa” så förstår man
också ”Lisa älskar Kalle”.

En grundläggande uppgift för språkvetenskap är att förklara dessa egenskaper

hos vår språkförmåga. En naturlig hypotes är

Freges princip eller kompositionalitetsprincipen: Meningen hos ett kom-

plext uttryck är bestämd av meningen hos dess delar och det sätt på vilket
de sammansatts.
Det kan vara så att språkinlärning, förutom att lära sig enstaka ord och uttryck,
innebär att man på något sätt internaliserar syntaktiska och semantiska regler,
som genererar satser och meningar i enlighet med Freges princip. En av språk-
vetenskapens uppgifter blir då att göra dessa regler explicita.

3. Lite semantisk terminologi

3.1. Teckentyp — teckenindivid (type — token)
Vad är ett ord, ett tecken, ett språkligt uttryck? Fundera över hur många ord
det står på nästa rad:

4
 hund katt hund
Om vi säger att där står två ord är det ordtyperna som finns exemplifierade
på raden vi räknar. Om vi säger att där står tre ord talar vi om ordförekomster
(ordindivider).
Distinktionen är naturligtvis tillämpbar på andra tecken än ord:
Det snöar. Det snöar.
På ovanstående rad finns två förekomster (individer) av samma satstyp.
a a a A A
På ovanstående rad finns fem förekomster av samma bokstav (bokstavstyp).

Övning 3.1
Tänk ut någon situation där det är naturligt att använda ”ord” för (a) ordtyper,
(b) ordförekomster.

3.2. Distinktionen mellan ’use’ och ’mention’

I satserna
(2) Nils är en klok person
och
(3) Nils är ett vanligt namn
används ordet ”Nils” på olika sätt. I den första satsen (som handlar om en per-
son) används det som namn på en individ, i den andra (som handlar om ett
ord) som namn på sig självt. I det första fallet är det fråga om normal använd-
ning (use) av ordet. I det andra fallet benämner (mention) vi ordet. Någon risk
för förväxling mellan en människa och hennes namn föreligger knappast. Men
i semantik och språkfilosofi talar man ofta om ord och uttryck, med hjälp av
ord och uttryck, och risken för missförstånd är då större. När man behöver ett
namn på ett språkligt uttryck brukar man därför inte använda uttrycket självt,
utan t ex uttrycket omgivet av citationstecken. Med denna konvention skulle
alltså (3) skrivas
(4) ”Nils” är ett vanligt namn
Konventionen säger således: Givet ett språkligt uttryck vilket som helst, så får
man ett namn på detta uttryck (dvs ett nytt språkligt uttryck som benämner,
refererar till det första uttrycket) genom att sätta (dubbla) citationstecken om-
kring det givna uttrycket.
Vi kommer ofta att följa denna konvention här. Men observera att det finns
andra konventioner för samma ändamål, t ex att sätta uttrycket på en särskild
rad — vi har redan använt denna konvention (var?). Eller att använda kursiv
stil, m m. Och det finns också andra sätt att använda citationstecken (exem-
pel?).

5
Övning 3.2
Sätt ut citationstecken i enlighet med den ovan beskrivna konventionen så att
följande satser blir sanna:
1. Ett engelskt uttryck är ett svenskt uttryck.
2. Mark Twain är en pseudonym.
3. Det regnar är en sats.
4. Det regnar är namn på en sats.
5. namn är namn på namn.

3.3. Flertydighet (ambiguitet)

Homonymi och polysemi är två begrepp som ofta båda räknas som flertydig-
het. När det gäller homonymi har vi två eller flera likalydande ord med var sin
betydelse.
Exempel. De två orden ”gärna” och ”hjärna” är homonymer. Att det är
fråga om två olika ord framgår tydligt i skriftspråket. Orden ”bok” (i be-
tydelsen bokträd) och ”bok” (i betydelsen bok som går att läsa) är också
homonymer. Att det även här är fråga om två olika ord framgår av plu-
ralformerna (”bokar” respektive ”böcker”).
Om vi har ett enda ord med flera betydelser är det fråga om polysemi.
Exempel. ”Krona” har (minst) tre betydelser: kungakrona, trädkrona, och
enkrona (myntet). Inga syntaktiska eller uttalsmässiga skillnader finns
mellan dessa olika användningar. Att det rör sig om ett enda ord bekräf-
tas också av att en av de tre betydelserna kan ses som ursprunglig medan
de andra är avledda. (Slå upp i en etymologisk ordbok vilken av betydel-
serna hos ”krona” som är den ursprungliga!)

Övning 3.3
Ge två ytterligare exempel på homonymi, och två på polysemi.
Hittills har vi talat om flertydighet hos ord — lexikalisk flertydighet. Satser
som innehåller flertydiga ord kan också de bli lexikaliskt flertydiga, t ex
(5) Kungen hade en krona på sig.
Det finns också andra typer av flertydighet hos satser, t ex sådana som inte
beror på förekomst av flertydiga ord utan på att satsens struktur kan uppfattas
på olika sätt. Denna typ av strukturell flertydighet illustreras av följande satser:
(6) Han avskyr små katter och hundar.
(7) Lisa älskar inte Stenmark därför att han åker slalom.
(8) Kalle gillar Stenmark mer än Sven.
(9) Alla älskas av någon.

6
(10) Några gäster har inte kommit.
(11) Bara liberala studenter röstade på Svensson.
(12) Kerstin tror att Sveriges just nu främste slalomåkare är skadad.

Övning 3.4
På vilket sätt är ovanstående satser strukturellt flertydiga?

Ett sätt att tolka förekomsten av strukturellt flertydiga satser är att det ty-
der på att språket har olika nivåer: en (eller flera) som ligger på ytan (ytstruk-
tur, den språkliga satsen), och en (eller flera) som ligger djupare (ibland kallad
djupstruktur, logisk form, m m). En språklig sats kan då svara mot flera oli-
ka underliggande strukturer, och att förstå satsen är bl a att uppfatta en sådan
struktur. Alltsedan Chomsky har en dominerande uppgift i lingvistiken varit
att beskriva sådana underliggande strukturer och deras relationer till ytstruk-
turer.

Övning 3.5
Är ordet ”person” flertydigt, eftersom dess extension naturligt indelas i kvin-
nor och män? Betrakta satsen
Här är en person, och där står en annan person.
Här kan den första personen mycket väl vara kvinna och den andra man. Om
man däremot säger
Här en krona, och där är en krona till,
så kan inte (annat än som ett skämt) först ett mynt och sedan en trädkrona
utpekas. Vad säger dessa observationer om lexikalisk flertydighet?

3.4. Vaghet
Ord som ”skog”, ”flintskallig”, ”medelålders”, ”blond”, m fl är typexempel på
vaga ord. Utmärkande för vaga termer är att det inte finns exakta kriterier för
att avgöra om termen är korrekt använd eller inte, och att det inte går att ange
enkla sådana kriterier som inte framstår som godtyckliga eller missvisande.
Om man t ex försöker ange precis hur gammal eller ung en medelålders person
får vara, så kan man vara säker på att dessa gränser kommer att framstå som
helt godtyckliga.

Övning 3.6
Förklara varför förekomsten av vaga ord i en sats normalt inte leder till att det
blir oklart om satsen är sann eller falsk.

Övning 3.7
Har vaghet något med flertydighet att göra? Varför (inte)?

7
3.5. Porositet, ’open texture’
Till ett begrepp hör förutom definitionsmässiga egenskaper också något som
vi kan kalla förgivettaganden. Definitionsmässigt är en stol en sittplats för en
person med stöd för ryggen. (Antag åtminstone det.) Men vi tar också för givet
att stolar har en rad andra egenskaper. Stolar talar och tänker inte. De kan inte
promenera eller läsa. De definitionsmässiga egenskaperna avgränsar explicit
ett begrepp, medan de av ett begrepps gränser som vilar på förgivettaganden
är porösa.
Ibland finns det inte ens några förgivettagna gränser. Antag att man hit-
tar en växt som är väldigt lik en maskros, men ändå skiljer sig på något sätt
från vanliga maskrosor. Har man då hittat en ny sorts maskros, eller har man
upptäckt en alldeles ny blomma? Det är inte säkert att det finns något svar på
denna fråga. Man kan helt enkelt bli tvungen att fatta ett beslut, därför att då
man definierade begreppet ’maskros’ så lämnades många frågor öppna. Be-
greppet ’maskros’ saknar därför begränsningar i flera avseenden. Denna form
av öppen struktur hos begrepp är också exempel på porositet.
De flesta empiriska begrepp (ord) är såväl vaga som porösa.

Övning 3.8
Är begreppet ’död’ poröst? Eller kan det definieras som ’person vars hjärta
slutat slå’? Men vem är det i så fall som lever efter en hjärttransplantation?

Övning 3.9
Har porositet något med vaghet att göra?

3.6. Satser och påståenden

3.6.1. Uttryck och innehåll
Den språkliga satsen, eller bara satsen, är följden av ord eller ljud (ordtyper och
ljudtyper, inte individerna). Det finns många sorters satser; vi begränsar oss
här till påståendesatser. Satsen måste skiljas från det påstående (kallas ibland
också proposition) den uttrycker i en viss yttrandesituation. Varför? Därför att

(a) samma påstående kan uttryckas av olika satser,

(b) samma sats kan i olika situationer uttrycka olika påståenden.
Ett exempel på (a) ger satserna

(13) Kalle köpte boken.

(14) Boken köptes av Kalle.
För ett exempel på (b), betrakta följande dialog:
A: Jag har rätt och du har fel.
B: Jag har rätt och du har fel.

8
A och B yttrar samma sats men gör uppenbart helt olika påståenden.
På samma sätt som på satsnivån måste man på ordnivån skilja mellan t
ex egenskapsord (predikat) och de begrepp de står för. “Tös” och “flicka” är
exempel på olika ord som står för samma begrepp, eller “hund” och “chien”.

3.6.2. Kontextberoende
De flesta satser är kontextberoende liksom satsen i dialogen ovan: vilket påståen-
de de gör beror på den situation eller kontext i vilken de yttras. Särskilt tydligt
är detta vid satser som innehåller s k indexikala uttryck (kallas ibland också ego-
centriska uttryck), såsom
jag, du, mig, då, här, nu, där, idag, imorgon, . . . ,
som på något systematiskt sätt refererar till något element i yttrandesituatio-
nen. Andra exempel på indexikala uttrck är verbens tempusändelser: i
(15) Kalle älskar Lisa
refereras till själva tidpunkten för yttrandet, medan det i
(16) Kalle älskade Lisa
gäller en tidpunkten före yttrandetidpunkten.
Men satser kan vara kontextberoende utan att innehålla indexikala uttryck:
egennamn som ”Kalle”, ”Lisa”, t ex, refererar till olika personer i olika situa-
tioner, men inte på något systematiskt sätt: det finns ingen regel (som det finns
för ”jag”, ”du”, etc) som talar om var i en yttrandesituation man skall leta ef-
ter referenten till ett egennamn. Detta är istället en allmän bakgrundskunskap
som de inblandade normalt förutsätts ha.
Det är i själva verket inte så lätt att ge exempel på kontextoberoende eller
’eviga’ satser; tydligast är väl matematiska satser såsom
(17) 7 + 5 = 12
(18) Det finns oändligt många primtal.
Ett möjligt icke-matematiskt exempel kunde vara
(19) Snö är vitt.
I sådana fall kan man utan större problem identifiera satser och påståenden.
Observera att det vi kallat för mening eller betydelse hos satser inte ver-
kar vara detsamma som påstående eller proposition. Satser med indexikala
uttryck, som den i dialogen ovan, kan sägas ha en enda mening, men uttrycka
olika påståenden i olika sammanhang. Och olika satser kan ha olika mening
men, i en viss kontext, uttrycka samma proposition, t ex om A säger
Jag är hungrig,
och B säger om A vid samma tillfälle

9
 Du är hungrig.
Om man skiljer mellan satser (jfr typer) och yttranden (jfr förekomster), så kan
man åtminstone preliminärt säga att mening hör till satser, medan det propo-
sitionella innehållet, påståendet, hör till yttrandet.

3.7. Synonymi
Exakt vad är ett påstående? Vi nöjer oss här med följande lite vaga definition:
Om en sats yttras i en viss situation så är påståendet den del av det sagda
som är relevant för att avgöra huruvida yttrandet är sant eller falskt. Denna
del kallas ofta också satsens (yttrandets) kognitiva eller deskriptiva innehåll, eller
dess sanningsvillkor.
Vi kan nu också definiera begreppet synonymi: två satser är synonyma om
de har samma deskriptiva innehåll, dvs om de uttrycker samma påstående.
Det betyder alltså inte att de är fullständigt betydelselika. Exempel kunde vara
“Kalle köpte boken” och “Boken köptes av Kalle”.
Men denna definition är bristfällig i så måtto att den associerar påståenden
med satser snarare än med yttranden. Satserna ovan uttrycker samma påståen-
de bara om det är en och samma bok det talas om, dvs i alla yttrandesituationer
där detta gäller. Vad man bör säga i definitionen av synonymi är alltså att sat-
serna skall uttrycka samma påstående i alla situationer av en viss typ, men vi går
här inte in på detaljerna kring denna formulering.

Övning 3.10
Vilka betydelseskillnader finns det trots allt mellan ”Kalle köpte boken” och
”Boken köptes av Kalle”? Varför hindrar inte dessa skillnader att satserna är
synonyma?

Övning 3.11
Är satserna ”Kalle köpte boken av Lisa” och ”Lisa sålde boken till Kalle” syno-
nyma?

Övning 3.12
Hur kan synonymi mellan egenskapsord (exempelvis “trehörning” och “tri-
angel”) eller beskrivande uttryck förklaras?

3.8. Sanning
Som väl framgått ovan är sanning och falskhet något som i första hand tillkom-
mer påståenden. Om vi ändå säger att en viss sats är sann (eller falsk), så är det
underförstått (utom för ‘eviga’ satser) att den är yttrad i en viss situation.
Vad är sanning?
Enligt ett mycket vanligt betraktelsesätt bör man skilja mellan påståenden
(propositioner) och fakta som finns i världen (eller rentav utgör världen). Ett

10
påstående är sant om det finns ett faktum som svarar mot det, annars är det
falskt. Denna typ av förklaring av sanningsbegreppet (här endast grovt skisse-
rad; många varianter finns), först formulerad av Aristoteles, kallas korrespon-
densteorin om sanning: en sats är sann om det i verkligheten är så som det i
satsen påstås att det är.
Andra sanningsteorier söker eliminera hänvisningen till en av språket obe-
roende verklighet. Enligt koherensteorin är en sats sann om den passar ihop (är
koherent) med ett visst system av andra satser. Det finns också pragmatiska san-
ningsteorier, som menar att sanning i sista hand måste reduceras till begrepp
som ‘lämplig’, ‘fruktbar’, ‘allmänt accepterad’, etc. Andra teorier hävdar att
sanning måste kopplas till kunskap: sant är det som vi har rätt att, eller evidens
för, att säga (i en viss situation). Slutligen kan man nämna ‘deflationistiska’
teorier eller redundansteorier om sanning: de förnekar att sanning är en speci-
ell egenskap, och menar att satsen “Det är sant att snö är vitt” uttrycker exakt
samma påstående som satsen “Snö är vitt”.

3.9. Referens
På satsnivån framstår sanning/falskhet som en av de viktigaste förbindelserna
mellan språket och världen. På ord- eller uttrycksnivån spelar referensrelationen
motsvarande roll, dvs relationen mellan beteckning och det betecknade, t ex
mellan ett egennamn och den individ som bär namnet. Också här finns många
teorier om vari denna relation består, hur den upprättas, etc.

3.10. Analytiska och syntetiska satser

För att avgöra om en sats är sann eller falsk måste man, tycks det, dels ta re-
da på vilket påstående den uttrycker (dvs förstå den), dels ta reda påhur det
förhåller sig i verkligheten, åminstone enligt korrespondensteorin.
Men i vissa fall behövs ingen undersökning av verkligheten. Betrakta t ex
satsen
(20) Alla ungkarlar är ogifta.
Här räcker det att förstå den för att inse att den är sann (tänk efter vad det
skulle innebära att kontrollera dess sanning med empiriska undersökningar,
och vilken poäng en sådan kontroll skulle ha). Det följer av själva språkreglerna
(betydelsen av ”ungkarl” och ”ogift”) att varje ungkarl är ogift.
Satser vars sanningsvärde endast beror på språkreglerna kallar vi analytiska,
öriga satser kallas syntetiska.
Det finns såväl sanna som falska analytiska satser. Att
(21) Någon ungkarl är gift
är falsk följer direkt av språkreglerna.
Distinktionen analytisk/syntetisk är klassisk i filosofin. Här har vi återgivit
en av de vanligaste ‘definitionerna’. Alternativt kunde vi säga: Syntetiska sat-
ser innehåller (riktig eller oriktig) information om, lägger villkor på, världen.

11
En analytiskt sann sats är däremot informationslös. Och en analytiskt falsk sats
innehåller så mycket information att den inte kan vara riktig.1
En speciell sorts analytiska satser är de som är sanna (eller falska) i kraft av
sin logiska form. Det gäller inte (20) eller (21), men däremot
(22) Alla ogifta män är ogifta
För att se att (22) är sann behöver man inte ens veta betydelsen hos “ogift”
och “man”. Det räcker att veta att de är egenskapsord, eftersom alla satser av
formen
(23) Allt som är P och Q är P
där P och Q är egenskapsord, är sanna.

Övning 3.13
Förspk avgöra om följande satser är analytiska eller syntetiska, och i det senare
fallet om de är analytiska på grund av sin form:
1. Katter har fyra ben.
2. Varje svartvit katt är svart.
3. Varje misstänkt brottsling är misstänkt.
4. Varje misstänkt brottsling är en brottsling.
5. Alla kroppar är utsträckta.
6. “Sverige” är namn på Sverige.
7. 7 + 5 = 12
8. Varje jämnt tal utom 2 är summan av två primtal.
Som övningen ovan visar är distinktionen analytisk/syntetisk långt ifrån
oproblematisk. Vissa filosofer, i första hand Quine, har t o m hävdat att den
överhuvudtaget inte kan genomföras på ett konsekvent sätt, och därför bör
överges.

3.11. Påståendesatser som inte uttrycker påståenden

Vi har begränsat oss till påståendesatser (undvikit t ex frågesatser och impe-
rativer), och bland dessa till dem som har deskriptivt innehåll, dvs uttrycker
påståenden. För ordningens skull bör påpekas att det finns andra sorters på-
ståendesatser. Vi ger två exempel.
Jämför satserna
1 Kant, som införde terminologin, sade att i en sann analytisk sats är predikatet innehållet i sub-

jektet. Det är någorlunda begripligt för satser av formen (20) men inte för satser av andra former.
Han sade också att sanningen hos en analytisk sats följer av logikens lagar. Men det verkar finnas
en skillnad mellan logiskt sanna satser och analytiskt sanna satser, jfr (22). För att komma från (20)
till (22) måste man ersätta ett uttryck med ett annat synonymt uttryck. Här ser vi att analyticitet
och synonymi är nära förknippade begrepp.
En annan sorts ‘definition’ härstammar från Leibniz: analytiskt sanna är de satser som är sanna
i alla möjliga världar. En möjlig värld är här ett ‘sätt’ som världen kunde varit på men inte faktiskt
är. Ett problem är förstås att avgöra vilka sådana ‘sätt’ som finns. (Finns det en värld där katter har
tre ben? där allt som är rött är blått? där jag är ett äpple? . . . )

12
(24) Tavlan har en blå ram.
(25) Tavlan är vacker.
(24) har ett klart deskriptivt innehåll, men hur är det med (25), som innehål-
ler ett värdeomdöme (i detta fall ett estetiskt omdöme)? Här finns många bud:
att den tillskriver tavlan en estetisk egenskap och således har ett vanligt de-
skriptivt innehåll; att den visserligen uttrycker ett påstående som är sant eller
falskt, men inte om tavlan utan om attityden hos den som yttrar satsen; att
den inte beskriver någonting utan bara ger uttryck åt en attityd (ungefär som
att säga ”Oh, så vackert!”). Klart är i alla fall att värdeomdömen, även om de
syntaktiskt är påståendesatser, inte utan vidare kan behandlas som ‘vanliga’
påståendesatser.
Vårt andra exempel är:
(26) Jag lovar att lämna tillbaks boken imorgon.
Vad man gör när man yttrar en sådan sats är att avge ett löfte (under rätta om-
ständigheter, t ex att jag faktiskt lånat boken). Enligt en vanlig teori är det-
ta satsens enda funktion; den beskriver ingenting och uttrycker således inget
påstående (till skillnad från t ex satsen “Han lovade att lämna tillbaks boken
imorgon”). Speciellt beskriver den inte sinnestillståndet eller avsikterna hos
den som yttrar den. Oavsett vad jag tänker eller avser när jag yttrar satsen (jag
kanske inte alls avser att hålla löftet, t ex), så har jag lovat i och med själva
yttrandet. Och om jag inte lämnar tillbaks boken dagen efter så kan jag inte
försvara detta med att jag aldrig avsåg att göra det — jag har ändå brutit mitt
löfte.2
Denna typ av satser, som så att säga effektuerar en viss typ av handling i
och med att de yttras (under rätta omständigheter), brukar kallas performativer.
Studiet av dem tillhör talaktsteorin (se vidare avsnitt 7.3).

Övning 3.14
Ge några andra exempel på performativer.

4. Teorier om mening
Om man närmare vill studera betydelser hos satser förefaller det rimligt att
börja med betydelser hos delar av satser, förslagsvis ord. En synnerligen enkel
teori för ords betydelse är

4.1. Namnteorin om mening

Enligt denna teori är ord helt enkelt namn eller beteckningar på ting. Detta är
lätt att begripa när det gäller egennamn som ”London” eller ”Jesus”, men vad
är egenskapsord som “god” eller “röd” namn på? Enligt Platon, som omfattade
2 Men om jag lade två fingrar i kors när jag yttrade satsen?

13
en sådan teori, är “god” namn på godhetens idé, som är ett abstrakt objekt som
existerar i idévärlden, oberoende av sinnevärlden och mänskligt medvetande.
Satsen “Sokrates är god” betyder nu att det som “Sokrates” är namn på, dvs
den kände filosofen, har del i det som “god” är namn på, dvs godhetens idé.
Det som egenskapsord (och även relationsuttryck som “större än”) refere-
rar till kallas (efter Aristoteles) universalia. Alltsedan Aristoteles har frågan om
universalias existens diskuterats av filosofer. Denna filosofiska fråga får via
namnteorin betydelse också för semantiken. Man brukar urskilja tre huvud-
ståndpunkter:

• Realism eller Platonism: universalia har självständig, av medvetande och

språk oberoende existens.
• Konceptualism: universalia existerar, men i medvetandet. (Vi formar i med-
vetandet ett begrepp om det som är gemensamt för all röda föremål, näm-
ligen egenskapen eller universalet ‘röd’.)
• Nominalism: universalia existerar inte. (Vi använder visserligen ordet “röd”
om vissa föremål, men detta betyder inte att det, vare sig i medvetandet
eller någon annanstans, finns något abstrakt objekt som är det som är
gemensamt för dessa föremål.)

Ett problem för namnteorin om mening (bortsett från universalieproble-

met) är att beträffande vissa ord, t ex prepositioner och konjunktioner, före-
faller det orimligt att de skulle vara namn på ting. Men namnteorin behöver
inte utge sig för att tilldela betydelser åt alla ord. Med en medeltida distinktion
kallas ord eller uttryck som har självständig betydelse kategorematiska, medan
ord vars betydelser bestäms genom det sammanhang (t ex den sats) i vilka de
ingår kallas synkategorematiska. Namnteorin bör rimligen begränsas till katego-
rematiska ord.
Betydligt allvarligare problem för namnteorin uppstår när vi betraktar oli-
ka ord som har samma referens. Tag ”Morgonstjärnan” och ”Aftonstjärnan”.
Dessa ord refererar bägge till samma ting, nämligen planeten Venus, och har
alltså enligt namnteorin samma betydelse. Men nu förefaller det synnerligen
rimligt att om vi i en given sats byter ut ett ord mot ett annat med samma bety-
delse, så har den nya satsen samma betydelse som den givna. Detta är just ett
sätt att formulera principen om kompositionalitet, eller Freges princip, som vi
nämnde i avsnitt 2. Betrakta satserna

(27) Morgonstjärnan är identisk med Aftonstjärnan.

(28) Kalle tror att Morgonstjärnan är en planet.

Om vi byter ut ”Morgonstjärnan” mot ”Aftonstjärnan” får vi

(270 ) Aftonstjärnan är identisk med Aftonstjärnan.
(280 ) Kalle tror att Aftonstjärnan är en planet.

14
Men (27) och (270 ), respektive (28) och (280 ), har uppenbarligen inte samma be-
tydelse! Man kan betvivla sanningen av (27) men inte av (270 ). Medan (270 ) är
en logisk sanning innehåller (27) information. Och om Kalle inte vet att Mor-
gonstjärnan är identisk med Aftonstjärnan, så kan (28) och (280 ) t o m ha olika
sanningsvärde.
Ovanstående invändning mot namnteorin går under namnet morgonstjär-
neparadoxen. Den formulerades först av den tyske logikern Gottlob Frege på
1890-talet. Denna typ av invändningar har gjort att det numera är vanligt att
modifiera namnteorin på så sätt att det som ett ord refererar till betraktas som
på sin höjd en komponent i ordets betydelse. Frege var den som först på ett
systematiskt sätt genomförde en sådan modifikation.

4.2. Freges teori om Sinn och Bedeutung

Enligt Frege har språkliga enheters betydelse två komponenter: Sinn (ung. me-
ning) och Bedutung (ung. referens). Sinn är primär och bestämmer Bedeutung.
Frege kallar ibland Sinn för presentationssätt; det är hur språket ‘presenterar’ ett
visst föremål, medan Bedeutung är föremålet självt. Ordet ”morgonstjärnan”,
till exempel, ‘presenterar’ en viss himlakropp såsom en som syns på morgo-
nen. Bedeutung hos egennamn och bestämda beskrivningar (t ex ”Sveriges
huvudstad”) är i Freges teori således detsamma som deras betydelse enligt
namnteorin, alltså det objekt de betecknar.3 Ett egenskapsords Bedeutung kal-
lar Frege begrepp. Ordet begrepp är en filosofisk fackterm hos Frege; vi nöjer
oss här med att konstatera att Frege var realist i universaliefrågan, så begrepp
har för honom en av oss och våra medvetanden oberoende existens.4
För att få veta vad Frege menade med Sinn observerar vi att distinktionen
Sinn/Bedeutung tillämpas även på satser enligt Frege. En sats Sinn kallar Fre-
ge en tanke. Det motsvarar ungefär det vi tidigare kallat ett påstående eller
en proposition.5 Men man får inte tro att tankar är subjektiva, t ex att de är
föreställningar i ett medvetande. Tankar är, säger Frege, objektivt existerande
och kan vara olika människors gemensamma egendom. Din föreställning och
min föreställning kan aldrig vara identiska (den ena finns ‘i’ ditt medvetande
och beror på dig, medan den andra finns ‘i’ mitt). Men vi kan bägge ‘ha’ sam-
ma tanke. Det är det som möjliggör språklig kommunikation, att vi kan tala
om samma saker, meddela varandra saker, motsäga varandra (eller oss själva),
etc. Vidare är tankar komplexa, uppbyggda av mindre delar eller enheter. Det
3 Vissa namn och beskrivningar saknar Bedeutung, t ex ”Hamlet”, eller ”det största talet”. De

har ändå Sinn, enligt Frege.

4 Den avgörande skillnaden mellan objekt (föremål) och begrepp är att de senare är ‘omättade’

eller ofullständiga enligt Frege. Begreppet ‘röd’ skulle bättre betecknas ‘röd(x)’, där ”x” markerar
en tom plats, en plats som kan ’fyllas’ med ett föremål, t ex den här pennan. Föremål är ‘mättade’
och har inga sådana platser.
5 Men det finns skillnader mellan andra filosofers teorier om propositioner och Freges. Russell,

t ex, tänkte sig att propositionen att Morgonstjärnan är en planet är ett komplex i vilket Morgonstjär-
nan själv är en beståndsdel. Men Morgonstjärnan är inte en del av tanken att Morgonstjärnan är
en planet enligt Frege. Istället är det Sinn hos ordet “Morgonstjärnan”, inte dess Bedeutung, som
utgör en del av denna tanke.

15
är dessa tankarnas ’byggstenar’ som utgör Sinn hos motsvarande namn eller
egenskapsord.
Det återstår att tala om vad Bedeutung hos satser är. Här har Frege ett ori-
ginellt förslag: en sats Bedeutung är dess sanningsvärde (det finns två stycken:
Sant och Falskt). Detta har att göra med det vi i avsnitt 2 kallade Freges princip.
Fast Frege inte formulerade det explicit, verkar det som om han applicerade
denna princip både på Sinn och Bedeutung, så att speciellt en sats Bedeutung
är bestämd av Bedeutung hos dess delar (och det sätt på vilket de är samman-
satta, dvs satsens form). Och, frågar sig Frege, vad är det som är bestämt på
detta sätt, dvs vad hos en sats är sådant att det förblir detsamma om vi byter ut
någon del av satsen mot en annan med samma Bedutung? Jo, sanningsvärdet
är ett drag hos satsen som förblir konstant vid sådana utbyten. Satsen
(29) Morgonstjärnan är en planet
är sann, medan
(30) Jonas köpte Morgonstjärnan igår
är falsk, och eftersom Morgonstjärnan är densamma som Aftonstjärnan, dvs
“Morgonstjärnan” och “Aftonstjärnan” har samma Bedeutung, så är också
(290 ) Aftonstjärnan är en planet
sann, medan
(300 ) Jonas köpte Aftonstjärnan igår
är falsk. Dvs sanningsvärdena bevaras vid dessa utbyten, vilket är ett annat
sätt att säga att det är bestämt av Bedeutung hos motsvarande ord.6
Frege löser alltså morgonstjärneparadoxen genom att säga att ”Morgon-
stjärnan” har samma Bedeutung, men inte samma Sinn, som ”Aftonstjärnan’,
vilket förklarar skillnaden mellan (27) och (270 ): de uttrycker olika tankar (Sinn)
men har samma sanningsvärde (Bedeutung).

4.3. Intensionala kontexter

Men betrakta nu (28) och (280 )! Eftersom (29) och (290 ) bägge är sanna, dvs har
samma Bedeutung, så borde också (28) och (280 ) ha samma Bedeutung, enligt
Freges princip. Men det behöver de inte alls ha: Kalle kan mycket väl tro att
(29) men inte (290 ) gäller. Han har visserligen fel, men det är sant att han tror
det ena och att han inte tror det andra.
Frege diskuterar också denna sorts satser. De karaktäriseras av uttryck som
“tror att”, “tycker att”, “vet att’, “menar att”, “hoppas att” etc, och markerar s
k intensionala kontexter. I sådana kontexter gäller, enligt Frege, inte de vanliga
reglerna för Sinn och Bedeutung. Närmare bestämt är det en sats normala Sinn
6 Frege tänkte sig dessutom att sanningsvärden är ett slags objekt, och att satser är namn på

dessa objekt. Detta gör hans semantik formellt elegant, men det är tveksamt om det säger något
språkfilosofiskt intressant (och om Frege avsåg att säga det) om naturen hos satser eller sanning.

16
som är dess Bedeutung när den står i en intensional kontext. Frege talar här
om indirekt Bedeutung: indirekt Bedeutung = normalt Sinn.7
Idén är alltså att det är en tanke (ett påstående, en proposition), inte ett
sanningsvärde, som är föremålet för Kalles tro i (28) och (280 ). Så (280 ) upp-
står faktiskt inte ur (28) genom utbyte av en del mot en annan med samma
Bedeutung. Därmed utgör satserna inte heller motexempel till Freges princip.
Frege är den förste som gör ett systematiskt försök att behandla semantiken
för intensionala kontexter. Det finns många problem inom detta område, och
frågan är fortfarande högst aktuell inom språkfilosofin, och mer allmänt bland
de filosofer som intresserar sig för förhållandet mellan språk och tanke.

4.4. Varianter av Freges teori

Numera används ett flertal distinktioner mellan två slags ‘betydelser’, som del-
vis är parallella med Freges:

(Sinn) (Bedeutung)
mening referens
konnotation denotation
intension extension
innehåll omfång

Dessa termers användning varierar en del; man kan säga att de i stort sett sva-
rar mot Freges distinktion, med följande förbehåll:
• Det är inte så vanligt att man numera talar om referens, denotation, etc.
hos satser.
• När termerna ovan tillämpas på egenskaps- och relationsord låter man
ofta meningen (konnotationen etc.) vara själva egenskapen eller begrep-
pet, medan referensen (denotationen etc.) är klassen av de objekt som har
egenskapen (relateras av relationen) ifråga. Så intensionen hos “hund”
är egenskapen att vara en hund, medan extensionen är klassen av alla
hundar.
• De två sista termparen i uppräkningen används mest om egenskaps- och
relationsord.
Det bör slutligen påpekas att begreppsparet denotation–konnotation på vissa
håll används på ett helt annat sätt än det här angivna. “Denotation” betyder då
ungefär det som vi här kallat konnotation, medan “konnotation” används för
att beteckna de privata associationer (Frege skulle säga: föreställningar) som en
person eller en grupp knyter till ett ords betydelse. En person knyter kanske till
ordet “träd” en föreställning om vila och skugga, en annan tänker på träbåtar,
en tredje kanske på vedeldning. Dessa associationer hör knappast till mening i
strikt bemärkelse.
7 Vad är då indirekt Sinn? Det är en omstridd fråga, och Frege säger inte mycket om saken.

17
 Utmärkande för de meningsteorier vi hittills talat om är att de använder
abstrakta entiteter av olika slag. Vad är meningar för något? På den frågan gav
Frege ett realistiskt svar, men också konceptualistiska svar är vanliga. En enkel
konceptualistisk teori går ut på att det till varje ord svarar en bild i medve-
tandet, som är dess mening. En mer sofistikerad teori får man om man istället
för medvetna bilder antar någon slags förståelseupplevelser, som inte nödvän-
digtvis behöver vara medvetna.

4.5. Andra meningsteorier

Inte alla är förtjusta i abstrakta entiteter. Sådana entiteter är inte observerbara,
och kan inte ingå i kausala sammanhang, vilket tycks göra det svårare att kon-
trollera att man vet vad man pratar om, och att andra förstår vad man avser.
Och ting i mitt medvetande är inte intersubjektiva, de är privata, jag kan inte
visa upp dem för andra.8
Enligt ett behavioristiskt synsätt får vetenskapliga förklararingar, speciellt
förklaringar av vad mening är, inte hänvisa till den sortens entiteter. Behavi-
orister har istället försökt definiera mening i termer av observerbart beteende
(olika teorier fås om man med “beteende” menar makrobeteende, t ex männi-
skors handlingar, eller mikrobeteende, t ex fysiologiska processer). Enligt en
version är meningen hos en sats den situation i vilken den yttras och de reaktio-
ner yttrandet framkallar hos åhörarna.
Hos den senare Wittgenstein finns en behavioristiskt influerad meningste-
ori (den tidigare Wittgenstein omfattade däremot en variant av namnteorin för
mening). Utöver de behavioristiska argumenten mot att ha meningar som pri-
vata entiteter menade Wittgenstein att namnteorin och dess varianter förenk-
lade meningsproblemen till oigenkännlighet. Språklig kommunikation är så
komplicerad och mångfacetterad att den inte kan systematiseras på ett enkelt
sätt. Semantiken bör beskriva hur ord används, istället för att fråga efter deras
mening, enligt Wittgenstein. Meningar som entiteter förekommer överhuvud-
taget inte i hans teori, som ofta sammanfattas i slagordet: mening är användning.
De logiska positivisterna försökte istället basera mening på begreppet verifi-
kation. Enligt verifikationskriteriet för mening är meningen hos en sats helt enkelt
dess verifikationsmetod (dvs någon till satsen knuten metod med vars hjälp
man avgör om satsen är sann eller falsk). Detta enkla kriterium övergavs snart,
men verifikationistiskt influerade meningsteorier förekommer fortfarande. Ett
exempel är filosofen Michael Dummett, som kombinerar verifikationism med
både wittgensteinska idéer om mening som offentligt manifesterbar och tankar
från Freges semantik (dock inte hans platonism).
En populär typ av meningsteori i modern språkfilosofi är ‘inferens-rollsemantik’
(IRS), enligt vilken meningen hos ett uttryck utgörs av de (korrekta) slutled-
ningar eller inferenser, i vilka uttrycket förekommer. Om alla sådana inferenser
8 Det var just därför Frege insisterade på att mening (Sinn) måste vara något annat än privata

föreställningar, eftersom vi faktiskt kan veta vad vi pratar om, och förstå vad andra menar. Men
det återstår att göra reda för hur våra medvetanden ‘fattar’ dessa objektiva Sinn.

18
tas med så hamnar man lätt i en (menings)holistisk position, enligt vilken me-
ningen hos ett ord beror på meningen hos alla andra ord i språket. Ordens
betydelser hänger så att säga samman i ett stort nätverk: ändrar man på ett
ställe så ändras hela nätverket. Just detta brukar invändas mot holismen av
dem som företräder en motsatt — atomistisk — position: Kan man inte lära sig
ett nytt ord utan att betydelsen hos ord man redan kan ändras? Hur kan två
talare veta att de ger samma mening åt ett ord? Om inte, hur är språklig kom-
munikation möjlig?
En IRS-teoretiker som vill undvika holism måste på något sätt urskilja en
begränsad uppsättning inferenser som är meningsbestämmande. Det är inte
alltid uppenbart hur det går till. I meningen hos “ungkarl” ingår förmodligen
att schemat
x är ungkarl
Alltså: x är ogift
gäller. Men ingår det i meningen hos “röd” att schemat

x är rött
Alltså: x är inte blått
gäller? Vi ser att denna gränsdragning är nära relaterad till distinktionen mel-
lan analytiska och syntetiska satser. De flesta holister hör till dem som förnekar
att denna distinktion är genomförbar.
Motsättningen mellan en atomistisk meningsteori som inte är av IRS-slaget
och en holistisk teori kan beskrivas så här: Atomister är i första hand intres-
serade av relationen mellan språket och världen, medan holister föredrar att
studera distinktioner och andra relationer inom språket. Betydelsen hos ordet
“häst” har väsentligen att göra med vilka objekt i världen som klassificeras
som hästar, enligt atomisten, medan holisten snarare frågar vad det är för skill-
nad mellan “häst” och “ponny”, eller “ko”, och hur “häst” förhåller sig till t ex
“hov”, “svans”, “ryttare”, ’“däggdjur”, etc., och i förlängningen till alla andra
ord. Framhållandet av språkliga distinktioner som fundamentala för mening är
också karaktäristiskt för s k strukturalistisk meningsteori, initierad av lingvisten
Ferdinand de Saussure. Det finns mycket mer att säga om moderna menings-
teorier, men här måste vi lämna ämnet i denna text.

5. Referensproblemet för bestämda beskrivningar

Bestämda beskrivningar är uttryck av typen “Sveriges största stad”, “författaren
till ‘Das Kapital”’, “den längsta kvinnan i rummet”, etc., dvs uttryck som så
att säga försöker peka ut ett objekt såsom det objekt som har de och de egen-
skaperna. Låt oss säga att beskrivningen är lyckad om det finns exakt ett objekt
med egenskaperna ifråga, och misslyckad annars, dvs om det inte finns något
sådant objekt, eller om det finns fler än ett. Betrakta satserna

19
(31) Den nuvarande kungen av Sverige är gift.
(32) Den nuvarande kungen av Frankrike är gift.
Den bestämda beskrivningen i (31) är lyckad, den i (32) misslyckad. Hur skall
satser med bestämda beskrivningar, även misslyckade sådana, analyseras? Det
är referensproblemet för bestämda beskrivningar.
En radikal lösning vore att helt enkelt förklara satser med misslyckade be-
stämda beskrivningar meningslösa, medan satser med lyckade bestämda be-
skrivningar analyseras som om beskrivningen vore ett vanligt egennamn. Den-
na lösning verkar dålig av två skäl. Dels förefaller det olyckligt att ha helt olika
analyser av (31) och (32) — de har samma form, och skillnaden mellan dem be-
ror på förhållanden i världen, inte på språkliga förhållanden. Dels verkar det
fel att kalla (32) meningslös; den är konstig på något sätt, men vi kan ändå förstå
den.
Vi skall se vad några olika filosofer haft att säga om referensproblemet.
Frege: I Freges semantik finns en elegant lösning av problemet: misslyckade
bestämda beskrivningar kan uppfattas som uttryck som har Sinn men saknar
Bedeutung. Av (åtminstone en tolkning av) Freges princip följer då att de satser
där de ingår också har Sinn men saknar Bedeutung, dvs är meningsfulla men
varken sanna eller falska. Denna företeelse är vanlig i vardagsspråket, och även
när vi bedömer konst och litteratur, menar Frege. Å andra sidan hävdar han
att vi i ett vetenskapligt språk bör se till att alla bestämda beskrivningar är
lyckade.
Meinong: Enligt Meinong (österikisk filosof, 1853–1920) kan vi förstå en sats
som (32) endast om “den nuvarande kungen av Frankrike” faktiskt refererar
till ett unikt objekt. Eftersom vi förstår (32) finns det ett sådant objekt. Men
det existerar för närvarande ingen kung i Frankrike, och alltså är det fråga om
ett icke-existerande objekt (!). Meinong hade en komplicerad objektslära (‘Ge-
genstandstheorie’) där objekten indelades i existerande och icke-existerande.
De icke-existerande objekten indelades i sin tur i möjliga och omöjliga objekt.
Den nuvarande kungen av Frankrike är ett icke-existerande men möjligt ob-
jekt, medan t ex den runda kvadraten är ett omöjligt objekt. (Men den är ett
objekt enligt Meinong, eftersom vi förstår en sats som “Den runda kvadraten
är rund”; det är t o m en analytisk sanning.) Detta är dock bara en grov skiss
av Meinongs teori. Sammanfattningsvis kan man säga att Meinong löste refe-
rensproblemet för bestämda beskrivningar genom att hävda att alla bestämda
beskrivningar är lyckade (somliga verkar dock mer lyckade än andra).
Russell: Russells teori om bestämda beskrivningar är den mest välbekanta.
Han utvecklade den i direkt opposition mot Meinongs teori, som enligt Rus-
sell, förutom att den befolkar universum med högst besynnerliga objekt, också
strider mot motsägelselagen. Ta t ex den röda och icke-röda pennan på mitt
skrivbord. Den är ett objekt enligt Meinong (visserligen omöjligt). Alltså gäller
att detta objekt är rött och att det inte är rött, en klar motsägelse. Enligt Russells
egen teori är det ett misstag att uppfatta bestämda beskrivningar i analogi med

20
namn eller denoterande uttryck. Satser där de ingår har en annan logisk form än
den som språket skenbart anger. Istället skall sådana satser tolkas så att själva
villkoret för att den bestämda beskrivningen är lyckad ingår i satsens mening.
Satsen (32) t ex tolkas som
(320 ) Det finns en och endast en individ som är nuvarande kung av Frankrike,
och denna individ är ogift.
Satsen (320 ) innehåller ingen bestämd beskrivning, och dess mening och san-
ningsvärde — den är helt enkelt falsk — är oproblematiska. På detta sätt för-
svinner de bestämda beskrivningarna och därmed deras referensproblem. Rus-
sell menade att (320 ) inte är en omtolkning av (32), utan att (320 ) och (32) är
synonyma. Men den egentliga logiska formen hos (32) framträder tydligare i
(320 ).

Övning 5.1
Analysera satsen
(33) Den nuvarande presidenten i Sverige är inte flintskallig.
med Russells metod. Är den sann eller falsk? (Det finns två möjliga analyser,
och två möjliga svar på frågan.)

6. Semantiska paradoxer
En paradox föreligger i en situation där man, inom ramen för någon viss teori
eller begreppsapparat, tycks kunna ge goda skäl både för att ett visst påståen-
de A är sant och för att det är falskt. Den visar att något är fel i teorin, men vad
som är fel behöver inte alls vara uppenbart. Upptäckten av paradoxer kan där-
för leda till nya insikter och förbättringar av teorier. Så t ex har upptäckten av
den s k Russells paradox i mängdteorin haft avgörande betydelse för mängd-
teorins och logikens moderna utveckling. Här skall vi studera några paradoxer
inom semantiken, som också de tycks indikera intressanta svårigheter med ex-
isterande semantiska teorier.

6.1. Russells paradox

En rad olika semantiska paradoxer går också under benämningen ‘Russells
paradox’; de uppkommer alla på liknande sätt, och är semantiska varianter av
den ovan nämnda paradoxen inom mängdteorin. En version är följande:
Heterologiparadoxen. Vissa uttryck beskriver sig själva. Så t ex är ordet “tre-
stavigt” trestavigt, ordet “kort” är kort, ordet “ord” är ett ord, ordet “svenskt”
är svenskt, uttrycket “består av fyra ord” består av fyra ord, etc. Andra uttryck
(de flesta tycks det) är inte av detta slag. Ordet “enstavigt” är inte enstavigt,
ordet “ludet” är inte ludet, ordet “primtal” är inte ett primtal, uttrycket “är en
fullständig sats” är inte en fullständig sats, etc. Låt oss kalla de senare uttryc-
ken heterologiska. Alltså:

21
 • Ett uttryck är heterologiskt om och endast om det inte beskriver sig självt.
Då uppstår genast frågan om ordet “heterologisk” är heterologiskt eller inte.
Antag att det är heterologiskt. Då beskriver det sig själv, och är alltså enligt
definitionen inte heterologiskt. Så vårt antagande var fel, dvs ordet är inte he-
terologiskt. Men då följer det av definitionen att det är heterologiskt! Vi har
alltså fått en motsägelse.
En annan version av Russells paradox använder sig av begrepp snarare än
uttryck. Ett begrepps extension är klassen av alla objekt som faller under be-
greppet. Rödhetsbegreppets extension är alltså klassen av alla röda objekt, och
hästbegreppets extension är klassen av alla hästar. Vissa begrepp tycks tillhöra
sin egen extension. Begreppet ‘abstrakt’ och begreppet ‘begrepp’ är exempel på
detta. Men normalt är begrepp inte sådana; begreppet ’röd’ är inte rött, och be-
greppet ’kamel’ är inte en kamel. Låt oss införa begreppet impredikabel genom
definitionen
• Ett begrepp är impredikabelt om och endast om det inte är element i sin
egen extension.

Men nu finner vi, med samma sorts resonemang som ovan, att begreppet ‘im-
predikabel’ är impredikabelt om och endast om det inte är impredikabelt.

Övning 6.1
Betrakta följande resonemang: I en viss stad finns en barberare som rakar precis
dem som inte rakar sig själva. Rakar han sig själv eller inte? Fundera över om
detta också är en variant av Russells paradox.

6.2. Lögnarparadoxen
Låt oss utgå från en korrespondensteoretisk uppfattning av sanning, dvs en
sats är sann om det i verkligheten förhåller sig så som satsen påstår att det gör,
och falsk annars. Betrakta nu satsen
Denna sats är falsk.

Det är en sats som säger om sig själv att den är falsk. Är den sann? I så fall är
det ju inte så som den säger, dvs den är falsk. Men om den å andra sidan är
falsk, så är det ju precis vad satsen påstår, dvs den är sann. En paradox.9
9 Den som har problem med uttrycket “denna sats” här kan istället ta ett tomt papper och på

det skriva ”Den sats som står på detta papper är falsk”. Här finns en bestämd beskrivning som
tycks oproblematisk och lyckad; den refererar till ett unikt objekt, nämligen satsen på pappret.
Men frågan om den satsen är sann eller falsk ger upphov till samma paradox.
En annan variant: Skriv på pappret två satser:
Nedanstående sats är falsk.
Ovanstående sats är sann.

22
Övning 6.2
Lögnarparadoxen ovan är en modern variant av den klassiska s k Epimenedes
paradox: Epimenedes är från Kreta, och påstår “Alla kretensare ljuger alltid.”
Är det han säger sant eller falskt? Fundera över om detta är samma paradox
som den ovan diskuterade.

Övning 6.3
(Quines version av Lögnarparadoxen) Låt (som förut) citatnamnet på ett uttryck
U vara resultatet
“U”
av att sätta citationstecken kring U. Betrakta nu följande sats:
(S) ӊr ett uttryck som resulterar i en falsk sats om det placeras efter sitt eget
citatnamn” är ett uttryck som resulterar i en falsk sats om det placeras
efter sitt eget citatnamn.
Förklara varför S är en sats som ger upphov till Lögnarparadoxen.

Övning 6.4
Låt ‘Sanningssägaren’ vara satsen
Denna sats är sann.
Är det något paradoxalt/konstigt med denna sats?

6.3. Den semantiska typteorin

Vid konstruktionen av Russells paradox utgick vi från att det alltid är menings-
fullt att fråga om ett uttryck beskriver ett objekt eller inte, respektive om ett
objekt faller under ett begrepp eller inte. (Speciellt gjorde vi det för det fall att
objektet ifråga var uttrycket respektive begreppet självt.) Men är det självklart
så? Är det verkligen meningsfullt att fråga om talet 7 är sömnigt, eller om Gö-
ran Persson är ett primtal? Om någon säger att hans bil är röd så förstår vi vad
det innebär, och vi vet hur vi skall bära oss åt för att ta reda på om påståendet
är riktigt eller inte. Men med vilken metod avgör vi om 36 är rött eller inte? (Vi
kan inte se efter som i bilfallet.) Eller vad skulle det innebära att en bil vore en
jämn kvadrat? (Vi kan inte utföra aritmetiska operationer på bilar.)
Överväganden som dessa visar väl åtminstone att det inte är självklart att
det måste vara sant eller falskt att ett objekt faller under ett begrepp.10
Russell menade att det finns systematiska begränsningar, formulerade i en
s k typteori, på vad som meningsfullt kan sägas (och frågas), och att dessa be-
gränsningar eliminerar paradoxerna. I korthet är tankegången följande.
10 Å andra sidan kunde man hävda att detta resonemang har en alltför verifikationistisk syn på

mening, och att de ställda frågorna visst är meningsfulla även om det inte finns någon ‘metod’. Det
är helt enkelt falskt att 36 är rött, och satsen “Talet 36 är inte rött” är således sann, medan “Göran
Persson är ett primtal” är meningsfull men falsk. Frege hade en sådan inställning. Men då återstår
att ‘lösa’ Russells paradox.

23
 Till varje begrepp hör en klass av objekt, som vi kan kalla begreppets sig-
nifikansområde, och som består av de objekt om vilka det är meningsfullt att
påstå eller fråga om de faller under begreppet. Sådana signifikansområden är
(logiska) typer.
Begreppets extension är en delmängd av dess signifikansområde. De övriga
objekten i signifikansområdet är de om vilka det är falskt att påstå att de faller
under begreppet. För objekt utanför signifikansområdet är sådana påståenden
meningslösa.
Två typer som inte sammanfaller helt saknar gemensamma element. Två
signifikansområden kan alltså inte sammanfalla bara delvis.
Till exempel så har alla färgbegrepp samma signifikansområde (typ). Om
det är meningsfullt att säga att (eller fråga om) ett visst föremål är blått, så är
det också meningsfullt att säga att (eller fråga om) det är rött. De naturliga talen
{0, 1, 2, 3, . . .} utgör en annan typ, som är signifikansområdet för begrepp som
‘primtal’ eller ‘udda’. Så satserna “5 är rött” och “Pennan är ett inte primtal” är
meningslösa enligt denna teori.
Typerna bildar enligt Russell en hierarki, varvid en viktig princip är att ett
begrepp sjävv alltid hör till en annan (‘högre’) typ än objekten i dess signifi-
kansområde. Så det är meningslöst att säga att begreppet ‘blått’ är blått (eller
rött), och likaså att det inte är blått (eller rött). På samma sätt som det är me-
ningslöst att fråga om Göran Persson är ett primtal är det, enligt detta synsätt,
meningslöst att fråga om begreppet ‘primtal’ är ett primtal — vi har här att göra
med tre olika typer,11 som kombineras på ett otillåtet sätt i sådana frågor. Och
nu ser vi att resonemangen i de olika varianterna av Russells paradox bygger
på sådana otillåtna kombinationer. Begreppen ‘heterologisk’ och ‘impredika-
bel’ kan inte ens definieras utan att man bryter mot typteorins principer, och
därmed elimineras paradoxen.

Övning 6.5
Tänk igenom vad typteorin innebär för begreppet ‘begrepp’.

6.4. Objektspråk och metaspråk

Det återstår att säga något om Lögnarparadoxen. Här verkar problemen kom-
ma från själva sanningsbegreppet. Finns det begränsningar på vad man kan
säga inom ett språk om sanning hos satser på detta språk? Ett sätt att dra så-
dana gränser är i termer av objektspråk och metaspråk; det introducerades av
den polske logikern Alfred Tarski på 1930-talet.
För att åstadkomma Lögnarparadoxen för ett språk L verkar det som om
följande är tillräckligt:
(i) För varje sats A i L innehåller L citatnamnet (jfr övning 6.3)
“A”
på A.
11 Dvs typen av naturliga tal, typen av personer (säg), och typen av talbegrepp.

24
 (ii) (Det s k T-schemat:) För varje sats A i L är
“A” är sann om och endast om A.
en sann sats i L.
(iii) Det finns en sats λ (en Lögnarsats) i L som säger om sig själv att den är
falsk, i den meningen att
λ om och endast om “λ” är inte sann.
är en sann sats i L.

För då följer som vi har sett (under förutsättning att elementära logiska lagar
gäller i L) att
“λ” är sann om och endast om “λ” är inte sann,
vilket är en motsägelse.
Tarski säger ibland att naturliga språk faktiskt uppfyller (i) – (iii) och alltså
är motsägelsefulla. Men en annan slutsats, också från Tarski, är att när man
beskriver ett språk, ger det en semantik, och speciellt definierar sanning för
det, så måste man skilja mellan det språk för vilket sanning definieras, dvs det
språk som studeras — objektspråket — och det språk i vilket definitionen görs —
metaspråket.
Objektspråket kan vara helt skilt från metaspråket, t ex om man använder
svenska som metaspråk för att ge en semantik för satser på engelska. Men det
är också naturligt att tänka sig att objektspråket, säg Lo , är en del av metasprå-
ket, säg Lm . Dvs om A är en sats i Lo så är det också en sats i Lm (och betyder
samma sak där). Då kan (i) och (ii) uttryckas
(i0 ) För varje sats A i Lo innehåller Lm citatnamnet

“A”
på A.
(ii0 ) (T-schemat) För varje sats A i Lo är

(T) “A” är sann om och endast om A.

en sann sats i Lm .12
12 Om istället objektspråket är helt skilt från metaspråket får man anta en översättning från Lo till
Lm . Då kommer T-schemat att lyda
(ii00 ) För varje sats A i Lo är
“A” är sann om och endast om S,
där S är en översättning av A till Lm , en sann sats i Lm .

25
Men vad Lögnarparadoxen visar, enligt Tarski, är att objektspråket inte kan
sammanfalla med metaspråket. Speciellt menar han att predikatet ‘sann’ bara
förekommer i metaspråket, och bara kan appliceras på satser i objektspråket.
Vi kunde skriva “sanno ” för att markera detta. Med detta synsätt kan en sats
av typen λ ovan, säg

Denna sats är inte sanno

inte tillhöra Lo . Den kunde tillhöra Lm ,13 men då kan den inte vara sanno , och
det tidigare paradoxala resonemanget går inte igenom.14
Tarskis slutsats är att metaspråket måste vara väsentligt rikare än objekt-
språket. Inget hindrar dock att man i sin tur studerar metaspråket, och definie-
rar sanning, säg ‘sannm ’, för detta. Men detta sker i så fall i ett metametaspråk
Lm0 . På detta sätt skulle vi få en hierarki av språk, Lo , Lm , Lm0 , Lm00 , . . . , där
varje språk innehåller sanningspredikatet för det föregående språket (och mot-
svarande T-schema), men inte för sig själv.
Är svenska språket i själva verket en sådan hierarki av begränsade språk?
Det kan verka ointuitivt, men något pris kanske man måste betala för att und-
vika Lögnarparadoxen. Det finns numera många teorier om hur man bäst kan
formulera en sanningsdefinition för ett naturligt språk. De skiljer sig på olika
sätt från Tarskis teori, men distinktionen objektspråk – metaspråk förekommer
i någon form i de flesta av dessa teorier.

7. Om filosofisk pragmatik
Inom den filosofiska pragmatiken finns det tre fenomen (eller områden) som
särskilt tilldragit sig intresse, nämligen presuppositioner, implikatur och talak-
ter. För dessa har det utvecklats teorier som fortfarande diskuteras även utan-
för filosofin (t ex inom lingvistik och kognitionsteori). Teorierna har en uppen-
bar relevans för meningsfrågor, och åtminstone tangerar semantikens område.

7.1. Presuppositioner
Många satser tycks förutsätta, snarare än påstå, att ett villkor är uppfyllt. Ett
klassiskt exempel är satsen “Kungen av Frankrike är flintskallig” som, utan att
direkt påstå det, ‘ger vid handen’ att det finns en (och endast en) individ som
är kung av Frankrike (för att sedan om denna ‘underförstådda’ unika individ
påstå att han är flintskallig). Märkligt nog — men typiskt för det diskuterade
fenomenet — tycks även negationen av satsen, dvs “Kungen av Frankrike är
inte flintskallig” förutsätta att precis samma villkor är uppfyllt.
13 Alternativt kunde man i typteoretisk anda se den som meningslös därför att Lm -satser inte
ingår i signifikansområdet för ‘sanno ’.
14 Däremot kan alltså T-schemat behållas, vilket Tarski är angelägen om. T-schemat anger ex-

tensionen hos sanningspredikatet hos ett givet objektspråk. Det är inte självt en teori om, eller en
definition av, sanning, men varje korrekt (Tarski säger ‘formellt adekvat’) sådan teori eller defini-
tion måste enligt Tarski ha alla instanser av T-schemat som konsekvens.

26
 I Russells förslag för hur satser som innehåller bestämda beskrivningar
skall analyseras görs denna förutsättning explicit och adderas till den i sat-
sen uttryckta propositionen. Enligt denna analysmetod blir såväl “Kungen av
Frankrike är flintskallig” som “Kungen av Frankrike är inte flintskallig” (en-
ligt den mest rimliga av de två möjliga analyserna; se övning 5.1) falska, och
motsäger alltså inte varandra.
Mot Russells analysförslag har ett antal invändningar riktats av bl a Straw-
son, som menar att Russells förslag inte ger en rättvisande bild av meningen
hos denna typ av satser. Dels gör den inte rättvisa åt den intuitivt tydliga skill-
naden mellan implicit (förutsatt) och explicit (utsagd) information i en sats.
Dels leder analysen till att satser där det underförstådda villkoret inte är upp-
fyllt — som i exemplen ovan — betraktas som falska, medan det enligt Straw-
son vore naturligare att (i likhet med Frege) hävda att de saknar sanningsvär-
de. Och slutligen täcker Russells teori bara ett specialfall av ett mer generellt
fenomen.
Satserna “Kalle har slutat röka” respektive “Kalle har inte slutat röka” är
varandras negationer och delar förutsättningen att Kalle har varit rökare för
att kunna vara (oproblematiskt) sanna eller falska. Satserna “Lisa vet att Kalle
ljuger” respektive “Lisa vet inte att Kalle ljuger” är ännu ett exempel.

Övning 7.1
Ge fler exempel på satser med presuppositioner.

Från Strawson15 stammar följande definitionsförslag: En sats A uttrycker en

presupposition för en sats B om A måste vara sann för att B, liksom negationen
av B, skall ha ett sanningsvärde.
Med hjälp av Strawsons teori kan man nu förklara t ex (i) varför man från
ett yttrande av satsen “Kalle har inte slutat röka” normalt kan dra slutsatsen
“Kalle röker”, liksom (ii) varför trots detta “Kalle röker” inte följer logiskt ur
satsen “Kalle har inte slutat röka”.
Ett problem med Strawsons teori är följande: satsen “Kalle har inte slu-
tat röka eftersom han aldrig har varit rökare” verkar intuitivt vara semantiskt
rimlig. Men detta innebär ju att man dels kan förneka att presuppositionen är
uppfylld och dels (i strid med Strawsons teori) att negationen av den proble-
matiska satsen samtidigt kan vara sann.
Som Strawson noterar är det inte enbart påståendesatser som kan ha presup-
positioner. T ex har frågan “Har du slutat förskingra på jobbet än?” och upp-
maningen “Sluta snarast med att baktala rektorn!” tydliga presuppositioner.
Men här duger självfallet inte ovanstående definitionsförslag.

Övning 7.2
I tre av exemplen ovan figurerar verbet “sluta”. Finns det andra ord som verkar
‘generera’ presuppositioner? Kan detta vara ett uppslag till en karaktärisering
av presuppositioner, bättre än det angivna definitionsförslaget?
15 P. F. Strawson: ’On Referring’, Mind 59, 1950. [Presuppositioner uppmärksammades redan av

Frege, men det var Strawsons artikel som initierade den moderna diskussionen.]

27
7.2. Implikatur
H. P. Grice utgår från att en central funktion hos språk är att fungera i kom-
munikation, och försöker kartlägga de allmänna villkor som är uppfyllda i en
‘normal’ kommunikationssituation. Hans resultat kan sammanfattas i form av
vad han kallar samarbetsprincipen (The Principle of Cooperation), och som
består av fyra generella maximer:16

1. Kvantitetsmaximen: Ge ‘rätt’ mängd information, dvs

1.a Gör dina yttranden så informativa som behövs i situationen.
1.b Ge inte mer information än vad som behövs.
2. Kvalitetsmaximen: Sträva efter att göra dina konversationsbidrag sanna,
dvs
2.a Säg inget som du tror vara falskt.
2.b Säg inget som du inte har rimlig evidens för.
3. Relevansmaximen: Gör dina bidrag relevanta.
4. Klarhetsmaximen: Var tydlig, dvs
4.a Undvik dunkla uttryckssätt.
4.b Undvik ambiguiteter.
4.c Var kortfattad (undvik pladder).
4.d Eftersträva ordning och reda i dina bidrag (undvik rörighet).

Dessa maximer har imperativ form, men skall inte förstås som moraliska
normer eller som etikettsregler. Vad Grice hävdar är inte att vi bör följa dessa
regler utan att språkanvändare faktiskt iakttar dem, och förväntar sig att andra
också gör det i (välfungerande, normala) samtal.
De skiljer sig också från andra språkregler på ett antal sätt. Dels är de
tillämpbara i olika grader i olika situationer, och kan också följas i olika gra-
der. Dels kan man — till och med medvetet eller avsiktligt — bryta mot dem
och ändå tala ‘korrekt’ svenska eller engelska (dvs utan att begå några ‘språk-
fel’). Det kan också inträffa att maximerna kommer i konflikt med varandra i
vissa situationer, och att man då som bäst får eftersträva en kompromiss.
En viktig tillämpning av maximerna, eller snarare förväntan att de normalt
efterlevs, är teorin om (konversationell eller pragmatisk) implikatur. Om jag t
ex yttrar
(34) Många riksdagsmän röstade mot propositionen,
så kan en åhörare normalt dra slutsatsen
(35) Inte alla riksdagsmän röstade mot propositionen,
16 Här fritt återgivna efter Grice: ‘Meaning’, Philosophical Review 66, 1957.

28
trots att (35) inte följer logiskt ur (34). I själva verket följer satsen (34) i yttrandet
ur
(36) Alla riksdagsmän röstade mot propositionen,
och är alltså fullt förenlig med negationen av (35).
Trots detta kommer ett yttrande av (34) normalt att uppfattas som oförenligt
med (36). Skälet är, enligt Grice, att om den logiskt starkare (och alltså mer
informativa) satsen (36) vore sann, så skulle talaren, om han kände till detta, i
enligt med kvantitetsmaximen ha yttrat (36) snarare än (34). Av att det är (34)
som yttras är därför en åhörare normalt berättigad att sluta sig till att (36) är
falsk, dvs att (35) gäller.
Med en av Grice inspirerad terminologi säger vi att (yttrandet av) satsen
(34) har (35) som implikatur. En helt exakt definition av begreppet implikatur
är svårt att ge, så följande förklaring får duga. Ett yttrande av en sats X har Y
som implikatur om det finns rimliga skäl att förvänta sig att Y skall vara sann,
givet att talaren iakttar samarbetsprincipen då han yttrar X.

Övning 7.3
Förklara skillnaden mellan “Peter den store gick till sängs och tog av sig stöv-
larna” och “Peter den store tog av sig stövlarna och gick till sängs” m h a im-
plikaturbegreppet. (Klarhetsmaximen, speciellt 4.d).

Övning 7.4
Förklara varför det är rimligt att sonen uppfattar pappans yttrande av “Om du
inte äter upp din spenat så får du inte gå på bio i kväll” som innebärande “Om
du äter upp din spenat så får du gå på bio i kväll”. Har pappan ljugit om han
i själva verket redan bestämt att sonen inte skall få gå på bio då han gör sitt
yttrande? Beskriv mer generellt hur man på olika sätt kan luras utan att ljuga
genom att bryta mot samarbetsprincipen.
Ett sätt påvilket implikatur skiljer sig från (såväl presuppositioner som) lo-
gisk implikation är att en implikatur alltid kan upphävas genom ett tillägg till
yttrandet. Till exempel kan jag säga
(37) Många riksdagsmän röstade mot propositionen, men jag vet inte hur alla
röstade.
(37) implicerar ju (34), men har inte (35) som implikatur. Man säger att tillägget
som skiljer (37) från (34) upphäver implikaturen (35). Upphävbarhet åberopas
ibland som ett kriterium på implikatur.

Övning 7.5
Här påstås att presuppositioner, till skillnad från implikatur, inte kan upphä-
vas. Diskutera detta påstående i relation till det problem för Strawsons teori
som presenterades i förra avsnittet.

29
7.3. Talakter
Enligt J. L. Austin17 är ett yttrande en slags (vanligtvis kommunikativ) hand-
ling, som kan analyseras i tre dimensioner (eller sägas bestå av tre handlings-
konstituenter/delhandlingar inom var sin av dessa dimensioner). De tre di-
mensionerna är:
1. Den lokuta. På denna nivå beskrivs i huvudsak den yttrade satsen; vilka
ord den består av, hur dessa betonas, vilken satsmelodi som används, etc.
2. Den illokuta. Här beskrivs yttrandets funktion eller ‘kraft’; om det är en
fråga eller en uppmaning; om avsikten är att informera eller att ikläda sig
en förpliktelse, etc.
3. Den perlokuta. Här beskrivs yttrandets effekter, inklusive oavsedda så-
dana; om lyssnaren blir road, förargad eller smickrad; hur lyssnarens
handlingsbenägenheter, trosföreställningar, etc. påverkas.
En viktig del av talaktsteorin i Austins version handlar om att beskriva vill-
kor för att en talakt skall vara lyckad (felicitous), och dessa beskrivningar har
sedan vidareutvecklats av framför allt J. R. Searle,18 som främst koncentrerar
sig på den illokuta dimensionen.
Enligt Searle (1969-versionen) har lyckadhets-villkoren bland annat följan-
de komponenter:
(i) villkor på yttrandets (propositionella/semantiska) innehåll,
(ii) villkor på talarens mentala tillstånd (och ibland även på talarens och den
tilltalades sociala positioner),
(iii) uppriktighetsvillkor.
Låt oss se på några exempel på hur dessa villkor kan se ut, och vilken roll de
spelar i talaktsanalysen. I dessa exempel står S (speaker) för talaren, H (hearer)
för den tilltalade, A (action) för en handling och E (event) för en händelse.
Exempel 1: Akttyp: en uppmaning.
(i) En framtida handling A med H som agent.
(ii) (1) S tror att H kan utföra A, (2) Det är inte uppenbart för S att H kommer
att utföra A utan uppmaning.
(iii) S vill att H skall utföra A.
Exempel 2: Akttyp: en varning.
(i) En framtida händelse E.
(ii) (1) S tror att E sannolikt kommer att inträffa. (2) S tror att H kan vara omed-
veten om detta.
(iii) S tror att E strider mot H’s intressen.
17 How to do things with words, Clarendon Press, 1962.
18 Speech Acts, Cambridge Univ. Press 1969 och t.ex. Expression and Meaning: Studies in the Theory
of Speech Acts, Cambridge Univ. Press, 1979.

30
 Om något av lyckadhets-villkoren inte är uppfyllt så blir naturligtvis ytt-
randet misslyckat, och eftersom det finns flera villkor så finns det flera sätt på
vilket ett yttrande kan fallera.

Övning 7.6
Försök att med ovanstående exempel som mönster ge allmänna villkor för t
ex frågor, löften, hot, hävdanden m fl typer av talakter. Ge också exempel på
olika misslyckade yttranden, och ange i dessa fall vilket/vilka villkor som inte
uppfyllts.
Ett av Searles bidrag till talaktsteorin är begreppet indirekt talakt. Vid en in-
direkt talakt utför man en illokut akt genom att utföra en annan. Till exempel
kan man ge en uppmaning genom att ställa en fråga. (Kan du stänga fönstret?
Vill du räcka mig boken?) Man kan ställa en fråga eller ge en uppmaning ge-
nom att ge en upplysning. (Jag undrar var posten ligger. Nu skulle en cigarett
smaka gott.) Och så vidare. Möjligheten att säga en sak och få lyssnaren att fatta
att man menar en annan är till stor del systematisk, och borde därmed medge
en teoretisk redogörelse. Enligt Searle kommer en sådan teori rimligtvis att in-
volvera teorier om presuppositioner och implikatur, och bygga på principer av
samma typ som Grice’s samarbetsprincip.

Övning 7.7
Gör om övning 1.1!

31