Climate Change Adaptation,

Governance and New Issues of Value

Carlo Bellavite Pellegrini
Visit to download the full and correct content document:
https://ebookmass.com/product/climate-change-adaptation-governance-and-new-issu
es-of-value-carlo-bellavite-pellegrini/
More products digital (pdf, epub, mobi) instant
download maybe you interests ...

Climate Change Adaptation for Transportation Systems:

Adapting for Climate Change and Extreme Weather Impacts
1st Edition Michael A.P. Taylor

https://ebookmass.com/product/climate-change-adaptation-for-
transportation-systems-adapting-for-climate-change-and-extreme-
weather-impacts-1st-edition-michael-a-p-taylor/

Development Aid and Adaptation to Climate Change in

Developing Countries 1st Edition Carola Betzold

https://ebookmass.com/product/development-aid-and-adaptation-to-
climate-change-in-developing-countries-1st-edition-carola-
betzold/

Climate Change: Alternate Governance Policy for South

Asia 1st Edition Ranadhir Mukhopadhyay

https://ebookmass.com/product/climate-change-alternate-
governance-policy-for-south-asia-1st-edition-ranadhir-
mukhopadhyay/

Creating Resilient Futures. Integrating Disaster Risk

Reduction, Sustainable Development Goals and Climate
Change Adaptation Agendas Stephen Flood

https://ebookmass.com/product/creating-resilient-futures-
integrating-disaster-risk-reduction-sustainable-development-
goals-and-climate-change-adaptation-agendas-stephen-flood/
Water and Climate Change: Sustainable Development,
Environmental and Policy Issues Edited By Trevor M.
Letcher

https://ebookmass.com/product/water-and-climate-change-
sustainable-development-environmental-and-policy-issues-edited-
by-trevor-m-letcher/

Nutrition, Sustainable Agriculture and Climate Change

in Africa: Issues and Innovative Strategies 1st ed.
Edition Gbadebo Odularu

https://ebookmass.com/product/nutrition-sustainable-agriculture-
and-climate-change-in-africa-issues-and-innovative-
strategies-1st-ed-edition-gbadebo-odularu/

The Impacts of Climate Change: A Comprehensive Study of

Physical, Biophysical, Social, and Political Issues 1st
Edition Trevor Letcher (Editor)

https://ebookmass.com/product/the-impacts-of-climate-change-a-
comprehensive-study-of-physical-biophysical-social-and-political-
issues-1st-edition-trevor-letcher-editor/

Philosophy and Climate Change Mark Budolfson

https://ebookmass.com/product/philosophy-and-climate-change-mark-
budolfson/

Climate Future: Averting and Adapting to Climate Change

Robert S. Pindyck

https://ebookmass.com/product/climate-future-averting-and-
adapting-to-climate-change-robert-s-pindyck/
PALGRAVE STUDIES IN IMPACT FINANCE

Climate Change
Adaptation, Governance
and New Issues of Value
Measuring the Impact of ESG Scores
on CoE and Firm Performance
Edited by Carlo Bellavite Pellegrini
Laura Pellegrini · Massimo Catizone
 Palgrave Studies in Impact Finance

Series Editor
Mario La Torre, Department of Management, Sapienza University of
Rome, Rome, Italy
The Palgrave Studies in Impact Finance series provides a valuable scien-
tific ‘hub’ for researchers, professionals and policy makers involved in
Impact finance and related topics. It includes studies in the social, polit-
ical, environmental and ethical impact of finance, exploring all aspects
of impact finance and socially responsible investment, including policy
issues, financial instruments, markets and clients, standards, regulations
and financial management, with a particular focus on impact investments
and microfinance.
Titles feature the most recent empirical analysis with a theoretical
approach, including up to date and innovative studies that cover issues
which impact finance and society globally.

More information about this series at

https://link.springer.com/bookseries/14621
Carlo Bellavite Pellegrini · Laura Pellegrini ·
Massimo Catizone
Editors

Climate Change
Adaptation,
Governance and New
Issues of Value
Measuring the Impact of ESG Scores on CoE and
Firm Performance
Editors
Carlo Bellavite Pellegrini Laura Pellegrini
Department of Economic Policy Department of Economics
Catholic University of the Sacred and Finance
Heart University of Bari
Milan, Italy Aldo Moro, Italy

Massimo Catizone
Catholic University of the Sacred
Heart
Milan, Italy

ISSN 2662-5105 ISSN 2662-5113 (electronic)

Palgrave Studies in Impact Finance
ISBN 978-3-030-90114-1 ISBN 978-3-030-90115-8 (eBook)
https://doi.org/10.1007/978-3-030-90115-8

© The Editor(s) (if applicable) and The Author(s), under exclusive license to Springer
Nature Switzerland AG 2022
This work is subject to copyright. All rights are solely and exclusively licensed by the
Publisher, whether the whole or part of the material is concerned, specifically the rights
of translation, reprinting, reuse of illustrations, recitation, broadcasting, reproduction on
microfilms or in any other physical way, and transmission or information storage and
retrieval, electronic adaptation, computer software, or by similar or dissimilar methodology
now known or hereafter developed.
The use of general descriptive names, registered names, trademarks, service marks, etc.
in this publication does not imply, even in the absence of a specific statement, that such
names are exempt from the relevant protective laws and regulations and therefore free for
general use.
The publisher, the authors and the editors are safe to assume that the advice and informa-
tion in this book are believed to be true and accurate at the date of publication. Neither
the publisher nor the authors or the editors give a warranty, expressed or implied, with
respect to the material contained herein or for any errors or omissions that may have been
made. The publisher remains neutral with regard to jurisdictional claims in published maps
and institutional affiliations.

Cover illustration: Galeanu Mihai

This Palgrave Macmillan imprint is published by the registered company Springer Nature
Switzerland AG
The registered company address is: Gewerbestrasse 11, 6330 Cham, Switzerland
 Carlo Bellavite Pellegrini: to Giovanni Bazoli
Laura Pellegrini: to my son, Matteo.
For a better World
Massimo Catizone: to Maria Ludovica, Lucrezia and Liliana
 Foreword

There is a growing awareness regarding the need that the corporate

management should be increasingly focused on the respect of people and
things, in addition to the quality of goods and services produced.
A greater awareness is associated to a growing understanding of the
concepts behind the acronym “ESG”, a synthesis of a whole way of
thinking, whose historical evolution should be recalled.
The “S” stands for “Social” and is the oldest among the three
elements: we could say that it was born at the outset of the first indus-
trial revolution, towards the end of the eighteenth century, developing
further during the second one in the nineteenth century and giving rise to
the theories that would eventually transform into ideologies—Liberalism,
Socialism, Marxism—that were characterized essentially by the conflict
pertaining to the distribution of the value created by the main actors of
the industrial process. At the end of the last century and at the begin-
ning of the current one, the harsh tone of the social conflict weakened,
thanks to the general improvement of the level of civilization, and other
topical issues gained importance, such as the intolerance to inequalities,
the citizens’ rights, gender and ethnic disparity, neutrality of sexual iden-
tity, realities that have gradually enhanced the significance of the “S”
component.
The origins of the “G” of “Governance” are more recent, around
the middle of the last century, in response to the need to clearly define

vii
viii FOREWORD

and make transparent the rules disciplining the activities of the corpo-
rate administration, the relationship among the governing bodies, their
independence, their gender composition, the relationship between the
ownership—the shareholders—and the management structure, as well
as the one with other parties, or stakeholders with a vested interest in
the company. This broad subject matter represents the response to the
need to safeguard the pillar of the economic system in the Western
democracies: the trust of citizens and economic operators in the correct
functioning of the market economy under the prerequisite of democracy.
At the level of the single enterprise, good Governance builds up, through
trust, the reputation and strengthens the competitiveness.
After the tumultuous economic development following the end of the
second world war, mainly in Europe, Japan and the United States, at the
end of the sixties of the 1900s, in the Western world arose the first serious
questions about the “limits to growth” and with them the concerns
about the environmental degradation originating from the exploitation of
the planet’s resources, especially the non-renewable ones (1). From then
on, the word “sustainability” became usual in the common language to
qualify the wise development of the economic activity and the use of the
resources—including also the social aspects and the corporate governance
ones—so much so that in the nineties the first “Ethical Funds” were born,
their aim being to select their own investments according to sustainability
criteria. Despite the difficulty in distinguishing sometimes the substance
from the rhetoric, the topic issues had been proposed and they would
have increasingly influenced behaviours and choices.
The “E” of “Environmental” enters then forcefully the scene in this
century riding the wave of fears concerning the planet’s capacity to sustain
the economic growth as hitherto known, with the aggravating effect of
climate change and specifically, inter alia, by global warming.
These problems have shaken public opinion and the “E” “S” G”
factors joined in the synthesis identifying sustainable thinking, starting
to become business culture too.
If these are the issues of today agenda, it must be said that they
substantially belong to the Western culture, even if unevenly, since the
West has so far represented the advanced frontier of the economic
development; they do not enjoy widespread appreciation and sensitivity
elsewhere in the world, even if other countries have nowadays a higher
rate of economic growth than the West.
 FOREWORD ix

Since the advent of industrialization, the enterprise has always had to

confront with the exogenous entities—similar to those described previ-
ously—by taking on these new responsibilities and incorporating them
into its operability; inevitably, since enterprises are an integral part of
society, sharing its level of civilization, not only the one formalized by law,
but also the one in progress in the civil society and public opinion. The
business has always done it, acting as a factor of advancement and progress
or sometimes, on the contrary, as a factor of rear-guard according to the
different awareness of the entrepreneurs and/or the shareholders. The
present reality is characterized by the spreading of the awareness towards
the issues summarized under the acronym “ESG” among large groups
of public opinion, also as a result of media which constitute a factor of
pressure on the behaviours and choices of the enterprises, increasing their
responsibility, even the social one.
“The Social Responsibility of Business Is To Increase Its profits”, is the
title of a famous article by Milton Friedman—Noble Prize Winner for
Economics in 1976—published in the New York Times Magazine on
September 13th 1970, over half a century ago. In the following decades,
this sentence would have been brandished as a dialectic weapon, both by
those defending its literal interpretation and by those who took position
against it, regardless of the contents of the article, less simple than its
title… But social responsibility and increase in profits are not necessarily
at odds with each other: it’s known—and Friedman knew it too—that
increased profits do not merely depend on increased incomes and lowered
costs, but above all profits depend on investments and, therefore, what
matters are not only the short terms quarterly results, but the longer-
lasting medium-term performances, as demanded by competitiveness,
reputation and trust. The most forward-looking companies of long-
standing success—even the ones that from 1990 onward had shared and
practised the shareholder value theory —have always invested, in addi-
tion to their industrial investments, in Human Capital, in compensation
policies, fostered pathways of development of personal growth, improved
environmental working condition—a requirement strictly connected to
productivity—in training and benefits (e.g. housings and/or recreational
centres for workers and their families are experience dating to the
beginning of the twentieth century).
All these activities were never for free, they always cost, but they are
not expensing detrimental to profits, they are indeed investments that
generate returns.
x FOREWORD

The declaration dated August 19th 2019 of the 181 Chief Execu-
tive Officers of The Business Roundtable “…who commit to leading their
companies for the benefits of all stakeholders—customers, employees, suppliers,
communities and shareholders…” seems totally in contrast with Friedman’s
one of forty-nine years before; it is the expression of a different cultural
and historical climate, of course, which shows a higher level of civilization
and calls for it.
The two assertions have anyway some overlappings: in order to achieve
its mission, the enterprise must reward all the production factors it
employs: workers with salary, suppliers and service providers with the cost
of their performances, debt financing with interests, the State with taxes
and, finally, risk capital with profit; this last one is a residual remunera-
tion available only if and when all other factors have been rewarded, but
it has to be rewarded too. If the enterprise is not able to reward it, that
means that it employs more resources than it is able to generate and if
it doesn’t succeed in doing that repeatedly, it fails its mission that is to
generate wealth, not to destroy it, causing damages not only to its share-
holders, but also to all stakeholders and to the community as a whole
that is then forced to take charge of it. Therefore, it is in the interest of
all parties that the company remunerates all the production factors thus
generating long-lasting wealth, because this is its primary responsibility
and only fulfilling it, can enterprises undertake all other responsibilities
required by the wider group of stakeholders.
It is not by chance that Leopoldo Pirelli, last of the descendants of
the founder, who, from 1956 to 1991, led the family company founded
in 1872, by enunciating his ten rules of the “good entrepreneur” stated:
“…the first quality that an entrepreneur must always demonstrate: strive
and strive again with every possible means to close good balance sheets. If
he doesn’t succeed once, try again. If he doesn’t succeed repeatedly, he should
leave. And if he succeeds, he shouldn’t consider himself as God Almighty, but
simply someone who, given the profession he chooses, has done his duty”.
Nevertheless, sustainability was always part of the Pirelli corporate
identity even in times when the word was not as usual as it is now: social
housing, advanced health care for workers, fair dialogue with the trade
unions, also in times of tough conflicts are part of the Pirelli history, as
well as its culture of value creation, productivity, profitability. For decades
Pirelli stands in the first position in the sustainability rankings.
If the sustainability of its balance sheets is the unavoidable and
inescapable responsibility of the company, it’s not the only one; there
 FOREWORD xi

are other responsibilities involved in how the company generates wealth;

they consist in the respect for people and things, things being all those
resources that the company uses and employs in its production processes,
such as energy and the environment.
The role of the enterprise—its evaluation and ethical justification—
does not only consist in the capital allocation and in the deployment
of production factors by remunerating all of them in order to achieve
a specific economic objective but in its ability to meet at the same time
the needs of the population of the company’s stakeholders whose expec-
tations and values, even if not completely codified, constitute the level of
civilisation of a specific geopolitical area in a continually evolving historical
time.
This capacity to satisfy a wide range of needs of all stakeholders consti-
tutes a form of immaterial, but very tangible remuneration towards this
constituency, as well as a business investment for the company, which
generates a return in the appreciation of the value of the company itself,
thus rewarding the constituency of the shareholders. This generates a
wide circularity that requires management awareness and subtler and
more complex metrics of measurement and evaluation in order to be
fine-tuned to a context in which reputation and narrative play a more
determining role.
Finally, the respect that the enterprises due to people and things
pretend to be reciprocated by the respect that the community owes to
the role that companies and entrepreneurs play in the process of creating
wellbeing for all constituencies and in the progress of the civilization level.
Financial markets reacted positively to this new cultural mood,
embracing the “ESG” approach and its criteria in their decisions for
selecting investments and have confirmed their appreciation of the
sustainable corporate values through lower cost of capital, which reduces
volatility; furthermore, the financial markets turned out to be able to
modulate the responsiveness of the different factors to each “E”, “S”,
“G” component.
So far, this sensitivity on this subject—as we said before—belongs
mainly to the western world culture, but it is not the same in all western
countries: Europe seems to be ahead of other areas like United States or
Japan.
This book deals in depth with the issues of sustainability in its environ-
mental, social and corporate governance declinations and takes a decisive
step, moving from a literary and narrative approach to the scientific one of
xii FOREWORD

quantitative measurement of the elements, providing accuracy and rigour

to the knowledge base and methodological discipline to its reasoning.
The Second Section of the book is dedicated to the research of the
existing correlations between the rating of the “E”, “S”, “G” components
and the relevant economic dimensions, such as the cost of capital and
the return on the invested capital in different economic sectors, analysing
the importance of sectorial differences towards the meaningfulness of the
results, as well as the different weightings of “E”, “S” and “G” in the
various sectors.
We are just at the beginning of a journey that we can expect to be long
and sometimes arduous, but it is already promising: the first indications
encourage even the possibility that we could perhaps compose harmo-
niously the thinking of Milton Friedman, with the one pronounced by
the 181 CEO’s of the Business Roundtable…

Milan, Italy Enrico Parazzini

Reference
Forrester, J. W., Meadows, D. L., Randers, J., Anderson, A. A., Anderson, J. M.,
Beherens III, W. W., Naill, R. F., Shantzis, S. B. (1972). MIT Report “The
limits to growth”, Massachusetts Institute of Technology.

Enrico Parazzini was born in Milan and graduated from the Bocconi Univer-
sity. He is Chairman of Bagheera S.p.A., formerly Managing Director and Deputy
Vice Chairman of Prelios S.p.A., Chief Executive Officer of Camfin, Chief Finan-
cial Officer of Telecom Italia, Group Controller of Pirelli, General Manager of
Bull Italia.
 Preface

What do we know about sustainability and its with value and firms?
Perhaps before answering this question a more fundamental question
should be answered, namely, what do we mean by value and who are
the ultimate beneficiaries of such “Value”? We must admit that we have
been asking ourselves these questions many times over the years. Finding
a fully satisfactory answer proved to be challenging. Surely there is more
than one answer. More than one, as the stakeholders’ interest that should
be considered.
So, within our studies and empirical research as academics and practi-
tioners, together with Carlo and Massimo, we have dedicated plenty of
time to these interesting topics, until one day in October 2019, the idea
of this book was born.
“Why don’t we write a book that tries to shed some light on these
issues by, among other things, providing some initial empirical evidence
on the relation between sustainability and value creation?”
So, according to our different and complementary profiles of academics
and practitioners, we started thinking through these concepts.
The idea was to lay the basics and more than these for the interpreta-
tion of concepts that are so close to each one of us and our lives but not
so easy to understand from an economic point of view.
Furthermore, our purpose was to suggest some tools which could
demonstrate that the impact in terms of monetary value creation of

xiii
xiv PREFACE

a sustainable business model is relevant for the company itself but

far-reaching benefits are enjoyed by the entire Ecosystem participants.
Sustainable strategies have systemic relevance, affect both debt and
equity and have major repercussions on credit risk, liquidity and firm’s
performance and value. A growing body of evidence is suggesting that
the traditional ways of measuring value are obsolete and should be recon-
sidered. The most obvious example is the failure of the current accounting
standards to reflect how the value and long-term viability of any business
is affected by the way in which such business affects the value of its most
important (off-balance sheet) assets: the natural capital.
Sustainable strategies including Corporate Social Responsibility (CSR)
and ESG scores have a direct impact on value and valuations. It is however
evident that understanding ESG factors enables a thorough assessment
of the risks and opportunities a company faces. In turn, this allows for
improved assets allocation, stock picking and risk management. Addition-
ally, ESG analysis leads to improved understanding of how future trends
could affect a certain industry or the entire economic landscape for that
matter.
Hoping to have succeeded in our purpose, this book tries to contribute
to this field from these points of view.
Because sustainability creates long-term value for everyone. Because
the shareholder vision has long given way to stakeholder value. This is
and will always be more the only starting point that really matter. And
together is always better if we look in the same direction.

Milan, Italy Carlo Bellavite Pellegrini

Bari, Italy Laura Pellegrini
Milan, Italy Massimo Catizone
 Acknowledgements

Carlo, Massimo and Laura would like to thank Rachele Camacci and
Claudia Cannas for their help in formatting the first draft of the book,
and Tula Weis, Manikandan Murthy, Shukkanthy Siva, Susan Westendorf,
from Palgrave Macmillan and Springernature for their editorial support.
We would also like to thank the co-authors on the studies that
directly contributed to the content of this book: Sophia Veronica Barbieri,
Rachele Camacci, Claudia Cannas, Raul Caruso, Rocco Cifone, Carlo
Montalbetti, Marco Seracini.

xv
 About This Book

A large growing literature is nowadays investigating to what extent

sustainability drives investors’ decisions, and corporate strategies. In some
cases, the outcome of such investigations is posing fundamental questions
and challenging commonly accepted principles (Mayer, 2018).
In order to fully appreciate what is a sustainable, value-creating invest-
ment strategy or business a fundamental re-assessment of the way in
which corporates and their mission are defined seems to be required. The
traditional elements driving evolution and adaptation as pre-requisites for
long-term sustainability and profitability have been brought into ques-
tion. Is corporate evolution determined by competition or consciousness
of purpose? How should traditional ownership structures and corpo-
rate governance solutions adapt to reflect a new and more sophisticated
corporate mission? Which is the impact?
Although corporate finance has historically researched the determi-
nants of stock and bonds returns and modelling future yields, recently the
corporate governance has focused its attention on measuring the impact
of non-financial information on listed companies’ corporate financial
performance. According to the efficient market theory, all new informa-
tion has the potential to impact the market value of shares. Therefore, it
could be stated that the more complete and more reliable the information
available, the more accurate is the valuation of the future performance
of equity. Even if extra-financial information may not necessarily affect
the price of a company’s share during normal operations, in cases where

xvii
xviii ABOUT THIS BOOK

reputational or monetarily quantifiable litigation risk exists, investment

professionals pay strong attention to the respective information.1
This field of study has become more relevant over time due to the
increasing attention of the investor. Because different stakeholders have
different time horizons but also different objectives. Needless to say, the
challenge is to verify whether considering sustainability, environmental
and social issues also payoffs in terms of performance and added value
to the firm. Because performance can be measured in different ways.
Whether it is reasonable to say that such strategies of firms do contribute
to the establishment of a more sustainable business context as envisioned
in Waddock (2017), there are substantial doubts about the role of ESG
in shaping both profitability and firm value [see among others Lee et al.
(2018)].
In particular, the ESG scores combine different elements, among
which climate change—as one of the most prominent and challenging
environmental issues facing companies—has a particular relevance for
financial markets.
It is foreseeable that companies will have to operate under different
conditions in the near future. With this in mind, private capital has an
important role to play in preventing and mitigating the impact of climate
change.
In economic literature, the search for a relation between Environ-
mental, Social and Governance scores (ESG) and corporate financial
performance can be traced back to the beginning of the 1970s.
A first strand of literature focused on the effect that ESG scores have
on the cost of capital (equity and debt) and therefore on the related risk,
highlighting that companies that have good sustainability standards enjoy
a significantly lower cost of debt and cost of equity due to a reduction of
the relative risk (Bhojraj & Sengupta, 2003; Schauten & van Dijk, 2011;
Bauer & Hann, 2010). Researches have also shown that good corporate
governance leads to lower cost of equity (Lima & Sanvincente, 2013),
environmental risk management practices, disclosure on environmental
policies (El Ghoul et al., 2011), good employee relations and product
safety (El Ghoul et al., 2011) lower firm’s cost of equity.

1 That is why companies make an increasing effort to provide investors with disclosures
on extra-financial aspects which capture additional dimensions of corporate performance
that are not accounted for within financial data.
 ABOUT THIS BOOK xix

Further studies also aimed to investigate the effects of sustainability on

a company’s operating performance. Those studies generally show a posi-
tive correlation between the environmental, social and governance topics
and operational performance (Fulton et al., 2012; Margolis et al., 2007;
van Beurden & Gossling, 2008).
Moreover, other studies have investigated whether this information
increases the benefits for equity investors. On the governance dimen-
sion, the majority of research suggests that superior governance quality
leads to better financial performance (Bebchuk et al., 2009; Cremers &
Ferrel, 2014; Gompers et al., 2003). On the environmental dimension
of sustainability, eco-efficiency and environmentally responsible behaviour
are viewed as the most important factors leading to superior stock market
performance (Derwall et al., 2005; Karpoff et al.,2005). Finally, on the
social dimension, the literature shows a positive relationship between
employee satisfaction and stock market performance (Edmans et al.,
2017).
But, when considering aggregate ESG scores more recent literature is
already providing researchers with complex evidence (Fatemi et al. 2017;
Capelle-Blancard and Petit 2017).
Therefore, limited awareness, lack of data jeopardizing the ability of
investors to make risk-adjusted assessments of their expected returns,
insufficient harmonized international actions, complexities surrounding
valuation methodologies, limited regulatory and tax benefits are only
some of the reasons slowing the flow of private capital into adapta-
tion finance2 and the pace of the growth and innovation in the sector.
According to this point of view, corporate and systemic governance is
therefore a vital component of this ecosystem.
The aim of this book is to investigate sustainability, the relevance of
ESG scores, and its impact on firm value and growth in some interesting
sectors around the World during the last two decades. The main purposes
of this work could be summarized in the following points:

1. Identify and examine the main factors adversely affecting the growth
of adaptation finance, including, for example:

2 Adaptation finance is an ecosystem where the public sector and the private sector
should complement each other. This is an essential condition for adaptation finance
initiatives to maximise their impact.
xx ABOUT THIS BOOK

a. Inadequate governance system. Lack of a harmonized ecosystem

that is conducive to mutually beneficial cooperation between
the private and the public sector capable of ensuring sustainable
growth, social and financial stability;
b. The limited involvement of the private sector reduces the pace of
the development of new financing and insurance solutions;
c. Limited data. The number of databases and relevant indices is
rapidly increasing 3 (there exist more than 2000 ESG indices
globally), however, available data remains statistically inconclu-
sive:
i. In the absence of specific risk disclosure requirements (both
at issuer level and at country level) predicting returns on
adaptation investments remains challenging;
ii. Pending the production of historical performance data on
adaptation finance, it is difficult to argue that adaptation invest-
ments are less volatile and less risky than traditional invest-
ments. This is a key consideration for any investor acting on
an arm’s length basis. However, traditional investors (pension
funds and investment funds) may assess the issue from a
different angle relative to bank investors. For example, discus-
sions on green mortgage loans and energy-efficient loans will
remain on a theoretical level as long as there is no reliable
data indicating that the risk profile of green mortgage loans
and energy-efficient loans justifies a preferential regulatory
treatment (i.e. lower risk weights).

2. Deeply focuses on self-consciousness and awareness of corporates

and their mission.
3. Argue the need for a harmonized and globally recognized score
system for assessing compliance and consistency with adaptation
finance objectives. In order for such score system to be recognized
and accepted on a global level it will have to be arrived at, based on
generally accepted fundamental principles.
4. Make use of case studies to demonstrate the suitability of adaptation
finance ratings to predict investment returns.

3 Goldman Sachs (2019), ESG Index Book.

 ABOUT THIS BOOK xxi

The book proposes a theoretical and empirical approach towards this

topic, based on a comparative assessment of different industries around
the World and at the market level. Observations relate to the last twenty
years.
The first part of the book analyses the main theoretical and institu-
tional features of the topic and it consists of six chapters devoted to a more
accurate study of the conceptual background of these issues, starting from
self-consciousness and awareness issues and sustainable business models’
issue. Again, we propose an in-depth analysis of climate change challenges
and initial policymakers’ responses and we focus on ESG scores consid-
ered as crucial issues for growth and development. The last chapter is
devoted to analysing the main existing literature on a topic related to
how to measure the impact of ESG scores on firms’ performance and
CoE (cost of equity).
The empirical analysis will propose novel models trying to explain the
relationship between the score of different systems and risks, with a focus
on the impact of these issues on firm value and growth. Following the
idea of a comparative approach, we propose some empirical studies in a
comparative industry-level approach. To gain the aim, among the others,
we will make use of a set of corporate variables i.e. size variables, leverage
variables, efficiency variables.
At the end of each empirical chapter, we suggest some concluding
remarks, with considerations on empirical evidences and policy recom-
mendations and with an agenda for future research topics.
We use Microsoft Word and Excel. Statistical results from STATA are
presented in Word/Excel tables/graphs.

References
Bebchuk, L. A., Cohen, A., & Ferrell, A. (2009). What matters in corporate
governance? Review of Financial Studies, 22(2), 783–827.
Bhojraj, S., & Sengupta, P. (2003). Effect of corporate governance on bond
rating and yields: The role of institutional investors and outside directors.
Journal of Business, 76(3), 455–475.
Bauer, R., & Hann, D. (2010). Corporate Environmental Management and
Credit Risk. ECCE Working Paper. University Maastricht. The European
Centre for Corporate Engagement.
Capelle-Blancard, G., & Petit, A. (2017). The weighting of CSR dimensions:
One size does not fit all. Business & Society, 56(6), 919–943.
Another random document with
no related content on Scribd:
 "Allt?"

"Allt".

Luba teg en stund, hennes strålande ögon sökte hans, men det
var för mörkt, hon kunde icke skönja något.

"Svär att du är obefläckad — — — inför människor", sade hon,

"svär, så att jag får falla ned och dyrka dig!"

Pastorn kysste henne. Eder väkslades och togos. Skymningen

väkste, månen steg upp och lyste in i rummet. En bred, hvitblå stråle
silade sig in mellan rullgardinerna, strödde sitt sken på byrån med
dess porslinsprydnader, föll som ett regn af matt silfver på mattan,
och målade Lubas nu uppbäddade säng skimrande hvit som ett
altare.

De talade ej mer om dessa allvarliga saker. Pastorn hade sakta

fört samtalet på en angenämare stråt. Han var musikalisk och hade
kommit in i en vekare stämning, talade om sin ungdoms favoritvisor,
och gnolade de vackraste.

Luba var hänryckt. I öfversvinnlig dyrkan såg hon upp till honom
där han nu satt bredvid henne — — en oändlig tacksamhetskänsla
fyllde hennes själ.

"Ja", hviskade hon, — "Gud har skapat oss för hvarann".

Pastorn sjöng "Kristallen den fina" och tryckte henne i sina armar
vid refrängen "Du ädla ros och förgyllande skrin".

Hon lutade sig bakåt i sin stol, knäppte sina händer och önskade
att tiden måtte stanna… att intet måtte bli annorlunda — — att hon
finge dö just nu.

Nej — nej — hon ville vidare. Vidare. Lefva mer. Lefva mycket.
Lefva, bara lefva — med honom. Hon hade ju lidit nog, gjort bot, —
— lifvet hade ju gifvit henne bara lidande. Nu var hennes dag!

Nu skulle hennes tur komma.

Lefva, lefva!

Månen sken allt klarare, gjöt sin glans öfver dem och förskönade
dem, gaf dem ett skimmer af poesi och skänkte denna stund en
stämning af äkta lycka som ingen af dem kännt förut.

Och de trodde sig kunna börja ett lif tillsammans, ett lif i sällhet.

Det ringde ånyo och syster Lina kom hem.

Lämmenen hade aldrig ätit med mer aptit än i kväll. Linas lilla supé
var förträfflig — och ingen kunde göra en så bra skinkomelett som
hon. Den skulle Luba lära — — naturligtvis.

17.

LUBA GIFT.

Ännu in i April var där kvar en mängd is på skuggställena. Inne i

staden kunde man möjligen använda hjuldon men ute på landet
åktes för det mesta med släde.
 Det unga paret skulle ut och åka för första gången. Pastorskan
Lämmenen kunde icke begagna sig af vagn eller droska, det skulle
skakat alldeles för mycket, så ojemna som gatorna ännu voro, men
doktorn hade gifvit lof att hon skulle få försöka den friska luften,
åkande i släde.

Sakta hade man förberedt detta, först fick hon några minuter stå
vid ett öppet fönster, sedan kom hon ut på trappan och tilläts att en
stund, sittande i en stol, inandas den ännu vinterklädda vårens första
milda fläktar.

Straks efter bröllopet blef hon svagare, — man fruktade ett återfall.
Hon hade kanske öfveransträngt sig en smula vid flyttningen till det
nya hemmet… dit hon hade transporterats i bärstol eller kanske
hade glädjen tagit på henne för mycket! Alltjemt öfverretad och
eksentrisk gladde henne allt detta nya i så hög grad att hon ofta, just
efter det hon skrattat af förtjusning brast ut i gråt, och snyftade tills
hon somnade.

Förvånad och orolig öfver dessa alldeles icke helgonlika små

humörer, aflägsnade sig Lämmenen, med hufvudet fullt af farhågor,
han förstod intet af allt detta.

Han hade trott sig blifva gift med den heliga Caecilia sjelf, med en
kristen martyr i samma stil som dem hans gamla kyrkohistoria
berättat om, och han fann en människa, därtill en rätt komplicerad
natur i hvilken tillika med hälsan en mängd nycker uppvaknade, en
massa nya fordringar, en hop känslor, tycken, ja passioner som han
icke alls kunde manövrera med, och helst ville gå ur vägen för, så
länge som möjligt.
 När han på tal om sitt föregående lif anförtrodde sin unga hustru
ett och annat af det han ej velat förtro bruden, blef hon orolig, — grät
och förhäfde sig öfver världens ondska — — — vid några och trettio
år hade hon ännu en adertonårings hela osanna föreställningar om
lifvet.

Luba var mycket ömtålig på denna punkt, hon hade så gärna velat
vara den enda riktiga, och pastors berättelser lugnade henne endast
till hälften.

En annan gång på tal om det förflutna kom pastorn i förbigående

att tala om en tjenstekvinna, en halffånig skräddaredotter som hängt
sig på honom med sin dyrkan… en besvärlig person som han dock
ej haft hjärta att stöta bort utan antagit i sin tjenst. Det var en
stackars naturmänniska som hade svårt att skilja själasörjaren från
sjelfva gudaväsendet. Pastorn tyckte synd om henne, Gud vet hvad
det blifvit af henne nu… Hon hade varit par är i hans hus.

Luba våndades då hon hörde denna berättelse. Det var ju intet

ondt, ingalunda nej! historien var ju alldeles oskyldig, men — — —
det var ändå något dervid som pinade henne…

Visst var han ju likafullt hennes idealmänniska, visst var han

hennes apostel, hennes lekamliggjorda Kristusbild, men — — — der
var något som gnagde, något med hans förtid som hon icke tyckte
om.

Det hade gått ur hennes minne, hurudan hon sjelf varit, och hon
ville absolut att han skulle vara det han inför henne gjort sig till, än
mer sådan hennes fantasi skapat honom, den upphöjde, den kristligt
renhjertade, den fullkomlige, den oberörde.
 Hon ville blott älska det fullkomliga, och hon fordrade att kunna tro
på honom som på ett öfvermänskligt väsen.

Hennes farhågor förstod han dock snart att jaga på flykten.

Han drog fram hela sin rika arsenal af bibelspråk, originela

liknelser, bizarra theologiska bilder, och med deras tillhjelp lyckades
han öfvertyga henne att allt var som det borde och som hon ville ha
det.

Men mer än af allt annat öfvertygades hon af hans kyssar och

omfamningar. Först när hon nästan försvann i hans stora armar blef
hon lugn och njöt af sitt lif så intensivt som blott den förstår att njuta
som länge lidit.

Hon lefde i ständigt väkslando stämningar, glädje och oro följde

ofta tätt på hvarann, omotiveradt gret eller skrattade hon, svag som
en flägt tordes hon ej sysselsätta sig med något arbete — — —
dagarne kommo och gingo utan att det uppstod någon allvarligare
förändring.

Ju längre det led desto mer flegmatisk och hvardagsaktig blef

mannen. Det var som om hans riktiga natur först nu, då han
ingenting mer hade att bråka för, kommit fram. Och han såg med
oförställd förvåning på sin hustru hvars lynne skiftade i lika många
olika brytningar som det var timmar på dagen.

Nu skulle hon alltså ut, och det var visst sista dagen man kunde
åka med släde. Ehuru vintern varat längre än eljes i mannaminne,
skrapade medarne redan hårdt i och det fastän kusken försigtigt
körde på de sista resterna af vinterns drifvor.
 Luften var härlig, ifrån hafvet spelade en frisk, ljum bris, och när de
nådde Brunnsparken kastade Luba tillbaka floret som betäckt
hennes ansigte för att se sig omkring. Hon hade glömt hur det såg
ut, alltsammans. Detta var således bärg, riktiga bärg, skönare, högre
större, än hon mindes från fordom.

Och så såg då vägen ut — — stenar, buskar, träd! allting så

vackert, så fritt, så annorlunda än gatan därhemma.

Rundtomkring dem, inne i parken stodo granar och tallar gröna;

hvitstammiga björkar vajade sina fina löflösa grenar sakta för
luftningen — — undrande betraktade hon allt, med vidtuppspärrade
ögon, medan munnen begärligt sög in den starka, saltmängda luften.

Och fåglarne! Att så små väsen kunde föra ett sådant lif! De pepo,
flögo af och an, kvittrade och hoppade, hon hade nästan glömt att
det fanns annat än damgrå sparfvar och grannens kanariefogel som
hon bara hörde men aldrig såg, ibland när hon hade fönstret uppe
för att vädra en smula.

De mossiga tufvorna med en fläck snö här och där förtjusade

henne, hon kunde aldrig tro att de voro så starkt gröna… och att
naturen härute var så vacker…

Naturn, ja naturn. Detta var då naturn! Guds sköna härliga natur!

Hänryckt betraktade hon allt. Hon kunde ej tala, hon sög luftens
kraft, men det öfverväldigade henne så hon nästan icke kunde bära
det allt på engång. För ett ögonblick måste hon sluta ögonen och
hämta sig.
 Lämmenen satt och tänkte på sin predikan. Den gjorde honom
stort hufvudbry, han hade nu under det år han varit i Helsingfors sagt
näranog allt hvad han hade att säga — — — hade uttömt sitt
närvarande förråd af god modelltheologisk material och visste ej
hvad nytt han skulle skaffa sig.

Släden körde förbi badhuset vid Ulrikasborg. Där var hafvet, vidt
och oändligt. Mellan staden och Sveaborg låg ännu isen bitvis,
endast här och där arbetade sig vattnet fram i breda rännor. Gråblått
och daskigt i färgen, poröst och svagt såg det återstående istäcket
ut, men borta, på andra sidan fästningen syntes det öppna blå. Och
en mängd hvita segel lågo vid båken — foro framåt eller tillbaka,
belysta af solen, och glimrande som svanar.

Luba öppnade åter ögonen, och fattade i en enda blick denna

syns hela stora och underbara skönhet.

Hon tog sin mans hand, tryckte den darrande och frågade med
bäfvande stämma hvad han tyckte om allt detta.

Han svarade henne distraherad, med en fras, han satt lite lågt,
slädan var för trång för hans kraftiga ben…

Luba satte sig bättre upp i slädan, löste på sina hattband, drog
djupare andedrag och kisade med ögonen för att kunna se än längre
ut mot horizonten.

De grepo henne starkt, dessa öfverväldigade och nya intryck.

Hon kunde ej mer. Det var för mycket, alltför mycket. Det
mörknade för hennes ögon, och hon sjönk tillbaka med hufvudet;
tyst, medvetslös, som om hon slocknat föll hon i en af dessa
svimningar som förr kommo så ofta.

Skrämd och orolig körde nu Lämmenen hem igen, sände bud efter
läkaren och rörde upp himmel och jord.

Men det var ingenting, alldeles ingenting. Doktorn hviskade något i

kyrkoherdens öra, unga frun skulle vara försigtig — — det var allt.

Man telegraferade efter Lina, Anna kunde ej mer få behålla henne,

det var ju också otroligt dumt att man låtit henne resa bort på andra
brölloppsdagen, i tro att hon ej mer skulle behöfvas…

Detta var en kris. Tiden gick och hon blef bättre.

Doktorn var förvånad öfver Lubas härefter allt mer tiltagande hälsa
och en dag sade han att man hade de största förhoppningar att hon
efter ännu en vigtig kris skulle bli alldeles frisk.

Kyrkoherden strålade då han såg hur hon tog sig, han egnade sin
hustru de ömmaste omsorger och Luba sjelf blef efter den första
förskräckelsen som en annan människa.

Kunde det vara möjligt — — — ännu ett undervärk, ett det största
och mest oväntade!

Det som hon förr funnit så prosaiskt, så obehagligt och

förnedrande, nu var det ju en lycka så stor och oförtjent som någon,
en gåfva af Gud, ett tecken på den största nåd, en obegriplig glädje.

Hon såg från den dagen på lifvet genom en rosenslöja. Det onda
var borta, alla sorgsna tankar veko, och lifvet var idel ljus.
 Fanns det värkligen synd och sorg i lifvet? Jo — — naturligtvis,
men hon tänkte därpå som på något utanförstående, någonting som
ej hörde till hennes horizont utan till mörkret, fattigdomen och
fängelserna.

Och medan tiden led blef hon allt raskare och bättre.

Man var i tillfälle att hålla Midsommarkalaset i prestgården utan all

fruktan att det skulle skada den unga frun… hon hade ju sin syster
nu, och sjelf kunde hon gerna sitta i sin soffa och presidera, föra en
konversation och se etherisk ut, det var ju allt som behöfdes.

Gästerna betraktade med undran och vördnad den nya

kyrkoherdens märkvärdiga hustru. Luba Donner, den heliga
martyren, hon var nu där ibland andra människor, rörde sig emellan
dem, säg ut som andra, visserligen blek och ytterligt mager, men
intressant med sina mörka ögon och sitt själfulla väsen.

Ibland märkte en eller annan att hon ändå ej fullkomligt hämtat sig.
Hon kunde stundom öfverfallas af en underlig skakning, fick tårar i
ögonen och rodnade…

Det kunde komma på helt oväntadt, just när man minst anade det
och stämningen var som muntrast. Ja, det råkade hända tillochmed
när kyrkoherden var som gladast och vid sitt toddyglas sade en wits
eller sjöng en liten visstump.

Men det gick snart öfver igen. Lina kom med litet eaudecologne,
och mannen med en smekning.

Skyn försvann fort och himlen blef åter klar som förut.
 18.

SLUTET.

Det var åter vinter. Julen hade gått och det nya året kom med köld
och is.

Nätterna voro långa, och först mot förmiddag ljusnade det. Men till
middag kom solen stundom fram en smula, lifvade upp och strålade
en stund.

Klockan tre steg aftonrodnaden på himlen och solen sjönk igen,

lemnande jorden i skymning och skärpt kyla. En mörk, snötung
förmiddag när kyrkoherden gått till sitt kansli och Lina ut i bodarne,
kom pigan in till sin fru och sade att det var en "människa" i köket
som alls icke förstod svenska, och som ville tala med kyrkoherden.

Luba ville icke gärna störas, hon satt sömning i sin gungstol och
sydde. Dagarne föreföllo henne litet tunga, hon hade svårt att röra
sig, och den stora krisen kunde inträffa när som helst.

Nu sof hon bort största delen af tiden… och tyckte att hon ständigt
ville sofva mer.

Endast med våld höll hon sig uppe. Doktorn ville det… det skulle
ju vara så förslappande att öfverlemna sig till den dåsighet och
sömnsjuka som betog henne. Och så satt hon i sin gungstol,
arbetade på ett litet ylleplagg, drömmande, nöjd med ögonblickets
frid, och njutande af sin tillvaros nya rikedom.

"Kan inte Lisett be henne komma igen senare", frågade Luba sin
svensktalande piga, "jag är så trött just nu".
 "Nej, hon vill inte gå. Hon förstår inte ett ord af hvad jag säger, och
jag begriper inte ett muck af hennes prat. Hon kommer direkte från
bangården, och har sitt bylte och sin korg i köket, och i korgen
någonting till kyrkoherden, jag undrar om det inte är en knippa
ullgarn eller någon annan landsföring. Hvad tycker frun jag skall göra
med henne, hon sitter nu där och ser så förskräckligt dum ut, så"…

"Så tag henne in, hvarifrån är hon?"

"Vet inte, snälla frun, jag kan inte den otäcka finskan, det vet frun".

"Det är en skam, Lisett, att du är så okunnig. Sätt kaffepannan på,

och spring efter bullar. Hör, är hon snyggt klädd?"

"Ah jo, efter landsmanér, och hon har lädergaloscher på sig, så

nog kan hon komma in alltid?"

Luba satte sig bättre tillrätta i stolen, flyttade sig närmare sybordet,
och jemkade sin schal så att den fremmande icke kunde observera
hennes figur.

Bondkvinnan kom in, blef anvisad plats på stolen vid bordet, och
satte sig ned efter en glad och vänlig hälsning.

Det var en temligen ung kvinna, stor och akselbred, med grofva
former och ett märkvärdigt enfaldigt, men gladt och troskyldigt
uttryck i sitt ansigte.

Hon hade vacker färg ehuru en hop ljusa fräknar vanstälde hyn
just omkring näsan, oregelbundna anletsdrag, men en stor frisk mun,
och jemna tänder som hon alltid visade.
 Där hon satt liknade hon en ting, välmående och hemtreflig
bondko, godlynt och from, en som icke skulle kommit sig före att
stångas, huru man än försökte reta henne.

"Hvem är ni", frågade Luba på finska och såg med ett trött
ögonkast på henne. "Och hvar är ni hemma?"

"Jag är Parkkala Calles dotter", svarade hon, "och heter Carolina.

Jag vill träffa pastorn, kommer han snart?"

"Hvad vill ni pastorn?" frågade Luba likgiltigt, "kan ni inte gå till

kansliet, här tar han inte så gärna emot, först kan ni ju dricka kaffe i
köket och så söka upp honom i kansliet… vet ni hvar det är?"

"Jag vill träffa honom ensam", sade kvinnan, "för si fröken, han är
min gamla bekanta och nu har jag kommit hit för att jag vet att han
vill hjelpa mig. Sen jag kom i olycka och far dog, går det inte uppe i
Parkkala längre, jag ämnar försöka min lycka i hufvudstaden nu".

Hon smålog förtröstansfullt och nickade vänligt till Luba.

"Han bor fint här", tillade hon, och tittade sig nyfiket omkring, "det
var annat när han var adjunkt och hade mig där hemma och det bara
fanns två rum, låga i tak och med trästolar, inga sådana som de här,
nej inte en".

"Är ni skräddarns dotter?" frågade Luba, nu med vidöppna ögon,

och en röst som darrade.

"Jo, är jag så", svarade hon, "det är just jag. Kan väl tro att han
talat om alltihop. Jag tyckte så mycket om honom, han var alltid så
snäll. Och när han ville något, så sade han så vackert. En kunde inte
stå emot, så god han såg ut. Och alla de andra karlarne var så
lättsinniga och menade bara ondt, men han, han var alltid lika, och
han menade ärligt. När nu Gud tog pojken, så tyckte jag, jag måste
hit straks och tala om det för pastorn, sä skulle också han bli glad,
att Gud tog 'en. Jag tänker söka mig tjenst här nu, ser fröken".

Med sitt fåniga, glada leende såg kvinnan på Luba. Men Luba
besvarade ej hennes blick, hon såg ned, — glödande brännde
hennes kinder, hon hade svårt att få luft.

"Hvems var ert barn", stammade ändtligen Luba, "var det hans?"

"Hvems annans", skrattade kvinnan, "inte tror jag det var någon
annans inte! Hvem är fröken, det skulle jag nu också vilja veta, efter
jag talat så mycket om mig? Kanske systern hans, hva'?"

Luba sväljde tårarne. Hon kände en underlig smärta i halsen, det

tog ondt som om hon höll på strypas.

Hon ville svara något, men det gick icke. Blodet strömmade till
hennes hjärta i onaturlig fart. Hon kände bara en sak, en brännande
blygsel, hon skämdes inför denna kvinna som hade tidigare rätt öfver
hennes man än hon sjelf, hon skämdes öfver att vara hustru,
skämdes att vara hans barns mor, skämdes så att hon kunnat sjunka
under jorden.

"Hvem är fröken?" upprepade bondkvinnan, denna gång med sin

allra vänligaste röst.

Luba kunde icke tala. Hon kunde icke säga att hon var hans
hustru. I detta ögonblick kände hon ej som var hon hustru, nej, utan
som något annat sämre.
 Hon tyckte sig vara det eländigaste väsen på jorden. Och det var
som skulle jorden öppnat sig och med ens slukat all hennes glädje,
allt hennes hopp, hennes tro på lifvet.

Hon letade i denna skeppsbrottets stund efter sin kärlek, som efter
det räddande halmstrået. Men hon fann den icke, halmstrået fanns
ej… hon var nära att sjunka… tröstlös stirrade hon på den
fremmande med en blick full af förtviflan.

Tredje gången upprepade kvinnan det, med sin mest smekande

röst:

"Hvem är fröken, säg nu då?"

Lubas schal föll ned när hon försökte resa sig för att gå ut…
åsynen af kvinnan plågade henne.

Hon ville bort, bort från alltsammans. Hon hade ej mod att höra
mer, tanken på denna fremmande kvinna och barnet som Gud tagit,
äcklade henne, hon ville bort, den vidriga "naturmänniskan" kunde
hon ej se, inte en minut längre — bara bort.

Men hon förmådde oj. Golfvet sjönk för hennes ögon, och en svart
tomhet fanns i stället. Hon kunde ändå icke stanna, hon måste in i
det tomma, sjunka, försvinna, förintas. Hon tog ett steg, kände en
häftig smärta och förstod att hon fallit och fått en stöt, någonstädes
på sidan.

Så sjönk hon vidare, djupare i det svarta, tomma. Som stora,

tunga bolster låg det på hennes bröst, hon kunde ej andas, ej få luft.
En ångest, som höll hon på kväfvas, en kamp som till döden.
 Bondkvinnan sprang ut i köket och tillkallade pigan… Frun låg
afsvimmad på golfvet, det lilla sybordet låg sönderslaget inunder
henne, hon var kanske döende, och ingen fanns som kunde hjelpa.

Som en yr höna sprang Lisett omkring, skrek och jemrade sig,

bondkvinnan gret och försökte förgäfves lyfta den sjuka, men det
gick icke.

Så ringde det och Lina kom hem. Hon såg och uppfattade
situationen i ett ögonblick. De buro nu alla tre på den sjuka, och fick
henne mödosamt släpad in i sängkammarn och lagd på sängen.

Lisett sprang efter läkare och sände ett bud till kyrkoherden, Lina
som icke ens fick tid att taga af sig öfverplaggen, baddade den
sjuka, löste upp hennes kläder, tog af skodonen och bäddade in
henne så godt hon kunde.

Efter svimningen följde konvulsionerna och när läkarn kom hade

Lina genomlefvat några af de svåraste ögonblick i sitt lif.

Barnmorskan hade icke funnits i sitt hem, kyrkoherden hade gått

till en sjuk långt borta, i Rödbärgen, doktorn var i Hospitalet men
påträffades snart och kom genast.

Emellertid, då han anlände var det svåra öfverståndet och Lina

som aldrig förr varit med om något sådant hade ensam fått hjelpa sin
syster. .

Hon hade varit nära att förtvifla öfver sin okunnighet om en af de

saker som i en kvinnas lif vore vigtigast att lära, — — den första
nödhjelp i ett fall som detta, men hennes vana vid sjuksängen och
hennes jemna kallblodighet och sjelfbehärrskning kommo henne till
hjelp — — och när Collin steg in i rummet stod Lina där med sin lilla
systerdotter i armarne efter att ha egnat modren den hjelp hon
kunnat.

Doktorn bragte reda och ordning i allt, fick Lisett att göra under
och använde bondkvinnan i köket till hvad hon kunde göra, så att
badvattnet och kläderna snart nog kommo in…

Den sjuka var nu befriad från smärtorna och låg i dvala, skött och
omhuldad på bästa vis.

Hon hade för en stund glömt allt och hvilade drömlös och utan
känsla.

Ändtligen kom barnmorskan, beskeftig och vigtig — — hon hade

svårt att låta bli visa sin förargelse öfver att hon försummat det
vigtigaste.

Hon började göra ursägter för doktorn, men han lugnade henne,
och försäkrade att allt var så bra det kunde… frun hade ju fallit, och
katastrofen hade därför något framskyndats…. fröken Lina hade
förresten gifvit frun en utmärkt hjelp, och sedan med honom
undangjort en hop svårt arbete, nu kunde fru Block se till barnet, ge
det en smula sockervatten, och så gå in till pastorskan.

Med en häpen blick tittade fru Block till Lina, och gick.

Doktorn följde denna blick och kom sig på en stund icke för att
flytta sina ögon ifrån henne, Linas gestalt och hela personlighet hade
ännu för honom ett stort behag.

Han smålog så godmodigt. "Kära Lina", sade han, "nu ha vi två

hjelpts åt som ett par goda kamrater, utan allt falskt pjunk eller
tvekan från din sida. Du ska’ ha tack Lina — — visserligen är du en
kvinna efter mitt tycke. Så god och så! — Ja, du är stor, Lina — — —
det är ordet".

"Smickra mig inte", log hon medan där smög henne en tår i ögat
som skymde blicken, "hvem som helst skulle ha gjort detsamma".

"Nej, ingen".

"Jo, hvem som helst. Sådana äro vi alla, när det är allvar. Det är
bara när vi tagas på det orätta sättet som vi visa oss så pjunkiga.
Men när man tar oss riktigt, kunna vi nog"…

"Oförbätterliga idealist", mumlade doktorn. "Om det bara fanns

flere af den sorten. Hör", tillade han hårdare, "hör Lina, tänker du
gifta dig?"

Lina såg upp.

"Jag, jag, hvad menar doktorn, fyratio år, jag?"

"Jaså, du är så gammal… det trodde jag inte. Du ser så ung ut.

Din kropp är så rank och stark, och du är graciös som en ung
kvinna".

"I mitt ansigte läser man mitt lifs historia, så mycken gråt, så
många onyttiga streck och märken efter tårar".

"Ja visst ja, det är rätt! Du är inte ung, Lina". Doktorn såg alitjemt
på henne, "det jag känner för dig ar också ingenting som har med
åldern att göra".
 Och han steg tungt och långsamt upp från stolen och gick emot
kyrkoherden som i detsamma kom in.

Lämmenen var alldeles blek. Han flämtade ångestfullt och frågade

ifrigt doktorn efter Lubas hälsa. Han hade fått veta det först nu, i
detta ögonblick, af madamen han mötte i trappan.

Doktorn afgaf sin bulletin, — allt var så bra det kunde, både med
mor och barn.

Så gick lian, och lofvade att om par timmar återkomma.

Det blef nu Linas tur att berätta om allt. Om fallet, den sjukas korta
men svåra kamp, barnets födelse och minuterna som följde.

Han fick veta allt, utom orsaken, och ville genast in att se till Luba.

Nej, det fick han icke, hon skulle ej störas, doktorn hade förbjudit
det… också barnet sof.

Kyrkoherden rusade ut i köket, han skulle riktigt leksa upp Lisett,

att tänka sig att hon ej bättre kunde passa på, utan lät frun gå falla.

I köket var stor oro, det sprangs af och an, kitteln kokade, en
massa baljor, fat och ämbar stodo på golfvet, Lisett stod och sköljde,
med ärmarne högt uppvikna, hon såg knappt upp när kyrkoherden
steg in.

Förbluffad blef han stående.

På en stol, vid dörren, satt med sin korg på armen den fremmande
bondkvinnan, färdig påklädd, lugn uti allt detta bråk, stilla och
väntande som om hon satt i sin tredjeklass kupé medan tåget gick i
ilfart framåt med henne.

Hon steg makligt upp då hon såg Lämmenen och stirrade halft
slugt och halft enfaldigt på honom.

"Det är jag", sade hon, "inte kunde jag veta han var gift inte.
Hustrun därinne fick slag när hon fick höra hvem jag var, och ramla i
golfvet när jag talte om vår pojke som är död nu och begratven.

"Han behöfver inte se så arg ut, pigmännskorna förstå int' ett ord
af hvad jag säger. Ska' det förresten vara rätt, att vara Herrans
tjenare och gifta sig med en annan när man lofvat en".

Kyrkoherden tog henne omildt i akseln och visade henne vägen

ut…

Han följde efter, talade med henne under några minuter i

förstugan, och så gick hon med sin korg.

Man såg henne aldrig mer i prestgården.

Natten kom.

Kyrkoherden satt timtal med sin lilla dotter, han kunde ej se sig
mätt på detta lilla, späda väsen som lefde och andades, som
öppnade och slöt sina dunkla, underliga ögon och som var svept i
spetsar och hvita mjuka yllen likt en docka. Att detta var en
människa, och hans egen!

Han ville dock se Luba, och bad doktorn så länge att han slutligen
lofvade.
 "Men försigtigt, ytterst försigtigt".

Lina underrättade sin svåger om att Luba gråtit hela natten — —

— också nu på morgonen var hon förtviflad. Visst en nervös
öfverretning, det var en olycka med detta fall.

Man öppnade ändtligen sängkammardörrn och kyrkoherden gick

in.

Luba slumrade. Hennes magra hand plockade sakta på täcket,

hennes läppar voro hårdt pressade mot hvarann.

Han gick närmare, satte sig sakta på stolen och tryckte en kyss på
hennes hand.

Luba spratt upp och vaknade. Hon såg på honom ett ögonblick.

"Gå ut", sade hon, "gå bort! Jag vill inte se dig! Gå till henne som
var din hustru förr än jag. Gå!!"

"Men Luba, Luba, hvad tänker du på, förifra dig inte, mitt hjärtas
älskade, förlåt mig, jag har ju intet så fasligt ondt gjort, men förlåt mig
ändå! Se på mig, Luba, Luba!"

Men hon vände sig häftigt om, satte sig sedan upp i sängen,
begynte att fäkta med armarne och ropa efter Lina.

Förskräckt drog Lämmenen sig tillbaka, och lät sin svägerska

komma in… barnmorskan skyndade till, man hade svårt att åter
lugna den sjuka, och först sedan dropparne hunnit värka blef hon
stilla.