PM Karnevalen och det karnevaleska: Karnevalen som progressiv och subversiv

Veronica Setterhall, vese001@hgo.se, Renssansen A, halvfart distans. Karnevalens uppochned-vndande av vrlden var tidsbegrnsat. Det omkastade allt, men bara fr en stund. En stund som normalt sett alla knde till nr den skulle intrffa; frberedd, inplanerad och vntad. Michail Bachtin vill i sin avhandling hvda att karnevalen var en slags revolution som var unik fr renssansen och som stort pverkade samhllslivet under den tiden. Men jag tycker att mina frsta pstenden visar ngot annat. Dr finner vi nmligen den strsta skillnaden gentemot vad man vanligen menar nr man sger revolution. En revolution gr inte att ngot tergr i sina normala banor efter att den passerat. En revolution gr bestende avtryck och frndringar. Renssansens karneval m ha pverkat stort under sin tidsbegrnsning, men utanfr denna verkar den ha gjort mindre avtryck. Visst kan man finna tydliga spr av den i exempelvis litteratur och skdespel frn tiden, men jag tror inte att den pverkade srskilt mycket i gemene mans vardagliga liv. Hade s varit fallet kan man tnka sig att vi borde ha sett mer drastiska frndringar i samhllsstrukturen. Det ter sig som om vissa saker gick fr sig att ifrgastta och smda under karnevalen, men nd stod de p fast grund s fort man klev utanfr den sfren. Vissa saker var allts fr respekterade fr att totalt omkullkastas. Man trivdes kanske med att ha sin gud, sin kung eller sin furste. Man hade ett behov av att gna ngra dagar om ret t att spy ut alla sina aggressioner gentemot dessa men man hade ingen tanke p att vilja omkullkasta deras vlde. Kanske fr att man var njd med det man hade, kanske fr att man inte kom p ngot bttre alternativ? Karnevalens ursprung Bachtin talar om att karnevalen hrstammar ur det tusenriga folkliga skrattet. Ett ambivalent skratt som bde upphjer och nedtrycker, smdar och hyllar. Men varifrn

hrstammar egentligen detta skratt? Varifrn kommer behovet och hur kommer det sig att karnevalen har sprungit ur just detta? Bachtin hnvisar till det faktum att den specifika folkkulturen hade ett s starkt fotfste i hela tidens kultur att den inte gick att sidostta i kristendomens intg. De kristna var tvungna att anamma bitar av denna fr att sjlva f framgngar. Exempelvis valde man att frlgga kristna hgtider vid samma tidpunkt som de folkliga/hedniska fr att p s stt lta dessa bli till kristna hgtider s smningom. I och med det var man d tvungen att acceptera vissa drag som inte hade med kristendom att gra. Denna acceptans blev snvare och snvare med tiden ju mer makt kyrkan frskansade sig. Det som i brjan varit acceptabelt och knappast ngot att hja fr mycket p gonbrynen t blev ansett som hdande. Grnserna flyttades tillbaka och folk brjade nog knna sig instngda. Drifrn tror jag denna utveckling mot en mer och mer extrem karnevalstradition kommer. Ju hrdare ngon hller desto hrdare mste du slss fr att bli fri. Det ambivalenta folkliga skrattet var en kvarleva frn gammal tid som man t.ex. kan finna i romarriket med deras saturnalier och andra skdespel uppbyggda kring omkullkastande av auktoritet och hyllandet av kaos och frvirring. Just dessa metoder passade mycket bra in i den samhllsfrndring som pgick eftersom de var ltta att frst och naturliga fr alla d de var en del av folkkulturen. Den kristna kyrkan krvde allts av mnniskorna att leva i lydnad av gud och att respektera den lra och de regler som de pbjd. Mnniskan skulle strva uppt mot gud och hans salighet, inte gna sig t ting som kunde hra samman med gammalt hedniskt arv. Men i karnevalen upphrde allts mnniskan att strva uppt mot gud, hvdar Bachtin, fr att istllet ska sig mot framtiden, mot utveckling och frndring. Men vad var det i s fall man ifrgasatte och vad fr slags framtid var det man strvade mot? Med tanke p att mnniskorna tergick till det normala livet efter karnevalen - eller rttare sagt, gick in i fastan efter den, kan det knappast ha varit hela kyrkans lra man vnde sig emot. Dremot tycker jag att man kan se karnevalen som en protest mot de alltfr snva reglerna.

En del av problemet lg nog i att kyrkan glmde bort en stor portion av den mnskliga naturen: det faktum att en mnniska inte r hel om hon stndigt skall vara allvarlig, ngot som mnga tidigare filosofer mycket vl frsttt sig p. Vi behver slppa ut de spnningar som byggs upp d och d. Ltta p trycket. Detta tillts inte i den kristna lra som praktiserades under denna tid. Hr var strvandet mot att leva arbetsamt i guds namn viktigare n ngot annat. Fr att g vidare frn kyrkan s kan man ocks peka p karnevalens uppror gentemot andra verhuvuden i samhllet. Kungar och furstar, domare, borgmstare och andra fick ocks sitt i karnevalens galna upptg. Man roade sig med att krnka dessa statusbilder bland annat genom att krna och utnmna ltsaskungar, dito domare och furstar, satte krona p byfnen och lt ltsasdomaren dma honom till diverse frnedrande straff. Allt fr att visa att man dr och d inte erknde de vanliga normerna. Hur mycket strvade gemene man mot framtiden snarare n mot gud? S vitt jag kan frst utifrn det jag hittills har frskansat mig i kunskap om renssansens tidevarv s fortsatte mnniskor i stort att leva p samma vis som de hade gjort i hundratals r tidigare. Visserligen gjordes stora framsteg under denna tidsperiod, men dessa framsteg skedde i mitt tycke mest inom en viss elit i samhllet. En bonde arbetade vidare p samma stt som han gjort innan. Mjligen hade han en tryckt bok ngonstans i sitt hem om han var vlbrgad och hade antagligen mer kunskap om universums uppbyggnad n vad en dito man hade haft fyra hundra r innan. Religisa frndringar skedde i och med reformationerna men det var fortfarande samma gud och samma bibel man trodde p, ven om detaljtolkningen var annorlunda. Fr mig brister Bachtins teori kring karnevalen just genom detta. Han har i stort anvnt sig av litterra kllor och deras ider, men tar inte s stor hnsyn till den omkringliggande vrlden, ven om han hvdar att han sg spr av karnevalen ven dr. Jag saknar hans kllhnvisningar p de punkterna. I de verk han tar upp finns allt det han talar om, allt det revolutionra tnkandet, frndring och pnyttfdelse, men han ser fr lite till den vanliga

mnniskans vardag tycker jag. Var kunde man finna pnyttfdande och frndring dr? Jag kan inte sga att jag finner den frndringen vara strre n den varit i andra tider och inte heller att attityden gentemot just frndringar var srskilt annorlunda. Den vanliga mnniskan strvade nog mest vidare i sin vardag och tnkte nog fortfarande mer p gud n vad han tnkte p stora framsteg och utvecklingar. Framtiden verkar inte ha legat s lngt fram och visionerna ter sig inte s gigantiska. Det knns som om Bachtin tolkar karnevalen inom den tid den sjlv varade - en existenssfr helt skild frn den vardagliga vrlden. Jag kan dock hlla med honom i att karnevalen hade en unik stllning som en freteelse med mycket komplex symbolik som de flesta nd verkar ha frsttt sig p. Men jag ser den nd som en enskild existenssfr. Vilken plats har en cykliskt terkommande tradition som karnevalen i ett sammanhang som sgs vara framtstrvande? Karnevalen hrstammade antagligen ur en annan tid d just begreppet tid var ganska annorlunda. I artikeln Cycles ( http://130.238.79.99/ilmh/Ren/password-cyclesboas.htm ) sger frfattaren George Boas att ingen av de grekiska filosoferna trodde att kosmos/universum hade en brjan i tiden. Idn med en tidsangiven skapelse hade ftt sitt intg i folks medvetande genom judendomen och kristendomen. Allts kan man kanske se karnevalen som en tergng till det ursprungliga tnkandet. ven om det r en tillbakagng till en gammal filosofi s handlar det om en nytolkning, en renssans, ergo: ett framtstrvande. Karnevalens tradition byggde p ett ifrgasttande och ett prvande av vad som r mjligt och sant. Samma metod som forskare anvnder fr att komma fram till nya slutsatser. Cycles-artikeln talar ocks om filosofier kring de kosmiska cyklerna och tanken att om allting terupprepas s har allt redan skett. Om s var fallet skulle den kristna idn om den fria viljan vara meningsls. Mjligen kan man d se upprepandet av och i karnevalen som en protest just mot denna id. Att visa att vi mnniskor egentligen inte har s mycket val utan bara springer runt i cirklar och upprepar vra dumheter. Karnevalen protesterar mot all vr mnskliga oro ver att hinna utrtta ngot vettigt i vra liv. Vad r egentligen vettigt

om alla valmjligheter redan r prvade och allt egentligen blir neutralt? Man kan se karnevalen som ett filosofiskt andningshl dr man slpper p alla de normala kraven och bara tillter sig att vara i den frihet som det nd innebr d allt r mjligt. Existerade det nivellerade relativa planet ven utanfr karnevalen? Jag r ganska tveksam till detta. Visst kunde du skert gra narr av diverse auktoriteter och bete dig underligt ven utanfr karnevalen, men det uppfattades knappast p samma stt. Om du hllde en tunna skit ver dig i karnevalstid skulle folk skert skratta med dig och kanske hoppa med i leken. Gjorde du det utanfr denna skulle nog folk antingen skratta t dig eller st frundrade och titta efter vad du skulle gra fr dumheter hrnst. Dessutom fanns absolut inte samma tolerans utanfr karnevalen att driva med auktoriteter. Du riskerade att rka mycket illa ut. nnu ett bevis fr att karnevalen var skild frn den vardagliga vrlden tycker jag. Var karnevalen verkligen unik eller var den en freteelse bland mnga som har kritiserat olika typer av auktoriteter? I artikeln Resistance is the secret of joy http://www.newint.org/issue338/secret.htm tar man upp hur dagens protestrrelser anvnder sig av karnevalska drag fr att gra uppror. Smdandet av auktoriteter, ljliggrandet av sig sjlv (extrema drkter t.ex.), symboliska skdespel och liknande drag hmtade frn den karnevalska traditionen anvnds. Men hur unikt r det? Hur lnge har man inte gjort detsamma innan renssansens karneval och har man inte fortsatt fram till vr tid p samma stt? I mitt tycke knns det som metoder som r s gott som universella och tidlsa. Liknande ting har gissningsvis anvnts mycket lngt tillbaka i forntida kulturer, just som Bachtin skriver om i sin avhandling dr han bland annat nmner festligheter i romarriket. Den yttre skepnaden r allts ganska homogen fr alla tider, men kanske hade renssansens karneval en annan filosofisk grund.

Det universella behovet verkar ligga i att hvda sig mot sdana som trycker ned dig. Fr en stund vill du knna att det r du som triumferar ver dessa. Detta kan vi applicera p alla tider s vitt jag knner till. Var ngon annan tids karneval ambivalent p samma stt som renssansens? Hade ngon annan tids karneval en lika vergripande roll genom alla samhllsskick? Nej sger Bachtin. Han anser att renssansens karneval var unik i dessa faktorer. Aldrig tidigare och aldrig senare har karnevalen varit en freteelse som pverkade alla som vistades i dess nrhet. Var du dr s var du med i spelet. Du kunde inte stiga ur det. P det sttet kan jag hlla med Bachtin om att renssansens karneval var unik. Jag knner inte till ngon annan freteelse dr verkligen alla som rkar vara i nrheten dras med i det hela p motsvarande stt. Fr det mesta kan du vlja att bara vara en skdare. I karnevalens natur lg att du blev till en deltagare s fort du var inom rckhll, synhll, i ngons tanke. Var karnevalen reaktionr? Hann den allts f en s pass fast form med fasta ritualer s den blev till en egen tradition och drmed ocks frlorade sin grundessens? Till viss del tycker jag att karnevalen hade reaktionra drag. Den infll vid samma tidpunkt varje r och den hade ofta ritualer som fljde exakt samma form och schema. Stora berg av mat och skdespel som terupprepas r efter r r knappast nyskapande och framtstrvande. Det r en tradition, hur mycket den n ifrgastter vardagen. Man verkar heller inte ha varit intresserad av att skapa nya varianter p det hela utan hll sig till denna frdiga mall. Men innehllet i karnevalen var ju nd protesten mot allt som var. I karnevalen var allt mjligt och man testade att vnda p alla freteelser man kan frestlla sig. Den uppochnedvnda vrlden r ett uttryck som Bachtin anvnder sig mycket av i sin text. Benmningen tycker jag r mycket bra. Den uppochnedvnda vrlden strvade mot och lyckades ocks genomfra, i min mening, en illusion av att allt var annorlunda fr en stund. Allt var mjligt, allt tilltet s det r fr mig omjligt att sga att den helt frlorade sin essens. Ngot som bestr av en sn typ av upprorsstrvan kan endast bli helt dtt och

urvattnat om mnniskorna som deltar inte alls frstr vad det r de gr, vilket jag inte tror var fallet under renssansens karnevaler. Jag tror att det var nr knslan fr grundtanken brjade urvattnas som sjlva karnevalen brjade d ut, inte p grund av ngra lagstiftningar mot dess existens. Som alltid; tiderna frndras och behovet av karnevalen frndrades till behovet av ngot annat. Vad sen denna frndring av behov kom ur kan vi nog bara spekulera kring. Sammanfattning Det r svrt att sammanfatta vilken stllning karnevalen egentligen hade. Man mste hela tiden gra en utvrdering utifrn olika tids- knslo- och samhllssfrer nr man tittar p den. I vissa avseenden var den absolut progressiv och strvade mot att ppna folks sinnen fr nya intryck och tankestt - att se mjligheten att vrlden inte behver vara utformad just som den r fr dagen. P andra stt var den s gott som reaktionr i sina fasta ritualer och traditioner och i min mening det faktum att den endast verkade existera i sin egen sfr. Ju mer man frsker stta fingret p den s hittar man hela tiden motsgelser i den och dess roll. Kort sagt: renssansens karneval var alltigenom ambivalent.

Inlmningsuppgifter
Moment 1: A3 Karneval och det moderna Sverige Det ter sig som om mnniskan mycket lnge p ett eller annat stt har haft ett behov av att fly frn den vrld hon lever i till vardags. Sttet det har uttryckts p har skiftat ganska stort genom rtusendena; just under renssansen, karnevalens blomstringstid, lg fokus mest p att vnda p alla de fasta regler och dogma som kyrkan stod fr. Kristendomens intg hade gjort det kroppsliga till ngot fult som skulle tryckas undan. Detta ledde sjlvklart till en motreaktion eftersom det kroppsliga svl som det sjlsliga r en del av oss som mnniskor och denna utveckling kulminerade under 1500-talet med dessa karnevaler som var ett uttryck fr den uppochnervnda vrlden - en tillvaro dr det var tilltet att leva ut allt det som annars var frbjudet. ven idag har vi vra egna stt att fly vr vardags ramar. Tv exempel p sna freteelser som jag fastnat speciellt fr i mitt tnkande kring det hr r musikfestivaler och rollspel (levande svl som bordsversioner). Dessa tycker jag p ett enkelt stt fngar karnevalsliknande tendenser i vr egen tid. Karnevalen under renssansen kretsade mycket kring mnena mat, sex och vld. Den moderna versionen kanske kan sgas vara sex, drugs and rock n roll. En fristad i vrlden dr folk kan svina loss totalt och bete sig p ett stt som de flesta inte skulle drmma om att gra p hemmaplan. Hr liknar det allts karnevalen p det rent kroppsliga planet men har kanske inte s mycket medveten tanke bakom. I rollspelen r det lite annorlunda fr dr handlar det mer om att p ett filosofiskt plan gra det mjligt att vnda p aspekter av den vrld man normalt lever i. Du kan vara ngon annan fr en stund, gra saker du aldrig kan gra annars, alla regler fr hur saker r (i meningen pstdda sanningar vi matas med dagligen) kan vara annorlunda. Det tycker jag liknar karnevalen som den beskrivs av Bacthin. Alla som deltar r medvetna om att det de

upplever r en annan vrld, skild frn den vardagliga. En vrld som nu, precis som d, fr mnga r en ndvndig ventil fr att orka med det vanliga livet. Visserligen r det andra ting man flyr frn idag n det var under renssansen, men jag tycker att utgngspunkten r densamma. Vad gller kontinuiteten r det svrt att sga. Jag ser det som om det r ett fenomen som har teruppsttt snarare n fortlevt och en stor skillnad r att det inte r kollektivt p samma stt som det var under renssansen. D deltog precis alla i dessa kollektiva galenskaper. Idag vljer vi mer den version som passar oss personligen.

B2 Det karnevaleska skrattet Det karnevaleska skrattet r ambivalent i den mening att den som skrattar t ngon/ngot samtidigt skrattar t sig sjlv. Den skrattande stller sig aldrig utanfr eller ovanfr det den driver gck med. Det ligger en slags vrdnad i det hela. Man r medveten om att det man driver med egentligen r det rtta, sanningen. Hela vrlden r i karnevalen annorlunda och d kan man kosta p sig att driva med allt - ven det heliga. Det r som om man frvntas gra just det. Nr allt r uppochner s gller det att ta ut svngarna. Ju mer du vrider till det desto mer visar du egentligen vrdnad i den verkliga vrlden. Skrattet blir till en slags hyllning av det som det skrattas nedltande t. Jag kanske har ett underligt frhllande till mina vnner men vi brukar t.ex. p ett skmtsamt stt kunna sga h, dra t helvete! eller Din dumma idiot. t varandra nr man tycker att den andre har sagt ngot dumt. Uttrycket betyder allts inte att ngon av oss nskar att den andra ska frgs i lgor eller att nedvrdera dennes intelligens utan menar bara p ett vnskapligt stt att man kan avsluta den diskussionen dr och d. Likadant brukar vi kunna klcka ur oss diverse frolmpningar som ett uttryck fr att vi egentligen tycker bra om varandra. Kanske tillhr vi en frvirrad generation som inte vet hur man uttrycker sig s som folk gr mest genom vnliga ord? (Jod, vi kan faktiskt det ocks.) I vilket fall som helst s fungerar dessa uttrycksstt i vrt lilla kollektiv av vnner som frlsande faktorer. Istllet fr att samla p oss ilska s vrker vi ur oss ngon dum fras, skrattar t det hela och gr vidare. En kombination av att f ur sig negativa saker men samtidigt med en medveten underton av vnskap och sjlvklart med den mycket viktiga

faktor att vi alla r medvetna om denna betydelse. Skulle man anvnda detta uttrycksstt till ngon annan riskerar man nog att f sig en smll.

C2 Abstrakt och konkret Som alltid blir det vissa problem om man vill frska teoretisera kring ngot som grunden ytterst r ett materiellt och kroppsligt fenomen. Den utveckling som gav karnevalen dess skepnad och fokus p materiellt-kroppsliga ting var en naturlig utveckling - en kontrast till intellektualiseringen i kyrkan. Samtidigt hade ju dock karnevalen vldigt mycket intellektuella undertoner i och med alla de ritualer som utspelades. Jag tror att man mste stta Bachtins uttrycksstt i hans avhandling i frhllande till vilken typ av verk han behandlade. Visserligen behandlar han renssansens karneval, men Rabelais verk var knappast enkla burleska skildringar av en dtida folkkultur. Eller jag kanske ska sga att de inte bara var det? Hans verk innehll massor av intellektuella undertoner, allegorier, filosofiska hnvisningar och dylikt som r svrtolkat och knappast enbart materiellt-kroppsligt baserat, precis som karnevalen sjlv. Drfr tror jag att han blev tvungen att anvnda sig av alla dessa abstraktioner, kategorier och liknande fr att n fram till att frklara vad som verkligen lg bakom karnevalens utveckling och hgsta form. Nr vi tappat den materiella och sjlvklara frklaringen och uppenbarelsen av ett fenomen s terstr bara att teoretisera och kanske anvnda abstrakta metaforer fr att delvis frst vad det handlade om, ven om vi aldrig kan uppn 100% frstelse fr ngot som inte lngre r.

Moment 2 A3 Rabelais, skrattet och fruktan I Rabelais bcker blir skrattet till ett verktyg fr att strka mnniskan gentemot all den fruktan som hon omges av. Denna fruktan var dels ett resultat av den auktoritra verklighet som mnniskor under denna tid levde i och dels orsakad av de existentiella frgor som mnniskan alltid brottats med. Skrattet tillt mnniskorna att resa sig ver allt detta, att inte

lta ngot stampa p deras inre livsgldje och kraft. Skrattet befriade tanken frn att lsas fast och tryckas ner. Bachtin visar hur Rabelais anvnder detta triumferande skratt i form av bilder som i stor utstrckning r motbjudande och groteska i sitt ursprung. Det jag tror att Bachtin frsker sga r att skrattet blir n mer triumferande och segerfyllt om det anvnder sig av det sprk som mest av allt fraktas av auktoriteterna. Medeltidens och renssansens officiella sprk var ju s oerhrt fokuserat p det andliga och upphjda. Det bsta sttet fr att kunna triumfera ver detta mste ju d vara att komma skrattandes med en tunna skit och slnga i ansiktet p dessa. Ett bra exempel p hur nutidens skratt kan vara befriande och samtidigt ha en karnevalsk touch tycker jag r hur vissa stuppkomiker arbetar. De anvnder sig av mnen som p intet stt r underhllande egentligen- ta t.ex. dden, droger, pedofili mm. - men fr dem att bli till ngot som vi knner igen och kan driva med fr att skjuta det ifrn oss ett steg. Fr en sekund fr vi spotta dden i ansiktet och sga att det inte r dags nnu.

B3 Medvetandets karnevalisering Karnevaliseringstinktur Man tager: 1 rejl nve skratt, ambivalent, ej hnformat 10 kg sjlvdistans uns bildning i en subtilt gmd form 1 gnutta glupande aptit, trst och sexuell lust, vl sammanblandad 3 dagar rejl brakfest med drtill hrande dans och drickande 1 par uppochnervnda kyrkor, separerade 2 hg sanning, ohmmat uttryckt 5 dl fria tankar 3 cl krossat gotiskt allvar

Blanda samman allt detta med en smutsig kttkrok - som den kta kvacksalvare du r - till en underbar soppa att drickas d du knner att du hller p att drabbas av en slng fastandesot. Krydda hej vilt efter behag som Farbror Melker och kom ihg, den viktigaste ingrediensen av dem alla: Do what thou wilt shall be the whole of the law. (Aleister Crowley) C2 Rabelais som humanist I utdraget av det tredje kapitlet av Gargantua finner man tskilliga hnvisningar till klassiska frfattare ssom exempelvis Homeros, Aulus Gellius, Plinius och Aristoteles. Att rada upp dem skulle nstan vilken frfattare som helst kunna gra, men Rabelais hnvisar ocks till faktiska textpartier vilket absolut tyder p att han var vl frtrogen med dessa. Utdraget som handlar om hur Gargantua bars i sin moders skte i elva mnader travesterar p mnga av de klassiska berttelser dr gudar och andra varelser fds i elfte mnaden eller senare istllet fr den nionde som r normalt. Genom detta driver han ocks med det faktum att lagarna var skrivna s att en arvinge som ftts inom tolv mnader frn det att den pstdde fadern dtt rvde honom. Vi andra och likas Rabelais frstod att det var ngot fuffens med den saken. Raljerandet kring detta tema innehller allts en kritik gentemot folk (ls lagfrfattare) som inte frstod bttre utan blint litade p gamla auktoriteter. Visserligen var en av renssanshumanismens huvudider att titta bakt mot historien, frmst de antika tnkarna men alltid med idealet att kunna flytta fram kunskaperna nnu ett steg. Hr ger Rabelais sitt eget bidrag till kunskapsutvecklingen, utifrn sina medicinala kunskaper, och pvisar det felaktiga i denna frestllning att man p naturlig vg kan frdrja en graviditet s lnge.

Moment 3 A3. Drskapen, de unga, folket och kvinnorna

Hela mnskligheten skulle vara olycklig om hon inte lt sig falla in i drskap hvdar Drskapen sjlv i Drskapens lov/Praise of Folly. Om mnniskor inte tillt sig vervrdera sig sjlva och ha en verdrivet god sjlvbild s skulle nog allihop vara ytterligt olyckliga. ven om Erasmus sjlv var en lrd man s verkar han ha fraktat lrdom som gick ut p att bara grva ner sig i intellektuella grubblerier. Fr att vara lycklig mste man slppa in drskapen och slppa tanken p den yttersta domen fr ett slag. Drfr ser jag det som att han menar att man inte ska frakta dessa svaga grupper eftersom de i mngt och mycket lever ett bttre liv n de som stndigt strvar efter visdom och bara inser att de n mindre vet ju mer de finner. Drskapen talar allts om de unga, de mycket gamla och kvinnorna som vldigt lyckliga personer. ven om Erasmus kan klcka ur sig en sak som att en kvinna bara gr sig dubbelt draktig om hon efterstrvar att betraktas som vis (s.30-31, Praise of Folly, egentligen en referens till Platon) s skriver han ngra rader senare att en kvinnas drskap r det som gr att hon tilltalar mn (s.31). Vem r d mest draktig? Kvinnan som r en dre eller mannen som eftertraktar henne? Det hela handlar allts om vad man ska vrdera hgst. r ett liv med mycket kunskap, och drmed ocks insikten att allt frfaller eller kan vara meningslst, bttre n ett liv i lycklig ovetskap? Erasmus skildrar drskapen som en kvinna, men jag fr knslan av att denna kvinna enbart r hans eget alter ego. En vis person som inte tillter sig att dras ner av de tunga bitarna av kunskap utan vljer att bortse frn det och ha svl kunskap som lycka. Ett ambivalent synstt dr du knner till sanningen men skrattar t den eftersom den inte hjlper dig till ett lyckligare liv. Jag skulle sga shr: I en galen vrld br visdomen drskapens kldedrkt.

B2. Hieronymus Bosch Jag fr knslan att Bosch i sin konst snarare stller sig ver det han skildrar n att han som Rabelais gr sig till ett med drskapen. Inlgget frn BBC h2g2 vill gra gllande att Bosch tar in karnevalen i kyrkorummet med sina altartavlor och liknande. Jag r tveksam till att s

r fallet. I mitt tycke blir hans bilder snarare moraliska och pvisar mnniskans svaghet. Ett typiskt exempel r den vlknda triptyken Garden of Earthly Delights (alla delarna finns att se hr: http://www.wga.hu/html/b/bosch/painting/triptyc1/index.html ). Den hgra panelen av denna visar alla de synder och ondiga frlustelser som leder rakt ner i helvetet ssom vrldslig musik (= luta och harpa som symboler fr prisandet av gud missbrukat av drar), trningsspel, supande, skridskokande (= drskap) och stller detta samtidigt i kontrast till paradiset. De bilder som fr oss ter sig absurda, fiskar p land, folk som ker omkring i glasbubblor m.m., var inte frmst uttryck fr den karnevaleska bildtraditionen utan hade en mening som exempelvis innehll symboler fr alkemi och annat som vi tyvrr har tappat betydelsen av idag. Bosch sgs ha varit del av ett slutet religist sllskap med ett eget utprglat symbolsprk. En koppling man mjligen kan se till det karnevaleska r, som i hans mlning The ship of fools, att Bosch var medveten om mnniskans dragning till drskap och strvan efter vrldsliga och meningslsa ting, ven s kyrkans mn och kvinnor. Till skillnad frn den karnevaleska skildringen av detsamma tycker jag inte att man finner samma mtt av ambivalens hr. Bilden innehller ett igenknnande men Boschs syfte verkar snarare vara att vilja ppna vra gon fr dumheten och varna oss n att skildra den som en ndvndig del av den mnskliga naturen.

C2. Erasmus och Thomas Mores syfte En filosofisk tes man finner i Erasmus Drskapens lov r att de r lyckliga som lter sig sjlva vara naturliga och fria som barn i sitt stt att tnka. Samma id kan man finna i Mores Utopia. Folket som More beskriver lever ursprungligt utan att krngla till det fr mycket och filosoferar fr sitt eget njes skull, inte fr att grva ner sig i grubblandets svarta avgrund. Samma id finner vi i Erasmus bok. Man tjnar inget p att ta livet och sig sjlv p fr stort allvar. Att skaffa sig kunskap och att utnyttja den p ett stt som gr dig bde vis och lycklig r det bsta.

Den frmsta skillnaden jag hittar mellan dessa verk r att det ena har formen av en satir med en allvarlig undermening (Erasmus) och det andra har formen av en till synes seris reseskildring och berttelse om ett frtrffligt samhlle men som egentligen r mycket ironiskt skriven (More). Kontentan r allts att skenet kan bedra. I Drskapens lov r Drskapen egentligen inte s draktig ven om hon vill gra sken av det frst. Historien om Utopia talar lite fr sig sjlv. Det fanns de som p allvar trodde att landet Utopia existerade nr boken kom ut. Ett typiskt exempel p hur folk kan svlja historier som kta med hull och hr bara fr att illusionen r stark nog. En ytterligare aspekt som binder samman verken r den religisa grunden. Bde More och Erasmus var katoliker och levde i upptakten till reformationerna av katolska kyrkan. Trots att de bda kom med ider som knappast kan ses som traditionellt katolska under samtiden s var ingen av dem intresserade av att vare sig lmna katolska kyrkan eller att reformera den fullstndigt. Erasmus vnde sig frmst emot de skolastiska galenskaperna som intellektualiserade snder de ursprungliga skrifterna. More dremot vnde sig mot Henry VIII:s reformation av den engelska kyrkan som gjort honom till kyrkans verhuvud. More valde att hellre g i dden n att svra Henry trohet. Vi har allts tv verk som till synes r lttsamma och underhllande men som innehller bitande kritik gentemot somliga.

Moment 4 A1. En pjs tv vrldar Precis som i Bachtins analys av karnevalen finner vi i Shakespeares pjs idn om de tv spegelvnda vrldarna. Skogen r karnevalens vrld, drmmens vrld dr allt r mjligt och f ting r som i vardagens verklighet. Karnevalen tillt folk att gra sdant som de inte skulle gra annars. I skogen r det Puck som frvrider de andra rollfigurernas sinnen till att

gra detsamma. Drmmen r inte enbart en positiv sdan utan kluven och mngfacetterad just som drmmar brukar vara. Ena sekunden fr en sina hgsta nskningar uppfyllda, i nsta r hon i en mardrm dr alla vnder sig emot henne. Skogen r nattens vrld, det dunkla och frdolda. Aten i dagsljus r det ppna, det rationella och frnuftiga. Under natten utstts de fyra ungdomarna fr Puck och Oberons spratt med deras sinnen. De blir frlskade n i den ena n i den andra och p samma stt knner de hat gentemot den de nyss lskade. ena sidan har de funnit lycka nr de tgar in i staden igen. andra sidan har de upplevt saker som gr att de tvivlar p sina sinnesintryck. Just detta tvivel tror jag r en av orsakerna till Helena och Herminas tystnad.

B1 Det aristokratiska brllopet Allt r inte vad det ter sig tror jag att Shakespeares frmsta tanke var att frmedla till brudparet. De mste ha knt igen sig mycket i den verklighet som Shakespeare beskriver i pjsen. Arrangerade gifterml, regler och lagar som styr ver hur man br handla var gissningsvis vardagsmat fr detta brudpar, ven om man kan hoppas att de sjlva gifte sig av krlek. Krleken r verkligen i fokus i Shakespeares pjs. I pjsen segrar krleken till sist och de fyra ungdomarna finner varsin kresta att dela sina fortsatta liv med. I lust och nd r en gammal sliten fras man ocks kan applicera p det hela. Shakespeare visar en massa svrigheter som man kan tnkas stta p under sitt liv som gift men avslutar nd det hela med ett lyckligt slut. Har man bara den kta krleken fr varandra i grunden s slutar allt vl. Det som mest tyder p att pjsen kan ha varit mnat fr ett brllop r pjsen i pjsen d.v.s. det skdespel som planeras av ngra hantverkare frn staden till brllopet mellan Theseus och Hippolyta. De frsker, om n ngot frvirrat, stta upp ett liknande lttsamt skdespel fr deras brllop ssom En Midsommarnattsdrm sgs ha varit tnkt att vara. Frhoppningsvis uppfattade brudparet pjsen som just ett lttsamt skdespel som gav dem ett par goda skratt. Samtidigt tror jag ocks att de tog in tankarna om alltings frnderlighet

och att allt r mjligt, ven snt som frst ter sig befngt. De fick en underhllande pjs med en genomtnkt undermening helt enkelt.

C3 Krleken och sanningen Visserligen har Shakespeares pjs en del karnevaleska tankegngar i sig, men i mycket r den skild frn den bild av karnevalen som Bachtin beskriver i sin avhandling. Den andra sanning som Shakespeare beskriver r inte grotesk p samma stt som karnevalens variant. Shakespeares andra sanning fokuserar p filosofin kring alltings bedrglighet. Kan man lita p sina egna sinnen? Vad r det som fr mig att knna t det ena eller det andra hllet? Dessutom innehller hans version en utopisk verklighet fr dem som sker krlek. Alla fr det de nskar. Fr Demetrius del s skulle man kunna sga att han inte vet vad det r han nskar frn brjan, eller s vljer man att se det som att han blir totalt lurad. Det kan kanske ses som ett karnevaleskt drag att han frst avskyr Helena och ser henne som ful och frnsttande, fr att sedan helt vnda om och lska henne som det vackraste i vrlden. Det blir lite p samma stt som nr Rabelais beskrev i sina bcker hur folk sg det som en ra att bli urinerade p eller liknande. Det fula blir till ngot vackert, ven om en utomstende betraktare skulle ta det fr helt befngt. Sanningen som frmedlas i pjsen sger att krleken r blind och inte fljer frnuftets lagar. I drmvrlden r detta tilltet. Dr slpps begren fria och testas t alla mjliga hll. Det mest karnevaleska i hela pjsen tycker jag r nr Titania, lvdrottningen, frlskar sig i Bottom som r utkldd till sna. Dr har vi en typisk karnevalesk bild av hur allt stlls p nda och inte fljer ngon logik, precis som krleken sjlv.

Veronica Setterhall, vese001@hgo.se, Renssansen A, halvfart distans.