I.

Efter tio rs vistelse i landsorten r jag ter i min fdelsestad och sitter nu vid ett middagsbord bland de gamla vnnerna. Vi ro mer eller mindre femtioringar allesammans, och de yngre i sllskapet ro ver fyrtio eller omkring. Vi frvnas ver att vi icke ha ldrats sen sist. Det syns visserligen litet grtt i skgg och vid tinningar hr och dr, men s finns det ocks de som blivit yngre sedan sist, och de erknna att vid deras fyrtionde r skedde en mrkvrdig frndring i deras liv. De knde sig gamla och trodde livet vara mot slutet; de upptckte sjukdomar som icke funnos; verarmarna styvnade och de hade svrt att dra p verrocken. Allting frefll dem gammalt och utslitet; allting upprepades, kom igen som evigt enahanda; det unga slktet trngde p hotande och tog ingen notis om de ldres bedrifter; ja, det frargligaste var att de unga gjorde samma upptckter som vi hade gjort och vad vrre var, de buro fram sina gamla nyheter som om de aldrig varit anade frut. Emellertid under det vi talade om gamla minnen, som voro vr ungdoms, sjnko vi tillbaka i tiden, levde bokstavligen om det flydda, befunno oss tjugu r tillbaka, s att ngon brjade undra om tid fanns. Det har redan Kant utrett, upplyste en filosof. Tiden r endast vrt uppfattningsstt av det varande. Se dr! Det har jag tnkt ocks, ty d jag minns smhndelser frn fyrtiofem r tillbaka, str det s klart som om det hnt i gr; och det som skedde i min barndom r lika nra mig i minnet som det jag upplevde fr ett r sen. Och s undrades det om alla tyckt detsamma i alla tider. En sjuttioring, den enda i sllskapet som vi betraktade som gubbe, anmrkte att han nnu icke knde sig som gammal. (Han var nyss omgift och hade barn i vaggan.) Vid denna dyrbara upplysning fingo vi intrycket av att vara pojkar, och samtalets ton blev verkligen mycket ungdomlig. Jag hade nog mrkt vid frsta sammantrffandet att vnnerna voro sig lika, och jag hade frvnats drver; dock hade jag observerat att man icke log s snabbt som frr och att man iakttog en viss frsiktighet i tal. Man hade upptckt det talade

ordets kraft och vrde. Livet hade visserligen icke gjort omdmet mildare, men klokheten hade slutligen lrt en, att man fick igen alla sina ord; och man hade drjmte insett, att mnniskorna icke gingo p hela toner utan att man ven mste anvnda halvtonerna fr att ngot s nr kunna uttrycka sin mening om en mnniska. Nu dremot slpptes ls: ord skrddes icke, sikter respekterades icke; man fll in i gamla travet och det blev fullt sken, men det var roligt. S blev en paus; flera pauser; och s blev det obehagligt tyst. De som talat mest erforo en beklmning som om de talat huvet av sig. De knde att under de frgngna tio ren nya band hade knutits i det tysta av var och en, att nya oknda intressen, rest sig emellan, och att de som sprakat fritt hade tornat p undervattensrev, hade slitit i trdar, trampat i nyodlingar, vilket allt dessa ocks skulle ha mrkt, om de sett de blickar som bevpnat sig till motstnd och frsvar, dessa dragningar i mungipor d lpparna dolde ett undertryckt ord. Nr man lmnade bordet, var det som om de nyss spunna trdarna slitits. Stmningen var bruten och var och en befann sig i frsvarstillstnd, knppte igen om sig; men d det likafullt mste talas, sade man fraser, vilket syntes p gonen som icke fljde med ordet, och p leendena som icke stmde med blickarna. Det blev en odrgligt lng kvll. Enstaka frsk att i grupper och p tu man hand uppliva gamla minnen misslyckades. Man frgade, av pur okunnighet, om saker som man icke skulle frgat. Till exempel: - Hur str det till med din bror Herman, nu? (En slngfrga utan mening att f veta ngot som ej intresserade.) (Frstmning i gruppen.) Jo, tack det r tmligen sig likt: ngon bttring kan man icke spra! Bttring? Har han varit sjuk d? Ja vet du inte? Ngon kastar sig emellan och rddar den olycklige brodern frn den smrtsamma beknnelsen att Herman var sinnessjuk. Eller s hr: N-, din hustru fr man inte se?

(Hon hll p att skiljas!) Eller s hr: Din gosse r stor nu; har han tagit examen n? (Det var familjens frlorade hopp.) Med ett ord, man hade frlorat kontinuiteten i umgnget och det gick snder. Men man hade ven prvat livets allvar och bitterhet, och man var icke pojke lngre tminstone. Nr man skildes utanfr porten slutligen, knde man ett behov att skiljas fort, och icke som frr att p ett kaf frlnga samvaron. Ungdomsminnena hade nmligen icke haft det uppfriskande inflytande man vntat. Allt det frgngna var ju det str i vilket det nrvarande vxte, och stret hade redan brunnit ihop, var utsuget och brjade mgla. Och s mrkte man att ingen lngre talade om framtiden, utan bara om det frflutna, av den enkla grund att man redan befann sig i den drmda framtiden och icke kunde dikta ngon sdan mera. *

Fjorton dagar senare befann jag mig ter sittande vid samma bord, i nstan samma sllskap, och p samma plats. Nu hade man haft tid att var och en i sin stad lsa ver svaren p alla de pstenden man frra gngen av artighet lmnat obesvarade. Man kom bevpnad; och nu skar det sig som sur mjlk. De som voro trtta, lata, eller fre-drogo god mat lto udda vara jmnt, fllo undan och lmnade en tystnad efter sig; men de stridslystna drabbade. Man hade jmkat p det hemliga programmet, som aldrig frkunnats riktigt tydligt, och man beskyllde varandra fr avfall. Nej, jag har aldrig varit ateist! skrek en. Jas? Inte det? Och nu brjade en diskussion som borde ha hllits tjugu r frut. Nu frskte man gra medvetet vad som under den lyckliga vxttiden drivit fram omedvetet. Minnet stod icke bi; man hade glmt vad man gjort och sagt; man citerade sig sjlv

och andra ortt, och det blev tumult. Vid frsta tystnad tog ngon om samma sak, och samtalet gick i ett tramphjul. Och s tystnade det, och s brjade det om igen! Denna gng skildes man med den knslan att det var slut med det frgngna, och att man blivit myndig, gde rttighet att lmna trdskolan och vxa fritt fr sig sjlv, utplanterad p fritt land, utan trdgrdsmstare, sax, och etikett. S gick det till, i huvudsak, att man blev ensam, och s har det vl alltid gtt till. Men riktigt slut var det nd inte, ty ngra som icke ville stanna i vxten, utan g framt, gra upptckter, ervra nya vrldar, slto sig tillsammans i en liten grupp och begagnade kafet till samtalsrum. Man hade nog frskt i familjerna frut, men dr upptcktes snart att vnnen ftt ett foder i rocken som kallades hustrun. Och detta stramade i smmarna som oftast. I hennes nrvaro mste man tala om annat, och glmde man sig att tala om sitt, s intrffade tv fall: antingen tog frun ordet och avgjorde alla frgorna diktatoriskt, och d mste man tiga fr artighets skull, eller reste sig frun, sprang ut i barnkammaren och syntes icke frrn vid bordet, dr man knde sig som en tiggare och snyltgst och blev behandlad som om man ville locka hennes man frn hus och hem, frn plikter och tro. S gick det inte; och fr vrigt skildes vnner oftast genom sina fruars msesidiga antipati. De voro kinkiga p varann. Det blev allts vid kafet. Men underligt var det, att man inte satt dr s grna som frr. Man ville nog intala sig att hr var det neutrala samtalsrummet, dr ingen var vrd och ingen gst; men det kndes en oro fr de gifta, att ngon satt ensam hemma, som, om hon verkligen varit ensam i livet, skulle skt sitt sllskap, men nu var dmd till ensamheten i hemmet. Och dessutom kafgsterna voro mestadels ogifta, allts ett slags fiender, och de tycktes ssom hemlsa ga rttigheter hr. De uppfrde sig som de voro hemma hr, stojade, skrattade i salvor, betraktade de gifta som intrnglingar, med ett ord de strde. I min egenskap av nkling tyckte jag mig ha en viss rtt till kafet, men jag mtte inte ha haft

det, och nr jag lockade ut de kta mnnen dit, drog jag mig snart fruarnas hat, s att jag upphrde bli bjuden i hemmen. Och kanske med rtta, ty ktenskapet r ett p-tu-man-hand. Kommo herrarna verkligen, s voro de ofta s fulla av sina husliga angelgenheter, att jag frst mste hra deras bekymmer, om pigor och barn, och skolgng och examina, att jag knde mig indragen i andras familjejolm s grundligt, att jag ingen utrkning fann i att ha lsgjort mig frn mitt eget dito. Nalkades vi slutligen mnet, och de stora frgorna, s hnde oftast, att en talade i snder, under det den andra med nedslagna gon vntade p replik fr att sedan f tala en stund om sitt, som icke var svar p tal utan ofta goddag-yxskaft. Eller hnde det att p ett fullkomligt demoniskt stt alla talade p en gng, utan att ngon tycktes frst vad de andra menade. En babylonisk frbistring som slutade med grl och omjligheten att frst varann. Du frstr ju inte vad jag sger! var det vanliga ndropet. Och s var det! Var och en hade under rens lopp inskjutit nya betydelser i orden, givit nya valrer t gamla tankar, utom det att man icke ville fram med sin allra innersta mening, vilken utgjorde ens yrkeshemlighet eller en anad framtids blivande tankar som man var jaloux om. Varje natt jag gick hem frn ett sdant kafmte knde jag det intiga i dessa utsvvningar, dr man egentligen ville hra sin rst och ptruga andra sina meningar. Min hjrna var som snderriven eller som uppbkad och besdd med ogrsfrn som behvde krattas bort innan de grodde. Och nr jag kom hem i ensamheten och tystnaden, terfann jag mig sjlv, svepte mig i min egen andliga atmosfr, dr jag trivdes som i vlsittande klder, och efter en timmes meditationer sjnk jag ner i smnens frintelse, frigjord frn nskningar, begr, viljor. S smningom instllde jag mina kafbesk; vade mig i att vara ensam; terfll i frestelsen, men drog mig med varje gng mera botad tillbaka, tills jag slutligen fann det stora behaget att hra tystnaden och lyssna till de nya rster man dr fr

hra.

II

P detta stt blev jag s smningom ensam, endast hnvisad till det ytliga umgnget som mitt arbete ndgade mig till och som mest underhlls per telefon. Jag vill icke neka att brjan var svr och att tomrummet som slt sig omkring min person pockade p att utfyllas. Genom att avklippa kontakterna med andra mnniskor tycktes jag frst frlora i kraft, men samtidigt brjade mitt jag att liksom koagulera, frttas omkring en krna, dr allt vad jag upplevat samlade sig, smltes och upptogs som nringsmnen av min sjl. Drjmte vande jag mig att omstta allt vad jag sg och hrde, allt i huset, p gatan, ute i naturen, och hnfrande allt jag frnam till mitt pgende arbete, knde jag hur mitt kapital vxte, och de studier jag gjorde i ensamheten befunnos mera vrdefulla n dem jag gjorde p mnniskor ute i sllskapslivet. Jag har i ngra omgngar haft eget hem, men nu hyr jag tv mblerade rum av en nka. Det behvdes en tid innan jag liksom levat mig in med dessa frmmande mbler, men blott en kort tid. Skrivbordet var det svraste att infrliva och gra till mitt, ty den avlidne rdmannen mtte ha suttit dr i en manslder med sina protokoll. Han har lmnat mrken efter sitt rysliga cyanbla blck som jag hatar; hans hgra arm har slitit ut polityrn till hger, och till vnster har han limmat fast en rund skiva av vaxduk i fasliga grgula frger fr lampan. Denna plgar mig mycket, men jag har beslutat att finna mig i allt, och snart ser jag icke mera den fula lappen. Sngen ja det hade varit min drm att f sluta p egna sngklder men fastn jag har rd, vill jag icke brja kpa ngot, ty att icke ga ngot, det r en sida av friheten. Ingenting ga, ingenting nska, det r att gra sig otkomlig fr dets vrsta slag. Men att samtidigt ha pngar tillrckligt, och drigenom knna att man kan f, om man vill, det r lyckan, ty det r oberoendet och

en sida av friheten. Det hnger en brokig samling av dliga tavlor p vggarna, ven litografier och kromos. Jag hatade dem frst ssom fula, men snart avvann jag dem ett intresse som jag ej anat. Nr jag nmligen en gng under frfatteriet knde mig bankrutt, och en avgrande scen fattades mig, kastade jag en frtvivlad blick p vggen. Dr stannade mitt ga p ett rysligt frgtryck som varit premie till ngon illustrerad journal en gng i tiden. Den frestllde en bonde som stod p en brygga och hll en ko som med honom skulle ver p en osynlig frja. Den ensamme mannen tecknad mot luften; hans enda ko; hans frtvivlade blickar... Jag hade min scen. Men det fanns ocks i dessa rum en mngd smting, som endast samlas i ett hem, och som dofta av minnen, arbetade av vnliga hnder, och ej kpta. Antimakassar, verkast, atenienner med glas och porslinen. Bland dessa mrker jag en stor pokal med inskription, av tacksamma etcetera. Det strlar vnlighet, tacksamhet, kanske krlek av alla dessa smsaker; och verkligen, efter ngra dagar blott knner jag mig vlkommen i dessa rum. Detta allt som varit en annans har jag ftt rva efter en dd som jag aldrig knt. Min vrdinna, som strax sg att jag icke var sprksam, hade takt och uppfostran, och hon lagade alltid att rummen voro i ordning tills jag kom hem frn min morgonpromenad, och vi hlsade endast varandra med en vnlig nick som sade allt mjligt: Hur str det till? Tackar bra! Trivs ni? Utmrkt! Det fgnar mig! Dock efter en vecka, kunde hon icke hlla sig, utan hon mste frga mig om jag icke nskade ngot; jag skulle bara sga ett ord. Nej, min goda fru, jag nskar ingenting, allt r mig i lag. Hm! Jag tnkte, jag visste ju att herrar brukar vara kinkiga... Det har jag vnt mig av med fr lnge sen! Gumman betraktade mig med nyfikna blickar som om hon hrt ngot annat om mig.

 N, men hur r det med maten? Maten? Det har jag icke lagt mrke till; allts r den frtrfflig. Och det var den! Men ven hela behandlingen var utmrkt. Det var mer n omvrd; jag tyckte mig omhuldad, och det hade jag aldrig erfarit frut. Livet flt lugnt, stilla, mjukt och vnligt, och ehuru jag var frestad ibland att spraka med vrdinnan, i synnerhet d hon sg bekymrad ut, vervann jag frestelsen, ty jag fruktade dels att komma in i andras trassel, dels ville jag respektera hennes livs hemligheter. Jag ville ha frhllandet opersonligt och fann det mera i min stmning att stta hennes frflutna i ett behagligt dunkel. Finge jag veta historien, skulle mblerna antaga en annan karaktr n jag befallt dem ga, och d skulle min vv g snder; stolar, bord, sknk, sng skulle brja spela rekvisita i hennes dramer som sedan kunde spka. Nej, nu var detta blivet mitt; jag hade dragit min andes verdrag ver detta, och dekorationen fick endast tjna i mitt drama. I mitt! *

Jag har nu ven skaffat mig ett opersonligt umgnge, p ett ganska billigt stt. Det r p min morgonpromenad jag stiftat dessa obekanta bekantskaper, som jag icke hlsar p, emedan jag icke knner dem personligen. Frst mter jag majoren. Som han r majors-avsked har han pension och har fljaktligen fyllt femtiofem r. Han r civil. Jag vet vad han heter och har hrt ngra historier om honom som ung. Han r ogift, det vet jag ocks. Han r som sagt pensionerad och gr fljaktligen utan sysselsttning vntande livet ur sig. Men han gr modigt sitt de till mtes; hg och rak, med bred bringa, rocken mest uppknppt, frimodigt kckt vsen. Mrkt r hret, svart mustaschen, spnstig gngen, s spnstig, att jag alltid strcker p mig nr jag mter honom; och jag knner mig yngre d jag tnker p hans fyllda femtiofem. Jag har ven ftt ett intryck av hans gon att han icke hatar mig, utan kanske tycker om mig. Och efter en tids frlopp, synes han mig som en gammal bekant den jag ville nicka t. Men det finns en bestmd skillnad

mellan oss: han har tjnat ut sin kapitulationstid, och jag str nnu mitt i striden och arbetar framt. S att det icke r vrt han sker ngot medbrottslingsskaps sympatier hos mig. Det hller jag strngt ifrn mig. Mina tinningar ro visserligen gra, men jag vet att de i morgon kunna vara lika mrka som hans hr, om jag ville, men jag bryr mig inte omet, ty jag har ingen kvinna att krma mig fr. Fr vrigt tycker jag att hans hr ligger fr sltt fr att icke vcka misstankar, under det att mitt r hjt ver allt tvivel. S har jag en annan som ger behaget att vara mig fullstndigt obekant. Han r bestmt ver sextio och r jmnt gr, i hr och helskgg. I brjan av vr bekantskap tyckte jag mig knna vissa drag i hans mjltsjuka ansikte, vissa linjer i hans figur, och jag nalkades honom med medlidande och sympati. Han frefll mig ha smakat livets bitterhet i dess beskaste form; att ha kmpat mot strmmen och blivit nedbruten, och att han nu levde i en ny tid som vuxit upp omrkligt och lmnat honom efter sig. Han kunde icke slppa sin ungdoms ideal emedan de voro honom kra, och han ansg sig vara p rtta vgen... arme man! Han vet, tror han, att han gtt rtt, och samtiden gtt vilse... Det r tragedi! Men nr jag en dag sg honom i gonen, upptckte jag att han hatade mig; kanske drfr att han lste deltagande i mina blickar och det var det mest srande. Ja, han fns nr han passerat mig. r det icke mjligt drjmte att jag utan att veta det, srat honom eller hans anhriga, ingripit i hans de med ovarsam hand, eller har jag kanske rent av knt honom en gng? Han hatar mig, och underligt ngj Jag tycker jag frtjnar hans hat, men jag vill icke se i hans gon mer, ty de stickas, och gra mig ont samvete. Det r ven mjligt att vi ro fdda fiender, att klass, ras, brd, sikter rest sig emellan oss och att vi knna det. Ty erfarenheten har lrt mig att p gatan skilja vn frn fiende, ja det finns personer, oknda, som strla fientlighet, s att jag gr ver till andra trottoaren fr att icke komma dem nra. Och denna knslighet skarpes i ensamheten till en hg grad av fullkomlighet, s att till och med om jag hr en mnniskas rst p gatan erfar jag antingen ett behag, ett obehag eller ingenting alls.

S har jag en tredje. Han rider, och jag nickar t honom; har knt honom sedan universitetet, vet vad han heter ungefr, men kan ej stava hans namn. Jag har ej talat vid honom p trettio r, bara nickat p gatan, ibland med ett igenknnandets leende, och han har ett gott sdant under sin stora mustasch. Han br uniform, och med ren ha rnderna p mssan blivit allt flera och tjockare. Nu sist, nr jag efter tio rs paus mtte honom igen p hsten, hade han s mycket rnder att jag icke ville riskera en obesvarad hlsning. Men han mtte ha frsttt mig, ty han hll inne hsten och ropade an: God dag, knner du inte igen mig? Jo, det gjorde jag, och s fortsatte vi, var och en t sitt hll, och sedan dess pg nickningarna. En morgon sg jag en underlig, halvt misstrogen min under mustaschen. Jag visste icke om jag skulle vga tolka den ens fr mig sjlv, s orimlig frefll den mig. Han sg ut ja, jag inbillade mig bara han sg ut som om han dels trodde att jag trodde honom vara hgfrdig, dels som om han undrade om jag var hgfrdig. Jag? Fallet r ju icke ovanligt, att mnniskor underskatta sig sjlva, fastn de ha ryktet att bra ddssynden hgmodet i hjrtsklden. *

S har jag ett ldre fruntimmer som promeneras av sina tv hundar. Nr dessa stanna, stannar hon; och de stanna vid varje lyktstolpe, varje trdstam, varje gathrn. Jag tnker alltid Sweden-borgskt nr jag mter henne: jag tnker p mnniskohataren som blir s ensam att han mste sllskapa med djur; och jag tnker mig henne ssom straffad medels inbillningen. Hon tror sig behrska dessa tv orenliga djur, och det r djuren som tvinga henne att flja varje deras nyck. Jag kallar henne vrldsdrottningen eller universums beskyddarinna, emedan hon ser s ut, med nacken p ryggen och gonlocken mot marken. Slutligen har jag min tionde-gumma, vilken jag anser vara ockult. Hon upptrder sllan, men alltid nr jag ftt en strre penningsumma eller nr ngon fara nalkas. Jag har aldrig trott p mten eller sdant skrock; har aldrig undvikit en gumma eller

spottat fr en katt; jag har aldrig sparkat efter en vn som gtt till ett nytt fretag med tvivelaktig utgng, utan jag har alltid utbragt ett lycka till av gott hjrta med en klapp p axeln. Hromsistens gjorde jag det med en upplyst skdespelarvn. Frsande vnde han sig om med gnistrande blickar: Sg inte s, ty d gr det illa. Jag svarade: Nej, det att man fljes av ngons vlnskningar kan icke bringa olycka, om ock det icke gagnar. Han vidhll sin mening, ty han var vidskeplig som alla otrogna. Ja, de otrogna, de tro allting men baklnges. Om de drmma vackert om natten, s betyder det fult; drmma de om ohyra, s betyder det pngar till exempel. Jag dremot fster mig icke vid obetydliga drmmar, men fr jag ngon drm som av sig sjlv trnger sig p mig, s tolkar jag den direkt, framlnges; s att en skrckdrm blir mig en varning och en vacker drm en uppmuntran eller trst; och detta rent logiskt, vetenskapligt; ty r jag ren invndigt, s ser jag rent och tvrtom. I drmmarna speglas mitt inre, och drfr kan jag begagna dem som jag begagnar rakspegeln: att se vad jag gr, och undvika skra mig. Samma r frhllandet med vissa hndelser under vakna tillstndet; icke alla. Det ligger till exempel alltid papperslappar p gatan; men det r icke alla papperslappar som fsta min uppmrksamhet. Men gr ngon det, d tar jag den i betraktande; och str det ngot skrivet eller tryckt p den, som kan ha rapport med det jag mest tnker p, s betraktar jag det som ett uttryck av min innersta ofdda tanke, och dri har jag ju rtt; ty frefanns icke denna tankens brygga mellan mitt inre och detta Utvrtes ting, skulle aldrig en vergng kunna ske. Jag tror icke att ngon mnniska gr och lgger ut papperslappar fr min skull; men det finns mnniskor som tro det, och tanken ligger ju nra till hands fr den som endast tror p handgripligheter och mnniskoverk. Emellertid, jag kallar min gumma fr ockult, drfr att jag icke kan frklara varfr hon upptrder just d hon skall. Hon ser ut som en torgfru frn min ungdom eller en sdan som satt i karamellstnd, ute i fria luften. Hennes klder se ut som aska, men de ro hela och utan flckar. Hon vet icke vem jag r, men kallar mig patron, troligen drfr att jag var fet fr tre r sen d vr bekantskap brjade. Hennes tacksamhet och vlnskningar flja mig ett stycke p vgen, och jag hr s grna det gamla mjuka ordet vlsignelse, vilket har en helt annan klang n den hrda frbannelsen; och jag tycker jag

har gott av det hela dan. Nr jag en gng efter frsta ret gav henne en sedel, vntade jag mig detta fniga, nstan elaka uttryck som vissa fattiga f i sitt ansikte nr man ger alldeles fr mycket. De se nmligen ut som de trodde man inte var klok, eller som om man tagit vilse i penningpungen. En ligapojke springer alltid skrattande sin vg nr han fr en silverslant, som om han vntade man skulle springa efter och vilja utbyta silvret mot koppar. Men min gumma tog min hand s kraftigt att jag icke kom loss och med en ton av ondlig mnniskoknnedom frgade hon nstan jakande: Herr patron, ni har bestmt varit fattig? Ja, lika fattig som ni, och kan vl bli s en gng till! Det frstod hon, och jag undrade om hon sett bttre dagar, men har aldrig velat frga. Detta ungefr blev mitt umgnge utomhus; och under tre rs lopp fljde jag dem. Men jag hade ven ppnat umgnge inomhus. Boende fyra trappor upp har jag med dem p nedre botten inrknade fyra familjer med deras den lagrade under mig. Jag knner ingen av dem, vet icke hur de se ut, tror aldrig jag mtt dem i trapporna. Jag ser bara deras namnpltar, och p deras morgontidningar i drrlsen vet jag ungefr vars andas barn de ro. Vgg om vgg med mig i ett annat hus bor en sngerska som sjunger fr mig mycket vackert, och hon har en vninna som kommer och spelar Beethoven fr mig; det r mina bsta grannar, och jag skulle ibland vara frestad ska deras bekantskap fr att f tacka dem fr alla ljusa stunder de sknkt mig, men jag vervinner frestelsen, emedan jag tror mig veta, att det vackraste i vrt frhllande vore frbi, om vi skulle tvingas tala vid varandra banala ord. Ibland r det tyst flera dagar hos vninnorna; och d blir det mindre ljust hos mig. Men d har jag en munter granne, jag tror det r en granne i huset bredvid i en av de nedre vningarna. Och han spelar ngot operettaktigt, som jag icke knner till, och som r s oemotstndligt lustigt och oskyldigt skurrilt att jag ndgas le mitt i de allvarligaste tankar. Till motvikt och som skugga r min nrmaste nabo i vningen under mig hundgare. Han har en stor rd rusande galning till hund, som kommer

skllande i trappan. garen synes betrakta huset som sitt och oss andra som inbrottstjuvar och lter drfr bevaka trapporna av detta mnster till grdvar. Kommer jag ngon gng sent hem och trevar i trappornas mrker och jag d med foten vidrr ngot mjukt ludet; d r nattens tystnad frbi och i mrkret ser jag tv fosforprlor gnistra, och hela trappgngens snckformiga rr uppfylles av ett larm ett larm, som har till fljd att en drr ppnas och en herre stiger ut som frkrossar mig, mig den frorttade, med sina ursinniga blickar. Jag ber visserligen icke om urskt, men knner mig alltid som den skyldige, ty gentemot hundgare r hela mnskligheten skyldig. Jag har aldrig frsttt hur en mnniska kan nedlgga sina tillgivenhets- och omsorgsknslor i en djursjl, d det finns medmnniskor att offra p, och i ett s orent djurs som hunden, vilkens hela tillvaro gr ut p att orena. Och min nabo inunder har hustru och en vuxen dotter, vilkas knslor mta herrens i det gemensamma umgnget med djuret. Familjen brukar ha hundsoarer, d de samlade kring salsbordet jag hr precis var de sitta utan att behva lyssna konversera monstret. Detta som icke kan tala, avger sina svaroml tjutande, d hela familjen skrattar av tillfredsstllelse och stolthet. Ibland vckes jag mitt i natten av hundskallet. Jag frestller mig d familjens lycka att knna sig ga ett s ppassligt och vaket djur, som till och med genom murar och stngda fnster kan vdra nattmnnens krra. Att en tanke p olyckliga medmnniskors strda r skulle grumla hundgarnes lycka, det vet jag r ogrundat. Den heliga smnens oskattbara gva som fr somliga r s dyrkpt, den respekteras icke av dessa. Jag frgar mig ibland, vad r det fr slags hrdhudade mnniskor som icke knna genom nattens tystnad hur de ur sin smn uppvckta ligga och lsa bannor ver deras huvuden! Erfara de icke hur det berttigade hatet strlar igenom deras tak och golv och vggar och manar ont ver deras huvuden? Jag vgade en gng fr lnge sen framstlla klago-ml ver hundskall om natten ini en mnniskoboning. garen parerade med barnskriket i min bostad! Han jmfrde det orena skadedjuret med ett lidande mnniskobarn. Sen dess klagar jag aldrig mer! Men fr att stadkomma en frsoning inom mig sjlv och f frid i mitt frhllande till mnniskorna, ty jag lider

av att hata, har jag frskt frklara dessa slags bjelser fr djur, som verg motsvarande affektioner gentemot mnniskor, men jag kan icke komma till ngon frklaring. Och som allt ofrklarligt verkar det hemskt p mig. Om jag skulle filosofera med Swedenborgs metod skulle jag stanna vid: tvngsfrestllning som straff. Lt g fr det ordet tillsvidare. Ty d ro de olycklige, och frtjna medlidande som sdana. *

Det finns en balkong till min bostad, och jag har vidstrckt utsikt ver hed, sj och blnande skogar i fjrran ut emot havskusten. Men nr jag ligger p min soffa, ser jag endast luften och skyarna. D r det som om jag vore i en ballong, hgt ver jorden. Men s brjar rat trakasseras av en hel mngd sm ljud. Min nabo inunder telefonerar och jag hr p hans brytning att han r vstgte. Ett sjukt barn grter nere i ngon vning. Och p gatan ha tv personer stannat under min balkong och samtala; och nu lyssnar jag verkligen, med diktarens rtt att avlyssna tminstone det som talas p ppen gata. Ja, sir du, det <sprr>kunde</sprr> ju inte g! Har han stngt nu d? Ja, min sann. (Jag frstod strax att det var den nya kryddboden i huset som stngts av brist p kunder.) Nej, det r fr mnga omet och s brja de i galen nda!... Frsta dagen slde de fr trettio re; andra dagen kom det en och lste adresskalendern och tredje dan sldes ngra frimrken! Ja, det r fr mnga omet! Aj med dig! Aj! Ska du ner i banken? Nej, jag ska till Skeppsbron och frtulla... Detta var sista replikerna i en tragedi som jag bevittnat under de senaste tre mnaderna, och som avspelades i mitt hus p fljande stt. Till vnster om min portgng brjade man inreda en specerihandel. Det mlades och frgylldes, lackerades och fernissades, allt under det den unge herrn d och d tog hrligheten i betraktande ifrn

trottoarkanten. Han sg ut som duktig sljare, med ngot raskt och saftigt i sitt vsen, lite luftigt kanske. Men ofrskrckt och frhoppningsfull sg han ut, i synnerhet nr han kom med sin fstm. Jag sg hyllfack och ldfack resa sig mot vggarna; disken med vgen stod dr snart och telefonen satt i vggen. Telefonen minns jag srskilt, ty den sjng s sorgligt i min vgg, men jag ville inte klaga, emedan jag hller p att vnja mig av med att klaga. Men s byggdes ngonting ini butiken, en pancoup med arkad, som pminde om teater, och som med ett falskt perspektiv skte ge illusion av ngot storartat. Och s brjade ldorna fyllas av denna ondliga mngd ting med knda namn och utan. Det drog en hel mnad. Under tiden kom ett stort mleri p den kolossala rutan, och jag lste p tredje dagen i anglosachser: stermalms Specerihandel. D tnkte jag med Sofokles: Av gudarnes gvor den yppersta r besinning: och drfr sig vakte envar att frnrma de Evige. vermod, nr med svidande sr fr frckhetens dd det pliktat, sig lr med ren omsider besinning. Vilket ofrstnd av den unge mannen! Att d vr malm har minst tvhundra speceriaffrer, g och basuna ut sig som gande den enda och den verkliga! Detta r ett tilltag, ett tillgrepp och ett trampande p de andra, som skola stinga dig i hlen. vermod, vergrepp, vertro! Nvl, boden ppnades av den nygifte garen. Och utstllningen i fnstret var lysande, men jag bvade fr hans de. Hade han brjat med besparingar, med arv eller bara med tre mnaders vxlar? De frsta dagarna gingo som mina oknda berttat under balkongen. P den sjtte dagen gick jag in att handla. Jag mrkte att bitrdet stod och hngde i drren. Detta fann jag vara en taktisk blunder, ty dels vill man obehindrat glida in i en butik, dels angav det att inga kunder funnos innanfr. Och drtill frstod jag att patron var borta, ute med unga frun frsts, kanske p lustresa. Nvl, jag trdde in och slogs med hpnad av

den mise-en-scne som var pkostad och som gav mig anledning tro att garen varit vid teatern. Nr dadlarna skulle vgas fattades de icke med blotta fingrarna utan med tv silkespapper det var de stora traditionerna och lovade gott. Varorna voro utmrkta och jag blev kund. Efter ngra dagar var patronen hemkommen och stod sjlv vid disken. Han var en modrn ande, det insg jag genast, ty han frskte icke prata med mig... det var fr gammalt! men han talade med gonen; aktning, frtroende, redbarhet talade hans gon. Men s kunde han inte lta bli att spela komedi. Han blev kallad till telefon, bad mig tusen gnger om frltelse och gick till telefon. Nu hade han den oturen att jag var komedifrfattare och studerat bde minspel och replikfring. Drfr sg jag p hans ansikte att det icke talades i telefonen och jag hrde p hans svar till ett fingerat tal att det var komedi. Jaha! Jaha Jaha Jo joo! Det skall bli! (Avringning.) Det skulle frestlla en rekvisition. Men dr fattades vergngar och avtoningar. Det var ju oskyldigt egentligen men jag tyckte inte om att vara hans narr och inte heller att vnta, drfr blev jag kritiskt stmd och brjade lsa p etiketter och firmornas mrken i synnerhet. Utan att vara vinknnare har jag dock sedan lngt tillbaka haft i minne att nr det stod Cruse et fils p en butelj, d var det kta franskt vin. Nu fr jag se namnet p en etikett och frvnad att finna Bordeauxvin i kryddbod slog jag mig ls och kpte en butelj fr ett otroligt gott pris. Hemkommen gjorde jag ett par upptckter som visserligen icke fingo mig ond, men som franledde mig att aldrig handla mer i den boden. Dadlarna som frra gngen voro utmrkta hade han nu uppblandat med gamla triga, och vinet var visserligen en Cruses, kanske Robinson Cruses men alls icke Cruse et fils. Sedan den dagen sg jag ingen g in i den butiken. Och nu brjar tragedien. En man i sin krafts dagar, full av begr att arbeta, dmd till overksamhet, och fljaktligen undergng. Kampen mot olyckan som med varje stund p dagen kom

nrmare. Hans ofrskrckthet gav vika och ett nervst trots fljde; jag sg hans ansikte genom fnstret spklikt speja efter en kund; men efter en tid gmde han sig. Det var en hemsk scen att skda honom bakom sin arkad, rdd, rdd fr allt till och med en kunds ankomst, ty han fruktade en som ville lsa adresskalendern. Detta var det grymmaste gonblicket, ty d mste han se leende ut och vnlig. Och bitrdet hade han i brjan verraskat d denne med en avsnsande tbrd kastat fram kalendern p disken t en fin ldre herre. Med sin ngot strre mnniskoknnedom hade han tillrttavisat gossen med den upplysningen att kunderna brja med frimrken och adresskalendern, men han hade nnu icke sjlv lrt sig att goda varor ro den bsta reklamen, och att med knep lurar man sig endast sjlv. Upplsningen nalkades. Jag led igenom alla hans kval; tnkte p hans hustru, p det stundande kvartalet, hyran, vxlarna. Slutligen frmdde jag icke g frbi hans fnster, utan tog en annan vg. Men jag kom icke ifrn honom, ty hans telefontrd sjng s sorgligt i min vgg, ven om ntterna. Och d hrde jag sorgesnger, lnga andlsa om ett liv brutet i brjan; frhoppningar, frtvivlan att icke kunna brja om... och alltid hustrun med den ofdda vntade. Att det var hans fel hjlpte icke upp saken, ty det var fr vrigt tvivelaktigt om det var hans fel. Alla dessa sm knep som hra till handeln hade han ftt intrumfade av sina principaler och han sg intet ortt i dem. Ofrstnd! Det var orsaken, men icke skulden. Ibland frgade jag mig vad jag hade med detta allt att gra. Man skall ha andras lidanden ver sig kanske, och man fr dem p sig just nr man sker i ensamhet undg dem. Emellertid var handelsmannens de fullbordat. Det var egentligen en lisa att se huru drrarna stngdes, och det blev ett slut. Men nr man ppnade igen och brjade tmma ldorna, rja hyllorna och fara ivg med alla dessa mnga saker som till stor del voro frstrda, d var det som att se en obduktion. Som jag knde en av karlarne steg jag p, gick in i bodkammaren bakom arkaden. Hr hade han kmpat. Fr att frdriva tiden och undkomma den rena sysslolshetens frdmelse, hade

han skrivit ut fingerade rkningar i massor. De lgo nnu kvar dr och voro utstllda p Furst Hohenlohe, Felix Faure, till och med prinsen av Wales. Denne senare hade kpt 200 kilo marmelade Russe och en lda Curry. Det var fr mig intressant att se hur mannens hjrna arbetat ihop Felix Faures Ryska Resa och Prinsen av Wales Britto-Indiska kk. Dr lg ven en packe utskrivna annonser om prima kaviar, prima kaffe, allting prima, men annonserna voro aldrig tryckta. Jag frstod hur han vid pulpeten ndgats spela denna komedi fr bitrdet. Arme man! Men livet r lngt och vxlingsrikt, och den mannen kommer nog upp igen!

III

Detta r slutligen ensamheten: att spinna in sig i sin egen sjls silke, frpuppas och vnta p metamorfosen, ty en sdan uteblir icke. Man lever under tiden p sina upplevelser, och telepatiskt lever man andras liv. Dden och uppstndelsen; en ny uppfostran till ett oknt nytt. Man rr slutligen ensam om sin person. Ingens tankar kontrollera mina, ingens tycken, nycker trycka mig. Nu brjar sjlen vxa i nyfrvrvad frihet, och man erfar en oerhrd inre frid och stilla gldje och en knsla av skerhet och sjlvansvar. Tnker jag tillbaka p samlivet som skulle vara uppfostran, s finner jag nu att det endast var en samskola fr laster. Att stundligen behva se osknt fr den som ger sknhetssinne r tortyr, vilken narrar en att anse sig martyr. Att av hnsyn blunda fr orttvisor uppfostrar en till hycklare. Att alltjmt, av dessa hnsyn, vnjas undertrycka sin mening gr en feg. Att slutligen fr fridens skull ta p sig en skuld fr saker som man icke begtt, frnedrar

en omrkligt, s att man en vacker dag tror sig vara en usling; att aldrig hra ett uppmuntrans ord, bervar en modet och sjlvknslan; och att g och bra fljderna av andras fel gr en rasande mot mnniskor och vrldsordning. Och det vrsta r att man icke rr sitt eget de, fr s vitt man har god vilja att handla rtt. Vad hjlper om jag i allt sker vara tadelfri, nr min partner gr och suddar ner sig. Jag fr minst halva skammen, om icke hela, vilket r det vanliga. Det r detta i samlivet som gr att man alltid lever i oskerhet, erbjuder en strre trffyta, ligger ute med sin person genom en annans, r beroende av en annans nyckfulla uppfrande. Och de som icke rdde sticka handen under min vst nr jag stod ensam, de ha s ltt att komma med kniven t mitt hjrta nr jag lter en annan g och bra det kring gator och torg. Vad jag ven vunnit i ensamheten r att jag kan bestmma om min andliga diet sjlv. Jag behver icke i mitt hem se fiender vid mitt bord och tigande hra smdas det som jag aktar hgt; jag r icke tvingad inom mina drrar lyssna till den musik jag avskyr; jag slipper se tidningar ligga kringkastade med karrikatyrer av mina vnner och mig sjlv; jag r befriad frn att lsa bcker som jag frsmr och g p utstllningar att beundra tavlor dem jag fraktar. Med ett ord, jag rr ver min sjl i de fall nmligen, dr man ngon rtt har att rda, och jag fr vlja mina sympatier och antipatier. Jag har aldrig varit tyrann, men har endast velat slippa tyranniseras, och det lider icke de tyranniska mnniskorna. Dremot har jag alltid varit tyrann-hatare, och det frlter icke tyrannerna. Jag har alltid velat framt och uppt, och drfr haft den hgre rtten mot dem som velat dra mig nedt, och drfr r jag vorden ensam. *

Det frsta man i ensamheten kommer till r uppgrelsen med sig sjlv och det frflutna. Det r ett lngt arbete, det, och r en hel uppfostran i sjlvvervinnelse. Men det r ju det tacksammaste studium att knna sig sjlv, om detta r mjligt. Man fr visserligen anlita spegeln ibland, i synnerhet

nackspegeln, ty eljes kan man inte veta hur man ser ut p ryggen. Uppgrelsen brjade jag fr tio r sen, d jag gjorde bekantskap med Balzac. Under lsningen av hans femtio volymer, mrkte jag icke vad som frsiggick inom mig, frrn jag var framme. D hade jag funnit mig sjlv, och kunde gra syntesen av alla mitt livs hittills olsta antiteser. Men jag hade ven genom att se mnniskorna med hans binocle lrt mig skda livet med bda gonen, under det jag frut genom monoclen endast sett med ena gat. Och han, den store trollkarlen hade givit mig icke allenast en viss resignation, en undergivenhet under det eller frsynen som skonade mig frn smrtan av de vrsta slagen, utan hade ven smugit p mig ett slags religion som jag skulle vilja kalla konfessionsls kristendom. Under vandringen vid Balzacs ledande hand, genom hans mnskliga komedi, dr jag gjorde bekantskap med fyra tusen mnniskor (en tysk har rknat ihop dem!) tyckte jag mig leva ett annat liv, strre och rikare n mitt eget, s att jag vid slutet frefll mig ha levat tv mnniskoliv. Men ur hans vrld fick jag en ny synpunkt p mitt eget; och efter terfall och kriser, stannade jag slutligen vid ett slags frsoning med lidandet, d jag samtidigt upptckte huru sorgen och smrtan liksom frbrnde sjlens sopor, frfinade instinkter och knslor och ven sknkte hgre frdigheter t den ur den utpinade kroppen lsgjorda sjlen. Sedan dess tog jag livets bittra kalkar som medicin, och jag ansg vara min plikt att lida allt utom frnedring och ofrihet! Men ensamheten gr en mtlig p samma gng, och nr jag frut genom brutalitet vpnat mig mot lidandet, blev jag nu mera knslig fr andras smrtor, ett rov rent av fr inflytelser utifrn, dock icke de dliga. De senare bara skrmde mig och fick mig att draga mig nd lngre tillbaka. Och d sker jag ensligare promenader, dr jag endast rkar smfolk som icke knner mig. Jag har en srskild vg som jag kallar <sprr>via dolorosa</<sprr>, vilken jag begagnar nr stunderna ro mrkare n vanligt. Det r stadens sista grns t norr, och utgres av en ensidig aveny med en husrad p ena sidan och skogen p den andra. Men fr att komma dit mste jag ta en liten tvrgata, vilken har en srskild tilldragning fr mig utan att jag kan sga riktigt varfr. Den smala gatan behrskas nere i fonden av en stor

kyrka, som lyfter och beskuggar p samma gng, utan att locka likvl, ty jag gr aldrig i kyrka, emedan... ja, det vet jag inte. Drnere till hger r en pastorsexpedition, dr jag tagit ut lysning en gng fr lnge sen. Men hr uppe i norr str ett hus, just dr gatan mynnar t heden. Det r stort som ett slott; str p sista bergsluttningen och har en utsikt ut t havsfjrdarna. I flera r ha mina tankar sysslat med detta hus. Jag har nskat f bo dr, jag har inbillat mig att det bor ngon dr sm haft inflytande p mitt de, eller har det just nu. Jag ser det huset frn min bostad och jag stirrar p det alla dagar, nr solen lyser p det, eller nr ljus ro tnda i det om aftonen. Emellertid, nr jag gr frbi det, r dr ngot vnligt deltagande som meddelas mig, och jag liksom vntar att en dag f draga in dr och f frid. S tgar jag ut p avenyen, dr mnga tvrgator mynna ut; och varje gata vcker ett minne frn mitt frflutna. Som jag befinner mig p en hg s, g gatorna nedt, men flera av dem sl en bukt frst, bilda en kort backe som liknar jordgloben, Nr jag str p avenyens trottoar och ser en mnniska komma frn backens frnsida, synes frst ett huvud sticka upp ur marken, sedan skuldrorna och s hela kroppen. Detta sker p en halv minut och verkar mycket hemlighetsfullt. Jag tittar ner i varje tvrgata i frbigendet, och de visa alla i fjrran, antingen sdra landet, slottet eller staden mellan broarna. Och samtidigt besvras jag av de olika minnena. Drnere i bottnen av detta krokiga rr som kallas ***gatan ligger ett hus, dr jag fr en manslder sedan gick ut och in under det mitt de spann sitt nt... Mitt emot ligger ett annat hus, dr jag gick tjugu r senare under liknande frhllanden, men dock omvnda och nu dubbelt pinsamma. Drnere, i nsta gata, genomlevde jag en tid, vilken i andra mnniskors liv plgar vara den sknaste. Den var s fr mig ocks, men p samma gng den allra fulaste; och rens fernissa kunna icke ta upp det vackra, utan det fula tcker det lilla av sknhet som fanns. Tavlor sl in med ren och frgerna frndras, icke till sin frdel dock; srskilt har det vita en bengenhet att bli smutsgult. Lsarne sga att det skall s vara, fr att vi vid den stora skilsmssan ingenting m sakna, utan g vr vg, njda att f vnda ryggen t alltsammans. Nr jag gtt avenyen framt, frbi de stora nya husen,

brja dessa s smningom upphra. Bergknallarna stiga upp i dagen; ett tobaksland breder ut sig; en hemslaktare har sina kkar avskurna av en svng p en grnd. Dr str en tobakslada som jag minns frn 1859, ty jag har lekt i den. I en stuga, som icke finns mer, bodde nmligen en hjlphustru, som frr varit barnjungfru hos mina frldrar... och frn den ladan fll hennes ttriga son ner p marken och slog sig mycket. Vi brukade g hit fr att tinga henne till de stora rengrningarna vid psk och jul... och jag gick fr vrigt grna de hr bakgatorna till skolan fr att undvika Drottninggatan. Hr syntes trn och blommande rter; kor betade och hns kacklade; det var landet d! Och nu sjnk jag ner i tiden tillbaka i den rysliga barndomen, d det obekanta livet lg framfr och skrmde, allting tryckte och klmde! Jag behver bara vnda p klacken fr att f allt detta bakom ryggen igen; och jag gr det, men jag hinner nnu se i fjrran kronorna av lindarna p min barndoms lnga gata och den molniga tallkonturen ute vid stadens krgrd. Jag har vnt ryggen till det, och nu, nr jag ser nedt avenyn, med morgonsolen i fjrran, ver blnande berg, ute vid kusten, s glmmer jag i en sekund allt det dr med barndomen, som r s intrasslat med andras, och som icke r mitt, d dremot mitt eget liv brjar dr ute vid havet. Det dr hrnet borta vid tobaksladan r min fasa; men det lockar mig ibland s underbart som allt pinsamt. Det r som att g och se p vl bundna vilddjur, som icke kunna komma t en. Och det gonblickets njutning nr jag vnder p klacken med ryggen t alltsammans, r s intensiv att jag ibland bestr mig den. P den sekunden tillryggalgger jag trettiotre r fram i tiden, och jag blir glad att st dr jag str. Det var fr vrigt alltid min lngtan som barn att bli gammal. Och nu tror jag att jag d hade en frknsla av det som frestod mig, vilket ocks nu synes mig ha varit oundvikligt och bestmt frut. Mitt liv kunde icke bli annorlunda. D Minerva och Venus mtte mig vid ungdomens skiljovg, s hjlpte icke vlja, utan jag fljde bda, hand i hand, som vi nog gjort alla, och som vi kanske skulle. Nr jag emellertid nu gr med solen i ansiktet, kommer jag snart till en granskog p vnster sida.

Dr, minns jag, att jag gick fr tjugu r sen och sg staden nedanfr mig. D var jag biltog, varg i veum, emedan jag profanerat mysterierna som Alcibiades, och emedan jag slagit ikull avgudabilder. Jag minns hur dsligt det kndes, ty jag visste mig icke ha en vn; men hela staden drnere lg som en arm emot mig ensam, och jag sg lgereldarna, hrde stormklockorna och visste man skulle ta mig med svlt. Nu vet jag att jag hade rtt, men det att jag njt med skadegldje av eldsvdan jag ptnt, det var felet, Om jag bara haft en gnista medlidande med deras knslor jag srat! Om! Men det var vl fr mycket begrt av en ung man som aldrig erfarit ngot deltagande frn de andra! Nu erinrar jag min skogsgng som ngot stort och hgtidligt; och att jag icke gick under d, vill jag icke tillskriva den egna kraften, ty den tror jag inte p. *

P tre veckor hade jag icke talat vid en mnniska, och drigenom hade min rst liksom lagts igen, blivit klangls och ohrbar; ty nr jag tilltalade jungfrun frstod hon icke vad jag sade, och jag mste upprepa det sagda flera gnger. D blev jag orolig; erfor ensamheten som en bannlysning; kom p den tanken att mnniskorna icke ville umgs med mig emedan jag ratat dem. Och s gick! jag ut, p aftonen. Satte mig i en sprvagn, bara fr att knna det som om jag var i samma rum som andra. Jag skte lsa i deras blickar, om de hatade mig, men lste endast likgiltighet Jag hrde p deras samtal, som om jag var p en bjudning och hade rttighet deltaga i konversationen, tminstone som hrare. Nr det blev trngt, var det mig ett vlbehag att med armbgen knna berringen med en mnsklig varelse. Jag har aldrig hatat mnniskorna, snarare tvrtom, men jag har varit rdd fr dem, alltsedan jag fddes. Min sllskaplighet har varit s stor, att jag kunnat umgs med vem som hlst, och jag har frr tagit ensamheten som ett straff vilket nog kan s vara. Ty jag har frgat vnner som suttit i fngelse varuti straffet egentligen bestod, och de ha svarat: ensamheten. Denna gng har jag visserligen skt f vara ensam, men jag hade gjort ett tyst frbehll: att

jag skulle f lov sjlv ska upp mina bekanta nr jag hade lust. Varfr gr jag icke det? Jag kan icke; ty jag knner mig som en tiggare, nr jag stiger upp fr trappan och vnder om vid klockstrngen. Och nr jag kommer hem, r jag njd, i synnerhet nr jag gr igenom i frestllningen vad jag tror mig ha skolat f hra, om jag kommit in i rummen bara. Som mina tankar icke g i spann med ngon annans, blir jag srad av nstan allt vad man sger, och ett oskyldigt ord kan jag ofta knna som ett hn. Jag tror det r mitt de att jag skall vara ensam, och att det r till mitt bsta; jag nskar tro det, ty eljest vore det hela alltfr ofrsonligt. Men i ensamheten blir huvudet stundom verladdat och hotar explodera; drfr mste man iakttaga sig. Jag sker allts hlla balansen mellan utgende och ingende; mste varje dag f ett utlopp genom att skriva, och ett mottagande av nytt genom att lsa. Skriver jag hela dan, uppstr p aftonen ett frtvivlans tomrum; jag fr intrycket att jag icke mer har ngot att sga och att jag r slut. Lser jag hela dagen blir jag s verfylld att jag vill sprngas. Vidare mste jag avpassa tiderna fr smn och vaka. Fr mycket smn trttar p ett stt som blir tortyr; fr litet smn retar nda till hysteri. Dagen, den gr nog, men aftonen r svr; ty detta att man knner sin intelligens slockna, r s smrtsamt som att knna sig frfalla andligen och lekamligen. Om morgonen, efter en nykter kvll och en utsvd natt, nr jag stiger ur sngen, r livet sjlvt en positiv njutning. Det r som att stiga upp frn de dda. Alla sjlens frmgor ro nydanade, och den sammansovna kraften frefaller mngdubblad. Det r d som om jag tilltrodde mig att kunna ndra vrldsordningen, styra nationers den, frklara krig och avstta dynastier. Nr jag d lser tidningen, och i de utlndska telegrammen ser vad som ndrat sig i den lpande vrldshistorien, knner jag mig precis ini nuet, dr vrlden befinner sig just i detta gonblick. Jag r en samtida, och frnimmer det ssom om jag i min ringa mn varit med om att forma denna nutid genom samarbetet i det frflutna. Drp lser jag om mitt land, sist om min stad. Sedan i gr har vrldshistorien gtt framt.

Lagar ha ndrats, handelsvgar ha ppnats, tronfljder ha rubbats, statssystem frnyats. Mnniskor ha dtt, mnniskor ha ftts, och mnniskor ha gift sig. Sedan i gr har vrlden frndrat sig, och med en ny sol och en ny dag har det kommit nytt, och jag knner mig sjlv frnyad. Jag brinner av trngtan att stta mig i arbete, men jag mste ut frst. Nr jag kommer ner i porten, vet jag numera strax vilken vg jag skall taga. Icke allenast solen, molnen och temperaturen sger mig det, utan i min knsla har jag en barometer och termometer som angiva hur jag har det stllt med vrlden. Tre vgar har jag att vlja p. Den leende vgen ute p Djurgrden, den folkrika Strandvgen och gatorna, samt den ensliga <sprr>via dolorosa</sprr> jag nyss skildrat. Jag mrker strax vart det br. Har jag harmoni inom mig, d knner jag luften mjuk emot mig, och jag sker mnniskor. D gr jag p gatorna i folkvimlet och har en frnimmelse att jag r vn med dem allesammans. Men r det ngot p sned, d ser jag bara fiender med hnande blickar, och deras hat r ibland s starkt att jag mste vnda om. Sker jag d landskapet vid Brunnsviken och ekbackarna kring Rosendal, kan det hnda att naturen r instmd med mig, och d lever jag som i mitt eget skinn. Detta landskap har jag inmutat, vuxit samman med, och ftt till att vara fond t min person. Men det har humr det ocks, och det finns morgnar d vi icke ro ens. D har allting ndrat sig: bjrkarnas reportar ha blivit ris, hasselbuskarnas trolska lvsalar dlja icke de vltaliga hasselkpparna; eken strcker sina knotiga armar hotande ver mitt huvud och jag knner det som ok eller loktrn ver min hals. Denna overensstmmelse mellan mig och mitt landskap, spnner mig s att jag vill g snder och fly. Och nr jag d vnder och fr se sdra landet med hela den praktfulla stadskonturen knner jag mig som i frmmande fiendeland, och jag sjlv r en turist som ser detta fr frsta gngen, r vergiven som frmlingen vilken icke har en bekant innanfr dessa murar. Nr jag emellertid kommer hem och sitter vid

skrivbordet, d lever jag; och de krafter jag hmtat ute vare sig av disharmoniernas strmvxlare eller av harmoniernas strmslutare, tjna mig nu till mina olika ndaml. Jag lever, och jag lever mngfaldigt alla de mnniskors liv jag skildrar; r glad med de glada, ond med de onda, god med de goda; jag kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag r koniing och tiggare, jag r den hgt uppsatte, tyrannen och den allra fraktadste, den frtryckte tyrannhataren; jag har alla sikter, och beknner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har sjlv upphrt att vara. Detta r ett tillstnd som ger en obeskrivlig lycka. Men nr detta upphr vid middagstiden, och skrivat r slut fr den dagen, blir min egen tillvaro s pinsam att jag knner det som om det lede mot dden alltefter som kvllen framskrider. Och kvllen r rysligt lng. Andra mnniskor bruka efter dagens arbete f en frstrelse i samtal, men jag fr ingen. Tystnaden sluter sig omkring mig; jag frsker lsa, men orkar icke. D gr jag p golvet och ser t klockan om hon skall bli tio. Och slutligen blir hon tio. Nr jag d befriar kroppen frn klderna med alla dess knappar, spnnen, band och knppen, tyckes mig sjlen liksom hmta andan och knner sig friare. Och nr jag efter mina sterlndska tvagningar kommit i sngen, d tjer sig hela tillvaron; viljan till livet, kampen, striden upphr; och smnlusten liknar bra mycket lngtan till dden. Men jag mediterar frst en halv timme, det vill sga jag lser i en andaktsbok som jag vljer efter sinnesstmningen. . Ibland har jag en katolsk; den medfr en flkt av den apostoliska, traditionella kristendomen; det r som latin och grekiska; det r anorna; ty med katolska kristendomen brjar vr, min, kultur. Med romerska katolicismen knner jag mig som romersk medborgare. Europeisk statsborgare; och de infltade latinska verserna erinra mig att jag har bildning. Jag r icke katolik, har aldrig varit, ty jag kan icke binda mig vid en beknnelse. Drfr tar jag ibland en luthersk gammal bok, med en stump fr var dag i ret; och den begagnar jag som gissel. Den r skriven p 1600-talet d mnniskorna hade det ont p jorden. Drfr r den rysligt strng, predikar lidandet som en vlgrning och en ndegva. Hgst sllan har han ett gott ord;

kan bringa en till frtvivlan, men drfr kmpar jag mot honom. Det r icke s, sger jag mig, och detta r bara att fresta sina krafter p. Katoliken har nmligen lrt mig, att frestaren upptrder i sin fulaste roll, d han vill bringa mnniskan till frtvivlan, och berva en hoppet; men hoppet r en dygd fr katoliken, ty att tro Gud om gott r religionens krna; att tilltro Gud ont r satanism. Ibland tar jag till en underlig bok frn 1700-talets upplysningsperiod. Den r anonym, och jag kan icke sga om den r skriven av en katolik, lutheran eller calvinist, ty den innehller kristen levnadsvisdom av en man som knt vrlden och mnniskorna och som ven r en lrd och en diktare. Han brukar sga mig just vad jag behver fr dagen och stunden. Och nr jag upprest mig ett gonblick mot hans orttvisa och orimliga fordringar av en ddlig, kommer frfattaren strax efter med mina invndningar. Han r vad jag kallar en resonabel karl, som ser med bda gonen och som frdelar rtt och ortt p var sin sida. Erinrar ngot om Jakob Bhme, som fann att allting innehller ja och nej. Vid stora tillfllen mste jag taga till bibeln. Jag ger flera biblar frn olika ldrar; och det synes mig som det icke stod detsamma i dem; som om de gde olika strmstyrka eller frmga att gra intryck p mig. En, i svart karduan, tryckt med Schwabach p 1600-talet har en oerhrd kraft. Den har tillhrt en prstfamilj, vars stamtavla str skriven p insidan av prmarna. Det r som om hat och vrede ackumulerats i denna bok; och den bara bannar och straffar; hur jag vnder bladen kommer jag alltid till Davids eller Jeremias frbannelser ver fiender, men dem vill jag icke lsa, ty det synes mig okristligt. Till exempel nr Jeremias beder: S straffa nu deras barn med hunger, och lt dem i svrd falla, att deras hustrur och nkor utan barn bliva, och deras mn ihjlslagna etc. Detta r icke fr en kristen mnniska. Vl kan jag frst, att man ber Gud om skydd mot fienderna som vilja draga en nert, nr man strvar uppt, mot fienderna, som av ondska berva en brdet. Jag frstr ocks, att man kan tacka Gud nr ens fiende r slagen, ty alla folk ha sjungit Te Deum efter vunnen seger, men att nerbedja specificerade straff ver motstndare, det vgar jag icke; och jag kan nog sga mig att det som passade Jeremias eller David den gngen icke

passar mig nu. Men s har jag en annan bibel, i kalvskinn med guldpressning frn 1700-talet. Det str naturligtvis detsamma i den som den frra, men innehllet presenterar sig p ett annat stt. Denna boken ser ut som en roman, och vnder mest den vackra sidan till; sjlva papperet r ljusare, typografin gladare, och han lter tala vid sig ssom Jehova nr Moses vgar gra frestllningar som ro ganska vresiga. Till exempel: nr folket knorrat nyo, och Moses r trtt p alltsammans, s vnder han sig till Herren nstan frebrende: Haver jag nu allt detta folket avlat eller ftt, att du m sga till mig: br dem p dina armar ssom en amma br ett barn... Var skulle jag nu taga ktt det jag allt detta folket giva skulle... Jag frmr icke allt detta folket uppehlla allena, ty det r mig fr svrt. Och vill Du s gra emot mig, s sl mig hllre ihjl... Jehova svarar, icke ovnligt, p anmrkningarna, och freslr till Mose hjlp vljandet av de sjuttio ldsta. Detta r ju icke den obeveklige, hmndgirige guden frn gamla testamentet. Och jag grubblar icke ver det; jag vet bara att jag har tider, d gamla testamentet r mig nrmare n nya. Och att bibeln, fr oss fdda i kristendomen, har en uppfostrande kraft, det r skert, om drfr att vra frfder i den boken inlagt psykiska krafter p samma gng den hmtat, vore svrt att sga. Helgedomar, tempel och heliga bcker ga faktiskt denna kraft som ackumulatorer, men endast fr de troende, ty tron r mitt lokalbatteri utan vilket jag icke fr det stumma pergamentet att tala. Tron r min motstrm som vcker kraft genom influens; tron r rivtyget som elektriserar glasskivan; tron r recipienten, och mste vara ledare, eljest blir intet mottagande; tron r mediets uppgivande av motstndet, varigenom rapport kan intrda. Drfr ro alla heliga bcker stumma fr den otroende. Ty den otroende r en steril, hans ande r s pasteuriserad att intet vxer i den; han r negationen, minus, en imaginr kvantitet, baksidan, saprofyten som icke lever av sig sjlv utan p rtterna av det vxande; han saknar sjlvstndig tillvaro, ty fr att kunna negera, mste han ha det positiva att negera emot. Slutligen finns det gonblick d endast ngot buddism hjlper. Det r ju s sllan man fr vad man nskar; vad gagnar d att man nskar? nska ingenting, begr ingenting av mnniskorna och livet,

och du skall alltid tycka dig ha ftt mer n du kunnat begra; och du vet av erfarenhet, att nr du ftt vad du nskat, s var det mindre det nskade n sjlva uppfyllelsen som sknkte gldjen. Ibland frgar ngon inom mig: tror du p detta? Jag nedtystar genast frgan, ty jag vet att tron endast r ett sjlens tillstnd och icke ngon tankeakt, och jag vet att detta tillstnd r mig hlsosamt och uppfostrande. Det hnder dock att jag reser mig mot de orimliga fordringarna, de alltfr strnga kraven, de omnskliga straffen, och d lmnar jag fr en tid mina andaktsbcker; men jag terkommer till dem snart, manad av en ropande rst frn urtid: Kom ihg att du haver varit en trl i Egypten och Herren din Gud haver dig drifrn lst. D tystnar min opposition, och jag skulle knna mig som en otacksam feg lymmel om jag skulle frneka min rddare infr mnniskor.

IV

Det vras igen fr gngen. (Man nmner ogrna siffror nr man ntt en viss lder.) Men det vras p ett annat stt nu n fr en hop r sedan. Frr brjade frvandlingen med att isgatan hggs upp, vid psktiden ungefr. D sg man hela vinterns avlagringar ssom en geologisk formation med alla dess skikt. Nu fr det icke bildas isgata; sldar och bjllror och sldnt ro sllsynta, varav man fr den frestllningen att klimatet ndrats till ett medeleuropeiskt sdant liksom tiden. Frr, d sjfarten avstannade p hsten och inga jrnvgar funnos, befann man sig i karantn; provianterade med saltvaror fr vintern, och knde nr vren kom ett uppvaknande till nytt frskt liv. Nu ha isbrytare och jrnvgar utjmnat rstiderna och man har blommor, frukter och grnsaker hela ret om. Frr tog man ut innanfnsterna, och d hrde

man strax bullret frn gatan i rummen som om man terintrtt i frbindelse med yttervrlden. Det dova, mjuka lugnet inomhus upphrde, och man vcktes till nytt liv icke minst genom det inslppta ljuset. Nu lmnas dubbelfnstren kvar hela ret, men i ersttning ppnar man sina oklistrade fnster hela vintern vid frefallande behov. Med dessa utjmningar glider vren inp en och kommer icke med sdan apparat som frr; hlsas drfr ocks utan vidare entusiasm. Jag tog emot denna vr som ett faktum och utan stora frhoppningar. Det r vr; allts r det snart hst igen! Jag satte mig p min balkong och sg p skyarna. Det syns p dem att det r vr. De samla sig i strre massor, de ro ttare och mera avgjorda i linjerna; och nr himlen syns i en vak eller vrk r den nstan svartbl. Men jag har ett skogsbryn i fjrran. Det r mest tall och gran; det r svartgrnt, taggigt och utgr fr mig det mest egendomliga av svenska naturen, och jag pekar p det och sger: dr r Sverige. Detta skogsbryn kan se ut som en stadskontur med dess ondliga mngd av skorstenar, spiror, tinnar, smtorn och gavlar. Men i dag ser jag det som skog. Som det blser, r jag ju sker att hela denna hop av smrta trd mste rra p sig, men jag kan ej se det p en halv mils avstnd. Jag tog drfr min kikare, och nu sg jag hela grankonturen rra sig som vgorna i en havshorisont, vilket beredde mig ett stort nje, i synnerhet som det frefll mig vara en liten upptckt ocks. Min lngtan gr nog ditt, ty jag vet att havet ligger dr bakom; jag vet att det vxer blsippor och vitsippor vid dessa trdens ftter, men jag har mera nje av att se dem i frestllningen n i verkligheten, ty jag har fr lnge sedan vuxit ifrn den naturen som i stenriket, vxtriket och djurvrlden tar sitt uttryck. Det som intresserar mig r mnniskonaturen och mnniskodet. Frr kunde jag frsjunka i skdandet av en blommande frukttrdgrd; nu tycker jag ocks det r vackert, men icke s vackert. Och jag vill frska frklara det med att hos mig uppsttt en aning om att det finns fullkomligare urbilder till dessa bristflliga avbilder. Ngon lngtan till landet har jag drfr icke, ehuruvl en svag motvilja mot staden brjar att yppa sig, mera dock som ett behov av frndring.

Jag vandrar drfr mina gator; och nr jag ser mnniskors ansikten vcker detta minnen, ger mig tankar. Och gr jag frbi bodfnstren ser jag s mnga freml frn alla jordens lnder, frambragta eller frdlade av mnniskohnder att de liksom stta mig i frbindelse med hela mnskligheten och ge mig en rikedom av intryck, som frg, form och nrliggande frestllningar. P morgnarna nr rummen p en nedra botten stdas str ett fnster ppet; jag gr frbi, men stannar naturligtvis icke; dock i ett gonblick har jag ftt en versikt ver ett mig frmmande rum och drav ett stnk av ett mnniskolivs historia. I dag p morgonen till exempel fick jag kasta en blick genom en dragruta in i ett ldre hus, frbi en aspidistra, denna fula liljevxt frn Japan vilken icke stter blomman i ljuset utan lgger av den direkt frn roten nere i jordbrynet lik ngra kttflisor klippta i stjrnform. Frbi denna kom jag ver ett skrivbord med nyttiga och trkiga tillbehr in i en kakelugnsvr, dr det stod en fyrkantig vit kakelugn; denna var frn ldre tid, och varje kakel var omgivet av en sorgkant som svarta naglar; den hade stora luckor fr nischen och stod i en vr som var mrk av de obeskrivligt dunkla tapeterna. Jag fick frst 1870-talet med dess mrker i rummen, men jag fick ven en abstrakt vantrevnad frn ett halvburget smborgerligt hem, frn mnniskor som hade det strngt och svrt och som plgade sig och varandra. Och s vcktes ett minne frn ett gammalt hem, vilket jag aldrig skulle erinrat om icke denna draglucka sttt ppen. Nu kom ett lnge frgtet de upp och jag sg det i en ny intressant dager; jag frstod nu frst dessa mnniskor nr jag tnkte p dem, s lngt eftert, frstod deras sorgespel som jag frr hll ifrn mig, emedan det syntes mig pinsamt och smtt. Hemkommen lade jag upp dramat. Och det hade jag ftt genom en draglucka! Gr jag p aftnarna, d mrkret fallit och ljus r tnt, s blir mina bekantskaper rikare, ty d kan jag se in i de vre vningarna ocks. Jag studerar d mblemang och inredningar, och fr familjeinterirer, scener ur livet. Folk som icke slppa ned gardinerna ro srskilt anlagda fr att visa sig och jag behver drfr icke bry mig med ngon grannlagenhet. Fr vrigt tar jag gonblicksbilder och arbetar ut det sedda eftert.

En afton gick jag slunda frbi en vacker hrnvning med stora fnster och sg... Jag sg mbler och ting ifrn 60-talet, kroaserade med gardiner frn 70, portirer frn 80 och ateniennsaker frn 90. I fnstret stod en urna av alabaster, gulnad som elfenben av mnniskors andedrkter, suckar, vinngor, tobaksrk, en urna utan bruk och gagn och som ngon slutligen destinerade till visitkortsamlare. En askurna att stlla i en gravhg med namn p vnner som kommit och gtt, p slktingar som levde och voro dda, p frlovade och gifta, dpta och begravna. Dr voro mnga portrtt p vggarna, frn alla ldrar och tidevarv, hjltar i harnesk, vise i peruker, andlige i prstkragar. I ett hrn framfr en divan stod ett spelbord; och kring detta sutto fyra underliga gestalter och spelade kort. De sade ingenting, ty lpparna rrde sig ej. Urgamla voro tre, men en man var halvung; det var nog mannen i huset. Men mitt i rummet satt en ung kvinna med ryggen vnd t de spelande och hon var lutad ver en virkning. Hon arbetade visserligen men utan intresse; tycktes ta upp tiden bara, maska fr maska, mtande sekunderna med nlen. S lyfter hon arbetet och betraktar det som om hon ville lsa av tiden p ett ur; men hon sg ut ver tiden och arbetet och in i framtiden och d lpte hennes blickar ut genom fnstret, frbi askurnan, och de mtte mina drute i mrkret men utan att kunna se dem. Jag tyckte att jag knde henne, att hon talade till mig med gonen, men det gjorde hon naturligtvis inte. En av mumierna vid bordet, sade d ngot. Kvinnan svarade med en gest av nacken dock utan att vnda sig, och liksom strd i sina tankar eller rjd, lutade hon huvudet djupare n frut och lt sin sekundvisare g. Aldrig har jag sett ledsnaden, ledan vid allt, trttheten vid livet s kondenserad som i detta rum. Mannen, vid spelbordet, vars ansikte ndrade uttryck oupphrligt, syntes vara orolig ver ngot, vnta ngot, och mumierna knde samma oro. De kastade nmligen d och d en blick p vgguret, vars lnga visare nalkades en heltimma. Det vntades sannolikt ngon; ngon som skulle frjaga ledsnaden, ndra dena drinne, bringa nytt med sig. Kanske vnda upp och ned p hela livet hr. Liksom upphngda vid denna fruktan vgade man icke hngiva sig t spelet, utan lade ut korten provisoriskt, ssom om man vntade bli avbruten nr som hlst, man drjde icke vid en min eller tbrd; drav kom sig

detta mannekngartade i rrelserna. Nvl, det som skulle ske skedde. Vilken tur! tnkte jag d portiren rrde sig och en jungfru med vit mssa trdde in och anmlde ngon. Det flg en livsgnista in i alla de innevarande, och den unga kvinnan vnde sig ett halvt varv under det hon reste sig. I detsamma slog vgguret s att jag hrde det ut p gatan och jag sg hur minutvisaren skuttade fram mot heltimman. D fick jag en knuff av en frbigende; vcktes s hftigt att jag bokstavligen knde mig kastad ut p gatan, ut ur detta rum, dr jag varit med min sjl under lnga tv minuter, levat en brkdel av dessa mnniskors liv. Jag fortsatte skamsen min vg; mnande frst vnda om fr att se fortsttningen, men trande mig vid tanken: slutet vet jag frut, emedan jag varit med om detsamma sjlv i flera omgngar! *

Vren kommer, p ett stt som liknar det frn fordom, men icke p samma stt. Frr var det frsta lrkan p grdet, men nu finns inga lrkor mer p lrkvgen, utan det r bofinken i Humlegrden och stararna i Fgelbacken som ro avgrande. Men det som r sig likt r aprilflyttningen. Det har alltid frefallit mig hemskt att se mbler och husgerd p trottoaren. Det r husvilla mnniskor som ndgas visa sina inlvor, och de blygas fr dem; drfr ser man aldrig garen i nrheten bevakande sina tillhrigheter. Han lter hellre frmmande folk taga hand om tillhrigheterna som utstlla sina brister i dagsljuset. Denna soffa med ett bord framfr gick an hemma i svag belysning, men mitt i solskenet synas flckar och revor, och att det fjrde benet var lst gjorde ingenting drinne; men hrute har det fallit ur. Ser man ett ansikte bakom ett stende flyttlass, r det bekymrat, frtvivlat, upprivet. Men det skall vl flyttas och resas; ryckas upp, skakas om, frnyas, vndas ut och in. Jag som aldrig gjort annat n flyttat och rest, terfick nu, d jag satt i lugn, mina intryck frn mitt kringflackande liv, och dessa frttade sig i en dikt som jag kallat Ahasverus.

Ahasverus. Ahasverus, upp och vandra! Tag din rnsel och din stav; ej ditt de liknar andra, ty dig vntar ingen grav. Vagga fick du och en brjan, men du fr ej ngot slut, evigt skall du trampa srjan, Mnga skor f nta ut. Men du vntat p Messias, tiden gtt dig helt frbi; tror du n du skall befrias, hoppas du p amnesti? Eller vill du som Elias levande frlossad bli? Ut p stigar, ut p vgar ut ur dina varma rum; lggs fr ffot dina tegar, strtat som Kapernaum r ditt hus, och hemmet hrjat; maka barn sitt avsked sagt; intet efter branden brgat, tomt och tilja de lagt. *

Spring upp p tget med rnsel och stav men se dig icke tillbaka. Vlsigna honom som tog och gav och lrt dig konsten frsaka! Dr str ingen frnde och ingen vn att vinka dig lycka p frden! Vad gr det? Dess lttare sen att gra sprnget ut i den kalla vrlden! Och tget rycks loss frn bangrdens k, en rullande lnga med hus av tr, en vandrande by med folk och f. Dr r post och vrdshus och magasiner, och sovrum bakom de tjocka gardiner. Nu rycker den fram som en stad p hjul, oemotstndligt! Den gr genom vggar, den slinker igenom berg som ormen i skjul, den gr p vattnet, och eldhsten gnggar; den tar ett landskap med sjumilasteg; ett konungarike r nrsgrdsvg . Men landet tar slut, man str vid havet .

Nu Ahasverus slpper du land, och allt som frr dig vid livet band det ligger bak synkretsen djupt begravet. *

Se skyarne hur tunga de g och sjarne de svallande, de stigande, de fallande, dr foten intet fste kan f och ingen vila mer du kan n. Ej dag, ej natt, ej sovande, ej vakande; n upp, n ner, n hit och n dit, allt under sus och gnissel och knakande, i rep och timmer, bultar och nit. Tortyr fr kropp, tortyr fr din sjl, ett pinoredskap p vattnet flytande. Beknn din skuld och tnk p ditt vl, nr du hr brnningens rytande! D r ej lngt till rddande strand, du tror! Men skepparn fruktar fr land, och lgger bogen rtt ut i sjarna; han flyr den skta frlsande hand och vnder rygg till de lugna arna; ty falsk r sj, men falskare kust! Nr medvind blser med liv och lust d har du att vnta den hrdaste dust. Till havs! Lgg ut p det grngra fltet, dr skeppet pljer och regnmolnet sr, men intet vxer i plogens spr och ingen bor under himlatltet. I dag det liknar en presenning sydd till vrn mot regnet som alltjmt kar. En ann skulle mena den r till skydd fr himlens bl emot ngarnes rkar, mot jordens damm och flugornas prickar, eller som skrm mot de ondas blickar. *

Ahasverus str i stven, spanar mot den gra vgg, gat dvet, knuten nven, munnen vass i vitnat skgg.

Inga syner ser han hgra, minnena ha slocknat ut, hoppet sjlvt det synes vgra, leva mste han i nut, detta nu som r en plga, utan mening, utan ml, svarslst som en galen frga, dtt som flintan utan stl. Ut i gra intet stirrar vandrarn fngslad p ett dck, mattsl ner i djupet stirrar, knner sig som drnkt i sck.

Efter mnga bakslag har vren ntligen kommit, och nr lindarna p avenyen en morgon slagit ut, d r det hgtidligt som en fest att vandra under det grna ljuset som faller s gott i gonen. Luften str still och r idel vnlighet, ftterna rra vid torr fin sand, som ger en knsla av renlighet. Det nya grset dljer fjorrslv, skrp och smuts alldeles som frsta snn gr om hsten. Trdskeletten fyllas ut, och slutligen str den hga lvskogsfonden som en grn molnvgg ver vikens strnder. Frr jagad av kld och vind, kan jag nu g steg fr steg, till och med sitta p en bnk. Strandkanten under almarna r garnerad med bnkar, och dr sitter numera den gule mannen, min oknde ovn och lser tidningen med uppknppt rock. I dag sg jag, just p hans tidning, att vi ro ovnner. Och jag tyckte mig lsa i hans blick nr den lyftes ver bladet, att han lste ngot om mig som gjorde honom gott i sjlen, och att han trodde antingen att jag redan ftt giftet i mig eller skulle f. Men han misstog sig, ty jag tar aldrig i det bladet. Majoren har magrat och synes orolig fr sommaren. Vart han skall fara, r honom nog likgiltigt, men han mste ut ur stan fr att icke bli alldeles ensam och knna sig som proletr. Han stod i morse p en udde och tycktes rkna de sm bljorna som

pjollrade med stenarna; han slog med kppen i luften utan avsikt, bara fr att gra ngot. Pltsligen hrs frn andra sidan viken en trumpetsignal. Han rycker till och nu ser han p grdet en kavalleriskvadron dyka upp bakifrn en kulle med kaskar och hstron frst. Drp rides en chock s att marken dnar, och under rop, hjt och skrammel vltar den ordnade massan framt. Majoren levde upp, och jag sg p hans svngda hjulben att han varit kavallerist; kanske var det hans regemente frn vilket han nu var en avsuten, ute ur leken. Ja, sdant r livet! Min ockulta gumma r lika sommar och vinter, men denna vinter har tagit p henne och hon har anlagt en kpp; fr vrigt uppenbarar hon sig endast en gng i mnaden och hr till sllskapet, liksom vrldsdronningen med hundarna. Men nu har med solen och vren nya vandrare intrngt i vr krets och jag knner dem som obehriga. S ledigt har egendomsbegreppet vuxit ut, att jag erfar det som om <sprr>min</sprr> morgonpromenad i detta landskap vore min tillhrighet. Jag ser verkligen snett p dem, om jag ens ser t dem, ty i min intvnda sinnesstmning vill jag icke trda i kontakt med mnniskor genom att vxla en blick. Denna slags intimitet fordra dock mnniskorna, och de tala med ovilja om en som inte ser t folk. De tycka sig ha rttighet att f se in i den de mta, men jag har aldrig frsttt var de tagit denna rtt ifrn. Jag knner det som ett intrng, ett slags vld p min person, en nrgngenhet tminstone, och jag mrkte som ung en bestmd skillnad p folk, vilkas blickar man fick och vilkas man icke fick. Nu frefaller det mig, som om vxlandet av en blick p gatan med en oknd betydde: lt oss vara vnner och drmed nog! Men med somliga av utmanande miner kan jag icke frm mig ing detta tysta vnskapsfrbund; jag vill ha det neutralt eller i ndfall fientligt, ty en vn fr alltid ngot inflytande ver mig, och det vill jag inte. Detta intrng gller lyckligtvis endast vren, ty med sommaren ha de frmmande rest till landet och d ro vgarna lika ensliga som p vintern. Och nu har den efterlngtade sommaren kommit. Den freligger som ett fullbordat faktum och r mig vorden likgiltig, ty jag lever i mitt arbete och framom

mig sjlv, ibland bakom mig, i minnena, och dessa kan jag behandla som bitarna i en bygglda. Med dem kan jag stta ihop alla slags; och samma minne kan tjna till allt mjligt i <sprr>en</sprr> fantasibyggnad, vnda olikfrgade sidor uppt, och som antalet sammanstllningar r ondligt, fr jag under mina lekar ett intryck av ondligheten. Ngon lngtan till landet har jag icke, men ibland kommer det ver mig som en frsummad plikt att jag icke gr i skog eller badar i havet. Drtill en viss underlig skamknsla att jag r i staden, ty sommarnjet r ett prerogativ som anses hra till den samhllsklass andra hnfr mig till sjlv rknar jag mig utanfr samhllet. Det knns dessutom ngot dsligt och vergivet, d jag vet att alla mina vnner lmnat staden. Jag skte dem visserligen icke d de voro kvar, men jag knde att de funnos; jag kunde skicka mina tankar till dem p en viss gata, men nu har jag frlorat spret. Sittande vid mitt skrivbord ser jag mellan gardinerna en vik av stersjn; p andra sidan en strand med grsvarta klippor, rundslipade, och nere i vattengngen den vita strandlinjen; ovanp klipporna den svarta granskogen. Ibland gripes jag av lngtan ditut. Men d tar jag bara min kikare, och utan att rra mig ur flcken r jag dr. Jag vandrar i strandstenarna, dr ibland rentvttade grdsgrdsstrar, vasspipor och halm det vxer gul lysing och rtt fackelblomster under alarna. I en rmna i berget p svedlavar och kartlavar trycker ormbunken baggsta lik murgrn; ngra enbuskar rekognoscera i kanten och s ser jag djupt in i granskogen, srskilt om aftonen d solen str lgt. D r dr ljusgrna salar med mjuka levermossor, ltt underskog av aspar och bjrkar. Ibland sker det ngot levande drborta, men sllan dock. En krka gr och plockar, eller ltsas plocka ngot, ty hon ser tillgjord ut, men jag mrker att hon tror sig osedd av mnniskor. Att hon koketterar fr ngon av sitt slkte r dremot skert. En vit slup kommer sakta strykande; det sitter ngon till rors bakom storseglet, men jag ser bara armbgen och knna; bakom focken sitter ett fruntimmer; bten glider s vackert, och nr jag ser svallet om stven tycker jag mig hra detta smrtstillande porl, ngot man oupphrligt lgger bakom

sig, och som alltid frnyas, detta ngot som utgr hemligheten i seglingens njutning, frnsett den att regera vid rodret, kmpande mot vind och vg. En dag fick jag in i kikaren en hel liten scen. Stenstranden drborta i fjrran hade nnu aldrig (i kikaren) trampats av ngon ddlig, och den var min tillhrighet, min ensamhet, mitt sommarstlle. D sg jag en afton en kstock trda in frn hgra sidan om glaset. I bten satt en tio rs flicka, ljuskldd med rd tennishatt. Jag tyckte frst jag sade: Vad har du dr att gra, men det orimliga i situationen terhll mig. Flickan landade ntt, drog upp kstocken, och s steg hon ter i bt, hmtade upp ngot som blnkte i ena ndan. Jag blev nyfiken, ty jag kunde icke bestmma fremlets natur. Skruvade lite p synrret och sg att det var en ltt handyxa. En yxa i handen p ett barn? Dessa tv begrepp kunde jag icke strax frena, och drfr verkade det hemlighetsfullt, nstan hemskt. Flickan gick frst i stranden och letade ngot, som man brukar nr man gr i strnder; letar ngot ovntat, som man hoppas den outgrundliga sjn skall ha lmnat ifrn sig. Nu, sade jag mig, skall hon brja kasta sten, ty barn kunna aldrig se stenar och vatten utan att kasta stenar i vattnet. Varfr? Ja, det har vl ngra hemliga orsaker det ocks. Mycket riktigt! Hon kastade stenar! Drp ntrade hon klippan! Nu skall hon ta baggsta naturligtvis, ty hon r stadsbarn och har gtt i folkskolan. (Bondbarn ta aldrig baggstan som stadsbarnen kalla stensta eller lakrisrot.) Nej, hon gick frbi ormbunkarna, och var allts(?) ett landsbarn. Hon nalkades enbuskarna. D gick det upp ett ljus fr mig. - Hon skall hugga enris; och det stmmer, fr det r lrdag i dag. Nej; hon gjorde visserligen ett utfall mot en enbuske, s att en gren blev hngande, men hon gick vidare. Hon skall hugga kaffeved! Dr ha vi det! Nej, hon klttrade vidare och ndde skogsbrynet. Dr stannade hon och syntes ta mtt p de nedra grenarna, vilka voro srdeles lummiga och friskt grna! I detsamma gjorde hon en rrelse med huvudet och fljde sedan ngot freml i luften, som jag sg det p rrelserna - mste vara en fgel som flg upp, ty hon bjde halsen i samma staccatoknyckar som sdesrlan brukar nr hon flyger, och vars flykt liknar ett periodiskt fallande.

S brjar hon d visa sina avsikter, ty hon fattar med vnstra handen en gren och hugger riset, smtt, smtt! Men varfr granris? Det hr ju endast till begravningar, och barnet r icke sorgkltt? Invndes: Hon behver ju icke vara i slkt med den dde! Erknnes! Riset r fr smtt till viskor eller till att ligga p frstugukvisten; och p stugugolvet har man hos oss endast enris! Kanske hon r fdd i Dalarne, dr man begagnar gran i stllet fr en? Lika mycket! Nu sker ngot nytt! Tre alnar ifrn flickan lyftas de nedre grenarna p en stor gran; en ko sticker fram sitt huvud och ger hals det ser jag p den ppnade mulen och den bakt lagda nacken. Flickan stannar i gesten och hennes kropp blir styv av fasa. Men hennes frskrckelse r s stor att hon icke kan fly; kon skrider framt; barnets fruktan framkallar en omkastning av strmmen och blir till mod; med lyftad yxa gr hon emot djuret, som efter ngon tvekan och med harm ver en ofrstdd vnlighet, vnder in i sina mrka gmslen. Ett gonblick hade jag verkligen uppskrmd gjort en tbrd till barnets frsvar; men nu var faran ver, och jag lade bort kikaren med en betraktelse ver svrigheten att f vara i fred. Tnk! Att i sitt lugna hem dras in i sdana hr dramer i fjrran! Och sen frfljas av grubblerier ver vad granriset skulle vara till! *

Mina grannar i huset ha flyttat till landet och jag knner att det r tomt i vningarna; erfar det som om en spnning hrt upp. Dessa koordinater av krafter som i varje familj finnas till under formen av man, hustru, barn och tjnare, dessa viljekomposanter ro icke mera kvar i rummen; och huset som alltid frefll mig som ett elektricitetsverk varifrn jag hmtade strm, har upphrt att ge mig kraft. Jag faller ihop som om kontakten med mnskligheten vore avbruten; alla dessa sm ljud frn de olika vningarna stimulerade mig, och jag saknar dem; sjlva hunden som vckte mig till nattens meditationer eller rck upp mig till en hlsosam vrede, har lmnat ett tomrum efter sig. Sngerskan har tystnat och jag fr icke hra Beethoven mer. Telefonen i vggen sjunger icke heller, och nr jag

gr i trapporna hr jag mina steg giva eko i de tomma vningarna. Det r sndagstyst hela veckan och det brjar i dess stlle ringa i mina ron. Mina egna tankar frnimmas som talade ord; jag tycker mig st i telepatisk rapport med alla frnvarande vnner, frnder och fiender; jag hller lnga ordnade samtal med dem, eller tar om gamla resonemang hllna i sllskap, p kafer; jag bekmpar deras meningar, frsvarar min stndpunkt, r mera vltalig n infr hrare. Jag finner livet rikare och lttare p detta stt; det skrubbar mindre, sliter mindre, och frbittrar icke. Ibland utvidgas detta tillstnd s att jag intrder i meningsstrid med hela nationen; jag knner hur man lser min sista bok som nnu ligger i manuskript; jag hr hur man diskuterar mig nra och fjrran, jag vet att jag har rtt, och frvnas bara ver att de icke inse det. Jag meddelar ett nyupptckt faktum, och man frnekar det, eller ratar kllan, gr auktoriteten tvivelaktig, ehuruvl man eljest citerar samma auktoritet. Alltid erfar jag det som strid, angrepp, fientligt. Fiender ro vi nog alla, och vnner endast nr det gller att strida tillsammans. Det skall vl s vara! Dock, detta invrtes liv, huru levande det n r, lter mig ibland sakna verkligheten, ty mina sinnen som ligga obegagnade lngta efter bruk. Jag vill hra och se framfr allt, eljest brja sinnena operera p egen hand, av gammal vana. Och nu var icke min nskan uttalad frrn den uppfylldes. Grdet nedanfr mina fnster brjar fyllas med trupper. Frst infanteri; det r mnniskor med metallrr som innesluta gasbildande mnen, vilka vid antndning kasta ut blybitar. De se ut som streckar kluvna nedtill. Drp upptrda rrliga kombinationer av mnniskor och fyrfotadjur; det r kavalleriet. Nr en ensam ryttare kommer sprngande, gr hsten samma rrelse som en bt p vgen och karlen sitter till rors men styr med skotet i vnster hand. Kommer skvadronen dremot i sluten kolonn, d r det en vldig kraftparallellogram som verkar p avstnd med flera hundra hstkrafter. Starkaste intrycket gr dock artilleriet i synnerhet nr det kr i kapp; d gungar marken s att min taklampa skallrar, och nr man sedan brstar av och lossar skotten, upphr min ronringning av sig

sjlv. Innan jag blev van, knde jag det som ett vervld, men efter ngra dagars skjutning fann jag smllarna rtt hlsosamma, emedan de hindra mig att slumra in i den eviga tystnaden. Och p det vederbrliga avstnd jag har krigslekarna frefalla de som skdespel, vilka uppfras fr min rkning. *

Aftnarna bli allt lngre, men jag vet av erfarenhet att man icke kan g ut, ty gator och parker ro befolkade av sorgsna mnniskor som icke ftt resa till landet. Nr nu de bttre lottade utrymt stadens finaste platser, kryper frstdernas fattiga befolkning fram och intar ledigheterna. Detta ger staden ett utseende av uppror, intrng, och som sknheten nog fljer med rikedomen, r skdespelet icke vackert. En sndagsafton, knnande mig sjlv i jmnhjd med de smre lottade, beslt jag rycka mig ls, och ka en promenad, fr att se p folket. Jag vinkade en droska vid Nybron och steg i. Kusken frefll nykter, men ngot ovanligt i hans ansikte lugnade mig tminstone icke. Han krde Strandvgen framt, och jag mrkte att en strm av mnniskor flt fram p vnstra sidan, under det jag stadigt sg ut ver vattnet t hger, ver holmar och fjrdar och blnande berg. Pltsligt hnder ngot frver som drog sig kuskens uppmrksamhet och min. En stor fattigmanshund, manshund, med tovig pls, liknande en fet varg som frsker se ut som ett fr, lg panna, onda gon och s smutsig att frgen icke kunde bestmmas, fljer framhjulen och gr en ansats d och d fr att kasta sig upp p kuskbocken. Ett tag lyckas han komma upp, men blir nedsparkad av kusken. Vad r det fr en? frgade jag frvnad bde ver monstrets vighet, och ver det sllsamma i ventyret. Kusken svarade ngot, varav jag frstod att det icke var hans hund, men nr han lt piskan g, skred hunden till anfall och ville in till mig i kdonet, och detta under full gng. Samtidigt mrker jag en rrelse i folkstrmmen, och nr jag vnder mig

ditt upptcker jag en procession av mnniskoliknande vsen som fljde hundens och kuskens strid med avgjort deltagande fr hunden som hade ortt. Nr jag granskade dessa varelser, fann jag ett vervgande antal krymplingar; kryckor och kppar vxlade om med krokiga ben och brutna ryggar; dvrgar med jtteryggar, och jttar med dvrgars underreden; ansikten som saknade nsor, och ftter utan tr slutande i klumpar. Det var en samling av allt elnde som under vintern gmt sig och nu krupit fram i solen fr att draga ut till landet. Jag har sett sdana mnniskoliknande varelser tergivna i Ensors ockulta larv-scener och p teatern i Glucks Orfeus nere i underjorden, och trodde d det var fantasier eller verdrifter. Dessa skrmde mig ju icke, ty jag kunde frklara deras nrvaro och upptrdande just nu, men det verkade likafullt uppskakande att f se de vanlottade i en sdan revy defilera p stadens finaste gata. Jag knde ven deras berttigade hat spruta gift ver mig som kte i droska, och deras hund gav uttryck t deras samlade knslor. Jag var deras vn, men de voro mina fiender! S sllsamt! Nr vi kte in p Djurgrden, mttes denna strm av en motstrm; men de bada strmmarna runno igenom och frbi varandra, utan att se t varandra, utan att granska varandras toaletter eller ansikten, ty de visste nog med sig att de voro alla lika, men p mig sgo de. Nu d jag hade tv led att passera, mste jag se t ena eller andra sidan och jag blev beklmd, knde mig vergiven, och greps av en lngtan att f se ett bekant ansikte; jag tyckte det skulle vara lugnande f en igenknnandets eller vnskapens blick ur ett ga, men fann intet. Nr vi passerade Hasselbacken, lt jag en tanke g upp fr trappan och gra en titt in i trdgrden, dr jag nstan var sker att ngon av de mina skulle sitta. Men nu nalkades Sltten, och d kom det fr mig att hr mste jag just mta den personen, mste! Varfr kunde jag ej sga, men det mtte ha sttt i sammanhang med en mrk tragedi frn min ungdom, vilken delade en familj och strckte sina verkningar p barnens de. Hur jag sammanband detta sorgespel med Djurgrdssltten kan jag icke bestmt sga, men det mtte ha skett genom frmedling av

ett positiv med tavla p stng frestllande ett mord under hemska omstndigheter, dr den mrdade var oskyldig men fick skuggan p sig, fr att icke sga skulden. Vad hnder? Jo; mannen ifrga, det vill sga sonen, numera grhrig, ogift, hgt aktad, kommer gende med sin vithriga mor under armen! Trettiofem rs ofrtjnt inre lidande fr en annan hade givit ansiktena denna srskilda blekhet som r ddens. Men varfr gingo dessa rika och aktade mnniskor hr i denna omgivning? Kanske de lydde den allmnna attraktionskraften som drager lika till lika, kanske de funno en trst i att se andra som lidit mera och lika ofrskylt. Att jag vntade f se dem, har vl sina hemliga grunder frborgade i sjlens djup, men drfr lika starka och bindande. P sltten visade sig nya former av elndet. Dr kommo barn p cyklar, barn om tta, tio r, med elaka ansikten, lillgamla smflickor med spr av tillmnad sknhet som vanstllts av ondska. ven dr ett vackert ansikte fanns, syntes en felteckning, ett falskt avstnd, en fr stor nsa, ett blottat tandktt, utkrupna gon som inkrktade p pannan. Lngre fram frtunnades massorna och sm grupper hade lgrat sig p grset. Men hr fll mig i gonen att tre och tre sutto tillsammans, tv karlar kring en kvinna; frsta akten i ett herdespel som slutar med knivens tragedi. Hr brjade kusken tilltala mig och dukade upp historier. Icke det att han var nrgngen sttte mig, ty han frstod icke bttre, men att han strde mig i mina tankar plgade mig; och nr han med sina upplysningar om vissa frbikande damer, ledde mina tankar t hll dit jag icke ville, knde jag honom som en plgoande, och bad honom kra hem. Mera ledsen n srad av befallningen vnde han, vid en korsvg, men i samma gonblick svngde en droska framfr oss innehllande tv berusade damer av hgst ventyrligt utseende. Kusken gjorde ett frsk att komma frbi dem, men lyckades ej fr trngseln. Slunda mste jag ka bakom detta parti; och nr de stannades av hopen, mste jag stanna, s att det fick ett utseende av att jag

frfljde dem, vilket roade damerna obeskrivligt och ven folket p vgen. P detta stt fortfor gatloppet in till staden, tills jag slutligen stannade vid min port, d jag var befriad som ur en svr drm. Hllre d ensamheten! sade jag mig, och det var sista gngen jag gick ut en afton den sommaren. Ensam i sitt eget sllskap som man d mste vrda fr att icke rka i dligt. *

Jag hller mig allts inne och knner det lugnt; frestller mig vara fri frn livets stormar; nskar mig vara litet ldre fr att icke knna livets lockelser, och tror det vrsta vara verstndet. S kommer en morgon vid kaffebordet husets jungfru och frtljer: Herr X: s son var hr, men jag sa att herrn icke var uppstigen. Min son? Ja, han sade s! Det r omjligt! Men, hur sg han ut? Han var lng, och... han sa att han hette X. och skulle komma igen. Hur gammal sg han ut? Det var en ung herre om sjutton, aderton r! Jag blev stum av fasa och flickan gick. Det var allts icke slut! Det frflutna steg upp ur graven som var s vl igenskottad och bevuxen med redan gammalt grs. Min son som rest till Amerika i vederbrligt sllskap vid nio rs lder; och som jag trodde vara ute i livet, placerad! Vad hade d hnt? Naturligtvis en olycka, eller flera. Hur skulle terseendet bli? Det fasans igenknnandets gonblick, d man frgves sker de vlbekanta dragen frn barnets ansikte, dessa drag som man varit med om att frn vaggan uppfostra

till det mnskligaste. Man skte ju infr sitt barn endast lgga till den vackra sidan, och drigenom tog man fram reflexer av sitt bsta i detta bildbara barnaanlete, som man drfr lskade som en bttre upplaga av sitt eget. Nu skulle det terses vanstllt, ty den uppvxande ynglingen r ful med sina missproportioner i dragen, med denna hemska blandning av barnets vermnniska och ynglingens vaknande djurliv, med antydningar om passioner och strider, skrck ver det oknda, nger ver det redan prvade; och detta stndiga ostyriga grin t allt; hat mot allt som lg ver och tryckte, hat mot de ldre fljaktligen, mot de bttre lottade; misstro mot hela livet som nyss frvandlat ett harmlst barn till en rovgirig mnniska. Jag knde ju detta av erfarenhet, och minns huru avskyvrd jag var som yngling, d alla tankar mot ens vilja bara spelade omkring mat och dryck och ra njutningar. Icke behvde jag se detta igen, d jag visste det frut, och var oskyldig till det sakfrhllandet som lg i naturens ordning. Och klokare n mina frldrar hade jag aldrig begrt ngot igen av min son; uppfostrat honom till fri mnniska och upplyst honom frn brjan om hans rttigheter vid sidan av hans skyldigheter mot livet, sig sjlv och medmnniskorna. Men jag visste han skulle komma med utstrckta rttigheter i det ondliga, fastn hans rttigheter gent emot mig upphrt, d han var femton r. Och att han skulle grina, nr jag talade om hans skyldigheter, det visste jag ocks... av egen erfarenhet. Om det bara var hulpet med pngar, ginge vl an, men han skulle ven fordra min person, fastn han fraktade mitt umgnge. Han skulle fordra det hem som jag icke gde; mina vnner som jag saknade, mina relationer som han trodde mig ga, och begagna mitt namn till krediter. Jag visste han skulle finna mig trkig; att han skulle komma med sikter frn ett frmmande land med en annan vrldsskdning, ett annat stt i umgnget; att han skulle behandla mig som en gammal frlegad kanalje som ingenting begrep, emedan jag icke var ingenjr och elektriker. Och hur hade hans karaktrsanlag utvecklat sig under dessa r? Erfarenheten har visserligen lrt mig att sdan man r fdd frblir man tmligen ofrndrad livet igenom. Alla dessa uppsttningar av mnniskor jag sett frn barndomen tga fram genom

livet voro i regeln sig lika vid femtio r, med mycket sm frndringar. Mnga hade visserligen undertryckt en del bjrta egenskaper, otjnliga fr samlivet; en del hade dolt dem under en ltt polityr, men de voro i botten desamma. Hos undantagen hade vissa egenskaper eller karaktrsdrag vuxit ut, hos somliga uppt till dygder, hos andra nedt till laster. Jag minns slunda en, vars fasthet vxte ut till envishet, vars ordningssinne blev pedanteri, vars sparsamhet blev snlhet, vars krlek till mnskorna blev hat till omnskorna. Men jag minns ven en, vars bigotteri stannade som fromsinne, vars hat blev verseende, vars envishet blev fasthet. Sedan jag grubblat, gick jag ut p min morgonvandring, icke fr att sl bort det pinsamma, utan fr att stta mig in i det oundvikliga. Jag genomgick mtets alla tnkbara lgen. Men nr jag kom till frgorna om vad som hnt efter vrt avsked tills nu, bvade jag och tnkte fly ur staden, ur landet. Dock, erfarenheten hade lrt mig att ryggen r den mtligaste sidan, och att brstet blivit skyddat av stora benskldar avsedda till frsvar; drfr beslt jag stanna och ta emot stten. Slunda hrdande mina knslor, anlggande en praktisk vrldsmnniskas halvtorra betraktelsestt, gjorde jag upp programmet. Jag skulle stta honom i ett pensionat sedan jag kltt upp honom; utfrga vad han ville bli; genast f honom anstlld och i arbete, men framfr allt behandla honom som en frmmande gentleman som hlles p avstnd genom frnvaro av frtrolighet. Och fr att skydda mig fr hans nrgngenhet, skulle jag icke ltsas om det frflutna, icke ge ngra rd, lmna fullkomlig frihet, d ju han skert inga rd ville flja. Avgjort allts! Och uppgjort! Klar och samlad vnde jag hemt, dock i fullt medvetande att en frndring intrtt i mitt liv, och en s vldsam, att vgarna, landskapet och staden antagit ett nytt utseende. Nr jag s kommit mitt p bron och sg uppt avenyen, mtte mina blickar en ynglings gestalt jag skall aldrig glmma den stunden. Han var lng och mager; gick med dessa obeslutsamma steg som en vntande och skande. Jag sg att nr han forskat ut mitt utseende och just knde igen mig, en darrning frst verfll honom,

och att han strax drp tog sig tillsammans, strckte upp sig och sneddade avenyen, hllande kursen rakt p mig. Jag satte mig i frsvarstillstnd, hrde mig ansl en ltt gladlynt ton nr jag hlsade honom god dag, min gosse! Nu, nr vi nalkats varandra ett stenkast, mrkte jag detta deklasserade, nerstigna som jag fruktat mest av allt. Hatten var icke hans; den satt som passad efter en annans huvud; byxorna fllo illa, och knt satt fr lngt ner; det hela sg avsigkommet ut... inre och yttre frfall; typen: en kypare utan plats. Nu kunde jag urskilja ansiktet, som var magert p detta obehagliga stt; nu ser jag gonen, dessa stora bla med blvitt omkring. Det var han! Denna frfallna upprnda yngling var en gng ett nglabarn, som kunde le s att jag slopade hela apteorin och arternas hrledning; var en gng kldd som en prins och lekte med en verklig liten prinsessa nere i Tyskland ... Hela livets rysliga cynism gick upp fr mig, men utan en skymt av sjlvanklagelse, ty jag hade icke vergivit honom! Nu skiljas vi endast av ngra steg! Ett tvivel stiger upp: det r icke han! Och i samma sekund har jag beslutat g frbi, verlmnande t honom att giva igenknningstecknet. Ett! Tv! Tre! Han gick frbi! Var det han, eller var det icke? frgade jag mig under det jag styrde hemt, sker att han skulle infinna sig under alla frhllanden! Hemkommen kallade jag in jungfrun fr att utfrga henne ytterligare, men nu fr att f veta om det var han, den jag nyss gtt frbi; dock det var icke mjligt f visshet, utan jag hlls i en vntans spnning nda till middagen. Ibland nskade jag han komme genast fr att f ett slut; ibland frefll situationen s utntt, att jag trodde det var verstndet. Middagen var frbi; eftermiddagen gick; och nu

fick jag en ny synpunkt p saken, som frvrrade den. Han hade trott att jag icke ville hlsa p honom, och hade skrmd drav dragit sig undan; gick omkring i villande stad, frmmande land, och kom i dligt sllskap; kanske bragt till frtvivlan. Var skulle jag ska honom nu? I polisen! Slunda pinades jag, utan att veta varfr, d jag icke haft att bestmma ver hans de. Och jag knde det som en elak makt frsatt mig i denna falska belgenhet fr att f skuld p mig. S blev det slutligen kvll. D kom jungfrun in med ett kort p vilket stod tryckt namnet p min brorson! Nr jag s blev ensam igen, erfor jag ju en viss lttnad att den verstndna faran upplst sig i inbillningar, vilka dock fr mig haft samma verkan som ngot upplevat. Men dessa fantasier hade trugat sig p mig med en ndvndighet som var oemotstndlig och som mste ga ngon grundorsak. Kanske, sade jag mig, gick sonen lngt borta i frmmande land och var ett rov fr liknande frnimmelser; kanske han var i nd, lngtade efter mig, sg mig p en gata, ssom jag sett honom, slets av samma ovisshet... Drmed avklippte jag alla grubblerier och lade hndelsen till handlingarna bland andra upplevelser; men jag strk icke ut den som ngot gckeri, utan behll den som ett dyrbart minne. Aftonen blev svrmodig, men lugn. Jag arbetade icke, utan vandrade med blickarna d och d p urets visare. Klockan blev slutligen nio; men jag sg med fasa mot den lnga sista timmen som terstod. Den frefll mig s lng som ondligheten och jag visste intet stt att frkorta den. Ensamheten hade jag icke valt; den hade ptvungits mig, och nu hatade jag den som ett tvng; jag ville ha ett utbrott, jag ville hra musik, ngot av de stora, av den strsta som lidit hela livet... jag lngtade efter Beethoven srskilt, och jag brjade vcka till liv i mitt ra den sista satsen i mnskenssonaten som fr mig blivit det hgsta uttrycket av mnsklighetens suckan efter befrielse, och som icke ngon dikt i ord kunnat uppn!

Skymningen hade fallit; fnstret stod ppet; blommorna p salsbordet ensamt erinrade mig om att det var sommar, dr de stodo i ljusskenet tysta, orrliga, doftande. D hrde jag, tydligt, skarpt som om det skedde i rummet bredvid, det vldiga allegrot - av mnskenssonaten rulla upp sig som en jttefresk; jag sg och hrde p en gng; men osker om det var en villa, greps jag av denna rysning som fattar en infr det ofrklarliga. Musiken kom nmligen frn de oknda vlgrarinnorna i huset bredvid, och de voro p landet! Men de kunde ju ha kommit in i ngot rende! Lika gott: hr speltes fr mig; och jag mottog faktum med tacksamhet, knnande mig ha sllskap i ensamheten, och vara i frbund med likstmda mnniskobarn. Om jag nu beknner, att samma allegro togs om tre gnger under den lnga timmen, s frefaller ju saken nd mera ofrklarlig, men den sknkte mig just drfr nd strre nje; och att icke ngot annat stycke spelades fattade jag som en srskild nd. Slutligen slog klockan tio, och den goda, barmhrtiga smnen gjorde slut p en dag som jag lnge skall minnas.

VI

Sommaren har krupit fram till frsta augusti; lyktorna tndas och jag hlsar dem. Det r hst, allts har det gtt framt, och det r huvudsaken; ngot r tillryggalagt, och ngot ligger framfr. Staden ndrar utseende; man kan se ett bekant ansikte, och det lugnar, stder och tryggar. Jag kan ven f tala ett ord, och det r nytt fr mig, s nytt, att min stmma av brist p vning har lagts ned i registret och ftt en dov besljad klang, vilken frefaller mig sjlv som en frmmandes.

Skjutningen p grdet har upphrt; de frn landet hemkomna grannarna flytta ter in; hunden skller igen, natt och dag, och familjens soarer brja p nytt, varvid underhllningen bestr i att ett ben kastas utt salsgolvet, d hunden med skarpt skllande springer efter benet och morrar nr familjen vill berva honom det. Telefonen arbetar och pianospelet gr sin gilla gng. Allt r sig likt, allt kommer igen, utom majoren, vars ddsannons jag lste i dag p morgonen. Jag saknar honom ssom hrande till min krets, men jag unnar honom vl hans de, ty han hade trkigt sedan han tjnat ut sin kapitulationstid. Hsten raskar undan och livet kar fart med den friskare luften som r lttare att andas. Jag gr ter ut om aftnarna och sveper mig i mrkret som gr mig osynlig. Detta frkortar kvllen och gr nattsmnen tyngre och lngre. Vanan att omstta det upplevade i dikt ppnar skerhetsventilen fr verskott av intryck och erstter behovet att tala. Upplevelserna f uti ensamheten en anstrykning av avsiktlighet, och mycket av det som hnder frefaller satt i scen enkom fr mig. Slunda blev jag en afton vittne till en eldsvda i staden, men samtidigt hrde jag vargarnas tjut frn Skansen. Dessa tv ndar av olika trdar kntos ihop i min inbillning, sattes i sammanhang och vvde sig med tillbrlig rnning till en dikt. Vargarne tjuta Vargarne tjuta p Skansen, isarna rma p sjn, furorna knaka i backen, tyngda av frsta snn. Vargarne tjuta i klden, hundarne svara frn stan; solen gick ner efter middan, natten brjar p dan. Vargarne tjuta i mrkret, gatornas lyktor sitt ljus snda som norrsken i hjden ver de hopar av hus. Vargarne tjuta i gropen, nu de f blodad tand,

lngta till fjll och till urskog, nr de se norrskensbrand Vargarne tjuta p berget, tjuta sig hesa av hat, mnskorna gav dem fr frihet tukthus och celibat. *

Vinden vilar, stillhet rder, stadens tornur slagit tolv! Tysta sldarna p fret glida som p bonat golv. Sista sprvagnsklockan klingat, ingen hund p gatan hrs, staden sover, lyktor slckas, ej en kvist p trden rrs; nattens himmel svart som sammet vlver sig ondligt djup. Hgt Orion svrdet svnger, Karlavagnen str p stup. Elden i spisen slocknat, blott i fjrran str en rk; ur en skorstensobelisk den stiger som utur ett jttekk; det r bagarn, som om natten reder oss ett dagligt brd. Rken stiger, blvit, lodrtt; men just nu den frgas rd. Det r eld! Det r eld! Det r eld! Det r eld! Och ett rdgldgat klot stiger upp som en mne i fyllet; och det gldande rtt gr i vitt och i gult och slr ut som en solros ur hyllet. r det soln, som gr upp bland de kolsvarta moln utur husmassors hav? dr vart tak r en kam p en vg, som r svart lik en grav. Nu str himlen i brand, varje torn och kupol uti stan, varje spira och stng, varje grnd, varje prng st s ljust som p dan! Varje kabel och trd utav koppar blir rd som p harpan de lgstmda basar. P fasaderna ses varje ruta i eld och de sntckta skorstenar lysa som kasar, varken sol eller mne det r! Ingen lusteld bestlld! Det r eld! Det r eld! Det r eld! Men p berget som nyss uti nattmrker lg, dr r ljust, dr r liv. Ifrn vargarnes gropar dr stiger ett tjut som de stuckits med kniv, utav hat, utav hmnd; det r mordbrnnarlust, det r mrdarefrjd, D ett skallande skratt ifrn rvkulan gr, man r glad, man r hemsk, man r njd. Och i bjrnarnes bur, dr dansas p hl vid ett grymt som av slaktade svin, men i lodjurets gryt r det tyst och man ser blott ett tandraders skinande grin. *

Och slarne ropa sitt ve! Ve ver staden! Rop som av drunknande p havet.

Och alla hundarne tjuta i kr; glfsa, vinsla och sklla, rycka i kedjorna, kedjorna, sjunga och grta och gnlla som osaligas andar! De hava medlidande, endast de, hundarna, med sina vnner mnskorna, vilken sympati! Nu vakna lgarne, nordanskogens furstar, de samla och reda sina lnga sknklar, strcka ett trav i en begrnsad volt inom kttens stngsel. Trna emot grdselstngerna som sparv mot ruta; bla ofrstendes, undrande om det r dag igen. En ny dag, som alla de andra, lika ddande lng utan annat synligt ndaml n att fljas av en natt. D blir det liv i fgelvrlden; rnarne skrika och flaxa, fresta de ntta vingarna, prva en lnlst hjdflykt, stta huvet mot jrnstnger, bita i galler, klsa, klnga, tills de falla p mullen och bli liggande lama, med slpande vingar som p kn knbjande, bnfallande om en ndestt, som terger dem t luften och friheten. Falkarne vissla och ila som fjdrade pilar hit och dit; vrkarne jmra sig som sjuka barn. De tama vildgssen vaknat och stta an med spnda halsar tt ackord av vallhjornslurar. Svanorna simma stumma, snappa mellan isflaken efter de seglande eldflammorna, som ila likt guldfiskar p dammens yta;

stanna stilla och sticka huvena ner i det svarta vattnet de vita svanorna bita sig fast i botten fr att slippa se p hur himlen brinner opp. Det mrknar ter, brandkrsluren har vigt in tystnad ver stad och land; ett rkmoln strckes ver stadskonturen som bilden av en svart ofantlig hand. Mitt umgnge inskrnker sig numera till det opersonliga genom bckerna. Balzac, vars femtio volymer varit min lsning under de sista tio ren, har fr mig blivit en personlig vn, som jag aldrig trttnat vid. Han har visserligen aldrig gjort ngot man kallar konstverk, nu i synnerhet d man frvxlat konst med litteratur. Allt hos honom r konstlst; man ser aldrig kompositionen och jag har aldrig mrkt hans stil. Han leker icke med ord, figurerar aldrig med ondiga bilder, vilka fr vrigt tillhra poesien, men han har dremot en s sker formknsla, att innehllet alltid fr det klara uttryck som jmnt tckes av ordet. All grannlt frsmr han, och verkar direkt omedelbart som en berttare i ett sllskap, vilken ibland refererar en hndelse, ibland infrer personerna talande, ibland kommenterar och frklarar. Och allt r fr honom historia, hans nutidshistoria; varje liten person visar sig i sin samtids belysning, och har drjmte sin uppkomsthistoria, och gr sin utveckling under den och den styrelseformen, vilket utvidgar synkretsen och stter en fond bakom varje figur. Nr jag tnker p allt ofrstndigt som skrivits om Balzac av hans samtida s hpnar jag. Denne troende, godtrogne, frdragsamme man kallades i min studietids lrobcker fr en obarmhrtig fysiolog, materialist, och dylikt. Men mera paradoxalt nd, r att fysiologen Zola hlsade Balzac som sin store lrare och mstare. Ho kan fatta det? Men samma frhllande ger rum med min andre litterre vn, Goethe, som i senare tider blivit begagnad till alla mjliga ndaml, mest till det fniga uppgrvandet av hedendomen. Goethe har ju mnga stadier p livets vg; genom Rousseau, Kant, Schelling, Spinoza, nr han fram till en egen stndpunkt som kunde kallas upplysningsfilosofens. Han har lst alla frgor; allt r s enkelt och klart, att ett barn kan fatta det. Men s kommer en tidpunkt d de panteistiska

frklaringarna p det ofrklarliga tryta. Allt frefaller sjuttioringen s egendomligt mrkvrdigt obegripligt. Det r d som mystiken trder fram och sjlva Svedenborg anlitas. Men intet hjlper; utan andra delens Faust bjer sig fr allmakten, frsonar sig med livet, blir filantrop (och mossodlare), halv socialist, och apoteoseras med alla katolska kyrkans apparater frn yttersta-tings-lran. Frsta delens Faust som i brottningen med Gud framgtt som en segrande Saulus, blir i andra delen en slagen Paulus. Detta r min Goethe! Men fastn var och en har sin, kan jag icke frst var man finner hedningen, om icke i ngra okynniga versstumpar dr han klatschar efter prsterna; eller om det skall vara i Prometheus, dr den fjttrade gudasonen lika vl kan betyda den korsfste, vilken hnar den utdmde Zeus vanmakt. Nej, det r hela Goethes liv och drp grundade diktning som tilltalar mig. Det var en ldre vn till skalden som i hans uppvxt gav honom nyckeln till hans frfatteri: Din strvan, din rtta riktning r att ge en poetisk bild av verkligheten; de andra skte frverkliga det s kallade poetiska, det imaginativa, men det skapar bara dumheter. S frtljer Goethe i Aus rneinem Leben, p ett stlle; p ett annat sger han sjlv: Och s brjade jag denna riktning, ifrn vilken jag aldrig kunde avvika, nmligen att i en dikt eller bild frvandla allt som gladde eller smrtade mig, eller eljest sysselsatte mig, och drver med mig sjlv frhandla, fr att bde beriktiga mina begrepp om verkligheten och att bringa ordning och lugn i mitt inre. Att ga denna gva behvde ingen bttre n jag, vars natur alltjmt kastade mig frn den ena ytterligheten i den andra. Allt vad jag utgivit ro slunda fragment av en enda stor bikt, vars fullstndigande r denna bok (Aus meinem Leben). Behaget av att lsa Goethe ligger fr mig i den ltta hand varmed han tar p allt. Det r som om han icke kunde p fullt allvar fatta livet, antingen det saknade fast verklighet, eller icke frtjnade vr grmelse och vra trar. Vidare hans ofrskrckthet varmed han nalkas de gudomliga makterna, med vilka han knner sig befryndad; hans frakt fr former och konvention; hans brist p frdiga sikter; hans stadiga vxande och fryngrande, varigenom

han alltid r den yngsta, alltid i spetsen, fre sin tid. Man har alltjmt och nnu stllt Goethe som motsttning mot Schiller och av de tv skapat ett antingen eller, liksom man gjort med Rousseau och Voltaire. Jag kan icke finna detta alternativ, utan har plats fr bda, emedan de komplettera varandra; jag kan icke med ord angiva skillnaden mellan dem, icke ens formellt, ty Schiller har mera formknsla, srskilt i dramat, och han lyfter vingarna lika hgt som Goethe. Bdas utveckling r ett samarbete, och de vade inflytande p varandra. Drfr har den enda sockeln i Weimar plats fr bda, och nr de rcka varandra handen, kan jag icke finna ngon anledning skilja dem. Det r vinter igen; himlen r gr och ljuset kommer nerifrn, frn markens vita sn. Ensamheten str bra i ton med naturens skendd, men ibland blir det fr tungt. Jag lngtar efter mnniskor, men jag har i ensamheten blivit s mtlig som om min sjl vore hudls, och jag r s bortskmd med att f styra mina tankar och knslor, att jag knappt kan uthrda berringen med en annan person; ja varje frmmande som nalkas mig verkar kvvande genom sin andliga atmosfr, vilken liksom trnger in p min. Emellertid, en kvllstund intrder flickan med ett visitkort, just d jag lngtade efter sllskap, och var beredd att ta emot vem som hlst, ven den mest osympatiska. Jag blev glad vid synen av kortet, men nr jag lste p det, mrknade jag, ty det var ett frmmande namn. Lika gott, sade jag mig, det r en mnniska i alla fall! Han fr komma! Efter en stund intrdde en ung man, mycket blek, mycket odeciderad, s att jag icke kunde se till vilken samhllsklass han hrde, s mycket mindre som hans drkt icke fljde kroppens konturer. Men han var starkt avslutad och sjlvmedveten; hll sig dock p frsvarssidan, avvaktande. Efter att ha sagt mig ngra artigheter som verkade avkylande p mig, gick han rakt p saken och bad om en hjlp. Jag svarade att jag ogrna hjlpte vilt frmmande, emedan jag ofta hulpit ortt person. Hr upptckte jag ett rtt rr i pannan ver hans vnstra ga, och som framtrdde blodrtt i detta gonblick. I detsamma blev mig mannen hemsk; men i nsta gonblick fattades jag av medlidande med hans djupa frtvivlan, och seende mig sjlv i en liknande situation, med vinternatten framfr mirg, ndrade jag beslut. Fr att icke frlnga hans lidanden verlmnade jag

summan och bad honom sitta ner. Nr han stoppade in pengarna sg han mera frvnad n tacksam ut, och han tycktes hlst vilja g, d rendet var utrttat. Fr att brja, frgade jag varifrn han kom. D betraktade han mig hpen och stammade fram: Jag trodde att mitt namn var bekant. Detta sade han med en viss stolthet som sttte mig, men d jag beknde min okunnighet, tog han till ordet, lugnt, vrdigt. Jag kommer, sade han, frn fngelset. Fngelset? (Nu blev han intressant, ty jag hll just p med en brottslingshistoria.) Ja; jag hade behllit tjugu kronor som icke voro mina. Principalen frlt mig, och allt var glmt. Men s gick jag och skrev i en annan tidning jag r tidningsman nmligen emot de frireligisa; och s revs saken upp, s att jag kom in. Fallet var kinkigt; jag knde mig liksom utmanad att yttra mig, och som jag icke ville det, parerade jag och fll ut ur linjen. N, kan det i vra upplysta tider hindra en man att f arbete, drfr att han r straff... Det sista ordet klipptes av en ond min han gjorde. Fr att hjlpa upp saken freslog jag honom att skriva i en mycket folklig tidning vars redaktr jag visste st ver den grymma frdomen att en straffad icke skulle vara frsonad med samhllet. Nr han hrde namnet p tidningen fnyste han fraktligt, och invnde: Den tidningen bekmpar jag. Detta frefll mig s bakvnt, d jag trodde att han i sin nuvarande belgenhet skulle ska det enda std han till sin upprttelse kunde finna. Men som lget var oklart och jag icke grna spiller tid p utredningar, tog jag ter en sidovg, fattad av det mycket mnskliga begret att utf en tertjnst. Men jag gjorde nu min frga i en ltt frdomsfri umgngeston.

 N, sg mig nu, r det s svrt att vara i fngelse? Vari bestr sjlva straffet? Han sg ut som om han ansg mnet vara nrgnget och att det srade honom. Fr att hjlpa honom, vntade jag icke p svaret, utan fullfljde: Det r vl ensamheten? (Hr hgg jag mig sjlv i benet, men det gr man ju s ofta nr man ndgas tala.) Han tog mdosamt upp min kastade boll och gav igen. Ja; jag r icke van vid ensamheten och har alltid betraktat den som ett straff t onda mnniskor. (Hall! dr fick jag fr att jag rckte handen, och jag knde det som nr en hund biter vid en smekning! Men han visste sannolikt icke att han bet mig.) Hr blev en paus och jag sg att han trffat sig sjlv och drfr blev ond, ty p mig tnkte han inte nr han uttalat domen ver den i ensamhet frsatte. Vi hade fastnat p grund och mste komma flott. Som min stllning egentligen var den avundsvrdes, beslt jag lsa honom ur bannet, stiga ner till honom s att han mtte skiljas frn mig med en knsla av att han ftt ngot annat n pngar. Men jag frstod icke mannen; misstnkte nog att han ansg sig oskyldig och martyr, offret fr en dlig handling frn redaktrens sida. Ja, han tycktes ha frltit sig och kvitterat redan vid frsta uppgrelsen, och brottet hade begtts av den andre nr denne anlade processen; men den unge mannen mtte ha knt i luften att han intet medhll hade att prkna frn min sida; och hela sammanvaron tycktes prglad av en svr missrkning. Han hade tnkt sig min person annorlunda; kanske ocks han mrkt att han brjat i ortt nda och att det nu var fr sent att ndra. Jag ppnade allts en ny vg och talade, som jag tyckte, visdomens och den upplyste mannens ord, ltsande ha mrkt hans modstulna sinne och mnniskofruktan.

 Inte skall ni lta nedsl er av detta (jag undvek ordet)... Vr samtid har kommit s lngt att den finner ett... straffat brott (hr grinade han igen ogillande) vara frsonat och utstruket. Det var inte lnge sen jag satt med mina vnner p hotel Rydberg och tillsammans med en fr detta kamrat som avtjnat tv r p Lngholmen. (Jag skrdde avsiktligt icke orden.) Och han hade gjort sig skyldig till stora falsarier likvisst. Hr gjorde jag en paus fr att observera den ljusning som skulle frsigg i hans sinne och uttryckas i hans ansikte, men han sg endast sttt ut, och ond drfr att jag vgade sammanstlla honom, den oskyldige och frfrdelade, med en lngholmare. Men en viss nyfikenhet spelade ur hans gon, och nr jag med en tvr tystnad tvang honom att tala, frgade han korthugget: Vad hette han? Det vore ortt att sga, d ni icke gissar vem det var. Emellertid, han har skrivit ner och ltit trycka sina tankar om fngelset, utan att ska frsvara sin ofrsvarliga handling, och drfr har han tervunnit bde sin anstllning och sina vnner. Detta mtte ha trffat som ett hugg, ehuru det var menat som en klapp p axeln, ty mannen reste sig, och jag med, d intet var att tillgga. Han tog ett gentlemannalikt avsked; men nr jag fick se honom p ryggen, och iakttog hans hngande axlar och slpande ben, blev jag nstan rdd fr honom, ty han tillhrde den grupp mnniskor som synas hopslagna av tv omaka stycken. Nr han gtt, tnkte jag: han ljg kanske alltihop. Och nr jag tittade p hans kort dr han skrivit sin adress, slog det ner i mig, att jag nyss sett den stilen i ett namnlst brev. Jag drog fram min lda dri breven frvaras, och brjade leta. Det br man nu aldrig gra, ty under det jag letade efter hans, defilerade alla de andra breven fr mig; och jag fick lika mnga nlsting som brevskrivarne voro. D jag letat tre gnger, och visste att hans stil mste vara dr, upphrde jag, under ett bestmt intryck: Du fr icke forska i hans de! Men giva skall du, utan vidare. Varfr vet du bst sjlv!

Mitt rum var icke mer likt sig; det hade med frmlingen kommit ngot beklmmande i det och jag mste ut. Det var nog ngot starkt tyg i den anden, ty jag mste flytta bort stolen p vilken han suttit, fr att jag icke skulle se honom sitta dr nnu efter hans bortgng.

Och s gick jag ut, sedan jag ppnat fnstret, icke fr att slppa ut ngon materiell lukt, utan fr att f vdra ut ett intryck. *

Det finns gamla stmningslsa gator och gator med stmning fastn nya. Den yngsta delen av Riddargatan r full av romantik fr att icke sga mystik. Ingen mnniska syns p den; inga butiker ppna vggarna; den r frnm, igenstngd, de, fastn de stora husen innesluta s mnga mnniskoden. Namnen p tvrgatorna efter trettioriga krigets pampar ka det starka intrycket av historia dr forntid blandar sig behagligt med nutid. Nr man krker om hrnet av Banrgatan, ser man vsterut en backe vid Grev-Magnigatan som slingrar sig in t hger och ger perspektivet en hemlighetsfull avslutning med en skugga, ini vilken man anar allt mjligt. Kommer man vsterifrn ter, den gamla Riddargatan, och ser nert Grev-Magnigatan, r krken mycket skarp, och de slottsliknande husen i dunkla toner med portaler och hngtorn tala om den med strre mtt; dr bo magnater och statsmn som va inflytande p nationer och dynastier. Men strax ovanfr, uppt Grev-Magnigatan ligger ett kvarblivet gammalt hus frn brjan av frra seklet. Detta hus gr jag grna frbi, ty dr bodde jag i min stormiga ungdom. Dr uppgjordes planer till flttg som senare utfrdes, och lyckades; dr skrev jag min frsta betydande dikt. Ljust r icke minnet, ty nden, frdmjukelserna, slarvet och tvisterna lade sitt solk ver det hela. Denna afton fick jag en lngtan att terse detta hus, utan att veta varfr. Och nr jag terfann det fattiga huset var det sig likt dr det stod; men putsat numera och med nymlade fnsterbgar. Den trnga, lnga portgngen lik en tunnel med sina tv

rnnstenar knde jag igen; porten sjlv med sin jrnstng som stdde ena halvan, portklappen, de sm skyltarna om strykning, om handsktvtt, om skontling... Som jag stod dr i mina tankar, kom en herre med raska steg bakom mig; han lade sin hand p min nacke som endast en urgammal bekant kan gra, och s sade han: mnar du dig upp till dig? Det var en ung man, kompositr, med vilken jag haft ett arbete tillsammans, och som jag drfr knde mycket vl. Utan vidare fljde jag honom upp i huset, trtrapporna uppt, och se, vi stannade tv trappor upp, utanfr min drr. Nr vi trdde in och han tnde ljus, sjnk jag trettio r tillbaka ner i tiderna, och jag tersg verkligen min ungkarlsbostad, med samma tapeter, men med nya mbler. Och nr vi slagit oss ner, tyckte jag att han var p besk hos mig och icke jag hos honom. Dock, dr fanns en flygel, och jag kom drfr genast att tala om musik. Nu var mannen i likhet med de flesta musici s uteslutande inne i sin musik att han knappt kunde eller ville tala om annat. Han var s lst insatt i sin samtid att han ingenting visste om den; nmnde man orden riksdag, statsrd, boerkrig, strejker eller rstrtt, s teg han, men utan att synas varken besvrad av sin okunnighet eller plgad av mnet, ty det fanns icke till fr honom. Och ven nr han talte om musik, yttrade han sig endast i allmnhet och utan att framhva ngra sikter. Allt var blivet till toner, mtt och rytm hos honom, och ordet brukade han endast fr att uttrycka det allra ndvndigaste i livets dagliga. Detta visste jag, och drfr behvde jag bara peka p den uppslagna flygeln fr att han skulle stta sig ner och spela. Och nr han brjade fylla det lilla fula rummet med toner, knde jag mig inom en trollkrets, dr mitt nuvarande utplnades och min person frn 1870-talet dk upp. Jag sg mig ligga i en utdragssoffa som stod just dr jag nu satt, framfr en igenlagd drr. Och det var en natt... jag vaknade av att min granne, som lg p andra sidan drren, oroligt vred sig i

sin soffa; ibland suckande ibland stnande. Som jag var ung, ofrskrckt och sjlvisk, anstrngde jag mig bara att somna om. Klockan var d endast tolv och jag hoppades grannen kommit hem berusad. Klockan ett vaknade jag vid ett ndrop som jag trodde vara mitt eget, ty jag hade en svr drm. Hos grannen var det tyst, moltyst, men det kom ngot obehagligt drifrn; en kall luftstrm, en uppmrksamhet riktad p mig, som om ngon drinne lyssnade p mig eller tittade i nyckelhlet vad jag hade fr mig. Jag kunde icke somna om, utan kmpade mot ngot hemskt, obehagligt. Ibland nskade jag f hra ett ljud drinifrn; men fastn bara en fots avstnd skilde oss, hrde jag ingenting; icke ens andedrkten eller knarret i lakanen. Slutligen blev det morgon; jag steg upp och gick ut. Nr jag kom hem, fick jag veta att grannen som var grundlggare hade dtt om natten. Jag hade allts legat bredvid ett lik. (Musiken pgick under det jag tersg hela detta upptrde, och ostrd fortsatte jag minnas.) Fljande dag hrde jag beredelserna till svepning och begravning; kistans rammel i trapporna, tvagningar, gummors sakta prat. S lnge solen var uppe fann jag det bara intressant, och kunde skmta drom med beskande. Men nr mrkret fll och jag blev ensam, kom denna ofrklarliga kld, som lik utstrlar, in i mitt rum, en kld som icke r snkning av temperaturen eller frnvaron av vrme, utan en positiv isande kyla som icke anges p termometern. Jag mste ut, och gick p kafet. Dr gjorde man narr av min mrkrdsla, s att jag lockades verge mitt beslut att sova borta, och gick hem ngot pstruken. Det ryste i mig nr jag gick att lgga mig bredvid liket, men jag krp ner likafullt. Inte vet jag, men den dda kroppen tycktes nnu ga ngra livsfrmgenheter som satte den i frbindelse med mig. Genom drren stod som en strle av mssingslukt rakt in i mina nsborrar och frtog mig smnen. En tystnad som endast r ddens rdde frst i hela

huset, och grundlggaren tycktes som dd ha strre makt ver de levande n han hade i livet. Genom de tunna trossbottnarna och vggarna hrde jag slutligen viskningar och mummel av smnlsa mnniskor nda ver midnatt. Drp blev det mot husets vana alldeles tyst. Icke ens poliskonstapeln som brukade stiga upp till nattpasset hrdes av. Klockorna slogo, ett, tv. D springer jag ur sngen vckt av ett buller inne hos den dde. Det knackade tre slag! Tre! Jag tnkte strax att mannen var skendd och ville icke vara med om ngra gengngarscener, utan tog en nve klder och rusade en trappa ner, dr en bekant bodde. Blev mottagen med ett passande skmt och fick ligga p hans sofflock till morgonen. Det var frsta gngen jag kom att tnka ver det alldagliga ddsfenomenet, som r s enkelt, men likafullt utvar sin hemlighetsfulla verkan p den lttsinnigaste. (Vnnen vid flygeln som, troligen pverkad av mina tankar, hllit sig i det mrka, gjorde hr en vergng och fll in i ngot mycket ljust.) Tonmassorna liksom trngde ut mig ur det trnga rummet och jag fick ett behov att kasta mig ut genom innanfnstren. Drfr vnde jag p huvudet och lt blickarna g ut bakom nacken p den spelande; och som inga rullgardiner funnos, rnde de ut och ver gatan in i en vning i huset mittemot, som lg ngot lgre, s att jag kom mitt in till aftonbordet i en liten familj. Det var en ung flicka, mrk, smidig, enkel, som frde sig kring ett matbord dr en fyrarig gosse satt. P bordet stod en vas med krysantemumblommor, tv stora vita och en brandgul. Jag strckte fram huvudet och sg att bordet var dukat och att gossen skulle till att ta. Den unga kvinnan band en servett under hans haka, varvid hon kom att bja huvudet s djupt ned att hennes nacke lg blottad framstupa, och jag sg en liten hals, fin som en blomstjlk, och det behagfulla lilla huvudet med rika hret lutade sig som en blomknopp ver barnet, skyddande, beskyddande. Gossen gjorde samtidigt denna npna dubbelrrelse med huvudet, frst bakt fr att lmna plats fr servetten, sedan framt, tryckande ner den styva duken med hakan, s att munnen

ppnades och visade de vita mjlktnderna. Denna kvinna kunde icke vara modren, ty hon var fr ungdomlig, icke heller systern, ty hon var fr gammal, men i slkt p ngot stt mste hon vara. Rummet var enkelt men ntt; dr funnos mnga portrtt p vggarna och p kakelugnen som andades slktkrlek; och det lg virkade dukar p mblerna. Nu satte sig den unga flickan vid bordet, icke fr att ta, lyckligtvis, ty det r fult att se p d man icke deltager sjlv. Hon satte sig fr att hlla sllskap och narra barnet att f maten att smaka. Den lille var icke vid gott lynne, men tanten (jag kallade henne redan s) fick honom snart att le, ty jag sg p munnens rrelser, att hon sjng visor for honom. Att jag sg hennes sng utan att hra den, under det min spelman spelade drtill, frefll mig s hemlighetsfullt, men jag tyckte att han ackompanjerade henne, eller att han borde gra det. Jag var i bda rummen samtidigt men mest mitt ver gatan, och jag bildade liksom bryggan mellan de tv. De tre krysantemerna syntes mig spela med, och jag knde ett gonblick deras hlsosamma, srlkande kamferlukt blandas med den oskyldiga Irisdoften frn hennes hr, och detta drog en sky ver maten p bordet som frintades, s att barnet endast tycktes ppna munnen fr att andas vllukter och le med gonen mot sin vackra bordskamrat. Det vita mjlkglaset p den vita duken, det vita porslinet och de vita krysantemerna, den vita kakelugnen och de vita ansiktena allt var s vitt drinne, och den unga flickans moderskap emot detta barn som hon icke ftt, sken s vitt, nu d hon knt upp servetten, torkade den lille om munnen och kysste honom... I detsamma vnde sig min spelman utt gatan, och nu hrde jag att han spelade fr henne, frstende att han sett henne... och vetat hela tiden att hon var dr. Jag knde mig verfldig och strande, varfr jag gjorde tecken att g. Men han hll mig kvar och vi slutade aftonen med verenskommelsen att vi skulle gra ett nytt arbete tillsammans.

VII

Jag tervnde till min spelman bde drfr att jag fick tillbaka min ungdom i hans rum och drfr att vi gjorde ett nytt arbete tillsammans. Att jag ven njt av hans musik, ansg jag icke vara ngot tillgrepp, ty han spelte icke fr mig utan fr henne. Jag tersg nstan samma scen i hennes rum mnga aftnar. Allt var sig tmligen likt: barnet, servetten, mjlkglaset; endast blommorna i vasen frnyades, men stannade vid krysantemer, vilka dock frndrades, s att den tredje fick olika frg, men de tv vita alltid utgjorde grundtonen. Om jag skte hemligheten i det behag den unga flickan spred, s lg det mera i rrelse n form: och hennes rytmiska rrelser syntes stmma med hans musik, ja, det frefll som om han komponerade till hennes takt, hennes dansande steg, hennes gungande gng, hennes vingslag med armarna, hennes dykande med nacken. Vi talade aldrig om henne, ltsades icke se henne, men vi levde hennes liv, och jag mrkte en dag att jag ftt in henne i musiken till min dikt, vilket ju icke varit ngot att beklaga, om hon nmligen passat i stycket med mina tunga tankar. Men det gjorde hon icke, ty hennes sjl gick i tre fjrdedels takt och det blev alltid vals slutligen, Jag ville ingenting sga, ty jag visste att med frsta talade ord vore frtrollningen bruten, och i valet mellan henne och mig, skulle han ha slungat mig. *

Denna vinter hade krupit fram ganska behagligt, ty jag var icke lngre ensam, och jag hade ett ml fr mina irrfrder; dessutom tyckte jag mig liksom leva lite familjeliv, d jag p avstnd intresserade mig fr en kvinna och ett barn. Vren kom tidigt, redan i mars. En afton satt jag vid mitt bord och skrev, d min spelman anmldes och blev inslppt. Vid lampskenet sg jag den lille

blide mannen nalkas med ett sklmskt leende, och med ngonting i handen som han ville verrcka t mig. Jag tog emot ett kort, p vilket jag lste tv namn, ett manligt och ett kvinnligt. Han var frlovad med henne. Som vi numera knappast behvde tala, svarade jag endast med ett leende och utsade det enda ordet: Krysantemum, med ett frgetecken i accenterna. Han svarade med en jakande nickning p huvudet. Saken frefll mig helt naturlig och som om jag alltid vetat den. Drfr vxlade vi inga ord om den, utan talte ngot om vrt arbete, och skildes sedan t. Ngon nyfikenhet plgade mig icke, ty jag visste svara mig p alla ogjorda frgor. Hur de rkats? Naturligtvis p vanliga sttet. Vem hon var? Hans fstm. Nr de mnade gifta sig? Till sommaren, frsts. Vad angick det mig fr vrigt? Faran fr mig var likvl den, att hon skulle avbryta vrt samarbete, vilket jag fann i sin ordning, och att mina aftonsamkvm med honom skulle ta slut nu genast, vilket var en klar fljd av den stora hndelsen, ehuru han vid avskedet i drren sagt mig att han alltid var hemma fr mig varje afton till halv tta, och att jag bara skulle stiga in och vnta ifall han icke var hemma; nyckeln fick jag ta p farstuskpet. Nu lt jag tre aftnar g, och p den fjrde gav jag mig ut vid halvsjutiden fr att p frsk se efter om han var hemma. Nr jag kom i trappan, erinrade jag att jag glmt se efter, om det lyste i hans fnster som man ju brukar gra. Vid drren trevade jag frgves efter nyckeln. D tog jag den p skpet, dr jag fr trettio r sen brukade taga den och gick in, alldeles som frr i vrlden, och trdde in i mitt rum. Det var ett underligt gonblick, ty jag ramlade rakt ner i min ungdom; knde hela den oknda framtiden trycka och lura hemskt p mig; erfor detta sjlvrus i frhoppningar och frskottstagande; segervisshet och modstulenhet; verskattande av kraften och missknnande egna frmgan. Jag satte mig i en stol utan att tnda ljus, ty gatlyktan, samma gatlykta som lyst p mitt elnde,

slungade in ett sparsamt ljus och tecknade fnsterkarmarnas kors i skuggan p tapeten. Dr satt jag, och hade allt bakom mig, allt, allt, allt! Kampen, segern, nederlagen! Allt livets bittraste och ljuvaste. Och likafullt? Vad s? Var jag trtt och gammal ? Nej; striden pgick ju argare n ngonsin, allvarligare och i strre skala, framt, alltjmt framt; men .om jag frut haft fiender framfr mig, hade jag dem nu bde framfr och bakom. Jag hade vilat mig fr att kunna fortstta; och nr jag nu satt p denna soffa i detta rum knde jag mig lika ung och stridsduglig som fr en manslder sedan, endast att mlet var ett nytt, sedan de gamla milstolparna voro lagda bakom ryggen. De som stannat och blivit efter ville visserligen hlla mig tillbaka, men jag kunde icke vnta; drfr fick jag g ensam och rekognoscera knarna, ska nya vgar och stigar; ibland gckad av en hgring, vnda om och g baklnges; dock icke lngre tillbaka n till korsvgen, och s framt igen. Jag hade glmt fnstret utan rullgardinen, och nr jag mindes det och reste mig, sg jag i huset mitt emot precis det jag vntade mig. Dr satt han nu vid krysantemumbordet; hon bredvid; och bda sysselsatta med barnet, som var ingenderas, ty det var hennes systerson, en nkas enda barn. Detta att deras frsta krlek samlade sig kring ett barn, gav t deras frhllande frn brjan ngot osjlviskt, p samma gng det adlade deras knslor som mttes i ett oskyldigt vsen. Och jag tyckte han hade ftt en skerhet i hennes redan utbildade modersknslor. Ibland betraktade de varandra glmmande barnet, och med detta obeskrivliga uttryck av sllhet som tv ensamma mnniskor antaga, d de rkas och f visshet att de skola bekmpa ensamheten p tu man hand. Fr vrigt syntes de icke tnka ens, varken p frflutet eller kommande, utan levde endast i nuet, njutande av att vara till i varandras nrhet. Att sitta vid ett bord och se p varandra s lnge livet varade! Glad att jag kommit s lngt jag var kommen, d jag kunde gldjas t andras lycka utan spr av grmelse, saknad eller uppdiktade farhgor, gick jag ut ur min ungdoms pinorum, och vnde hem till min

ensamhet, mitt arbete och mina strider. ----------------------------------------------------INNEHLL. Sagor. I midsommartider................................................................ 7 Stora grusharpan ............................................................... 20 Sjusovaren...................................................................... 26 Lotsens vedermdor.............................................................. 34 Fotografi och filosofi ....................................................... 47 Ett halvt ark papper ........................................................... 51 Triumfatorn och narren.......................................................... 54 Nr trsvalan kom i getapeln.................................................... 63 Tobaksladans hemligheter ..................................................... 73 Sankt Gotthards saga ........................................................... 80 Jubal utan jag ................................................................ 93 Gullhjlmarne i lleberg ....................................................... 102 Blvinge finner Guldpudran .................................................... 111 Ensam. Kap. I ......................................................................... 121 Kap. II ........................................................................ 128 Kap. III ....................................................................... 145 Kap. IV ........................................................................ 161 Ahasverus ................................................................. 167 Kap. V.......................................................................... 171

Kap. VI ........................................................................ 191 Vargarne tjuta ............................................................ 192 Kap. VII ........................................................................ 212 Anmrkningar .................................................................. 217