Ord&Bild 2011:4

Johan berg

Brev frn biennalen i Venedig

Johan berg r p Venedigs konstbiennal och blir bde strd och vckt. Han sls av biennalens minneslshet, och funderar vidare p historien som framtidsfrga. Ord&Bild ber honom om en text om politik och litteratur, vilket resulterar i ett brev till professor Beata Agrell med utgngspunkt i samtal om konstnrlig forskning. Venedig r en hrd skola fr oroade dagdrivare, konstaterar han, medan han frsker tnka i en stad som inte gr att verblicka mer n ngra meter i taget, stegvis. Handlar demokrati om rtten att ha fel? Och litteratur om att ta i ansprk en stndigt ofrbrukad frihet att stta sig ver det etablerade?

Till professor Beata Agrell Institutionen fr Litteraturvetenskap, idhistoria och religion Gteborgs universitet

Hotell Marconi, Venedig, 8 juni 2011

Hej Beata! Det r biennal hr i Venedig. Kanske har det gtt dig frbi? Mottag nd dessa intryck frn en urgammal doktorand och neurasteniker p tjnsteresa. Vi talar om konstnrlig forskning hr p Venedigs institut fr arkitektur och design. Jag vet att det r ngot som du aldrig har accepterat. Eller: alltid har sysslat med. Det skulle vara roligt att tala om det ngon gng. Fr hundra r sen bedrev ocks Thomas Mann en srskild sorts forskning ute p Lido. Det var biennal d ocks. Men Mann mrkte det inte, han sg t ett annat hll, p en ung polack. Mann r i sin tur
95

bortglmd hr i r, av samtidskonstnrerna. Och det r alla de andra litteratrerna ocks, som har lekt och bildat sig hr och p s stt ocks bildat den hr platsen. Den hr biennalen saknar allts ngot som verkligen fanns hos Mann: ett minne. Och d menar jag inte bara minnet av Mann, utan snarare den sorts insikt i sina egna mjlighetsbetingelser som man inte kan koppla bort frn idn om projekt. Men kanske det samlade minnesunderskottet r strre och mer generellt? r den hr biennalens mycket specifika stt att konstruera sig i relation till det historiska Venedig i sjlva verket symptom p att framtiden (den viktigaste dimensionen av det frgngna!) har rknats ut och frsvunnit frn skrmen? Eller: Frebdar dagens krigiska, globala kapitalism och identitetspolitiska monstruositeter en framtid som r s apokalyptisk att vi inte orkar tnka den, ens fr att bygga en historia? Och det r just drfr som frgan om historien som framtidsfrga nd r viktig att stlla till biennalen och till litteraturen. Det ligger s att sga ett tredubbelt terkrav hr p en och samma oskra fordran: minne, nu, framtid. Tre slags mimesis? En mngskiktad helhet av kunskap, konst, minne, rum, etik och politik som skulle kunna legitimeras av den bild vi vljer att bygga av historien Fr rum kan ju inte tnkas utan tid, politik inte utan rum, och etik inte utan politik och framtid inte utan minne och minne inte utan val (av framtid) och ingenting alls finns utanfr teorier och gestaltningar. Och: vad r d Venedig? Text? Kontinuerlig apokalyps? Forskningsproblem? Minne? Konst? Plats? Vrlden? En prvosten fr allt mjligt, en safe haven helt i enlighet med sin ursprungliga bestmmelse. Men, och terigen: historiskt (det vill sga empiriskt och inte logiskt), har den sortens terkrav, motstnd, mobiliseringsprocesser eller revolutioner grundat sig i skriftlighet, i just litteraturen som projektion av det frgngna p framtiden och av den gestaltade framtiden p det frgngna. Det finns ingen plats utan minne och historia. Och plats och historia r i princip (dvs. historiskt) otnkbara utan litteratur inte minst eftersom litteraturen sjlv r en plats. Och jag talar d inte om berttelse i ngot samtida managementperspektiv, utan om att historia och minne r livsuppehllande, syftesbestmda litterra uppfinningar. Infrastrukturer, tidrum, som litteraturen mste skapa och omskapa fr att kunna tala om ngot annat: om det ohistoriska, asociala, det som r fr mycket, det illuminerade, det specifika den unika och specifika erfarenheten. Men jag r som du frstr i berd. Inte vertygad. Och besket hr har p ngot stt bde strt och vckt mig. Det var s hr. Meira Ahmemulic p Ord&Bild frgade om jag ville
96

skriva ngot om litteratur och politik. Och jag kunde ju inte sga nej. Nmnde att jag ville skriva om svrigheten fr politiskt engagerad svensk prosa att vara just det. Dess svrigheter med mimesis, minne, frihet och fakticitet, om man vill flja dig i hasorna. Dr brjade det. Parallellen r ltt att dra till det officisa engagemangets eget genremleri som man ser alldeles fr mycket av hr i Venedig. Jag hade allts tnkt gnlla. Skriva om ett problem som bestr i att statliga std fr att arbeta med litteratur och yttrandefrihet blir en fdkrok fr hyfsade frfattare, men att snt dr p sikt inte leder till kat frtroende fr vare sig litteraturen eller politiken. Om du tycker att det r otydligt vad jag menar hr fr du grna skriva och frga. Jag sitter hr och skms och kan i skrivande stund inte riktigt formulera ver vad. Fr redan innan jag hamnade hr i Venedig, och innan jag hade brjat skriva p den dr texten, som i vrsta fall hade kunnat bli en dans p slak lika mellan Manuel Castells projektsamhlle och den moderata kulturpolitiken, s dk det upp mnniskor i mitt liv fr vilka den dr socialdemokratiska engagemangspolitiken faktiskt skulle visa sig gra en jvla skillnad: utan den skulle de nog ha varit dda. Och det finns s mnga mkansvrda mnniskor vars enda hopp str till mkliga mekanismer. Till regelverk vars enda frdel r deras ofullkomlighet. Ur ett politiskt perspektiv, ja ur ett rttviseperspektiv, kan ju ocks illa utformad politik vara bra. Om man utgr frn att politikens ml r rttvisa. I alla fall bttre n ingenting alls. Ja, vi talar vl om demokrati antar jag. Har Venedig en bra stadsplan? Jag tror inte att ngon skulle kunna pst det. Den r p sitt stt djupt dysfunktionell och odemokratisk. Men i alla avseenden bttre n sina kylslagna kopior Stockholm eller Sankt Petersburg. Vi tar om det. Handlar politik (och litteratur) om att foga sig i en viss form av rationalitet eller om att ta i ansprk en alltid ofrbrukad och terstende frihet att stta sig ver det etablerade? Om rtten att ha fel i olika avseenden? Och i den situationen blir ocks kampen fr alla slags Venedig, fr alla sjunkande saker, omtbara rum, offentligfinansierade och autonoma universitet, frfljda frfattare, rtten att f skriva och lsa (ocks dlig) litteratur, och att gra halvdliga biennaler och fr offentligt std till politiskt inriktade kulturtidskrifter nog s viktig Och visst: det finns ngot hr som vi inte kommer t och som har med demokrati och estetik att gra. Jag tror att du frstr tminstone delvis vad jag frsker bertta. Och att de dr tankarna som hade startat i Sverige frstrktes av en komplex och nnu ppen serie upplevelser hr i Venedig. Frhoppningsvis var
97

det inte biennalcuratorernas desperata namn p hela evenemanget Illuminations men man kan ju inte skert veta. Det kan ha varit mtet med spanska paviljongens godmodiga frsk att stra den symboliska ordningen med projektet Linadeguato, Lo inadecuado, The Inadequate. Eller med den litauiska paviljongens spel med nyliberal och identitetspolitisk statskontroll ver konsten Beyond the White Curtain? Eller schweiziska paviljongens fasttejpade Hirschornprylar. Eller den amerikanska paviljongens sjlvhat mot sjlvfraktet: orglar, gym och tanks. Eller handlar det hr bara om att ka och karusell p det dr njesfltet som heter Giardini della Biennale? Eller om Crazy bar? Eller mtet med den ortodoxe prsten frn San Giorgio tio meter bort? Ville han ppna sin kyrka speciellt fr oss? Inne i det kryddoftande mrkret. Ikonostasen ttthngd och ostrukturerad. Och mina nya vnner, anhngare till den ortodoxt-konceptuella beknnelsen, snkte garden. Som hedniska Helga i Konstantinopel. Och efter frlsningen: spaghetti, lever och vin... och en lustig liten bar bakom San Marco, och sen en stor bar p San Marco och sen en till... och folk kom gende frbi och hejade och ropade och alla var frtrollade av varandra. Och sen vandrade jag, i vida cirklar, tillbaka till hotellet. Eller var det ett par coola postpolitiska tjejer ett hologram fr det immateriella arbetet som lpte fram genom stan fr att hinna dricka massor med s mnga som mjligt. Intrasslade i varandra, i samtidskonsten och politiken. Folk som spekulerade i konst vnde sig till den ena, och nr de fick fr sig att driva igenom viktiga politiska beslut till exempel en ny kulturpolitik vnde de sig till den andra. Eller kan det allts ha varit sjlva platsen? Kronotopen Venedig? Genren Venedig? Och vad r den dr platsen egentligen fr slags litteratur? Milen korta, som hos Rabelais och systemet komplext som hos Borges. De globala kryssningsfartygen, som r perfekta uttryck fr senkapitalismens rationalitet och alienation, r vad man ser bst nr man landar i Venedig. De dominerar ver Markuskyrkans kupoler och allt annat i stan, men de sjunker liksom undan, lser upp sig, blir till betydelselsa detaljer i Venedigs karnevalsgap som kanske r s stort att det kan svlja sina versvmningar, sin egen och andras apokalyps Alla platser r litteratur, allt kan ju fara in i Gargantuas mun, och ut ur Svejks mun. S som du Beata ocks skriver i din fina bok Romanen som forskningsresa och forskningsresan som roman. Ingen plats som jag knner till tydliggr denna litterra dimension lika vl som Venedig! Denna verraskande, alltid nya vxelverkan mellan ondligheten av alla texter om Venedig, ondligheten av alla de perspektiv som nnu inte lagts p stan och ondligheten hos den sammanlagda gatu-,
98

kanal- och brolngden i Venedig som r minst lika lng som Norges kust. Rumssyntaxens diskreta enheter: en bro, ett hrn, en dunkel affr med dyrbarheter under lugg. Var slutar egentligen Venedig? Var slutar texten om Venedig? Hr stter man sina steg med avsikt. Specifikt. Som en katt. Som nlar stts i en karta. Varje rrelse r relaterad till hundra koordinatsystem. I den meningen gr allt hr nd alltid fort. Mitt i en rad. Mitt i en gata. Bestmt och intertextuellt. Steg, vrld, begrepp, perspektiv. Samtidig mjlighet av alla mjligheter (Illuminations i alla fall?) Man kan vlja att vada, att ta sig ver snt dr som om allt vore ett hinder. G som en planerare. Kasta sig framfr sig, g ngon annans vg, smlla igen boken s att sga, och missa allt. Man blir inte stoppad av ngon och just en sdan svrfngad frihet underbygger den skriftlika kunskapsform som det r att g runt i Venedig och tnka. Mnga har gjort det, och n fler har skrivit om det. Venedig r en hrd skola fr oroade dagdrivare. Man ser tio, tjugo, meter. Ngra rader ner, eller upp. Man kan backa i lsningen, vnda blad, men fr inget panorama, inget panoptikon. I monument, majesttiska byggnader (och i vad man skriver) ser man pormaskarna, sprickorna och detaljerna. Och blicken p det partikulra arbetar konstruktivistiskt vidare nr lagunen vrlden d och d ppnar sig i flyktperspektiv. Mot en utomtextlig vrld. Utanfr Venedig. Ja, det hr var vad jag hade tnkt skriva om, p temat litteratur och politik, och, vad jag, s att sga, skrev. Varma sommarhlsningar! Johan

99

Ord&Bild 2011:5 [Svar till Johan berg, Brev frn Biennalen i Venedig [till Beata Agrell], Ord&Bild 2011:4]

Beata Agrell

Kra Johan!
I frra numret av Ord&Bild skrev Johan berg ett brev till Beata Agrell frn Venedigs konstbiennal. Han skrev om litteratur och politik, Thomas Mann, och om att g runt i Venedig som en skriftlig kunskapsform. Hr svarar Beata frsta arbetarprosa Agrell frn en annan horisont, dr 1900-talets arbetslitteratur avtecknar sig. litterra terbruk, Hon skriver om rtten att vara inopportun och vikten av att vara en mullvad som grver p tvren, ven om det bara r mullvadshgarna som syns ovan jord.
Kra Johan! Tack fr ditt brev! Det gladde mig mycket att du ville samtala om dessa svra och viktiga ting med mig. Du knner mig och vet att det mste till en stark intellektuell coach fr att driva ut mig ur litteraturforskningens kammare till konstens vidgade flt. Du vet ocks att jag numera r bergtagen av 1910-talets svenska arbetarlitteratur och proletra litteraritetsproblem. Denna frtrollning hller lngt avstnd till dagens konstbiennaler, liksom till 1960-talets postmodernistiska terbruk, som hll mig fngen fr tjugo r sedan. S du har alldeles rtt: Venedigbiennalen har verkligen gtt mig frbi. Men det var inte s dumt att bli pmind om Venedigbiennalen i den form ditt brev erbjuder. Det innehller mnga lockande trdar, och jag frestas att lpa efter dem alla. En sak slr mig dock srskilt: att det framtidsinriktade minne du menar att Thomas Mann gde men biennalen saknar just r den sorts historia som alltid intresserat mig. Att historien
62 63

r en materia som alltid kan omkndas till framtid. Det som har hnt har hnt, ven om vi inte ofta kan sga exakt vad som har hnt, men dokumenten finns kvar, texterna, traditionerna, och de kan teranvndas fr nya syften. Du talar om litteraturen som projektion av det frgngna p framtiden och av den gestaltade framtiden p det frgngna. Ja, och det gller ven p formens och traditionens niv. Make it new! manade Ezra Pound, den gamle reaktionren, men tanken p litterra terbruk var inte reaktionr: den kan ocks anvndas progressivt, bde i konsten och livet. I det tidiga 1900-talets arbetarlitteratur fr att ta ett mig nrliggande exempel gllde det att gra ngot av det torftiga och det av tung verhet belastade kulturarv som frfattarna bar med sig sedan barnsben: ena sidan det religisa Bibeln, psalmboken, katekesen, diverse postillor, uppbyggelseskrifter och sedelrande exempel; andra sidan det folkliga: de muntliga skrnorna, anekdoterna, sgnerna. Och fr det tredje det populra: den moderna billiglitteraturen i tidningar, tidskrifter och resskrifter kriminalfiktion, Romance-intriger, ventyrsberttelser. Av detta fick man blanda och ge. Nr bildningsrrelsen kommit igng med studiecirklar och bibliotek kunde ven ett fjrde inslag tillkomma: valda verk ur det kanoniserade hgborgerliga kulturarvet, i synnerhet Strindberg och 90-talisterna. En liten femte andel innehll arbetarrrelsen mer nrstende texter av exempelvis Jack London, Upton Sinclair och Emile Zola. Lgg samman alla dessa terbruk, och resultatet kan bli Maria Sandels Virveln (1913), Fabian Mnssons Rttfrdiggrelsen genom tro (1916) eller Gustav Hedenvind-Erikssons mnga rallarepos. Man kunde ocks nmna mastodonter som Olof Hgbergs Den stora vreden (1906) Martin Kochs Guds vackra vrld (1912) och Fredrik Strms Rebellerna (192629): de rknas till arbetarlitteraturen, men r inte skrivna av autodidakter utan av lroverksutbildade borgarbarn, som ser vrlden genom proletrt klassperspektiv. De praktiserade samma orena estetik, eftersom den visat sig etiskt-politiskt effektiv. Jag var inte med p din promenad genom Venedigbiennalen och ser drfr inte alltid vad du syftar p, men nr du skriver om litteratur och politik r jag med.
Handlar politik (och litteratur) om att foga sig i en viss form av rationalitet eller om att ta i ansprk en alltid ofrbrukad och terstende frihet att stta sig ver det etablerade? Om rtten att ha fel i olika avseenden?

Ja, skulle jag sga, politik, litteratur och ven forskning handlar om rtten att vara inopportun. Det handlar ocks om att stndigt lra sig
64

lsa p nytt; att lra sig knna igen, fra samman och bearbeta olika sorters texter i vid mening, inte minst den skriftlika kunskapsform som det r att g runt i [till exempel] Venedig och tnka. Den motsvarar essns form, en genre jag brukar ogilla p grund av frnvaron av klar verblick och synliga resultat. En skrivart jag ogillar uttrycker allts en tankeform jag gillar; det r tnkvrt. Men allt hnger vl osynligt samman och kan relateras till allt; bara fantasi, mod och omdme stter grnserna. Eller som du skriver: Varje rrelse r relaterad till hundra koordinatsystem. Och det gller inte bara p semiotikens upphjda niv, utan nere i den styva leran, dr vi str och grver. Vi hittar inte alltid det vi sker dr vi vntar att finna det, och det vi faktiskt gr r inte alltid det vi ville gra. Vrt verk kan st fram som annat och frmmande men inte ndvndigtvis som smre. Vi kan missa Indien men upptcka Amerika. Vi vet bara inte vilket det blir. D rcker det nog inte att grva djupare; vi mste kanske ocks grva p tvren och p olika stllen, tror du inte? Som mullvadshgar ver ett system av underjordiska gngar mste kanske vr framfart vara, bde i konsten och livet fr att inte tala om vetenskapen med hgarna som enda synliga resultat. Ur evighetens synvinkel r alla hgar likvrdiga, men icke s i litteraturkritiken, vetenskapsrdet och politikens korrekta vrldar. Dr mtes och vges och jmfres, dmes och friknnes, belnas och straffas, slpps in och kastas ut, drtill p helt olika grunder. Mellan dessa ordningar rder starka vrdemssiga spnningar, inte minst nr litteraturen r inblandad. D r det hoppingivande att tnka p alltings sammanhang: litteraturens potential fr forskning, forskningens fr politik och politikens fr litteratur. Antag nu att historia och minne r livsuppehllande, syftesbestmda litterra uppfinningar, som du skriver, och drmed otnkbara utan litteratur; antag vidare att dessa uppfinningar r tidrum som litteraturen mste skapa fr att kunna tala om ngot annat; antag slutligen att detta andra r det ohistoriska, asociala, det som r fr mycket, det illuminerade, det specifika den unika och specifika erfarenheten. I s fall r litteratur och politik sammankopplade p ett alldeles eget stt, dr rtten att ha fel r rtten att som frfattare eller forskare frdjupa sig i det frbisedda, svaga, sjuka, onda och ljliga eller experimentera med dlig litteratur. Denna underskande process ingr i verket, men gr stora delar av verket osynliga: vad betraktaren slutligen ser r mullvadshgen, men inte de underjordiska gngarna och inte heller mullvaden, det grvande subjektet. Den verkliga mullvaden verkar i lnndom drnere och r blind nr den tvingas upp i ljuset. Den frfattare, kritiker eller forskare vi mter p mediernas scen r dremot ingen subversiv grvare och byggare, utan en illuminerad uttolkare och efterhandskonstruktr.
65

Dr r det varken litteraturens eller politikens kraft som gller, utan den vlinformerade, slagkraftiga och politiskt korrekta utsagan. Och varfr inte? Sitta och stamma kan vi gra hemma p skrivkammaren det r vl precis det vi gr nr vi frsker formulera oss p tvren? Tvra sanningar kan vl bara stammas fram, och det passar inte i offentligheten. Kort sagt: verkstad och verksamhet r en sak; litteraturkritik och vrdering en annan. Synd att det skall vara s svrt att acceptera. Jag stannar hr och tackar fr det goda samtalet. Lt oss trffas snart fr en fortsttning In Real Life. Jag har lrt mig laga osso buco sedan sist. i Din trogna Beata

Mitt liv som roman

Jan Henrik Swahn
Bonniers 2011

Av Torbjrn Elensky Jag hller Jan Henrik Swahn i min hand just nu. Hela hans liv som en roman. Han har hrda prmar, nstan trehundra sidor, och ligger bra i handen, men fr tyvrr inte plats i min ficka. Det r ngot srskilt med en samtida frfattare som lgger sitt liv i ens hnder p detta relativt hanterliga stt. Vi lever dock i megaegouppgrelsernas epok, den dr minst nt tusental sidors svada ska till fr att publiken ska lta sig vertalas att ta sjlvutflkningen p allvar, och gapa i beundran infr de litterra Jackson Pollockttlingarna. Men nr andra frfattare vltrar sig ver en, och tvingar sig p en med en nstan aggressiv form av sjlvexponering, kommer Jan Henrik Swahn hr med en liten volym, som r som en behndig uppdragbar pltleksak i jmfrelse. Underhllande, ltt, personlig (men inte alltfr privat) smfilosofisk, trevlig. Om de andra sjlvuppvisningarna r tunga stadsjeepar, med morrande V8:or, blnkande chrome och extrastarka hgtalare som pumpar s att alla ska vnda sig om efter dem, r Mitt liv som roman en liten smart car, lika lttkrd som lttparkerad. Men lttheten har ingenting med ytlighet att gra ven om somliga kritiker, som frlst sig p egoporr av Norns och Knausgaards sort, inte riktigt lt sig gripas av den. Men anekdoterna, det spretiga,
66 67

smtt behagsjuka ibland, oskerheten som redovisas ppet, i form av ifrgasttandet till exempel av varifrn slktens Swahns svarta hrkalufser egentligen kommer r det vallonblod? Judiskt? Portugisiskt? r de ttlingar till den halvt mytiska folkgruppen heruler, en spillra frn folkvandringstiden, som bevarat sin hrfrg i 1500 r? Nej, troligen inte. Men man kan ju f leka med tanken. Och Jan Henrik Swahns tankelekar sger mnga gnger mer om vad en mnniska, i detta fall han sjlv, r, n vad den Stora Berttelsen, Beknnelsen, kan gra. Han r lite ditt, lite datt, lite hr, lite dr minnet kan bedra, viljan att frst och skapa sammanhang leda vilse, men det r som det r med den saken.
Mrkte du hur jag i frra stycket brjade skriva en sak och sedan bytte spr? Det r associationernas triumf och frbannelse och jag vljer att lta den haltande meningen st och brjar om: Minnena efter hemkomsten frn resan tycks ha fastnat lngst in i kopieringsapparaten.

Vad r det som hller dig samman? Jag talar inte om kttet nu, om senor, skelett och muskler, utan om din person, din identitet, det du tnker p nr du tnker p dig sjlv. r det minnet av allt du upplevt? S