Sommaren på Österlen

Mikael Bergstrand
LL-FÖRLAGET
Ut på landet
Det var pappas första semesterdag
och vi satt i vår vita Volvo Amazon.
Vi skulle köra till en gård på Österlen
som vi hyrt över sommaren.
Mamma, pappa och jag.

Jag fick sitta i baksätet med all packning.

Bredvid mig stod mammas väska.
Den var full med böcker.
Ett fiskespö stack fram intill mitt huvud.
Pappa hade sagt att vi två
skulle fiska i en sjö nära gården.

– Jag ska lära dig allt om fiske.

Det blir kul, Jan, hade han sagt.

Kanske skulle det bli det.

Jag hade knappt varit utanför Malmö förut.
Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig
av livet på landet.

Själv hade jag packat serietidningar

och ett litet schackspel i min ryggsäck.
Jag gillade att spela med mig själv.
Och jag var inställd på att leka
mycket själv den här sommaren.

Pappa tände sin pipa.

Det var varmt i bilen
och jag mådde illa av röken.
– Lite rök har ingen dött av, sa mamma.
Veva ner fönstret bara.

Jag gjorde som hon sa

och det var skönt med frisk luft.
Jag såg åkrar och ängar
glida förbi det öppna fönstret.

Till slut kom vi fram till Ludaröd.

Så hette byn vi skulle bo i.
Pappa saktade in nära en gubbe
som gick längs vägen.

– Vet du var Lönngården ligger?

frågade pappa genom fönstret.

Gubben tittade på pappa och hånlog.

– Är det ni som har hyrt det gamla rucklet?
Hoppas det blir en torr sommar
för taket läcker, sa han.

Sedan pekade han ut hur vi skulle köra

och lade in en snus under läppen.
Mamma tittade oroligt på pappa
när vi började köra igen.

– Vad sa han om ruckel? frågade hon.

– Nej, du hörde fel, sa pappa.

Han sa att huset var rustikt.
Lantligt och fint!

Jag visste att pappa ljög men sa inget.

Kanske hade gubben överdrivit.
Ingen skulle väl hyra ut
ett hus med läckande tak?
Jag tyckte lite synd om pappa
som pratat så glatt om gården.
Han drömde om att få en fin sommar.
Lika fin som de han haft på landet som barn.
Han sa alltid att det var hans bästa somrar.

Vi körde in på en grusväg.
Där stod en pojke lutad mot ett staket.
I handen hade han en röd och vit polkastång.
Han sög på den och tittade misstänksamt
på vår vita Volvo Amazon.

Pojken såg så annorlunda ut.

Inte alls som mina vänner i stan.
Han var kort till växten och väldigt smal.
Hade grå avklippta byxor och en t-shirt
med en tiger. Esso stod det på den.

En blond lock hängde ner

under skärmen på hans keps.
Hans ansikte var smutsigt.
På fötterna bar han träskor.

Jag följde honom med blicken

genom det öppna fönstret.
Plötsligt sträckte pojken upp
sin polkastång i luften.
Det såg ut som en hälsning.
Eller kanske ett hot.

Sedan sprang han därifrån.

Hans träskor klapprade mot marken.
Det lät som en häst i galopp.
Jag såg efter honom genom bakrutan,
nyfiken men samtidigt lite rädd.
Jag hann inte fundera mer på honom
förrän vi var framme vid gården.
Mamma rynkade näsan när vi klev ur.
– Det här var inte som jag tänkte mig, sa hon.

Gården framför oss var i dåligt skick.

Inte en fin skånsk korsvirkesgård
som det stått i annonsen.
Färgen flagnade runt fönstren.

Gården låg mörk under en stor lönn.

Solen nådde inte igenom
alla blad och grenar.

Inne i huset fick mamma en ny chock.

Därinne saknades nämligen
både rinnande vatten och toalett.

– Visste du det? frågade hon pappa irriterat.

– Det är väl bara lite härligt? sa pappa.

Det finns en brunn med friskt vatten.
Och så utedass och dusch
med varmvatten i uthuset.

Mamma suckade bara djupt till svar.

Jag såg mig om där vi stod i köket.
Huset var verkligen gammalt och slitet.
Så annorlunda mot vår lägenhet i Malmö.
På köksbordet låg det en rutig vaxduk.
Det gamla kylskåpet brummade högt
när vi satte igång det.

Vi gick vidare in i vardagsrummet

som pappa kallade för storstugan.
Där hade tapeterna lossnat från väggarna.
En stor klocka tickade högt
och det luktade koskit
trots att vi var inomhus.

– Där kan du ha ditt schack, Jan, sa pappa

och pekade på ett bord vid fönstret.

Sedan tittade jag och pappa

på rummet jag skulle sova i.
Där stod en smal soffa i trä.
Den såg hård och obekväm ut.

– Här sov drängen på gården förr, sa pappa.

Jag ställde ner min väska

och satte mig på den smala bädden.
Jag sparkade av mig tofflorna.
Den hårda madrassen knarrade
och kliade när jag lade mig ner.
Det stack upp små halmstrån ur den.

Pappa gick ut för att leta upp mamma.

Jag låg kvar och stirrade i taket.
Det skulle bli en sommar utan lyx,
så mycket förstod jag.

Tack för att du köpt den här boken! Order: 51135691 - 2024-02-10 Butik:
836. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig
vidarespridning är förbjuden.
Äventyr i hagen
Den andra dagen slog regnet hårt
mot rutorna när vi vaknade.
I köket möttes vi av vatten på golvet.
Gubben i kepsen hade haft rätt.
Taket läckte.

Mamma ställde en hink under hålet.

– Jag ska försöka laga det, sa pappa.

– Vi kan väl äta frukost först, sa mamma.

Men pappa kunde inte vänta.

Genom fönstret såg vi hur han
hämtade en rostig stege.
Sedan klättrade han upp på taket.
Med sig hade han en liten planka,
hammare och spik.

– En bra karl reder sig själv, sa han

när han kom in i köket efteråt.

Han var alldeles genomblöt.

Mamma skakade på huvudet
och lät hinken stå kvar på golvet.
Det droppade fortfarande litegrann.
Vi åt frukost vid den rutiga vaxduken
till ljudet av regn och dropp.

På eftermiddagen satt mamma och pappa

i storstugan och löste korsord.
Jag låg i mitt rum och läste serier
och hade det rätt tråkigt.

Jag strosade runt i huset.

Till sist satte jag mig på en stol i köket.
Från taket hängde flugfångare.
Klibbiga remsor som lockade till sig flugor
med sin söta lukt.

Några flugor hade redan fastnat.

De sprattlade och försökte komma loss.
Det var otäckt att se, ändå hade jag svårt
att slita blicken från deras kamp.

Skulle jag gå ut? Det hade slutat regna.

Jag kunde kanske gå och undersöka ladan.
Pappa hade sagt att den var full av hö.
Det skulle kanske vara roligt att hoppa i det.

Det hade varit roligare

om jag hade någon att leka med.
Kanske kunde jag hitta pojken
som jag sett dagen före?
Han med polkastången
och de avklippta byxorna.

En svart katt gick sakta förbi utanför.

Den hade en stor mage
som nästan släpade i marken.
Jag hade alltid önskat mig en katt.
Kanske kunde den bli min vän i sommar?
Jag sprang ut för att följa efter katten.

Jag såg den springa över landsvägen.

Mina föräldrar hade fått mig att lova
att stanna på vår sida av vägen.
De ville inte att jag skulle bli påkörd.
Ändå sprang jag över vägen.
Det var ingen trafik och jag var
för nyfiken för att stanna.

Katten krökte ryggen när den såg mig.

Katter kunde göra så om de blev rädda
eller arga. Det visste jag.
Ändå närmade jag mig den.

Jag satte mig försiktigt på huk.

– Såja kissen, jag är inte farlig.
Jag vill bara klappa dig lite, sa jag.

Men katten bara sprang vidare över ängen.

Jag följde den uppför en kulle på andra sidan.
Därifrån syntes ängar, fält och skog.
Katten kunde jag inte se längre.
Den gömde sig väl i det höga gräset.

Jag fortsatte ner på andra sidan.

När jag kom ner andades jag ut.
Men så vred jag på huvudet
och blev livrädd.

Bredvid mig stod en tjur med stora horn.

Den stirrade på mig och strax
fick den sällskap av två tjurar till.

– Hjälp! ropade jag skräckslaget.

Det skulle jag inte ha gjort

för skriket verkade göra tjurarna arga.
En av dem tog ett skutt i min riktning.
Den råmade hotfullt och skrapade
med klöven mot marken.
Jag blev så rädd att jag kissade på mig.
En obehaglig värme spred sig i byxorna.
De tre tjurarna stod nu alldeles intill mig.
De andades tungt genom sina stora näsborrar.
Hornen pekade mot mig.

Jag började gråta.

Jag såg mig om efter en flyktväg
men upptäckte då fler tjurar en bit bort.
Jag var fast, fångad mellan tjurarna.
Dömd till döden, kändes det som.

Plötsligt hördes ett högt skrik.

– I väg, sjas! ropade en röst.

Det var pojken!

Pojken med polkastången
och de avklippta byxorna.
Han sprang mot oss och svingade
en lång stav mot tjurarna.
– I väg med er! skrek han.

Förvånat såg jag hur tjurarna

lydigt sprang sin väg.
De samlades i en flock en bit bort.

Pojken såg retsamt på mina byxor

som var våta av kiss.

Sedan sprang han vidare mot tjurarna.

Han buffade på dem med staven och ropade.
I en lydig rad gick de över ängen.
Sedan försvann tjurarna och pojken
bakom en kulle.

Mitt hjärta bankade ännu hårt.

Jag hann inte ens tacka honom!
Men jag var räddad.

På skakiga ben sprang jag

tillbaka mot Lönngården.
Jag smög försiktigt in i mitt rum
och bytte om till torra byxor.
Efter ett tag kom mamma.

– Har du haft det tråkigt

när vi löste korsord? frågade hon.

– Lite, sa jag.

– Vad har du hittat på då?

– Inget särskilt, ljög jag.

Jag ljög för att inte skrämma mamma.

Hon skulle bli rädd om hon hörde om tjurarna.
Kanske skulle hon också bli besviken på mig
för att jag gått över vägen.

Visst hade tjurarna skrämt mig.

Men det hade också varit ett äventyr.
Och spänning och äventyr var verkligen
något jag ville ha mer av.
Vän med Ivar
Dagen efter var det fint väder.
Mamma, pappa och jag åkte till stranden.
Vi badade och hade det skönt.
Men i hemlighet tänkte jag mest
på gårdagen. På tjurarna och pojken.

Samma kväll såg jag honom igen.

Han stod lutad med armarna i kors
mot porten till Lönngårdens innergård.
Han hade fortfarande samma kläder
och samma retfulla min.
Jag stannade några meter ifrån pojken.
Han hånlog mot mig.

– Du är en riktig fegis,
sa han på grov skånska.

Trots att vi båda kom från Skåne

hade jag lite svårt att förstå hans dialekt.

– Jag är ovan vid tjurar, sa jag tyst.

Pojken skrattade högt och sa:

– Det var ju inga tjurar.
Det var kvigor!

– Vad är kvigor? frågade jag.

– Unga kossor som gillar att leka.

De är inte farliga, bara nyfikna.
Men sånt vet väl inte en stabo som du.
– Hur vet du att jag är från stan? frågade jag.

– Sånt märks, sa han. Vad heter du?

– Jan. Och du då?

– Ivar Jönsson, precis som min far.

Därför kallas jag ofta för Lill-Ivar.
Men du kan säga bara Ivar.

Det kändes vänligt

att han presenterade sig så.
Med efternamn och allt.
En del av min rädsla
för honom försvann.

Ivar stack ner handen i byxfickan.

Han drog upp en luddig polkastång.
Det måste vara samma som han slickat på
första gången jag såg honom.

Han räckte fram den mot mig.

– Ska du smaka? frågade han.

Jag svalde nervöst. Nu var det allvar.

Vad skulle hända om jag sa nej?
Skulle Ivar inte bli min vän då?
Jag tog emot polkastången med darrande hand
och stoppade den i munnen.

Det tog en stund att komma igenom luddet.

Sedan kände jag den söta smaken
av polkagris.

Ivar log när jag gav tillbaka stången.

Jag hade klarat provet.
Vi var vänner.
– Kom med! sa han
och jag följde efter.

Under de kommande dagarna

umgicks jag mycket med Ivar.
Han visade mig kullarna och ängarna.
Ivar hittade ofta på små lögner och bus.
Det var spännande att leka med honom.

En dag gick vi förbi

en kohage med elstängsel.

– Det ska vi kissa på, sa han.

Då ser det ut som tomtebloss.
Det är jättekul!

Han drog ner sin gylf

och gjorde sig beredd.

– Vi gör det på samma gång.

Då blir det mycket gnistor, sa Ivar.

Jag tvekade.
Sedan drog jag fram snoppen
och siktade på elstängslet.

– Ett, två, tre! sa Ivar.

Jag sköt i väg en stråle kiss.

En sekund senare skrek jag till
och vek mig dubbel av smärta.
Jag hade fått en elstöt.

Ivar vred sig av skratt.

Han hade inte kissat på stängslet.
Han hade lurat mig.
Jag fick tårar i ögonen.
Ivar gav mig en klapp på axeln.

– Jag skojade bara, Jan.

Det är inget farligt.
Det var inte en så stark stöt.

Efter ett tag fick jag

tillbaka känseln i snoppen.
Men efter den händelsen
var jag mer på min vakt.
Mer beredd på Ivars hyss.
Hökaren i affären
Sommaren var mycket varm.
Mamma och pappa körde ofta
till havet för att bada.
Men jag följde sällan med.

Jag ville vara tillsammans

med Ivar så mycket som möjligt.
Jag hjälpte honom med hans dagliga sysslor
på den stora gården intill Lönngården.

Vi körde koskit i skottkärror

till den stinkande gödselhögen.
Staplade ved i ett uthus.
Men när Ivar skulle valla korna
gick jag hem.

Ivar behövde bara arbeta

ett par timmar om dagen.
Därför hade vi mycket tid
till lek och stoj också.

Vi hoppade i höet från höloftet

så att det kittlade av spänning i magen.
Och lekte med barkbåtar i den lilla bäcken
bakom stallbyggnaderna.

Ivars mamma var en stor

och varmhjärtad kvinna.
Alla Ivars syskon hade flyttat hemifrån.
Som sista barnet hemma
blev han ganska bortskämd.
Varje dag bjöd hans mamma oss
på nybakade bullar till mellanmål.
Till bullarna fick vi stark hallonsaft.
Hon berättade ofta spännande
historier för oss.

– Du får så mycket gott, sa jag till Ivar.

Bullar och godis varje dag. Det är orättvist.
Jag får bara äta godis på lördagar
för mina föräldrar.

– Du kan få av mig, sa han.

Han drog fram sin polkagris ur fickan.

Det var bara lite kvar av den.

– Tack, kanske senare, sa jag.

Dagen därpå följde jag med Ivar

till affären i grannbyn. En lanthandel,
så annorlunda från snabbköpen i stan.
Maten och alla andra varor
stod på hyllor bakom kassan.

Bakom kassan stod även

en stor tjock farbror.
Han kallades för Hökaren.
Det hade Ivar berättat.

Hökaren hade en stor röd näsa.

Den såg ut så för att han drack
så mycket brännvin.
Det hade Ivar också berättat.

Hökaren tog emot listan

som Ivars mamma skrivit.
Han läste den och muttrade.
Drog i sina buskiga ögonbryn.

– Socker och svagdricka har jag.

Men kanelen är slut, sa han.
Vad gör din mor med all kanel egentligen?
Hon köpte ju en burk förra veckan.

– Hon gör kanelbullar, svarade Ivar.

Vi äter massor av kanelbullar hemma.

Hökaren blängde surt på Ivar.

Han böjde sig fram över disken.
Ur hans mun kom en lukt av sprit.
Hans kropp luktade intorkad svett.

– Vem är det du har lurat hit idag då?

frågade han vresigt och pekade på mig.

– Jag heter Jan, sa jag.

– Jaha, du tillhör väl familjen från Malmö

som hyr gamla Lönngården?

– Ja, sa jag.

– Akta dig för Ivar, sa Hökaren.

Han är dåligt sällskap för en ordentlig påg.
Hittar mest på en massa sattyg.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

Men det visste Ivar.

– Men jag dricker i alla fall inte sprit!

utbrast han och flinade retsamt.
Hökaren slog näven hårt i bänken.
– Inte ett ord till från dig din olycka!
skrek Hökaren till Ivar.

Han var alldeles röd i ansiktet av ilska

när han slängde ett paket socker på bänken.

– Ja, och var är pengarna? sa Hökaren.

– Mor sa att vi kunde skriva upp det

i kassaboken, sa Ivar.

– Ja, för ger hon dig pengar

försvinner de väl ner i din egen ficka
kan jag tro, sa Hökaren.

Ivar skakade på huvudet.

– Nej, jag har bara plats

för godis i mina fickor! sa Ivar
och tog upp den sista biten av sin polkagris.

Hökaren skrattade ett otäckt skratt.

– Den har du väl snott här hos mig.
Vad ska det bli av dig, din snorunge?

Så vände han sig mot mig

och började prata med mjukare röst.

– Du verkar ju vara en normal pojke.

Du äter väl inte Ivars äckliga snask?

Jag vågade varken titta på Ivar eller Hökaren.

Hökaren pekade på en glasburk bredvid kassan.
Den var full med svarta lakritsremmar.

– Vill du ha en sån här? frågade han.

De såg väldigt goda ut.
Han tog upp en och höll den framför mig.
Det vattnades i munnen.

– Du vill väldigt gärna ha den, eller hur?

sa han och sträckte den mot mig.

Jag sträckte fram handen

för att ta lakritsremmen.
Då drog han undan den!

– Vet du inte att inget är gratis här i världen?

Vill du ha något får du betala för det.
Betala och förtjäna det.

Han log ett elakt leende.

Än en gång visste jag inte vad jag skulle säga.
Jag hade inte varit med om
att en vuxen betedde sig så här förr.

– Okej, Jan. Lägg handen här på bänken

så ska du få godiset, sa Hökaren.

Jag tittade undrande på honom.

Han log och nickade.
Skulle jag göra det?
Lakritsremmen lockade verkligen.

– Gör det inte! ropade Ivar.

Han är galen! En galning som slår barn!

Ivar drog med mig mot dörren.

– Kallar du mig galen? skrek Hökaren.

Din odåga. Akta dig så att inte
Kattgumman kommer och tar dig.
Ivars självsäkra min försvann.
Han såg plötsligt lite rädd ut.
Vi steg ut och stängde dörren bakom oss.
Sedan började vi gå hemåt.

– Hökaren är ju inte klok, sa jag.

Konstigt att folk vill handla hos honom.

– Vi måste handla hos Hökaren, sa Ivar.

Det finns inga andra affärer i närheten.

– Vad är det för fel på honom? frågade jag.

– En del säger att han är dåligt vaggad.

Jag tror att det betyder att han inte fick
någon bra uppfostran, sa Ivar.
Hökaren njuter av att göra andra illa.

– Jag vill inte gå dit fler gånger.

Jag är rädd för honom, sa jag.

– Så länge du är med mig är det ingen fara,

sa Ivar och la en hand om min axel.

Det kändes tryggt. Ivar var busig.

Men han var också modig och snäll.
Att ha honom som vän gjorde mig varm
och glad inombords.
Vem är Kattgumman?
När jag vaknade nästa morgon
tänkte jag direkt på Hökaren.
På hur ilsken han varit i affären.
På hur någon kunde bli så arg
och otrevlig som han.

Och så tänkte jag på det där han sagt

om den galna Kattgumman.
Vem var hon? Ivar hade verkligen
sett rädd ut när hon kom på tal.

Senare samma dag klättrade jag

och Ivar upp i ett träd.
Vi satt i varsin klyka och åt bullar
som vi fått av hans mamma.

– Vem är Kattgumman? frågade jag.

Ivar stelnade till.

– Jag pratar helst inte om henne, sa han.

– Snälla, jag är så nyfiken, sa jag.

Ivar såg sig över axeln och sänkte rösten.

– Hon bor i en stuga i skogen, sa han.
Hon har en massa katter och är väldigt farlig.
Speciellt barn hatar hon. Och Hökaren förstås.

– Varför?

– Hökaren kastade en konservburk

efter en av hennes katter en gång.
Den hade följt efter henne in i affären.
Inga djur får vara där.

– Hur gick det med katten? frågade jag.

– Den blev svårt skadad, sa Ivar.

Kattgumman sa att hon skulle hämnas
på Hökaren för det, men han skrattade bara.

– Såg du allt det där? frågade jag.

– Nej, men alla vet att det är sant.

– Är hon farligare än Hökaren? frågade jag.

– Folk säger att hon är en häxa.

Att hon kan tala med katter.
Och om ett barn är olydigt
kan hon komma och ta det.
Det säger i alla fall Hökaren
och andra vuxna.

Jag tog in vad Ivar berättat.

Jag hade svårt att tro att någon
kunde vara farligare än Hökaren.

Men så kom jag på andra tankar.

Nere på marken gick den svarta katten
som jag följt efter min andra dag på landet.

– Den där katten har jag sett förut! ropade jag.

– Menar du Svartan? sa Ivar.

Det är vår katt. Hon ska ha ungar snart.

– Vad mysigt med kattungar, sa jag.

– Nja, sa Ivar.
Vi måste ta bort dem
direkt när hon fött dem.

– Vadå ta bort? frågade jag.

Ivar skruvade på sig.

Han tog ett bett på sin kanelbulle.

– Vi kan inte spara alla.

Det är så på landet, förstår du.
Men Svartan får behålla den starkaste ungen.
Så att hon inte behöver sörja så mycket.

– Menar du att de andra ska dö?

– Ja, vi måste ta bort dem.

Annars blir det så många katter
att de svälter och blir sjuka istället.

Han berättade hur det skulle gå till.

Att hans mamma skulle dränka dem
i en hink med vatten.

– Nej, så får ni inte göra! ropade jag.

Jag kan ta hand om ungarna!
Åtminstone tills vi åker tillbaka till stan.

Ivar skakade på huvudet.

– Det är ännu grymmare.
Så där tänker bara någon från stan.
Har katterna väl blivit tama
klarar de sig inte i naturen.
Då dör de bara en mer plågsam död.

Jag kände mig ledsen

och satt tyst en lång stund.
– Men vi måste väl kunna
göra något för att rädda dem? sa jag.

Ivar såg på mig med sorgsna ögon.

– Det bästa är om mor dränker dem i spannen.
Då dör de utan att plågas.

Jag skakade på huvudet.

Jag hade svårt att acceptera vad Ivar sa.
Inom mig kände jag en beslutsamhet växa.
På något vis skulle jag rädda Svartans ungar.

Tack för att du köpt den här boken! Order: 51135691 - 2024-02-10 Butik:
836. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig
vidarespridning är förbjuden.
En liten grå unge
Efter att Ivar berättat
att Svartans ungar skulle dö
var jag inte så sugen på att leka.
Jag kände mig ledsen över att ungarna
skulle möta döden direkt.

Våra olika åsikter om ungarnas liv

gjorde att det inte kändes helt bra
mellan mig och Ivar.
Ändå träffades vi och lekte.

En dag följde Ivar med

till friluftsbadet i grannbyn.
Det var inte så självklart
för han kunde inte simma.
När jag hoppade i vattnet
stannade han på gräsmattan.

Det kalla vattnet fick mig att tänka på

kattungarna som skulle dränkas.
Det gjorde mig arg.

– Kom ner i vattnet Ivar! ropade jag.

Eller är du rädd för att drunkna?
Det gör ju inget. Du dör direkt
och slipper plågas!

Ivar sa inget.
Men jag såg på honom
att han blev ledsen av mina ord.
Jag vände ryggen mot honom
och började leka med andra barn i bassängen.
Jag gjorde det trots att jag var blyg.
Efter några minuter sneglade jag
åt Ivars håll. Då hade han gått hem.
Utan att säga hej då.

Jag skämdes för att jag sårat min vän.

Men jag var fortfarande upprörd över
att han tyckte att kattungarna skulle dö.
På något vis ville jag rädda Svartans ungar.

Det gick ett par dagar utan att jag träffade Ivar.
Jag spelade mest schack med mig själv hemma.

Då och då såg jag Svartan utanför fönstret.

Hon var rejält tjock om magen nu.
Jag lade märke till att hon flera gånger
smet in och ut ur vår hölada.
Som om hon förberedde något.
Och det var inte så svårt att lista ut vad.
Hon skulle föda sina ungar där.

En dag såg Svartan smalare ut.

Jag följde tyst efter henne
när hon klättrade upp på höloftet.
Jag såg henne slinka in bakom en höbal.
Sakta närmade jag mig den.

Jag hörde pipande läten och jamanden.

Tyst kikade jag in bakom höbalen.
Där låg Svartan och diade fyra små kattungar.
De var så söta där de låg och drack mjölk.
Samtidigt var det skrämmande att se dem
för jag förstod att Ivars mamma
snart skulle hitta gömstället.
Mina föräldrar skulle aldrig gå med på
att ta med kattungar hem till Malmö.
Pappa var ju allergisk mot katter.

En skulle få leva, det hade Ivar sagt.

Men vilken? Jag synade kattungarna.
Den minsta var grå och svag.
Den hade svårt att hitta Svartans spenar
och skulle tveklöst hamna i hinken.

Det var då jag fattade mitt beslut.

Jag tog upp den minsta ungen.
Den var så liten, len och varm.
Svartan protesterade inte.
Hon såg bara lugnt på mig
som om hon förstod att jag försökte
göra något bra.

Redan samma eftermiddag

hittade Ivars mamma kattungarna.
Hon hade lång erfarenhet av födande katter
och visste väl var hon skulle leta.

Genom fönstret i mitt rum

såg jag hur Ivars mamma
bar i väg två ungar över gården.

Hon såg lite ledsen ut.

Men mest koncentrerad.
Det syntes att hon var van vid
att göra sig av med kattungar.

Tårarna rann nerför mina kinder.

Men under min tröja låg
den lilla grå kattungen.
Jag hade räddat den.
Jag insåg att jag på något vis måste ge den mat.
Den kunde inte se och knappt röra sig själv.
Att låta den dia mjölk hos Svartan gick inte.
Då skulle Ivars mamma hitta den direkt.

Jag hämtade köttbullar från kylskåpet

och försökte mata kattungen med dem.
Men det gick inte trots att jag tog pyttesmå bitar.
Den var så ynklig och svag.

Jag förstod att jag måste fråga Ivar om råd.

Han satt och drack lemonad på en bänk
utanför stallet på sin gård.
Med trevande steg närmade jag mig honom.
Han tittade upp när jag sa hej
men han svarade inte.

Han var fortfarande sur eller ledsen.

Jag bestämde mig för att gå rakt på sak.
Det fanns ingen tid att förlora.
Kattungen måste ha mat.
Jag tog försiktigt fram den.

– Vi får inte låta den dö Ivar!

Du måste hjälpa mig att rädda den,
sa jag med tårar i ögonen.

Ivar såg på katten och sedan allvarligt på mig.

– Så du räddade en? Ja, då finns det bara
en sak att göra, sa han med dramatisk röst.

– Vad menar du? frågade jag.

– Vi får ta ungen till Kattgumman.

– Du har ju sagt att hon är farlig!

– Inte för katter. Hon älskar katter.
Vi får lämna kattungen hos henne.
Men först måste vi ge den varm komjölk.
Annars svälter den ihjäl.
Vi behöver en liten nappflaska.

– Var får vi tag på det?

– Hökaren säljer en del leksaker.

Han har dockor och grejer som hör till.
Små nappflaskor också. Köp en sån.

– Varför kan inte du göra det?

Ivar skakade bestämt på huvudet

så att hans blonda lock föll ner över ansiktet.

– Då blir Hökaren misstänksam.

Han tror alltid att jag har något bus på gång.
Med dig är det annorlunda.

– Men han gjorde ju så där

med lakritsremmen! påminde jag.

– Ja, elak är han mot de flesta, sa Ivar.

Men du ser mer oskyldig ut än vad jag gör.

Det fick jag ge Ivar rätt i.

– Okej, jag går dit.

– Bra! Ge mig katten.

Jag passar den så länge.

Några korta sekunder tvekade jag

och det märkte Ivar.

– Litar du inte på mig? frågade han.

Jag skämdes och räckte över katten till honom.
Ivar log ett svagt leende. Med ett vant grepp
vände han på kattungen och tittade mellan benen.

– Det är en hankatt. En liten påg.

Vad ska vi kalla honom?

Mina ögon fastnade på tröjan som Ivar haft

nästan varje dag under sommaren.
Med bilden av tigern.

– Han ska heta Tiger, sa jag.

Med bultande hjärta sprang jag

hela vägen bort till lanthandeln.
Svetten rann nerför ryggen.
Andfådd rusade jag in i affären
just före stängning.

Jag började leta bland leksakerna.

De hängde i kartonger bredvid disken.
Till sist hittade jag vad jag sökte.
Jag lade nappflaskan på disken.

– Jaså, du är en liten tösapåg,

skrockade Hökaren elakt.
Ni är allt konstiga ni ungar från stan.
Flickor som spelar fotboll
och pojkar som leker med dockor.

Med röda kinder och en klump i halsen

lade jag fram fyra kronor på disken.
Precis vad leksakerna kostade.
Som tur var hade jag sparat
min veckopeng den senaste månaden.
– Du vill kanske ha en lakritsrem
idag också, sa Hökaren och log.

– Det räcker inte pengarna till.

– Det är bra, du lär av dina misstag.

Vill du ha något måste du betala för det.
Då får du väl springa hem igen
och leka med din docka, tösapåg.

På kvällen försökte Ivar och jag

mata Tiger med varm komjölk
ur nappflaskan inne i stallet.
Men flaskans napp var alldeles
för hård och spetsig.

Tiger gnydde skrämt när vi försökte

sticka in pipen i hans lilla mun.
Mjölken rann hela tiden utanför.

– Det fungerar inte, sa Ivar.

Och flaskorna vi har till kalvarna
är alldeles för stora för Tiger.

– Men han dör ju

om han inte får mjölk snart!

– Vänta, jag har en idé, sa Ivar

och sprang in i boningshuset.

Snart kom han tillbaka med ett litet glasrör.

Det hade en sugboll av gummi i ena änden.

– Jag visste väl att vi hade

en sån här hemma.
Den är till att droppa medicin
i öronen med, förklarade Ivar.
– Men Tiger har inte ont i öronen.
Han är hungrig! sa jag irriterat.

– Ta det lugnt nu, sa Ivar.

Jag tror nog att den fungerar
att mata kattungar med också.

Han stack ner glasröret i mjölken

och tryckte på sugbollen.
När han släppte taget
sögs mjölken upp i röret.

Ivar lirkade in röret i Tigers mun

och tryckte på sugbollen igen.
Då sprutades mjölken in i kattens mun.
De första gångerna rann mjölken mest utanför.

Efter ett tag fungerade det lite bättre.

Tiger gnydde fortfarande men mjölken
fick han i sig. Det fungerade!
Kattungen verkade må bättre.

– Du får hålla Tiger varm i natt.

Kom till mig direkt efter frukost imorgon
så går vi till Kattgumman, sa Ivar.
Men säg det inte till någon!
Kattgumman i skogen
Jag sov knappt natten innan
vi skulle ta Tiger till Kattgumman.
Jag var rädd att klämma ihjäl honom
där han låg bredvid mig i sängen.
Men Tiger levde fortfarande på morgonen.
Han fick ligga kvar under täcket
när jag åt frukost med mamma och pappa.

– Vi kanske ska åka och fiska idag? föreslog pappa.

– Jag kan tyvärr inte. Jag ska vara med Ivar, sa jag.

– Men han kan väl följa med oss?

– Det går inte. Ivar är rädd för vatten.

Mamma skakade roat på huvudet.

– Det verkar som om han

är rädd för tvål också, sa hon.

– Jag trodde inte Ivar

var rädd för något alls, sa pappa.

– Ivar är jättemodig, sa jag bestämt.

Men han kan inte simma.
Det är därför han är rädd för vatten.

Pappa verkade besviken över

att jag valde Ivars sällskap före hans.
Men jag lovade att vi skulle fiska en annan dag.
Sedan sprang jag i väg till Ivar
med katten under tröjan.

Vi gav ungen en slatt varm komjölk

med hjälp av glasröret.
Efter det smög vi ut på landsvägen.
Morgondimman låg tät över landskapet.

Vi gick till vänster i riktning

mot vattenfallet som låg vid skogen.
Jag hade så många frågor om Kattgumman.

– Vad heter hon egentligen? frågade jag.

– Det vet jag faktiskt inte, sa Ivar.

Alla kallar henne för Kattgumman.
Jag har bara sett henne ett par gånger på håll.
Hon såg väldigt otäck ut.

Ivar var verkligen rädd för henne.

Han gick med långsamma steg.
Som om han inte ville komma fram.
Han fortsatte berätta om Kattgumman.

– Hökaren gick i skola med henne som barn.

Han säger att hon är en bortbyting.
En sån som trollen lämnar i utbyte
när de stjäl vanliga mänskobarn.
Det är därför katterna gillar henne.
Hon är en häxa som kan prata
med djävulen och djur, förklarade han.

– Tror du verkligen på det? frågade jag.

Det finns inga häxor eller bortbytingar.
Hökaren pratar bara en massa elakt strunt.

Ivar såg fundersam ut. Han var inte dum.

Han förstod att allt folk sa
om Kattgumman inte var sant.
Men han hade lärt sig att frukta henne.
De vuxna i trakten skrämde sina barn
med Kattgumman när de varit olydiga.
Om man inte skötte sig
så skulle hon komma och ta en.

Jag plockade fram kattungen ur tröjan

och kliade honom försiktigt bakom örat.
Hans ögon var fortfarande stängda.
De skulle öppnas först om några veckor.
Han såg så hjälplös ut.

Även jag var rädd för Kattgumman.

Ändå hoppades jag verkligen
att hon kunde rädda ungen.

Trots att Ivar bara sett henne på håll

visste han massor om Kattgumman.
Som ung jobbade hon som piga på en gård.
Men hon hade snart slutat
för att folket på gården retade henne.
Kattgumman flyttade då till ett ödehus i skogen.

– Men en sommarkväll dök hon upp vid gården igen.

Hon skrek som en häxa och sedan började det åska.
En blixt slog ner i en hölada som brann upp.
Det var nätt och jämnt att människorna
på gården klarade sig, berättade Ivar.

– Tror du på det där?

– Det är klart jag gör!

Det är dagens sanning!
Ivar lät så säker på sin sak
att jag nästan började tro honom.
Han berättade att Kattgumman
fortfarande bodde kvar i ödehuset.
Hon hade lappat och lagat det.

Hon hade lite mark där hon odlade grönsaker.

Hon var aldrig ensam,
trots att hon inte gick nära människor.
Kattgumman hade en mjölkko,
en tupp och några hönor.
På så sätt klarade hon sig.

Och så hade hon katter.

Säkert över trettio stycken.
Hon älskade katter lika mycket
som hon hatade människor, påstods det.
Och barn var enligt folk i byn
det värsta hon visste.

– Det är kanske för att de andra barnen

retade henne när hon själv var barn, sa jag.

– Så kan det vara. Eller för att

hon verkligen är en bortbyting, sa Ivar.

– Det finns inga häxor eller troll, sa jag

och försökte låta modig på rösten.
I själva verket var jag så rädd
att jag nästan skakade.

– Hur vet du det? frågade Ivar.

– För att jag aldrig har sett något troll.

– Det kanske du har, sa Ivar.

Troll kan se ut som människor ibland.
– Hökaren är kanske ett troll, sa jag
och skrattade till i ett försök
att lätta upp stämningen.

– Hökaren ser faktiskt ut

som ett riktigt elakt troll,
sa Ivar och log tillbaka.

Sedan blev han allvarlig igen.

– Vi tar inga chanser med Kattgumman.
Vi får smyga fram till hennes hus
och lämna katten på trappan.
Hon är farlig vare sig hon är en häxa eller ej.

Snart dånade vattenfallet så högt

att jag knappt kunde höra vad jag tänkte.
Grusvägen slingrade sig in i skogen som en orm.
Vi vandrade tysta vidare, sida vid sida.
Snart tog vi av på en liten, igenväxt stig.

– Nu ska vi fortsätta tills skogen tar slut.

Då är vi framme, förklarade Ivar.

Efter en kvart tog sig solen igenom molnen.

Då såg vi Kattgummans slitna stuga.
Den låg en bit bort från skogskanten,
uppe på en slänt.

Som i ett trollslag blev även gumman synlig.

Jag kissade nästan på mig av skräck
precis som när jag mötte kvigorna.
Hon dök upp vid husknuten
följd av minst tio katter.

Jag höll Tiger tätt intill mitt hjärta.

Det dunkade så hårt att jag knappt kunde andas.
Vi satt på huk bakom högt gräs
och spanade nervöst.

Kattgumman hällde upp mjölk

och mat i stora skålar till katterna.
De jamade och strök sig runt hennes ben.
Efter kanske fem minuter hade katterna ätit klart.
De försvann med gumman bakom husknuten igen.

– Nu eller aldrig, viskade Ivar

och klappade mig på ryggen.

– Men vågar vi verkligen? fick jag fram.

– Vi måste, för Tigers skull,

sa Ivar och drog mig mot huset.

Vi smög sakta uppför slänten.

Benen darrade och jag var torr i munnen.
Sista biten gick vi snabbare.
Då snavade jag på en rot.

Jag föll och höll armarna

hårt om Tiger för att skydda honom.
Jag skrapade armbågar och knän i fallet.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Jag skrek av smärta trots att jag visste
att jag behövde vara tyst.

Ivar hjälpte mig upp

men då var gumman tillbaka.
Hon kom emot oss med ilsken blick
och en yxa i handen.

Jag blev alldeles yr i huvudet av skräck.

– Du rör honom inte din häxa! skrek Ivar.
Ta katten och låt oss gå!

Han hade ställt sig som en boxare

med knutna nävar framför ansiktet.
Trots att han säkert var lika rädd som jag.

– Vad ylar du om påg? frågade gumman

med en röst som var arg men mest konstig.
Det lät som om hon pratade
genom både munnen och näsan.

– Låt oss vara! skrek Ivar och slog

ett slag i luften för att visa hur stark
och modig han var.

Gumman rynkade pannan och fnös till.

Men så fick hon syn på Tiger.
Hennes mun sprack upp i ett svagt leende.
Hon lutade sin yxa mot stugan.

– En sån liten stackare, sa hon.

Ivar sänkte sina händer.

Han tog Tiger från mig och räckte nervöst
över honom till Kattgumman.
Hon såg på katten med bekymrad min.

– Den behöver näring, sa hon

och vände sig sedan mot mig.
Och du behöver göra något åt dina sår.
Kom med.

Mina skrubbsår var verkligen otäcka.

Och gumman kändes inte lika farlig längre.
Nu när hon inte hade yxan i handen.
– Jag får hugga ved senare. Kom nu,
sa hon och vinkade med sin fria hand.

Jag sneglade på Ivar som gav mig en kort nick.

Vi följde med gumman in i stugan.
Det var fin ordning därinne men luktade kattpiss.
Inte så konstigt eftersom det fanns
hur många katter som helst därinne.

De strök omkring överallt.

Några låg i en stor och fläckig soffa.
Andra gick omkring på hyllor och bord
mellan glasflaskor och burkar.

Jag räknade till minst tjugo katter.

Inne i det lilla köket fanns det några till.
Gumman gick fram till en låda bredvid vedspisen.
I den låg en honkatt och diade fem kattungar.

– Här finns plats för en till, sa gumman.

Hon lade försiktigt ner Tiger

bredvid de andra ungarna.
Hon tryckte hans nos mot en av spenarna.
Först verkade det som om han inte skulle ta den.
Men gumman gav sig inte.

Till slut sög sig Tiger fast vid spenen.

Det var så härligt att se honom dricka mjölk.
Jag blev alldeles varm inombords.
Nu visste jag att han skulle klara sig.

– Han heter Tiger, sa jag till gumman.

– Ja, ja, det blir nog bra med det, sa hon.

Men sätt dig nu ner på stolen.
Vi måste göra något åt dina sår.
Kattgumman hämtade tvål och vatten
som hon tvättade rent såren med.
Sedan tog hon fram en stor glasburk
med en röd vätska i.

– Tänk om det är djävulens blod, viskade Ivar.

Du kanske blir förvandlad till ett monster.

Gumman doppade en bit tyg i vätskan

och tryckte den mot såret på knät.
Det sved till ordentligt.

– Det är jod. Tar bort bakterierna, sa hon kort.

När hon satt på plåster

kände jag mig inte alls rädd längre.
Jag ville tacka henne och gav henne en kram.
Hon stelnade till och ryggade tillbaka.
Men jag såg också att hon rodnade.

– Seså, i väg med er pågar!

Och säg inte att ni har varit här.
Jag vill inte ha något med byn
och människorna där att göra.

– Varför inte? frågade jag.

– För att de ropar elaka saker efter mig.

Hon vände sig mot Ivar

och spände blicken i honom.
– Du kallade ju mig för häxa alldeles nyss.
Tror du det är roligt att höra?

Nu var det Ivars tur att rodna.

– Förlåt, jag ska aldrig säga så mer.
– Ni ska inte tro på allt dumt vuxna säger.
Speciellt inte Hökaren. Om det finns
en djävul i byn så är det han!
sa Kattgumman argt.

– Vad heter du egentligen? frågade jag.

– Ni får gärna kalla mig för Kattgumman.

Det är ett fint namn, svarade hon.
Men jag heter Amanda.

– Det är också ett fint namn, sa jag.

Tack för att du räddar Tiger, Amanda.
Du är snäll. Vi kanske ses igen.

– Det tror jag inte. Seså, i väg med er nu!

Gumman stod kvar och följde oss

med blicken när vi gick därifrån.
Vid skogskanten vände jag mig om
och vinkade till henne.

Hon lyfte armen men sänkte den snabbt igen.

Som om hon kommit på sig själv
med att göra något hon inte borde.
Spionera på Hökaren
Väl hemma igen satte vi oss
på bänken utanför Ivars stall.
Jag strök med handen
över plåstret på knät.
Det hade slutat dunka i såret.

– Vi måste berätta för alla i byn

att Kattgumman är snäll.
Hon är ju inte alls farlig, sa jag.

Ivar tog av sin keps och kliade sig i håret.

– Nej, vi säger inget om att vi har varit där.
Hon vill ju bli lämnad ifred med sina katter.

– Men jag vill göra något för henne, sa jag.

Efter alla lögner som Hökaren
och andra har spridit om henne.

– Ja, Hökaren skulle ha sig

en fet spark i röven, muttrade Ivar.

– Min mamma säger att folk som är elaka

har varit med om något hemskt.
Han kanske själv råkade ut för
otäcka saker som barn, sa jag.

– Kanske. Men det ger honom ingen rätt

att plåga andra. Han borde kunna styra
över vad han gör, invände Ivar.

– Det är nog allt drickande

som gör honom elak.
Sprit kan ta fram det värsta i folk.
Det har min mamma berättat, sa jag.

Ivar gav mig en liten knuff och log retfullt.

– Det var värst vad du tjatar om din mamma.
Men om det är som hon säger
skulle vi kunna hjälpa Hökaren.
Det finns nog sätt att göra honom snällare,
sa han med ett finurligt leende.

– Hur då? frågade jag nyfiket.

– Det är ett klurigt uppdrag

men det borde gå, sa han.
Visst har din pappa en kikare?

– Ja.

– Hämta den. Vi ska spionera lite.

Ivar ville inte berätta vad hans plan var.

Men bara det att vi skulle spionera
gjorde mig på gott humör.

Jag sprang in i vår storstuga

och hämtade pappas kikare.

– Vi måste vara rädda om den,

sa jag när jag var tillbaka hos Ivar.

– Sluta låta som en vuxen hela tiden,

klagade han och ryckte åt sig kikaren.
Kom nu, vi ska till kyrkan!

Den vita kyrkan låg i grannbyn.

Vi gick in genom grinden
och genom kyrkogården.
Trots att det var mitt på dagen
var det lite läskigt att vandra
mellan gravstenarna.

Under våra fötter låg

en massa skelett och dödskallar.
Den tanken gjorde mig rädd
efter alla hemskheter jag hört
om häxor och troll.

Men Ivar verkade inte rädd

för att vandra på de dödas mark.
Med raska steg tog han täten.
Han stannade först när vi nådde
muren på andra sidan.

Ivar drog ner mig i skydd bakom muren.

Sedan pekade han mot ett hus
på andra sidan om den.

– Där bor Hökaren, viskade han.

Nu ska vi bara vänta tills han kommer hem.
Det kan inte dröja så länge.

Ivar riktade kikaren mot huset.

Jag undrade fortfarande vad exakt
det var vi skulle ta reda på.
Det enda Ivar pratat om var
att vi skulle spela Hökaren ett spratt.

Det började snart göra ont att stå på knä.

Det kändes inte speciellt roligt att spionera.
Ivar höll i kikaren hela tiden.
Jag reste mig för att sträcka på benen.
Då ryckte Ivar bryskt ner mig på marken igen.

– Han kommer nu! viskade han.

Jag ville också titta i kikaren
och Ivar lämnade den motvilligt ifrån sig.
Jag såg inte Hökaren. Det enda jag såg
var att dörren till källaren stod öppen.

Efter ett tag kom Hökaren upp därifrån.

Han hade en flaska i handen.
Han låste dörren efter sig och lade nyckeln
under en kruka på altanen.
Jag kände mig upplivad över att ha
gjort en upptäckt som spion.

Jag försökte vara tyst och stilla.

Men det gick inte på grund av en geting!
Den flög gång på gång nära mitt ansikte.
Jag försökte vifta bort den försiktigt.
Men den blev bara mer ilsken.

Jag blev rädd och började fäkta med armarna.

Och så hade jag avslöjat vårt gömställe.

– Vem där?! vrålade Hökaren.

– Det är bara jag, ropade jag tillbaka

med pipig röst.

Ivar låg på marken, dold bakom muren.

Han höll sitt pekfinger över munnen.
– Stanna där! ropade Hökaren.

Han ställde ner flaskan på marken.

Sedan gick han över gräsmattan mot mig.
Han lutade sig mot muren.
Om han böjde sig lite till
skulle han se Ivar.
– Vad håller du på med?
Och vad ska du med den där?
frågade han och pekade på kikaren.

– Jag är ute och tittar på fåglar bara,

fick jag ur mig.

– På kyrkogården? sa Hökaren.
Här finns bara duvor av sten på gravarna.
Och kråkor i träden. De tittar man inte på.
De skjuter man med gevär.

– Förlåt, jag ska gå hem,

sa jag och vände om.

– Gör du det! ropade Hökaren efter mig.

Och det är bra att du inte är med Ivar.
Du ska hålla dig borta från honom.

Jag bad en stilla bön att Hökaren inte

skulle upptäcka Ivar. Men jag var så rädd
att jag inte vågade vända mig om
för att se hur det gick.

När jag kom ut på landsvägen stannade jag

och väntade nervöst på Ivar.
Strax dök han upp, andfådd.

– Han såg mig inte.

Men det var nära, flåsade han.

– Förlåt att jag klantade mig, sa jag.

– Ja, så beter sig inte en hemlig spion.

Men du var bra sedan, när du sa
att du tittade på fåglar. Det var smart.
Så skulle en riktig spion faktiskt göra.
Ivars beröm gladde mig.
Men jag var fortfarande inte helt säker på
varför vi spionerat på Hökaren.

– Vad såg du i kikaren? frågade Ivar.

– Att han gömde nyckeln

till källaren under en kruka.

– Perfekt! jublade Ivar.

Jag såg när han tog fram den därifrån.
Så då vet vi helt säkert!

– Hur visste du att han skulle komma hem

vid den här tiden? frågade jag.

– Alla vet att Hökaren går hem på lunchen.

Och att han då brukar ta sig ett par supar.
Spriten bränner han själv i källaren.
Det vet också alla, även om han inte tror det.
Och nu vet vi var han gömmer nyckeln.

Sedan berättade Ivar sin plan för mig.

– Vi ska smyga hit en natt
och byta ut all sprit mot vatten.

– Jag vet inte om jag vågar, sa jag spakt.

– Det är klart du gör!

Du är ingen fegis, du är en modig påg.
Och tänk så glad Kattgumman skulle bli
om hon visste vad vi tänker göra.

– Tror du det?

– Självklart! Vi väntar några dagar.

Sedan gör vi det mitt i natten när han sover.
Idag är det onsdag. Vi gör det på fredag natt!

– Okej, sa jag och svalde nervöst.

Hökarens källare
Dagen därpå regnade det, både ute och inne.
Vi fick ställa in hinken i köket igen
för pappas lagning av taket höll inte.
Det var tur att vi hade haft sol
nästan hela sommaren.

– Det blir nog sol imorgon igen, sa pappa.

Det är inte lönt att lappa taket mer.
Semestern är ju snart slut.

Så var det. Sommaren led mot sitt slut.

Jag och pappa åkte äntligen och fiskade.
Vi fick inte ett endaste litet napp
men vi hade det ändå rätt trevligt.

Tanken på att jag snart skulle skiljas från Ivar

gjorde mig sorgsen. Men först hade vi
vårt hemliga uppdrag att slutföra.
Vårt uppdrag i Hökarens källare.

Under fredagen planerade vi detaljerna

för den kommande nattens äventyr.
Det var en hel del som skulle förberedas.
Inte minst var jag tvungen att samla mod.

Vår plan var så hemlig att vi viskade

när vi pratade om den. Till och med
när vi var ensamma.

– Tänk på vad Kattgumman sa

om Hökaren, viskade Ivar.
Att han är djävulen i byn.
I natt ska vi utsätta honom
för hans värsta mardröm.

Jag gick och la mig vid nio

och försökte läsa serietidningar.
Jag kunde inte koncentrera mig.
Jag var alldeles för nervös.
Men också spänd på ett sätt
som kändes bra.

Då och då smög jag ut

för att kolla klockan i storstugan.
Timvisaren rörde sig långsamt framåt
medan mitt hjärta slog snabba slag.

Äntligen var klockan tolv på natten.

Jag tog på mig träningsoverall och gympaskor.
Från mina föräldrars sovrum
hördes pappas snarkningar.
Bara inte mamma vaknar av dem, tänkte jag.

Golvbrädorna knarrade under mina fötter

och ytterdörren gnisslade när jag gick ut.
Men jag lyckades smyga ut
utan att mina föräldrar vaknade.

Jag tände min ficklampa och smög vidare.

Ivar och jag hade stämt träff nere vid vägen.
Han stod och väntade med en tratt i ena handen.
I den andra hade han en liten glasburk
med en mörk vätska.

Träskorna hade han lämnat hemma.

Det lät alldeles för mycket om dem.
Istället hade han gummistövlar.
– Vi måste vara försiktiga, sa Ivar.
Släck ficklampan så får månen visa vägen.

Snart vande sig ögonen vid mörkret.

Vi gick i riktning mot grannbyn
där Hökaren bodde.

Vi insåg att Ivars gummistövlar

inte var ett bättre val än träskorna.
De knirrade för varje steg han tog.
Vi närmade oss Hökarens hus.

– Det här går inte, viskade Ivar.

Han tog av stövlarna och gömde dem

i en buske vid infarten till huset.
Sedan tassade han på bara fötter sista biten.

När vi var framme stannade vi tvärt.

En lampa lyste svagt i ett fönster
på nedre våningen. Men i sovrummet
där uppe var det släckt.

– Fyllgubben sover nog tungt, viskade Ivar.

Vi smög runt huset och in i trädgården.

Ivar lyfte försiktigt på krukan
och tog fram nyckeln.

Det var väldigt mörkt.

Månen hade gått i moln
och det fanns inga gatlampor.
Ivar sökte med händerna
efter nyckelhålet på källarens dörr.
Försiktigt stack han in nyckeln och vred om.
Luften i källaren var kall och fuktig.
Det luktade konstigt också.
Surt och sött på samma gång.

Mitt hjärta dunkade hårt av spänning.

Jag lyste med ficklampan.
Jag såg en massa skräp, en värmepanna
och en vask med kran.

På golvet i ena hörnet

stod en hög kastrull med svetsat lock.
Den hade slangar kopplade till sig.

– Det är där han bränner sin sprit!

Och där är alla hans flaskor,
viskade Ivar upphetsat.

Jag lyste med ficklampan

på flaskorna på golvet.
Ivar skruvade av korken på en och luktade.

– Fy fan, vad det stinker.

Det är den här äckliga spriten
som gör Hökaren så elak.
Men nu ska han snart bli snäll.

Vi fortsatte nervöst vårt hemliga uppdrag.

Jag skruvade av korkarna på alla flaskor.
Ivar hällde ut innehållet i en golvbrunn.
Det skvalpade och porlade.
Jag var rädd att Hökaren
skulle vakna av ljuden.

Ivar tog fram tratten vi hade med oss

och fyllde flaskorna med vatten.

– Är du inte klar snart, viskade jag nervöst.

– Bara en flaska kvar.
En specialare, svarade han tyst.

Ivar tog upp glasburken han haft med.

– Mors hallonsaft, viskade han.
Något sött så att Hökaren blir riktigt söt.

Han hällde saften i flaskan

och fyllde upp med vatten.

Vi ställde tillbaka alla flaskorna på golvet.

Den med röd saft ställde vi längst fram.
Då skulle Hökaren få något
att fundera över direkt.

Vi gick ut i friska luften igen.

Uppdraget var slutfört.
Trodde jag åtminstone.

– Jag kom på att vi nog ska göra

en sak till, viskade Ivar.

– Vadå?

– Förstöra maskinen, sa Ivar.

Kastrullen som han gör spriten i.
Det är den som är roten till allt ont.

Ivar ryckte ficklampan ur min hand

och smög ner i källaren igen.
Jag stod kvar, både irriterad och rädd.
Vi hade ju gjort det vi planerat.
Det kändes dumt att utmana ödet mer.

Plötsligt hördes ett högt slamrande ljud.

Ivar svor och skramlade runt ännu mer.
Det kändes som en evighet innan han kom upp.
Även om det nog bara var några sekunder.

– Nu sticker vi! väste han.

Jag var inte sen att lyda.

Precis när vi sprang runt huset
hörde vi Hökarens röst bakom oss.
Han hade vaknat av oljudet.

– Vad i helvete! skrek han med sluddrig röst.

Vi sprang allt vad vi orkade.

Jag hörde hur Hökaren svor till.
Kanske hade han trillat.

Vi sprang tills vi nästan var framme i Ludaröd.

Allt var tyst. Kråkorna hade slutat kraxa.
Månen skimrade åter på natthimlen.

– Nu går vi hem, sa Ivar.

Tack för att du köpt den här boken! Order: 51135691 - 2024-02-10 Butik:
836. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig
vidarespridning är förbjuden.
Rätt och fel
När jag vaknade dagen därpå
trodde jag nästan att jag drömt.
Hade vi verkligen varit i Hökarens källare?
Så kände jag lukten av sprit på mina händer.
Jo, allt hade faktiskt hänt.

Jag gick ut till pumpen på gården

och tvättade händerna med vatten.
Vid frukosten frågade mamma
om jag hade sovit gott.

– Som en stock hela natten, ljög jag.

Pappa lyssnade på vädret på radio.

Han stoppade sin pipa och såg nöjd ut.
– Det blir sol idag, vår sista dag på gården.
Underbart! sa han.

– Är du mest glad för att du slipper laga taket

eller att du kan åka till stranden? frågade mamma.

Pappa log och nöp mamma

kärleksfullt i kinden. Hon skrattade till.

Jag stannade kvar hemma

när mina föräldrar åkte för att bada.
Jag ville passa på att vara med Ivar
nu när semestern snart var slut.

Vi träffades vid bänken utanför deras stall.

Vi pratade upphetsat om vad vi
varit med om hos Hökaren.
– Tänk om Hökaren förstår att det var vi? sa jag.

– Det finns inga bevis. Han såg oss aldrig.

Det är bara att neka till allt om han frågar,
sa Ivar självsäkert.

Jag kände mig lugnad av hans ord.

Den här sommaren hade lärt mig
så mycket om både livet och döden.
Och om hur härligt det var att ha en bästis.

För det hade jag ju nu.

Ivar var världens bästa bästis.
Hela dagen tillbringade vi tillsammans.
Det var roligt och sorgligt på samma gång.
Snart skulle vi skiljas åt utan att veta
om vi nånsin skulle ses igen.

Först klockan åtta på kvällen

lämnade jag Ivars gård.
Jag skulle hem och äta kvällsmat.
Ivar hade också svårt att skiljas.
Han följde mig hem.

Pappa stod och packade in väskor i bilen.

Vi skulle åka tidigt morgonen därpå.

– Hej pojkar! Har ni haft roligt idag? frågade han.

– Inte så värst, svarade Ivar.

Vi har bara vallat korna.

– Vågade du det, Jan? frågade pappa.

Det var verkligen modigt av dig.

Ivar log oskyldigt.

Men snart försvann hans leende.
Hökaren kom nämligen
in på vår gård med bestämda steg.
Bakom honom kom Ivars mamma.
Hökaren frustade av ansträngning.
Ivars mamma såg mest rädd ut.

I händerna höll Hökaren Ivars gummistövlar.

De Ivar gömt i busken vid Hökarens hus.
Vi hade glömt dem när vi flydde därifrån.

– Vad i helvete har ni gjort!

Sabla tjyvungar! skrek han
och gick hotfullt emot oss.

– Ursäkta, sa pappa nervöst.

Det måste ha blivit ett missförstånd.
De här pojkarna är inga tjuvar.

– Ta det nu lugnt, Hökaren, bad Ivars mamma.

Vi ska gottgöra dig för det här.

Hökaren var så arg att han skakade.

– Det blir inte billigt! Jag ska ha tusen kronor.

Annars vrider jag nacken av pågarna
som man gör med odugliga höns!

Pappa backade ett par steg.

Han frågade Hökaren vad som hänt.

– De bröt sig in i min källare i natt!

Förstörde mina saker och min sprit.
Vatten och hallonsaft i varenda flaska!

Hökaren hade tydligen upptäckt

ett och annat när han nyktrat till.
Det såg illa ut för Ivar och mig.
– Hur vet Hökaren att det var våra pojkar
som gjorde det? frågade pappa.

– Ja, åtminstone var det Ivar, skrek Hökaren.

Han lämnade ju bevis efter sig.
Med namn i och allt! sa Hökaren
och höll upp stövlarna.

– Stämmer det som Hökaren säger?

frågade Ivars mamma.

– Nej, inte alls, sa Ivar.

– Vad menar du med det? röt Hökaren.

Hur förklarar du att dina stövlar
hamnade i min buske?

– Jag hade på mig dem häromdagen

när jag gick förbi ditt hus.
Men jag blev varm om fötterna.
Då tog jag av dem, sa Ivar.

– Och gömde dem i min buske?

– Ja, jag tyckte det var en bra plats.

Så att ingen skulle sno dem när jag vallade korna.
Men sedan glömde jag bort att jag haft dem.
Det var ju så skönt att gå barfota i gräset, sa Ivar.

– Du din lille jävel! sa Hökaren.

Du ljuger så att din tunga blir blå!

Hökaren steg fram och tog ett fast grepp om Ivar.

Ivar sparkade med benen för att komma loss.
Hans träsko träffade Hökaren på smalbenet.
Hökaren skrek till och släppte taget.
Ivar slängde av sig sina träskor
och klättrade kvickt upp i lönnen.
Vig som en ekorre, upp i trädet.
Ingen av de vuxna hann göra något.
Ivar satt på en stor gren
och dinglade med benen.

Hökaren skrek så att han blev röd i ansiktet.

Till sist gav han upp
och vände sig mot Ivars mamma.

– Du får ge det lilla odjuret

ett rejält kok stryk när han kommer ner.
Men först får ni hämta pengarna.

– Jag slår inte mina barn,

sa Ivars mamma trotsigt.

– Nej, det kunde jag väl förstå.

Det är därför han är som han är.
Jag fick stryk med livremmen
av min far varje dag som barn.
Det har jag inte tagit skada av.

– Han är ond! ropade Ivar från trädet.

Spriten gör honom bara ondare.
Därför fyllde jag en flaska med saft.
Jag trodde han skulle bli snäll
om han fick något sött.

Hökaren såg arg och glad ut på samma gång.

– Där hör ni, han erkänner!

Sedan tittade han på mig och log hånfullt.

– Det är lika bra att du också erkänner.
Jag tror att Ivar hade någon med sig.
Det anade jag, trots att det var mörkt.
Så erkänn nu, påg!

Alla tittade på mig. Jag svalde nervöst.

Sedan sträckte jag på ryggen.

– Vi gjorde det för Kattgummans skull.

Hökaren sprider lögner om henne.
Hon är faktiskt jättesnäll, sa jag.

– Vad vet du om det, snorvalp? sa Hökaren.

Du har väl aldrig träffat den häxan?

– Tänk för att jag har det. Hon är ingen häxa.

Men du är ett elakt troll! sa jag utan att veta
var jag fick modet ifrån.

– Du är inte lite fräck du! röt Hökaren.

Hökaren såg på pappa och hytte med näven.

– Och du ser till att få fram pengarna.
Annars ringer jag efter polisen!

Hökarens ord borde ha gjort pappa orolig.

Men istället såg han bestämd ut.

– Det låter som en bra idé.

Låt oss ringa polisen, sa han.

Hökaren verkade plötsligt skrämd.

– Tja, det kanske är onödigt ändå.
Ge mig pengarna bara så glömmer vi det här,
sa han med mildare röst.

– Nej, jag tycker att vi ringer polisen, sa pappa.

Att bränna sprit hemma är olagligt.
Det ger böter, kanske fängelse!
Hökaren blev mörk i blicken.
– Du ska inte komma här
och lära mig något, stabo, sa han.
Och tro att du är bättre för att du är från stan.

Pappa struntade i honom.

– Barnen har inte gjort något fel, sa han lugnt.
De förstörde bara en olaglig maskin.
Men att hota att döda någon,
det kan också ge fängelse.

– Vad menar du? frågade Hökaren.

– Du sa att du skulle vrida halsen av pojkarna.

Det tror jag att Ivars mamma också hörde.

Ivars mamma nickade.

Pappa log retsamt.

– Så som jag ser det har du nu

två alternativ, bäste handlare.
Antingen ringer vi efter polisen
eller så glömmer vi det här.
Inga hot och inga pengar.
Ska vi säga så?

Hökaren gav oss en sista arg blick.

Sedan vände han och gick därifrån.
– Jävla stabo, hörde vi honom muttra.

Jag var väldigt stolt över min pappa.

Och över mig och Ivar.
För att vi vågat stå upp för Kattgumman.
Sista morgonen
Morgonen därpå träffade jag Ivar
för sista gången den sommaren.
Han stod vid vår bil när vi gick ut
för att packa in det sista.

Ivar hade gjort sig extra fin dagen till ära.

Istället för sin vanliga t-shirt med tigern
hade han en ganska sliten skjorta.
Annars var han sig lik.
Jag fick tårar i ögonen.

– Vi ses väl nästa år igen? frågade Ivar.

– Det hoppas jag, sa jag

och vände mig mot pappa.

– Visst ska vi väl hit

nästa sommar igen? Snälla!

– Då får de allt laga taket först, sa pappa.

– Och så får vi hitta en annan affär att handla i.

Hökaren är nog inte särskilt sugen på
att ha oss som kunder, sa mamma.

– Men jag gillade att ha er här.

För att komma från stan är ni bra, sa Ivar.

Pappa skrattade till.

Det var ett smart drag av Ivar
att berömma mina föräldrar.
Då ökade nog chansen att vi skulle hyra
Lönngården igen.

– Jag har en sak till dig, sa jag till Ivar

och plockade fram en serietidning
ur min ryggsäck.

– Det är mitt bästa nummer.

Det handlar om några agenter
som avslöjar en riktig skurk.

– Tack! De är ju nästan som vi

när vi lurade Hökaren, sa Ivar.
Jag har nog något till dig också.

Han stoppade ner handen i fickan

och drog upp några kolor.
Helt utan kladd, inslagna i papper.

– Det är mitt bästa godis. Varsågod.

Jag tog emot kolorna.

De kändes nästan som diamanter.

– Tack, dem ska jag spara.

– Nu måste vi åka, sa pappa.

Ivar nickade.
Han tog mamma och pappa i hand
och bockade artigt.
Det var en ovanlig och högtidlig syn.
Sedan sträckte han handen mot mig.

– Hej då, Jan, sa han.

Jag tog hans hand och höll den hårt.
Ivar tryckte lika hårt tillbaka.
Ingen av oss ville släppa taget.

– Du är min bästa vän, sa jag.

– Och du är min, sa Ivar.

– Är man bästa vänner

så kramas man också, sa jag.

– Bra idé, sa Ivar.

Vi föll i varandras armar

och kramades länge, länge.
Till sist var jag tvungen att åka.
Jag såg efter min vän genom bakrutan.
Det var härligt men också sorgligt.
Så som livet är.
Det är 1960-tal och Jan och hans föräldrar ska åka till ett sommarhus de har
hyrt på Österlen. Jan har packat serietidningar och schack. Han är förberedd
på en långtråkig tillvaro.

Men så träffar han Ivar på bondgården intill och sommarlovet blir ett enda
långt äventyr. Ett äventyr fyllt av hemligheter och hemskheter. Men också
av värme, glädje och vänskap. Så där som det bara kan vara när det är
sommar och man är tio år.

Mikael Bergstrand blandar ofta humor och allvar i sina uppskattade böcker.
Sommaren på Österlen är en lättläst roman om ett sommaräventyr och en
vänskap mellan två pojkar för mer än femtio år sedan.

LL-FÖRLAGET

ISBN 978-91-89149-28-1

Omslag: designstudioe.com
Till Lykke
LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga vuxna och vuxna.

Läs mer på www.ll-forlaget.se

Har du frågor eller tankar om lättläst?

Mejla oss på ll-forlaget@mtm.se

LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.

Läs mer på www.mtm.se

Lättlästnivå: 1 – Lättast

Lättlästnivå: 2 – Lättare

Lättlästnivå: 3 – Lätt

Copyright © Mikael Bergstrand 2022

Omslag: Emma Graves

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning

Första utgåvan

ISBN 978-91-89149-73-1