Nobels

testamente
av
Liza Marklund
 Av Liza Marklund:

Gömda (om Maria Eriksson) 1995, reviderad upplaga 2000

Sprängaren 1998
Studio sex 1999
Paradiset 2000
Prime time 2002
Den röda vargen 2003
Asyl (om Maria Eriksson) 2004
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte
hjälper varandra (med Lotta Snickare) 2005

ISBN 13: 978-91-642-4074-3

ISBN 10: 91-642-4074-6

© Liza Marklund 2006

Utgiven av Piratförlaget
Omslagsform Eric Thunfors/Thunfors Design
Omslagsfotografi Fredrik Hjerling
Författarfotografi Joachim Lundgren
E-boksproduktion Elib 2006
Del 1
December
 TORSDAG 10 DECEMBER
Nobeldagen

KVINNAN SOM KALLADES KATTUNGEN kände tyngden av vapnet gunga till under högra armhålan. Hon kastade cigaretten på
marken, lyfte på kjolen och krossade fimpen ordentligt mot undersidan av sandaletten.
Hitta något DNA på den där om ni kan.
Nobelfesten hade pågått inne i Stadshusets bankettsalar i tre timmar och trettionio minuter nu. Dansen hade kommit igång, hon
kunde ana tonerna från musiken ut till kylan på gatan. The target hade lämnat bordet nere i Blå Hallen och rört sig uppför trappan
till Gyllene Salen. Sms-et hon precis mottagit i mobiltelefonen hade givit henne målets position, så exakt den nu kunde bli under de
här omständigheterna.
Hon suckade och noterade sin egen irritation, gav sig själv en mental örfil. Det här var ett koncentrationsjobb, här fanns inget
utrymme för existentiella grubblerier eller funderingar över alternativa karriärvägar, här gällde för satan bara att leverera.
Hon tvingade sig att fokusera framåt, på den memorerade bana hon ritat i sitt huvud igen och igen tills hon, uttråkad in till
döden, var säker på att uppdraget skulle bli framgångsrikt.
Därför gick hon nu med små och väl avvägda steg, ett två tre, salt och grus kändes tydligt genom sandaletternas tunna sulor.
Temperaturen hade sjunkit under noll och skapat fläckar av is på marken, ett scenario hon hoppats på men inte kunnat ta för
givet. Kylan gjorde henne hukande och blek och fick ögonen att tåras. De fick gärna bli röda.
Polismännen i sina uniformer och gula västar var positionerade där de skulle, två på vardera sidan om portvalvet som utgjorde
huvudentrén in till Stockholms Stadshus. Hon kalibrerade sin inre styrka.
Dags för post nummer ett, blek och skön, frusen och kall, med mobiltelefonen i ena handen. Tam ta tada, så var det showtime!
Hon steg in i portvalvet från gatan samtidigt som en grupp glada medborgare drullade in från andra hållet. Gruppens röster
klirrade i den kalla luften, de belåtna skratten ekade. Fasadens indirekta belysning kastade skuggor över deras upprymda
ansikten och välputsade frisyrer.
Hon slog ner blicken och nådde fram till den första polismannen i samma stund som en av de upprymda herrarna började gapa
efter en taxi. När snuten gjorde en ansats att tala till henne slog hon ut med armarna och låtsades halka till. Polismannen reagerade
instinktivt som män gör, han fångade gentlemannamässigt hennes fäktande arm (hennes bleka, sköna, frusna arm), hon mumlade
generat på obegriplig engelska, drog till sig sin kalla hand och gled bort mot huvudentrén, trettiotre anpassade steg.
Så jävla enkelt, tänkte hon. Det här är under min värdighet.
Den stenklädda borgargården var fullparkerad av limousiner med mörka rutor, hon noterade några säkerhetsvakter i ögonvrån.
Folk strömmade ut ur byggnaden, alkoholhaltiga andedräkter stod som strutar ur deras sura munnar, facklornas fadda ljus gav
deras anleten groteska skuggor. Rakt fram, bortom bilarna och trädgården, glimmade Mälarens svarta vatten.
Hon trippade fram till post nummer två, entrédörrarna in till Blå Hallen. En seniormedborgare blockerade öppningen och hon
tvingades stanna till. Medborgaren steg åt sidan för att släppa fram ett gäng blåhåriga ladies som kom utguppande bakom honom,
hon fick svälja sin röst och huttrande vänta ute i kylan medan stofilerna masade sig ner mot borgargården. En bestruken
gentleman sa något påfluget när hon gled in i kapprummet med mobilen i handen men hon negligerade honom, hon lade honom
bakom sig och det fungerade förstås, hon var framme vid post nummer tre.

Annika Bengtzon reste sig från bord nummer femtio och hennes bordsherre, redaktionschefen på tidskriften Science, höll ut stolen
åt henne. Hon märkte att benen var lite skakiga, hennes sjal höll på att glida ner på golvet och hon drog den tätare intill sig runt
ryggslutet. Det var så mycket folk, så många virvlande färger överallt. I ögonvrån såg hon Svenska Akademiens ständige
sekreterare skynda förbi hennes bord, vad snygg han var.
– It’s been a pleasure, sa redaktionschefen och kysste på hand innan han försvann i vimlet. Annika log artigt, kanske blev han
lite stött när hon avböjt att dansa med honom.
Hon fingrade på sin sjal och tittade på klockan, hon behövde inte åka tillbaka till redaktionen riktigt ännu. Anders Wall gled
förbi med sin fru, chefen för Sveriges Television var på väg åt andra hållet.
Så kände hon att någon ställde sig alldeles bakom henne, hon tittade upp och såg in i ögonen på Bosse, Konkurrentens
utsända.
– Hur många stjärnor får förrätten? frågade han lågt med munnen alldeles intill hennes öra.
– Fyra döskallar, sa Annika och stod stilla med sin bara axel mot hans frackbröst. Hur många poäng får Madeleines
urringning?
– Två meloner, sa Bosse. Medicinpristagarens tacktal?
– Åtta sömnpiller …
 – Får jag lov?
Han bugade sig lite tillgjort, Annika såg sig hastigt omkring för att kolla att killen från Science inte var i närheten. Sedan nickade
hon. Stoppade snabbt ner den eleganta aftonväskan i sin stora bag och hängde upp väskan på axeln.
Mormors finsjal vilade på hennes underarmar, kjolen knastrade. Bosse tog hennes hand och ledde henne bort mot trappan upp
mot dansen i Gyllene Salen. De kryssade mellan borden, mellan blommor och kristallglas. Annika hade hoppat över det mesta av
vinet, bara smakat för att kunna betygsätta det vilket var rena hånet mot läsarna, hon kunde inte ett skit om vin. Ändå kände hon
sig lite full, lite för lätt i fötterna. Hon tog tag i Bosses arm när de började gå uppför trappan, höll upp sin kjol med andra handen.
– Jag kommer att ramla, mumlade hon. Dratta på ändan och ramla hela vägen ner och slå undan benen på någon av
partiledarna.
– Ingen har någonsin ramlat i den här trappan, sa Bosse. När man byggde den tvingade Ragnar Östberg sin fru att gå upp och
ned i aftonklänning i en vecka i sträck medan han avpassade stegen så att man skulle skrida och aldrig falla. Trappan har funkat
sedan dess men frun gick i baklås och begärde skilsmässa.
Annika skrattade, lite för högt och hjärtligt.
Snart skulle hon vara tvungen att lämna festen och åka tillbaka till tidningen för att skriva. Snart var förtrollningen bruten, snart
förvandlades hennes svepande långklänning till ett linne från H&M och en polyesterkjol vars statiska elektricitet gjorde den
lämplig som dammsugare.
– Egentligen är det helt sjukt att få vara med om det här, sa hon.
Bosse lade hennes hand på sin arm och förde henne de sista stegen uppför trappan på samma sätt som kemipristagaren nyss
gjort med drottningen.
De kom upp till den långa altanen ovanför Blå Hallen, ett drinkbord utanför öppningarna in till Gyllene Salen gjorde det trångt
och bökigt att passera.
– Färdknäpp? undrade Bosse och hon skakade på huvudet.
– En dans, sa hon, sedan måste jag dra.
De klev in i Gyllene Salen, den fantastiska bankettsalen, vars väggar var täckta av konstverk och mosaik av äkta guld.
Orkestern spelade men Annika hörde inte musiken, den var bara en väv av ljud. Det som betydde något var att hon fanns här och
att Bosse lade sin hand på hennes rygg och att hon rörde sig runt runt runt så att guldmosaiken virvlade.

Kryssvalven i taken, kalkstenen i golvet, hon som kallades Kattungen var inne i själva byggnaden. Siden frasade och spände runt
mätta midjor, kravatter skavde mot röda nackar. Hon gled obemärkt fram bland de andra aftonklänningarna, behövde inte se sig
omkring. De senaste månaderna hade hon deltagit i flera olika guidade turer på tre olika språk genom Stadshusets alla salar och
gallerier. Hon hade tagit bilder och noggrant studerat hela arenan, provgått och provhalkat, visste steglängd och andhämtning.
Det var en häftig kåk, så mycket gick hon med på. Ställets arkitektur var det bästa med det här jobbet.
Tolv steg in till Blå Hallen.
Hon stannade till under pelargångens sexuddade stjärnor och stålsatte sig mot den svindlande rymden ute i salen, 1 526 lätt
asymmetriska kvadratmeter, uppbrottet från taffeln, människorna som trängdes på marmorgolvet, ljusen i de tusentals glasen.
Kungaparet var borta och säkerhetsvakterna med dem så klart. Hon tillät sig ett enda kort ögonblick av kontemplation, insåg att
hon hellre varit med på middagen än skött sitt jobb. Smaktemat hade varit nordiska vindar, det lät i och för sig ganska äckligt men
hon gillade dukningen.
Fan, tänkte hon, jag måste hitta något annat att pyssla med.
Nåväl. Post nummer fyra. Höger om, smala axlar och flyktig blick.
Hon steg ut från de parvis placerade granitpelarna och tog sats mot trappan, tio steg med högklackat. Hon hörde musiken från
Gyllene Salen tydligt nu och den fick inte ta slut.
I nästa sekund stod en man framför henne och sa något obegripligt, hon stannade till och tog ett steg åt sidan, sedan ytterligare
ett. Karljäveln släppte inte fram henne, hon tvingades tränga sig förbi honom och tog sig sedan snabbt uppför, fyrtiotvå trappsteg,
tretton centimeter höga och trettionio centimeter djupa.
Sedan den långa balkongen, Blå Hallens altan med sju portar in till Gyllene Salen, sju portar till konstverken därinne,
Mälardrottningen och Sankt Erik.
Dancing close to st erik.
Hon rann vidare, trängde sig fram, effektiv nu, varm och snabb, förbi portar och portar tills hon kom till den allra sista, musiken
var högre, tonartsbyte, det närmade sig slutet och hon gick rakt in bland människorna, de dansande medborgarna. Nu jävlar
gällde det att fokusera.
För första gången under hela det här jobbet kände hon den gamla välkända kittlingen, det sprakande ruset som skärpte hennes
sinnen, den gungande tillfredsställelsen. De miljontals mosaikbitarna glimmade mot hennes ögon, skar i hennes huvud, hon tittade
runt, musikerna vid den fula Mälardrottningen på andra sidan salen gjorde sig klara för crescendo. Hennes blick rusade och
rasade över kläder och människor, måste hitta målet nu.
 Och där var det.
Just där, i perfekt linje från post nummer fem till post nummer sex, dansande, skumpande, ha ha!
Nittio sekunder från och med nu. Hon tryckte iväg ett sms till vingkamraten, höjde höger arm, öppnade aftonväskan och
släppte ner telefonen, trevade efter pistolen.
I samma stund träffades hon av en skrattande människa i rörelse precis till vänster om sig, vad i helvete? Golvet kantrade en
aning, hon kom ur balans och tog ytterligare ett oplanerat steg, kände klacken sjunka ner i mänsklig vävnad och armbågen träffa
revben, och sedan ett illtjut i örat.
Ljudet kom så överraskande att hon tittade upp, hon såg in i ett par kraftigt sminkade ögon som uttryckte irritation och smärta.
Shit! Fuck!
Hon slet snabbt blicken fri och tog de sista stegen.
Vapnet var tungt och stabilt i hennes hand, kändes fint, koncentrationen som äntligen äntligen fyllde henne ödelade ljuden runt
omkring, hon var lugn och klar. Riktade väskan mot det dansande paret, siktade på mannens ben, första skottet. Ljudet var
knappt märkbart, rekylen lindrig. Mannen sjönk ner på knä, blottade kvinnan. Hon höjde väskan, riktade den mot kvinnans hjärta
och tryckte av, andra skottet.
Handen släppte vapnet, den sönderskjutna väskan fick dingla i axelbandet igen, hon styrde om sitt synfält mot ekdörren, åtta
steg till ekdörren som symboliserade nästa post, ett två tre fyra fem sex (nu kom skriken) sju åtta, framme, hon drog upp dörren
utan problem. Ljudlöst gick den igen bakom henne, fyra steg till kökshissen, två våningsplan neråt och sedan tre sluttande steg ner
till varuintaget.
Hennes fokus började släppa, det åtråvärda ruset falla sönder.
Inte än, för fan, kommenderade hon till sig själv. Det är nu det blir lite svårt.
Kylan var förlamande när hon steg ut i södra pelargången. Nittioåtta hala, kalla, jävliga steg till vattnet, ett hundrameterslopp.
Vakterna på borgargården stelnade till och förde unisont ena handen till örat, aj fan. Hon hade tänkt hinna ut en bit innan de
fick reda på vad som hänt. Hon drog upp vapnet ur väskan samtidigt som hon lät dörren till varuintaget gå igen. Tre gubbar
bevakade vattensidan, precis som de skulle, hon sköt dem en efter en med syfte att oskadliggöra, inte nödvändigtvis döda.
Sorry grabbar, tänkte hon, det är inget personligt.
En kula som avlossats någonstans bakifrån träffade granitpelaren intill henne och slog ut en stenflisa som rispade henne på
kinden, den oväntade smärtan fick henne att rycka till. Hon böjde sig snabbt ner, tog tag i skorna och sprang.
Ljudintrycken kom tillbaka och hon hörde den kraftiga utombordsmotorn vråla.
Hon lämnade skuggorna och vek tvärt av till höger genom trädgården, fruset gräs frasade under hennes fötter, stack henne som
nålar, skott avfyrades bakom henne och hon flög, hon kryssade och flög med pistolen och skorna i händerna och hjälpligt
upphissad kjol.
Motorljuden ströps och båten svängde in till Stadshuskajen.
Vindar av is slet i hennes hud när hon kastade sig nedför granittrappan.
Mälarens vågor slog mot skrovet och in över kanten, hon landade obalanserat i båtens akter.
Känslan av triumf försvann praktiskt taget omedelbart och ersattes av en rastlös irritation. Hon kände på sin kind, fan också,
det blödde. Fattades bara att hon skulle få ett ärr, och kallt som satan var det.
Det var först när Stadshustornet försvunnit i fjärran och hon börjat klä av sig aftonkläderna som hon insåg att hon tappat sin
ena sko.

Kriminalinspektör Anton Abrahamssons bebis var tre månader gammal och hade kolik. Ungen hade skrikit dygnet runt i åtta
veckor nu och både kriminalinspektör Abrahamsson och hans fru var slut i nerverna. Själv fick han gå till jobbet och vila upp sig
ibland, men det var värre för hustrun. Anton försökte valhänt trösta henne i telefonen: det går ju över, älskling, har han rapat? Har
du provat med Minifom?
Larmet kom till säkerhetspolisens kommunikationscentral samtidigt som Antons hustru började gråta av utmattning.
– Jag kommer hem så fort jag kan, sa Anton Abrahamsson, lade på luren i örat på sin förtvivlade fru och svarade irriterat på
larmet. Hans reaktion kan möjligtvis förklaras av att larmet varken kom från personskyddet eller något av de ordinarie egna
leden, utan från yttre polisinsatschefen.
Den vanliga ordningspolisen, vars huvudsakliga uppgift var att ansvara för trafiken och hålla den nyfikna allmänheten på
avstånd, hade alltså bättre koll på säkerhetsläget än Säpo.
Detta var Anton Abrahamssons första slutsats.
Den andra inträdde sekunden senare:
Någon kommer att få fan för det här.
Den tredje fick håret att resa sig på hans armar:
 Jävlar. De är här nu.

Jag måste ringa till tidningen, tänkte Annika.

Hon hade hamnat framstupa på dansgolvet, marmorstenen var iskall mot hennes bara armar. En man kräktes framför henne, en
annan trampade på hennes hand, hon drog den till sig utan att känna någon smärta. En kvinna galltjöt i falsett någonstans till höger
om henne, kjolar sveptes över hennes huvud. Orkestern slutade spela mitt i ett ackord, i det fonetiska tomrummet gick skriken
som en iskall våg ner genom Blå Hallen och Stadshusets alla salar.
Var är min väska? tänkte hon och försökte ta sig upp, fick en smäll i skallen och sjönk tillbaka.
Sekunden senare försvann folket omkring henne och hon lyftes upp ur människomassan, en mörkgrå kostym placerade henne
resolut med ryggen mot salen. Hon fann sig stirrande in i en mörk ekdörr.
Jag måste få tag på Jansson, tänkte hon och försökte se sig om efter sin bag. Hon hade ställt den intill koppardörrarna in mot
Salen Tre Kronor, men allt som fanns var stapplande människor och tillrusande mörkgrå män.
Hennes knän började skaka, hon kände den välbekanta ångesten komma vällande men höll den stången, det är inget farligt, det
är inget farligt. Hon tvingade sig att andas långsamt och se situationen som den var.
Hon kunde inget göra.
Konstverket på fondväggen längst bort stirrade uppfordrande på henne med sitt ormhår flytande runt ansiktet. En fet kvinna
med svart spetsklänning vände ögonvitorna uppåt och svimmade bredvid henne. En ung man vrålade så upphetsat att halsens
senor stod ut som gummiband. En berusad gubbe tappade sitt ölglas i stengolvet med en smäll.
Jag undrar vart Bosse tog vägen? tänkte hon.
Hennes puls gick ner, ljudmattan i huvudet började långsamt splittras och återfå ord och fraser. Hon urskiljde rop och
uppmaningar, främst från de mörkgrå kostymerna. De talade med stålklädda röster i sladdar som gick mellan öron och munnar
och försvann ner i innerfickor och byxlinningar.
– Kökshissen är för liten, båren går inte in, vi får ta den via hedersentrén i tornet.
Hon uppfattade bara orden, inte vem som sa dem.
– Byggnaden är säkrad, det är uppfattat. Ja, vi har ringat in vittnen och tömmer nu bankettsalarna.
Jag måste ha min väska, tänkte hon.
– Jag måste ha min väska, sa hon högt men ingen hörde henne. Kan jag få hämta min väska? Jag måste ha min mobiltelefon.
Hon vände sig om, stacken av människor rörde sig långsammare nu, som myrorna strax före frosten. En vitklädd kvinna kom
småspringande från Salen Tre Kronor med en bårvagn framför sig, sedan en man med ytterligare en bår, sedan flera män med
stetoskop och syrgas och droppställningar. Längre bort i Gyllene Salen stod Nobelgästerna som en vägg med vita ansikten och
svarta munhålor. Alla skrin hade upphört, tystnaden dånade. Annika uppfattade låg och fragmentarisk dialog mellan de vita
rockarna, sedan lastades kropparna på britsarna och det var först nu Annika lade märke till mannen, mannen som ramlat på
dansgolvet, han var vid medvetande och jämrade sig. Kvinnan låg alldeles stilla.
Sekunden senare var de borta.
Sorlet kom tillbaka med öronbedövande kraft och Annika tog tillfället i akt. Hon smet snabbt förbi två kostymer och fick tag i
sin bag. En av dem grep tag i henne samtidigt som hon fiskade upp sin mobiltelefon.
– Du försvinner ingenstans, sa han onödigt hårt och hon skakade sig fri.
Hon slog Janssons direktnummer på nyhetsdesken och fick tre korta pip till svar.
Nätet upptaget.
Vad i …?
Samtalslista tryck ring upp jansson tryck.
Pip pip pip. Nätet upptaget.
Samtalslista tryck ring upp jansson tryck.
Nätet upptaget.
Annika tittade sig omkring, letade efter hjälp. Ingen noterade hennes belägenhet utom figuren på det oproportionerliga
konstverket på väggen.
– Ditt namn?
En jeansman med block och penna stod framför henne.
– Förlåt? sa Annika.
– Kriminalpolisen, kan jag få ditt namn? Vi måste försöka få struktur på det här, såg du något?
– Jag vet inte, sa Annika och tittade bort mot blodet på marmorgolvet som redan börjat mörkna och torka.
Inga änglar, hann hon tänka, tack och lov att änglarna är tysta.
 Hon frös till och märkte att hon tappat sin sjal, mormors gamla finsjal som hon haft som husmor på Harpsund. Den låg på
golvet i en hög intill den levrande blodpölen.
Kemtvätt, tänkte Annika, jag hoppas den klarade sig.
– Annika Bengtzon heter jag, sa hon till polismannen. Jag bevakar Nobelfesten för tidningen Kvällspressen. Vad var det som
hände?
– Uppfattade du skotten?
Skotten?
Annika skakade på huvudet.
– Lade du märke till någon misstänkt person i samband med skottlossningen?
– Jag dansade, sa hon, det var trångt. Det var en som knuffades, men inget misstänkt, nej …
– Knuffades, vem var det som knuffades?
– En kvinna, hon skulle fram, hon trampade på mig.
– Okey, sa polisen och skrev upp något i sitt block. Vänta här så kommer någon och hämtar dig till förhör.
– Går inte, sa Annika. Jag måste skriva en artikel. Vad heter du? Kan jag citera dig?
Jeansmannen klev fram mot henne och tryckte upp henne mot väggen så att hon tappade luften ett ögonblick.
– Du står exakt här, sa han, tills jag kommer tillbaka.
– Aldrig i livet, sa Annika med en röst som hotade att brytas sönder i falsett.
Polismannen stönade och släpade in henne i Salen Tre Kronor. Deadline, tänkte Annika. Hur fan ska jag ta mig ur det här?

Chefredaktör Anders Schyman hade just sjunkit ner i vardagsrumssoffan med sin hustru och en film av Almodóvar när nattchefen
ringde.
– Det har varit skottlossning inne på Nobelfesten, sa Jansson. Minst fem personer är skjutna, vi vet inte om de lever.
Anders Schyman såg på sin hustru, hon tryckte fåfängt på fjärrkontrollen för att ställa in rätt subtitolos.
– Det är den runda knappen, sa han och visade henne samtidigt som nattchefens ord landade i hans huvud.
– Annika Bengtzon och Ulf Olsson från foto är där, sa Jansson. Har inte fått kontakt med dem, det går inte att ringa. Nätet är
tjockt.
– Säg det igen, sa Schyman och tecknade till sin fru att hon skulle pausa filmen.
– Nätet är fullt, ettusen trehundra pers försöker ringa ut från Stadshuset samtidigt och det håller inte.
– Vem är det som är skjuten? På Nobelfesten?!
Hans fru spärrade upp ögonen och släppte fjärrkontrollen i golvet.
– Några av dem var säkerhetsvakter, de övriga vet vi inget om. Ambulanserna åkte med blåljus mot Sankt Göran för några
minuter sedan.
– Herregud! sa Schyman och satte sig upp i soffan. När hände det här?
Han kastade en blick på sitt armbandsur, 22.57.
– Tio minuter sedan, högst en kvart.
– Är någon död? frågade hans fru men han hyssjade henne.
– Det är ju sanslöst, sa han. Vad gör polisen? Har de gripit någon? Var sköt de någonstans? Inne i Blå Hallen? Var var kungen
och drottningen? Och har de ingen jävla säkerhet på det där stället?
Hustrun lade en lugnande hand på hans rygg.
– Polisen har slagit en järnring kring Stadshuset, sa Jansson, ingen kommer in eller ut. De slussar folk genom förhörskontroller
och kommer att börja släppa dem om någon halvtimme. Vi har folk på väg för att ta ögonvittnesskildringar. Vet inte om någon är
gripen, de letar i vart fall efter fler.
– Hur ser det ut på stan?
– All spårtrafik är stoppad och utfarterna avspärrade, man avvaktar med Arlanda. Det är inte särskilt många plan kvar ikväll.
Vi har folk på väg till Centralen, till motorvägarna, på väg överallt.
Hans hustru kysste honom lätt på kinden, reste sig och gick ut ur rummet. Pedro Almodóvars hjältinnor på gränsen till
nervsammanbrott försvann in i en obestämbar framtid.
– Har polisen sagt något? frågade Anders Schyman. Terrorism, fanatiker, fanns det några hot?
– De har meddelat att det blir en presskonferens, men inte före 01.00 …
Några ropade något i bakgrunden och Jansson försvann ett ögonblick.
– Alltså, sa han när han tog luren igen, nu är det väldigt rörigt här. Jag skulle behöva dryfta en del snabba puckar: hur mycket
ska vi gå upp i sidantal? Kan vi ställa några annonser? Vem tycker du vi ska ringa in från ledarsidan?
Mörkret stod tätt mot fönstret i chefredaktörens vardagsrum, han uppfattade sin egen spegelbild i rutan och hörde hustrun
spola i en kran ute i köket.
Jag börjar bli gammal, tänkte han. Jag hade hellre tillbringat kvällen med Antonio Banderas och Carmen Maura.
– Jag är på väg, sa chefredaktören.
Jansson lade på utan att svara.
Hans hustru stod vid diskbänken och gjorde en kopp te, hon vände sig om och kysste honom när hon kände hans händer på
sina axlar.
– Vilka är döda? frågade hon.
– Vet inte, viskade han.
– Väck mig när du kommer tillbaka, sa hon. Bär inte det här ensam nu.
Han nickade mot hennes hals.

Kattungen lade in en högre växel och gasade försiktigt. Den lilla motorcykeln morrade uppmuntrande, strålkastaren spelade över
gångstråkets grusade asfalt.
Det här var ju alldeles förjävla enkelt.
Hon visste att känslan av överlägsenhet inte var bra, den ökade risken för slarv.
Men i det här fallet fanns inga fler svårigheter. Resten var a walk in the park.
Själva jobbet hade presenterats för henne som en utmaning, det var därför hon blivit intresserad. Efter en initial kontroll hade
hon insett hur lätt det skulle bli, en information hon på intet sätt volonterat till sin uppdragsgivare. Förhandlingarna hade fortskridit
med utgångspunkten att jobbet var extremt farligt och besvärligt, vilket givetvis haft en avgörande betydelse för storleken på
hennes arvode.
Nåja, tänkte hon. Du ville ha det spektakulärt. Be my guest.
Hon svängde in på en smal cykelväg, en gren slog i hennes hjälm, det var mörkt som i graven. Stockholm hade beskrivit som
en storstad, en metropol med glittrande nattliv och fungerande säkerhetstjänst, vilket var en skrattretande överdrift. All omgivning
utanför själva citykärnan bestod enbart av dvärgvuxen lövskog. Eventuellt hade paret med hunden sett henne och vingkamraten
köra iväg åt var sitt håll på var sin cykel, men efter det hade hon inte stött på en enda människa.
Storstad, tänkte hon föraktfullt och körde förbi en övergiven campingplats.
Hon rullade lite på axlarna, fortfarande frusen. Den tjocka jackan förmådde inte riktigt tina upp henne, båtturen i
aftonklänningen hade nästan förfrusit hennes överarmar.
Nå, nu vilade sidenhelvetet på sjöbottnen tillsammans med väskan och åtta tegelstenar. Säcken var av nät så att vattnet kunde
spola genom materialen, alla biologiska spår skulle vara bortsköljda inom några timmar. Vapnet hade hon fortfarande kvar, liksom
den ena skon och mobiltelefonen. Dem tänkte hon dumpa någonstans mitt ute på Östersjön.
Tanken på den andra skon satt som en tagg i hennes medvetande.
Den hade hennes fingeravtryck, det var hon säker på. Skorna var rena från spår när hon gick in på jobbet, men inför
hundrametersloppet hade hon tagit i sandaletten, hållit den i handen.
Och vette fan var hon tappat den.
Det ljusnade framför henne och hon förstod att hon kommit till den enda bebyggda gatstumpen längs hela stranden. Hon sköt
bort skojäveln ur sitt medvetande, växlade ner och svängde bort från gångstråket och upp på vägen. Gatlyktor lyste bland de tätt
sammanpackade husen, hon lät motorcykeln rulla nedför backen och följa vattnet. Några ungdomar stod och hängde vid en
brygga, de kastade en ointresserad blick på henne innan de fortsatte att skratta och sparka i gruset.
Hon visste att de såg en ensam person av obestämbart kön på en lätt motorcykel, med mörka jeans och hjälm med visir, inga
särskilda kännetecken, ingenting att låta minnet fästa vid.
Gatan tog slut och hon rullade in bland slyskogen igen, hon kastade en blick på sin klocka.
Hon låg lite efter, bara någon minut, men det berodde på halkan. Den kväll hon klockat sträckan hade det visserligen regnat,
men det hade inte varit halt.
Hon gasade på en aning, och i nästa sekund hände det.
Däcken förlorade kontakten med underlaget och hon kände cykeln försvinna under sig. Vänstra benet tog första stöten och
knäcktes som en tändsticka strax under knäet. Axeln tog nästa smäll och pressades ur led, hon hörde dunsen när huvudet slog i
backen och tänkte: jag har inte tid med det här.
När hon kom till sans igen låg hon på mage på gångstigen.
Vad i helvete var det som hänt?
Smärtan tjöt genom hela vänstra sidan, från huvudet och ner till tårna. Motorcykeln morrade fortfarande någonstans bakom
henne, strålkastaren lyste in bland träden.
Hon stönade, helvetes jävlar. Vad gjorde hon nu?
Hon fick av sig hjälmen och lade kinden mot det frusna underlaget några sekunder, tvingade hjärnan att klarna.
Cykeln fungerade åtminstone, hon kände vibrationerna från motorn fortplanta sig genom marken. Själv var hon i sämre form.
Benet funkade inte och axeln var paj. Hon rörde försiktigt på kroppens högra sida.
Verkade hel.
Hon satte sig upp med vänstra armen hängande lealös utmed sidan. Leden hade hoppat ur, hon hade sett det hända på andra
men aldrig varit med om sensationen själv. Benet gjorde ohyggligt ont, hon kände benpipan trycka mot insidan av huden under
vänstra knäet.
Hon hasade sig baklänges tills hon stötte mot en liten trädstam, stönade igen.
Listan med olika alternativ att välja på hade krympt jävligt snabbt.
Med sin friska sida drog hon sig upp i stående position, och med en väl avvägd rörelse kastade hon sig framåt och lät axeln
träffa trädstammen.
Holy fucking shit!
Smärtan när leden hoppade tillbaka var närmast outhärdlig, hon fick hålla fast sig i trädet med den friska armen för att inte
svimma av.
När hon hämtat sig rörde hon på vänsterhandens fingrar, flaxade lite med sin arm (sin tunga, svaga, dåliga arm) och
konstaterade att den fungerade. Benet kunde hon inte göra något åt.
Hon böjde sig försiktigt ner och fick tag på hjälmen. Långsamt hoppade hon fram till motorcykeln, fick upp den på rätt köl och
satte sig mödosamt. Hon var tvungen att bita sig i läpparna medan hon placerade vänsterfoten på stigpinnen. Smärtan fick svett att
bryta fram i hennes panna när hon satte sig tillrätta på sadeln.
För ett ögonblick visste hon inte åt vilket håll hon skulle köra. Skogen såg likadan ut överallt, hon visste inte varifrån hon
kommit.
Shit shit shit!
Hon tittade på klockan, tretton minuter efter tidtabell.
Vingkamraten skulle bara vänta en halvtimme med båten ute på Torö, sedan hade hon givit honom order att lägga ut och gå
mot Ventspils.
Rädslan högg henne som en dolk i bröstet.
Skulle det här skitjobbet i jävla Nordpolen bli hennes sista?
Hon satte på sig hjälmen, fällde ner visiret och lade i en växel. Vände cykeln och körde mot det hon hoppades var söder med
vänstra knäet i en obeskrivbar felaktig vinkel.

Annika travade efter polismannen genom Stadshusets vindlande gångar och hamnade i en lång korridor. I horisonten svävade
svaga ljuskronor under tunga takbjälkar, men här härskade dunklet, skuggorna och tystnaden.
Irriterat ökade hon takten och gick förbi polisen.
– Hur lång tid kommer det här att ta? frågade hon och tittade på sin klocka.
– Jag ska se om det var här han menade, sa polismannen och stannade till. Han tog tag i hennes bara överarm som om hon
varit en misstänkt, någon som var på väg att rymma. Hon drog sig lös, polisen knackade på en dörr med skylten Bråvallasalen.
– Om jag hade velat sticka så hade jag redan gjort det, sa hon.
Därinne satt två civilpoliser och en reporter som Annika kände igen från tv-s direktsändning, reportern grät så att axlarna
skakade. Den ena civilaren gav till ett så irriterat rop att Annikas polis höll på att klämma näsan när han stängde dörren.
– Det var inte det rummet, sa polisen och hans örsnibbar hade börjat glöda.
De fortsatte att gå med märklig ljudlöshet, passerade grå dörrar i grå väggar och sedan en stor öppning till ett skrivrum där en
annan utfrågning just hade påbörjats med en ledamot ur Svenska Akademien. Annika hörde inte vad som sades, men hon såg
polisen anteckna och akademiledamoten nervöst röra fingrarna längs stolsbenet.
Jag måste minnas, tänkte hon, jag måste kunna beskriva det här i efterhand.
Hon noterade att scenen även iakttogs av Ragnar Östberg, Stadshusets arkitekt, som i brons följde allt som hände med
bekymrad min.
Anade du att sådant här skulle kunna hända i ditt hus? tänkte Annika och hejdades åter igen av polismannens fuktiga näve.
– Kan du vänta här ett tag?
– Som om jag hade något val, sa Annika och vände sig bort.
Det var ljusare här. Hon såg detaljer tydligare: marmorbyster ovanför dörrarna, dörrbeslag i brons, de pråliga takkronorna.
 – Jag måste hinna skriva också, sa hon, men polisen hade redan glidit iväg nedför gången.
En dörr öppnades, stod och ropade på henne. Ljus strömmade ut genom dörrhålet, föll på en tavla på korridorens motsatta
vägg. Hon gick in, ljudlöst.
– Stäng efter dig.
Rösten fick henne att haja till.
– Det kunde man ha givit sig fan på, sa hon, att du skulle vara här.
Kriminalkommissarie Q var orakad, hans anletsdrag var mera markerade än vanligt.
– Jag bad särskilt att få ta hand om dig, sa han och sjönk ner vid kortändan av ett tungt ekbord. Sätt dig.
Han pekade åt Annika att sätta sig på hans vänstra sida, tryckte på en bandspelare och hällde upp ett glas vatten åt sig.
– Förhör med Annika Bengtzon, reporter på tidningen Kvällspressen, födelsedatum och fullständigt namn kompletteras senare,
hållet av Q i Lilla Kollegiesalen i Stockholms Stadshus torsdag den 10 december klockan …
Han stannade upp och hämtade andan, drog handen genom sin kalufs. Annika satte sig försiktigt i en svart karmstol med rött
läder, sneglade upp på alla de allvarliga herrar i olja som blickade ner på henne från sina tunga ramar.
– … klockan 23.21, avslutade han. Du observerade en misstänkt person i Blå Hallen cirka 22.45 ikväll, är det korrekt?
Annika släppte ner bagen på golvet och knäppte händerna i knäet, hörde trafiken i Stockholms city brusa svagt någonstans i en
annan värld.
– Jag vet inte alls om det var någon misstänkt, sa Annika.
– Kan du bara beskriva vad som hände, sa kommissarien.
– Det var inget särskilt, det var en som knuffade mig bara.
Q vände bort blicken som om han sökte kraft.
– Jag har massor att skriva, sa Annika med en röst som blivit lite gäll. Jag har inte tid att sitta här och småprata. Jag såg
ingenting särskilt alls, jag bara dansade och blev knuffad av en tjej, det är inte rimligt att jag ska behöva sitta här när hela
redaktionen väntar på mig och min text …
Kommissarien böjde sig fram och stängde av bandspelaren med en liten smäll.
– Hördu din löpsedelskåta jävel, sa han och lutade sig mot henne, hans ögon var grumliga. Det är inte läge för egocentricitet
just nu. Du berättar vad du såg, hörde och kände, precis som du minns det, just här och nu. Det är bara en halvtimme sedan och
du var en av dem som stod närmast.
Hon stirrade tillbaka någon sekund men lät sedan blicken smita undan, forsa fram över tunga inbundna lädervolymer i mörka
ekhyllor. Så nickade hon.
Kallade han henne verkligen för löpsedelskåt?
– Vi kommer att göra ett noggrannare förhör senare, sa Q lågt och mycket tröttare och vänligare. Nu prioriterar vi att få fram
ett signalement. Ta det kronologiskt, från det ögonblick du såg den här personen, och låt oss avgöra vad som är rätt eller fel.
Han startade bandspelaren igen, Annika harklade sig och försökte slappna av i axlarna.
– En kvinna, sa hon, det var en kvinna som stötte till mig, med armbågen, och så trampade hon mig på foten.
– Hur såg kvinnan ut?
Rummet föll ner över henne med sina tunga oljemålningar och mörka bokhyllor, hon satte handflatorna för ögonen och hörde
sig själv dra efter andan i en lång och skälvande snyftning.
– Jag vet inte, viskade hon.
Hennes mobiltelefon satte igång att ringa, ljudet fick henne att samla sig. De väntade tysta på att signalen skulle ge upp.
– Säg så här då, sa Q när den äntligen tystnat, var befann du dig när hon knuffade dig?
Hon framkallade musiken, glittret och glädjen, mörkret och trängseln.
– På dansgolvet, jag dansade. I ena änden av Gyllene Salen, inte där orkestern var, utan på andra sidan.
– Vem dansade du med?
Förvirring och skam sköljde över henne, hon tittade ner i knäet.
– Bosse heter han, är reporter på Konkurrenten.
– Blond kille, ganska stor?
Annika nickade med blicken i knäet och värme i kinderna.
– Kan du svara verbalt, tack.
– Ja, sa hon aningen för högt och rätade på ryggen. Ja, just det.
– Kan han ha sett något?
– Ja, det är klart, fast jag tror inte hon trampade på honom.
 – Och vad hände mer?
Vad hände mer? Inget mer. Inget alls, det var allt hon såg.
– Jag vet inte, sa hon. Jag vände ryggen till och såg inget annat.
– Och du hörde inget?
Jublet? Musiken? Sina egna andetag?
– Bara poffar.
– Poffar?
– Kvävda ljud, liksom, som luftstötar. Jag svängde runt just då och såg en man sjunka ner på knä. Han dansade med en kvinna
och hon såg förvånad ut när han bara ramlade ihop så där, hon tittade upp och hon tittade på mig och sedan såg hon ner på sitt
bröst och då tittade jag dit också och såg att hon blödde, det pumpade ut liksom och hon tittade upp igen och såg på mig sedan
sjönk hon ihop och alla skrek …
– När kom det andra ”poffet”?
Annika sneglade på Q.
– Det andra?
– Du sa ”poffar”.
– Sa jag? Jag vet inte. Det sa poff och sedan tittade kvinnan på mig och då sa det poff igen, jo, två poffar var det nog …
– Hur långt bort befann du dig från paret som ramlade?
Hon tänkte några sekunder.
– Två meter, två och en halv kanske.
– Den här kvinnan som knuffade dig, såg du henne när paret föll?
Gjorde hon det? Såg hon någon kvinna? Såg hon axelbanden?
– Axelband, sa Annika. Hon hade smala axelband. Eller en väska med en smal axelrem.
Q antecknade och nickade ner i blocket.
Annika tryckte fingertopparna mot ögonlocken och letade, letade bland bilderna och stämningarna, vad fanns bakom jublet?
Bosses hand som brände genom tyget på hennes rygg, Bosses hand som höll henne så hårt intill sig att hon kände hans kön mot
sin mage, hennes egen hand bakom hans nacke, det var vad hon kände, det var vad hon mindes. Musiken fanns där som en
förklädnad, trist och ganska slätstruken men den var där för att dölja dem, för att de skulle få hålla i varandra i det glittrande
guldljuset.
– Jag fick en armbåge i sidan, sa hon trevande. Och så blev jag trampad på foten. Jag vet inte vilket som kom först.
Hennes mobil satte igång att ringa igen.
– Stäng av den, sa Q och hon tryckte bort samtalet.
Det var Jansson, så klart.
– Var det medvetet gjort, att trampa på dig?
Hon stoppade ner mobilen, inställd på ljudlöst och såg förvånat upp.
– Absolut inte, sa hon. Det var en stor tjock man som försökte bugga strax intill, han flög in i kvinnan och hon dråsade in i mig.
Något hände med Q:s ögon, en kort glimt av intresse.
– Sa hon något när hon trampade på dig?
Annika såg ner i bokhyllan på en läderinbunden upplaga av fullmäktiges protokoll från 1964 såsom hon sett ner på kvinnan,
kvinnan med axelbanden.
– Hon rotade efter något i sin väska, sa Annika. Det var en ganska kort axelrem så att hon var tvungen att köra upp armen en
bit för att kunna fiska upp det, så här …
Hon drog upp sin högerarm och visade hur hon letade efter något i en imaginär aftonväska.
– Vad var det för färg på väskan?
– Silverfärgad, sa hon till sin förvåning och utan att tveka. Den var silverfärgad och matt. Kuvertformad, som en elräkning.
– Vad tog hon upp ur väskan?
Annika såg bort mot protokollen från 1964, letade och letade.
Ingenting, bara smärtan i foten.
– Det gjorde ont, sa Annika. Jag ropade aj. Hon tittade upp på mig.
Annika nickade tveksamt.
– Ja, sa hon och övertygade sig själv, hon tittade upp på mig, rakt på mig.
 – Sa hon något?
Annika blickade ut över det blanka bordet.
– Hon hade gula ögon, sa hon. Helt kalla gula ögon, guldfärgade liksom.
– Gula?
Jo, guldgula.
– Och hur var hon klädd?
Hon blundade igen och hörde musiken dunka, såg axelbandet framför sig. Det var rött som blod, rött som livet, eller var det
den blödande kvinnans klänning som var röd? Eller blodet? Eller var axelbandet kanske vitt, vitt som snö mot brun hud, eller var
axeln ljus och bandet svart?
– Jag vet inte, sa hon häpet. Min bild är liksom i svartvitt och sedan förändras den som ett negativ, jag vet faktiskt inte …
– Gula ögon, kan det ha varit linser?
Linser? Ja, det är klart det kan ha varit linser, eller så var de kanske inte gula alls utan gröna?
Q:s mobiltelefon började vibrera, en riktig schlagerdänga till signal drog igång, My number one, Greklands bidrag som vann
för några år sedan, eller var det nu i år? Kommissarien kastade en hastig blick på displayen och mumlade ”måste ta det här”. Han
stängde av bandspelaren, reste sig och ställde sig vänd mot den stängda dörren medan han talade.
Han talade och talade, hans röst steg och sjönk, Annika var tvungen att resa sig för att komma undan, hon sögs mot
trafikbullret som letade sig in genom springorna kring fönstrena. Långsamt andades hon ut på den kalla glasskivan, sikten försvann
för ett ögonblick men när den kom tillbaka såg hon Hantverkargatan, hennes egen gata, och där svävade Stockholm Klara, tåg
dundrade förbi, Serafens vårdcentral skymtade till vänster.
Hennes vårdcentral! Hennes husläkare, där hon varit med Kalle så sent som i förmiddags, öroninflammation igen.
Så nära, och i en annan verklighet, bara fyra kvarter hemifrån.
Halsen snördes samman, åh Gud, jag vill inte flytta!
– Offren är identifierade, sa Q och drog henne tillbaka in i rummet. Du kanske kände igen dem?
Hon gick med skakiga ben tillbaka till sin stol, satte sig långt ute på kanten och harklade sig.
– Mannen är pristagare, sa hon, medicin tror jag. Minns inte vad han heter på rak arm, jag har det i mina anteckningar.
Hon sträckte sig efter sin bag för att markera att hon kunde ta reda på det, bara en armlängd bort. Hon avbröt rörelsen
halvvägs.
– Aaron Wiesel, bekräftade kommissarien. Israel, delade priset med amerikanen Charles Watson. Kvinnan?
Annika skakade på huvudet.
– Har aldrig sett henne förr.
Q strök sig över ögonen med högerhanden.
– Wiesel opereras på Sankt Göran just nu. Kvinnan var Caroline von Behring, ordförande i Karolinska Institutets
Nobelkommitté. Hon dog på dansgolvet, alltså i stort sett omedelbart.
All värme försvann ur hennes händer, kylan åt sig in via fingrarna och ut i blodomloppet och fick lederna att stelna till. Hon
fiskade mödosamt upp sjalen som ramlat ner bakom henne och drog den över axlarna igen.
Hennes ögon när hon dog, hon såg på mig när hon dog.
– Jag måste gå nu, sa hon. Jag är himla ledsen, men jag har faktiskt jättemycket att göra.
– Du får inte skriva om det här, sa Q och lutade sig tungt mot stolsryggen. Dina iakttagelser kring kvinnan som knuffade dig
stämmer med beskrivningen av den flyende mördaren. Du är ett av våra nyckelvittnen, så jag belägger dig med yppandeförbud
från och med nu.
Annika reste sig halvvägs och sjönk ner igen.
– Är jag häktad? frågade hon.
– Vad är det för dumheter? sa Q och reste sig med mobiltelefonen i handen.
– Yppandeförbud får man vid häktningsförhandlingar, sa Annika. Om jag inte är häktad, och ingen annan är häktad, hur kan du
ge mig yppandeförbud?
– Du är inte så smart som du tror, sa Q. Det finns en annan form av yppandeförbud enligt rättegångsbalkens tjugotredje
kapitel, tionde paragrafen, sista stycket. Det innefattar nyckelvittnes berättelse och utfärdas av förundersökningsledare vid
misstanke om grovt brott.
– Yttrandefriheten är grundlagsskyddad, sa Annika, den smäller högre. Och du är inte förundersökningsledare, det måste vara
en åklagare på ett sådant här brott.
– Nu har du fel igen. Det finns ingen förundersökningsledare utsedd ännu, jag fungerar operativt just nu.
Annika reste sig hetsigt och lutade sig över bordet.
 – Du kan inte hindra mig från att berätta vad jag har sett! sa hon gällt. Jag har hela artikeln klar i huvudet, jag kan skriva
jordens jävla ögonvittnesskildring av alltihopa, den skulle kunna gå över tre uppslag, fyra kanske, jag såg mördaren mörda och
offret dö …
Q snurrade runt mot henne och tryckte upp sitt ansikte intill hennes.
– Men ge dig nu för helvete, skrek han. Om du trilskas får du böter. Sätt dig.
Annika tystnade och satte sig med en liten duns, drog upp axlarna. Q vände ryggen till och knäppte på sin mobiltelefon. Hon
väntade tyst under de stora målningarna medan Q ringde sitt samtal och gav en irriterad order om något.
– Du sätter mig i en förjävlig sits om jag inte får skriva, sa Annika.
– Mitt hjärta blöder, sa Q.
– Vad ska mina överordnade säga? fortsatte Annika. Vad skulle dina chefer säga om du vägrade att utreda brott för att jag sagt
att du inte får, för att jag måste skriva om dig?
Q satte sig också ner igen och suckade tungt.
– Sorry, sa han och tittade aningen skuldmedvetet på henne, tvekade sedan någon sekund innan han sa: Fråga mig något så
kanske jag kan svara.
– Varför det? sa Annika.
– Du får ju ändå inte skriva, sa han och log för första gången.
Hon tänkte ett ögonblick.
– Varför hördes inte skotten? frågade hon.
– De hördes, du sa ju det.
– Fast bara som poffar.
– En pistol med ljuddämpare går ner i den typ av avlång väska du beskriver. Och du kan inte minnas något annat av hennes
utseende? Hennes hår, eller hennes kläder?
Ögon, bara ögon och axelband.
– Hon måste ju ha haft hår, annars skulle jag ha kommit ihåg det, men jag kan inte minnas något särskilt. Mörkt, tror jag. Det
var inget som hängde, det kanske var uppsatt? Och klänningen, hon måste väl ha haft en klänning? Jag tänkte inte på något
särskilt, så hon måste väl ha sett ut ungefär som alla andra? Och hur tog hon sig in i Gyllene Salen, vet ni det?
Q bläddrade i sina papper.
– Vi undersöker just nu om hon kan ha funnits på gästlistan, annars vet vi inte. Det finns andra vittnesuppgifter om att personen
kunde vara en man, utklädd till kvinna. Vad tror du om det?
En man? Annika fnös till.
– Det var en tjej, sa hon.
– Hur kan du vara säker på det?
Annika såg på protokollen från 1964.
– Hon tittade upp på mig, så hon måste ha varit kortare än jag. Hur många män är det? Och hon rörde sig snabbt och lätt.
– Och det gör inte män?
– Inte i den typen av stilettklackar. Det tar mycket övning att röra sig så ledigt som hon gjorde.
– Och du såg hennes klack?
Annika reste sig och hängde bagen över axeln.
– Nej, men jag har ett blåmärke efter den på högerfotens ovansida. Snälla, kan jag ringa dig senare ikväll?
– Och vart hade du tänkt ta vägen?
Hon stannade motvilligt upp, kvävd trots rymden i rummet.
– Redaktionen. Jag måste ju upp och prata med dem. Kan du belägga mig med yrkesförbud också?
– Du måste ner till gärningsmannaprofilgruppen på rikskrim och ta fram en fantombild.
Annika slog ut med armarna.
– Är du inte klok?! Jag har deadline om några timmar, Jansson måste vara i upplösningstillstånd.
Q gick fram till henne, såg oändligt uppgiven ut.
– Snälla rara, sa han.
Dörren öppnades och en uniformerad polisman steg in i Lilla Kollegiesalen. För ett ögonblick trodde hon att det var samma
man som eskorterat henne in till förhöret men detta var en annan, en likadan, ytterligare en av samma ras, ett helsvenskt bredaxlat
praktexemplar som nyss utexaminerats från polishögskolan.
Hon stannade till i dörröppningen, vände sig om och tittade på kommissarien.
 – Kallade du mig verkligen för löpsedelskåt? sa hon.
Han vinkade ut henne ur rummet utan att titta upp.

Hon trängde sig förbi praktexemplaret, fick tag på sladden till hörsnäckan och slet upp mobilen ur bagens bråddjup. Polisgrabben
såg ut som om han tänkte protestera, men hon fäste blicken i korridorens ände och frasade bort från honom utan att orka se.
– Var i helvete har du hållit hus? väste Jansson innan hon hunnit säga något.
– Förhör, sa hon lågt och höll mikrofonen en millimeter från munnen. Jag fick någon sorts närkontakt, de tror att mördaren
trampade mig på foten.
Hon kände smärtan vid varje vänstersteg.
– Strålande, åttan och nian, vad har du mer?
– Hördu, sa polisen bakom henne, vem pratar du med?
Hon ökade takten och mitt för öppningen till skrivrummet fastnade hon i kjolfållen, snubblade till och tappade hörsnäckan.
Sjalen gled ner på golvet och gångens råkalla luft svepte runt henne, lade sig över hennes hud som en fuktig handduk. Hon rös till,
såg sig omkring, akademiledamoten var ersatt av två marskalkar i vita kavajer med ryggen mot henne.
– Annika? sa Jansson så snart snäckan var tillbaka i hennes öra.
– Jag får inte skriva, Q har gett mig yppandeförbud. Förmodligen var det belagt med böter att ens nämna mördaren för dig.
Jag måste bort till Kungsholmsgatan för fler förhör.
– Du, lägg bort den där mobilen.
Annika snurrade runt och stirrade på polisen.
– Du, upprepade hon, jag pratar hur jävla mycket jag vill i den här mobilen. Arrestera mig om det inte passar.
Hon vände sig om och fortsatte att gå, bort från råkylan.
– Begreppet ”arrestera” existerar inte inom det svenska rättsväsendet, sa polisen.
– Ring tidningens jurist och ta reda på exakt vad jag får och inte får säga, sa Annika i mikrofonen. Hur ser det ut, är det något
särskilt du saknar?
Hon hörde hur Jansson rev sig i håret, hans frustration var hennes och hon önskade hon kunde lösa upp den.
– Allt. Alla andra har material med bilder på webben, vi har bara TT. När är du här?
– Vet inte, men jag kommer så snart jag kan. Hur mycket hann Olsson få?
Jansson stönade högt.
– Inget. Han tyckte vinkeln var fel och ljuset för dåligt så han tog inga bilder.
– Du driver med mig, sa Annika.
Polismannen höll upp en dörr för Annika, hon kom ut på altanen ovanför Blå Hallen, strax intill den första porten till Gyllene
Salen.
– Bara nästan. Inget av det han har är användbart. Vi är heltorsk bildmässigt.
Annika kände blodet sjunka.
Det var inte fotografen som skulle få skulden, det var alltid reportern, särskilt om det var hon, och särskilt just nu. Det hade
bara gått tre veckor sedan hon tvingat chefredaktören att publicera en artikel som avslöjade tidningens ägarfamilj som
diktatoriska utpressare.
– Vad behöver du? frågade hon.
– Vad fan som helst med blod och poliser …
Annika knäppte av samtalet och vek av tvärt till vänster. Hon var inne i Gyllene Salen innan praktexemplaret reagerat och ropat
efter henne att stanna.
Hela bankettsalen badade i ljus, frätande ljusblått från kriminalteknikernas kraftiga lampor. Konstverket med den klotögda
kvinnan stirrade ner på henne, ormhåret hotade att snärja henne. På andra sidan, längst bort under den huvudlöse Sankt Erik, satt
två män hukade vid platsen där kvinnan dött.
Annika höjde mobilen, aktiverade kamerafunktionen på telefonens kant och tryckte ta bild. Hon tog två steg till, ta bild, fem
till, ta bild.
Polismannen grep om hennes överarm, hon slet sig lös.
Tio halvspringande steg, ta bild, kriminalteknikerna blev varse henne och såg förvånat upp, ta bild.
– Nu ska du ut härifrån, sa polisen och lyfte henne så att markkontakten försvann, han bar ut henne till altanen och släppte inte
ner henne förrän de var framme vid trappan. Hon kände stenbeläggningen under fötterna, och i ett svindlande ögonblick insåg hon
att hon stod exakt i den position där alla kungligheter och Nobelpristagare alltid fångas av tv-kamerorna inför sin långa, skridande
promenad nedför en av världens mest berömda trappor.
 De hade en annan utsikt, tänkte hon och såg ut över resterna av middagen för ettusen trehundra gäster. Tidigare ikväll hade
pristagarna blickat ut över minutiöst dukade bord och festklädda människor, glittrande kristall och porslin med bladguldskant,
blommor och trumpeter.
Blå Hallen med sina stumma tegelväggar, nu var den övergiven, mer lämnad åt sitt öde än någonsin tidigare. Hedersbordet var
avdukat, men resten av porslinet stod kvar med intorkade matrester på smutsiga bordsdukar. Servetter låg kastade på tallrikar
och golv, stolar stod snett, några hade ramlat. Klockan 22.45 hade all verksamhet avstannat i Blå Hallen, tiden hade upphört och
ögonblicket när nästa bestick skulle dukas av inträffade aldrig.
– Hur länge kommer Stadshuset att vara avspärrat? frågade Annika.
– Så länge det behövs. Var har du dina ytterkläder?
Det stod en uniformerad polis i garderoben. Han räckte över Annikas dunjacka med en min som förrådde djup besvikelse
över den roll han tilldelats.
– Jag hade en kasse med skor också, sa Annika. Svarta, boots liksom.
Polisens uppgivenhet var gränslös när han gick tillbaka för att leta efter skopåsen. Annika vände ryggen till och tog fram
mobilen. Medan polisen rotade runt i båset bakom henne bläddrade hon fram bilderna från Gyllene Salen och tryckte skicka.
Hon stirrade stint in i vestibulens snäckformade bronslampetter medan mms-en gled iväg genom den becksvarta vinternatten
och landade i Kvällspressens fotoserver.
 FREDAG 11 DECEMBER

ANDERS SCHYM AN STOD i sitt hörnrum och stirrade ner på ryska ambassaden. Hela området vilade i mörker, enda undantagen var
ljuscirkeln runt den svaga lampan vid entrén och belysningen som letade sig ut från vaktkuren med den frusne soldaten. Ibland
gjorde soldaten små utflykter, några steg längs insidan av stålgrinden och tillbaka igen, en och annan åkarbrasa.
Så förvånad han skulle bli om något inträffade, tänkte chefredaktören. Så oerhört överraskad han skulle bli om någon körde
fram en bil och började skjuta mot ambassadbyggnaden, eller klättrade över muren och hoppade ner precis framför honom. Han
skulle inte ha en chans, för inkräktaren skulle ha alla fördelar på sin sida: överrumplingen, målmedvetenheten, kunskapen om nästa
steg i händelseförloppet.
Vi är så ohyggligt utelämnade, tänkte Anders Schyman. Så gräsligt sårbara. Det är fullständigt omöjligt att alltid vara på sin
vakt, att aldrig missa en detalj i en säkerhetskontroll. Hela världen stod inför samma dilemma, inte bara västvärlden, inte bara
demokratierna: alla berördes på samma sätt av den riktigt hänsynslösa kriminaliteten.
Pengar och makt och inflytande, tänkte Schyman. Världen har aldrig varit förskonad från dem som tar genvägar för att nå dem,
men det känns som om alltsammans blivit råare och värre.
Det ryktades att Nobelmördaren var en kvinna. På presskonferensen hade polisen varken förnekat eller bekräftat någonting
överhuvudtaget, ville inte säga någonting om hotbilder eller säkerhetsarrangemang. Säkerheten hade varit god, men man visste inte
var den brustit. Säkerheten hade upprätthållits enligt planerna, men man kunde inte svara på varför den misslyckats.
Det hade börjat snöa, vilsna flingor som tveksamt dalade mot jorden. Anders Schyman kände tröttheten bränna i ögonen, han
blinkade några gånger och gick och satte sig vid sitt skrivbord, tittade på sitt armbandsur.
Det kanske inte är det här jag ska hålla på med, trots allt, tänkte han. Om det här är den nya tiden, om det här är den nya
given, om terrorismen har flyttat hit och säkerhetstänkandet är framtiden, då kanske jag borde låta någon annan ta över. Om
terrorismen anlänt så är individens frihet död. Säkerhetsaspekten kommer att användas som argument till allt fler inskränkningar,
alltmer övervakning, offentlighetsprincipen kommer att bli fullständigt urholkad. Det krävs kanske en annan sorts journalister för
att bevaka den nya tiden, och de behöver nog en ny typ av ledare.
Ett ögonblick hemföll han åt självömkan, ägarfamiljen hade ändå inte förtroende för honom, han kunde inte längre se fram emot
några tunga poster.
– Annika är här nu, sa Jansson på interntelefonen.
Han tryckte på knappen och lutade sig fram för att svara.
– Bra. Ta med henne och kom in till mig.
Så hon ser ut, tänkte han när hon klev in i rummet. Cowboystövlar, svart täckjacka, skitig jätteväska och rosa tyllkjol. Håret
hade hon rullat ihop i en stor tofs mitt på huvudet och kört en blyertspenna genom för att få den att sitta uppe.
– Juristen har konstaterat att hon inget får skriva om själva skottlossningen eller något som hände vare sig före eller efter, sa
Jansson och ramlade ner i en av besöksstolarna. Inte heller får hon intervjuas eller på annat sätt föra vidare sina iakttagelser i
samband med brotten. Att bryta mot yppandeförbudet är inte straffbart enligt rättegångsbalken, men det är belagt med böter, hur
fan man får det att gå ihop vet inte jag …
– Vad såg du? frågade Anders Schyman.
– Som du just hörde …, började Annika Bengtzon men sjönk sedan ner i en besöksstol hon också, blek och lite svettig och
uppriven.
Chefredaktören viftade bort hennes tveksamhet, hon verkade krympa inför hans ögon och saknade kraft att protestera.
– Jag fick en ganska bra titt på den som de tror är mördaren, sa hon. Det var tydligen inte så många som …
Hon strök sig över håret så att pennan lossnade, håret ramlade ner som en mörk gardin över hennes ansikte.
– Jag har suttit på rikskrim i tre och en halv timme och försökt sätta ihop en fantombild på tjejen. Den blev inte så bra, men
polisen säger att det är mycket bättre än ett skrivet signalement …
– Så du såg mördaren? sa chefredaktören och märkte till sin egen genans att han lät upphetsad. Det var alltså en kvinna som
sköt, såg du mordet också?
Reportern tittade ner på sina händer och tvekade.
– Hon såg på mig, sa Annika Bengtzon och höjde blicken mot hans. Hon såg på mig när hon dog.
– Caroline von Behring? Du såg när hon blev skjuten?
Med omedvetna rörelser snurrade hon upp sitt hår i en tofs igen och fäste den på huvudet med blyertspennan. Hennes ögon
vilade någonstans ovanför ryska ambassadens tak när hon svarade.
– Det var något med hennes blick, sa Annika Bengtzon och fortsatte stirra ut genom fönstret sedan händerna landat i knäet.
– Och du har ingenting att bidra med? Till oss, alltså, din arbetsgivare?
Hon tittade upp på honom, något mörkt gled över hennes ögon.
 – Jag vet ingenting om polisens arbete annat än det jag själv varit föremål för, där är ni mycket mer uppdaterade än jag. Jag
antar att färgen på Silvias klänning inte är aktuell längre.
Anders Schyman trängde undan sin irritation och vände uppmärksamheten mot nattchefen.
– Finns det något sätt vi kan gå runt det här?
– Inte enligt juristen.
Chefredaktören reste sig upp, oförmögen att sitta stilla.
– Det är precis det här jag varit rädd för, sa han alldeles för högt och slog ut med händerna. Vi har unik förstahandsinformation
och polisen bakbinder oss. Terroristlagarna har redan trätt i kraft. De förbjuder oss att skriva om ett av de mest spektakulära
brotten någonsin, med vilket argument? Vi lever väl för fan i en demokrati!
Jansson tittade hastigt på sitt armbandsur, alltid illa berörd av känslosamma utbrott.
– Rättegångsbalkens tjugotredje kapitel, sa Annika, tionde paragrafen, sista stycket. Nyckelvittnes berättelse kan skyddas av
förundersökningsledare vid misstanke om grovt brott. Det är en urgammal lag, den finns för att utredningar inte ska saboteras.
– Det finns alltid ett bra skäl att inskränka yttrandefriheten, sa Schyman och hötte med fingret mot sina anställda. Och hur i
helvete kunde de låta något sådant här hända? Fanns det ingen säkerhet i Stadshuset överhuvudtaget?
Annika Bengtzon strök sig över ögonen med handflatan.
– Klart det gjorde, men Nobelfesten har alltid bedömts som ett säkerhetsärende av normalkaraktär. Säkerhetsnivån har varit
densamma i många år nu. Den öppna polisen samarbetar med Säpo och arrangören och Stadshusledningen, det är inget konstigt.
– Den vanliga polisen står i dörren och Säpo sköter personskyddet, sammanfattade Schyman.
– Exakt, sa Annika och lät väldigt trött. Avspärrningarna runt Stadshuset är aldrig särskilt omfattande. Det är ett mycket större
arrangemang att säkra Konserthuset inför själva prisutdelningen, man tömmer hela Hötorget och stänger av delar av Kungsgatan
…
– Men livvakterna då? sa Anders Schyman. Var fan höll de hus?
– Säpo kommenterar ju aldrig personskyddet, sa Annika, men eskortkungörelsen reglerar hur och i vilka former polisen ska
transportera och vakta regeringen och kungahuset och gäster vid statsbesök och så, det finns ett visst antal funktioner …
Anders Schyman höjde händerna för att få reportern att sluta mässa.
– Jag talar om polisens totala misslyckande, sa han. Hur kunde det här hända? Jag vill ha fokus på det. Fokus! Polisen ska
förbanne mig inte slippa undan med att gnälla om nya lagstiftningar …
– Vill du ha en snabb genomgång inför morgoneditionerna? frågade Jansson och rörde olustigt på sig i stolen.
Anders Schyman satte sig igen, varm i ansiktet efter sitt utbrott, vinkade åt nattchefen att köra.
– På brottsplatsen är vi alltså rätt så bildtorsk, sa Jansson. Ulf Olsson, du vet sprätten som älskar Dramatenmingel, han hade
femhundra rutor på Madeleine men inte en enda på attentatet. Lyckades inte ställa in vare sig bländare eller skärpa och skyller på
dåliga pixlar i digitalkameran. Annika fick iväg några skott inifrån Gyllene Salen när hela Stadshuset är avspärrat, det är unika
bilder men tagna med mobiltelefon så den tekniska kvalitén lämnar ju en del att önska, vi drar en av dem över åttan och en på
nian, två krimtekniker i en pöl av blod, rätt starkt.
– Hur går vi vidare där? frågade Schyman.
– Vi ligger på SVT och kollar om de släpper något av sitt icke sända material. De hade en kamera inne i Gyllene Salen
samtidigt som skotten avlossades, men den stod tydligen intill orkestern på andra sidan salen. Frågan är väl hur mycket det ger,
och om de alls släpper något.
– Klart de inte gör, sa Schyman. Varför skulle de göra det?
– Det här är väl väldigt speciellt ändå, sa Jansson.
Ilskan steg upp genom chefredaktören som en rökpelare.
– Varför det? sa han. Vad är det egentligen som är så speciellt med det här mordet, annat än att det var osedvanligt offentligt?
– Trippelmord, sa Jansson. Den andre vakten dog nyss, för den tredje är läget fortfarande kritiskt. Och nej, jag tror inte någon
tycker att det här är ett vanligt mord.
– De döda vakterna hade säkert också familj och barn, sa Annika.
Chefredaktören reste sig igen.
– Så de här morden är så ovanliga att vi behöver nya lagar? sa han. Så speciellt att vi plötsligt måste ha helt andra etiska
regler?
Annika Bengtzon såg på sin klocka och sneglade på nattchefen.
– Vad har vi mer? frågade hon.
– Utanför Stadshuset fanns frilansfotograferna, så därifrån finns mer material. Hela jävla stan är ju avspärrad, så poliser med
hårda nunor och stora bilar har vi massor av. Polisjakt i natt, det är tian elvan.
 Anders Schyman kunde inte förmå sig att sitta stilla, han gick en liten runda och ställde sig med ryggen mot ambassaden.
– Räknar polisen med att gripa någon inom rimlig tid? frågade han.
– Båten som tjejen smet med har hittats i Gröndal, de tror hon försvann i bil ner mot Södertälje. Och hon måste ha haft hjälp,
någon som körde båten men förmodligen också någon på insidan.
Anders Schyman tog upp en kulspetspenna och trummade den mot tumnageln.
– Varför söderut?
– Polisen vidhåller att de låg i hög beredskap och att de fick upp vägspärrar snabbt som ögat. Hade hon kört norrut eller
österut hade hon fastnat, och västerut finns ju bara vatten. Vi har en grafik över flyktvägen med rätt precisa tidsangivelser, polisen
tror att hon var söder om Skärholmen före 23.05, för då var spärren uppe där.
Han märkte hur Annika stirrade på pennan och slängde den ifrån sig.
– Vad blev det för bilder på offren?
Sedan både körkortsregistret och passregistret sekretessbelagt sina arkiv var offerbilder ett ständigt problem, ytterligare en
konsekvens i spåren av 11 september, den nya tiden.
– Både von Behring och Wiesel var ju i högsta grad offentliga personer, så det finns gott om kort på bägge. Bild-Pelle har
printat ut en ruta från tv-sändningen från Blå Hallen också, de hade varandra till bordet och sitter och skrattar och skålar, lite
taskig kvalité där också men det blir sexan sjuan … Och så har vi kungaparet och deras reaktioner, de såg förstås inte ett skit
men Berit har fått till det dramatiskt som fan. De satt i Prinsens Galleri och språkade med några av pristagarna när skotten small.
Mäter man avståndet mellan mördaren och kungaparet så var det faktiskt inte mer än några tiotal meter, fast hälften var
stenväggar förstås …
– Hur gör vi om ettan till morgoneditionerna? avbröt chefredaktören.
– Vi väntar på fantombilden, rubben blir väl Mördarens ansikte eller något sådant.
Anders Schyman kände sin trötta hjärna implodera och krympa ihop till ett litet russin längst bak intill översta halskotan.
– Vi väntar på en fantombild som vår reporter har tagit fram och som vi inte får köra för att en jävla polisstat säger åt oss att vi
inte får utföra vårt jävla uppdrag, att informera allmänheten …
Han sjönk ner i stolen igen, viftade med handen.
– Ut och gör tidning, sa han, men jag ska kolla nya ettan innan den går iväg till tryckeriet.
Medan de två medarbetarna samlade ihop sina saker och drog sig ut ur rummet, reste han sig och gick fram till fönstret för att
se vad den ryske soldaten hade för sig.
Vaktkuren var tom.
Soldaten var försvunnen.

Annika gick in på sitt rum och skrev ner allt hon mindes. Hon noterade exakt vad som hänt, precis som hon kom ihåg det,
inklusive dansen med Bosse. Alla detaljer, vad polisen sagt, allt hon sett och vad hon känt.
Det blev en dålig och ganska förvirrad text, men den skulle aldrig publiceras. Hon ville ha ett stöd för minnet, hon hade suttit på
tillräckligt många rättegångar för att veta att vittnen glömde. Deras minnesbilder förändrades över tiden, och hon ville ha tillgång till
sina egna originalupplevelser.
För att inte några spår av texten skulle finnas på tidningens servrar skrev hon den direkt i sitt elektroniska arkiv på nätet, en
mejlbox på internet under adressen annika-bengtzon@hotmail.com. Där lade hon vanligtvis texter som hon behövde komma åt
från andra datorer, eller sådant hon ville hålla hemligt för tidningen.
Hon satt kvar några minuter sedan hon stängt av sin dator och tittade ut över redaktionen. Tröttheten skrek i kroppen, ändå
var det tveksamt om hon alls skulle kunna somna i natt.
Hon såg att Jansson gick bort mot rökburen med cigg och kaffe, tog sina ytterkläder och frasade bort till honom.
– Vilket skithumör han var på, sa Jansson och sneglade på Annika, hon satte sig bredvid honom med en egen kopp.
– Han blir sådan när jag är i närheten, sa Annika och såg ner i kaffet. Han är otroligt arg för det där jag skrev om ägarfamiljen
och TV Scandinavia, du hörde att han inte fick bli ordförande i TU?
Jansson tände nattens hundrade cigarett och blåste ut röken på sitt kaffe.
– Jag tror du tar det för personligt. Han är ju en vuxen människa med en jävla massa ansvar, inte kan han hålla på och bry sig
om sådana där struntsaker, då fick han ju inte göra annat.
Annika kände dryckens hetta genom den tunna plasten, flyttade lite på fingrarna för att inte bränna sig.
– Jag känner Schyman, sa hon lågt. Mer än många kanske förstått. Jag vet vad han går för och tro mig, han tog inte lätt på det
här. Det går nog över, men inte förrän styrelseordföranden förlåtit honom. Ge honom ett halvår, sedan kan jag kanske slippa ut ur
kylskåpet.
Jansson sörplade ljudligt.
 – Vad är det för snack? sa han sedan han smackat och svalt. Vad då kylskåp? Bevaka Nobelfesten, det är ju ett
hedersuppdrag?
– Med Ulf Olsson i släptåg? Du skämtar. Och i den här utstyrseln?
Hon drog i den rosa polyesterkjolen, det hade gått en reva vid fållen. Från sidan kände hon hur Jansson betraktade henne, han
gjorde det ibland på samma sätt som man tittar på en konstig växt eller obekant fågel, inte elakt på något sätt utan mer förundrat,
som vore han botaniker eller ornitolog.
– Hur var det egentligen? frågade han och drog ett djupt halsbloss.
Hon blundade ett kort ögonblick, tog fram intrycket när hon steg in i Blå Hallen.
– Överväldigande, till att börja med. Många ljus, mycket folk. Rätt äcklig mat, förrätten var oätbar. Men den var varm, inte alls
kall som alla alltid säger …
Hon hade hamnat vid samma bord som Bosse från Konkurrenten, de hade träffats förut, bland annat ute på Yxtaholms slott
när de bevakade mordet på Michelle Carlsson. De hade pratat och skrattat, snuddat vid varandra och skålat.
– Är det sant att journalisterna alltid får sitta bakom en pelare så att de ingenting ser?
Annika nickade.
– Helt sant. Tre och en halv timme och vi har inte en aning om vad som hände vid honnörsbordet. Ni såg förmodligen mycket
mer på tv. Är det något du saknar?
– Såg du verkligen morden?
Hon drog efter andan och samlade sig.
– Bara det uppe i Gyllene Salen, och där var det bara von Behring som dog.
Hon tystnade, mindes kvinnans klara ögon, hennes kropp som låg alldeles stilla.
– Jag såg henne träffas och sedan ramlade jag bredvid henne …
Hon hörde själv hur rösten bröts och hur ett ljud trängde upp genom hennes strupe, ett litet snörvlande som hon generat
maskerade genom att dricka lite kaffe.
– Men jag såg inte mördaren just då och jag såg inte när hon sköt.
Jansson tände en ny cigarett.
– Hur kunde du då göra en fantombild?
– Jag stötte ihop med henne sekunderna före skotten, hon trampade mig på foten.
Annika ställde plastkoppen på golvet och drog av sig stöveln.
Genom nylonstrumpan lyste en blålila utgjutning stor som en femkrona.
– Åh fan, sa Jansson.
– De kommer att släppa bilden under morgonen, det kan ni ha koll på, de skulle bara stämma av med några andra vittnen först.
– Hur går det till när de gör den? Sitter det någon och ritar?
Annika kände axlarna slappna av och ramla ner för första gången på hela natten.
– Allt görs digitalt. Man sitter i gamla polishuset på Kungsholmsgatan, ett vanligt kontorsrum med tre datorer. De börjar jobba
med den som har bästa informationen, den som de tror sett mest. När man berättat klart får man göra det igen fast baklänges,
man får fram andra saker då. När man berättar kronologiskt så letar man saker som hakar i varandra för att få händelseförloppet
att gå framåt …
Hon märkte hur hon pladdrade men hon kunde inte göra något åt det, orden forsade ur henne som om de varit uppdämda hela
natten, Jansson lyssnade och nickade och rökte och hon kände att det gjorde gott.
– Jag fick gå ut en kvart och dricka kaffe och när jag kom in igen hade krimaren gjort en bild på datorn, och så fick jag börja
säga vad som var mest fel. Frisyren, sa jag, och då skrattade han och sa att nio av tio kvinnor börjar alltid med att säga att håret
är fel. Sedan fick jag ändra och ändra, så länge jag såg något som inte var likt var jag tvungen att stanna kvar, det var därför det
tog sådan tid …
– Satt han och ritade olika näsor?
Annika tog en klunk av det nu kalla kaffet och skakade på huvudet.
– Alltsammans låg i ett dataprogram som hade flera hundra olika näsor som kunde flyttas omkring, göras större och mindre.
Och sedan ögon och läppar och så …
– Wow, sa Jansson.
Hon kramade plastkoppen och visste att han frågade för att han brydde sig om henne, inte fantombilden.
– Tack, sa hon lågt.
Med ens tryckte nattchefen fimpen hårt i askkoppen och reste sig med ett litet ryck.
 – Nej vafan, sa han, det här duger inte.
Och hon satt ensam kvar i rökburen och såg genom nikotinfärgat glas hur redaktionen samlades till en andra andning, en ny
upplaga, en ny dag.

Med ens var Thomas medveten om gatlyktans vajande mönster i sovrumstaket, väckt av ett ljud han inte längre kunde minnas.
Han låg stilla några sekunder och lät verkligheten hinna ifatt.
Något gnisslade därute, en buss eller bil eller annat fordon, alla dessa stadsljud, alla dessa konstanta stressfaktorer. Gungande
lyktor gjorde hans sovrum till en pråm på havet, aldrig stilla, alltid i rörelse. Ylande motorer förvandlade hans hem till en
resonanslåda, en urbaniseringens konsertlokal. Han var så less på den här lägenheten att han kunde kräkas, så formidabelt utled
att han ville skrika. Så oändligt skönt det skulle bli att komma härifrån!
Med ett ryck släppte han takets glimmande mönster och vände sig mot Annikas sida av sängen.
Den var tom.
Hon hade inte kommit hem.
Ängslan slog till, vad kunde ha hänt? Att hon utsatte sig för sådana faror jämt! Att bevaka en Nobelfest tog väl inte hela natten?
Vad kunde man skriva, annat än om Silvias halsband?
Han vände blicken upp i taket igen och svalde hårt.
Den här känslan kände han igen. Irritationen smög sig på honom allt oftare, låg och skavde som en sten i skon. Att hon inte
tänkte på att hon var gift och hade barn!
I samma stund hörde han ytterdörren öppnas ute i hallen. Ett svagt vinddrag anades längs golvet när luften från trapphuset
försökte utjämna skillnaderna mellan centralvärmen och vinterkylan.
– Annika?
Hon tände i hallen och kikade in i sovrummet, stående på tå.
– Hej, viskade hon. Väckte jag dig?
Han borrade sig ner mot madrassen, drog upp täcket och gjorde sitt bästa för att le.
Inte hennes fel.
– Nej, sa han, var har du varit?
Hon satte sig på hans sida av sängen, fortfarande med den fula jackan på sig, och såg så konstig ut.
– Du hörde inte på nyheterna i går kväll?
Thomas puffade till kuddarna och hävde sig upp en aning.
– Jag såg på sporten på trean.
– Folk blev skjutna på Nobelfesten, jag stod bredvid och såg på. Jag har suttit i förhör hela natten.
Han såg på henne som om hon varit långt borta, som om hon inte satt där hos honom. Om han sträckte ut handen skulle han
inte nå henne, han kunde inte nå fram.
– Hur kunde något sådant hända? sa han lamt.
Hon drog upp en tidning ur sin anskrämliga väska, lukten av färsk trycksvärta slog emot honom och han tände sänglampan:
NOBELMORDEN – polisjakt i natt
Allt om attentatet på Nobelfesten
Förstummad tog han tidningen och stirrade på människorna som skålade mot honom på bilden: en mörkhårig kvinna och en
nästan helt skallig man, båda leende, båda galaklädda.
– Sköt de pristagaren i medicin? sa han.
Hon lutade sig över honom och pekade på kvinnan.
– Det var hon som blev mördad, Caroline von Behring. Hon var ordförande i Karolinska Institutets Nobelkommitté. Jag såg
när hon dog.
Hon drog av sig jackan och suckade ljudlöst, blev sittande med huvudet hängande och ryggen böjd. Det verkade som om hon
snörvlade lite.
Med ens var hon närvarande, hos honom, han fick chansen att trösta.
– Ankan, sa han och drog henne intill sig, hennes kjol knastrade när hon hamnade ovanpå honom. Det är bra nu, du är ju här
hos mig.
Hon drog sig undan, böjde sig efter sin jacka, reste sig och gick ut mot hallen.
Avståndet hon lade mellan dem väckte irritationen igen, blandad med besvikelse och ilska.
– Jag har mitt möte med Per Cramne på departementet idag, ropade han efter henne, onödigt högt. Det är en viktig dag för
mig!
Han tyckte han hörde henne öppna kylskåpsdörren och hälla något i ett dricksglas.
Hon svarade inte.
Ämne: I dödens skugga
Till: Andrietta Ahlsell

Emil, Emil, den yngste och den blondaste av bröderna Nobel, han som dansar och skrattar mest.
Så Alfred älskar honom.
Emil, som precis tagit studentexamen i Uppsala, Emil, som ser fram emot att fortsätta sina studier vid Teknologiska Institutet,
Emil, som vill bli som storebror, som vill bli som Alfred.
På sin lediga tid hjälper han storebror med arbetet, åh, så han arbetar – och han är duktig! Han blir så skicklig att han får
ansvara för tillverkningen av nitroglycerinet som ska användas för anläggandet av Norra stambanan, den nya järnvägen, en del
av den nya tiden.
Det är lördag morgon den 3 september år 1864, han står ute på den inhägnade planen framför Alfreds laboratorium och renar
glycerin tillsammans med C E Hertzman, studiekamraten, man kan nästan höra deras röster i den klara luften, en föraning av
höst i vinden.
Kanske Alfred hör dem. Kanske storebror lyssnar till deras skratt och prat där han står vid sitt öppna fönster på
bottenvåningen i huvudbyggnaden och samtalar med ingenjör Blom.
Och så, klockan halv elva, Södermalm skakar, husgrunder rämnar, fönsterrutor krossas på Kungsholmen på andra sidan
Riddarfjärden. Över hela huvudstaden syns en stor, gul låga, en eld som snart blir en enorm rökpelare.
Alfred träffas av tryckvågen i sitt fönster, han kastas till golvet med skador i ansikte och huvud. En timmerman Nyman som
råkar passera på gatan utanför sprängs i bitar. Trettonårige springpojken Herman Nord och nittonåriga Maria Nordqvist dödas
också. Kropparna efter Emil och kamraten Hertzman är så illa tilltygade att man från början inte kan säkerställa hur många
människor som dött.
Förödelsen på laboratorieområdet är monumental, fundamental. Posttidningen skriver lakoniskt: ”Av fabriken återstod inget
annat än några nedsvärtade spillror, kringkastade hit och dit. I alla de närliggande husen och även å dem som voro belägna på
andra sidan sundet, voro icke allenast alla rutorna bortsprängda utan även fönsterkarmar och taklister.”
Stockholmarna talar om den Nobelska smällen i flera årtionden.
Alfred själv går till arbetet dagen därpå.
Han talar aldrig om olyckan. Han skriver hundratals brev, men han berör den aldrig.
Och han gifter sig aldrig. Han får aldrig några barn. Han skänker sitt livsverk till dem som för mänskligheten vidare genom fred,
uppfinningar och litteratur.
I sin korrespondens beskriver han sin stora ensamhet, sin djupa känsla av meningslöshet, sin förtärande rastlöshet. Aldrig
hemma, alltid på väg.
ANNIKA GICK I en lång korridor utan synbart slut. Stora kristallkronor vajade ovanför henne, glasbitarna klirrade och skavde trots
att det var alldeles vindstilla.
Långt borta, så långt fram att väggarna nästan flöt samman, såg hon ett svagt ljussken.
Hon visste vad det var.
Caroline var där, Caroline von Behring, den döda kvinnan, hon väntade på Annika där framme men Annika måste skynda sig,
hon måste springa, det var väldigt viktigt, och med ens kom vinden, den förfärliga motvinden som fick kristallkronorna att kasta
sig fram och tillbaka i taket, de gnällde och kved och klingade ovanför henne.
Jag kommer, försökte Annika skrika men vinden tog orden ifrån henne och förde dem åt fel håll.
Du måste skynda dig, viskade vinden, för jag dör nu.
Nej! ropade Annika. Vänta!
Och i nästa stund låg Caroline framför henne, hon låg på marmorgolvet och såg upp på Annika och Annika blev så lättad, hon
föll på knä bredvid kvinnan och böjde sig fram mot hennes mun för att lyssna, och det var då som Annika upptäckte att hela
kvinnans bröstkorg var uppsliten, hon såg hjärtats rytmiska sammandragningar och blodet som vällde fram vid varje pulsering.
Nej! skrek hon panikslaget och försökte resa sig upp men hon satt fast, hennes händer var tunga som bly och gick inte att lyfta.
Jag ville inte komma för sent, det var inte meningen!
Men så såg hon med ens att det inte alls var Caroline von Behring som låg där, det var Sophia Grenborg, hennes makes förra
arbetskamrat, och med ens förbyttes fasan till jubel.
Nu dör du, tänkte hon triumferande och lyckan rullade från magen och ut i både fingrar och tår.
I nästa sekund var Thomas där, han knäböjde intill Sophia och tog henne i sina armar, och medan blodet rann ut ur den
vidöppna bröstkorgen började han älska med den döende kvinnan och den döende kvinnan skrattade högt.

Hon vaknade med ett ryck. Dagern i rummet var sval och grå. I hörnen kunde hon fortfarande ana Sophia Grenborgs klingande
skratt, svagt och kallt som isbitar.
Hon är borta nu, tänkte Annika. Hon kommer aldrig att störa oss mer.
Thomas hade tagit barnen till dagis, hon sträckte sig efter mobiltelefonen på golvet för att se vad klockan var, 10.46. Hon hade
sovit tre och en halv timme.
Drömmen följde henne som en obekväm skugga medan hon duschade och klädde på sig. Hon hoppade över frukosten, ringde
i stället till Berit och de bestämde sig för att äta en tidig lunch.
Snöfallet hade tätnat under morgontimmarna, bäddade in alla ljud. 62:ans buss gled fram till hållplatsen, konturlös och ljudlös.
Chauffören tittade inte på henne när hon klev på och visade sitt SL-kort. Den obestämbara obehagskänslan från drömmen följde
henne när hon gick genom mittgången, andades henne i nacken medan hon passerade medresenärer i svart och grått som inte såg
henne.
Jag finns inte, tänkte hon. Jag har blivit osynlig och klivit på en spökbuss till helvetet.
Tolv minuter senare hoppade hon av utanför ryska ambassaden. Berit hade med sig måltidskuponger och Annika lånade
skuldmedvetet ytterligare en.
– Du får tillbaka så snart …
Kollegan viftade undan hennes försäkringar och balanserade bort mot salladsbordet med de senaste upplagorna fastklämda
under armen.
De rörde runt i maten medan de läste och bläddrade.
Där fanns offren: pristagaren, ordföranden i Nobelkommittén och så de tre vakterna. Informationen kring de tre sistnämnda var
sporadisk, man hade inte fått ut de fullständiga namnen förrän under morgontimmarna och alltså inte närmat sig de anhöriga ännu.
– Det blir väl något vi får dela upp under eftermiddagen, sa Berit och Annika antecknade i tidningsmarginalen.
Det framgick att pristagaren fått flytta från intensiven och ut på en vanlig vårdavdelning.
– Fast han delar väl knappast rum med Förslitna Höft-Helga, sa Annika och bläddrade vidare.
– Halva Mossad vaktar honom, sa Berit och knaprade i sig resterna av ett Wasa sportbröd. De har ruskigt svårt att förklara
hur fasen han kunde bli skjuten. De visste ju dessutom att det fanns massvis med hot mot honom.
Aaron Wiesel och Charles Watson var stamcellsforskare och starka förespråkare för användandet av terapeutisk kloning. Valet
att tilldela dem Nobelpriset i medicin hade varit kontroversiellt. Det hade utlöst en våg av protester både bland katolska och
radikalprotestantiska rörelser.
– Följde du med i debatten när priset tillkännagavs? frågade Berit.
– Kan jag knappast påstå, sa Annika och bet i en kåldolme. De vill kunna bygga ihop embryon för att odla fram stamceller?
– Ja, de vill använda kärnöverföring i forskningen, och det är ett sätt att framställa embryon enbart för forskningsändamål. Bush
försöker stoppa forskningen i USA med alla medel han har. I Europa strider den både mot EU-konventionen från 1997 och EU-
rekommendationer från förra året. Hittills är den bara tillåten i England, Belgien och här, faktiskt.
– Och de religiösa dårarna i USA sa att deras mål var att skapa ett Frankensteins monster, att de var ute efter att leka Gud.
– Inte bara dårarna, det var andra som också hade samma synpunkter men framförde dem i något mildare ordalag. Det här är
inga enkla frågor.
Annika knackade med gaffeln i tallriken.
– Vad gjorde de förresten av Watson, den andra pristagaren?
– Han flögs till USA med ett privatplan redan i natt. Jag tror de flyttar Wiesel också så snart han klarar att resa.
Caroline von Behrings liv och leverne hade raskt summerats under natten av en reporter de aldrig tidigare hört talas om.
– Måste vara någon på webbredaktionen, sa Annika.
Artikeln var platt och fånigt skriven. Där framgick att Nobelkommitténs ordförande var 54 år när hon dog. Hon var släkt med
den första Nobelpristagaren i medicin, den tyske militärläkaren Emil Adolf von Behring från Tyskland.
Emil Adolf von Behring var mannen bakom immunitetsläran, han uppfann det moderna vaccinet i form av ett antidifteriserum.
För detta tilldelades han alltså Nobelpriset i medicin år 1901.
Unga Caroline följde i sin släktings fotspår och blev expert i immunologi. Hon fick sitt genombrott vid unga år och gjorde sedan
en lysande karriär på Karolinska Institutet. 38 år gammal blev hon professor och invaldes i Nobelförsamlingen. Tre år senare fick
hon ingå som Associate Member i själva Nobelkommittén, det beslutande organet med bara sex medlemmar. 52 år gammal blev
hon dess ordförande för tre år framåt.
Hon var gift för andra gången, hade inga barn.
Hovet hade framfört kungaparets kondoleanser, så därifrån skulle det troligtvis inte komma mer.
– Det står nästan inget privat om israelen, sa Annika. Vad vet vi om honom?
– Ogift, barnlös, verkar i Bryssel tillsammans med amerikanen. Rätt sekulariserad om du frågar mig.
– Bög? frågade Annika och drog runt en brödbit för att få upp den sista dressingen från tallriken.
– Förmodligen. Jag tror han är tillsammans med Watson. De är så himla söta ihop.
Stora delar av tidningen bestod av polisens fruktlösa mördarjakt. Där var bilder av poliser på broar och poliser i tunnlar och
poliser vid olika vattendrag. Fantombilden låg både på ettan och en helsida inne i tidningen. Av texten framgick att den tagits fram
av ”vittnen på brottsplatsen”, inte ett ord om Annika. Nästan alla artiklar om polisjakten var skrivna av reportern Patrik Nilsson,
som tillsammans med Berit numera utgjorde hela kriminalredaktionen.
– Har du sett Konkurrenten? frågade Berit.
Annika tog tidningen och bläddrade snabbt igenom den.
De hade ungefär samma upplägg med bilder och texter, med ett undantag: Bosses artikel.
Annika kände ansiktet bli varmt när hon ögnade hans text. Den löpte över tre helsidor och beskrev hela händelseförloppet i
Gyllene Salen från ett personligt perspektiv, kusligt och närvarande. Han hade tydligen inte sett mördaren, inte uppfattat att det
skjutna paret ramlat, inte noterat hur mördaren lämnat salen. Ändå fick han till det: salen och ljuset, dansen och värmen, blodet
och skriken.
Och hon dansar med mig, vi dansar i den Gyllene Salen under Mälardrottningens blick, hon är så lätt i mina armar
och jag vill vara här för evigt …
Annika läste meningen tre gånger och kände pulsen stiga.
– Ska du ha kaffe?
Annika nickade.
De satte sig längst in i sofforna vid väggen med sina muggar och tidningar.
– Hurdan var säkerheten vid entrén? frågade Berit och placerade sin kaffemugg ovanpå en vit servett. Metalldetektorer?
Väskorna genom röntgenapparat? Kroppsvisitering?
Annika vek ihop Konkurrenten och fnös till.
– Inget sådant överhuvudtaget. Man travade in genom stora entrén, du vet den där portgången från Hantverkargatan, över
borgargården och sedan upp till dörrarna som leder rätt in i Blå Hallen. Där fick man stå i kö någon minut och visa upp
inbjudningskortet, och sedan var man inne.
– Är det sant? sa Berit skeptiskt. Säg åtminstone att inbjudningskortet var elektroniskt.
Annika drack lite kaffe och skakade på huvudet.
– Tryckt, svart text på crèmefärgat papper. Jag tycker fortfarande inte det stämmer, sa hon och granskade fantombilden på
tidningens förstasida. Fast jag vet inte vad det är som är fel.
– Du måste ha fått en rätt bra titt på henne.
 – Under två sekunder ungefär, sa Annika. Först tyckte jag inte att jag mindes någonting alls, men polisen på
gärningsmannaprofilgruppen var skicklig. Han plockade fram bilder som fanns här bak som jag inte visste om.
Hon knackade sig i huvudet.
– Det måste ha varit rejält obehagligt, sa Berit.
Annika sjönk ihop lite i soffan, såg oseende på ett stort textilkonstverk som hängde på väggen.
– Först höll jag på att börja skratta, sa hon och rösten lät med ens lite tunnare. Det såg så kul ut när gubben dansade omkull,
jag trodde han var packad. Men så kom ett skrik liksom högerifrån, det blev värre och större tills alla skrek och orkestern slutade
spela. Sedan fortsatte skriket ut i alla salar och gick som i vågor på något sätt …
Berit väntade några sekunder sedan Annika tystnat.
– Vad gjorde säkerhetsmänniskorna?
De grå kostymerna med sladdar i sina huvuden.
– Under middagen stod de utspridda på altanen utanför Gyllene Salen och längs pelargången ut mot borgargården. När dansen
började spred de ut sig, många befann sig i Prinsens Galleri där kungaparet satt. Andra var nere vid entréerna, antar jag. Nästan
inga fanns uppe vid dansgolvet. Men när Caroline också fallit kom de farande, de kom från alla håll och stängde in oss som var
närmast, vi fick inte gå iväg för vi skulle förhöras.
– Så du såg när gubben blev skjuten, såg du henne träffas också? Annika körde fingrarna genom håret, strök det bakåt.
– Jag vet inte, sa hon. Jag såg på henne när hon själv upptäckte att hon var skjuten, det blev som en stråle ut från hennes bröst,
så här …
Hon visade med handen.
– Och sedan ramlade jag, jag fick en knuff och hamnade på golvet precis intill Caroline, det var en man bredvid henne som höll
händerna på hennes hjärta och det bubblade upp blod mellan hans fingrar, ljusrött blod med luftbubblor i liksom …
Hon satte händerna för ögonen en sekund för att slippa se.
– Usch så obehagligt, sa Berit. Skulle du inte gå och prata med någon om det där?
– I en krisgrupp kanske? sa Annika och rätade på sig. Jag tror inte det.
– Varför inte? Det är många som fått hjälp av sådana.
– Inte jag, sa Annika, och i nästa ögonblick ringde hennes mobil.
Det var Spiken, nyhetschefen.
– Hade du tänkt komma hit idag eller har du tagit semester?
– Jag sitter och jobbar, sa Annika.
– Bra. Då känner du förstås redan till vad som hänt?
Annika blev alldeles kall.
– Vad?
– Terrorgruppen Neue Jihad har tagit på sig Nobelmorden.

Redaktionen var nästan tom på folk. Annika Bengtzon och Berit Hamrin kom springande bortifrån personalmatsalen med väskor
och ytterkläder i famnen. Patrik Nilsson satt och läste telegram vid nyhetsdesken, Spiken talade upphetsat i telefon samtidigt som
han gjorde tecken till Bild-Pelle borta vid fotoavdelningen.
Anders Schyman borstade bort lite snö från axlarna, drog av sig duffeln och kastade den över en övergiven kontorsstol.
– Ska vi gå igenom det här på en gång? sa han och hörde själv hur trött han lät. Det här attentatet är en brottslighet vi inte sett i
Sverige tidigare. Det innebär att vi måste vara mycket medvetna om var de etiska gränserna går, noggranna med att svenska lagar
upprätthålls.
Snabbt lät han blicken glida över kontorslandskapet, ingen av medarbetarna hade sovit mer än några timmar, det var inte läge
för honom att gnälla.
Det är en ny tid, tänkte han och satte sig tungt i redaktionssoffan.
Spiken lade ner luren med en smäll och rev till sig några utskrifter.
– Neue Jihad, sa han, muslimsk terrorgrupp med säte i Tyskland. Säpo har bara gått och väntat på något sådant här. För en
halvtimme sedan lade terroristerna ut ett meddelande på en server i Berlin där de tar på sig ”mordet på den judiske fascisten och
sionisten Aaron Wiesel, en otrogen som förtjänade att dö”. Det här verkar vara nya initiativrika grabbar, och med tanke på vad
de åstadkommit hittills blir de att räkna med i framtiden. Patrik är på gång med terroristexperten Ranstorp, vi försöker göra en
kartläggning av gruppens tidigare attentat, se hur nära man kan knyta dem till al-Qaida.
– Det är en sak som felar, sa Annika Bengtzon.
Annika och Berit Hamrin hade lagt sina ytterkläder ovanpå hans egen blöta duffel och satt sig på två redigerarplatser vid
nyhetsdeskens kortända.
– Vad? sa Patrik.
– Wiesel dog inte, sa Berit.
Spiken kom av sig och såg på dem med förvåning som närmast liknade bestörtning.
– Jamen för helvete, sa han, det där är ju detaljer.
– Inte för Wiesel, sa Annika, det kan jag garantera.
Schyman betraktade dem i ögonvrån, beslutade sig för att inte lägga sig i.
Spiken gjorde en svepande gest med händerna.
– Vad vet väl jag? De skrev kanske meddelandet före attentatet hade genomförts, sedan gick det inte att ändra. Och de
lyckades ju med själva saken, att ta sig in och skjuta honom under själva Nobelfesten.
– ”Innan”, sa Berit. Det heter ”innan attentatet hade genomförts”.
Spiken såg nöjd ut.
– Ja, just det. Det är presskonferens hos polisen klockan fjorton, jag tänkte att Patrik kunde ta den, om du inte har något annat
för dig, Patrik?
Patrik Nilsson klickade bort telegrammet och gäspade stort.
– Nja, sa han, jag tänkte koncentrera mig på Ranstorp, kolla lite med mina källor på Foa.
– Bra, men då tar du pk-n, Annika, sa Spiken och gjorde sig redo att gå vidare.
– Nja, härmade Annika, jag tänkte koncentrera mig på von Behring, kolla lite med mina källor på KI.
Berit började fnissa, själv kände Anders Schyman irritationen växa.
– Ska vi bevaka den här presskonferensen eller inte? sa han lite för högt.
– Jag kan ta den, sa Berit och kvävde sitt leende.
– Ska vi inte tala med familjen? frågade Schyman. Caroline von Behring måste väl ha ingått i någon form av sammanhang?
Man, barn, föräldrar?
– Har inte fått något svar, sa Patrik.
Spiken gjorde sitt bästa för att fördela resten av uppdragen, men det var som vanligt reportrarna själva som bestämde vad de
skulle göra.
Den här tidningen behöver lite mera disciplin, tänkte Anders Schyman. Organisationen fungerar inte längre, den måste ses över.
Ingenting kommer att se likadant ut i framtiden.
– Tänk webb när ni går ut på fältet, sa han samtidigt som medarbetarna gjorde sig klara att bryta upp. Det finns inga deadlines
längre, bara ständiga uppdateringar. Det här är teamwork, kom ihåg det! Annika, kan jag få prata med dig?
Reportern hejdade sig mitt i ett steg med armarna fulla av kläder och tidningar och anteckningsblock.
– Vad? sa hon.
Han ställde sig så nära henne att de övriga inte kunde höra.
– Du vidhåller att du inget kan skriva om det du såg? Hon var blek och hade svarta ringar under ögonen.
– Det är inte jag som vidhåller, sa hon, det är tidningens jurist. Han tycker att svenska lagar ska upprätthållas.
Hon vände ryggen till och gick bort mot sitt hörnrum, ett knippe okammat hår och en smal liten rygg.
Ilskan steg från mellangärdet och brände i hans strupe. Tanken rann genom hans hjärna innan han hunnit stoppa den:
Jag måste göra mig av med henne.

Annika stängde igen dörren till sitt glasrum med en liten smäll, Schyman hade blivit rätt odräglig. I natt hade han betett sig
obalanserat, nu överlät han hela nyhetsupplägget till Spiken, mannen med Sveriges sämsta omdöme. Tack och lov att Spiken var
så enkel att köra över.
Måste hålla mig borta, tänkte hon och tryckte igång datorn.
Berit tog pk-n i polishuset och skulle sedan hälsa på den skadade vakten på sjukhuset, han hade kvicknat till och var angelägen
att berätta sin historia.
En Robinson-wannabe, tänkte Annika och ångrade sig genast.
Familjerna till de bägge andra vakterna hade avböjt att medverka i tidningen. Berit hade redan varit där med blommor och
beklagat sorgen, men ingen av dem hade velat ställa upp. Medicinreportern skulle jaga Wiesel som fortfarande var rätt illa däran.
Sjölander i USA kollade spåret med den kristna tokhögern, Patrik och några från webben skulle hålla kontakt med polisen och
utredarna.
Hon gick in i tidningsarkivet, sedan ut på nätet, letade efter uppgifter om Caroline von Behring.
 För att ha varit en sådan mäktig kvinna är hon väldigt anonym, tänkte Annika.
Aldrig jobbat någon annanstans än på KI. Aldrig förekommit i medierna i några andra sammanhang än de rent yrkesmässiga,
korta notiser när hon befordrats, små citat i samband med offentliggörandet av pristagarna i medicin.
Det var bara de allra senaste veckorna som hennes namn sammankopplats med någon form av kontrovers: att Wiesel och
Watson tilldelats årets utmärkelse.
Hon slog snabbt upp några av inläggen i debatten om W&W:s stamcellsforskning.
Där fanns påhoppen som utmålade Karolinska Institutet som djävulens verktyg, som köpta och korrupta och helt utan moral.
På en amerikansk sajt hittade hon en karikatyr av von Behring med svans och horn, på en annan fanns Alfred Nobel som
Frankensteins monster med bildtexten: Is this what the Committee wants?
Där fanns också glödande försvar från andra forskare, självpåtagna hjältar som kämpade för utplånandet av mänskliga
sjukdomar.
Frågan gällde om man skulle få använda överblivna ägg från provrörsbefruktningar, byta cellkärnor i dem och forska på dem.
Det var den tekniken, så kallad terapeutisk kloning, som användes när forskarna skapade det klonade fåret Dolly.
Mest känd för att förespråka stamcellsforskningen i USA var den numera avlidne filmhjälten Stålmannen, Christopher Reeve,
som bröt nacken vid en ridolycka. Tillsammans med sju forskare stämde han president George W Bush för att han stoppat
forskningen på stamceller. Reeve hoppades in i det sista att den nya tekniken skulle hjälpa honom att gå igen.
Annika klickade sig vidare bland den oändliga informationen på internet, hur i all sin dar gjorde hon för att söka fakta innan
webben fanns?
Hon hittade en understreckare om en bok med titeln Etik och genteknik. Filosofiska och religiösa perspektiv på
genterapi, stamcellsforskning och kloning, och där framgick att styvnackat motstånd mot forskningen framför allt finns hos
katolicismen och protestantismen. De västerländska kulturerna har blivit så individuella att encelliga ägg anses ha människovärde.
Judarna däremot har inget större problem med att man mixtrar med mänskliga embryon. Påbudet att rädda liv anses gå före
embryots mänskliga rättigheter. Människan är Guds medhjälpare till att förbättra skapelsen, vår uppgift är att vara fruktsamma,
uppfylla jorden och lägga den under oss. Kan man ta hjälp av lite genteknik är det helt okey.
Också islam verkar tycka att stamcellsforskning är i sin ordning. De flesta religiöst lärda vill tillåta forskningen om den gagnar
människan. I deras värld blir fostret en fullvärdig människa först när det får en själ, vilket inträffar etthundratjugo dygn efter
konceptionen.
Om det är al-Qaida som varit framme så är motivet åtminstone inte vad Wiesel hade i sina provrör, tänkte Annika och gick
tillbaka till Caroline von Behring.
Den döda kvinnan fanns i telefonkatalogen med tre olika nummer. Hon delade rad med sin make, Knut Hjalmarsson.
Hemadressen låg i Lärkstan på Östermalm, fint skulle det vara.
Annika ringde alla tre numren. Det första var vidarekopplat till en avslagen mobiltelefon med Telias neutrala röstbrevlåda. På
det andra svarade en fax. Det tredje ringde tjugo signaler utan att någon svarade.
Hon lade ifrån sig luren och suckade, det här blev ingen artikel. Hon tittade på sitt armbandsur, halv ett, hon skulle hämta
barnen senast klockan fem. Sedan måste hon handla, det var hennes tur att laga mat. Och så var det fredag, vilket innebar att
allting måste vara lite märkvärdigare än till vardags. Hon suckade igen, lyfte luren och ringde efter en taxi.

Det hade blivit kallare. Snöfallet verkade mindre kompakt eftersom flingorna inte klumpade ihop sig längre. I stället virvlade de
runt i den tilltagande vinden och fick människorna på trottoarerna att hukande fälla upp kragar och kapuschonger. Som en
gråsvart massa halkade de fram i sörjan, Annika lutade sig mot baksätets nackstöd och blundade för att slippa se dem.
Hon kände hur verkligheten bleknade och hon lät den glida iväg, hon slumrade till med huvudet mot baksätets nackstöd medan
bilen sicksackade sig fram i storstadstrafiken. Hon sov med öppen mun längs Sankt Eriksgatan och Torsgatan, hela vägen bort till
Karolinska Institutet på andra sidan kommungränsen till Solna.
Den tvära svängen in till universitetsområdet fick henne att tippa omkull i baksätet och raskt vakna till. Hon betalade, aningen
groggy, och fann sig stående utanför en platt tvåvåningsbyggnad i brunrött tegel med avlånga fönster.
Nobel Forum på Nobels väg 1.
Hon gick fram och ringde på porttelefonen.

Huset verkade svalt och öde, nästan sorgset. Annika letade sig fram till Nobelkansliet och skulle just knacka på när en tilltufsad
och rödgråten kvinna tryckte upp dörren.
– Vad vill du?
Hon var kort och rund, hennaröd i håret och klädd i vit blus och ljusa byxor.
Annika kände samma obehag som alltid när hon närmade sig anhöriga och kollegor till förolyckade personer.
– Jag har några frågor om Caroline von Behring, sa hon och visste inte var hon skulle göra av sina händer.
 Kvinnan snörvlade till och såg skeptisk ut.
– Hurså? Vad då för frågor?
Annika släppte ner bagen på golvet och sträckte fram handen.
– Annika Bengtzon, sa hon och tog sats, kommer från tidningen Kvällspressen. Vi måste naturligtvis bevaka händelserna på
Nobelfesten igår, och vi vill därför skriva om Caroline von Behring.
Kvinnan hade tveksamt tagit hennes hand.
– Jaha, sa hon, till exempel vad då?
– Caroline von Behring verkar ha varit ganska tillbakadragen som privatperson, sa Annika. Det kommer vi naturligtvis att
respektera. Däremot hade hon ju en väldigt offentlig roll som yrkesmänniska, och jag skulle vilja fråga lite om hennes arbete och
position som Nobelkommitténs ordförande.
– Hur visste du att du skulle fråga mig? sa kvinnan.
Annika pekade på dörren med skylten Nobelkansliet.
– Nej nej, sa kvinnan, drog upp en näsduk ur byxfickan och snöt sig. Jag jobbar inte här.
Hon tog Annikas hand igen.
– Birgitta, sa hon, Birgitta Larsén. Jag ingår i Carros nätverk. Eller ingick … vad säger man? Nätverket finns ju kvar, fast det
är ju inte Carros längre. Vad säger man, det vet väl du, du jobbar ju med språket?
Annika funderade ett ögonblick över svaret men Birgitta Larsén var inte intresserad av att få något.
– Här sitter kanslisterna, sa kvinnan, pekade över axeln och började gå längs en korridor. Församlingen och kommittén består
ju av yrkesaktiva professorer som är utspridda över campus, vad var det du undrade över?
Hon stannade upp och tittade på Annika som om hon precis fått syn på henne.
– Jag skulle bara vilja tala med någon som kände Caroline, sa Annika. Någon som kan berätta lite om hur hon var som
människa och kollega.
Birgitta Larsén vände på klacken.
– Nå, sa hon, då kan vi hitta någonstans att sätta oss.
Kvinnan forsade iväg längs korridoren på klapprande klackar, Annika följde efter med en känsla av lätt lunsighet. Den korta
sömnen från taxin bet sig fast i hennes bakhasor och ville inte riktigt släppa taget.
I närheten av utgången vek Birgitta Larsén av tvärt till vänster och gick in i ett blekt konferensrum med overheadapparat och
liten tv på hjul.
– Det här rummet används för mindre möten, som när Nobelkommittén träffas. Konstverket heter Spegel, sa hon och pekade
mot några svartvita fyrkanter på östra väggen.
Annikas blick gled över rummet och fastnade i ett fönster som var egendomligt placerat i ena hörnet av en stor vägg.
Det hade mörknat, dagern därute var djupt grafitgrå.
– Du jobbar också här på KI? frågade Annika och satte sig ner vid ett runt konferensbord.
– Jag är professor på FBF, ja, institutionen för fysiologi och biofysik, sa hon när hon såg Annikas blanka ansiktsuttryck. Carro
höll på med immunologi på MEM, institutionen för medicinsk epidemiologi och molekylärbiologi.
– Hur väl kände du Caroline? frågade Annika och höll anteckningsblocket stilla framför sig.
Professorn blev stående vid fönstret intill tv-apparaten och stirrade ut på snön som långsamt höll på att dra sig tillbaka.
– Vi disputerade samtidigt, sa hon. Vi var flera stycken, flera kvinnor, som doktorerade samma månad. Det var inte särskilt
vanligt på den tiden, fast det bara är tjugofem år sedan.
Hon vände blicken mot Annika igen.
– Det är helt otroligt vad tiden går, inte sant?
Annika nickade tyst.
– Caroline var yngst förstås, sa Birgitta Larsén, det var hon alltid.
– Jag har förstått att hon var väldigt framgångsrik, sa Annika. Birgitta Larsén sjönk ner på ett litet sidobord.
– Framgångsrik, ja, så kan man ju uttrycka det, sa hon och lät trött. Caroline har varit en av Europas mest framstående
immunologer ända sedan mitten av 1980-talet, fast det var det inte så många som fattade här hemma.
– Vad var det hon forskade i?
– Hon slog igenom med en artikel i Science i oktober 1986, hela forskarvärlden applåderade. Vad hon gjorde var att utveckla
Hoods och Tonegawas upptäckt om identifikation av immunoglobulina gener.
Birgitta Larsén tittade på Annika och letade efter någon form av bekräftelse på att hon hängde med, Annika kunde inte ge
henne någon.
 – T-cellsreceptorerna, du vet, sa kvinnan, som Tonegawa senare fick Nobelpriset för.
Annika nickade fast hon inte hade en aning och skrev febrilt i sitt block hoods tonegava imugloba tcellrecept.
– Och ni förblev nära vänner?
Birgitta Larsén tittade upp på konstverket Spegel, Annika såg att hennes rödgråtna ögon fylldes med mera tårar.
– Alltid, sa hon och drog fram näsduken ytterligare en gång. Jag kände henne kanske bäst av alla.
Annika såg ner i sitt block och visste att hon inte kunde backa nu, det var bara att köra på, få ut så mycket info som möjligt ur
den här gråtande, chockade människan.
– Hur var hon, som person?
Birgitta Larsén skrattade plötsligt till.
– Fåfäng, sa hon högt. Caroline hette Andersson som flicka, von Behring har hon efter sin förste man. Hon behöll det när hon
gifte om sig med Knut, Hjalmarsson ringer inga klockor i den medicinska världen, vet du. von Behring, däremot, håhå du, hon såg
gärna att folk trodde hon var släkt med gamle Emil. Du känner till att han uppfann serum och vaccin?
Annika nickade, jo, det hade hon koll på.
– Inga barn, förstås, men det vet du ju, fortsatte kvinnan. Inte så att Carro hade något emot barn, hon hade nog tagit emot ett
om det kommit, men det blev aldrig något och jag tror inte hon sörjde det. Tycker du det är konstigt?
Annika drog efter andan för att svara när professorn fortsatte.
– Carro levde för sitt jobb, och hon var en riktig feminist. Såg alltid till att kvinnor kom fram runt omkring sig, fast det var inget
hon gick omkring och skyltade med förstås. Då hade hon ju aldrig blivit ordförande för kommittén, det förstår du väl?
Annika fortsatte att nicka.
– Det är klart att det blev svårt ibland, att alltid försöka stå upp för kvinnorna och aldrig kunna ta strid för dem, för hade hon
gjort det så hade hon riskerat sin ställning, och det kunde hon ju inte göra, eller hur? Hon var mer värd som förebild än som
stridstupp, det tror jag alla håller med om …
Birgitta Larsén tystnade och såg ut genom fönstret igen, det hade blivit helt mörkt.
– Hur tog Caroline kritiken mot beslutet att belöna Wiesel och Watson?
Kvinnan svarade uttryckslöst.
– Det var Carro som personligen drev igenom att de skulle få priset. Hon visste att hela församlingen skulle få skit, men hon
gjorde det i alla fall.
– Tror du att attentatet kan ha något med priset att göra?
Birgitta Larsén stirrade på Annika som om hon såg henne för första gången.
– Vad sa du? sa hon och blicken svartnade.
Annika kände händerna växa och svalde.
– Tror du det var en olyckshändelse? Att Wiesel var målet och Caroline bara råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt?
Professorn reste sig upp med en liten knyck och stirrade på Annika.
– Jag gillar inte dina insinuationer, sa hon gällt med tårar i ögonen igen. Kan du vara så snäll och gå härifrån?
– Vad sa jag som var fel? frågade Annika förbluffat. Tog du illa upp?
– Kan du vara snäll och lämna byggnaden?
Annika samlade ihop sina saker.
– Tack för att du tog dig tid, sa hon, men kvinnan hade vänt sig bort och stod och stirrade ut genom fönstret igen.

Snöfallet hade upphört helt och hållet och kylan tagit dess plats.
Annika höll på att förfrysa låren innan hennes bil kom rullande.
– Tidningen Kvällspressen, konstaterade taxichauffören sedan hon meddelat adressen. Vet du, jag tycker ni skriver så jävla
mycket skit i eran tidning, det är bara jävla dokusåpor och nakenchocker och fifflande politiker i eran tidning jämt, jag läser den
aldrig.
– Hur kan du då veta vad som står i den? undrade Annika trött och fiskade upp sin mobiltelefon ur bagen.
– Vafan, det vet man ju, det är ju bara skit om muslimer också, att dom våldtar och spränger saker …
Mannen var själv invandrare, hans brytning ganska grov.
– Igår hade vi en artikel om att de flesta ulama vill tillåta stamcellsforskning, eftersom Koranen säger att forskningen gagnar
människan, ljög Annika. Kan du stänga av radion så att jag kan ringa ett samtal?
Taxichauffören vred av skvalradion och sa inte ett ord till.
– Hur gick pk-n? frågade Annika när Berit svarade.
 – Polisen har inlett ett samarbete med sina tyska kollegor och antyder att minst ett gripande är nära förestående, sa Berit.
Spiken hade rätt i att de gått och väntat på något. Samtidigt säger man att man inte släppt andra spår utan fortsätter att bedriva
utredningsarbetet på bred front. Hur har det gått för dig?
– Sådär, talade med en ledsen kollega. Det blir en kortis. Men vad betyder ”bred front”?
– Såvitt jag begriper letar de bara i al-Qaida-nära grupper. Man anser att israelen var målet och mordet på Caroline en
olyckshändelse.
Taxin körde Solnavägen över Essingeleden, Annika noterade att trafiken stod helt stilla i båda körriktningarna och kollade sin
klocka, kvart över tre, fredagsrusningen hade satt in.
– Jag tror inte ett ögonblick på al-Qaida, sa Annika. Om bin Ladin hade velat attackera Nobelfesten hade de sprängt hela
Stadshuset i luften. Han hade inte tagit sig in för att ta kål på en person, och dessutom sprungit därifrån efter att ha skjutit fel
person.
Berit suckade i luren.
– Jag vet, sa hon, men vad kan vi göra? Det här är deras spår, vi måste ju skriva om det i tidningen.
– Vi kan hitta någon som tycker det är vansinnigt, sa Annika. Någon som kan dra parallellen till Hans Holmér och kurdspåret i
Palmemordet.
Att mordet på Sveriges statsminister förblev ouppklarat berodde framför allt på att spaningsledaren hela första året satt på sitt
rum och fantiserade ihop olika konspirationsteorier som involverade organisationen PKK, det var ingen hemlighet.
– Och hur troligt är det att vi får in den artikeln? sa Berit trött, och Annika visste att hon hade rätt. Tidningen skulle aldrig
publicera en genuint poliskritisk text i det här läget, konsekvensen skulle bli att polisen kommunicerade med Konkurrenten i
stället.
– Ses vi på redaktionen? frågade Annika.
– Jag blir nog sen, är på väg upp till vakten nu. Jobbar du i helgen?
– Ingen har bett mig, sa Annika.
– Bra. Håll dig borta, sa Berit och ville lägga på.
– Bara en sak till, sa Annika. Varför skulle någon vilja mörda Caroline von Behring?
– Låt oss hoppas att polisens front är tillräckligt bred för att innefatta den frågan …

Annika hämtade Ellen på dagis, bara en kvart försenad. Flickan hade sovit en stund på eftermiddagen, vilket innebar att hon
skulle vara vaken halva natten.
Kalle gick på sexårs i byggnaden intill. Han bröt ihop i en liten hög på golvet när han skulle ta på sig jackan.
– Jag vill dö! tjöt han och Annika fick släppa bagen på golvet, sätta sig på skohyllan och dra upp barnet i famnen.
– Du vet att du är min älskade pojke, viskade hon och vaggade honom. Du vet att du är det viktigaste för mig. Har du haft det
bra idag?
– Alla är dumma, gastade pojken. Alla är dumma, och du är dummast, och jag vill dö!
Första gången barnet uttryckt sin bristande livsvilja på ett liknande sätt hade Annika blivit alldeles stum av förfäran. Ett samtal
med sköterskan på BVC hade lugnat henne: sexåringar går igenom en minipubertet med känslosvall och uttryck som kan ta sig
mycket dramatiska former.
Nu stod fyraåriga Ellen tyst och tittade storögt på sin bror, Annika drog också henne intill sig.
– Vill ni följa med mig och handla lite mat? Så får ni välja chips och godis?
Kalle torkade tårarna och vred sig som en mask.
– Det är jag som ska välja godis! skrek han. Och så ska jag ha läsk!
Annika tog tag i pojken igen och drog honom bestämt intill sig.
– Nu slutar du skrika, sa hon aningen för högt. Du får välja ditt godis och Ellen väljer sitt. Och det blir ingen läsk idag.
– Jag vill ha läsk! skrek pojken och kämpade för att komma loss.
– Kalle, sa Annika och tvingade rösten att inte vråla. Kalle, du måste lugna ner dig nu, annars blir det inget godis
överhuvudtaget. Hör du vad jag säger? Minns du hur det gick förra gången?
Pojken stelnade till i hennes armar, ögonen vidgades och andningen blev lugnare.
– Jag fick inget godis, sa han och underläppen började darra.
– Precis, sa Annika. Men idag får du godis, eftersom du slutat skrika nu och inte kommer att tjata om mera läsk. Okey?
Barnet nickade och Annika kunde vända uppmärksamheten mot dottern.
– Hur har du haft det, älskling? frågade hon och kysste flickan på pannan.
– Jag har gjort en teckning till dig mamma, sa hon och lade sina armar om Annikas hals.
 – Vad glad jag blir, viskade Annika och kände tårar av trötthet stiga upp i ögonen.

De handlade på Konsum i hörnet Kungsholmsgatan och Scheelegatan under tämligen tumultartade former. Ellen tappade sin
tablettask som genast blev överkörd av en barnvagn, Kalle fick ytterligare ett litet utbrott över den uteblivna läsken.
Annika var alldeles svettig i pannan när hon släpade in den sista matkassen från hissen och in i hallen.
– Slå på tv-n så börjar Bolibompa om en liten stund, ropade hon efter barnen.
Hon hängde upp deras overaller på krokarna och radade upp stövlarna under hallbänken, bar in varorna i köket och packade
snabbt upp dem på diskbänken.
Skit också, hon hade glömt salt.
Hon skalade potatis, hackade lök och skar fläskfilé i skivor. När potatisen kokat upp fräste hon löken genomskinlig och lade
den i botten på en eldfast form. Sedan stekte hon köttet tillsammans med bacon eftersom hon inte hade något salt, tog sedan reda
på sältan i pannan genom att reda ut den med lite grädde.
Hon hade precis dukat bordet och tänt ljus när Thomas kom hem.
Han klev in i köket med kavajen fladdrande samtidigt som han drog upp slipsknuten i halsen.
– Jag känner att jag har halva inne, sa han och kysste Annika snabbt på håret. Det här jobbet är som gjort för mig. Mitt CV är
perfekt, och med mina personliga kontakter på departementet fattar jag inte vem som skulle kunna slå mig. Har du inte gjort
någon sallad?
Han hade stannat vid bordet och tittade granskande på dukningen.
– Vi har ju kommit överens om att ha grönsaker till varje måltid, sa han och vände sig om mot henne.
– Visst, sa Annika.
Min dag har också varit jättebra, tänkte hon. Jag har varit på KI och pratat med kollegor till ett mordoffer. Polisen håller just
nu på att gripa en grupp tyska terrorister och jag har handlat och lagat mat.
Högt sa hon:
– Kan du hämta barnen medan jag skär ihop lite grönt?
Hon gick till kylskåpet med tårar brännande i halsen.
 LÖRDAG 12 DECEMBER

JEM AL ALI AHM ED slets ur sömnen och befann sig i ett öronbedövande dån och bländande ljus. Han visste genast vad som hade
hänt, hela hans organism signalerade vetskapen till honom: det var en direktträff. Kriget hade kommit och hans hus var på väg att
explodera, eller så var det hans föräldrars hus, hans barndomshem i bergen ovanför Al Azraq ash Shamali, han hörde getterna
skrika och virke ge vika.
Barnen, tänkte han och sträckte händerna in mot det brinnande ljusskenet, herre, skydda mina flickor, ta hand om mina döttrar
…
Han tog sig upp på benen och ramlade handlöst ut ur utdragssoffan och ner på golvet innan han fattade var han var, gode tid,
han var ju i lägenheten.
Förvåningen fick paniken att släppa greppet om hans hjärta för ett ögonblick, vad var det som höll på att hända med hans
bostad? Och var var hans hustru?
– Fatima, ropade han, men röken kvävde hans röst.
Han omgavs av ett fasansfullt, bländande ljussken som frätte sönder alla synintryck. Dånet gick i vågor runt rummet och ville
aldrig sluta, det stack i hans näsa och rann ur hans ögon.
– Jemal, skrek hans fru någonstans till vänster om honom, det brinner! Det brinner!
Det här är ingen brand, tänkte han. Det här är något annat.
– Jemal, skrek hon, hennes astmatiska röst var panikslagen. Dilan, Sabrina, flickorna, Jemal, rädda flickorna …
Han blundade mot det förfärliga ljuset och kröp på knä i sina pyjamasbyxor mot vardagsrumsdörren, vad detta än var måste
han få ut flickorna, bara han inte kom för sent! Det var så svårt att röra sig, som i en mardröm, han försökte ropa på döttrarna
men det stack i hans hals så att inga ljud kom, han började gråta och sträckte sig mot dörrposten för att få stöd.
– Sabrina, ropade han, pappa kommer, och ögonblicket därefter upptäckte han att där inte fanns någon dörrpost, bara en
svart gestalt utan ansikte med ett automatgevär riktat mot honom och han skrek, han vrålade tills han kände kroppens funktioner
slås ut och tarmen släppte sitt innehåll i pyjamasbyxorna.

Thomas satt med morgontidningens sportbilaga demonstrativt uppslagen som en sköld mot omvärlden, barnen kivades om en
smörgås. Annika försökte läsa nyhetssidorna men gav upp när Ellen spillde ut sin mjölkchoklad över halva köksgolvet.
– Vet ni vad? sa Annika. Nu tar ni och torkar upp det här tillsammans och sedan går ni och tvättar er och klär på er.
– Varför ska jag? sa Kalle. Det var ju hon.
– Papper, sa Annika och räckte honom några ark hushållspapper. Torka. Ellen, papper. Torka.
– Du vet att det är glögg idag? sa Thomas bakom tidningen.
Barnen torkade och slängde pappret i soporna, Annika tog sin macka, en kaffekopp och morgontidningen och gick ut och
satte sig i vardagsrummet. Hon bredde ut tidningen på soffbordet och knäppte på tv-n.
En armé av kravallutrustade poliser fyllde rutan och rusade tätt förbi kameran in i en lägenhet. Det skakade och bullrade och
sedan blev hela rutan alldeles vit. Uppe i vänstra hörnet stod det BANDHAGEN I MORSE.
– Vad fan …? sa Annika och lade undan sin smörgås. Thomas! Har du sett det här?
Till svar hörde hon att duschen började strila.
En opersonlig berättarröst meddelade att polisens nationella insatsstyrka slagit in dörren i hyresfastigheten i Bandhagen klockan
06.18 på lördagsmorgonen. Den kravallutrustade styrkan hade stormat lägenheten och funnit de misstänkta terroristerna sovande
i bostaden. Ligans huvudman hade gripits i en utdragssoffa i vardagsrummet, medan familjens bägge tonårsdöttrar sov i var sitt
flickrum.
Bilden visade en kvinna i nattlinne som fördes ut till en polispiket.
– Herregud, sa Annika och stirrade på tv-n. De är ju inte riktigt kloka. Kolla in kvinnan, hon är ju barfota. Thomas!
Nyhetsankaret kom i bild igen och förklarade att morgonens gripanden hade en direkt koppling till Nobelmorden, exakt hur
hade polisen ännu inte preciserat. Säkerhetspolisen var mycket förtegen om hela aktionen.
Polisen hade tydligen videofilmat sin lyckade insats och sett till att distribuera bandet till både SVT och TV4 lagom till de sena
morgonsändningarna.
Thomas kom in i vardagsrummet samtidigt som han borstade tänderna.
– Vaf är det fhom har fänt? frågade han.
– Gå och spotta, sa Annika och Thomas försvann ut i badrummet igen.
Ett förinspelat inslag rullade igång, en Säpogubbe kom i rutan och förklarade att insatsen genomförts med stöd av
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om larm med mera.
 – En polismyndighet ska omgående informera Rikspolisstyrelsen genom rikskommunikationscentralen om en terroraktion har
inträffat eller kan befaras inträffa i polisdistriktet, sa Säpogubben.
Fanns det ingen tvekan före tillslaget? frågade en andäktig reporter utanför bild.
– Aldrig, sa gubben. Eftersom en terroraktion nu kunde befaras, och Nationella insatsstyrkans huvuduppgift enligt paragraf tre i
samma föreskrifter är att ”bekämpa terroraktioner i landet”, så var saken glasklar.
Han avslutade med att poängtera att tillslaget bedömdes som hundraprocentigt framgångsrikt.
Sedan visades den dramatiska filmsekvensen ytterligare en gång.
Först låg hela hyreshuset i mörker, knappt urskiljbart mot den svarta natthimlen.
Så detonerade chockgranaten på andra våningen, en gigantisk explosion som fick filmen att överexponeras och rutan att bli
alldeles vit i någon sekund. Skuggor rörde sig i fönstrena, kameran skakade. En rad bepansrade polispiketer körde fram i
rasande fart och tvärbromsade framför porten, kravallutrustad polis vällde ut ur alla dörrar med skjutklara automatvapen.
Kalle kom in i rummet och kröp upp intill henne, hon tog pojken i famnen utan att släppa tv-rutan med blicken.
– Vad gör de, mamma? frågade pojken som följde hennes koncentration.
– Polisen har hämtat en familj för att fråga dem om något, sa Annika.
– Är familjen farlig, mamma?
Annika suckade.
– Jag vet inte, älskling, men jag tror inte det. Inte flickorna i alla fall, eller vad tror du? Tycker du att de ser farliga ut?
Två halvnakna tonåringar i handfängsel fördes just in i var sin polispiket.
Barnet skakade på huvudet.
– Jag tycker de ser rädda ut.
Telefonen ringde och pojken tog det som en signal att springa iväg.
Det var Berit.
– Har du hört om Bandhagen? frågade hon.
– Har tv-n på nu, svarade Annika. Vad är det för koppling till Nobelmorden de pratar om?
– Det var därför jag ringade dig, sa Berit. Du har inte hört något?
– Jag? sa Annika förvånat. Jag har precis vaknat. Vad säger polisen?
– ”Internt spaningsarbete.”
– Åh nej, stönade Annika. Någon har suttit på kammarn och känt efter.
– Förmodligen, sa Berit, om nu inte mamman på pricken liknar fantombilden som du tog fram. Tv-bilderna är ganska dåliga,
men du kanske hann se hur hon såg ut?
Annika drog efter andan för att svara men hejdade sig.
Vad fick hon säga? Hur mycket kunde hon bekräfta?
– Fantombilden är ju publicerad och du ser ju själv att det inte är ett dugg likt, sa hon försiktigt. Och jag vet inte om jag får
säga det.
Berit suckade lite.
– Det här är jätteknepigt, sa hon. Jag förstår att du har hamnat i en rävsax, och det gör det svårt för oss andra också. Vi måste
liksom gå runt dig, ta reda på saker som du redan vet.
– Alltså, sa Annika och satte sig upp i soffan. Jag vet egentligen ingenting annat än att en kvinna trampade mig på foten när jag
dansade i Gyllene Salen. Polisen har inte sagt ett ljud till mig om vare sig Bandhagen eller Berlin, jag har ingen aning om vad de
kokat ihop. Att jag råkade vara på plats kan inte hindra mig från att jobba med händelsen.
Berit prasslade med något i luren.
– Jag vet, sa hon lågt. Men jag tycker gott du kan ta det lite lugnt i helgen. Patrik tar polisen och jag det andra, och så ses vi på
måndag, ska vi säga så?
En förbluffad tystnad darrade på linjen någon sekund.
– Visst, sa Annika. Jättebra.
Hon lade på med en obestämbar känsla av tomhet.
När, någonsin!, hade någon ringt och sagt att hon inte behövde inställa sig?
– Vem var det? sa Thomas i dörröppningen och torkade sin nyrakade haka med en handduk.
– Berit från tidningen, hon …
Thomas kastade handduken i golvet.
– Så jävla klart, skrek han. Eftersom vi ska dricka glögg hos mina föräldrar så ska du givetvis jobba, jag visste det!
 – Faktiskt inte, sa Annika och reste sig. Hon tog upp Thomas handduk och räckte honom den, såg att han blodat ner den när
han skurit sig med rakhyveln. Han vände sig bort utan att ta emot den, hon såg hans breda axlar försvinna in i badrummet igen.
Några ögonblick blev hon stående med en härva av motstridiga känslor i maggropen. Så innerligt hon ville nå honom. Så genuint
hon avskydde hans tilltagande självgodhet. Så hon hatade att tänka sig honom med den blonda lilla landstingshoran, Sophia
Grenborg.
De hade haft ihop det, men Annika hade sett till att det upphört.
Det är över, tänkte hon. Nu är allting bra igen.

Glöggdrickandet ute hos svärföräldrarna i Vaxholm blev lika ansträngt som hon fruktat. Sekelskiftesvillan var sprängfylld av
entusiastiska förortsbor i blazrar och blanka skor. Annika gick omkring med barnen hårt i var hand. De var uppklädda och
vattenkammade och försagda. Trängseln i olika dörröppningar var så stor att stockningar inträffade. Hon kände svetten bryta
fram under brösten och i barnens händer, snart skulle de vara så hala att hon tappade dem.
Många av gästerna kom från ortens aktiva företagarförening. Thomas far hade suttit i styrelsen i trettio år. Man pratade om
turister, hur många de varit, hur man skulle få fler. Man diskuterade problemet med affärsidkare som bara höll öppet över de
korta sommarmånaderna och utarmade de bofasta. Man dryftade julmarknaden som pågick som bäst och så skulle göra
ytterligare en helg.
Och för ovanlighetens skull debatterades också dagsläget.
– Det var då för väl att de tog de där Nobelterroristerna, sa en blåhårig dam till en vithårig när Annika passerade på jakt efter
något som barnen kunde äta.
– Tänk att de där al-Qaida har hittat till Stockholm, sa en man. Vem vet, de kanske finns här i Vaxholm!
Hon gick vidare, lotsade barnen mot köket.
– Ja, men jag måste då säga, att en Nobelfest ändå är väldigt överskattad … Maten är ju alldeles kall när man får den.
Orden kom från en av de yngre gästerna, en fetlagd man som varit kollega med Thomas förra fru på banken.
– Det är den inte alls, sa Annika och stannade upp. Det där är en myt som sprids av folk som aldrig varit bjudna.
Samtalet dog runt omkring henne och en grupp män stirrade förvånat.
– Jaha du, sa den fetlagde och granskade hennes svarta jeans och lite för stora kavaj. Så du skulle veta bättre?
– Maten är varm. Oätlig, men varm, sa Annika och drog med sig barnen ut i köket.
Där var också fullt med folk, främst kvinnor med pumps och dräkt. De pratade och skrattade och viftade med sina vinglas,
numera fyllda med bourgogne efter den pliktskyldiga glöggen.
– Annika, sa Doris, hennes svärmor. Kan du hjälpa mig att bära ut de här brickorna? Jag skulle ha gjort det själv, men du vet
ju hur jag har det i höften …
Bredvid henne stod Eleonor, Thomas exfru. Svärmodern och Eleonor hade fortsatt att hålla kontakten efter skilsmässan, vilket
ytterligare ökade Annikas känsla av otillräcklighet.
– Barnen måste få något att äta först, sa Annika och låtsades inte se Eleonor. Sedan kan jag gärna servera dina gäster. Kan jag
göra några smörgåsar?
Doris blodfattiga läppar hade blivit ännu vitare.
– Kära du, sa hon tunt, här finns ju massor med mat.
Annika tittade ner på brickorna på köksbänkarna, snittar med sill och snittar med räkor och snittar med musslor.
Hon böjde sig ner mot Kalle.
– Har du sett pappa? frågade hon lågt och sonen skakade på huvudet.
Hon fattade barnens händer igen och banade sig på nytt ut i folkhavet.
När hon äntligen hittade Thomas nere i vinkällaren var hon alldeles blöt av svett på ryggen. Han stod och talade med Martin,
Eleonors nye man.
Martin såg road ut, Thomas verkade forcerad och lite berusad.
– Problemet är inte att polisen avlyssnar kriminella grupper, sa han aningen för högt och skvimpade ut lite starkvinsglögg när
han underströk vikten av sitt argument. Problemet är att verksamheten inte är reglerad, att den inte kontrolleras, och att vi inte har
någon lagstiftning kring hur polisen ska hantera den överskottsinformation som kommer fram …
– Thomas, sa Annika och försökte dra till sig hans uppmärksamhet. Barnen måste få något att äta. Jag åker iväg och köper
något åt dem.
– Att inte inse att ny lagstiftning krävs är att sticka huvudet i sanden …
– Thomas! sa Annika. Thomas, jag åker hem med barnen nu. Kan du få skjuts med någon annan in till stan, tror du?
Han vände blicken mot henne, irriterad över att bli avbruten.
– Varför det? Vart ska du?
 – Barnen måste få mat. De äter inte sill och musslor.
Martin följde roat deras dialog, lade armarna i kors och lutade sig bakåt, den rike entreprenörens överseende med
medelklassens små bekymmer.
– Kan du inte ge dem något annat, be att få göra en macka eller nåt?
Thomas var påtagligt generad över hennes uppdykande, Annika svalde ilska och tillkortakommande.
– Du gör som du vill, sa hon.
Vände och gick därifrån med barnen snubblande efter sig.

Annika stannade till vid McDonald’s intill E18 på väg in mot Stockholm. Barnen fick var sitt Happy Meal, själv kunde hon inte
förmå sig att äta något. Efter att de petat i sig det mesta av hamburgaren och lyckats pilla sönder sina plastleksaker skickade hon
ut dem att leka i bollhavet.
Hon köpte en kaffe och slog sig ner intill lekplatsen med kvällstidningarna.
Konkurrenten hade gjort en extraupplaga och fått med gripandet av terroristfamiljen från Bandhagen med en tv-bild på ettan.
Det var Bosse som skrivit texten. Hon rörde vid hans namn med fingertoppen, såg sig sedan generat omkring för att kontrollera
att ingen lagt märke till gesten.
Kvällspressen hade ingenting, inte i den förortsupplaga hon fått tag på i alla fall. Hon hyste inga illusioner om att hennes tidning
visat bättre omdöme eller haft annorlunda nyhetsvärdering, man hade helt enkelt inte hunnit.
I övrigt var tidningarna ganska lika, ungefär som man kunnat förvänta sig. Bägge hade köpt den tyska terrorvinkeln och pekade
ut al-Qaida som hjärnan bakom dådet. Bägge hade också utsett Aaron Wiesel till det egentliga offret och Caroline von Behring till
en stackars kvinna som råkat stå i vägen. Bosse hade bildbyline på en artikel om Carolines liv.
Han skriver om samma saker som jag, tänkte hon och skämdes genast över sin sentimentalitet.
I Konkurrenten påstods spaningarna i Tyskland ha varit inne i ett avgörande skede under morgontimmarna, i Kvällspressen
citerades anonyma uppgiftslämnare som hävdade att tre män gripits i Berlin redan i går kväll.
Den skadade vakten talade ut om skotten vid vattnet i bägge tidningarna och såg lika lidande ut på bägge bilderna. Wiesel
uppgavs ha flugits ut ur landet, utan att någon kunde bekräfta vart.
Annikas korta text om Caroline von Behring fanns som en tvåspaltare längst bak i paketet.
Konkurrenten hade två extra uppslag med grafik och kommentarer och analyser som inte tillförde något.
Men Kvällspressen hade en sak som inte fanns hos Konkurrenten.
På debattsidan hävdade en professor Lars-Henry Svensson vid Karolinska Institutet att Nobelkommittén var oetisk och
korrupt, hans argument var ostrukturerade och något förvirrade.
”KI drivs idag som vilket vinstdrivande bolag som helst”, skrev professorn. ”Nobelkommittén väljer att premiera den
ifrågasatta forskningen kring livets uppkomst. Att använda Nobelpriset för att sko sig själva är förkastligt av många skäl, men
framför allt för att det strider mot Nobels testamente och sista vilja …”
– Mamma, han kastar bollar på mig, tjöt Ellen i bollhavet.
– Kasta tillbaka, sa Annika och fortsatte läsa.
”Att Watson och Wiesel tilldelades Nobelpriset i medicin är inget annat än en stor skandal. Caroline von Behring var en stor
förespråkare för den kontroversiella stamcellsforskningen och drev också hårt att Watson och Wiesel skulle bli årets pristagare.
Man kan fundera över hennes bevekelsegrunder. Vi får inte släppa debatten om den terapeutiska kloningens framtida
konsekvenser. Diskussionen om etik och människovärde får inte dö med Caroline von Behring.”
Vem sjutton tog in den här knäppa artikeln? tänkte hon. Den gränsade till förtal av avliden.
Säkert hade herr professorn först provat att få in den i Fina Morgontidningen och sedan i Konkurrenten och en del andra innan
han kom till dem, och det fanns goda skäl till att de andra avstått.
– Mamma, skrek Kalle. Hon slår mig!
Annika vred ihop tidningarna till en stor rulle och tryckte ner dem i bagen.
– Okey, sa hon och reste sig. Vet ni vad vi ska göra? Vi ska åka och titta på huset!

Det skymde redan när hon sakta lät bilen glida fram längs Vinterviksvägen i Djursholm. Gatan var smal, asfalterad men saknade
trottoarer.
Hon styrde in till kanten, lade ur växeln och drog åt handbromsen.
– Vad tror ni, barn? sa hon och vände sig mot baksätet. Ska det bli roligt att bo här?
Barnen såg upp från sina Gameboyspel och tittade ointresserat ut på den vita villan som simmade i det tilltagande mörkret.
– Får man gunga? frågade Ellen.
– Du ska få egen gunga, sa Annika. Vill ni gå ut och kolla lite?
 – Kan vi gå in? frågade Kalle.
Annika tittade ut genom vindrutan igen.
– Inte idag, sa hon och granskade det moderna huset.
Sjöutsikt, tänkte hon. Stor trädgård med fruktträd, ekparkett i alla rum, öppen planlösning mellan kök och matrum,
medelhavsblå mosaik i bägge badrummen, fyra sovrum.
Hon mindes bilderna från bostadsannonsen på internet, det ljusa sovrummet, de stora ytorna.
– Varför får man inte gå in? sa Kalle. De som bodde där har ju flyttat.
– Vi har inte betalat huset ännu, sa Annika. Därför har vi inte några egna nycklar. Vi får bara gå in i huset när mäklaren är med,
och det är han ju inte nu.
– Var är pappa? sa Ellen som plötsligt noterat att Thomas inte fanns i bilen.
– Pappa kommer lite senare, han stannade kvar hos farmor och farfar en stund.
Hon slog av tändningen, bilen dog och mörkret svalde dem.
– Mamma tänd! kved mörkrädda Ellen och Annika slog snabbt på taklampan.
– Jag går ut och tittar lite, sa hon. Vill ni komma med?
Bägge barnen ignorerade henne och böjde sig över sina spelapparater igen.
Annika öppnade bildörren och steg försiktigt ut på den isiga asfalten. Det blåste från havet, hon kunde ana fukten även om hon
inte kunde se vattnet. ”Sjöutsikten” i annonsen inskränkte sig till en liten blå sjöglimt från ett av sovrummen på övervåningen, men
det gjorde inget.
Hon lät bildörren gå igen efter sig och steg fram mot staketet.
För bara tre veckor sedan hade hon avslöjat ett gammalt maoistiskt nätverk i Luleå, och i samband med det hade hon hittat en
säck med eurosedlar i ett gammalt transformatorskåp. Omräknat i svenska kronor innehöll den etthundratjugoåtta miljoner. En
tiondel av dessa pengar skulle hon få som hittelön i slutet av april nästa år, vilket innebar tolv komma åtta miljoner kronor.
Huset i Djursholm hade hon hittat på nätet redan innan pengarna ramlade över henne, nästan nybyggt, lugnt och fridfullt, bara
sex komma nio miljoner.
Hon hade fått det för sex komma fem. Ingen annan hade bjudit över.
Överlåtelsen skulle ske 1 maj då hittelönen utbetalades. Deras lägenhet på Hantverkargatan skulle säljas under våren, hon hade
redan kontaktat en mäklare och fått den värderad. Uppemot tre och en halv miljon kunde de få.
– Då kan du kanske köpa en båt, hade Annika sagt och krupit ihop i Thomas knä.
Han hade kysst henne på håret och sedan nypt henne i bröstvårtan.
– Ska vi gå och vila lite? hade han viskat och hon hade dragit sig undan.
Kunde inte, förmådde inte. Varje gång han ville ha sex såg hon honom framför sig tillsammans med Sophia Grenborg, deras
offentliga grovhångel utanför NK som hon råkat bevittna, föreställde sig deras svettblanka kroppar och extatiska ansikten.
– Mamma, sa Ellen som gläntat på bildörren. Jag måste kissa.
Annika vände och gick tillbaka mot bilen.
– Kom ska jag hjälpa dig, sa hon och knäppte loss flickan från barnstolen.
Hon såg sig omkring för att hitta något bra ställe att sätta sig bakom, lät blicken fara över himmel och trädkronor och fasader.
Himlen var klar, stjärnorna på väg att tändas. Tystnaden runt omkring dem var stor och svart.
Huset, hennes hus, låg på en hörntomt vid en vanlig fyrvägskorsning. Runt omkring fanns hus med varierande stil och arkitektur,
från mäktiga patriciervillor daterade förra sekelskiftet till stora tegelkåkar med jättefönster och souterrängvåningar från femtiotalet.
Ljus och lampor hade börjat tändas, de fick fönstrena att glimma som kattögon i mörkret. Hon kunde ana grannhusen mellan de
nakna lövträden, tomterna var stora. Häckar och staket skilde dem åt.
Tanken slog henne: Hennes hus var det enda som var nytt. Det var också ett av de minsta i området med sina etthundranittio
kvadratmeter.
– Var ska jag kissa, mamma?
Annika gick runt bilen.
– Sätt dig här bara, det är ingen som ser.
Medan barnet drog ner sina strumpbyxor och satte sig att kissa i diket hörde Annika motorljudet av en annalkande bil. Ljudet
växte, bilen körde fort.
Så bröt ljuskäglorna genom mörkret och svepte över henne och bilen, en mörk Mercedes med helljus. Instinktivt höjde hon
handen för ögonen för att inte bli bländad, men bilen svängde av.
Den svängde in på uppfartsvägen, på det som skulle bli hennes uppfartsväg, fortsatte förbi huset och körde rakt över
gräsmattan in på nästa tomt.
 – Vad i helvete …, sa Annika och tog några steg mot staketet.
– Mamma, jag är klar nu, sa barnet bakom henne.
– Sätt dig i bilen så kommer jag snart, sa Annika och gick in på uppfarten.
Där var tjockt av hjulspår. Samtliga gick fram mot huset, sedan delade de sig och fortsatte åt olika håll.
Hon tog några steg ut på den frusna gräsmattan och följde spåren med blicken.
Det djupaste och mest uppkörda fortsatte in på tomten där Mersan precis försvunnit. Hon såg bilens bromsljus tändas bakom
buskarna och hörde motorljudet dö bort.
En stor och kraftig man i keps steg ur bilen och låste den ordentligt efter sig. Sedan lyfte han huvudet och verkade titta rakt på
henne, hon tog omedvetet ett steg in i skuggan.
Han tar chansen att gena över tomten när huset står öde, tänkte hon. Vilken nonchalant latmask.
Mannen skrapade noggrant bort snön under sina skor och gick sedan in i huset, ett riktigt schabrak till sekelskiftesvilla med
tinnar och torn.
Så såg hon över gräset och försökte följa de andra hjulspåren i mörkret. De försvann in till andra tomter och andra hus.
– Mamma, när ska vi åka?
Kalles uppfordrande röst fick henne att släppa slutsatsen om spåren innan den tagit form.
– Nu, ropade hon och vände tillbaka ut mot gatan.
En kvinna med en hund i koppel kom gående när Annika närmade sig bilen.
– Hej, sa kvinnan och log lite.
– Hej, sa Annika och upptäckte att hon frös.
– Vet du om det är sålt ännu? sa kvinnan och nickade mot huset.
– Jo, sa Annika, jag har köpt det.
Kvinnan stannade till, en smula förvånat, hunden drog och slet i kopplet.
– Så trevligt, sa kvinnan, drog av sig handsken och sträckte fram handen. Ebba Romanova, det är jag som bor där.
Hon pekade med handen som höll kopplet mot ett hus något längre bort, Annika anade ytterligare en enorm grosshandlarvilla
med punschverandor och lusthus.
– Och det här är Francesco, sa hon och klappade hunden.
– Fast vi flyttar inte in förrän i maj, sa Annika och öppnade dörren till förarsätet.
– Åh, sa Ebba Romanova, så härligt, maj är underbar härute. Välkomna …
Annika tog ett steg mot kvinnan och pekade mot huset där Mersan kört in.
– Vet du vem som bor där?
Ebba Romanova följde hennes blick.
– Det är Wilhelm Hopkins, villaägareföreningens ordförande. Hon gjorde en liten grimas.
– Han är lite speciell, sa hon och skrattade till.
Annika kunde inte låta bli att skratta med.
– Nå, men då ses vi ju mer, sa kvinnan, drog på sig handsken och fortsatte att gå längs vägen.
Annika höjde sin hand för att hålla henne tillbaka, det var en sak, något hon undrade över. Men kvinnan öppnade sin grind och
försvann, och Annika fick inte ställa sin fråga.
Varför går det fullt med hjulspår över min tomt?

Trafiken in mot stan var trög. Hon hittade ingen parkering runt Hantverkargatan utan fick köra ner till Stadshuset innan hon
lyckades hitta en någorlunda laglig ficka. Barnen var trötta och kalla, hon beslöt att ta treans buss de två hållplatserna tillbaka till
lägenheten.
Hon såg upp mot himlen, inne i stan fanns aldrig några stjärnor. Aldrig heller någon tystnad eller något riktigt mörker.
Jag trivs med det, tänkte hon. Det är skönt att aldrig vara ensam.
Och hennes blick fastnade på Stadshusets huvudentré ett tjugotal meter bort. De tunga portarna var stängda och slutna, man
hade ännu inte meddelat hur länge bankettsalarna skulle vara avspärrade.
Bara två dagar sedan, tänkte hon och frös till.
De var hemma lagom till julkalendern började.
Annika gick ut i köket och ringde till Thomas mobil, signalerna gick fram men han svarade inte. Hon dukade och grävde fram
lite rester ur kylskåpet, där fanns både fläskfilé från igår och korv stroganoff sedan i torsdags.
Precis när hon stoppat in korven i mikron ringde det på ytterdörren.
 Thomas har glömt sina nycklar, tänkte hon när hon öppnade.
Men det var Anne Snapphane, hennes bästa väninna.
– Gud, vad jag hatar att flytta, sa Anne och sjönk ihop på hallbänken. Det är helt obegripligt att jag dragit på mig så mycket
skräp, jag som är antimaterialist.
– Åja, sa Annika och lät blicken snudda vid kompisens Armanijeans och Donna Karan-tröja.
– Nu ska du inte ”åja” mig, sa Anne. Jag har snart packat upp allt. Vet du att jag hade åtta osthyvlar, visst är det sjukt? Och
hela förrådet är fullt av gamla vinylskivor … Förresten! Du är inte sugen att komma och botanisera? Nehej …
Hon suckade när Annika avvärjande höll upp händerna.
– Du har aldrig varit någon musikvän, sa Anne.
– Är Miranda hos Mehmet? frågade Annika och gick ut mot köket där mikron stod och pep.
Anne svarade inte först. Hon gick efter Annika och lutade sig mot diskmaskinen med armarna i kors.
– Och leker familjelycka med honom och hans nya gravida fästmö, yes, sa hon sedan lågt.
Annika plockade med korven.
– Vill du ha mat? frågade hon.
– Nej, men en jävligt stor flaska rödtjut, sa hon.
När hon såg Annika stelna till skyndade hon sig att skratta.
– Skojade bara, sa hon. Jag ska inte mera, det har jag ju lovat.
– Trivs du i lägenheten? frågade Annika i stället och hällde upp vatten i en tillbringare.
– Trivs och trivs, sa Anne. Det är klart att det är bra att kunna bo bredvid Mehmet, det blir ju närmare för Miranda, men
jugend är inte riktigt min grej.
Annika hällde ut vattnet och fyllde på nytt, kallare. Hennes kinder hade blivit lite varma, av någon anledning kände hon sig dum.
Anne Snapphane hade velat flytta in till stan för att dottern skulle komma närmare sin pappa och alltid ha tillgång till samma skola
och kamrater. När Annika plötsligt dränktes i pengar var det självklart att erbjuda Anne ett räntefritt lån så att hon kunde ordna
upp sitt liv. När det visade sig att pengarna inte skulle komma förrän i maj hade Anne gått i taket. Hon måste flytta nu, hennes
framtida lägenhet var till salu idag, det var bara där hon kunde bo.
Annika hade gått i borgen för ett tillfälligt banklån i väntan på att hennes hittelön skulle betalas ut. Men nu verkade Anne tycka
att hela flytten mest var besvärlig.
– Hört något från TV Scandinavia? frågade Annika för att byta ämne.
Anne fnös.
– Min före detta arbetsgivare har meddelat att de inte kommer att kunna betala ut något avgångsvederlag, det är allt jag hört
från dem. Om jag hade något att invända mot beslutet var jag välkommen att stämma dem i en domstol i New Jersey. Hm, jag
undrar hur jag ska göra, jag tror jag tankar mitt privata jet och glider över …
Hon suckade tungt.
– Jag som har problem med att få ihop pengar till SL-kortet …
– Ungar, ropade Annika mot vardagsrummet. Kom och ät!
– Jag funderar faktiskt på att börja föreläsa, sa Anne och hävde sig upp på diskbänken. Jag tror att jag skulle kunna få till ett
bra föredrag om livets villkor och sådant, det finns ju en himla marknad för ledarskapsutvecklare och självförhärligare och annat
humbug, vad tror du?
– Hur var det, ville du ha lite mat? frågade Annika. Vi ska precis äta.
– Korv? Nej tack.
– Jag kan göra en sallad om du vill, erbjöd sig Annika.
Anne skruvade irriterat på sig på diskbänken.
– Men säg nu vad du tycker om min idé!
– Kom nu, innan det blir kallt, ropade Annika mot vardagsrummet. Ja, föreläsningar är väl bra, men vad skulle du prata om?
– Mig själv så klart! sa Anne och slog ut med armarna. Hur jag övervann min alkoholism, hur jag klarade mig ur rännstenen när
jag fick sparken som tv-chef, hur jag klarar att ha en nära och givande relation med min före detta man samtidigt som han bygger
en ny familj.
Barnen kom in i köket och klängde sig upp på stolarna.
– Korv fråganof, yummi, sa Ellen.
– Det heter faktiskt stroganoff, sa Kalle. Och det är lika gott som på Nobelfesten, eller hur mamma?
Annika log mot sonen, Anne himlade med ögonen.
 – Ja herregud, du hamnade ju mitt i det där spektaklet, sa hon. Stackars dig som måste bevaka sånt skräp, kunde du inte ha
arbetsvägrat?
– Det var ganska trevligt, sa Annika. Fram till … ja, du vet.
Hon tystnade och viftade menande med gaffeln mot barnen.
– Men säg vad du tror, sa Anne, kommer jag att kunna försörja mig?
– Jovisst, sa Annika. Det där är en jättenisch, och du skulle vara jättebra på att föreläsa. Det är spännande att höra dig berätta,
jag tror nog att många skulle gå stärkta efter en omgång med dig.
Anne log brett och hoppade ner från diskbänken.
– Det tror jag med, sa hon. Hördu, du har inte en femhundring att låna ut? Det blev så himla dyrt med flytten och allting och jag
känner att jag bara måste gå på bio.
– Bio? sa Annika.
– Ja, jag kan ju inte gå ut och ta en öl längre så vad fan ska jag göra?
– Nej, det är klart, sa Annika och reste sig från matbordet. Vänta så ska jag hämta.
Och hon fiskade upp sin sista femhundring ur plånboken och gav den till Anne och tänkte samtidigt att Thomas skulle bli galen
på henne när hon var helt utan pengar tolv dagar före jul.
– Åh, du är en darling, sa Anne och dansade ut i hallen.
Annika hörde dörren slå igen efter väninnan. Hon satt stilla med kniv och gaffel i vardera handen och kände en obekant och
obekväm kyla dra genom kroppen.
Och Thomas svarade inte på mobilen.
 MÅNDAG 14 DECEMBER

PLANET LANDADE PÅ BROM M A flygplats klockan 05.32 på måndagsmorgonen. Det var av märket Raytheon Hawker 800XP och
hade registreringsnummer N168BF, ett mindre affärsflygplan som normalt tar sex till åtta resenärer.
Just denna kalla och stjärnklara morgon skulle planet emellertid frakta en ensam passagerare. Hans namn var Jemal Ali
Ahmed, en fyrtiosjuårig tvåbarnsfar hemmahörande i Bandhagen i södra Stockholm.
På plats för att verkställa utvisningen av den misstänkte terroristen för den svenska polismyndighetens räkning var
Säpotjänstemannen Anton Abrahamsson och två av hans underordnade. De hade stuvat in fången i ett rum inne på
flygplatsterminalen, han var samarbetsvillig och väldigt trött.
Anton Abrahamsson hade gått ut för att vänta in planet. Ska gå ut och snacka lite med jänkarna, hade han sagt till sina
underhuggare.
Det var första gången han hade fått arbetsleda en grupp under den här typen av uppdrag.
Inte så konstigt att de valde just mig, tänkte han och trampade lite med fötterna för att hålla blodcirkulationen igång.
Han hade varit med hela vägen, från larmet i Stadshuset till inbrytningen i lägenheten. Var ju egentligen helt logiskt att han fick
ro det här i land.
Han kände sig egendomligt upphetsad över hela situationen, trots att det egentligen inte alls fanns någon anledning. Svenska
polisen samarbetade med utländska polismyndigheter varenda dag, det var helt normalt. Regeringen hade fattat beslut om
utvisning under gårdagskvällen och allt var i sin ordning. Visserligen var beslutet snabbt påkommet, sådana togs vanligtvis på
torsdagsförmiddagarnas ordinarie regeringssammanträden, men kunde givetvis också fattas vid andra tidpunkter. Det var själva
inramningen som stimulerade honom.
Han gillade den mörka flygplatsen, den udda timmen, sitt entydiga uppdrag. Amerikanarna hade lovat ställa upp och hämta
terroristen och forsla honom tillbaka till Jordanien, något ingen protesterat mot eftersom jänkarna ändå hade vägarna förbi och det
sparade skattepengar. Dessutom ansågs det föreligga fritagningsrisk, exakt hur hade han inte informerats om, men hur som helst
gjorde det ärendet brådskande.
Möjligen bidrog minnet av terroristens gripande till hans allmänna tillfredsställelse. Anton Abrahamsson hade stått i trapphuset
när insatsstyrkan krossat ytterdörren och kastat in granaten, och han hade själv drabbats av både chock och paralysering trots att
han stod så långt från själva detonationen. Terroristen hade tydligen lyckats ta sig genom rummet trots granaten, vilket tydde på
professionell träning och stor motivation. En riktig hårding, med andra ord.
Skönt att bli av med honom, tänkte Anton Abrahamsson och för ett ögonblick for tanken på den kolikdrabbade babysonen
genom hans huvud.
Planet taxade in och ställde sig strax intill den svagt upplysta terminalbyggnaden, Anton Abrahamsson backade instinktivt mot
väggen. Jetmotorerna vrålade så att rutorna i fastigheten skallrade.
Luften var full av is och flygbränsle. Han stampade lite hårdare med fötterna för att få lite fart på blodcirkulationen. Han kände
sig med ens ensam. Flygplatsen hade precis öppnat, den ordinarie flygtrafiken kom egentligen inte igång förrän om ett par timmar.
Så kom en man emot honom, storväxt och slätrakad med jättestor vildmarksparkas och grova boots.
– Howdy, skrek mannen och tog hans hand.
Jetmotorerna gick äntligen ner i varv och gjorde en konversation möjlig.
Mannen presenterade sig som George och förklarade att han arbetade i amerikanska statens tjänst, hans blick var klar och
vänlig.
– Vi uppskattar verkligen att vi kan samarbeta och lösa den här saken på ett bra och smidigt sätt, sa mannen, hans accent var
trygg och släpig.
Anton log brett och sa något instämmande.
– Det här är inte bara en fråga om transporttjänst, fortsatte amerikanen. Vi har med oss några grabbar från CIA för att hålla
koll på fången under transporten. Vi vill ju inte riskera något i luften.
Anton Abrahamsson blinkade några gånger mot kylan och nickade, jaha, jasså på det viset. Ja, i luften var det kaptenen och
de internationella flygkonventionerna som bestämde, vad som hände inne i planet hade han inga synpunkter på.
– Våra grabbar kommer att ha huvor på sig, för sin egen säkerhet naturligtvis.
Anton nickade igen.
– Och så måste vi förstås göra en egen säkerhetskontroll av fången, det hoppas jag att du förstår.
Nu började Anton tycka samtalet var lite besvärligt, trots amerikanens trygga framtoning.
– Nja, sa han, vi har redan läkarundersökt mannen, och jag kan försäkra dig om att …
– Nu är det så, sa amerikanen lugnt, att vi gärna vill bilda oss en egen uppfattning om den saken, okey?
 Anton Abrahamsson öppnade och stängde munnen.
– Jaha, sa han sedan, men då ska jag vara med under hela undersökningen också.
– Nej, sa amerikanen vänligt. Så snart planet har landat tar vi över ansvaret. Det trodde jag var klarlagt.
Nu var Anton tvungen att protestera.
– Jag representerar den svenska polismyndigheten, sa han med lite högre röst. Vi befinner oss på svenskt territorium och det är
svensk polis som står för myndighetsutövningen här.
Amerikanen såg en smula chockerad ut.
– Men givetvis, sa han, givetvis. Allt kommer naturligtvis att gå helt lagligt och korrekt till väga, vi lever ju i världens bästa
demokrati!
Han tog ett steg framåt och boxade till Anton på axeln.
– Det här kommer att gå finfint, sa han. Ska vi gå?
Anton Abrahamsson lommade efter amerikanen in mot terminalen och kunde inte skaka av sig känslan av olust.
De steg in i terminalbyggnaden genom en av gaterna och gick sedan raskt bort till det rum i flygplatsens inre som ställts till
säkerhetspolisens förfogande.
Därinne höll de Jemal Ali Ahmed fängslad, både med handbojor och fotbojor. Han hade befunnit sig där större delen av natten
och var alldeles grå i ansiktet. Antons bägge kollegor satt halvsovande på var sin stol intill dörren.
– Okey, sa George och vände sig om. Kolla honom.
Bakom Anton kom en rad med maskerade män klivande in i rummet. De hade overaller och stora huvor över sina ansikten och
olika typer av verktyg i händerna.
Anton Abrahamsson öppnade munnen för att protestera, men föstes vänligt åt sidan av George.
– Det här tar bara någon minut, sa amerikanen och log.
Anton Abrahamssons kollegor placerades bredvid sin chef i hörnet av rummet. Förstummade såg de på då två maskerade män
steg fram och slet upp fången i stående ställning. Jemal Ali Ahmed, som inte sett dem komma, reagerade instinktivt och kastade
sig bakåt mot väggen och skrek.
– På golvet, beordrade George.
– Ska du inte göra något? sa den ene polisen och tittade på Anton.
– Som vad då, hade du tänkt? svarade Anton Abrahamsson.
Fången trycktes ner på golvet, hans skräckslagna ögon hittade Antons.
– Hjälp mig, ropade mannen, kära hjälp!
Anton Abrahamsson stirrade utan att kunna röra sig. CIA-agenterna drog av fången skorna, han sparkade och skrek. Tre
agenter höll fast honom på golvet, han vred sig som en mask. De klippte sönder hans kläder, från strumporna och byxorna till
kalsongerna, skjortan och jackan.
– Kolla håligheterna, sa George och männen slet upp fången i stående igen, ögonen var rödsprängda, han hade fullt av saliv i
ansiktet. Agenterna drog av honom de sönderklippta kläderna tills han stod naken i det kalla rummet, fortfarande iförd hand- och
fotbojor. Han grät snörvlande när de tvingade upp hans käkar, hela hans magra kropp skälvde. De rörde runt i hans munhåla,
petade upp näsborrarna, lyste och grävde med en lång pinne i hans öron, vred upp pungkulorna och undersökte hans könsorgan.
När en av männen förde upp ett finger i hans anus vrålade han rätt ut.
Anton Abrahamsson vände sig om mot sina kollegor.
– Jag tror det är dags att åka hem och rapportera, sa han.
Tillsammans lämnade Säpotjänstemännen rummet.
Ekot av fångens skrik försvann så snart de stängt igen dörren.

Annika gick igenom portarna till förskolan med barn och kassar fulla av luciaglitter och tomtedräkter och lussebullar. Luciafirandet
skulle gå av stapeln under eftermiddagen, en dag för sent men sådant var detaljer, barnen hade övat i veckor och nu skulle det
sjungas.
Inne i dagishallen var det hett och trångt. Ellen plockade långsamt och noggrant upp gosedjuren Poppy och Ludde och sitt
elektriska tärneljus och lade dem på sin hylla, Annika kände svetten klibba och tittade på klockan. En tidsplan utan marginaler
innebar att hon var tvungen att gå från jobbet senast kvart i fyra för att hinna se luciatåget. Thomas hade redan meddelat att han
inte skulle komma. Han hade ytterligare ett möte med Per Cramne från departementet under eftermiddagen och fick inte bli störd.
Till slut var Ellen klar med sina bestyr och kunde överlämnas till förskolepersonalen som precis var på väg att ställa fram
frukosten.
– Hon har redan ätit, sa Annika och drog iväg med Kalle till sexårs.
 Så snart han kom in i lokalen föll han som vanligt ihop i en tjutande hög av armar och ben tillsammans med de andra pojkarna i
gruppen. Under morgonen hade han protesterat högljutt mot att vara tomte och i stället krävt att få vara vampyr. Annika hade
förklarat att det inte funkade i ett luciatåg, och under gråt och tandagnisslan hade han givit med sig.
Söndagen hade varit lugn och stillsam. Thomas, som kommit hem från Vaxholm framåt småtimmarna, hade varit bakis och mest
suttit vid datorn. Annika hade julpysslat med barnen medan hon tvättade och gjorde lite research på professor Lars-Henry
Svensson och hans relation till Karolinska Institutet.
De hade ätit hämtpizza på kvällen.
Nu lämnade hon barnen bakom sig och flydde.
När dagisporten gick igen efter henne fylldes hon alltid av samma enorma lättnad. Oceaner av timmar med obruten
koncentration låg framför henne, hon fick äga sin egen hjärna ända till klockan 15.45. Solen var på väg att gå upp, det skulle bli
en klar och kall dag.
Raskt fiskade hon upp mobilen ur bagen och ringde Spikens direktnummer på desken. Han svarade med sin vanliga grymtning.
– Om en halvtimme inleds en presskonferens i Wallenbergssalen i Nobel Forum ute på KI, sa Annika. Är det någonting som du
tycker vi ska bevaka?
Spiken stönade lite, det lät som om han lade in en snus.
– Det skiter väl vi i? sa han.
– De kommer att göra någon form av tillkännagivande, sa Annika. Jag trodde Nobel och KI var lite hett just nu, men jag har
väl fel.
Spiken prasslade med några papper.
– Lite hett ryms inte idag, sa han. Åk ut och kolla så vi inte missar något, men skriv inga romaner.
Han lade på utan att vänta på svar.
Annika hoppade på ettans buss på Fleminggatan i hörnet Scheelegatan, åkte den upp till Sankt Eriksgatan och bytte till treans,
som gick ända bort till Karolinska sjukhuset.
Infarten till Nobels väg var svart av bilar och människor.
Herregud vad mycket folk, tänkte Annika.
Massor av mörkgrå kostymer, idag med svarta överrockar, gick omkring och talade i sina rockslag. Annika sicksackade sig
fram till porten på Nobels väg 1, samma Forum som hon besökte i fredags.
– Ackreditering, tack.
En mörkgrå man stod framför henne med sladden i örat och höll fram sin hand.
– Öh, sa Annika som hade missat att en sådan krävdes.
– Hon är med mig, hörde hon en röst bakom sig och snurrade runt.
Bosse från Konkurrenten stod där med sitt presskort och sina ifyllda papper i ordning. Han hade en stor mössa neddragen
över pannan och en stickad halsduk virad runt halsen, hans ögon var alldeles knallblå. Annika kände en ilning i magen och hon log
generat.
Och hon dansar med mig, vi dansar i den Gyllene Salen under Mälardrottningens blick, hon är så lätt i mina armar
och jag vill vara här för evigt.
– Slarvat med fotarbetet? viskade Bosse, några blonda hårtestar spretade ut vid hans öron.
Annika skrattade lågt, hon var tvungen att skratta fast det inte alls fanns något roligt i situationen.
– Ska vi gå? sa Bosse och erbjöd henne sin arm.

De följde en lång pelargång, fönstrena gick ända ner till golvet och släppte in den glödande morgonen. På motsatta väggen fanns
mörka dörrar som dolde främmande rum. En gles ström av akademiker och journalister var på väg åt samma håll som de själva.
– Du har inte skrivit något från festen, sa Bosse och sneglade på henne.
– Jag har mina skäl, sa hon.
Han stannade framför henne och såg uppmärksamt på henne.
– Är det sant att det var du som tog fram fantombilden?
Hon kände hur hon spärrade upp ögonen och drog efter andan.
– Jag ska inte skriva något, sa han, jag är bara orolig för dig. Har du någon att prata med?
Hon nickade, han tog ett steg åt sidan och släppte fram henne igen.
– Du kan alltid snacka med mig, sa han. Jag skyddar alltid mina källor.
De kom fram till ytterligare en säkerhetskontroll, fick gå igenom en metallbåge och vinkades sedan fram till auditoriet.
Wallenbergssalen låg längst in i byggnadens bottenvåning. Tillsammans maldes de in genom en oproportionerligt smal dörr. De
hamnade i en rödaktig aula med ett tiotal svängda bänkrader och en liten scen längst fram. Salen svalde ett par hundra personer,
det skulle knappast bli fullspikat.
Annika och Bosse satte sig lite bakom de andra. Deras ben hamnade alldeles nära varandra och ingen av dem flyttade sig,
Annika kände beröringen som en sprakande värme i hela kroppen.
– Hört något från utredningen? viskade hon och lutade sig ännu närmare honom.
– Flyktbåten stals i Nacka i augusti, viskade han tillbaka och lät sin hand glida längs hennes arm.
Hon vände sig hastigt bort, skrämd över sin egen reaktion. Herregud, hon hade kunnat hoppa i säng med den här killen, nu på
momangen.
Hon flyttade sitt ben och riktade uppmärksamheten på resten av församlingen, försökte fundera över vilka de andra
journalisterna var. Hon kände igen chefen för Fina Morgontidningens vetenskapsredaktion och antog att de andra hade liknande
specialistbefattningar.
Framme vid scenen samlades folk som definitivt inte var journalister. Reportrar har något ogenomträngligt över sig på
presskonferenser, de skulle aldrig viska och tissla lika intensivt som de där människorna gjorde, aldrig låta kroppsspråket skvallra
om någon känslorörelse.
– Vilka är det där? viskade Bosse och pekade utan att nudda vid henne, och i samma stund kände Annika igen Birgitta
Larséns hennaröda kalufs i högen.
– Forskare, viskade Annika tillbaka, kanske medlemmar i Nobelstiftelsen eller Nobelkommittén. Kvinnan med den randiga
kavajen är professor här någonstans, Birgitta Larsén heter hon. Jag har träffat henne.
Vissa av forskarna gick samman och lade huvudena tätt tillsammans, Annika noterade att de andra drog sig åt sidan och höll sig
på sin kant.
Undrar vad de viskar om, tänkte hon.
Bänkarna fylldes sakta omkring dem, både av mediefolk, anställda och studenter. Salen var drygt halvfull när den smala dörren
stängdes och pressträffen kunde inledas.
Framme på scenen stod en stor porträttbild av en leende Caroline, bredvid en enorm blomsterkrans. Annika såg in i den döda
kvinnans ögon, kände så väl igen hennes blick. Bredvid porträttet fanns ett konferensbord med stolar, mikrofoner och
namnskyltar, där bänkade sig nu tre män.
– Ja ähum, sa den förste och knackade lite på mikrofonen, ja, då kan vi väl samla oss lite och slå oss ner.
Han var en kraftig man, på gränsen till fet, klädd i svart kostym och knallröd slips. Skylten framför honom meddelade att han
var Nobelkommitténs vice ordförande, professor Sören Hammarsten. Hans händer var små och oerhört vita, som om han hade
sådana pigmentförändringar som Michael Jackson påstår att han har.
– Jag skulle vilja hälsa er välkomna till den här pressträffen där vi har något mycket spännande och intressant att tillkännage, sa
Sören Hammarsten. Men allra först vill jag säga några ord till minne av vår bortgångna ordförande.
Han vände sig mot porträttet. Mannen bredvid honom, som enligt namnskylten hette Ernst Ericsson och var prefekt på MEM,
drog upp en näsduk och snöt sig försiktigt.
MEM, tänkte Annika, det är ju institutionen för medicinsk epidemiologi och molekylärbiologi. Den avdelning där Caroline
jobbade.
– Kära Caroline, sa Sören Hammarsten och hans röst fick något ansträngt känslosamt över sig. Du kommer alltid att finnas
med oss i våra hjärtan, i vår forskning och i våra historieböcker. Du förde hela vårt institut mot allt större erkännanden, och du
gjorde ett strålande arbete i att förvalta Alfred Nobels testamente och sista vilja …
– Helgerån! skrek plötsligt en man på första bänkraden, hela salen sträckte på nacken för att se vem som ropat.
Sören Hammarsten låtsades inte om utbrottet.
– Och hur tungt det än verkar idag, sa han, så är det vår skyldighet att blicka framåt. Det hade Caroline önskat. Därför måste
vi alla fortsätta att arbeta för framtiden, för Carolines skull, i Alfred Nobels anda …
– Ni hädar Nobels minne! ropade mannen där framme igen. Ni leker gudar med skapelsen och utnyttjar Alfred Nobels
testamente för att rättfärdiga era egoistiska ståndpunkter.
Sören Hammarsten lutade sig fram mot mikrofonen, hans flint blänkte till i ljuset från en liten strålkastare.
– Lars-Henry, sa han. Om du inte kan hålla inne med dina invändningar så måste jag be dig lämna lokalen.
Den högljudde mannen svarade med att resa sig upp. Han hötte med näven mot podiet, hans röst gick upp i falsett.
– Nemesis, skrek han. Ni måste ta er i akt! Nemesis har redan drabbat er, och hon kommer att drabba igen.
– Och vem har vi här då? frågade Bosse och Annika lutade sig mot honom när hon svarade.
– Jag tror han heter Lars-Henry Svensson, han är professor och ledamot av Nobelstiftelsen. Han skrev en förvirrad
debattartikel i vår tidning i lördags.
– Den gudomliga vedergällningen, vrålade Lars-Henry Svensson. Nemesis, nu har ni verkligen utmanat henne!
 – Security, sa Sören Hammarsten i mikrofonen. Kan vi få security till Wallenbergaren …
Den smala dörren flög upp och ett helt batteri mörka kostymer strömmade in i pressrummet.
Den tredje mannen uppe på scenen lutade sig bakåt i stolen och kunde inte dölja ett roat leende. Han uppgavs vara en
Bernhard Thorell, vd för Medi-Tec Group Ltd och var betydligt yngre än de andra männen. Han kunde vara i fyrtioårsåldern och
hade en helt annan framtoning: solbränd, vältränad och med mörk italiensk kostym.
– Nobels testamente är okränkbart! skrek Lars-Henry Svensson. Ändå bryter man mot det, igen och igen. Och Nemesis, hans
sista vilja, den gömmer man undan …
Hela salen stirrade när de mörka kostymerna omringade den högljudde professorn och släpade ut honom ur lokalen. Sedan
dörren gått igen var tystnaden i salen tjock som vadd.
– Jag ber om överseende, sa slutligen en svettig Sören Hammarsten och knöt sina små vita händer framför sig på bordet.
Carolines död har drabbat oss alla på olika sätt.
– Vad kan han ha menat? viskade Annika och såg bort mot dörren där mannen försvunnit.
– Inte den blekaste, viskade Bosse tillbaka.
– Till min stora glädje så kan jag alltså presentera en av den globala läkemedelsindustrins allra viktigaste aktörer: doktor
Bernhard Thorell, vd för läkemedelsföretaget Medi-Tec med huvudkontor i Los Angeles i Kalifornien, sa Sören Hammarsten.
Mannen bredvid honom, Ernst Ericsson, lutade sig bakåt och lade armarna hårt i kors över bröstet. Bernhard Thorell nickade
nådigt mot församlingen, Sören Hammarsten spann som en katt.
– Vi har idag nöjet att meddela att Medi-Tec just lagt ut ett stort forskningsuppdrag på oss här på Karolinska Institutet, sa
Sören Hammarsten, ett mycket väsentligt och engagerande uppdrag som sträcker sig över flera år. Bernhard?
Professorn lutade sig tillbaka och signalerade att den yngre mannen skulle ta till orda.
– Jag vill bara börja med att poängtera, sa Bernhard Thorell med mörk och melodisk röst, att jag är djupt tagen av Carolines
bortgång.
Hans tidigare, roade uppsyn var som bortblåst.
– Caroline var min första ledsagare in i den akademiska världen, och jag hade inte kunnat få en bättre start på mitt yrkesliv. Jag
kommer alltid att vara djupt tacksam över att Karolinska Institutet gav mig basen i min forskargärning.
Sören Hammarsten verkade riktigt rörd, men Ernst Ericsson såg så besvärad ut att han höll på att krypa ur skinnet.
– Vad håller de på med därframme? viskade Bosse.
– Min egen bakgrund och mina rekommendationer har givetvis bidragit till att Medi-Tecs styrelse valt att förlägga detta
forskningsuppdrag just här, men det var inte på något sätt avgörande, fortsatte Bernhard Thorell och gjorde sedan en konstpaus.
En förtätad tystnad lade sig i aulan. Bernhard Thorell viskade något till Sören Hammarsten, Annika fick en känsla av att
journalisterna kollektivt lutade sig framåt i bänkraderna.
– Hundra miljoner dollar, sa Bernhard Thorell sedan med anspråkslös stämma. Hundra miljoner dollar har Medi-Tec beslutat
ställa till KI:s förfogande. Hundra miljoner dollar att användas till framtida forskning kring immunsystemet, dess interleukiner,
signalvägar och övriga uppbyggnad …
Febril aktivitet utbröt bland studenterna omkring dem, liksom hos de bägge forskargrupperna på första bänkraden. Sorlet blev
genast öronbedövande, folk reste sig upp i bänkarna. Det var bara reportrarna som inte avslöjade några som helst känslosvall.
– Tre kvarts miljard kronor, viskade Annika till Bosse. Är det mycket eller lite i sammanhanget?
– Jag antar att det är rätt mycket, svarade Bosse lågt.
Sören Hammarsten manade till ordning i salen och tog sedan till orda igen.
– Såsom prefekt på MEM har det framför allt fallit på Ernst Ericssons lott att förvalta det inkomna uppdraget under de
närmaste fem åren, sa han. Ernst?
Ernst Ericsson var gråklädd och magerlagd, hans ögon svullna och röda. Hans kostym slokade lite på den tunna kroppen. Han
lutade sig fram mot mikrofonen.
– Det ingår i vår bolagsordning, sa han, att ta emot de projektpengar vi får.
Han tystnade och tittade ut över församlingen, skruvade lite på sig och placerade munnen ännu närmare micken. Annika kunde
se att hans haka darrade.
– Jag vill ta det här tillfället i akt, sa han, för att protestera mot den kommersialisering och det vinsttänkande som alltmer har
kommit att prägla Karolinska Institutets verksamhet …
– Ernst! sa Sören Hammarsten hårt. Det här är varken tiden eller platsen …
– Tyst! avbröt den gråe mannen sin svartklädda kollega, hans stämma var förbluffande kraftfull. Du vet mycket väl att vi inte
kan låtsas som om den här diskussionen inte existerar. Det är inte bara vårt forskningsmässiga oberoende som ifrågasätts, vi
utsätts för jäv när det gäller Nobelpriset …
Två män längst fram reste sig upp igen och började ropa till Ernst uppe på scenen.
 – Security, ropade Sören Hammarsten i mikrofonen igen. Security till Wallenbergaren!
Ernst Ericsson reste sig också upp, bägge forskargrupperna längst fram kom på benen, alla började prata och ropa och
gestikulera.
– Vilken jävla cirkus, sa Bosse. Har du varit med om något liknande?
Kostymerna vällde in i salen en andra gång, men den här gången nådde de aldrig scenen. Birgitta Larsén klev fram i sin randiga
kavaj och talade med chefskostymen, hon pekade och förklarade och sedan vände kostymerna och gick ut.
– De är nervösa som vinthundar, sa Annika. De sprätter ju till vid varje ljud.
– Det är Nemesis, sa Bosse. Nemesis är efter dem.
– De borde vara rädda, sa Annika. En av dem har redan dött.

Kattungen stoppade in trasan i munnen och bet till så att käkarna nästan låste sig. Smärtan när hon bröt benet på den där jävla
gångstigen i Nordpolen var inget mot detta. Brottet hade börjat läkas i alldeles felaktigt läge och den alkoholiserade jävla
cykelreparatör till läkare som vingkamraten hittat hade varit tvungen att bryta upp det igen.
– Nu sträcker jag benet och lägger det i rätt position innan jag gipsar, sa han och lät så där satans ursäktande igen. Jag är
mycket ledsen att jag inte har någon bedövning till hands …
Hon låg på köksbordet i hans skitiga kök i utkanten av Jurmala, fyrtiosju kilometer från flygplatsen i Riga. Hela huset var
sanslöst äckligt och slitet, hon hade aldrig fattat varför de jävla östeuropéerna inte hade vett att hålla efter sina kåkar. Snett och
vint och dragit var det också, och kallt som satan. Stora isrosor blommade på insidan av köksfönstret.
– Nu sträcker det till, sa läkaren, Kattungen vrålade in i trasan, holy fucking shit!
Svetten rann nedför hennes hals, hon andades så hastigt genom näsborrarna att de fastnade mot näsroten vid inandningarna.
Vingkamraten torkade hennes panna med en smutsig trasa, hon vred irriterat bort huvudet. Jävla amatör, tänkte hon, stå och
vänta på mig i en och en halv timme på Torö när jag uttryckligen sagt åt honom att åka efter trettio minuter.
Hon kunde inte jobba med amatörer, det var alldeles jävla uteslutet.
– Jag ska gå och blanda till gipset, sa läkaren och sträckte sig efter samma trasa som vingkamraten använt när han torkade
henne i ansiktet, äckliga jävla kommunistamatörer.
– Det värsta är över nu, sa vingkamraten tröstande och tog hennes hand, hon slet den omedelbart till sig och spottade ut trasan
ur munnen.
För mig ja, tänkte hon.
– Bilen står här utanför, sa han, automatlåda, precis som du ville. Jag använde det lettiska kreditkortet.
– Idiot, fräste Kattungen, jag sa ju att du skulle pröjsa cash.
– Jo, sa han, jag vet det, men då skulle du vara tvungen att återlämna bilen här i Jurmala, men när jag betalade med kortet var
det okey att ställa den på flygplatsen.
– Vilka idiotiska jävla kommunistregler, sa Kattungen. Var är nycklarna?
– Jag har dem här, sa han och klappade sig på högra byxfickan. Men du kan inte köra förrän ikväll, gipset måste torka först.
Kryckorna står vid ytterdörren.
Klåparen kom in i rummet igen med en rostig plåthink i näven.
– Jag ska försöka vara försiktig, sa han och satte igång att gipsa hennes blåsvullna ben.
Jesus fucking Christ så jävla långsam han var! Han duttade och lindade och tjafsade, varje gång han nuddade hennes ben
stönade hon till.
Hon blundade och kände fortfarande hur allting omkring henne gungade.
Överfarten i den lilla båten hade varit fullständigt förjävlig. Det hade snöat och regnat och blåst om vartannat, vågorna hade
slagit in över relingen tills Kattungen trott att de skulle sjunka, men hon hade inte haft kapacitet att vara rädd. Smärtan i benet
hade gjort att hennes medvetande kommit och gått.
Faktum var att hon inte riktigt mindes hur hon tagit sig hela vägen ut till Torö på sin motorcykel, vilket var det enda i den här
sorgliga historien som hon var riktigt nöjd med.
Hon hade jobbat som hon alltid gjorde, hon hade programmerat sin hjärna med numrerade poster, så grundligt att de funkade
även om hon var halvt medvetslös, vilket faktiskt var riktigt nice att få klart för sig.
– Sådärja, sa läkaren och samlade ihop sina cykelverktyg. Nu ska det bara stelna.
Vingkamraten var bra på båtar, det var därför hon valt honom. Det var troligtvis därför de klarat sig över Östersjön utan att
drunkna, det måste hon tillstå, men han var värdelös på att hitta dugliga läkare som var beredda att jobba lite extra hemifrån. Den
här cykelreparatören skulle garanterat snacka så det skvätte så snart de gått utanför dörren.
– Hur lång tid tar det innan det torkar? frågade hon och gillade inte att hennes röst lät så svag.
– Beror på, sa läkaren och torkade av sig om händerna på handduken. Värme och luftfuktighet spelar in, men du behöver inte
vara orolig. Du kan stanna här tills det har hårdnat.
– Kan du hjälpa mig upp? sa hon till vingkamraten som genast störtade fram och stöttade henne så hon kom upp i sittande
ställning. Kan jag få min väska, please?
Och hon höll ut sin högerarm (sin vackra, smäckra, starka högerarm) och fångade sin Chanelväska i axelbandet, kände
tyngden av vapnet gunga till i handen.
– Och så lite vatten, please? sa hon och båda männen vände sig mot diskbänken för att tillfredsställa hennes ödmjuka
önskemål.
Hon drog upp vapnet, fortfarande med ljuddämparen på, och sköt läkaren genom ryggraden. Han föll framstupa med huvudet i
diskhon.
Vingkamraten vände sig om med förvånad uppsyn, hon sköt honom mellan ögonen.
– Jävla amatör, sa hon.
Vilken tur att hon ändrat sig och inte kastat vapnet i havet. Hon stoppade tillbaka det i väskan.
Jahapp, det var det det.
Hon tittade sig omkring, kände lite på gipset. Det var helt mjukt.
Hur länge skulle hon bli sittande här med de båda jävla stinkbomberna?
– Äsch, what the fuck, sa hon och hävde sig upp i stående.
Hon hoppade fram till vingkamraten, grävde i hans högra byxficka och fick upp bilnycklarna och mobiltelefonen. Hon kollade
snabbt hans andra fickor och hade man sett på djävulen, han hade en plånbok med pass och kreditkort i jackans vänstra
innerficka. Förfalskade naturligtvis, men ändå.
Hon stoppade ner plånboken och telefonen i Chanelväskan och hoppade bort till ytterdörren. Det gjorde helvetiskt ont i benet,
gipset började redan deformeras. Hon tog tag i kryckorna, öppnade ytterdörren och hävde sig ut.
Plötsligt vibrerade väskan till.
Hon blev alldeles perplex. Vad i helvete?
Mitt i dörröppningen stannade hon till, balanserade vingligt på sitt friska ben (nåja, någorlunda friska ben) medan hon rotade
upp telefonjäveln och kollade av displayen. You have 1 new message.
Och innan hon ens tryckt på read så visste hon vad det här betydde:
Komplikationer.

Anders Schyman var rejält bekymrad. När en stor nyhetshändelse inträffar framstår samtliga mediers förtjänster och brister extra
klart. Eftersom tabloidpressen alltid är allra tydligast blir effekterna särskilt påtagliga just där.
Han tog en liten promenad runt sitt skrivbord, bet i en kulspetspenna.
Vad beträffar Nobelmorden hade Kvällspressen klarat sig någorlunda hyfsat rent journalistiskt, även om de verkligen hade
behövt Annika Bengtzons ögonvittnesskildring inifrån Gyllene Salen. Men rent tekniskt var de omsprungna av praktiskt taget alla
andra medier, omkörda så det visslade om det. Visst, Kvällspressen hade webbsida och lite webb-tv ibland och det hände att de
lade ut små ljudfiler på nätet, men det var ingen som lyssnade. Ingen brydde sig. Schyman trodde inte att internet var något
övergående, så naiv var han inte, men han hade underskattat dess betydelse, det hade Nobelmorden fått honom att fatta. En
medieundersökning hade visat att femiosex procent av svenskarna i första hand hade fått nyheterna kring Nobelmorden just från
nätet.
Han rättade till sina papper på skrivbordet och gick sedan en nervös promenad fram till fönstret för att titta till vakten i
ambassadkuren. Som vanligt stod en soldat där nere, kanske var det samma kille hela tiden. I vart fall var han till förvillelse lik alla
de andra, med samma pälsmössa och uttråkade uppsyn. Grabben kisade lite mot solen när han granskade limousinen som
långsamt gled upp framför Kvällspressens huvudentré.
– Han är där nere nu, upplyste hans sekreterare via interntelefonen.
Jo, tänkte chefredaktören, jag ser det.
Styrelseordförande Herman Wennergren klev försiktigt ut ur bilen, rädd om sina blanka skor.
Det vill till att han köper mitt förslag, tänkte Schyman, annars måste jag börja spela golf.
Tidningens ordförande såg sammanbiten ut när han steg in i rummet några minuter senare.
– Sicket elände, sa han. Nobelfesten var ju ett av de få anständiga kalas vi har i det här landet. Har ni gripit mördaren ännu?
– Vi jobbar på den saken, sa Schyman och fick hejda sig för att inte springa fram och ta hand om mannens rock. I stället tog
han upp sin packe med papper och visade ordföranden att slå sig ner vid konferensbordet.
– Jag förstår inte vad som är så viktigt, sa Herman Wennergren och lade ifrån sig läderportföljen och sidenhalsduken i
besökssoffan. Varför kunde det inte vänta till nästa styrelsemöte?
– Jag har skissat på ett förslag kring hur nyhetsarbetet ska utvecklas enligt den nya tidens krav och förutsättningar, sa Schyman
och satte sig.
Han gjorde en konstpaus medan Wennergren slog sig ner mitt emot honom.
– Det är ett långtgående förslag som inbegriper både teknik, personal, perspektiv och infrastruktur, fortsatte Schyman.
Herman Wennergren sa inget utan såg djupt skeptisk ut, Anders Schyman lade sitt första papper framför honom.
– Låt oss vara uppriktiga, sa han och kände att handflatorna klibbade. Sedan vi flyttade utgivningen från eftermiddag till
morgon infaller tidningarnas deadline flera timmar tidigare. Tv:s nyhetsredaktioner har många fler sändningar, samma reportrar ska
alltså göra många fler inslag på kortare tid. På internet publiceras uppgifter från ena sekunden till den andra. Det har inte gjort
mångfalden större, tvärtom. Mindre tid till eftertanke gör att likriktningen ökar. Eftersom alla medier bevakar samma saker blir
olikheterna i infallsvinklarna till sist det enda som nyanserar bilden.
– Hrm, sa Herman Wennergren och sneglade på sin klocka.
Anders Schyman tvingade sig att dra ner på tempot, han hörde själv att han lät alldeles för forcerad.
– De seriösa medierna, fortsatte han, har alltid koncentrerat sig på det tekniska, juridiska, ekonomiska och politiska, det som
av tradition ansetts vara det typiskt manliga. Deras förhållningssätt har alltid haft sin plats i det offentliga samtalet, det har ansetts
rumsrent och just seriöst. Här hittar vi de flesta tjusiga medierna: morgontidningarna, SVT:s nyheter och Ekot.
Han lutade sig tillbaka och försökte få axlarna att slappna av.
– Den tabloida journalistiken, som vi representerar, finns i stort sett bara i kvällstidningarna. Vi fokuserar i stället gärna på det
personliga och privata, en utsiktspunkt som generellt ansetts representera det kvinnliga. En enskild människa ställs i centrum för
ett skeende, genom hennes känslor och erfarenheter speglas nyheten.
– Vad har detta med något att göra? frågade styrelseordföranden och nu verkade han närmast förvirrad.
– Vid alla typer av brott och katastrofer, sa Schyman, är det extra viktigt att få möjlighet att leva sig in i de drabbade
människornas reaktioner. Man vill känna de anhörigas förtvivlan, kunna möta förövarnas destruktiva drivkrafter. I utländska
medier är det framför allt tv som inriktat sig på ”personlig” journalistik av det här slaget, men i Sverige har alltså
nyhetsprogrammen valt en inriktning som anses vara mer rumsren. Det är här våra nya satsningar kommer in.
– Nu förstår jag inte riktigt, sa Herman Wennergren och flackade med blicken. Menar du att vi ska bli mer kvinnliga?
Schyman lutade sig framåt igen och sänkte rösten.
– Här finns det enda outnyttjade medieutrymmet i Sverige idag, sa han och underströk sina ord genom ett slå med
kulspetspennan på sina utskrifter. Tabloid nyhets-tv, med ett personligt perspektiv.
– Tv? ekade Wennergren.
– Exakt, sa Anders Schyman. Tv är uselt som medium för förmedlande av fakta, men fantastiskt för känslor, dramatik,
människor och närhet, allt det som kvällstidningarna länge haft monopol på. Den dagen någon på allvar sätter igång och gör
tabloid nyhets-tv för en bred publik kommer de att sopa banan med konkurrenterna.
Wennergren såg upp en smula förundrat.
– Men ägarfamiljen har ju massor av tv-kanaler. Varför har ingen redan gjort det här? frågade han glosögt.
– Tidigare låg hindren i tekniken och sändningstillstånden, sa chefredaktören. Det har varit dyrt och förbjudet. Idag handlar
motståndet mest om fördomar och förlegade traditioner.
Här lade han fram det andra pappret.
– Men idag finns egentligen inget som hindrar, sa han. Allt handlar om att först och främst ta initiativet, sedan återstår fördelning
och omprioritering.
– Det här låter ju väldigt visionärt, sa Herman Wennergren, men inte särskilt verklighetsförankrat. Var i all sin dar skulle allt
detta få plats, rent fysiskt?
Anders Schyman kände spänningarna släppa i nacken och kunde inte hejda ett leende.
– Det är här infrastrukturen och tekniken kommer in i bilden, sa han.
– Ingen flytt nu för fasen, sa Wennergren. Det har vi inte råd med.
Anders Schymans leende blev ännu bredare.
– Jag har tänkt en del på den saken, sa han, och jag har ett förslag.

Spiken satt och tuggade på en banan när Annika kom upp på redaktionen.
– Var det något att ha? undrade han när hon passerade nyhetsdesken.
– Äter du något annat än pizza? undrade Annika förbluffat och stirrade på Spikens frukt.
Nyhetschefen blängde.
– Var kungen där? Var Konkurrenten där?
Hon samlade ihop sina anletsdrag och lät helt nonchalant när hon svarade.
 – Den där Bosse var där, sa hon, men kungen kom inte. Det var jävligt rörigt, Karolinska Institutet fick hundra miljoner dollar i
forskarpengar och alla verkade osams om det mesta. Och så var de ledsna för att deras Nobelordförande var död.
– Bra, sa Spiken. Lägg ner. Vi har så jävla mycket fyrfärgsannonser att vi knappt skulle rymma kungen om han dog.
Annika gick in på sitt rum och drog igen glasdörren, slängde av sig ytterkläderna i en hög och slog på datorn. Medan
programmen laddade sig letade hon efter något ätbart i sina skrivbordslådor men hittade inget.
Vad hade det tagit åt henne? Hon höll på att flirta brallorna av sig med en snubbe på konkurrenttidningen, en kille som var den
mest olämplige man kunde tänka sig, obeaktat det faktum att hon var gift och hade två ungar och var på väg att köpa hus i
Djursholm.
Tankar är inte otrohet, tänkte hon. Jag känner precis vad jag vill så länge jag inte går till handling. Jag ska inte göra som
Thomas.
Och åter igen såg hon kvinnan framför sig, Sophia Grenborg, blond och dräktbehängd, passade så bra i möblerade rum, en
yngre kopia av hans iskalla ex-hustru Eleonor.
Utan att hon egentligen visste hur det gått till hade hon slagit Sophia Grenborg på nätet, Googlat henne och Yahooat henne och
Eniro Nyhetssökt henne och fått en del intressanta träffar.
På nya uppdrag hette en avdelning på Landstingsförbundets sajt för interninformation. Annika läste noggrant den näst sista
notisen:
Ny kanslist på trafiksäkerhetsavdelningen blir förra projektledaren Sophia Grenborg. Närmast kommer Sophia från
en tjänst som samordnare vid kongressgruppen.
– Det här känns som en spännande utmaning, säger Sophia. Jag har alltid roats av att prova nya erfarenheter och jag
är mycket tacksam över ledningsgruppens förtroende.
Annika läste notisen två gånger. Var kvinnan ironisk eller var hon så där jävla klichéartad? En liten porträttbild visade hennes
totalt påklistrade satans leende.
Brinn i helvetet, fitta, tänkte Annika.
Hon klickade bort porträttet och hamrade i stället sökfrågor kring information om hur mycket pengar den akademiska världen
hade att röra sig med.
Jag blir för arg, tänkte Annika. Jag borde göra mig av med min ilska. Jag vill inte att hon ska få fortsätta och förpesta mitt liv.
Hon är borta och kommer aldrig att störa oss mer.
Det visade sig att Sveriges universitet och högskolor mottagit sammanlagt en komma sex miljarder kronor för så kallad
uppdragsforskning närmast föregående år. Utslaget över fem år innebar Medi-Tecs pengar motsvarande knappt etthundrafemtio
miljoner per år, vilket var anmärkningsvärt mycket men inte sensationellt. Av arkiven framgick att KI tidigare hade fått rena
donationer av privatpersoner på etthundrafemtio miljoner kronor.
Att ett enskilt företag gick in med pengar var inte heller konstigt, fyrtiotre procent av alla pengar till uppdragsforskningen kom
från svenska och utländska företag, läste hon.
Det här är ingen grej för Kvällspressen, konstaterade hon.
– Har du ätit? frågade Berit på interntelefonen och Annika blev så glad att hon spratt till.

De satte sig i redaktionsfiket och tog kaffe och var sin ostsmörgås.
– Det är något som inte stämmer med Neue Jihad, sa Berit och hällde mjölk i sin plastmugg. I förrgår fick jag veta via en säker
källa att tyska säkerhetspolisen gripit tre unga män redan i fredags, men jag har inte kunnat få det officiellt bekräftat någonstans.
Nu pratade jag precis med systern till en av grabbarna, hon hävdar bestämt att polisen slog in dörren och släpade iväg brodern
redan vid fyratiden i fredags eftermiddag.
Annika rörde i sitt kaffe.
– Vad är det som är så konstigt? frågade hon.
– Ingen vill kännas vid något gripande, sa Berit. Polisen är helt frågande och säger sig inte veta någonting. Männen har varken
anhållits eller häktats vare sig i Stockholm eller Berlin. De har helt enkelt gått upp i rök.
– De måste ju finnas någonstans, sa Annika och bet i sin sega fralla. Och var är kopplingen till Bandhagen som polisen pratat
om?
Berit lutade sig framåt.
– Där du, sa hon, har du satt fingret på något riktigt obehagligt. Pappan är försvunnen han också, precis som grabbarna i
Berlin. Mamman och flickorna är släppta, men pappan har inte synts till sedan han släpades ut ur lägenheten.
– Har du pratat med mamman?
Berit tuggade och skakade på huvudet.
– De har åkt iväg någonstans, jag fick tag i yngsta flickans klassföreståndare som var riktigt pratsam. Tjejen går i nian och är
kapten i basketlaget därute. Storasyster går andra eller tredje året på naturvetenskapliga programmet på något gymnasium inne i
stan, hon är tydligen begåvad på geninivå.
– Var kommer de ifrån? frågade Annika.
– Jordanien, trodde klassföreståndaren, eller möjligen Syrien. De kom hit när äldsta flickan var liten, basketkaptenen är född
här. Mamman har permanent uppehållstillstånd, men inte pappan av någon anledning. De har bott i samma tvårummare i
Bandhagen i tretton år, föräldrarna driver en lås- och klackservice nere i tunnelbanan.
– Låter ju fullkomligt livsfarliga, sa Annika.
– Inte sant, sa Berit. Jag har lämnat ett brev i brevlådan och talat in ett meddelande på deras telefonsvarare, både hemma och i
butiken, så jag får se om de hör av sig.
De satt tysta en stund och jobbade på sina smörgåsar. Annika tyckte tystnaden blev lite tryckande, hon visste inte om hon
inbillade sig. Var Berit fortfarande störd över möjligheten att hon satt inne med info som ingen annan hade?
– Jag har inte hört ett piss från själva mordutredningen, sa hon därför. Har du någon aning om hur det går för dem? Vet de hur
tjejen tog sig in på kalaset?
– Hon fanns inte på gästlistan, så mycket är klarlagt. Man tror inte att hon varit närvarande i vare sig Blå Hallen eller Gyllene
Salen förrän strax före morden. Alltså måste hon ha tagit sig in i huset efter halv elva på kvällen, men man vet inte hur.
Annika drack ur sin kaffemugg.
– Vet man vilken väg hon försvann?
– Genom en kökshiss och ett varuintag. Hissen ska egentligen inte fungera utan kort och kod, men under en sådan stressig
kväll som Nobelfesten öppnar man flera av hissarna, annars skulle inte evenemanget fungera. Jag skriver en sak om det till i
morgon.
– Finns det någon att hänga?
– Inte ännu, sa Berit. De håller varandra om ryggen än så länge.
Annika reste sig, hämtade kaffebryggaren och fyllde på deras muggar.
– Jag hörde att flyktbåten stals i Nacka i augusti, sa hon. Vet du något mer om det?
Berit nickade tankfullt.
– Det är en sak jag inte fattar, sa hon. De hittade båten i Gröndal, och de tror att mördaren körde därifrån söderut i bil.
– Ja? sa Annika.
– Det finns ingen påfart söderut från Gröndal. Man måste ända ner till Nybodakopplet för att komma upp på motorvägen i
södergående riktning, det är en jätteknölig omväg som tar åtminstone fem extra minuter.
Annika drack ur sin andra mugg med kaffe.
– Om alternativet var att köra norrut så var väl ändå Nybodakopplet bättre? sa hon.
Berit sköt franskbrödet ifrån sig.
– Men om hon nu skulle söderut med bil, varför lämnade hon inte båten på Stora Essingen? Det hade varit en kortare båtfärd
och därifrån kör man rätt ut på motorvägen. Jag fattar inte det. Vad har du gjort idag?
– Varit på KI, svarade Annika, det gav ingenting. Vet du förresten vem Bernhard Thorell är?
Hon funderade ett ögonblick på om hon skulle berätta om Bosse men beslöt sig för att hålla tyst.
Berit gav smörgåsen en ny chans och tuggade koncentrerat några sekunder.
– Den här gjordes varken idag eller igår, sa hon och svalde mödosamt. Thorell? Släkt med Simon Thorell?
Annika ryckte på axlarna och gav upp om sin smörgås.
– Simon Thorell, sa Berit fundersamt och smulade sönder de sista resterna av det sega brödet. Du känner inte igen namnet?
Han var riskkapitalist, riktigt stor på 1970-talet, faktiskt den första riktiga kapitalistiska storfräsaren. Körde ihjäl sig och frun
under en resa i Alperna, om jag inte minns fel. Väldigt tragisk historia.
– Den här killen är läkemedels-vd i USA, sa Annika.
Berit torkade av fingrarna med en servett och tömde kaffemuggen.
– Skriver du något till i morgon? frågade hon och reste sig.
– Spiken var inte särskilt intresserad, sa Annika och följde efter.
– Har du sett utrymmet vi har? sa Berit. Julhandeln kommer att slå rekord i år igen, åtminstone om man går efter mängden
annonser i tidningen Kvällspressen.
– En sak till, sa Annika. Vet du vad Nemesis är för något?
Berit slängde muggen, mackan och servetten i soppåsen.
– Nemesis, sa hon, är namnet på den grekiska gudinnan för hämnd och vedergällning. Varför undrar du det?
– Inget särskilt, sa Annika.
Ämne: Kärlekens pris
Till: Andrietta Ahlsell

Bertha Kinsky kommer till Paris i början av maj 1876 för att bli Alfreds sekreterare. Hon är trettiotvå år gammal då de träffas,
österrikisk grevinna, hon är vacker, ogift, oerhört intelligent – och mycket fattig.
De träffas vid morgontåget och tar Alfreds droska till frukostbordet på Grand Hotel. Bertha, som så småningom blir
internationellt erkänd författare, skriver om färden: Solstrålarna lekte med Rond Points skimrande springbrunnar och kom
de otaliga ekipagens lyktor och seldon att gnistra.
De talar om världen och människorna, om dagsaktuella och eviga problem, Alfred kan till och med berätta om sina experiment
och hon förstår. De talar om konsten och livet, och de talar om freden.
Alfred är bekymrad över vad hans uppfinningar kan ställa till med, han är ingen våldsam man, tvärtom! Han inser att
krigskonsten befinner sig i ett begynnelsestadium, att kapprustningen står för dörren. Hans slutsats är många årtionden före sin
tid: När förstörelsevapnen en gång nått sin fulländning kommer avskräckningsmomentet att vara sådant att folket tvingas att
leva i fred med varandra.
En vecka får de tillsammans. En vecka på Grand Hotel i Paris.
Alfred har hittat något han aldrig återfinner. Han inser det nästan genast, att detta är unikt, här är hon! och han frågar henne
uppriktigt: Är hennes hjärta ledigt?
Hon svarar sanningsenligt: Det finns en man, en ung adelsman, som hon inte får gifta sig med. Hon är för fattig och för gammal,
men hennes hjärta är hans.
Och Alfred reser, han lämnar Grand Hotel i Paris och när han kommer tillbaka är hon borta. Hon har sålt sitt sista
diamanthalsband och betalat hotellräkningarna för pengarna.
Tillsammans med den unge mannen har hon flytt till Ryssland. Hon gifter sig med Arthur von Suttner den 12 juni 1876 och
tillbringar nio år i exil, de bor bland Kaukasus berg i något som kallas Mingrelien. Hon blir författare och fredsaktivist, men hon
glömmer aldrig. Bertha behåller kontakten med Alfred Nobel resten av hans liv, men nästan enbart per brev. De ses någon
enstaka gång efter sommaren 1876, den förfärliga sommaren 1876.
Alfred, Alfred, så han vankar i sin våning i Paris! Så han sörjer i sitt stora hus på Avenue Malakoff, så plågsamt erinrad om
tomrummet i sitt liv. Sommaren 1876, då han famlar i blindo, värre än någonsin förr, då sträcker han ut sin hand och där står en
ung kvinna i en blomsteraffär i Baden bei Wien. Hon heter Sofie Hess, hon är ung (bara tjugo år), hon är föräldralös och
ensam (precis som han), hon är söt och hon påminner ytligt om Bertha.
Kanske kan hon bli som hon. Kanske kan Alfred göra Sofie till en dam av värld. Kanske kan hon bli en grevinna med
förmåga att diskutera livets stora frågor.
Så Alfred försöker! Så han sliter! Han undervisar, informerar, utrustar. Kanske älskar han, för han ger Sofie en villa i Ischl och
en stor våning i Paris (inte långt från hans egen), eller så äger han bara, han köper det han inte kan få.
Men Sofie är inte så ung. Hon är inte tjugo, hon är nästan trettio. Hon är inte föräldralös, hennes far Heinrich lever. Hon är bara
ensam, ensam i sin stora våning i Paris på Avenue d’Eylau, ensam och uttråkad.
Alfred är så trist. Han bara kräver och kräver. Han reser runt bland sina fabriker och skriver låååånga brev, de handlar om
projekt och experiment och rättstvister och dynamitbolag och Sofie gäspar, hon svarar med sin barnsliga handstil med att
berätta skvaller och be om mera pengar.
Käraste Alfred, när inser du att du är lurad?
När du får veta att pappa Heinrich lever? När Sofie återvänder till Wien och kallar sig Fru Nobel? När hon erkänner att hon
väntar barn med en annan?
Hennes koketta tiggeri ekar genom decennierna:

Min käre Alfred!

Jag har inte hört någonting från dig på länge. Dessutom är jag mycket bekymrad för jag själv är mycket dålig och
har ingen ro … Jag har inga pengar att leva på och måste idag pantsätta min sista brosch. Så svårt som nu har jag
aldrig haft det. Jag är alldeles förtvivlad. Och det stackars barnet – vilket öde skall det gå till mötes?
Dig hälsar och kysser innerligt Din
Sofie

Vad tänker han, industrimagnaten, när han läser texten med de runda, stora bokstäverna? Vilka strängar slår hon an, flickan
som aldrig blev dam? Vad är det i hennes inställsamma ton som får honom att skicka pengar, igen och igen och igen? Alfred,
Alfred, varför låter du dig utnyttjas?

Min käre Alfred!

Jag kan inte hitta någon våning då alla är för dyra … Jag är förtvivlad. Det är deprimerande att på vintern bo med
ett litet barn i ett kallt hotellrum och få usel mat … Kan jag få tillstånd att använda ditt efternamn? Kan du skicka
lite kontanter? Du är ju allt här i världen för mig.
Nu får du hjärtliga kyssar
från din evigt älskade
Sofie

Tre miljoner kronor. Så mycket skickar han, varje år, motsvarande tre miljoner kronor!
Så förfärligt utsvulten han måste ha varit, så fullständigt ensam och övergiven.
Så dyrt han betalar, och så lite han får.
 TISDAG 15 DECEMBER

ANDERS SCHYM AN KNACKADE lätt på rutan till Annika Bengtzons glasdörr. Reportern tittade förvånat upp från tidningen hon höll
på att läsa och vinkade att han skulle komma in.
– Och vad vill du då? frågade hon och reste sig för att flytta på sina ytterkläder som hon slängt över den enda besöksstolen i
rummet.
Schyman drog igen skjutdörren ordentligt efter sig, gjorde ansiktet öppet och neutralt.
– Jag vill höra hur det går med yppandeförbudet och ditt jobb, sa han och lyckades låta både pedagogisk och vänlig. Hur
tycker du att det funkar, krockar det?
Annika Bengtzon satte sig igen, suckade ganska tungt och kastade en halväten lussebulle i papperskorgen. Hon hade kammat
håret och såg hyfsat utvilad ut.
– Jag kan inte se några problem, sa hon, men jag har förstått att Berit och de andra tycker att det är lite jobbigt. De tror att jag
sitter på en massa info som jag inte har, de går runt mig fast de egentligen inte behöver.
Chefredaktören satte sig ner i besöksstolen och nickade.
– Jag har också förstått att det är så, sa han, och jag tycker det är en olycklig situation. Nu vet jag att du inte får säga det till
mig, men jag vill ändå fråga: Finns det något som du vet som du inte har sagt till oss? Något av värde, överhuvudtaget?
Den unga kvinnan såg på honom med sina hårdsminkade ögon. Det fanns något i henne som alltid gjorde honom en smula illa
till mods, som om hon visste något om honom som hon inte borde.
Nu stirrade hon tyst på honom några sekunder.
– Två grejer, sa hon sedan. Det är två saker jag noterat att man inte gått ut med. Såvitt jag begriper tillför det absolut ingenting i
vår rapportering, men av något utredningstekniskt skäl har man inte berättat offentligt om det ännu.
– Jag kommer inte be dig säga vad det är, sa Schyman, men bara att något finns där innebär ju en komplikation.
– Hennes ögon, sa Annika Bengtzon. Hon hade gula ögon. Jag är helt säker på det, för jag har aldrig sett en sådan märklig
ögonfärg förut. Det har inte stått någonstans. De ändrade det på fantombilden också, där är de gröna.
Chefredaktören nickade, förvånad över förtroendet. Han beslöt sig för att vänta tyst på nästa.
– Och så väskan, sa reportern. Hon hade en kuvertformad, silverfärgad aftonväska med ett smalt axelband. Kommissarie Q sa
till mig att ett litet vapen med ljuddämpare går ner i en sådan.
Han nickade igen.
– Och det var de två sakerna, sa han.
– Det var de två sakerna, bekräftade Bengtzon.
– Det var inte mycket att hänga i julgranen, sa Anders Schyman och log lite.
Reportern suckade igen, sträckte sig efter en obruten chokladkaka.
Chefredaktören beslutade sig för att satsa allt på ett kort.
– Vet du, sa han och ansträngde sig för att inte låta forcerad, jag tror att det skulle vara bättre för alla om du fick lite ledigt
medan allt det här pågår som värst.
Annika Bengtzon stelnade till, hon lade ner chokladkakan på skrivbordet igen utan att ha tagit någon bit.
– Hur tänker du då? frågade hon försiktigt.
– Det innebär en oro på redaktionen att du finns här, dina kollegor är rädda att såra dig eller skada dig, man tar otillbörlig
hänsyn i kontakten med polisen för att det inte ska framstå som om du skvallrat. Det hämmar oss, helt enkelt, och det förstör dina
relationer med dina arbetskamrater.
Reportern såg ner på sin chokladkaka, prasslade lite med stanniolpappret.
– Så fint du har lagt upp det, sa hon utan att titta upp.
– Vad? sa han och höll genast på att bita sig i tungan, för han visste ju egentligen exakt vad hon menade.
Hon skrattade till, sjönk tillbaka mot ryggstödet och mötte hans blick.
– Jag vet att du är arg, sa hon. Du fick inte posten som ordförande i Tidningsutgivareföreningen och du tycker det är mitt fel.
Hon skrattade igen.
– Vem försöker jag lura? sa hon. Det var mitt fel, det var jag som fick dig att ta in artikeln som bevisar att ägarfamiljen är en
skock hycklande hyenor, och jag fattar att de blev skitsura och drog tillbaka din nominering. Ger du mig sparken?
– Absolut inte, sa Anders Schyman och kände sig egendomligt lättad över att hon insåg vidden av situationen. Jag menar allvar
med yppandeförbudet, det är din situation bland kollegorna som är ohållbar. Det andra kan jag leva med, och ägarfamiljen också.
Det blev ju inget direkt genomslag i andra medier …
 – Så klart, sa Annika Bengtzon. Alla var bara glada för att TV Scandinavia försvann.
Chefredaktören ryckte lite på axlarna.
– Man ansåg att demokratin klarar sig utan ytterligare en amerikansk, kommersiell kabelkanal. Jag vill att du tar lite semester
tills allt lugnat ner sig på terroristfronten.
– Inte semester, sa reportern. Tjänstledigt med full lön. Tillgång till alla arkiv och register via eget lösenord så att jag kan jobba
hemifrån från min egen dator. Tio fria taxiresor i månaden.
Anders Schyman kände lättnaden gå genom kroppen som en rent fysisk sensation, detta hade gått mycket lättare än han vågat
hoppas.
– Full lön och lösenord, bekräftade han, men inga taxiresor.
Hon ryckte på axlarna och bröt en chokladbit.
– Kan jag packa och åka direkt?

Annika satt kvar som förstelnad medan chefredaktören gick ut ur hennes glasrum och sköt igen dörren efter sig.
Jävlar, tänkte hon. Jag trodde faktiskt inte han skulle göra det. Jag trodde inte han hade mage att flytta mig från kylskåpet och
ner i frysboxen men han gjorde det, han gjorde det faktiskt.
Hon satt kvar i stolen med en långsamt fallande känsla, hennes vanliga förebud av panikångest och änglasång, men inget hände,
hon svimmade inte och fick inte kramp och alla änglarna var tysta.
Egentligen är jag kanske lättad att slippa härifrån, tänkte hon men kände genast sorgen, saknade redan sammanhanget, det
livsnödvändiga i att få höra till.
Jag kan hitta ett annat hem, tänkte hon och märkte att hon höll på att börja gråta. Resolut snöt hon sig i en gammal servett och
tryckte tillbaka sin självömkan.
Hon loggade in sig på datorn och satte igång att kolla igenom sina filer och mappar. Allt som hon kunde tänkas behöva
skickade hon iväg till sitt nätarkiv, annika-bengtzon@hotmail.com.
– Vad ville Schyman?
Berit hade stuckit in huvudet i hennes rum.
– Han skickade hem mig på obestämd tid, sa Annika och drog ett djupt andetag. Han vill inte ha mig tillbaka förrän hela
terroristhistorien är över.
Berit steg in i rummet och drog igen skjutdörren.
– Sa han varför?
– Ni andra tycker det är jobbigt att gå runt mig, sa Annika och ansträngde sig att inte låta bitter.
– Det där är bara ett svepskäl, sa Berit, och det vet du. Vad fick du för villkor?
Annika suckade lite för djupt igen, det lät som en snyftning.
– Tjänstledigt med full lön och tillgång till alla arkiv. Och vet du vad?
Hon log lite.
– Det känns inte så jävligt som man kunde tro. Jag har inget emot att vara lite ledig. Vi ska ju flytta till huset i Djursholm i vår,
nu kanske jag kan packa och ordna och researcha lite utan att stressa, det är ju inte så dumt?
Berit log tillbaka.
– Sannerligen inte, sa hon.
– Och vet du en sak till? sa Annika. Det här med pengarna har underlättat. Jag vet att jag inte behöver jobba mer, om jag inte
vill. Jag har faktiskt snuddat vid tanken på att säga upp mig, att göra något helt annat. Utbilda mig till åklagare, eller börja läsa
ryska på universitetet.
Berit var den enda människa som fått veta exakt hur mycket pengar Annika skulle få i hittelön. Inte ens Thomas eller Anne
Snapphane kände till den korrekta summan.
– Något måste du syssla med, sa Berit, annars blir du tokig.
– Och Thomas har ett nytt jobb på gång också, sa Annika, så honom kommer jag förmodligen att se ännu mindre av framöver.
Han är så märkvärdig att han håller på att spricka …
– Varför det? sa Berit och sträckte sig efter Annikas chokladkaka.
– Du vet att han jobbade med ett projekt om politikers säkerhet tillsammans med Landstingsförbundet och
justitiedepartementet? Nu pratar de om att han ska ingå i en grupp som ska hamra fram den nya buggningslagstiftningen uppe på
departementet. Jag vet inte om det blir av, men han underhåller redan hela bekantskapskretsen om hur viktig den nya lagen är. Du
skulle ha hört honom på glöggen hemma hos svärföräldrarna i lördags.
Berit skakade på huvudet.
 – Den där lagen har alla förutsättningar att bli en riktigt obehaglig historia. Vill du äta lunch innan du går hem för i år?
– Ska bara kolla att jag fått med mig allt …
Hon tittade igenom sina sista mappar, skickade iväg några stödanteckningar från ett gammalt mordfall till sin arkivmejl och
stängde sedan av datorn. Rotade lite i sina skrivbordslådor och konstaterade att hon inte ville ta med sig någonting alls.
Reste sig och tog bag och jacka i famnen.
– Och nu är det jag som bjuder, sa hon.

Porten till Rosenbad var låst och kall. Thomas drog försiktigt i handtaget med de tre kronorna i patinerad mässing, men dörren
rörde sig inte. Han sneglade sig omkring för att kontrollera om någon såg honom, sedan slet han tag i handtaget och dörren
formligen flög upp.
– Hoppsan, sa han högt till sig själv, hörde hur fånig han lät och steg in i regeringsbyggnaden.
Hans skor var leriga och lämnade brungrå rester på det vita marmorgolvet, han försökte förgäves torka av sig innan han gick
vidare genom svängdörrarna.
En vit marmortrappa ledde upp till en vit foajé, hans grusknastriga steg ekade under takvalven. Han kände pulsen i halsgropen
och var lite svettig i handflatorna.
I sju år hade han gått förbi regeringskansliet på väg till sin arbetsplats på Kommunförbundet borta på Hornsgatan. I sju år hade
han sneglat upp på den aprikosfärgade fasaden och låtit tanken rinna genom hjärnan: Hur skulle det vara att arbeta där? Att gå till
jobbet i Ferdinand Bobergs tunga jugendpalats? Att vara en ack så obetydlig kugge i maktens maskineri?
Faktum var att han aldrig varit här inne förut. Under projektet i arbetsgruppen som arbetade med hot och våld mot politiker
hade de antingen träffats på Landstingsförbundet eller Kommunförbundet eller ute på krogen. Per Cramne, som var
justitiedepartementets representant, hade föredragit det senare.
Nu såg han sig omkring och försökte dölja sin fascination, det vita golvet med sina granittrianglar, de fyra statyerna vid vänstra
väggen, marmorpelarna, kryssvalven i taket.
Två hantverkare i blåställ stod vid vaktkuren och verkade dividera om något, i övrigt var foajén folktom. Thomas gick och
ställde sig bakom dem för att bilda en liten kö och tittade på sitt armbandsur. Perfekt. Det gällde att passa tiden, att varken vara
för het på gröten eller för nonchalant.
– Ni har inte behörighet, sa vakten och lämnade tillbaka männens identitetskort genom en liten springa under sin glasruta.
Blåställen tittade uppgivet på varandra.
– Det måste vara ett missförstånd, sa den ene, vi ska ju göra ett jobb här.
Vakten var en ung kvinna med korrekt mittbena och slips.
– Jag kan inte hjälpa er, sa hon kort. Era namn finns inte med. Ni saknar behörighet.
– Ursäkta, sa Thomas, kan du släppa in mig bara?
Hon såg granskande på honom.
Thomas tog upp sitt körkort ur plånboken och sköt in det under springan medan kvinnan ringde arbetarnas chef.
– Jag ska träffa Per Cramne på justitie, sa han och kände hantverkarnas blickar i ryggen.
Hon klickade på en dator och lyfte en lur.
– Rakt fram uppför trappan, sa hon och vände blicken mot hantverkarna igen.
Thomas ansträngde sig för att gå avspänt och ledigt genom dörrarna till det inre av regeringskansliet. Han tryckte på den
närmsta hissknappen och tittade sedan upp på vice statsministern.
– Hej, sa vice statsministern. Ska du till höger eller vänster?
– Förlåt? sa Thomas och visste inte riktigt om han hört rätt.
– Höger eller vänster? sa vice statsministern igen.
– Öh, sa Thomas, jag hade tänkt åka uppåt.
– Då rekommenderar jag att du drar dig åt höger. Du är på väg att stiga in i varuhissen. Den stannar på varje halvplan, ungefär
som i huvudet på den där Malkovich.
Mannen, som gjort sig känd för att tala fritt ur hjärtat när han trodde luren låg på, log glatt mot honom och höll upp hissdörren
längst till höger.
– Efter dig.
Det här händer inte, tänkte Thomas.
Cramne mötte honom innanför dörrarna på sjätte våningen.
– Tjenare, tjenare, sa departementsrådet och skakade Thomas hand riktigt hjärtligt. Välkommen, välkommen. Har du varit här
förut?
 – Nu var det ett tag sedan, sa Thomas.
– Ja, men då tar vi väl en tur häruppe på maktplanet innan jag visar dig var du kommer att sitta, eller vad säger du?
Per Cramne vände sig om och låste upp dörrarna in mot kontorsrummen utan att vänta på svar. Thomas svettades oerhört i sin
tjocka vinterrock och längtade desperat efter att ta av sig den.
– Justitie har sexton enheter plus rättssekretariatet och storstadskansliet, sa Per Cramne. Den största är PO, enheten för
polisfrågor samt allmän ordning och säkerhet. Det är dit du och jag hör. Men ta av dig rocken, för satan, annars kommer du att
brinna upp.
Thomas drog lättad av sig ytterplagget. Han lade rocken över armen och skyndade att följa efter medarbetarens rygg.
– Här sitter statsrådet, rättscheferna, pressekreteraren och de politiskt sakkunniga, fortsatte Cramne och viftade ospecifikt
omkring sig medan de hastigt gick längs en vitmålad korridor.
Mattan på golvet var ljusgrå och tjock som en madrass. Den svalde alla ljud och lämnade luften stilla och ren. I rummen han
seglade förbi anade Thomas människor med koncentrerat böjda huvuden och balanserat sänkta röster.
– Här till exempel, sa Cramne och stannade utanför en halvöppen dörr. Han sänkte rösten, pekade på en kvinna som satt halvt
dold bakom dörren och talade i telefon.
– Rättschefen för L5, straffrättsenheten. Jävla bright tjej, har jobbat mycket med sexuella övergrepp på senaste tiden, och det
där med skadestånden till de våldtagna barnen du vet … Expeditionschefen, nej, ditåt, ansvarar för processrätt och domstolar
och polisen och allt det andra, värdetransportrånen hamnade på hans bord …
Thomas rätade på ryggen och kände makten smeka honom i nacken.
– Blå rummet, sa Per Cramne och pekade bort mot ena hörnet. Måndagar är departementsdagar, då har vi beredningarna där.
Alla enheter drar sina ärenden för ministern i ett jävla tempo, du blir ju bokstavsgubbe så du kommer att sitta där åtminstone
någon gång.
– Var är mitt kontor? frågade Thomas och lyfte över rocken till andra armen.
Per Cramne skrattade till.
– Inte häruppe, grabben, du kommer att hamna med mig nere på fyran, sa han och vek av runt ett hörn.
En ny korridor med likadana vita dörrar och grå matta öppnade sig bort mot horisonten. Porträttfotografier på justitieministrar
från tidernas begynnelse och framåt satt uppspikade i ett treradigt led på ena väggen. Här hördes något högre röster, någon som
skrattade, lunchekots signatur i en radio någonstans.
– Här har du ministerns rum, sa Per Cramne och stannade till vid en dörr på höger sida. Han kastade en blick på sitt
armbandsur.
– Han är nere på regeringen, de sammanträder varje dag klockan tolv och trettio. Vanligtvis slipper han vara med på de där
mötena, det räcker med fem statsråd för att de ska bli beslutsmässiga, men det skulle dras namn idag och jag tror det var han
som skulle dra dem. Svårt att komma undan då … Hans sekreterare sitter här ute.
Thomas stack in huvudet och kikade in i justitieministerns rum. Det påminde om en liten lägenhet med sekreterarens rum som
en entréhall, sedan följde ett tämligen ordinärt tjänsterum med ljusa, moderna möbler, en tavla, ett skrivbord med papper och
dator, en låg bokhylla med pärmar och bilder på barnen. Rummet vette mot riksdagshuset och Norrström, vattnet därute var grått
som bly.
– Längst in finns ett vilrum och ett duschrum, sa Cramne. Han är en jävel på sudoku, vi tror det är där inne han ligger och övar.
Ska vi gå vidare?
Han pekade på dörren till vänster.
– Pressekreteraren. Om ministern ryker så åker hon också, och så statssekreteraren och de politiskt sakkunniga förstås. Då
kommer vaktmästaren och skruvar loss namnskyltarna och så var det bra med den saken.
– Hur många personer rör det sig om? frågade Thomas.
– Politruker? En handfull, sex-sju stycken. Fler är det inte. Vi andra tjänar troget vilken herre som helst. Är du hungrig?
Thomas skakade på huvudet.
– Utmärkt. Karin har du träffat, planeringschefen? Det var hon som anlitade dig. Ska vi hälsa på statssekreteraren?
Cramne gick vidare och passerade ytterligare några dörrar.
– Jimmy? Har du tid att träffa vår nya buggningsutredare?
Justitiedepartementets statssekreterare kom ut i korridoren i jeans och beigerutig skjorta, håret stod på ända.
– Tjena, sa han och log brett. Välkommen ombord. När börjar du?
De skakade hand.
– Efter nyår, sa Thomas och kunde äntligen slappna av.
– Buggningen är en riktig labyrint, sa Jimmy Halenius. Det gäller att du håller tungan rätt i mun om vi ska kunna baxa den
genom maskineriet den här gången. Vad har vi för tidsplan?
 Det sista var riktat mot Per Cramne.
– Första beredningen om ett halvår, sa enhetschefen. Lagrådsremiss till hösten och propp i februari nästa år.
– Ny lag första juli om ett och ett halvt år, sa Jimmy Halenius. Du har lite annat tempo än din fru. Hon jobbar på dagstidning,
eller hur?
Thomas blev alldeles ställd, han kände hur han rodnade. Hur i helvete kunde statssekreteraren på justitiedepartementet känna
till Annika?
– Min bästa kompis köpte en bil av henne en gång, sa Jimmy Halenius och såg väldigt road ut. Det måste vara nio-tio år sedan.
”Den går som ett spjut”, sa hon, och det gjorde den, ända tills den skar.
– Ähum, sa Thomas och visste inte vad han skulle göra av händerna.
– Ska vi kolla ditt kontor? sa Per Cramne.
Han tycker inte om att hamna utanför diskussionen, tänkte Thomas och skakade hand med statssekreteraren igen.
De gick tysta genom korridorerna, tillbaka ut genom glasdörrarna och bort till hissarna.
– Var sitter du? frågade Thomas.
– Tre rum bort från dig. Trycker du på fyran?
De hamnade i ett likadant kontorslandskap som på sjätte våningen, med samma planlösning men med mindre atmosfär av
makt, här fanns fler tidskriftsställ, anslagstavlor på väggarna och en stor färgglad väggbonad i entrén.
Thomas rum vette mot Fredsgatan, ganska långt upp mot hörnet av Drottninggatan. Det var hyfsat stort, men läget gjorde det
ganska mörkt.
Han lutade sig fram och tittade ut, Tegelbacken syntes inte. Han hade aldrig tittat upp mot det här fönstret.
– Du vet vad som gäller? sa Cramne och drog ut hans stol. Du skriver en departementspromemoria som sedan ska ut på
remiss. Alla ska yttra sig och vi anar ungefär hur de kommer att svara. Polisen och åklagarna är för, JK är för och JO emot,
Advokatsamfundet är emot, de är alltid emot allting hela tiden, brottsoffermyndigheterna och kvinnojourerna kommer förmodligen
att vara för.
– Sedan börjar jobbet här på enheterna, sa Thomas.
– Exakt. Du lyssnar på Gud och hans moster och alla andra, och sedan drar du alltsammans med enhetschefen, det vill säga
mig. Vi går i vår tur till rättschefen, som säger ”tänk nu på det här och det här och det här”, sedan informerar vi Halenius, och när
han har sagt OK blir det måndag i Blå rummet. Då är det dags att dra stötestenarna för ministern.
– Vilka kommer de att bli i det här fallet? frågade Thomas.
– Det kan nog bli ett par beredningar, sa Per Cramne. Misstänklighetsgraden, vilka brott som ska innefattas, synkroniseringen
med lagstiftningen i andra länder, och sedan kanske tidsplaneringen.
Han boxade Thomas på axeln.
– För fan, sa han. Det här kommer att gå som en dans.
Thomas log och svalde.

Annika gick ut ur tidningshuset med huvudet lätt brusande och fötterna utan riktig markkontakt. Luften var mildare idag, nästan
ljum, vinden svepte runt hennes hår som en fuktig handduk. Av någon anledning överfölls hon av ett minne, första dagen på
sommarlovet, den ljuvliga oändliga dagen av resten av livet då hon sprang på mormors äng ner mot Hosjön, då hon lät gräs och
strån riva vader och vrister på väg ner mot årets första, riktiga sommardopp.
Jag ska inte se mig om, tänkte hon. Jag kommer inte att vända mig om och titta på entrén. Jag kanske aldrig kommer tillbaka,
och jag ska minnas den som den såg ut när jag fortfarande hörde till, när jag hade en plats där …
Hon hejdade sig och skakade hjärnan ren från sentimentalitet.
Långsamt och lite stapplande gick hon bort mot busshållplatsen, trottoaren var snorhal. Nästa buss gick om tretton minuter.
Hon dividerade ett ögonblick med sig själv om hon skulle promenera hem eller sätta sig ner och vänta. Vad hade hon bråttom till?
Hon slog sig ner på träbänken och tog upp sin mobiltelefon.
Vem skulle hon ringa?
Thomas hade stängt av sin mobil.
Anne Snapphane svarade inte.
Hon tvekade några sekunder, sedan slog hon direktnumret till kommissarie Q i kvarteret Kronoberg.
Han var inne.
– Det är den löpsedelskåta, sa Annika. Jag har blivit hemförlovad. Ditt yppandeförbud har givit mig tjänstledigt med full lön på
obestämd tid.
– Gratulerar, sa Q. Ska jag skicka över en tårta?
 – Nej, sa Annika, men jag tänkte komma upp med en till dig. Kommer du att vara inne i eftermiddag?
– Av och till. Jag gillar inte marsipan.
Bussen rullade fram och bromsade in, ett par minuter för tidigt.
– Bra, sa Annika. Då tar jag en med marsipan.
Hon klev på, visade sitt SL-kort och sjönk ner längst bak i vagnen.
Rålambshovsparken bredde ut sig utanför bussfönstret i fullständig färglöshet. Knappt synbar i diset låg Riddarfjärden lika
jämngrå.
Det här är en fruktansvärd årstid, tänkte Annika, och det är en evighet kvar innan det vänder.
Hon steg av vid Sankt Eriks ögonsjukhus på Fleminggatan och gick Polhemsgatan in mot polishuset. Q måste ha sagt till i
receptionen, för hon släpptes raka vägen upp till hans kontor med utsikt mot Kungsholmsgatan.
– Var är tårtan? sa kommissarien och pekade på en stol på andra sidan skrivbordet.
– Aj då, sa Annika och drog av sig täckjackan, den glömde jag. Hur går det?
– Minsta tjejen har öroninflammation igen, men annars är det bra, sa han. Själv då?
– Du har väl ingen dotter? sa Annika och satte sig.
Han såg förvånat på henne.
– Nej, sa han, det har du rätt i.
– Där ser du, sa Annika. Jag vet allt men säger inget.
– Och nu har du fått sparken och det är mitt fel.
– Precis så är det, sa Annika. Så jag tänkte att du kunde berätta för mig om det var värt besväret.
– Att du höll tyst? Det kan man säga.
Kommissarien reste sig, och nu såg Annika att han hade på sig ett par rosa gabardinbyxor.
– Du är en riktig schlagerbög, konstaterade hon förvånat. Är du med i Melodifestivalklubben också?
– Sitter i styrelsen, sa han. Mjölk, inget socker?
Hon nickade och såg sig om i kommissariens tjänsterum medan han försvann ut i korridoren för att hämta kaffe. Det var lika
kalt och opersonligt som alltid. Polismannens excesser i färgsprakande hawaiiskjortor och klämmiga slagdängor hade inte givit
några fysiska avtryck på hans arbetsplats.
Nu hade det gått nästan tio år sedan hon träffade Q första gången. Den gången ledde han utredningen av mordet på strippan
Josefin Liljeberg, en ung tjej med journalistdrömmar som hittats strypt bakom en gravsten på judiska begravningsplatsen i
Kronobergsparken. Genom åren hade de utbytt mängder med information, oftast till gagn för bägge men inte alltid. Det hade hänt
att han sagt upp bekantskapen med henne, men den hade alltid återupprättats. Annika hyste inga illusioner om varför.
Q behövde en tillförlitlig megafon i medierna. Han visste att hon nästan alltid fick in sina artiklar som hon ville ha dem, vilket
innebar att han kunde plantera den information han behövde för utredningsarbetet på ett tämligen tillförlitligt sätt.
– Här jobbar inga lata poliser, sa han och ställde ner en mugg på bordet framför henne så att kaffet skvimpade över.
– Inte just i det här rummet, sa Annika, fast i ganska många andra.
Kommissarie Q suckade tungt, slängde sig ner i stolen och lade upp fötterna på skrivbordet.
– Yes, sa han, det är fullständigt korrekt. En tredjedel av poliserna löser nästan alla brott, de övriga gör i stort sett ingenting.
Det är ett jävla problem, att de unga poliserna som utexamineras från polishögskolan idag är mycket smartare än sina chefer.
Annika blåste på kaffet, det var hett och starkt som tjära.
– Hur menar du då? sa hon.
– På den gamla goda tiden var det så svårt att fylla utbildningarna att vem som helst togs in. Idag är det en på tio som blir
antagen, det är eliten som blir poliser. Det har gjort att standarden på poliskåren är extremt ojämn. De unga är begåvade och
motiverade, de äldre är slöa och korkade.
– Och det löser ni med att lägga ner alla polisstationer i förort och landsort? sa Annika.
– Vet du, sa Q, problemet är inte att man lägger ner och stänger polisstationer runt om i Sverige, problemet är att det
fortfarande finns de som har öppet.
– Minsann, sa Annika.
– De håller öppet på tisdagar jämna veckor mellan tio och tolv, och resten av tiden sitter hela personalstyrkan där och löser
korsord, i bästa fall. Det rimliga vore givetvis att stänga stationerna, sparka latmaskarna och ersätta dem med nya förmågor.
– Och då skulle ni exempelvis ha lyckats lösa morden på Nobelfesten? sa Annika.
– Vi är både listiga och starka, sa Q.
– Jo tack, sa Annika. Neue Jihad och en tonårsfamilj i Bandhagen.
 – Hade inget med Nobelmorden att göra, sa Q. Vi vet ungefär vad som hände.
Annika öppnade munnen och stängde den igen.
– Allvarligt? sa hon.
– Vi vet att mördaren tog sig in via huvudingången klockan 22.41. De hade käkat klart, dansen hade börjat, de första gästerna
hade redan lämnat festen och var på väg ut på borgargården för att åka hem.
– Det var rörigt just då, sa Annika. Serveringspersonalen dukade av, folk irrade omkring, de skulle på muggen eller upp till
musiken i Gyllene Salen … hur tog hon sig in? Hade hon en inbjudan?
– Vi tror att hon läst tidningen Kvällspressen, sa Q. Ni har ju beskrivit hur man gör.
Annika kände sig alldeles blank i huvudet.
– Vad pratar du om?
– ”Så tog jag mig in på Nobelfesten.” Det är några år sedan nu men måste ha varit under din tid. En av dina kollegor drog på
sig aftonklänning och högklackat och trippade in mellan vakterna vid halv elva-snåret och pep: ”Oj, vad det är kallt.” Hon hade
inte tillstymmelse till inbjudan men släpptes ända upp till kungaparet innan någon stoppade henne. Jag tror ni publicerade en bild
på mitten där hon dansade med statsministern.
Annika försökte le men misslyckades.
– Jasså den Nobelfesten, sa hon.
– Mördaren gjorde ungefär likadant. Vi antar att hon hade en förfalskad inbjudan i nödfall, men hon behövde inte använda den.
Poliserna i vakten minns henne, hon stod och rökte och knäppte på en mobiltelefon på Hantverkargatan, precis utanför entrén till
borgargården. När hon knäppt färdigt skyndade hon sig in, med telefonen i handen och sin lilla aftonväska dinglande på axeln. De
såg att hon frös och trodde att hon gått ut en sväng för att ringa och röka och var på väg in igen.
– Och de stoppade henne inte.
– En av vakterna gav henne stöd så att hon inte skulle halka på en isfläck. Hon mumlade thank you utan att möta hans blick,
hon var väldigt kall om handen.
– Hur kan de vara säkra på att det var hon?
– De kände igen fantombilden.
– Minns de hur hon var klädd?
– Alla vakter har väldigt tydliga minnesbilder av henne. Tyvärr går de tvärt isär. En säger att hon hade röd klänning, andra att
den var grå eller beige. En del såg en sjal, andra att hon var baraxlad. Vi tror man förväxlar henne med två kvinnor i en grupp som
lämnade borgargården samtidigt som hon anlände.
– Hon hade axelband, sa Annika, det är jag hundra på. Du sa att hon rökte, kastade hon någon fimp?
– Smulade ner den i en pöl med fruset hundpiss. Nästa iakttagelse är mer osäker, den kommer från pelargången mellan
vestibulen och Blå Hallen. Hon var på väg mot trappan som leder upp till Rådhusvåningen och Gyllene Salen. En man som druckit
både sin och bordsgrannens ranson av vinet stoppade henne och bjöd upp henne till dans. Hon slog ner blicken och försökte ta
sig förbi utan att svara. Han insisterade och tog tag i hennes arm, hon slog till honom i bröstkorgen och slank förbi. Mannen blev
arg och försökte hinna ifatt henne, men hon hade försvunnit in i folkmassan. Han hörde också av sig sedan han sett fantombilden.
– Det finns ingen risk att han bara försöker göra sig märkvärdig?
– Möjligt, men kvinnan borde ha befunnit sig där just den tiden, så vi utgår från att han talar sanning. Nästa säkra indikation är
faktiskt din. Vi vet alltså inte exakt vilken dörr hon använde för att komma in i Gyllene Salen, vi vet inte hur snabbt hon
identifierade sina offer, vi vet inte varför hon sköt.
– Men ni vet vad hon hade för vapen?
– Troligtvis en Walther 7,65, ett ganska vanligt belgiskt vapen. Ingen såg henne ta upp någon pistol ur väskan så vi kan inte
vara helt säkra. Vill du ha mer kaffe?
Annika försökte frammana bilden av kvinnan med armbågen höjd och handen rotande i sin aftonväska.
– Hon tog aldrig upp den? frågade Annika. Hon sköt igenom väskan?
– Det verkar så. Ammunitionen var i alla fall israelisk, inte helmantlad utan med mjuk spets. Jag ska ha en mugg till i alla fall.
Q släppte ner fötterna på golvet och reste sig.
– Dumdumkulor? sa Annika. Är inte de förbjudna?
– Knappast, sa Q. De används av den svenska polisen numera, polisfacket tycker det är effektivare att skjuta med väldigt
dödlig ammunition. Tidigare hade vi faktiskt just Walther 7,65 som tjänstevapen, men många var för dåliga skyttar för att kunna
använda dem. Numera kör vi niomillimetersvapen, de är mycket kraftfullare och skjuter ihjäl folk även om man missar.
– Fast mördaren missade inte, sa Annika för att få tillbaka samtalet på rätt spår.
– Svar nej, sa Q. Hon sköt genom hjärtat och klippte av aorta. Du kan skära upp tårtan så länge.
 Han försvann ut i korridoren igen och lämnade Annika med sina förvånade tankar. Var kom Caroline von Behring in i allt detta?
Vad hade morden med Aaron Wiesel att göra?
Hon reste sig rastlöst och gick fram till fönstret. En grupp dagisbarn i galonbyxor och toppluvor passerade just på andra sidan
Kungsholmsgatan, de gick i led och höll varandra i hand. Förskollärarna gick i början och i slutet, de skrattade och manade på.
Hela det färgglada tåget gungade sakta upp mot Kronobergsparken, barnens svängande små armar skvallrade om att de sjöng.
Av någon anledning fick alltid dagisgrupper på stadspromenader henne att bli alldeles gråtmild. Nu stod hon och tittade på de
små barnen uppifrån tredje våningen och kände strupen snöras samman, herregud, vad ska det bli av er? Hur ska ni klara er i
livet?
De var så små, deras ben så korta, men det fanns vuxna där som stöttade och hjälpte, skyddade dem från hårda bilar och
farlig verklighet, åh Gud, hon ville inte flytta från Kungsholmen, hon ville inte lämna stan, hon hörde ju hemma här, vad hade hon i
förortsidyllen att göra?
– Det blir inte bättre, sa Q. Jag har också stått där och försökt besvärja vädergudarna men det funkade inte. Dålig mottagning
eller nåt.
Annika blundade och lät dagisbarnen försvinna, vände sig om och öppnade blicken mot kriminalkommissariens knallrosa
byxor.
– Varför just von Behring? frågade hon. Varför Wiesel? Valde hon dem slumpmässigt eller sökte hon upp dem?
Q kastade sig ner i stolen igen.
– Vad tror du, Einstein? Varför tog hon sig igenom hela huset innan hon sköt?
Annika satte sig också.
– Hon gick in genom huvudentrén klockan 22.41.
– Exakt.
– Så hon tog sig hela vägen från Hantverkargatan, över borgargården, genom Blå Hallen, upp i Gyllene Salen, identifierade
offren och sköt dem på fyra minuter blankt.
Q drack och nickade, återigen med fötterna på skrivbordet.
– Så hon visste exakt vem hon skulle skjuta och var de befann sig, sa Annika.
– Korrekt.
– Hur fan kunde hon veta det?
Q såg på henne under tystnad några sekunder.
– Hon fick ett sms som pekade ut offrens position, sa han sedan utan att släppa hennes ögon. Från någon inne på festen. Det
är så vi har tolkat det i alla fall.
Annika kände håret resa sig i nacken.
– Hur kan ni veta det? frågade hon.
Han satt tyst ytterligare några ögonblick, vägde henne med blicken.
– Ett sms, sa han lågt. Det skickades ett textmeddelande inom den aktuella stationen från ett kontantkort till ett annat
kontantkort med innehållet: dancing close to st erik. Bägge korten var Teliakort som såldes samtidigt på Centralstationen i
augusti i år. De betalades med sedlar och inte med kredit- eller betalkort. Eftersom Centralstationen passeras av drygt hundra
tusen människor varje dag så kan köparen med andra ord inte spåras.
Annika slickade sig om läpparna och skruvade på sig.
– Hur kan ni veta vilka sms som skickades, sa hon, från vilka nummer och när? Och hur kan ni veta vad det stod?
Q snurrade på sin kaffemugg.
– Jag visste faktiskt inte att det var tekniskt möjligt att göra, sa Annika och lutade sig bakåt. Att hålla koll på alla samtal och
alla sms.
– Klart det är, sa Q. Hur skulle operatörerna annars ta betalt?
Annika funderade tyst i flera sekunder, lät informationen sjunka in.
– De kan ta betalt, sa hon, därför att de vet vem som ringt till vem och hur länge, men de vet inte vad de sa eller skrev i sina
sms. Det är helt omöjligt. Det sparas inte.
– Rätt, sa Q. Och vad säger det dig?
Hon tänkte i fyra sekunder.
– Ni har hittat en telefon.
Q lade huvudet på sned och log.
– Bravo! I en papperskorg vid busshållplatsen utanför huvudentrén, mitt emot Serafens vårdcentral. Inga fingeravtryck, bara
tvålrester av den sort som används inne i Stadshuset. Sim-kortet var raderat, men vi har några grabbar i ett garage i Nacka som
kan återskapa sådant.
– Som i Knutby? sa Annika.
– Som i Knutby. Vad innebär sms-et?
Annika såg på Q och tänkte intensivt.
– En medhjälpare, sa hon. En gärningsman till, inne i Stadshuset?
Q nickade och drack ur sitt kaffe.
– Minst en, det är korrekt, och minst en till utanför: personen som körde båten. Vilka dessa är vet vi dock inte. Vi har en lista
med misstänkta men inga bindande bevis.
Annika stirrade på Q, tankarna snurrade.
– Kontantkorten köptes i augusti, sa du? För tre månader sedan?
– Samtidigt som flyktbåten stals. Tyder på att tjejen visste vad hon gjorde.
– Så hon sköt inte fel person? Hon missade inte Wiesel och råskade knäppa von Behring av misstag?
Q reste sig upp och ställde sig med ryggen mot fönstret.
– Troligtvis inte.
Annika kände vetskapen landa i bröstet.
– Jag visste det, sa hon tyst och såg in i Carolines ögon igen. Jag visste att det var hon som var målet, och hon visste det själv.
Hon betraktade Q igen.
– Fanns det några hot mot Caroline? Någon som ville ha bort henne?
– Inte vad som kommit fram hittills.
– Det måste finnas något, sa Annika ivrigt, ni måste leta mer. Caroline var inte förvånad när hon dog, jag såg det på henne.
Q vände sig om och såg begrundande på henne.
– Du säger det, sa han. Är det något mer du undrar över?
Annika såg förbi kommissarien och ut genom fönstret, det var alltså verkligen Caroline som var mördarens måltavla, någon ville
verkligen bli av med henne.
– Vad hände efter att skotten avlossats? frågade hon.
Q satte sig igen, tittade i kaffemuggen och konstaterade att den var urdrucken, kastade den i pappersåtervinningen.
– Då har vi fler iakttagelser, men inte så många som man kunde tro. Vi vet att hon använde hissen i en serveringsgång som
ligger i direkt anslutning till Gyllene Salen för att ta sig ut. Därifrån är det mindre än hundra meter till Mälaren.
Q reste sig, drog ut en skrivbordslåda och hämtade fram en stor, ihoprullad karta.
– Titta här, sa han. Strandkanten längs Mälaren är obebyggd hela vägen från Liljeholmen ända till Södertälje, med undantag av
den här gatstumpen, Pettersbergsvägen i Mälarhöjden. Vi har ett vittne som sett två personer sätta sig på var sin lätt motorcykel i
Gröndal. De har kunnat ta sig helt osedda hela vägen från Stockholms innerstad till Baltikum, om de så ville. Och det är just vad
vi tror att de gjorde.
– Det är inte möjligt, sa Annika. Var man än går finns det ju folk.
– Stockholm har en jävla massa spenat, sa Q. Det har strandskyddet och miljöfascisterna sett till. Vet du hur mycket
strandremsa vi har i Sverige? Nio och ett halvt varv runt jorden, men ingen får bygga några hus där.
Annika försökte förstå.
– Vilka är det som gjort det? Är det någon särskild grupp? Vad ville de åstadkomma?
Kriminalkommissarien satte sig igen och såg för en gångs skull alldeles normalt allvarlig ut.
– Vi har en misstänkt, sa han. Det finns en identitet på en person som stämmer. Det var din uppgift som gav oss lösningen.
Annika blinkade.
– Skojar du?
– Ögonen, sa Q. De guldgula ögonen. Vi fick napp hos CIA. Hon är amerikanska, yrkesmörderska, dyr och jävligt skicklig.
Annikas strupe snördes ihop, hon fick svårt att andas.
– Vad heter hon? sa hon och rösten lät kvävd.
– Hon använder sig av en rad olika identiteter och nationaliteter, men CIA känner henne under hennes smeknamn. Det kommer
sig också av hennes ögon. Hon kallas The Kitten.
– Kattungen? viskade Annika.
– Kattungen, sa Q och reste sig. Och det här har jag berättat för att du ska förstå hur viktigt det var att du höll tyst.
– Att jag inte sa något om ögonen? sa Annika.
 – Det har varit helt avgörande för oss, sa Q, men som du kanske begripit får din vetskap inte lämna det här rummet.
– Varför inte? frågade Annika. Stora delar av det här är ju helt okontroversiellt. Och hur mycket du än vill hålla det så kommer
det att läcka.
– Inte detta, sa Q.
– Jo, sa Annika. Allt läcker. Det är bara en tidsfråga.
– OM det här kommer ut, sa Q, så är det du som har skvallrat. Vi håller det här i en jävligt tight grupp, för det är inte bara oss
och Nobelmorden det handlar om.
Annika lät slutsatserna landa i huvudet och lägga sig i rätt ordning.
– Ni väntar in andra underrättelsetjänster, sa hon. Ni samarbetar med utländsk polis kring andra brott och andra mord. Var?
Q såg lite road ut.
– USA, Colombia och Frankrike bland annat.
– Ni har något annat också, sa Annika. Vad?
– Vi har lyckats knyta hennes fingeravtryck till hennes identitet, och det är första gången någon gjort det.
– Hur? frågade Annika andlöst.
Q kunde inte dölja ett leende.
– Hon tappade ena skon på trappan ner till vattnet, sa han. Kan du fatta?
– Dödens Askunge, sa Annika.
– Jag anar att du redan ser rubriken framför dig, sa Q.
Han rullade ihop kartan och stoppade ner den i skrivbordslådan igen.
– När kan jag skriva?
– I sinom tid, sa Q och gick mot dörren. Om du har ätit färdigt av min marsipantårta så kanske du kan diska tallrikarna därute i
köket, för nu måste jag ladda min jättepuffra med dumdumkulor och fånga några bovar. Man vill ju inte hamna i
tvåtredjedelsgruppen.
Han stannade till i dörröppningen.
– Och vi går inte bara i CIA:s ledband, sa han. Vi har fortfarande problem att komma till rätta med här hemma också.
– För ni vet inte vem som lejde henne, sa Annika.
– Korrekt.
Hon reste sig, drog på sig täckjackan, hissade upp bagen på axeln och gick ut ur rummet. Stannade upp och vände sig mot
honom.
– En kvalificerad gissning?
Han stängde dörren efter dem.
– Inte var det Neue Jihad i alla fall.
Del 2
Maj
 LÖRDAG 22 MAJ

JOHAN ISAKSSON DROG kortet genom den elektroniska avläsaren. Han väntade på surret som visade att låset öppnats och sköt
sedan upp den tunga ytterdörren.
Inne i labbkorridoren kastade han en försiktig blick åt höger för att kolla postfacken. Han tvekade och blev stående ett
ögonblick och tittade upp på anslagstavlan ovanför bordet för paketoch postsortering:
ID-kortet måste bäras synligt vid all vistelse i FBF:s lokaler och
Viktigt med streckkodade kuvert för extern post! samt
Vid FELANMÄLAN ring …
Inga nya lappar. De flesta hade suttit uppe ända sedan han började sin doktorandtjänst på institutionen för fyra år sedan.
Avsaknaden av nyheter fick honom att känna sig lite tryggare.
Med lätt bävan gick han fram till de personliga postfacken.
I hans eget låg två allmänna informationsblad om nya öppettider i kafeterian under sommaren och en påminnelse om att byte av
koldioxidflaskor endast kunde beställas klockan 08–09 måndag till fredag. Snabbt rafsade han igenom pappren i några av
kollegornas fack, de hade fått samma meddelanden.
Han andades ut.
Inga allmänna erbjudanden, inga konstiga uppmaningar om snabba pengar, inga rader som verkade vända sig till alla men i
själva verket enbart var riktade till honom.
Inget Marskalk på Nobelfesten? Vill du tjäna extra? Hjälp oss med vårt practical joke och spara studielånet! Ring …
Han hade ringt. Faktum var att han hade kastat sig på telefonen. När han fick jobbet hade han varit själaglad, trott att de varit
många som slagits om uppdraget. I efterhand hade han förstått att den fotokopierade lappen inte alls varit något massutskick.
Meddelandet hade varit riktat till honom personligen.
Hur visste de att just han skulle vara marskalk?
Och hur kunde de veta att han behövde pengarna?
Han strök sig över hakan, märkte att han svettades lite.
Nu var han här, en lördagskväll, i stället för på Agnes fest. Det kändes ganska bra. Han hade försummat sin forskning, men det
var slut på det nu. Beslutet att berätta alltsammans i ett anonymt brev till polisen hade genast fått honom att må bättre.
Han gick mot sitt trånga kontor. Det var mörkt och luktade surt i korridoren, som av gamla e-kolibakterier.
Jag borde vädra lite, tänkte han.
Han passerade apparatrummet med DNA-sekvensmaskinerna och scienträknarna, centrifugrummet till höger och
bakterielabbet till vänster, alltsammans övergivet och öde. Stannade till vid förrådet bakom kopiatorn och drog fram en låda
petriskålar och en laddning eppisar. Han tvekade vid hyllan för tio milliliters provrör, men drog sig till minnes att han hade sådana.
Slutligen tog han en sväng förbi disken för att hämta upp en låda autoklaverade spetsar. Han låste upp sitt kontor med koden och
ställde ner sina prylar, väntade sedan i dörren och lyssnade.
Ett larm stod och tjöt någonstans. Lät som ett koldioxidlarm, ett sådant som går igång när gasens procenthalt blir för låg i
inkubatorn och man måste byta från A-tub till B-tub. Hela labbet hade haft problem med svamp och celldöd under våren, nu var
det någon stackare vars celler skulle kvävas om ingen räddade dem.
Han lät dörren gå igen bakom sig och gick mot ljudet. Piplarmet blev högre när han kom in i korridoren längst bort. En liten tjej
i labbrock och hästsvans stod i slussdörren in till ett celllabb och såg villrådig ut.
– Behöver du hjälp? frågade han och tjejen hoppade högt.
– Oh shit, skrek hon till och stirrade förskräckt upp på honom. You scared the hell out of me. Can you turn this thing off?
Hon var uppenbarligen amerikanska.
– Det är koldioxidlarmet, sa han på engelska. Har du provat att byta tub?
– Finns det fler än två? frågade hon och öppnade dörren så att han kunde komma in i labbslussen.
Han gick fram till anläggningen till höger om labbdörren och kollade tryckmätarna. Bägge tuberna var tomma, någon slarver
hade struntat i att byta reservtuben. Han skakade på huvudet.
– Gasen är slut. Man måste ringa vardagar mellan åtta och nio för att få tuberna utbytta, sa han. Det är ett elände. Sorry.
Tjejen såg ut som om hon skulle börja gråta.
– Men, sa hon, hur ska det gå för mina celler? Jag fick precis en ny laddning i förra veckan, och med alla problem med svamp
och skit som jag haft så har jag snart inga chanser kvar. Koldioxidnivån i inkubatorn är nere på 1,1 procent, de klarar sig inte tills
på måndag, vad ska jag göra?
Hon såg så eländig ut med sin stora träskor och klumpiga glasögon att han var tvungen att stanna.
 – Har du kollat om det finns någon extra gas i något annat labb? frågade han.
Hon såg ännu mer förskräckt ut.
– Men, sa hon, så får man väl inte göra?
Han log lite och hejdade en impuls att lägga handen på hennes axel.
– Well, sa han, du kan få låna reservtuben i mitt labb, jag bor i nästa korridor till höger.
– No kidding? sa hon skeptiskt och tog av sig brillorna, och nu såg han att hon var riktigt söt. Hon hade ett rött ärr ganska
högt upp på högra kinden, det såg ut som en liten fågel.
– Klart, sa han. Jag ska hjälpa dig att byta. Kan du räcka mig den där?
Han pekade på den stora skiftnyckeln som låg på elementet bakom gastuberna, placerad där för just detta ändamål.
Hon följde tätt efter honom längs korridoren, såg storögt på medan han spärrade ventilen och skruvade loss en gastub från
mätarna i sitt eget labb och placerade dem på en liten pirra.
– De är jävligt tunga, sa han en smula ursäktande när han drog iväg med gasen.
Att skruva fast den i hennes anläggning tog mindre än tre minuter.
Tur att jag meckade så mycket med moppen, tänkte han och lade tillbaka skiftnyckeln på elementet.
Hon var alldeles tårögd av lycka när koldioxidhalten i inkubatorn stigit så mycket att larmet tystnade.
– Hur kan jag tacka dig? frågade hon. Får jag bjuda dig på middag?
Johan Isaksson skrattade lite generat.
– Jag måste jobba ikväll, sa han, tyvärr.
– Men en liten öl då? sa hon. Jag är snart klar här, snälla, ta en liten cerveza med mig?
Hon lade huvudet lite på sned och blinkade med ögonfransarna.
Han skrattade igen, mycket lättare till sinnes nu.
– En liten öl kan väl inte skada, sa han.
Hon klappade händerna och hoppade upp och ner några gånger så att hästsvansen dansade.
– Hurra! Vänta ska jag hämta dem …
Hon dök in i sitt labb och kom ut med två amerikanska Budweiser.
– Hoppas du gillar yankee-öl, sa hon och tog av sig labbrocken. Hon räckte honom ölen medan hon sparkade av sig träskorna
och drog på sig ett par högklackade skinnstövlar.
– Cilla, sa han och läste på träskorna hon ställt vid slussdörren, är det du?
Hon tog ölen från honom och log.
– Shit no, sa hon och räckte fram handen. Janet. Han tog den och log tillbaka.
– Johan, sa han. Var ska vi sitta?
Hon gick mot bordet i slutet av korridoren, han såg att hon haltade lite med vänstra benet. Framme vid bordet öppnade hon
bägge ölen och räckte honom den ena.
– Para mi héroe, sa hon och höjde flaskan.
Han tog den och drack i försiktiga klunkar. Drycken var sur och lite besk, han kunde inte hejda en grimas.
– Vad är det? sa hon lite förskräckt. Tyckte du inte om den? Han harklade sig.
– Jodå, sa han. Lite ovan bara … Pratar du spanska?
Hon ryckte lite generat på axlarna och skrattade till.
– Min familj kommer från Mexiko, sa hon. Jag är den första i släkten som gått på universitetet, det är jättestort för dem.
Han nickade uppmuntrande, måste vara en smart tjej.
– Vi simmade över Rio Grande när jag var fem år, sa hon, strax väster om Ciudad Juárez.
Han spärrade upp ögonen, vilka levnadsöden det fanns.
– Jag fastnade i en taggtråd som någon spänt upp för att förhindra sådana som oss att få ta del av den amerikanska drömmen,
sa hon och pekade på sin kind och sitt vänstra ben. Jag blev aldrig riktigt bra.
– Gör det ont? frågade han.
Hon såg lite sorgsen ut.
– Bara här inne, sa hon och tog sig mot hjärtat.
– Saknar du din familj?
Hon nickade och log lite.
– Jag får se till att dränka mina sorger.
 Hon slog sin ölflaska mot hans.
– Botten upp, sa hon och sänkte sin bira i ett enda drag.
Han drog efter andan och följde hennes exempel, tog några rejäla klunkar. Han gillade egentligen inte öl och den här var
hemsk.
– Vill du ha en till? frågade hon men han skyndade sig att höja handen i en hejdande gest.
Hon lade huvudet på sned igen.
– Då är det bara en grej till jag behöver hjälp med, sa hon. Mina prover, de ligger på högsta hyllan inne i frysrummet och jag
når dem inte ens om jag står på pallen. Kan du ge mig ett handtag?
Han log, hon var verkligen rar.
– Vet du, sa han, att du har jättefina ögon?
Hon fick skrattgropar i kinderna.
– Thank you, sa hon. Du är ganska cute själv.
Han svepte i sig resten av drycken och undantryckte en grimas.
– Mina prover …, sa hon och pekade mot frysrumsdörren.
Han gick bort till kontrollpanelen till höger om dörren, aktiverade lyset därinne och kontrollerade termostaten, minus tjugosju
grader.
– Var står de? sa han.
– Längst in, på översta hyllan, sa hon och drog upp dörren åt honom.
Han steg in och rös av kylan, det var hemskt vad kallt det var.
Utrymmet mellan hyllorna var smalt och trångt. Lådor med sparade objektsglas, kartonger med prover, hela långa rader av
nedfrusna cellysat. Han lät blicken svepa över märkningarna och kände sig lite konstig.
– Vad sa du att det stod på proverna? frågade han bakom sig och i samma sekund gick dörren igen.
Han stirrade på den stängda dörren utan att egentligen förstå vad han såg, han noterade reglaget med nödöppnaren och
kylanläggningen till vänster.
– Janet? sa han.
Ett klickande ljud hördes, lysrören i taket blinkade till och allting blev svart.
– Janet! ropade han ut i mörkret. Dörren gick igen!
Han sträckte ut händerna framför sig, famlade i luften och stötte till en glaskolv som åkte i golvet och kraschade med en smäll.
Trevade sig fram till dörren och tryckte på nödöppnaren.
Inget hände.
Han tryckte igen, hårdare.
– Janet!!
Han pressade hela sin tyngd mot spärren. Den rubbades inte.
Han skrek och skrek och skrek tills stämbanden sprack.

Kattungen suckade och drog i det gulvitrandiga skyddsförklädet med tättslutande muddar vid handlederna. Tryckknappen skavde
i nacken, Cillas träskor var för stora och glappade när hon gick. Hon tryckte fast glasögonen med mörka bågar och fönsterglas
mot näsroten, kollade klockan och suckade igen.
Nu hade hon lekt labbråtta i den här utstyrseln så hon ville spy.
En kvart kvar.
Hon ställde sig och sneglade ut genom rutan i slussdörren, korridoren utanför låg öde i skumrasket. Försommarkvällen
mörknade och nådde inte längre in i laboratoriets långa korridorer.
Gud vad less hon var på det här! Och så röksugen!
Hon drog ett djupt andetag, blundade och tvingade sig att fokusera på resten av händelsekedjan. Hela det här jävla jobbet
handlade om timing och väntan, varav det senare var hennes allra sämsta gren.
Hon var så jävla totalfärdig med den här stan och hela den här grejen. Faktum var att hela det här satans Nordpolen sög. Det
förra uppdraget hade åtminstone haft lite rock’n’roll, det här var bara segt. Hennes ambivalens gentemot landet hade inte bara
med ärret på kinden och smärtan i benet att göra. Det var något med själva anspråkslösheten i arkitekturen och landskapet,
människors naiva blickar och förtröstansfulla uttryck.
Ett självgott folk, tänkte hon, ett gäng imbecilla idioter som går omkring med ett softat godhetsfilter gentemot omvärlden. Här
kommer vi, om alla gjorde som vi skulle vi ha fred på jorden, halleluja jävlar i helvete.
Den stendumma skvallerbyttan i frysboxen var inget undantag. Han kunde inte hålla igen truten och då gick det som det gick.
Vilken jävla tur att hon plockat med sig vingkamratens mobiltelefon! För säkerhets skull hade hon hållit den påslagen och laddad,
en intuitiv säkerhetsåtgärd som visat sig vara befogad.
Lille Skvallerpelle hade skickat det första sms-et när hon precis hade städat upp hos den där jävla fylledoktorn i
kommunisthelvetet. Meddelandet hade kommit från skvallerbyttans privata nummer, varit kort och möjligen influerat av viss panik:
Call me! I want to talk!
Hon hade givetvis inte svarat, men antog att han hade sin mobil inställd så att han upplystes om att meddelandena var
levererade, för nästa sms löd: I know you’re there. I know what you did. Call me!
Det hade blivit lite av en sport att vänta på nästa drag, som en liten hobby. Hon hade givetvis aldrig svarat, utan låtit honom
sitta och våndas i sin jävla igloo.
Så, i tisdags, var det roliga över.
Ok. Fine. I’m going to the police.
Hon hade samlat ihop sina saker, lugnt och stilla lämnat lägenheten, låst om sig och åkt iväg till flygplatsen. Redan samma kväll
hade hon sökt igenom hans studentlägenhet. Det låg ett utkast till ett brev i hans dator, ett anonymt brev till polisen som berättade
om vad Skvallerpelle själv gjort, hur mycket pengar han fått, vingkamratens tillvägagångssätt (så erbarmerligt klumpigt!!), och
upplysningar om det telefonnummer vingkamraten använt sig av.
Hon lät dokumentet ligga kvar utan att röra det. Killen hade inget bredband på rummet, och hon hade inte hittat något modem,
så internet kunde han inte använda. Resten av veckan hade hon haft Skvallerpelle under konstant uppsikt. Han hade inte postat
något brev, hon hade hunnit fram i tid.
Hon suckade tungt, tog sig mödosamt fram till koldioxidtankarna till höger om labbdörren. Smärtan nedanför vänstra knäet
brände till varje gång hon stödde på benet. Benbrottet hade läkt ihop alldeles snett eftersom den kommunistiske cykelreparatören
slarvat så förbannat.
Hon undrade om någon skulle reflektera över det faktum att båda de ordinarie tuberna var tomma. Förmodligen,
forskarfjanstarna var så otroligt noga med sina äckliga små odlingar. Hennes turer genom laboratoriet med städvagnen framför sig
hade lärt henne exakt hur spattiga de var. Tuberna skulle de uppmärksamma och diskutera, men inte städerskan som gått omkring
och desinfekterat. Ingen ser en städerska, ingen kan beskriva henne i efterhand.
Hon öppnade dörren ut mot korridoren och lyssnade. Ingen annan än skvallerbyttan hade bokat något labb under kvällen och
natten, men man kunde aldrig vara tillräckligt försiktig. Man anade fortfarande gasen i korridoren, det var inte bra men inget hon
kunde göra något åt. Inte för att koldioxid var särskilt giftigt, det hade hon kollat, men hon hade släppt ut innehållet i två fulla tuber
så det skulle ta några timmar innan luften stabiliserats.
Hon tittade på klockan och suckade igen.
Han hade fått i sig hela ölen till slut, vad var det för sorts karl som inte gillade pilsner? Kemikalierna smakade tyvärr lite skit,
det hade inte gått att undvika, men inte värre än att en törstig grabb skulle stå ut med dem.
Egentligen var det för jävligt att hon skulle behöva städa upp efter andras misstag på det här sättet. Det var inte hon som hyrt
skvallerbyttan, det hade hon varit noga att påpeka, utan vingkamraten, den satans amatören.
Nåja, ingen större skada var skedd, man fick vara tacksam för det lilla.
Hon såg på klockan igen.
En timme och femtiotre minuter.
Nu fick det vara nog. Kylan och drogerna i kombination skulle döda en elefant inom loppet av två timmar. Det var dags att
hämta en mobiltelefon och rensa lite i en dator borta på studentområdet.
Hon drog av sig skyddskläderna och glasögonen och lade ner dem i påsen med de tomma ölflaskorna, latexhandskarna behöll
hon på (hon hade redan torkat alla ytor hon kommit åt med bara händerna och hade inte för avsikt att göra om det).
Snabbt drog hon på sig stövlarna och jeansjackan. Gick bort till skvallerbyttans kontor, letade igenom hans prylar och tog med
sig mobiltelefonen. Lämnade sedan dörren på glänt precis som hon hittat den.
Till sist plockade hon fram nyckeln och gick bort till frysrummet. Hon lyssnade en stund intill dörren, fast hon visste att hon inte
skulle höra något.
Så stack hon nyckeln i låset och vred upp.
 ONSDAG 26 MAJ

ANNIKA GICK PÅ en skogsstig. Vinden var varm och solig, nästan het, hon gick med lätta steg för hon kände igen sig, detta var
vägen till Lyckebo, mormors torp i skogen strax intill Hosjön.
Så såg hon plötsligt en kvinna framför sig, en blond kvinna med pageklippt hår som långsamt och nästan svävande rörde sig
fram mellan tallarna. Hon bar en vit klänning med vida ärmar, så vida att de släpade ända ner till marken.
Så skrattade kvinnan, ett skratt som lät som fågelsång, och insikten drabbade Annika med sådan kraft att hon tappade luften.
Först tog hon min man, nu ska hon ta min mormor ifrån mig också!
Annika skrek, hon rusade efter Sophia Grenborg och skrek så det ekade i skogen, snart skulle hon vara ikapp. Så upptäckte
Annika att hon själv hade en pistol i handen, en Walther 7,65 som var laddad med israelisk halvmantlad ammunition.
– Din jävul! skrek Annika.
Sophia vände sig långsamt om och Annika upptäckte att pistolen i hennes hand inte alls var någon pistol utan ett svart järnrör,
det var järnröret hon dödade Sven med, och hon höjde röret och slog med sådan kraft att hon fick blodsmak i munnen.
Men när röret träffade kvinnans tinning såg hon att det inte var Sophia Grenborg som stod där, utan Caroline von Behring, och
hon var ingen kvinna utan en ängel med långa vita vingar som nådde ända ner till marken.

Hon vaknade utan att fatta var hon befann sig. Solen sken rakt in på hennes säng, värmen hade gjort påslakanet svettfuktigt.
Någon sorts fågel sjöng som besatt utanför fönstret, hon stönade högt och lade kudden över huvudet för att stänga ute
verkligheten.
Hon låg i sitt sovrum i villan i Djursholm.
Så klart hon visste det.
Hon suckade och klev upp ur de svettiga sängkläderna. Thomas hade redan åkt iväg, det visste hon utan att titta på hans sida
av sängen. Han anlände till jobbet före sju varje morgon, officiellt för att slippa bilköerna. Den korrekta anledningen var att
kärleken till det märkvärdiga jobbet vida överträffade kärleken till den högst ordinära familjen, åtminstone tänkte hon så i sina
svartaste stunder.
Hon drog på sig sin ordinära morgonrock i frotté, gick nedför trappan och ut i köket för att göra frukost till de ordinära barnen.
Solen sken in och blänkte i parketten, körsbärsträdet utanför köksfönstret stod i blom. Hon blev stående vid diskbänken och
stirrade på det lilla trädet.
Huset är inte ordinärt, tänkte hon. Jag borde vara lycklig. Jag har ju äntligen fått komma hem.
Hon svalde en klump i halsen och ställde in två muggar med mjölk i mikron för att värma choklad. Rostade två formfranskor
och bredde dem med jordnötssmör. Skivade sedan banan, delade två apelsiner i klyftor och placerade alltsammans på två
tallrikar. Mikron pep fyra gånger när mjölken var varm, Annika ryckte irriterat upp luckan, det var då fan vad det tjöt härute. Var
det inte fåglarna utanför sovrumsfönstret så var det hushållsmaskinerna.
Hennes mikro hemma i stan pep bara tre gånger, och hon hade hajat innebörden i alla år. Varför fyra pipningar?
Hon ställde fram tallrikarna och mjölkchokladen på bordet och gick och väckte Ellen och Kalle.

Inskolningen i barnens nya förskola hade varit ganska besvärlig. Först hade kommunen krånglat och konstrat och inte velat ta
emot dem förrän till hösten, men Annika hade bedrivit kombinerad research- och lobbyverksamhet och hittat en privat förskola
som drev både daghem och en sexårsverksamhet och behövde större anslag, och därmed accepterat bägge ungarna.
Barngrupperna var stora, större än i stan, men å andra sidan hade de mycket mer utrymme att röra sig på här. Vad gällde de
andra barnen så skilde sig inte förortsungarna särskilt märkbart från stadsungarna hemma på Kungsholmen. De bevakade sina
revir och släppte inte in nya förmågor hur som helst. Särskilt Kalle hade haft det besvärligt, ingen av de andra pojkarna ville leka
med honom. För övrigt var den mest uppenbara skillnaden att här inte fanns några invandrare.
Hon körde barnen till förskolan i sin nya stadsjeep, en något mindre modell än det jätteschabrak som Thomas valt. Barnen
slogs som vanligt om vem som skulle få sitta fram, vilket resulterade i att bägge fick sitta i baksätet. Kalle snyftade så han skakade
hela vägen, Annika kände ångesten riva i magen.
Det var inte bra att han kom till skolan i det här tillståndet, det gjorde honom sårbar för attacker. Elaka hajar finns i alla
människostim, de dras till osäkra och upprivna personer på samma sätt som vithajar till sprattlande vattenrörelser.
– Hur är det Kalleballe? frågade hon och tittade på honom i backspegeln.
– Kalla mig inte för det, dumma kossa!
Annika tvärbromsade och körde in till vägrenen. När bilen stannat vände hon sig om och spände blicken i sin son.
– Vad kallade du mig?
Pojken såg storögt på henne, bestört av inbromsningen.
 – Det var du som började, sa han trotsigt.
– Jag ber om ursäkt om du tog illa upp för att jag kallade dig Kalleballe, det har jag ju alltid gjort. Men om du vill att jag slutar
med det så ska jag förstås göra det.
– Fast det var du som började, sa pojken surt igen och slog mot henne i luften.
Hon fångade hans knutna näve.
– Vet du vad skillnaden är? Jag menade inte att såra dig, men du kallade mig dumma kossa bara för att göra mig arg och
ledsen, eller hur?
Kalle slog ner blicken och sparkade lite med fötterna i sätet framför.
– Sluta sparka och se på mig, sa Annika och lyckades hålla rösten hyfsat lugn. Vi kallar inte varandra för sådana där saker i
vår familj. Nu ska du be mig om ursäkt, och sedan ska du aldrig kalla mig dumma kossa igen, har du förstått?
Pojken såg upp på henne, skamsen, och nickade. Gråten ryckte i hans mungipor igen.
– Förlåt, mamma, sa han.
– Nämen skroten, sa Annika och knäppte loss hans säkerhetsbälte. Kom här …
Hon drog pojken mellan framsätena och placerade honom i knäet, gungade och vyssjade honom och blåste mot hans hår.
– Såja, viskade hon, du är ju världens finaste skrotboll, det vet du ju. Jag älskar ju dig mest av alla pojkar i hela världen. Vet
du hur mycket jag älskar dig?
– Ända upp till stjärnorna? sa pojken och kröp ihop i hennes famn.
– Ännu högre, ända bort till änglarna! Nu ska du ha riktigt roligt på sexårs idag, hör du det! Du ska sjunga och spela fotboll
och äta god mat och vara schysst mot de andra barnen, eller hur?
Han nickade mot hennes bröst.
– Får jag sitta fram nu?
– Inte en chans. Bak med dig.
En bil med en kvinnlig förare passerade förbi alldeles intill henne och tutade irriterat. Annika gav kärringen fingret.
– Jag kallar aldrig någon för dumma tossa, sa Ellen.

När hon äntligen lyckats leverera barnen på ett moget, naturligt och ledigt sätt till deras respektive avdelningar var hon helt slut.
Hon lutade sig mot bilen och betraktade förskolan med en svårbestämbar värk i hjärtat. En låg enplansbyggnad med stora fönster
för ljus och rymd, ljusgröna gräsmattor, färgglada klätterställningar, några gungor som sakta vaggade i vinden, en hög med
trehjulingar som låg slängda intill staketet. Solen sken på sitt ljuvligt tveksamma vårsätt, det luktade jord och gräs och hon kände
ångesten bulta.
Vilket fruktansvärt ansvar hon tagit på sig när hon satte barn till världen. Hur skulle hon kunna garantera att de fick drägliga liv?
De befann sig redan i en värld till vilken hon aldrig skulle få tillträde, de höll på att forma sina egna öden, deras framtida trauman
hade kanske redan skapats och hennes möjligheter att förhindra dem var så små.
Vad kunde hon göra om någon jämnårig var dum mot dem? Om någon jagsvag jävel beslöt sig för att skaffa sig makt och
prestige på deras bekostnad? Om någon utnyttjade deras fantastiska tilltro till livet?
Det var klart att det skulle hända, det hade ju hänt henne och troligtvis de flesta andra också. Bitvis hade det varit förjävligt,
hon hade arbetat sig genom trettiotre år av liv och fortfarande såg hon ingen större poäng med skiten.
Jag kanske är deprimerad, for det genom hennes huvud, men sedan skämdes hon.
Gud vad jag är bortskämd, tänkte hon.
Hon hade fått gå hemma med full lön hela våren, fått packa och städa ur deras gamla lägenhet i lugn och ro, hon hade börjat
jogga igen och köpt ett gymkort. Hur många hade en sådan lyxtillvaro?
Och så hade hittelönen betalats ut några veckor tidigare, den 1 maj, precis som utlovat. Hon hade inte riktigt trott det förrän
hon stod med kontobeskedet i handen utanför banken: tolv komma åtta miljoner kronor på hennes lönekonto.
Egentligen borde den stunden ha varit ett ögonblick att spara, men hon mindes den bara med obehag. Thomas och hennes
samtal ute på gatan hade gått helt snett.
– Vi måste placera pengarna, hade Thomas sagt. Jag har några gamla kompisar som är fondförvaltare, de kan investera dem så
att vi får maximal avkastning. Jag ringer dem redan i eftermiddag.
– Hur då ”maximal avkastning”? svarade Annika. På vilket sätt då? Tänkte du på vapenexport eller barnarbete eller …
– Gör dig inte löjlig, sa Thomas.
– … eller finns det något annat som är mer lukrativt? Någon riktigt jävlig fabrik där de kedjar fast arbetarna och låter dem
brinna upp om det skulle bli eldsvåda?
Thomas tog sin portfölj och började gå mot en taxi. Annika hade rusat efter honom, ville hålla honom kvar i sin famn ungefär
som hon brukade göra med Kalle.
 – Pengar uppstår inte ur tomma intet, ropade hon efter honom. Det är alltid någon som arbetar ihop dem, de pengar du tjänar
på snabba klipp har någon annan slitit för. Fattar du inte det?
– Det där är bara sentimentalt bullshit, sa Thomas, hoppade in i en bil, slog igen dörren och åkte iväg till sitt jävla jobb.
Han hade inte varit särskilt glad åt huset.
Det var bättre än lägenheten i stan, tyckte han, men han saknade den klassiska stilen.
– Som om ditt sextiotalshus ute i Vaxholm var så jävla klassiskt, hade Annika svarat.
Hon lade handen över ögonen när hon nu tänkte på deras sätt gentemot varandra.
Jag måste bli lycklig någon gång, tänkte hon. Jag måste verkligen skärpa mig.
Jag ska hitta något att göra, även om det inte innebär att jag jobbar. Jag ska vara vänlig mot grannarna och sluta fantisera om
att jag mördar Sophia Grenborg.
Hon satte sig i bilen och körde mot Vinterviksvägen.

Huset låg där på sin hörntomt så skimrande i förmiddagssolen, hennes fina hus, hennes eget hus.
Hon parkerade på gatan bara för att få möjlighet att betrakta det lite utifrån, såsom andra människor gjorde.
För att ligga just i de här kvarteren var det inte särskilt märkvärdigt, men det var påkostat och stilrent. Tomten hade tidigare
varit en allmänning som kommunen i ett anfall av budgetsanering bestämt sig för att sälja. Det fanns inga uppvuxna träd runt huset,
vilket var lite synd, men de förra ägarna hade planterat både fruktträd och små ekar, så det skulle nog bli fint om några år.
Till vänster om huset klättrade ett litet stenparti. Det låg oftast i skugga, utom på tidiga morgnar, och Annika hade funderat på
att hitta några växter som kunde trivas där. I övrigt bjöd inte tomten på några större naturupplevelser. Framför huset fanns en liten
blomrabatt som det inte var särskilt mycket med, men det verkliga sorgebarnet var gräsmattan. Den var helt sönderkörd av
hjulspår. Att grannarna hade passat på att köra över tomten när ingen bodde där, vilket gjorde Annika alldeles varm av ilska. Hon
hade ingen aning om vad hon skulle göra för att fixa den, lastbilslass med matjord? Gräsmatta på rulle? Asfaltera hela skiten?
Hon slog av tändningen och steg ur sin stadsjeep. De hade köpt sina nya bilar när pengarna kommit, hon måste tillstå att hon
var väldigt förtjust i sin.
– God morgon!
Annika snurrade runt, på vägen bakom henne kom en ung kvinna joggande. Hon hade en hund bredvid sig som följde henne
utan koppel. Kvinnan drog ner på farten och stannade till bredvid henne, hon hade pannband och munkjacka och svettades rejält.
– Så ni har flyttat in nu? sa hon och log brett.
Annika kände igen henne, det var ju kvinnan i huset snett emot. Hon med hunden, som de träffade den där gången i vintras.
– Ja, just det, sa Annika och log tillbaka, mindes sin föresats att vara trevlig mot grannarna.
– Välkomna i kvarteret. Hur trivs ni?
Annika skrattade lite generat.
– Vet inte riktigt ännu, vi har knappt hunnit packa upp …
– Jag vet, sa kvinnan. Jag flyttade in för fem år sedan och hittar fortfarande ouppackade flyttkartonger. Varför sparar man så
mycket onödigt? Om jag inte saknat de där sakerna på fem år, varför köpte jag dem en gång i tiden?
Annika var tvungen att skratta.
– Sant, sa hon, och letade i bakhuvudet. Vad hette kvinnan? Eva? Emma?
– Vill du komma in på en kopp te? sa kvinnan. Eller kaffe? Jag bor bara …
– Jag vet, sa Annika. Jag minns. Gärna lite kaffe.
Ebba, så var det. Ebba Romanova. Hon måste i alla fall ha någon form av invandrarbakgrund. Och hunden hette något
italienskt.
Annika böjde sig ner och klappade honom.
– Francesco, eller hur? sa hon.
Ebba Romanova nickade och kliade hunden bakom örat.
– Jag ska bara duscha, sa hon. Ge mig en kvart.
Hon joggade iväg längs Vinterviksvägen, stannade till vid sin grind, öppnade den och slukades av vegetationen.
Annika stod kvar ute på gatan och såg sig omkring. I vintras hade man kunnat se delar av de flesta grannhusen, men idag
doldes samtliga av häckar och lövverk. Hon bara anade Ebbas hus med dess mörka fasad, punschverandor och lusthus.
Jag undrar vad tusan jag ska göra åt gräsmattan, tänkte hon när hennes blick landade på den egna tomten.
– Vad är det här för sätt?!
Hon hoppade till av den ilskna rösten bakom sig.
En storvuxen karl med kulmage och keps stod bakom henne med händerna i sidan och stirrade överlägset och fientligt.
 – Vad? sa Annika förskräckt. Vad har jag gjort?
– Du blockerar trafiken! Det går inte att passera här om du ställer ditt åbäke mitt i gatan.
Annika tittade förbluffat på sin bil där den stod, långt ute på gatans högra sida, och lät blicken sedan flyta upp och ner längs
den tomma körbanan.
– Men här är ju inte stoppförbud, sa hon, inte ens parkeringsförbud.
Mannen tog några steg mot henne, den imponerande magen tvingade honom att gå lite hjulbent med fötterna utåt. Hans ögon
var små och djupt liggande, ansiktsfärgen drog åt rött.
– Flytta bilen! väste han. Det är p-förbud här, hur klart ska jag uttrycka mig: p-förbud!
– Förlåt, sa Annika och blinkade, jag såg ingen skylt …
– Bilen ska bort, och den ska bort nu, för så har det alltid varit härute. Det är gammal hävd.
Han knöt nävarna vid sidorna, lät fingrarna pumpa.
– Ja, ja, herregud, sa Annika.
Hon hoppade in i bilen, slog på tändningen och lät den rulla in på husets uppfart.
– Bra så? frågade hon när hon steg ut igen.
Till sin häpnad såg hon att mannen gått in på hennes gräsmatta. Han gick i hjulspåren, sparkade i jorden och försvann så
småningom in på granntomten.
Gubben i Mersan, tänkte Annika. Villaägareföreningens ordförande.

Ebba Romanova hade bytt om till svarta jeans och vit blus. Hon hade målat ögonfransarna och satt lite rosa på läpparna.
– Kom in, sa hon och öppnade dörren på vid gavel. Jag förstår att du träffat Wilhelm?
– Såg du vad han gjorde? sa Annika. Han gick över min gräsmatta och in till sin tomt.
– Jag hörde honom, sa Ebba. Han blir väldigt irriterad om man parkerar på hans gatstump. Han är född i det där huset och
anser att han äger hela kvarteret. Dessutom är han djupt rasistisk gentemot alla som inte är djursholmare sedan sju generationer
tillbaka.
Annika försökte skratta.
– Så han hatar dig också?
– Mig accepterar han, för han har fått för sig att jag är släkt med tsarfamiljen. Det är jag inte. Du ville ha kaffe? Stig in och sätt
dig medan jag gör i ordning …
Hon pekade mot ett par höga dubbeldörrar och försvann in i köket. Annika blev stående i entréhallen och såg sig omkring, lätt
lamslagen. Huset var enormt, takhöjden över tre meter. Inredningen låg, såvitt hon kunde begripa, stilmässigt inte särskilt långt
från Vinterpalatset. Alla möbler var vackra och antika, på väggarna hängde konst i tunga ramar.
Dubbeldörrarna ledde in till ett stort bibliotek, Annika steg försiktigt in på tjocka mattor. Högra väggen dominerades av en
manshög öppen spis, Annika hade bara sett något liknande i brittiska långfilmer. Sofforna gick i brunt och varmt rött, hade många
kuddar med blandade mönster och av olika material. Inbyggda bokhyllor av något exotiskt och förmodligen numera bojkottat
träslag täckte väggarna, böckerna var rikliga och moderna. Hennes blick fastnade på Vem är det som bestämmer i ditt liv? av
Åsa Nilsonne, den var bra, den hade hon själv läst.
Där fanns romaner och deckare och en del facklitteratur på engelska, en hel hylla bestod av ryska romaner, på ryska. Många
av dem var läderinbundna, Annika lät fingret löpa längs ryggarnas kyrilliska bokstäver.
– Mjölk eller socker? ropade Ebba från köket.
– Gärna lite mjölk, ropade Annika tillbaka.
Rummet hade en enda tavla, en ganska liten och mörk målning som hängde i ett glasskåp på bortre långväggen. Annika ställde
sig framför den och kisade lite.
Oljefärgen verkade gammal, ett knappt urskiljbart mönster av sprickor löpte över duken. Motivet föreställde en allvarlig ung
kvinna med oändligt sorgsen blick. Hon såg sig över axeln och tittade betraktaren rakt i ögonen. Läpparna var lite åtskilda, hon
var inte mer än ett barn.
– Vem är hon? frågade Annika när Ebba kom upp bakom henne med en kaffemugg i vardera hand.
– Beatrice Cenci, sa Ebba och tittade upp på tavlan. Hon avrättades i Rom den 11 september 1599. Halshuggning.
Hon räckte ena muggen till Annika.
– Lite mjölk, inget socker …
Annika tog emot kaffet utan att ta blicken från barnkvinnans ansikte.
– Tack. Vad hade hon gjort?
Ebba satte sig ner i soffan och drog upp fötterna under sig.
 – Hon mördade sin far. Påven Clement den åttonde dömde henne till döden. Konstverket är antikt, det här är naturligtvis ingen
idealmiljö att förvara den i, men om du tittar noga ser du att skåpet har sensorer och termostater för temperatur och luftfuktighet.
– Du har ett fantastiskt hus, sa Annika och satte sig i soffan mitt emot Ebba. Bor du här ensam?
Kvinnan blåste på sitt kaffe och drack försiktigt.
– Med Francesco, sa hon. Tycker du det är vulgärt?
Annika var nära att sätta kaffet i halsen.
– Inte alls, bara … annorlunda. Tidigare har jag bara sett sådana här rum på film.
Ebba log lite.
– Många av möblerna är ärvda, sa hon. De var min mammas. Hon är död nu. Alzheimer.
– Så tråkigt, mumlade Annika. Hände det nyligen?
– Fem år sedan, precis innan jag köpte huset. Hon skulle ha tyckt om det. Jag blev rik strax innan hon dog.
Annika drack sitt kaffe och visste inte vad hon skulle säga. Jaha, du blev rik, ja, själv har jag också blivit rik, var det sådant
man satt och sa på kafferepen härute i förorten?
– Jag sålde ett företag, fortsatte Ebba. Eller rättare sagt så blev jag utkastad ur ett företag som jag varit med och startat. Därför
fick jag plötsligt en massa pengar jag inte räknat med, åtminstone inte just då … men berätta, vad gör du till vardags? Du har barn
förstår jag?
Annika ställde ner sin kaffemugg på ett utsirat bord med vit marmorskiva, så märkligt det kändes att sitta här. Så annorlunda
det kunde vara att vara granne på olika platser.
– Två, sa hon, Kalle och Ellen. Sex och fyra år. Vi har bott inne i stan länge men tyckte det var bäst att flytta nu, innan barnen
har börjat skolan. Jag är journalist, min man jobbar på justitiedepartementet …
Hon tystnade och hejdade sig, tyckte själv att hon lät mallig. Det räckte med att Thomas gick omkring och skröt för alla
människor om sitt fina jobb.
– Vad var det för ett bolag du hade? skyndade hon sig i stället att fråga.
– Ett biotecföretag, svarade Ebba. Jag är medicinare i grunden och började forska efter min läkarexamen. Under
doktorandstudierna upptäckte jag en helt ny typ av adjuvanter, det är ett ämne som förstärker effekten av vacciner, och när jag
kombinerade det med något som kallas vacciniavektorer fick jag sensationella resultat. Jag hade patentet klart när jag
disputerade.
– Wow, sa Annika som inte hittade något mer begåvat att säga.
– Min dåvarande fästman gick på Handels på den tiden, det var hans idé att vi skulle starta det här bolaget, ADVA Bio hette
det, hört talas om det?
Annika skakade på huvudet.
– Det här var precis när sars hade börjat härja och de första människorna i Sydostasien drabbats av fågelinfluensan, så allt som
hade med vaccin att göra var glödhett, fortsatte Ebba. Min fästman och hans kompis hoppade av sina ekonomistudier och satte
igång att förhandla med olika multinationella bolagsjättar om rättigheterna till patentet. Första budet var på 10 miljoner dollar, det
andra på 50. Där någonstans insåg killarna att jag inte behövdes längre. Jag tillförde inte bolaget något substantiellt värde, som de
uttryckte saken. Vid det laget var företaget värderat till 75 miljoner dollar, alltså över en halv miljard i svenska pengar. De köpte
ut mig för 185 miljoner kronor.
Annika var tvungen att luta sig tillbaka mot soffans ryggstöd. Här hade hon gått och tyckt att hon själv var rik.
– Ville du bli utköpt? frågade hon.
Ebba log lite.
– Jag hade inte särskilt mycket att välja på, sa hon, men så här i efterhand är jag inte så ledsen för det. Veckan efter att jag fått
mina pengar åkte mina före detta kollegor till USA för att slutförhandla och skriva kontrakt med ett multinationellt
läkemedelsföretag, Xarna heter det. Första kvällen drack de så mycket champagne att min fästman, eller rättare sagt min ex-
fästman, somnade i en soffa i företagets direktionsvåning, och det var ju ingen större fara med den saken. Problemet var att den
andre killen inte somnade, utan satt och pratade med forskarna och företagsledningen och briljerade med patentet och hur min
upptäckt fungerade tills han i praktiken förklarat hur man skulle bära sig åt för att komma runt det. Dagen därpå blev de
utkastade från företaget utan ett öre.
– Det är inte sant, sa Annika.
Ebba ryckte lite på axlarna.
– Det stora företaget använde sig sedan av en alternativ metod och uppnådde samma resultat som jag, vilket gjorde ADVA Bio
och mitt patent mer eller mindre värdelöst. ADVA Bio gick i konkurs med en kvarts miljard i skulder.
– Herregud, sa Annika.
– Den enda sanna glädjen, sa Ebba och log igen. Vill du ha mer kaffe?
 – Ja tack, sa Annika och Ebba reste sig och tog båda muggarna med sig ut i köket.
Annika satt kvar i den stora soffan med ett lätt tjut i ena örat och en odefinierbar känsla av att vara mörbultad. Varför berättar
man en sådan historia det allra första man gör? Det var inte första gången Ebba drog den heller, den saken var alldeles klar, men
varför så omedelbart?
Hela händelseförloppet måste fortfarande ligga väldigt långt fram i hennes medvetande, insåg Annika. Den måste vara något
hon tänkte på varje dag, ett obearbetat trauma som rullade och rullade i hennes hjärna så snart hon slappnade av, när hon
joggade kanske, eller duschade.
Så viktigt det är, tänkte Annika, att ha en mening och en plats.
Ebba kom in med mera kaffe och ett fat med frukt, de rosa läpparna log.
– Så vad sysslar du med idag? frågade Annika när värdinnan slagit sig ner i soffan och granskade fruktfatet.
– Forskar kring cellernas signalvägar, sa Ebba och tog ett äpple. Jag har donerat femton miljoner till KI för ett
forskningsprojekt om uppkomsten till Alzheimers sjukdom, med ett villkor, att jag är forskningsledare. Vi är ett litet team som har
hållit på i tre år nu.
– Oj, sa Annika. Har ni kommit fram till någonting?
– Att det blir obalans i hjärnan på patienten, sa Ebba och bet försiktigt i äpplet. Av någon anledning blir det för mycket
fosfatgrupper på proteinerna i hjärnan på de här människorna, och det gör att proteinerna börjar klumpa ihop sig inne i cellerna,
bilda tangler, och det är en av inledningarna till sjukdomsförloppet. Vi försöker ta reda på vad som utlöser obalansen, och hur
man kan hejda eller förhindra den.
– Så fantastiskt om ni kunde lyckas, sa Annika.
– Inte sant, sa Ebba. Har du sett någon tyna bort i Alzheimer? Det är förfärligt. Mamma talade sju språk, förutom ryska som
var hennes modersmål. Hon förlorade dem allesammans, tillsammans med tidsuppfattning och lokalsinne och allt annat som gör
någon till människa. Jag hoppas vi kan hitta någon sten i bygget att förhindra det.
– Det låter ganska långt bort från det du höll på med tidigare, sa Annika.
– Inte så långt som man kan tro, sa Ebba. Alzheimer kanske bryter ut på grund av en inflammation, det är en teori. Vi vet att
immunsystemets interleukiner har med saken att göra, signalvägarna i cellerna är gemensamma …
Hon tystnade igen och tittade bort.
– Är Alzheimer ärftligt? frågade Annika.
– Bara till fem procent, så de flesta fallen beror på något annat. Målet är förstås att hitta ett vaccin i förebyggande syfte, att
tillföra kroppen ett ämne som håller koll så att proteinet inte börjar klumpa ihop sig och ingen obalans uppstår.
– Kommer ni att lyckas?
Hon ryckte på axlarna.
– Antingen vi eller någon annan. Det finns massvis med pengar att tjäna för den som kommer först. Två andra
forskningsuppdrag tangerar detta, enbart på KI.
– Det har blivit rätt vanligt med uppdragsforskning? frågade Annika och noterade att Ebba inte svarat på hennes fråga, om de
kommit fram till något.
– Väldigt vanligt, sa Ebba. Flera projekt bara på min institution är beställningsjobb utifrån. Det största fick vi i vintras, ett
läkemedelsföretag från USA som vill ha fram vaccin mot ett framtida supervirus.
– Ditt gamla bord alltså? sa Annika.
Ebba torkade sig i mungiporna med en ljusblå servett, Annika såg att det kom lite läppstift på pappret.
– Ja, sa Ebba, på sätt och vis. De vill förstå mekanismerna kring hur viruset muterar för att kontrollera det.
– Medi-Tec, sa Annika.
Ebba höjde på ögonbrynen.
– Det är ett jättestort företag som forskar på massor av områden. Känner du till det?
– Jag var på presskonferensen, sa Annika. Vd-n var där och presenterade uppdraget, han var svensk.
– Bernhard Thorell, sa Ebba och Annika nickade instämmande, ja just det, så hette han.
– Ganska ung, sa Annika. Ganska snygg.
– Ganska obehaglig, sa Ebba. Jag vet inte vad det är, men jag litar inte på honom. Intervjuade du honom på presskonferensen?
Annika skrattade lite sorgset.
– Jag har inte intervjuat någon alls det senaste halvåret. Jag sitter i frysboxen på jobbet och går hemma med full lön. Jag har ett
möte med chefredaktören i morgon, får se om han försöker köpa ut mig.
Ebba lade huvudet lite på sned och såg granskande på henne.
– Vill du bli av med ditt arbete? frågade hon.
 – Jag vet inte, sa Annika och såg ner på sina händer. Jag har också fått lite pengar och behöver inte jobba, inte just nu i alla fall,
men jag vet inte …
– Tänk dig för, sa Ebba, innan du låter dig köpas. Det kan vara svårt att komma över känslan att inte behövas.
Jo, tänkte Annika, jag har förstått det.
– Fast jag skulle gärna göra något annat ett tag, sa hon högt. Kanske studera, eller starta en firma och börja frilansa.
– Det är alltid bra att ha valmöjligheter, sa Ebba. Var arbetar du?
Det är lika bra att lägga korten på bordet, tänkte Annika. Antingen köper hon mig eller inte.
– Tidningen Kvällspressen, sa hon. Skriver nästan bara om brott och straff. Ibland har jag varierat med lite mygel, politiska
skandaler och andra våldsamheter. Fast nu senast bevakade jag faktiskt Nobelfesten, vilket var lite ovanligt.
– Det är därifrån jag känner igen dig, sa Ebba. Jag läser alltid kvällstidningar, är uppvuxen med dem. Mamma älskade
boulevardpress, hon tyckte om att den var så respektlös. Hon var uppvuxen med Pravda, ser du, flydde som tjugoåring.
– Hur? frågade Annika.
– Hon sprang över gränsen till finska Karelen. Gränsvakterna sköt efter henne, men hon tror att de undvek att träffa henne.
Sådan var mamma, hon trodde alltid det bästa om människor … Trivs du med ditt jobb?
– Ibland, sa Annika sanningsenligt.
– Du har inte funderat på att skriva om den akademiska världen? sa Ebba. Förstås om själva forskningen, men det behövs
också mer kritisk bevakning av själva institutionerna, pengarna och metoderna.
– Hur tänkte du då? frågade Annika och märkte att hon blev intresserad.
– Det finns folk som gör nästan vad som helst för att ta sig fram, sa Ebba och hennes blick mörknade. De spionerar på andra,
stjäl deras provresultat, publicerar deras upptäckter. På vissa institutioner har det gått så långt att alla låser in allt sitt material så
snart de går ut ur rummet.
– Otroligt, sa Annika.
– Egentligen inte, sa Ebba. Så oerhört mycket står på spel. Ta bara det här uppdraget vi fick i vintras, tre kvarts miljard kronor
och det ger inget eko alls i medierna.
– Jag fick intrycket att det inte var så där vansinnigt mycket pengar i sammanhanget, sa Annika.
– Det är riktigt, sa Ebba, och det är precis det jag menar. Du skulle nog hitta artikeluppslag om du granskade forskarvärlden.
– Det är ingen dum idé, sa Annika och tittade på klockan. Jag ska fundera på det.
– Säg bara till om du vill ha hjälp med något, sa Ebba och reste sig ur soffan. Jag ska åka in till labbet i eftermiddag, du kanske
vill följa med och titta någon gång?
Annika tog sin kaffemugg och ställde sig också upp.
– Gärna det, sa hon. Tack för gott kaffe …
De gick ut i köket, ett jättelikt lantkök med enorma väggfasta skåp och ett stort slagbord i mitten.
– Jag kan ta den, sa Ebba och gick med muggarna bort mot en integrerad diskmaskin.
Hon stannade halvvägs och vände sig om mot Annika.
– Men du, sa hon, om du var på Nobelfesten, såg du något av det som hände där?
Annika strök sig över pannan med ena handflatan.
– Caroline von Behring såg på mig när hon dog, sa hon. Jag drömmer om henne flera gånger i veckan, det börjar bli ganska
obehagligt.
Ebba vände sig bort och ställde ner muggarna i diskmaskinen.

Anders Schyman stod vid glasväggen och tittade ut över redaktionen.

Faktum var att han föredrog sitt nya, anspråkslösa kontor på praktiskt taget alla punkter jämfört med det gamla vräkiga
hörnrummet med utsikt mot ryska ambassaden. Det allra bästa var detta, tillgången till redaktionslandskapet, människorna som
kom och gick, datorernas blåa sken under mörka nätter, bilden av något pulserande som i bästa fall var verkligheten, eller i varje
fall kommersiellt gångbart.
Det enda han egentligen saknade var soldaten i vaktkuren intill ambassadgrindarna.
Men gubbtjyven kan inte vara annat än nöjd, tänkte chefredaktören när han fick se styrelseordförande Herman Wennergren
komma klivande över redaktionsgolvet.
– Det känns onekligen lite trångt, sa Wennergren när Schyman öppnat dörren till sitt krypin. Schyman visste inte om
styrelseordföranden syftade på redaktionen, kontoret eller sin egen styva seglarkavaj.
– Vi får nog gå och sätta oss ute i kafeterian, sa Anders Schyman. Jag har inga besöksstolar längre. Men låt mig hänga upp din
rock här så länge …
 – Hrm, sa Herman Wennergren och gav chefredaktören sin scarf och sitt ytterplagg. Jag har förstått att man inte vilat på hanen
häruppe.
Ordföranden såg ut som om han inte var alldeles nöjd med tidningens höga förändringstakt.
– Vi har dragit igång försöksalternativ med både tv och radio, sa Schyman. Webben är fullt utbyggd. Vi tyckte det kändes
angeläget att få igång fungerande verksamheter så snabbt som möjligt för att ge styrelsen någon form av underlag att ta ställning
till.
Jag talar i pluralis majestatis, tänkte Schyman och bestämde sig för att fortsätta med det.
– Så din iver innebär på intet sätt att du försöker föregripa styrelsens beslut? undrade Wennergren surt. Det är väldigt mycket
svårare att säga nej till någonting som redan existerar och fungerar.
Schyman tog upp en mapp med ritningar och olika dokument.
– Jag måste tillstå, sa han, att hela omflyttningen har gått lättare än någon kunnat ana. Eftersom utrymmet krympte för alla
avdelningar, inklusive ledare och redaktionsledning, så hade varken facket eller personalgrupperna så mycket att invända.
– Den svenska mentaliteten, konstaterade Wennergren. Om alla blir utan så är det rättvist.
– Exakt, sa Schyman, gick ut ur rummet och ledde styrelseordföranden till höger och genom en liten korridor. Om jag bara får
visa, så kan du se att hela sportredaktionen ryms i mitt gamla rum …
De stannade utanför den öppna dörren in till chefredaktörens gamla domäner, styrelseordföranden sträckte på nacken och
kikade in.
– Förbluffande, sa han, att man kan tränga in så många datorer på sådan liten yta.
– Och det fungerar riktigt bra, sa Anders Schyman och gick vidare. Här till vänster har vi utrymt alla enskilda rum och i stället
installerat hela marknadsavdelningen. Det har fått oväntat positiva spinnoff-effekter, framför allt i samarbetet mellan marknad och
annons.
– Vad användes de här kontoren till tidigare?
– Dagreportrarna, sa Anders Schyman. Vi utrustade dem med bärbara datorer och uppmuntrade dem att jobba hemifrån så
mycket som möjligt. Alla är jättenöjda.
– Hrm, sa Herman Wennergren. Personligen anser jag att man ska ha uppsikt över personalen.
Spiken kom gående bortifrån nyhetsdesken och såg angelägen ut.
– JO-rapporten om vad som gick snett med säkerheten på Nobelfesten kommer imorgon, sa han. Vem ska vi sätta på att
försöka få loss den redan idag?
Schyman blev oerhört irriterad över avbrottet, och ännu argare när han märkte att han inte kunde dölja det.
– Sätt vem du vill på det, sa han, det spelar väl ingen roll.
– Jag snackade med några av grabbarna på webben, sa Spiken, de visste inte vad justitieombudsmannen var.
Chefredaktören undvek att se på styrelseordföranden och önskade Spiken dit pepparn växer.
– Lös det, sa han och vände sig mot Herman Wennergren. Där borta, sa han och pekade, låg den gamla nöjesredaktionen. Där
rymdes både analysen och annonsavdelningen. Lönekontoret ser man inte härifrån, det lade vi till vänster inne i hörnet. Vi har
byggt om fikarummet till tv-studio och materialförrådet till kontrollrum. Faktum är att vi har lyckats klämma in nästan hela
etermediesatsningen i utrymmen som knappt användes tidigare …
Herman Wennergren vände sig mot chefredaktören med något litet ansträngt i blicken.
– Uppriktigt sagt, sa han, är jag inte särskilt intresserad av lokalfrågor. Varför fanns det ingen redaktör som kunde lösa
problemet med rapporten från justitieombudsmannen?
Anders Schyman kände ett behov att harkla sig men undantryckte reflexen.
– Om jag får besvära …
Han höll ut armen och visade vägen till den nybyggda kafeterian, ett litet utrymme intill hissen med en kaffebryggare och en
smörgåsautomat. Där satt några medarbetare i ena hörnet och talade i var sin mobiltelefon, Schyman hämtade kaffe till sig själv
och ordföranden, ställde dem på ett litet vingligt cafébord. Han plockade upp sin mapp med papper och avtal och bläddrade lite
bland bladen.
– Just nu håller jag på att förhandla med flera olika kommersiella radiokanaler om att göra radionyheter och kanske några
talkshows. Webben har byggts ut så att allt som sänds i etermedierna också läggs ut på nätet. Här finns den riktiga potentialen i
förlängningen: tv via bredband.
Herman Wennergren tog av sig glasögonen.
– Men inga redaktörer som har kunskap nog att ringa justitieombudsmannen?
– Det digitala tv-nätet kommer att integreras med internet, sa Anders Schyman och låtsades inte om Wennergrens kommentar.
Det är bara en tidsfråga, och kommer att beröra alla aktörer på marknaden. Hur kommer regeringen att tackla den totala frihet
det innebär för marknadens aktörer? Vad innebär det för granskningsnämnden? För reklamskatten? Det tål att funderas på. Men
vårt unika koncept är fortfarande inriktningen, det hittills outnyttjade medieutrymmet, det vill säga tabloida nyheter i tv.
Styrelseordföranden satte på sig glasögonen och tänkte efter några sekunder.
– Rent konkret, sa han, vad talar vi om? Direktsändning av sådana där amerikanska biljakter?
– Biljakter, givetvis, bekräftade Schyman. Personliga intervjuer, smygfilmade makthavare, skandaler och olyckor.
Naturkatastrofer och bränder, barn som gråter i varje sändning, politiker som gömmer sig, kändisar som är otrogna. Avslöjande
reportage bakom kulisserna på stora galor och melodifestivaler, sådant är givet. Men jag menar fortfarande att det personliga
tilltalet är det unika i vår satsning. Människor som talar ut och ger oss sin personliga erfarenhet av små och stora händelser.
– Jaja, sa Wennergren och suckade. Jag kan redan höra invändningarna från ägarfamiljen. Mer slaskjournalistik är inte vad de
önskar sig mest av allt just nu.
– Nej, sa Anders Schyman. De önskar sig åtminstone hundra nya miljoner som kan täcka upp för jättefiaskot som stavas Fina
Morgontidningen.
– Åja, sa styrelseordföranden. Var så lagom stor i orden. Som du kanske inser så återfinns du inte på familjens lista över årets
mest uppskattade.
– Det har framgått, sa Schyman kort och önskade genast att hans bitterhet inte varit fullt så tydlig.
Herman Wennergren tog av sig glasögonen igen och lutade sig framåt, Schyman kunde tydligt se porerna på hans näsa.
– Jag förstår ditt bryderi, väste han, med den där människan som skrev om TV Scandinavia. Jag har förklarat för familjen att
du inte hade så mycket att välja på. Hade du sagt nej hade hon gått någon annanstans. Nu kunde vi i alla fall styra
publiceringsprocessen och hävda att vi har högt i tak.
Han lutade sig tillbaka, det knakade lite i hans kavaj.
– Vad har hon blivit av, förresten? Jag ser inte hennes namn i tidningen längre.
– Hon har tjänstledigt, sa Schyman och undvek att nämna detaljer som lön och villkor.
– Utmärkt, sa Wennergren och reste sig från stolen. Finns det anledning att hoppas att det fortsätter på det sättet?
Om inte Schyman vetat bättre skulle han ha trott att Herman Wennergren log, men det måste ha varit en synvilla. Herman
Wennergren log aldrig.
– Jag kommer att hantera den där frågan, sa Anders Schyman.
– Och hitta någon som kan ringa JO, sa Herman Wennergren.

Annika stod i köket och skalade potatis när hon hörde ytterdörren gå upp och stängas.
– Hallå, sa hon över axeln.
Inget svar.
Hon lade ner potatisskalaren i diskhon och lyssnade mot entrén.
– Thomas, sa hon lite högre. Är det du?
Fortfarande inget svar.
Hon vände sig om och tog några steg mot ytterdörren, plötsligt ängslig.
– Vem är det? sa hon. Hallå?
Dörren till klädkammaren under trappan stod halvöppen, det rasslade av galgar därinne. Annika sprang fram och slet upp
dörren helt, och där inne satt en blond kvinna på huk och letade efter någonting på golvet.
Det tog ett par sekunder innan Annika fattade att det var Anne Snapphane. Annika skrattade lättat och kände axlarna slappna
av.
– Herre hjälp, sa hon, vad du skrämde mig. Vad håller du på med?
Anne tittade upp på henne.
– Hallå i torpet, sa hon. Jag tänkte jag skulle hämta mina skor som du lånade, innan jag glömmer bort dem. Har du dem här
eller i ditt sovrum?
– Stilettklackarna? sa Annika förvånat. Men de fick du ju igen när du skulle på Crazy Horse.
Det måste ha varit över ett halvår sedan, tänkte Annika, på den tiden Anne fortfarande drack.
Anne stannade upp och tänkte.
– Ja, just fan, sa hon, det har du rätt i. De gick sönder den där kvällen så jag kastade dem, så var det ju. Crazy Horse är ett
riktigt skitställe. Gå inte dit.
Hon reste sig upp och borstade av sig lite osynligt damm.
– Kan jag låna de här i stället? sa hon och höll upp Annikas nyinköpta cowboyboots från NK.
Annika kände sitt leende dö bort.
– Jag har faktiskt inte hunnit ha dem, sa hon.
 – Jamen strunta i det då, sa Anne och släppte stövlarna i golvet.
– Nej, nej, sa Annika, ta dem du, jag behöver dem inte när jag bara går här hemma …
Anne tittade på henne några sekunder, böjde sig sedan och tog upp stövlarna igen.
– Himla schysst, sa hon och log. Du vet, jag måste ju byta kläder mellan föredragen, jag kan ju inte stå på scen efter scen och
se exakt likadan ut, då blir jag ju en visa i medierna.
Hon tittade beundrande på stövlarna.
– De här är verkligen jättesnygga. Vilken tur att vi har samma storlek.
– Vill du äta middag med oss? frågade Annika och gick tillbaka till diskbänken. Jag tänkte steka entrecote och göra
potatisgratäng och vitlöksbröd.
– Du har inte anammat GI-metoden, konstaterade Anne och gick en runda i den öppna yta som utgjorde husets entréplan, där
kök, matsal och vardagsrum gick i ett.
– Vill du ha? frågade Annika igen.
– Nej tack, sa Anne. Jag försöker käka lite hälsosamt, måste gå ner i vikt. Min talarförmedling vill plåta mig för att trycka upp
nya affischer på mig, och kameran lägger på fem kilo, visste du det?
– Hur kan den göra det? undrade Annika och plockade fram sin hushållsassistent för att snabbt skiva potatisen. I sådana fall
måste det ju vara något fel på linsen, att den inte återger perspektiven korrekt eller något. Kan du räcka mig grädden?
– Det är orättvist, sa Anne Snapphane, att du kan vara så smal fast du äter sådant här varenda dag. Var har du
terroristbekämparen?
– På slagfältet så klart, sa Annika. Jag trodde det var han som kom nu … Var är Miranda? Är hon hos Mehmet?
Anne Snapphane kastade en blick runt omkring sig, kanske för att kolla att barnen inte var i närheten, och gick sedan fram till
Annika.
– Du har inte hört något från Sophia Grenborg? frågade hon lågt.
Annika stoppade röret till assistenten fullt med potatis och vred på strömbrytaren.
– Varför skulle jag ha gjort det? skrek hon över dånet från apparaten.
Anne tog en rå potatis, bet i den och ryckte på axlarna.
– Eller så kanske det är någon annan, skrek hon. Har de en gång börjat så brukar de ju fortsätta …
Potatisen i röret var strimlad och låg i behållarens botten, Annika stängde av maskinen och hällde potatisen i en långpanna.
Tystnaden ekade medan hon saltade och svartpepprade, fördelade skivad lök och hackad vitlök över potatisen, täckte
alltsammans med riven ost och hällde över grädden.
– Jag är bara rädd att du ska bli sviken igen, sa Anne tyst. Hur är det med änglarna förresten? Har du varit och pratat med
någon om dem?
– Änglarna? sa Annika och ställde in långpannan i ugnen.
– Du borde gå i terapi, sa Anne Snapphane. Tro mig, det gör underverk. Jag har lärt mig se världen på ett helt nytt sätt, jag
förstår mina egna inkörda handlingsmönster mycket tydligare. Kan du inte sätta dig en stund? Du har inte sagt vad du tycker om
föredraget?
Annika sköljde av sig om händerna, torkade sig på en kökshandduk och gick och satte sig i ena soffan.
– Jag har bara snabbläst ditt nya utkast, sa hon. Jag vet att jag har lovat, men den senaste veckan har det varit så mycket med
inskolningen …
Anne slog ut med händerna i en uppgiven gest.
– Jag vet, sa Annika, jag har lovat och jag ska hjälpa dig att skriva det, men jag visste inte att du skulle komma ut just idag.
– Men vad tycker du då, om det jag har skrivit?
Annika såg ut över köket och kände sig obekväm.
– Jag tycker det är bra, sa hon, men det är väldigt likt ditt tidigare föredrag.
– Jag visste det! sa Anne triumferande. De bara gnäller på den där jävla agenturen.
– Men de tyckte väl att du skulle göra något helt nytt? sa Annika. Så att du får fler påhugg? I så fall tror jag att du måste börja
om från början. Välja något annat att prata om, och du har ju massor av erfarenheter …
Anne stirrade på Annika.
– Vadå fler påhugg? Tror du inte jag är efterfrågad?
– Jo, sa Annika, det är inte det, men det var väl agenturen som tyckte att …
– Så nu ska du också börja! Det hade varit kul om någon var på min sida någon gång.
– Jag kan komma hem till dig i nästa vecka så gör vi det tillsammans, sa Annika snabbt. När har du tid?
 Anne såg fundersam ut några sekunder.
– Jag har jättetjockt nästa vecka, sa hon. Det skulle vara tisdag eftermiddag i så fall.
– Okey, sa Annika. Då kommer jag hem till dig. Hur är det annars då? Hur trivs du i huset?
Anne himlade med ögonen.
– Det var stämma i bostadsrättsföreningen i går kväll, sa hon. Vin och snittar och skit. Vi valde en ny ordförande, von
Dumskalle på tre trappor som kammar sig med fläskkotletter och går omkring med sidenkravatt. Svansföringen på folk i det där
huset kan driva en till vansinne. Det måste vara nästan lika jävligt som här ute.
Annika kände nacken styvna.
– Jag var inne och fikade hos grannen tvärs över gatan i morse, sa hon. En tjej i vår ålder, hade sålt sitt biotecföretag för
massvis med miljoner och forskar nu om Alzheimer på KI …
– Men Gud så himla trevligt, sa Anne. Då kan ni ju sitta här ute och jämföra era bankkonton. Så snällt av er att vi
rännstensmänniskor från innerstan kan få komma ut och andas lite frisk luft härute emellanåt.
Hon skrattade högt och glatt, Annika svalde hårt.
– Jag måste göra maten klar, sa hon och reste sig.
– Har du en kasse? undrade Anne och tog upp stövlarna i famnen.
Annika gick bort till diskbänken, öppnade en låda och drog fram en plastpåse.
– Nordéns Ica Djursholm, läste Anne på kassen. Men vad är det som har hänt, Ankan? Har du svikit kooperationen efter alla
dessa år?
Annika vände sig om mot Anne, lutade sig mot diskbänken och lade armarna i kors.
– Varför är du så taskig? sa hon tyst och Anne lät skrattet ebba ut.
– Taskig? sa Anne förvånat. Vad menar du med det? Man måste väl kunna vara uppriktig i en vänskapsrelation. Det är något
jag lär ut under mina föredrag, vikten av självkritik och att inte alltid ställa sig själv i centrum.
Annika kände hur hon blev alldeles varm i ansiktet.
– Det var inte så jag menade, sa hon. Jag skulle gärna ha bott kvar i stan, men det här var det bästa för barnen, innan de börjar
skolan …
– Jag tycker du ska stå för ditt val, sa Anne. Du var ju inte tvungen att flytta just till kommunen med flest miljonärer och landets
lägsta skattesats. Gjorde du det här för någon annan eller var det egentligen dina egna behov du tillfredsställde?
Annika öppnade munnen för att svara men hittade inga ord.
Ögonblicket därpå började ringsignalen vid ytterdörren att skrälla.
– Flytta bilen! sa en mansröst ilsket utanför dörren. Det är förbjudet att parkera på gatan, ska det vara så svårt att förstå?
– Åh nej, sa Annika förskräckt. Var parkerade du någonstans?
Anne Snapphane spärrade upp ögonen och slog ut med armarna.
– Här utanför bara, hurså?
– Vår gata är ingen allmän p-plats, skrek Wilhelm Hopkins. Öppna!
– Snälla, sa Annika andlöst, kan du inte skynda dig och köra undan bilen? Det är grannen, han blir så himla arg om man
blockerar gatan.
– Men jag blockerar inte alls, sa Anne storögt. Jag har parkerat jättenära kanten …
Dörrklockan skrällde ihållande, mannen höll in den hela tiden. Annika sprang fram mot ytterdörren och slet upp den.
Wilhelm Hopkins kroppshydda fyllde nästan hela dörrhålet.
– Om det här fortsätter kommer jag att ringa polisen! dånade han.
– Det är min kompis, sa Annika. Hon ska åka nu.
– Herre Jesus Kristus, sa Anne, trängde sig förbi Annika och kastade en föraktfull blick på mannen. Hur står du ut härute?
Hon slet till sig kassen med Annikas nya cowboystövlar som fastnat i dörren och marscherade iväg mot sin bil.
Gubben tog två steg in i Annikas entré.
– Jag ber så mycket om ursäkt, sa Annika och backade. Det var min kompis, hon visste inte …
– Det är sådana som du, sa mannen hest. Jag vet precis vad du är för en sort.
Annika blinkade.
– Vad …?
– Du är en sådan som kommer hit för att förändra. Ni vill förändra, och sådant tycker vi inte om här. Vi tycker inte om det.
Mannen stirrade på henne i några långa sekunder.
Sedan vände han sig om och gick ut genom dörren och över den sönderkörda gräsmattan och bort mot sitt hus.
Ämne: Den största rädslan
Till: Andrietta Ahlsell

Så övergiven han är, så rastlös och utlämnad! Ett decennium före sin bortgång skriver Alfred Nobel till Sofie Hess:
När man vid 54 års ålder är lämnad ensam i världen och en avlönad betjänt är den ende som visar någon vänlighet,
då kommer de dystraste tankarna …
Hans största rädsla är inte döden, utan den ensamma vandringen dit: att ligga bortglömd på dödsbädden.
Och han bekymrar sig för sin begravning, vad som ska hända sedan. Han vill absolut inte grävas ner i jorden!
Till sin bror Robert skriver han:
Även förbränning tyckes mig vara för långsam. Jag vill bli doppad i het svavelsyra. Då är hela bestyret gjort på en
minut … Han har vänner, jodå, fast de är ofta hans anställda. Han har släktingar, javisst, men de arbetar också i hans bolag.
Sofie Hess har gift sig med en ryttmästare Kapy von Kapivar (nu skriver både hon och maken och ber om mera kontanter).
Två vänner har han i England, Frederic Abel och James Dewar. De arbetar i hans engelska bolag och Alfred är generös, han
ger dem grundligt betalt.
Men så underrättas han om ett nytt patent, någon har i England registrerat en uppfinning som är identisk med hans egen
ballistit:
Någon har stulit hans arbete.
Det är Frederic Abel och James Dewar.
Alfred vägrar tro att det är sant! Han vägrar! Och han vägrar processa mot dem, inte mot sina vänner, men han har inget val.
Processen mal på i åratal och den slutar med att Alfred förlorar.
Då har han bara året kvar att leva.
Den 7 december år 1896 sitter han vid skrivbordet i sin villa i italienska San Remo och skriver brev, alltid dessa brev! Nu
kommenterar han en sändning krutprover från Bofors, de äro särdeles vackra, och då händer det, då händer det, han sjunker
ihop, han sjunker ihop.
Ingen av hans vänner finns i närheten, inga släktingar eller medarbetare. Tjänstefolk bär upp honom till sovrummet, en italiensk
läkare konstaterar en kraftig hjärnblödning.
Alfred försöker prata. Han talar med sin betjänt men minnet är skadat: han, kosmopoliten som uttryckt sig obehindrat på
ryska, franska, engelska, tyska, minns nu bara sin barndoms svenska.
Han lever tre dagar till.
Tre dagar ligger han förlamad i sin säng och försöker berätta.
Ett ord förstår tjänstefolket, ett enda – telegram.
Så de skickar bud efter medarbetarna långt borta i Sverige men de hinner inte fram.
Och så dör han, klockan två på natten mot den 10 december, på exakt det sätt han fruktat mest: helt ensam, utan någon som
förstår hans sista ord.
 TORSDAG 27 MAJ

DET HÄLLREGNADE. Annika blev stående under ett cykelskydd på dagisgården och stirrade in i väggen av vatten runt omkring sig.
Bilen stod ute på gatan tio meter bort, en hel ocean låg emellan.
Jag orkar inte, tänkte hon. Det går inte mer nu.
Det slet och värkte i hennes bröstkorg, malde och sved. Hon drog rosslande efter andan, lade handen mot bröstkorgen och
försökte massera bort trycket därinne.
Barnen var trygga och torra, de satt i ring på golvet just nu under sina respektive morgonsamlingar, det fanns människor runt
omkring dem som hade ansvar för dem och brydde sig om dem, de hade jämnåriga som sökte deras uppmärksamhet.
Jag kan inte stå här längre, tänkte hon. Alla kommer att titta och undra, tro att det är något fel på mig som står här och
snörvlar, och hur drabbar det mina barn? Titta där på den konstiga tanten som står under taket till cykelstället och glor, är det
Kalle och Ellens mamma? Kalle, varför har du en sådan konstig mamma? Varför står hon där, Ellen? Har hon inget jobb?
Jodå, tänkte Annika, hon har ett jobb men hon får inte åka dit, för de vill inte ha henne där.
Med ens blev det för jobbigt att ens stå upp. Hon sjönk ner och satte sig på cykelstället. Regnet studsade på marken och
blötte henne om baken.
Flytten hade hållit henne uppe, nu var den överstökad och livet hade tagit över: rutinerna, väntan, tålamodet, markservicen.
Hon stirrade in i regnet och ville gråta.
Jag måste hitta något annat att göra, tänkte hon. Jag måste ha en mening med mitt liv.
Barnen då?
Hon ryggade tillbaka, träffad av sin egen nonchalans. Hur egocentrerad kunde en trettiotreåring vara?
Jag har ansvar, tänkte hon. Allting hänger på mig, jag måste orka.
Det pep till i hennes väska, signalerade att hon fått ett sms.
Hon rev upp mobiltelefonen ur bagens djup, tryckte på läs.
Hej Annika! Regnar det på dig? Har flytten gått bra? Tid för en fika nästa vecka? undrar sign ”blöt&ensam”.
Värmen gick från magen och ut i hela kroppen, fick tyngden i bröstet att luckras upp en aning.
Bosse.
Hon var tvungen att skratta till. Han gav inte upp, släppte inte kontakten. Hon fick vara i frysboxen hur mycket hon ville, det
sket han i. Hennes kollegor från tidningen hörde aldrig av sig, undantaget Berit och Jansson någon enstaka gång, men
Konkurrentens reporter brydde sig om hur hon mådde.
Kanske, sms-ade hon tillbaka. Ska träffa The Big One idag, vet inte vad han vill. Kanske har jag all tid i världen … sign
”det är aldrig för sent att ge upp”.
Hon släppte ner mobilen i väskan igen och reste sig upp, borstade bort värsta vätan från byxorna. Sedan hissade hon upp
bagen på axeln, tog en kort ansats och rusade mot bilen.
Mobilen ringde när hon rotade efter bilnycklarna. Den ringde och ringde medan regnet letade sig in under hennes krage och ner
längs nacke och rygg.
– Hallå? skrek hon i telefonsladden och försökte låsa upp bilen samtidigt som hon höll i mobiltelefonen och balanserade väskan
på ena knäet.
– Står du mitt i Niagarafallen? sa Q.
Bilen blinkade och centrallåset gick upp. Annika lyckades få upp dörren på förarplatsen men tappade bagen i backen så att
innehållet ramlade ut på marken.
– Jävla skit, sa hon gråtfärdig.
– Kul att höra ifrån dig också, sa Q. Jag har en bild som jag skulle vilja visa för dig.
Annika böjde sig ner och plockade upp filofax, plånbok, läppcerat, en förpackning Panodil och ett halvt paket bindor ur
vattenpölen de simmade i.
– Inte visste jag att du hade börjat måla, sa Annika och slängde in den dyngsura väskan på passagerarsätet.
Och hon som bestämt sig för att den här bilen aldrig aldrig skulle bli smutsig inuti.
– Det är en kille, sa Q. Jag skulle vilja att du tog en titt på honom och ser om du känner igen honom.
Hon hoppade in på förarplatsen, drog igen dörren och andades.
– Fy fasen vad det regnar, flämtade hon och lade huvudet bakåt mot nackstödet.
– Inte här på Kungsholmen, sa Q. Faktiskt aldrig någonsin här på Kungsholmen. Här regnar det aldrig. När kan du vara här?
Trafiken borde egentligen ha lättat en aning vid den här tiden, men regnet gjorde köerna in mot Stockholm oändliga och
stillastående.
Det är ingen idé att hetsa upp sig, tänkte hon. Man blir bara en A-typ och dör av hjärtinfarkt. Hon rattade in Lugna Favoriter
på 104,7 och tänkte på Bosse.
Hon behövde inte vara på tidningen förrän i eftermiddag.
Anders Schyman hade skickat ett mejl och meddelat att han ville träffa henne klockan 15, blotta tanken på mötet fick det att
vrida sig i hennes mage.
Vill han köpa ut mig så är det bäst att han tar fram det stora checkblocket, tänkte hon.
Hon försökte tänka rationellt och i siffror: hur mycket var hon beredd att sälja sitt jobb för? Vid vilken nivå skulle det kännas
okey att lämna det hon satsat så mycket arbete och energi på?
Ebba Romanova hade fått 185 miljoner. Det var tveksamt om det räckte till att köpa sinnesfrid. Livsinnehåll var nog inte till
salu.
Gud, tänkte hon, låt klockan bli tre så att det här är över.
Med ens mindes hon vad en amerikansk miljonärska sagt på tv för någon vecka sedan: Those who say you can’t buy
happiness, don’t know where to shop.
Bilen framför henne rullade två meter.

– Men oj vad blöt du är, sa Q när hon klev in på hans rum. Har du flyttat ut till förorten?
– Den närmsta parkeringen fanns på Pipersgatan, sa Annika. Det måste ha skett ett omslag i väderleken här på Kungsholmen
sedan vi talades vid.
Q tittade ut, vattnet rann i strida bäckar på fönsterglaset.
– Har man sett, sa han. Gå och torka dig, du förstör mina persiska mattor.
– Ge mig bilden, sa Annika och sjönk ner i en karmstol.
Q räckte henne ett foto av en man i tjugofemårsåldern som stod framför en stor segelbåt. Han hade brunt hår som rufsades av
vinden och klara blå ögon, solbränd, leendet var rart. Hon hejdade en impuls att le tillbaka mot honom.
– Gullig, sa hon. Vad har hänt med honom?
– Känner du igen honom?
Hon tittade noggrant på fotot, det var en halvfigursbild vilket gjorde det svårt att bedöma hans längd och kroppshållning.
– Vet inte, sa hon. Tror inte det.
Hon kisade lite och drog bilden närmare.
Hade hon sett den här grabben någonstans? Fanns det något bekant över honom? Skulle hon minnas honom om hon sett
honom?
Hon lade ner bilden i knäet.
– Det har förstås med Nobel att göra? frågade hon.
Q suckade.
– Och så hamnade vi i frågesporten Tjugo Frågor, sa han. Kan du placera den här killen?
Annika tog upp den igen.
– Nej, sa hon efter en lång minut. Nej, jag har aldrig sett honom.
Hon placerade fotot på skrivbordet.
– Ledsen, sa hon. Han är död, eller hur?
– Ihjälfrusen, sa Q och tog upp bilden. Han hittades död i ett frysrum i ett laboratorium på KI i måndags morse.
Det gick en rysning längs Annikas våta ryggrad.
Ihjälfrusen?
En ögonblicksbild blixtrade till i hennes hjärna, ett utkylt kompressorshus intill malmbanans ände, människor som frös till döds.
– Hur är det möjligt? sa hon.
– Vi vet inte, sa Q och stoppade ner fotot i en skrivbordslåda. Det finns ingenting som tyder på något brott, så vi har inte
startat någon formell förundersökning. Dörren var olåst och alla nödöppnare fungerade.
– Men hur kan något sådant hända? sa Annika kvävt. Hur kallt var det? Hur länge hade han varit instängd? Varför kom han
inte ut?
Hon mindes kölden i kompressorshuset, hur kylan blev till knivar som skar och brände.
– Han har med Nobel att göra, sa hon, eller hur? På vilket sätt?
 – Där gick gonggongen, sa Q och reste sig. Vi på Tjugo Frågor ber att få tacka dig för att du kom.
Annika lämnade stora vattenfläckar både på stolen och golvet när hon ställde sig upp.
– Vad hette han? sa hon.
– Johan Isaksson, sa Q.
Johan Isaksson. Livet framför sig.
– Vänta lite, sa Annika och blev stående på golvet. Han var student eller doktorand på KI, eftersom du inte tycker det är
konstigt att han fanns i det där frysrummet. Han måste ha varit på Nobelfesten, annars hade du inte tagit hit mig idag. Antingen
hade han vunnit en biljett i studentlotteriet eller så var han marskalk …
Hon granskade Q:s ansiktsuttryck.
– Marskalk, sa hon. Han jobbade på festen. Ni tror att han var inblandad på något sätt. Kan han ha varit kontakten på
insidan? Den som skickade sms-et dancing close to st erik? Varför tror ni det? Vad har han gjort som får er att tro att han var
med på det?
Q suckade.
– Han behöver inte alls ha varit med på det. Det är inte säkert att han visste vad informationen skulle användas till.
– Så han har betett sig underligt efter morden? sa Annika. Skyldigt, irrationellt? Hans studiekollegor känner inte igen honom?
Och ni har förstås kollat alla sms och samtal och Gud vet vad från massvis med oskyldiga människor under hela våren för att se
om ni kan hitta någon länk mellan insideskontakten och Kattungen, men det har ni inte gjort? Därför undrar ni om jag sett dem
tillsammans?
– Killen har alltid varit en A-student, sa Q, men efter morden har han inte skött sin forskning. Obduktionen visade att han petat
i sig både det ena och det andra innan han dog, och så måste han ha skrikit som en galning. Stämbanden var helt trasiga. Finns
ingen misstanke om brott.
Annika stirrade på Q.
– Kattungen? sa hon.
– Ingen vet om hon jobbar på det här sättet, sa Q.
– Så hur jobbar hon då, vanligtvis?
Q tittade på henne och såg väldigt trött ut.
– Du har nog varit ledig för länge, sa han, så understimulerad som du verkar.
– Kom igen, sa Annika.
Q suckade.
– Vi vet bara att hon sköt två män i Jurmala i Lettland fyra dagar efter Nobelmorden, en läkare och en amerikansk före detta
marinofficer.
Han granskade henne några sekunder.
– Och hur vet vi det?
Annika släppte honom inte med blicken, lät tankarna rusa.
– Vapnet, sa hon. Kulorna och vapnet var desamma, och så fingeravtrycken från skon i trappan. Ni hittade hennes
fingeravtryck på mordplatsen i Lettland.
– Nästan rätt, sa Q. Våra lettiska kollegor hittade dem. De fanns över hela huset. Har du någon teori om varför?
– Varför hon sköt, eller varför hon slarvade? Något gick snett. Ett av offren var läkare sa du? Hon skadades på vägen.
– Det stod en hink med stelnat gips intill kropparna, sa Q. Om du ursäktar så måste vi ta in nästa tävlande nu.
Annika stannade i dörröppningen.
– Vad får jag skriva? frågade hon.
– Jag trodde du satt i karantän.
– Har jag tur får jag komma in i gemenskapen idag, sa hon.
Eller så åker jag ut med huvudet före, tänkte hon.
– Jag säger till när det är dags, sa han. Vi måste röka ut beställaren.
– Vad vet ni om honom? sa Annika och hängde upp sin blöta bag på axeln. Annat än att han har tillgång till mycket pengar?
– Om det nu är en han, sa Q och stängde dörren framför näsan på henne.

Hon steg ut ur hissen och in på redaktionen och kom till en ny värld.

Desken var borta, sporten var borta, i fikarummet stod tre tvkameror och väggarna var täckta av blåa skynken.
Hon stannade upp för ett ögonblick och orienterade sig, vilse i tillvaron. Berit hade berättat om omflyttningarna, men Annika
hade inte insett hur omfattande de var. Över havet av okända människor anade hon desken borta där debattredaktionen legat.
Nöjet och kulturen låg bredvid varandra där datasupporten tidigare huserat, en ny värld, en ny tid.
Jag hoppas Schyman vet vad han gör, tänkte hon och tog darrigt sikte på sitt rum på andra sidan redaktionen.
Gardinerna var borta, de slokande smutsbeiga förhängen som hängt i hennes rum sedan tiden för skapelseberättelsen. I stället
var glasväggarna täckta av samma blåa förhängen som väggarna i kafeterian. Över skjutdörren fanns en blinkande skylt med
texten sändning, hon tvekade några sekunder innan hon sköt upp den och klev in.
Där hennes skrivbord tidigare stått fanns nu ett stort teknikerbord med hundratals reglage och blinkande lampor. En liten tjej
med ring i näsan och enorma hörlurar satt uppflugen på en hög barstol och pratade i en stor mikrofon samtidigt som hon höll i två
av reglagen. Hon gav Annika en fullständigt förintande blick samtidigt som hon pratade snabbt i mikrofonen om en trafikolycka på
Essingeleden.
Annika stod kvar, fastfrusen, medan tjejen babblade på och drog i en spak och Madonna började sjunga.
– Vad gör du här? sa Annika till tjejen.
– Vad är det frågan om? sa bruden och slet av sig hörlurarna. Jag sitter ju här och sänder, vad vill du?
– Det här var mitt rum, sa Annika.
– Vadå, på jävla forntiden, eller?
Hon satte på sig lurarna igen, vände sig bort och började knäppa på en dator. Annika tog ett steg framåt och såg en lista med
hitlåtar rusa förbi på skärmen.
Hon steg ut ur sitt rum och drog försiktigt igen dörren.

Berit satt och skrev på en bärbar dator intill det gamla materialförrådet. Annika kände igen hennes bokhylla och arkivskåp med
domar och andra handlingar.
– Så du har fått behålla möblerna, sa hon och Berit tittade upp över sina terminalglasögon.
– Annika! utbrast Berit och tog av sig glasögonen. Men så roligt! Är du tillbaka för gott nu?
– Vet inte, sa Annika och drog till sig en stol från platsen bredvid. Jag ska träffa Schyman klockan tre.
Hon såg sig omkring och satte sig.
– Herregud, vad här är förändrat, sa hon. Det sitter en tjej och pratar i radio i mitt rum.
Berit suckade.
– Du kan vara glad att du har sluppit den här cirkusen, sa hon. Här har varit så rörigt att jag velat gå hem och gömma mig
ibland. Men nu verkar det mesta ha satt sig, åtminstone rent lokalmässigt.
– Vad har hänt med kriminalredaktionen? frågade Annika och sträckte på nacken för att titta bort mot Berits gamla skrivbord.
– Har blivit webbredaktion, sa Berit. Och krim är ju bara jag och Patrik, det är hans stol du sitter på. Vi håller till här numer,
och så får vi jobba hemifrån så mycket vi vill.
– Det är ju ganska bra, sa Annika och pekade på Berits skrivbord. Ny fin dator också.
– Visst, sa Berit. Och vi slipper gå till jobbet och tidningen slipper hålla med arbetsplatser. Hur är det med dig?
– Uppriktigt sagt känns det rätt läskigt, sa Annika och sjönk ihop. Jag är lite rädd för vad Schyman ska säga, jag vill inte bli
utsparkad. Man kan inte sälja sin ambition, så mycket pengar finns inte, och jag måste ha något att fylla min tid med.
Berit såg grundligt på henne.
– Det brukar gå att prata med Anders Schyman, sa hon. Ge dig inte! Och minns att du inte behöver ta ställning till några
erbjudanden direkt. Gå hem och tänk på saken, vad han än erbjuder.
Annika nickade, plötsligt gråtfärdig igen.
– Usch, sa hon och trängde undan tårarna. Vad gör du då? Har du något på gång?
Berit sträckte på ryggen och tog upp några papper.
– Jo du, sa hon, här ska du få höra. Har du tid?
– Till klockan 14.59, sa Annika.
– Bandhagen, sa Berit. Jag har träffat mamman och flickorna flera gånger, den här historien blir allt märkligare.
Hyreshuset i mörker, den överexponerade filmen, skuggor i fönster och kravallutrustad polis, Annika nickade.
– Är pappan fortfarande försvunnen?
– Han finns i ett fängelse utanför Amman, sa Berit. Det finns nämligen en hypotetisk koppling mellan familjen och
Nobelmorden, men den är oerhört konstruerad. Hör här bara …
Berit satte på sig glasögonen och bläddrade i sina papper.
– Kommer du ihåg Neue Jihad?
– De försvunna grabbarna i Berlin, sa Annika.
 – Exakt. Mamman i familjen i Bandhagen, Fatima Ahmed, är kusin med den yngste av dem. För fem år sedan, när grabben var
fjorton år, så var han här på semester i tre veckor i juli och bodde hemma hos familjen Ahmed.
Berit viftade med sitt papper.
– Det här är en kopia på den visumansökan där familjen bjuder in pojken på besök till Sverige. Utomeuropeiska personer
måste ofta ha sådana. Det här är den enda koppling som finns mellan dem i officiella handlingar någonstans i Europa, så den
måste ligga till grund för inbrytningen i lägenheten.
Hon lade bort pappret och tog upp ett nytt.
– Det här är ett besked där det framgår att Jemals, pappans, temporära uppehållstillstånd i Sverige har gått ut och inte kommer
att beviljas på nytt.
– Kan de slå fast det, sa Annika, bara sådär? Utan att pröva saken? Beslut måste väl kunna överklagas?
– Bra frågor utan svar, sa Berit.
– Och hur går det för frun och flickorna? Ska de också kastas ut?
– Fatima och Dilan, äldsta flickan, har Put, permanenta uppehållstillstånd, så de är säkra. Yngsta tjejen, Sabrina, är svensk
medborgare eftersom hon är född här.
– Varför hade inte pappan permanent uppehållstillstånd?
– En ren teknikalitet, sa Berit. För att få Put får man inte vara borta från Sverige mer än tio månader, om man har för avsikt att
bo kvar. Jemal har tidvis varit i Jordanien för att hjälpa sina gamla föräldrar på ålderns höst, de har tydligen en liten gård utanför
något som heter Al Azraq ash Shamali. En gång var han borta i ett år och två månader, men det var flera år sedan. Han stod långt
fram i kön för att få Put och skulle ha blivit beviljad det i början av det här året om han inte blivit gripen och utkastad.
– Men varför sitter han i fängelse? sa Annika. Det där med Neue Jihad är det väl ändå ingen som tror på längre?
– Säg inte det, sa Berit. Under det halvår som gått har jag då aldrig hört talas om någon annan teori.
– Polisutredarna tror inte ett ögonblick på Neue Jihad, sa Annika.
Hon drog stolen närmare Berits skrivbord och lutade sig fram.
– Så här är det, sa hon. Kvinnan som sköt Wiesel, von Behring och vakterna på Stadshuskajen är en amerikansk
yrkesmördare som kallas The Kitten, Kattungen. Hon flydde på motorcykel längs Mälarens gångstråk och tog sig med båt över
till Lettland. Hennes medhjälpare i flyktbåten var förmodligen en amerikansk före detta marinofficer.
Berits ögon hade blivit stora och runda.
– Kattungen är skicklig och dyr, sa Annika, den som lejde henne har tillgång till pengar.
– Men hon måste ha gjort något misstag, sa Berit mycket lågt, annars skulle du inte veta det här.
– Hon har gjort flera, viskade Annika. Först tappade hon en sko i trappan ner mot vattnet med fingeravtryck på, men
dessutom gick någonting snett under flykten. Hon fick någon form av skelettskada som spjälkades av en läkare i Jurmala utanför
Riga. Efteråt sköt hon både läkaren och medhjälparen.
– Dödens Askunge, sa Berit.
Annika log.
– Hur sjutton har de lyckats hålla tätt om det här? fortsatte Berit. Och varför har Q berättat det för dig?
– Rikskrim och Säpo har samordnat utredningen med flera utländska polismyndigheter och underrättelsetjänster, sa Annika, så
trycket att stoppa läckorna har varit större än lusten att skvallra. Att berätta alltsammans för mig var himla smart, för han spikade
verkligen igen truten på mig också. Kolla, jag har ju hållit käft i ett halvår! Det hade jag aldrig gjort om han låtit mig gräva fram
alltsammans, bit för bit.
– Men nu berättar du ju det för mig …
– Min lojalitet har legat hos utredningen, sa Annika, och det visste Q. Nu vet jag inte hur fasen det går, om jag har ett jobb om
några timmar. Om jag fortsätter så är det dags för mig att skriva. Om jag får sparken så lämnar jag alltsammans med varm hand
till dig.
– Tack för den, du, sa Berit och lät med ens lite trött.
Hon lutade sig bakåt och nöp sig vid näsroten.
– Hur säker är polisen egentligen på det här? frågade hon. Sitter de och gissar eller har de åtminstone någonting underbyggt
med fakta?
– Vittnesuppgifter, sa Annika. De har kollat fingeravtryck, haft internationellt samarbete med andra polismyndigheter, och så är
det det här med mobiltelefonerna. De har kollat sms och nummer som kontaktat andra nummer …
– Det där, sa Berit och sträckte sig efter en annan mapp, kan vi tala länge om. Telefonavlyssning och buggning är delar av
justitiedepartementets nya tvångsmedelslagar som är oerhört intressanta.
– Gissa om min man håller med, sa Annika.
 – Hör här, sa Berit och läste innantill ur en mapp. ”Innebörden i begreppet utöva skall förstås i en vidare mening än det
straffrättsliga gärningsmannabegreppet. Detta innebär att personen inte behöver misstänkas vara en presumtiv gärningsman för att
han eller hon ska anses kunna komma att utöva brottsligheten. Det kan således vara tillräckligt med att personen rent objektivt
kan komma att främja en framtida brottslighet.”
Hon lät pappret sjunka ner i knäet.
– Vad betyder det där? frågade Annika.
– I framtiden kan man alltså begå terroristbrott utan att göra någonting alls, sa Berit. Att planera eller förbereda brottslighet är
ju redan kriminellt, men nu ska man alltså kunna straffas som terrorist bara för att man kanske, i framtiden, möjligen kommer att
planera något brott.
– Men det är ju helt sjukt, sa Annika och hörde själv hur skeptisk hon lät.
Var det detta Thomas satt och sysslade med på jobbet hela dagarna?
– Det här är ren vidskepelse, sa Berit. Säpo ska alltså sitta och avlyssna huruvida folk har fula tankar, eller om de möjligen,
rent objektivt, kommer att få det framöver.
– Men det kanske är nödvändigt, sa Annika blekt i ett försök att försvara makens arbete. Det kanske måste göras för att
skydda demokratin?
– Demokratin? sa Berit. Hur är den hotad?
– Jamen, sa Annika, terroristerna i al-Qaida, de vill ju störta demokratin …
– Verkligen? sa Berit. Själva påstod de att attackerna var en hämnd för USA:s militära närvaro i Mellanöstern, USA:s olika
krig, någon miljon döda irakier och inte minst det hårdnackade stödet för Israels ockupationspolitik. De valde mål som utgör
USA:s totala finansiella och militära makt i världen: Pentagon och World Trade Center.
– Fast deras verkliga skäl var väl hatet mot den västerländska demokratin och den västerländska kvinnans frigjorda ställning?
sa Annika osäkert.
– Så nu måste demokratin försvaras genom att inskränkas? sa Berit. Du hör ju själv hur dumt det låter.
– Varför har du inte skrivit det här i tidningen? sa Annika lågt.
Berit satt tyst några sekunder.
– Jag har försökt, sa hon sedan. Artikeln togs inte in. Den ansågs för partisk.
Hon reste sig upp.
– Nej, sa hon, nu går vi och äter. Personalmatsalen är kvar i alla fall, och maten kommer du också att känna igen. De har värmt
upp samma gryta varje dag sedan du …
Berit kom av sig och såg lite förskräckt ut.
– Sedan jag slutade? sa Annika och log. Du behöver inte vara orolig. Jag har bestämt mig, jag tar beslutet själv så slipper jag
vänta på snaran.
– Jag tycker ändå du ska försöka få med dig så mycket pengar som möjligt, sa Berit.
Annika grep hårt om bagens handtag.

Kattungen låste upp ytterdörren till lägenheten, stannade upp och lyssnade några ögonblick till ljuden omkring sig, motorvägen
som brusade strax ovanför henne, varningstjutet från en lastbil som backade, några ungar som skrattade och plaskade i poolen.
Alla poster normala.
Hon drog upp dörren och klev in på marmorgolvet.
Just den här barren var en av hennes favoriter.
Hon suckade vällustigt och lät den lilla kabinväskan dunsa ner på hallgolvet.
Våningen var helt vit. Vitt marmorgolv, vita väggar, vit terrass mot söder med Medelhavet i fonden. Möblerna var vita eller ljust
beige, hon ville vila när hon var ledig.
Lägenheten var en av fyra som hon ägde via olika bolag på spanska solkusten. När hon inte var ute och jobbade eller
rekognoserade alternerade hon mellan dem. Tre gånger per år lät hon uthyrningsfirman hyra ut dem, bara så att grannarna skulle
bli förvirrade kring ägarskapet och ointresserade av att knyta några djupare kontakter.
Inte för att någon gjort några större ansatser att lära känna henne.
Costa del Sol var som gjort för hennes behov.
Folk från hela världen trängdes nere i hamnen Puerto Banús och längs de smala gatorna runt Apelsintorget i Marbella, så hon
behövde aldrig bekymra sig om att passa in. Hon kunde komma och gå i sina lägenheter utan att någon funderade över det.
Tiotusentals bostäder längs hela kusten stod tomma i månader i väntan på att rika ägare från norra Europa skulle behaga dimpa
ner och sola eller golfa lite. I hastigt uppsmällda lägenhetskomplex som det här orkade ingen hålla koll på vem som var vad.
Själv poserade hon som försäkringsmäklare, vilket hennes efterforskningar visat vara det mest lämpliga jobbet med hänsyn till
grannarna. Alla drog sig undan de få gånger hon nämnt sitt yrke, livrädda att bli påprackade ytterligare försäkringar de inte
behövde.
En annan fördel med området var kommunikationerna och det geografiska läget. Malaga var en liten regionalflygplats med
direktflighter till alla större städer på norra halvklotet. Hon hade en halvtimme med båt till Afrika (klara dagar kunde hon se
Atlasbergen från sitt sovrumsfönster) två timmar med bil till Portugal och tre kvart till brittiska Gibraltar.
Hon längtade nästan aldrig hem.
Mamma höll alltid på och tjatade om att hon skulle komma hem och äta kalkon på Thanksgiving, men numera undvek hon
USA så långt det var möjligt. Passkontrollerna med fingeravtryck och fotografering var givetvis inte att tänka på längre, och det
gällde inte bara sedan hon tappade skojävlen uppe vid Nordpolen. Sedan många år tillbaka var det sjösidan som gällde när hon
skulle in och ut ur sitt hemland, vanligtvis från Toronto över Lake Ontario till skogarna utanför Buffalo. Därifrån var det inte så
långt hem till mammas släktgods utanför Boston.
Hon visste att hon ständigt gjorde sin mamma besviken, men det var något som tanten fick leva med. Hennes syskon var desto
mer välanpassade, brorsan hjärnkirurg och lillsyrran operasångerska. Operasångerska?!
Vad är det för ett jävla yrke egentligen? tänkte Kattungen och fnös högt.
Hon lät kabinväskan ligga kvar på hallgolvet och gick i stället och drog upp de elektriska jalusierna inne i sovrummet. Så
otroligt skönt det var att komma bort från det eländiga jävla Nordpolen. Inte underligt att så många av dem häckar här nere under
vintern, tänkte hon.
Hon gick ut på sovrumsterrassen, jävligt nöjd med principbeslutet hon fattat på vägen tillbaka: aldrig mer. Inte ett jobb till
däruppe bland ismassiven. Uppdragsgivaren var dessutom en riktig loser, hon ville inte jobba med sådana. Det kunde vara farligt,
trots att det bara var agenten som hade en aning om vem hon var och hur man fick tag i henne.
Hon beundrade utsikten i en hel minut, njöt av den djupblå himlen, drog in doften av eukalyptus och gardenior. Bougainvillean
vräkte sig knallrosa över hennes terrassräcke, jakarandaträden hade börjat fälla sina lila blommor över tennisbanorna.
Hon suckade nöjt, kändes jävligt fint med lite återhämtning.
Gnolande gick hon tillbaka till hallen, tralla la, packade upp datorn ur kabinväskan, drog igång den och laddade ner
chattprogrammet Happy Housewives.
Hon frös till i hela kroppen när hon upptäckte meddelandet från agenten.
För satan, säg inte att något annat har gått åt helvete!
Men så var det inte.
Uppdragsgivaren var nöjd och hade ytterligare ett jobb åt henne.
Hon skrattade till, så jävla typiskt. När någon fick smak på hennes business var det lätt att bli beroende. Bra för henne, i och
för sig, men inte den här gången.
– Never in hell, sa hon och loggade ur.
Hon var ett proffs, och om något gått fel under något av hennes uppdrag så städade hon givetvis upp efter sig, fattas bara
annat. Som skvallerbyttan i frysboxen, till exempel. Trist jävla jobb, men rätt snitsigt utfört så här i backspegeln. Hon hade givit
grabben tid att reflektera över sina synder och ångra sig lite, samtidigt som alltsammans såg ut som en tråkig olyckshändelse.
Kattungen drog av sig skorna och steg ut i solen.
Losern fick hitta någon annan, eller varför inte ta hand om sitt skitgöra själv?

Annika svalde och höll så hårt i bagen att handtagen blivit svettiga.
Trots att hon bestämt sig kändes situationen mycket obehagligare än hon tänkt sig.
Hon kunde inte låta sitt öde vila i händerna på en maktfullkomlig chefredaktör som styrdes av en diktatorisk kapitaliststyrelse.
Hon var tvungen att bestämma sig för vad hon skulle syssla med, och det skulle ta lite tid.
Barnen var viktigast, helt klart, och Thomas. Hon var inte särskilt bra på att ta hand om någon av dem. Men om hon skulle
orka behövde hon något mer än huset och gräsmattan, hon måste få engagera sig i någonting.
Och det var dumt att ge bort pengar, så var det bara. Det fanns ingen anledning för henne att lämna Kvällspressen utan ett stort
avgångsvederlag.
Minst två år, tänkte hon. Helst tre. Och så ska jag behålla datorn.
Det sista skulle nog gå bra, hennes PC var uråldrig.
Så drog chefredaktören äntligen upp dörren till sitt nya lilla krypin bakom kulturredaktionen.
– Kom in, sa Anders Schyman. Det är lite trångt men du kan ta min stol. Jag sitter på skrivbordet.
Han drog igen dörren bakom henne.
– Vad tycker du? sa han och försökte låta jovialisk. Mycket som har förändrats, eller hur?
– Det är knappt så man känner igen sig, mumlade Annika och var alldeles torr i munnen.
 – Vill du ha något att dricka, kaffe, vatten?
– Nej nej, skyndade sig Annika att säga, det är bra.
Hon sjönk ner i chefens kontorsstol.
Chefredaktören satte sig ovanpå några datautskrifter som låg utspridda på hans skrivbord, lade händerna i knäet och såg på
henne.
– Jag har funderat, sa Annika och drog djupt efter andan. Jag har funderat jättemycket. Över mitt jobb, över min framtid här
på tidningen, över vad jag kan tänka mig att göra framöver.
Anders Schyman satte sig lite bekvämare på bordet och tittade uppmärksamt på henne.
– Jaha, sa han. Och vad har du kommit fram till?
– Man ska vara noggrann med vad man gör med sina ambitioner, sa Annika. Jag tror aldrig de går att sälja till sitt rätta värde.
Jag har en granne som …
Hon tystnade, bet sig i läppen.
– Mitt jobb är oerhört viktigt för mig, sa hon. Eller inte själva anställningen egentligen, utan det jag gör med min tid. Vad jag
engagerar mig i, det är viktigt, men för att kunna göra det måste man ha pengar, om man inte har något jobb …
Hon tystnade och harklade sig, Schyman såg på henne med rynkade ögonbryn.
– Vad jag menar, sa hon, är att pengar egentligen bara är pengar, men samtidigt måste man ju leva, och pengar är väldigt viktigt
för hur vår tillvaro gestaltar sig. Och folk är ju beredda att göra vad som helst för pengar.
Chefredaktören nickade eftertänksamt.
– Sant, sa han.
– Det är inte så att jag har blivit ha-galen, sa hon, det är inte det, men jag kan inte bortse från symbolvärdet som pengar, trots
allt, ändå representerar.
Han rynkade ögonbrynen som om han inte riktigt hängde med.
– Det var bara det jag ville ha sagt, sa hon tyst.
– Har du någon kontakt med utredarna av Nobelmorden? frågade chefredaktören.
Annika blinkade, lite förvånad över frågan.
– Eh, ja, sa hon. Hurså?
– Hur kommer det sig att de bara trampar vatten? Det händer ju ingenting! Har de inte lärt sig någonting efter Palmemordet?
– Jag tror nog de jobbar, sa Annika, men för en gångs skull har de lyckats spika igen alla såll. Inget läcker ut.
– Jag har funderat över det här med riktig journalistik på sistone, sa Anders Schyman. Riktigt grävjobb, den typen du brukar
syssla med. Att veta hur man får loss en rapport från JO en dag i förväg, till exempel. Det är en kunskap som snart håller på att
dö ut här på tidningen.
Annika såg förvirrat på sin chef.
– Vilken rapport menar du? Den som utredde säkerheten på Nobelfesten?
– Jag tycker det är dags att du kommer tillbaka och börjar jobba igen, sa Schyman. Vad gör du själv för bedömning? Är det
möjligt för dig, eller är uppgifterna om mördaren fortfarande för känsliga?
Alla tankar stannade i Annikas huvud.
Komma tillbaka?
– Hur … tänkte du då? sa hon.
Schyman reste sig och gick bort mot sin bokhylla.
– Jag föreslår att du kommer tillbaka från och med 1 juni, sa han och böjde sig ner och rotade efter något på nedersta hyllan i
ett skåp. Det är på tisdag. Hur ser det ut för dig?
Hon stirrade på sin chef, kände sina egna argument rasa som käglor.
Komma tillbaka och börja jobba som om inget hade hänt? Som om hon inte hade varit djupfryst i ett halvår, utknuffad ur all
gemenskap, fråntagen sin plats i tillvaron?
– Ja, visst, hörde hon sig själv säga. Tisdag. Jo, tisdag blir bra.
Anders Schyman rätade på ryggen och vände sig om, han var rödmosig och håret spretade.
– Här är den, sa han och lade upp en väska med en ny, bärbar dator på skrivbordet. Du tillhör dagreportrarna från och med
nu, du har fria arbetstider och fri arbetsplats men ska stå till deskens förfogande. Du får inte fara runt i världen utan att vi har koll
på var du är och vad du gör.
– Okey, sa Annika och sträckte sig efter datorn, den var precis en sådan som Berits.
– Om du ska sitta och jobba på tidningen så finns det några särskilda skrivbord bakom debattredaktören som står till
dagreportrarnas förfogande, åtminstone än så länge. Vi får se hur mycket de kommer att användas.
Han pekade på datorn.
– Det vore bra om du kollade att alla inställningar fungerar som de ska, de här nya maskinerna har haft en del barnsjukdomar
…
Annika tryckte på powerknappen och datorn snurrade igång, den var förprogrammerad med henne som användare.
Anders Schyman satte sig på skrivbordet igen.
– Sedan skulle jag vilja ha en uppdatering av Nobelhistorien, sa han. Du sa att du fortfarande har kontakt med utredarna. Har
du fått reda på något annat? Något vi snart skulle kunna publicera?
Annika lät fingrarna glida längs tangentraderna.
– Vi får väl se, sa hon och såg upp på sin chef och log. Jag kan väl titta efter vad jag hittar i byrålådorna.
Chefredaktören ställde sig framför henne och såg lite skuldmedveten ut.
– Jag har gått väldigt fort fram på sistone, sa han. Rent innehållsmässigt har det påverkat tidningen mer än jag trott. Ibland …
Han drog på det, vände sig bort.
– Vad? sa Annika.
Han stod stilla några sekunder, som om han tvekade att tala.
– Ibland får jag för mig att vi tappat tidningens själ, sa han. Att vi bygger en massa kanaler och glömmer varför.
– Jag går ut och testar om datorn funkar, sa hon.

Hon gick ut till de temporära reporterborden bakom debattredaktören och provade att logga in sig på tidningens trådlösa
nätverk. Efter några tveksamma sekunder ramlade Kvällspressens hemsida ner på skärmen, det funkade!
Hon sjönk ihop på en dammig kontorsstol, utmattad av en anspänning hon knappt varit medveten om.
Att höra till. Att ha en plats. På tisdag, redan på tisdag …
Jag borde ha bestämt mig för att ta strid, tänkte hon. Hur kunde jag ens reflektera över att ge upp det jag har, att sälja allt jag
åstadkommit?
Hon harklade sig och sträckte på ryggen, tryckte prövande på tangentbordet. Gick in på Google, sidan fanns där i sin helhet på
ett ögonblick.
Vilken bra dator jämfört med hennes gamla härk därhemma.
Hon tryckte uppdatera och letade i huvudet efter ett sökord.
Caroline von Behring sök.
17 100 träffar, många fler än medan hon levde.
Som mäktig och levande var du ointressant, tänkte Annika. Som mordoffer och död blev du desto mer spännande.
De flesta träffarna var notiser från olika medier, men där fanns också andra, nytillkomna intressenter. Både kvinnoföreningar
och olika forskargrupper hade startat sidor till Carolines minne, och Nobelkommittén hade en helt egen rubrik där hennes arbete
dokumenterades och kommenterades. Där fanns också ett diskussionsforum som man var tvungen att ha behörighet och lösenord
för att kunna ta del av.
Annika gick vidare, skrev Nobelkommittén sök.
10 800 träffar, de flesta nyhetsrelaterade. ”Nobelkommittén gav sig in i getingbo” löd en rubrik som syftade på Norska
fredsforskningsinstitutet Prio:s beslut att tilldela FN-organet IAEA fredspriset för ett par år sedan.
Hennes blick fastnade på en annan träff en bit ner på första sidan. Den kom från ett diskussionsforum, skriven av någon som
kallade sig ”Pelle Svanslös”.
”Idag fick jag höra sanningen bakom beslutet att göra professor Ernst Ericsson till ordförande för KI:s Nobelkommitté efter
von Behring: det var ett liv och ett kiv!” läste Annika. ”En falang ansåg det vara självklart att vice ordföranden Sören Hammarsten
skulle ta över, en annan att Ernst skulle fatta klubban och fortsätta i von Behrings anda. Vi vet ju hur det gick, Ernst vann och nu
väntar vi på fortsättningen. Giganternas kamp … ”
Gubbarna på presskonferensen, tänkte Annika. Det blåser på toppen. Och vem fan är Pelle Svanslös?
Tryckte ”pelle svanslös” sök.
73 600 hittar.
”pelle svanslös” och nobel sök.
392 träffar, bland dem barnboken.nu. Hon lät skärmen rulla men fann ingenting som kunde avslöja vem Pelle var.
Skrev ”alfred nobel” sök.
Nästan en och en halv miljon träffar. Hon valde en av de första, www.nobelprize.org, klickade sig vidare i vänstermarginalen
och hamnade i ett artikelarkiv om uppfinnaren. Där fanns fakta om hans tidiga uppväxt (fattig), hans utbildning (enbart
privatlärare), hans uppfinningar (många, farliga och geniala). Och där fanns en text om hans kärlek till litteraturen och om hans
tafatta försök i konstarten. Alfred Nobel skrev en teaterpjäs, en historia om en ung flicka som utsätts för incest. Den påstods vara
illa skriven och sattes aldrig upp. Dramat hette Nemesis, vedergällning, och handlade om hur den unga flickan hämnas genom att
mörda sin far. Hon hette Beatrice Cenci och dömdes till döden för sitt brott och halshöggs i Rom den 11 september 1599 …
Annika slutade läsa.
Beatrice Cenci? Det datumet, igen?
Halshuggning i Rom? Nemesis, vedergällningen?
Hon insåg att hon visste hur Beatrice Cenci sett ut. Hon var en barnkvinna med oerhört sorgsna ögon som tittade över axeln
och skärskådade betraktaren från Ebba Romanovas biblioteksvägg.
– Men sitter du här? Berätta, hur gick det?
Berit kom gående mot henne med stora steg.
– Öh, sa Annika. Ja, jo, jättebra.
– Vad hände? sa Berit och tittade frågande på hennes nya dator.
– Jag stannar, sa Annika och kunde inte låta bli att le. Formellt går jag i tjänst igen den 1 juni.
– Men det är ju finemang, sa Berit. Har du något på gång till dess eller ska vi höras av på måndag eftermiddag och lägga upp
en plan?
Annika grimaserade, tittade på klockan och slog av datorn.
– Jag är inte på krim utan lyder under desken, sa hon. Schyman var tydlig med det, att jag inte kan glida omkring som jag har
lust utan måste vara Spiken-slav och göra som jag blir tillsagd.
– Nåja, sa Berit, det får vi väl se hur det blir med den saken.
Annika packade ihop datorn i väskan och drog igen dragkedjan.
– Du, Berit, sa hon, visste du att Alfred Nobel skrev ett incestdrama det sista han gjorde innan han dog?
Berit, som varit på väg att gå, hejdade sig.
– Ett incestdrama? Vad då, ett teaterstycke?
– En tragedi i fyra akter, sa Annika.
– Hade jag ingen aning om, sa Berit. Så märkligt att man aldrig hört talas om det, kan det verkligen stämma?
– Det heter Nemesis, sa Annika, om en ung kvinna som mördar sin far. Hon har funnits på riktigt, Beatrice Cenci hette hon …
– Henne gick det knappast bra för, sa Berit. Kan det ha varit så att Nemesis straffade henne tämligen omgående?
Annika lade datorväskans rem över axeln och lyfte upp bagen i handen.
– Bingo, sa hon.
– Man ska passa sig för att leka Gud, sa Berit och vinkade.
Och utan att Annika kunde se någon koppling alls dök visionen av Sophia Grenborg upp i hennes huvud.

Thomas lämnade Rosenbad genom en lätt tryckning med handflatan på mässingshandtaget med de tre kronorna. Dörren flög upp,
snabbt och ljudlöst, han fällde upp sitt paraply.
Regnet hade inte avtagit. Det fortsatte att piska mot gatstenen med sådan intensitet att dropparna studsade och bildade en
dimmig matta flera decimeter ovanför marken. Han blev stående några ögonblick och betraktade fenomenet, egendomligt tillfreds.
Det hade varit en bra dag, en alldeles utmärkt dag. För första gången hade han känt att han bottnade, att han hade någon sorts
fotfäste i det här huset. Hans formella uppdrag närmade sig sitt slut, han hade inte papper på att vara kvar längre än efter
beredningen på måndag, men nu i eftermiddag hade han förstått att han skulle få fortsätta. Han hade försökt ringa Annika, men
hennes mobil hade varit avstängd.
Nu får hon se, tänkte han. Hon trodde aldrig riktigt att jag skulle klara det här, men nu får hon allt se.
Annika hade inte alls varit entusiastisk över hans utredningsuppdrag. Ibland fick han för sig att hon var avundsjuk, att hon inte
kunde tåla att han kört om henne i karriären. Hon ville vara betydelsefull, och när hennes påtvingade tjänstledighet sammanföll
med hans kanonjobb så fick deras äktenskap slagsida. De få gånger hon brydde sig om hans jobb kom hon bara med en massa
arga frågor, vilket gjorde honom trött och besviken. Massvis av debattörer ifrågasatte visserligen regeringens nya lagförslag, han
hade läst dem alla och kunnat konstatera att förvirringen var total. Man argumenterade mot gamla lagar, mot remissvar, mot
utredningar och lagrådsremisser i en enda röra utan att egentligen veta vad som var vad. Han kände Annika, och han visste att
hon drevs av ett genuint rättvisepatos. Det var möjligt att hon menade allvar med sitt ifrågasättande, men det betydde inte att hon
hade rätt.
Han drog efter andan och plaskade ut i blötan. Snabbt småsprang han uppför Fredsgatan, förbi Arvfurstens palats och upp på
Malmtorgsgatan.
I morse hade han varit tvungen att parkera i parkeringshuset vid Brunkebergstorg. Oftast lyckades han hitta en billigare p-plats
någonstans på gatorna, men i morse hade det varit tvärtjockt.
Han var genomvåt upp till knäna när han äntligen kunde springa ner i garaget.
Bilen stod på planet näst längst ner, det var så mycket avgaser därinne att han försökte undvika att andas.
Mötet med rättschefen i förmiddags hade gått som på räls. Hon hade varit uppmärksam och uppmuntrande, hade nästan inte
ifrågasatt någonting och bara påpekat att ministern förmodligen ville se mycket tydliga anvisningar när det gällde den
parlamentariska kontrollen.
Hans uppgift som utredare hade varit att förbereda en ny lag om buggning, och framför allt hade han undersökt vad man skulle
göra med all den överskottsinformation som uppstod vid telefonavlyssning eller buggning av kriminella personer. Vad inträffar om
Knarkar-Knutte säger: I går sålde jag femtio kilo tjack till Olle och sedan spöade jag frugan?
Eller ta ett annat alternativ: I morgon ska jag sälja femtio kilo tjack till Olle och sedan ska jag spöa frun?
Frågan var hur polisen skulle hantera allt de fick reda på som inte hade med själva knarkaffärerna att göra. Det var detta han
jobbat med.
Han tyckte själv att han träffat ganska rätt.
I det första fallet, där Knutte redan sålt narkotikan och spöat sin fru så ska han kunna straffas för försäljningen, men inte för
misshandeln.
I det andra fallet, där försäljningen och misshandeln ännu inte ägt rum, ska polisen däremot kunna gripa in för att förhindra
att misshandeln sker. Något annat vore både omoraliskt och orimligt, det borde de flesta hålla med om.
Dock inte alla, det visste han.
Han tog kritiken på allvar.
Trafiken var gräslig på väg ut ur stan. Det tog tre kvart att komma ut på motorvägen mot Norrtälje, han svängde inte av mot
Danderyds kyrka förrän klockan passerat halv sju.
I morgon skulle han träffa statssekreteraren Jimmy Halenius och dra alltsammans för honom, och om han tyckte allting såg bra
ut så blev det beredning på måndag.
Han såg fram emot det. Alla tjänstemän verkade tycka det var något särskilt med dragningarna för ministern i Blå rummet.
Själv hade han bara pratat med statsrådet en gång.
Ministern hade klivit in på Thomas kontor på fjärde våningen en dag strax efter lunch, bara hälsat och slagit sig ner och frågat
hur det gick. Till skillnad från sin företrädare så gjorde han så ibland, det hade departementsskvallret förtäljt. Thomas hade blivit
lite ställd och nervös, fumlat lite med papprena men sedan förklarat hur landet låg.
– Kom ihåg att det finns oskyldiga människor på barer och bordeller, sa ministern när Thomas tystnat. Alla som jobbar där är
inte kriminella, och de kommer inte att gilla att vara avlyssnade. Vi kränker deras integritet, och det är det största argumentet mot
den här lagen.
Thomas hade svarat att han var medveten om det.
Ministern hade rest sig upp, men stannat till i dörren.
– Ett av mina första uppdrag som jurist gällde ett buggningsfall, sa han, mer till sig själv än till Thomas. Jag var
målsägandebiträde till kurderna som avlyssnades i Ebbe Carlsson-affären. Jag tror inte jag ställde en enda fråga under hela
rättegången.
Han gick utan att säga något mer.
Thomas körde vidare och svängde in på Vinterviksvägen, lät bilen sakta rulla fram till sin egen uppfart.
Vi borde bygga ett garage, tänkte han. Helst innan det blir vinter.
Han tog sin portfölj, struntade i paraplyet och sprang upp mot entrén.
– Hallå, ropade han in i huset medan han borstade av sig vattnet. Finns det någon familj här?
Barnen kom rusande bortifrån tv-n, Kalle först med farten och intensiteten hos en leopard på jakt, Ellen efter med hoppsasteg
med Ludde och Poppy under var sin arm.
– Hej raringar, sa han, böjde sig ner och fångade dem bägge två, och de tjöt tillbaka i hänförd förtjusning och pussade och
pussade, pappa pappa, vet du pappa, att vi har byggt en lådbil, en riktig med ratt, och pappa pappa, jag gjorde salladen idag
pappa, pappa, pappa, har du sett att Poppy har blivit lite trasig här, kan du laga?
Han orkade inte hålla dem bägge två längre utan var tvungen att sätta sig ner på golvet.
– Akta, sa han, låt mig ta av mig kavajen.
Men de kastade sig över honom och kittlade honom på magen, pappa pappa, och han kände att vätan och smutsen från
hallgolvet trängde igenom hans kostymbyxor.
– Hörni, sa han, får jag ställa mig upp hörni, snälla …
Och de släppte honom och hjälpte honom upp, Kalle som var så lik sin mamma, och så flickan som såg ut precis som han själv
gjort i hennes ålder, de drog i var sitt finger tills han stod på benen igen och kunde torka av sig leran.
– Har det varit bra idag? frågade han. Har ni gjort något roligt på dagis?
– Sexårs, sa Kalle. En lådbil, det sa jag ju. Och jag fick vara med, för fröken sa att alla fick vara med …
Pojken blev med ens tårögd, underläppen åkte ut lite. Thomas rufsade honom i det mörka håret.
– Det är klart du får vara med, sa han. Du är ju en riktig rallyförare. Och du då, prinsessan Ellen av Vinterviksvägen, hur har du
haft det?
Han hissade flickan och hennes gosedjur så att hon kiknade.
– Du kittlar mig pappa …
Han släppte ner barnet och hon trasslade sig ur hans armar, för borta vid tv-n drog signaturen till Tom och Jerry igång.
Thomas andades ut ett ögonblick, knöt upp skosnörena och fick tacksamt av sig skorna. Han tog dokumentportföljen med sig
upp på övervåningen så att den inte skulle stå nere vid dörren och blockera, ställde den vid sitt skrivbord i arbetsrummet. Det var
faktiskt riktigt bekvämt att ha ett arbetsrum igen, han hade glömt hur självklart det varit tidigare. Han hörde Annika slamra med
disken därnere, tvekade ett ögonblick innan han snabbt slog på datorn och loggade in sig på mejlen. Han hade bjudit hem några
av kollegorna på det som skulle ha varit hans sista dag, på måndag, och ville se vilka som svarat att de kunde komma.
Cramne såklart, han missade aldrig ett party, och två andra handläggare på hans våningsplan med sina respektive.
Och så Halenius, statssekreteraren.
Thomas läste en gång till. Jo, Halenius meddelade också att han ville komma, fast Thomas bjudit honom av ren artighet. Han
och de andra utredarna hade stått och diskuterat saken när Halenius dök upp och det hade verkat ofint att inte be honom komma
med. Thomas hade utgått från att han skulle tacka nej. Den politiska gruppen brukade inte umgås privat med tjänstemännen,
särskilt inte statssekreteraren och ministern.
Nå, men då så, då blev de åtta, barnen kunde kanske äta lite tidigare, perfekt!
Han tog av sig kostymen och hängde upp den på en galge, både ryggslutet och baksidan av vänstra byxbenet var alldeles
leriga, skit också. Han fick komma ihåg att be Annika ta den till kemtvätten.
Han lade skjortan i tvätten och drog på sig jeans och en collegetröja.
Annika stod vid diskbänken med ryggen mot honom när han kom ner i köket.
– Hej, viskade han, tog tag om hennes axlar och blåste henne i nacken. Hur mår min älsklingstjej?
Hon stelnade till under hans grepp och släppte ner diskborsten i diskhon.
– Bra, sa hon. Vi har ätit. Barnen var så hungriga att vi inte orkade vänta på dig.
Han böjde sig fram över henne och tog en halväten morot från en av tallrikarna på diskbänken.
– Ledsen, sa han. Trafiken var förjävlig.
– Jag vet, sa hon. Jag var uppe på tidningen idag och träffade Schyman.
– Hur gick det? sa han och tuggade frenetiskt på moroten.
– Bra, sa hon igen. Jag börjar jobba igen på tisdag.
Nu var det hans tur att stelna. Han slutade tugga, konsekvenserna rusade genom hans huvud.
– Aha, sa han. Du tyckte inte vi skulle ha pratat om det först?
– Om vad? sa hon aggressivt. Om huruvida jag har tillstånd att lämna huset?
– Var inte löjlig, sa han.
– Förresten är väl ditt jobb slut snart, sa hon. Det var väl ett halvårsuppdrag?
– Det blir förlängt, sa han. Fick besked idag.
Hon slängde disktrasan i diskbänken så det klaskade.
– Och det behöver vi inte snacka om? Det är bara jag och mitt jobb som ska diskuteras?
Han tog ett glas från diskbänken, sköljde ur det och fyllde det med kranvatten.
– Okey, sa han. Vi börjar med mig. Vad vill du prata om?
Hon vände sig om och lutade sig mot diskmaskinen.
– Varför behövs egentligen den här nya terroristlagen som du jobbar med?
Han suckade.
– Jag trodde vi skulle prata om arbetstider, sa han.
– Varför ska Sverige nödvändigtvis gå i bräschen för sådan här buggningsskit? sa Annika. Varför är det vi som driver de här
frågorna i EU?
– Jag har lyckats med mitt jobb, sa han, de vill ha kvar mig på departementet. Tycker du att jag ska gå på a-kassa i stället?
– Du bara undviker all kritik, sa Annika.
 Thomas körde fingrarna genom håret så att han kände att det stod rakt upp.
– Faktum är, sa han, att alla de andra nordiska länderna redan har den här lagstiftningen. Vi ligger femton år efter, eftersom de
tidigare sosseministrarna inte orkat med allt jävla liv som uppstår så snart man försöker diskutera de här frågorna.
– EU då? sa Annika. Jag hörde på Rapport i förra veckan att det är Sverige som ligger på och vill att operatörerna ska spara
all information som skickas.
– Det där är en annan fråga, sa Thomas. All information sparas redan och vi vill att den ska fortsätta att sparas, precis som
förut. Vi vill bara att användningen och kostnaderna ska regleras. Idag är det rena matthandeln när polisen vill ha loss trafikdata
från operatörerna. Tycker du det är bättre?
– Vaddå ”matthandel”? sa hon.
– Polisen säger: vi kan lösa den här våldtäkten om vi får veta vem som ringde till den här mobilen vid det här klockslaget.
Operatören svarar: ok, 25 000 spänn. Polisen säger: ni får bara 15 000. Operatören: nix, minst 20.
– Det tror jag inte på, sa Annika.
– Faktum är att den svenska polisen blivit jävligt mycket bättre på att förhandla på senare år, sa Thomas. Kostnaderna för info
från telebolagen har sjunkit från 70 till 14 miljoner.
Annika tuggade på underläppen och gungade med ena foten, han visste att hon tänkte intensivt.
– Terrorister brukar väl i huvudsak begå brott som mord, kidnappning, sabotage och allmänfarlig ödeläggelse, eller hur? sa hon
sedan. Om inte jag är helt felunderrättad så finns det väl redan lagar för alla de här brotten?
Thomas drack av vattnet och svarade inte.
– Jag fattar inte hur du står ut med dig själv, sa hon gällt. Hur kan du motivera det du gör? Att det behövs särskilda lagar för
terrorister, vad är det för skitsnack?
– Det handlar om uppsåtet, sa Thomas och ställde ner vattenglaset på köksbordet. Det väsentliga är själva syftet med brottet,
om brottsligheten är av systemhotande karaktär. Då måste den bedömas på ett särskilt sätt. Om själva poängen inte är att
spränga ett hus utan att skrämma folk från vettet, då pratar vi om terrorism. Eller om någon annan organiserad brottslighet, som
mc-gäng eller internationella narkotikasyndikat, eller människosmugglare och vapenhandlare.
– Mc-gäng är väl inte terrorister?
– Deras brottslighet kan ändå vara ett led i att störta eller injaga fruktan i samhället. Det handlar om att samla bevis! Mot
gråtjuvar eller ungdomsbrottslingar behövs ingen buggning, de åker fast ändå.
Han slog ut med händerna och hörde själv hur han vädjade.
– Det är knarkmaffior eller mc-gäng vi snackar om, sådana som ingen törs vittna mot. Därför behövs tekniken, därför måste vi
bugga lokaler och avlyssna telefoner. Det handlar ju för fan om rättssäkerhet!
Hon tittade på honom med armarna hårt virade runt kroppen, så liten och mörk och kantig. Han överfölls av en stor och
uppslukande matthet, ville bara ta henne i famn, smeka henne över håret och glömma världen.
– Berit visade mig ett förslag till ny lagtext idag, sa hon.
– Jaha, sa Thomas och sjönk ner på en stol, vilken då?
– Den som går ut på att Säpo ska få rätt att avlyssna precis vem de vill, sa Annika. Det är ju helt sinnessjukt!
Han hindrade en impuls att bara sjunka ihop och lägga sig ner och vila huvudet på bordsskivan.
– Det är inte en ny lagtext, sa han. Det är en kommentar till en lagtext, och det är tveksamt om den går igenom, men vad det
handlar om är att arbeta i förebyggande syfte …
– Just det, sa Annika och ögonen blixtrade. Om Säpo griper folk innan de kommit på att de ska bli brottslingar så är det ju
onekligen i förebyggande syfte.
– … vad det handlar om, fortsatte Thomas med entonig röst, är en mindre lagändring som kan användas vid två specifika typer
av scenarier där polisen agerar i förebyggande syfte …
– Det är ju som på häxprocessernas tid. Man slängde den misstänkta kvinnan i sjön och om hon sjönk och drunknade så var
hon oskyldig, och om hon flöt så fiskade man upp henne och brände henne på bål!
Tystnaden bredde ut sig mellan dem, fyllde hela köket och smög sig uppför trappan och ner i källaren.
– Vill du veta vilka scenarierna är, eller ska jag hålla käft? frågade han.
Hon lindade armarna ännu hårdare runt midjan och tittade ner i golvet.
– Säg att två män kommer hit och söker asyl, sa Thomas, men polisen får information om att de egentligen är här för att utföra
ett attentat. Man vet att målet är muslimer i Malmö, men man vet inte var, när, hur eller mot vilka. Det lagförslag du nämner
handlar om att polisen, i det fallet, ska få telefonavlyssna. Idag är det tillåtet om man vet vem eller vilka de ska slå till mot. Nu vill
man dra gränsen ett steg tidigare i stället för att bara sitta och vänta och se var det smäller.
Hon svarade inte.
– Det andra, sa han, handlar också om att stoppa attentat i förebyggande syfte. Och vi pratar om att avlyssna, inte gripa. Om
Hells Angels ska upp i rätten och polisen får vetskap om att någon eller några ska dödas – åklagaren, domaren, poliser – då får
man lyssna och öppna post. Om syftet är att stoppa rättegången anses brottet vara systemhotande, och då skulle alltså den nya
lagen komma att användas.
Han svalde högt.
– Men du och dina integritetskramande polare kommer förmodligen att se till att den stoppas.
Han reste sig så att stolen skrapade i golvet.
– Resultatet blir att vi får sitta och rulla tummarna fram till nästa terrorbomb, och då kommer det här lagförslaget att valsa
genom riksdagen så att det visslar om det. Och vet du vad? Då kommer du och Berit och alla andra att sitta och skrika: Varför
gjorde ni inget? Varför agerade ni inte? Avgå, avgå!
Han gick ut ur köket och ut ur huset och bort till det lilla stenröset i kanten av tomten, och med regnet bankande mot ryggen
lutade han huvudet i händerna och bet sig i kinden tills han fick blodsmak i munnen.
 FREDAG 28 MAJ

ANNIKA SATT PÅ SÄNGEN i sitt sovrum och stirrade ut genom det öppna fönstret. Det hade slutat regna, men himlen var grå som
aska bakom lövverket. Vinden rev och slet i grenarna, vimpeln i Ebbas flaggstång smattrade i blåsten.
Hon hade haft mardrömmar inatt igen. Det var länge sedan de varit så många och täta. Första året efter att Sven dog jagade de
henne nästan varje natt, men sedan hon träffat Thomas hade de avtagit. Efter natten i tunneln under olympiastadion blev de värre
igen, och sedan hade änglarna kommit. Änglarna från drömmarna som sjöng för henne, trots att hon var vaken. Nu höll de sig på
avstånd, men hon anade dem ibland i skuggorna inne i hörnen.
Caroline von Behring hade dött inatt igen, hennes ögon hade ropat till Annika över tid och rum men Annika hörde inte,
budskapet grumlades, hon förstod inte vad Caroline försökte säga.
Hon reste sig och strök bort håret som ramlat ner i pannan, rättade till kuddar och påslakan. Slängde överkastet över och drog
till det på sidorna.
Thomas hade hängt upp sin skitiga kostym på hennes garderobsdörr, ilskan högg till i hennes bröstkorg. Han utgick väl från att
den, mirakulöst, skulle hänga i hans egen garderob om några dagar, nystruken och i en plastpåse från kemtvätten.
Hon räckte aldrig till, hur hon än försökte.
Igår hade han lovat att komma hem till middagen. Han hade lovat att leka med barnen och laga punkteringen på Kalles cykel.
I stället hade han gått raka vägen upp till sitt jävla arbetsrum och satt sig vid datorn. Sedan hade han valsat ner i köket och
förväntat sig varm mat på bordet, en timme efter utsatt tid.
Han lyssnade aldrig på henne, struntade i hennes åsikter och ambitioner. Det hjälpte inte att hon köpt ett hus i Djursholm, det
hjälpte inte, hjälpte inte …
Hon slog handflatan hårt i väggen, så hårt att hon blev tårögd av smärtan.
– Aj, sa hon och höll om sin handled.
Gick långsamt ner till köket medan det onda klingade av. Städade bort frukosten, torkade av granitbänkarna runt spisen, tog
fram dammsugaren och dammsög undervåningen. Gjorde kaffe. Drack det. Tittade på klockan, massor med timmar innan hon
skulle börja med middagen.
Hon drog på sig jackan och gick ut i blåsten. Gräsmattan kallade uppfordrande på henne med sina bruna, vattenfyllda sår, hon
vände dem ryggen och gick ut på vägen.
Ebbas röda Volvo stod på gårdsplanen, Annika gick in på grannens tomt och fram till dörren.
Man kanske inte gick in till grannarna och ringde på sådär utan vidare här ute?
Hon svalde, tryckte på klockan och hörde den långdragna dingdongen eka innanför stenväggarna.
Det tog nästan en minut innan Ebba öppnade, Francesco trängde fram sin nos intill hennes ben och viftade glatt med svansen.
– Nej men hej, sa Ebba och såg rejält överraskad ut. Är det du! Stig på …
– Tack, sa Annika nervöst och tog ett steg in i hallen. Jag vill inte tränga mig på, men det är en sak jag undrar …
Ebba log, idag hade hon grå kavaj och mörkgrå slacks.
– Jaha?
Annika harklade sig lite.
– Skulle jag kunna få titta på din tavla igen, flickan som halshöggs?
Ebba såg lite förvånad ut.
– Självklart, sa hon och visade med handen mot biblioteket. Jag ska snart åka iväg till labbet, men var så god …
Annika sparkade av sig skorna och gick snabbt in i rummet med den väldiga spisen, passerade ljudlöst över de tjocka
mattorna och ställde sig framför målningen.
Bakgrunden gick i olika toner av brunt, barnkvinnans ansikte var mycket ljust, hennes åtskilda läppar mjukt rosa. Hon bar en
vit turban runt håret, mörkblonda lockar ringlade sig vid halsen och ner på ryggen. Överkroppen var insvept i något vitt och
oformligt, kanske ett lakan eller en överdimensionerad kappa.
Ebba kom och ställde sig intill Annika, tillsammans betraktade de barnansiktets ljusbruna ögon.
– Beatrice Cenci, sa Annika. Jag läste om henne på internet igår, att Alfred Nobel skrev ett drama om henne.
– Stackars Beatrice, sa Ebba och såg medlidsamt på tavlan. En liten flicka kunde inte vinna mot männen och kyrkan på den
tiden, det var förstås dömt att misslyckas.
– Så hon fanns faktiskt på riktigt? frågade Annika.
– Oh ja, sa Ebba. Hennes öde har fascinerat människor i flera århundraden. Alfred Nobel var inte den förste store man som
skrev om henne. Percy Shelley skrev en pjäs på blankvers redan 1819, Alexandre Dumas har ett helt kapitel om henne i sitt
kriminalepos Celebrated Crimes. Varför undrar du?
– Vem var hon? frågade Annika. Och vad var det som hände?
– Beatrice var dotter till Francesco Cenci, en rik och mäktig adelsman.
– Och hon mördade honom?
Ebba nickade.
– Med sina bröders och styvmammas godkännande. Under rättegången kom det fram att pappan varit en fullständigt förfärlig
tyrann. Han låste in henne och styvmamman i sitt slott i närheten av Rieti, och där ägnade han sig tydligen åt alla typer av
misshandel och övergrepp som finns.
– Men det tog man ingen hänsyn till vid rättegången?
– Francesco var rik, påven trodde att han skulle kunna lägga vantarna på familjens tillgångar om Beatrice röjdes ur vägen. Så
hon halshöggs på Ponte Sant’Angelo, den där bron som går över Tiberfloden till Vatikanstaten, och det var oerhört mycket folk
där för att titta på. Hon blev en sorts symbol för alla oskyldigt dömda, nästan ett helgon.
– Fast inte i kyrkans ögon, förstås, sa Annika.
Ebba log.
– Naturligtvis inte. Hur har det gått med ditt arbete?
– Jag börjar om igen på tisdag, sa Annika och log tillbaka. Måste erkänna att jag är riktigt nöjd med det. Jag måste ha något
mer att syssla med förutom att sortera strumpor.
– Jag förstår, sa Ebba och gick mot dörren igen. Du har inte funderat på det vi talade om, att lämna våldsamheterna och
bevaka forskningsvärlden i stället?
Annika såg efter kvinnan, hennes hår gungade när hon gick.
– Såvitt jag förstår går det rätt våldsamt till hos er ibland också, sa hon. Johan Isaksson, kände du honom?
Ebba stannade mitt i ett steg och vände sig långsamt om. Hon såg fundersamt på Annika.
– Isaksson? sa hon. Menar du killen som råkade ut för den där hemska olyckan? Som blev instängd i frysrummet?
Annika nickade.
– Jag vet vem han var, han hade labb på samma avdelning som jag. Hans forskning tangerade min, han höll också på med
neurodegenerativa sjukdomar, parkinson tror jag. Han arbetade i alla fall med signalvägar och proteiner, precis som jag. Varför
undrar du?
Annika drog efter andan för att svara, men av någon anledning ändrade hon sig.
– Jag … blev själv inlåst i tjugo graders kyla för inte så länge sedan, sa hon. I vintras faktiskt. Vi var flera stycken, en man dog
…
Hon tittade ner, förstod inte själv varför hon inte sa som det var, att hon varit kallad till polisförhör angående Johan Isaksson.
– Vill du följa med och titta? sa Ebba Romanova. Så kan du själv bilda dig en uppfattning om det finns något där för dig att
bevaka?
– Kan jag göra det? undrade Annika.
– Javisst, sa Ebba, men så länge du inte har några tillstånd måste du vara inkognito. Behöver du hämta något eller kan vi åka
på en gång?

Volvon var en kombi så att Francesco skulle rymmas längst bak, något han tydligen var van vid. Hunden protesterade högljutt när
han inte fick följa med.
Kupén luktade fortfarande nytt, och aningen blöt hund. Ebba körde lugnt och försiktigt Norrtäljevägen och sedan
Bergshamraleden.
– Forskningsvärlden är speciell, sa hon. Jag är väldigt glad att jag står lite utanför och inte behöver brottas med alla andra om
anslag och positioner.
Grå viadukter gled förbi utanför bilfönstret.
– Vad är det som är speciellt? undrade Annika.
– Så många är kallade och så få är utvalda, sa Ebba. Jag har två kompisar som är på väg att bli professorer, men deras
tjänstetillsättningar överklagas i det oändliga så frågan är om de hinner tillsättas innan det är dags för dem att gå i pension. Är det
så inom journalistiken också?
– Inte direkt, sa Annika. De flesta medierna i Sverige är privatägda, utom organisationspressen och SVT och Sveriges Radio,
så det är ägarna som bestämmer vilka som får toppjobben. De brukar gå till den som är mest kommersiell och håller sig väl med
ledningen och styrelsen.
– Så klart, sa Ebba. Så är det hos oss också. Fast ert arbete är mycket mer publikt än vårt, förstås. Hos oss är det ett evigt
smusslande och hyssjande och spejande på vad alla andra gör.
 – Konkurrens? undrade Annika.
– Om, sa Ebba. När jag började min doktorsutbildning var detta det första min handledare lärde mig: Vänd på alla papper när
du lämnar ditt skrivbord. Låt aldrig någon läsa något som du håller på med. Berätta aldrig vad du åstadkommit eller vad du är
ute efter. Misstänksamheten och hemlighetsmakeriet är enormt.
– Så jobbigt, sa Annika. Men någon måste man väl kunna anförtro sig åt?
– Sin handledare, sa Ebba, fast det kan också gå åt pipan. Jag vet handledare som stulit doktorandernas forskning och
publicerat den som sin egen. Å andra sidan känner jag till det motsatta också, doktorander som knyckt handledarens resultat.
– Herregud, sa Annika. Jag som trodde bylinestöld var unikt för min bransch.
De körde in på campus via Nobels väg, passerade Nobel Forum på vänster sida och fortsatte in på universitetsområdet. De
rullade längs trånga gator mellan massiva hus i rödbrunt tegel.
– Här hade vi föreläsningar under min läkarutbildning, sa Ebba och pekade upp mot ett stort hörnhus på von Eulers väg.
Annika såg upp på huset, ett trevåningshus i rött tegel, fönstrena signalerade 50-tal.
De svängde vänster och sedan höger, rakt fram reste sig ett modernt hus i vitt och stål. Ebba hade egen parkeringsplats utanför
porten.
– Det här måste vara alldeles nybyggt? sa Annika och såg upp på den gnistrande fasaden.
Ebba stängde igen bildörren och låste.
– Ibland tror jag inte att den ena handen vet vad den andra gör, sa hon. Politikerna bygger nytt och river samtidigt. Du har hört
att de vill riva hela sjukhuset och bygga ett nytt för fem miljarder? Du kan gå in, det är öppet, och så siktar du på trappan. Vi ska
två våningar ner.
Inuti var byggnaden ljus och luftig. Trapphuset var helt öppet och sträckte sig genom samtliga våningsplan, vilket fick entrén att
verka större än den var. Via en bred trappa i mörk ek kom de ner till en öppen yta med stor matsal, ytterligare ett våningsplan
nedanför tog trappan slut. Massiva ytterdörrar med kodlås och kortläsare blockerade alla utgångar.
– Första till vänster, sa Ebba.
Annika steg åt sidan för att släppa fram forskaren. Hon drog sitt kort genom en läsare, ett svagt surrande skvallrade om att
låset gått upp.
– Mitt kontor ligger rakt fram och till höger. Jag ska bara kolla om jag fått någon post …
Ebba stannade till vid postfacken precis till höger om entrédörren. En anslagstavla basunerade ut den typ av beskäftiga
uppmaningar som anslagstavlor vanligtvis gör, det handlade om att ha ID-kortet väl synligt, att märka kuverten ordentligt med
streckkoder och vilka nummer man skulle ringa för att göra felanmälan.
– Kommer du att få problem för att jag är här? sa Annika lågt. Ebba bläddrade snabbt igenom en hög med kuvert.
– Tror jag inte, sa hon utan att titta upp. Här springer så mycket folk att ingen kommer att lägga märke till dig.
Hon lade tillbaka alla kuvert utom ett i postfacket igen.
– Bara massutskick, sa hon och stoppade ner det utvalda kuvertet i sin handväska.
Korridoren kändes trång och mörk trots att väggarna var vita och golvet ljusgrått. Annika kunde ana dagsljus längre bort men
det nådde inte de inre passagerna.
– Ska jag berätta lite om vad vi gör här? sa Ebba och kastade en blick över axeln på Annika.
Utan att vänta på svar drog hon upp den första dörren till vänster.
– Centrifugrum, sa hon och Annika följde efter henne, jo, centrifuger kände hon igen. De såg ut som tvättmaskiner, något större
möjligen.
– Vad gör ni med dem? frågade Annika.
– Vi använder centrifugalkraft för att separera saker från de medium de finns i, sa Ebba. Säg att jag vill ha ut ett särskilt protein
från en lösning, då centrifugerar jag det och proteinerna bildar en klump i botten.
Annika stirrade på maskinerna.
– Det tyngsta hamnar längst ner? frågade hon.
– Exakt. Jättepraktiskt när man vill komma åt sådant som finns inuti cellerna eller membranen, till exempel.
Dörren sköts upp och en fyllig liten kvinna klev in i rummet, det hennaröda håret stod på ända. Annika kände genast igen
Birgitta Larsén, professorn som varit Caroline von Behrings väninna.
– Ebba, sa kvinnan och räckte forskaren ett stort paket i frigolit. Kan du få iväg det här så är du en darling? Tack kära du,
kom ihåg att jag måste bjuda dig på lunch, och så måste vi ta tag i transporten av de där försvunna antikropparna, har du
reklamerat dem ännu?
Hon passerade rakt igenom det långsmala rummet utan att vänta på något svar, gick tätt förbi Annika utan att ta någon notis om
henne.
 – I måndags, sa Ebba som svar på professorns fråga.
De gick ut igen och passerade en enorm kopiator omgiven av frigolitlådor.
– För våra transporter, sa Ebba. Det mesta vi skickar iväg packas i torr-is för att hålla kylan. Jag ska se till så att det här
kommer iväg.
Någonstans bakom Annika öppnades en dörr och manliga skratt slog in i korridoren. Hon vände sig om och såg tre män i
kostymer runda ett hörn och komma forsande i den trånga passagen, de hade fokus riktat mot varandra och pratade högljutt på
engelska. Annika kände igen mannen i mitten men kunde inte placera honom.
– Vänta här, sa Ebba och försvann in i ett litet rum.
En halv minut senare var hon tillbaka, utan paket.
– Vår professor har inte uppfattat att vi har vaktmästare här, sa hon.
Annika stod kvar i korridoren och såg efter de högljudda männen.
– Vad var det där för gubbar?
Hon pekade på dörren där de försvunnit.
– Bernhard Thorell och hans hejdukar, sa Ebba. De har sprungit här hela veckan. Här är mitt rum.
Hon öppnade en dörr med en fyrsiffrig kod och släppte in Annika i det minsta kontor hon någonsin sett. Tre skrivbord med
datorer och papper stod inklämda på sju fönsterlösa kvadratmeter.
– Och jag som har tyckt att jag suttit trångt, sa Annika.
Bernhard Thorell, tänkte hon, läkemedels-vd:n från USA som var med på presskonferensen i Nobel Forum i vintras.
– Det här var tydligen rökrum tidigare, sa Ebba, så vi har faktiskt väldigt bra ventilation. Vill du se mitt labb?
– Har du ett eget? sa Annika som började få perspektiven i forskarvärlden på plats.
– Tillsammans med sju andra. Till vänster och sedan första korridoren till vänster igen.
Annika lät Ebba gå först och följde efter med en lätt klaustrofobisk känsla. Korridoren tryckte sig mot henne från alla håll,
uppifrån och underifrån och från sidorna. Visserligen var här lite ljusare, alla dörrar in till labben hade runda fönster, men känslan
av instängdhet var värre. Möjligen berodde det på bokhyllorna, datorerna och skrivarna som trängdes mellan de olika små
laboratorierummen, på raderna med cellodlingsflaskor och provrör och odlingsplattor, eller på papprena och anslagen som var
upptejpade överallt. På vissa labbdörrar satt ett bokningsschema med dagar, namn och tider.
– Det här är en sluss, sa Ebba. Du måste byta skor och sätta på dig skyddskläder för att gå in i cell-labbet. Här! Det knäpps
bak i nacken.
Annika tog emot ett gulvitrandigt förkläde som påminde om de kirurgkläder hon sett på Cityakuten. Ärmarna var långa och
muddarna satt hårt vid handlederna. Rader av vita träskor stod på en hylla till höger om ett par stora gastuber.
– Vilka ska jag ta? frågade Annika och läste på namnen ovanpå.
– Spelar ingen roll, sa Ebba.
De gick in i laboratoriet.
En asiatisk kvinna satt djupt koncentrerad under ett dragskåp och droppade något i ett provrör med en stor pipett. Hon hade
likadant gulvitt skyddsförkläde och handskar som gick upp över muddarna.
– Det är massvis med kineser här, sa Ebba och sa sedan hello till kvinnan. Hon svarade inte.
– Vad gör hon? frågade Annika.
– Vet inte, sa Ebba och sneglade hastigt på henne. Förbereder celler för att detektera proteiner med hjälp av antikroppar, tror
jag, hon verkar så himla spänd. Antikroppar är dyra, ett stort experiment kostar uppåt sextio tusen kronor. En hel leverans har
precis försvunnit …
Hon ställde sig lite närmare Annika och sänkte rösten, trots att den kinesiska kvinnan givetvis inte kunde förstå vad de sa.
– Man frågar alltså aldrig vad andra gör, sa hon, och man berättar aldrig vad man själv håller på med. Det är det klokaste, att
inte blanda ihop sin forskning med någon annans.
Ebba tog ett steg bakåt och återgick till normal samtalston.
– I den här inkubatorn bor mina celler.
Hon öppnade något som såg ut som ett vanligt kylskåp, men där inne var inte kallt utan varmt.
– Trettiosju grader vill de ha, då trivs de allra bäst. Och så lite cellmat och fem procents koldioxid, sedan gör de nästan alltid
som man vill. Om det inte händer något, vill säga.
– Vad skulle det kunna vara? frågade Annika.
– Det räcker med att ta fel flaska medan man jobbar med ett experiment, sa Ebba. Man kan klanta till det alldeles oerhört,
blanda ihop olika cellodlingsmedier till exempel. Alla flaskor kan se likadana ut.
Hon stängde skåpdörren och gick fram till en stor hink med lock.
 – Här förvarar jag cellerna när jag inte använder dem, sa hon, skruvade upp locket och drog upp korken. Det är flytande
kväve, minus 196 grader.
Vit isrök steg upp ur behållaren, Annika tog instinktivt ett steg bakåt.
– På tal om kyla, sa hon, kan jag få se på frysrummet?
Ebba stoppade ner den långa frigolitkorken och skruvade åt locket igen.
– Visst, sa hon. Det ligger i nästa korridor. Vi får slussa oss ut igen.
Frysrummet låg längst bort i en del av sektionen som inte nåddes av något dagsljus alls. Skuggorna från de intilliggande rummen
bildade långa mönster över väggarna.
– Som du ser regleras både ljus och temperatur utifrån, sa Ebba och pekade på en stor kontrollpanel till höger om dörren. En
display visade att temperaturen därinne nu var minus 25 grader.
– Vad gjorde han därinne? frågade Annika.
– Han skulle väl hämta något, sa Ebba. Vi förvarar en hel del prover och faktiskt en del skräp också, blodavfall till exempel. Vi
kan gå in en stund, men jag måste varna dig. Det är rejält kallt.
Hon tryckte lysknappen på on och drog upp dörren. Kylan slog emot dem och fick Annika att dra efter andan.
– Jag tror att vi lämnar dörren öppen, sa Ebba.
Utrymmet var mycket smalt och kantades av hyllor på båda sidorna. Flaskor och lådor och kartonger var staplade ända upp
under taket, varje centimeter verkade utnyttjad.
– Hur i all sin dar kunde han frysa ihjäl här inne? sa Annika och kämpade mot cellskräcken.
– Nödöppnaren har trasslat förut, jag höll på att bli kvar här en gång, sa Ebba. Och skvallret säger att han både druckit och
tagit något annat, så han var väl inte riktigt skärpt.
Annika såg sig omkring i utrymmet, snart var hon tvungen att gå ut.
– Men det finns ju ett larm där, sa hon och pekade på en knapp vid golvet längst in. Varför tryckte han inte på det? Och varför
skrek han inte så att någon kom och öppnade?
– Han var ensam här på lördag kväll, hans labb var det enda som var bokat.
Annika tittade på Ebba och kunde inte hejda sin motfråga:
– Hur vet du det?
Ebba stannade upp och såg tyst och neutralt på henne några sekunder.
– Bokningsschemat sitter på dörren utanför slussarna, sa hon lätt. Alla som kan läsa innantill vet det. Ska vi gå ut?
Annika steg kvickt ut i korridoren och andades ut, tyst och lättat, när dörren gick igen. Sekunden därpå brakade det till bakom
dem i korridoren. Ebba tog hastigt ett steg åt sidan, en man i grå kofta stormade tätt förbi dem.
– Birgitta! vrålade han så det ekade mellan korridorväggarna.
– Herregud, sa Annika, vad har hänt?
Mannen stannade upp intill ett laboratorium och stirrade in genom en rund glasruta.
– Birgitta, skrek han, din satans medlöpare! Jag vet att du är här!
Birgitta Larsén backade ut ur ett rum längre bort i korridoren, hon höll ytterligare en stor frigolitlåda i famnen.
– Snälla Lars-Henry, sa hon, så du lever om. Vad vill du?
Annika kände igen mannen, det var professorn som skrev den förvirrade debattartikeln i Kvällspressen i vintras och sedan blev
utburen från den händelserika presskonferensen.
Birgitta Larsén passerade den ilskne mannen och gick fram till Ebba igen.
– Den här vill åka iväg till samma ställe, älskling. När får du höra något om reklamationen?
– Tro inte att du kommer undan, ropade mannen och viftade med en datautskrift samtidigt som han klev efter den rödhåriga
kvinnan. Jag vill ha en förklaring på det här.
Ebba tog emot lådan med neutral uppsyn.
– Men lilla du, sa Birgitta Larsén och tittade upp på mannen, han var minst trettio centimeter längre än hon. Varför är du så
upprörd?
– Jag fick ett utskick från Pubmed och hittade det här, sa han. Ni har fått in ett pek i Journal of Biological Chemistry, och ni har
inte inkluderat mig!
Annika såg förvånat från den ena till den andra.
– Hm, sa Ebba lågt, lite sårad fåfänga tror jag, och det är nog mitt fel …
– Nämen Lars-Henry, sa Birgitta Larsén, sådant där befattar inte jag mig med, det vet du. Vad handlar det om?
– Min doktorand står med som författare till artikeln, men inte jag, som är hennes handledare! Hur i helvete har det gått till?
 Ebba gav frigolitlådan till Annika och tog ett steg mot mannen.
– Beslutet är mitt, sa hon. Jag gjorde bedömningen att du inte bidragit till den här forskningen, och därför är du inte med som
undertecknare av resultatet.
– Bara för att jag blev petad ur församlingen! skrek mannen och ställde sig alldeles framför Ebba. Ni ser till att förnedra mig så
mycket ni kan, men ni borde passa er!
– Jag har inte avsatt dig ur någon Nobelförsamling, sa Ebba lugnt. Jag har bara konstaterat att du knappt har varit här de
senaste fyra månaderna.
Mannen lyfte sin stirrande blick och lät den landa på Annika.
– Är det du som ligger bakom det här? sa han flämtande.
– Hon är reporter på tidningen Kvällspressen, sa Birgitta Larsén utan att titta på Annika. Vad hon gör här har jag ingen aning
om, men jag tänker ta reda på det så snart du har skrikit färdigt.
Lars-Henry Svensson pekade med utskriften på Annika och Ebba.
– Ni ska passa er jävligt noga, sa han. Ni ignorerar Nemesis, allesammans, men kom ihåg! Kom ihåg att jag har varnat er!
Och han gick med stora kliv mot ytterdörren och försvann.
– Vad var det där om? sa Annika när dörren gått igen efter honom.
Hon stod fortfarande med den stora lådan i famnen, Ebba tog över den.
– Jag ordnar det här, sa hon och försvann runt närmsta hörn.
Birgitta Larsén steg fram och tittade ingående på Annika.
– Du trodde inte att jag kände igen dig? Klart jag gjorde. Vad gör du här?
Annika tittade på den korta kvinnan, hennes blick var ljus och mycket klar och mycket allvarlig.
– Caroline blev inte förvånad när hon blev skjuten, sa Annika. Jag var där, på golvet bredvid henne, hon såg på mig när hon
dog. Jag kommer inte undan, jag drömmer om henne på nätterna.
Hon förvånades över hettan i sin egen röst.
Birgitta Larsén stod kvar utan att röra sig, hennes ögon vek inte undan.
– Vad drömmer du? frågade hon mycket lågt.
– Caroline försöker berätta något för mig, sa Annika och sänkte rösten. Hon vill säga något, men jag förstår inte. Vad kan det
vara, tror du? Vad?
Hon kände tårar stiga upp i ögonen igen, bet sig i läppen, fan vilken lipsill hon blivit.
– Lite mat, sa Birgitta Larsén och vände på klacken och gick bort längs korridoren. Ta med dig Ebba så går vi bort till Svarta
Räfven.

De lämnade huset via huvudingången och steg ut i en tveksam sol. Gräsytorna runt dem var förväntansfullt ljusgröna, knappt
utsprungna löv dansade i trädkronorna. Ebba och Birgitta fortsatte att tala om leveransen av antikroppar som kommit bort och
vilket steg som låg härnäst i reklamationsgången, Annika travade efter och såg sig omkring.
Det var vackert här, påminde lite om de filmer hon sett från anrika campus på den amerikanska östkusten, de smala gatorna,
tunga fasaderna, massiva växtligheten.
Fakultetsklubben Svarta Räfven låg i utkanten av området, på Nobels väg 6A, inte så långt från Nobel Forum där Annika varit
med Bosse.
Det brände till inom henne, hon hade inte svarat om någon tid för fika nästa vecka.
De hade träffats några gånger under våren, stillsamma möten på något kafé, fullständigt oskyldigt, inte ett otillbörligt ord.
Ville hon fortsätta så? Ville hon träffa honom alls? Ville hon ha mer?
Hon visste inte, kunde inte separera den ena känslan från den andra: förväntan, skam, upphetsning, glädje, oro.
– Den käre Lars-Henry, sa Birgitta Larsén, han har blivit alldeles kolerisk.
Hon tog några skuttande steg uppför granittrappan som ledde till fakultetsklubbens massiva kopparport och höll upp den för
Ebba och Annika.
– Fåfäng har han alltid varit, fortsatte hon, men ett sådant där halabalo hade han inte ställt till med för några år sedan, bara för
en signatur under ett litet forskningsresultat. Och varför, kära Ebba, lät du honom inte stå med? Jag var ju med. Vad hade du
förlorat på att inkludera honom?
Ebba sträckte på nacken så att den blev ännu rakare.
– En ren principsak, sa hon. Cilla, doktoranden som har honom som handledare, har sökt honom hela våren och han har aldrig
hört av sig till henne. Hon har varit ganska förtvivlad. Någon gång måste man ta ansvar för sitt beteende, även om man är gubbe
och professor …
 Birgitta Larsén vinkade till sig en kypare i stilig kyparutstyrsel.
– Har du bord för tre? Utmärkt! Och gärna vid fönstret? Nähä, inte det. Jamen då sätter vi oss här borta i hörnet, eller vad
säger ni flickor …
Hon suckade när hon satt sig och lagt linneservetten i knäet.
– Att bli utesluten på det sätt som Lars-Henry blev är egentligen inte ens möjligt, sa hon, men församlingen gjorde det ändå.
Jag förstår att han är bitter. Det hade jag också varit.
Hon slog ihop och gnuggade händerna.
– Men nu slipper jag ju vara det, eftersom jag blev uppflyttad i stället för utsparkad. Jag tar forellen, den brukar vara fantastisk.
Och en stor lättöl, tack!
– Vad är det här med Nemesis som han håller på och tjatar om? frågade Annika och valde forellen hon också.
– Det kommer från den grekiska mytologin, svarade Ebba. Den grekiska religionen var en oändlig värld av föreställningar om
brott och straff, orsak och verkan, orättvisor och vedergällning. I grunden tror jag Lars-Henrys reaktion bottnar i en skepsis mot
Darwins teori. Han tillhör falangen som vill att vi ska ha större respekt för Gud i vetenskapen, de så kallade kreationisterna.
– Ja herregud, sa Birgitta och suckade.
Annika stirrade på Ebba några sekunder, mera Gud i vetenskapen?
– Anhängarna av kreationismen hävdar att universum uppstod på det sätt som förloppet beskrivs i Första Mosebok. De vill att
skapelseberättelsen ska finnas som en likvärdig och parallell referensram till darwinismens evolutionsteori, både inom utbildning
och vetenskap.
– Som du förstår är det svårt att ta dem på allvar, sa Birgitta och himlade lite med ögonen.
– Du blev befordrad? frågade Annika.
– Uppflyttad från församlingen till kommittén efter Caroline, sa Birgitta Larsén. Förstår du vad det innebär?
Annika skakade på huvudet.
– Församlingens uppgift är att varje år välja en Nobelpristagare i medicin. Den består av femtio medlemmar, alla är professorer
här på KI. Kommittén är församlingens verkställande utskott, fem medlemmar plus ordförande och vice ordförande. Alla vet att
de egentliga besluten fattas i kommittén.
– Det blev något bråk om ordförandeposten efter Caroline, sa Annika och mindes Pelle Svanslös inlägg i nätdiskussionen.
De fick sin mat samtidigt som drycken, Birgitta Larsén drack några stora klunkar lättöl.
– Vi ville ha någon som fortsatte i Carolines och Nobels anda, sa hon, inte en opportunist som springer åt det håll som betalar
sig bäst.
– Hårda ord, sa Ebba och benade sin fisk.
– Sanna ord, sa Birgitta. Sören Hammarsten är ingen moralisk ledargestalt. Det var en evig tur att Ernst fick ta över. Men säg
mig, Annika Bengtzon, vad är det du säger om Caroline? Att hon talar till dig om nätterna?
Annika lade ner besticken och såg ner i sin tallrik.
– Jag inser att det låter förvirrat, sa hon, men jag kan inte radera ut minnet av Carolines blick. Hon såg på mig, rakt på mig, jag
såg in i hennes ögon när hon dog och det var som om hon visste, som om hon förstod, och det var så förfärligt hemskt att se och
inget kunna göra …
Hon kände tårarna stiga upp och svämma över, och till sin förvåning såg hon att Birgitta Larsén också grät. Professorn
snörvlade högljutt och torkade sig under näsan med linneservetten.
– Jag önskar jag visste, sa hon. Om Carro hade anförtrott sig åt någon så skulle det ha varit till mig.
Hon såg på Ebba och Annika medan hon putsade näsan.
– Det säger jag inte för att kokettera, sa hon. Det var mig hon talade med, men det här sa hon inget om. Jag har ingen aning om
vad hon kan ha menat.
Birgitta vred lite på sig och kliade sig i håret, drack lite av ölen och riktade blicken mot Annika.
– Hon sa verkligen inget? sa Birgitta. Inte ett ord? Inte något som du hörde, men kanske inte förstod?
Hon såg stint på Annika med ljusa ögon och tuggade intensivt på en fiskbit.
– Nej, sa Annika. Caroline var död på några sekunder. Hon flämtade inte ens.
Annika tog upp sina bestick och såg ner i tallriken.
Birgitta Larsén var en dålig lögnare.

Ebba och Annika satt tysta bredvid varandra i bilen på vägen hem. Birgitta Larsén fanns med dem, odefinierbart närvarande i
baksätet.
– Hur kände hon igen dig? frågade Ebba till slut.
 Annika strök undan håret från pannan.
– Jag intervjuade henne om Caroline dagen efter mordet, sa hon. Hon var ganska obalanserad, vilket väl bara var naturligt, och
det slutade med att hon blev ganska aggressiv.
– Birgitta är väldigt speciell, sa Ebba. Man vet aldrig riktigt var man har henne. Hon kan verka förvirrad och nonchalant, för att
i nästa stund vara både tydlig och närvarande.
Annika nickade, hon hade förstått det.
– Kände hon verkligen Caroline von Behring lika bra som hon påstår?
Ebba blinkade åt höger och svängde av motorvägen vid Danderyds kyrka.
– Jag tror det, man såg dem på JJ ibland. Det finns inte så många kvinnor på deras nivå, så det var väl ganska naturligt att de
höll ihop.
JJ?
– Jöns Jakob, personalrestaurangen. Och så brukade de arrangera gemensamma seminarier som låg lite utanför det strikt
medicinska, det kunde gälla ledarskap eller jämställdhet till exempel, så de stod nog varandra ganska nära.
Ebba sneglade på Annika.
– Så vad tror du? Finns det något för dig att skriva om i forskarvärlden?
Ihjälfrysta forskare, storgräl i korridorerna, miljarder i anslag?
Annika nickade.
– Absolut.
De körde in i Djursholm och solen blev tydligare, färgerna klarare. Annika tittade förundrat på de palatsliknande villorna de
körde förbi, tänk att hon fick bo härute!
– Tänker du ibland på vilken tur du haft? frågade hon Ebba.
Ebba blinkade och svängde, verkade fundera över svaret.
– Både och, sa hon. Visst har jag haft medgång, men också motgång. Mamma lämnade möblerna och böckerna efter sig men
inget annat, jag har jobbat för allt jag har. Ingenting är någonsin gratis, och allt blir dyrare ju högre upp man kommer.
Volvon svängde in på Vinterviksvägen, Annikas hus låg där så gnistrande och vitt i eftermiddagssolen.
– Det är en sak jag funderat mycket över, sa hon och vände blicken mot Ebba igen. Kan du tänka dig något skäl till varför
Caroline blev mördad? Vem hade anledning att ta livet av henne? Kan du komma på någon som helst orsak?
Ebba svängde in på sin tomt och stängde av motorn. Tystnaden fyllde hela bilen.
– Det kan hända, sa Ebba långsamt, att priset blir så högt att det inte längre går att betala. Kanske hände det Caroline.
Hon öppnade bildörren och klev ut på gårdsgruset.
Francesco skällde vilt borta i hundgården vid syrénhäcken. Annika gick över vägen mot sitt eget hus med en gungande känsla i
kroppen. Caroline var med henne, Birgitta Larsén svävade över henne, Ebba Romanova gick tyst bakom henne.
Vad hände med kvinnorna i den akademiska världen? Utrymmet verkade mindre, gränserna skarpare, reviren viktigare än
någon annanstans.
Bara fyra procent av kvinnorna som disputerade blev professorer, mot åtta procent av männen. Både Birgitta och Caroline
hade tagit sig ända fram, ända upp, Caroline höll dessutom i klubban.
Det måste ha med saken att göra.
Det måste vara viktigt.
Annika undvek vattendikena på gräsmattan och gick mot entrén.
En rörelse i ögonvrån fick henne att titta bort mot stenröset.
Där stod Wilhelm Hopkins och grävde en grop på hennes gräsmatta. Han hade ryggen mot henne, ett järnspett var nedstucket i
marken bredvid honom. Han lade just hela sin tyngd på spadens högra kant, bladet sjönk ner i den våta jorden.
Annika stannade mitt i ett steg och trodde först att hon missuppfattade scenen.
Stod grannen och grävde en grop i hennes trädgård?
– Vad håller du på med? sa hon och fötterna rörde sig igen, alldeles automatiskt, flög fram mot den storvuxne mannen med sitt
yviga hår.
Gubben negligerade henne, körde ner spaden i gräsmattan bredvid sig och drog upp spettet.
– Är du inte klok? skrek Annika och tog tag i järnspettet. Står du och gräver på min tomt?!
Mannen slet till sig spettet med sådan kraft att han var tvungen att ta några steg bakåt, han var högröd i ansiktet och ögonen
blixtrade.
– Här har vi alltid haft vår midsommarstång, sa han hest. I alla år sedan jag var barn har vi firat här, just här, och nu kommer
du och säger att vår tradition ska brytas!
– Men kommunen sålde ju tomten för länge sedan, sa Annika vädjande och slog ut med armarna. Vi bor ju här nu, det här är
vårt hem! Du kan inte komma och gräva upp vår gräsmatta bara för att du gjorde det när du var barn, det är ju helt sjukt!
Grannen tog ett stort steg mot henne, så snabbt och hetsigt att Annika parerade och höll på att ramla ner i gropen.
– Vi firar midsommar här, sa han med eftertryck på varje ord. Hela kvarteret, vare sig du vill det eller inte. Ingen frågade oss
om de fick sälja vår allmänning. Han tog sitt spett och sin spade och vände ryggen mot henne för att gå därifrån.
– Varför köpte du den inte, om du nu så gärna ville ha den? sa Annika.
Gubben snurrade runt igen.
– Den var min! skrek han. Varför skulle jag betala för den?
Han vände sig om igen och gick lufsande bredbent iväg över hennes gräsmatta.
Annika stod kvar och stirrade efter honom, och först när han försvunnit runt husknuten märkte hon hur hon darrade. Hennes
puls hamrade i halsen så att hon hade svårt att andas. Förstummad tog hon några steg efter honom, alldeles blank i huvudet.
Hur var det möjligt? Hur kunde man bete sig på det här sättet?
Hon fortsatte fram mot husknuten, ställde sig och såg längs med hjulspåren, genom hålet i häcken och in på gubbens tomt.
I samma stund gick en bilmotor igång och två halvljus lyste henne i ögonen.
Wilhelm Hopkins lade in växeln i sin stora Mercedes, trampade på gasen och körde rakt ut på hennes gräsmatta. Vattnet i
hjulspåren skvätte högt runt bilens hjulhus, stod som kaskader ut från däcken.
Utan att ta någon notis om Annika körde han så tätt förbi henne att lervattnet träffade henne långt uppe på låren.
Jag ska döda honom, tänkte Annika när baklyktorna försvann mellan hennes grindstolpar och ut på vägen.
Ämne: Besvikelser
Till: Andrietta Ahlsell

Sommaren 1889 skissar Alfred Nobel på sitt första testamente. För Sofie Hess skvallrar han om sin plan:
Ingen lär heller sakna mig. Inte ens en hund som heter Bella kommer att fälla en tår över mig. Ändå skulle hon
antagligen vara den uppriktigaste av alla eftersom hon inte skulle snoka efter kvarlämnat guld. Förresten kommer de
kära människorna att i det avseendet bli gruvligt besvikna. Jag gläder mig i förskott över alla uppspärrade ögon och
de många svärord avsaknaden av pengar kommer att förorsaka.
Alfred, Alfred – Sofie är inte personen att anförtro sig åt! När ska du inse det?
För Sofie gnäller, hon beklagar sig över testamentet flera gånger medan Alfred ännu lever.
Tre gånger formulerar han om sin sista vilja. Tre gånger, och han skriver själv. Advokater tycker han inte om, kallar dem
formalitetsparasiter.
Alfred vill skapa från hjärtat, och det gör han: den 27 november 1895 signerar han sitt slutgiltiga testamente.
Dokumentet är knappt fyra sidor långt, handskrivet och på svenska. Tre sidor upptas av detaljerade beskrivningar av vilka av
de kära människorna som kommer att få vad, knappt en sida behandlar de nya pris som han vill instifta och som hans
enorma förmögenhet ska finansiera.
Testamentet finns deponerat på Stockholms Enskilda Bank och är krokigt och vingligt, en del står krafsat i marginalen. Det
öppnas den 15 december 1896, fem dagar efter Alfreds död, och ingen jublar över innehållet.
Ingen, ingen.
Tvärtom är alla besvikna. Släktingarna är förgrämt besvikna, nästan bestulna. Han ger sina brorsbarn en miljon kronor, en
miljon kronor i dåtidens penningvärde, svindlande, hissnande, men de vill ha mer, mycket mer, och de processar i flera år
och de lyckas, de dränks i pengar, all avkastning i hela dödsboet under ett och ett halvt år.
Och de lämnar farbroderns grav, sammanbitet triumferande räknandes sedlarna i nävarna.
Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom blir besviken. Han som talat vid Alfreds kista i San Remo, ändå får han inget
sjukhus, vilket han hoppats.
Till och med den svenske konungen, Oscar II, är upphöjt besviken och anser att tilltaget att instifta priser och inte bara belöna
svenskar, utan även utlänningar, är ofosterländskt.
Framtida statsministern Hjalmar Branting, huvudredaktör på tidningen Social-Demokraten, kallar donationen
generalförfuskad.
Men Alfred, han har tänkt och funderat. Fem pris ska delas ut, vill han, fem pris i enlighet med hans livsverk och passioner:
fysiken, kemin, medicinen, litteraturen och – kanske märkligast av allt – freden.
Hans kvinnor finns med, båda de kvinnor som varit viktigast i hans liv, båda finns representerade i testamentet, fast på helt olika
sätt.
Här är hon igen, kvinnan han aldrig fick. Han nämner henne inte vid namn, men han ger henne det största han har: ett uppdrag
åt norska stortinget att i framtiden, vid varje prisutdelning, belöna den som har verkat mest eller best för folkens
förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.
Bertha Kinsky, gift von Suttner, den vackra grevinnan från Grand Hotel i Paris, aktivisten som gjort sig känd som arrangör av
fredskongresser, hon blir den andra kvinna som någonsin tilldelas ett Nobelpris, (fredspriset år 1905, den första är Marie
Curie som får fysikpriset år 1903).
Sofie Hess, (numer fru Kapy von Kapivar) finns namngiven, och av alla besvikna är hon den allra mest gruvligt förbisedda.
Testamentet ger henne motsvarande en halv miljon kronor per år så länge hon lever men Sofie vill ha mer, hon vill ha mycket
mycket mer, och hon har trumfkort i ärmen, 218 stycken: Alfreds brev som han skrivit till henne genom åren. Hon tar kontakt
med testamentsexekutorn Ragnar Sohlman, hon lismar, hon vädjar, hon lockar. Hon har så många skulder och de tynger
henne, så de tynger henne till marken, kan inte sterbhuset betala?
När det inte fungerar så hotar hon:
218 brev. Hon vill ju inte att någon annan ska få läsa dem, någon utomstående, det vore skamligt om så skedde, det vill hon
verkligen inte, med tanke på framlidne herr Nobels goda rykte …
En miljon, det ska hon ha, motsvarande en miljon kronor. Cash. Annars säljer hon breven, skandalbreven, till högstbjudande.
Och Sohlman betalar.
Utpressningen går hem.
Så slutar Sofie Hess långa kontakt med Alfred Nobel.
Hon lyckas utnyttja honom också efter döden.
 LÖRDAG 29 MAJ

KATTUNGEN STRÄCKTE UT SIG i solen och lät klorvattnet från poolen rinna ner på handduken. Ungarna sprang och skränade runt
omkring henne utan uppehåll, skrek till varandra på sin bajsnödiga, brittiska privatskoleengelska (hon såg dem allt på morgnarna
när de åkte iväg i blanka Land Rovers med sina solbrända små mammor bakom ratten, skoluniformer med vita kragar my ass).
Det hade blivit för många bofasta i just det här komplexet, hon fick snart se till att byta.
Hon tryckte fast sina stora, runda, svarta solglasögon bättre på näsan och tog upp ett exemplar av Cosmopolitan: så blir du
kåtare, smalare, rikare.
Badbollen träffade henne rakt i huvudet och fick glasögonen att åka på sniskan. Hon ropade till lite, satte sig upp och såg sig
omkring.
Bollen låg bredvid henne, två blekfeta brittiska skitungar stod framför henne och såg rädda ut.
Kattungen log.
– Är det er boll?
De nickade stumt och storögt.
– Här, sa hon och kastade tillbaka leksaken till barnen. Men akta så ni inte träffar någon annan, vem vet? De kanske blir arga.
Barnen nickade igen, den ena tog tag i bollen och pilade iväg men den andre, den lille, stod kvar.
– Var kommer du ifrån? frågade han.
Kattungen, som tryckt fast brillorna och hunnit luta sig tillbaka mot solstolsryggen, rätade upp sig igen.
– Jag kommer från Amerika, sa hon. Det är det bästa landet på hela jorden. Mycket bättre än både Spanien och England.
Sedan lutade hon sig tillbaka och höjde demonstrativt sin tidning.
Det där brukade alltid funka. Dryga amerikaner var det absolut värsta snobbeuropéerna visste. Om inte hyllningstalet till USA
räckte brukade hon dra till med att prisa president Bush. Sedan fick hon alltid vara ifred.
Men ungfan stod kvar.
– Varför bor du inte där då?
Hon sänkte tidningen, han var verkligen otroligt irriterande, blek, fräknig och rödhårig och tydligen dum som ett jävla spån.
– Vet du vad? sa hon och reste sig med både tidning och handduk i handen. Det är en riktigt bra idé, tack ska du ha.
Hon log mot skitungen och gick bort mot ingången som låg längst bort från hennes egen, fanns ingen anledning att visa hela
poolområdet exakt var hon bodde.
– Vad har du gjort med ditt ben? ropade ungen efter henne men hon låtsades inte höra.
Uppe i våningen var det svalt och vitt. Hon hängde upp handduken (vit så klart) på torkaren i badrummet, vek ihop tidningen
och placerade den med framsidan uppåt i rottingkorgen bredvid soffan i vitt linne. Baddräkten var våt och kall, kylde hennes
mage, det var skönt i värmen. Hon bar aldrig bikini. Det stora ärret på bröstkorgen var för iögonfallande, en sådan detalj som
människor skulle minnas. Hjärtkirurgi, svarade hon de få gånger någon sett det och frågat, fast hon hade lika gärna kunnat säga
som det var för ingen hade levt särskilt länge efteråt: Yrkesskada, jag blev skjuten en gång för länge sedan men det är glömt nu,
garanterat glömt och begravet.
Hon gick in i sovrummet, slog igång datorn, hämtade en ny handduk, vek ihop och lade den på kontorsstolen så att sitsen inte
skulle bli våt. Loggade in sig på Happy Housewives och letade efter chattkontakt med agenten.
Hon hade ett vilande meddelande.
Skiten har träffat fläkten. Radera hårddisken. Överge samtliga kända vistelseorter. Objekt som identifierat dig:
Bengtzon, Annika, Stockholm, Sverige. ANVÄND EJ DENNA KANAL IGEN.
Meddelandet hade lagts in klockan 09.13 CET, alltså hennes tidszon, för tjugo minuter sedan.
Kattungen läste meddelandet tre gånger till.
Sedan stängde hon av datorn, drog ut en skrivbordslåda och fiskade upp en liten skruvmejsel, monterade bort datorns
undersida och plockade hårddisken ur skalet. Den var grå och påminde till form och storlek om ett cigarettpaket. RAM-minnena
fick sitta kvar, all info på dem dog när elen kopplades ur. Lämnade sedan sovrummet med hårddisken i handen och gick mot
badrummet. Snabbt tog hon av sig baddräkten och steg in i ett par mörka jeans och drog på sig en blå t-shirt, snurrade upp det
våta håret i en hästsvans och hängde upp solglasögonen i halsringningen.
Det var detta hon alltid misstänkt, att agenten också var en jävla klåpare.
Radera hårddisken, som om det skulle hjälpa. Allt gick att återskapa, och sedan skulle där finnas mejl och sajter och chatt
och IP-adresser härifrån och in i jävla helvetet, radera hårddisken, kiss my fucking ass.
Hon stoppade ner hårddisken i handväskan och tog bilnycklarna från hallbänken. Fingeravtrycken sket hon i, det stadiet var
förbi.
 Drog igen dörren efter sig utan att se sig om, aldrig någonsin se sig om, fokuserade bara vidare, framåt, mot sina kommande
poster.
Bengtzon, Annika, Stockholm, Sverige.

Annika vaknade av att solen stekte henne i ansiktet. Hon hade svettats så att håret kladdat fast på halsen och ryggen. Utan att
öppna ögonen låg hon kvar någon minut och lyssnade utåt huset. En radio stod på någonstans, det högstämda mumlandet
skvallrade om P1, tidningspapper prasslade. Barn tjoade någonstans därute, hon antog att det var hennes egna.
Hon borde kliva upp.
Hon måste ta sig samman.
Hon var tvungen att komma iväg och köpa en ordentlig rullgardin på Ikea.
Med en kraftansträngning tog hon sig ur sängen och bort till badrummet. Thomas visslade där nere, ljudet skar in i hennes
huvud.
Helg, en hel helg när de var hänvisade till varandra, utan jobb att gömma sig bakom.
Hon drog på sig jeans och en munkjacka och gick ner i köket.
– God morgon, sa Thomas utan att titta upp från tidningen. Det finns kaffe.
Hon gick bort till diskbänken och hällde upp en stor mugg.
– Jag begriper inte vad vi ska göra med Wilhelm Hopkins, sa hon. Om han inte slutar använda min tomt som sin privata
bakgård så kommer jag att göra något jävligt dumt.
– Så det är din tomt nu, jag trodde vi bodde här allihop? sa Thomas och bläddrade i tidningen, fortfarande utan att se på
henne. Han hade träningsoverall och joggingskor på sig.
Annika satte sig mitt emot sin man och lade handen över den artikel han läste.
– Han kan inte fortsätta att ta en genväg över vår tomt när han ska ut med bilen, det måste räknas som egenmäktigt
förfarande.
Thomas drog till sig tidningen och höll upp den framför sig i stället.
– Det blir sex personer som kommer på middag på måndag kväll, sa han. Larsson och Althin och deras fruar, och så Cramne
och Halenius.
– Och att gräva upp vår gräsmatta med hänvisning till något gammalt midsommarfirande är ju sinnessjukt, sa Annika.
Thomas vände blad.
– Man får ju ha lite förståelse, sa han. Det här handlar om gamla traditioner, förr hade de som bor i området rätt att disponera
marken. Det är väl ganska naturligt att de är upprörda över att bli av med den. Vad tänkte du laga för mat?
– Fisksoppa, sa Annika till Svenska Dagbladet. Men kommunen har sålt marken, vi bor här nu och grannarna kan inte springa
här hur som helst.
Thomas lade ner tidningen, vek ihop den och såg äntligen på henne.
– Man måste vara lite smidig när man bor i villa, sa han och reste sig.
Vid ytterdörren hejdade han sig.
– Mamma ringde, sa han, hon kommer över i eftermiddag. Ville se hur vi kommit i ordning.
– Visst, sa Annika och såg ner i kaffemuggen.
Så kan hon konstatera att det här inte är riktiga Djursholm och påpeka en gång till att man inte kan se havet annat än från
övervåningen, tänkte hon.
Thomas gick ut och stängde dörren efter sig. Hon ställde ifrån sig kaffet och sprang fram till fönstret, såg honom jogga ut mellan
grindstolparna och bort längs Vinterviksvägen, lugna, korta, avslappnade steg, han rullade lite med axlarna. Hon såg honom
försvinna i grönskan ner mot havet och trycket i hennes bröst växte: åh Gud, varför var han så långt borta?
Hon gick tillbaka till diskbänken, plockade ihop frukostdisken och ställde ner den i diskmaskinen, torkade av, torkade igen.
Hon var tvungen att ta sig samman. Tvungen att göra något. Hon tvättade sig i ansiktet under kranen i köket, torkade sig på en
kökshandduk och gick ut till barnen.
De lekte med lastbilar och spadar i gropen som Wilhelm Hopkins grävt.
– Titta, mamma, ropade Kalle när han fick syn på henne, vi har en vulkan! Den sprutar eld, men Spindelmannen kommer att
stoppa den, whrooommm …
En grävskopa i plast tjänstgjorde som flygande hjälte i pojkens hand, Ellen tog en baklastare och följde broderns exempel,
whrooom, whrooom …
– Vill ni gräva mera? undrade hon och gjorde rösten glättig. Ska vi plantera lite fina blommor, vad tycker ni?
Båda barnen släppte sina leksaker och sprang fram till henne, tog tag om var sitt ben.
 – Jag tycker om dig, mamma, sa Ellen och kramade hennes lår.
Annika böjde sig ner och tog bägge barnen i famn.
– Och ni är det bästa som finns, viskade hon, trycket i bröstet ökade igen. Hon vaggade dem, gungade dem, älskade dem.
Släppte dem, reste sig och harklade sig.
– Ta med era spadar så sätter vi igång och gräver.
Hon hämtade en egen spade från källarvåningen och gick med barnen bort till hålet i häcken där Wilhelm Hopkins brukade
köra in och ut med sin bil. Mersan stod parkerad med fronten en meter från hennes tomtgräns.
– Här, sa hon. Här ska vi göra en riktigt fin blomrabatt.
Med barnen runt benen grävde hon snabbt bort en tre meter lång remsa av den sönderkörda gräsmattan, lade tuvorna som en
barriär mot grannen.
– Sådärja, sa hon. Nu åker vi och köper lite blommor.
Barnen skuttade bort till hennes bil och klättrade själva upp i baksätet. Hon låste huset, lade nyckeln i en stövel så att Thomas
kunde komma in, hoppade in i bilen och körde bort till Hortus i Mörby.
Det var oerhört mycket folk på plantskolan, hon fick förmana barnen att hålla sig tätt intill henne. I gengäld fick de själva välja
många av sommarblommorna som skulle bo och växa i rabatten.
Ellen valde penséer och sommarflox, Kalle gillade prästkragar och lyckliga Lottor. Annika plockade på sig massvis med
tagetes i olika former och storlekar, sådana brukade hennes mormor alltid driva upp i lådor i fönstret hemma i Hälleforsnäs och
sedan plantera vid förstukvisten ute vid Lyckebo. Tillsammans med en ung kille ur personalen baxade hon in tre femtiokilossäckar
med planteringsjord i lastutrymmet på jeepen, och sedan var de klara.
När de kom hem hade barnen tröttnat på blomäventyret. De sprang iväg till vulkanen och fortsatte att gräva med
Spindelmannentraktorn.
Annika fick ut jordsäckarna på marken och släpade bort dem mot diket hon grävt.
– Du hade ju kunnat berätta att du skulle åka iväg, sa Thomas bakom henne och hon hoppade till och släppte säcken.
Han satt på terrassen på husets baksida och läste kvällstidningarna.
– Jag lade nycklarna i stövlarna vid ytterdörren, sa hon, böjde sig ner och tog ett nytt grepp om plasten.
Thomas reste sig upp och gick runt huset.
Nu hjälper han mig, tänkte hon. Nu kommer han snart tillbaka och har resten av jorden med sig.
Hon skar upp säcken och hällde den svarta myllan i rabatten, tittade bort mot husknuten där Thomas försvunnit.
Han kommer att gilla att jag engagerar mig, tänkte hon. Vi ska ha huset och tomten som ett gemensamt projekt, tillsammans
ska vi göra trädgården till en tillflyktsort, ett ställe att vila och hämta styrka i.
Men Thomas kom inte. I stället såg hon honom gå omkring inne i köket, han spolade vatten och pratade i mobiltelefon.
Av någon anledning gjorde synen henne gråtfärdig. Besvikelsen blev en snara runt hennes hals och gjorde det svårt att andas.
Inget hon gjorde var värt något. Hennes ansträngningar räckte aldrig till.
– Hallå där, ropade Ebba bortifrån gatan. Planterar du?
Annika snurrade runt och forcerade fram ett leende, körde ner spaden i jorden och gick bort till staketet. Francesco skällde
glatt och viftade på svansen när han fick syn på henne.
– Hej vovven, sa Annika och böjde sig ner och klappade honom, passade på att torka sig i ögonvrån och under näsan.
– Wilhelm kommer inte att bli särskilt förtjust i placeringen av din rabatt, sa Ebba och tittade bort mot jordhögarna.
– Gissa om det är meningen, sa Annika. Vill du ha en kopp kaffe, eller lite lunch? Jag tänkte göra en omelett …
– Tack, sa Ebba och tog några ofrivilliga steg efter hunden som drog iväg efter en ekorre, det skulle vara jättetrevligt, men jag
är på väg till KI. Francesco! Hit!
– Jobbar du på lördagarna? frågade Annika och försökte göra rösten lätt.
– Nobelförsamlingen har arrangerat ett jätteintressant seminarium, sa Ebba, Global Challenge of Neuroprotection and
Neuroregeneration, och sedan är det mingel och buffé. Det är en tradition, öppet för både anställda och post-docs, och brukar
vara riktigt uppskattat.
– Lite firmafest? sa Annika och tittade bort mot huset, hon såg inte längre Thomas i något av fönstren.
– Ja, sa Ebba, Nobelkommittén har möte idag och enas om sin första lista, och det brukar alltid vara stora känslor i omlopp.
Förresten, kan jag få be dig om en tjänst?
Annika såg tillbaka mot Ebba.
– Visst, sa hon, självklart.
– Jag åker upp till min kusin i Dalarna i morgon och kommer att vara borta några dagar, kan du titta till huset?
 Annika nickade och såg bort mot jättevillan.
– Visst, sa hon igen, vad ska jag göra? Vattna blommor, vattna hunden, ta in posten?
Ebba skrattade och rotade efter något i ena jackfickan.
– Francesco följer med mig, men posten vore det fint om du plockade in, åtminstone någon gång. Blommorna klarar sig. Här
är nyckeln till brevlådan … jättesnällt. Ring om det är något, mobilnumret står på kortet.
Hon räckte Annika en liten nyckelknippa och ett visitkort, vinkade och joggade efter hunden som var på väg in på Hopkins
tomt.
– Nej, gubben, inte där, hitåt …
Annika svalde, stoppade nyckeln och kortet i fickan och tittade bort mot bilen. Jordsäckarna låg på marken intill den öppna
bakdörren.
Ingen skulle hjälpa henne med dem.
 MÅNDAG 31 MAJ

ANTON ABRAHAM SSON KLEV IN i rummet med gelé i bägge knäskålarna. De tidiga samtalen högst upp i mittenhuset i
poliskomplexet på Kungsholmen var beryktade, särskilt i hörnrummet där man anade trädtopparna i Kronobergsparken utanför
fönstret.
Och nu var det hans tur!
Säpochefen och hans avdelningschef, Bertstrand, stod och pratade lågt framme vid fönstret. Den nymorgnade solen speglades i
fasaden mitt emot och kastade ojämnt ljus över deras ansikten. De rörde med skedar i kaffekoppar på fat och verkade förtroliga.
– Jaha, sa Anton Abrahamsson och gnuggade handflatorna lite mot varandra för att värma upp kallsvetten, så det är så här det
ser ut …
Männen vid fönstret tittade upp på honom, ställde ner sina kaffekoppar på ett runt litet träbord och steg fram till honom.
– Välkommen, sa Säpochefen och tryckte lätt med sin vänstra hand på hans högra armbåge när de hälsade. Kaffe eller lite
vatten, kanske?
Han visade mot ett sidobord med förfriskningar.
Anton Abrahamsson skakade tass med Bertstrand och gick sedan bort och hällde upp ett glas Ramlösa. Han kände sig lite
osäker på handen och ville inte riskera att spilla ur kaffetermosen.
Jag undrar om alla andra har varit lika nervösa under sina befordringssamtal, tänkte han.
– Slå dig ner, Abrahamsson, sa Säpochefen.
De satte sig i några låga fåtöljer, bekväma, i mörkblått tyg. Anton Abrahamsson sträckte på benen.
– Och allt är bra med familjen? sa högste chefen.
Anton Abrahamsson var tvungen att skratta till, vilket engagemang de visade honom!
– Jotack, sa han. Lillgrabben är ju stora karln nu, nio månader … Det var ju lite hårt där ett tag med kolik och annat …
Bertstrand lutade sig framåt i stolen och knäppte händerna.
– Anton, sa han, vi skulle vilja prata med dig om utvisningen på Bromma i vintras.
Anton Abrahamsson nickade och log, jodå, den mindes han minsann mycket väl.
– Knepigt uppdrag, sa han. Jag är glad att det avlöpte så väl.
Cheferna utbytte en snabb blick som, av någon anledning, fick Anton Abrahamsson att känna sig lite olustig.
– Den rapport du skrev, sa Säpochefen, jag utgår från att den är korrekt?
Anton Abrahamsson drack lite vatten och nickade med eftertryck, oja, det var den, helt korrekt.
– Det är några detaljer vi undrar över, sa Bertstrand. Vi hoppas att du ska kunna bringa lite klarhet i händelseförloppet för oss.
Anton Abrahamsson log brett och lät knäna falla isär.
– Shoot, sa han.
– I vilket skede insåg du att det fanns personal från amerikanska CIA närvarande vid avvisningen?
I vilket skede?
I vilket skede?
– Jaa, sa han något dröjande, det var väl när George sa att han tagit med sig några grabbar därifrån för att ombesörja
transporten.
– George? sa Säpochefen.
– Mannen som presenterade sig som amerikanarnas insatschef, förklarade Bertstrand.
– George? sa Säpochefen igen och såg uttryckslöst på Anton Abrahamsson.
– Han var mycket artig och korrekt, sa Anton.
Säpochefen rörde sig besvärat, det knakade lite i stolens stoppning.
Bertstrand flyttade sig framåt på stolen så att han satt på yttersta kanten.
– Var du själv maskerad? frågade han och såg lite beklagande på Anton Abrahamsson.
Maskerad?
– I något skede av händelseförloppet?
Absolut inte.
– Absolut inte, varför skulle jag ha varit det?
– Du reagerade inte över att samtlig amerikansk personal hade huvor över huvudena?
 – Inte George, sa Anton Abrahamsson snabbt. Han hade inte huva. Han var mycket …
Artig och korrekt, hade han tänkt säga, men det hade han ju redan sagt.
Cheferna såg på varandra, Bertstrand skakade på huvudet.
– En sak till, sa Bertstrand och tittade på Anton igen. Varför gick ni ut?
Gick ut? När?
– Varför lämnade du och kollegorna rummet medan CIA utförde sin kränkande behandling av fången?
– Vi stod kvar, sa Anton Abrahamsson. Vi stod kvar nästan hela tiden.
– Jo, sa Bertstrand mycket mjukt och pedagogiskt, men varför gick ni ut? Då, alltså, på slutet?
Anton Abrahamsson hörde fångens vrål eka i rummet, i det fina mottagningsrummet högst upp i mittenhuset på Kungsholmen,
rasslet av fotbojor, saxars rytmiska tuggor genom grov textil. Han hörde gråten och ropet på hjälp och såg en rödsprängd
ögonvita vändas mot taket när den nakna kroppen spändes mot övergreppet i anus.
– Jag tyckte faktiskt det var ganska obehagligt, sa han.
Säpochefen reste sig och ställde sig att se bort mot trädtopparna i parken.
– Anton, sa Bertstrand, det finns ett paragrafmässigt problem med den här avvisningen som du kanske förstår.
Anton Abrahamsson blinkade, paragrafmässigt?
– Du var ansvarig för avvisningen, och rent faktiskt släppte du över myndighetskontrollen till amerikanarna, sa Bertstrand. Det
är inte tillåtet enligt svensk lagstiftning. Det här måste utredas och resultatet kommer, förr eller senare, att bli offentligt. Förstår du
vad det innebär?
Anton Abrahamsson greps av en mycket olustig föraning.
– Det var inte mitt fel, sa han. Jag kunde ju inget göra. Bertstrand nickade förstående.
– Jag förstår verkligen din situation, sa han. Vi måste hjälpas åt att reda upp den.
– Det var inte jag som godkände transporten, sa Anton Abrahamsson. Det var ju UD. Det var utrikesministern.
– Jo, sa Bertstrand, men det är inte transporten som är problemet.
– Jag kunde inte rå för om det hände något i luften, det är kaptenen som …
– Abrahamsson, sa Säpochefen och vände sig mot honom igen, det är George som är problemet. Har du inte förstått det?
Han gick med långsamma steg fram mot fåtöljen där Anton satt.
– Hur i helvete, sa chefen långsamt, ska vi förklara att du släppte över myndighetskontrollen på en svensk flygplats till
amerikanska jävla CIA?!
De sista tre orden skrek han.
Anton Abrahamsson pressade sig bakåt mot ryggstödet och höll hårt i armstöden.
– Låt oss nu bena upp det här, sa Bertstrand, det är regeringen som beslutat att terroristen skulle avvisas, så där är vi rena. Vad
som eventuellt hände med honom efteråt regleras också i lagar som bara regeringen kan åberopa, så där är det också grönt.
Kanske kan vi få själva transporten att bli problemet, då hamnar det också på UD:s bord.
– Amerikanska jävla CIA? skrek Säpochefen igen och stirrade rödögd på Anton. George?!
– Om vi kan få fokusering på själva flighten och inte på myndighetsutövningen så borde vi klara oss, sa Bertstrand. Redaktörer
är ju som karlar är mest, och flygplan är ju mycket sexigare än lagparagrafer, eller hur?
Säpochefen stönade högt och gick bort och satte sig vid sitt skrivbord.
– Vi måste hantera det här på rätt sätt nu, sa Bertstrand. Det är viktigt att vi säger rätt saker, och att andra saker helst inte blir
sagda alls.
Han log lite.
– Hur var det med lillgrabben, Anton? Nio månader, sa du? Funderat på att spendera lite mera tid med honom?
Anton Abrahamsson nickade bara, för han kunde inte tala längre.

Solen värmde redan. Det skulle bli en riktigt fin dag, den första sommardagen.
Annika gick långsamt en liten sväng på tomten medan barnen satte på sig skorna.
Den nya blomrabatten intill hålet i häcken var, uppriktigt sagt, inte särskilt tjusig. Blommorna såg ledsna och medtagna ut,
lutade sig stukat mot varandra, och de stod för glest. Förhoppningsvis skulle de växa till sig under sommaren och bli lite fylligare.
Svärmor hade rynkat på näsan och frågat om hon inte hade kunnat hjälpa barnen med planteringen.
– Det är jag som har planterat, hade Annika svarat. Tycker du att det är fult?
Och Doris Samuelsson hade börjat prata om något annat.
Kalle kom gående mot henne med släpande fötter, tog hennes hand och borrade in näsan i hennes jeans.
 – Jag vill vara hemma idag, mamma, sa han.
– Hurså? sa hon och böjde sig ner intill honom. Känner du dig lite sjuk, eller är du bara trött?
– Jag vill vara hemma, upprepade han.
– Jag ska ju börja jobba igen, sa Annika och strök honom över ryggen. Det är några veckor kvar innan pappa får semester,
sedan får du vara hemma och bada med pappa nästan hela sommaren, det blir väl bra?
Pojken nickade. Hon tog honom i handen och ledde honom bort till jeepen.
Ellen hade själv klättrat upp i bilens baksäte, Annika hjälpte henne med säkerhetsbältet och körde iväg.
Framme vid förskolan sprang flickan iväg med Poppy och Ludde under vardera arm och pladdrade på med personalen, men
Kalle dröjde sig kvar vid bilen.
– Vad är det, Kalle? frågade Annika. Varför vill du inte gå in?
– Kom här, sa Lotta, förskolläraren som varit ansvarig för hans inskolning. Du är så tidig idag att du kan få sitta vid datorn före
frukost, vill du det?
Pojken nickade, tog Lottas hand och försvann in i huset.
Hjälp honom, tänkte Annika, hjälp honom där jag inte räcker till. Snälla Någon, se efter mina barn när jag inte kan göra det
själv.
Och hon satte sig i bilen och körde hem, sin sista lediga dag.

Hon ställde undan frukostdisken. Hon skrev en inköpslista till kvällens middag. Hon gjorde kaffe. Hon drack det.
Hon ställde sig vid köksfönstret och tittade ut och kände trycket öka i bröstet.
Ställde sedan muggen i diskhon och gick upp till datorn igen.
Igår hade hon försökt sitta ute på terrassen och skriva, men det sprillans nya batteriet var trasigt så hon var fast vid eluttagen
inne i huset.
Arbetsrummet var litet och redan belamrat. Thomas papper och böcker och remisser låg överallt, hon undrade om han hade
lika stökigt på sitt kontor på departementet. Snabbt plockade hon ihop dokumenten på skrivbordet i en hög, flyttade på Thomas
dator och placerade sin egen mitt på bordsytan.
Hon gick ut på nätet och kollade Kvällspressens startsida, där var så mycket blinkblink och flashflash och flygande bokstäver
att hon var tvungen att begränsa sidan så att hon skulle kunna läsa den.
Söndagen hade varit tämligen händelselös. Rykten påstod att prinsessan Madeleine bestämt sig för att lära sig segla, det hade
varit en sexattack mot Darin, en artonåring i Borlänge hade blivit skjuten i benet av polisen och Zlatan hade gjort mål.
Ingenting om Caroline von Behring.
Ingenting om Nobelmorden.
Det var som om de inte hade hänt. Redan hade människor börjat säga Nobelfesten, just det, var det inte någon som dog
där? Som ramlade över räcket ner i Mälaren, eller hur var det?
Det var knappt så hon själv kom ihåg längre. Efter bara ett halvår var minnena grumliga. Musiken hade nästan tystnat, maten
tappat sin fadda smak.
Bara Caroline var kvar, hennes blick när hon förstod, hennes tysta vädjan.
Som så många gånger tidigare loggade Annika in sig på sin externa mejladress, annika-bengtzon@hotmail.com, och tog upp
texten om Nobelnatten ur sitt elektroniska arkiv.
Vilken tur att hon skrivit ner allt direkt. Vilken tröst att tankarna fanns där, att reaktionerna fått förbli ogrumlade. Om ljusen,
glasen, dansen, och Bosse så klart. Om knuffen, blåmärket på foten, axelbandet, Caroline, blodet, de gula ögonen.
De gula ögonen …
Hon blundade och såg in i dem, mindes nu bara minnet av dem.
Så fort saker försvinner.
Hon klickade bort sidan och plockade upp sin riktiga mejl, den som var kopplad till tidningen och fanns i Outlook Express.
Hon hade fått tre nya meddelanden.
Fest på dagisgården – ta med bullar, vi bjuder på kaffe&saft!
Hon stirrade på mejlet en lång minut.
Det var dagiset inne på Kungsholmen som åsyftades, och mejlet var ett misstag, ett massutskick från någon mejlinglista de inte
strukit henne från.
De hörde inte hemma där längre.
Hon klickade fram det andra: Nytt batteri.
Hon skulle få hämta ett fungerande batteri hos Spiken inne på redaktionen efter klockan elva, så utmärkt då.
 Hennes hand stannade, hängande över tangentbordet när hon läste rubriken på det tredje.
Du ljuger, och du ska straffas!
Avsändaren i meddelandets huvud fick henne att luta sig framåt: Nobel Lever.
Vad i hela friden?
Hon klickade upp mejlet.
Du tillhör hycklarnas skara, läste hon. Du har utsett dig själv till sanningens ljusbärare, men det du bär med dig är
lögn och mörker.
Vad i …?
Hon skruvade på sig och fortsatte att läsa.
Jag vet sanningen om Nobelförsamlingen, fortsatte mejlet. Hycklarnas överstepräst, Nobelkommitténs Machiavelli,
mannen som gjort oegentlighet till en konstart och despoti till en dygd, han trodde han tystade mig när han knuffade ut
mig ur kretsen men för sådant krävs andra brott, fråga Nemesis, fråga Caroline von Behring! Och fråga Birgitta Larsén!
Aha, tänkte hon och gick tillbaka upp till signaturen Nobel Lever. Hon markerade avsändaren, klickade på Egenskaper och
fick fram den bokstavliga adressen bakom signaturen: lh.svensson@ki.se
Hon andades ut högt: kunde man ha givit sig fan på!
Men vad menade han, vem syftade han på? Ernst Ericsson, Carolines efterträdare som kommitténs ordförande?
Alla vet det men alla tiger, spelar med i det smutsiga spelet. Den mäktige är helt köpt av läkemedelsindustrin, vilar
tryggt i monstrets gap. Han super för mycket och släpper igenom ovederhäftiga resultat – nu testas hans MS-preparat på
människor men vad hände med hans försöksdjur? Varför begravdes de döda i tysthet? Här måste vi alla ta vårt ansvar.
Vems liv är viktigast? Den mäktiges eller den sjukes?
Annikas olust steg ju längre hon läste.
Din väninna är en lycksökerska som manövrerade ut sina kompanjoner, jag vet nog vad som hände, det är bara
pengarna som styr, bara Mammon som alla tillbedjer. Nu har hon köpt sig en plats i världen igen, en plats vid de
hungrigas middagsbord, i den sal där man slaktar Särimner kväll efter kväll utan tanke på konsekvenserna …
Slutet riktade sig direkt till henne.
Du har ett ansvar inför världen, det ansvar som du tagit på dig inför sanningen, men du sviker.
Det sker inte ostraffat.
INTE OSTRAFFAT!
Mejlet var inte undertecknat.
Hon satt stilla och stirrade in i skärmen tills ögonen brände.
Det var vanligt att bli kontaktad av knäppgökar när man hade sitt namn under texter i kvällstidningar. Hon hade en hel skolåda
full med konstiga och hotfulla brev, fax och mejlutskrifter uppe på redaktionen.
Det här var något annat, något mer.
Den fnoskige och utstötte professorn ville henne verkligen någonting.
Han hade inte skrivit under men skickat meddelandet från sin ordinarie mejladress på Karolinska Institutet. Tydligen brydde
han sig inte om att dölja vem han var. I så fall hade han åtminstone gjort som sossepampen som förföljde moderatledaren från
partihögkvarteret på Sveavägen 68. Han kunde ha skaffat sig en hotmail-adress och kallat sig ensamstående mamman Alice.
Att hans signatur var Nobel Lever var ju lite märkligt, men hon hade en bekant på Sydsvenskan vars signatur var Sherlock,
och han hette Anders, så vad vet man?
Hon strök sig över pannan, egentligen var det ju ganska enkelt.
Antingen var Lars-Henry Svensson en paranoid rättshaverist, eller så låg det något i det han sa.
Hon tittade på klockan, den hade hunnit bli kvart i nio. Sträckte sig efter telefonen på skrivbordet, slog växelnumret till
Karolinska Institutet och bad att få bli kopplad.
Professor Birgitta Larsén svarade på första signalen. Annika presenterade sig men professorn klippte av.
– Vad har Caroline berättat för dig den här gången då?
– Idag har jag en annan källa, sa Annika. Jag har fått ett anonymt mejl från Karolinska Institutet, och jag tror att jag vet vem
som skrivit det.
Birgitta Larsén suckade högt.
– Jaha du, sa hon, så Lars-Henry har givit sig på dig också. Vad hotar han dig med?
– Jag sviker sanningen, sa Annika, vilket inte sker ostraffat. Och jag ska fråga dig om brott som tystar folk.
En stol drogs ut så att den skrapade mot golvet, det lät som om Birgitta Larsén satte sig ner.
 – Det är något fundamentalt fel på Lars-Henry, sa hon. En tjej i nätverket är universitetslektor i medicinsk psykiatri, hon har
säkert något fint namn på det. Själv tycker jag bara att han är knäpp. Bry dig inte om honom.
– Brukar han hålla på så här?
– Han får sina ryck, men den här gången har han verkligen passerat gränsen. Tycker du att det känns jobbigt?
Annika funderade ett ögonblick.
– Inte direkt, sa hon, men det föder några frågor. Varför skickade han det här just nu, och just till mig? Har det hänt något?
För en gångs skull tystnade Birgitta Larsén.
– Du har pratat med Ebba efter seminariet, sa hon sedan. Seminariet?
– Ebba är i Dalarna, sa Annika, jag har inte talat med henne på ett par dagar.
Seminariet? I lördags? Efter att Nobelförsamlingen haft sitt första möte om årets blivande pristagare och sedan ätit buffé och
druckit vin?
– Vad hände efter seminariet? frågade Annika. Och varför har jag blivit indragen i det?
– Det blev ett litet uppträde, sa Birgitta. Vad skriver han mer i mejlet?
Annika tvekade.
– Han anklagar folk för olika saker, sa hon.
Birgitta Larsén stönade.
– Och nu undrar du om det inte finns lite eld under röken trots allt, sa hon. Nå, men då tycker jag att du tar en utskrift på det
där meddelandet och kommer hit så får vi reda ut de här anklagelserna. Jag har ett möte efter tio, så du får rappa på.
– Jag åker på en gång, sa Annika.
– Och nu är det verkligen dags för oss att ta itu med den här dåren en gång för alla, sa professor Larsén samtidigt som hon
lade på luren.
Annika satt kvar med telefonen i handen några sekunder.
Det här hade träffat Birgitta Larsén på en öm punkt.
Hon ville kolla vad Lars-Henry Svensson spred ut, ville veta vad han visste.
Annika slog igång skrivaren och tryckte ut mejlet.

Birgitta Larséns avdelning var mycket ljusare och luftigare än Ebbas. Fönstren gick i dubbla rader, alla dörrar var av glas och
takhöjden väsentligt högre. Väggarna var gula, vita, blå, golvet varmt och rött.
– Det här är Astras gamla lokaler, sa Birgitta och gick med energiska steg genom korridoren. Säga vad man vill om det privata
näringslivet, men bygga arbetsplatser, det kan de. Jag tackar Håkan Mogren varje dag för att de flyttade tillbaka hela
verksamheten till Södertälje. Här är mitt kontor.
Hon låste upp en glasdörr, Annika såg in genom glasväggen.
Skrivbord, dator, ett litet mikroskop, provrör och bilder på små och stora barn.
– Är du mamma? frågade Annika och hörde själv hur förvånad hon lät.
– Och mormor och farmor, sa Birgitta och ställde sig framför fotografisamlingen. Hon suckade nöjt.
– Det är inte klokt vad man har ynglat av sig.
Med en effektiv gest drog hon fram två kontorsstolar och visade Annika att ta plats i den ena.
– Bli inte rädd för den radioaktiva märkningen, sa professorn och pekade på en gul tejp med röda symboler som löpte runt
hela skrivbordet och golvlisten. Man har försäkrat mig att allting är sanerat. Om de ljuger så behöver jag snart inte tända lampor
när jag går in i mörka rum. Har du mejlet med dig?
Annika räckte över utskriften, Birgitta Larsén höll den en bit ifrån sig och hissade upp ögonbrynen när hon läste.
– Hm, sa hon medan ögonen rann över raderna. Jaha, ja ja, nähä …
Sedan suckade hon högt, och Annika kunde svära på att det var en suck av lättnad.
– Det här är bara hans vanliga gallimatias, sa hon, det är ingenting du behöver bry dig om.
Hon räckte pappret tillbaka till Annika.
– Machiavelli är Ernst Ericsson, antar jag, sa Annika. Och min väninna är förstås Ebba, han träffade ju oss tillsammans. Ebba
har berättat om vad som hände med hennes företag, och det kan man förstås ha olika synpunkter på, men vad menar han med de
döda djuren? Skulle Ernst ha fuskat med några forskningsförsök?
Birgitta reste sig irriterat upp.
– I min bransch håller man sitt arbete för sig själv, sa hon. Det är inte som hos dig där man visar upp sig och vräker ur sig saker
varje dag, om du ursäktar. Här arbetar man i hemlighet i flera år innan man avslöjar vad man kommit fram till, och Lars-Henry har
givetvis ingen aning om hur Ernsts forskning har förlupit. Det här är bara klassisk, elak avundsjuka. Ernsts djur mår utmärkt, han
är dessutom väldigt förtjust i dem. Jag är på väg dit nu, jag ska träffa Bernhard Thorell och diskutera en renovering av lokalerna.
– Kan jag få följa med?
Birgitta såg lite förvånat på henne.
– Vi brukar inte ta dit folk hur som helst, sa hon. Efter alla attacker från djurrättsaktivister är lokalerna helt anonyma, de finns
inte utmärkta någonstans. Varför vill du se dem?
Annika såg stadigt på Birgitta Larsén.
– Jag är intresserad, sa hon.
– Intresserad av vad då?
Av vad du döljer, tänkte Annika. Av det du inte berättar. Av allt du inte vill att jag ska veta om Caroline, och av vad som hände
i lördags.
– Av vetenskapen, sa hon. Av utveckling och framsteg. Det är ju ni som står för arbetet, jag är bara en megafon.
Svaret verkade gå hem hos professor Larsén. Hon tog upp en nyckelknippa ur en låda och gick mot dörren.
– Det är en bit att gå, sa hon, och så måste jag ha en kopp anständigt kaffe på vägen.
De lämnade byggnaden och gick ut i solen, sneddade över en gräsmatta och kom fram till restaurang Jöns Jakob. Glasdörrar
med klarblå stålkanter gled automatiskt upp när de närmade sig. Där inne luktade det skolmatsal, kokta grönsaker och brunsås.
Deras steg klapprade mot brunrött stengolv, metertjocka träbalkar korsade varandra i taket. Rektangulära björkbord i långa
rader förstärkte intrycket av skolbespisning.
– De har inga stjärnor i Guide Michelin, sa Birgitta, men latten brukar vara drickbar.
De köpte var sin, Annika betalade för bägge.
– Har du försöksdjur? frågade hon när de kom ut i solen igen.
– Ett femtiotal just nu, sa professorn och slog in på en gångstig. Mest möss men också några kaniner. De är hemskt söta.
– Är det inte svårt att behöva plåga dem? frågade Annika och travade efter den bastanta lilla kvinnan.
Professorn gav Annika en mycket hastig blick.
– Kära du, sa hon, min forskning innebär framför allt beteendestudier. Jag lär mössen tillskansa sig godis med antingen höger
eller vänster tass, simma i en simbassäng eller hämta chokladpuffar ute på öppna ytor.
– Vad forskar du om egentligen?
– Åldrandet, sa Birgitta Larsén. Biologiska effekter av åldrandet, framförallt på nervsystemet men också på organ som
nervsystemet styr över. Hurså?
– Och då behöver du försöksdjur?
– Egentligen finns det stora likheter mellan jästsvampars, maskars, möss och människors åldrande, så jag önskar jag kunde
säga nej. Tyvärr är vi inte riktigt framme vid den totala appliceringsmöjligheten ännu. Knepiga frågor som berör en hel organism,
antingen en växt eller ett djur, kan inte besvaras genom cellinjeförsök.
De bytte väg och följde en låg häck.
– Har du kommit fram till någonting? frågade Annika.
– Som jag kan avslöja för dig? Tja, att glial cell-line derived neurotrophic factors faktiskt produceras i större omfattning när
vi åldras. Här ska vi gå in.
– Så du vet hur gammal jag kan bli?
– Det beror mest på dina gener, darling, och förstås på hur du sköter dig, men såvitt vi begriper idag ligger en människas
biologiska åldersgräns någonstans mellan hundratjugo och hundratrettio år.
Hon klappade Annika på kinden.
– Du har en bit kvar, raring. Stäng av mobiltelefonen är du snäll, vi bedriver elektrofysiologiska studier i faradayska burar i de
här lokalerna och vill inte att det ska stråla mer än nödvändigt. Vi får lov att dricka upp innan vi går in.
De slog sig ner på en låg bänk utanför ingången. Annika knäppte av sin mobil, blundade och njöt av värmen.
– Vad bråkade Lars-Henry med Ernst om i lördags? sa hon. Vad sa han egentligen?
Birgitta Larsén gav ifrån sig ett ljud, en blandning mellan skratt och fnysning.
– Lars-Henry bråkade med alla, inklusive mig. Jag såg honom angripa flera olika personer, både enskilt och i grupp. Ebba
Romanova till exempel, och Bernhard Thorell. Sören Hammarsten och hans gäng, han var på rektorn en sväng också fast det var
med Ernst det small.
– Om vad?
Hon drack lite ur sin latte.
– Ungefär det som stod i ditt mejl. Att Ernst fuskat med sina försök, att han fått order att göra om dem men inte lyckats och
publicerat resultaten ändå.
– Att han skulle ha förfalskat sina slutsatser? Gällande vad då?
Birgitta Larsén hällde i sig resten av kaffet.
– Det var bara snack, inget att bry sig om.
Annika såg ut över gräsytorna runt sig.
– Då spelar det väl inte roll? sa hon. Då kan du väl berätta?
Birgitta Larsén suckade lite, såg på henne från sidan.
– Du ger dig inte, va? Det har med multipel skleros att göra, du känner till MS? Inflammatoriskt tillstånd i centrala
nervsystemet?
– President Bartlet i Vita huset har det, sa Annika.
– Honom känner jag inte, sa Birgitta Larsén. Läkemedlen är ganska nya, bara tiotalet år gamla, och Ernst var en av
förgrundsfigurerna där. Hans grupp har varit med och konstaterat att de nya interferonbetapreparaten, bromsmedicinerna alltså,
ibland neutraliseras av kroppens egna antikroppar. Det är i sina försök att förhindra neutraliseringen som Lars-Henry anklagade
honom för fusk.
– Hur då?
– Ernst lyckades med sina försök, skrev en artikel om dem och fick den antagen av Science, du har hört talas om Science, en
av de mest prestigefyllda vetenskapstidningarna?
– Jag känner redaktionschefen, sa Annika och mindes sin bordsherre på Nobelmiddagen.
– Ja men då så! Artikeln antogs på ett villkor, att Ernst gjorde om försöken och fick samma resultat igen, och så mycket är
sant. Det Lars-Henry påstår är att Ernst fuskade. Att han fejkade experimenten andra gången och skickade in de falska
rapporterna.
– Gjorde han det då?
Birgitta fnös.
– Ernst hade redan gjort alltsammans två gånger, han var helt klar över resultaten. Trots det gjorde han om dem en tredje gång.
Det tog fyra månader till, men han lyckades igen. MS-sjuka över hela världen kommer att vara glada över det i framtiden. Är du
klar med latten?
Annika kramade ihop den tomma pappersmuggen.
– Utmärkt, sa professor Larsén. Du kommer att upptäcka att de här lokalerna inte tillhör Astras gamla tjusiga domäner.
Hon öppnade ytterdörren med både plastkort och kodlås. De steg in i en hall med fläckiga väggar och mörkgrå plastmatta.
Gick nedför en trappa, sedan in i en hiss, åkte ytterligare något våningsplan nedåt och hamnade i en underjordisk hall. Ett ensamt
lysrör med blåvitt ljus i taket kastade hårda skuggor över deras ansikten. Fyra släta, ljusgrå dörrar med kodlås ledde åt var sitt
håll.
– Nuförtiden hålls djuren helt separerade, både från varandra och från yttre påverkan, sa Birgitta Larsén. Därför måste vi svida
om lite, du har väl inget värdefullt i den där väskan hoppas jag?
– Bara pengar och kreditkort och bilnycklar, sa Annika.
– Jamen då så.
De steg in i en sluss med omklädningsrum på bägge sidorna, damer till höger och herrar till vänster. Det var trångt och stökigt
därinne.
– För håret, sa professorn och räckte Annika en blå pappersmössa. Rock, handskar och träskor kan du ta i lådorna. Och
tvätta händerna, under naglarna och runt nagelbanden är du allra skitigast.
Annika snurrade samman håret och knöt ihop det i en knut mitt på huvudet, satte på sig mössan och drog på en enorm, grön
labbrock och ett par ljusbeiga träskor. Skrubbade händerna och tog på mjölkfärgade latexhandskar.
Ytterligare ett kodlås, sedan var de inne i laboratoriet med försöksdjuren.
– Hej Eva, har du sett Bernhard Thorell? frågade Birgitta och gick fram till en kvinna i likadan blå mössa och grön rock som
lutade sig över en bänk. Kvinnan såg inte upp utan pysslade koncentrerat med något.
– Skulle jag ha gjort det? frågade hon.
Annika böjde sig fram, såg att kvinnan höll i en liten muskropp. Med ett raskt snitt skar hon huvudet av musen, kastade
kroppen på en hög av andra muskroppar och granskade det svarta lilla huvudet.
Birgitta Larsén tittade på sin armbandsklocka.
– Vi skulle träffas här, men jag är kanske lite tidig. Det här är Annika Bengtzon, jag visar henne runt lite.
Kvinnan gav Annika en snabb blick.
– Hej, sa kvinnan som hette Eva och återgick till sitt mushuvud.
 – Vad gör du? undrade Annika och stirrade på kvinnans flinka händer.
– Jag ska ta en slice från den här musens hjärna och titta på dopaminet, sa hon. Undersöka signalsubstanserna, alltså. Här, på
öronmärkningen, kan jag se om den är genmodifierad eller inte.
Hon höll fram det avskurna djurhuvudet mot Annika som nickade förstummad, sedan grävde hon med ett vant handgrepp fram
djurets hjärna och lade den på en liten glasbricka. Organet hade samma färg som rå falukorv, såg ut som ett litet geléhallon.
– Nå, men då får jag vänta, sa Birgitta Larsén. Ska vi ta en titt på mina gullisar?
Hon stegade iväg i korridoren och Annika fann för gott att följa efter.
– Känner du Bernhard Thorell? frågade Annika.
Birgitta Larsén skrattade till.
– Inte egentligen, sa hon. Han doktorerade ju här för hundra år sedan, och sedan gick han vidare och tog en ekonomexamen i
England, men nu bor han i USA och är vd för Medi-Tec, läkemedelsbolaget du vet. De har ett gäng rätt begåvade forskare hos
sig där borta, för något år sedan publicerade de en riktigt märkvärdig sak.
Hon rundade ett hörn, ryckte lite ursäktande på axlarna.
– Ja, sa hon, det där med märkvärdigheten kan förstås diskuteras, men det beror kanske på att deras forskningsområde
tangerar mitt, åldrande. De hittade ett sätt att förhindra dystrofi i axonet. Det drabbar mer eller mindre uttalat alla individer, de
första tecknen kan ses redan i nio–tioårsåldern.
– De har hittat ett sätt att stoppa åldrandet, sa Annika.
– Påstår de, ja, sa professorn.
– Livets källa, sa Annika. Wow.
– Nåja, sa Birgitta Larsén. Det är flera andra team runt om i världen som kommit fram till liknande resultat, det är inte säkert
att Medi-Tecs grabbar är vare sig först eller bäst, men de har bevisat att de är hyfsat kunniga och seriösa. Här ska vi gå in.
Hon öppnade en dörr. Rad efter rad med djur i plexiglaslådor blev synliga.
– Här inne bor mössen, sa hon. Som du ser så har de spån i sina burar, och det vita du ser där är deras leksaker. Alla på den
här raden är mina.
– Leksaker? sa Annika och antog att professorn menade det vita ludd som låg utspritt i lådorna.
– Vi har gjort experiment och låtit mössen välja vad de tycker är roligast att leka med, små plasthus, äggkartonger eller
kleenexnäsdukar. Det allra skojigaste visade sig vara pappersnäsdukarna, de gnager på dem, river sönder dem, bygger bo med
dem. Näst bäst var äggkartongerna, men de små tjusiga plasthusen var de helt ointresserade av. Allra mest tyckte de om att släpa
näsdukarna till äggkartongerna och möblera.
– Otroligt, sa Annika och såg att mössen verkligen lekte med servetterna. Vad hade hänt om Lars-Henry haft rätt?
Birgitta Larsén gav henne en hastig blick och tog sedan ner en pärm och bläddrade fram och tillbaka.
– Om Ernst fuskat och skickat in falska resultat, menar du? Och någon verkligen kunde bevisa att så var fallet?
– Ja, vilka konsekvenser hade det fått för Ernsts karriär?
Hon bläddrade lite bland papprena och drog på svaret.
– Om han avslöjats som lögnare? Ja, vad tror du?
– Han hade inte blivit Nobelkommitténs ordförande i alla fall, sa Annika.
Birgitta Larsén stannade upp och tittade bort i korridoren.
– Hans yrkesliv hade fallit i spillror naturligtvis. Möjligen hade han fått jobb som laboratorieassistent någonstans.
Hon slog ihop pärmen med en smäll och ställde in den i hyllan igen.
– Möss är inte sällskapsdjur, sa hon. Honorna kan hålla sams, men hannarna slår ihjäl varandra så fort de får en chans.
Råttorna däremot är gruppdjur, de finns längre bort i korridoren. Ibland har vi kaniner också, de finns på andra sidan. Allt som
allt har vi tvåtusen burar här på KI.
– Inga katter eller hundar eller apor? frågade Annika.
– Det är länge sedan, sa Birgitta Larsén. I slutet av 80-talet fick vi nya lagar och hela försöksdjursverksamheten stramades
upp, innan dess fanns det olika sorters djur överallt.
Hon stängde dörren och forsade vidare, de passerade ett rum märkt Avlivning och kom till en operationssal.
– Sett Bernhard Thorell? frågade hon en ung man som höll på att ta blodprov på gnagare i en låda.
– Vad är det där? frågade Annika och såg på en stålställning som stod på ena bordet.
– Ett stereotaktiskt instrument, sa Birgitta Larsén. Det är ett verktyg man använder för att skruva fast djuret och hålla det
fixerat när man ska operera det. Där på väggen sitter narkosapparaten som man söver det med först. Som du ser har den skruvar
och borrar för att kunna ta sig genom skallbasen med millimeterprecision. Det där är en ganska liten modell, vi har större också.
Annika betraktade ställningen med dess ramar och armar, hon hade sett bilder av djur fastspända i sådana instrument, och rös
lite.
– Men där är du ju, utropade professorn glatt och studsade iväg bortåt korridoren. Ser du hur eländigt vi har det?
En man svarade något som Annika inte hörde, hon kunde inte sluta titta på operationsverktygen längre bort på bordet.
– Vad är det här för något? frågade hon den unge mannen bredvid sig som precis avslutade provtagningen på mössen.
– Besticken, sa han och pekade, skalpell, kniptänger för att låsa delar, nålförare, klopincetter, peanger …
– Och det gör inte ont på djuren? frågade Annika.
Han log lite blygt.
– De sover ju, och de som behöver avlivas söver vi lite extra med narkosen.
– Använder man alltid narkos när man dödar dem? frågade Annika och sneglade på dörren till dödsrummet.
– Möss avlivas lättast genom ett enkelt ryck vid huvudet, man drar isär halskotpelaren helt enkelt. Större djur sätts i en bur och
får andas in en blandning av syre och koldioxid.
En gaskammare, tänkte Annika och nickade.
Birgitta Larsén kom fram till henne med Bernhard Thorell bredvid sig, även han iförd blå mössa och grön rock.
– Det här är Annika Bengtzon, sa professorn.
Annikas latexhandske hälsade formellt på Thorells latexhandske.
– Det är doktorander som du som är forskningens framtid, sa han och log så det sprakade.
Birgitta Larsén fnittrade.
– Annika är reporter, sa hon. Hon är här för att skriva om vår forskning. Annika, du kanske skulle skriva om Bernhard, han
har lovat att finansiera en upprustning av lokalerna.
– Jag skulle snarare betrakta det hela som en förhandlingsfråga, sa Bernhard Thorell och log mot Birgitta Larsén.
– Tänk er, sa professorn och slog ut med händerna, solgula väggar, färgaccenter som bryter av, bättre belysning, blankare golv.
Hon vände sig mot Annika.
– Bernhard är en stor tillgång för institutionen, sa hon och tog vd-n under armen. Vi är så glada att ha dig här!
Hon klappade honom på latexhandsken.
– Niklas, kan du följa redaktör Bengtzon ut?
En ung man som jobbade som djurskötare dök upp bakom dem i grön rock och blå mössa.
Hon är väldigt förtjust i honom, konstaterade Annika när professor Larsén försvann in till råttorna med Bernhard Thorell
limmad bredvid sig.

Thomas tittade nervöst på klockan, nu var det bara tio minuter kvar.
Han masserade axlarna och försökte slappna av, det här var ju nästan larvigt.
Det är inte mitt bröllop, tänkte han, bara en vanlig beredning. De äger rum varenda måndag, vad hetsar jag upp mig över?
Han reste sig, oförmögen att sitta stilla, och travade iväg i korridoren bort till Per Cramnes rum.
– Ska vi gå? sa han.
Cramne försökte frenetiskt få ner en stor bunt papper i en för liten plastmapp.
– Du ska in som nummer fem, sa enhetschefen. Först är det krimenheten som ska dra något med domstolarna, någon ny
anställningsrutin har jag för mig. Sedan är det en massa andra PO-ärenden, så det räcker om du kommer upp vid elvasnåret. Jag
sitter med på det nya regleringsbrevet så jag sticker nu.
Thomas nickade, lite varm i ansiktet. Det visste han ju egentligen, att dokumentet som ska styra polismyndighetens arbete det
närmsta året brukade ta tid att gå igenom. Det handlade om nyanser i formuleringar, i vilken ordning saker skulle stå, prioriteringar
som skulle lyftas fram på första sidan.
– Har du flyttat in här, eller? frågade Cramne i dörren.
Thomas skyndade sig ut ur kollegans rum och gick mot sitt eget.
Han kunde inte komma på något mer att göra.
I fredags hade han tröskat igenom hela materialet ytterligare en gång tillsammans med Cramne, rättschefen och
statssekreteraren, och det fanns inga direkta frågetecken. Efteråt hade hans skrivelser gått iväg för kopiering, ministern skulle läsa
alla handlingar under helgen. Thomas hade råkat se bunten med papper som bars in till statsrådet sent på eftermiddagen. Även
om han läste dygnet runt kunde han omöjligen hinna igenom allt.
Med en irriterad suck slog sig Thomas ner vid sin dator igen. Han dubbelklickade på Free Cell, patiensen som alltid gick ut om
man var tillräckligt smart. Statistiken visade att han totalt hade åttiosju procent vinster, varav de senaste elva i rad. Han tryckte
nytt spel och fick en riktigt jävlig omgång, med tre kungar längst ner och två ess högst upp.
 Ingenting kan egentligen gå fel nu, tänkte han. Utredningen skulle inte ha släppts igenom om den varit tunn eller tveksam.
Han lade upp två nior och en trea på de fria rutorna till vänster och lösgjorde ett ess.
Tanken på vad som skulle hända efter dagens beredning fick det att svindla lite för honom. Förankringen i partiet skulle börja,
regeringen och riksdagsgruppen skulle informeras, det var möjligt att frågan hamnade på bordet uppe i VU, verkställande
utskottet. Om alla sedan var glada och nöjda skrevs en lagrådsremiss, varpå domarna vid Högsta domstolen och Regeringsrätten
i lagrådet kontrollerade huruvida förslaget bröt mot regeringsformen eller konstitutionen.
Hans arbete. Hans arbete.
Mobiltelefonen satte igång att ringa och skrälla långt ner i hans dokumentportfölj, han släppte musen och böjde sig ner för att
rota bland pappersbuntarna. Han tittade på displayen, bara det inte flöt upp något skit just nu. Han kände inte igen numret.
– Thomas Samuelsson, Kalles pappa?
Jävlar, dagis.
– Det har hänt en olycka härute på gården, sa förskolläraren och hon lät ganska skärrad. Kalle har trillat ner från
klätterställningen och slagit upp ett jack i pannan, vi tror att han kan ha fått en liten hjärnskakning. Såret måste nog sys också, hur
snart kan du vara här?
Thomas kände magen knyta sig till en liten stenhård boll och tittade på klockan.
Tio i elva.
– Jag sitter ruskigt upptagen just nu, sa han och tittade på skärmen med alla spelkorten. Har ni provat att ringa till Annika? Jag
vet att hon är ledig idag.
– Hon svarar inte hemma och mobilen är avslagen.
Förskollärarens röst hade hårdnat.
Jävla jävla förbannade skit!
Han rev sig i håret och reste sig upp ur stolen.
– Jag kan inte komma just nu, sa han. Jag kan åka härifrån kvart över elva, men fram till dess sitter jag i ett möte.
– Din son har fått en hjärnskakning för att de andra barnen knuffade honom från en två meter hög ställning, sa kvinnan i luren
och nu lät hon arg. Hur snart kan du vara här?
– Hur lång tid tar det att köra från Rosenbad? sa han och försökte låta kylig och mäktig.
Hon reagerade inte alls på adressen.
– Vi väntar så länge, sa hon, men om han blir medvetslös ringer vi efter en ambulans.
Sedan lade hon på.
Han blev stående med luren i handen flera sekunder och stirrade på skärmen. Sedan satte han sig ner och gjorde draget han
hade tänkt ut innan det ringde, en sexa på en sjua, hela skärmen blinkade till. Han hade bara ett enda drag kvar i patiensen, sedan
skulle han förlora.
Hur i helvete skulle han göra? Skulle han åka och släppa dragningen i Blå rummet till någon annan? Låta någon annan ro hans
arbete i hamn?
Han lade nia på tia.
Sorry, you lost!
Thomas stängde av skärmen, samlade ihop sina papper, sköt in stolen under skrivbordet och rättade till skjortkragen. Han
hade vanligtvis inte slips på jobbet, men i morse hade han funderat på att hänga på sig en. Han avstod, ville inte vara uppseende-
väckande välklädd, det skulle verka amatörmässigt på något sätt.
Han tog hissen upp till sexan och öppnade med sitt eget passerkort.
Hans arbete, hans förslag, hans inflytande.
Efter lagrådet klubbades förslaget på ett regeringssammanträde, och sedan landade hela lagförslaget i riksdagen i form av en
proposition.
Herregud, vad höll han på med? Han borde vända, han borde åka ner, han borde vara hos Kalle.
Några tjänstemän stod och hängde i foajén utanför Blå rummet, mumlade lågt och gungade på fotsulorna med händerna i
byxfickorna. Thomas satte sig ner vid ett bord i slutet av korridoren.
De fick nog tag på Annika, tänkte han. Vad skulle han göra? Överlämna alltsammans till Cramne?
Ögonblicket senare öppnades dubbeldörrarna in till beredningsrummet och ett tiotal personer vällde ut. Sist av dem var
Cramne, han stannade när han fick syn på Thomas och vinkade.
– Rock’n’roll, sa han.
Thomas gick förbi de gungande tjänstemännen och kände deras blickar. Han steg in i Blå rummet, Cramne stängde dörrarna
bakom honom.
 Det var större än han trott. Väggarna var verkligen ljust blå med vita bröstpaneler, det gav rummet en frisk, nästan kylig,
atmosfär. Fönstrena var höga och avlånga och släppte in ljus både från söder och väster. Bakom tunna, vita gardiner såg han
Storkyrkan i Gamla stan och Stadshustornet med sina tre gyllene kronor.
– Buggningen, sa Jimmy Halenius. Välkommen. Det finns Loka i kylen om du vill ha.
Han pekade på ett kylskåp precis till vänster om dörren.
Thomas skakade på huvudet, gick efter Per Cramne bort till andra änden av rummet och satte sig med ryggen mot Riddar-
fjärden. Runt omkring honom satt sju–åtta tjänstemän som varit med på de tidigare dragningarna och tydligen skulle vara med på
denna också.
Han harklade sig försiktigt.
Ska jag säga något om Kalle? tänkte han. Ministern har ju barn, han skulle säkert förstå.
Jimmy Halenius böjde sig fram och talade lågt med ministern som lyssnade och antecknade.
Thomas såg sig omkring utan att verka alltför stressad.
De andra barnen knuffade ner honom, hans kompisar skadade honom så att han måste åka till lasarettet och sys?
Ett runt bord i björk dominerade rummet, på golvet låg en åttkantig blågrå matta. Ministern och hans medarbetare satt bredvid
varandra med ryggen mot en stor målning med skärgårdsmotiv. Den var alldeles grå, precis som riktigt dåligt väder.
Jag ska klå upp dem, tänkte Thomas. Ingen ger sig på min son ostraffat.
På ena väggen fanns en stor eldstad med två flaggor, Sveriges och EU:s. Det stod stolar runt hela bordet och längs väggarna,
björk och ljust läder. Han tittade upp i taket, förbi den runda rampen med vita porslinslampor, precis där ovanför låg
statsministerns kontor.
– Kan du berätta kort om innehållet, sa Halenius.
Thomas rätade på ryggen. Snubblande snabbt drog han huvudpunkterna i det förslag han arbetat med det senaste halvåret.
Kalle, herregud, jag är på väg! Jag ska ge dig upprättelse!
Ministern satt och läste och bläddrade och antecknade.
– Det är bra att rättssäkerheten poängteras, sa statsrådet. Alla avlyssnade ska ha rätt till juridiska ombud, all buggning ska
beslutas i domstol och omprövas varje månad, det är bra.
Han bläddrade och läste tyst några sekunder.
– Däremot vill jag stryka en punkt i förslaget, sa han. Buggningen i förebyggande syfte, på sidan fyrtiotre. Det är att gå för
långt.
Birger Jarlsgatan, tänkte Thomas, borde gå fortare än både Sveavägen och Valhallavägen den här tiden på dagen.
– Sidan fyrtiotre, sa Cramne lågt bredvid honom och Thomas kände värmen rinna upp i ansiktet medan han bläddrade fram
den aktuella sidan.
– Vi begränsar åtgärderna i förebyggande syfte till telefonavlyssning och öppnande av brev, sa ministern. Buggning föreslår vi till
brott som redan är begångna. Bra!
Han lade pappersmappen åt sidan och tog upp nästa, och som på en given signal reste sig Cramne och de flesta andra
tjänstemännen.
Var det över?
Fick han åka nu?
– Det är dags för Säpo, väste Cramne, så då måste alla utomstående ut.
Thomas skyndade sig att samla ihop sina papper och snubblade efter de andra.
– Jag måste dra, flämtade han till Cramne. Min unge har fått hjärnskakning, jag måste skjutsa upp honom till lasarettet.
– Ojdå, sa enhetschefen. Ska vi fortfarande käka middag ikväll?
– Självklart, sa Thomas och lyckades le, han kände svetten bryta fram i pannan.
– Men du, sa Cramne, är det sant att Halenius kommer?
– Ja, han mejlade och sa det.
– Alltså, sa Per Cramne, ställde sig alldeles intill Thomas och sänkte rösten. Man brukar inte bjuda in politrukerna, bara så att
du vet …
Thomas kände kinderna bränna, enhetschefen tog ett steg bakåt igen.
– Vid åttadraget, då? Vintervägen, Djursholm?
Låset surrade till och Thomas sköt upp dörren.
– Vinterviksvägen, sa han och flydde genom foajén.

Annika kom in på redaktionen och drabbades åter igen av känslan av surrealism. Allt var bekant men samtidigt annorlunda, som
om någon rotat igenom hennes bag och lagt tillbaka alltsammans i fel fack. Hon lät blicken dröja vid glasburen med de klarblå
draperierna, hennes gamla rum, den nya radiostudion.
Jag undrar vart alla mina gamla domar och papper och pennor tog vägen, tänkte hon.
Berit satt vid sin dator med terminalglasögonen på sig och skrev.
– Något kul på gång? frågade Annika och sjönk ner på Patriks stol.
– Går igenom alla nya lagförslag som kränker den personliga integriteten, sa Berit och granskade skärmen. Kul är kanske fel
ord …
Hon kikade upp ovanför glasögonkanten och log.
– Däremot är det roligt att du är här igen.
– Vet du var mitt pappersarkiv hamnade när de tömde mitt rum? frågade Annika och såg sig omkring.
– Jag räddade det jag trodde du ville spara och ställde in det i skåpet där borta.
Berit pekade på ett grått arkivskåp med draglådor som stod intill en vattenautomat.
Annika reste sig och gick dit, drog ut översta lådan.
Där låg hennes pappersbuntar, för första gången någonsin i strukturerad ordning. Tingsrättsdomar, hovrättsdomar,
propositioner, remisser, stämningsansökningar, gamla tidningsklipp och sparade anteckningar, Berit hade sorterat alltsammans
efter fall och datum.
– Helt sanslöst, sa Annika och tittade bort mot sin kollega. Tusen tack!
– Det var ganska trevligt att gå igenom, sa Berit och tog av sig glasögonen. Blev lite av en promenad längs med minnenas allé.
Det där är ju saker som jag inte själv skrivit om, så det var riktigt nyttigt att få en uppdatering.
Annika tittade igenom några mappar medan Berit skrev vidare. Där var domen mot Josefin Liljebergs mördare, pojkvännen
Joachim, fängelse i fem år och sex månader. Inte för mordet, det klarades aldrig upp, men för oredlighet mot borgenär,
bokföringsbrott, grovt skattebedrägeri, grovt skattebrott samt försvårande av skattekontroll. Jag undrar vad han gör idag, for det
genom hennes huvud.
Där var ett telegram från Associated Press från den 18 april för sju år sedan, avdelningen nyheter. Det handlade om Ratko,
Aidas mördare, mannen som organiserat cigarettsmugglingen till Skandinavien efter Bosnienkriget. Krigsförbrytare startar
privat armé var rubriken, daterat Sydafrika (AP).
Den serbiske krigsförbrytaren Ratko, misstänkt för massakrerna i Vokuvar och Bijelina i början av Bosnienkriget, hade startat
en privat yrkesarmé i södra Afrika.
Honom vet jag i alla fall hur det gick för, tänkte Annika.
Ratko hade skjutits ihjäl i en hotellobby i Moskva tre år tidigare. Han hade tydligen inte kunnat betala tillbaka sina lån till den
ryska maffian.
Hon stoppade ner telegrammet och fick upp ett klipp från den egna tidningen, intervjun med Anders Schyman när han tillträdde
som chefredaktör och ansvarig utgivare efter gamle träbocken Torstensson. Det var Sjölander som skrivit den. Det faktum att
Stockholmspolisens ekorotel granskade förre chefen Torstenssons misstänkta insideraffärer behandlades i en faktaruta bredvid
själva texten.
Intill klippet låg ett protokoll, daterat den 27 juni året innan. Annika hade hittat uppgifterna som bevisade att Torstensson
utnyttjat sin insiderinformation när han sålt sina aktier i bolaget Global Future.
Det var jag som gjorde Schyman till kapten på den här skutan, tänkte hon. Jag borde kanske påminna honom om det någon
gång.
Ett år senare fälldes Torstensson för insiderförseelse och fick hundra dagsböter som påföljd, Annika bläddrade i domen. Det
ansågs vara en förmildrande omständighet att han fått schavottera i pressen och förlorat sitt jobb.
– Tänk, sa hon högt, att det anses så hemskt för skurkar att bli omskrivna i medierna att de slipper fängelse.
– Staten vill gärna ha ensamrätt på utdömande av straff, sa Berit. Nu vill de också ha rätt att göra husrannsakan hos oss utan
brottsmisstanke och avlyssna våra telefoner bara för att de känner för det.
Annika lade tillbaka dokumenten i skåpet och gick tillbaka till Patriks stol.
– Om jag förstått saken rätt så finns de där lagarna överallt runt omkring oss, sa Annika. I Norge, Danmark, Finland …
– Jo, sa Berit, men våra grannländer har inte vårt bagage. De har inte haft en maktfullkomlig sosseregering i nästan ett sekel
som avlyssnat, registrerat och förföljt folk utan annan anledning än att de parkerat sina bilar utanför fel möteslokaler.
– Onekligen en försvårande omständighet, sa Annika.
– Nu påstår sossarna att de blivit snälla och goda och aldrig mer kommer att utnyttja sina verktyg till något illasinnat. Sådant
som de tidigare gjorde när det var förbjudet lovar de att avstå ifrån om vi bara gör det lagligt. Jag tycker de ska ta den där om
Rödluvan också.
– Annika! ropade Spiken bortifrån desken. Vad fan gör du där borta? Du är inte på krim nu. Kom hit!
 Annika gjorde en grimas och reste sig.
– Ska vi käka lunch?
– Absolut, sa Berit.
Annika gick bort till Spiken och lade bagen demonstrativt på hans utskrifter. Han drog fram ett papper under hennes väska och
sträckte det mot henne utan att se på henne.
– Butiksrån i Fittja, sa han. Kan du slå en koll?
Hon tog sin bag och hängde upp den på axeln igen.
– Hej på dig också, sa hon. Jag börjar inte förrän i morgon. Nu är jag här för att hämta ett batteri till datorn, det var visst du
som skulle ha det.
Spiken lade ner pappret i högen igen, drog ut sin nedersta låda och räckte Annika det felfria batteriet till hennes nya dator.
– Hur ska vi göra i fortsättningen? frågade Annika. Jag kommer ju inte att vara här varje dag. Ringer du mig eller ska jag ringa
dig?
I detsamma skrällde Spikens telefon och han kastade sig över den.
Det här kan bli tålamodsprövande, tänkte hon och gick bort mot personalmatsalen.

Efter lunchen körde Annika långsamt och ganska lätt till sinnes bort mot Fridhemsplan med destination Östermalmshallen.
Färska musslor, tänkte hon, smögenräkor, sjötunga och fjordlax och tonfisk, riktigt vit och krämig aioli, mycket saffran och ett
halvtorrt vin. Strimlat citronskal och timjan, lök och tomat. Hummerfond förstås, massor med dill, och så nybakat vitlöksbröd
med flingsalt och basilika.
Vinet hade Thomas redan köpt. Det betrodde han inte henne med, vilket var en väldigt begåvad bedömning.
Hon passerade Barnhusbron och körde upp på Tegnérgatan, trafikljusen slog om till rött och hon bromsade in.
Hade hon lagerblad hemma? Och hela vitpepparkorn?
Hon hade slängt en massa gammalt i flytten.
Lika bra att köpa nytt.
En bil körde upp till vänster om henne, hon kastade en hastig blick på den.
En röd Volvo, en kombi, med en kvinna bakom ratten.
Hon tittade upp på trafiksignalerna igen, fortfarande rött.
Vände åter igen blicken mot bilen bredvid, men … det var ju Ebba! Ebba Romanova, hade hon åkt hem tidigare? Skulle hon
inte vara borta till i morgon?
Annika vinkade, men kvinnan såg henne inte.
Fortfarande rött.
Annika krånglade fram mobilen från bagen på sätet bredvid sig för att ringa henne, shit, telefonen var fortfarande avslagen efter
försöksdjuren.
En stor lastbil tutade bakom henne, hon släppte telefonen och körde hastigt rakt fram, den röda Volvon svängde vänster och
försvann ur hennes synfält.
Uppe vid Västmannagatan var det rött igen, hon tryckte sin pinkod och sekunderna därpå ekade sms-en i kupén, det ena efter
det andra.
Vad i …?
Det översta var från mobilsvar.
Du har … åtta … nya meddelanden. För att avlyssna, tryck ett.
Hon parkerade på ett övergångsställe intill Enskilda gymnasiet.
Ja, hej Annika, det är Lotta här, du, Kalle har ramlat och blöder, kan du vara snäll och ringa så fort du hör det här?
Piiip.
Annika, Kalle är sämre, vi tror han har fått en hjärnskakning, och han måste nog sys, kan du höra av dig?
Piiip.
Kalle är riktigt dålig, kan du vara snäll och ringa oss, vi tror vi måste ringa en ambulans …
Hennes händer började skaka, hon lade i växeln igen och körde iväg.
Mamma, var är du, jag har rahaamlat mamma och det gör oooont …
Piiip.
Annika, var i helvete håller du hus? Jag har åkt från beredningen och är på akuten på Danderyds sjukhus med Kalle nu, ring
mig!
 Hon började gråta medan hon körde, lyssnade färdigt på strömmen av meddelanden.
Piiip.
Jag hoppas du gör något jävligt viktigt. Ring mig.
Piiip.
Jag har varit hos doktorn nu, mamma, och jag har fått ett vitt plåster på huvudet, det är jättestort. När kommer du, mamma?
Piiip.
Vi är hemma nu, jag gör lite lunch till oss. Jag måste tillbaka till jobbet, så det vore fint om du kunde höra av dig så snart du hör
det här.
Det sista var Thomas med istappar i rösten.
Jag måste kunna röra mig fritt, tänkte hon och torkade tårarna. Jag måste kunna slå av mobilen i fyra timmar utan att jorden går
under. Det är inte rättvist.
Hon körde alldeles för fort hela vägen hem och körde in på gårdsplanen med en sladd, slängde upp bildörren och sprang in i
huset.
– Kalle! ropade hon och rusade uppför trappan mot pojkens rum. Kalle, var är du? Hur mår du?
Han satt på golvet inne i arbetsrummet och målade, Thomas satt vid datorn.
– Hej mamma, titta vilket stort plåster!
Pojken reste sig upp och gick fram till henne, hon böjde sig ner och tog honom i famnen. Gungade honom sakta och innerligt
samtidigt som hon kämpade mot gråten.
– Förlåt, viskade hon. Jag har varit borta och inte haft mobilen på, så jag visste inte att du gjort dig illa. Hur gick det till?
Ramlade du?
Hon lossade lite på greppet om honom och strök honom över håret, tittade granskande på hans panna. Barnets underläpp
började darra, ögonen fylldes av tårar.
– Gör det ont? Mår du illa?
Pojken skakade på huvudet.
– Men vad är det? sa hon. Berätta, vad var det som hände?
– De var dumma, sa han. Pojkarna är dumma med mig. De knuffade mig så att jag ramlade.
Annika såg upp på Thomas som reste sig från kontorsstolen.
– Är det sant? sa hon. Är det några ungjävlar på dagis som har gjort det här?
– Tänk på hur du uttrycker dig, sa Thomas. Och ja, det verkar så. Jag har pratat med personalen, de ska ta upp det i
barngruppen i eftermiddag.
Hon släppte barnet och reste sig upp.
– Alltså, sa hon, nu jävlar, nu ska jag …
Thomas tog ett långt steg fram och tog tag i hennes överarmar.
– Annika, sa han hårt. Lugna dig. Personalen ska informera de berörda föräldrarna. Vi ska inte göra saken värre.
Hennes tårar rann över.
– Jag står inte ut, viskade hon. Jag klarar inte att vara så här maktlös.
Thomas släppte henne och suckade.
– Läkarna gjorde en tomografi men hittade ingen svullnad eller blödning i hjärnan, sa han utan att se på henne. Du måste ändå
hålla koll på honom under eftermiddagen, symptomen kan dröja flera timmar. Han får sova, men då måste du väcka honom med
jämna mellanrum och kolla att han inte är medvetslös.
– Ska jag ge honom någon medicin?
Thomas såg på sitt armbandsur.
– Han fick Panodil på sjukhuset, om någon timme kan du ge honom en till. Jag åker tillbaka till jobbet.
Han gick ut ur rummet och nedför trappan utan att se sig om.

Kalle sov en stund sedan Thomas åkt iväg, och när han vaknade var han lugn och klarögd. Han ville inte springa omkring utan höll
sig intill Annika, hjälpte henne att duka fint ute på terrassen med mörkblå duk och fina glasen och vita porslinet. Han hade inte ont
och mådde inte illa.
Efteråt läste Annika om Alfons, lät barnets tunga värme fylla hennes egen kropp medan hon vaggade honom i famnen.
Tack snälla Någon att det inte var värre, tack för att han är här hos mig, tack för att han finns.
De åkte ut till Arninge och handlade färdigkokt fisksoppa, bara att värma, färdigbakta baguetter och en stor bukett liljor.
 Sedan hämtade de Ellen, bara tio minuter före stängningsdags. Alla andra barn hade gått hem. Precis som inne i stan gällde
tävlingen den som hämtar först vinner. Annika hade alltid förlorat.
– Vilka killar var det som knuffade Kalle? frågade Annika lågt medan Ellen klättrade upp i baksätet.
Lotta, som jobbat en lång dag, suckade tungt.
– Benjamin och Alexander, sa hon. Du vet ju hur de är. De menade inget illa, inte egentligen.
– Så klart inte, sa Annika lugnt. Har du pratat med dem?
– Ja, och med deras föräldrar …
Hon drog på svaret.
– Och? sa Annika. Hur reagerade de?
Lotta tittade ner i backen.
– De ville nog se det som en olyckshändelse, sa Lotta och sparkade bort en plastboll mot förrådet. De tyckte jag gjorde för
stor sak av det. Pojkar måste få vara pojkar och du vet allt det där skitpratet. Men jag sa som det var, killarna knuffade Kalle
över räcket. Det var ingen tvekan om den saken.
– Såg du det? frågade Annika.
– Nej, men Marika, förskolläraren på småbarnsgruppen. Hon var helt säker.
– Okey, sa Annika. Tack för att du försökte.

De åkte hem och satte soppan på värmning. Vinet hade Annika glömt att kyla så hon stoppade ner några flaskor i frysboxen och
hoppades att hon inte skulle glömma bort dem som vanligt. Båda barnen var hungriga, de fick äta fiskpinnar och pulvermos innan
gästerna kom, fast på fina porslinet.
Sedan kröp de mer än gärna ihop framför dvd-n i tv-avdelningen och tittade på Barbapapa.
Annika plockade undan kritor och papper och Bamsetidningar från matsalsdelen, lade på en duk och ställde fram blommor där
också. Hon dammsög snabbt i vardagsrummet och torkade av alla granitskivor i köket. Gick sedan en snabb runda i huset och
sorterade in kläder och tvätt och leksaker i respektive skåp och lådor, skurade ur toaletterna och handfaten och hängde fram rena
handdukar.
Ljus, kunde man tända ljus i slutet av maj?
Hon beslutade sig för att inte göra det.
Så. Nu fick huset duga.
Hon gick upp till sovrummet för att hitta något att ha på sig.
Klänning, kanske, eller blev det för utspökat?
Det var fortfarande alldeles varmt ute, över tjugo grader fast klockan var halv åtta.
Skulle inte Thomas komma hem snart?
Hon borstade håret och satte på sig en blommig klänning och läppstift och guldörhängen och konstaterade att hon såg ut som
en handbollstjej från Hälleforsnäs som försökt klä ut sig till Djursholmshustru.
Raskt slet hon av sig klänningen, torkade bort läppstiftet, satte på sig jeans och en vit nystruken blus men lät örhängena vara
kvar. Hon hade fått dem av mormor.
Det ringde på ytterdörren, jävlar, Thomas hade inte kommit hem ännu, vad skulle hon göra?
Hon sprang barfota nedför trappan och slet upp dörren.
Mannen därute tog ett förskräckt litet steg bakåt innan han skrattade till.
– Oj! Hej! Har vi kommit rätt, Samuelssons?
Han var lång och mörk och lite gänglig, hans fru var liten och späd och mycket vacker.
– Visst, sa Annika och kände att hon var alldeles torr i munnen. Välkomna …
Hon öppnade dörren och tog några steg tillbaka.
– Thomas har inte kommit hem ännu, men kom in …
Både mannen och kvinnan tog i hand, paret Larsson, Annika visste vem han var. Jobbade också med att begränsa folks privata
sfär genom mer övervakning och lagstiftning.
De hade med sig blommor och en flaska rött vin med en supertjusig etikett.
– Vill ni ha något att dricka? frågade Annika och märkte att hennes händer var alldeles för stora för resten av kroppen.
– En dry martini vore inte så dumt, sa herr Larsson.
– Ja, varför inte? sa fru Larsson och log.
Annika kände sitt eget leende krackelera.
 Hur i hela friden gjorde man en dry martini?
Fanns det verkligen folk som drack sådant på riktigt?
Hon såg ner i golvet ett ögonblick och insåg att hon snabbt var tvungen att välja. Antingen försökte hon leva upp till något hon
inte klarade av, vilket skulle bli alltmer pinsamt ju längre kvällen led, eller så gav hon upp omedelbart och tog all pinsamhet här
och nu.
– Kan jag inte göra, sa hon. Thomas kanske vet, men vi brukar inte ha särskilt mycket sprit hemma. Jag lade några flaskor vitt
vin i frysboxen, vet inte om de hunnit bli särskilt kalla, men om ni hjälper mig att öppna en så kan vi kanske testa?
Herrskapet Larsson höjde en aning på ögonbrynen men höll god min. Mannen fick upp korken fastän den nästan frusit fast i
flaskhalsen, och kunde sedan konstatera att temperaturen var perfekt.
– Okey, sa Annika, då kan vi kanske lägga in de andra i kylen, eller vad tror ni? Det blir så besvärligt när de fryser sönder.
De hade precis satt sig ner i korgsoffan på terrassen med sina vinglas när Thomas kom hem.
– Gud, ursäkta, det var verkligen inte meningen …, sa han och rusade fram med andan i halsen och hälsade på sina gäster.
– Det är okey, sa herr Larsson, jag är inte Gud.
Alla skrattade utom Annika som gick och tittade till barnen.
– Hur är det, Kalle? frågade hon och granskade sonen. Har du ont i huvudet?
– Du står för tv-n mamma, sa pojken och lutade sig åt sidan för att kunna se rutan.
– Ellen, sa hon, du måste ta på dig pyjamasen nu. Ska jag hjälpa dig?
– Finns det popcorn? frågade flickan hoppfullt.
– Inte idag, det är bara måndag. På fredag blir det popcorn.
– Men pappa får vin, sa Ellen.
– Fem minuter, sa Annika, sedan är det sängdags.
Hon gick ut i köket för att kontrollera fisksoppan. Den stod och simmade på lägsta värmen med locket på glänt. Förmodligen
skulle alltsammans vara sönderkokt till fiskfärs när hon väl serverade den men hon kunde inte bry sig mindre.
Kalle verkade inte ha fått några men efter hjärnskakningen. Ärret i pannan skulle han däremot få leva med.
Paret Althin hade anlänt och stod och drack vin på terrassen tillsammans med de andra när hon kom ut, Thomas räckte Annika
hennes glas.
– Hasse berättar att du inte kan göra dry martini, sa han och skrattade lite ansträngt.
– Har du någonsin, under sju år, sett mig blanda en enda drink? frågade Annika stillsamt och tog emot vinet.
Det ringde på dörren igen och de sista gästerna kom samtidigt, Per Cramne och statssekreteraren Halenius. De utrustades med
vinglas och presenterades för Annika.
– Trevligt att träffas, sa Jimmy Halenius och log mot Annika. Jag har hört talas om dig.
– Skål då, sa Thomas, och välkomna.
– Jag trodde det bara var kriminella smågangsters som hade y-namn, svarade Annika. Varför finns det inga förrymda mördare
som heter Stig-Björn, till exempel?
– Min farfar hette faktiskt Stig-Björn, sa Jimmy Halenius. Han dömdes för tvättstugemordet i Angered på 60-talet, som du
kanske minns … Fast han rymde aldrig, det har du rätt i.
Annika stirrade på mannen. Han var ganska kort, inte alls lika lång som Thomas, hade okammat ljusbrunt hår och rutig skjorta.
Han såg väldigt seriös och allvarlig ut.
– Du driver med mig, sa hon.
Hans ansikte sprack upp i ett stort leende som gjorde ögonen till springor.
– Nähä, sa han, tror du?
Så charmig han trodde han var. Inskränkte friheten och inkräktade på människors integritet bara för att göra karriär och tyckte
säkert att han var en riktig kanongrabb.
– Varför har du hört talas om mig? frågade hon.
– Du har haft en gammal Volvo, eller hur? sa han. En 144, en mörkblå, jätterostig?
Annika stirrade på mannen, kände blodet välla som en våg genom kroppen och träffa ansiktet.
– Min pojkvän hade en sådan, sa hon. Jag sålde den åt honom.
– Det var väl väldigt snällt av dig, sa statssekreteraren, för du verkar vara en sjujävla bilförsäljare. Ingen begrep hur du kunde
få femtusen för den där skorven!
– Sven kunde inte sälja den själv, sa Annika, för … han dog.
Hon ställde ner sitt vinglas på altanbordet och gick in i köket, darrande i händerna.
 Varför i all sin dar sa hon det där?
Jag är en idiot, tänkte hon och kände hur kinderna brände.

Thomas gick en runda med sina gäster på tomten medan Annika lade barnen och läste en hastig godnattsaga. Sedan gick hon ner
i köket och tryckte ut aiolin ur tuben från Ica i en glasskål och mosade ner några extra vitlöksklyftor. Hon följde sällskapet med
blicken genom fönstret medan hon stoppade in baguetten med vitlökssmöret i ugnen och såg sin man visa med handen, vifta med
vinglaset, peka och förklara.
Han är stolt över oss, tänkte hon. Han vill visa vad han har för sina kollegor. Det här är viktigt för honom. Vi kommer att få det
bra.
Wilhelm Hopkins gick omkring och tryckte på andra sidan häcken. Han pysslade med något som Annika inte kunde uppfatta,
drog och släpade på något tungt.
Så nyfiken han måste vara, tänkte hon, undrar säkert vad vi har för gäster.
Fruarna till de bägge männen hade nästan inte pratat med Annika. Bägge var fyrtio plus, hade moderna, halvlånga kjolar och
snygga smycken. Bägge var smala och hade fluffigt hår, sådär naturligt busigt som kräver jättedyr klippning och massvis med
preparat. Nu gick de bakom männen och småpratade med varandra, sippade på sitt vin och tittade sig omkring. Bägge hade
tonårsbarn som väl var ute på stan eller hängde med sina kompisar.
Kommer jag att bli som de? tänkte Annika. Kommer jag att gå och smutta på mitt kalla vita vin i olika villaträdgårdar i olika
förorter under resten av mitt liv?
Av någon anledning gav tanken henne en lång, obehaglig kåre längs ryggraden.

Hon serverade soppan ute på terrassen och märkte att den faktiskt inte kokat sönder. Den var salt och full av dill och aiolin var
helt okey. Brödet var lite bränt i kanterna men det var ingen katastrof.
– Skål igen då, sa Thomas, hoppas det ska smaka.
Alla var hungriga, de åt en stund under tystnad.Vinden var ljummen, det doftade syren.
– Det finns mer, sa Annika, och alla tog om.
Männen talade allt högre och hjärtligare om folk på jobbet, om olika proppar som floppat och lagrådets tjurskallighet. När de
blev lite fulla var de riktigt roliga.
– Du jobbar som journalist, eller hur? sa Larsson och fyllde på mer vin åt hela bordet.
– Tack, det är bra, sa Annika och hejdade honom när han kom till hennes glas. Jo, jag är reporter på tidningen Kvällspressen.
– Vad skriver du om? frågade hans fru.
– Våld och politik mest, sa Annika och snurrade sitt vin i glaset.
– Ojdå, sa Larsson. Du skulle ju kunna jobba uppe hos oss.
Annika ställde ner glaset.
– Vi kränker integriteten på folk, fast på olika sätt, sa Annika. Var det så du menade?
– Du hänger ut dem på löpet och vi ser till att de åker i finkan? sa Jimmy Halenius.
Till sin förvåning var Annika tvungen att skratta.
– Det skålar vi på, sa Thomas.
De höjde sina glas igen, över glasets kant kunde Annika se att Thomas var lättad, han hade inte litat på att hon skulle hantera
den här situationen och diskussionen särskilt väl.
I nästa ögonblick drog Wilhelm Hopkins igång sin gräsklippare. Det var inte hans vanliga, moderna lilla eldrivna som han
brukade köra, utan ett gigantiskt åbäke som lät som ett krossverk. Dånet rullade mellan husen och fick glasrutorna att skallra.
– Det är inte sant, sa Annika.
– Vad? ropade Jimmy Halenius intill henne.
Oändligt långsamt började grannen köra sin antika gräsklippare på andra sidan häcken, ett tiotal meter från terrassen där de
satt och åt.
– Brukar han göra så här? skrek statssekreteraren.
– Inte just detta, ropade Annika tillbaka, men jag är inte förvånad.
Jimmy Halenius tittade förbluffat på mannens kroppshydda som skymtade bakom lövverket.
– Han skojar verkligen inte, ropade han till Annikas öra. Sekunden därpå nådde avgaserna fram till dem. Annika började hosta
och höll sig för näsan, vad gick fanskapet på? Råolja?
Thomas reste sig och gick fram till Annika.
– Det här går inte, sa han i hennes öra. Vi måste flytta in.
 Annika nickade, tog glas och tallrik och servett och reste sig, tecknade åt sina gäster att de skulle göra detsamma. Tillsammans
gick de in till matsalen, balanserandes det fina porslinet och kristallglasen från Thomas farfar.
Annika stängde terrassdörren bakom dem, oljudet från maskinen letade sig in förbi tätningslister och glasskivor.
– Han är lite egen, vår närmsta granne, sa Thomas ursäktande.
– Vårt hus är byggt på en gammal allmänning, sa Annika. Grannen accepterar inte att Danderyds kommun sålde den som
tomtmark utan hävdar att han fortfarande har disponeringsrätt på området.
Hon kastade en blick på Thomas och såg att han ville få tyst på henne.
– Faktum är, sa Annika, att grannfejder ger upphov till mord i Sverige nästan varje år. Folk blir osams om trapphus och
tvättstugor och gungställningar och Gud vet allt.
Hon höjde sitt vinglas.
– Men det där vet ju ni allt om, förstås, ni är ju proffsen, sa hon och drack lite.
Huga, vad surt det var. Hon gillade verkligen inte vin.
– Det var inte så länge sedan vi hade en grannfejd i Högsta domstolen, sa Jimmy Halenius.
– Var det någon som dog? undrade Annika.
– Bara ett körsbärsträd, sa statssekreteraren. Det handlade om en igenlagd bäckfåra om jag inte minns fel, någonstans utanför
Göteborg. Grannarna drev processen genom hela rättsmaskineriet i över tio år utan att komma överens. Inte ens HD var enigt till
slut.
– Svåra grejer, sa Larsson. Jag läste om ett fall i Torslanda alldeles nyligen, ena grannen vred om näsan på den andra. Jag tror
de var osams om en sjöbod.
I nästa stund såg Annika hur Wilhelm Hopkins blev synlig i hålet i häcken där han brukade köra in sin bil. Han sköt det enorma
tröskverket framför sig så att svetten lackade, och utan att tveka vek han av från sin egen tomt och körde rakt in på Annikas och
Thomas. Han spände musklerna, tog sats och körde rakt över Annikas nylagda blomrabatt.
Hon reste sig upp, alldeles mållös.
Samtidigt stannade Wilhelm Hopkins till, tittade upp mot huset ett ögonblick, vred sedan tröskverket ett kvarts varv och
fortsatte längs med hela planteringen. Sommarflox och tagetes och lyckliga Lottor flög genom luften när de slamriga knivarna slet
sönder dem.
Något kortslöts i hennes huvud, alla blommorna, barnens blommor, som hon grävt och vattnat och planterat.
– Nej nu jävlar, sa hon och slängde servetten på golvet.
Hon flög fram och slängde upp terrassdörren, rusade över altanen och ner på gräsmattan. Med bägge händerna knuffade hon
till Wilhelm Hopkins i bröstet så att han var tvungen att släppa gräsklipparen, med konsekvensen att den hostade och dog.
– Hjälp, ropade Wilhelm Hopkins teatraliskt, hon överfaller mig, hjälp!
– Är du helt jävla dum i huvudet? skrek Annika, hennes röst ekade i den plötsliga tystnaden. Har du inget som helst folkvett?
Hur fan kan du köra över och förstöra min blomrabatt?
Hon var på väg att knuffa till mannen igen, men han tog ett steg bakåt och drog gräsklipparen med sig.
– Ditt lilla kryp, sa han och rösten dröp av förvånat förakt. Han stirrade ner på sitt eget bröst som för att se om han blivit
smutsig av hennes beröring, tog sedan ytterligare ett snubblande steg bakåt.
– Det här ska du få äta upp, skrek han. Jag ringer polisen nu, polisen!
– Varsågod, skrek Annika tillbaka. Sätt igång. Du har halva justitiedepartementet här som vittnen …
Thomas händer fanns med ens runt hennes överarmar, de lyfte henne så att markkontakten försvann och hon svängdes runt
hundraåttio grader.
– Jag ber så hemskt mycket om ursäkt å min hustrus vägnar, sa Thomas till gubben.
– Så fan heller! ropade Annika och försökte vrida sig loss.
Thomas var alldeles rödflammig i ansiktet av skam och vrede. Hela middagssällskapet hade trängt ihop sig i dörröppningen till
terrassen och såg helt chockerade på henne, alla utom Jimmy Halenius. Han hade gått ner på gräsmattan och skrattade så tårarna
rann.
– Och någon har parkerat på gatan, skrek gubben. Det får vara slut med intrången nu!
– Förlåt, sa Thomas till sina kollegor och Annika såg att han var nära gråten, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, Annika, jag
förstår inte vad som flög i dig …
– Jag kan inte ha det så här, sa hon lågt till honom och slet sig fri. Du måste hjälpa mig att säga ifrån, annars måste vi flytta, vi
också. Varför tror du de tidigare ägarna sålde? Du har ju själv räknat ut att de måste ha gått åtminstone två och en halv miljon
back på köpet, fattar du varför nu?
Han tog tag i henne igen, men hon gick snabbt bort mot huvudentrén.
 Vid husknuten stod Jimmy Halenius och kunde inte sluta skratta.
– Vad är det som är så roligt? frågade hon när hon gick förbi.
– Förlåt, sa han och torkade sig i ögonen, förlåt, verkligen, det såg bara så otroligt dråpligt ut …
– Kul att jag kunde glädja dig, sa hon och gick in i huset igen.
Hon var halvvägs uppför trappan när telefonen ringde.
Jag låter Thomas ta det, tänkte hon och märkte med ens att hon var alldeles slut. Hon darrade i hela kroppen och kom knappt
vidare uppför trappan.
Ska livet vara så här? tänkte hon. Varför blir det aldrig nedförsbacke?
Hon lutade sig mot ledstången och kände tårarna bränna.
Det var ju meningen att de skulle få det lugnt och tryggt, det var ju därför de flyttat hit ut. De skulle hitta en plats och ett
sammanhang och Thomas skulle äntligen få bli stolt och glad över henne, men hon passade inte in. Hur hon än ansträngde sig så
blev det bara fel.
Åh Gud, tänkte hon, varför kan jag aldrig göra det enkelt för mig?
– Annika, sa Thomas bakom henne. Annika, det är tidningen. Hon svalde hårt och blundade, tryckte handflatan mot pannan.
– Jag börjar inte jobba förrän i morgon.
– Det är om två timmar, och de säger att det här är viktigt.
Jag orkar inte, tänkte hon, det går inte.
– Vad?
– Det är någon som är död. Han har drunknat i ett badkar, och han bor tydligen alldeles här intill.
– Vem?
– De sa att du kände till honom, han har något med Nobel att göra. Han heter Ernst Ericsson.
Ämne: Nobels testamente
Till: Andrietta Ahlsell

Den människa som upptar Alfred Nobels tankar allra mest under hans sista levnadsår har själv varit död i nästan 300 år:
Beatrice Cenci.
Projektet Nemesis fullbordar Alfred Nobels livscirkel.
Han är född till poet. Är det något han vet så är det detta.
Ni säger att jag är en gåta, skriver han i tonåren, en 425 rader lång dikt om Paris och kärleken. Han skapar andra dikter,
många dikter, Tankar om natten, han påbörjar romanen Systrarna.
Han är sjutton år gammal när fadern Immanuel inser att Alfreds författarambitioner – ve och fasa! – är fullkomligt genuina.
De bor i tsarens Ryssland, i Sankt Petersburg vid Nevas strand. Den som inte kan betala sina skulder kastas i fängelse.
Faderns affärer har gått dåligt, vill Alfred se Far på fästning? Kan Alfred ta på sig detta? Eller är han beredd att axla sitt
ansvar?
Alfred, Alfred, de borde inte kräva detta! Det är inte rättvist! Men han bränner sina dikter. Han bränner dem allesammans,
varenda en. Bara två finns kvar, i kopior hos andra. Systrarna är färdigställd, men romanen publiceras aldrig.
Och decennierna går. Alfred läser, han skriver brev, han samlar på sig ett enormt bibliotek. Av alla kärlekar som förblir
obesvarade i Alfred Nobels liv är litteraturen en av de största. Till sist beslutar han sig för att äntligen – äntligen! – vara sann.
Med ett drama på prosa för scenen ska Alfred, poeten, berätta sanningen om livet och döden. Som ramhandling väljer han
den klassiska berättelsen om familjen Cencis tragiska öde. Och poeten skapar en skoningslös uppgörelse med kyrkan och
samhället. Redan i första scenen skriver han: Det finns ingen rättvisa varken här eller på andra sidan graven.
Förklädd till den unga Beatrice ropar han: Jag är den skändade oskuldens och den nedtrampade rättvisans hämnare.
Uppgörelsen är mycket våldsam. Den våldtagna Beatrice torterar sin far, våldtäktsmannen, till döds. Hon häller smält bly i hans
öron och låter slå ut hans tänder och hela tiden njuter hon: Ah, din klagan fattas mig. Ingen musik har någonsin för mig
haft så hänförande toner.
Alfred är mycket nöjd med sitt drama. Han skriver till Bertha von Suttner att han skapat ett drama på poetisk prosa och dess
sceniska effekt torde vara mycket god.
Han försöker få det översatt till tyska, till norska, men lyckas inte.
I stället beslutar han att trycka verket som det är, på svenska, och han anlitar unga prästhustrun Anna Söderblom, gift med
Nathan och bosatt i Paris, att läsa korrektur.
Tryckeriet ligger på Rue des Saint-Pères nummer 19.
Man stämplar korrekturet för leverans till unga frun: Expédiée le 10 DECEMBRE 1896.
Dramat ligger klart, Alfred! Det är klart nu, den dagen du dör!
De nytryckta böckerna, poeten Alfred Nobels andliga testa-mente, ligger staplade i högar på pastor Nathan Söderbloms
kontor på Rue de Tour des Dames 6.
Och pastorn läser, släktingarna läser, medarbetarna läser, och man är överens.
Man vill minnas industrimagnaten, inte människan.
Man hyllar pengarna, inte skaparkraften.
Någon kritisk uppgörelse med kyrkan vill man inte ha, inte något våldsamt incestdrama, inga hårda samhällsord från graven.
Alfred, poeten, vill ingen kännas vid.
Så pastorn bränner böckerna.
Han bränner hela upplagan, utom tre exemplar som göms undan i hundra år.
Så tystar man dig, Alfred, en gång för alla.
Så luras du en sista gång.
Men det är slut med det nu.
Del 3
Juni
 TISDAG 1 JUNI

VID M IDNATT BÖRJADE det regna. Himlen öppnade sig från ingenstans och en kristallklar blixt lyste upp hela området under en
fragmentarisk sekund.
Annika rusade tillbaka till sin bil som hon parkerat intill staketet. Samtidigt vällde kriminalteknikerna ut ur huset och täckte
marken runt hela huset och uppfarten med stora presenningar.
De vill inte att spåren på utsidan ska regna bort, tänkte Annika. De har jobb kvar därinne som de vill avsluta först, men de vet
att de kommer att behöva undersöka tomten också.
Männen rörde sig snabbt och målmedvetet i det häftiga regnet, sedan försvann de in i huset igen.
Annika bet sig i läppen. Det här började bli riktigt obehagligt. Varför tog det sådan tid därinne?
Hon tog upp mobiltelefonen och ringde krimjouren igen, hörde signalerna gå fram samtidigt som hon spanade genom de
regnrandiga bilrutorna och in i huset.
Ernst Ericssons bostad låg någon kilometer från Vinterviksvägen, på väg ner mot Djursholms torg. Huset var en klassisk, gul
tjugotalsvilla i två fulla våningsplan. Tomten var platt och intetsägande, inte helt olik hennes egen, men hade en stor poolanläggning
på baksidan.
Aktiviteterna pågick för fullt inne i det kraftigt upplysta huset. Kriminalteknikernas ljus matchade blixtarnas på utsidan och
visade att man noggrant sökte igenom hela villan. Hon hade sett en färgsprakande hawaiiskjorta skymta förbi i ett fönster på
övervåningen, Q var alltså där. Både ordningspolis och krim hade redan varit på plats när hon kom, teknikerna anlände någon
kvart senare.
Hon stirrade upp mot huset, på skuggorna som rörde sig därinne.
Att polisen betraktade Ernst Ericsson som mördad var uppenbart, men hur?
Drunknad i badkaret, enligt tidningens tipsare, en av gubbarna som satt och lyssnade på polisradion dygnet runt.
Kunde vara rätt men lika gärna totalt fel.
Praktexemplaret som stod och kollade avspärrningen vid uppfarten tillhörde inte den pratsamma sorten, hon hade inte fått mer
än fem ord ur honom, kan du backa lite, tack, så han hade inte rätat ut några frågetecken.
Ingen annan media fanns här, bara hon och tidningens fotograf, dumskallen Ulf Olsson. Han satt och tryckte i sin egen bil och
fick gärna fortsätta med det.
Vilken tur att jag inte fick i mig mer av vinet, tänkte hon och i samma stund svarade krimjouren.
– Vill bara kolla om det finns någon förundersökningsledare utsedd i mordet på Ernst Ericsson, sa hon och höll andan i väntan
på svaret.
Vakthavande på krimjouren prasslade med sina papper.
– Det är på gång, sa han.
Bekräftat mord alltså, tänkte Annika och antecknade det i sitt huvud.
– Blir det Brolin? frågade hon och slutade andas igen.
Nu drog polismannen öronen åt sig.
– Vet inte, sa han.
Chefsåklagare Linda Brolin var förundersökningsledare för morden på Caroline von Behring och de bägge säkerhetsvakterna
på Nobelfesten.
– Allt annat vore ju lite opraktiskt, sa Annika lätt, men polismannen fattade att han sagt för mycket.
– Du får återkomma, sa han och lade på luren.
Hon tog hörsnäckan ur örat och tittade bort mot huset igen. Inga rörelser syntes. Inga skuggor flackade.
De sitter ner och pratar, tänkte Annika. De sitter och bestämmer vad de ska göra härnäst. Kanske är de snart klara.
I samma stund svängde en mörk bil in på gatan framför henne, instinktivt höjde hon högra armen för att skydda ögonen från
helljuset. Bilen rullade långsamt fram genom regnet och stannade till vid uppfarten till Ernsts hus, lyktorna släcktes och tändningen
stängdes av.
Hon kisade genom rutan, vad gjorde den där?
Hon flämtade till när hon såg vilken sorts bil det var.
En politivagn, inte en ambulans.
Poliserna därinne hade rekvirerat en likbil. Det innebar att den påträffade kroppen verkligen var obönhörligt och oåterkalleligen
stendöd, men det sade också något annat.
Enligt regelboken skulle huvudet vara skiljt från kroppen. Genom åren hade hon varit med om att politivagnar hade använts
även vid andra tillfällen, men dessa hade alltid haft en sak gemensam: offret hade gått en påtvingad och våldsam död till mötes.
Ernst, tänkte hon, vad har de gjort med dig?
Ytterligare en bil körde långsamt in på gatan, bakom henne den här gången. Hon följde lyktorna i backspegeln, de passerade
förbi henne och parkerade precis framför.
En civil bil, en Saab 95 Sedan, Annika sträckte på nacken för att se vilka som satt i. Rättsläkare? Fler krimare?
Två män klev ur, den ene bar på en stor kameraväska.
Shit, Konkurrenten. Det hade varit bra att få vara ensam tills de bar ut kroppen.
Fotografen fällde upp kapuschongen mot regnet, tog upp en kamera ur väskan och började leta vinklar. Den andre mannen såg
mot huset några ögonblick, vände sig sedan om och tittade mot hennes jeep. Han böjde sig fram och kisade, tog några
tveksamma steg och gick fram och öppnade passagerardörren.
– Får jag kliva på?
Det var Bosse.
Annikas hals snörptes åt, hon kunde bara nicka.
Den store mannen steg upp bredvid henne och drog igen dörren.
– Vilket väder, sa Annika och tittade rakt fram genom vindrutan.
– Ja jisses, sa Bosse, hon kände att han log mot henne och tittade hastigt upp på honom, åh Gud, han var så fin.
– Hur har du haft det? frågade han och hon drog ett ljudligt andetag.
– Det har varit lite mycket …
Han böjde sig fram och strök bort en blöt hårslinga som klibbat fast vid hennes kind, hans fingrar lämnade brännande spår på
hennes hud.
– Du har inte svarat på mina sms, sa han lågt.
Hon såg ner i knäet.
– Jag … det går inte, sa hon.
Tystnaden blev kompakt och tung i kupén, fick regnets trummande mot bilplåten att växa och dåna.
– Vill du inte träffa mig? sa Bosse och hans röst lät lite kvävd.
Annika sneglade upp på honom igen, hans ansikte låg i mörker. Att han satt här fyllde hela bilen, hon kände hans närvaro lika
fysiskt som om han hållit henne alldeles intill sig.
Hon tittade bort.
– Jag kan inte, sa hon och stirrade ner på sina händer.
Han satt kvar, helt stilla, hon kunde inte andas.
– Okey, sa han sedan. Okey …
Och han slog upp bildörren och steg ut i regnet och hon öppnade munnen och sträckte ut handen för att hindra honom, hon
lutade sig efter honom och han sköt tyst och försiktigt igen passagerardörren efter sig, och borta vid huset slogs entrédörren upp
och båren med kroppen rullades ut i regnet.

Thomas sov när hon kom hem. Hon stängde sovrumsdörren, gick in i arbetsrummet, tände arbetslamporna och ringde Jansson.
– Är det mord? frågade nattchefen.
– Bombsäkert, sa Annika. Skulle tro att de har en förundersökningsledare utsedd före gryningen, och jag sätter en peng på att
det blir Brolin.
– Vad är skrivbart?
– Fortfarande mycket lite. Bara iakttagelser vid brottsplatsen och uppgiften att en åklagare är på gång. Men Q var där, jag
hoppas få tag på honom lite senare.
– Hur dog han?
– Vet inte, men det kan ha varit våldsamt.
– Hurså?
– Politivagn, inte ambulans.
– Behöver inte betyda något, sa Jansson. Det har varit en del olyckor under natten, ambulanserna kanske behövdes bättre där.
Mer?
Hon bet sig i läppen.
– Inget mer.
– Så rätta mig om jag har fel, sa Jansson, men vi har ett dödsfall som kanske är mord, det är inte officiellt bekräftat, och som
kanske har varit våldsamt, men det kan vi bara spekulera om. Är det här verkligen så stort?
– Det här är andra gången på ett halvår som Nobelkommitténs ordförande blir mördad, sa Annika. Tro mig, det är jättestort.
Hur är konkurrensen?
Nattchefen suckade i luren.
– Vi har skitbra bilder på prinsessan Madeleine vid en segelbåt i Sandhamn.
Annika blundade och drog ett djupt andetag.
– Lyssna, sa hon. Låt någon göra en runa över Ernst Ericsson, hans liv i ord och bild. Det finns en del att ta på, tjusiga
Morgontidningen gjorde en grej på honom i vintras när han fick förtroendet att fördela tre kvarts miljard i forskningsstöd från ett
amerikanskt läkemedelsföretag.
– Det här känns rätt iskallt, sa Jansson.
– Vänta tills jag skickat texten, sa Annika och lade på.
Hon sökte Q på hans direktnummer.
Inget svar.
Hon ringde krimjouren igen. Där var det gjutjärnslocket på.
Hon ringde larmcentralen och frågade om det kommit in något larm om något dödsfall i Djursholm under gårdagskvällen.
Två stycken, plus ett i Mörby.
Något som kunde vara ett brott?
Det i Mörby var ett misstänkt knivmord och i ett av fallen i Djursholm var det oklart, polis hade kallats till platsen. Det tredje
var en hjärtinfarkt.
Vem hade kontaktat larmcentralen angående det oklara fallet i Djursholm?
Framgick inte av rapporten.
Nähäpp.
Hon ringde Q igen.
Fortfarande inget svar.
Vem kunde hon kontakta härnäst?
Vem kände Ernst Ericsson och kunde sitta inne med info?
Hon gick in på Telias Privatpersoner A–Ö och gjorde en enkel sökning.
Där fanns tjugonio Birgitta Larsén, varav fyra i Stockholmsområdet: en i Haninge, en i Bandhagen, en på Kungsholmen och en i
Rosersberg. Den sistnämnda var den enda som stavade med en accent över e-et.
Annika drog två djupa andetag innan hon slog numret.
– Godkväll, sa hon när en sömndrucken mansröst svarade. Mitt namn är Annika Bengtzon och jag ringer från tidningen
Kvällspressen. Jag undrar om jag kommit rätt nu, jag söker professor Birgitta Larsén vid Karolinska Institutet?
Mannen andades högt och snörvlande i luren.
– Vad? sa han.
– Jag undrar om jag kommit hem till professor Birgitta …
– Biggan, sa mannen till någon bredvid sig. Det är en professor som vill dig något.
– Va? sa en sömnig kvinnoröst.
Annika suckade och blundade, det rasslade och brakade i andra änden.
– Hallå? sa kvinnan i luren och Annika hörde att det inte var professorn.
– Förlåt att jag stör så sent, sa Annika. Jag heter Annika Bengtzon och ringer från tidningen Kvällspressen och sökte professor
Birgitta Larsén vid Karolinska Institutet, men det är inte du?
– Vem? sa kvinnan. Är det något med mamma?
– Nejdå, sa Annika. Jag ringde fel bara, jag skulle till en annan Birgitta Larsén. Förlåt att jag störde.
Kvinnan andades ut.
– Okey, sa hon och lade på.
Skit också.
Hon loggade in sig på www.infotorg.se och slog upp listan med lösenord. Klickade sig fram och ställde sedan en F8-fråga på
Birgitta Larsén.
318 träffar.
Det här gick inte. Hon var tvungen att avgränsa sökningen. Hur gammal kunde hon vara? Var bodde hon? Vad heter hennes
man, för hon är väl gift?
Annika stönade.
Klickade bort alla tjusiga lösenord och gick in på Google.
Professor Birgitta Larsén sök.
8 700 träffar.
Artiklar om forskning, om forskning, om forskning, om rosenodling …
Rosenodling?
Hon klickade på länken.
Professor med rosig hobby löd rubriken.
En text ur Trädgårdsnytt.
Biofysikprofessorn Birgitta Larsén har många strängar på sin lyra. I familjens vackra trädgård i Mälarhöjden söder
om Stockholm …
Annika kollade postnumren för södra Stockholm, Mälarhöjden hörde till Hägersten och postnumren började på 129. Texten ur
Trädgårdsnytt var tre år gammal, men Annika trodde inte att hon flyttat. Inte om man ägnade all fritid åt sin trädgård.
Gick in på infotorg igen, skrev birgitta larsén avgränsning 129 och bingo!
En träff. Bisittargatan 7. Hennes make hette Tage Friberg. Han fanns i Telias register.
Hon svarade på första signalen.
– Det är Annika Bengtzon, sa Annika.
– Tänk, sa Birgitta Larsén, att jag hade en vag känsla att du skulle höra av dig.
– Jag hör att du är vaken, sa Annika, så jag antar att du vet varför jag ringer.
Birgitta Larsén snöt sig ljudligt.
– Det är alldeles för mycket nu, sa hon och snorade. Jag vet inte om jag orkar med det här längre, nu har det gått för långt,
Ernst också! Jag tänkte när de ringde här och berättade, nej, inte Ernst också …
Hon började gråta i luren, ljudligt snörvlande. Annika satt tyst och lyssnade.
– Vet du vad som har hänt? frågade så professorn. Vet du vad han dog av?
– Ernst Ericsson bodde ganska nära mig, sa Annika. Jag har suttit utanför hans hus nu ikväll. Polisen har spärrat av tomten och
söker igenom hela fastigheten. Det verkar som om de tror att ett brott har begåtts.
Birgitta grät högre.
– Det var vad jag sa! ropade hon. Nu har de tagit Ernst också, det sa jag, eller hur Tage? Blev han mördad, vet du något om
det, har någon sagt att han blev mördad?
– Nej, sa Annika, men det är nog ganska troligt.
Kvinnan tystnade, snöt sig igen.
– Det var vad jag trodde, viskade hon. Direkt Sören ringde så tänkte jag det, nu har de gjort sig av med honom också, det var
vad jag tänkte …
– Vilka är de? undrade Annika försiktigt.
– Jamen snälla du, sa Birgitta Larsén, nu alldeles klart och tydligt. Om jag visste det så skulle vi ju inte ha några problem, eller
hur? Då hade vi ju bara kunnat åka och hämta dem och bura in dem, inte sant?
– Sant, sa Annika. Vad sa Sören när han ringde?
Hon antog att det var vice ordföranden, Sören Hammarsten, som åsyftades.
– Bara att sonen hittat Ernst drunknad i badkaret och att polisen hämtat in Lars-Henry på förhör, som om han skulle ha något
med det här att göra …
Annika stelnade till i hela kroppen, fanns det redan någon gripen?
– Men han kan ju ha tagit ett bad och somnat också, sa Birgitta. Det här behöver du ju inte skriva på löpsedeln, men det hände
att Ernst fick lite för mycket i sig. I min smak var han dessutom lite för förtjust i Cipramil, och i kombination med för mycket
whisky kunde han bli riktigt stollig.
– Som i lördags? frågade Annika. Efter seminariet?
Birgitta Larsén snöt sig och fnös.
– Det var väldigt onödigt, det Lars-Henry gjorde. Jag vet att jag borde se till honom mer nu när Caroline är borta, men det
frestar på tålamodet, det gör det.
– Varför skulle du ha något ansvar för Lars-Henry? Hade Caroline det?
Professorn snyftade till, snöt sig mera.
 – Det här är verkligen förfärligt, sa hon. Tror du verkligen att han blev mördad? Kan det inte ha varit något missförstånd? Han
kanske bara somnade?
– Kanske, sa Annika. Jag ska tala med polisen nu, det kommer att klarna under morgondagen.
– Tack för att du ringde, sa Birgitta.
Det är jag som ska tacka, tänkte Annika.
– Ring mig när du vill, sa hon och gav professorn sitt mobilnummer.

Q svarade fortfarande inte. Att han jobbade var Annika helt övertygad om, men han behövde ju inte sitta på sitt rum och hon
hade inte hans mobilnummer. Det hade hon aldrig lyckats klösa loss.
Däremot hade hon hans mejladress. Hon tog en chansning och skickade ett provocerande meddelande:
Hur länge ska Brolin hålla Lars-Henry Svensson? Ring mig. Ank.
Trettio sekunder senare ringde hennes mobiltelefon.
– Vi är inte officiella med Brolin och absolut inte med Svensson, sa kriminalkommissarien högt och argt.
– Vad är ni officiella med då?
– Vems sida står du på egentligen?
Annika tittade på klockan.
– Jag gick i tjänst igen för tre och en halv timme sedan, och jag har trettio minuter till deadline. Antingen skriver jag det jag tror
eller så skriver jag det jag vet.
Q stönade högt.
– Okey. Vi kan snacka om Brolin men inte om Svensson.
– Person i förhör inatt?
– Ja vafan, sa Q.
– Mord? frågade Annika.
– I allra högsta grad.
Det blev tyst på linjen.
– Ni har uteslutit olyckshändelse? frågade Annika. Sjukdom? Självmord?
– Av alla självmord jag sett är det här bland de allra svåraste att förklara, sa Q och lade på.
Hon skrev trettio rader om hur ytterligare en ordförande i Karolinska Institutets Nobelkommitté mördats inom loppet av ett
halvår. Hur obekräftade uppgifter sa att en anhörig hittat honom död och att polisen var helt övertygad om att han bragts om livet.
En kortfattad beskrivning av brottsplatsen och polisens arbete där, att Nobelmordens förundersökningsledare Linda Brolin även
fått det nya mordet på sitt bord, samt att polisen redan haft en person inne på förhör.
Hon ringde Jansson när texten gått iväg och väntade tyst i luren medan han läste.
Nattchefen suckade inte längre.
– Du hade rätt, sa han. Det här är hett. Madeleine åker bort från ettan och upp i skyboxen.
– Har ni gjort Så minns vi Ernst Ericsson?
– Jag tog dig på orden så den ligger klar.
När de lagt på blev Annika sittande och stirrade ut genom fönstret i arbetsrummet.
Det hade slutat regna, solen hade gått upp. Hon kunde höra fåglarna kvittra i Wilhelm Hopkins hägg. Om hon lyssnade noga
kunde hon höra sin familj sova, Thomas som andades rytmiskt på andra sidan väggen, Ellen som gnydde i sömnen eller inbillade
hon sig bara? Var det sin egen puls hon hörde?
Så snart hon gav efter överfölls hon av tröttheten. Tankarna blev suddiga, ord försvann, kroppen värkte, huvudet fylldes av bly.
Gud, tänkte hon, jag måste gå och lägga mig.
Gick ut i badrummet, klädde av sig, borstade tänderna och kröp ner bredvid Thomas i sängen.
Han vaknade inte.

Vattnet i badkaret var grumligt och grått. Det simmade långa trådar i det, som alger, kletade runt kanterna och rörde upp små
vågor på ytan.
Annika stod i dörren in till badrummet och stirrade på karet. Hon ville absolut inte vara där, det var inte meningen att hon skulle
se det här, hon kände att hon redan gått alldeles för långt.
– Du har deadline nu, sa Anders Schyman bakom henne. Om du ska jobba på den här tidningen så måste du skynda dig.
Hon visste att han hade rätt och hon tog ett långt steg in i badrummet.
 Det låg en kvinna och flöt på botten av badkaret. Algerna var hennes hår, de ringlade runt som ormar i vattnet.
– Vi måste beställa en politivagn, sa Annika, och i samma stund slog kvinnan upp ögonen.
De hade ingen iris, bara ögonvitor.
Hon försökte skrika, men inget ljud kom. Hon vände sig om för att springa, men där dörren varit fanns en kaklad vägg.
Kvinnan satte sig upp i badkaret, hennes blinda ögon såg på Annika. Hon var naken, hennes hud var täckt av slem. Hon
försökte säga något, men ur hennes hals kom bara väsningar, och Annika såg att kvinnan var Caroline von Behring.
Annika tryckte sig mot väggen, försökte andas.
– Jag förstår inte, fick hon fram. Jag vet inte vad du vill.
Sedan släppte något i hennes bröst och hon fick tillbaka luften i lungorna, så mycket att hon nästan kunde flyga.
– Lämna mig i fred! skrek hon. Låt mig vara! Det var inte mitt fel.
Skriken ekade i det lilla rummet, hon vände sig om för att fly igen och precis bakom henne stod en annan kvinna. Det var
Sophia Grenborg, och hon var ljusblå och iskall och våt. När hon öppnade munnen fanns där bara ett svart hål, det mullrade som
i ett avloppsrör i hennes strupe.
– Det är mig han älskar nu, sa mullret.

– Annika, vad är det?

Thomas stod lutad över henne och skakade henne i axeln.
– Hördu, Ank, mår du dåligt?
Annika vände bort ansiktet från den förfärliga ljusblå Sophia Grenborg och tittade åt andra hållet, in i kakelväggen.
– Vad? sa hon.
– Annika, du måste vakna, jag åker till jobbet nu.
– Kalle då? sa Annika och blundade.
Thomas satte sig ner i sängen bredvid henne och suckade.
– Han får väl vara hemma och vila idag.
Hon låg stilla några sekunder, kände sömnen och den dåliga drömmen riva i kroppen.
– Det är min första dag, sa hon med tjock röst. Jag kan inte vara hemma och vabba.
– Vad då? sa Thomas. Du jobbade ju hela natten. När gick du och lade dig egentligen?
Annika tvingade benen över sängkanten och vräkte täcket åt sidan.
– Det är min första dag på ett halvår, sa hon. Jag kan inte vara hemma just idag.
– Men du skulle ju få jobba hemifrån! sa Thomas och ställde sig upp. Du har ju fått en dator och allting!
Tröttheten sände blixtar genom hennes huvud, helvete, hon orkade inte med de här diskussionerna så fort hon använde
hjärnan till något annat än hushållsarbete!
– Jag orkar inte! sa hon. Jag orkar inte tjafsa så snart jag måste lämna huset!
Hon slet till sig en morgonrock och marscherade ut mot badrummet, vimmelkantig och illamående. Klev in genom dörren och
insåg att det var här inne hon varit alldeles nyss, det var i hennes eget badkar Caroline von Behring legat död, hon vände i dörren
och gick tillbaka in i sovrummet.
– Du sa att du skulle jobba fram till beredningen, sa hon, och det var i går, och nu säger du att du ska fortsätta och jobba på
det där jävla jobbet, men jag då? Vem tänker på mig? När är det min tur?
Thomas gick förbi henne och in i arbetsrummet, hans kavaj fladdrade.
– Din tur? sa han. Du har ju ockuperat hela skrivbordet, se här, alla dina jävla anteckningar ligger på mina promemorior.
– Jamen herregud! skrek Annika och sprang in och slet till sig nattens kollegieblock. Ursäkta! Förlåt att jag tar det minsta lilla
plats, förlåt att jag finns!
– Jag åker nu, sa Thomas och gick mot trappan.
Annika ställde sig i vägen, spärrade ut bägge armarna, stirrade upp i hans ansikte. Morgonrocken gled av henne så att hon stod
praktiskt taget naken i hallen.
– Det gör du så fan heller.
Hans ögon var alldeles rödkantade av ilska.
– Om jag så ska flytta på dig med våld, sa han.
– Jag kan inte sköta hela huset, sa Annika med kvävd röst, städning och mat och tvätt, och ha hela ansvaret för barnen, och
jobba heltid, utan att det får synas i arbetsrummet. Fattar du inte det själv?
Han andades tungt och såg ner i hennes ansikte, käkarna var så spända att de vitnade. Sedan slappnade han av och andades
ut, det lät som en snyftning.
– Åh Gud, sa han och vände sig om och gick in i sovrummet igen med ena handen för ögonen.
Hon såg efter honom, hans breda axlar i kavajen, de mörka jeansen och de blanka skorna.
– Thomas, sa hon och gick efter honom, lindade sina armar runt hans midja. Förlåt. Förlåt mig. Det var inte meningen att skrika
…
Han drog henne intill sig, kysste hennes hår, vaggade henne.
– Det var jag som var dum, sa han. Förlåt. Jag fattar att du inte kan vara hemma just idag.
Han sköt henne ifrån sig och såg granskande på henne, hon undvek hans blick.
– Men du kan inte ha sovit särskilt länge. Du får inte bränna ut dig nu, det första du gör.
Hon lät fingrarna glida innanför hans byxlinning och dra upp skjortan, hittade en strimma glödhet hud och kysste hans hals.
– Jag älskar ju dig, viskade hon, eller så tänkte hon det bara, för han svarade inte.
Han lät fingrarna glida genom hennes hår, och för första gången på mycket länge upplevde hon känslan igen, den som hon hittat
med Bosse.
– Varför skriker ni?
Ellen stod i dörröppningen med Poppy och Ludde.
Nej, tänkte Annika och sjönk genom golvet. Inte nu.
– Är ni arga?
Thomas släppte taget om Annika, gick bort till flickan och lyfte upp henne.
– Inte nu längre, sa han. Vill du gå på dagis eller vill du vara hemma med mig och Kalle idag?
– Hemma med dig, pappa! ropade Ellen och slog armarna om hans hals.
Annika blundade och lutade sig mot dörrposten, hela huset snurrade.
– Jag sover en timme till, sa hon, men ingen hörde henne.

Barnen satt och ritade vid matsalsbordet. Solen sken in och formade fönstrens spröjsar till ett smårutigt mönster över
ekparketten, altandörren till baksidan stod på glänt och släppte in hummelsurr och gräsdoft.
Thomas sjönk ner vid bardisken i köket med morgontidningen och en kopp kaffe och suckade nöjt. Cramne hade varit
förstående när han ringt och sagt att sonen var sjuk, faktiskt hade han låtit nästan beklagande.
– Stackars jävel, hade han sagt, oklart om det var sonen eller Thomas som åsyftades.
Som om det var en straffkommendering att stanna hemma en dag med sitt eget barn, tänkte Thomas.
Det var det ju inte. Faktum var att det kändes ganska skönt.
En hel dag med tidningar och tidskrifter och en stund med
Eurosport på eftermiddagen, verkligen helt okey.
– Pappa, skrek Kalle ilsket, hon tar min penna.
Thomas höjde blicken från ledarsidan och tittade bort mot matsalsbordet.
– Vad är det frågan om? sa han.
– Hon tar den bruna pennan och den är min.
– Men jag gör träden, sa Ellen och målade koncentrerat med tuschpennan i ritblocket.
Pojken hävde sig fram över bordet och slog till sin lillasyster i huvudet med knytnäven. Flickan tappade pennan, sjönk ihop
med sina små händer på huvudet och gav till ett kvidande som snabbt växte till ett illvrål. Kalle norpade snabbt åt sig pennan och
log triumferande.
– Pappa! Han slog mig!
Thomas lade ner tidningen och gick bort till matavdelningen.
– Hörni, sa han och satte sig på stolen bredvid Ellens. Inte ska ni väl bråka idag om vi är hemma tillsammans, vi ska ju ha det
mysigt idag, vetja.
– Det var hon som började, sa Kalle nöjt och ritade svepande med den bruna pennan.
Ellen grät, Thomas strök henne över ryggen.
– Hör du, sa han och tog upp dottern i famnen, gör det ont? Ska jag blåsa?
– Han slog mig, pappa! Han slog mig hårt!
– Jaja, sa Thomas och blåste i flickans hår.
Annika kom nedför trappan, påklädd och sminkad och med sin otympliga väska över axeln.
 – Vad är det som händer? frågade hon.
– Ingenting, sa Thomas.
Ellen krånglade sig ur hans knä och sprang bort till Annika.
– Kalle slog mig hårt, här.
Hon pekade på huvudet strax ovanför pannan, Annika ställde ner väskan och böjde sig ner för att titta.
– Men det har ju blivit en bula, sa hon. Så här får det inte gå till.
Hon kysste flickan, reste sig och gick bort till Kalle, fram till sonens stol och vred den till sig, tvingade pojken att titta på henne.
– Du får inte slå din lillasyster, sa hon och stirrade barnet i ögonen.
– Men det var hon som …
– Sluta! sa hon högt. Det är helt förbjudet att slå sin lillasyster, du får inte bli en pojke som slår flickor, hör du det? Hör du
det?
– Ja ja, sa Kalle och tittade ner.
– Lugna dig, sa Thomas men hon låtsades inte höra honom.
– Se på mig, sa hon i stället till pojken och han tittade upp på henne under lugg. Kalle, du måste sluta ljuga och skylla ifrån dig,
och du måste sluta slåss. Du tycker det är tråkigt när andra barn är dumma mot dig, eller hur? Hur tror du det känns för Ellen när
du är dum mot henne?
Han tittade ner igen.
– Dåligt, sa han.
Hon drog honom intill sig och vaggade honom några sekunder.
– Jag ska åka till jobbet nu, sa hon, och i samma sekund slog han armarna hårt om henne hals.
– Nej! ropade han. Var hemma, mamma! Var hemma med mig idag!
– Pappa är ju hemma, sa Annika och pojken kastade en blick på Thomas, en snabb och skygg blick för att sedan gömma sig i
Annikas långa hår.
– Jag vill att du ska vara hemma, mamma, sa pojken.
Hon lösgjorde sig från barnets krampaktiga grepp och såg sedan upp på Thomas.
– Det är bra om du torkar av bordet innan de börjar rita, sa hon. De drar runt med sina teckningar i hela huset och det blir
fettfläckar överallt.
Med ens föll tröttheten över honom som ett kallt och vått täcke.
– Åk till jobbet nu, sa han, reste sig upp och vände sig bort.
Hon gick utan att säga något mer. Han väntade tills dörren gått igen innan han satte sig ner med kaffet.
Så hade hon fått det sagt, att bordet inte var avtorkat. Om det nu var så jävla kladdigt hade hon ju kunnat göra något åt det.
Larsson, och Althins fruar hade plockat bort tallrikarna från matsalsbordet och ställt ner dem i diskhon i går kväll. Han noterade
med ett sting av irritation att de stod kvar där, ingen hade plockat ner dem i diskmaskinen.
Vad hade hon bidragit med igår? Hämtat pinsam cateringmat som hon värmt i mikron! Gjort bort sig inför hela hans arbetslag
och gjort sig omöjlig med grannen. Lämnat honom med hela sällskapet och disken och alltihop.
Det hettade på halsen när han tänkte på det, hur hon vrålat åt grannen och fruarna tittat på honom, hur männen börjat tala om
något annat. Till hans förvåning hade allesammans stannat kvar till långt efter ett på natten, Cramne hade sugit i sig hela konjaken
och frågat efter mer innan Althin dragit i handbromsen och påmint om att det var en dag i morgon också.
Kanske var det för att statssekreteraren varit med. Thomas hade förstått att han gjort en blunder som bjudit in Halenius, men
politruken var en lättsam typ och hans närvaro hade förmodligen bidragit till den sena timmen. Det hade varit lite märkvärdigt att
han var med.
Eller så hade alla bara suttit och väntat på att Annika skulle komma hem och ställa till med något annat skandalöst.
Han hällde upp mer kaffe, kallt och otäckt hade det hunnit bli.
Aldrig ville hon ha sex heller.
Så jävla utsvulten sexuellt som han varit de senaste månaderna hade han aldrig varit förut, inte ens när det varit som värst med
Eleonor. Hans ex-fru ställde åtminstone upp ibland för sakens skull, men efter den där historien om den röda vargen hade Annika
nästan aldrig tagit i honom. Det var som om hon föraktade honom, att han inte dög åt henne längre.
Och nu skulle hon börja jobba också, som om han inte haft det tillräckligt besvärligt. Först skulle hon flytta, och nu när han
verkligen behövde satsa på jobbet så skulle det inredas och planteras och fixas också.
Ska det vara så här nu? for det genom hans huvud.
Är det här jag ska sitta resten av mitt liv?
 Blev det inte mer än så här?
Han kände pulsen bulta i halsgropen och sköt frågorna ifrån sig, var för trött, var för bakfull. Tog i stället upp tidningen och
letade fram ledarsidan igen.
Ikväll kanske hon skulle komma hem och laga mat och sedan skulle de ha sex och sedan skulle allt vara som vanligt igen.
Huvudledaren handlade om remissvaren på hans buggningsutredning, Advokatsamfundet sa nej, liksom justitieombudsmannen.
Det slogs upp stort och togs som objektiva argument för att såga hela förslaget.
Det här visste vi hela tiden, tänkte Thomas. Tidningarna har ju ingen aning om vad de skriver.
– Pappa, sa Ellen.
Thomas suckade.
– Vad?
– Jag är törstig.
Han svalde, lade ner tidningen, hämtade ett glas och fyllde det med vatten. Ställde det framför flickan och gick tillbaka mot sin
tidning.
– På saft, sa hon.
– Du får ingen saft, sa Thomas. Du får dricka vatten om du är törstig.
Sedan fortsatte man att kritisera tvångsmedlen för att de kränkte den personliga integriteten, hävdade att de föreslagna
metoderna inte behövdes för att de ändå inte var effektiva, man påstod att hela EU-direktivet om datalagring var illa utrett och …
– Pappa! sa Ellen.
– Vad är det nu då?! skrek Thomas och kastade tidningen ifrån sig.
Flickan stirrade på honom med stora ögon och öppen mun. Sa ingenting, utan tog bara Poppy och Ludde under armarna och
gick uppför trappan till sitt rum.
– Vad får vi till lunch? frågade Kalle.
Han lade händerna över ögonen och blundade.

Spiken satt vid nyhetsdesken med bägge fötterna på skrivbordet.

– Vad är det här med den döda gubben? sa han utan att se upp på henne.
– Den andra ordföranden i Nobelkommittén som mördats på ett halvår, sa Annika.
Han suckade ljudlöst och en smula teatraliskt.
– Jaja, sa han, det står i tidningen, men mer då?
– Jag kom just, sa Annika, för ungefär femton sekunder sedan.
Han gav henne en hastig blick och släppte ner fötterna på golvet, tog tag i bordsskivan och drog sig intill skrivbordet på
kontorsstolen.
– Personligen tycker jag det här är rätt iskallt, sa han. Du får hålla koll på det under dagen, men förbered dig inte på att skriva
några romaner.
– Jag trodde inte jag jobbade på krim, sa Annika och tog ett päron som låg bredvid Spikens telefon.
Nyhetschefen kastade sig fram med förvånande hastighet och norpade frukten ur hennes hand.
– Den ger du fan i, sa han.
Annika betraktade honom närmare några sekunder och insåg att han blivit lite mindre fet.
– Spiken, sa hon, du bantar!
– Berit har annat för sig, sa han och bet i päronet. En riktigt bra grej. Skulle kanske snacka med henne vid tillfälle, lära dig ett
och annat …
Annika tog sin bag och gick bort till Berit.
– Hallå, sa hon och dråsade ner på Patriks plats. Vad händer?
Berit tittade upp ovanför terminalglasögonen.
– Vilket kanonjobb i natt. Konkurrenten är inte alls på banan, den där Bosse har inte fått fram någonting alls. Var han inte där?
Annika blev lite varm om kinderna.
– Jo, sa hon, men de kom sent.
– Vad är det för person som tagits till förhör? frågade Berit.
– En annan professor på KI, sa Annika. Han är lite galen, har tagit till sin livsuppgift att hota och läxa upp folk. Kreationist,
faktiskt.
– Vad? sa Berit.
 – Tycker man ska ha mera Gud i vetenskapen. Vad är det för grej du har på gång?
– Jemal, sa Berit. Pappan i Bandhagen.
Annika nickade, jo, hon visste.
– Det är faktiskt helt sanslöst, sa Berit. Svenska regeringen beslutade att Jemal skulle kastas ut ur Sverige, och man vilade inte
på hanen. Amerikanska CIA hämtade honom på Bromma samma natt.
Annika såg skeptiskt på henne.
– Inte CIA, sa hon. Det är ju som en dålig film.
Berit tog av sig glasögonen och flyttade sin stol närmare Anni-kas. Hennes röst var låg och intensiv när hon talade.
– Amerikanska agenter med huvor över skallarna hämtade honom i ett rum inne på Bromma flygplats. De klippte sönder hans
kläder, grävde runt i hans mun och ändtarm, de drogade honom med stolpiller och satte på honom en blöja. Sedan satte de på
honom en huva och en overall och släpade ut honom till sitt privatchartrade plan. Där kedjade de fast honom intill väggen och
lämnade honom så hela vägen till Amman.
Annika kände att hon gapade.
– Vem sanktionerade det här? viskade hon och hörde själv hur chockerad hon lät.
– Regeringen tog utvisningsbeslutet, och utrikesministern informerades om transportsättet, men UD hävdar att hon inget visste
om vare sig CIA eller några övergrepp. Det var bara ett vanligt avvisningsärende av en vanlig terrorist och de snälla amerikanarna
erbjöd sig att ge honom lift.
– Så amerikansk underrättelsetjänst kan bara rusa runt och hämta folk på våra flygplatser utan att någon har något att invända?
sa Annika alldeles för högt.
Berit såg sig omkring.
– Regeringen får inte styra hur polisen detaljsköter sitt uppdrag, och Säpoledningen skyller på en stackars tjänsteman som stod
där ute och skulle sköta avvisningen, sa hon lågt. Alltsammans är hans fel. Problemet är att han släppte kontrollen över
avvisningen till amerikanarna, men vet du vad han gjorde sedan?
– Vad? frågade Annika.
Berit suckade som om hon samlade sig över svaret.
– När övergreppen blev för plågsamma att titta på så gick han ut och spydde. Så planet lyfte utan att han såg hur det gick till.
– Jeezez, sa Annika.
Hon satt tyst ett tag och tänkte.
– Fast vi är ju knappast ensamma, sa hon sedan. CIA har tydligen hyrt privatplan och åkt omkring och hämtat folk över hela
Europa de senaste åren.
– De dömde honom till livstids fängelse i Jordanien, sa Berit. De torterade honom med slag och elchocker tills han erkände och
sedan beslutade en militärdomstol att han var skyldig till planerande och genomförande av terroristisk verksamhet. Hans advokat
fick inte kalla några vittnen och beslutet går inte att överklaga. Han kommer att dö i det där fängelset och hans flickor kommer
aldrig att få träffa sin pappa igen.
Berit flyttade tillbaka stolen till sitt skrivbord. Annika stirrade på henne i flera sekunder.
– Hur fasen har du fått reda på det här? frågade hon.
– Fatima har besökt honom i fängelset, han berättade för henne om tortyren.
– Och CIA?
– Fick reda på planets beteckning, sa hon. En Raytheon Hawker 800XP med registreringsnummer N168BF. Det ägs av ett
litet amerikanskt flygbolag.
– Och? sa Annika.
Berit såg upp på henne.
– Jag ringde och ville hyra det.
– Och?
– De svarade att de bara har en kund: amerikanska staten.
– Jeezez, sa Annika igen.
– Patrik har kollat planet, det flyger och hämtar folk över hela världen. Släpper ofta av dem på Kuba, på Guantánamo till
exempel.
– Någon måste vara ansvarig, sa Annika. Någon måste ju kunna ställas till svars! Sverige är en rättsstat, vi skickar inte ut
människor till tortyr och död.
– Regeringen hävdar att de fått garantier av de jordanska myndigheterna, Jemal skulle få en rättvis rättegång och givetvis inte
torteras. Där ser man hur mycket den överenskommelsen var värd.
 – När kör vi det här?
– I morgon hoppas jag, sa Berit och reste sig. Måste åka, har en rendez-vous med utrikesministern.
– Hon kommer inte att säga flasklock, sa Annika.
– Naturligtvis inte, sa Berit och tog sin handväska och gick.

Annika slog sig ner på Berits plats och satte igång att ringa.
Birgitta Larsén svarade inte, vare sig på jobbet eller i hemmet på Bisittargatan.
Q hade vidarekopplat sin direktanknytning till växeln.
Krimjouren vägrade fortfarande kommentera Ernst Ericssons död.
Presstjänsten hänvisade till en presskonferens senare på eftermiddagen.
Hon dafade Ernst Ericssons barn för att hitta någon son i lämplig ålder, men efternamnet fick för många träffar. Exhustrun
visade sig vara utvandrad till Provence.
Hon ringde Nobel Forum och talade med en mycket artig men ledsen kanslist som inte kunde säga något om något.
Skit då, vad hopplöst det var!
Ebba kanske visste något!
Hon tog upp mobilen och kollade numret hon programmerat in.
– Hallå?
– Ebba! sa Annika. Gud vad glad jag är att höra din röst!
– Annika?
Ebba lät förvånad och en smula orolig.
– Ja! Har du hört vad som hänt?
Det skrapade och knastrade i telefonen.
– Vad? Är det inbrott? Skadegörelse? Har det brunnit?
Annika blinkade några gånger, det skavde under ögonlocken.
– Inbrott? Nej, nej, det är inget med huset. Det är Ernst, Ernst Ericsson. Du har inte hört på nyheterna?
– Jag är på väg i bilen ner till Konsum i Vansbro för att handla mat och en dagstidning.
Med ens var samtalet inte lika lätt längre.
– Ernst Ericsson är död, sa Annika. Han dog i natt.
Det var tyst på linjen i många sekunder.
– Ebba?
– Ja, jag är här. Är du säker?
– Polisen tror att han blev mördad.
– Det är inte sant, sa Ebba.
– Jag är rädd för det, sa Annika.
– Hur då mördad?
– Vet inte ännu, de har inte släppt dödsorsaken.
Oljudet i bakgrunden blev mindre, det lät som om Ebba körde in till vägkanten och stannade.
– Det här är fruktansvärt, sa hon. Jag träffade ju honom så sent som i lördags.
– Jag vet, sa Annika. Du berättade att du skulle till seminariet. Hur var det, var det bra?
– Jättebra, men det blev väldigt stökigt efteråt. Lars-Henry Svensson kom till buffén, han var helt oregerlig. Det slutade med att
polisen hämtade honom, jag tyckte så himla synd om honom.
– Och han pratade med Ernst?
– Jag vet inte, jag tror det. Han pratade nog med alla. Varför undrar du?
– Polisen har Lars-Henry i förhör, sa Annika.
Ebba fnös så att Annika hörde det.
– Det är ju jättelarvigt, sa hon. Lars-Henry skulle aldrig göra en fluga förnär.
Klysch-VM, tänkte Annika.
– Pratade han med dig också?
Ebba suckade.
 – Han är arg för han tycker att jag har köpt mig en plats i den vetenskapliga gemenskapen, det kan han inte riktigt förlåta mig.
Han menar ingenting med det, han är helt ofarlig. Du ska se, polisen släpper honom säkert snart.
Annika hörde hur Ebba lade i en växel igen, hur väggruset knastrade när hon körde iväg.
Med ens fick hon en flashback från sin egen bil, sin jeep vid trafikljuset i slutet av Barnhusbron dagen före, en röd herrgårds-
Volvo i filen intill, med en kvinna bakom ratten.
– Var är du någonstans? frågade hon.
– Har passerat Hulån och rullar upp mot Skamhed.
– Du var inte i Stockholm i går strax efter lunch?
– Jag räknar med att vara tillbaka i morgon eftermiddag, om jag inte måste åka ner tidigare för det här med Ernst. Nu måste
jag …
Annika blundade och försökte föreställa sig Ebba körande i sin bil, lyssnade intensivt för att uppfatta ljud i bakgrunden. Hur
såg det ut utanför bilen? Mörk barrskog? Tät stadsbebyggelse? Man borde väl höra skillnaden?
– Visst, sa Annika. Ring om du undrar något.
Och hon lade på. Höll ner klykan två sekunder och ringde Karolinska Institutets växel.
Sökte Sören Hammarsten.
Inte tillgänglig.
Sökte Ernst Ericssons privatsekreterare.
Fick reda på att han inte fanns på plats.
Hon lade ner luren och stirrade på Berits dataskärm.
Vem skulle hon kunna ringa? Vilka visste något om uppträdet i lördags? De som varit där så klart, men vem skulle prata med
henne?
Hon lyfte luren och ringde KI:s växel igen.
– Jag undrar om det finns en Bernhard Thorell där någonstans?
Det knäpptes och knapprades på ett tangentbord.
– Thorell, med th?
– Jag tror det.
Mer knapper.
– Jo, här har jag det, det är ett mobilnummer, ett ögonblick så ska jag koppla.
Signalerna gick fram, tre, fyra, fem …
– Thorell.
Annika drog efter andan och harklade sig.
– Ja, sa hon, god förmiddag, jag heter Annika Bengtzon och ringer från tidningen Kvällspressen. Vi träffades som hastigast i
går, hos försöksdjuren, jag var där med Birgitta Larsén …
– Just det, sa han. Doktoranden.
Annika log.
– Ringer jag olämpligt?
– Det beror faktiskt helt på vad saken gäller, sa läkemedelsvd:n, och det lät som om han log tillbaka.
– Dödsfallet i natt, sa hon. Jag är intresserad av hur det här påverkar ert arbete.
– Såvitt jag förstår så utreds saken av polis, sa Bernhard Thorell. Det hela är förstås väldigt tragiskt, men det kommer inte att
påverka vårt forskningsuppdrag i någon nämnvärd utsträckning.
Hans accent var svensk överklass, inte amerikansk engelska.
– En professor är död, sa Annika, en annan förhörs om saken. Det borde påverka relationerna och arbetsklimatet på
institutionen. Jag vet att de grälade efter seminariet i lördags, och jag vet att du var närvarande …
Han drog efter andan så snabbt och hårt att Annika tystnade.
– Jag vet inte alls vad saken handlade om, sa han ganska kort, så därför kan jag förstås inte uttala mig.
– Det har jag full förståelse för, sa Annika. Jag vill bara bilda mig en uppfattning om vad som hände under kvällen, och jag vet
att Lars-Henry Svensson konfronterade flera andra människor också, dig bland andra.
Läkemedels-vd:n var tyst några sekunder.
– Det är i och för sig korrekt.
– Jag inser att du inte vill springa med skvaller, sa hon, men jag undrar om du skulle kunna berätta vad Lars-Henry sa till just
dig?
 Något prasslade och sprakade.
– Jag har ett lunchmöte på fakultetsklubben, sa Bernhard Thorell. Möt mig där utanför om en halvtimme.
Han knäppte bort samtalet utan att vänta på svar.
Fakultetsklubben?
Var det samma sak som Svarta Räfven?

Annika parkerade bilen utanför en låg gammal träbyggnad på Nobels väg 2, en rödfärgad stuga med gula fönsterluckor och vita
gardiner. Hon steg ur, låste och tittade nyfiket in genom ett fönster, det såg ut som om de hade någon sorts konferens där inne.
Platsen andades lugn och ro med sina lövträd och stora gräsytor, dånet från motorvägen anades bara som en avlägsen basgång
i bakgrunden. Hästsvansar och skjortor fladdrade, steg och skratt ekade mellan husen. Det glittrade i cykelekrar som rullade bort
mot gångbron till Karolinska sjukhuset.
Annika gick långsamt längs vägstumpen, passerade Medicinska Föreningen och Friskis och Svettis och gick bort mot
restaurangen där hon ätit med Ebba och Birgitta förra veckan, jo, det var fakultetsklubben Svarta Räfven. Hon tittade på
klockan, hon var i tid. För säkerhets skull gick hon förbi utanför matsalens spröjsade fönster och gluttade in, nej, Bernhard
Thorell hade inte kommit, och Birgitta Larsén syntes inte heller till.
Hon satte sig ner på en av trappstenarna utanför kopparporten.
Solen stekte ner på hennes huvud, hon vände ansiktet mot värmen och blundade.
Så ljuvligt, hon hade glömt hur smeksamma solstrålar kan vara.
Blundade, lät huvudet ramla framåt, märkte att hon höll på att nicka till. Hon skärpte sig och ruskade på sig, strök håret ur
ansiktet.
Bortifrån campus kom läkemedels-vd:n gående mot henne, ledigt strosande med händerna i byxornas sidfickor. Kostymen, grå
och aningen blank, följde hans kropp som en andra hud. Vinden busade i hans hår, ögonen rynkades när han kisade mot solen.
Jag förstår att Birgitta Larsén är förtjust, tänkte Annika, reste sig upp och gick honom till mötes.
Han drog upp händerna ur fickorna och hälsade på henne.
– Ibland är Sverige verkligen ljuvligt, sa han och lät blicken svepa över henne.
Hon märkte till sin egen förvåning att hon blev smickrad, en våg av värme rann genom kroppen och hon drog åt sig handen.
– Har du flyttat hit för gott? frågade hon glättigt.
Bernhard Thorell skrattade så att de vita tänderna blänkte, jämna och starka.
– Inte alls, sa han. Jag behöll släktgården i Roslagen efter att mina föräldrar förolyckats och försöker tillbringa åtminstone en
vecka eller två där varje år, vårda mina rötter.
Annikas leende stelnade, var hans förolyckade föräldrar något hon borde känna till?
– Dina föräldrar? frågade hon och kände sig stendum.
Han såg ner i gruset någon sekund och mötte sedan hennes blick med ett lite vemodigt uttryck i botten av sina ljusa ögon.
– De dog när jag var tonåring, sa han.
Sa inte Berit något om dem, att hans pappa varit riskkapitalist och kört ihjäl sig i Alperna?
– Åh, sa hon, jag är ledsen.
Han skrattade till.
– Det gör inget, sa han. Jag har kommit över det, det har ju gått några år. Just nu är jag bara här för att uppdatera mig kring
arbetet med vårt forskningsuppdrag.
Annika granskade honom i smyg, han var längre än man trodde när man såg honom på håll.
– Blir det något Nobelpris?
– För detta?
Han skrattade igen.
– Det vet man aldrig. Det finns så många värdiga vinnare, ofta är det först i efterhand som man ser vilka upptäckter som varit
bestående, så det går inte att säga på det sättet. Det var Nobels vilja att priset skulle gagna mänskligheten på lång sikt, därför är
det bra att kommittén väljer noggrant och långsiktigt. Du ville veta vad professor Svensson talade med mig om?
– Om du känner att du vill berätta …
Bernhard Thorell såg ut över gräsytorna och funderade några ögonblick.
– Professorn är väldigt kritisk till vårt arbete, sa han sedan, för att vi hittat ett sätt att bromsa åldrandet. Han anklagar oss för
att ha ambitionen att skapa evigt liv, men det är inte det vår forskning handlar om.
– Han tycker att ni leker Gud, sa Annika och log.
Bernhard Thorell log tillbaka mot henne.
 – Det går tyvärr inte att diskutera särskilt konstruktivt med den gode mannen, jag skulle beskriva honom som ganska
särpräglad kreationist.
– Läkemedelsindustrin är detsamma som monstrets gap?
– Exakt. Och vi ska akta oss, annars väntar vedergällningen.
De sista orden sa han med hes röst och uppspärrade ögon, Annika skrattade.
– Nemesis kommer att straffa er? sa hon och Bernhard Thorells leende djupnade. Två skrattgropar framträdde i hans kinder,
ögonen blev klarare i färgen. Annika såg in i dem och tänkte åh nej, inte nu igen, inte en Bosse till, men hon kunde inte sluta le
tillbaka.
– Så du känner till Nemesis? sa Bernhard Thorell och tog ett steg närmare henne.
– Vedergällningens gudinna, sa Annika, och ett drama av Alfred Nobel.
Han lade huvudet på sned, log så att ögonen gnistrade.
– Det är inte många som känner till det, sa han. Att Alfred Nobel var så intresserad av Beatrice Cenci.
Han stod så nära att det gick runt i Annikas huvud.
– Hon var en fascinerande person med ett ohyggligt öde, sa Annika och tyckte att hennes röst lät underlig, lite för ljus och lite
för blank.
Han böjde huvudet medan han höll kvar hennes blick, körde ner händerna i byxfickorna så att den skräddarsydda kavajen
åkte upp lite vid axlarna.
Herregud, tänkte Annika, vad han är snygg.
– Så ung, sa han lågt, och så vacker …
Det lät som om han smekte henne.
– Jag vet, sa Annika andlöst. Hon var otroligt vacker. Ebba, min granne, har en tavla av henne i sitt vardagsrum …
Med ens blev det alldeles knäpptyst mellan dem. Bernhard Thorell stirrade på henne, glittret i blicken frättes ut och bleknade.
– Inte Guido Renis, väl?
Annika letade i minnet, hade Ebba sagt vem som målat den?
– Jag vet inte, jag kan fråga, sa hon och log förvirrat, tog ett steg bakåt.
– Ebba, sa Bernhard Thorell, det är inte hon som är här på labbet, väl? Ebba Romanova?
Annika nickade, jo, just hon.
Hans leende var tillbaka, lika varmt som förr.
– Tänk, sa han, vilket liten värld vi lever i.
Och han vände sig om utan ett ord till och gick in på Svarta Räfven.

Kattungen hängde upp fodralet med tennisracketen bättre på axeln och greppade cykelstyret med bägge händerna. Hon lät
hästsvansen hoppa mot nacken samtidigt som hon rättade till solskärmen ovanför ögonen och tennisskorna smattrade mot
asfalten. Hej å hå, ett och två, cykeljäveln rullade så fint bredvid henne. Var det något hon var bra på så var det att smälta in i
burgna förortsmiljöer.
Detta var första gången hon uppfattat något förlåtande med det här satans landet. För första gången hade hon hittat fragment av
existensberättigande för folket häruppe vid Nordpolen.
Naturligtvis visste hon varför, hon behövde ingen shrink för att förstå sina egna bevekelsegrunder: Kvarteren påminde om
pappas bostadsområde utanför Boston, dit han flyttat efter skilsmässan. Stora, bekväma villor i dova färger. Spröjsade
fönsterglas som glimmade ojämnt i solen. Välklippta gräsmattor och blommande fruktträd på spatiösa tomter med prydligt målade
staket och ansade häckar.
Hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon var lite förvånad.
Det fanns lite civilisation här, trots allt.
Undantaget var lilla reporterfjollans förfärliga nybygge.
På en platt jordplätt som var uppkörd av hjulspår hade hon smällt upp ett vitt smäckhus med död arkitektur utan tradition eller
proportioner. Det hade varit en baggis att hitta planlösningen till huset i en gammal annons på internet, helt öppet och pissmodernt
på nedervåningen och fyra sovrum upptill. Man behövde heller inte vara någon Einstein för att räkna ut hur familjen Bengtzon
disponerat rummen.
De bägge sovrummen som vette mot framsidan av huset var plutteluttarnas små krypin, blå gardiner med leksaksmönster i
gossens och pastellfärgade med blommor i tösens, ursäkta, men hon måste spy lite. På baksidan låg master bedroom och ett
mindre arbetsrum, det var där fru Bengtzon ägnade sig åt slätstruket sex med sin tråkige byråkratjävel till make och skrev sina
äckliga små artiklar.
 Hon kände hur det kröp i hårbotten, hon hade lite svårt att andas och kände sig illa till mods.
Det gällde att fokusera, det här handlade om planering och kommande poster.
Hon bet sig i tungan för att tvinga fram koncentration och lät hästsvansen vippa. Lade upp ett välbärgat ansikte och tittade runt
på gedignare villor. Strax bakom pissvillan låg en riktigt trevlig fastighet, en reslig äldre man stod utanför och putsade sin
Mercedes.
På andra sidan gatan låg kvarterets pärla. En nationalromantisk villa i tre fulla våningsplan plus källare med drag av gotisk
mystik. Fasaden var tung och mörk, men lättades upp av verandor med stora glaspartier med oregelbunden spröjs. Tomten var
uppvuxen och välskött, hade lusthus och springbrunn. Bortre änden dominerades av en hundgård.
Till och med det, tänkte Kattungen och stannade upp. Till och med en hundgård.
Hon kunde nästan se hur det såg ut där inne. Hon visste hur det luktade och kändes, den befriande takhöjden, ljuset genom
blyinfattat glas, kallraset runt trösklarna på vintern.
Det var exakt ett sådant här hus Grant bodde i, lusthus, hundgård och allt. Hon log vid minnet av barndomsvännen. Han växte
upp i grannhuset intill hennes pappas, och besöken hos pappsen hade varit hårt ransonerade. Hon hade bara fått vistas där de
gånger mamma åkte in på hispan. Det hände lyckligtvis då och då, de gånger hon rispat sig i handlederna och skrivit förvirrade
fyllelappar om the horrible whore (pappas nya kvinna, som hon aldrig någonsin kallade något annat än just detta).
Det hade varit magiska stunder, de gånger hon fått vara hemma hos Grant. Hon lät blicken svepa över den gotiska fastigheten.
Lusthuset, det var där de rökt sin första joint.
Vindsrummet under taket, där de haft gömman av porrtidningar.
Källaren, där de fångat levande möss och övat sig att hugga huvudet av dem med en gammal kockkniv.
Hon skrattade lågt vid minnet.
Grant var allt en riktig raring. Synd att han blev en sådan jävla tråkmåns när han blev vuxen. Dirigent för en jävla
symfoniorkester, hur boring kunde det bli?
Hon suckade och satte fart på cykeln igen, ett och två, hej och hå, knasteriklock under skorna. Hon stödde rätt tungt på styret,
avlastade smärtan i vänstra benet. Det syntes nästan inte alls att hon haltade.
Snart var hennes research härute klar. Det var bara lite inköp och en smula timing kvar.
Hennes blick gled tillbaka på vita kräkvillan utan klass och stil alldeles intill, duktiga reporterjävelns vidriga bostad.
Hon skulle göra området en stor tjänst när hon utraderade det från jordens yta.

Annika kom tillbaka till redaktionen och kände sig med ens både matt och rådvill. Vad gjorde hon här?
Hon hade ingen arbetsplats, datorn hade hon i bagen, hon visste inte vem hon skulle prata med om sitt jobb.
Spiken?
Han orkade inte ens titta på henne.
Berit?
Hon hade fullt upp med sitt eget.
Det här är som på gymnasiet när skolpolitikerna uppfann det lärarlösa grupparbetet utanför klassrummet, tänkte hon. Värdelöst
och skitbilligt.
Hon gick bort till de platser som avdelats för dagreportrarna. De var täckta av äppelskrutt, anteckningar och gamla
kaffemuggar.
Så hade hon blivit städtant på jobbet också.
Hon bet ihop käkarna och drog till sig en stor papperskorg, vräkte ner alltsammans alldeles osorterat och gick och hämtade en
fuktad pappershandduk inne på tjejmuggen. Torkade av ett av borden från kaffefläckar och bananrester och packade upp sin
dator.
Det var dags att organisera sig.
Vad skulle hon skriva om det här?
Mordet på Ernst Ericsson hörde samman med Nobelmorden, det var hon helt övertygad om. Det fanns ett mönster här som
hon inte riktigt kunde urskilja, trådar som löpte samman på ett sätt som inte kunde vara en slump.
Men vad platsade i morgondagens tidning? Hur intressant var det egentligen att några forskare grälat i fyllan efter ett
seminarium?
Hon suckade högt. Inte särskilt, om hon skulle vara alldeles uppriktig.
Om hon fått reda på exakt vad som sagts mellan Lars-Henry Svensson och Ernst Ericsson så kanske det funnits en story där,
men så länge hon bara visste att de grälat höll det inte.
I brist på annat dafade hon Lars-Henry Svensson och fick upp en adress på Ringvägen på Söder i Stockholm. Telia hade två
fasta abonnemang i hans namn, ett på Ringvägen och ett på Tavastbodavägen på Värmdö. Inget mobilnummer.
Hon ringde bägge de befintliga telefonnumren. Inget svar, inte ens någon röstbrevlåda.
Hon hämtade en mugg med kaffe och gick en lov på redaktionen för att samla tankarna.
Under halvåret hon varit ledig hade hon skrivit ner all information hon hade om Nobelmorden. Alltsammans låg i hennes mejl
på nätet. Hon gick tillbaka till sin tillfälliga plats och loggade in sig på annika-bengtzon@hotmail.com.
Kanske var det dags att ta ett större grepp. Att släppa detaljnivån och se hela bilden. Att granska de enorma penningflödena
inom forskningen och läkemedelsindustrin. Att kartlägga vägarna från anslag till patent, läkemedel och slutligen konsument.
Hon bläddrade bland sina anteckningar, texterna var ostrukturerade och innehöll fakta, information och reflektioner i en enda
röra. Där var Q:s detaljer om yrkesmördaren The Kitten, vad mördaren gjort och hur polisen förstått det, där låg fakta om
Nemesis och Alfred Nobel. Hon hittade sin egen research kring pengarna inom forskningen som hon satt ihop efter
presskonferensen då man offentliggjort Medi-Tecs storsatsning på KI, här var också hennes stödanteckningar efter
fotokonfrontationen uppe på Q:s tjänsterum häromdagen.
Nu räcker det, tänkte hon. Jag har hållit käft tillräckligt länge.
Hon sträckte sig efter telefonen och slog Q:s direktnummer för tionde gången den här dagen. Han svarade fortfarande inte.
Skit också.
Hon drämde ner luren i klykan. Hon kunde inte sitta här och vara beroende av en enda källa.
I frustration beslutade hon sig för att göra som kvällen före, att mejla honom och hoppas att han skulle höra av sig.
Jag tänker gå ut med The Kitten, skrev hon. Måste stämma av för att kolla att jag inte bränner något avgörande.
Svaret kom bara någon minut senare.
Sorry honey, jag är på väg ut. Ring inte mig, jag ringer dig.
Hon skrev omedelbart tillbaka:
Okey honey. Jag gav dig chansen att påverka. Du tog den inte. Dumskalle.
Tio sekunder senare ringde hennes mobiltelefon.
– Kom ner till det där fiket vid Norr Mälarstrand om tio minuter, sa Q.
– Mälarpaviljongen? frågade Annika.
– Inte fan vet jag vad det heter, sa Q och lade på.
Annika log och packade ihop sin dator igen.

Vädret var verkligen ljuvligt. Vinden var varm och luktade jord och asfalt, den fullkomligt oemotståndliga doften av stad och
sommar.
Jag vill bo här, tänkte Annika. Det är här jag hör hemma.
Hon låste bilen och stoppade nycklarna i bagen. Den var tung som bly, en av nackdelarna att släpa omkring med sin
arbetsplats överallt.
Mälarpaviljongen var en av hennes favoritplatser på Kungsholmen, en liten uteservering med rangliga caféstolar på välkrattat
grus, stora mackor och varm choklad, med filtar att låna om det skulle behövas,vilket det nästan alltid gjorde på kvällen. Mälaren
kluckade två meter från borden, på andra sidan vattnet tronade Långholmen och tornen från Högalidskyrkan.
Q hade redan kommit, satt med solglasögon och stirrade på Västerbron med en havrekaka framför sig.
– Har du aldrig något annat än hawaiiskjortor? frågade Annika och satte tacksamt ner bagen på gruset.
– De är inte från Hawaii. De är från Tuki’s Pareau i Avarua på Rarotonga. Och på bröllop och bättre begravningar har jag en
handmålad sidenskjorta jag köpt av Nelson Mandelas skräddare i Kapstaden. Har jag inte berättat det här för dig förut?
Hon drog ut stolen mitt emot kriminalkommissarien och lade upp block och penna på bordet.
– Har ni hittat någon länk mellan The Kitten och killen i frysen?
– Vi har knutit Johan Isaksson till Nobelmorden, sa Q. Vad ska du skriva om Kattungen?
Annika provade att pennan fungerade genom att rita några hårda ringar i anteckningsblocket.
– Att hon gjort det. Att hon sköt läkaren och sin medhjälpare i Jurmala i Lettland. Att hon misstänks för mordet på Johan
Isaksson.
Q suckade.
– Vi kan inte belägga att frysrummet var ett mord, än mindre att hon gjorde det.
Annika drog blocket intill sig.
– Kolla här nu, sa hon. Jag ändrar mig direkt. Inget om Johan Isaksson, annat än hur och när han dog, och att ni knutit honom
till morden. Hur?
– Hans mobiltelefon.
 – Så ni har hittat den nu?
– Nej, den är fortfarande försvunnen, men hans handledare gav oss hans kontantkortsnummer, och från operatören vet vi att
han sms-at fem gånger under våren till ett annat kontantkortsnummer som är intressant i utredningen.
– Samma nummer som han skickade dancing close to st erik till, sa Annika.
Q log lite trött.
– Nu har du fel, sa han. Vi har lagt pussel och hittat flera nummer och flera meddelanden. Vi utgår från att Kattungen mottog
dancing close to st erik, och från hennes nummer skickades ett annat sms. Det numret har vi förstås också haft koll på.
– Vem hade den telefonen? frågade Annika.
– Vem tror du? frågade han.
Annika stirrade på kriminalkommissariens havrekaka någon sekund.
– Medhjälparen förstås, sa hon.
– Rätt igen. Och vem ärvde den efter att medhjälparen dog?
– Mördaren så klart, sa Annika och skrev i sitt block. Johan Isaksson har alltså sms-at till den döda medhjälparens
mobiltelefon fem gånger under våren, och det är The Kitten som tagit emot meddelandena. Vet man vad han skrivit?
– Svar nej. Vad tror du?
Annika ryckte på axlarna.
– Han måste ha haft kontakt med medhjälparen, sa hon. Det kanske var medhjälparen som anlitade honom? Efter morden
kanske han hade frågor, eller kanske ånger. Skuldkänslor. Framförde hot, kanske?
– Kanske, sa Q. Och nu är han död. Har du fått det här rätt nu?
– Tror det, sa Annika och kliade sig i huvudet med pennan.
Q kastade sin kaka till några änder som gick och pickade i strandkanten.
– Men du, sa Annika, varför är det okey för mig att gå ut med Kattungen just nu?
– Det är inte okey, sa Q, men jag inser att jag inte kan stoppa dig.
Annika bläddrade tillbaka i sitt anteckningsblock och kollade sina funderingar.
– Off the record igen, sa hon. Kan The Kitten ha tagit livet av Johan Isaksson?
Q suckade och betraktade änderna som slogs om kakbiten.
– Förmodligen, sa han. Tillvägagångssättet passar in i hennes profil. Effektivt, utstuderat, välplanerat men inget direkt övervåld.
Rätt strikt och professionellt.
Annika nickade sakta.
– Hon dödade inte Wiesel, sa hon.
– Han var bara i vägen, sa Q. Hon knäppte honom i benet för att komma åt målet, alltså von Behring, och henne tog hon med
ett enda skott. Killarna utanför sköt hon för att oskadliggöra, inte döda, ett skott var.
– Ernst Ericsson, sa Annika. Mördade hon honom också?
– Nix, sa Q.
– Inte? frågade Annika. Varför inte?
Hon knackade med pennan i bordet några gånger och såg ut över Norr Mälarstrand. Sedan lade hon ner den på sitt
anteckningsblock.
– Mordet på Ernst var mycket grisigare, sa hon tyst. Någon var väldigt personlig i hans fall. Någon har gjort något riktigt vidrigt
med honom, eller hur?
Q tittade på henne utan att röra en min.
– Usch, sa Annika och rös till. Har ni släppt ut Lars-Henry Svensson ännu?
– Redan i morse. Han hade inget med Ernst Ericssons frånfälle att göra.
– Och det vet ni, bombsäkert?
– Spiksäkert.
Q reste sig.
– Du får Kattungen exklusivt till midnatt. Då går vi ut med en kallelse till pk klockan åtta noll noll i morgon bitti, så från och
med småtimmarna kommer det att börja läcka.
– Åh, men schysst då, sa Annika handfallet och slog ut med armarna. Här har jag hållit käften i ett halvår och så får jag två
minuter på mig att skriva hela storyn.
– Om jag känner dig rätt så har du redan hela storyn i åtta olika versioner i den där fula väskan, sa Q och tog en tandpetare
och gick.
 Vi har kommit varandra lite för nära, tänkte Annika.

Hon åkte upp till redaktionen och packade upp sin dator för andra gången samma dag. Sedan gick hon ut på sitt nätarkiv och
plockade upp de olika versioner hon skrivit av en presumtiv artikel i ärendet, de var inte åtta utan tre. Den första av dem gick
pang på rödbetan och beskrev, rätt upp och ner, vad Q berättat för henne den dagen hon fått gå från tidningen. De andra
versionerna var längre och mer utförliga, delar av dem skulle man kunna köra kommande dagar som uppföljning.
Hon kopierade texten från nätet och lade in den i ett dokument i scoop, redaktionens ordbehandlingsprogram. Läste den
noggrant, hittade några korrfel och ändrade uppgiften om medhjälparens mobiltelefon. Lade den i sin egen korg och beslutade att
göra färdigt resten av artiklarna innan hon skickade över alltsammans i ett paket till den gemensamma databasen.
Sedan plockade hon upp utkastet till artikeln om Johan Isaksson. Hans död hade noterats i medierna i notisform, men
förklarats som en tragisk olycka. Hon kompletterade sin text med uppgifterna att polisen funnit en koppling mellan den döde
doktoranden och Nobelmorden, vilket gjorde henne tvungen att gå tillbaka i texten och anonymisera hela artikeln. När man
offentliggjorde att en person figurerat i en brottsutredning brukade man inte låta honom identifieras. De närstående, och alla på
labbet, skulle givetvis veta att det var Johan Isaksson det handlade om i det här fallet, men för den stora, breda allmänheten skulle
hans identitet förbi dold, åtminstone ett tag till.
Förtal av avliden var allvarliga saker.
Till slut tog hon upp sina fragmentariska utkast till en artikel om mordet på Ernst Ericsson. Det må vara hur grisigt som helst,
men så länge hon inte visste hur grisigt, så platsade det inte i morgondagens tidning.
Hon skickade över alltsammans till det gemensamma systemet. Såg texterna ila iväg och landa i den stora burken, i startfållan
för morgondagens tidning.
Hon tittade på artikelrubrikerna, Nobelmordet löst (om Kattungen), Fler mord i Nobels spår (om morden i Jurmala),
Dödsfall på KI kopplas till Nobelmorden (om Johan Isaksson), såg dem ligga där, trängas med Berits och Patriks megascoop
om CIA och utvisningen på Bromma.
Jag måste berätta för Schyman att jag skrivit dem, tänkte hon.Jag måste förklara varför jag hållit truten så länge.
I samma stund skrällde hennes mobiltelefon.
Hon tittade på displayen, Anne S ringer.
Vad kunde hon vilja nu då?
– Var är du? frågade Anne Snapphane ilsket.
Annika strök bort håret från pannan med högra handflatan.
– Vad? sa hon.
– Föredraget! Du lovade hjälpa mig idag, kom inte och säg att du har glömt bort det!
Annika blundade hårt och bet sig i insidan av kinden, jävla skit också!
– Klart jag inte har, ljög hon. Jag har varit upptagen bara.
– Vad då upptagen? Med att bryta servetter till dina kafferep eller vad?
– Jag började jobba idag igen. Jag sitter på jobbet nu.
– Och då kan du bara skita i alla losers som inte har hittat hundra miljoner i en papperskorg?
Annika tittade på klockan, fortfarande bara kvart över fyra.
– Jag måste prata med Schyman, och så dyker jag upp hos dig om en timme ungefär, är det okey?
Anne Snapphane mumlade något och lade på luren.
Skit skit skit också.
Skulle hon ringa Thomas och säga att hon blev sen?
Hon sträckte sig efter luren men hejdade sig.
Sen?Hon skulle vara hemma före klockan sju, var det verkligen att vara sen? Hade Thomas kommit hem före sju någon gång
den senaste månaden? Hade han ringt vid något enda tillfälle? Svaren var nej och nej.
Hon skulle fan inte ringa.
Hon packade ner datorn igen, slängde kaffemuggen och gick bort till Anders Schymans lilla bås.
Han var inte där.
Hon suckade tungt och släppte ner bagen på golvet.
Nu var hon tvungen att prata med Spiken.
Nyhetschefen satt och åt ett äpple samtidigt som han stirrade intensivt på sin dataskärm, Annika ställde sig bredvid honom.
– Någon jävel har skickat artiklar till korgen som handlar om att Nobelmorden är lösta, sa Spiken utan att se på henne. Är det
här ett jävla skämt eller?
 – Jag började jobba idag igen, sa Annika. Jag trodde det var meningen att jag skulle skriva artiklar.
Nu släppte han skärmen och såg faktiskt rakt på henne.
– Varför har du inte gjort det här tidigare?
– Jag har varit tvångskommenderad att sitta hemma och fila naglarna i sex månader, sa Annika och hissade upp blyklumpen på
axeln. Jag finns på mobilen om det är något.

Trafiken var hemsk. Hon rullade oändlig långsamt Fleminggatan ner och ringde Schyman utanför barnens gamla dagis. Medan
signalerna gick fram såg hon Lennart, Kalles favorit, gå förbi ner mot tunnelbanan, hon vinkade men han såg henne inte.
Chefredaktörens röstbrevlåda gick igång och hon talade in ett ganska långt och aningen förvirrat meddelande om att hon skrivit
ner historien om The Kitten och att alla andra medier skulle få grejen klockan åtta i morgon bitti. Hon hann ringa två gånger till,
utan resultat, innan hon blev stående i en massiv trafikstockning i korsningen Birger Jarlsgatan och Runebergsgatan. En och en
halv evighet förflöt och hon fick hålla i sig med bägge händerna för att inte lägga sig på signalhornet.
När korken äntligen släppte gasade hon järnet Karlavägen fram, svängde höger och trasslade in sig i enkelriktningarna på
Jungfrugatan och Sibyllegatan och hittade till sist en plats med stoppförbud utanför Trefaldighetskyrkan.
Skit samma, tänkte hon och drog i handbromsen.
Anne Snapphanes lägenhet låg en bit bort, hon tvekade om hon skulle ta med sig hela väskschabraket.
Lika bra, annars blev den väl bara snodd.
Hon baxade upp bagen på axeln och stönade.
Östermalm är en märklig stadsdel, tänkte hon medan hon långsamt passerade förbi de tunga sekelskiftesfasaderna. Stämningen
är helt annorlunda jämfört med Kungsholmen, Söder eller Vasastan. Allt är lite sobrare, lite burgnare, lite tråkigare.
Egentligen passar det inte Anne särskilt bra, tänkte hon skuldmedvetet.
Det var hon som hittat lägenheten. Det var hon som sagt åt Anne att köpa den.
Hon tröstade sig med att det var hon som hade betalat den också, så det var inte synd om Anne Snapphane.
Hon vek av på Kommendörsgatan och kände att det var alldeles för långt kvar för blyklumpen på axeln. Kanske skulle hon
vara tvungen att kapitulera och köpa ryggsäck, vilket Thomas föreslagit en gång när hon klagat över sin bag.
Över min döda kropp, tänkte hon och bytte axel igen.
I samma stund fick hon syn på en kvinna ett tiotal steg framför sig på trottoaren, en smal kvinna med blond page som guppade
när hon rörde sig. Hon var klädd i en dräkt som gjorde hennes axlar runda och mjuka, den halvlånga kjolen visade ett par
förvånansvärt kraftiga vader. På ena axeln dinglade en ljus handväska, i andra handen höll hon en portfölj av ljusbrunt läder. Hon
gick ledigt och lätt i ett par högklackade promenadskor och verkade njuta av eftermiddagssolen.
Annika gick långsammare och stirrade på kvinnans ryggtavla, förstod inte varför hon kände igen den.
Så stannade kvinnan till vid ett skyltfönster och visade sin profil.
Det tog ytterligare en sekund innan Annika insåg vem det var.
Hon hörde sig själv flämta och kände marken gunga till.
Det var Sophia Grenborg.
Det var verkligen hon.
Annika stannade, kunde inte röra sig. Alla ljud försvann, det är inte sant, det är inte sant.
Hon såg ut som Annika mindes, hon såg ut som i drömmarna, hon såg ut som hon gjorde den vinterkväll då hon kysste
Thomas utanför NK, hon såg ut som hon gjorde på den passbild som Annika beställt fram och sedan rivit i små, små, små bitar
och spolat ner i toaletten.
Nu stod hon och tittade in i ett skyltfönster med antikviteter, nyfiket och intresserat, sträckte sig lite på tå för att se på någonting
längre in i affären.
Utan att riktigt vara medveten om hur, märkte Annika att hon var på väg fram emot kvinnan. Hon svävade fram över
trottoarens asfalt och närmade sig den andra tills hon hamnade alldeles intill henne, plötsligt stod Annika vid skyltfönstret och
stirrade på den blonda kvinnans ansikte.
Sophia Grenborg rätade på ryggen och fick syn på Annika, förvånad.
– Sophia Grenborg? sa Annika med en röst som kom långt bortifrån.
– Ja? sa kvinnan och log lite förvånat.
– Jag heter Annika Bengtzon, sa Annika. Jag är gift med Thomas Samuelsson. Jag bara undrar hur du tyckte min man var i
sängen?
Kvinnan fortsatte att le i ytterligare någon sekund innan hon flämtade till och bleknade. Hennes ansikte ryckte till som om hon
fått en örfil, hon tog ett steg bakåt och slog foten i husväggen. Hennes ögon flackade, det såg ut som om hon skulle svimma.
Annika stod kvar och stirrade, stirrade på den bleka kvinnan tills hon höll på att kvävas av sitt eget förakt.
 – Fy fan, sa Annika, fy fan. Att han bara kunde.
Och hon kände att hon inte förmådde vara kvar här en sekund till, inte ett ögonblick, inte ett andetag till kunde hon dra i
närheten av den här människan, den här horan.
Så hon vände sig om, skyndade bort och svävade rakt in i det bländande solljuset. Hon gick och gick och kände kvinnan stirra
efter sig och hon kände husfasaderna gunga och trodde att hon skulle kräkas, och när hon kom till slutet av gatan och vände sig
om och tittade på kvinnan så fick hon för sig att människan stod där och log.

Anne Snapphane öppnade ytterdörren med mascaraborsten i ena handen och fransuppböjaren i den andra. Hon var hjälpligt
draperad i en morgonrock och hade nylonstrumpor med strumpebandshållare.
– Men vad har hänt med dig? sa hon. Du ser ut som om du sett ett spöke.
Annika höll sig i dörrposten och svajade lite. Hennes puls dånade fortfarande i hela huvudet och munnen var alldeles kruttorr.
– Kan jag få dricka lite? sa hon och försökte fukta läpparna.
Anne Snapphane backade och släppte in Annika i lägenheten. Röran i hallen var kaotisk, där låg tidningar och kläder i drivor, i
ena hörnet stod en cykel.
Annika gick ut i köket och spolade vatten i ett glas, drack girigt och fyllde på igen.
– Så jävla obehagligt, sa hon. Jag gick rakt på Sophia Grenborg.
– Knullisen? sa Anne. Var då?
– Precis här utanför, något kvarter bort bara, sa Annika. Hon bor ju här, lite längre ner på Grev Turegatan.
Hon pekade odefinierbart söderut med dricksglaset.
– Varför var det så obehagligt? sa Anne, lät morgonrocken glida ner på hallgolvet och gick ut i badrummet. Under hade hon
stringtrosor och en vit genomskinlig spetsbehå.
Annika stod kvar i köket några ögonblick, blundade och lät glaset kyla pannan.
– Jag drömmer mardrömmar om henne, sa hon lågt. Jag drömmer att jag dödar henne, att hon är ett lik. Jag är rädd för henne
och hatar henne. Därför var det obehagligt.
Anne kom tillbaka i köksöppningen i sin underklädesutstyrsel med blå skugga på ena ögonlocket.
– Jag hoppas verkligen att du inte gjorde något dumt, sa hon och såg lite medlidsamt på Annika.
Annika drog ett djupt andetag och suckade.
– Nej, sa hon, det gjorde jag inte. Jag sa bara vad jag tyckte. Anne, som varit på väg bort, kom tillbaka i dörröppningen gen.
– Nämen Ankan för helvete, sa hon. Vad har du nu sagt? Annika knyckte på nacken.
– Jag presenterade mig och sa vem jag var gift med. Sedan undrade jag hur bra hon tyckte min man var i sängen.
Anne stirrade på henne i flera sekunder med öppen mun. Sedan blundade hon och stötte pannan i dörrposten tre gånger.
– Du är sanslös, sa hon och tittade på Annika med den djupaste misstro. Hur jävla dum får man bli? Va? Sa du det? Frågade
du hur bra hon tyckte din man var i sängen? Va?
Annika hällde upp mer vatten i glaset och motstod en impuls att hälla det över sitt eget huvud.
– Snacka om att göra bort sig! sa Anne och slog ut med händerna. Snacka om att göra bort sig! Vet du vad du gjorde
alldeles nyss? Du bevisade för Sophia Knullis Grenborg hur jävla viktig hon är. Du bekräftade att hon betytt något, du kastade
bensin på en glöd som inte funnits där på evigheter. Herregud, Annika, ibland är du det dummaste som finns.
Hon vände sig om och gick tillbaka till badrummet.
– Det gjorde jag väl inte alls, bort mig, sa Annika, men hon hörde själv hur osäker hon lät.
– Johodå, sa Anne Snapphane, och det vet du. Förmodligen betydde hon väldigt lite för Thomas, eftersom han verkar ha
släppt henne så lätt. Hon fanns till hands bara, och han tog chansen. Nu har du upphöjt henne till något helt annat, till en Viktig
Person, till någon som påverkar din familj varje dag och varje stund. Det var väl jävligt onödigt.
– Men det gör hon, sa Annika.
– Fel, sa Anne från badrummet. Hon påverkar dig, men ingen annan, och det sitter enbart i ditt huvud. Du skulle ha gått till en
terapeut i stället för att flyga på henne på gatan.
Annika hällde ut vattnet i slasktratten och kände kinderna bränna.
– Ska vi sätta oss och ta itu med föredraget? frågade hon.
Anne Snapphane kom ut ur badrummet, sminkad till tänderna.
– Himla ledsen, sa hon, men Robin ringde. Vi ska på salsaklubb.
– Vem? sa Annika och kände sig helt bortkommen.
Anne hoppade in i en svepande, blodröd salsaklänning som hon fiskade upp ur röran på golvet och vände ryggen mot Annika.
– Kan du hjälpa mig med dragkedjan? Tack! Har jag inte berättat om Robin?
 Annika drog upp dragkedjan och Anne snurrade runt så att kjolen svängde.
– Han är helt ljuvlig! sa hon och tog några danssteg på hallgolvet. Söt som en sockerbit och bara tjugofyra år gammal, och han
dansar salsa som en hel karl.
– Men föredraget? sa Annika dumt.
– Kan vi ta det lite senare i veckan? Det här känns verkligen som en jättechans för mig!
Annika stod i hallen och såg på röran omkring sig, tankar och bilder rann genom hennes huvud som en film på för hög
hastighet: Sophia Grenborgs bleka ansikte, hennes egen felparkerade bil, barnen som hon knappt skulle hinna träffa idag, Annes
föredrag som fortfarande skulle ligga över henne som en våt filt, och hennes hjärta sjönk och sjönk tills det landade någonstans i
kolkällaren.
– Visst, sa hon. Vi tar det en annan dag.
Och hon vände och gick mot ytterdörren och kände sig så liten att hon knappt nådde upp till dörrhandtaget.

Hon hade fått en p-bot. Sjuhundra spänn för att hon stod i lastzon. Tidigare skulle hon ha överklagat boten, även om hon hade fel
och boten varit helt korrekt. Hon skulle ha skrivit och ljugit och argumenterat och brevväxlat och låtit gatukontoret förtjäna sina
sjuhundra kronor innan hon kapitulerade och betalade.
Nu orkade hon inte längre.
Hon kastade boten i bagen och glömde den genast.
Sedan blev hon sittande i bilen och stirrade ut genom vindrutan framför sig.
Var det dumt att konfrontera Sophia Grenborg?
Hon blundade och kinderna brände, jo, Anne hade rätt. Det var ett jävla misstag.
– Det var inte meningen, viskade hon och kände tårarna stiga upp. Jag ville egentligen inte.
Jag vill ju bara ha honom som min egen, tänkte hon.
Hon torkade sig under ögonen, letade upp en rulle hushållspapper ur handskfacket och snöt sig.
Egentligen borde hon åka hem. Egentligen borde hon avlösa Thomas med barnen, lägga dem i säng och titta på en film med
Thomas i soffan. Eller kanske plantera lite, eller diskutera hur de skulle göra med gräsmattan.
– Jag kan inte, sa hon högt. Inte just nu. Om en liten stund, men inte än.
Hon strök håret bakom öronen och andades tyst med öppen mun några gånger, startade sedan motorn och lät bilen stå och gå
på tomgång.
Fiskade upp mobilen ur blybagen och ringde Schyman. Inget svar, skit också.
Hon tog upp sitt anteckningsblock och letade fram Lars-Henry Svenssons telefonnummer. Ringde det på Söder, inget svar.
Ringde det på Värmdö, inget svar.
Vart åkte man, när man precis hade släppts ut från ett polisförhör? Gick man och fikade på stan? Knappast, man åkte hem och
gömde sig. Till en lägenhet på Söder? Satt man sedan där en hel dag utan att svara i telefon?
Inte särskilt troligt.
Eller åkte man ut till en sommarstuga på Värmdö? Satte man sig i en backe full med liljekonvaljer och lät telefonen ringa hur
mycket den ville därinne i stugan?
Så klart.
Tavastbodavägen, så vackert det lät. Var låg den egentligen?
Hon slog in adressen på bilens GPS-system och fick upp en träff långt ute i skärgården, på Fågelbrolandet förbi Nacka och
Gustavsberg och ut mot Stavsnäs.
Tänk om hon skulle åka dit och hälsa på? Be att få en kommentar där han satt bland blommorna?
Hon såg på klockan igen.
Den var dags att åka hem. Den var dags att ringa Schyman igen. Den var dags att prata med Jansson, som precis gått på sitt
skift.
Han svarade direkt, rosslande och yrvaken.
– Du låter helt slut, sa Annika och höll i sig i ratten, tacksam över att någon annan också var vimmelkantig.
– Har ungarna i veckan, sa nattchefen.
– Allihop? frågade Annika.
– Är du inte klok? Bara de två äldsta. Det är jobbigt nog. Kan vi inte vänta med Kattungen till senare i veckan? Vi måste köra
Berits utvisning i morgon.
– The Kitten kommer att börja läcka efter midnatt, sa Annika. Har vi tur är vi ensamma om vi kör grejen inatt.
Jansson stönade.
 – Det blir en jävla packad tidning, sa han. Schyman har förbjudit oss att gå upp i papper. Vet du var han är?
– Jag vet väl aldrig någonting, sa Annika. Be honom ringa mig när han kommer in.
Hon satt kvar med hörsnäckan i örat sedan samtalet var avslutat.
Ville inte åka hem.
Ville inte minnas Sophia Grenborg.
I stället lade hon i växeln och rullade österut, mot havet, mot Fågelbrolandet.

Landskapet blev allt kargare och ljusare ju längre ut mot Stavsnäs hon kom. Hon vevade ner rutan och fick för sig att det luktade
tång, men det måste ha varit inbillning. Klarblått vatten bredde ut sig på bägge sidor om bilen, ibland mörka insjöar, ibland isblått
hav. Ljusgrå klipphällar sträckte sig som tungor ut från stränder och vikar, knotiga tallar och skira björkar kantade vägen. Gula
trähus med vita knutar och silvergrå bryggor vilade tryggt mellan berghällar och gärdsgårdar.
Hon hade aldrig varit här ute.
Vid Strömma kanal körde hon rakt in i Saltkråkan, sinnebilden av den svenska skärgårdsidyllen.
Så vackert det var!
GPS-systemet höll reda på körriktningen åt henne, annars hade hon varit helt chanslös. En dryg halvmil efter Strömma kanal
svängde hon av till höger, hamnade på en vindlande grusväg som ringlade sig över kullar och genom björkdungar förbi Friden och
bort mot Tavastboda bryggor.
Hon passerade Lars-Henry Svenssons stuga utan att notera den, fick vända på en bergsknalle och köra tillbaka igen. Hon
stannade ovanför tomten, bakom en parkerad Ford, och tittade ner på det lilla huset.
Det låg oerhört fint i en backe med utsikt över vattnet, alldeles för sig själv med naturen bokstavligen runt knuten. Fasaden var
timrad och faluröd, hade genuina sekelskiftesfönster och vita knutar.
Det var ett gammalt fiskartorp, solnedgången glittrade i fönstren.
På baksidan skymtade hon ett utedass och en stor grill, en bit ner mot vattnet låg ett annat litet timmerhus som förmodligen var
en vedeldad bastu.
Annika stängde av tändningen och öppnade bildörren.
Han kunde inte mer än kasta ut henne.
Det var kallare här än inne i stan, krispigare och friskare. Hon drog in luften i lungorna och lät vinden fånga håret.
Det kanske var så här man skulle bo? Det kanske var på Tavastbodavägen hon hörde hemma?
Hon gick ner mot tomten, som egentligen var en bit tilltrampad vildmark med bäddar av vilda blommor. Där fanns verkligen
liljekonvaljer, men också smörblommor och vitsippor och en stor grupp midsommarblomster intill en liten bäck. Runt om på
tomten fanns barrtäckta stigar, noggrant kantade med vackert rundade stenar.
Jag undrar om han har gjort det här själv? tänkte Annika. Använder han sin semester till att samla riktiga stenar, jämnar han till
sin mark, bygger sina stigar?
Lars-Henry Svensson var registrerad som ensamstående i statens person- och adressregister, men det hindrade ju inte att han
hade dambekanta.
Hon steg upp på verandan, gick fram till ytterdörren och knackade på.
Inget svar.
Hon knackade igen, hårdare.
Ingen reaktion.
– Lars-Henry Svensson? sa hon högt och ljudligt.
Det susade i tallarna bakom huset.
Hon gick ner på tomten igen, bort till baksidan av huset med dasset och grillplatsen. Kolresterna var flygiga och vita, hade inte
varit heta på flera dagar. Utedasset var litet, rött och klassiskt, hade till och med ett grönt hjärta på dörren. Det fick henne att
tänka på mormor och Lyckebo, ett skimrande stråk av guld drog förbi strax utanför hennes synfält.
– Så fint, viskade hon.
Hon gick tillbaka till huset, knackade på igen. Kände på dörren, den var olåst. Försiktigt öppnade hon den och tittade in i en
liten, ljusblå hall.
– Hallå …?
Inget svar.
Hon steg in, ett litet kök till vänster, längre in ett litet sovrum.
Till höger fanns ett större rum, som fungerade både som matsal och vardagsrum. En tv stod på med ljudet nedskruvat. En
portion sill med potatis och snaps stod uppdukad på det lilla matbordet. En lampa lyste.
 Lars-Henry Svensson kunde inte vara långt borta.
Kanske är han nere vid sjön, tänkte Annika. Kanske har han åkt iväg och köpt lite pilsner till sillen.
Men hans bil stod ju däruppe, den gamla Forden, den borde väl vara hans?
Hon lämnade huset, skamsen över sitt intrång och lättad över att vara ute igen.
Solen gick ner i vattnet nedanför huset, hon gick långsamt mot bryggan där en roddbåt låg och guppade.
Han kanske har åkt ut med sin båt, tänkte Annika. Han kanske är ute och vittjar mjärden eller nät.
Med snapsen upphälld?
Hon blev stående och stirrade in i solnedgången, och känslan av att något inte stämde blev starkare. Gick tillbaka upp till sin
bil, grävde fram mobiltelefonen ur blytunga bagen och ringde bilregistret.
Forden framför henne tillhörde en Lars-Henry Svensson, folkbokförd på Ringvägen i Stockholm, tack så mycket.
Hon stoppade mobilen i fickan. Han måste vara här någonstans.
Hur länge kunde han ha varit borta? Var potatisen varm? Snapsen kall?
Hon gick snabbt ner till huset igen, raka vägen in i stora rummet och fram till maten.
Potatisen hade kallnat. Snapsen immade inte.
Något var fel.
Hon gick fram till fönstret och såg sig omkring, träden, havet, skuggorna som blev allt längre. Forden i backen, hennes jeep
bakom den. Blommor i vilda bänkar, en trasig trädgårdsstol halvvägs ner till den timrade bastun.
Bastudörren stod på glänt.
Hon böjde sig fram och kisade.
Det rök ingenting ur skorstenen och det lilla fönstret i bastun var mörkt, men dörren stod definitivt på glänt.
Hon gick ut igen, ner längs den barrtäckta, stenkantade stigen och fram till dörren. Härifrån hörde man vågorna nere vid
bryggan.
Skymningsljuset föll in i ett litet omklädningsrum när hon öppnade ytterdörren till bastun. Där fanns en stapel med ved och en
packe prydligt hopvikta handdukar, alla blå. I övrigt var rummet tomt.
På motsatta väggen låg dörren in till själva bastun.
Hon tog tre steg fram och drog upp den.
Han hängde på väggen.
På något sätt visste hon omedelbart att han hängde på väggen, att han inte lutade sig, att han inte vilade sig, utan att han
hängde.
Ut ur hans högra öga pekade en stor spikskalle.
Det vänstra stirrade på henne, rödsprängt och utstående.
I halsen, precis vid struphuvudet, satt en annan spik.
Hon stirrade på mannen, blundade, tittade igen.
Stängde sedan dörren och gick ut och kräktes i en myrstack.
Sedan ringde hon till Q.

Den första polisbilen var en vanlig patrullbil, den kom efter bara en kvart. Den stannade längre ner i backen, nedanför bastun, två
uniformerade praktexemplar gick ut och såg sig omkring.
Annika hade barrikaderat sig i sin jeep med motorn igång och kupévärmen på. Hon frös så hon skakade och kunde inte låta bli
att oavbrutet titta i backspeglarna för att kolla att ingen smög sig på henne bakifrån.
Det kändes skönt att patrullen kommit.
En av praktkillarna kom travande uppför backen och fram till hennes bil. När hon inte gjorde någon ansats att kliva ur steg han
till sist fram och knackade på hennes sidoruta.
Hon drog ner rutan en knapp decimeter.
– Var det du som ringde?
Hon nickade.
– Och husets ägare finns i bastun, säger du. Död.
Hon nickade igen.
Polismannen suckade.
– Det kommer väl någon från krim och tar upp ett förhör med dig vad det lider, sa han och gick tillbaka ner mot patrullbilen.
Hon hissade upp rutan och fortsatte att stirra rakt fram.
 En spik ut genom ögat, ungefär två centimeter ut genom ögat.
Det betydde att någon spikat in den där, slagit den med en hammare genom professorns huvud tills det var ungefär en tum kvar.
Hur lång kunde spiken vara? Hur stor var skallen? En sjutums? Niotums?
Och vad var det Q hade sagt om Lars-Henry Svensson tidigare i dag?
Han hade inget med Ernst Ericssons frånfälle att göra.
Hon hörde sin egen röst eka i minnet:
Och det vet ni, bombsäkert?
Hans svar:
Spiksäkert.
Hon flämtade till.
Nu visste hon varför man var så säker på att Ernst Ericsson inte begått självmord.
Man kan möjligen spika en spik genom sin egen hals, men inte sedan man först spikat en annan genom hjärnan.
Hon tog upp mobilen och tänkte slå numret hem till Thomas.
Förmådde sig inte.
Hon kände hans ilska genom luften utan att behöva några mobila frekvenser.
Jag tar det när jag kommer hem, tänkte hon. Annars får jag den bara två gånger.
Tre civila bilar kom körande samtidigt ungefär tio minuter senare.
I den andra skymtade hon hawaiiskjortan.
Hon slog av tändningen till sin jeep, drog på sig en kofta hon hittat slängd i baksätet och gick ut till kriminalkommissarien.
Väntade tyst intill hans bil medan han gick in i bastun och konstaterade att hon inte fantiserat.
– Spiksäkert, sa Annika. Jättekul.
Han pekade på uppkastningarna som låg i myrstacken strax utanför bastuns ytterdörr.
– Det är jag, sa Annika. Sorry.
Q suckade.
– Vad gör du här?
– Är det här ett formellt förhör?
Han slog ut med händerna.
– Ser jag ut som en mikrofon?
– Jag tänkte få en liten kommentar till mordet på Ernst Ericsson, sa Annika och var tvungen att hålla i sig i bilen för att inte
ramla. Det lyste i huset och bastudörren stod på glänt så jag tittade in.
– Du är säker på det, att dörren stod på glänt?
– Jag såg det från huset, sa Annika och pekade mot det upplysta fönstret högre upp i backen.
– Var du inne i huset? Vad gjorde du där?
– Det står sill och potatis framme, jag kollade om maten var varm.
Q stönade.
– Så du har sprungit omkring och fingrat på precis allting här på brottsplatsen?
Annika bet sig i läppen.
– Fast inte på kroppen, sa hon. Den tog jag aldrig i. Och inte i någonting inne i själva bastun, utom dörrhandtaget.
Q vände sig om och gick tillbaka mot sin bil, öppnade bildörren och rotade efter något i handskfacket.
Annika följde efter honom.
– Det här var väl riktigt personligt, eller hur? frågade hon. Det här var väl inte alls rent och professionellt? Det här var inte
Kattungen? Och inte Ernst i går heller?
Kommissarien krånglade sig ut ur bilen med en bandspelare i handen och smällde igen bildörren.
– Förhör med vittne Annika Bengtzon, sa han, personuppgifter kompletteras senare, tisdag 1 juni klockan 19.55, brottsplats
Tavastbodavägen, Fågelbrolandet, misstänkt mord Lars-Henry Svensson …
Annika vände sig om och gick mot sin bil, Q avbröt sin monolog in i bandspelaren.
– Vart är du på väg?
– Tidningen, sa Annika. Kom inte dragande med något yppandeförbud den här gången. Jag kommer inte att vara tyst.
– Du skulle aldrig äventyra utredningen, sa Q.
 Hon stannade och kände att hon höll på att börja gråta.
– Snälla, sa hon och vände sig mot honom igen. Det är min första dag på jobbet. Jag klarar inte att bli utkastad en gång till.
Han såg på henne med huvudet på sned och utan minsta tillstymmelse till medkänsla.
– Det är klart jag belägger dig med yppandeförbud, sa han, enligt rättegångsbalken tjugotredje kapitlet tionde paragrafen. Jag
vill att du stannar här tills vi är klara, så att jag kan förhöra dig ordentligt.
– Jag kom hit, gick ur bilen, sa Annika. Jag såg mig omkring i tjugotre minuter innan jag upptäckte kroppen. Då spydde jag
och sedan ringde jag dig. Jag har inte sett någon annan människa här sedan jag kom. Ingen bil har kört förbi, och ingen motorbåt.
Jag har varit i alla hus, inklusive utedasset, och jag har fingrat på nästan allt. Nu tänker jag åka.
– Jag förbjuder dig, sa Q.
– Skjut mig, sa Annika, vände sig om och gick bort mot sin bil.
Tog fram telefonen och slog numret till tidningen.

Anders Schyman slängde sin portfölj på skrivbordet i sitt lilla rum. Han hade haft en förfärlig dag.
Ägarfamiljen hade nåtts av förhandsbeskedet om Fina Morgontidningens katastrofala resultat för första halvåret och hade
dragit i nödbromsen så det skrek om det.
Uppställning ute i palatset på Djurgården och sedan inkvisition.
Alla kostnader skulle ses över.
Alla nysatsningar läggas på is.
Alla medier i hela koncernen påbjöds totalt anställningsstopp. Inte ens frilansare fick anlitas längre.
Som tur var fanns fler kloka män och kvinnor bland koncernens redaktionella ledare. Tillsammans hade de manglat ägare och
styrelse tills man fått dem att inse att man inte enbart kan bromsa sig ur en kris.
Krismedvetande är bra, men det gäller att hitta utvägar för folks frustration, för sådan uppstår oundvikligen när heliga kor
slaktas.
Man måste få trycka på gasen också.
Han visste inte om budskapet riktigt gått in, men däremot visste han vad han skulle komma att ägna sin närmaste månad åt, att
rädda sina satsningar som han redan trodde var i hamn.
Han strök sig över skäggstubben med handflatan.
Varför höll han på?
De här neddragningarna var skäl nog att utlösa hans mycket väl tilltagna fallskärm som sedan skulle dingla lugnt och säkert mot
marken medan medievärldarna rämnade.
Fast han visste ju svaret, det hade formulerats av en ärrad gammal korre på SVT som bevakat alla väpnade konflikter i världen
från Vietnam till Irak: Det är aldrig svårt att kliva upp när det är krig. Det är i fredstid man bara vill lägga sig ner och dö.
Nu var det fullt av krig omkring honom, ett nytt mot ägarfamiljens dumsnåla prioriteringar, det ständigt pågående mot
Konkurrenten, det framtida mot tekniska felsatsningar och dåliga förhandlingsvillkor.
Hans hustru väntade på honom. Han borde åka hem.
Så suckade han.
Hon såg hellre att han kom hem sent med kriget bakom sig än tidigt med bomberna fortfarande rykande i fickorna.
Därför svarade han när telefonen ringde, trots att han egentligen redan borde ha varit på väg.
– Jag har gjort det igen.
Det var olyckan Bengtzon.
Han sjönk djupt ner i stolen och lade upp fötterna på bordet.
– Jo, sa han, jag såg det. Kattungen, vad är det för alias? Hur länge har du legat och hållit på den här historien?
– Jag pratar inte om The Kitten. Jag har travat rätt på ett lik, men den här gången håller jag inte tyst.
Han blinkade några gånger mot lampan i taket.
– Vad? sa han.
– Professorn som förhördes för mordet på Ernst Ericsson är död, sa han.
– Vem? sa Schyman.
– Ytterligare en professor på Karolinska Institutet. Jag hittade honom. Han var uppspikad i sin egen bastu, en niotummare
genom ögat och en genom struphuvudet.
Han stirrade på lampan tills han var tvungen att blunda. Fläckar av ljus dansade framför hans ögon. En våg av illamående steg
upp i hans hals och gav honom en smak av uppkastning långt bak i svalget.
 – Uppspikad …?
– Han var död när han spikades upp, strypt. Ernst Ericssons lik var skändat på samma sätt.
Hon lät uppskruvad över alla rimliga gränser.
– Jag kan inte skriva själv, sa hon, utom möjligen en betraktelse. Nyhetsknäcket måste någon annan göra.
– Får du berätta om det här? De vill inte belägga dig med yppandeförbud igen?
– Klart de vill, men jag har sagt nej. Jag har hållit käften tillräckligt. Någon som förstår innebörden av ett yppandeförbud får
intervjua mig, och sedan blir det din uppgift att ta ställning till om vi ska publicera det. Är Berit eller Patrik där?
– De jobbar dygnet runt med avvisningen från Bromma, vi måste köra det i morgon.
– Finns det någon annan där som vet vad vi bryter emot?
Han satte sig ner och lade pannan i handflatan.
– Jansson, men han gör tidning.
Hon tystnade i luren.
– Jaha, sa hon. Så jag ska bara åka hem då och skita i alltsammans?
– Jag, sa han. Jag kan skriva. Kom in till tidningen så intervjuar jag dig.
Hon blev tyst.
– Byline Anders Schyman? sa hon skeptiskt.
– Tror du aldrig att jag randat ihop ett knäck? sa han.
 ONSDAG 2 JUNI

ANNIKA TRODDE ATT hon skulle dö när klockan ringde. Hela kroppen värkte av trötthet, det kändes som om hon inte sovit på
flera år.
Hon rullade över på rygg med ett stön, sneglade försiktigt mot andra sidan av sängen. Det låg en människa och ångade värme
där, men det var inte Thomas utan Ellen. Hennes rufsiga hår stack upp som en tott mot den vita kudden, Annika böjde sig fram
och vek undan täcket. Flickans ögonfransar fladdrade oroligt och visade att hon drömde.
Raring, tänkte hon och smekte dottern försiktigt över håret.
Lade sig sedan på rygg och lyssnade intensivt neråt köket. Inget spolande vatten. Ingen prasslande tidning. Inget slammer av
porslin.
Hoppas hoppas att han har åkt iväg, tänkte hon.
I så fall hade hon lyckats skjuta upp konfrontationen ytterligare ett tag.
Hon hade inte hört av sig på hela gårdagskvällen, och Thomas hade inte heller ringt. När hon kom hem sov han redan, och hon
hade kunnat krypa ner i sängen bredvid honom och Ellen utan att han vaknat.
Och nu hade han åkt iväg utan att väcka henne, hon drog en suck av lättnad.
Ellen rörde oroligt på sig, sträckte på sig i en njutningsfull, långdragen gest som påminde Annika om Whiskas, hennes gula katt
som var död sedan länge.
Jag måste upp nu, tänkte hon. Jag måste göra frukost och köra barnen till förskolan.
Idag var Kalle tvungen att gå tillbaka till sexårsverksamheten.
Det knöt sig i magen på henne när hon tänkte på hans utsatthet.
Om hon bara kunnat göra något.
Om hon bara haft någon form av makt.
Fast det har jag, tänkte hon.
Hon stirrade upp i innertaket och lät tanken formuleras.
Det fanns medel och verktyg att skaffa sig makt, om man inte redan besatt den. Jätteenkelt, faktiskt, hon hade ju arbetat med
detta hela sitt liv. Makt var inte gratis, den kom alltid med ett pris, men i det här fallet var hon beredd att betala.
Jag har ett val, tänkte hon. Jag kan göra det, om jag vill …
Hon rullade över till Thomas sida av sängen och kröp ihop intill sin dotter.
– Ellen, viskade hon, älsklingsflickan, det är dags att gå upp nu. Strök henne över håret medan barnet slog upp ögonen, lät
blicken svepa oseende ett ögonblick för att sedan landa på Annika.
Leendet, åh, leendet, det totalt tillitsfulla och hjärtevarma, och så den sömnskrovliga rösten.
– Mamma!
Fuktkladdiga armar runt halsen, den söta doften av barnhud och bomullspyjamas, Annika vaggade alltsammans i sina armar
och ville aldrig aldrig aldrig stiga upp.
– Ska vi gå till dagis idag, mamma?
– Ja, viskade Annika, idag är det dagisdag.
Flickan krånglade sig ur hennes grepp och hoppade upp i sängen, studsade sedan lyckligt på den svindyra resårmadrassen.
– Idag ska jag göra färdigt min väska, sa hon med håret flygande. Jag gör en väska, mamma, med röda fickor och många
knappar.
– Så bra, viskade Annika och ville gråta.

Hon lät jeepen rulla upp framför förskolan. Klockan var strax före nio och gården myllrade av barn. Hon stannade till och
spanade intensivt över unghögen, letade efter två stadigt byggda pojkar i frisörklippt hår och dyra gymnastikskor.
Där. Där var de. De stod borta vid staketet och sparkade på en trehjuling.
– Kom igen, sa Annika och slog av tändningen. Det är snart samling.
Ellen fick av sig bältet själv och hoppade ut, men Kalle dröjde sig kvar. Han fingrade generat på sitt stora plåster i pannan.
– Kan jag få ta bort det här, mamma?
– Absolut inte, sa Annika. Det kan komma smuts i såret. Du måste lova att ha det kvar hela dagen, okey?
Pojken nickade.
– Men tänk om de är dumma igen? sa han.
Annika böjde sig ner intill barnet.
 – Kalle, sa hon och såg honom i ögonen. Jag lovar dig en sak. Alex och Ben kommer aldrig mer att vara elaka mot dig. Det
ska jag se till.
Han suckade och nickade och klev ut ur bilen.
– Hej Kalle, ropade Lotta från entrén. Kan du komma och hjälpa mig med samlingen idag? Du ska få dela ut böckerna!
Ett leende glimtade till, han släppte Annikas hand och sprang iväg.
Snart, snart började de, hon hade någon minut på sig.
Annika kände pulsen öka tills den fyllde hennes huvud. Hon började bana väg genom barnaskaran samtidigt som synfältet blev
allt mindre. Det smalnade och krympte tills hon fick ett tunnelseende som bara uppfattade två gestalter, två sexåringar som
sparkade på en trehjuling vid bortre änden av staketet.
Till slut stod de framför henne, de fanns alldeles vid hennes fötter men de hade fortfarande inte upptäckt henne, de sparkade på
den lilla cykeln under rop och vrål, och hon böjde sig ner mot dem.
– Benjamin, sa hon lågt och tog ett hårt tag om ene pojkens arm.
Barnet såg förvånat på henne och hejdade sig mitt i ett skrik. Hon placerade sitt ansikte bara några centimeter ifrån hans och
såg förvåningen i hans ögon övergå i lätt bestörtning.
– Benjamin, viskade hon, har du varit dum mot Kalle?
Pojkens käke föll ner och hans tunga ramlade ut en bit.
– Jag vill att du ska veta en sak, viskade Annika och hennes hjärta slog så att hon knappt uppfattade sina egna ord. Om du
någon gång, någon enda gång, är dum mot Kalle igen, så kommer jag att slå ihjäl dig. Hör du det?
Pojkens ögon blev stora som tefat och fylldes sakta av insikt och skräck.
Hon släppte honom och slet tag i den andra ungen.
– Alexander, viskade hon, hennes andedräkt omslöt hans ansikte. Om du någonsin mer är dum mot Kalle så kommer jag att
söka upp dig om natten och slå ihjäl dig. Har du förstått?
Pojken började darra, han stirrade skräckslaget på henne. Hon släppte honom och tittade på dem bägge två.
– Och vet ni vad? sa hon lågt. Det gäller inte bara Kalle utan alla andra barn också.
Sedan reste hon sig upp, vände ryggen till dem och gick iväg. Genom floder och bäckar av barn och leksaker forsade hon mot
sin bil i slutet av tunneln.
Hon åkte in till stan med en märklig känsla av att köra ett flygplan och inte en bil, hjulen hade inte riktigt markkontakt, hon
styrde genom moln och himlar.
Var det dumt, var det dumt, var det dumt?
Skit samma, tänkte hon och kände hjulen ta mark. Jag skulle göra det igen om jag behövde.
Himlen var rökfärgad, regnet hängde i luften när hon parkerade.
Hon kom upp till redaktionen och reagerade fortfarande på de trånga men ganska folktomma lokalerna.
Berit hade redan kommit, hon satt och skrev på sin plats med terminalglasögonen på.
– Uppföljningar? frågade Annika.
– Vem visste vad? frågade Berit retoriskt. Vem godkände vad? Vem sanktionerade övergreppen? Vem förhandlade med
jordanska regeringen? Jag ska vända på varenda sten i den här förfärliga soppan. Hur mår du egentligen?
Annika sjönk ner på Patriks plats.
– Något måste ha hänt i lördags, sa hon. Någon slags Nobelgrupp hade först ett möte och ett seminarium och sedan ett litet
fyllekalas, och någonstans under den där eftermiddagen hände något som triggade igång morden på Ernst Ericsson och Lars-
Henry Svensson.
– Kan ni höra upp! vrålade Spiken från nyhetsdesken. Annika och Berit rätade på ryggarna och tittade bort mot honom.
Schyman klättrade upp på nyhetsbordet, precis som i gamla tider, han ställde sig barfota och bredbent mitt på desken precis
som man gjorde då kvällstidningar kom ut på eftermiddagen och medarbetarna framför allt ägnade sig åt att skriva, redigera och
fotografera fram en papperstidning vars skogsupplaga gick i tryck klockan 04.45 någonstans i källarvåningen, med andra ord: han
betedde sig som man gjorde i forntiden.
Det blev inte riktigt samma effekt nu.
Schyman ställde sig upp på en mycket mindre desk, och den personal som samlades runt honom var både mindre till antal och
entusiasm.
Chefredaktören höll upp dagens papperstidning ovanför huvudet och visade den åt norr, öster, söder och väster.
– Det här, sa han, är det bästa numret i tidningens historia. Aldrig någonsin tidigare har varenda nyhetssida upptagits av
världsscoop. Vi är citerade på AP, AFP, Reuters och CNN.
Personalen sneglade lite generat på varandra, de flesta av dem jobbade inte alls med dammiga pappersgrejer utan med
webben, lokal-tv, kommersiell radio eller på någon blankpolerad bilaga. Många av dem läste inte nyhetstidningen.
– Berits avslöjande om hur främmande makt har tillåtits operera på svenskt territorium kommer att följas upp av oss här under
dagen, sa Schyman triumferande från sin position under taket. Vi kan redan se att alla andra medier har hängt på. Annikas
kartläggning av Nobelmorden går vi också vidare med, idag har vi ju både avslöjandet om vem som utförde morden och att de
faktiskt fortsätter. Det är en stor dag för oss alla idag. Nu ger vi järnet!
I forntiden hade ett sådant tal renderat jubelrop och applåder.
Nu stod folk förvirrat och tittade på varandra några ögonblick innan de skyndsamt spreds åt olika håll.
Annika och Berit satt med armarna i kors och såg bekymrat på.
– Han har inte riktigt grepp om samtiden, sa Berit. Ibland undrar jag om han alls vet vad han håller på med.
– Jag tror han börjar ana, sa Annika. Han måste få det där att funka igen, det där han nyss försökte. Han måste få alla som
jobbar här att dra åt samma håll, han måste få journalistiken att bli det väsentliga igen.
– Det viktiga är det vi säger, inte vilka bredband vi använder? undrade Berit.
– Typ, sa Annika. Vet du förresten vad jag gjorde i morse? Jag skrämde skiten ur några ungar som mobbat Kalle.
– Ojdå, sa Berit. Det kommer du att få äta upp.
Annika suckade.
– Spelar absolut ingen roll, så länge inte Kalle behöver göra det. Vem tror du visste vad om Bandhagenpappans utvisning?
Berit satte på sig sina glasögon och sträckte sig efter en pappersbunt.
– Så här ser det ut: regeringen godkände själva utvisningen. De använde sig av en terroristparagraf, lagen om särskild
utlänningskontroll, som de åberopar när de inte vill ha någon insyn. Du vet, rikets säkerhet och allt sådant, och det är regeringen
som är enda beslutande instans.
– Är det också någon ny lag?
– Nej, den har funnits i över trettio år och har använts ungefär lika många gånger, så de nöter inte ut den. Men varje gång blir
man ju lika misstänksam, eftersom de sällan berättar vad som ligger bakom besluten. Om fallen inte bedöms som synnerligen
brådskande, så ska regeringen egentligen inhämta yttrande från Migrationsverket och förhandling hållas vid en tingsrätt, men av
någon anledning är nästan alla de här fallen ohyggligt brådskande …
– Men de får väl inte utvisa folk till tortyr? sa Annika.
– Nej just det, sa Berit. Enligt samma lag måste regeringen nämligen avbryta eller inhibera utvisningen om det finns risk för
dödsstraff eller tortyr, och i stället får den misstänkta terroristen så kallad anmälningsplikt, han ska alltså infinna sig på en
polisstation ett visst antal gånger i veckan och visa upp sina rena små fingrar. Det får pågå tre år, sedan måste saken upp i
domstol.
– Lättare att bara kasta ut någon, sa Annika.
– Särskilt om amerikanarna råkar ha vägarna förbi, sa Berit.
– Vem hänger vi för det här?
Berit kastade ifrån sig pappersbunten och tog av sig glasögonen.
– Rent formellt var det Säpokillen därute som klantade till det. Anton Abrahamsson heter han, och han släppte över
myndighetsutövningen till en utländsk polismyndighet. Där ligger felet, men det är inte det som är skandalen. Hur kan vi bara tillåta
att en låssmed från Bandhagen stämplas som terrorist och kastas ut, utan några som helst bevis?
– Vad säger Säpokillen?
– Har inte fått tag i honom, sa Berit, han är pappaledig.
– Så lämpligt, sa Annika.
– Inte sant? sa Berit.
– Och vad säger de på justitie? frågade Annika och tänkte på Thomas.
– Att ministern informerades om avvisningen först den 7 januari, alltså flera veckor senare.
– Tror du på det?
Berit suckade.
– För Jemal spelar det faktiskt ingen roll, sa hon. UD påstår sig ha fått garantier att han skulle behandlas väl. Ambassaden
besöker honom en gång i månaden och påstår att han mår finfint, men Fatima säger att han är svårt märkt av tortyren.
– Du får väl åka och hälsa på honom, sa Annika.
– Jag ska få besked av ambassaden i eftermiddag om jag kan få följa med dem nästa gång, sa Berit.
Annika tog sin bag och gick bort till dagreportrarnas bord för att låta Berit jobba i fred och själv kunna ringa ostört.
Det hände något den där lördagen, det var hon helt säker på.
 Något utlöste de nya Nobelmorden, eller skulle hon kanske tänka på dem som KI-morden? Nobel kanske inte hade något
med saken att göra?
Hon slog Karolinska Institutets växelnummer och frågade efter Birgitta Larsén.
Fyra signaler gick fram, fem, sex …
Birgitta brukade ju svara på första, så Annika skulle precis lägga på när luren tveksamt lyftes i andra änden.
– Hallå?
– Birgitta? Hej, det är Annika Bengtzon på …
En långdragen snyftning avbröt henne.
– Birgitta? sa Annika. Hur är det med dig? Har du fått höra om Lars-Henry?
– Det är djuren, sa Birgitta Larsén och lät alldeles söndergråten.
– Djuren? ekade Annika.
Professorn snöt sig högt och ljudligt och andades sedan flåsande i luren några gånger.
– Alla mina försöksdjur är döda, sa hon skakigt. Någon har dödat dem i natt.
Annika såg raderna av plexiglaslådor dansa förbi ögonen, små vita och svarta möss som byggde bon av kleenexservetter och
möblerade sina äggkartonger.
– Dödat dem? Hur?
– Mössen har fått halskotpelaren avsliten, kaninerna och råttorna är ihjälslagna.
– Herregud, sa Annika. Vem kan ha gjort det?
– Polisen misstänker någon djurrättsorganisation, men det tror inte jag på. Ingen vet ju ens var labbet ligger. Ingenting är
uppbrutet och det är bara mina djur som är döda, ingen annans. Och Lars-Henry, har du hört så hemskt?
– Jag hittade honom, sa Annika.
Birgitta snöt sig igen.
– Ja visst ja, sa hon, jag hörde ju det. Är det sant att han var halshuggen?
Annika svalde hårt.
– Inte riktigt, sa hon, men nästan.
– Men du måste berätta, sa Birgitta Larsén.
– Då måste jag nog komma ut till dig en sväng? försökte Annika.
Det lät som om Birgitta Larsén suckade.
– Ja ja, kom du …
Annika lade på, gick bort till Spiken och tog bagen med sig.
– Jag åker ut till KI, sa hon, och sedan skriver jag hemifrån.
Nyhetschefen grymtade något utan att titta upp.
– Sedan undrar jag om det är meningen att jag ska få någon milersättning för att jag kör omkring i tjänsten med min egen bil?
frågade Annika.
Spiken såg förvånat på henne.
– Det vet väl inte jag, sa han.
– Vem vet det då? frågade hon.
Han ryckte lite på axlarna och sträckte sig efter en ringande telefon.
– För mig får du gärna cykla om du vill, sa han. Eller simma. Hallå det är Spiken … Tjena för helvete!
Annika vände ryggen mot redaktionen och gick ut i grådiset.

Regnet hängde i luften när Annika parkerade utanför Svarta Räfven, men det ville inte riktigt börja falla. Vinden rev i
trädkronorna, var vass och luktade höst.
Har sommaren redan kommit och gått? tänkte Annika.
Hon gick bort till Birgitta Larséns institution, Astras tjusiga gamla lokaler, och släpptes in av några doktorander.
– Nu måste du berätta, sa Birgitta och drog fram en stol så snart Annika stigit in i hennes ljusa, radioaktivitetsmärkta kontor.
Biofysikprofessorn var märkbart rödgråten, hennes fasad var hurtig men kändes tunn.
– Har polisen varit här? frågade Annika och satte sig i kontorsstolen. Vad säger de om de döda djuren?
– Jag har redan förhörts, sa professorn, de är nere i labbet nu. Vad var det som hände i går kväll?
– Jag åkte ut till Lars-Henry Svenssons sommarstuga på Fågelbrolandet för att fråga ut honom, sa Annika.
 – Jaha du, sa Birgitta Larsén och ställde fram ett rör med chokladkex mellan sig och Annika. Varför gjorde du det?
– Jag tror att det hände någonting här i lördags och jag ville prata med honom om det, sa Annika och tackade nej till kexen.
Händelsen inträffade antingen på mötet eller seminariet eller buffén efteråt, och det utlöste mordet på Ernst, och på Lars-Henry
också. Idag är jag ännu mer säker.
– Ja ja, sa Birgitta Larsén och torkade av fingrarna på sin vita laboratorierock, jag var där hela tiden och jag märkte då
ingenting särskilt. Vad skulle det ha kunnat vara?
Någonting i kvinnans ton var lite för glättigt. Hon var lite för forcerad, hennes ögon för rädda.
– Det var det jag tänkte fråga dig om, sa Annika.
– Ja, jag vet då inget, sa hon och granskade sitt chokladkex. Annika följde en impuls och böjde sig fram emot henne.
– Birgitta, sa Annika och såg kvinnan i ögonen på samma sätt som hon brukade göra med Kalle när han trilskades. Det är
något som du inte har berättat för mig, något om Caroline, och jag tror du börjat bli väldigt rädd för det du vet. Ernst är död,
Lars-Henry är död, och vet du hur de dog? Någon mördade dem, och sedan lemlästade han liken. Han slog en nio tums spik
genom ögat och rakt in i hjärnan, och sedan en annan spik genom struphuvudet och ner i ryggraden, likadant på bägge liken. Vad
säger det dig?
Annika släppte inte kvinnan med blicken, och medan hon talade stegrades skräcken i botten av hennes ögon tills de svämmade
över av tårar.
– Åh min Gud, sa Birgitta Larsén.
– Nu är dina djur döda, och hur uppfattar du det, Birgitta? Som en varning, eller hur? Vad är det du vet, Birgitta, som är så
farligt?
Professorn blinkade några gånger och lät sedan ansiktet skrynklas ihop innan hon gömde det i händerna och grät.
Annika väntade tyst medan attacken gick över.
– Det har inget med detta att göra, sa Birgitta Larsén sedan hon lugnat ner sig. Det ligger så långt tillbaka och det är bara jag
och Carro som vet, det rör bara oss, det är bara vi som …
– Vad? sa Annika.
Birgitta Larsén suckade mycket tungt och lät axlarna falla ner.
– Jag vill inte att du offentliggör det, sa hon. Det skulle förstöra Carolines minne och sabotera min egen karriär.
Hennes röst lät lite annorlunda, djupare och lugnare.
– Du är min källa, sa Annika. Du är grundlagsskyddad. Jag ska inte skriva något utan ditt uttryckliga godkännande.
Birgitta Larsén nickade och vred en näsduk mellan fingrarna.
– Det här är inte lätt för mig, sa hon. Jag har hållit tyst om det i tjugo år.
Annika svarade inte.
Professorn suckade tungt, blundade några ögonblick och samlade sig.
– Carros stora, internationella genombrott kom ju när hon utvecklade Hoods och Tonegawas upptäckt om identifikation av
immunoglobulina gener, sa hon sedan tyst. Science publicerade hennes forskning i oktober 1986, det var den artikeln som gjorde
henne till professor och fick henne invald i Nobelförsamlingen.
Annika nickade, detta kände hon igen.
– Problemet var att Science inte köpte hennes första version av texten, sa Birgitta och rösten blev alldeles tunn och tonlös. De
ville att hon skulle göra om resultaten, en ren rutinkontroll, men Carro visste att de höll.
– Precis som i Ernsts fall med forskningen om MS, sa Annika.
– Exakt, sa Birgitta utan att titta upp. Så varför skulle hon ägna tre månader åt något som hon visste var bombsäkert?
Insikten gick upp för Annika när hon mötte Birgitta Larséns blick.
– Caroline fuskade, sa Annika. Hon gjorde inte om sina resultat utan skickade in en förfalskning.
Birgitta Larsén tittade ner igen och nickade.
– Det var inte så att forskningen var ofullständig eller felaktig. Alltsammans höll. Det var bara rutinkontrollen hon hoppade över.
Och det var inte hon som fabricerade den, det var jag. Den avgörande veckan var Carro på konferens i Helsingfors, så jag fyllde
i hennes provresultat och postade dem.
Annika stirrade på kvinnan utan att tro att det hon hörde var möjligt.
Om man arbetat med något i så många år, hur kunde man chansa på slutet?
– Varför? frågade hon. Birgitta snöt sig.
– Det var inget fel på forskningen, sa hon. Carro visste att den var vattentät. Science vara bara övernitiska, och hon ville
verkligen vara med på den där finska konferensen.
– Men någon kom på er, sa Annika.
 Birgitta tvekade, sedan nickade hon.
– Jag vet inte vem, Carro berättade det aldrig. Men hon gjorde något hon skämdes väldigt mycket över för att få personen i
fråga att hålla tyst, jag vet inte vad.
– Någon utpressade Caroline, sa Annika. Någon krävde något för att hålla tyst om sin vetskap om hennes fusk.
Birgitta suckade och nickade igen.
– Jag vet inte när det hände, men personen i fråga måste ha hört av sig igen, inte särskilt långt före hennes död.
– Varför tror du det? frågade Annika.
– I höstas sa hon en gång att hon inte ger efter för hot mer. Inte en gång till, så sa hon. En gång har hon låtit sig skrämmas,
men hon gör det inte igen.
– När var det här?
– Strax efter att de offentliggjort pristagarna, Wiesel och Watson.
– Är de bögar, förresten? frågade Annika. Och ett par?
Professorn såg förvånat på henne.
– Det är klart de är, sa hon. Visste du inte det?
– Förlåt, sa Annika. Ett sidospår. Vad hände sen?
Birgitta Larsén strök sig över pannan med fingertopparna.
– Det är här det blir knepigt, sa hon. Carro sa något mycket kryptiskt bara några veckor innan hon dog. Bara så att du vet,
sa hon, att om något skulle hända mig, så finns allt i mitt arkiv. Jag har skrivit ner alltsammans.
– Och vad stod det? frågade Annika.
– Det är här vi har problemet, sa Birgitta Larsén. Jag har berättat för polisen att Carro kände sig hotad och att hon skrivit om
det i sitt arkiv, men vi har inte hittat arkivet. Jag har letat, polisen har letat, hennes Knut har letat, men några papper som avslöjar
vad hon var rädd för har vi inte funnit.
– Har du berättat för polisen att Caroline fuskade till sig sitt stora forskningsgenombrott?
Professorn knyckte lite på nacken.
– Nu tycker jag inte att man behöver uttrycka sig precis på det där sättet, sa hon.
– Men du berättade inte?
– Nej, jag tyckte det var onödigt.
Annika betraktade den runda lilla kvinnan med de energiska små rörelserna, det fanns mer hon inte ville avslöja.
– Vilka av dem som var med på eftermiddagen i lördags kände Caroline i mitten av 1980-talet? frågade Annika.
Birgitta Larsén höjde på ögonbrynen en aning och tänkte i några sekunder.
– Hälften, kanske. Hur så?
Annika såg på sin klocka.
– Jag måste skriva en artikel om Lars-Henry Svensson, sa hon. Kan jag citera dig kring hans död? Något som du som kollega
skulle vilja säga?
– Han var en riktig bängelgubbe, sa Birgitta Larsén. Om han inte gått och dött hade vi varit tvungna att göra oss av med honom
på något annat sätt.
Annika nickade eftertänksamt.
– Kanske inte det citat jag lägger i ingressen, sa hon. Varför sa du förresten att du borde tagit mer ansvar för honom efter
Carolines död?
Birgitta Larsén reste sig.
– Caroline skulle ta hand om Gud och alla människor, sa hon. Var det inte Alfred Nobel och hans minne så var det Lars-Henry
Svensson och hans karriär. Det kunde bli lite enerverande ibland, som du kanske förstår.
Var var du i går kväll? for det genom Annikas huvud. Och hur kunde du veta att Ernst Ericsson var död? Hade Sören
Hammarsten verkligen ringt?
– Nu ska jag ta hand om mina stackars döda gullisar, sa Birgitta Larsén.
Annika följde henne ut genom dörren.
– Vem visste exakt vilka djur som var dina?
Men Birgitta Larsén hörde henne inte utan försvann bort i korridoren.

Annika åkte raka vägen hem och släpade upp sin dator till arbetsrummet. Det började bli väldigt tjatigt att packa upp och dra
kablar och ställa in rätt wirelesskort varenda gång man skulle kolla mejlen eller skriva ner några stödanteckningar.
 Det hade varit mycket bättre med ett eget rum på jobbet och en dator hemma, insåg hon.
Sedan hon packat upp och kopplat ihop och kollat nätet ringde hon till Q. Han svarade inte, så hon mejlade en liten bön om att
få tala med honom under dagen. Eftersom hon struntat i hans yppandeförbud insåg hon att hon inte stod högst upp på hans
innelista just idag.
Schyman hade intervjuat henne kvällen före om hennes iakttagelser ute på Fågelbrolandet, sedan hade han skrivit en artikel
som hon hade hyfsat till. Hon hade varit hemma vid tvåtiden på natten, och det kändes i kroppen.
Tänk om hon skulle sträcka ut sig på sängen en stund innan hon satte igång?
Skulle bara hitta en idé som hon kunde fundera över medan hon vilade.
Lars-Henry Svensson var inte tillräckligt mäktig för att få någon så minns vi honom-runa, han var bara en sur och bitter
dussinprofessor som fått en spik genom ögat.
Likskändning var i och för sig intressant, men om hon inte mindes fel hade Kvällspressen nyss haft en sådan artikel efter ett
annat mordfall. Kanske kunde hon damma av den lite, ringa något kollsamtal och låtsas att alltsammans var nytt?
Hon gick ut på nätet och in på Kvällspressens artikelarkiv och hämtade texten, det var Patrik som skrivit den för bara tre
veckor sedan.
Kändes lite beige att återanvända den så snart.
Kanske något om att det inte var The Kitten som legat bakom de bägge senaste morden, att de skilde sig från morden på
Nobelfesten genom sitt personliga raseri. Hon hade redan skrivit ett utkast till en sådan artikel.
Snabbt gick hon ut på nätet igen och in på sitt personliga arkiv på annika-bengtzon@hotmail.com, och samtidigt som hon skrev
in lösenordet stelnade hennes fingrar.
Bara så att du vet, att om något skulle hända mig, så finns allt i mitt arkiv. Jag har skrivit ner alltsammans.
Annika stirrade på skärmen.
Mitt arkiv. Skrivit ner alltsammans.
Hon lyfte telefonluren och slog numret till Karolinska Institutet.
Birgitta Larsén var nere i laboratoriet hos försöksdjuren.
– Hade Caroline någon annan e-mejladress än sin officiella arbetsmejl på KI? frågade Annika och hörde att hon lät lite
andfådd.
– Nej, sa Birgitta Larsén oengagerat. Det vet jag inte, hurså?
Det lät som om hon plockade med någonting samtidigt som hon pratade.
– Brukade ni mejla till varandra?
Något åkte i golvet, professorn stönade.
– Hela tiden, det var alltid tusen och en grejer på gång, jobb och möten och seminarier, och så nätverket så klart. Du skulle
bara veta hur många järn hon hade i elden hela tiden …
– Och hon använde alltid KI:s mejlserver? bröt Annika av. Med adressen caroline.von.behring@ki.se?
Birgitta drog efter andan och blev tyst några sekunder.
– Jo, sa hon, förutom när det gällde tjejgruppen.
– Tjejgruppen?
– Nätverket. Alfreds amasoner.
Alfreds amasoner?!
Birgitta Larsén harklade sig lite generat.
– Det var verkligen inte min idé, sa professorn. Det är inte jag som är Nobelfanatiker. Det var Caroline som ordnade
nätverksadresserna, alla hette något som hade med Alfred Nobel att göra. Själv var jag Sofie Hess, jag tog alltid det som en
förolämpning. Skulle jag på något sätt personifiera utsugaren i gruppen, den som var pank och imbecill och alltid gnällde efter mer
pengar, eller hur hade hon tänkt det egentligen …?
Annika blundade och försökte fatta vad kvinnan sa bakom ordflödet.
– Caroline fixade adresser åt er i tjejgruppen, åt Alfreds amasoner?
– Hon sa att Sofie var högt älskad av Alfred, att jag inte alls skulle ta det så, för Sofie Hess var också mycket övertygande och
charmig, annars skulle Alfred inte ha …
– Birgitta, bröt Annika av. Hade Caroline en mejladress på internet, en som inte var densamma som den hon hade på jobbet?
– Jamen, sa Birgitta Larsén irriterat, det är ju det jag håller på att berätta.
– Hon hade en adress med ett namn som hade anknytning till Alfred Nobel? Vilket? Bertha von Suttner?
– Nej, sa Birgitta Larsén, hon var Andrietta Ahlsell.
 Vem?
– Vem?
– Alfred Nobels mamma. Jag tror Carro såg sig så, som om hon hade ansvar för Alfred och hans minne. Hon tog det på något
sätt som sin livsuppgift att föra hans vision vidare, och jag måste säga att hon ibland blev lite för personlig …
– Vad var det för domän? frågade Annika.
– Vad för något?
– Domän. Var det hotmail, eller yahoo, eller nameplanet, eller vad?
– Men hur skulle jag kunna veta det?
Annika svalde ett stön.
– Du vet väl vart du mejlade?
– Vet du, sa Birgitta Larsén, att jag tyckte alltid att det där var lite larvigt. Och så gillade jag inte att vara Sofie Hess, så jag
brydde mig inte så mycket om det där. Vad ska du med det till?
– Man kan ha elektroniska arkiv på sin mejladress, sa hon. Jag ska försöka kolla upp det.
– Ja ja, sa Birgitta Larsén, suckade och lade på.

Andrietta Ahlsell?
Annika stirrade på skärmen.
Hur många kombinationer kunde man tänka sig på det namnet, förutom själva domänen?
Man kunde skriva ihop för- och efternamn, ha bindestreck, initialer eller understreck.
Vilka var de vanligaste domänerna där man lätt registrerade egna mejlkonton?
Hotmail och yahoo, men google hade startat en gmail och nameplanet funkade fortfarande.
Hon gick in på sin egen jobbmejl och testade att sätta ihop de vanligaste namnkombinationerna med de största domänerna.
Sexton mejl blev det.
Hon skickade iväg dem allesammans samtidigt.
De mejladresser som inte existerade skulle avvisas och komma tillbaka i hennes mejlbox som ett Delivery Error Report från
Mail Delivery System.
Det meddelande som eventuellt kom fram skulle alltså ha en registrerad adress.
Hon såg dokumenten, samtliga märkta test, susa iväg genom cyberrymden.
Nu kunde hon bara vänta och se.
Andrietta Ahlsell, Alfred Nobels mamma. Varför hade Nobel med detta att göra?
Annika gnuggade sig i ögonen.
Vad kunde ha hänt i lördags som utlöste morden? Något som hade med priset att göra, Nobelpriset i medicin?
Hon gick in på www.ki.se, Karolinska Institutets hemsida, och klickade sig fram till informationen hur processen att välja en
pristagare i medicin går till.
Proceduren sträckte sig över drygt ett år, läste hon. I september skickas formulär ut till närmare tre tusen personer runt om i
världen, till de personer och institutioner som har rätt att nominera pristagare. De är medlemmar i Nobelförsamlingen vid
Karolinska Institutet, i Kungliga Vetenskapsakademien, tidigare Nobelpristagare i medicin och utvalda forskare på svenska och
utländska universitet.
Hon gäspade och funderade på att gå ner och göra en kopp kaffe men orkade inte.
De utvalda, läste hon vidare, har till i februari på sig att svara och föreslå pristagare. Under mars till maj skickas de föreslagna
namnen ut till särskilt utvalda experter som bedömer de nominerades arbeten. I slutet av maj är bedömningarna klara hos
experterna och alla namnen kommer tillbaka till kommittén.
Där är vi nu, tänkte Annika.
Under sommaren, fram till augusti, sätter Nobelkommittén ihop en rekommendation till församlingen. I september redovisar
kommittén namnen på de tänkbara vinnarna till församlingen i en rapport. Hela kommittén ska ha skrivit under den. Rapporten
diskuteras sedan vid två tillfällen i hela församlingen.
I början av oktober sker en omröstning, och vinnaren utses genom majoritetsbeslut. Därefter offentliggörs vinnaren eller
vinnarna, beslutet kan inte överklagas.
Egentligen görs den viktigaste sållningen ganska tidigt, tänkte Annika. Redan nu, alltså.
Den 10 december delas priset ut, läste hon, på Nobels dödsdag.
Det består av en medalj, ett diplom och ett dokument som bekräftar prissumman, för närvarande tio miljoner svenska kronor.
 Mycket pengar, konstaterade hon, för en enskild privatperson. För läkemedelsindustrin är det förstås ingenting.
Själva värdet ligger i priset, tänkte Annika, i erkännandet av att tilldelas ett Nobelpris. Hur mycket kan det vara värt? Att
erkännas som vinnare av det största som finns, att få utmärkelsen att hafva gjort menskligheten den största nytta?
Jösses, tänkte hon och blinkade, vad jag är trött.
Hon reste sig från kontorsstolen, gick in i sovrummet och lade sig på den obäddade sängen.
Somnade på ett ögonblick.

När hon vaknade hade hon ingen aning om hur lång tid som förflutit. Det kunde vara en kvart eller åtta timmar.
Det var fortfarande ljust ute, samma gråa dager som när hon somnat.
Förvirrat tog hon sig upp, märkte att hon dreglat lite på kudden.
Gick ut i badrummet och kissade, tittade på klockan. Hon hade sovit i två timmar.
Satt kvar på toalettstolen några ögonblick och funderade på om hon någonsin skulle orka stiga upp därifrån.
Mindes mejlen hon skickat iväg och fick ny energi.
Hon hade femton nya mejl i sin mejlbox.
Femton Delivery Error Report från Mail Delivery System.
Hon gick igenom svaren och kollade vilka adresser som inte fanns.
Alla hade kommit tillbaka, utom andrietta_ahlsell@yahoo.se.
Den mejladressen fanns alltså registrerad.
Hon gick in på yahoo.se, tryckte mail och fyllde i andrietta_ahlsell som användar-id.
Lösenord?
Ja, vad fan skulle hon gissa på?
Alfred?
Ogiltigt lösenord.
I vilken ände skulle hon börja?
Provade caroline.
Ogiltigt lösenord.
Vad hette hennes man? Knut?
Testade knut.
Ogiltigt lösenord.
Hon skrollade neråt på sajten och läste vidare.
Prova med följande tips.
• Är ”Caps Lock” eller ”A” aktiverat på ditt tangentbord?
I så fall trycker du på ”Caps Lock”-tangenten innan du provar igen.
• Har du glömt ditt ID eller lösenord eller stavat dem fel?
Du kan hämta ditt ID och/eller lösenord genom att bekräfta din konfidentiella information.
• Fungerar det fortfarande inte?
Försök inloggningshjälp.
Annika tryckte Få nytt lösenord.
En ruta dök upp på skärmen, hon kliade sömnen ur ögonen och böjde sig fram och läste.
För att få nytt lösenord måste du svara rätt på din hemliga kontrollfråga:
Vad hette den första skolan du gick i?
Vad hette Caroline von Behrings första skola?
Hon tog luren och ringde Birgitta Larsén igen. Nu var professorn tillbaka i normala banor och svarade direkt.
– Carros första skola? Det fanns bara en. Franska så klart. Carro var en obotlig frankofil, en riktig snobb om du frågar mig.
Vad håller du på med nu då?
– Berättar senare, sa Annika och lade på.
Fyllde i franska.
En ny sida dök upp på skärmen.
Skapa nytt lösenord.
 Bekräfta lösenord.
Annika valde alfred.
Skärmen blinkade till.
Välkommen Caroline!
Hon flämtade till. Caroline hade en mejl på nätet, och hon var inne i den!
Snabbt lät hon blicken flyga över sidan. Den såg ut som alla andra förstasidor till mejlboxar på internet.
Du har 1 oläst(a) meddelanden.
Till vänster fanns en rad obligatoriska mappar: Inkorgen, Utkast, Skickat, Massbrev, Skräp. I inkorgen låg hennes eget mejl,
test.
Under den fanns en halvfet rubrik märkt Mina mappar.
En symbol fanns där, en mapp som hette Arkiv.
Annika klickade på den och kände pulsen öka.
Sex dokument låg där, alla skickade till Andrietta Ahlsell från Caroline von Behring. De hade ämnesnamnen I dödens skugga,
Kärlekens pris, Den största rädslan, Besvikelser, Nobels testamente och Alfred Bernhard.
Annika klickade upp dem i tur och ordning.
Hennes frustration växte med varje genomläsning.
Detta var inga hemligheter.
Detta var små betraktelser över Caroline von Behrings hjälte, korta tragiska kommentarer kring Alfred Nobels liv och död.
Hon höll markören över det sjätte och sista dokumentet, andades ut och in två gånger innan hon klickade upp det.
Det var skrivet i september i fjol, tre månader före Carolines död.
Annika läste allt långsammare ju längre hon kom.
Ämne: Alfred Bernhard
Till: Andrietta Ahlsell

Han heter så, Alfred Bernhard, precis som sin namne, precis som Nobel, men hans namn är Thorell.
Han lyste upp hela rummet när han steg in i salen.
Föreläsningarna med Bernhard Thorell bland åhörarna var alltid litet magiska, egendomligt guldskimrande, aldrig tråkiga. Jag
blev så vital med Bernhard i närheten, så intressant och spirituell, mina analyser och slutledningar så glittrande klara. Andra
människor blev förlägna i hans närvaro, några omständligt ängsliga.
Dem brukade jag förakta.
Det var inte så att jag var förälskad (det vill jag inte kalla mitt tillstånd), snarare smickrad, eller möjligen fascinerad. Han hade
en kvalité som påverkade människor, och om han bara studerat lite hårdare skulle han ha blivit en strålande läkare. Ändå valde
han forskarbanan.
Jag fick för mig att han gjorde det för min skull.
För min skull.
Sådan var hans effekt på människor, vi blev alla utvalda, hela den gråa massan.
Han tog kontakt med mig, frågade om det fanns någon doktorandtjänst i min forskargrupp och jag blev så smickrad att jag inte
visste till mig: han vill arbeta med mig, med mina projekt. Hans önskan var bekräftelsen på min egen briljans, min
pedagogiska och vetenskapliga överlägsenhet. Att hans karriärval var en konsekvens av hans egna dåliga studieresultat
reflekterade jag aldrig över då.
Caroline, Caroline, hur naiv får man vara?
När de första doktoranderna kom in och började berätta avfärdade jag dem. En av dem skällde jag ut, en ung kvinna från
Tjeckoslovakien som satsat sitt liv för att komma hit, henne körde jag ut och mina kinder brinner fortfarande av skam vid
tanken. Hon hette Katerina och hon var liten och mörk. Hon hade lämnat sin make och sin lilla dotter som gisslan i hemlandet
för möjligheten att forska på KI (detta var före järnridåns fall), och hon grät ibland ner i provrören av längtan efter dem. Hon
kom till mig och vred sina händer och anklagade Bernhard för de konstigaste saker.
Han hade närmat sig henne otillbörligt, hon hade dragit sig undan och försiktigt sagt ifrån, och då hade märkliga saker börjat
hända med hennes forskning.
Katerina hävdade med bestämdhet att Bernhard Thorell bytt ut etiketterna på hennes cellodlingsflaskor så att hennes försök
misslyckats. Hon var så säker på sin sak, och jag minns fortfarande hur upprörd jag blev.
Hur vågade hon komma dragande med sådant illasinnat skvaller? Hur understod hon sig? Hade hon ingen heder i kroppen?
Veckan därpå såg jag till att hon blev utkastad från institutionen och tillbakaskickad till betongbunkern utanför Prag där hon
hörde hemma.
Jag fick aldrig veta vad som blev av henne. Jag vet fortfarande inte vad som hände när hon kom hem. Hennes lilla dotter borde
vara stora flickan nu, vuxna kvinnan.
Jag har tänkt så mycket på dig, Katerina.
Åh, Gud, om jag bara lyssnat i tid!
Nästa kvinna som kom till mig med sina stammande anklagelser var Tuula, en finska med enorm briljans och rötter i
svenskbygderna i Österbotten. Hon var på väg mot en anmärkningsvärd upptäckt och hade första utkastet till sin artikel klar,
den var preliminärgodkänd av Journal of Biological Chemistry och redan berömd på institutionen.
Tre år hade hon lagt på sin forskning, tre år av röda gryningsögon och försakat socialt liv, men det var värt det, det sa hon, det
var värt det.
Och hon log när hon berättade det, enda gången på de tre åren jag såg henne le.
Och hon log tills Bernhard sökte upp henne och påminde henne om något hon glömt: att han några månader tidigare bistått
henne med något enkelt handgrepp av rutinartad karaktär, sådant vi alla gör för varandra emellanåt.
Han uppmanade Tuula att underteckna honom som medförfattare till artikeln och Tuula vägrade naturligtvis. Naturligtvis! Det
fanns ingen som helst anledning att göra något annat. Bernhard bad henne tänka över saken till på fredag, att det
var för sitt eget bästa hon borde ändra sin ståndpunkt.
Men Tuula höll fast. Hon utmanade honom, och det stod henne dyrt.
När hon kom till sitt labb måndagen därpå var kontakten till hennes frysbox utdragen ur väggen. Locket stod öppet och tre års
forskning hade smält samman till en illaluktande sörja i botten av provrören.
Tuula lämnade KI samma dag. Hon flyttade till England och gjorde om samtliga sina försök i Cambridge. Hon publicerade sin
upptäckt i Science två och ett halvt år senare.
Det var först efter publiceringen hon berättade alltsammans för mig, i ett långt brev som jag omedelbart brände.
Efter hand frågade Bernhard inte om lov längre. Han stal helt enkelt andras forskning och publicerade den i sitt eget namn. Sin
egen doktorsavhandling lät han de obetalda assistenterna sköta, och han hade tur. En av de unga kvinnorna, jag har glömt
hennes namn, var en uttalad begåvning som rodde hans disputation i hamn.
Mitt eget uppvaknande var av mycket smärtsam karaktär.
Jag har alltid varit väldigt svag för djuren. På den tiden var de av alla sorter och fanns överallt, inte bara på avgränsade
institutioner utan i alla möjliga typer av lokaler.
Jag kom ner till laboratoriet sent en kväll för att se till en liten hundvalp som inte mådde bra. Det var släckt och låst överallt i
korridorerna ner till labbet, men längst bort vid operationsbänken lyste några kraftiga lampor.
Jag gick dit för att se om någon glömt att släcka, men halvvägs där stannade jag mitt i steget. Ett skri från ett djur skar genom
laboratoriet, ekade av dödsångest mellan de kala väggarna, och jag såg skuggor röra sig mellan hyllorna.
Det var någon där, någon som skadade ett djur. Skriet rullade mellan väggarna och dränkte mina steg bland skuggorna, jag
ställde mig i position för att se.
Det var Bernhard. Han hade spänt fast en katthona i det stereotaktiska instrumentet och höll som bäst på att skära ut dess
livmoder. Katten var varken sövd eller bedövad, den vrålade rakt ut i en smärta och ångest utan like. Han hade fixerat djuret
med borren rakt genom skallbasen och in i dess hjärna. Och från sidan såg jag Bernhards ansikte, hans hänryckta, fulländade
anletsdrag.
Han njöt utan like.
Jag höll på att svimma, men jag stod kvar.
Jag stod kvar i skuggorna medan katten förblödde, fastskruvad i instrumentet, medan dess skri blev allt svagare och Bernhard
satt leende förhäxad med dess inre könsorgan i handen, en livmoder med foster av kattungar och ett par små äggstockar som
slamsor vid dess sidor.
Efteråt tvättade han bänken noggrant. Han brände kattliket i brännugnen, som man gjorde på den tiden, och fyllde i en rapport
om sin forskning.
Tester på synnerven, skrev han.
Sedan lämnade han laboratoriet och släckte efter sig, han släckte alla lampor och han visslade medan han gjorde det.
Jag stannade hemma i en vecka efteråt, med brännande feber och fruktansvärda magkramper.
När jag kom tillbaka till institutionen kallade jag till mig
Bernhard, institutionens magiske charmör.
Jag upplyste honom om att jag entledigade honom från hans doktorandtjänst med omedelbar verkan. Han hade trettio minuter
på sig att packa sig härifrån.
Men Bernhard bara log.
Varför? frågade han bara.
Katten, sa jag.
Ah, sa han och lade huvudet litet på sned.
Trettio minuter, sa jag.
Det tror jag inte, sa Bernhard.
Och sedan berättade han om gruppfotot från konferensen i Helsingfors. Han hade sparat det på ett säkert ställe, tillsammans
med en redaktionell text där det framgick vilket datum bilden tagits.
Han hade också kommit över och sparat uppgiften om vilka dagar mina kompletterande försök i artikeln för Science utförts,
och kan man tänka sig: de sammanföll.
De sammanföll.
Bernhard Thorell skrattade, han skrattade och skrattade.
Så kära Caroline, sa han och ställde sig alldeles intill mig, du ska godkänna min disputation, och du ska göra det redan i vår.
Aldrig, sa jag, fortfarande med kattens skri i hela min kropp.
Men jag gjorde det. Jag gjorde det. Jag gjorde det.
Jag godkände hans doktorsavhandling.
Jag föll till föga, och jag skäms än idag.
 Jag har aldrig berättat detta för någon, inte ens för dig, Biggan.
Men nu måste jag, för han har kommit tillbaka.
Han är här igen, och den här gången vill han ha mer.
Nobelpriset, Biggan, han vill ha Nobelpriset i medicin för upptäckten om åldrande i Medi-Tec, annars ska han avslöja mig.
Inte igen, jag har sagt det åt honom, aldrig mer. Hellre faller jag.
Han tror mig inte, jag ser att han inte tror. För honom är valet så enkelt, och han tror att det är det också för mig.
Men han tar fel.
Han tar fel.
Han tar fel, och nu har han givit mig ett ultimatum.
Vi offentliggör om tre veckor, och om Medi-Tecs forskare inte finns bland pristagarna så kommer jag att dö.
Spektakulärt, sa han, som katten.
Men nu är det Alfred det handlar om, Alfred Bernhard Nobels sista vilja, och tack och lov finns det saker som är större än vi
alla.

Annika stirrade på skärmen när hon läst färdigt, yr och illamående. Hon hade samma känsla som när hon vaknade nyss, att hon
inte visste hur lång tid som förflutit sedan hon började läsa.
Bernhard Thorell.
Var han med på seminariet i lördags?
Det var han väl?
Hur mycket skulle ett Nobelpris i medicin vara värt för Medi-Tec?
Hon sträckte sig efter telefonen igen, ringde Birgitta Larsén.
– Jag har hittat Carolines arkiv, sa Annika innan professorn hunnit dra igång sin svada. Hon skriver om sitt fusk och hon skriver
om den som hotat henne. Snälla Birgitta, berätta för mig vad som hände i lördags …
– Vem? sa Birgitta Larsén. Vem hotade henne?
– Berätta vad som hände i lördags så mejlar jag över det Caroline skrivit.
– Nej! Det är inte du som bestämmer det här!
Annika svarade inte, lät blicken vila på sista raden i Carolines text.
Men nu är det Alfred det handlar om, Alfred Bernhard Nobels sista vilja, och tack och lov finns det saker som är större
än vi alla.
– Okey, sa Annika. Du får bestämma. Antingen lägger vi på eller så berättar du exakt vad som hände i lördags eftermiddag.
– Det är sekretessbelagt, sa Birgitta Larsén.
– Då så, sa Annika och lade på.
Hon satt stilla på stolen, lyssnade på suset i sitt eget huvud, undrade hur lång tid det skulle ta innan Birgitta letat upp hennes
telefonnummer och ringt tillbaka.
En minut och tjugo sekunder.
– Det var till mig Carro sa att hon hade ett arkiv, sa professorn, och hon lät både sårad och arg. Hur kan du göra så här?
– Alltsammans, sa Annika. Från mötet med Nobelkommittén till seminariet och buffén. All bakgrundsinformation jag behöver
för att fatta vad som hände. När du är klar skickar jag över mejlet.
Birgitta Larsén stönade högt och eftertryckligt.
– Det går inte bara att säga vem som sa vad i lördags, sa hon. Det är betydligt krångligare än så.
– Jag sitter här och väntar, sa Annika.
Nytt stön.
– Ja ja ja, sa Birgitta Larsén. Så här är det.
Hon tänkte tyst flera långa sekunder.
– Allt som har med nomineringarna till Nobelpriset att göra offentliggörs först om femtio år, sa hon. Vilka som fått nominera,
vilka som konsulteras som experter och vad de har tyckt.
– Okey, sa Annika.
– Nobelkommittén består av sex personer: ordföranden, vice ordföranden, tre medlemmar plus Nobelförsamlingens
sekreterare.
– Jag antar att det här har med saken att göra, sa Annika.
 – Nu får du tåla dig, kära du, sa Birgitta Larsén, för det jag berättar för dig nu ska egentligen vara sekretessbelagt i ytterligare
fyrtionio år. Det som hände i fjol var att Caroline vägrade skriva under rekommendationsrapporten som innehöll Medi-Tecs
forskare som tänkbara Nobelpristagare. Ingen av de andra fem fattade varför, men hon totalvägrade.
Annikas puls började skena.
– Vad är det Medi-Tec gjort som nominerats?
– Det berättade jag ju för dig, att de hittat ett sätt att förhindra dystrofi i axonet.
– Just det, sa Annika. Livets källa. Hur mycket skulle det ha varit värt för dem, om de fått Nobelpriset för just den
upptäckten?
– Ett Nobelpris? I pengar? För Medi-Tec?
Hon funderade.
– Det är lustigt att du frågar det, för Ernst hade faktiskt räknat på det. Det var ju han på institutionen som kunde sådant där.
Erkännandet och marknadsföringen kring preparatet som du kallar Livets källa skulle ha varit värt minst femtio miljarder dollar
kom han fram till, kanske det dubbla.
Femtio miljarder dollar.
Trehundra femtio miljarder kronor, tänkte Annika. Finns det så mycket pengar?
– Rent objektivt borde det ha funnits med i rapporten, sa Birgitta Larsén, men Caroline var benhård. Hon skulle avgå om
Sören vidhöll sitt krav.
– Var du med och såg det?
– Klart jag inte var, jag blev invald i år. Carro berättade det för mig.
– Och i lördags?
– En liknande situation, märkligt nog, eftersom Medi-Tec:s grabbar var föreslagna i år igen, faktiskt av samme man, Sören

Hammarsten. Ernst satte sig på hasorna direkt, vägrade sätta det på rapportlistan. Sören blev vansinnig och kallade det mygel och
korruption. Ernst exploderade och kallade Sören betald lakej, ja, du kan ju tänka dig ungefär hur det lät. Andra medlemmar hade
andra kandidater de ville förorda, eller ha väck, så det blev en rejäl kakofoni.
– Och sedan …?
– Efter mötet gick kommittén ner till seminariet och lyssnade. De flesta gick sedan vidare till buffén. Lars-Henry, som var med i
fjol, men alltså är utesluten nu, dök upp på seminariet. Vi kunde inte hindra honom, det är öppet för anställda.
– Och han började skrika under seminariet?
– Han höll sig lugn under själva föreläsningen, men sedan gick han ut och satte igång att dricka vin. Vi bjuder på buffé och ett
glas rött, och sedan gäller självkostnadspris. Nobels pengar ska gå till pristagarna, inte till rödtjut på campus gräsmatta.
– Och? sa Annika.
– Hur som helst, så hamnade han i flera diskussioner under kvällen som blev ganska högljudda.
– Sa Lars-Henry något till Bernhard Thorell?
– Jo, han gav sig på honom och skrek en massa …
– Något personligt, något konkret?
– Att han visste vad Bernhard var för typ, att han skulle göra vad som helst för ett Nobelpris, men passa dig, du kommer inte
heller undan, jag vet vad du har gjort med försöksdjuren, Caroline berättade för mig om katten, hon såg dig, att han var ondskan
själv …
– Han sa det? sa Annika. Att Caroline berättat om katten?
– Lars-Henry stod Caroline väldigt nära, sa Birgitta Larsén med viss irritation. Han var inte sådan här innan hon dog. Hon sa
säkert massor av saker till honom som …
– Kan Bernhard ha fått reda på att Ernst stoppat Medi-Tec från att tas med i rapporten? frågade Annika.
– Nämen, sa Birgitta Larsén, nu är du ute och cyklar …
– Birgitta, sa Annika, kan Bernhard ha fått inside info om vad som sades på mötet? Finns det någon möjlighet? Kan någon ha
skvallrat?
Birgitta Larsén var tyst flera sekunder.
– Han talade länge med Sören, sa hon, men Sören skulle aldrig …
– Har du tillgång till din mejl? Du kommer att få ett meddelande från Caroline von Behring om några sekunder.
– Jag har mejlboxen på skärmen framför mig.
Annika skickade iväg dokumentet med ämnet Alfred Bernhard till professorns KI-adress.
– Jaha, här kom den, sa Birgitta Larsén. Ska jag läsa det här?
 – Jag väntar i luren, sa Annika.
– Litterära ambitioner, muttrade kvinnan.
– Fortsätt och läs, sa Annika.
Professorns andhämtning blev tyngre i andra änden.
När hon var klar sa hon ingenting alls.
– Har du sagt något till Bernhard som kan ha gjort honom arg eller osäker? frågade Annika.
– Hurså? frågade professorn hest.
– Han visste vilka som var dina djur, sa Annika, eller hur? Du visade dem för honom, och han dödade dem. Vad har du sagt till
honom?
– Ingenting, vi diskuterade generellt, bara.
– Om åldrande, och Medi-Tecs forskning?
– Bland annat, sa Birgitta Larsén.
– Om du läser noga i mejlet, sa Annika tyst, så erkänner Caroline sitt fusk. Däremot står det ingenting om din medverkan. Du
är ren. Ska jag vidarebefordra texten till polisen?
Birgitta Larsén grät tyst i luren.
– Ja, viskade hon sedan. Gör det.
Och Annika klickade upp texten igen och mejlade iväg den till Q.

Annika hämtade barnen på förskolan med hettande kinder och skakande händer. Hon hade ett pris att betala, ett maktpris, och
det kunde mycket väl vara dags att hala upp kosingen nu.
Gården var tom, en gunga rörde sig i vinden.
Lotta satt och spelade spel med Kalle och Ellen när hon steg in i grupprummet, inga andra barn var där.
– Hej raringar, sa Annika och fångade barnen när de rusade fram till henne. Är ni sist kvar?
– Jag tror Linda sitter i dockvrån med några av småtjejerna, sa Lotta och log. Lång dag?
Annika himlade med ögonen.
– Du skulle inte tro mig om jag berättade, sa hon.
– Ellen är klar med sin väska, sa Lotta och reste sig. Vill du ta hem den idag, Ellen?
Flickan nickade.
– Jag hämtar den, sa Lotta och gick bort mot syrummet.
Annika böjde sig ner mot Kalle, strök honom över plåtstret i pannan som blivit litet smutsigt.
– Har du haft det bra idag? frågade hon lågt.
Pojken nickade.
– Fast Ben och Alex fick åka hem, och Alex kissade på sig.
Annika kände kinderna bränna.
– Minsann, sa hon.
– Vi retade honom för det, sa Kalle morskt. Vi sa att han var en pisspotta.
Annika tog tag i pojken, lite hårdare än hon avsett.
– Kalle, sa hon, ni får inte säga så till Alexander. Inte till någon annan heller. Du vill ju inte att någon ska kalla dig pisspotta, eller
hur?
– Han var ju dum mot mig, sa pojken trumpet.
– Jo, men du får inte vara dum tillbaka, sa hon och insåg sitt eget fantastiska hyckleri.
– Jag är hungrig, mamma, sa Ellen.
– Då åker vi hem, sa Annika.

Bolibompa hade börjat och barnen fick krypa upp i tv-soffan medan hon satte igång med maten. Hon hackade grönsaker och
rotfrukter och strimlade kalkonfilé, satte på en liten panna jasminris och plockade fram kokosmjölk och chili och fisksås och
hackad koriander. Skyndade sig att duka bordet med ljus och servetter medan oljan i wokpannan blev het.
Hon arbetade inte jämt. Hon var faktiskt hemma och lagade mat allt som oftast även när hon jobbade heltid.
Nervöst snodde hon runt i köksavdelningen för att hinna klart innan Thomas kom hem, torkade av granitbänkarna och tryckte
ihop innehållet i soppåsen.
Han steg in genom dörren samtidigt som hon drog wokpannan av plattan.
 – Hej, sa hon och log med en liten tunn röst. Vilken timing. Maten är precis klar.
Thomas ställde ner sin portfölj vid dörren och gick in i köksavdelningen med skorna på. Han såg inte på henne utan gick direkt
fram till frysen och tog fram två glassar.
– Vad gör du? sa Annika. Jag ska ju precis ställa fram middagen.
Han vände ryggen till henne utan ett ord och gick bort till barnen.
– Kalle och Ellen, sa han lågt men hon hörde honom, hon hörde honom alldeles klart och tydligt. Jag vill att ni går upp på era
rum en stund. Här, ni får var sin glass om ni går upp på era rum medan jag pratar lite med mamma.
– Men man får inte äta glass före maten, sa Ellen.
– Idag får du det, sa Thomas och Annika såg flickan ta glasspinnen och försiktigt krångla av pappret.
– Tack, pappa, sa Kalle och kramade Thomas innan han sprang upp på övervåningen.
Han stod kvar med ryggen mot Annika tills bägge barnen och Ludde och Poppy försvunnit upp på övervåningen. Hon stod
som fastfrusen med wokpannan och underlägget från Designtorget och stirrade på hans axlar när han långsamt vände sig om.
Hans ögon, åh Gud, hans ögon. De var rödsprängda och smala, han såg ut som en annan människa. Hon tog instinktivt ett
steg bakåt och slog hälen i bardisken.
– Vad? sa hon. Vad är det som har hänt?
Han tog några steg mot henne och nu såg hon att det var sorg, det var sorg han hade i ögonen, gode värld, vad hade hänt?
– Vad har du gjort? sa han hest.
– Vad? sa hon.
Var det något med barnen, det hon sa till Benjamin och Alexander?
Han stannade framför henne, tog woken och underlägget ur hennes händer och ställde ner sakerna på granitbänken så att
kokosmjölken skvimpade över.
– Hur länge har du vetat om det?
Åh nej, inte det.
– Vad? sa hon.
– Sophia, sa han väldigt lågt.
Hon svalde så högt att ljudet ekade.
– Varför har du inte sagt något? sa han, mycket högre nu, han knöt sina händer, öppnade dem och knöt dem som om han
behövde pumpa upp blodet i venerna.
Hon vände sig bort.
– Jag vet inte vad du pratar om, sa hon.
– Sluta ljuga för mig! skrek han och slet tag i hennes axel så att hon snurrade runt och höll på att ramla.
– Aj, sa hon, såg upp i hans ansikte, flammigt och förvridet.
– Hur länge har du gått omkring och låtsats? skrek han. Hur fan kan du göra så här mot mig?
Hon kände ilskan träffa mellangärdet med sådan kraft att hon nästan inte fick luft.
– Jag? sa hon kvävt. Hur jag kan göra så här mot dig? Är du inte klok, ditt jävla, otrogna äckel?
Det sista ordet skrek hon, högt så att spottet flög ur hennes mun och träffade honom i ansiktet. Han stannade mitt i ett steg mot
henne och lät armarna falla ner längs sidorna.
– Jaha du, sa han. Där kom det.
– Vad? sa hon, alldeles andfådd av syrebrist.
– Vad du egentligen tycker om mig. Varför du aldrig tar i mig. Varför vårt äktenskap har blivit en jävla charad på heminredning
och trädgårdsarbete och barnuppfostran.
Han vände sig bort och slog ut med armarna, gick runt i rummet och skrek ut orden.
– Jag har levt i en jävla lögn! Här har jag gått som jordens största torsk och trott på det jag sett, jag har försökt och försökt
och varit stöttande och uppskattande och engagerat mig i dina Bullerbyidylliska jävla värderingar …
Hon rusade fram och slog till honom med handflatan över ansiktet, inte hårt, bara för att få tyst på honom.
– Din bortskämda, egocentrerade skithög, sa hon och hörde till sin förvåning att rösten var ganska lugn. Jag älskar dig, och
barnen älskar dig, och du har ett jobb där du är uppskattad och jag har precis köpt ett hus åt dig för sex miljoner, du har mat på
bordet och du bara gnäller! Du bara surar och gnäller och smiter undan, och nu har du hittat ett svepskäl att skälla ut mig.
– Du tror du har alla sanningar, sa han och Annika såg att hans händer darrade. Du tror att du vet så jävla mycket, du och dina
tidningskompisar.
Annika såg på sin man, på hans illa kontrollerade ilska, och hon fylldes av ett skärande förakt.
 – Nu fick du till det, sa hon. Som om tidningen skulle ha något med din otrohet att göra.
Han var så arg att han hade svårt att tala.
– Ni är så otroligt självgoda, fick han ur sig. Berit till exempel, idag skrev hon en massa strunt hon inte vet något om. Du är
precis likadan …
– Vilket skitprat, sa Annika.
– … tror hon verkligen på lögnerna om den jordanska terroristen? Tror hon på allvar på det hon skriver?
Han tycker verkligen att han är förfördelad, tänkte Annika och kände ilskan övergå i häpenhet. Han står verkligen framför mig
och tycker att han är offret i den här historien.
– Helt otroligt, sa hon. Det är du som har knullat runt, men ändå är det dig det är synd om.
Thomas slog ut med armarna igen, vände ryggen mot henne, drog sedan fingrarna hårt genom håret och snurrade runt igen.
– Du gör aldrig fel, skrek han. Du har ljugit och hymlat och lurat mig i månader, och det går igen i allt du gör. Du bestämmer
hur världen ska se ut, och alla som inte håller med är idioter.
Annika lade armarna hårt i kors över bröstet, gesten slutade i en föraktfull utandning.
– Du har verkligen blivit ett riktigt självgott litet kräk, sa hon och lutade sig bakåt mot bardisken.
Thomas tog ett stort steg mot henne och höjde armen.
Hon stålsatte sig för att inte blinka.
– Bra, sa hon. Slå till mig. Det är bara det som fattas.
– Danska kungafamiljen, sa han. Kronprinsparet och deras baby. Han skulle ha sprängt dem och sig själv vid ett amerikanskt
flottbesök i februari.
– Du skulle bara våga slå till mig, sa hon.
Han sänkte sin arm.
– Han har dödat barn, Annika, han är utbildad både i Pakistan och Afghanistan. Officiellt hjälpte han sina föräldrar på en farm i
Jordanien när han egentligen höll i vidareutbildningar i sprängmedelsteknik i närheten av Kyberpasset. Vi har bevis, Annika. Det
finns saker du inte vet. Det finns så oerhört mycket du inte har en aning om.
– Oj, vad du är märkvärdig, sa hon. Ska jag bli imponerad?
Det såg ut som om han skulle börja gråta.
– Du gav mig aldrig en chans, sa han. Varför sa du inget?
Annika svalde igen, strök sig över pannan. Rummet svindlade omkring henne.
– Hur fick du reda på det? sa hon, med ens utan kraft. Ringde hon upp dig?
– Det är klart hon gjorde. Hon vill att vi ska träffas igen.
Annika gav till ett gapskratt som skar i hennes egen hjärna.
– Gud så patetiskt, sa hon.
– Jag är på väg dit nu, sa Thomas.
Annika tystnade så tvärt att alla ljud dog. Hon stirrade på honom, på skjortkragen hon strukit, på skäggstubben hon anade, på
hans breda axlar och spretiga ljusa hår.
– Om du går, fick hon fram, om du går nu så får du aldrig komma tillbaka.
Han stirrade på henne med sina nya främmande smala ögon, sina röda hemska döda ögon.
– Okey, viskade han, vände sig om och gick.
Och hon såg honom gå över parkettgolvet och ta upp sin portfölj och öppna ytterdörren och se ut över grådiset, och han klev
över tröskeln och dörren gick igen efter honom och han såg sig inte om en enda gång.

Hon fick fram maten på bordet. Hon sa till barnen att sätta sig och äta. Hon hällde upp mjölk och serverade ris och lyckades själv
få ner flera tuggor.
– Varför skrek ni förut? frågade Kalle och Annika blundade.
– Vi är trötta bara, sa hon.
– Var är pappa? frågade Ellen.
– Han var tvungen att åka tillbaka till jobbet, sa Annika.
Barnen åt nästan ingenting, proppmätta på Magnumglass som de var. Hon tvingade dem inte att äta upp utan lät dem se på en
film medan hon plockade undan och startade diskmaskinen.
Alla hennes rörelser var ryckiga och gick i ultrarapid. Det kändes som om hon inte var riktigt närvarande i verkligheten.
– Mamma, sa Kalle, jag är trött.
 Hon satte sig i soffan och tog honom i famn.
– Det kan vara efter smällen i huvudet, sa hon. Ska vi ta en tidig kväll?
– Jag vill sova hos dig, mamma, sa flickan och kröp ihop intill henne i soffan.
– Jag med, sa Kalle och kurade ihop sig på andra sidan.
Hon höll sina barn med bägge armarna och pressade tillbaka gråten.
– Ni får sova hos mig bägge två, sa hon, vad säger ni om det?
– Men pappa då? frågade Ellen.
– Han ryms, han också, sa Annika och tog dem i hand och drog upp dem ur soffan. Kom igen!
De fick ligga på var sin sida i den stora dubbelsängen, hon satt med dem var och en i många minuter och läste bok och
småpratade och viskade och pussade.
Jag har barnen, tänkte hon. Han kan inte ta ifrån mig barnen. När de rullat ihop sig och hon dragit för sovrumsgardinerna gick
hon ut ur rummet, stängde dörren försiktigt och gick in i deras barnkammare.
Ellen var en kreativ slarvmaja, hon skapade och kreerade dagligen och stundligen och hela hennes omgivning bar spår av
hennes enorma drivkraft.
Kalle var ordentligare, sorterade gärna saker i bokstavsordning och ställde bilar i jämna rader.
Hon plockade undan i deras rum, kläder och papper och pennor, och medan hon böjde sig efter äppelskrutt och glasspinnar
kom förtvivlan krypande, smög sig på henne bakifrån utan att hon kunde hindra den.
Thomas, tänkte hon, åh Gud, jag älskar verkligen dig, förlåt mig, förlåt!
Telefonen ringde, hon släppte Ellens målarbok och rusade nedför trappan, nu ringer han, nu ringer han!
Så dumt vi burit oss åt! Så tanklöst och destruktivt! Det är klart vi kan reda ut det här, vi har ju så mycket att förlora.
Hon slet till sig luren och hörde jublet i sin egen röst.
– Hallå!
– Vad har du sagt? sa en kvinnoröst.
Vem …?
– Hallå …? sa hon igen.
– Benjamins mamma. Vad har du gjort? Har du dödshotat mitt barn?
Åh nej, här kom det. Hon blundade hårt och pressade handflatan mot pannan.
– Ja, viskade Annika, ja, det har jag gjort.
Kvinnan var i upplösningstillstånd.
– Är du inte riktigt klok? Går du omkring och dödshotar små barn?!
– Ja, sa Annika, och vet du varför?
– Du borde spärras in! Hur kan du få gå lös?
– Din son kastade ner min pojke från en två meter hög ställning. Han har sytt tio stygn i pannan och fått en hjärnskakning,
läkarna har gjort en datortomografi för att utesluta att han fått en hjärnblödning. Din son kunde ha dödat min son, och du och din
man sket i det.
– Det är inte det värsta, sa kvinnan. Det värsta är att du dödshotar små barn.
– Nej, viskade Annika och sjönk ner på en stol. Det är inte det värsta. Vet du vad det värsta är?
Det blev tyst i andra änden av ledningen.
– Vad? sa kvinnan.
– Det värsta, sa Annika, är att jag menar det. Och om min son någon gång skulle göra något liknande mot något annat barn så
hoppas jag att de föräldrarna skrämmer skiten ur Kalle också.
– Det kan du inte mena, sa kvinnan och nu lät hon mera förvånad än arg.
– Jo, sa Annika. Och jag hoppas att du har så pass bra kontakt med ditt barn så att du kan förklara för honom att han har
gjort fel. Det var fel av mig att hota honom, det fattar väl jag också, men jag menar allvar. Om han ger sig på Kalle igen svarar jag
inte för vad jag gör.
– Du är vuxen, du måste föregå med gott exempel, sa kvinnan, och nu var hon mycket spakare.
– Säg mig, sa Annika, vad hade du gjort om Kalle skadat ditt barn så svårt att han tvingats göra en hjärnröntgen?
Kvinnan var tyst en hel minut.
– Samma sak som du antagligen, sa hon.
– Bra, sa Annika. Tack.
 Hon lade på och kände att verkligheten höll på att kantra.
Katten satt fastspänd i det stereotaktiska instrumentet, spiken stack ut ur Lars-Henry Svenssons öga, har du dödshotat mitt
barn?
Thomas höjda hand, redo att slå, Kalles stora plåsterlapp i pannan, Bosses stumma vädjan bredvid henne i bilen, om du går
nu så får du aldrig komma tillbaka.
Hon reste sig upp på ostadiga ben, vinglade bort till gästtoaletten intill ytterdörren och kräktes.
Du bestämmer hur världen ska se ut, och alla som inte håller med är idioter.
Han har dödat barn, Annika.
Flämtande hängde hon över toalettstolen och kände pulsen bulta som huvudvärk i pannan.
Jag måste tala med någon, tänkte hon. Jag kan inte sitta här.
Långsamt tog hon sig upp till barnen, öppnade sovrumsdörren så tyst hon kunde. Hon gick in i rummet, lyssnade till deras lugna
andetag. De sov djupt bägge två.
Han kommer tillbaka, tänkte hon. Pappa kommer tillbaka.
Hon kikade ut genom sovrumsgardinerna, det lyste i Ebbas hus. Hon hade kommit hem från besöket hos kusinen i Dalarna.
Väggarna tryckte sig mot henne, tänk om han faktiskt inte kom?
Skulle hon bara sitta här och vänta?
Hon gick ut i hallen igen och stängde sovrumsdörren, gick in i Ellens rum och ut ur Ellens rum, in i Kalles rum och ut ur Kalles
rum.
Skulle de klara sig en stund om hon gick över till Ebba?
Men tänk om Thomas ringde?
Hon kunde inte gå ut om Thomas hörde av sig.
Fast hon kunde vidarekoppla telefonen, då skulle inte barnen vakna heller.
Hon gick ner till nedervåningen och tittade ut genom det stora fönstret intill ytterdörren.
Var det inte någon som rörde sig därute?
Kanske var det Thomas som kom hem?
Jag kan inte sitta här, tänkte hon.
Tryckte in kommandot för vidarebefordran av samtal och slog in hänvisningen till sitt mobilnummer. Kontrollerade att det fanns
batteri kvar, stoppade mobiltelefonen i fickan och gick mot ytterdörren.

Det var mörkt ute, trots försommarkvällen. Molnen låg som våt betong över hela himlen.
Förorten är verkligen tröstlös vid dåligt väder, tänkte hon. Alla färger försvinner och lämnar bara gråa revir. I stan finns inte
utrymme för ditt och mitt, gator och torg är offentliga rum där ingen blir kränkt över någon annans närvaro. Här är det mycket
trängre, trots att det finns mycket mer utrymme.
Varför tänker jag på det nu? for det genom hennes huvud. Hur kan jag bekymra mig om grannsämja, nu?
Som om han hört hennes tankar klev Wilhelm Hopkins ut på gatan framför henne. Han pekade på en röd sportbil som stod
parkerad utanför hennes hus.
– Jag har fått nog nu, sa han högt. Det var sista gången. Nu ringer jag polisen!
Annika tittade inte ens på honom.
Ebbas röda Volvo stod parkerad på grusplanen framför huset. Fontänen var avstängd och hundgården tom.
Annika gick uppför förstutrappan och ringde på Ebbas dörrklocka, hörde dingdongen eka därinne. Francesco var tyst, inga
steg hördes. Ekot dog ut, hon tog några steg ut på tomten igen och tittade sig omkring.
Det knäppte i bilens plåt, som om den nyss körts en lång sträcka och fortfarande höll på att kallna. Lampor lyste både i husets
bottenvåning och en trappa upp. Hon gick tillbaka till ytterdörren och ringde på en gång till.
Ingen reaktion.
Hon tittade ut på gatan.
Wilhelm Hopkins syntes inte till.
Tveksamt lutade hon sig mot ytterdörren och knackade lätt på dörrens blyinfattade glas.
– Ebba …? sa hon. Ebba, är du där?
Hon kanske ville vara i fred. Hon hade kanske kört långt och låg i badet på övervåningen och ville inte blöta ner hela huset för
att gå ner och öppna …
Ett ljud hördes inifrån huset, en stöt som om något tappades i golvet.
 Annika blev stående på trappan.
– Ebba! ropade hon och tryckte hårt på dingdongen. Ebba! Har det hänt något?
Dörren flög upp på vid gavel, Annika tog förvånat ett steg tillbaka.
– Oj, sa hon och tittade in i hallen.
Den var tom.
– Vad …? sa hon och tog ett steg in i huset. Ebba? Hallå …?
Hon tog några steg till och tittade uppåt trappan.
Dörren vräktes igen bakom henne med en smäll, hon hoppade till av förskräckelse och snurrade runt.
Bernhard Thorell stod tryckt mot hallväggen, höll en pistol med lång pipa i handen och log mot henne.
– Nej men doktoranden, sa han. Så trevligt. Stig på.
Annikas hjärta stannade upp en sekund. Hon stirrade på mannen utan att le tillbaka.
– Vad fan gör du här? sa hon.
– Ah, sa han och lade huvudet lite på sned. Nu minns jag. Du är reporter, så var det väl? En sådan som ställer frågor och
lägger näsan där den inte hör hemma.
Annika sneglade sig omkring.
– Det uttrycket finns inte på svenska, sa hon. Var är Ebba?
– Hon är däremot hemma, sa Bernhard Thorell. Stig på i salongen!
Han viftade med vapnet mot biblioteket och Annika tog några tveksamma steg mot dubbeldörrarna, ville inte vända ryggen mot
vapnet. Bernhard Thorell gav henne en hård knuff så att hon ramlade in i dörrposten och slog i huvudet.
Hon bet ihop om smärtan, ville inte ge honom tillfredsställelsen att säga aj. Mannen gick fram mot henne, nästa knuff tvingade
henne in i biblioteket. Hon snubblade in i rummet och ramlade över något, dråsade handlöst i golvet och landade framför öppna
spisen.
Hon reste sig upp på armbågen för att se vad hon ramlat över.
Det var Francesco, eller rättare sagt hans kvarlevor. Hunden var skjuten genom huvudet, troligtvis ganska nyligen. Blod och
hjärnsubstans rann fortfarande ut ur kroppen och sögs upp av den persiska mattan.
Annika sa ingenting utan reste sig upp.
Ebba satt hopkurad i soffan och var alldeles upplöst av gråt. Hon hade knäna uppdragna under hakan och armarna hårt
lindade kring smalbenen. Hon tittade inte på Annika utan hade blicken fastnaglad i hundkroppen på golvet.
Annika stod stilla, visste inte hur hon skulle bete sig.
Bernhard Thorell var fullblodssadist, han skulle njuta av varje antydan till sorg och smärta som visades upp. Förmodligen
älskade han varje sekund av Ebbas gråt.
Katten i instrumentet, spiken i ögat.
Hon började skaka i knäna, åh Gud, var detta vad som väntade dem? Skulle de mördas och lemlästas?
Ingen rädsla, tänkte hon. Ingen sorg och smärta.
Hon vände sig mot läkemedels-vd:n igen.
– Jag menar allvar med min fråga, sa hon. Vad fan har du här att göra?
Bernhard Thorell, som hade förflyttat sig genom rummet och stod vid bortre väggen, nickade uppskattande.
– Kan du gå och sätta dig bredvid lipsillen? Tack. Jo, jag är egentligen bara här för att hämta en sak, sa han och pekade med
vapnet på tavlan av Beatrice Cenci.
Annika rörde sig lugnt och försiktigt genom rummet, släppte inte mannen vid tavlan med blicken.
– Den här har jag varit ute efter länge, sa han. Jag missade den på auktionen i Sankt Petersburg för tre år sedan, och sedan
dess har jag försökt spåra vart den tog vägen. Du lyckades gömma den bra!
Han nickade mot Ebba och log.
Annika sjönk ner bredvid Ebba och strök över hennes händer, de var alldeles iskalla. Kvinnan reagerade inte, hon tittade
fortfarande inte på Annika utan fortsatte att stirra på hundliket.
– Varför bryr du dig om en gammal tavla? sa Annika.
– Det är inte duken eller ramen jag är ute efter, sa han, det är Beatrice.
– Hon var ju bara en mörderska, sa Annika. Varför är du så intresserad av henne?
Ett drag av missbelåtenhet svepte snabbt över hans vackra anletsdrag.
– Du vet ingenting om Beatrice, sa Bernhard Thorell och höjde vapnet mot dem. Du vet att hon dödade sin far, Francesco
Cenci, men vet du vad hon använde för mordvapen?
 Annika svarade inte.
Bernhard sänkte vapnet och lät lugnare.
– Två spikar, sa han. Den ena slog hon genom pappans öga och in i hjärnan, den andra genom struphuvudet och in i ryggraden.
Illamåendet steg upp i halsen.
– Jag trodde hon hällde smält bly i hans öra och slog ut hans tänder, sa Annika och pressade tillbaka kräkreflexen.
Nu skrattade Bernhard Thorell riktigt hjärtligt, de vackra ögonen blixtrade.
– Du har tittat för djupt i Nobels testamente, sa han. Nemesis är inte en faktisk beskrivning av händelseförloppet kring Beatrice
Cencis liv och död, teaterstycket är mycket större än så. Det är en moralisk betraktelse över människans vedergällning och skuld,
över kyrkans makt och fäders synder.
Annika stirrade på mannen, Nobels testamente, kyrkans makt och fäders synder.
Varför hade han börjat mörda på samma sätt som Beatrice Cenci?
Varför identifierade han sig så mycket med henne?
– Vet du hur de fick henne att erkänna? frågade Bernhard Thorell. Vet du vad Vatikanens torterare gjorde för att bryta ner
henne?
Annika vände blicken ner i mattan.
– De klippte av henne håret, sa han, klädde av henne naken och band ihop hennes händer bakom ryggen. Sedan hissade de
upp henne i luften, i händerna, som var bundna bakom ryggen. Kan du se det framför dig? Kan du se henne? Kan du se henne
hänga där, så naken, så liten, så små bröst? Högre och högre, två meter upp till sist, och när de släppte ner henne nästan hela
vägen till golvet igen så vreds bägge armarna ur led av stöten. Då svimmade hon.
Bernhard skrattade.
– Fast inte ens då erkände hon. Inte förrän hennes bröder kom in i tortyrkammaren och skvallrade, då gav hon upp. Det var
ingen idé att kämpa längre.
Annika blundade, en tanke cirkulerade i ytterkanten av hennes medvetande, något Bernhard Thorell hade sagt, eller var det
Berit?
Sol, värme, gräsplan.
Jag behöll släktgården i Roslagen efter att mina föräldrar förolyckats …
– Du kanske undrar hur jag vet allt det här, sa han. Du kanske bara tror att jag hittar på. Det gör jag inte.
Annika fortsatte att blunda.
Redaktionen, Berit med en kaffemugg och smulor i mungiporna.
Simon Thorell, faktiskt den första riktiga kapitalistiska storfräsaren. Körde ihjäl sig och frun under en resa i Alperna,
väldigt tragisk historia …
– Alexandre Dumas, sa Bernhard Thorell. Han gick igenom handlingar och protokoll från rättegången mot Beatrice. Allt var
noggrant beskrivet och finns att läsa i Celebrated Crimes, volume 1, part 2. Stycket heter The Cenci.
Kyrkans makt. Fäders synder. Alltsammans beskrivet i Nobels andliga testamente.
Annika öppnade ögonen och såg rakt upp på mannen.
– Du ser ett släktskap med Beatrice, sa hon. Din fascination över henne beror på att du gjorde som hon. Du dödade din far,
precis som hon dödade sin.
Bernhard Thorell höjde lite på ögonbrynen och log.
– Du gjorde något med deras bil så att de körde ihjäl sig, sa Annika. Hur bar du dig åt?
– Det var en sådan ledsam olycka, sa han.
– Hur visste du vad du skulle göra? frågade Annika. Du var ju bara barnet.
Bernhard Thorell reste sig upp och gick bort till tavlan, lyfte bort den skyddande glaskåpan och stirrade fascinerad på
barnkvinnans ansikte.
– Sexton, sa han och smekte målningen med blicken. Jag var sexton år, ungefär som Beatrice.
Gode Gud, tänkte Annika, han är ett monster.
– Vad gjorde du med bromsarna? sa hon och tvingade rösten att vara stadig.
Mannen vände sig mot henne och pekade med vapnet utåt gatan.
– Såg du Jaguaren här utanför? Röd? Sextiotrea, jag har renoverat varenda skruv. Fick den av min morbror när jag fyllde
fjorton. Att klippa av ena bromsledningen på pappas bil tog två sekunder.
Annika kände hjärtat bulta, hon borrade in naglarna i handflatorna för att tvinga sig att andas lugnt.
– Varför? sa Annika. Varför gjorde du det?
 Bernhard Thorell såg på henne och med ens så visste hon, naturligtvis, så enkelt.
– Du tror att Alfred Nobel skrivit om dig, inte sant? sa Annika. Du tycker att Nobels testamente egentligen berättar om ditt liv.
Han lade huvudet lite på sned och lyssnade mycket uppmärksamt.
– Du tror verkligen att du är Beatrice, sa Annika. Din pappa var rik och mäktig, precis som Francesco, och han gjorde saker
med dig, eller hur? Han våldförde sig på dig, precis som Beatrices far gjorde med henne.
Bernhard Thorell höjde vapnet mot henne, hon såg att det skakade.
– Men du har fel, sa Annika och såg stint på mannen. Du är inte alls Beatrice Cenci, och du har inga möjligheter att bli som
hon. Ingen skriver någonsin ett drama om dig, du kommer aldrig att bli den skändade oskuldens och den nedtrampade rättvisans
hämnare.
– Åh, sa han och sänkte vapnet igen, men där tar du miste.
– Nej, sa Annika. Det finns en rättvisa, både här och på andra sidan graven.
Han skrattade roat, men Annika tyckte sig höra en underton av osäkerhet.
– Du kommer aldrig att få något Nobelpris heller, sa hon. Det vet du, eller hur?
Leendet slocknade, han tog några steg fram mot henne.
– Caroline såg till att du missade det i fjol, sa Annika, och Ernst såg till att du kommer att missa det i år, och från och med nu
kommer ditt fängelsestraff att hindra dig från att få det i framtiden.
Han skrattade igen, hånfullt den här gången.
– Och vem skulle sätta fast mig? frågade han. Du?
I nästa sekund brakade dubbeldörrarna in, röster och slammer vällde in från köket. Bernhard Thorell släppte fokus från
Annika och Ebba i soffan och riktade vapnet omväxlande mot hallen och köksregionen. Poliser med hjälmar och kravallutrustning
blev synliga i bägge dörröppningarna, alla riktade automatvapen mot Bernhard Thorell.
– Släpp revolvern, skrek en av dem.
Ebba började gråta högre.
Bernhard Thorell tittade förskräckt på poliserna.
– Men, sa han, vad är det här?
– Släpp ditt vapen och ta två steg bakåt, sa polisen igen.
– Men jag har inte gjort något, sa han. Vad håller ni på med?
Poliserna rörde sig framåt, ett steg i taget, Bernhard höjde händerna.
– Okey, okey, sa han. Jag lägger den här på bordet, är det okey?
Han lade huvudet på sned igen och log mot poliserna.
Herregud, tänkte Annika, han tror han kan charma sig ur det här också.
– Det är ett missförstånd, sa Bernhard Thorell. Jag är bara här för att hämta en tavla.
De satte handfängsel på honom och förde ut honom ur rummet.
I dörröppningen stannade han till och tittade medlidsamt på Ebba.
– Du borde uppfostra din hund lite bättre, sa han. Jag tror bestämt att den har skitit på sig.

Annika satt kvar i soffan sedan poliserna fört ut Bernhard Thorell, oförmögen att resa sig. Ebba stapplade däremot upp och tog
sig bort till Francesco, sjönk ihop och lade armarna om det döda djuret.
Några civilpoliser kom in i rummet och gick ut igen. De talade med varandra i kommunikationsradioapparater som knastrade
och blipade men Annika uppfattade inte vad de sa. Hon hörde bara Ebbas tunga gråt men kunde inte trösta henne.
Kriminalkommissarie Q steg in i rummet, ställde sig i dörröppningen och granskade rummet.
– Är du okey, hårding? frågade han Annika.
Hon nickade stumt.
Polismannen gick bort mot öppna spisen och böjde sig över Ebba, sa något åt henne som Annika inte uppfattade. Sedan ledde
han Ebba tillbaka till soffan så att hon sjönk ner bredvid Annika igen.
– Hur gick det här till? frågade Annika och märkte att hennes röst var hes. Det smakade fortfarande surt bak i svalget efter
kräkningarna tidigare.
– Ambulans är på väg, sa Q och studerade Ebba. Är du fysiskt skadad?
Ebba skakade på huvudet.
– Du är chockad och får åka in en sväng till Danderyd så att de får titta på dig, sa han och höll hennes hand. Förstår du vad jag
säger?
 Ebba nickade.
– Hur kunde ni veta? frågade Annika, men Q gjorde tecken åt henne att vänta.
– Kan du berätta vad som hände? frågade han Ebba.
Kvinnan harklade sig och drog efter andan.
– Han … ringde på, sa hon darrigt och tittade hastigt från Annika till Q. Jag släppte in honom. Han sa att han skulle ha tavlan,
min Guido Reni som föreställer Beatrice Cenci.
Hon skakade på huvudet.
– Hur kunde han veta att jag hade den?
Annika såg ner på sina händer.
– Jag berättade det, sa hon. Förlåt.
Ebba såg på henne en stund.
– Jag sa nej förstås, jag tänkte inte ge honom tavlan, och då sköt han Francesco. Han sa att han skulle skjuta mig också om
jag inte gjorde som han sa. Sedan ringde det på dörren igen.
– Det var jag, sa Annika och stirrade på Q.
– Du heter Ebba? frågade Q och lade armen om kvinnan. Vet du, jag ska se till att du kommer iväg till sjukhuset, och så tar vi
hand om din hund åt dig så länge, och sedan vill jag prata mer med dig om det som hänt ikväll, ska vi säga så?
Han vände sig mot Annika.
– Hur är det med dig då, blev du skadad?
Hon skakade på huvudet.
– Mina barn ligger och sover, sa hon, jag måste gå tillbaka till dem.
– Vänta här, sa Q.
– En sak bara, sa Annika och vände sig mot Ebba. Körde du bil på Barnhusbron i måndags?
Ebba såg förvirrat på henne.
– Vad? frågade hon.
– Jag tyckte jag såg dig på Barnhusbron med bilen i måndags.
– I måndags? sa Ebba. Men då var jag hos Johan och Tina. Det sa jag ju, det vet du ju.
Annika skämdes.
– Jag trodde jag såg dig, sa hon, men det var fel.
Hur många röda Volvo fanns det i Stockholm?
Ebba såg på henne och försökte le.
– Du ska inte vara ledsen, sa hon. Det här var verkligen inte ditt fel. Jag är väldigt glad att du kom hit ikväll.
Hon tvekade.
– Och bry dig inte om de andra grannarna. De vänjer sig.
Q ledde ut kvinnan ur rummet och ut till en väntande ambulans.
Annika satt kvar i soffan medan två poliser kom in och hämtade Francesco. De behandlade den döda hunden med en självklar
värdighet, på något sätt gjorde det henne alldeles tårögd.
– Behöver du också åka till sjukhus? frågade Q när han kom in i rummet igen.
Annika skakade på huvudet och strök håret från pannan.
– Nu måste du berätta varför ni är här, sa hon och sneglade på honom.
– Din granne ringde, sa han.
Annika blinkade.
– Wilhelm Hopkins? sa hon förvånat. Hur visste han att Bernhard Thorell var här?
– Din granne ringde till ledningscentralen för att polisanmäla en illegal parkering, påstod han. Han hade bilnumret till hands och
rabblade upp det för vakthavande.
Annika lutade huvudet bakåt mot soffans ryggstöd och blundade.
– Hur kom ni in i huset?
– Dörren var olåst, sa Q. Jag fick ditt mejl, eller rättare sagt Carolines mejl. Vi visste att Bernhard Thorell varit i Djursholm vid
Ernsts död och på Fågelbrolandet vid mordet på Lars-Henry, så han fanns på vår lista redan innan vi fått Carolines redogörelse.
Det snurrade i Annikas huvud, det kändes som om hon skulle kräkas igen.
– Hur kan ni veta det? sa hon. Var Bernhard hade varit?
 Q svarade inte, hon tittade upp och såg att han studerade henne noggrant.
– Mobiltelefonen förstås, sa han. Brottslingar är ofta väldigt korkade. Han ringde från sitt eget nummer i samband med bägge
morden. På tal om korkade brottslingar, FBI fick tag i en förmedlare av våldsamma tjänster i San Diego i går kväll. Han hade
raderat sin hårddisk och trodde han var home free, men efter tre och en halv timme hade grabbarna återskapat den och där dök
också Bernhards namn upp. Han har använt läkemedelsbolagets pengar till hyra av Kattunge vid två olika tillfällen.
Hon blundade igen.
– Så du säger att ni letade efter Bernhard Thorell?
– Och hans bil, som vakthavande vid ledningscentralen precis fått in rikslarm på. Han trodde inte sina ögon när vår gamle vän
rättshaveristen från Vinterviksvägen ringde och rabblade upp det.
Hon skrattade till, alldeles glädjelöst.
Så Wilhelm Hopkins hade bidragit till hennes räddning, så dråpligt.
– Men hur visste ni att vi var här?
– Jag måste säga att ni håller koll på varandra här ute. Herr Hopkins visste exakt var du var. Men vad gjorde Bernhard Thorell
här?
– Han var verkligen ute efter den där tavlan, sa Annika. Han gjorde det för att han var som Beatrice Cenci, den skändade
oskuldens och den nedtrampade rättvisans hämnare.
Hon såg på Q och ville gråta, gråta.
– Han våldtogs av sin far, sa hon, och han dödade honom för det.
– Det visste jag faktiskt inte, sa Q.
Annika stirrade upp i taket.
– De andra morden handlade bara om pengar, sa hon. Ett Nobelpris i medicin skulle vara värt femtio miljarder dollar för Medi-
Tec. Det skulle bli ett av världens största läkemedelsbolag. Vet du, mina barn ligger och sover därinne.
Hon pekade mot huset.
– Kan vi ta förhöret i morgon?
Q såg på henne några sekunder och nickade sedan.
– Har du någon som ser efter dig? Kommer Thomas hem och tar hand om dig?
Hon log genom tårarna.
– Visst, sa hon. Thomas tar hand om mig. Jag skriver en grej till tidningen och mejlar dig samtidigt. Inget yppandeförbud?
– Jo, sa han, och det gör du väl hur du vill med antar jag.
Och hon gick ut ur huset och över gräsmattor och in i sitt eget hus och uppför trappan, såg barnen sova tryggt i dubbelsängen
och stängde dörren om dem och sjönk ihop på golvet i hallen.
 TORSDAG 3 JUNI

HON M ÅSTE HA SOM NAT till, för med ens var det natt och tyst omkring henne. Skuldmedvetet satte hon sig upp, vinglig och yr,
kom på benen och skyndade sig att titta till barnen.
Ellens tumme hade ramlat in i munnen, Annika gick fram och drog ut den. Smekte flickan över håret, hon rörde sig lite i
sömnen. Kalle sov hårt med öppen mun och lätta snarkningar.
Han kommer tillbaka, tänkte hon. Pappa kommer hem till oss igen.
Hon orkade inte tänka tanken att det skulle finnas något alternativ. Hon sköt undan smärtan på det enda sätt hon visste, genom
att gå in i arbetsrummet och slå igång datorn.
Och hon skrev, hon skrev alltsammans, om Carolines hot och hemlighet och tillkortakommande, om vad Bernhard sagt, Ebbas
reaktioner, sina egna slutsatser, polisens stormning.
Sedan mejlade hon texten till två adressater: Q och Jansson. I meddelanderaden skrev hon Obs! Yppandeförbud!
De fick göra vad de ville med den.
Hon stängde av datorn, satt kvar någon minut och stirrade ut genom fönstret. Sommarnatten var blå därute, susande ljummen.
Det lyste fortfarande hos gubben Hopkins, både i köket och i källaren. I Ebbas hus var det mörkt, hon hade väl inte kommit hem
från sjukhuset.
Jag kommer inte att kunna sova, tänkte hon med brännande ögon.
Hon gick mot badrummet, tvekade i dörren och tittade mot badkaret. Det var tomt och rent, hon hade putsat emaljen med
sämskskinn. Det skulle inte ligga några fler döda kvinnor där.
Hon drog efter andan, ett stötigt andetag som blev en lång suck och slutade i en snyftning.
Han kommer tillbaka, tänkte hon. Han måste komma hem till oss igen. Åh Gud, kära snälla, låt honom komma hem till mig
igen!
Hon sjönk ihop på toalettstolen och lutade huvudet mot handflatorna, kände sin egen tunga andning. Pulsen dunkade i hennes
öron, armarna skakade.
Jag behöver dig, tänkte hon.Jag älskar dig. Förlåt mig.
– Det var inte meningen, viskade hon.
Och hon grät med ansiktet gömt i händerna tills hon inte orkade mer och huset var alldeles tyst och hennes insida alldeles tom.
Satt sedan kvar någon minut för att slutligen resa sig upp, snurrig och matt.
Det ordnar sig, tänkte hon. På något sätt måste det ordna sig.
Hon sträckte sig efter tandborsten och upptäckte att tandkrämen var slut. Så hon borstade tänderna med bara vatten, gurglade
och spottade, tvättade ansiktet med sin dyra tvål och borstade håret. Mötte sedan sina egna ögon i spegeln, svullna och
frånvarande. Lutade sig framåt över tvättstället tills belysningen kom rakt ovanifrån och bildade svarta skuggor runt hennes
anletsdrag.
Vem är jag? for det genom henne. Vart är jag på väg? Håller jag på att köra mitt liv och min familj rakt ut över branten? Bär jag
på något destruktivt som jag inte kan hantera? Drar jag till mig död och elände?
Hon blundade, drog sig tillbaka från skuggorna och såg sig sedan omkring i badrummet.
Renskurat och blänkande, en antiseptisk doft av klorin.
Släckte lamporna och gick ut i hallen. Mörkret omslöt henne, hon andades ut och slappnade av.
Det är upp till mig, tänkte hon. Jag klarar det, om jag orkar.
Det är inte svårare än så.
Hon hade hunnit halvvägs till sovrummet när kraschen kom. Ljudet nådde henne som i en dröm, overkligt och långt bortifrån,
det skrämde henne inte utan gjorde henne bara förvånad, ett enormt brak följt av kristallregn av krossat glas.
Vad i hela …?
Hon gick bort till trappan och träffades av en vindpust, det stora fönstret intill entrédörren gapade sargat och huggtandat mot
natten därute. Hon tog några steg innan insikten och rädslan träffade henne, någon hade krossat hennes fönster mitt i natten,
någon hade gått fram till hennes hus och slagit sönder hennes stora perspektivfönster …
Hennes puls exploderade och hon började andas som efter en språngmarsch, tog trappstegen tre i taget och landade bland
glasbitarna samtidigt som nästa krasch skakade huset. Hon stannade till mitt i steget, ovanför henne den här gången.
Fönstret i Ellens rum.
Hon vände, rusade uppför trappan igen, slet upp dörren till flickans rum och i samma sekund singlade någonting genom den
trasiga fönsterrutan, något mörkt och tungt och rektangulärt med en liten bländande svans.
 Ögonblicket innan den slog i golvet insåg hon vad det var:
En stor glasflaska, fylld med vätska, försluten med en brinnande trasa, en molotovcocktail.
Hon vräkte igen dörren i samma ögonblick som flaskan krossades mot golvet och elden exploderade i rummet. Annika kände
hettan slå genom dörren, träffa henne som en tryckvåg. Hon stapplade bakåt, famlade med armarna i luften, hörde lågorna ryta på
andra sidan den tunna träskivan, åh Gud, det här händer inte. I nästa sekund krossades fönstret i Kalles rum med ett brak,
genom den halvöppna dörrensåg Annika en tegelsten landa i pojkens säng. Hon såg stenen ligga där och visste att hon borde ta
sig dit men kroppen lydde inte, den rörde sig inte, hon kände sitt förvridna ansikte stirra på den krossade rutan och såg samma
tunga flaska flyga genom rummet, samma rektangulära mörker med sin ljusa svans, eller var det en annan flaska, fanns det flera?
Eldkvasten i Kalles rum nådde taket i samma ögonblick som glasbehållaren krossades mot väggen ovanför pojkens säng.
Bensinen förflyktigades till ånga på ett ögonblick, elden red på dess rygg, kastade sig upp mot blå gardiner med bilar på och
böcker med Mulle Meck i bokhyllan Billy från Ikea.
Annika stirrade på lågorna utan att kunna röra sig, hon kände hettan träffa hår och hud och tumlade ofrivilligt bakåt, in i den
stängda sovrumsdörren.
Barnen. Åh Gud, barnen.
Hon fick upp dörren till sovrummet, snubblade in och stängde dörren efter sig, såg på de oskarpa konturerna under
påslakanen, ut, nu, genast!
Röken var farligast, det var röken som dödade, inte lågorna i första hand. Hon tittade mot den stängda dörren och såg att den
dödliga gasen redan rullade in underifrån, hon kastade sig fram emot sängen och slet av Ellen täcket.
– Barn!! vrålade hon och kastade täcket på golvet intill dörren, stampade ner det mot dörrspringan ut mot hallen, sprang sedan
fram till sängen igen.
– Ellen, skrek hon och slet upp barnet, Ellen, du måste ut härifrån.
Flickan blinkade förskräckt och sömndrucket, Annika lyfte upp henne och sprang bort mot fönstret, hennes kropp var lite
svettig och hal under pyjamasen.
– Ellen, viskade Annika och kunde knappt andas, det brinner, jag kommer att hjälpa dig ut, och när du kommer ner så springer
du bort till häcken och sätter dig där och väntar på mig och Kalle, hör du det?
Flickan började gråta, högt och ängsligt.
– Mamma, tjöt hon, mamma, nej mamma …
Annika bände loss flickans armar från sin hals och ställde ner henne på golvet intill fönstret. Hon sprang tillbaka till sängen och
slet av Kalle täcket.
– Kalle, ropade hon och skakade pojken samtidigt som hon slet bort underlakanet från Thomas sida av sängen. Kalle, gå och
ställ dig bredvid Ellen, det brinner!
Pojken satte sig upp och blinkade, håret stod på ända. Det vita plåstret i pannan lyste i mörkret. Annika hörde elden dåna på
andra sidan dörren.
– Kalle, här!
Hon rusade tillbaka till dottern, virade underlakanet till ett tjockt rep som hon lindade runt flickans mage men flickan galltjöt,
hon vägrade ha något lakan runt kroppen, hon skrek efter sin pappa och sprang bort mot dörren. Annika fångade henne och slet
upp henne i famnen.
– Ellen, vrålade hon, Ellen, hör på mig, Ellen, vi dör om du inte gör som jag säger!
Kalle började storgråta vid fönstret, hela hans lilla kropp började skaka, Annika såg i ögonvrån hur hans pyjamasbyxor
mörknade när han kissade på sig.
– Mamma! ropade han. Jag vill inte dö!
Jag klarar det inte, for det genom Annikas huvud, vi dör här, det går inte.
Och någonstans visste hon att det var fel tanke, det var bara upp till henne, det gällde bara att hon tog kontroll och fick med sig
barnen, så var det alltid.
Hon tog sig bort till fönstret och placerade flickan bredvid brodern och böjde sig ner intill dem och höll om dem bägge två.
– Nu gör vi så här, sa hon och gjorde rösten så lugn hon kunde. Vi börjar med dig Kalle, för du är ju stora gubben och klarar
det här, det är inget farligt. Jag kommer att knyta det här lakanet runt din mage, det blir som ett tjockt rep, och sedan ska jag
hissa ner dig på terrassen, och där får du stå och ta emot lillasyster när hon kommer, okey?
– Jag vill inte dö, grät pojken.
– Kalle, sa Annika, tog tag under hans haka och tittade honom i ögonen. Lyssna på mig, Kalle, du måste hjälpa mig nu. Du är
stora killen och måste hjälpa din lillasyster när jag hissar ner henne, hör du det? Hon är ju fortfarande så liten.
– Jag är inte liten, sa Ellen.
Annika strök flickan över kinden och försökte le.
 – Du är alldeles lagom stor, sa Annika. Kan inte du hjälpa mig att hissa ner Kalle, tror du?
Hon nickade ivrigt, tårarna glömda.
Pojken såg djupt skeptisk ut när Annika knöt det blå underlakanet under hans armhålor.
Orkar jag det här? tänkte Annika. Tänk om jag tappar honom?
Röken började välla in i rummet, det verkade som om själva täcket höll på att ta eld.
– Okey, sa Annika och öppnade fönstren. Är du beredd?
Hon tvingade sig att le mot pojken, hans underläpp började darra igen och han tog ett steg mot dörren. Annika lyfte raskt upp
honom på fönsterbrädan, vände honom med ansiktet ut mot trädgården och tvingade hans ben över kanten så att de dinglade
längs med fasaden. Sedan lindade hon lakanet ett varv runt fönsterstolpen i mitten och knuffade barnet över kanten. Rycket var
hårt, pojken tjöt av skräck och gled en halvmeter, sedan fick hon stopp på det.
Tänk om han glider ur öglan, tänkte hon och släppte efter lakanet en bit till, en bit till, ytterligare en bit till och sedan var lakanet
slut.
Hon kunde inte släppa taget och luta sig ut för att se hur långt han kommit.
– Är du nere, Kalle? ropade hon.
Pojken svarade inte.
– Är det långt kvar?
Inget svar.
Hon var tvungen att chansa.
Hon parerade så mycket hon kunde när hon släppte efter lakanet, och efter bara några decimeter dunsade det till på terrassen
nedanför. Hon släppte tyget och lutade sig ut.
– Kalle? Gick det bra?
Pojken satt ihopsjunken på terrassen och stirrade in i huset.
– Mamma, ropade han, det brinner i köket.
Röken var grå och tjock inne i rummet. Täcket intill dörren pyrde och brann.
– Kalle, sa Annika. Nu kommer jag att hissa ner Ellen, och du måste hjälpa till och ta emot henne, okey?
Utan att vänta på svar böjde hon sig ner mot flickan.
– Nu är det din tur, sa hon och försökte le. Kalle är där nere och tar emot dig, bra va?
Och flickan nickade bara och väntade stilla och tålmodigt medan Annika med darrande fingrar knöt det andra underlakanet
runt hennes bröstkorg. Sedan placerade hon flickan på samma sätt som pojken, sittande i fönstret med ryggen mot rummet, och
sedan knuffade hon ut henne.
Rycket var mindre nu, Ellen var mycket lättare än Kalle.
Dörren bakom Annika tog eld med en smäll.
Hon firade ner flickan den sista metern.
Hettan överföll henne bakifrån, fick alla tankar att upphöra. Utan att kunna styra sin vilja längre klev hon upp i fönstret och
vräkte sig ut. Hon ramlade genom luften, rakt ut och rakt ner, föll från andra våningen mot terrassen nedanför samtidigt som
rummet bakom henne exploderade i en eldstorm.
Hon landade på altanbordet.
Hon landade på fötterna mitt på utegruppens matbord som gungade till under hennes tyngd. Stöten skickade en signal av
smärta genom hela hennes system, från skelett och muskler till hud och nerver. Av farten fortsatte hon framåt och kastades på alla
fyra bort mot bordskanten. Höll på att tippa över framstupa men fick ner en hand på stolen nedanför.
Världen stannade. Hon blundade och andades.
Smärtan klingade av, snabbt. Hon satte sig upp, rätade på benen. Öm överallt, men inget brutet.
Barnen?
Hon klev ner från bordet och reste sig upp, försiktigt, det ömmade i höfterna.
Kalle och Ellen stod tryckta intill varandra strax nedanför terrassen, hon såg deras storögda ansikten sticka upp ovanför
kanten.
– Hur gick det? frågade hon och gick försiktigt fram till dem, fortfarande osäker på om benen verkligen hållit. Slog ni er när ni
landade?
Barnen skakade på huvudena, deras hår spretade i nattvinden.
Ett fönster bakom henne exploderade av hettan och sände virvlande glasskärvor genom luften, hon duckade automatiskt och
höll ut armarna för att skydda barnen.
 – Kom, sa hon och gick ned på gräset, vi går bort en bit.
Och barnen i sina pyjamaser följde henne över den daggvåta gräsmattan i riktning mot Ebbas hus. Långt borta hördes ljudet av
sirener, en kör av utryckningsfordon, och i husen runt omkring tändes lampor i sommarnatten.
Det var då hon såg honom.
Hela hennes kropp knöt sig och blev stenhård som en boll, adrenalinet slog i botten igen och hennes armar började skaka.
Han stod bakom sin häck och kikade in på hennes tomt. Han hade inte sett henne, för han spanade nyfiket med sträckt nacke
mot husets övervåning, trampade ivrigt och flyttade sig mellan grenverket för att få bättre utsikt.
– Titta, sa Kalle och pekade på Wilhelm Hopkins. Där är den dumma grannen.
Annika hyssjade åt honom och kröp ihop i mörkret.
Jag får inte låta honom veta att vi lever, tänkte hon. Han såg oss inte ta oss ut och nu tror han att han lyckades.
Ljudlöst, på bara fötter, smög Annika och barnen tvärs över gatan och in på Ebbas tomt.
– Varför brinner vårat hus, mamma? sa Ellen.
Annika försökte hitta sin röst, försökte fukta läpparna.
– Jag vet inte, älskling. Hus brinner ibland.
Flickans underläpp började darra.
– Men var är pappa?
– Pappa jobbar, sa Annika, pappa jobbar sent.
– Ni bråkade, sa Kalle.
– Men var är Poppy? sa Ellen. Mamma, Poppy, och Ludde? Mamma, har dom brunnit i elden?
Hon började gråta hejdlöst, ville springa tillbaka mot huset så att Annika fick fånga in henne igen.
Jag kan inte stå här, tänkte hon. Jag kan inte stå här med barnen och låta dem titta på medan deras hem brinner ner. Jag kan
inte låta dem bevittna hur grannarna eldar upp vårt hem och sedan står och trycker i buskarna för att kolla att vi brinner inne.
– Poppy, grät flickan, jag vill ha min Poppy …
I byxfickan hade Annika fortfarande sin mobiltelefon.
Hon drog upp den, kollade displayen. Ingen hade ringt. Thomas hade inte ringt. Ingen hade skickat något sms.
Hon ringde Thomas, telefonen var avstängd och svararen gick igång. Vad skulle hon säga? Var skulle hon börja?
Hon tryckte bort samtalet och ringde i stället efter en taxi.
Men hon hade ju inga pengar, och vart skulle hon åka?
Hon såg bort mot huset.
De sista fönsterrutorna sprack. Elden stod som kvastar ur alla rum. Sirenerna var närmare nu, men brandkåren skulle inget
kunna göra. Taket skulle snart rasa in.
Hon ville gråta, men hon var förlamad. Hon ville skrika, men hon var stum.
Barnen tryckte sig mot henne och hon visste att det inte var meningen att hon skulle stå där.
Det var barnen som var måltavlan. Det var deras rum som bombats. Tre cocktails måsta ha kastats: en nedanför trappan, en i
Ellens rum och en i Kalles.
Ingenting i deras sovrum.
De visste att jag skulle gå in till barnen, de visste att jag skulle försöka rädda dem. Vi skulle inte kunna ta oss ut. Det var
meningen att vi skulle dö.
Detta var personligt.
En hämnd, för att de bodde här.
Wilhelm Hopkins lämnade sin position bakom häcken och gick bort mot sin förstukvist. Där ställde han sig och torkade av sig
ordentligt om skorna innan han gick in i huset.
Du ska få betala, tänkte Annika. Även om det blir det sista jag gör så ska du få betala för det du har gjort.

Taxin fanns i området och svängde in på Ebbas tomt efter bara några minuter.
Annika sjönk ner i baksätet med barnen och gav chauffören Anne Snapphanes adress.
– Herregud, sa taxichauffören och stirrade storögt mot det brinnande huset på andra sidan gatan. Är det någon som ringt efter
brandkåren?
I samma ögonblick svängde den första stegbilen in på Vinterviksvägen och brakade in på Annikas uppfart.
– Jag måste gå upp i en lägenhet, sa Annika och hennes röst var alldeles hes. Jag har inga pengar. Kan du vänta medan jag går
upp och hämtar pengar, tror du?
 Taxichaffisen tittade på henne i backspegeln.
– Egentligen inte, sa han.
Hon blundade och lutade huvudet bakåt.
– Det är mitt hus som brinner, sa hon. Snälla.
Och han lade i växeln och körde långsamt förbi alla utryckningsfordon som var på väg mot branden på Vinterviksvägen. Förbi
släckbil, stegbil och räddningsbil, hela den blå natten skars i bitar av saftblandarna på taken.
Snart var natten förbi, märkte Annika.
Taxin rullade längs vattnet bort mot staden. I väster var himlen fortfarande mörk, men bakom henne lystes den upp av något
annat än branden. Solen var på väg över horisonten, eller skulle snart vara det.
– Hur kunde det börja brinna? frågade taxichauffören.
– Jag vill inte prata, sa Annika.
Hon satt med barnen intill sig, ett på varje sida, smekte dem över håret och pyjamaskragarna. Bilens krängningar vaggade dem
snart till sömns.
När hon var säker på att de sov tog hon upp telefonen.
Q svarade på sitt direktnummer efter första signalen.
– Jag trodde inte jag skulle få höra av dig förrän om ett par timmar, sa han.
– Mitt hus har brunnit ner, sa Annika lågt. Det var någon som tände på. Molotovcocktails i ungarnas rum.
Kommissarien tystnade i luren, Annika hörde honom prassla med papper.
– Är ni oskadda? frågade han till slut.
– Jag fick ut barnen via baksidan, firade ner dem i lakanen.
– Går huset att rädda?
– Inte en enda pinal, sa Annika. Inte en grej.
Han suckade.
– Du har då en förmåga, sa han.
– Jag vet vem som gjorde det, sa hon. Wilhelm Hopkins, gubben i huset bredvid, han som ringde om Bernhard Thorells bil.
Han stod i buskarna och gluttade när vi tagit oss ut. Det var han som tände på.
– Varför tror du det?
Annika strök bort håret från pannan, märkte att hon var alldeles sotig.
– Han har velat få bort oss sedan vi kom. Han använder min gräsmatta som uppfart och har kört gräsklipparen över mina
blomrabatter.
– Behöver väl inte betyda att han är beredd att mörda dig och familjen.
– Han har velat få bort oss sedan dag ett. Han har grävt upp …
Hon tystnade, orkade inte mer.
– Det var väldigt personligt, sa hon igen. Det här gjordes av någon som ville mig så illa som möjligt. Först krossade han fönstret
vid entrén och tände på trappan så att vi inte skulle kunna ta oss ner. Sedan kastade han sönder fönstren i barnens rum, i Kalles
hann jag se att han använde en tegelsten, och sedan slängde han in bensinbomber genom de trasiga fönstren. I barnens rum, i
barnens rum!
Hon började gråta tyst.
– Jag har fortfarande fullt upp med Bernhard, sa Q. Kom hit när du har sovit. Vi pratar mer då.
– Okey, sa Annika.
Hon provade att ringa Thomas igen.
Fortfarande bara mobilsvar.
Var god lämna ett meddelande efter signalen, piiip.
Hon andades ljudlöst in i svararens tystnad några sekunder, såg förortens nattljus svepa förbi utanför bilrutorna, harklade sig.
Hon måste låta honom få veta vad som hänt, måste berätta att hans barn var välbehållna.
För han hade inte varit där. Han hade inte varit där.
Hon hade fått klara sig själv. Han hade lämnat henne och hon hade varit tvungen att få ut sig själv och barnen på egen hand.
Taxin passerade Roslagstull och rullade in i Stockholms city.
Hon tryckte bort samtalet.

Kattungen närmade sig passkontrollen med hastig andhämtning och svettiga handflator. Hon hatade det här jävla landet. Till och
med flygplatsen hade hybris: folktom, sparsmakad och så där vänligt effektiv. Arlanda, vad var det för jävla namn på en
landningsbana, ett felstavat jävla Air Landing?
Hon hade försökt vara rationell. Insåg att det förmodligen inte var själva den geografiska ytan som var problemet. Naturligtvis
hade det att göra med henne själv, det har det ju alltid, hon hade slarvat med sina poster, inte mycket, bara så pass att det sprack.
Det var helt enkelt folkets fel.
Polisen i det här landet var inte normal. De satt på sina äckliga små rum och utförde sina äckliga små arbetsuppgifter som om
det var det enda som betydde något. De drog sig inte för att använda besvärliga metoder och kontroversiell teknik, så otroligt
jävla irriterande!
Och sedan hade man den satans laglydiga och uppmärksamma Medborgaren. Överallt fanns hon, överallt rapporterade hon,
samvetsgrant och uppmärksamt, ringde till farbror polisen så fort hon sett något misstänkt, vilka jävla losers. Mitt ute i jävla
ödemarken stod hon och rastade någon jävla pudel och ringde och rapporterade. Att de stod ut med sig själva!
Men värst av alla var den lilla hjältinnan, den märkvärdiga reportern. Så rekorderlig! Så duktig på detaljer! Så fantastiskt
noggrann och meddelsam!
Så de hade identifierat henne, fine. Många av hennes skyddsvallar var bortspolade, men inte alla. Skadorna var stora, men inte
irreparabla.
Passkön gungade framför henne, stötvis och långsam. Hon suckade, ställde ner kabinväskan bredvid sig och kontrollerade
asken i fickan (i kontakt med myndighetspersoner såg hon alltid till att ha asken nära till hands).
Den lilla reportern, nu skulle hon inte rapportera mer.
Kattungen försökte hitta lugnet och tillfredsställelsen efter ett jobb bra utfört, men den ville inte riktigt infinna sig.
Mordbrand var så jävla långt under hennes värdighet det gick att komma. Som verktyg var det egentligen alldeles för trubbigt
och chansartat.
Fast den här gången hade det lyckats, klockrena cocktails smack in i ungarnas sängar. Hon hade bevakat huset tills det var helt
övertänt och de käcka gossarna från brandförsvaret dykt upp. Ytterdörren hade aldrig öppnats, ingen hade hoppat ut ur de
övertända barnrummen på övervåningen. Inga ambulanser hade hämtat rökskadade ungar.
Det här lärde dig allt en läxa, bitch, tänkte hon.
Ändå kunde hon inte riktigt slappna av.
Egentligen fanns ingen anledning till oro. Hennes ryska resedokument var så äkta ett falskt pass kunde vara, dessutom bara
använt en gång tidigare. Det fanns ingen anledning att tro att de skulle sammankoppla hennes ryska identitet med hennes korrekta.
Inga hjärnspöken nu, tänkte hon.
Lägenheterna på Costa del Sol var konfiskerade, villan i Toscana likaså (det sistnämnda gjorde inget, hon stod inte ut där,
italienarna var nästan lika bajsnödiga som svenskarna). Att någonsin återvända hem till godset utanför Boston var inte att tänka
på. Men de schweiziska kontona var kvar, liksom rummet på pensionatet i Bekaadalen. Libanon var ett fantastiskt vackert land,
faktiskt så trivdes hon nästan bäst där, det var inte synd om henne, inte ett dugg.
Nu var det hennes tur. Hon petade till glasögonen på näsan och lade upp sitt pass i luckan in till glasburen, log och försökte se
uttråkad ut.
Sätt igång då, få det överstökat.
Poliskärringen bakom glaset granskade hennes pass, tittade närmare och kände på fotot, slog något på datorn och Kattungen
kände pulsen öka öka, slickade sig om läpparna och svalde.
Kom igen då, för helvete!
Tanten såg upp på henne, grundligt, granskande, bände upp passet hårdare så att ryggen böjdes. Akta! ville hon ropa. Det är
alldeles nytt!
– Problem? sa Kattungen på bruten engelska.
Poliskärringen ignorerade henne, arroganta häxa. I stället lyfte hon en telefonlur, slog ett kortnummer och väntade. Nu tittade
hon upp, Kattungen kände blicken gå rakt igenom kroppen som röntgenstrålar, rakt ner i den bottenlösa brunn som innehöll
hennes själ. Kärringen sa något i luren på vikingarnas obegripliga rotvälska, väntade några ögonblick till och lade på. Sedan reste
hon sig, sköt in sin stol under skrivbordet, klev ut ur passburen genom en dörr på sidan. Kattungen följde kvinnan med blicken,
hon var på väg rakt mot henne, och hon kunde inte röra sig, hade inte en enda reflex att fly.
– Miss Houseman? sa polistanten, stannade framför henne och tog tag i hennes armbåge. Miss Frances Houseman, kan ni vara
så vänlig att följa med här?
De kände till hennes ursprungliga identitet, de hade hittat hennes kärna – Frances, efter den första kvinnan i kabinettet.
Kattungen stoppade handen i fickan, petade upp asken.
– Jag skulle ha lyssnat på pappa, sa hon.
Hittade tabletten och stoppade den i munnen.
Jag borde ha gift mig med Grant, tänkte hon och bet sönder cyanidkapseln.
 Författarens tack

DET HÄR ÄR EN ROM AN , total och uppdiktad fiktion.

Däremot använder jag mig av stora delar fakta när jag underbygger mina påhitt.
Karolinska Institutet existerar, exempelvis, i högönsklig välmåga. Hösten 2005 rankades det av The Times Higher Education
Supplement (THES) som det fjärde bästa biomedicinska universitetet i världen, efter Harvard, Cambridge och Oxford.
Däremot finns varken något MEM, institutionen för medicinsk epidemiologi och molekylärbiologi, eller FBF, institutionen för
fysiologi och biofysik, vid Karolinska Institutet. Dessa institutioner är fritt sprungna ur författarens fantasi, men fungerar ungefär
som liknande arbetsplatser gör i verkligheten runt om i världen.
Även om Karolinska Institutets Nobelförsamling och Nobelkommitté är uppbyggda och rent tekniskt fungerar såsom jag
beskrivit dem i romanen så vill jag påpeka att jag inte följt deras arbete, och inte gör några anspråk på att skildra deras inre
arbete på något faktamässigt korrekt sätt.
Något modernt, vitt hus i slutet av Berzelius väg i Solna finns inte heller. Jag har helt enkelt flyttat en byggnad från Karolinska
Institutet i Huddinge till campus i Solna, simsalabim!
Inte heller Kvällspressens redaktion existerar, utan bär drag av många medieföretag där jag arbetat under åren.
Däremot har Alfred Nobel förstås funnits, i allra högsta grad, liksom hans bror Emil, Beatrice Cenci, Bertha von Suttner och
Sofie Hess. Allt som jag beskrivit i romanen om dessa personer, deras liv och död, bygger i sin helhet på historiskt faktamaterial.
Tavlan av Beatrice Cenci, målad av Guido Reni eller möjligen hans dotter Elisabetta Sirani, existerar också, men den hänger
inte hos någon privatperson i Djursholm utan på Galleria Nazionale d’Arte Antica i Rom.
Hela den sorgliga historien om teaterstycket Nemesis, en tragedi i fyra akter av Alfred Nobel, är historiskt korrekt beskriven.
Idag finns boken endast kvar i ett enda exemplar i original på Riksarkivet i Stockholm. De bägge andra böcker som Nathan
Söderblom skonade undan lågorna är och förblir försvunna.
Idag kan Nobels andliga testamente dock köpas och läsas av alla.
År 2003 trycktes stycket för första gången i en allmän utgåva på Esperantoförlaget i Stockholm.
År 2005, på Nobels dödsdag den 10 december, hade pjäsen världspremiär. Den uruppfördes på Strindbergs Intima teater i
Stockholm.
Både pjäsen och skådespelarna fick strålande recensioner.
Poeten Alfred Nobel fick således upprättelse till slut, om än 109 år för sent.

Jag hade inte kunnat skriva den här romanen utan hjälp av en rad tålmodiga människor. Stort tack till er alla!

Cecilia Björkdahl, doktorand vid Karolinska Institutet, för studiebesök, faktagranskning och vägledning på labb (och för att Ebba
Romanova fått låna din forskning!). Jag hade inte klarat detta utan dig, Cilla!
Åsa Nilsonne, universitetslektor i medicinsk psykologi och författare, för hjälp med kontakter och diskussioner om mordmotiv
och forskningens villkor.
Thomas Bodström, justitieminister, för möjligheten att följa departementets inre arbete, samt för faktakoll, upplysningar och
diskussioner kring lagtexters tillblivelse och tillämpning.
Brun Ulfhake, professor i anatomi vid Karolinska Institutet, som förevisat KI:s försöksdjur, dess laboratorier och stallar.
Alexandra Carlberg, guide i Stockholms Stadshus, som visat mig stora delar av byggnaden, inklusive hissar och varuintag.
Personalen på tidningen Expressens centralredaktion i Stockholm som låtit mig vara i vägen, bland andra Kerstin Thornström,
biträdande redaktionschef, och Anders Fallenius, kriminalreporter.
Carolina Ekeus, pressekreterare på Rikspolisstyrelsen, för hjälp och utredande kring yppandeförbud kontra
yttrandefrihetslagstiftning enligt rättegångsbalkens tjugotredje kapitlet tionde paragrafen.
Jan Guillou, författare, för hjälp med olika vapentyper och deras användningsområden.
Jonas Gummesson, författare och samhällsreporter på TV4, för information kring politiska beslutsgångar.
Dan Boija, kriminalinspektör vid länskriminalens våldssektion i Stockholm, för beskrivning av arbetet kring framtagande av
fantombilder.
Anders Sigurdson, poliskommissarie vid polismyndigheten i Stockholm samt insatsansvarig för Nobelfesten 2005, för
beskrivning av normalt och återkommande säkerhetsarbete och ansvarsfördelning vid Nobelfestligheterna i Stockholm den 10
december varje år.
Margareta Östman, kemist vid kemikalieinspektionen, för förklaringar av egenskaper hos olika brandfarliga vätskor samt
diskussioner kring hur man snabbast eldar upp ett hus.
Erik Marklund, motorexpert och min bror, för information om sabotage av personbilsbromsar.
Personalen på Piratförlaget, mina medarbetare: Mattias Boström, Sofia Brattselius Thunfors, Cherie Fusser, Lasse Jexell,
Madeleine Lawass, Anna Carin Sigling, Lotta Byqvist Lennartson, Lottis Wahlöö, Karin Wahlén och naturligtvis min förläggare
Ann-Marie Skarp.
Bengt Nordin och Maria Enberg, mina agenter.
Eric Thunfors, Arne Öström, Astrid Sivander, Katarina Norling, Fredrik Hjerling, Karolina Olsson och Joachim Lundgren för
foto, brytning, korrektur och omslag.
Samt, till sist: Tove Alsterdal, dramatiker och redaktör, som alltid läst allt jag gjort allra först. Om du inte öppnat
kabaréverksamhet i Nobels gamla laboratorium i Vinterviken hade den här romanen aldrig skrivits.

Dessutom har jag haft stor hjälp av böckerna ”Alfred Bernhard Nobel” av Kenne Fant (Norstedts), ”Vem älskar Alfred Nobel?”
av Vilgot Sjöman (Natur och Kultur), samt av hundratals sajter på internet. De viktigaste: www.nobelprize.org,
www.wikipedia.org, www.mediearkivet.se, www.ki.se, och www.tv4.se.
Och, givetvis ”Nemesis” av Alfred Nobel (Esperantoförlaget).

Alla eventuella felaktigheter eller missuppfattningar är enbart mina egna.