Skånska

Krigen
 Skånska Kriget

Händelser under kriget

 Skånska kriget
Skånska kriget var ett krig 1675–1679 som stod mellan Danmark-Norge, Brandenburg och Sverige.
Kriget ägde främst rum på skånsk och bohuslänsk mark, samt i norra Tyskland.

Kriget orsakades av det svenska ingripandet i det fransk-nederländska kriget. Sverige hade allierat
sig med Frankrike mot flera europeiska länder. Förenade Nederländerna, som angreps av Frankrike,
sökte hjälp från Danmark-Norge. Efter viss tveksamhet inledde kung Kristian V en invasion av
Skåneland år 1676, medan de svenska trupperna var upptagna med ett fälttåg mot Brandenburg.
Invasionen av Skåne anknöts med en norsk front kallat Gyldenløvefejden, vilket tvingade de svenska
försvararna att bekämpa ett tvåfrontskrig utöver sina konflikter i det tysk-romerska riket. Det
danska målet var att återerövra Skåneland som överlåtits till Sverige i freden i Roskilde, efter Karl X
Gustavs danska krig. Danskarna gjorde inledande vinster under sitt fälttåg, som dock senare
stoppades av kung Karl XI:s motoffensiv.

Kriget hade ingen bestämd segrare; den svenska flottan förlorade till sjöss och den danska armén
besegrades i Skåne av svenskarna, som i sin tur besegrades av Brandenburg. Kriget och
stridigheterna upphörde när Danmarks bundsförvant Nederländerna gjorde fred med Sveriges
bundsförvant Frankrike, och Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora, syster till
Kristian V. Fred gjordes på uppdrag av Frankrike med fördragen i Fontainebleau och Lund (Sverige
och Danmark) och Saint-Germain (Sverige och Brandenburg), där man kom överens om att
återlämna det mesta av de erövrade territorierna till Sverige.
 Skånska Kriget
Efter Karl X Gustavs död leddes Sverige av en förmyndarregering, ledd av Magnus Gabriel de la
Gardie, som fick Sverige att ingå i en militärallians med Frankrike. Tidigare under
förmyndarregeringen hade Sverige försökt stå utanför sådana allianser så långt som möjligt och
verkat för att jämvikten i den europeiska politiken bibehölls för att undvika ett krig, i vilket det som
vunnits skulle kunna gå förlorat. År 1672 anföll Frankrike Nederländerna i Fransk-nederländska
kriget och drogs därmed in i ett krig även med Spanien, den tyske kejsaren samt andra tyska furstar,
däribland Brandenburg, och försökte få Sverige med sig med hot om uteblivna subsidier, om Sverige
inte satte upp en här i Tyskland.

Sedan läget för Frankrike under våren och sommaren 1674 börjat se allt sämre ut krävde man nu att
Sverige med sina trupper på Brandenburgskt område. I slutet av 1674 marscherade en svensk armé
om 11.000 man under befäl av Carl Gustaf Wrangel in i Brandenburg. Delvis som man på svenskt
område saknade medel för att underhålla trupperna. Regeringens officiella förklaring var
Brandenburgs fiendskap med Frankrike varigenom Westfaliska fredens föreskrifter bröts. Man sade
sig inte ha för avsikt att starta krig. Trupperna förlades med högkvarter i Stargard, samtidigt som
Warthepasset vid Landsberg besattes. Brandenburg protesterade, men som kurfursten själv befann
sig borta vid Rhen kunde han inte bjuda något större motstånd. Däremot började han agera för att få
sina övriga allierade; Österrike, Preussen och Danmark att gå till krig mot Tyskland. Till en början
var dock dessa tveksamma då man var oroliga för vad ett krig med Sverige skulle innebära.

Sverige lyckades till och med knyta allians med Hannover och Bayern. Våren 1675 var dock
tillgångarna i det ockuperade området uttömda, och man måste söka sig nya förläggningsområden.
 Skånska Kriget
Frankrike hade fortfarande inte betalat ut sina subsidier. Tillsammans med hannoverska trupper ryckte
man fram mot Elbe. Tåget gick dock långsamt, främst på grund av att det saknades livsmedel, särskilt
bröd. Man hade inte heller tillräckligt med hästar för att transportera artilleriet. Till slut nåddes en
linje Havelberg-Rathenow-Alt-Brandenburg, där armén förlades, med huvuddelen under Wolmar
Wrangel vid Alt-Brandenburg, en mindre del under Carl Gustaf Wrangel vid Havelberg och en indre
grupp vid Rathenau för förbindelse mellan flyglarna. Carl Gustaf Wrangel led svårt att gikt, och var
tidvis förhindrad att föra befälet, samma sak gällde hans närmaste man, Conrad Mardefelt, varför
Wolmar Wrangel, som saknade de övrigas skicklighet som befälhavare vilket ledde till att disciplinen
vid armén försämrades. I början av juni kom besked om att Fredrik Vilhelm I av Brandenburg var i
antågande från Franken med hela sin armé. Carl Gustaf Wrangel, som ännu var så sjuk att han måste
förflyttas på en bår, försökte han nu få svenska armén att rycka fram mot Elbe. Planen var att över
Werben försöka förenas med hannoverska trupperna för att därefter genskjuta och besegra kurfursten,
som antogs marschera mot Halberstadt för att förena sig med österrikarna i Schlesien.

Carl Gustaf Wrangel hade beordrat sina huvudstyrkor att 17 juni stå vid Havelberg för att påbörja
övergången. Då hade dock kurfursten redan hunnit ifatt Wolmar Wrangels trupper. I juni 1675
förklarade Nederländerna Sverige krig, samtidigt som hären i Tyskland förlorade en i sig tämligen
obetydlig strid i Fehrbellin. Även om det taktiska militära läget knappast förändrades av denna, hade
förlusten visat att svenskarna inte var oövervinnerliga. Detta uppmuntrade Sveriges fiender och drev
dem till aktion. Kurfursten av Brandenburg och konungen av Danmark, Kristian V, lovade varandra att
inte sluta fred förrän Danmark återfått vad landet förlorat genom frederna i Brömsebro och Roskilde
samt dessutom Wismar och Rügen, och kurfursten erhållit det övriga av svenska Pommern.
 Skånska Kriget
I september 1675 kom den danska krigsförklaringen. I september och oktober intogs Svenska
Pommern av Brandenburg och Danmark. Danskarna intog Wismar och Bremen-Verden, medan
brandenburgarna intog Stettin.

Under 1675 lämnade den svenska flottan under ledning av Gustaf Otto Stenbock hemmahamnen i
Stockholm, men kom aldrig längre än Karlsöarna väster om Gotland innan den var tvungen att vända
tillbaka på grund av dåligt väder, sjukdom och förlust av utrustning. Stenbock hölls personligt ansvarig
för misslyckandet av Karl XI och tvingades betala expeditionen ur egen ficka. Vintern 1675–1676
försökte den svenska flottan igen, nu under Lorentz Creutz, men hindrades av den tjocka isen den
vintern.

En kombinerad nederländsk-dansk flotta opererade mot svensk sjöfart på Östersjön, och hela Gotland
erövrades av danska trupper. Svenska flottan under Lorentz Creutz lyckades inte att i Slaget mellan
Skåne och Rügen betvinga den danska flottan innan denna kunde förstärkas med en nederländsk
eskader. Den 1 juni 1676 besegrades den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde av den
nederländske amiralen Cornelis Tromp och danska Niels Juel. Det nybyggda, imponerande svenska
regalskeppet Kronan sjönk av misstag och gick förlorat. Danskarna och nederländarna hade därefter
herraväldet över Östersjön.

I juni 1676 marscherade en dansk-norsk armé in i Sverige från Norge under Ulrik Fredrik Gyldenløve,
samtidigt som en annan dansk armé landsteg vid Råå, ledd av hertig Johan Adolf av Holstein-Plön. De
strider som utkämpades vid den svensk-norska gränsen, företrädesvis i Bohuslän, fick namnet
Gyldenløvefejden.
 Skånska Kriget

Det danska krigsmålet var att återerövra Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Svenskarna, ledda
av kung Karl XI själv, drog sig i god ordning tillbaka till Småland.

Den 29 juni 1676 landsattes den danska hären utanför Råå och snart föll Helsingborg (staden
återtogs visserligen den 11 december 1676, men togs tillbaka av danskarna 1678). Den 3 augusti föll
Landskrona i danska händer. Fästningen hölls inledningsvist av överstelöjtnant Metstack som dock
stupade. Befälet togs över av överste Hieronymus Lindenberg som kapitulerade staden till Danskarna
efter ett ultimatum. Cirka 1100 soldater och kavaleri lade ner sina vapen och marscherade från
staden. Vid Lindensbergs senare återkomst till Svenska linjer så blev han ställd inför rätta för
förräderi och arkebuserades på nyårsafton 1676. Den 15 augusti föll Kristianstad. Danskarna
lyckades snabbt besätta hela Skåne, förutom Malmö, medan svenskarna endast vann fördröjande
segrar – såsom i slaget vid Fyllebro i Halland. Trots dessa motgångar ryckte Karl XI i oktober fram
mot dem med en armé om 15 000 man. Den 4 december 1676 vann den svenska armén en avgörande
seger i det blodiga slaget vid Lund, där både svenskarna och danskarna förlorade nästan 50 procent
av sin totala styrka, enligt äldre uppgifter, senare bedömda som felaktiga, uppgifter. Detta var krigets
vändpunkt, och därefter ryckte svenskarna återigen in i Skåne.

Sommaren 1677 fortsatte de svenska nederlagen till sjöss. Den dansk-norske amiralen Niels Juel
lyckades tillfoga svenskarna svidande nederlag vid slaget under Lolland och slaget vid Köge bugt.
Under tiden fortsatte striderna till lands, där dock de svenska trupperna hade övertaget.
Skånska krigets uniformer När Livgardet till häst sattes upp 1661 fick det rockar och
kappor av scharlakansrött kläde med gult foder. På vänstra
överarmen hade de det kungliga vapnet rikt broderat med
guld-, silver- och färgad tråd. Därefter finns det enligt
Karsten Skjold Petersen inga fler uniformsuppgifter om
regementet förrän 1678 då kungen bestämde att Livgardet
skulle ha grå rockar med stora vita knappar och breda
guldgaloner på ärmuppslagen.
 Danska
Uniformer
1686

Paillegul rock med rött

foder och uppslag samt
72 vita knappar. Röd
kassock/kappa med
paillegult foder och
uppslag samt gula
knappar. Röd väst och
röda benkläder.

1691
Livgardet till häst sattes upp den 19 januari 1661 och
bestod ursprungligen av ett enda kompani med 132
man, samtliga officerare. Förbandet hade skapats som
en följd av demobiliseringen efter att kriget mot
Sverige hade avslutats 1660. Detta hade resulterat i
många övertaliga officerare som kungen ville behålla i
sin tjänst som en reserv till kommande utökningar av
armén.

Som en del av rustningarna inför skånska kriget utökades

Livgardet till häst till ett fulltaligt regemente 1675 bestående
sex kompanier med vardera 80 man. Efter krigsslutet 1679
reducerades det till fyra kompanier (sammanlagt 408 man),
men blev återigen sex kompanier starkt 1683. En ny
reducering ägde rum 1699 men antalet kompanier blev
oförändrat.
Efter att hotet om krig försvann 1689 när Danmark
undertecknade Altona-fördraget reducerades antalet
kompanier till sex stycken med vardera 82 man. Men
generalstabsverket nämner inte den ytterligare reducering av
manskapsstyrkan som uppenbarligen måste ha skett senare
eftersom det redovisar följande organisation för Livgardet i
augusti 1699:
 Livgardets organisatoriska historia 1618-1792

Livgardets främsta funktion var att agera livvakt åt kungen och eftersom kungar i alla tider har haft
livvakter går det att spåra Livgardets anor ända till Gustav Vasas uppror 1521. I praktiken har det
dock under stormaktstiden funnits flera olika livgarden som av olika anledningar försvann och
ersattes av nyuppsatta regementen. Närmare bestämt fanns det fyra inkarnationer av Livgardet
under denna tid. Skapade i tur och ordning av Gustav II Adolf, Kristina, Karl XI och Karl XII. Den
kontinuitet som existerar mellan dessa regementen utgörs av den lilla styrka som alltid lämnades
kvar i Stockholm som slottsvakt när regementet drog ut i fält.

Den drabantkår som hade skyddat vasakungarna omvandlades 1618 till ett kompani i ett fem år
gammalt värvat regemente som Gustav II Adolf upphöjde till "Konungens livregemente". Det kom
även att kallas för Hovregementet eller Gula regementet (efter färgen på dess beklädnad). De
ursprungliga drabanterna behöll emellertid en särställning i det nya regementet genom att det bestod
av svenskar och benämndes som kungens Livgarde. Resten av regementet utgjordes av tyskar. Efter
att ha deltagit i Gustav II Adolfs fälttåg i Livland, Preussen och Tyskland splittrades regementet efter
slaget vid Lützen 1632. Livgardet eskorterade kungens lik till Stockholm och stannade kvar där som
en slottsvakt. Återstoden som nu enbart kallades för det Gula regementet fortsatte att strida i
Tyskland och gick 1635 i fransk tjänst när dess befälhavare Bernhard av Weimar avföll från den
svenska armén.
Chef Livgardet: 1673-1677 Christoffer Gyllenstierna
 Christopher Gyllenstierna

Christopher Gyllenstierna, född 1639, död 14 juni 1705, var

en svensk friherre (från 1687 greve), militär och
ämbetsman. Han var medlem av Karl XII:s kortvariga
förmyndarregering 1697.
Gyllenstierna blev student vid Uppsala universitet 1653,
överstelöjtnant vid Livgardet 1668, överste där 1673,
generalmajor vid infanteriet 1676 och generallöjtnant 1677.
Han blev även 1677 guvernör över Västernorrland, kungligt
råd 1681, överståthållare 1682 samt medlem av
förmyndarregeringen 1697. Han deltog förtjänstfullt i
skånska kriget och tjänstgjorde bland annat under slaget
vid Lund, där han ådrog sig inte färre än 19 blödande sår,
och slaget vid Landskrona (1677). Vid 1680 års riksdag
visade han sig som en nitisk och verksam anhängare av
kung Karl XI och understödde reduktionen.
Gyllenstierna upphöjdes 1687 i grevligt stånd med Ericsberg
som grevskap. År 1697 år förordnades han även till en av
kungens deputerade till reduktionsverkets avslutande. Han
gifte sig 1696 med prinsessan Katarina av Pfalz-
Zweibrücken, dotter till pfalzgreven Adolf Johan och kusin
till kung Karl XI.
När Livgardet i april 1700 gick ut i fält bar de uniformer som hade delats
ut 1695. Karl XII hade visserligen fastställt en ny uniformsmodell för sitt
livgarde 1699 men det skulle dröja till januari 1704 innan de första
m/1699-uniformerna blev levererade till gardet. Då kunde äntligen de
tremänningar som 1703 hade inlemmats i Livgardet få nya prydliga
uniformer istället för de röda sachsiska rockar (krigsbyte från slaget vid
Kliszow) som de hade varit tvungna att bära på grund av uniformsbrist.
Inför det ryska fälttåget syddes sedan i Sachsen en andra uppsättning
uniformer av m/1699 som delades ut i april 1707.

Hatt: svart, prydd med hattband och kantgalon, för underofficerarna av

silver. för skalmejblåsarna och regementspiparna av "gull" (förgyllt
silver). Folke Wernstedt anger silvergalon även för manskapet (sid 310) .
Kappa: av blått kläde, foder av gul boj; underofficerarnas var prydd med
"silver i guldgaloner" (galoner av silvertråd med invävda trådar av förgyllt
silver). Rock: av blått kläde, foder av gul boj (angives endast för korpraler
och meniga). Underofficerarnas rockar pryddes av silvergaloner på
"ärmarna och [fick-] klapparna". Regementspiparens av "guld i
silvergaloner", skalmejblåsarnas av dylika galoner samt sammet på
uppslagen, trumslagarnas och piparnas av "galoner".
Väst: för underofficerarna av skinn, för spelet av blått kläde;
galoneringen var av samma slag som på rocken.
Byxor: av blått kläde. Strumpor: dels blå, dels gula.
1750 bar samtliga danska truppslag röda uniformer.
 Danskarna
Landsteg vid Råå
29 juni 1676
 Skånska Kriget

Efter att ha försökt sig på en misslyckad stormning av Malmö,

bröt danskarna den 5 juli belägringen och drog tillbaka till
Landskrona. Orsaken till att man misslyckades med belägringen
var att borgarna i staden ställde upp till stadens försvar, då de
insåg att staden skulle plundras om den föll. Stadens försvarare
uppgick till cirka 7 000 man (mest borgare) under Fabian von
Fersen. Karl XI och huvudarmén segrade 14 juli 1677 vid
Landskrona mot en något mindre dansk styrka. 3 000 av de
svenska soldaterna var småländska bönder. I augusti 1678
återerövrade de svenska trupperna Kristianstad.

I hela Skåne och Blekinge opererade delar av lokalbefolkningen i

gerillaförband, snapphanar, mot svenskarna. Vissa av dessa var
registrerade i danske kungens friskyttekår men andra var rena
gerillakrigare och motståndspersoner. De var speciellt aktiva i
Göingebygden och resten av de gamla gränsområdena. De
utgjorde en belastning för de svenska försörjningslinjerna, då de
bland annat lyckades stjäla krigskassan vid Loshultskuppen. Den
19 april 1678 gavs därför en order med avsikt att lösa problemet
med snapphanarna i gränsområdet. Ordern lydde att alla gårdar
och allt boskap i Örkened socken skulle brännas och att allt
mansfolk som kunde bruka ett gevär skulle avrättas.
 Skånska Kriget

Danmark erövrar 1676 Landskrona

 Skånska Kriget

Danmark erövrar Kristianstad 1676

 Skånska Kriget

Slaget vid Köge bukt

 Skånska Kriget

Hans Wachtmeister

Henrik Horn Hans Clerck

Skånska Kriget

Slaget vid Halmstad, även

benämnt slaget vid Fyllebro,
var ett avgörande slag under
skånska kriget mellan
Sverige och Danmark. Det
stod vid Fyllebro utanför
Halmstad den 17 augusti
1676, då en dansk kår
besegrades i grunden. Med
segern avvärjdes ett danskt
hot mot Göteborg. Istället
kunde svenskarna samla
förstärkningar och senare
besegra den danska
invasionsarmén i slaget vid
Lund. Slaget vid Halmstad
kom att bli det sista slaget
mellan danskar och
svenskar i Halland.
 Helsingborg
Danskarna landsteg 1676
Den 29 juni vid Råå

Råå

15 000 man
Danmark försökte att
Återta sitt förlorade land
Som de förlorade år
1658 i freden i Roskilde.
Man höll aktivt på med
detta ända in på 1700
talet. Även så sent som
Tidigt 1740 när Sverige
var försvagat stod Danmark
redo att anfalla Skåne med
15 000 man.
Danskarna hade även
planer på att anfalla
Sverige från Norge.
Sverige hade sökt beskydd
från Ryssland kom trupper
till hjälp.
Idag söker man NATO
skydd mot Ryssland.
Tänka sig!
Resultatet av freden blev att Danmark avträdde Freden i Roskilde är
Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm det fredsfördrag
samt Trondheims län till Sverige. Freden bröts mellan Sverige och
dock redan till sommaren samma år av Sverige,
genom Karl X Gustavs andra danska krig. Danmark-Norge som
slöts i den danska
staden Roskilde den
26 februari 1658.
Det avslutade det av
Danmark påbörjade
Karl X Gustavs första
danska krig. Under
kriget hade Karl X
Gustav från Jylland
tågat på isen över
Bälten mot
Köpenhamn med den
svenska armén.
1676 den 29 juni. Danskarna landsätter en invasionshär vid Råå fiskeläge strax söder om
Helsingborg, för att under det pågående skånska kriget återerövra de östdanska landskapen Skåne,
Halland och Blekinge från Sverige, vilka har varit i svensk hand sedan freden i Roskilde 1658.
Uppgifterna om invasionsstyrkans storlek varierar mellan 14 000, 15 000 och 16 000 man, men
landstigningen blir helt oblodig, då danskarna inte möter något motstånd. Detta kan dels bero på att
danskarna genom segern över svenskarna i slaget vid Ölands södra udde den 1 juni samma år har
blivit herrar över Östersjön, dels på den danska skenmanövern vid Ystad den 27 juni, dels på att det
svenska försvaret i Skåne är numerärt underlägset denna styrka och dessutom utspritt över
landskapet, däribland med flera tusen man på olika förläggningar. På några månader erövrar
danskarna hela Skåne och Blekinge utom Malmö.

Råå är ett fiskeläge i södra Helsingborg. Ortens namn skrevs

1521 (aff) Raa och har fått sitt namn efter Råån. Åns namn
kommer av forndanska ra 'stång, gränsmärke'. Råån är gräns
mellan två härad på en lång sträcka. Vid Råå mynnar Råån. Den
31 december 2020 hade statistikområdet Råå 3 364 invånare.
Under Skånska kriget gled den 29 juni 1676 omkring 300 fartyg
in vid Råå och landsatte 15 000 danska soldater. För att försöka
förhindra en ny invasion gav Karl XII order om att befästa Råå.
ENHJÖRNINGEN OCH LAMPRENEN skepp vid den tiden 1620 talet

Enhjörningen var ett danskt örlogsfartyg med 18 stycken 12-

pundiga kanoner och tre master. Hon byggdes 1605 och förlängdes
1614. Hon sänktes i Hudson Bay 1620.
Lamprellen (på danska kallad Lamprenen) var en stor jakt med en
mast., råsegel och gaffelsegel, förutom stagfock och klyvare.
Dessutom hade hon åtminstone en skeppsbåt på släp. Hon byggdes
1607 och skrotades 1625. Danskarna erövrade henne från
svenskarna under slaget vid Älvsborg 1612.

Det danska skeppet Tre Kroner byggdes 1601 i

Flensburg av skotten David Balfour. Det var Kanske en
Cristian IVs finaste skepp och sades ha varit Förlaga
smyckat med guld och ädelstenar. Ett känt Prince Royal
kopparstick från 1606 föreställer möjligen detta
skepp. Det var bestyckat med 72 bronskanoner.
På kopparsticket ser man att det finns kanoner
även uppe i märsarna (mastkorgarna). Den
danske historikern Niels Probst anser sig ha
bevis för att Tre Kronor var förebilden för det
engelska regalskeppet Prince Royal.
Råå vallar är ett fornminne och en badstrand i södra
Helsingborg mellan Råå och stadens hamnområde. Platsen
har fått sitt namn av de vallar som byggdes i försvar efter det
att den danska armén landstigit på platsen 1709.
Under det Stora nordiska kriget
genomförde danskarna den 2 november
1709 ännu en landstigning på samma
plats, men tvingades retirera efter slaget
vid Helsingborg den 28 februari 1710.
Själva kriget var dock inte slut i och med
detta och invasionshotet ansågs
fortfarande finnas kvar.

För att stävja hotet beordrade Karl XII från sitt högkvarter i Bender att kustbefästningar skulle uppföras
längs Öresundskusten, där den överlägset största av dessa skulle placeras längs kusten norr om Råå.
Guvernören i Skåne, Magnus Stenbock, motsatte sig dock planerna då han ansåg att sådana
befästningar inte kunde stå emot en landstigning understödd av en större flottstyrka. Något gehör för
sina åsikter fick Stenbock däremot inte och överste Magnus Palmqvist vid fortifikationen fick till uppgift
att utarbeta planerna över fortifikationerna. Dennes plan bestod av ett retranchement som sträckte sig
från Rååns mynning, förbi fiskeläget och ungefär 2,5 kilometer norrut längs kusten till en vårdkase, som
placerats på en mindre höjd vid strandkanten. Den platåartade förhöjning som vårdkasen placerats på
var med största sannolikhet en äldre fornlämning, som år 1729 benämns "Fem höge stenar" av prosten
Rönbeck i dennes sockenbeskrivning. Stenarna är numera försvunna och har troligen tagits i anspråk
för uppförandet av vallen.
Bygget påbörjades 1712 och slutfördes 1713. Själva retranchementet bestod av en vall, placerad på
runt 90 meters avstånd från strandlinjen, dock närmre denna i sina norra och södra ändrar. Vallen var
placerad på en höjd av omkring 6 meter över havet och sträckte sig sedan ytterligare ungefär 2,5 meter
i höjd. Vallens bas var cirka 10 meter bred och i dess krön fanns bröstvärn och bankett. Framför vallen
löpte en 8 meter bred och 2,1 meter djup grav försedd med palissader. Längs vallens sträckning fanns
fyra bastioner, varav den nordligaste var placerad vid vallens ände vid vårdkasen. Vallens södra del, vid
Råå, utgjordes istället för bastioner av ett sågtandsformat avsnitt. Bastionerna hade rakslutna fronter, till
skillnad från den traditionella spetsformen, då dessa skulle kunna ge frontaleld mot mål i sundet.

Palmqvist hade även planerat för tre portar, varifrån utfall mot fienden kunde göras, skyddade av
vinkelformade utanverk, kallade redanger. Dessa genomfördes troligen aldrig, då de inte finns med på en
karta över nya utanverk från 1716. På denna har istället en förgrav förlagts framför vallgraven, som
planerades vara 14 meter bred och 1,7 meter djup och skulle fyllas med fem rader av palissader. Danska
kartor över befästningsplanerna visar även tre skansar placerade bakom vallen för ytterligare försvar.
Några motsvarigheter till dessa på svenska kartor finns däremot inte. Mellan vallens norra ände och
Helsingborg uppfördes slutligen två redutter.

Någon ytterligare invasion kom aldrig och 1721 slöts freden i Nystad. De kustnära södra delarna av
vallen hade strax efter färdigställande förstörts av högvatten och stark blåst.
Slaget vid lund
1676
Lunds
domkyrka

L
U
N
d
 Karl XI
Karl XI, född 24 november 1655, död 5 april
1697, var kung av Sverige från 1660 till sin
död. Han regerade även från 1681 som
hertig Karl I över Pfalz-Zweibrücken. Han
var son till Karl X Gustav och Hedvig
Eleonora av Holstein-Gottorp samt gift med
Ulrika Eleonora av Danmark (1656–1693).
De fick bland andra barnen Hedvig Sofia,
Karl XII och Ulrika Eleonora.

Regeringstiden för Karl XI inleddes med

skånska kriget mot framför allt Danmark,
som efter stora ansträngningar avslutades
utan betydande landavträdelser.
Kristian V, född 15 april 1646, död 25
augusti 1699, kung av Danmark och
Norge 1670 till 1699.

Han var son till kung Fredrik III av

Danmark och Norge och dennes
gemål, drottning Sofia Amalia,
hertiginna av Braunschweig-
Lüneburg från födseln. Kristian var
också svåger till den svenske kungen
Karl XI, då han var äldre bror till
dennes maka Ulrika Eleonora.
Friedrich von Arenstorff
(Danska: Frederik von
Arenstorff), född 1626, död
1689, tysk militär i svensk
och dansk tjänst. Bror till
Carl von Arenstorff.
 Förluster sverige Förluster danmrk

8 000 man: 13 000 man:

2 000 fotsoldater 6 300 fotsoldater
6 000 ryttare Styrka 6 000 ryttare
Styrka
12 kanoner 56 kanoner

Förluster
5 000: 9 000:
2 500–3 000 döda 6 000 döda
2 000 sårade 1 000 sårade
70 tillfångatagna 2 000
tillfångatagna
 Slaget vid Lund 4 december 1676

Slaget vid Lund var ett fältslag under skånska kriget som
stod den 4 december 1676 i ett område norr om staden
Lund i Skåne. Striden stod mellan den invaderande
danska armén bestående av ungefär 13 000 soldater
under Kristian V och den svenska armén bestående av
ungefär 8 000 soldater under Karl XI. Det är ett av de
blodigaste slag som stått på nordisk mark. Förlusterna var
cirka 70 procent på båda sidorna, 9 000 danska soldater
och 5 000 svenska.
Skånska kriget
 Skånska kriget 1675 - 1679
Skånska kriget var ett krig 1675–1679 som stod mellan Danmark-Norge,
Brandenburg och Sverige. Kriget ägde främst rum på skånsk och bohuslänsk
mark, samt i norra Tyskland.

Kriget orsakades av det svenska ingripandet i det fransk-nederländska kriget.

Sverige hade allierat sig med Frankrike mot flera europeiska länder. Förenade
Nederländerna, som angreps av Frankrike, sökte hjälp från Danmark-Norge. Efter
viss tveksamhet inledde kung Kristian V en invasion av Skåneland år 1676,
medan de svenska trupperna var upptagna med ett fälttåg mot Brandenburg.
Invasionen av Skåne anknöts med en norsk front kallat Gyldenløvefejden, vilket
tvingade de svenska försvararna att bekämpa ett tvåfrontskrig utöver sina
konflikter i det tysk-romerska riket. Det danska målet var att återerövra Skåneland
som överlåtits till Sverige i freden i Roskilde, efter Karl X Gustavs danska krig.
Danskarna gjorde inledande vinster under sitt fälttåg, som dock senare stoppades
av kung Karl XI:s motoffensiv.
Målning visar en
episod under slaget
där Karl XI, jämte
Rutger von
Ascheberg och Erik
Dahlbergh,
spränger igenom de
danska linjerna, dit
de förirrat sig.
Oljemålning från
1696 av Johann
Philip Lemke.
 Bakgrund och förberedelser

Efter den svenska förlusten i slaget vid Fehrbellin under juni 1675 och ett
antal danska triumfer till sjöss hade den svenska militären fullt upp med att
försvara sitt svaga grepp om sina besittningar i Brandenburg och Pommern.

Danskarna såg detta som ett bra tillfälle att återta kontrollen över Skåneland,
som hade tillfallit Sverige under freden i Roskilde 1658. Danskarna
invaderade Skåne via Helsingborg i slutet av juni 1676 med en armé på 14
000 man, där de även fick stöd från den lokala bondebefolkningen. Detta
försvårade kraftigt de underlägsna svenska truppernas förmåga att försvara
Skåneland. Efter en månad förblev bara den befästa staden Malmö under
svensk kontroll.
I början av november
var den danske
kungen och hans
armé förlagda vid
Skälshög nära Lund,
söder om Kävlingeån.
Danskarna
kontrollerade alla
flodövergångar, och
den svenska armén
tvingades att slå
läger vid Lilla Harrie,
norr om ån.
 4 december korsade svenskarna kävlingeån
Efter en månads väntan kom snön under slutet av november och ån började
frysa. På morgonen den 3 december rapporterade generalkvartermästaren Erik
Dahlbergh till Karl XI om att isen skulle hålla arméns vikt. Danskarna antog att
svenskarna hade gått i vinterkvarter och att de inte skulle gå till anfall förrän till
våren.

Den svenska hären placerades med infanteriet och artilleriet i mitten och rytteriet
på de båda sidorna, ordnat på två linjer. Hären bestod av 2 000 fotsoldater,
6 000 ryttare och 12 kanoner.

Ungefär klockan halv tre på morgonen den 4 december korsade de svenska

trupperna den tillfrusna Kävlingeån vid Rinnebäcksvad för att kunna gå till anfall
mot det danska härlägret. Svenskarna planerade att överraska det sovande
danska lägret med kavalleri från sydost. En framryckning visade sig dock vara
alldeles för svår på grund av alla gärdesgårdar och diken som låg i vägen.
 Svenskarna tågade mot Lund
De svenska trupperna gick i stället mot Lund för att kunna inta Helgonabacken
och andra höjder norr om staden. Med dessa kunde kavalleriet få bättre terräng
och själva staden skulle täcka den södra svenska flygeln. Detta hade dock den
danska arméledningen insett och satte sig också i rörelse mot söder för att
kunna inta höjderna före de svenska trupperna. Klockan halv nio kom båda
styrkorna fram ungefär samtidigt och gick genast i strid med varandra på
dåvarande Väderkvarnshöjden, där nu kvarteret Bryggeriet ligger, där
Kävlingevägen och Getingevägen möts vid norra ändan av Bredgatan. Den
första skärmytslingen stod mellan den svenska högerflygeln och den danska
vänsterflygeln, och slutade oavgjort. Höjderna intogs av svenskarna, och
danskarna slogs tillbaka mot öst. Huvudstriden började vid klockan nio vid
soluppgången. Frontlinjen sträckte sig nu en kilometer från norr till söder, med
danskarna i öst och svenskarna i väst. Karl XI ledde själv den svenska
högerflygeln i en flankmanöver och efter en timmes strid, där Carl von
Arensdorff blev svårt skottskadad, gav den danska vänsterflygeln vika, drevs
mot nordöst mot Galgbacken och inledde en oordnad reträtt norrut.
 Kungen ledde själv högerflygeln
Den svenska högerflygeln med kungen själv, överbefälhavaren Simon Grundel-
Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, deltog i förföljandet
till det danska lägret och vidare norrut till Kävlingeån och högg ner alla
eftersläntrare som de fick tag i. Bland dem som lyckades fly över ån var kung
Kristian och hans bror Georg. Den danska trossen plundrades, och vissa
officerare vid det danska lägret försökte hindra svenskarna, men många
danskar tvingades tillbaka mot isen. Isen kunde inte bära tyngden och ett stort
antal av den återstående danska vänsterflygelns ryttare drunknade i det iskalla
vattnet. Samtidigt hade de båda arméernas center drabbat samman norr om
Lund. Friedrich Arensdorff fick överbefälet för den danska armén efter att Carl
Arensdorff blev sårad och Kristian V var frånvarande. Innan drabbningen
uppstod en duell mellan den svenska kaptenen Bernhard von Liewen och en
dansk kapten, där Liewen segrade. Efter duellen bombarderades svenskarna
av danska kanoner, och de blev senare anfallna av danskt infanteri, som
erövrade svenskarnas artilleri.
 Motanfall av danskarna
Vid tiotiden gjorde den danska högerflygeln en omfattningsmanöver mot den
svenska vänsterflygeln, det sistnämnda led stora förluster och dess befälhavare
Johan Galle stupade. Generalmajor Johan Benedict Schönleben övertog
ledningen och bröt igenom danskarnas omslutning med sina återstående
ryttare. Vid tolvtiden gjorde den svenska centern en motattack som upplöser
den danska centern. Efter detta drar sig båda sidorna tillbaka för att
omgruppera.

Erik Dahlbergh red norrut för att hitta den svenska högerflygeln som leddes av
kungen. Denne hade i det tidigare skedet gett sig hän åt förföljandet av den
danska retirerande häravdelningen och övergett huvudstyrkan. Dahlbergh
lyckades hitta kungen och berättade att de svenska trupperna befanns sig i ett
svårt läge. Kungen samlade då ihop nio skvadroner från den utspridda
vänsterflygeln och red i ilfart mot Lund. Vid ettiden drabbade arméerna vid Lund
samman på nytt.
 Nio skvadroner
När den svenske kungen och de nio skvadronerna återkom till Lund vid tretiden,
då danskarna gjorde förberedelser för ett sista anfall, gick de genast till anfall
mot den danska vänsterflygeln. Denna tog till flykten, men Karl XI:s skvadroner
led stora förluster.

Kungen själv, Rutger von Ascheberg, Erik Dahlbergh och tre ryttare lyckades ta
sig igenom de danska trupperna och förenades med de svenska trupperna på
Möllevångshöjden. Kungens närvaro göt nytt mod i de svenska trupperna och
kungen gav order om anfall. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll
och många greps av panik och flydde slagfältet. Slutstriden ägde rum på ängarna
mellan Nöbbelöv och Vallkärra, söder om Vallkärra kyrka, där svenskarna ställde
till med en stor massaker, som främst drabbade de nederländska matroserna. När
Helmfelt anlände dit, beordrade han att massakern skulle stoppas och att de
överlevande danska och nederländska soldaterna skulle skonas. Vid halv fem på
eftermiddagen hade allt motstånd upphört, och vid fem beordrades eldupphör.
 Blodigt slag

Den exakta dödssiffran är okänd och de ursprungliga dokumenten angående

slagets förluster är försvunna, trots att kropparna räknades nästa dag. Samtida
svenska källor tyder på att mellan 8 300 och 9 000 soldater från båda sidor
stupade under slaget, exklusive de danskar som drunknade och de som dog av
sina sår under de följande veckorna. En samtida dansk källa säger att totalt 9 300
stupade. Den svenska arméns förluster uppgår till omkring 2 500–3 000 i
stupade och 2 000 i sårade exklusive runt 500 som var bara lätt sårade. Den
danska armén förlorade minst 6 000–6 500 man i stupade, 2 000 tillfångatogs
och 500–1 000 sårades. De nederländska matroserna var särskilt
olycksdrabbade; enligt vissa källor överlevde bara 47 man ur den ursprungliga
styrkan på 1 300 man. Slaget vid Lund lamslog de båda arméerna allvarligt, och
är ett av de blodigaste slagen i historien när man tar hänsyn till förlusterna –
nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater.
 Edkrävartåget 1677
Kriget var ej slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett
fotfäste i Skåne och moralen i den svenska armén ökade. Efter slaget tvingades
de återstående danska styrkorna att retirera till Landskrona citadell under skydd
av mörkret. Under 1677 brändes många byar och städer i Skåne på order av
Kristian V för att försvåra för svenskarna. Förstärkt av sina tyska allierade skulle
danskarna återigen möta den svenska armén i slaget vid Landskrona i juli 1677,
som slutade med en svensk seger. Samma månad upphävdes även belägringen
av Malmö. Under vintern 1677 drev Johan Göransson Gyllenstierna runt i de
blekingska och nordskånska socknarna för att avkräva befolkningen trohetsed
till den svenske kungen i vad som kallats Edkrävartåget. De som ställde sig
ovilliga därtill dräptes. Skånska friskytteförband benämndes snapphanar av
svenskarna, och i edsformeln ingick att blekingar och skåningar måste ange alla
friskyttar. Om man inte gjorde detta, tillämpade svenskarna stegel och hjul.
Formuläret hotade även med decimering för de byar där man underlät att
förråda sina egna till svenskarna.
 Kriget slutade 1679

Kriget slutade på alla fronter 1679. Frankrike slöt å Sveriges

vägnar fred med Danmark genom freden i Fontainebleau den
24 augusti 1679. För att bevara Sveriges prestige slöts även
fred med Danmark i Lund den 27 september 1679. Freden i
Lund bekräftade de villkor som Frankrike dikterat för Danmark i
Fontainebleau. Freden lämnade Sveriges gränser intakta och
även de tyska provinserna fick i allt väsentligt behållas. Detta
tack vare bundsförvanten Frankrike som genom kriget stärkt
sin position och vägrade acceptera mer än marginella
landförluster för Sverige.
Det första monumentet på
Sliparebacken i Lund restes 1882 till
minne av slaget. Det revs i slutet av
1920-talet och ersattes med detta
som bekostades av Skånska
städernas brandstodsförening i
Lund med 60 000 kronor
Slaget vid Halmstad
1676
Slaget vid Halmstad. Olja på duk av Johann Philip Lemke, Nationalmuseum.
Slaget vid Halmstad, även
benämnt slaget vid Fyllebro,
var ett avgörande slag under
skånska kriget mellan Sverige
och Danmark. Det stod vid
Fyllebro utanför Halmstad
den 17 augusti 1676, då en
dansk kår besegrades i
grunden. Med segern
avvärjdes ett danskt hot mot
Göteborg. Istället kunde
svenskarna samla
förstärkningar och senare
besegra den danska
invasionsarmén i slaget vid
Lund. Slaget vid Halmstad
kom att bli det sista slaget
mellan danskar och svenskar i
Halland.
 Bakgrund
Under åren 1675–1679 var Sverige involverat i krig på flera fronter; i Nordtyskland mot
Brandenburg, i Skåne mot Danmark, i Bohuslän och Jämtland mot norsk-danska styrkor och i
södra Östersjön mot Danmark och Nederländerna. Efter slaget vid Ölands södra udde den 1
juni 1676 mellan en dansk-nederländsk och en svensk flotta, där den svenska flottan
besegrats och satts ur spel, hade Danmark uppnått herravälde i Östersjön. Därigenom hade
det blivit möjligt för Danmark att landstiga i Skåne, vilket skedde vid Råå söder om
Helsingborg den 29 juni samma år. Danskarna mötte inget motstånd, utan istället retirerade
den svenska armén i Skåne under ledning av Karl XI först mot Kristianstad och sedan vidare
mot Karlshamn, Småland och Växjö för att invänta förstärkningar.
Under tiden för den svenska reträtten erövrade danskarna Helsingborg och Landskrona.
Norska trupper ryckte in i Bohuslän och erövrade Uddevalla. Därefter erövrade de
Vänersborg, varefter Göteborg belägrades i juli. Den danska huvudarmén erövrade
Kristianstad den 15 augusti efter hårda strider. I början av augusti marscherade en dansk
trupp om 3 000 man under ledning av generalmajor Jakob Duncan mot Halmstad.
 Avsikten var att inta staden

Avsikten var att inta staden och sedan gå vidare för att hjälpa de norska trupperna vid
Göteborg. Det uppstod nu en allvarlig situation för svenskarna och Karl XI beslöt att bryta
upp från Växjö för att undsätta Göteborg, men fick under marschen begäran om
förstärkningar från kommendanten i Halmstad och vände därför trupperna dit. Den danska
armén fick order från kung Kristian V att dra sig tillbaka söderut, men svenskarna hade
redan nått Knäred och inledde en snabb marsch mot Laholm för att förhindra danskarnas
reträtt. Tidigt på morgonen den 17 augusti fortsatte danskarna marschen söderut, men
fördröjdes av att de måste reparera Fyllebron, som de tidigare rivit.
Under befäl av general Rutger von Ascheberg red 300 ryttare direkt mot Halmstad och
stötte vid Fylleån i närheten av Fyllebro cirka 5 km söder om Halmstad, på de danska
trupperna. Danskarna gjorde en felbedömning och gick i försvarsställning istället för att
anfalla de svenska trupperna. Svenskarna fick snabbt förstärkning av hela kavalleriet och
nästan hela infanteriet.
 Slaget var över på ungefär en timme
Slaget inleddes mellan klockan åtta och klockan nio på morgonen.
Slagplatsen var sydstranden av Fylleån. Den var inte idealisk för
varken anfallare eller försvarare, men det svenska kavalleriet kunde
ställa upp sig i slagordning som planerat. Den svenska slagordningen
var konventionell med två kavalleriflyglar – den högra med kungen
själv var något starkare än den vänstra – och med infanteriet
däremellan, när det anlänt. Artilleripjäser ställdes upp i mindre luckor
i slagordningen. Den danska slagordningen var likartad.
Striden var över på knappt en timme och inleddes troligen med ett
danskt anfall. Det svenska kavalleriets högra flygel vadade över ån
och anföll det danska kavalleriet i ryggen, vilket gjorde det möjligt för
resten av den svenska armén att gå över ån. Den vänstra svenska
flygeln, som var svagare än den högra, fick problem men fotfolket
ryckte ständigt framåt. Striden mellan infanteritrupperna var hård,
men genom det svenska kavalleriets insatser drevs danskarna över ån
 Striderna var heta
Även mellan den svenska högerflygeln och den danska
vänsterflygeln var striden het. Kung Karl, Ascheberg och
Dahlbergh red i täten för högerflygeln, varvid Ascheberg
skadades av två skott i armen. Första linjen bestod av åtta
kompanier ur Livregementet under befäl av överste Nils
Bielke, samt två av kungens drabantkompanier. Flygeln gick
fram i galopp och anföll med blanka vapen i full karriär in i
fiendens trupper, sedan pistolerna avfyrats ("à la française").
Bielke sårades under striden. Sedan det svenska kavalleriet
slagit det danska tog de sig över Fylleån och angrep den
danska centern i ryggen. Panik utbröt och de danska
trupperna flydde över ån. Duncan lyckades inte få till en
ordnad reträtt och samla trupperna till motstånd. Han såg sig
därför tvungen att skicka en trumpetare till svenskarna för att
meddela att han var beredd att lägga ned vapnen för att
undvika en fortsatt slakt, vilket accepterades av kung Karl.
 Förluster
Det råder oklarheter om de båda sidornas förluster. De danska
förlusterna var stora med närmare 1 000 stupade och 2 000
tillfångatagna (1 567 fångar och 469 som övergick till svenska armén
varav närmare ett hundratal officerare, däribland den danske
befälhavaren Duncan. Enbart 500-600 danskar undkom. På svensk sida
uppgick förlusterna till endast 200 döda och sårade. Vissa uppgifter
anger de svenska förlusterna till 50 man, vilket sannolikt är något för
lågt. De officiella svenska förlustsiffrorna anger 185 man, av vilka 41
meniga och fem officerare stupade. Danskarna förlorade också fanor,
standar, nio kanoner och några mörsare.
Johan Friedrich Lützow var en tysk överstelöjtnant i dansk tjänst som
enligt legenden ensam fällde sjutton svenska soldater när han
försvarade en bro över Fylleån. Han ansågs så tapper att svenskarna
senare reste en minnessten med inskriptionen ”Stympad men
Kämpande Föll här den tappre Lützow i Fältslaget den 17 aug 1676”.
 Konsekvenser på grund av slaget vid Halmstad
Då 3 000 danskar var försatta ur spel försvagades den danska
armén. De svenska trupperna och deras ledning fick ett ökat
självförtroende, då det visat sig att danskarna var mindre
slagkraftiga än förväntat. Detta hade stor betydelse för
kommande strider. Karl XI och de svenska styrkorna efter
slaget gick i försvarsställning bakom ån Viskan vid Syllinge
(Åskloster). Danskarna ansåg att risken med ett anfall mot
svenskarnas försvarsställning var för stor och drog sig därför
tillbaka för vinterkvarter vid Rönne å mellan Helsingborg och
Ängelholm. De danska styrkorna hindrades genom
nederlaget från att inta Halmstad och förenas med de norska
styrkorna i Bohuslän. Efter svenska förstärkningar till
Göteborg och utebliven hjälp från de danska trupperna gav
de norska styrkorna upp belägringen av Göteborg. Rent
militärt betydde den svenska segern lite, men den svenska
ledningen tog lärdom av erfarenheterna för kommande slag.
Halmstad omkring år 1700. Gravyr
ur Suecia antiqua et hodierna.