Folktro i tryck
Bengt af Klintberg
En ofta förbisedd del av den svenska litteraturen är den
diktning som saknar känd upphovsman och som har
förts vidare i muntlig tradition innan den nedteckna-
des och redigerades för trycket. Alltsedan romantikens
dagar går den under beteckningen folkdiktning. Det är
en diktning som är värd intresse av flera anledningar.
Dels kan den inte frånkännas stora litterära kvaliteter,
dels ger den intressanta inblickar i en äldre tids världs-
bild, moraluppfattningar och historiesyn.
Praktiskt taget alla genrer i folkdiktningen kan
gestalta sin tids trosföreställningar. Några genrer gör
det i eminent grad. Dit hör den medeltida balladen,
de magiska besvärjelser som användes av bondesamhäl-
lets botare samt sägnerna, korta berättelser i prosaform
som har uppfattats som sanna. Det är dessa genrer som
främst kommer att tas upp i den följande översikten.
Ett folkloristiskt källmaterial som inte brukar
räknas till folkdiktningen men som i alla avseenden
passar in under rubriken ”Folktro i tryck” är de tryckta
samlingar av skrock och vidskepelse som har utkommit
alltsedan 1700-talet. Av intresse är också de böcker som
har ägnats folklig tro och sed i en viss region, böcker
som i antikvariaten ofta sorteras in under rubriken ”to-
pografi”.
Vid sidan av all den muntligt traderade folklore
som har nått trycket tack vare upptecknarnas och utgi-
varnas insatser finns alltsedan 1600-talet även en kvan-
titativt rik populärlitteratur i form av s.k. skillingtryck
och folkböcker, billiga publikationer som salufördes på
marknader och i handelsbodar. Till stor del består den
av visor och sagor. Dessa tryck är värda intresse där-
för att de under århundraden har varit den viktigaste
underhållningslitteraturen bland en majoritet av lan-
dets befolkning, men de ryms knappast under rubriken
”Folktro i tryck”. Det gör däremot de legender, folk-
sägner, spökhistorier, drömböcker och spådomsböcker
som också ingår i den äldre populärlitteraturen.
Textläge
Det som skiljer folkdiktning och folktro i tryckt form
från skönlitteratur är att den inte sällan har publice-
rats en avsevärd tid efter det att den upptecknades.
1600-talets s.k. antikvitetsrannsakningar, som innehål-
ler både folksägner och medeltidsballader, utgavs i sin
helhet först under 1900-talet. Man måste också känna
till att de tryckta källorna kan kompletteras med en
stor mängd otryckta uppteckningar som har bevarats i
våra folkminnesarkiv.
De uppteckningar som har publicerats i tryckt
form bör alltid underkastas källkritik. Vid sidan av på-
litliga vetenskapliga editioner finns det gott om böcker
där källmaterialet har utsatts för censur och olika slags
förändringar. Exempelvis kan en uppteckning på dia-
lekt ha normaliserats till riksspråk.
En tidig fornforskare med intresse för folktro
var Johannes Bureus, Gustav II Adolfs lärare och vår
förste riksantikvarie. Hans manuskript Sumlen inne-
håller, som han själv anger, ”Åtskillighe Collectaneer,
som vthi een och annan måtta tiäna till Antiquiteternes
excolerande [uppodlande]”. Anteckningarna är gjorda
under en lång tidsrymd, de tidigaste omkring år 1600
och de senaste mer än 45 år senare, och de kan handla
om jättegravar och bergtagna bönder och pigor, om
troll som slagits av åskan och flygande skattdrakar. Ing-
enstans spårar man något tvivel om uppgifternas san-
ningshalt. Med livligt intresse antecknar Bureus också
drömmar och profetior. Ett halvdussin välkända folk-
sägner finns i Sverige tidigast dokumenterade i Sumlen.
Syftet med 1600-talets antikvitetsrannsakning-
ar var att med sockenprästernas hjälp systematiskt sam-
la in uppgifter om såväl fasta fornlämningar som gamla
sägner, kämpavisor och andra traditioner. Idén var lå-
nad från Danmark, och det äldsta materialet kommer
också från de dåvarande danska provinserna Skåne och
Blekinge. I Sverige deltog både präster och kungliga
befallningsmän i rannsakningarna, som inleddes 1666.
Inte alla har brytt sig om att efterfråga folksägner och
liknande traditioner, men antikvitetsrannsakningarna
är totalt sett en rik folktrokälla som innehåller hundra-
tals sägner. En sägenhjälte som förekommer i ett flertal
prästrelationer och som omnämns redan i Olaus Mag-
nus Historia de gentibus septentrionalibus (svensk över-
sättning Historia om de nordiska folken) från 1555 är
Kettil Runske, som kunde binda både fientliga troll-
karlar och sjöodjur med sina runkavlar, det vill säga trä-
1
kavlar fullristade med magiska runor. Om Kettil berät-
tas det också att han vandrade på havsbottnen med ett
glas över huvudet.
När upplysningens idéer på 1700-talet nådde
Sverige, vändes intresset från de historiska folkminnena
till den folkliga övertro som var utbredd bland befolk-
ningen och som upplysningsmännen ville bekämpa.
När Linné företog sina resor i olika svenska landskap,
skrev han ner inte bara sina botaniska och zoologiska
iakttagelser utan även exempel på folktro. Han försum-
made exempelvis inte några tillfällen att besöka folkliga
botare, s.k. kloka gubbar och käringar. I Lenhovda i
Småland upptecknade han 27 maj 1741 en besvärjel-
seformel som lästes vid gastkramning, ett sjukdomstill-
stånd som ansågs bero på att patienten blivit kramad av
den osynliga anden av en död människa:
Wår Herre Chrest och Santa Peer
De ginge seg den wäjen fram
Så möter dem en döer man
Då sa wår Herre å Santa Peer
Te den döa Mannen
Hwa ska du gå?
Den döa Mannen sa
Ja ska gå te N. –. [här sätts patientens namn in]
Hwa ska du där?
Sa wår Herre å Santa Peer.
Ja ska krysta honom så hierta-bloet ska rotas
Näj dä ska ja förwäira dei [förvägra dig]
Ja ska lägga deke under ståk och stojin [sten]
Så at du ska giöra ingen man mojin [men].
(Carl von Linnés Öländska resa, förrättad 1741)
Den kvantitativt största samlingen av folktro från
1700-talet är den som sammanställdes av Linköpings-
lektorn, sedermera prosten Johan J. Törner, Samling af
Widskeppelser. Den omfattar 1244 nummer, av vilka ett
faktiskt har Linné som uppgiftslämnare.
Den tyska romantikens intresse för att be-
vara folkets visor och sagor nådde Sverige i början av
1800-talet. Geijer och Afzelius gav ut sina Svenska folk-
visor från forntiden (1814–18). Den flitigaste av roman-
tikens många samlare av folkdiktning var Leonhard
Fredrik Rääf, som liksom Geijer och Afzelius var med-
lem i Götiska förbundet. Han lämnade sina samlingar
av visor till bibliotekarien vid Kungl. Biblioteket Adolf
Iwar Arwidsson, som lät dem ingå i Svenska fornsånger
(I–III, 1834–42).
Läsningen av Geijers och Afzelius visutgåva
väckte den unge Gunnar Olof Hyltén-Cavallius intresse
för folkdiktningen. Tillsammans med sin engelskfödde
Bengt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012
vän George Stephens utgav han en svensk motsvarighet
till bröderna Grimms sagor, Svenska folksagor och äfven-
tyr (1844–49) och författade senare i livet ett innehålls-
rikt verk om den folkliga kulturen i hans småländska
hembygd, Wärend och wirdarne. Ett försök i svensk eth-
nologi (1863–68). Till samma generation som Hyltén-
Cavallius hörde Richard Dybeck. I hans tidskrift Runa,
som började utkomma 1842, finner man visor, sägner
och annan folkdiktning som Dybeck samlat under sina
färder runtom i Sverige.
Ett förnyat intresse för att samla folkdiktning
uppstod under 1870-talet, men nu främst som prov på
dialekter. Vid universiteten bildades landsmålsfören-
ingar, vilkas medlemmar tillvaratog folkdiktning från
sina hemprovinser i dialektal form. Deras viktigaste
organ blev en tidskrift som startades 1878 av J. A. Lun-
dell och som fortfarande utkommer, Nyare bidrag till
kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif
(numera förkortat till Svenska landsmål och svenskt folk-
liv).
I början av 1900-talet spelade de nordiska län-
derna en ledande roll vid framväxten av ett vetenskap-
ligt studium av folklore. En av de främsta forskarna var
C. W. von Sydow, docent i Lund, som 1914 startade
tidskriften Folkminnen och Folktankar. Under de 30 år
som den utkom var den ett livaktigt debattforum. Un-
der samma tid inflöt ett mycket omfattande källmateral
till landets dialekt- och folkminnesarkiv, ofta insamlat
med hjälp av frågelistor och frågeböcker, och en mängd
regionala utgåvor av folklig tro och sed publicerades.
Några av de viktigaste finns förtecknade i bibliografin i
slutet av denna översikt.
Efter andra världskrigets slut inträdde en av-
mattning i insamlingen av bondesamhällets traditio-
ner. I stället började man uppmärksamma att även
det moderna urbana samhället äger en folklore som
gestaltar trosföreställningar. Sägnerna om bergtagning
och flygande skattdrakar har efterträtts av historier om
flygande tefat. På 1970-talet inledde folklorister i USA
ett systematiskt studium av vår tids sägentradition.
Svenska exempel på denna internationella tradition har
getts ut i bokform av Bengt af Klintberg.
2
Den medeltida balladen
De berättande visor med omkväden som utgör det kan-
ske äldsta skiktet i Skandinaviens folkliga vistradition
brukar kallas ”medeltida ballader”. Så benämns de t.ex.
i typkatalogen The Types of the Scandinavian Medieval
Ballad (förkortad TSB) och i den sju band stora veten-
skapliga utgåva som har ombesörjts av Svenskt visarkiv,
Sveriges medeltida ballader. Ordet ”medeltida” markerar
här att visgenren, med sin speciella form och innehåll,
är medeltida och att många av balladerna har diktats
under medeltiden. Däremot har ingen fullständig
skandinavisk ballad bevarats i skrift från medeltiden.
De äldsta texterna finns i handskrivna adelsvisböcker
från 1500- och 1600-talen. Beläggen från 1700-talet
återfinns till allra största delen i skillingtryck. Från
1800-talet och framåt har visorna framför allt teck-
nats ner av folkminnessamlare, och alltifrån mitten av
1900-talet har den kvarlevande balladtraditionen spe-
lats in på band och getts ut på grammofonskiva.
Många av balladerna, särskilt de som hör till
den kategori som kallas ”naturmytiska visor”, ger en le-
vande bild av en medeltida förställningsvärld, där näck
och älvor uppfattades som realiteter och man trodde
att människor kunde bli bergtagna. Men det är vik-
tigt att påpeka att det ännu på 1800-talet fanns många
människor i bondesamhället som var övertygade om att
ballader som ”Varulven” (TSB A 20), ”Näcken bortför
jungfrun” (TSB A 48), ”Den bergtagna” (TSB A 54)
och ”Herr Olof och älvorna” (TSB A 63) återgick på
verkliga händelser. En skånsk sägentradition om varul-
var som attackerar kvinnor levde kvar långt in i vår tid,
liksom berättelser om kvinnor som kommit i näckens
våld eller blivit bergtagna. Stagnelius dikt ”Näcken”
bygger på en medeltida legend som man kunde höra
berättas som folksägen i södra Sverige ännu i början av
1900-talet. Föreställningen om älvornas farlighet ledde
till att man i vissa delar av landet inte ville nämna dem
vid deras rätta namn; på Gotland kallades de därför ”di
sma undar jårdi”.
Den sistnämnda balladen har upptecknats
i femton svenskspråkiga versioner; den äldsta är från
1670-talet och den yngsta från 1909. De fem första
stroferna i en uppteckning från Östergötland, gjord
1812, alla med omkvädet ”Med’ dansen går än, så väl
uti lunden”, har följande lydelse:
Herr Olof han red sej till Borgere-led
Bengt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012
Å der står en Elf-quinna å hvilar derved
– Med’ dansen går än, så väl uti lunden.
”Å hörer du herr Olof hvad jag säger dej
vill du nu träda dansen med mej.”
”Å inte vill jag träda dansen med dej
I morgon skall jag brudgumme vara.”
”Änter vill du i sju år lida nöd
heller också i morgon vara död.”
Herr Olof han kaster sin gångare omkring,
Sjukdomar och plågor de följa honom hem.
I fortsättningen berättas hur herr Olof kommer hem
och dör redan samma kväll, vilket leder till att även
hans mor och hans fästmö dör av sorg. Visan har varit
känd i alla de nordiska länderna, och dess folktrobak-
grund är den medeltida uppfattningen att älvorna kun-
de vålla sjukdomar. Det kunde ske genom att de avlos-
sade pilar mot människor; en anglosaxisk läkarbok från
omkring år 1000 innehåller sjukdomsbenämningen
elfshot, ett ord som har haft motsvarighet i de nordiska
länderna. I Sverige har man långt in i nyare tid försökt
bota sjukdom vållad av älvorna genom att offra slantar i
s.k. älvkvarnar, skålgropar i berget. I södra Sverige bars
särskilda silversmycken kallade ellakors (älvkors) som
skydd mot älvorna. Känner man till den bakgrunden,
förstår man bättre det öde som drabbar herr Olof sedan
han har avvisat älvkvinnans invit.
Flera ballader beskriver hur en man försöker
väcka en åtrådd kvinnas kärlek genom att utsätta henne
för runmagi. Det sker genom att han placerar en run-
kavel, fullristad med trolldomsrunor, i hennes säng el-
ler på en spång som hon måste passera. Sådana kärleks-
formler, ristade på trästavar, har hittats vid utgrävningar
i Bryggen i Bergen och har daterats till 1300-talet. De
ovan nämnda sägnerna om Kettil Runske är ett annat
exempel på att medeltida föreställningar om runmagi
levde kvar i ballader och sägner.
Magiska besvärjelser
När kristendomen nådde Sverige vid 1000-talet fanns
här redan en konstfull forngermansk galdermagi. Or-
det galder ’trollsång’ återgår på verbet gala, vilket pekar
på att galdrarna har framförts i ett sjungande röstläge.
3
Galdrarna var diktade på ett särskilt versmått, galdra-
lag, där allitteration och tretal är karakteristiska drag.
Bevarade exempel på galdrar kommer både från Sverige
(t.ex. den så kallade Högstenagaldern) och andra ger-
manska länder.
Det mest kända exemplet är två forntyska be-
svärjelser som efter fyndorten kallas Merseburgerform-
lerna. De har daterats till 900-talet. Den första har lästs
för att lösa bojor, den andra för att bota vrickning på
hästar och människor. I den senare formeln vrickar Bal-
ders fåle sin fot, och Oden botar. Den andra Mersebur-
gerformeln levde kvar länge i svensk folktradition; de
bevarade uppteckningarna uppgår till närmare hundra-
talet. Oftast har namnen på de hedniska gudarna bytts
ut mot Jesus och Sankte Per. En version som uppteck-
nades 1908 i Medelpad lyder:
Jesus och Sankte Per red sig över en bro.
Då fastna fölefoten i fururoten.
Då steg Jesus ned
och vred led mot led,
sena mot sena,
Och knota mot knota.
Nu är allt som det förr har varit
inom de tre heliga namnen:
fadern, sonen och den helige ande.
Formeln har som synes en stor likhet med den formel
mot gastkramning som upptecknades av Linné. Båda
hör till den stora grupp av sjukdomsbesvärjelser som
inleds med en liten berättelse, där Jesus och Sankte Per
besegrar sjukdomsdemonen eller ger den lidande män-
niskan eller djuret hjälp.
Galdrarna efterträddes i Sverige av kristna ex-
orcismer och benediktioner som lästes av präster och
munkar. När klostren drogs in vid reformationen kom
många munkar att fortsätta sin verksamhet som sjuk-
domsbotare i byar runtom i landet, och de överförde
sin kunskap om verbala boteformler till landsbygdens
botare, de s.k. kloka gubbarna och käringarna. Men ef-
tersom det katolska signandet nu hade blivit förbjudet,
kom trollformlerna att leva vidare som en hemlig kun-
skap, traderad från den ena generationen till den andra,
tills den tillvaratogs av folkminnesupptecknare. De har
kommit till användning vid många tillfällen i bondbe-
folkningens vardag: för att stoppa blodflöde när man
huggit sig, bota ormbett och kreaturssjukdomar, vinna
rättegångar. De bevarade trollformlerna i våra folkmin-
nesarkiv och i tryckta utgåvor uppgår till många tusen,
och de har i mycket ringa utsträckning varit föremål för
Bengt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012
vetenskapligt studium.
Sägner
När bröderna Grimm några år efter sina Kinder- und
Hausmärchen gav ut en samling tyska sägner, Deutsche
Sagen (1816–1818), beskrev de i förordet skillnaden
mellan en saga och sägen på följande sätt: ”Sagan är
mer poetisk, sägnen är mer historisk.” Man skulle ock-
så kunna uttrycka skillnaden så här: Sagan är fiktion,
både berättaren och lyssnaren vet att det som berättas
inte har hänt i verkligheten, vilket signaleras redan med
inledningsorden ”Det var en gång”. Sägnen, däremot,
skildrar händelser som utspelas i ett verkligt historiskt
sammanhang och innehåller stildrag som ska stärka
dess trovärdighet, såsom namn på historiska personer
och geografiska platser. Inte desto mindre är sägnerna
till största delen diktning, och de kan som sagorna fö-
ras vidare muntligt från land till land.
I den svenska sägentraditionen finns sägner
som speglar historiska skeenden, t.ex. digerdöden, byg-
gandet av den första kyrkan, krigshändelser. Men säg-
nerna är mindre pålitliga som historiska källor än som
vittnesbörd om människors världsbild och trosföreställ-
ningar. Det gamla bondesamhällets föreställningsvärld
med troll, skogsrån, tomtar, spöken och gengångare,
trolldom och magi, träder levande fram i sägnerna.
En skånsk präst, F. Sorbonius, skrev 1693 ner
en sägen som han hört berättas av en församlingsbo i
Kiaby socken, inte långt från Kristianstad:
Här skall och för långan tijd sedan varet een man som i Ki-
jaby varet tillsatt att vackta säden som skuren var, och kom om
nattn ifrån åkrarne, då honom mötte een ganska stor karl på
een hög häst, frågandes om han intet mötte Kiuge-käring eller
det bergzråå af Kiugekull. Karlen svarade: Rijd fort så hinner
tu henne; förän han nu kom inn uti byen emot 3 st. stenar vijd
vägen upreste, kom bemälte stora karl effter honom igen, och
förde ett lijkt een qvinna för sig på hästen, hvars bröst hängde
neder på jorden, honom gaf han en pänning med dessa or-
den: Dagen är tin, och nattn är min, finner iag tig mera uthe
om nattetijd, skall tu döö. Den penning han fick, gick honom
igenom handen, hvareffter blef ett hohl, och samma wäcktare
kallad Hans Hvider, derföre at han sagt honom syntes den
pänning han fick, lijk vara de gambla danska hvider. (Tuneld
1960, 143.)
4
Denna skånska uppteckning är det äldsta svenska be-
lägget för en medeltida sägen med stor utbredning på
germanskt språkområde, den s.k. ”Kvinnojaktsägnen”.
Handlingen är enkel: en person blir vittne till en natt-
lig scen där ett demoniskt kvinnligt väsen flyr för en
övernaturlig manlig jägare. Lite senare ser han jägaren
ännu en gång, och nu ligger det dödade kvinnliga vä-
sendet slängt över hästryggen framför ryttaren. I Sve-
rige har sägnen främst berättats i Götaland med en ut-
löpare i Värmland, och aktörerna är oftast ett skogsrå
med bröst så långa att hon har kastat dem över axlarna
och den gamla asaguden Oden (som i yngre tradition
inte sällan har uppfattats som en forntidskung). Så här
återges innehållet av den västgötske upptecknaren Klas
Olofsson:
En man vandrar en natt i början av 1800-talet den numera så
gott som övergivna så kallade Norlhevägen, som igenom öde
marker leder strax nedom galgabacken i Fristads socken. Men
månaljust var det. Plötsligt hör han hundskall, allt närmare
och närmare, uppe i luften. I detsamma kommer en kvinna
springande, flåsande emot och förbi honom. ’Träffar du nå-
gon, så tala inte om att du mött mig’, häste hon ur sig, vid det
hon rusade förbi.
Strax kommer en ryttare i sträck, med en bössa under
armen, ifrån samma håll som nyss kvinnan, stannar och frå-
gar: ’Har du mött någon springande här på vägen?’ Mannen
tyckte att han ville inte riktigt säga rent ut, utan svarade: ’Vesst
har ’a la dä.’ Ryttarn högg klackarne i hästen och sprängde av.
Och hundskallet fortfor framöver. Snart small ett skott. Då
tystnade skallet. Ryttarn kom tillbaka med kvinnan hängande
död framför sig över sadeln samt yttrade vid förbifarten: ’Det
var väl att du inte teg mä’t; annars hade jag nog skjutit dig.’
Det var Oden. (Olofsson 1931, 45–46.)
Muntligt traderade sägner finns även från vår egen tid.
De utspelas i en nutida miljö och innehåller ofta stil-
drag som ska styrka deras trovärdighet. Själva hand-
lingsmönstret kan dock ha en imponerande ålder. Föl-
jande historia nedtecknades 1988 av en ung mamma i
Vällingby:
Förra året berättade [min mor] om ett par nyblivna föräldrar
som blev varnade för att behålla sin hund när det första barnet
kom. Hunden kunde bli svartsjuk och skada barnet. Trots var-
ningen behöll de hunden och lät den dessutom vakta babyn då
den lämnades att sova under bar himmel.
En dag stod kvinnan vid spisen och lagade mat medan
barnet och hunden som vanligt var ute i trädgården. Plöts-
ligt hörde hon barnet ge till ett gallskrik som tystnade tvärt.
I nästa ögonblick kom hunden inrusande, blodig kring mun-
nen. Kvinnan slog i blind förtvivlan hunden i huvudet med
stekpannan så att skallen sprack. Så sprang hon ut i trädgården
Bengt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012
och hittade babyn helt oskadad – men bredvid låg en död orm
med avbitet huvud.
Kvinnan blev sinnessjuk då hon förstod att hon dödat
hunden som hade räddat livet på hennes barn. (af Klintberg,
1994, s. 69).
Historien om barnet och vakthunden har varit känd
i mer än 2000 år. Det tidigaste belägget finns i den
indiska berättelsesamlingen Pancatantra, som anses ha
kommit till ca 300 år f. Kr. Under medeltiden nådde
den Europa och införlivades i den kända samlingen Sju
vise mästare. Händelsen har ortfästs både i Frankrike,
där den dräpta hunden (en vinthund) blev föremål för
en folklig helgonkult, och i Wales, där hundens grav är
en turistattraktion.
Folkböcker
På Kungl. biblioteket i Stockholm finns ett rikt material
av äldre populärlitteratur som till stora delar ännu inte
har blivit föremål för forskning. Det gäller inte minst de
skrifter som speglar en äldre tids intresse för det överna-
turliga och för magiska konster. En första summering
av denna folklitteratur gjordes redan på 1840-talet av
P. O. Bäckström i tvåbandsverket Svenska folkböcker,
där man i avdelningen ”Sagor” hittar berättelser som
nutida folklorister närmast skulle klassificeras som säg-
ner, t.ex. ”Ljungby horn och pipa”, ”Om en i ett berg
intagen Bondedräng” och ”Den till Varg förvandlade
skräddaren”. En avdelning ”Legender” innehåller titlar
som ”Jesu Barndoms-Bok”, ”Om Pilati död och oroliga
döda kropp” och ”Jerusalems skomakare”. En annan
avdelning är ”Trolldomshistorier” med skrifter som
”Luxemburgs förbund med satan”, ”Satans grasserande
i Roslagen” och ”Kapten Elins resor till Blåkulla”. Sjut-
ton skrifter förtecknas under rubriken ”Syner, uppen-
barelser och spökhistorier”, tio under ”Spådomar och
Drömm-böcker”. I avdelningen ”Äfventyr” hittar man
titeln ”Hobergs-Gubben”, och under rubriken ”Blan-
dade ämnen” har Bäckström fört bl.a. ”Gamle Richards
Svartkonstbok”.
Alla dessa skrifter är exempel på folktro i tryck,
men man kan konstatera att de har haft mycket olika
genomslag. En metod att avgöra i vilken utsträckning
de har nått ut bland den läsande befolkningen är att
räkna antalet upplagor. Det visar sig då att några av de
ovan anförda titlarna har tryckts i betydligt fler upp-
5
lagor än de andra. Dit hör ”Ljungby Horn och Pipa”,
”Jerusalems skomakare”, ”Luxemburgs förbund med
satan” och ”Hobergs-Gubben”, som alla utkom i en rad
upplagor under 1700- och 1800-talen.
En annan metod är att gå till våra folkmin-
nesarkiv och undersöka i vad mån de har övergått i
muntlig tradition. Det gäller flera av de ovan nämnda
titlarna men inte alla. Sägnen om Ljungby horn och
pipa, den mest kända svenska versionen av en interna-
tionellt spridd medeltida sägen om hur någon rövar ett
dyrbart dryckeskärl från trollen, utspelas i Skåne och
har där bevarats i en mängd uppteckningar efter munt-
lig tradition. Berättelserna om Jerusalems skomakare
och Hobergsgubben har upptecknats i rikt mått i hela
Sverige. Anledningen till att den förstnämnda blivit så
populär är att många människor accepterade tanken
att en man som bevittnat Jesu korsfästelse ännu gick
omkring bland dem; berättelser om personliga möten
med skomakaren finns från många svenska landskap.
Sägnen om Hobergsgubben, jätten som blir bjuden till
ett barndop men vägrar komma när han hör att ”trum-
slagaren” (Tor) också är bjuden, har lokaliserats till Ho-
burgen på Gotland och flera andra platser i Sverige och
har också trycks om i flera skolläseböcker. Den avsky-
värde hertigen av Luxemburg har däremot inte lämnat
lika många spår efter sig i traditionen.
Även folkböcker som tryckts i ett begränsat an-
tal upplagor har kunnat leva vidare i muntlig form ge-
nom sin anknytning till folktron. Innehållet i ”Kapten
Elins resa till Blåkulla” finns dokumenterat i hundratals
uppteckningar, de flesta från Värmland där den häx-
anklagade ”Kapten Elin” levde. Berättelsen om ”Den
till Varg förvandlade skräddaren” har bara bevarats i ett
enda tryck, men den berättades muntligt ännu hundra
år efter det att trycket utkommit.
Bibliografi
Bengt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012
En kort men innehållsrik översikt av äldre svenska folktro-
källor är Carl-Martin Edsmans artikel ”Folktro” i Anna Bir-
gitta Rooth, utg., Folkdikt och folktro (Lund 1971, 158–68).
Delar av Johannes Bureus’ nära 900 sidor stora
manuskript Sumlen, bland annat allt som rör dialekter och
folksägner, har publicerats i Svenska landsmål och svenskt
folkliv, Bihang I:2, 1886. En ny utgåva planeras av Kungl.
Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur i Uppsala.
Fem av sägnerna har kommenterats av Bengt af Klintberg
i artikeln ”Några sägner i Bureus’ Sumlen” (Inte bara visor.
Studier kring folklig diktning och musik tillägnade Bengt R.
Jonsson den 19 mars 1990 (Stockholm 1990, 237–51).
John Tuneld har utgett de sydsvenska prästrela-
tionerna, först i Prästrelationerna från Skåne och Blekinge
av år 1624 (Lund 1934), därefter i Prästrelationerna från
Skåne av år 1667 och 1690 (Lund 1960). Carl-Ivar Ståhle
har utgett texthäftena I–III av Rannsakningar efter antikvi-
teter (Stockholm 1960, 1969, 1992), där redigeringen av
det tredje häftet avslutades efter Ståhles död av Nils-Gustaf
Stahre. De planerade kommentardelarna har ännu inte ut-
kommit. Nils-Arvid Bringéus har skrivit om ”Antikvitets-
rannsakningarna som folkloristisk källa” i konferensrap-
porten Rannsakningar efter antikviteter – ett symposium om
1600-talets Sverige (Stockholm 1995, 79–95). Sägnerna om
Kettil Runske har behandlats av bland andra Josef Svennung
i ”Sägnen om Kettil Runske” (ingår i Sixten Bock, red., En
bok om Småland, Stockholm 1943, s. 281–305.)
Johan J. Törners Samling af Widskeppelser är utgi-
ven med inledning och anmärkningar av K. Rob. V. Wik-
man (Uppsala och Stockholm 1946).
De klassiska utgåvorna av folkdiktning under ro-
mantiken har redan nämnts under rubriken ”Källäget”; till
dem kan man också lägga gotlänningen Per Arvid Säves
samlingar från 1800-talets mitt som emellertid inte utgavs
förrän vid mitten av 1900-talet. Särskilt intressanta för folk-
troforskaren är hans Gotländska sägner, utgivna av Herbert
Gustavson och Åsa Nyman (Svenska sagor och sägner 12,
Uppsala 1959–61). Två viktiga upptecknare av folkdiktning
från 1800-talets slut är Eva Wigström som var verksam i
Skåne, och August Bondeson, vars Historiegubbar på Dal
(1886) är den kanske bästa dokumentation av folkligt berät-
tande som utkom i Sverige under 1800-talet.
Bland 1900-talets regionala utgåvor av folklig tro
och sed kan nämnas Klas Olofssons Folkliv och folkminne
i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland (I–II, 1928–
31), som inte bara är en rik källa till västgötsk folktro utan
också en storartad läsupplevelse. Dess författare var även
skönlitterärt verksam, och det märks på språket i boken som
6
på ett suveränt skickligt sätt växlar mellan riksspråk och dia-
lektala vändningar. Andra källpublikationer värda att näm-
nas är Magni Granström, ”Soldaten Karl Snyggs levnads-
historia” (Svenska landsmål och svenskt folkliv B 30. Uppsala
1933), som har sitt speciella intresse genom att läsaren får
stifta bekantskap med en enskild informants sägenrepertoar,
och Ella Odstedt, Norrländsk folktradition (Uppsala 2004).
Uppteckningarna i Odstedts bok är gjorda under 1900-ta-
lets förra hälft och ger en detaljrik bild av norrländsk folktro
om det underjordiska vitterfolket, om folkmedicin och om
samernas påstådda trollkunnighet.
Den grundläggande vetenskapliga källpublika-
tionen för all svensk balladforskning är Sveriges medeltida
ballader utgivna av Svenskt visarkiv (1–5:1–2, Stockholm
1983–2001). Band 1 innehåller de naturmytiska visorna.
Den bästa boken om de medeltida balladerna i
svensk tradition är Sven-Bertil Jansson, Den levande balla-
den (Stockholm 1999). Två viktiga artiklar om balladerna
och folktron är Eva Danielson, ”De nordiska medeltidsbal-
laderna som folktrokällor” (Fataburen 1976, 127–40) och
Lars Lönnroth, ”Herr Olof och älvorna” i författarens essä-
samling Den dubbla scenen. Muntlig diktning från Eddan till
Abba (Stockholm 1978, 81–111).
Den viktigaste svenska utgåvan av trollformler
är Emanuel Linderholm, ”Signelser ock besvärjelser från
medeltid ock nytid”, som utkom 1917–40 som nr B 41 i
Svenska landsmål och svenskt folklivs serie av avhandlingar
och källpublikationer. Den innehåller mer än 1000 texter,
de äldsta medeltida latinska exorcismer och benediktioner,
de yngre uppteckningar från främst 1800-talets och det ti-
diga 1900-talets folktradition. Nästan lika innehållsrik är
Leonhard Fredrik Rääf, Svenska skrock och signerier, utgiv-
na med inledning och kommentar av K. Rob. V. Wikman
(Stockholm 1957). Utöver trollformler innehåller boken en
rikhaltig samling magiska recept hämtade från handskrivna
svartkonstböcker. Ett kommenterat urval texter är Bengt af
Klintbergs Svenska trollformler (Stockholm 1965).
Den internationella sägenforskningen kan te sig
blygsam i jämförelse med sagoforskningen. En anledning till
detta kan vara att forskarna ännu inte har tillgång till en in-
ternationell sägenkatalog av samma slag som sagoforskarnas
The Types of the Folktale (utarbetad av Antti Aarne och Stith
Thompson, sedan några år tillgänglig i Hans-Jörg Uthers
utvidgade version med titeln The Types of International Folk-
tales (FF Communications 284–286, Helsinki 2004). Där-
för väntar fortfarande ett mycket omfattande och kulturhis-
toriskt intressant svensk sägenmaterial på sina utforskare.
Bland de många tryckta utgåvorna måste man särskilt näm-
na dem som utgavs av den beundransvärt flitige arkivarien
vid Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg, Carl-Martin
Bergstrand. Under åren 1944–51 utgav han samlingarna
Västgötasägner, Bohuslänska sägner, Värmlandssägner, Hal-
Bengt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012
landssägner och Dalslandssägner. Genom Bergstrands insats
är den västsvenska sägentraditionen landets mest väldoku-
menterade. En första genomgång av materialet är gjord av
Waldemar Liungman i Sveriges sägner i ord och bild (I–VII,
Djursholm 1957–69). Ett kommenterat urval sägentexter är
Bengt af Klintbergs Svenska folksägner (Stockholm 1972).
Folksägnerna kan med fördel studeras i ett nordiskt perspek-
tiv, och då har man nytta av Reidar Th. Christiansens norska
katalog The Migratory Legends (Helsinki 1958) och Marjatta
Jauhiainens The Type and Motif Index of Finnish Belief Le-
gends and Memorates (Helsinki 1998).
Den nutida sägentraditionen i Sverige finns samlad
i tre kommenterade utgåvor av Bengt af Klintberg: Råttan
i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray
(2005).
Den klassiska översikten av de svenska folkböckerna
är det ovan omnämnda verket av P. O. Bäckström, Svenska
folkböcker (I–II, Stockholm 1845, 1848). Där återges det
fullständiga innehållet i ett trettiotal sago- och legendböcker
tillsammans med uppgifter om de tryck som har varit kända
av utgivaren. Del II avslutas med en 172-sidig ”Öfversigt
af svenska folk-litteraturen”. Av lätt förklarliga skäl saknas i
Bäckströms verk många utgåvor som är kända i dag. Beho-
vet av en modern översikt är stort.
Hundra år senare utgav Jöran Sahlgren samlings-
verket Svenska folkböcker (I–VIII, Stockholm 1946–56). De
flesta banden innehåller sagor, men i det åttonde bandet in-
går ”The Tolff Sibyllers Spådomar” och ”En Ny Drömme-
book”. I sina inledningar har Sahlgren kunnat använda sig
av de bibliografiska uppgifter som finns i den danska mot-
svarigheten, J. P. Jacobsen & R. Paulli, utg., Danske folkebö-
ger fra 16. og 17. århundrede (I–XIV, Köbenhavn 1915–36).
Flera av de folkböcker som har nämnts i det före-
gående har blivit föremål för specialartiklar. Inger Lövkrona
har skrivit ”Sägnen om Ljungby horn och pipa – muntlig
tradition eller booklore?” (Vetenskapssocieteten i Lund, Års-
bok 1982, 33–87). Folkboken om Jerusalems skomakare
behandlas i Bengt af Klintbergs artikel ”Jerusalems skoma-
kare i Sverige”, som ingår i hans essäsamling Harens klagan
(Stockholm 1978, 22–47). En internationell samling essäer
i ämnet är Galit Hasan-Rokem & Alan Dundes, ed., The
Wandering Jew. Essays in the Interpretation of a Christian Le-
gend (Bloomington 1986).
Berättelsen om Hobergsgubben analyseras från en
genreteoretisk aspekt av Bengt Holbek i artikeln ”On the
Borderline between Legend and Tale: The Story of the Old
Hoberg Man in Danish Folklore” (Arv 47, 1991, 179–91).
Ebbe Schön har kommenterat folkboken om Kapten Elin i
”Kapten Elins trolltyg” (Fataburen 1998, 76–92). Sägnen
”Den till varg förvandlade skräddaren” har fått ett par si-
7
dor i Ella Odstedts Varulven i svensk folktradition (Uppsala

Bengt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012

1943, s. 14, 93 ff.). Carl-Martin Edsman har granskat spå-
domsböckernas historia i Antik och modern Sibylla (Uppsala
1971). De svenska drömböckerna analyseras i en artikelsam-
ling redigerad av Annikki Kaivola-Bregenhöj och Ulf Pal-
menfelt, Drömmar och kultur (Stockholm 1992).